Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1902, kl. 3 e. ra.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o) Under tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts i den till Riksdagen
den 11 sistlidne januari aflåtna proposition angående statsverkets
tillstånd och behof under tionde hufvudtiteln i punkten 1 gjorda framställning,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i afseende å kostnaderna för småskolelärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning
och verksamhet under år 1903, må medgifva:

att Kongl. Maj:t må för nämnda år bestämma de
belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr
blifva erforderliga; samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för
anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda år erforderliga
medel må af Kongl. Maj:t, i den mån influtna
afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga
statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af
berörda afgifter, i den män de under åi''et ingå, eller,
derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill
otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 11 Käft. (N:o 11.) 1

Ang. kostnad
den för förvaltningen
af
småskolelärares
m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt
under
dr 1908.
[!•]

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. ändring
i grunderna
för pensionering
af arméns
befäl och
underbefäl
med vederlikar.

2:o) Uti en den 4 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 35) liar Kong], Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, det
de af Kongl. Maj:t med Riksdagen antagna grunder för pensionering af
arméns befäl och underbefäl med vederlikar måtte på det sätt ändras,
att punkt 1, anm. 2 erluille följande lydelse:

»Musikunderofficerare, som åtnjuta aflöning af de till musikens
underhåll anslagna tillgångar, utan att dem äro tillagda enligt stat för
viss tjenst anslagna aflöningsförmåner, anses i afgifts- och pensioneringsafseenden,
som vore de på stat anstälde»;

att bland de i punkt 2 uppräknade einbets- och tjensteman upp toges i

mom. a), med en pensionsålder af 65 år: öfverfältintendenten,
i mom. b) med en pensionsålder af 60 år: chefen för arméförvaltningens
intendentsdepartemenis sjukvård sbyrå, tygingeniörer, fabriksingeniörer,
fabriksförvaltare och fabriksskrifvare,

i mom. c), med eu pensionsålder af 55 år: assistenten å arméförvaltningens
intendentsdepartements sjukvårdsbyrå samt underintendenter; att

det under punkt 13 upptagna öfvergångsstadgandet utginge
och i stället infördes två nya punkter så lydande:

13. »Den, som gör ansökan om afsked med pension och fyllnadspension
från tjenst med lön enligt stat, som icke fulla två år varit
gällande, skall såsom tjenstetid för denna tjenst ega att tillgodoräkna
sig den tid, han i motsvarande tjenst med lön enligt äldre stat tillbragt»;
samt

14. »Den, som förklaras berättigad att tillträda pension och
fyllnadspension, beräknad på lön, uppförd i vederbörligen faststäld
lönestat, innan han för beloppet af den lön, hvarå fyllnadspensionen
beräknats, erlagt afgifter till arméns pensionskassa för minst två år,
skall, för tillgodonjutande af denna rätt, till pensionskassan erlägga
skilnaden mellan de pensionsafgifter, han för två år näst före afskedet
skulle för den njm lönen hafva utgjort och de enahanda afgifter, han
för samma tid i verkligheten erlagt.»

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden ofvannämnda
dag har statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet vid detta
ärendes föredragning yttrat följande:

»Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 14 juni nästlidet
år anbefalt direktionen öfver arméns pensionskassa att afgifva
underdånigt förslag till de ändringar i gällande bestämmelser rörande

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

3

arméns pensionering, livilka kunde blifva erforderliga till följd af de
nya aflöningsstaternas för armén fastställande och sammanhang dermed
egande förhållanden, har nämnda direktion den 26 oktober samma år
till Eders Kongl. Maj:t inkommit med dylikt förslag, för hvilket jaganhåller
att nu få redogöra.

Direktionen framhåller till en början, hurusom i de nya staterna
förekomme åtskilliga uti de för pensioneringen af arméns befäl och
underbefäl med vederlikar af Eders Kongl Maj:t med Riksdagen antagna,
den 22 juni 1877 utfärdade grunder icke upptagna beställningar
med aflöning af sådan natur, att nämnda pensioneringsgrunder enligt
direktionens åsigt otvifvelaktigt borde på dessa beställningars innehafvare
tillämpas. För att den dem tillförsäkrade pensionsrätt framdeles
skulle blifva effektiv, erfordrades emellertid bestämmelse i afseende
å den lefnadsålder, då rätten till åtnjutande af pension jemte fyllnadspension
för dem skulle inträda.

Dessa nyinrättade eller under nya benämningar upptagna beställningar
vore

å första Svea artilleriregementes tygstat:
tygingeniören,
å arméförvaltningens stat:

chefen för och assistenten å arméförvaltningens intendentsdepartements
sjukvårdsbyrå;

å intendenturkårens stat:

öfverfältintendenten och underintendenter; samt
ä staterna för Carl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitions fabriken
och Åkers krutbruk:

fabriksingeniörerna, fabriksförvaltarne och fabriksskrifvarne.
Förenämnda embets- och tjenstemän syntes direktionen böra vara
berättigade till fyllnadspension — förutsatt att de uppfylt öfriga stadgade
vilkor — om de uppnått följande lefnadsår, nemligen:

öfverfältintendenten ................................................................................. 65 år

chefen för arméförvaltningens intendentsdepartements sjukvårdsbyrå,
tygingeniören, fabriksingeniörer, fabriksförvaltare och

fabriksskrifvare ................................................................................... 60 »

samt assistenten å arméförvaltningens intendentsdepartements

sjukvårdsbyrå och underintendenter ......................................... 55 »

Bland ofvan uppräknade i de nya lönest aterna förekommande nya
beställningar hade icke upptagits musikf änjunkare, musikstyckjunkare och
musiksergeanter, enär det synts direktionen uppenbart, att dessa löntagare
kunde innefattas under den i punkten 2 d) af ofvanberörda pensionerings -

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

grunder använda generella benämningen »spefo, beträffande hvilka för
rätt. till fyllnadspension vore stadgad en minimilefnadsålder af 50 år.

Med erinran att genom nådiga brefvet den 27 september 1901
angående tillämpning af de nya lönestaterna för arméns särskilda truppförband
föreskrifvits, bland annat, att vid icke garnisonerade truppförband
finge anställas musikunderofficerare med aflöningsförmåner, livilka,
oberoende af de i stat för viss beställning anslagna, utginge enligt
kontrakt, afslutade mellan respektive truppförbands chef och vederbörande
musikunderofficer, framhåller direktionen vidare, hurusom nödigt
vore, att bestämmelse meddelades derom, att musikunderofficer vid icke
garnisonerade armén, hvilken åtnjöte aflöning af de till musikens underhåll
anslagna tillgångarne utan att vara tillagd de enligt stat för viss
tjenst anvisade aflöningsförmåner, skulle i fråga om af gifter till pensionskassan
samt pensionsbelopp anses, som vore han på stat anstäld.

I tredje punkten af de utaf Eders Kongl. Maj:t med Riksdagen
antagna pensioneringsgrunderna stadgas, fortsätter direktionen, att för
åtnjutande af den fyllnadspension, som enligt dessa grunder åtföljde
tjenst, erfordrades att hafva innehaft samma eller högre tjenst i minst
två år. De ändrade löneförmånerna i allmänhet och särskildt de förändrade
benämningarne och aflöningsformerna för den vid armén anstälda
musikpersonalen nödvändiggjorde emellertid en förklaring, huru
pensionsrätten skulle beräknas för löntagare, som inom två år från den
1 januari 1902 ingåfve ansökan om afsked med pension och fyllnadspension,
grundad på den i 1902 års stater faststälda lön. Då t. ex.
till musiksergeanter af 1 och 2 klassen vid infanteriet, hvilka enligt
1902 års stater kom me att åtnjuta respektive 720 och 600 kronor i
lön på stat och med tillämpning af gällande pensioneringsgrunder sålunda
egde att undfå samma belopp i pension och fyllnadspension,
säkerligen komme att transporteras eller utnämnas åtskilliga bland de
fältmusikanter, hvilka förut egde delaktighet i pensionskassan och efter
gällande stadganden skulle pensioneras med 360 kronor i pension och
fyllnadspension, måste, om sådan musiksergeants pensionsrätt före utgången
af år 1903 skulle tagas under ompröfning af direktionen, hvilket
utan tvifvel ofta komme att blifva fallet, den frågan uppstå, om
innehafvare af musiksergeantsbeställning egde rätt att såsom tjenstetid
för denna beställning tillgodoräkna den tid, för hvilken han såsom
fältmusikant kontribuerat för pension och fyllnadspension. Derjemte
kunde det med fog sättas i fråga, om icke här ifrågavarande beställningsinnehafvare,
derest de skulle pensioneras efter 1902 års lönestater,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

5

innan de i minst två år innehaft de nya lönerna och fullgjort med
deras innehafvande förenad tjenstgöringsskyldighet, borde få vidkännas
någon afgift utöfver den på tjenstetiden belöpande. Men då det å
andra sidan ur synpunkten af arméns tjenstbarhet vore af en viss vigt
att tillse, det icke genom tillfälligtvis förändrade pensioneringsvilkor ett
fördröjande, om ock blott på högst två år, föranleddes i den påräknade
öfvergången å pensionsstat, syntes det direktionen som om dels
en för de afskedssökande så förmånlig tolkning af tjenstårsberäkningen
som möjligt här borde få göra sig gällande, och dels att den extra
bidragsskyldigheten borde göras af lindrigaste art. Direktionen ansåge,
att en lämplig utgångspunkt för dessa extra afgifters bestämmande
vore att finna uti det öfvergångsstadgande, som Eders Kongl. Maj:t
med Riksdagen bestämt uti punkten 13 af pensioneringsgrunderna,
nemligen att den som inom två år, efter det nämnda grunder börjat
tillämpas, afginge ur tjenst, skulle, för tillgodonjutande af rätt till fyllnadspension,
till pensionskassan erlägga skilnaden mellan de pensionsafgifter,
han under två år näst före afskedstagandet skulle med tilllämpning
af samma grunder hafva utgjort, och de enahanda afgifter
han för samma tid i verkligheten erlagt. \7isserligen vore det nu icke
fråga om nya pensioneringsgrunder, men samma synpunkter, som talat
för pensionsskillnadsafgifters utkräfvande vid afgång från tjenst inom
två år efter det de fastställa pensioneringsgrunderna börjat tillämpas,
borde äfven här vara berättigade, då pensionsbeloppet skulle beräknas
på för löntagaren i pensioneringshänseende vida förmånligare stat än
hittills. Direktionen hemställer derför, att i pensioneringsgrunderna
måtte inrymmas nya stadganden

dels derom att den, som gör ansökan om afsked med pension och
fyllnadspension från tjenst med lön enligt ny stat, som icke fulla två
år varit gällande, må såsom tjenstetid för denna tjenst eg a att tillgodoberäkna
den tid, han i motsvarande tjenst med lön enligt äldre
stat tillbragt,

dels och att den, som förklarats berättigad att tillträda pension och
fyllnadspension, beräknad på i vederbörligen faststäld lönestat uppförd
lön, innan han för beloppet af den lön, hvarå fyllnadspensionen beräknats,
erlagt afgifter till arméns pensionskassa för minst två år, skulle,
för tillgodonjutande af denna rätt, till pensionskassan erlägga skilnaden
mellan de pensionsafgifser, han för två år näst före afskedet skulle för
den nya lönen hafva utgjort och de enahanda afgifter, han för samma
tid i verklighet erlagt.

Direktionen har slutligen hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes,

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

i afbidan på de definitiva beslut rörande erforderliga ändringar i reglementet
för arméns pensionskassa, h vilka först efter inhemtande af arméns
fullmäktiges utlåtande och förslag kunde fattas, meddela behöfliga bestämmelser
att tillsvidare tillämpas i fråga om de å lönestaterna uppförda
nya befattningar m. in.

Mot direktionens förslag om bestämmande af pensionsåldern för
innehafvarne af de i 1902 års aflöningsstater nytillkomna eller under
nya benämningar upptagna beställningar har jag intet att erinra. Ej
heller har jag någon anmärkning att framställa mot direktionens hemställan,
att musikunderofficerare vid icke garnisonerade armén, som åtnjuta
aflöning enligt kontrakt, utan att vara tillagda de enligt stat för
viss tjenst anvisade aflöningsförmåner, skola i pensionshänseende anses
såsom på stat anstälde. Då Eders Kong!. Maj:t emellertid under den 31
december 1901 förordnat, att de i nådiga brefvet den 27 förutgångna
september gifna bestämmelser angående musikpersonalens anställning
skulle ega tillämplighet jemväl vid garnisoneradt truppförband, torde
den ifrågasatta föreskriften i pensioneringsgrunderna böra utsträckas till
musikunderofficerarne vid hela armén. Denna bestämmelse torde lämpligen
kunna införas såsom anm. 2 till första punkten af nämnda grunder,
i stället för den nuvarande anmärkningen 2, hvilken endast afser
fältmusikanter.

I öfrigt har jag, beträffande direktionens förslag, icke annat att
anföra, än att föreskriften om rätt för löntagare å ny stat att räkna
sig till godo tjenstetid i motsvarande tjenst å gammal stat torde böra i
pensioneringsgrunderna införas ^ såsom punkt 13 i stället för det nuvarande
under samma punkt upptagna föråldrade öfvergångsstadgandet,
samt att bestämmelsen om extra pensionsafgift af den, som afgår med
pension utan att under fulla två år åtnjutit förhöjda aflöningsförmåner
på ny stat, lämpligen torde böra upptagas under en ny punkt 14 i
nämnda grunder.

Beträffande direktionens förslag i fråga om reglementet för arméns
pensionskassa anhåller jag att framdeles, sedan Riksdagens beslut i nu
föreliggande frågor blifvit meddeladt, få underställa detta förslag Eders
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.»

Utskottet, som emot hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit icke
funnit sig böra göra någon erinran, hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

7

3:oy Kongl. Maj t har uti eu till Riksdagen den 7 sistlidne
februari afbiten proposition (n:o 36) föreslagit Riksdagen, att, vid bifall
till hvad Kongl. Maj:t i propositionen den 14 sistlidne januari angående
statsverkets tillstånd och behof föreslagit i fråga om flottans marinläkarekår
samt i fråga om läkarne vid kustartilleriet, godkänna,

dels att vid tillämpning å personalen vid marinläkarekåren af de
utaf Riksdagen godkända och af Kongl Maj:t den 3 oktober 1876
faststälda grunder för pensionering af flottans befäl och underbefäl
med vederlikar skulle iakttagas:

att det till marinläkare af 2:a klassen utgående arfvode skulle i
fråga om pensionering betraktas såsom fast lön;

att vid beräkning af pension och fyllnadspension intjenta ålderstillägg
skulle räknas till lönen;

att såsom tjenstetid, hvilken grundläde rätt till pension och fyllnadspension
skulle räknas hela den tid löntagaren stått i statens tjenst;
samt

att fyllnadspension, beräknad enligt l:a punkten i ofvannämnda
grunder, utginge endast till den, som vore berättigad till pension ur
flottans pensionskassa och vid afskedstagande! uppnått en lefnadsålder
af: marinöfverläkare och förste marinläkare 60 samt marinläkare af
l:a eller 2:a klassen 55 år;

dels att löntagare vid marinläkarekåren skulle vara förpligtad att
ur tjensten afgå, när han uppnått den lefnads- och tjensteålder, som
berättigade honom till full pension och fyllnadspension, Kongl. Maj:t
dock obetaget att, med hans begifvande, låta med afskedet anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i tjensten gagna
det allmänna;

dels att en hvar med fullmakt försedd löntagare vid flottans läkarestat,
som icke före den 1 december 1902 hos Kongl. Maj:t anmält, att
han önskade qvarstå vid nu gällande lönestat, skulle vara underkastad
ofvan föreslagna bestämmelser angående pensionering;

dels att föreskriften i kongl. skrifvelsen den 22 juni 1877 angående
rätt till högre fyllnadspension i visst fall för löntagare vid flottans
läkarestat skulle upphöra att gälla beträffande en hvar, som icke i följd
af bestämmelsen i nästföregående punkt qvarstode vid nu gällande pensionsrätt; dels

att hvad sålunda föreslagits skulle i tillämpliga delar gälla beträffande
läkare vid kustartilleriet, med iakttagande dervid att regementsläkare
skulle anses likstäld med förste marinläkare och förste bataljonsläkare
med marinläkare af l:a klassen.

Ang. pensionering
af flottans
marinläkarekär

m. m.

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Angående en
inom Andra
Kammaren
väckt motion.

Till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden för den 7 februari
innevarande år bär statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
beträffande denna framställning åberopat hvad han till statsrådsprotokollet
för den 11 nästförutgångne januari anfört i fråga om pensionering
af marinläkarekåren i flottans stam®, samt tillika erinrat att, då
jemlikt Riksdagens år 1901 lemnade medgifvande, de för flottans befäl
och underbefäl med vederlikar gällande pensioneringsgrunder skulle
tillämpas jemväl i afseende på befäl och underbefäl med vederlikar vid
kustartilleriet, hvad i förevarande afseende bestämdes rörande personal
vid marinläkarekåren borde i tillämpliga delar gälla äfven bekräftande
läkarne vid kustartilleriet.

Jemlikt utskottets tillstyrkan uti punkten l:o af dess utlåtande
n:o 6 hafva Riksdagens begge kamrar sammanstämmande bifallit hvad
Kongl. Maj:t i fråga om flottans marinläkarekår föreslagit, för så vidt
på anordnandet af samme läkares pensionering kan inverka. Riksdagen
har derjemte gillat Kongl. Maj:ts af utskottet uti punkten ll:o af nämnda
utlåtande förordade förslag angående aflöning åt kustartilleriets personal,
deribland läkarne. Under sådana förhållanden och då utskottet
emot det nu föreliggande förslaget i fråga om pensioneringsgrunder
för nyssberörda läkare icke funnit anledning till erinran, hemställer
utskottet,

att Riksdagen må bifalla Kongl. Maj:ts uti förenämnda
proposition gjorda förslag.

