Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

1

N\o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 11 maj 1902, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af § 57
regeringsformen samt af §§ 13, 14, 16, 17, 19 och 25
riksdagsordningen äfvensom inom Riksdagen väckta förslag
i fråga om valrätten till Andra Kammaren.

Till konstitutionsutskottets handläggning hafva båda kamrarne
hänvisat Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition n:o 65 jemte
åtskilliga i anledning af densamma inom kamrarne afgifna yttranden.
Uti nämnda proposition har Kongl. Maj:t till Riksdagens pröfning i
grundlagsenlig ordning framlagt följande

Förslag

till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§ 13, 14, 16, 17

19 och 25 riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 57.

Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen
allena.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 3 Samt. 6 Höft. (N:o 6.)

1

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Huruledes särskilda meniglieter må för egna behof sig beskatta,
bestämmes genom kommunallagarne. Dessa stiftas af Konungen och
Riksdagen gemensamt och må, hvad angår rösträtt och röstberäkning,
ej ändras, utan genom Konungens och två lagtima Riksdagars beslut,
efter ty om ändring af grundlag är stadgadt.

Riksdagsordningen.

§ 13-

1. Andra Kammarens — — — — — — — — — — — —
— — — valet skett.

2. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt lämpligen ske
kan häradsvis, indelas i två valkretsar, som hvardera välja en riksdagsman.
Öfverstiger domsagornas antal etthundrafemtio, skola, i den mån
sådant erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva minsta
sammanlagda folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en åttiondedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en åttiondedel af
städernas folkmängd; stad, der två eller flere riksdagsmän skola utses,
indelas, så vidt lämpligen ske kan efter församlingar och rotar, i valkretsar,
som hvardera välja en riksdagsman. Städer, med mindre folkmängd
än en åttiondedel af folkmängden i rikets alla städer, ordnas, så
vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som, med iakttagande
af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras för uppnående
af det i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.

4. Riksdagsmännens antal för hvar och en af de städer, hvilkas
folkmängd i och för sig berättigar dem att utan förening med annan
stad välja riksdagsman, så ock i sammanhang dermed indelningen af
de i mom. 2 och 3 omförmälda valkretsar bestämmes, efter ofvan
angifna grunder, hvart nionde år af Konungen. Den ordning, som
sålunda fastställes, vinner ej tillämpning förr än vid de val, hvilka näst
derefter, enligt § 15 mom. 1, skola ega rum. Köping eller annat samhälle,
som erhåller stadsprivilegier, räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande till landet, till dess ny valkretsordning varder faststäld.

5. Uppgår städernas — — — — — — — — — — — till
efterrättelse.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

3

§ 14-

1. Valrätt tillkommer inom den kommun, der lian mantalsskrifven
är, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man
från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufem
års ålder; dock ej någon, som häftar eller vid utgången af någotdera
af de två senaste kalenderåren häftat för oguldna utskylder till
staten eller kommun, ej heller värnpligtig, som icke fullgjort de honom
före valtillfället åliggande värnpligtsöfningar.

Den, som, efter flyttning från annan kommun, bli (vit för det år
valet hålles i kommunen mantalsskrifven, eger, utan hinder deraf att han
ej är i denna kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad,'' valrätt,
så framt han inom den kommun, hvarifrån han inflyttat, skulle vara
valberättigad, om han fortfarande vore derstädes mantalsskrifven.

2. En hvar valberättigad eger, der ej nedan i denna § annorlunda
stadgas, en röst.

3. Två röster tillkomma valberättigad, som är eller varit gift eller
som före början af det kalenderår, hvarunder valet eger rum, uppnått
fyratio års ålder.

§ 16.

— — _ folkmängden eger.

2. I de valkretsar — — — — — — — — — — — — —

— — — folkmängden eger.

3. Kommuner, som •— — — — — — — — — — — — —

— — — införande fattas.

Vid de omedelbara — — — — — Konungen fastställas.

4. I stad, där magistrat ej finnes, skall den för sådan stad särskilt
tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den befattning med
riksdagsmannaval, som enligt denna § samt §§ 17, 18, 20 och 22 tillhör
magistrat eller dess ordförande.

5. I stad, som har att ensam sända en eller flere riksdagsmän,
förrättas valen omedelbart inför magistraten.

§ 17-

Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval vare den, som erhållit
de flesta rösterna, lagligen vald, och skilje lotten emellan dem, som
erhållit lika röstetal.

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de för kommunerna
gällande röstlängder, som böra innehålla tillägg rörande de icke i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade, hvilka må enligt § 14
ega valrätt, äfvensom, för en hvar valberättigad, anteckning om det
röstetal honom enligt samma § tillkommer. Då sådant val förestår, läte
å landet kommunalstämmans ordförande och i stad magistraten hålla röstlängden,
försedd med nämnda tillägg och anteckning, för granskning
tillgänglig under minst fjorton dagar; och varde underrättelse härom
i kyrkan eller kyrkorna kungjord, så ock i stad, der så ske kan, i der
utkommande tidning införd. Anmärkning mot röstlängd skall, för att
komma under pröfning, å landet framställas vid valförrättningens början
och i stad skriftligen till magistraten ingifvas sist å tredje dagen
före valet.

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som,
enligt § 14, ega valrätt inom den kommun eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas.

§ 25.

Riksdagsmannaval skola med slutna sedlar förrättas. Valberättigad
eger aflemna en valsedel för hvarje röst, som honom tillkommer.

Befinnes valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flere
eller färre, än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel
någon tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma
sedel anses ogild.

Åro valsedlar till större antal än hälften ogilda och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anstäldt.

Valsedlar, som vid elektors- eller riksdagsmannaval afgifvits, skola
af valets förrättare inläggas under försegling och förvaras, till dess
riksdagsmannavalets giltighet vederbörligen afgjorts.