4:o.) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 41) har
friherre F. C. K. BarneJcow hemstält, att Riksdagen behagade besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes för
Riksdagen framlägga förslag om, under hvilka vilkor och till hvilket
belopp föreståndarne för folkhögskolorna i riket kunde erhålla pension
af staten.

I motiveringen till denna framställning har framhållits, hurusom
ifrågavarande klass af lärare kraftigt verkade för spridning af kunskap
och bildning bland vårt folk, men att, ehuru statsbidrag lemnades till
undervisningen, desse lärare icke kunde erhålla pension till följd af
att de icke vore anstälde i statens tjenst; och har motionären vidare
erinrat, att pension tilldelades folkskollärarne, oaktadt ej heller desse
kunde betraktas såsom statens direkta tjenare.

* Se statsutskottets utlåtande n:o 6, sid. 36—-41.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

9

Utskottet erkänner visserligen till fullo det gagnerika arbete i
folkupplysningens tjenst, som utöfvas vid folkhögskolorna, men kan
icke finna dessa skolors nuvarande ställning vara sådan, att pension
bör genom statens medverkan beredas föreståndarne. Det råder enligt
utskottets mening en högst betydlig skiljaktighet mellan folkskolorna,
rörande hvilkas upprättande, undervisning, aflöningsförhållanden och
öfriga anordning, särskildt i afseende å den för lärarepersonalen erforderliga
kompetensen, finnes en mångfald af från statens sida gifna
bestämmelser, samt folkhögskolorna, hvilka hufvudsakligen äro privata
anstalter. Utskottet har ej heller kunnat lemna obeaktadt, att det finnes
åtskilliga andra slag af undervisningsanstalter, hvilka, i likhet med folkhögskolorna,
åtnjuta statsunderstöd, och hvilkas verksamhet är mer än
dessas lagbestämd, utan att dock nämnda undervisningsanstalters lärarepersonal
åtnjuter statspension eller statsbidrag till sin pensionering.
Utskottet kan derför icke finna det lämpligt, att Riksdagen under nuvarande
förhållanden vidtager någon åtgärd i det af motionären angifna
syfte, och får alltså hemställa,

att friherre Barnekows ifrågavarande motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

5:o.) I afseende å beloppen af anslagen under pensionsstaten har
någon förändring icke ifrågasatts, och får utskottet hemställa,

att samtliga anslag under pensionsstaten må i
riksstaten för år 1903 upptagas med oförändrade belopp.

Allmänna indragningsstaten.

6:o.) Uti en till Riksdagen den 21 febrnari innevarande år aflåten
proposition (n:o 45) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva,
att skollärarinnan vid länsfängelset i Stockholm, Christina Charlotta
Lindholm, måtte få å allmänna indragningsstaten uppföras med rätt för
Bih. till Biksd. Prot. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 11 Raft. 2

Angående
anslagen
under pensionsstaten.

Angående
pension åt
skollärarinnan
vid länsfängelset
i Stockholm
C. C.
Lindholm.

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

henne att å sagda stat från och med år 1903 under sin återstående
lifstid uppbära eu årlig pension af femhundra kronor.

Statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden ofvannämnda
dag innehåller i detta ärende följande:

Uti skrifvelse den 1 december 1901 hade fångvårdsstyrelsen —
med föranledande af eu till styrelsen inkommen, af såväl direktören
för länsfängelset i Stockholm som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län förordad ansökning af skollärarinnan vid nämnda
länsfängelse Christina Charlotta Lindholm om rätt för henne, som den
1 april 1902 komme att lemna sin befattning vid länsfängelset, att få
åtnjuta pension för sin återstående lifstid — hemstält, att Kongl. Maj:t
täcktes till Riksdagen göra framställning om Christina Charlotta Lindholms
öfverflyttande till allmänna indragningsstaten med rätt för henne
att å sagda stat från början af år 1903 under sin återstående lifstid
åtnjuta pension till belopp af femhundra kronor för år.

Af handlingarna inhemtades: att Christina Charlotta Lindholm,
som vore född den 1 mars 1836 och således inemot 66 år, från och
med höstterminen 1860 till och med vårterminen 1869 med vitsord
om utmärkt nit och stor skicklighet undervisat vid Norrköpings folkskolor;
att hon från början af år 1870 till våren 1872 med enahanda
vitsord tjenstgjort vid Göteborgs folkskolas högre afdelning för flickor;
att hon, efter att den 17 maj 1872 hafva aflagt afgångsexamen vid folkskolelärarinneseminariet
i Stockholm, till den 20 maj 1875 vikarierat
vid Klara församlings i Stockkolm folkskola; att hon från och med
den 1 september sistnämnda år antagits till skollärarinna vid dåvarande
straff- och arbetsfängelset, sedermera centralfängelset å Norrmalm i
Stockholm, och i sådan egenskap verkat, så länge berörda fångvårdsanstalt
egde bestånd; att hon på grund af kongl. bref den 10 augusti
1896 vid nämnda fängelses indragning blifvit, med bibehållande af
innehafvande arfvode 1,200 kronor och hyresersättning 200 kronor,
öfverflyttad till länsfängelset i Stockholm; att hon, som på grund af
hög ålder och kraftnedsättning ej längre förmått att nöjaktigt fullgöra
sina åligganden och fördenskull åtnjutit tjenstledighet från den 1 maj
1901, blifvit af fångvårdsstyrelsen uppsagd från sin befattning från och
med den 1 april 1902; samt att hon vid afgång från befattningen
komme att sakna medel till sitt uppehälle.

Med erinran derom, att, i anledning af Norrmalmsfängelsets indragning,
åt, bland andra från fångvårdens förslagsanslag aflönade vakt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

11

betjente vid nämnda fängelse, äfven vaktfrun Josefina Charlotta Ahlgren,
hvilken af ålder och sjuklighet varit oduglig till tjenstgöring, af Riksdagen
år 1897 på Kongl. Maj:ts framställning beviljats från allmänna
indragningsstaten en årlig pension till belopp, motsvarande lön och
ålderstillägg tillhopa 500 kronor, samt hurusom för de vid läns- och
kronocellfängelserna anstälda kokerskor, hvilka i likhet med Christina
Charlotta Lindholm ej varit såsom ordinarie betjening i stat uppförda,
utan endast åtnjutit arfvoden, vid flera särskilda tillfällen beredts
bidrag, då de af ålder eller sjukdom varit urståndsätta att vidare
tjenstgöra, hade fångvårdsstyrelsen i sin förevarande framställning
vidare anfört, att, om ock Christina Charlotta Lindholm icke kunde
anses innehafva liknande ordinarie befattning som omförmälda vaktfri!,
likväl hennes långvariga, väl vitsordade tjenstgöring inom fångvården
syntes innebära skäl för att nu, då hon af ålder vore urståndsatt att
längre tjena det allmänna, tillerkänna henne enahanda förmån af pension,
som beviljats bemälda vaktfri! och den öfriga vid centralfängelset å
Norrmalm med aflöning från förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll anstälda personal, hvilken vid fängelsets indragning varit till
vidare tjenst oförmögen, samt att den omständigheten, att Christina
Charlotta Lindholms uppgift inom fängelset varit af annan och högre
art än nämnda kokerskors, icke syntes böra ställa henne i ofördelaktigare
ställning än dem i afseende å försörjning på ålderdomen.

Statskontoret, som varit i ärendet hördt, hade biträdt fångvårdsstyrelsens
framställning under erinran, att enligt af statskontoret införskaffad
uppgift Christina Charlotta Lindholms årliga undervisningstid
såsom fängelselärarinna mör än motsvarat en folkskolelärarinnas, samt
att det pensionsbelopp, som numera i allmänhet tillkomme folkskolelärarinna
vid 55 lefnads- och 30 tjenstår, vida öfverstege det för
Christina Charlotta Lindholm ifrågasatta.

I sammanhang med denna framställning har utskottet till behandling
förehaft en inom Andra Kammaren af herr E. Hammarlund
väckt motion (n:o 171), hvaruti motionären föreslagit, att skollärarinnan
vid länsfängelset i Stockholm, Christina Charlotta Lindholm, måtte få å
allmänna indragningsstaten uppföras med rätt för henne att å sagda
stat från och med den 1 april 1902 under sin återstående lifstid uppbära
en årlig pension af 800 kronor.

Till stöd för denna framställning har, motionären anfört, bland
annat, följande:

Angående en
inom indra
Kammaren
väckt motion.

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Skollärarinnan Lindholm hade hittills, förutom hyresersättning,
åtnjutit 1,200 kronor om året. Häraf skulle hon nu, sedan hennes
krafter vore nedsatta, få behålla betydligt mindre än hälften eller endast
500 kronor, hvilket motsvarade 412/3 procent.

Till stöd för sitt förslag hade fångvårdsstyrelsen erinrat derom,
att en vaktfru, som afgått vid Norrmalmsfängelsets indragning, af Riksdagen
år 1897 tillerkänts en årlig pension af 500 kronor. Ifrågavarande
vaktfru hade emellertid i lön, tjensgöringspenningar och ålderstillägg
åtnjutit sammanlagdt 750 kronor, hvadan alltså hennes pension faststälts
till 66 2/s procent af löneinkomsten. Samtidigt med vaktfrun
hade två vaktqvinnor erhållit en årlig pension af 450 kronor hvardera.
Som deras årliga löneinkomst utgjort för hvardera 650 kronor, hade
för dem pensionsbeloppet sålunda blifvit icke mindre än 69 procent.

Det ville synas rättvist och billigt, att lärarinnan Lindholm för
sin återstående lefnad tillerkändes en pension, utgående efter ungefär
enahanda grunder som de pensionsbelopp, Indika kommit åtskilliga
andra vid det indragna Norrmalmsfängelset tjenstgörande till del.
Pensionsbeloppet borde alltså sättas till två tredjedelar af 1,200 kronor
eller 800 kronor, helst fångvårdsstyrelsen sjelf erkänt, att lärarinnan
Lindholms uppgift inom fängelset varit af annan och högre art än åtskilliga
andras, hvilka der tjenstgjort och som erhållit bidrag för ålderdomen.

Äfven från en annan synpunkt sedt borde man finna det öfverensstämma
med såväl rättvisa som billighet, att pensionen för den gamla
lärarinnan bestämdes till minst 800 kronor.

Från sin tjenstgöring vid folkskolan* hade lärarinnan Lindholm
intyg af vederbörande folkskoleinspektör derom, att hon »med särdeles
grundliga kunskaper förenar framstående undervisningsgåfvor och derjemte
visat synnerlig förmåga att uppfostrande och förädlande inverka
på de barn, tillhörande folkskolans högsta klasser, hvilka varit åt hennes
ledning anförtrodda». Helt visst vore det den omständigheten, att hon
innehade sistnämnda för en uppfostrarinna så värdefulla egenskap, som
gjort, att fångvårdsstyrelsen år 1875 erbjudit henne anställning i fångvårdens
tjenst. Om hon — med tanke på egen framtida ekonomi —-afslagit detta anbud och stannat qvar vid folkskolan i Stockholm, hade
hon med sina höga betyg och utmärkta lärarinneegenskaper otvifvelaktigt
inom kort der vunnit ordinarie anställning. Hon skulle då för
närvarande åtnjutit en lön af 1,650 kronor, deraf hon vid sjukdomsfall
fått behålla 1,500 kronor. Och i händelse af afsked från tjensten, på

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

13

grund af obotlig sjukdom, skulle hon enligt nuvarande pensionsbestämmelser
varit berättigad till följande pension:

från folkskolelärarnes pensionsinrättning ................................. 750 kronor.

tilläggspension från skoldistriktet ......................................... 150 „

Summa 900 kronor.

(Såsom folkskolelärarinna på landsbygden skulle bon, utan att

intyg om obotlig sjukdom beböft företes, varit berättigad att efter 26
tjenst- och 66 lefnadsår komma i åtnjutande af afkortad pension å
683 kronor).

Den omständigheten, att lärarinnan Lindholm, med åsidosättande
af egna ekonomiska intressen, af ren menniskokärlek egnat sig åt den
svåra uppgiften att söka upplysa och förbättra de beklagansvärda
qvinnor, som på grund af något felsteg hamnat i fängelset, kunde ej
motivera, att hon nu på ålderns dagar sattes i en betydligt ofördelaktigare
ställning, än om hon stannat qvar i folkskolans tjenst. Tvärtom
syntes staten här böra träda emellan och dermed gifva erkännande åt
ett dylikt svårt och maktpåliggande arbete i menniskokärlekens tjenst.
Och då af handlingarne framginge, att lärarinnan Lindholms årliga
undervisningstid såsom fängelselärarinna mer än motsvarat en folkskolelärarinnas,
borde det ej komma i fråga, att hennes pension sattes till
väsentligt lägre belopp, än hvad hon såsom folkskolelärarinna i en
större stad skulle varit berättigad åtnjuta. Motionären komme sålunda
äfven med denna utgångspunkt till det resultat, att pensionen i fråga
borde sättas till lägst 800 kronor.

Slutligen ville motionären framhålla, att, enligt hvad fångvårdsstyrelsen
meddelat, lärarinnan Lindholm skulle lemna sin befattning
den 1 april 1902 samt att hon vid sin afgång från befattningen komme
att sakna medel till sitt uppehälle. Men enligt Kongl. Maj ds proposition
skulle hon få uppbära pension först från och med år 1903. Hon
skulle alltså under tre fjerdedelar af innevarande år vara utan existensmedel.
Äfven härutinnan syntes ändring böra vidtagas. I regeln utginge
ju pension från och med månaden näst efter den, då pensionstagaren
lemnat sin befattning, och något skäl till undantag härifrån
hade ej i nu föreliggande fall blifvit angifvet.

Utskottet, som, på grund af hvad i ärendet anförts, finner pension
böra af statsmedel beredas lärarinnan Lindholm, anser sig i afseende å
pensionens belopp böra ansluta sig till Kongl. Maj ds förslag, som
härutinnan öfverensstämmer med fångvårdsstyrelsens framställning. Der -

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
åt vakikonstapeln
vid
tvängsarbctsanstalten
i
Norrköping C.
A. Holmberg.

emot anser utskottet sig böra biträda herr Hammarlunds yrkande, att
pensionen bör utgå från och med den 1 april detta år.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må, med anledning af Kongl.
Maj:ts förevarande framställning och utan afseende å
herr Hammarlunds omförmälda motion, medgifva, att
skollärarinnan vid länsfängelset i Stockholm Christina
Charlotta Lindholm må få å allmänna indragningsstaten
uppföras med rätt för henne att å sagda stat
från och med den 1 april 1902 under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af femhundra kronor.

7:o) Kongl. Maj:t har uti en den 21 sistlidne februari till Riksdagen
aflåten proposition (n:o 46) föreslagit Riksdagen att medgifva,
att vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Carl August
Holmberg måtte få å allmänna indragningsstaten uppföras med rätt för
honom att å sagda stat från och med år 1903 under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af fyrahundra kronor.

Beträffande denna framställning innehåller statsrådsprotokollet öfver
justitiedepartementsärenden ofvannämnda dag följande.

Uti skrifvelse den 10 januari innevarande år hade fångvårdsstyrelsen
— med öfverlemnande af en till styrelsen inkommen, af
direktören vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping till bifall förordad
ansökning af vaktkonstapeln vid nämnda tvångsarbetsanstalt Carl August
Holmberg om afsked med pension — hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes
till Riksdagen göra framställning om Carl August Holmbergs öfverflyttande
till allmänna indragningsstaten med rätt för honom att å sagda
stat från början af år 1903 under sin återstående lifstid åtnjuta pension
till belopp af fyrahundra kronor för år.

Af handlingarna inhemtades: att Carl August Holmberg vore
född den 14 september 1827 och således uppnått en ålder af öfver 74
år; att han af direktören vid dåvarande straffängelset, numera tvångsarbetsanstalten
i Norrköping den 2 januari 1872 antagits till vaktkonstapel
derstädes; att han af bemälde direktör i skrifvelse till fångvårdsstyrelsen
den 24 april 1873 föreslagits till erhållande af förordnande
å tjensten, men att styrelsen enligt beslut den 28 i samma
månad med afseende derå, att Holmberg uppnått en ålder af mer än

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

15

45 år, icke funnit skäl för honom utfärda dylikt förordnande, dervid
styrelsen dock förklarat hinder icke möta deremot, att han fortfarande
tjenstgjorde vid fängelset såsom vaktkonstapel och uppbure derför bestämd
aflöning; att Holmberg alltså fått tills vidare qvarstå såsom
vaktkonstapel och i denna egenskap jemväl tillerkänts ålderstillägg å
lönen; att hans aflöning, som utginge från förslagsanslaget till fångars
vård och underhåll, numera enligt 1890 års stat utgjordes af lön 400
kronor, tjenstgöringspenningar 300 kronor och två ålderstillägg till
lönen å tillhopa 150 kronor; att han, på sätt tvångsarbetsanstaltens
direktör vitsordat, under sin trettioåriga tjenstetid ådagalagt ordning,
nit och redlighet och i allo fullgjort sina åligganden till synnerlig belåtenhet
samt såväl i som utom tjensten visat ett mycket hedrande
uppförande; att han numera vore enligt vederbörande fängelseläkares
intyg för all framtid oförmögen att sköta sin tjenst som vaktkonstapel
och oförmögen att genom eget arbete försörja sig; samt att han alldeles
saknade medel till sitt och sin åldriga hustrus uppehälle.

Till stöd för sin förevarande framställning hade fångvårdsstyrelsen
tillika framhållit, att Holmberg, i händelse han varit försedd med
styrelsens förordnande, i likhet med andra ordinarie från fångvårdens
förslagsanslag aflönade manlige vaktbetjente vid de centrala fångvårdsanstalterna
för qvinnor kunnat påräkna att efter Riksdagens pröfning
komma i åtnjutande af pension till belopp, motsvarande hans innehafvande
lön jemte ålderstillägg tillhopa 550 kronor, utgörande det
belopp, som de å riksstat uppförde vaktkonstaplar vid de centrala fångvårdsanstalterna
vore berättigade att som pension åtnjuta; samt att, om
ock pension till detta belopp ej borde under för handen varande omständigheter
för Holmberg ifrågasättas, likväl hans långvariga, väl
vitsordade tjenstgöring inom fångvården innebure skäl för att nu, då
han af ålder och sjuklighet vore urståndsatt att längre tjena det allmänna,
tillerkänna honom något årligt understöd, hvars storlek skäligen
kunde sättas till ett belopp, motsvarande hans innehafda lön 400 kronor.

Statskontoret, som varit i ärendet hördt, hade biträdt fångvårdsstyrelsens
hemställan.

På grund af hvad sålunda i statsrådsprotokollet meddelats, finner
utskottet sig böra förorda, att pension till begärdt belopp må Holmberg
beredas, hvarvid emellertid utskottet anser det böra såsom en
uttrycklig förutsättning för pensionens tillträdande angifvas, att Holmberg
lemnar sin befattning vid fångvården.

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
åt f. d. sergeanten
Welanders
enka, B.
J. Weländer.
[2.]

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må medgifva, att vaktkonstapeln
vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Carl Augnst
Holmberg må, derest han med innevarande års slut
afgår från sin befattning vid fångvården, å allmänna
indragningsstaten uppföras med rätt för honom
att å sagda stat från och med år 1903 under sin
återstående lifstid uppbära en årlig pension af 400
kronor.

8:o) Uti punkten 2 under tionde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t
föreslagit, att f. d. sergeanten vid värfvade arméns disciplinkompani
Carl Johan Welanders enka Emilie Jeanette Welander, född Sandvall,
måtte under sin återstående lifstid, så länge hon förblefve enka, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension af etthundratio kronor,
att utgå från och med början af år 1902.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har till statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 22 november 1901 (sid.
16—17) beträffande denna framställning anfört följande:

»Hos Eders Kongl. Maj:t har f. d. sergeanten vid värfvade arméns
disciplinkompani Carl Johan Welanders enka Emilie Jeanette Welander,
född Sandvall, uti en den 3 november 1900 dagtecknad skrift i underdånighet
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra
framställning, att en årlig pension af 300 kronor måtte henne beviljas.
Af de utaf sökanden i ärendet ingifna handlingar inhemtas:

att sökanden är född den 25 januari 1839 och sålunda uppnått
en ålder af 62 år;

att hon, som lefver under knappa omständigheter, enligt läkarebetyg
är af sjukdom och allmän svaghet urståndsatt att sig sjelf helt
och hållet försörja;

att hennes man, som den 18 mars 1854 antagits till volontär vid
Skaraborgs regemente, tjenstgjort såsom underofficer vid kronoarbetsbataljonen
å Karlsborg från och med den 1 oktober 1857 till och med
den 7 maj 1864 och derefter i samma egenskap vid disciplinkompaniet
till den 15 oktober 1890, då han på grund af sjuklighet och deraf föranledd
oförmögenhet att bestrida sin tjenstebefattning erhöll afsked
från krigstjensten;

att han, som icke egt pensionsrätt i arméns pensionskassa, af

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

17

sistnämnda års Riksdag fått sig tillerkänd en årlig pension å allmänna
indragningsstaten af 510 kronor eller samma belopp, som utgår till
sergeant af första klassen vid armén;

samt att han den 30 augusti 1900 aflidit.

Arméförvaltningen å civila departementet, som den 12 mars 1901
öfver ansökningen afgifvit underdånigt utlåtande, har hemstält, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om beviljande
åt sökanden, hvilkens man icke kunnat blifva delaktig i arméns
nya enke- och pupillkassa, af en årlig pension till det belopp,* som i
sistnämnda kassa svarade mot den hennes man af Riksdagen å allmänna
indragningsstaten tillerkända sergeantpension af första klassen
eller 110 kronor, att af henne från och med ingången af år 1901
tillgodonjutas, så länge hon i sitt nuvarande enkestånd förblefve.

Statskontoret, som lemnats tillfälle att yttra sig i ärendet, har
uti skrifvelse den 23 mars 1901 ansett sig böra i underdånighet biträda
arméförvaltningens förut nämnda hemställan.

I likhet med embetsverken anser jag, att en årlig pension bör åt
sökanden beredas till belopp af 110 kronor, som torde lämpligen utgå
från och med år 1902.»

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

9:o) Uti en den 24 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 37) har Kongl, Magt föreslagit Riksdagen medgifva, att f. d.
regementskommissarien Carl Johan Gustaf Muntzings enka Maria Sofia
Miintzing, född Karlsson, måtte, så länge hon förblefve enka, å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af två hundra sextiofem
kronor, att utgå från och med början af år 1902.

Beträffande depna framställning har statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärendeu
ofvannämnda dag anfört följande.

»Hos Eders Kongl. Maj:t har f. d. regementskommissarien vid
Nerikes regemente Carl Johan Gustaf Muntzings enka Maria Sofia
Miintzing, född Karlsson, i underdånighet anhållit, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes genom framställning hos Riksdagen bereda sökanden
Bill. till Biksd. Prat. 1902. 4. Sami. 1 Afd. 11 Höft. 3

Ang. pension
åt /. d. regementskommissarien
Muntzings
enka, M.
S. Miintzing.

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

någon pension. Af ansökningen bilagda handlingar inhemta^, att sökanden
är född den 15 juli 1831, att hennes man, som den 6 december
1838 utnämnts till sergeant vid dåvarande lifbeväringsregementet och
den 9 juli 1850 såsom löjtnant af l:a klassen vid Dalregementet erhållit
afsked ur krigstjensten, blifvit den 17 maj 1856 utnämnd till
regementskommissarie vid Nerikes regemente; att han efter erhållet
afsked från nämnda beställning den 21 december 1880 till sin den 15
juli 1900 inträffade död åtnjutit en för honom, enligt 1878 års Riksdags
beslut, å allmänna indragningsstaten uppförd årlig pension af 1,600
kronor; samt att den efter honom upprättade bouppteckning utvisade
en brist i boet af 133 kronor.

Uti afgifvet underdånigt utlåtande den 30 december 1901 har
arméförvaltningen å civila departementet anfört:

att f. d. regementskommissarien Miintzing icke varit delaktig i
arméns nya enke- och pupillkassa;

att, då sökanden, enligt hvad armé förvaltningen inhemtat, icke
heller uppbure pension från arméns gamla enke- och pupillkassa, något
annat understöd af allmänna medel icke torde hafva kommit henne
till del än en henne beviljad årlig pension af 75 kronor från allmänna
militärenkepensionsstaten, samt

att hon, enligt hvad bouppteckningen efter mannen samt handlingarna
vidfogade intyg utvisade, vore fattig och vid sin ålder af 70
år icke syntes kunna genom arbete förskaffa sig de medel, som utöfver
förenämnda 75 kronor erfordrades för hennes lifsuppehälle;

hemställande arméförvaltningen, på grund häraf och i betraktande
jemväl af mannens långvariga tjenstgöring, det Eders Kongl. Maj:t,
med bifall till ansökningen, täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition
om beviljande för sökanden af en årlig pension från allmänna
indragningsstaten till belopp, som, med hänsyn till mannens tjensteställning
och pension, borde bestämmas till likhet med det, hvilket från
arméns nya enke- och pupillkassa utginge till enka efter kapten af
andra klassen, eller 340 kronor, med afdrag af den pension utaf 75
kronor, hon åtnjöte från allmänna militärenkepensionsstaten, eller till
265 kronor, att från 1902 års ingång utgå, så länge hon förblefve enka.

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet Eders Kongl. Maj:t genom
remiss jemväl behagat inhemta, har uti afgifvet utlåtande den 10 innevarande
månad biträdt arméförvaltningens berörda hemställan.))

På grund af hvad sålunda förekommit och då det, såsom departementschefen
inhemtat, icke varit möjligt för sökandens man såsom
regementskommissarie att bereda henne pension från arméns gamla

Statsutskottets Utlåtande N:o ti -

ls

eller nya enke- och. pupillkassa, hemstälde departementschefen, som icke
hade något att erinra mot det föreslagna pensionsbeloppet, att Kongl.

Maj:t måtte hos Riksdagen göra ofvanberörda framställning.

Utskottet, som med hänsyn till de i åberopade statsrådsprotokollet
anförda omständigheter anser sig böra biträda Kongl. Maj:ts nu förevarande
förslag, hemställer,

att Riksdagen må bifalla hvad Kongl. Maj:t uti
ofvanberörda proposition föreslagit.

10:o) Kongl. Maj:t har uti en den 31 sistlidne januari afbiten Äng. pension
proposition (n:o 38) föreslagit Riksdagen medgifva, att förre arbetaren atg^^en
vid Karlsborgs fästning Gustaf Nilsson Dufva måtte för sin återstående Dufva.
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af två
hundra kronor, att utgå från och med innevarande år.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden ofvannämnda
dag har statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet i detta
ämne anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 18 december 1901 har arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet, med anledning af en utaf
kommendanten å Karlsborgs fästning derom gjord underdånig framställning,
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes aflåta nådig proposition
till Riksdagen om anvisande åt förre arbetaren vid Karlsborgs
fästning Gustaf Nilsson Dufva af en årlig pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 200 kronor, att utgå från och med innevarande år.

Till stöd för sin framställning har kommendanten å Karlsborg
anfört:

att Dufva, hvilken enligt prestbetyg vore född den 12 juni 1823
och således 78 år gammal, varit anstäld under åren 1867—-1872 såsom
arbetare vid fästningsbyggnaden å Karlsborg samt derefter till den 9
september nästlidet år såsom renhållare vid kommendantskapet derstädes,
samt

att han under den tid af 34 år, han sålunda varit i kronans tjenst,
städse med flit och pligttrohet fullgjort sina åligganden samt i allo
visat en hedrande vandel, men numera, enligt läkares intyg, till följd
af sin höga ålder med åtföljande krämpor i förening med ett högersidigt
ljumskbråk, som han erhållit under sitt arbete vid kommendantskapet,
vore urståndsatt att genom arbete förvärfva det nödtorftiga till

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
åt fältmusikanten

P. A. Erland.

sitt uppehälle, till följd hvaraf han nödgats hos vederbörande fångvårdsstyrelse
för sig och sin sjuka hustru begära understöd.

Uti häröfver infordradt och den 11 innevarande månad afgifvet
underdånigt utlåtande har statskontoret tillstyrkt nådigt bifall till arméförvaltningens
ofvanberörda hemställan.))

Med afseende å hvad sålunda i ärendet förekommit, och då staten
icke borde undandraga sig att lemna underhåll åt eu gammal och
pligttrogen tjenare, sedan denne till följd af hög ålder och i tjensten
ådragen sjukdom blifvit oförmögen att sjelf sörja för sitt och sin familjs
uppehälle, hemstälde departementschefen, det Kongl. Maj:t måtte hos
Riksdagen göra ofvanberörda framställning.

Utskottet, som håller före, att staten bör åt ifrågavarande under
34 års tid i statens tjenst använde arbetare lemna understöd på hans
ålderdom, i likhet med hvad exempelvis år 1900 egt rum beträffande
murmästaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad Nils Johan Nilsson, samt
emot det föreslagna pensionsbeloppet icke funnit anledning till erinran,
hemställer,

att Kongl. Maj:ts uti ifrågavarande proposition
gjorda framställning må vinna Riksdagens bifall.

ll:o) Uti en den 7 sistlidne februari aflåten proposition (n:o 57)
liar Kongl. Maj .t föreslagit Riksdagen medgifva; att fältmusikanten vid
Vesterbottens regemente Per Alexis Erland måtte från och med månaden
näst efter den, då han erbölle afsked från innehafvande beställning,
för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af tre hundra sextio kronor.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har beträffande
denna framställning till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
ofvannämnda dag anfört följande.

))Uti en af chefen för sjette arméfördelningen, med tillstyrkan af
nådigt bifall, den 6 november sistlidet år öfverlemnad skrifvelse har
chefen för Vesterbottens regemente i underdånighet hemstält, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning om beviljande
åt fältmusikanten vid regementet, sergeanten Per Alexis Erland af en
årlig pension å 360 kronor från allmänna indragningsstaten, att utgå
från och med innevarande år.

Af handlingarna i detta ärende inhemtas, att sergeanten Erland,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

21

som är född den 3 oktober 1848, antogs till spel i nummer vid Södermanlands
regemente den 23 mars 1860 och till volontär vid samma
regemente den 10 december 1870, hvarefter lian den 9 mars 1871 på
begäran erhöll afsked ur krigstjensten; att han emellertid den 1 december
1883 inträdde i tjenst såsom fältmusikant på stat vid dåvarande
Vesterbottens fältjägarekår, i hvilken beställning han, sedan nämnda
kår numera organiserats till regemente, fortfarande qvarstår; samt att
Erland, enligt ett af vederbörande regementsläkare afgifvet intyg, är
behäftad med sjuklig krökning å båda händernas fingrar till följd af
sammandragning af flathandens senhinna, hvarigenom han är urståndsatt
att utöfva verksamhet såsom musikant.

Uti sitt den 27 november 1901 öfver berörda framställning afgifna
underdåniga utlåtande erinrar direktionen öfver arméns pensionskassa,
att Erland varit ur tjenst 12 år 8 månader och 22 dagar, samt att —
enär, jemlikt § 51 i kongl. reglementet för nämnda kassa den 15 december
1893, sådan denna § lyder enligt kongl. kungörelsen den 22
december 1898, »såsom tjenstår anses inga andra år än de efter adertonde
åldersåret i publik tjenst tillbragta» — Erlands tjenstetid af 6 år 6
månader 10 dagar före 18:de åldersåret således icke kunde i afseende
å rätt till pension honom tillgodoräknas, i följd hvaraf och då hans
sammanlagda tjenstetid efter nämnda ålder den 31 december 1901
uppginge till 22 år 6 månader 6 dagar, för honom återstode 9 år 5
månader 24 dagar för att erhålla rätt till pension från arméns pensionskassa,
hvilken rätt för honom alltså, derest han qvarstode i tjenst, inträdde
först den 24 maj 1911.

Direktionen upplyser derjemte, att, derest sergeanten Erland nu
varit pensionsberättigad, skulle, med tillämpning af gällande bestämmelser,
pension och fyllnadspension för honom hafva utgjort 360 kronor,
deraf 120 kronor i 10:de klassen af arméns pensionskassa och 240 kronor
från statsmedel.

Statskontoret, som jemväl, efter erhållen nådig remiss, i detta
ärende sig utlåtit, har efter inhemtande af ett genom vederbörande
arméfördelningschef infordradt läkarebetyg, af hvilket framgår, att Erland
vore för all framtid oduglig att tjenstgöra såsom musikant, ansett sig
böra tillstyrka att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle finna det vara af
nöden, att Erland redan nu afginge från tjensten, hos Riksdagen måtte
äskas pension för honom med det af direktionen för pensionskassan
angifna belopp 360 kronor.»

På grund af hvad sålunda förekommit, hemstälde departementschefen,
som ansåge det vara ådagalagdt, att Erland vore till vidare

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
åt aflidne
kaptenen J. A.
F. Gralims
dotter.

tjenstgöring såsom musikant oförmögen, och derför icke längre borde
vid sin tjenst bibehållas, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra
ofvanberörda framställning.

Ehuruväl Erland hvarken i afseende å lefnadsålder eller tjenstår
uppfyller de fordringar, som vanligen pläga uppställas för statspensions
erhållande, har utskottet likväl, då han enligt läkares intyg är för all
framtid oduglig att tjenstgöra såsom musikant, samt med hänsyn till
hvad statsrådsprotokollet i öfrigt innehåller, ansett, att honom bör
beredas tillfälle att med rätt till pension afgå ur krigstjensten; och får
utskottet, som i afseende å pensionens belopp biträder Kong]. Maj ds
förslag, hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kongl. Maj ds uti nu
ifrågavarande proposition gjorda framställning.

12:o) Kongl. Majd bär uti en den 21 nästlidne mars till Riksdagen
afbiten proposition (n:o 78) föreslagit Riksdagen att åt aflidne
kaptenen vid kongl. flottan Johan August Fredrik Gralims dotter Margit
å allmänna indragningsstaten uppföra pension till belopp af 800 kronor
om året, att utgå från och med den 1 mars 1902 till dess hon fylt
18 år.

Statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har i detta
ämne till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden ofvannämnda dag
anfört följande:

»Vid profskjutning, som den 24 sistlidne februari för flottans
räkning egde rum med en flottan tillhörig 15 cm. kanon å* aktiebolaget
Bofors-Gullspångs skjutbana vid Bofors, inträffade en förtidig antändning
af krutladdningen med den ödesdigra påföljd, att flere personer
blefvo dödade, bland dem kaptenen vid kongl. flottan Johan August
Fredrik Grahm.