Vid den kongl. propositionen finnes fogadt utdrag af det i statsrådet
den 7 mars 1902 förda protokoll öfver justitiedepartementsärenden,
utvisande, att föredragande departementschefen — efter erinran
om Riksdagens den 10 maj 1900 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse i
fråga om reform af valrätten till Riksdagens Andra Kammare samt med
förmälan, bland annat, att statistiska centralbyrån, som, med anledning
af denna Riksdagens framställning, genom nådigt bref den 1 juni 1900
erhållit i uppdrag att, enligt vissa i nådiga brefvet angifna grunder,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

5

verkställa eu statistisk utredning för år 1900 rörande dels antalet af
dem, som egt deltaga i val till Riksdagens Andra Kammare, dels antalet
af de i kommunen bosatte och i dess allmänna angelägenheter röstberättigade
män, hvilka icke egt deltaga i val till nämnda kammare,
dels ock antalet i fyrktalslängden ej upptagna jordtorpare, äfvensom
att i ämnet afgifva en redogörelse, som borde genom tryck offentliggöras,
till åtlydnad af sedermera erhållen nådig befallning den i 7
januari 1902 i tryck aflemnat preliminär summarisk redogörelse för de
kommunalt skattskyldige, fördelade med hänsyn till deras rösträtt vid
val till Riksdagens Andra Kammare, samt för antalet jordtorpare, hvilken
redogörelse samtidigt blifvit bland Riksdagens ledamöter utdelad —
redogjort för den i frågan verkstälda statistiska utredningen och derefter
vidare yttrat följande:

»Utan tvifvel är frågan om ändring i bestämmelserna om rätten att
deltaga i val till Riksdagens Andra Kammare en af de betydelsefullaste,
som kunna förekomma till Eders Kong!. Maj:ts och Riksdagens pröfning.
Det är nemligen uppenbart, att en väl afvägd representationsrätt utgör
eu väsentlig förutsättning för bibehållande och utvecklande af de förmåner,
hvilka vårt land af ålder eger tack vare sitt fria och lagbundna
samhällsskick. Visserligen torde åtminstone hos det långt öfvervägande
flertalet af vårt folk öfvertygelsen om den lagbundna frihetens värde
vara så rotfäst och lefvande, att äfven vid en mindre tillfredställande
fördelning af inflytandet på Riksdagens sammansättning öfverdrifter och
missbruk endast i jemförelsevis ringa mån äro att befara och att sådana,
der de förekomme, snart nog i en upplyst allmän mening skulle möta
starka återhållande krafter. Det måste dock erkännas vara af största
vigt för den lugna och ostörda utvecklingen, att anledningarna till Övergrepp
från den ena eller andra samhällsklassens sida äro såvidt möjligt
förebyggda, och att representationen utgör eu sammanfattning af folkets
bästa politiska krafter utan ensidigt framhållande eller tillbakasättande
af något särskildt samhällsintresse.

I sakens natur ligger, att det icke kan finnas några valrättsbestämmelser,
som skulle under alla förhållanden, för alla tider och för
alla folk, vara de rigtiga. Någon gång, särskildt under äldre tider,
har visserligen påståtts, att deltagandet i lagstiftningen vore en allmänt
mensklig rättighet, som icke kunde frånkännas någon utan förnekande
af hans menniskovärde, och att förty en allmängiltig lösning af rösträttsfrågan
vore att finna i införande af en i egentlig mening allmän
valrätt. Men denna åsigt, lika afgjordt ohållbar i sin grund och i sina
konseqvenser, har icke någonsin eller någonstädes kunnat vinna till -

Departementschefens

yttrande.

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

länkning. I verkligheten har man alltid och öfverallt, der fråga varit
om politisk valrätt, hos de valberättigade fordrat vissa särskilda egenskaper,
ehuru fordringarna i detta hänseende varit af mycket olika
beskaffenhet och innebörd.

De nu gällande föreskrifterna om rätt att deltaga i val till Andra
Kammaren kunna uppenbarligen lika litet som hvilka som helst andra
valrättsbestämmelser göra anspråk på allmängiltighet. Äfven förutsatt
att desamma vid tiden för sin tillkomst vore att betrakta såsom fullkomligt
tillfredsställande, kan en undersökning, huruvida sedermera inträdda
förändringar i samhällsförhållandena medföra behof af förändring
i representationsrätten, icke anses opåkallad. Bekant är också, att vid
de flesta riksdagar, sedan nuvarande riksdagsordning trädde i tillämpning,
förslag af enskilda motionärer väckts om ändring i valrättsbestämmelserna,
att sådana förslag vid flera riksdagar vunnit Andra Kammarens
understöd, samt att Eders Kong!. Maj:t vid ett tillfälle behagat förelägga
Riksdagen nådig proposition om förändring i riksdagsordningens föreskrifter
om rätten att deltaga i val till Andra Kammaren. Jemväl på
annat sätt har uppfattningen, att valrättsbestämmelserna böra förändras,
sökt göra sig gällande, redan innan Riksdagen i förberörda skrifvelse
anhöll om utredning i ämnet.

Det torde icke kunna bestridas, att under de 36 år, som förflutit
sedan riksdagsordningens antagande, intresset för och förmågan af ett
mera aktivt deltagande i det politiska lifvet vunnit en betydligt ökad
utbredning bland vårt folk. Till detta resultat hafva flera omständigheter
bidragit. I sådant afseende må nämnas den allmänna bildningsgradens
höjande, tidningspressens utveckling, lefnadsvilkorens förbättring,
den stegrade samfärdseln mellan olika delar af landet och med utlandet
samt, icke minst, den öfning i sjelfstyrelse, som vunnits icke blott
vid förvaltningen af kommunala angelägenheter, utan äfven inom talrika
föreningar för olika ändamål. De mindre gynsamma företeelser, som
tyvärr framträdt, kunna helt säkert icke med skäl rubba det allmänna
intrycket, att vårt folk under ifrågavarande tid tagit ett stort steg framåt
i afseende å politisk mogenhet.

På det rent ekonomiska området har mellan de hufvudsakliga olika
intressena skett en förskjutning, som icke bör sakna politiska konseqvenser.
Jordbruksintresset intager numera icke samma dominerande
ställning som förut. Medan för hela riket de till bevillning uppskattade
jordbruksfastigheternas taxeringsvärde, som år 1865 utgjorde 1,775 millioner
riksdaler, ökats till allenast 2,357 millioner kronor för år 1901,
har under samma tid taxeringsvärdet för »annan fastighet» ökats från

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

7

472 till 2,245 millioner och den uppskattade inkomsten af kapital eller
arbete från 158 till 764 millioner, derunder inkomsten af enskild tjenst eller
pension från i 9 till 194 millioner samt inkomsten af rörelse eller yrke m. m.
från 92 till 431 millioner kronor. Äfven om man icke får draga några
detaljerade slutsatser af dessa från de officiella generalsammandragen ,
öfver bevillningen hemtade siffror, måste de dock anses betecknande för
utvecklingens allmänna gång. För landsbygden lemnas särskilda uppgifter
först från och med år 1879, då taxeringsvärdet för jordbruksfastighet
derstädes utgjorde 2,101 millioner, taxeringsvärdet för »annan
fastighet» 199 millioner, den uppskattade inkomsten af kapital eller arbete
93 millioner, derunder inkomsten af enskild tjenst eller pension
18 millioner, af rörelse eller yrke m. m. 47 millioner emot respekti ve 2,312,
592, 291, 98 och 144 millioner år 1901. Fördelar man rikets folkmängd
i stora yrkesgrupper, finner man, att den af jordbruket och detsamma
närstående förvärfsgrenar lefvande befolkningen år 1870 utgjorde 71,87
procent, år 1890 60,92 procent och år 1900, enligt beräkning, 55,32
procent af hela folkmängden; för handel, industri och dylikt äro motsvarande
siffror resp. 19,7 7, 31,64 och 37,55 procent.

Vidare kan den under senaste årtiondena införda ökningen af de
värnpligtiges öfningstid med skäl anses ega betydelse i afseende å
valrätten. Särskildt gäller detta, sedan värnpligten enligt den år 1901
beslutna liärordningsreformen blifvit den hufvudsakliga grundvalen för
landets försvarsväsen. De förlängda öfningarna böra medföra en ökad
känsla af samhörigheten med och pligterna emot fäderneslandet, och
det jemförelsevis långvariga sammanförandet till gemensam utbildning
bör minska klassmotsatserna och alstra en stegrad allmänanda. Hos de
värnpligtige måste medvetandet, att fäderneslandets försvar är i hufvudsak
anförtrodt åt dem, framkalla, jemte ökad sjelfkänsla, en större nitälskan
att äfven i fredliga angelägenheter verka för det allmänna och,
vid utöfvandet af sådan verksamhet, en mera vaken ansvarighet.

Vid öfvervägandet af de omständigheter, som sålunda synas påkalla
förändringar i fråga om valrätten, får man emellertid tydligen icke
lemna ur sigte, att eu betydande utvidgning af valrätten redan inträdt
och ytterligare kan förväntas inträda med tillämpning af de ursprungligen
gifna valrättsbestämmelserna. Då enligt dessa valrätt tillkommer
kommunalt röstberättigade män, som ega eller med stadgad åborätt
innehafva fast egendom till visst taxeringsvärde, eller som för lifstid
eller minst fem år arrendera jordbruksfastighet till visst taxeringsvärde,
eller som erlägga bevillning för en till visst belopp uppskattad årlig
inkomst, är det uppenbart, att en förändrad fördelning eller taxering

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

af den fasta egendomen äfvensom förändrade förhållanden med afseende
å inkomsttaxeringen måste medföra förändringar beträffande antalet valberättigade.
Redan på grund af nyss anförda siffror framstår det som
sannolikt, att, medan antalet röstberättigade innehafvare af jordbruks,
fastighet förblifvit temligen oförändradt, en betydlig tillväxt i antalet
af öfriga valberättigade och dermed af valmanskåren öfver hufvud egt
rum. Detta antagande bekräftas äfven af erfarenheten. Enligt den
äldsta föreliggande rösträttstatistiken, för år 1872, uppgingo de valberättigade
till ett antal af 236,120, motsvarande 5,6 procent af hela
folkmängden, nemligen ^ 5,7 procent af landsbygdens, 5,3 procent af
städernas befolkning. År 1899 åter voro de valberättigade 339,876,
motsvarande 6,7 procent af folkmängden, nemligen 6,6 procent för landsbygden
och 7,2 procent för städerna, eller, om de för oguldna utskylder
häftande, men eljest valberättigade inräknas, 401,109, motsvarande 7,9
procent af folkmängden, nemligen 7,1 procent för landsbygden och 11,i
procent för städerna. Och enligt den nu af statistiska centralbyrån
verkstälda utredningen af förhållandena år 1900 funnos då 432,843 valmän,
motsvarande 8,4 9 procent af folkmängden, nemligen 7,3 8 procent
för landsbygden och 12,6 1 procent för städerna, deraf för Stockholm
19,47 procent och för öfriga städer 9,9 6 procent. Bland nämnda 432,843
valmän häftade dock på landet af 295,897 valmän 16,218, i Stockholm
af 58,882 valmän 38,767, i Göteborg af 13,022 valmän 7,171 och i
öfriga städer af 65,042 valmän 11,913 för oguldna utskylder. Hvad
åter angår valmännens fördelning i grupper efter grunden för valrätten,
är en jemförelse med ledning af föreliggande uppgifter möjlig emellan
förhållandena år 1885 och år 1900, dervid de för oguldna utskylder
häftande, men eljest valberättigade lämpligen böra inräknas. Valberättigade
egare af jordbruksfastighet utgjorde nämnda två år resp.
203,462 och 210,193, röstberättigade egare af »annan fastighet» resp.
35,310 och 49,072, röstberättigade arrendatorer af jordbruksfastighet
resp. 11,114 och 14,764 samt röstberättigade erläggande bevillning af
inkomst resp. 79,570 och 190,889. Motsvarande tal allenast för landsbygden
äro: egare af jordbruksfastighet resp. 201,273 och 207,654,
egare af »annan fastighet» resp. 14,180 och 23,878, arrendatorer resp.
11,000 och 14,619 samt inkomsttagare resp. 29,715 och 66,609. Antalet
valmän inom de särskilda grupperna befinnes sålunda, på sätt var att
vänta, tillväxa med mycket olika hastighet.

Helt naturligt kan det vara föremål för skilda meningar, huruvida,
oaktadt den nyss antydda faktiska utvidgningen af rösträtten, lagstiftningsåtgärder
i syfte att åstadkomma ökning af antalet röstberättigade äro

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

9

att anse som nödiga och nyttiga. Dylika frågor, som icke medgifva någon
allmängiltig lösning och som sammanhänga med en mängd invecklade och
grannlaga förhållanden, kommer enhvar alltid att besvara på ett sätt,
som i viss män bestämmes af hans lifsnppfaktning i det hela. För min
del tvekar jag icke att förorda sådana ändringar i rösträttsbestämmelserna,
. att en afsevärdt större del af befolkningen må kunna deltaga i
de politiska valen och att sålunda en bredare grundval må blifva lagd
för representationen, hvilken derigenom kommer att utgöra ett fylligare
uttryck för folkets åskådningar och intressen samt att åtnjuta ökad tillit
och aktning. Asigten, att någonting i denna rigtning bör göras, ligger
också utan tvifvel till grund för Riksdagens förberörda skrifvelse af
den 10 maj 1900 och torde i sammanhang med försvarsreformens
antagande hafva förvärfvat ökadt antal anhängare.

Ehuru i afseende på den politiska valrätten vida mindre ledning än
beträffande flertalet lagstiftningsfrågor kan hemtas från en jemförelse
med utländska förhållanden, torde det dock förtjena att anföras, att
endast i tre af de stater, för hvilka uppgifter om antalet till deltagande
i politiska allmänna val berättigade föreligga, nemligen i Ungern, Italien
och Rumänien, valmännen utgöra en lägre procent af befolkningen än
i Sverige.