I embetsskrifvelse den 7 innevarande mars har marinförvaltningen
anfört, att kaptenen Grahm, som var enkling, efterlemna! eu
minderårig dotter Margit i sådana ekonomiska omständigheter, att marinförvaltningen
ansett sig böra, till beredande af något bidrag för hennes
bergning och uppfostran, göra framställning om understöd åt henne
från allmänna indragningsstaten; och har marinförvaltningen till stöd
för denna framställning vidare anfört följande.

Kaptenen Grahm, som var född den 24 juni 1868 och den 18

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

23

oktober 1888 utnämndes till underlöjtnant vid kong!, flottan, befordrades
den 5 april 1898 till kapten och tjenstgjorde vid sin död dels såsom
kommenderad officer å marinförvaltningens artilleriafdelning, dels
såsom lärare vid sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan.

Marinförvaltningen hade inhemtat, att ställningen i boet efter den
aflidne utvisade eu behållning af allenast omkring 7,500 kronor samt
att hans ofvannämnda dotter vore född den 8 juni 1895 och jemlikt.
gällande reglemente för flottans pensionskassa vore berättigad till ett
årligt gratial, så länge hon lefde ogift, af 255 kronor till dess hon
fylde 21 år och derefter 71 kronor 25 öre.

I)å berörda gratial jemte det kapital, kaptenen Grahm. efterlemnat,
ej försloge att bestrida hennes uppfostran och uppehälle, intill dess
hon kunde sig sjelf försörja eller trädde i äktenskap, hade marinförvaltningen,
med hänsyn jemväl till den framstående duglighet och
osparda möda, kaptenen Grahm städse ådagalagt vid utförande af de
många ansvarsfulla tjensteuppdrag, som blifvit honom anförtrodda, icke
ansett sig böra föreslå ett mindre understöd än 600 kronor om året.

På grund af det sålunda anförda hemställer marinförvaltningen,
att Eders Kongl. Maj:t medelst nådig proposition till innevarande års
Riksdag behagade göra framställning derom, att från allmänna indragningsstaten
måtte till kaptenen Grahms ifrågavarande dotter Margit få
utbetalas ett årligt understöd af 600 kronor, att utgå från den 1 mars
detta år, intill dess hon fyller 18 år.

Statskontoret, som den 19 innevarande mars afgifvit infordradt
underdånigt yttrande i ämnet, har dervid anfört, att då kaptenen Grahm
genom olyckshändelse förlorat lifvet under utförande af ett honom anförtrodt
uppdrag i tjensten, samt staten vid sådant förhållande måste
anse sig förpligtad att åt hans efterlefvande minderåriga dotter bereda
någon ersättning för den ekonomiska förlust henne genom fadrens död
tillskyndats, statskontoret funne sig böra, i likhet med marinförvaltningen,
tillstyrka aflåtande af proposition till Riksdagen om pension
åt kaptenen Grahms bemälda dotter.

För egen del instämmer jag i hvad marinförvaltningen och statskontoret
anfört i fråga om statens skyldighet i förevarande fall. Dock
anser jag det föreslagna beloppet, 600 kronor årligen, vara för litet
till bestridande af kostnaden för den omkomnes dotters uppfostan och
uppehälle, till dess hon uppnått 18 år, och att det derför bör höjas
till 800 kronor om året.»

Ang. en inom
Första Kammaren
väckt
motion.

>

24 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I sammanhang med denna framställning har utskottet till behandling
förehaft en inom Första Kammaren af herr G. Björlin m. fl. väckt
motion (n:o 39), hvari föreslagits, att Riksdagen ville åt aflidne kaptenen
vid kongl. flottan Johan August Fredrik Grahms dotter Margit å allmänna
indragningsstaten uppföra en pension till ett belopp af 1,200
kronor om året, att utgå från och med den 1 sistlidne mars till dess
hon fy It 18 år.

Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört
följande:

»I proposition n:o 78 har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
åt aflidne kaptenen vid kongl. flottan Johan August Fredrik Grahms
dotter Margit å allmänna indragningsstaten uppföra pension till belopp
af 800 kronor om året, att utgå från och med den 1 sistlidne mars,
till dess hon fy It 18 år.

Under hänvisning till de i det till propositionen bilagda statsrådsprotokollet
omförmälda sorgliga omständigheter, då kaptenen Grahm
ljöt döden vid utförandet af en tjensteförrättning, samt hvad i öfrigt
af nämnda statsrådsprotokoll inhemfas, har jag ansett mig böra framhålla
önskvärdheten af att pensionen något förhöjes. Dottern Margit
har ännu ej fylt sju år. Under de elfva år, som återstå, till dess hon
fyller aderton år, under hvilken tid pensionen skulle åtnjutas, torde
den alltså till hufvudsaklig del behöfva tagas i anspråk för hennes
uppfostran. Men under vår tid kan det ifrågasättas, huruvida icke ett
något högre belopp kunde behöfvas, om åt denna uppfostran skall
kunna gifvas eu omfattning och gedigenhet, som kan gifva den namnet
god. Och en god uppfostran, så vidt penningar dertill förmå, bör
staten gifva åt dottern till den förtjenstfulle man, som gaf sitt lif för
staten.

Det kan anmärkas mot detta förslag, att pensionsbelopp för efterlemnade
döttrar efter tjensteman i kaptenen Grahms ställning hittills
i regeln satts lägre. Men är det svårt att rättvist utstaka gränserna
för statens pligtområde, så är det i detta fall. Det kommer alltid att
handla om undantag, och om detta undantag bör blifva större eller
mindre, beror det, synes det mig, uteslutande på de särskilda omständigheter
för hvarje särskildt fall, som föranleda statens ingripande. I
det föreliggande har man i första rummet att fästa sig vid kaptenen
Grahms synnerligen förtjenstfulla verksamhet, betydelsen af de nya
uppslag han gjort för sitt vapens fullkomnande, samt att han föll på
sin post i utöfvandet af ett farligt yrke, och först i andra rummet det

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

25

förhållande, att lian efterlemnat sitt barn i späd ålder uti för lians
samhällsställning behjertansvärdt knappa ekonomiska förhållanden.

Det är nog så, att den svenske krigsmannen är uppfödd af pligtkänsla
mot Konung och fädernesland, samt att han derför utan prut
och vacklan ställer sig på den post, der lifsfaran möter, när det gäller
fosterlandets intressen. Men det säger sig ju sjelft, att om han vet,
att staten, derest lian stupar på sin post, ej blott sörjer öfver hans
förlust, utan jemväl på ett storslaget sätt försörjer de kära han efterlemnar,
så gör han sin pligt med gladt och frejdigt mod och dermed
i många fall sin tjenst till ännu större heder för fosterlandet.»

Utskottet finner det vara tillbörligt, att Riksdagen, på sätt föreslaget
blifvit, medgifver pension åt dottern till ifrågavarande i sitt yrke
särdeles framstående officer, hvilken under utöfning af ett ansvarsfullt
och farligt uppdrag i statens tjenst under synnerligen upprörande omständigheter
genom olyckshändelse förlorat lifvet.

Hvad pensionsbeloppet angår, förbiser utskottet visserligen icke
betydelsen af de skäl, som i motionen anförts för att detsamma må
så bestämmas, att medel till erhållande af en verkligt god uppfostran
icke må saknas för nämnda barn. Men då kaptenen Grahms bemälda
dotter är berättigad att, så länge hon lefver ogift, erhålla från flottans
pensionskassa ett årligt gratial å 255 kronor, till dess hon fyIt 21 år,
samt någon afkomst väl torde kunna dragas af behållningen i hennes
faders efterlemnade bo, kan utskottet icke finna annat, än att tillräcklig
möjlighet till dylik uppfostrans vinnande blifver henne beredd
genom en pension å det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp af 800
kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må, med anledning af Kongl.
Maj:ts ifrågavarande framställning och utan afseende
å herr Björlins m. fl. ofvanberörda motion, åt aflidne
kaptenen vid Kongl. flottan Johan August Fredrik
Grahms dotter Margit å allmänna indragningsstaten
uppföra pension till belopp af 800 kronor om året,
att utgå från och med den 1 mars innevarande år
till dess hon fylt 18 år.

13:o). Kongl. Maj:t har uti en den 21 nästlidne mars till Riksdagen
aflåten proposition (n:o 79) föreslagit Riksdagen att medgifva,
Bih. till RiJcsd. Frat. 1902. 4 Sami. 1 Åfd. 11 Höft. 4

Ang. pension
åt öfvcringeniören
A. F.

H. Silfversparres
enka
och barn
in. fl.

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

dels att för öfveringeniören Arent Fredrik Herman Silfversparres enka
Oktavia Elisabet Silf v er sparre, född Yidebeck, och. makarna Silfversparres
barn, sönerna Karl Arent, Varner Arent, Arent Vilhelm, Klas Arent,
Gustaf Arent och Per Arent Oktavius samt döttrarna Alärta Elisabet
och Eva Nadeschda Alaria, för bokhållaren Nils Nilsson Timrings enka
Johanna Sofia Thiiring, född Johansson, och makarna Thurings barn,
sönerna Johan Julius, Faust Leif Ireneus och Paul Alf Sylvius samt
dottern Rut Elsa Alaria, för verkstadsarbetaren Frans Vilhelm Erlandssons
enka Anna Alaria Erlandsson, född Sandberg, och makarna Erlandssons
son Frans Göte måtte å allmänna indragningsstaten uppföras
årliga pensioner, att från och med den 1 mars 1902 utgå till en hvar
af enkorna, så länge hon lefde ogift, och till ett hvart af barnen, till
dess detsamma uppnått 18 års ålder, med följande belopp, nemligen
till Silfversparres enka med 1,000 kronor och till ett hvart af makarna
Silfversparres barn med 400 kronor, till Thurings enka med 500 kronor
och till hvart och ett af makarna Thurings barn med 200 kronor
samt till Erlandssons enka med 400 kronor och till makarna Erlandssons
son med 200 kronor; dels att för det barn, hvarmed enkan Timring
vore hafvande, måtte, derest det med lif framföddes, likaledes å
allmänna indragningsstaten uppföras årlig pension till belopp af 200
kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder det
blifvit med lif framfödt, till dess det uppnått 18 års ålder, dels ock att
för verkstadsarbetaren Carl Petter Svanström måtte å allmänna indragningsstaten
uppföras en årlig pension af 300 kronor, att utgå under
hans återstående lifstid, räknadt från och med den 1 mars 1902.

Vid föredragning af detta ärende har statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden
den 21 mars innevarande år anfört följande:

»Vid samma profskjutning vid Bofors den 24 sistlidne februari,
då kaptenen Grahm, enligt hvad jag under nästföregående punkt omförmält,
genom olyckshändelse omkom, dödades äfven i aktiebolaget
Bofors-Gullspångs tjenst varande bokhållaren Nils Nilsson Thiiring och
verkstadsarbetaren Frans Vilhelm Erlandsson, hvarjemte mer eller mindre
svårt sårades en del andra personer, af hvilka sedermera verkstadsarbetaren
Johan David Nyström och öfveringeniören Arent Fredrik Herman
Silfversparre till följd af skadorna aflidit, äfvensom verkstadsarbetaren
Carl Petter Svanström genom amputation, föranledd af erhållna
skador, förlorat sin venstra arm och sålunda blifvit invalid för framtiden.

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

27

Uti skrifvelse den 7 innevarande mars bär marinförvaltningen,
med anmälan härom, vidare anfört följande.

Då den profskjutning, vid hvilken berörda olyckshändelse egt rum,
verkstälts med kronan tillhörig materiel och för kronans räkning, hade
marinförvaltningen ansett billighet och rättvisa fordra, att staten trädde
emellan för att i någon mån lindra de sorgliga följderna af den skedda
olyckan. Marinförvaltningen hade i sådant hänseende ansett, att ett
årligt understöd från allmänna indragningsstaten skulle vara den lämpligaste
formen för den lindring, staten borde bereda de af olyckan
träffade familjerna.

Marinförvaltningen hade inhemtat:

beträffande öfveringeniören Silfversparre, att han var född år 1856
och hos bolaget åtnjöt, förutom fri bostad, en årlig lön af 6,500 kronor
jemte s. k. tantiéme, samt att han såsom sterbhusdelegare efterlemna!
enkan Oktavia Elisabet Yidebeck, född den 16 december 1854,
och följande åtta barn, nemligen Märta Elisabet, född den 10 december
1887, Karl Arent, född den 26 maj 1889, Yarner Arent, född den 2
september 1890, Arent Vilhelm, född den 13 januari 1892, Klas Arent,
född den 19 augusti 1893, Gustaf Arent, född den 11 juli 1895, Eva
Nadeschda Maria, född den 4 februari 1898, samt Per Arent Oktavius,
född den 25 september 1900;

beträffande bokhållaren Timring, att han var född år 1869 och hos
bolaget åtnjöt en årlig inkomst af omkring 1,400 kronor, samt att han
såsom sterbhusdelegare efterlemnat enkan Johanna Sofia Johansson,
född den 17 november 1862, jemte följande fyra barn, nemligen: Johan
Julius, född den 18 maj 1888, Faust Leif Ireneus, född den 30 juli
1896, Paul Alf Sylvius, född den 13 augusti 1898, och Rut Elsa Maria,
född den 14 juli 1900;

beträffande verkstadsarbetaren Erlandsson, att han var född år
1873 och hos bolaget åtnjöt, förutom fri bostad, en årlig inkomst af
omkring 1,200 kronor samt att han såsom sterbhusdelegare efterlemnat
enkan Anna Maria Sandberg, född den 10 augusti 1878, och sonen
Frans Göte, född den 27 januari 1901;

beträffande verkstadsarbetaren Nyström, att han var född år 1875
och hos bolaget åtnjöt omkring 1,100 kronors årlig inkomst jemte hyresersättning
samt att han såsom sterbhusdelegare efterlemnat sin fader,
smeden Karl Gustaf Gustafsson Nyström, född 1842, och dennes hustru
Maria Charlotta Värme, född 1845; samt

beträffande verkstadsarbetaren Svanström, att han vore född år
1854 och hos bolaget åtnjutit, förutom fri bostad, en årlig inkomst af

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

omkring 2,200 kronor, samt att hans familj utgjordes af hustru och
makarnes två minderåriga barn jemte en år 1879 född dotter af mannens
föregående gifte.

Ofvannämnda bokhållare och arbetare vore, enligt hvad marinförvaltningen
inhemtat, olycksfallförsäkrade, på grund hvaraf understöd
eu gång för alla vore att påräkna för deras familjer; men dessa understöd
vore, efter hvad marinförvaltningen erfarit, ej af den storlek, att
derigenom kunde för framtiden afvärjas ekonomiska bekymmer för de
af olyckan drabbade.

Beträffande verkstadsarbetaren Nyström, som afled ogift, hade marinförvaltningen
icke ansett någon framställning böra göras.

Hvad deremot vidkomme familjerna efter öfriga genom olyckshändelsen
dödade personer samt den skadade arbetaren Svanström ansåge
marinförvaltningen staten icke böra i ett fall sådant som det
föreliggande undandraga sig att lemna något skadestånd till dem, som
närmast hade att bära de ekonomiska följderna af den timade olyckan,
hvarför marinförvaltningen hemstälde, att Eders Kong! Maj:t medelst
nådig proposition till innevarande års Riksdag behagade göra framställning
derom, att en hvar af nedannämnda personer måtte från allmänna
indragningsstaten få uppbära i årligt understöd följande belopp, nemligen
:

enkan Oktavia Elisabet Silfversparre, född Yidebeck

... kr.

1,000: —

hennes barn:

Märta Elisabet......................................................................

... »

200

—

Karl Arent ..................................................................................

... »

200

—

Varner Arent ...........................................................................

... »

200

Arent Vilhelm ............................................................................

... ))

200

—

Klas Arent ...............................................................................

.. »

200

—

Gustaf Arent ............................................................................

»

200

—

Eva Nadeschda Maria ..........................................................

.. »

200

—

Per Arent Oktavius ................................................................

200

—

enkan Johanna Sofia Timring, född Johansson ...............

.. »

500: —

hennes barn:

Johan Julius .......................................................................

.. »

100

—

Kaus! Leif Ireneus ..................................................................

))

100

—

Lärd Alf Sylvius .....................................................................

.. ))

100

—

Rut Elsa Maria .........................................................................

.. ))

100

—

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

29

enkan Anna Maria Erlandsson, född Sandberg

hennes son Frans Göte .........................................

verkstadsarbetaren Carl Petter Svanström .......

kr. 400
» 100
300

300: —

Indika understöd borde från den 1 mars innevarande år utgå, hvad.
enkorna beträffade, så länge de förblefve i sitt nuvarande enkestånd,
hvad barnen anginge, intill dess hvart och ett af dem fyllt 18 år, och
till arbetaren Svanström under hans återstående lifstid.

Statskontoret har i häröfver infordradt, den 19 innevarande mars
afgifvet underdånigt utlåtande förklarat sig dela marinförvaltningens
uppfattning både om hvad uti ett fall sådant som det nu föreliggande
måste anses vara statens pligt och om sättet, hvarpå denna pligt lämpligast
borde uppfyllas, samt, i anledning af hvad uti ärendet blifvit
meddeladt och föreslaget, hemstält om aflåtande af proposition till Riksdagen
om pensioner å allmänna indragningsstaten för enkan Silfversparre
och hennes barn, enkan Timring och hennes barn, enkan Erlandsson
och hennes son samt verkstadsarbetaren Svanström, till belopp
och under vilkor, som af marinförvaltningen föreslagits.