Besvaras frågan, huruvida någon rösträttsutvidgning är nödig och
n}rt%> i jakande rigtning, återstår att afgöra, i hvilken grad och på
hvilket sätt rösträtten bör utsträckas. Vid åtskilliga tillfällen på 1880-och 1890-talen ville det synas, som om Andra Kammarens flertal hyste
bestämda sympatier för ett förslag, enligt hvilket de nuvarande rösträttsbestämmelserna
skulle i hufvudsak bibehållas med nedsättning till ungefär
hälften af de nu stadgade censusbeloppen. Sedermera har ett betydande
riksdagsparti, som. inskrifvit rösträttsfrågans lösning på sitt program,
omfattat den meningen, att den politiska rösträtten borde i princip
sammanfalla med den kommunala. År 1900 har emellertid Riksdagen,
med uttryckligt afböjande af förslag, att Riksdagen skulle i någon mån
binda sig vid denna uppfattning, förklarat sig anse äfven andra synpunkter
förtjena beaktande och i merberörda skrifvelse anhållit om en
i möjligaste mån fullständig och allsidig utredning. Till stöd för denna
anhållan anförde Riksdagen:

Frågan om förändrade bestämmelser i afseende å den politiska
valrätten hade vid flera föregående tillfällen utgjort föremål för behandling
inom Riksdagen. Jemväl år 1900 hade detta vigtiga spörsmål, med
anledning af särskilda motioner i ämnet, påkallat Riksdagens uppmärksamhet.

Bih. till Riksd. Prof, 1902. 3 Sami. 6 Höft.

9.

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Denna fråga vore, enligt Riksdagens uppfattning, för kela vårt
konstitutionella lif af alltför genomgripande betydelse för att kunna
lösas utan en föregående allsidig och fullständig utredning. För en
mogen pröfning från Riksdagens sida af denna fråga måste det vara
en oeftergiflig förutsättning, att Riksdagen blifvit satt i tillfälle att
öfverskåda olika spörsmål, som med densamma egde samband och som
vore att beakta, då eu sådan omdaning af den politiska valrätten ifrågasattes,
att denna valrätt skulle ställas på väsentligt bredare grund än
hittills. I en så vigtig fråga kunde det icke vara förenligt med statens
välfärd, att beslut fattades, som skulle innebära steg ut i det obekanta,
och allra minst kunde det begäras af dem, hvilka för närvarande stälde
sig tveksamma i fråga om behofvet och gagneligheten af en rösträttsutvidgning,
att de skulle medverka till någon förändring i det bestående,
så länge de icke genom en utredning satts i tillfälle att bedöma dess
verkningar. En allsidig utredning skulle göra det möjligt för vederbörande
att sinsemellan jemföra olika förslag och mot hvarandra väga
deras företräden och brister. Dessförutan kunde icke en tillfredsställande
och varaktig rösträttsreform komma till stånd.

Vid denna utredning, som Riksdagen sålunda ansåge vara oundgängligen
af nöden, om rösträttsfrågan skulle kunna vinna eu tillfredsställande
lösning, borde, enligt Riksdagens åsigt, frågan upptagas
till pröfning i sådan omfattning, att dervid hänsyn toges till
åtskilliga olika spörsmål med afseende å vilkoren för valrättens åtnjutande
och utöfning.

Sålunda borde, enligt Riksdagens åsigt, särskild! tagas under ompröfning,
huruvida icke för valrätten annan grund borde bestämmas än
kommunal rösträtt, t. ex. erläggande af eu viss direkt skatt till staten.
Skulle åter fortfarande den kommunala rösträtten anses böra blifva
förutsättning för den politiska, borde undersökas, huruvida icke grunderna
äfven för den kommunala rösträtten borde i grundlag bestämmas.

Vidare borde pröfvas, om icke med en väsentlig utsträckning af
valrätten borde förbindas åtskilliga garantier utom högre ålder, såsom
bofasthet inom valkretsen, fullgjorda skyldigheter mot samhället genom
utskylders ordentliga betalande under viss tid, afslutade ordinarie värnpligtsöfningar
i fredstid, derest ej uppskof eller befrielse vunnits, m. in.,
äfvensom om valrättssystemet, i händelse af utsträckt rösträtt, fortfarande
skulle vara bygdt på grundsatsen om lika rösträtt, eller om
någon gradering af valrätten deri borde upptagas.

Pröfvas borde äfven, om med utsträckning af valrätten skilnaden
med afseende å representationsrätt mellan land och stad borde bibehållas,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

11

jemkas eller upphäfvas, samt om köpingar och municipalsamhällen fortfarande
borde hänföras till landsbygden.

Derest det under frågans närmare behandling visade sig, att äfven
andra spörsmål vore förtjenta att tagas under ompröfning, borde naturligtvis
äfven åt dem skänkas tillbörlig uppmärksamhet.

Först om på detta sätt en allsidig utredning kommit till stånd,
skulle det, enligt Riksdagens åsigt, blifva möjligt att uppgöra ett förslag
till valrättsreform, som bäst tillfredsstälde samhällets behof och derjemte
vore på lämpligt sätt afpassadt efter öfriga bestämmelser i vårt statsskick.

Med anledning af hvad Riksdagen sålunda anfört torde det tillåtas
mig att i korthet redogöra för de vigtigare anordningar af den politiska
rösträtten, hvilka i andra länder vunnit tillämpning vid val till riksförsamlingen
eller dess talrikaste afdelning. Dervid bör särskildt tagas
hänsyn till de med valsystemet omedelbart sammanhängande garantier,
som äro förbundna med en viss utsträckning af valrätten, såsom valmännens
indelning i klasser eller rösträttens gradering. Deremot skulle
det föra alltför långt att nu söka framhålla de garantier, som kunna
ligga i tillvaron af en första kammare och i dennas sammansättning, i
förhållandet mellan regeringsmakten och representationen samt öfver
hufvud i allmänna konstitutionella, historiska eller sociala förhållanden.

I nästan samtliga länder tillkommer rätten att deltaga i ,allmänna
politiska val endast män; dock saknas ej exempel derpå, att äfven
qvinnor ega sådan rätt. Öfverallt uppställas vidare vissa särskilda
förutsättningar för mäns valrätt.

Då dessa förutsättningar inskränka sig dertill, att valman skall
ega medborgarrätt i staten, hafva uppnått viss ålder, vara sedan viss
tid bosatt inom valkretsen och icke vara på särskild grund — såsom
brott, konkurs, omyndighet, fattigunderstöd, häftande för oguldna utskylder,
aktiv militärtjenst — disqvalificerad, plägar man tala om allmän
rösträtt. Allmän rösträtt i denna mening gäller i Frankrike, Belgien,
Tyska riket och en del af de dit hörande staterna, Schweiz, Österrike,
Spanien, Norge och en stor del af Förenta staterna. I Danmark gäller
blott den särskilda inskränkningen, att från valrätt äro uteslutna de,
som utan att hafva eget hushåll stå i enskild tjenst, i Italien fordras
för rösträtt — utöfver de vanliga förutsättningarne — alternativt blott
innehafvandet af en viss elementarbildning och i Portugal detsamma
jemte egenskapen af familjefader. Den erforderliga åldern är i de
flesta länder bestämd till 21 eller 25 år, i enstaka fall till 20, 24 eller
30 år. Dels i följd af skiljaktighet i detta afseende, dels på grund af

12

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

andra förhållanden är valmännens relativa antal mycket olika i skilda
länder med s. k. allmän rösträtt. Sålunda utgöra de valberättigade i
Italien högst 7 procent, i Portugal 10,2 procent, i Danmark 16,4 procent,
i Preussen 18,8 procent, i Norge 19,7 3 procent — deraf för landet
20,45, för städerna 17,6 9, för Kristiania säftkildt 17,81 procent —
i Belgien 22 procent och i Frankrike — utan tvifvel hufvudsakligen
till följd af de egendomliga befolkningsförhållandena — nära 28 procent
af folkmängden. Genom dessa siffror bekräftas, att den s. k. allmänna
valrätten ingalunda kan anses utgöra en enhetlig och öfver allt lika
anordning. Detta gäller i ännu högre grad, om man tager hänsyn till
de särskilda garantier, som i vissa länder finnas uppställa.

Det öfvervägande inflytande, som den allmänna rösträtten skulle
kunna bereda de minst bemedlade och talrikaste klasserna, minskas på
många håll genom valkretsindelningen. Då denna är så beskaffad, att
de stora arbetarecentra ega en i förhållande till folkmängden och till
antalet valmän svagare representation än landtdistrikten, der de jordegande
eller eljest s. k. besittande klasserna eg a majoritet, inträder
exempelvis derigenom i arbetarnes representationsrätt en inskränkning,
jemförlig med den, som skulle åstadkommas genom ett klassvalsystem,
ehuru tydligen mera osäkert verkande och mindre följdrigtig. I viss
mån kan t. o. m. hvarje indelning i valkretsar anses medföra vissa
oundvikliga verkningar med afseende å olika klassers representationsrätt.
En medveten sträfvan att minska de talrikaste klassernas betydelse
för representationens sammansättning finner man i införandet af
klassval.

I sistnämnda afseende må först erinras om det österrikiska syste- ,
met, som kan sägas utgöra en modifikation af ståndsförfattningen. Efter
allmän rösträtt väljas 72 representanter, medan de öfriga 353 utses, i
fyra särskilda klasser, något olika i de särskilda kronländerna, af de stora
godsegarne, af handels- och industrikamrarne, af städerna och af landt,-kommunerna; medan samtlige röstberättigade uppgå till 20,2 procent
af befolkningen, utgöra valmännen i de fyra nyssnämnda klasserna
blott 7,6 procent deraf. En i någon mån liknande anordning tillämpas
i Spanien, der medlemmarne af vissa korporationer, såsom universiteter,
handels- och industrikammare, bilda särskilda valkollegier med starkare
representation än befolkningen i allmänhet. Äfven i Wtirttemberg
finnas inom andra kammaren en del ledamöter, som icke äro utsedda
genom allmänna val, utan antingen representera vissa korporationer
eller äro valda af de högst beskattade, och i åtskilliga tyska stater är
enkammarrepresentationen på liknande sätt anordnad.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

13

Indelning af valmännen efter deras skattebelopp i klasser eger
rum i Preussen, konungariket Sacbsen och ytterligare några tyska stater.
Denna indelning sker på olika sätt. I Preussen, der valen ske medelbart,
indelas för elektorsvalen de valberättigade distriktsvis i tre klasser
på det sätt, att inom hvarje klass sammanlagda skattebeloppet är lika,
hvarvid för de valmän, som ej erlägga direkt skatt, beräknas ett visst
skattebelopp för hvarje valman; hvarje klass utser en tredjedel af elektorerna.
Till belysning af de faktiska valrättsförhållandena i Preussen
må anföras, att år 1893 af valmännen 84,4 2 procent tillhörde den tredje,
12,06 procent den andra och 3,52 procent den första klassen. Icke
fullt en sjettedel af de valberättigade hade alltså att tillsätta två tredjedelar
af elektorerna. Det sachsiska systemet liknar det preussiska, men
innefattar afsevärda modifikationer, som åsyfta att förebygga, att de
två öfre klasserna blifva alltför fåtaliga. I ett par mindre stater tilllämpas
klassindelningen vid omedelbara val. För sammanhangets skull
må nämnas, att jemväl i Rumänien, der s. k. allmän valrätt icke råder,
eu motsvarande klassindelning eger rum.

En på direkt sätt graderad röstskala tillämpas, som bekant, i Belgien.
Två röster tillkomma den, som antingen sedan viss tid eger fast
egendom till visst värde eller uppbär viss inkomst af belgiska statspapper
eller af tillgodohafvande i den allmänna spår- och pensionskassan
eller uppnått 35 års ålder, är gift eller enkling med äkta barn
och är taxerad till viss skatt till staten. Tre röster eger åter den, som
antingen skulle vara berättigad till två röster på grund af såväl familjeställning
som förmögenhet eller besitter intyg om viss högre boklig
bildning eller ock innehar eller under viss tid innehaft en offentlig befattning
eller utöfvar eller utöfvat något af vissa yrken, som anses förutsätta
större kunskaper. Enligt föreliggande uppgifter (för år 1900)
komma på 1,472,953 valberättigade sammanlagdt 2,269,414 röster;
915,673 valmän hade eu röst, 318,099 valmän två röster och 239,181
valmän tre röster hvardera. Nära två tredjedelar af valmännen — 62
procent — ega således blott eu röst hvardera. I Finland tillämpas
ännu, liksom förr i Sverige, graderad röstskala vid val till ståndsrepresentation.