Lika med marinförvaltningen och statskontoret anser jag statens
pligt att i försvarande fall träda emellan vara tydlig och klar, helst de
vid prof skjutningen dödade eller skadade måste anses hafva vid olyckstillfället
varit i statens tjenst använda. Hvad de föreslagna pensionsbeloppen
angår, har jag i fråga om pensionerna för de tre enkorna och
för verkstadsarbetaren Svanström icke något att erinra; men för barnen
anser jag de föreslagna beloppen böra höjas, så att de må kunna något
närmare motsvara de verkliga kostnaderna för barnens uppfostran och
uppehälle. I sådant syfte synas de föreslagna pensionerna lämpligen
böra höjas för Silfversparres barn till 400 kronor åt hvarje och för
de öfriga barnen till 200 kronor åt hvarje.

Enligt ett, efter det marinförvaltningens och statskontorets yttranden
afgåfvos, mig tillhandakommet läkarebetyg, befinner sig enkan
Timring i hafvande tillstånd, och väntas barnet blifva frauifödt under
nästkommande maj månad. Då uppenbarligen detta ännu ofödda barn
bör, derest det med lif framfödes, ega samma rätt till pension som
enkan Thurings förut omnämnda barn, anser jag, att det bör tilläggas
pension till lika belopp som dessa, att utgå från och med månaden
efter den, hvarunder det blifvit med lif framfödt, till dess det fyller
18 år.»

Då, på sätt i statsrådsprotokollet meddelats, ifrågavarande prof -

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
åt landskanslisten
A. M.E.
Lauriér.

skjutning egt rum med kronan tillhörig materiel och för flottans räkning,
ehuru på en för ändamålet upplåten skjutbana, tillhörig ett enskild!;
bolag, och med anlitande af biträde från personer, anstälda i sagda
bolags tjenst, samt skjutningen alltså varit anordnad af staten genom
dess myndigheter och icke af berörda bolag, anser utskottet det böra
tillkomma staten att för ofvan uppräknade efterlefvande till de vid
olyckstillfället dödade personer samt för förenämnde vid samma tillfälle
skadade arbetare bereda pensioner; och har utskottet emot Kongl. Maj:ts
i sådant hänseende framlagda förslag icke funnit anledning till erinran,
till följd hvaraf utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts uti nu ifrågavarande proposition
gjorda framställningar må af Riksdagen bifallas.

14:o) Kongl. Maj:t har uti en den 7 februari innevarande år till
Riksdagen aflåten proposition (n:o 31) föreslagit Riksdagen medgifva,
att landskanslisten i Malmöhus län Axel Magnus Eduard Lauriér måtte
för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig
pension af 1,000 kronor, att utgå från och med månaden näst efter
den, hvarunder han erhölle afsked.

Af statsrådsprotokollet öfver civilärenden ofvannämnda dag inhemtas
följande:

Landskanslisten i Malmöhus län Axel Magnus Eduard Lauriér
hade uti en till Kongl. Maj:t stäld, af Kongl. Majrts befallningshafvande
i nämnda län insänd ansökning anhållit om beredande åt sökanden vid
afskedstagandet af en årlig pension å 1,000 kronor, motsvarande den
lön med ålderstillägg han åtnjöte.

Af handlingarne i ärendet inhemtades, att Lauriér, som vore född
den 7 juli 1846, den 1 april 1867 antagits till e. o. landskontorist i
Malmöhus län och den 16 november 1878 att från 1879 års ingång
vara landskanslist i samma län och att han, som på grund af sjukdom
åtnjutit tjenstledighet allt sedan den 27 november 1895, enligt ett af
medicine doktorn Johan Holmström den 28 december 1901 utfärdadt
läkarebetyg, i följd af synnervsatrofi vore fullständigt blind och att
ingen förbättring vore möjlig.

För egen del hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält,
att, då Lauriérs tjenst under flera år uppehållits af vikarie och någon
utsigt, att Lauriér skulle kunna återinträda i tjenstgöring, uppenbarligen
icke förefunnes, men uppehållandet genom vikarie af en tjenst af ifrågavarande
slag uteslöte möjligheten, att vikarien, hvilken ofta måste om -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

31

bytas, förvärfvade den erfarenhet och rutin, som för tj enstens behöriga
skötande vore af väsentlig betydelse, och alltså vore för arbetet hos
länsstyrelsen i hög grad menligt, Kong! Maj:t måtte förklara Lauriér
berättigad att från och med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle
afsked från landskanslist^''ensten, åtnjuta pension till belopp af 1,000
kronor för år.

Efter härå erhållen remiss hade statskontoret inkommit med utlåtande
af den 23 sistlidne januari och deruti—jemte tillkännagifvande,
att sökanden egde att under tjenstledighet för sjukdom uppbära lönen
700 kronor och ålderstillägg dertill 300 kronor eller alltså tillhopa

1,000 kronor för år räknadt — anfört att, då sökanden först omkring
tio år härefter skulle uppnå den lefnads- och tjenstålder, som enligt
kongl. bref den 1 juni 1877 berättigade civil tjensteman till pension
å allmänna indragningsstaten, statskontoret ansåge sig, med afseende
å hvad i ärendet förekommit och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört, böra hemställa, att Kongl. Maj:t täcktes aflåta proposition till
Riksdagen om beviljande af pension åt landskanslisten Lauriér till ett
hans lön jemte ålderstillägg motsvarande belopp af 1,000 kronor, att
utgå från och med månaden näst efter den, hvari afsked från landskanslistbefattningen
blefve Lauriér beviljadt.

Med afseende å hvad sålunda upplysts, anser utskottet tillfälle
böra beredas Lauriér att afgå ur tjensten mot åtnjutande af pension, och
torde, vid det förhållande att Lauriér, om han qvarstår i tj ensten intill
dess han om ungefär 10 år blifver pensionsberättigad, under tiden eger
uppbära i lön och ålderstillägg årligen 1,000 kronor, samt derefter
enahanda belopp i pension, pensionens belopp icke nu böra sättas lägre
än till 1,000 kronor, på sätt Kongl. Maj:t jemväl föreslagit. Utskottet
hemställer derför,

att Kongl. Majds uti nu ifrågavarande proposition
gjorda framställning må af Riksdagen bifallas.

15:o) Uti punkten 3 under tionde hufvudtiteln har Kongl. Majd Ang. pension
föreslagit Riksdagen medgifva, att uppsyningsmannen vid Upsala hospital ^annlT^K^j
Karl Johan Malis enka Lovisa Charlotta Wall, född Söderqvist, måtte Waiu enka,''
från och med februari månad 1901 och så länge hon förblefve enka L'' ^ YalL
få å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 350 kronor. >-

1 fråga om de skäl föredragande departementschefen anfört till

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. ålderdomsunderstöd

för ritaren N.
O. Björkman.

[4]-

Ang. pension
för technik gsläraren
P.
0. N. Boisen.

[5.]

stöd för denna framställning får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 16 december 1901 (bil. till tionde hufvudtiteln
sid. 18—19).

Utskottet, som funnit ifrågavarande framställning böra till bifall
förordas, hemställer,

att Kong!. Maj:ts nu förevarande förslag må
af Riksdagen bifallas.

16:o) Uti punkten 4 under tionde liufvudtiteln har Kongl. Maj:t
föreslagit, att ritaren vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, artisten
Nils Otto Björkman måtte från och med månaden näst efter den, under
hvilken han upphört att aflönas af institutets medel, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten .uppbära årligt ålderdomsunderstöd
till belopp af 800 kronor.

Beträffande de till stöd för denna framställning förebragta skäl
tillåter sig utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 29 november 1901 (bil. till tionde hufvudtiteln sid. 21—22).

Utskottet, som anser det ifrågasatta ålderdomsunderstödet böra
beredas Björkman, hvilken alltsedan 1869 vid institutet utfört ett väl
vitsordadt arbete, för hvilket han uppburit ersättning af statsmedel, får
med hänsyn härtill och då understödets föreslagna belopp, som utgör två
tredjedelar af hans årsarfvode, icke gifvit utskottet anledning till erinran,
hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande
framställning.

17:o) Under punkten 5 af denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t
föreslagit, att teckningsläraren vid allmänna läroverket i Ystad Peter
Outsen Nannested Boisen måtte från och med månaden näst efter den,
i hvilken afsked blefve honom beviljadt från befattningen såsom lärare
i teckning vid nämnda läroverk, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära årlig pension till ett belopp af 600 kronor.

I fråga om de till stöd för denna framställning anförda skäl hän -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

38

visas till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 29 november
1901 (bilagan till tionde bufvudtiteln sid. 23).

Enär Boisen uppnått 65 års ålder samt under 35 år tjenstgjort
såsom teckningslärare, anser utskottet pension böra honom beredas, i
likhet med hvad förut upprepade gånger beträffande teckningslärare vid
allmänna läroverken egt rum, och torde pensionens belopp, i öfverensstämmelse
med hvad förut skett, böra bestämmas till likhet med den
uppburna aflöningen å stat, hvilken för Boisen uppgått till 600 kronor.
Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

18:o) Kongl. Magt har under punkten 6 af tionde hufvudtiteln
föreslagit, att lärarinnorna vid statens normalskola för flickor Gertrud
Elisabeth Leontine Casselli och Carolina Söderström måtte hvardera från
och med månaden näst efter den, i hvilken hon entledigades från sin
nuvarande befattning såsom lärarinna vid nämnda skola, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årliga pensioner
till belopp af 1,000 kronor för dem hvar.

Angående föredragande departementschefens framställning i detta
ämne hänvisar utskottet till sistomförmälda statsrådsprotokoll (bilagan
till tionde hufvudtiteln sid. 24—25).

Utskottet, som emot denna Kongl. Maj:ts framställning icke funnit
något att erinra, hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning.

19:o) Uti punkten 7 under tionde hufvudtiteln har Kongl. Magt
föreslagit, att föreståndaren och förste läraren vid läroanstalten i Vadstena
för öfveråriga döfstumma Erik August Zotterman måtte från och
med månaden näst efter den, i hvilken lian blefve från sin nuvarande
befattning entledigad, för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 2,400 kronor, med vilkor dock, att,
derest han framdeles skulle erhålla anställning med aflöning af statsmedel
eller vid någon af de med statsbidrag understödda läroanstalter
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 5

Ang.''pensioner
för lärarinnorna
6. E. L.
Casselli och C.
Söderström,.
[6.]

Ang. pension
för föreståndaren
och förste
läraren vid
läroanstalten i
Vadstena för
öfveråriga döfstumma
E. A.
Zotterman.

[7-]

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

för döfstumma, pensionen skulle för den tid, sålunda vunnen anställning
varade, minskas i den mån den nya aflöningen tillhopa med pensionen
öfversköte det till Zotterman nu utgående årsarfvodet.

Beträffande denna framställning innehåller statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för den 29 november 1901 följande:

Föreståndaren och förste läraren vid läroanstalten i Vadstena för
öfveråriga döfstumma Erik August Zotterman hade hos Kongl. Maj:t
anhållit, att, enär anstaltens verksamhet enligt Kongl. Maj:ts beslut den
17 augusti 1900 skulle upphöra med slutet af vårterminen 1902, Kongl.
Maj:t täcktes till 1902 års Riksdag framlägga proposition om beviljande
åt honom af eu årlig pension att utgå under hans återstående lifstid
från och med månaden näst efter den, då hans tjenstgöring vid anstalten
upphörde.

Af handlingar, som fogats vid berörda ansökning, inhemtades: att
Zotterman vore född den 16 november 1844; att han, som den 3 juni
1868 aflagt folkskolelärareexamen, under omkring tre år skött folkskoleläraretjenst
och omkring 2VS år underlärarebefattning vid folkskolelärareseminariets
i Upsala öfningsskola samt vidare tjenstgjort dels från den 23
januari 1873 till den 1 april 1878 såsom lärare vid allmänna institutet
för döfstumma och blinda å Manilla och dels från och med sistnämnda
dag såsom föreståndare och förste lärare vid ofvannämnda läroanstalt i
Vadstena och således den 31 augusti 1902, då hans bestyr för anstaltens
räkning ansåges komma att upphöra, verkat såsom döfstumlärare under
29 år 7 månader, deraf 24 år 5 månader i sin nu innehafvande befattning,
med hvilken förenats uppdrag för honom att vara anstaltens
räkenskapsförare och kassaförvaltare samt direktionens sekreterare; samt
att hans tjenstgöring blifvit af vederbörande väl vitsordad och att han
särskildt erhållit intyg om ådagalagdt synnerligt nit och framstående
skicklighet i sin nuvarande befattning.

Direktionen öfver läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfstumma,
som till Kongl. Maj:t öfverlemnat förevarande ansökning, hade förordat
densamma och dervid tillstyrkt, att pensionens belopp måtte, i likhet
med hvad som vore stadgadt för lärarne vid Manilla döfstumskola,
bestämmas till 80 procent af Zottermans arfvode.

Statskontoret, som, på grund af remiss den 4 november 1901
afgifvit utlåtande i ärendet, hade jemväl förordat ansökningen och till
stöd derför anfört följande.

Zottermans arfvode hade enligt kongl. bref den 1 februari 1878

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

35

faststälts till 3,000 kronor för år och hade enligt särskilda beslut för
hvart och ett af de följande åren utgått med enahanda belopp. Enligt
kongl. bref den 7 juni 1901 egde direktionen till arfvode åt föreståndaren
för vårterminen 1902 samt för hans arbete efter undervisningens slut
i den för anstaltens fullständiga afveckling och slutredovisning disponera

2,000 kronor. Då, såsom direktionen erinrat och upplyst, Zotterman
svårligen skulle kunna med utsigt till framgång egna sig åt annan
inkomstbringande verksamhet samt han för sin och sin familjs bergning
alltså vore hänvisad till den pension, som kunde varda honom tillagd,
och då Zotterman vid tiden för sin ofrivilliga afgång från föreståndareoch
förste lärarebefattningen komme att hafva hunnit en lefnadsålder,
hvilken visserligen icke uppginge till den för statens tjenstemän vanliga
pensionsåldern, men dock öfverstege den, vid hvilken folkskolelärare
erhölle hel pension, ansåge sig statskontoret, med fästadt afseende ej
mindre å det förhållande, att Zotterman under hela sin 25-åriga anställning
såsom föreståndare och förste lärare icke kommit i åtnjutande af
ålderstillägg, än äfven å de i ärendet framhållna omständigheter, böra
för sin del förorda det af direktionen föreslagna pensionsbeloppet.

Utskottet finner väl, att, med anledning af hvad i statsrådsprotokollet
anförts, pension af statsmedel bör beredas Zotterman, då den
läroanstalt, han nu förestår, med vårterminen detta år kommer att
upphöra. Men då pensionen för den vid indragna läroanstalten i Skara
för öfveråriga döfstumma anstälde föreståndaren Per Aron Borg, hvilkens
lön i likhet med Zottermans uppgått till 3,000 krono!-, år 1899 bestämts
till allenast 1,500 kronor, synes pensionen för Zotterman böra i någon
mån nedsättas under det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, ehuruväl
Zotterman med hänsyn till att han är till lefnadsåren äldre och har
längre tjenstetid än Borg samt under 18 år längre än denne varit
föreståndare för dylik anstalt, torde böra erhålla en något högre pension
än Borg. Utskottet har dervid ansett, att ett pensionsbelopp å 2,000
kronor skulle vara efter förhållandena lämpligt afvägdt, och får utskottet,
med anledning häraf, hemställa,

att Kongl. Maj :ts ifrågavarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att föreståndaren
och förste läraren vid läroanstalten i Vadstena
för öfveråriga döfstumma Erik August Zotterman
må från och med månaden näst efter den, i hvilken
han varder från sin nuvarande befattning entledigad,

f

Ang. “pension
för lärarinnan
E. A. Tliim.
[8.]

Ang. pension
för professorn
R. Rubenson.

36 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 2,000 kronor, med vilkor
dock, att, derest han framdeles skulle erhålla anställning
med aflöning af statsmedel eller vid någon af
de med statsbidrag understödda läroanstalter för döfstumina,
pensionen skall för den tid, sålunda vunnen
anställning varar, minskas i den mån den nya aflöningen
tillhopa med pensionen öfverskjuter det till Zotterman
nu utgående årsarfvodet.

20:o) Uti punkten 8 under tionde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t
föreslagit, att första lärarinnan vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga
döfstumma Emma Amanda Tliim måtte från och med månaden
näst efter den, under hvilken hon blefve från sin nuvarande befattningentledigad,
för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 900 kronor, med vilkor dock, att, derest
hon framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel eller
vid någon af de med statsbidrag understödda läroanstalter för döfstumma,
pensionen skulle för den tid, sålunda vunnen anställning varade,
minskas i den mån den nya aflöningen tillhopa med pensionen öfversköte
det nu till henne utgående årsarfvodet.

Utskottet får, beträffande motiveringen för detta förslag, hänvisa
till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 29 november
1901 (bilagan till tionde hufvudtiteln sid. 27—28).

Utskottet hemställer,

att hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit må af
Riksdagen bifallas.

21:o) Uti den 28 sistlidne februari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 70) har Kongl. Maj it föreslagit Riksdagen medgifva,
att föreståndaren för statens meteorologiska centralanstalt, professorn
Robert Rubenson måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken
afsked blefve honom beviljadt från befattningen såsom föreståndare för
anstalten, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära pension med ett belopp af 4,000 kronor årligen.

Beträffande denna framställning innehåller statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden sistnämnda dag följande:

Statsutskottets Ultåtande N:o 11.