För närvarande utgör icke i något af de undersökta länderna en
hög eller ens någorlunda hög census den hufvudsakliga begränsningen
af valrätten. Der census förekommer, är den antingen så låg, att valrätten
är tillgänglig äfven för de mindre bemedlade klasserna och att
således hvarje anledning saknas till tal om penningvälde, eller ock tillkommer,
oberoende af eljest förutsatt förmögenhet eller inkomst, val -

14

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

rätt ett antal på visst sätt qvalificerade personer. Det senare är förhållandet
i Portugal och Italien, der de alternativt fordrade qvalifikationerna
äro så obetydliga, att dessa länder, liksom Danmark, ansetts
kunna hänföras till länder med allmän rösträtt. En måttlig census
gäller i Ungern alternativt med innehafvandet af viss högre bildning.
Valmännen uppgå till icke fullt 6 procent af befolkningen. Skattskyldighet
förutsättes för valrätt i Rumänien — der, såsom nämndt, klassindelning
eger rum — i Bayern, Hessen och några andra tyska stater
samt i vissa nordamerikanska stater.

I en del af de redan nämnda länderna finnas enstaka bestämmelser
med syfte att göra valrätten beroende af en viss mera sjelfständig
eller stadig lefnadsställning. Denna tanke har vunnit en mera utsträckt
tillämpning i Nederländerna samt i Storbritannien. Enligt den nederländska
vallagen af 1896 tillkommer valrätt nederländsk man, som antingen
under sista året betalt skatt till visst minimibelopp eller under
viss tid bebott samma eller högst två afskrida bostäder och derför erlagt
hyra till visst för olika orter olika bestämdt minimibelopp eller
bebott fartyg af viss storlek eller under viss tid haft samma anställning
och deraf uppburit viss minimiinkomst, olika för olika orter, eller
på grund af anställning innehar viss pension eller under viss tid innehaft
fordran hos staten eller postsparbanken till visst minimibelopp
eller ock undergått vissa kunskapsprof för beklädande af embete eller
utöfvande af yrke. De storbritanniska valrättsbestämmelserna, af 1884,
äro ganska invecklade och något olika för rikets särskilda hufvuddelar,
inen kunna sägas gå ut derpå, att valrätt tillkommer engelsk man,
som sedan viss tid eller med viss rätt eger eller inneliafver fast egendom
till visst värde eller som sedan viss tid innehaft såsom afskild
bostad hus eller del af hus till visst värde. Såväl i Nederländerna som
i Storbritannien har man tydligen afsett att från valrätt utestänga den
lösa befolkningen. I Nederländerna utgöra valmännen 11,77 procent,
i Storbritannien 16,4 5 procent af folkmängden.

Den grundtanke, som kommit till uttryck i de nederländska och
storbritanniska valrättsbestämmelserna, är uppenbarligen värd den största
uppmärksamhet. För en sund valrättspolitik måste det nemligen utgöra
hufvudsyftet att, på samma gång, så vidt möjligt, alla goda krafter
kallas att samarbeta till det helas bästa och alla berättigade intressen
erhålla tillfälle att göra sig gällande, sådana personer, som på
giltiga grunder kunna antagas sakna nitälskan för samhällets välgång
eller förmåga att med någon grad af insikt och sjelfständighet utöfva
valrätt, hindras att förvärfva ett under sådana förhållanden för dem

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

15

sjelfva ej mindre än för medborgarne i allmänhet olycksdigert inflytande.
Helt naturligt kunna emellertid icke några valrättsbestämmelser
så affattas, att ej i enstaka fall vare sig valrätt tillerkännes ovärdiga
eller verkligt goda element utestängas från valrätt. Dessa fall böra
dock blifva af försvinnande liten betydelse för det hela.

De faktiska förhållandena i Sverige äro uppenbarligen icke sådana,
att ett direkt efterliknande af det nederländska eller storbritanniska
systemet skulle låta sig göra. Utan tvifvel skulle också de för
sådant ändamål erforderliga bestämmelserna här förefalla alltför invecklade
och alltför svåra att tillämpa. Det torde emellertid vara möjligt
att vinna samma mål genom andra medel, som bättre lämpa sig efter
svenska förhållanden och svenskt föreställningssätt.

Enär vår nuvarande politiska valrätt nära sammanhänger med den
kommunala rösträtten, befinner man sig på historisk grund, om man
ytterligare utvecklar detta sammanhang. I betraktande deraf att det
kommunala lifvet enligt sakens natur och erfarenhetens vittnesbörd
utgör en synnerligen god förskola för det politiska, lärer man böra taga
till utgångspunkt den politiska rösträttens likställighet med den kommunala
och från denna utgångspunkt undersöka, hvilka jemkningar
eller särskilda bestämmelser i den ena eller andra rigtningen må vara
erforderliga. Dessa jemkningar eller särskilda bestämmelser kunna, på
sätt delvis blifvdt i Riksdagens anförda skrifvelse antydt, icke blott bestå
deri, att valrätt tillerkännes vissa icke kommunalt röstberättigade eller
frånkännes vissa kommunalt röstberättigade, utan äfven afse gradering
af valrätten eller införandet af ett förändradt valsätt eller eu förändrad
valkretsindelning. Om, på sätt Riksdagen ifrågasatt, grunderna för den
kommunala rösträtten grundlagfästas, medför, praktiskt sedt, den politiska
rösträttens likställande med den kommunala åtminstone i hufvudsak
samma resultat, som den i Riksdagens skrifvelse förslagsvis omförmälda
anordning, att såsom förutsättning för valrätten uppställes erläggande
af en viss direkt skatt till staten.

Enligt statistiska centralbyråns utredning finnas för närvarande
432,843 valberättigade, deraf dock för 74,069 rösträtten är på grund
af häftande för oguldna utskylder suspenderad. Om till dessa 432,843
valmän utan vidare läggas alla de 246,404 kommunalt, men icke politiskt
röstberättigade — deraf 46,603 med suspenderad rösträtt — uppnår
valmanskåren en styrka af 679,247 valmän. Af denna valmanskår
skulle de nytillkomna valmännen utgöra 36,3 procent. På landsb}rgden
tillkomma till 295,897 förutvarande valmän 193,032 eller 39,5 procent
af landsbygdens nya valmanskår, i städerna till 136,946 förutvarande

16

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 6.

valmän 53,372 nya, motsvarande 28 procent af städernas nya valmanskår,
deraf för Stockholm till 58,882 förutvarande 3,041 nya, motsvarande
4,9 procent och för öfriga städer till 78,064 förutvarande 50,331
nya, motsvarande 39,2 procent. Stegringen af valmännens antal är
alltså ansenlig. I betraktande deraf, att stegringen naturligtvis är mycket
ojemnt fördelad mellan valkretsarne, måste följden af densamma blifva
den, att i ett ganska stort antal valkretsar de nya valmännen äro minst
lika många som de förutvarande, och, i ännu flere, att de nya valmännen
jemte de närmast öfver strecket stående af de förutvarande kunna
beherska valen. Det förra är händelsen i 20 landtvalkretsar, der de
nya valmännen utgöra från 50,2 till 57,3 procent af den nya valmanskåren,
och i 3 stadsvaJkretsar. I ytterligare 54 landtvalkretsar och 20
stadsvalkretsar uppgå de nya valmännen till mera än 40 procent af
den nya valmanskåren.

Af intresse är äfven att undersöka, huru tillökningen i landtvalkretsarne
fördelar sig på olika valmansklasser. Härvid är man emellertid
hänvisad till sådana siffror, från hvilka afdrag för dubbelräkning
ej skett. Upptager man såsom fastighetsegare allenast dem, som ega
fastighet till minst 500 kronors taxeringsvärde, och såsom arrendatorer
af jordbruksfastighet dem, som innehafva jord till minst 3,000 kronors
taxeringsvärde, finner man, att röstberättigade egare af jordbruksfastighet
ökas från 207,654 med 27,077 eller med 13 procent, röstberättigade
egare af »annan fastighet» från 23,878 med 12,659 eller med 53
procent, röstberättigade arrendatorer från 14,619 med 10,628 eller med
nära 73 procent, samt öfriga röstberättigade från 66,609 med 161,071
eller med nära 242 procent.

De för landtvalkretsarne anförda siffrorna, hvilka icke afsevärdt
förändras, om man gör afdrag för de valmän, som häfta för oguldna
utskylder och som på grund häraf äro förhindrade att utöfva sin valrätt,
äro obestridligen egnade att på åtskillga håll framkalla farhågor
för en allt för stor rubbning af de nuvarande politiska maktförhållandena.
Det har redan anförts, att i ett mycket betydande antal valkretsar
de nya valmännen skulle, ensamma eller i förening med de
närmast öfver det nuvarande strecket stående, erhålla ett afgörande inflytande.
Den omständigheten, att antalet röstberättigade jordegare
och arrendatorer ökas i ojemförligt mindre grad än flertalet öfriga röstberättigade,
måste också uppenbarligen medföra en väsentlig minskning
i jordbruksintressets förmåga att vid valen göra sig gällande. Sålunda
skulle jordegare och arrendatorer, som för närvarande eg a majoritet i
130 valkretsar och i ytterligare 12 valkretsar ega minst 40 procent af

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

17

röstetalet, endast i 83 valkretsar bibehålla majoriteten och i ytterligare
27 valkretsar ega mellan 40 och 50 procent af röstetalet.

Att det inflytande, som tillkommer å ena sidan de nu röstberättigade,
å andra sidan jordbruksintressets målsmän, i afsevärd mån minskas,
bör emellertid, enligt hvad ofvan anförts, icke i och för sig betraktas
såsom något mindre önskvärdt. Fastmera måste med hvarje
verklig rösträtter ef orm just afses, att en mot inträdda förändrade förhållanden
svarande jemkning i den politiska maktfördelningen må ega
rum. Man måste allenast undvika att utbyta den ena ensidigheten emot
den andra samt framför allt att låta ett öfvervägande inflytande tillfalla
element, som i politiskt hänseende ega jemförelsevis mindre kompetens.

Då inom landtvalkretsarne andra intressen än jordbruksintresset erhålla
en väsentligt ökad politisk betydelse, måste utan tvifvel, på sätt
Riksdagen äfven framhållit, tagas under öfvervägande, huruvida ej den
nuvarande fördelningen af representationsrätten emellan stad och land
bör jemkas. Den nu gällande anordningen, enligt hvilken städerna ega
en i förhållande till folkmängden betydligt starkare representation än
landsbygden (80 representanter af 230, i stället för 49), kan sägas hvila
på den förutsättningen, att inom landtvalkretsarne jordbruksintresset utöfvar
ett öfvervägande inflytande och att följaktligen särskilda föreskrifter
äro af nöden för att tillförsäkra öfriga intressen ett tillbörligt
mått af representation. Denna förutsättning försvinner uppenbarligen i
den mån stadsmannaintressena erhålla ökadt tillfälle att göra sig gällande
äfven i landtvalkretsarne, hvilket kommer att vara händelsen i följd af
rösträttsutvidgningen och då, såsom kändt är, industri och handel i allt
större utsträckning bedrifvas på landet. Härtill kan läggas ännu en annan
omständighet. Hittills har antalet valmän i förhållande till folkmängden
varit betydligt större i städerna än på landet, om man såsom valmän räknar
äfven sådana, hvilkas rösträtt är på grund af häftande för utskylder
suspenderad. På grund häraf har det på hvarje representant belöpande
antalet valmän icke för städerna varit synnerligen mycket lägre än för
landsbygden, hvilket förhållande tydligen varit egnadt att minska den
orättvisa emot landsbygden, som man kunnat finna i den nuvarande
anordningen; i förhållande till antalet nuvarande valmän skulle städerna
vara berättigade att utse 73 riksdagsmän. Äfven härutinnan kommer
rösträttsutvidgningen att medföra en afsevärd förändring, då ökningen
af antalet valmän för landsbygden är vida större än för städerna och
dessa i följd häraf efter valmansantalet blott skulle utse 64 representanter.
I förhållande till antalet valmän, som erlagt sina utskylder,
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 3 Sami. 6 Käft. 3

18

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6,

är städernas representation efter rösträttsutvidgningen jemförelsevis
ännu starkare än i förhållande till folkmängden; de borde nemligen i
förhållande till antalet sådana valmän blott välja 45 riksdagsmän.

Den utjemning af städernas och landsbygdens representationsrätt,
som på grund häraf icke utan skäl skulle kunna ifrågasättas, kan, på
sätt Riksdagen antydt, ske på hufvudsakligen två olika sätt. Man kunde
antingen minska städernas och öka landsbygdens representanter eller
ock från landtvalkretsarne till stadsvalkretsarne öfverföra vissa stadsliknande
områden, särskildt köpingar och municipalsamhällen. Anlitandet
af den senare utvägen skulle emellertid medföra stora praktiska
svårigheter. Dels skulle det utan tvifvel vara vanskligt att i grundlag
meddela så bestämda föreskrifter om förutsättningarne för ett områdes
hänförande till stadsvalkrets, att ej föreskrifternas tillämpning lätteligen
skulle få sken af godtycklighet; dels skulle det nödvändiga sammanförandet
till en valkrets af ett stort antal på till äfventyrs långt afstånd
från hvarandra belägna samhällen näppeligen vara att anse såsom
en lycklig anordning; dels är det slutligen tvifvelaktigt, om man i
ifrågavarande samhällen i regel skulle hafva att tillgå myndigheter,
som lämpligen kunde utföra de funktioner, hvilka eljest i fråga om
riksdagsmannaval åligga magistrat eller stadsstyrelse. Köpingarne voro
vid senaste årsskiftet 27 med en sammanlagd folkmängd (vid 1899 års
slut) af 31,431 personer, municipalsamhällena — i vidsträckt bemärkelse
— 114 med eu sammanlagd folkmängd al 152,606 personer. I
köpingarne är lägsta folkmängden 113, högsta 3,293, i municipalsamhällena
lägsta folkmängen 144, högsta 8,855.