37

Föreståndaren för statens meteorologiska centralanstalt, professorn
Robert Rubenson hade med förmälan, att han, som vore född den 10
april 1829, sålunda uppnått en ålder af nära 73 år, att han från år
1870, då han erhållit förordnande att vara extra ordinarie adjunkt i
meteorologi vid Upsala universitet, eller under en tidrymd af 32 år
oafbrutet varit i statens tjenst, att, derest hans tjenstetid, såsom syntes
honom icke vara obilligt, finge räknas från år 1865, då de s. k. timobservationerna
vid Upsala observatorium, hvilka han på uppdrag af
observatoriets dåvarande prefekt ledt och öfvervakat, tagit sin början,
han innehade en tjenstetid af 37 år samt att han för närvarande vore
af sjukdom oförmögen till tjenstgöring, hos Kongl. Maj:t anhållit att
vid undfående af sökt afsked komma i åtnjutande af pension i likhet
med naturhistoriska riksmuseets intendenter.

Öfver denna, af åldersbevis, tjensteförteckning och läkarebetyg
åtföljda ansökning hade vetenskapsakademien den 8 januari 1902 sig
yttrat och dervid på det varmaste förordat bifall till densamma med
intygande, att Rubenson under den tid af 25 år, som han varit föreståndare
för den meteorologiska centralanstalten, städse med stort intresse
och framgång verkat i anstaltens och vetenskapens tjenst.

Efter remiss hade statskontoret i skrifvelse den 27 januari 1902
anfört följande: Då föreståndaren för statens meteorologiska centralanstalt
uppbure aflöning, som enligt vid 1876 års riksdag antagen stat
utginge med lön, 4,000 kronor, och tjenstgöringspenningar, 1,000 kronor,
jemte rätt att efter vissa års tjenstgöring komma i åtnjutande af två
ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, till tjenstgöringspenningarne,
skulle Rubenson, derest han uppnått den för civile tjenstemäns pensionsrätt
genom kongl. bref den 1 juni 1877 stadgade åldern af 65 lefnadsoch
35 tjenstår, nu egt att vid afskedstagandet förklaras berättigad
uppbära pension å allmänna indragningsstaten till lönens belopp eller

4,000 kronor. Men som Rubenson icke kunde anses räkna tjenstår
från längre tid tillbaka än år 1870, då han förordnats att vara extra
ordinarie adjunkt vid Upsala universitet, fattades ännu i nämnda minimitjenstålder
flera år, hvarför statskontoret funne sig förhindradt att för
det dåvarande till bifall förorda ansökningen.

Sedan tillfälle lemnats vetenskapsakademien att yttra sig med
anledning af hvad statskontoret sålunda anfört, hade akademien i skrifvelse
den 12 februari 1902 yttrat: Ehuru akademien ansåge det obestridligt,
att Rubenson derigenom, att han under åren 1865—1869 ledt
och öfvervakat de s. k. timobservationerna vid Upsala observatorium,
gjort vetenskapen och Upsala universitet samt dermed äfven svenska

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. understöd
åt äldre
behöfvande
folkskolelärare.

[9.]

staten en lika så stor och vigtig tjenst, som om lian t. ex. varit anstäld
såsom docent vid universitetet, kunde akademien dock ej annat än
erkänna befogenheten af det skäl, som förmått statskontoret att afstyrka
bifall till Rubensons ansökan. Under sådana förhållanden och då med
hänsyn till Rubensons höga ålder samt den sjukdom, hvaraf han lede
— enligt det vid ansökningen fogade läkarebetyg arterio-scleros +
emphysem — ingen utsigt funnes för att han skulle blifva återstäld
till helsan, så att han kunde återtaga sin tjenstgöring vid meteorologiska
centralanstalten, då vidare billighets skäl syntes tala för att den ofvannämnda
tjenstgöringen vid Upsala observatorium under åren 1865—1869
räknades Rubenson till godo samt då det slutligen vore synnerligen
ofördelaktigt för den meteorologiska centralanstalten, om föreståndareplatsen
under ytterligare en tid af tre år skulle skötas af en tillförordnad
chef, hvarmed äfven skulle följa provisoriska anordningar med afseende
på den öfriga personalen, anhölle akademien, att Kongl. Maj:t täcktes
till 1902 års Riksdag framställa proposition om beviljande åt Rubenson
af en årlig pension å 4,000 kronor.

Efter erhållen befallning att å nyo i detta ärende afgifva utlåtande,
hade statskontoret i skrifvelse den 20 februari 1902 anfört, att statskontoret,
med afseende å hvad som blifvit af vetenskapsakademien
anfördt och upplyst, icke hade något att erinra mot bifall till akademiens
framställning.

I betraktande af professor Rubensons höga ålder och sjuklighet
samt då ingen utsigt finnes för att han skall blifva så återstäld till
helsan, att han skall kunna återtaga sin tjenstgöring, anser utskottet,
att, oafsedt hans tjenstetid enligt statskontorets erinran icke bör räknas
längre tillbaka än från år 1870, pension nu bör honom beredas, och har
utskottet icke funnit anledning till anmärkning mot det föreslagna
pensionsbeloppet, som motsvarar hans aflöning, med bortseende från
tjenstgöringspenningar och till dem hörande ålderstillägg. Utskottet
hemställer derför,

att Riksdagen må bifalla hvad Kongl. Maj:t uti
nu ifrågavarande proposition föreslagit.

22:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts under punkten 9 af denna
hufvudtitel gjorda framställning hemställer utskottet,

att å allmänna indragningsstaten må för år 1903
anvisas ett anslag å 10,000 kronor, att, enligt de

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

39

närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt
meddela, användas till understöd af högst 350 kronor
åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka
oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked
före år 1867.

23:o) Kongl. Maj:t har uti punkten 10 af denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen, att å allmänna indragningsstaten måtte för år 1903
anvisas och till Kongl. Maj:ts disposition ställas ett anslag af 19,400
kronor för beredande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor
vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande och extra
ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter atf hafva i
minst femton års tid oförvitligen tjenstgjort, afgått från tjen sten utan
att erhålla understöd enligt reglementet den 22 juni 1892, samt under
enahanda vilkor och bestämmelser i öfrigt, som beträffande det för år
1902 uti förevarande afseende beviljade anslag blifvit af Riksdagen
stadgade, nemligen:

att lärares eller lärarinnas tjenstgöring afslutas så tidigt, att ålderdomsunderstöd
enligt nyssnämnda reglemente icke kunnat honom eller
henne beviljas, eller före utgången af år 1891;

att sådan från tj ensten afgången lärare eller lärarinna uppnått eu
lefuadsålder af minst femtiofem år;

att han eller hon styrktes befinna sig i behöfvande omständigheter
;

att det belopp, hvartill understöd högst finge meddelas, bestämdes
till 100 kronor årligen; samt

att Kongl. Magt skulle ega att meddela de närmare föreskrifter i
ämnet, hvilka befunnes erforderliga.

Beträffande denna framställning har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för den 5 december 1901 anfört följande:

»För att bereda ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor
vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande och extra ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton
års tid oförvitligen tjenstgjort, afgått från tjensten utan att erhålla
understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, samt under vissa
angifna vilkor och bestämmelser i öfrigt, anvisade 1901 års Riksdag å
allmänna indragningsstaten för år 1902 och stälde till Eders Kongl.
Maj:ts disposition ett anslag af 19,400 kronor. >

Ang, understöd
åt äldre
behöjvande
småskolelärarc
m. fl.

[10,]

Ang. pension
för vaktmästaren
P.
Sundqvist.

[H-]

40 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Vid underdånig anmälan den 21 juni 1901 af detta Riksdagens
beslut behagade Eders Kongl. Maj:t enligt utfärdad kungörelse förordna:

att lärare vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande och
extra ordinarie lärare vid folkskola, som, efter att hafva tjenstgjort vid
någon af här omförmälda skolor under sammanlagdt minst femton års
tid, afgått från tjensten före utgången af år 1891 samt vore minst femtiofem
år gammal och i behöfvande omständigheter, finge till skolrådet
i den församling, der han senast varit som lärare anstäld, före den 1 mars
1902 ingifva till Eders Kongl. Maj :t stäld underdånig ansökan om understöd
af nämnda anslag, åtföljd af vederbörliga intyg rörande ålder, aflägga
kunskapsprof och tjenstgöring uti ifrågavarande skolor samt nuvarande
sysselsättning, hemvist, frejd och lefnadsvilkor, allt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ett vid kungörelsen fogadt formulär;

att skolrådet hade att senast den 15 april 1902 till vederbörande
domkapitel insända ansökningshandlingarna tillika med intyg, huruvida
sökanden oförvitligt skött sin tjenst under den tid, han inom församlingen
tjenstgjort; samt

att de till domkapitlet i detta ämne inkomna handlingar skulle
jemte domkapitlets egna underdåniga utlåtande till Eders Kongl. Maj:t
insändas före den 15 maj 1902;

och skulle hvad sålunda blifvit stadgadt angående lärare gälla
äfven beträffande lärarinnor.»

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må bifalla hvad Kongl. Maj:t uti
förevarande afseende nu föreslagit.

24:o) Uti punkten 11 under tionde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t
föreslagit, att vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Östersund
Per Sundqvist måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken
han frånträdde befattningen såsom vaktmästare vid nämnda läroverk,
under sin återstående lifstid å allmänna indragaingsstaten uppbära pension
till belopp af 500 kronor årligen.

Beträffande de skäl, som till stöd för denna framställning anförts,
hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för
den 4 sistlidne januari (bil. till tionde hufvudtiteln sid. 30 — 31.)

Under erinran, att Riksdagen år 1901 beviljat pension till enahanda

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

41

belopp som det nu föreslagna, eller 500 kronor, åt vaktmästaren vid
högre allmänna läroverket i Vesterås C. J. Johansson, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.

25:o) Kongl. Maj:t har uti punkten 12 under tionde hufvudtiteln
föreslagit Riksdagen medgifva, att nivellören vid rikets allmänna kartverk
Frans Oscar Aurell måtte från och med månaden näst efter den,
hvarunder han afginge från sin tjenstebefattning vid kartverket, under
sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten en årlig
pension af 2,000 kronor.

Angående departementschefens framställning hänvisas till det vid
statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 22 november 1901 (sid. 33—36.)

Utskottet anser sig böra förorda, att pension må beredas Aurell,
och håller utskottet före, att, då Aurell i den maktpåliggande befattningen
såsom nivellör tillryggalagt en lång, väl vitsordad tjenstebana
och nu lider af, bland annat, börjande grå starr, samt med hänsyn till
hvad statskontoret i ämnet anfört, pensionens belopp bör i enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag bestämmas till 2,000 kronor. Utskottet får derför
hemställa,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.

26:o) Sedan Kongl. Maj:t uti en till Riksdagen den 31 sistlidne
januari aflåten proposition (n:o 29), under åberopande af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden samma dag föreslagit Riksdagen att
medgifva, att kommissionslandmätaren i Örebro län Carl August Andersson
måtte från och med månaden näst efter den, då afsked från tjensten
blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp af 800 kronor, har
till utskottet öfverlemnats en till statsrådet och chefen för jordbruksBih.
till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. '' 6

Ang. pension
för nivellören
vid rikets allmänna
kartverk
F. O.

Aurell.

[12-J

Ang. pension
åt kommissionslandtmätaren
C. A.
Andersson.

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

departementet stäld skrifvelse, deruti landtmäteristyrelsen meddelat, att
bemälde Andersson den 6 i denna månad aflidit.

Under sådant förhållande lärer frågan om beviljande af den föreslagna
pensionen hafva förfallit; hvithet utskottet härmed får för Riksdagen anmäla.

Ang. pension
till f. d. afvittring
sstyresmannen
K.

Widmarks
enka, V. A.

Widmark.

[13.]

27:o) Uti punkten 13 under tionde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t
föreslagit, att f. d. afvittringsstyresmannen i Vesterbottens län Karl
Widmarks enka Vendla Augusta Widmark, född Bergqvist, måtte, så
länge hon förblefve enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig
pension af 300 kronor, att i;tgå från och med ingången af år 1902.

Beträffande de till stöd för denna framställning åberopade skäl
hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den
29 november 1901 (bil. till tionde hufvudtiteln (sid. 37—39).

Utskottet, som anser sig böra tillstyrka Kongl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må bifalla hvad Kongl. Maj:t i
förevarande afseende föreslagit.

Ang. pension 28:o) Uti punkten 14 under tionde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t

von Feiiitzens föreslagit, att (jarl Henrik Jobst von Feilitzens enka Rosa Clementina
enka r. c. E. Eugenia von Feilitzen, född Stålhammar, måtte, så länge hon förblefve
vört eaitzen. enp.^ ^ allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 800
L kronor, att utgå från och med ingången af år 1902.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har beträffande
denna framställning till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för
den 29 november 1901 anfört följande:

»Uti en till Eders Kongl. Maj:t stäld skrift har svenska rnosskulturföreningen
i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
hos Riksdagen göra framställning om beviljande af ett årligt anslag å
1,500 kronor till aflidne föreståndaren för kemiska stationen i Jönköping
m. m. Carl Henrik Jobst von Feilitzens enka Rosa Clementina
Eugenia von Feilitzen, född Stålhammar.

Af ansökningen med dervid fogade handlingar inhemtas: att von
Feilitzen, som, född den 22 september 1840, år 1863 antagits till auskul -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

43

tant vid kommerskollegii bergsafdelning, efter år 1866 aflagd bergsexamen
egnat sig åt enskild verksamhet samt i slutet af år 1885 blifva
af Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott utsedd
till föreståndare för den då inrättade kemiska stationen i Jönköping;
att han intill sitt den 4 april innevarande år timade frånfälle fortfarande
innehaft nämnda syssla; att enligt den efter honom upprättade bouppteckning
behållningen i boet utgjort 3,018 kronor 4 öre; att han såsom
sterbhusdelegare efterlemna!,, jemte enkan, två söner och två ogifta
döttrar, samtliga till myndig ålder komna, samt att enkan, som är född
år 1845, enligt ett af förste stadsläkaren i Jönköping G. Engstrand
utfärdadt läkarebetyg, i många år lidit af alltmera tilltagande döfhet
och i följd deraf är förhindrad att bidraga till sitt uppehälle.

Till stöd för sin anhållan har föreningen åberopat den banbrytande
verksamhet, von Feilitzen såsom stiftare och ledare af svenska
mosskulturföreningen utöfvat för befrämjandet af mossodlingar inom
landet.

Till följd af nådig remiss har statskontoret den 21 nästlidne oktober
afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och deruti anfört, att, då
von Feilitzen hvarken vid dödsfallet eller, såvidt handlingarne utvisade,
dessförinnan varit i någon statens tjenst anstäld, den föreliggande frågan,
såsom ju också tydligen i ansökningen förutsattes, måste bedömas
från helt andra synpunkter än dem, som plägade vara de afgörande,
då framställning af Eders Kongl. Maj:t gjordes till Riksdagen om pension
åt enka eller barn efter någon, som egnat sitt lifs verksamhet åt
statens tjenst utan att hafva kunnat vid dödstillfället efterlemna åt de
sina medel till bergning, samt att, då mosskulturföreningen, som gjort
till sin uppgift att främja arbetena å det område, hvaråt von Feilitzen
egnat sin hufvudsakliga verksamhet, ansett denna verksamhet så förtjenstfull,
att den borde betinga ett erkännande från statens sida i form
af pension åt hans efterlemnade enka, statskontoret visserligen hölle för
antagligt, att något sådant erkännande kunde vara berättigad!, men
dock icke vore i tillfälle att derom bilda sig en så sjelfständig uppfattning,
att statskontoret ansåge sig befogadt tillstyrka Eders Kongl.
Maj:t vidtagandet af den i ansökningen begärda åtgärd, helst tillfälle
icke syntes saknas för mosskulturföreningen att på annan väg bringa
denna fråga under Riksdagens pröfning.

Öfver samma framställning har äfven landtbruksstyrelsen den 16
innevarande månad afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och deri
anfört, hurusom den verksamhet, som hufvudsakligen fäste den allmänna

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

uppmärksamheten vid von Feilitzens namn, hade afsett bildandet af
svenska mosskulturföreningen samt ledandet af denna förenings sträfvanden
för den svenska mosskulturen. Under sådana förhållanden hade
landtbruksstyrelsen ansett sig böra i korthet redogöra för föreningens
såväl bildande och verksamhet som'' betydelse för landet.

Vid en mindre landtmannaförenings i Jönköpings län sammanträde
hösten 1885 hade von Feilitzen väckt förslag om bildandet af en
förening inom Jönköpings län till mosskulturens befrämjande. Förslaget
hade blifvit antaget, och af utsedda komiterade hade förslag till stadgar
uppgjorts för föreningen, som vid «itt konstituerande sammanträde den
23 februari 1886 hade antagit benämningen »Föreningen för mosskulturens
befrämjande inom mellersta och södra Sverige». Redan vid föreningens
allmänna ordinarie sammanträde den 10 januari 1888 hade
man emellertid beslutat att utsträcka föreningens verksamhet till hela
landet och i sammanhang dermed ändra dess namn till »Svenska Mosskulturföreningen».

Enligt föreningens stadgar vore dess ändamål att befordra den
inom vårt land synnerligen vigtiga mosskulturen, att genom föredrag,
skrifter, möten, öfverläggningar och andra lämpliga medel sprida kunskap
om odling af mossar, myrar, kärr och mader äfvensom mossjords
användande såsom jordförbättringsmedel och inom industrien samt att
med tillgängliga medel understödja försök med olika mossodlingsmetoder,
gödslingsämnen och i öfrigt praktiskt verka till befrämjande af
mosskulturen, hvarjemte föreningen skulle utgifva en tidskrift, som behandlade
mosskulturen och hvad dertill hörde.

Redan vid 1889 års riksdag hade svenska mosskulturföreningen
tilldelats ett anslag på extra stat om 5,000 kronor, som, efter att åren
1890 och 1891 hafva utgått med samma belopp, år 1892 hade blifvit
höj dt till dubbla beloppet eller 10,000 kronor, med livilket belopp det
sedermera hade utgått under åren 1893—1896. För år 1897 hade ett
anslag af 13,500 kronor blifvit beviljadt, samt för hvarje af åren 1898
—1902 15,000 kronor.

Förutom dessa anslag hade föreningen vid olika tillfällen tilldelats
understöd af statsmedel dels för utgifvande af dess tidskrift och
dels för föreningens deltagande i 17:de, 18:de och 19:de allmänna
svenska landtbruksmötena.

Äfven af landsting och hushållningssällskap hade föreningen fått
uppbära ganska betydande anslag, hvilka under år 1900 utgjort: de
förras bidrag 4,600 kronor och de senares 11,900 kronor. Sistnämnda
år hade antalet betalande ledamöter i föreningen uppgått till 3,147.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

45

De understöd, som föreningen sålunda åtnjutit från såväl offentligt
som enskildt håll, bure tydligt vittne om det förtroende, hvithet
kommit föreningen till del.

Resultatet af föreningens verksamhet vore också högst betydande.
I hufvndsak folie denna verksamhet inom försöksområdet. Den hade
dock icke inskränkt sig till föreningens egna försöksfält vid föreningens
år 1890 inrättade försöksstation vid Flahult, utan utsträckts till de flesta
af Sveriges län, så att föreningens försöksfält i provinserna under år
1900 utgjort 44 inom 17 län.

De anvisningar och råd, som på grund af dessa försök kunnat i
afseende på mossars odling genom föreningen och dess tjensteman
meddelas mossegarne, kunde icke skattas nog högt liksom ej heller det
intresse för mossars odling, som genom föreningen, dess tjenstemän
och tidskrift spridts inom vårt land. Svenska mosskulturföreningen
måste på grund häraf med rätta anses hafva gjort sig väl förtjent om
fäderneslandet.

Liksom von Feilitzen varit föreningens stiftare hade han också
under hela den tid, föreningen varit i verksamhet, "intill sin död varit
dess verklige ledare, redaktör för dess tidskrift och föreståndare för
dess försöksanstalt samt vice ordförande i styrelsen för föreningen.

Landtbruksstyrelsen har härefter öfvergått att erinra om några
hufvuddrag af von Feilitzens verksamhet inom svenska mosskulturföreningen;
och anför styrelsen i sådant afseende följande: Ännu under
1880-talet hade bränningen af mossar ansetts utgöra grundvalen för all
odling af torfjord. Mot denna uppfattning hade von Feilitzen uppträdt
och efter verkstälda försök påvisat lämpligare metoder för mossarnes
odling genom kalkning, mergling, ler- och sandkörning. Sättet för
torf jordens gödsling och brukning hade genom hans arbeten betydligt
förbättrats och användande af gödselmedel för sådant ändamål i hög
grad befordrats. I fråga om ympjordens och nitraginens praktiska användbarhet
i mosskulturens tjenst hade von Feilitzen gjort märkliga
utredningar, liksom hans nya uppslag till en lönande vallkultur på högmossar
alltid måste anses ega en mycket hög betydelse. Spörsmålen
om mossarnes industriella tillgodogörande hade han med stor energi sökt
lösa, i det att han i uppsatser och föredrag framhållit torfströets vigt
för jordbruket, angelägenheten af högmossarnes kolonisering och bränntorfsfrågans
betydelse för vårt land.

Städse i hög grad verksam hade von Feilitzen för spridandet af
insigt er angående bästa sättet för mossarnes odling kommit att erhålla

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

eu mycket stor betydelse för vårt land, helst han icke hade inskränkt
sig till att genom talrika föredrag och uppsatser sprida sina åsigter,
utan ock med största beredvillighet genom enskilda, skriftliga eller
muntliga meddelanden sökt göra sitt vetande fruktbärande för landtmännen.

Genom sin oaflåtliga verksamhet i mosskulturens tjenst hade von
Feilitzen hindrats att, såsom han möjligen eljest kunnat, på annat för
honom sjelf mera inkomstbringande sätt sörja för sin ekonomiska förkofran,
hvarigenom följden blifvit, att han icke efterlemnat tillgångar,
som kunde bereda hans enka en betryggad utkomst.

Vid sådant förhållande ansåge landtbruksstyrelsen det vara med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, att staten trädde emellan och
beredde den förtjente mannens efterlemnade maka den ekonomiska hjelp
för hennes återstående lefnad, som mannen till följd af sin hängifna
och oegennyttiga verksamhet för en stor fosterländsk uppgift i viss
män hindrats att bereda henne.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer landtbruksstyrelsen,
att Eders Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta nådig proposition om
beviljande till henne af en årlig pension från allmänna indragningsstaten
till belopp af 1,500 kronor.

Då jag allt sedan svenska mosskulturföreningens bildande varit i
tillfälle att följa dess för vårt land i hög grad gagnande och betydelsefulla
verksamhet och dervid funnit, hurusom von Feilitzen på ett framgångsrikt
och i vårt jordbruks utveckling djupt ingripande sätt egnat
sig åt sin allmännyttiga uppgift att visa vårt lands jordbrukare, huru
de genom ett rigtigt tillgodogörande af den vetenskapliga forskningens
resultat och genom användande af derpå grundade odlings- och brukningsmetoder
med utsigt till ekonomisk vinst skola kunna förvandla
sina öde mossmarker till bördiga åkerfält, finner jag hvad von Feilitzen
uträttat såsom svenska mosskulturföreningens stiftare och nitiske ledare
vara af beskaffenhet att göra honom väl förtjent af landets tacksamhet.
Dertill kommer ock, att han genom sitt grundliga, omsorgsfullt öfvervägda
och väl utförda arbete i mosskulturföreningens tjenst åt detta
sitt fosterländska verk beredt en så fast och säker grundval, att detsamma
äfven i framtiden i rikt mått bör kunna blifva vårt land till
afsevärd nytta och gagn.

Med afseende såväl å von Feilitzens sålunda ådagalagda stora förtjenster
om utvecklingen af landets mosskultur, som ock i betraktande

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

47

deraf att lian, som för sitt trägna arbete i mosskulturföreningens tj enst
icke kunnat af föreningen med dess inskränkta tillgångar tilldelas högre
aflöning än 2,000 kronor för år, hvilket belopp icke lärer kunna anses
stå i skäligt förhållande till arten och omfattningen af hans verksamhet
inom föreningen, genom detta sitt oegennyttiga och för svenska jordbruksnäringen
betydelsefulla arbete med skäl kan antagas hafva blifvit
hindrad att förskaffa sig eu så god ekonomisk ställning, som han med
sin framstående duglighet eljest bort eg a goda förutsättningar att
uppnå, synes mig staten icke böra underlåta att genom beredande åt
hans efterlemnade maka af en tryggad existens på hennes ålderdom
visa sin erkänsla för det obestridliga gagn den aflidnes sträfvanden för
det allmänna medfört; och anser jag mig derför i likhet med landtbruksstyrelsen
böra tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att hos Riksdagen
göra framställning om beviljande af pension åt von Feilitzens enka,
Beträffande pensionens belopp anser jag mig dock icke kunna tillstyrka
mera än 800 kronor, hvilket belopp motsvarar det högsta, hvarmed
pension till enka utan pensionsberättigade barn utgår från civilstatens
enke- och pupillkassa.))

Vid det förhållande, att hvarken von Feilitzens anställning vid en
med statsmedel understödd kemisk station eller hans befattning vid en
förening, som under en följd af år uppburit extra anslag af staten,
torde kunna föranleda, att hans arbete måste anses vara utfördt i statens
tjenst, kan utskottet icke finna det lämpligt, att pension af statsmedel
må hans enka beredas. Utskottet får derför hemställa,

, att Kong], Maj :ts nu ifrågavarande framställning

icke må vinna Riksdagens bifall.

29:o) Uti punkten 15 under denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t Ang. pension
föreslagit, att ladufogden vid Alnarps landtbruksinstitut Trued Larsson *%la^°9*en
måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han afginge
från sin befattning vid nämnda institut, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 800 kronor.

I fråga om de till stöd för denna framställning åberopade skäl
får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 5 december 1901 (bil. till tionde hufvudtiteln sid. 45—47).

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
för t.f. domänintendenten

M. Röra ström.
[16.]

Utskottet får med anledning af hvad i detta ärende förekommit
hemställa,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.

30:o) Kongl. Maj:t har uti punkten 16 af denna hufvudtitel
föreslagit att t. f. domänintendenten i Kristianstads län Mårten Borgström
måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder hans
förordnande såsom domänintendent komme att upphöra, under sin återstående
lifstid å allmänna indragniugsstaten åtnjuta eu årlig pension
af 2,800 kronor.

Beträffande denna framställning har statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 4 sistlidne januari anfört följande:

»Uti en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift har t. f. domänintendenten
i Kristianstads län Mårten Borgström i underdånighet anhållit
att från och med året efter det, då hans förordnande såsom
domänintendent kunde komma att upphöra, blifva i nåder tillagd en
årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 2,800 kronor.
Af en ansökningen bilagd, bestyrkt tjensteförteckning inhemtas, att
Borgström, som är född den 31 juli 1830 och alltså uppnått eu ålder af
71 år, den 2 september 1861 förordnats att uppehålla regementsskrifvaretjensten
vid skånska husarregementet, livilket förordnande upphört den
28 december samma år; att han den 21 november 1861 förordnats att
vara regementskommissarie vid skånska husar- och dragonregementena
samt den 15 oktober 1880 öfverflyttats från sistnämnda befattning till
att vara förrådsförvaltare vid nämnda regementen, från hvilken tjenst
han den 24 mars 1884 erhållit entledigande; att han den 4 maj 1875
förordnats att tillsvidare uppehålla regementsskrifvarebefattningen vid
norra skånska infanteriregementet, hvilket förordnande upphört vid
regementsskrifvaretjenstens indragning den 1 oktober 1880, samt att
Borgström den 21 december 1877 förordnats att vara domänintendent
i Kristianstads län, hvilken befattning han derefter på grund af upprepade
förordnanden oafbrutet innehaft och som han vore förordnad
att fortfarande innehafva intill 1902 års utgång.

Till stöd för ansökningen har Borgström framhållit, att han under
40 år varit anstäld i statens tjenst, samt att, enär han innehaft sina
befattningar endast på förordnande, han icke varit i tillfälle att vinna

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

49

delaktighet i vare sig arméns eller civilstatens pensionskassa, hvarjemte
Borgström erinrat, att det arfvode, han i egenskap af domänintendent
åtnjutit, utgått med olika belopp och senast varit bestämdt till 2,800
kronor jemte ersättning för tjensteresor enligt tredje klassen i resereglemente!.

Till följd af nådig remiss har domänstyrelsen den 22 november
1901 öfver ansökningen afgifvit underdånigt utlåtande och dervid tillika
öfverlemnat yttrande af Eders Kong!. Majrts befallningshafvande i
Kristianstads län, som erinrat, att på grund af särskilda nådiga bref
Borgström, utöfver ofvanberörda befattningar, under åren 1878—1881
varit föredragande i domänärenden inför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
utom vid de tillfällen, då han af honom såsom domänintendent
åliggande öfriga göromål eller eljest varit förhindrad att bestrida
föredragningen och expedierandet af nämnda ärenden; och har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, under vitsordande att Borgström
på ett i allo synnerligen förtjenstfull! sätt fullgjort de med
domänintendentsbefattningen förenade åligganden, på det lifligaste förordat,
att den sökta pensionen måtte blifva beviljad.

För egen del har domänstyrelsen, under erinran att såsom allmänt
stadgande för erhållande af pension å allmänna indragningsstaten för
civile tjensteman gälde att hafva uppnått 65 lefnadsår och minst 35
tjenstår, framhållit, att sökanden uppnått en ålder af öfver 71 år och
sedan den 2 september 1861 i oafbruten följd bestridt tjenstebefattningar,
för hvilka arfvode utbetalts af statsmedel och Indika sålunda
vore att hänföra till statskonst, samt vidare anfört, att, derest fullmakt
hade meddelats å domänintendentsbefattningen, sökanden enligt ofvan
angifna grunder otvifvelaktigt skulle haft rätt till pension. Då den
omständigheten, att sistnämnda befattning uppehållits endast på förordnande,
icke syntes styrelsen böra tillmätas den betydelse, att sökanden
skulle gå förlustig pension, har styrelsen, med vitsordande derjemte
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppgifter och under instämmande
i denna myndighets omdöme angående det synnerligen förtjenstfulla
sätt, hvarpå sökanden fullgjort de med domänintendentsbefattningen
förenade göromål, hemstält om aflåtande till Riksdagen
af proposition om beredande åt Borgström af pension till det af honom
begärda beloppet.

Jemväl statskontoret har den 5 december nästlidna år i ärendet
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och deruti, i likhet med domänstyrelsen,
ansett den omständighet, att domänintendenterna endast på
förordnande uppehölle sina befattningar, för hvilka några löner icke
Bih. till Eiksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
åt afl. f. d.
departementschefen
i generaltullstyrelsen
E. K.
Ljungstedts

döttrar.

[17-J

funnes å stat uppförda, icke böra utgöra hinder för desse tjensteman,
att, derest de eljest uppfylt de vilkor, som blifvit uppstäda för rätt
till pension vid afgång från tjensten, komma i åtnjutande af pensionsförmån.
Då Borgström uppfylt de vilkor, som enligt äldre, ännu gällande
författningar berättigade civil löntagare till pension å allmänna
indragningsstaten och då hans aflöning till beloppet icke vore större,
än att den enligt nyssberörda författningar skulle utgått i form af
pension, har statskontoret tillstyrkt, att Eders Kongl. Maj:t måite hos
Riksdagen göra framställning om beviljande åt Borgström af en årlig
pension å 2,800 kronor.»

Med hänsyn till hvad statsrådsprotokollet i detta ärende innehåller
samt då Borgström, när det för honom nu gällande förordnande
med innevarande års slut upphör, skall hafva uppnått en ålder af 72
år och något förlängdt förordnande alltså icke synes för honom böra
ifrågakomma, och då han derjemte skall vid nämnda tidpunkt hafva
varit i statens tjenst anstäld i mer än 41 år, deraf vid armén i 22 Va
år och såsom domänintendent i 25 år, anser utskottet pension nu böra
beredas Borgström. Utskottet anser emellertid, att pensionsbeloppet
bör i detta fall lämpligen kunna nedsättas under hvad Kongl. Maj:t
föreslagit samt bestämmas till 2,000 kronor, och får utskottet på grund
af hvad sålunda anförts hemställa,

att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
t. f. domänintendenten i Kristianstads län Mårten
Borgström må från och med månaden näst efter den,
hvarunder hans förordnande såsom domänintendent
kommer att upphöra, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 2,000 kronor.

3 Do) Uti punkten 17 under tionde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t
föreslagit, att aflidne f. d. departementschefen i generaltullstyrelsen Erik
Kristian Ljungstedts ogifta döttrar Louise Ljungstedt och Anna Ljungstedt
måtte från allmänna indragningsstaten uppbära pension af 300
kronor om året att utgå från och med år 1902 under deras återstående
lifstid, så länge de förblefve ogifta, äfvensom att, i händelse af enderas
död eller giftermål, pensionsbeloppet måtte oafkortadt tillfalla den andra.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

51

Angående motiven för denna framställning får utskottet hänvisa
till statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 11 januari 1902 (bilagan
till tionde hnfvudtiteln sid. 6—9).

Hvad statsrådsprotokollet i detta ärende innehåller synes utskottet
gifva vid handen, att pensioner med föreslagna beloppen torde böra
tilldelas ifrågavarande personer, och får utskottet derför hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning.

32:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att anslaget till allmänna indragningsstaten
måtte höjas med 137,517 kronor eller från 1,800,652
kronor till 1,938,169 kronor.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har beträffande denna
framställning till statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 11 sistlidne
januari omförmält, hurusom utgifterna från detta anslag i runda tal
uppgått år 1896 till 2,008,700 kronor, år 1897 till 2,053,400 kronor,
år 1898 till 2,150,700 kronor, år 1899 till 2,147,900 kronor och år
1900 till 2,181,200 kronor. Anslaget torde derför ökas med ett belopp,
som för jemnande af riksstatens slutsumma upptoges till 137,517 kronor.

Med anledning af hvad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att Riksdagen må uti riksstaten för år 1903 öka
anslaget till allmänna indragningsstaten, nu 1,800,652
kronor, med 137,517 kronor till 1,938,169 kronor;
dock att utskottet vid uppgörande af riksstaten för
år 1903 må ega att i anslagets slutsumma vidtaga
den jemkning, som för jemnande af riksstatens slutsumma
kan blifva erforderlig.

Extra anslag.

33:o) I enlighet med Kongl. Maj:ts uti punkten 19 af denna
hufvudtitel gjorda framställning, och i likhet med hvad under en följd
af år egt rum, hemställer utskottet,

Ang. anslaget
till allmänna
indragningsstaten.

[18.]

Ang anslag
till upprätthållande
af
ar mens pensionering.

[19.1

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. förstärkande
af statsbidraget
till
pensionering
af enkor och
barn efter befäl
och underbefäl
med
vederlikar vid
armén.

T20.]

att å extra stat för år 1903 må anvisas ett förslagsanslag
af 1,540,000 kronor att användas dels till
upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
med faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet
för pensionskassan att afstå det för året densamma
tillkommande vederlag för de till statsverket indragna
rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner i
enlighet med faststälda grunder för sådana pensioners
utgående.

34:o) Kongl. Maj:t har uti punkten 20 af denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att till förstärkande af det år 1902 utgående statsbidraget
till pensionering af enkor och barn efter befäl och underbefäl
med vederlikar vid armén på extra stat för år 1903 anvisa ett belopp
af 21,568 kronor.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har beträffande
denna framställning till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
den 4 sistlidne januari anfört följande.

Sedan i början af 1880-talet verkstälda beräkningar ådagalagt, att
organisationen af arméns gamla enke- och pupillkassa allt ifrån denna
kassas stiftande varit bristfällig och att det kassan tillhöriga kapital
icke kunde anses fullt motsvara kassans förbindelser till dess pensionärer
och delegare, enligt vedertagna sannolikhetsberäkningar, utan att
i detta hänseende brist uppstått, hade 1883 års Riksdag, med bifall
till derom af Kongl. Maj:t framstäldt förslag, beslutat att under vissa
vilkor — bland andra att krigsbefälet eller arméns fullmäktige medgåfve
det af arméns gamla enke- och pupillkassas tillgångar ett belopp
af 530,000 kronor finge den 1 januari 1884 öfverlemnas till en för
enkor och barn efter arméns befäl och underbefäl med vederlikar afsedd
ny pensionsinrättning, eller arméns nya enke- och pupillkassa — bevilja
sistnämnda kassa bidrag af statsmedel motsvarande 1 V2 procent årligen
på summan af de löner och beklädnadsbidrag, hvilka enligt gällande
stadganden kunde läggas till grund vid bestämmande af fyllnadspension
för befäl och underbefäl med vederlikar vid hären. För detta ändamål
hade Riksdagen i 1884 års riksstat under benämning »bidrag till pensionering
af enkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid
armén» uppfört ett nytt anslag å ordinarie stat till belopp af 67,708
kronor, hvilket anslag sedermera oförändradt årligen utgått.

Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 november 1901 hade direk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

53

tionen öfver arméns pensionskassa erinrat, att jemlikt det för kassan
gällande reglementet pensionsbeloppen till delegarnes efterlefvande
skulle utgå efter eu viss faststäld procent af det aflöningsbelopp, hvarå
fyllnadspension för delegare skulle hafva beräknats. Derpå följde att
ej mindre pensionsbeloppen och de efter viss procent å lönerna beräknade
pensionsafgifter na utan äfven det med IV2 procent af samtliga löner
och beklädnadsbidrag, för hvilka fyllnadspension finge beräknas, utgående
statsbidraget måste undergå förändring, om lönerna förändrades.

Trots partiella förändringar i lönestaterna, hvilka egt rum sedan
år 1884, då nyssnämnda statsbidrag i riksstaten för första gången
funnits uppfördt, hade emellertid icke någon förhöjning i detsamma
begärts. Anledningen dertill hade varit, att statsbidraget redan från
och med år 1884, med hvars ingång kassans verksamhet börjat, fått
komma kassan oafkortadt tillgodo, ehuru ej alla löntagare, för hvilka
statsbidraget utgått, förvärfvat inträde i kassan och följaktligen icke
tillfört kassan den risk eller de utgifter, hvilka delvis skulle hafva täckts
af statsanslaget.

Men som emellertid numera sammanlagda beloppet af här ifrågakommande
löner och beklädnadsbidrag redan enligt 1901 års stater så
mycket öfverskridit det totalbelopp, hvarefter statsbidraget uträknades
vid anslagets första uppförande i riksstaten, att 1 Va procent å detta
öfverskott utgjorde 10,272 kronor 5 öre, samt enligt 1902 års lönestater
nämnda totalbelopp utgjorde 5,914,940 kronor, hvarå 1 Va procent
uppginge till 88,724 kronor, hade direktionen öfver arméns pensionskassa
ansett sig böra hos Kongl. Maj:t anhålla om åtgärders vidtagande
dels för täckande af den brist, eller (88,724—67,708) 21,016
kronor, som för år 1902 komme att uppstå i statsbidraget och dels
för höjande uti 1903 års riksstat af statsbidragets belopp till 88,724
kronor.

Öfver denna framställning hade arméförvaltningen å civila departementet
den 13 december 1901 afgifvit utlåtande och dervid anmält, att
den granskning, arméförvaltningen underkastat de gjorda beräkningarne
af statsbidraget för år 1902, gifvit vid handen, att anslagsbristen skulle
enligt den faststälda normen för anslagets beräknande (1 V2 procent af
de lönebelopp, hvilka kunna läggas till grund vid bestämmandet af
fyllnadspension) för år 1902 uppgå till 21,568 kronor.

Beträffande denna fråga ville departementschefen för egen del framhålla,
att såväl till följd af härordningens utveckling som äfven genom
den lönereglering för armén, han i annat sammanhang föreslagit Kongl.
Maj:t att förelägga Riksdagen, det till armén under år 1903 utgående

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

lönebeloppet kunde komma att blifva ett helt annat än det af direktionen
vid beräknandet af anslagsbeliofvet för sistnämnda år förutsatta. Då
emellertid slutsumman af 1903 års aflöningsstater för armén under sådana
omständigheter ännu icke kunde beräknas, och vid detta förhållande
icke heller det belopp kunde bestämmas, hvarmed det ifrågavarande
ordinarie anslaget å tionde hufvudtiteln borde förhöjas, ansåge departementschefen,
att frågan om förändring af det ordinarie anslaget borde
få anstå till nästa års statsreglering och att för närvarande åtgärder
borde vidtagas allenast för täckande af bristen i 1902 års anslag, derigenom
att den för samma år erforderliga ökningen, 21,568 kronor,
uppfördes å riksstaten för år 1903 med rätt lör direktionen att till
användning utfå beloppet redan under innevarande år.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet
hemställa,

att Riksdagen må till förstärkande af det för
år 1902 utgående statsbidraget till pensionering af
enkor och barn efter befäl och underbefäl med
vederlikar vid armén på extra stat för år 1903 anvisa
ett belopp af 21,568 kronor.

Stockholm den 29 april 1902.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservationer:

vid punkten 4:o) (angående väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om föreståndarnes vid folkhögskolorna pensionering af
staten):

af herr I. Månsson;

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

55

vid punkten 12:o) (angående pension åt aflidne kaptenen J. A. F.
Grahms dotter):

af herrar C hr. Lundeberg, I. Wijk, A. G. L. Billing, friherre
J. T. Gripenstedt, F. E. Pettersson, K. Bohnstedt, K. G. Bildt, N. Fosser,
grefve P. O. L. Klingspor, grefve K. A. Posse, L. Grundberg och grefve
C. O. Taube, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hafva följande lydelse:

»Utskottet finner det vara tillbörligt, att Riksdagen, på sätt föreslaget
blifvit, medgifver pension åt dottern till ifrågavarande i sitt yrke
särdeles framstående officer, hvilken under utöfning af ett ansvarsfullt
och farligt uppdrag i statens tjenst under synnerligen upprörande omständigheter
genom olyckshändelse förlorat lifvet.

Hvad pensionsbeloppet angår, anser utskottet, i likhet med motionärerna,
detsamma böra sättas till ett något högre belopp än Kongl.
Maj:t föreslagit och finner stöd för denna åsigt uti de alldeles särskilda
omständigheter, som i detta fall föreligga, och hvilka i synnerligt
hög grad synas påkalla, att staten på det sätt, som står densamma
till buds, bereder tillfälle till en verkligt god uppfostran och vård åt
det barn, hvars skydd och stöd så plötsligt bortryckts. För vinnande
af detta mål torde pensionsbeloppet icke böra sättas lägre, än motionärerna
föreslagit.

Med hänsyn härtill och på öfriga i statsrådsprotokollet och motionen
anförda skäl hemställer utskottet derför,

att Riksdagen må, med anledning af Kongl.
Maj:ts ifrågavarande framställning och herr Björlins
m. fl. ofvanberörda motion, åt aflidne kaptenen vid
kongl. flottan Johan August Fredrik Grahms dotter
Margit å allmänna indragningsstaten uppföra pension
till belopp af 1,200 kronor om året, att utgå från och
med den 1 mars innevarande år till dess hon fylt
18 år»;

vid punkten 28:o) (angående pension för C. H. J. von Feilitzens
enka Rosa Clementina Eugenia von Feilitzen, född Stålhammar):

af herrar Chr. Lundeberg, I. Wijk, A. G. L. Billing, friherre J. T.
Gripenstedt, F. E. Pettersson, K. Bohnstedt, K. G. Bildt, N. Fosser, grefve
P. O. L. Klingspor, grefve K. A. Posse, L. Grundberg och grefve C. O.
Taube, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag uti denna punkt
bort hafva följande lydelse:

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Ehuruväl von Feilitzen icke varit i statens tjenst anstäld, anser
utskottet likväl, vid fråga om beredande af pension åt hans enka, det
böra tagas i betraktande, att han för mossodlingens och torfindustriens
utveckling inom vårt land utöfvat en banbrytande och framgångsrik
verksamhet, hvars djupt ingripande betydelse för höjandet af jordbruket
och näringslifvet samt derigenom för hela samhällets bästa måste vinna
det största erkännande. Genom anslag till betydliga belopp har staten
under en lång följd af år visat sitt uppskattande af svenska mosskulturföreningens
allmännyttiga och vetenskapligt värdefulla arbete, som af
von Feilitzens personlighet erhållit sin karakter samt till mycket stor
del af honom sjelf utförts. Med hänsyn härtill och till hvad i öfrigt
uti statsrådsprotokollet anförts anser utskottet sig ega full anledning
tillstyrka, att staten må åt den om det allmänna så förtjente mannens
enka, då denna nu befinner sig i särdeles knappa ekonomiska omständigheter,
bevilja pension, och då emot det af Kongl. Maj:t föreslagna
beloppet icke finnes anledning till erinran, hemställer utskottet,

att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts
nu ifrågavarande framställning, medgifva, att Carl
Henrik Jobst von Feilitzens enka Rosa Clementina
Eugenia von Feilitzen, född Stålhammar, må, så länge
hon förblifver enka, å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension af 800 kronor, att utgå från
och med ingången af år 1902.»

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Ny anvisning.

Skollärarinnan vid länsfängelset Stockholm Christina Charlotta Lindholm,
pension .................................................................................

Vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Carl August

Holmberg, pension .........................................................................

f. Sergeanten C. J. Welanders enka Emilie Jeanette Welander, född

Sandvall, pension ............................................................................

f. Regementskommissarien C. J. G. Miintzings enka Maria Sofia

Muntzing, född Karlsson, pension .................................................

f. Arbetaren vid Karlsborgs fästning Gustaf Nilsson Dufva, pension
Eältmusikanten vid Yesterbottens regemente Per Alexis Erland, pension
Aflidne kaptenen vid kongl. flottan J. A. F. Grahms dotter Margit, pension
Ofveringeniören A. F. H. Silfversparres enka Oktavia Elisabet Silfver

sparre, född Videbeck, pension .................................... 1,000: —

Sönerna Karl Arent, Yarner Arent, Arent Vilhelm, Klas
Arent, Gustaf Arent och Per Arent Oktavius samt
döttrarna Märta Elisabet och Eva Nadeschda Maria,

pension å 400 kronor till hvardera ............................ 3,200: —

Bokhållaren N. Nilsson Thiirings enka Johanna Sofia Tinning, född

Johansson, pension......................................................... 500: —

Sönerna Johan Julius, Faust Leif Ireneus och Paul Alf
Sylvius samt dottern Rut Elsa Maria, äfvensom ett
ännu ofödt barn, derest det med lif framfödes, pension
å 200 kronor till hvardera .................................... 1,000: —

Verkstadsarbetaren F. Y. Erlandssons enka Anna Maria

Erlandsson, född Sandberg, pension ............................ 400: —

Sonen Frans Göte, pension ................................................ 200: —

Yerkstadsarbetaren Carl Petter Svanström, pension .....................AV.

Landskanslisten i Malmöhus län Axel Magnus Eduard Lauriér,
pension ..........................................................................................

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 11 Höft.

Transport

Kronor.

ö. i

500!—
400j-—

no]—

265 —
200 —
3G01 —
800'' —

4,200|

1.50U

600

300

1,000

10,235;-

8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kronor.

ö.

Transport.

10,235

_

Uppsyningsmannen vid Upsala hospital K. J. Walls enka, Lovisa
Charlotta Wall, född Söderqvist, pension.......................................

350

—

Ritaren vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, artisten Nils Otto

800

Teckningsläraren vid allmänna läroverket i Ystad Peter Outzen
Nannested Boisen, pension................................................................

600

_

Lärarinnan vid statens normalskola för flickor Gertrud Elisabeth
Leontine Casselli, pension ................................................................

1,000

—

Lärarinnan vid statens normalskola för flickor Carolina Söderström,

1,000

Föreståndaren och förste läraren vid läroanstalten i Yadstena för
öfveråriga döfstumma Erik August Zotterman, pension ............

2,000

—

Första lärarinnan vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döf-stumma Emma Amanda Thim, pension ........................................

900

—

Föreståndaren för statens meteorologiska centralanstalt, professorn
Robert Rubenson, pension ................................................................

4,000

—

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före 1867 ........

10,000

—

Ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre
folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor vid
folkskola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjenstgöring af-gått från tj ensten utan understöd....................................................

19,400

Vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Östersund Per Sund-

500

Nivellören vid rikets allmänna kartverk Frans Oscar Aurell, pension

2,000

—

f. Afvittringsstyresmannen i Vesterbottens län Karl Widmarks enka
Vendla Augusta Widmark, född Bergqvist, pension ....................

300

T-

Ladufogden vid Alnarps landtbruksinstitut Trued Larsson, pension....

800

—

t. f. Domänintendenten i Kristianstads län Mårten Borgström, pension

2,000

—

f. Departementschefen i generaltullstyrelsen E .K. Ljungstedts ogifta
döttrar Lovisa Ljungstedt och Anna Ljungstedt, pension till-

300 —

Summa

56,185

_

Bil. Litt. B.

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1902 års riksstat
anslår:

Anvisning
i kontant.

Kronor. ö.

Pensions- och

A. Pensions -

Tpt |

112,286

Civilstatens pensionskassa:

Pensionsstaten för civile embets- och tjensteman...............................................

Dito för deras enkor och omyndiga barn ............................................................

Ersättning för mistade löneinnehållningar ............................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar ...........................................

För pensionering af kommissionslandtmätare jemte deras enkor och barn ....

För dito af tjensteman och betjente vid skogsstaten och skogsskolorna--------

För dito af föreståndare, lärare och betjente vid tekniska högskolan............

För dito af embets- och tjensteman samt betjente vid väg- och vattenbyggnadsenkor
och barn .................................................................................................

100,428

243,640

88,000

389,470

928,824;

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar ...........................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar ............................................

Bidrag till pensionering af enkor och barn efter befäl och underbefäl med

Yadstena krigsmanshuskassa.....................................................................................

Förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap ...........................................

Flottans pensionskassa:

Ersättning för minskade inkomster:

Till pensionsfonden...............................................................................................

» gratialfonden ...............................................................................................

Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslagsTill
pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (deraf högst 9,030
staterna inrättade invalidstat), förslagsanslag ................................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

61

Litt. B.

riksstatens Tionde hufvudtitel.

indragningsstaterna.

staten.

styrelsen, hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfvensom af deras

vederlikar

.............................................................................................. 36,320: —

................................................................................................ 16,650: —

anslag .......................................................................................................

kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och handtverks -

37,500

45,000

2,246

6,540

7,200

9,000

3,500;

1,300:

4,640:

28,080:

67,708:

52,970: —
270,000: —

66,500: —
Transport

Förslag till blif-vande riksstat:

Anvisning
i kontant.

Kronor.

ö.

112,286

100,428

243,640

—

83,000

389,470

i

928,824! •

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1902 års riks -

Tpt

stut anslår:

Anvisning
i kontant.

Kronor.

928,824

60,850

2,400

6,700

78,000

79,816

622,873

63,500

6,000

Ö.

S:gr

1,848,463

—

1,800,652

S:a j 3,649,115| —

Invalidhusfon den ............................................................................................................

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag................................

Bidrag till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag ........................................

Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen direkt utgå, förslagsBidrag
till pensionering af enkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

Bidrag till folkskolelärares pensionering....................................................................

Bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa................................................

Bidrag till kongl. teaterns pensionskassor................................................................

B. Allmänna

Till diverse föremål, förslagsanslag. Nuvarande belopp
Ökas med...........................................................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

63

anslag .....................................

pedagogier, seminarier m. m.

indragningsstaten.

! Förslag till blifi
vande riksstat:

Anvisning
i kontant.

Kronor.

Transport I 928,824

60,850—1
2,400 — i
6,700 —■!
78,ooo!—!
79,816!—!
622,873!—:
63,500—i
6,000—!

S:gr 1,848,463!—

1,800,652:

137,517:

1,938,169!

Summa | 3,786,632! —

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens Tionde

hufvudtitel.

7. ....... ...... ...... . .. ........ .....

Pensionsstaten.

För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering samt

Kronor.

Ö.

1,540,000

21,568

Till förstärkande af det för år 1902 utgående statsbidraget till pen-sionering af enkor och barn efter befäl och underbefäl med
vederlikar vid armén .....................................................................

Summa

1,561,568 —

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG, 1902.