Hvad sjelfva saken angår, anser jag mig, oaktadt starka skäl tala
för en utjemning af städernas och landsbygdens representationsrätt, icke
för närvarande böra bestämdt förorda åtgärder i sådant syfte. Då städernas
folkmängd hittills tillväxt hastigare än landsbygdens och då nya
städer efter hand uppkomma, inträder sannolikt äfven utan lagändring
småningom en utjemning af förhållandet. Skiljaktigheterna i fråga om
invånareantal och valmansantal mellan olika landtvalkretsar och olika
stadsvalkretsar inbördes äro i många fall vida större än skiljaktigheterna
emellan landtvalkretsarne å ena sidan och stadsvalkretsarne å den andra.
Ett förminskande af antalet stadsvalkretsar borde lämpligen medföra,
att den nuvarande regeln, enligt hvilken valbarheten är bunden vid
valkretsen, ändrades åtminstone så till vida, att landstingsområdet blefve
valbarhetsdistrikt. Framför allt torde det icke vara önskvärd^ att,
sedan .förhållandet emellan städernas och landsbygdens representationsrätt
helt nyligen blifvit ordnadt, frammana nya stridigheter i detta af -

19

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

seende.^ Blefve allmän rösträtt införd, skulle det emellertid helt säkert
vara påkalladt att sammanföra stad och landsbygd till stora valkretsar,
eventuel! med proportionel! valsätt.

Om den i viss mån privilegierade representationsrätt, som för
näivarande tillkommer städerna, lemnas orubbad, är det så mycket
mera angeläget att söka åstadkomma fullt betryggande bestämmelser
angående sjelfva valrätten.

I Riksdagens skrifvelse nämnes bland de garantier, som borde
förbindas med en väsentlig utsträckning af valrätten, »högre ålder».
Det torde, ock vara ovedersägligt, att en mognare ålder utgör en vigtig
förutsättning för sjelfständighet och omdömesförmåga och att det derför
är väl motiverad! att såsom förutsättning för politisk valrätt uppställa
en något högre ålder än den vanliga myndighetsåldern. Också återfinnas
sådana bestämmelser jemväl i länder, der individens utvecklingtill
fysisk och intellektuel mognad otvifvelaktigt försiggår hastigare än
hos vårt folk. Om valrätten förklaras inträda från och med kalenderåret
näst efter det, hvarunder valmannen uppnår 25 års ålder, kommer
vid det förhållande, att de nya valrättsbestämmelserna först år 1905
kunna vid ordinarie val tillämpas, icke någon afsevärd förlust af redan
förväifvad valrätt att inträda. lör öfrigt är det, enligt statistikens
vittnesbörd, endast ett fatal personer, som före nämnda ålder ega vare
sig kommunal eller politisk rösträtt. I Stockholm utgör hela antalet
7,718, för öfriga städer kan det beräknas till 11,642 och för landsbygden
till 15,898. Af dessa är det allenast resp. 6,604 samt, enligt
beräkning, 2,949 och 3,853, som enligt nuvarande bestämmelser ega
politisk rösträtt. Valmanskåren, som enligt nuvarande bestämmelser
motsvarar 8,4 9 procent af befolkningen, deraf för Stockholm 19,4 7 proprocent,
för öfriga städer 9,9 6 procent och för landsbygden 7,3 8 procent,
kommen‘efter den ifrågasatta rösträttsutvidgningen, om valrättsåldern
höjes, att motsvara resp. 12,63, 17,92, 14,9 och 11,79 procent af folkmängden.
Procentsiffran för hela riket öfverstiger sålunda icke obetydligt
den för Nederländerna uppgifna (11,7 7). I procent af den manliga
befolkningen öfver 25 ar utg-öra valmännen i Sverige, efter rösträttsutvidgningen,
. 54,2 3 procent och i Nederländerna 51,8 procent.

Riksdagen ifrågasätter vidare, att såsom vilkor för valrätt skola
uppställas ^bofasthet inom valkretsen samt fullgjorda skyldigheter mot
samhället genom utskylders ordentliga betalande under viss tid och afslutade
ordinarie värnpligtsöfningar i fredstid, derest ej uppskof eller
befrielse vunnits.

Redan enligt nu gällande bestämmelser förutsättes för valrätt

20 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

bofasthet så till vida, att valman måste vara mantalsskrifven inom den
kommun, der valrätten utöfvas. Att stegra fordringarna i detta hänseende
torde näppeligen vara påkalladt. Också har Riksdagen i skrifvelse.
till Eders Kongl. Maj:t den 30 mars 1901 anfört, att det förhållande,
att en persons valrätt och valbarhet kunna göras om intet enbart
på grund af hans flyttning från en kommun till en annan måste
anses innebära en afsevärd oegentlighet, hvilken blefve särskild! påfallande
der flyttningen egt rum mellan två inom samma valkrets belägna
kommuner, och på grund deraf anhållit om framläggande af
förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser rörande grunderna
för valrätt till Andra Kammaren, att nämnda förhållande må upphöra.

Hvad angår utskylders ordentliga betalning såsom vilkor^ för
valrätt gäller för närvarande allenast, att valrätten är suspenderad, såvida
valmännen vid valtillfället liäftar för oguldna kommunalutskylder.
Principiella skäl tala utan tvifvel derför att denna regel utsträckes till
att afse krono- och kommunalutskylder i allmänhet och att valmannen
icke heller under den närmaste tiden före valet får hafva försummat
fullgöra honom åliggande skattebetalning. Det skulle emellertid vara
altför strängt, om äfven en kortvarig försummelse skulle för viss Hd
framåt suspendera valrätten. Lämpligt synes derför vara att förknippa
denna påföljd allenast med sådan försummelse, som fortfarit utöfver
utgången af det kalenderår, hvarunder utskylderna bort erläggas. I allt
fall förebygges, att utskylderna för förflutna år skulle erläggas med
särskild! syfte att bereda valrätt, en möjlighet, som lätteligen skulle

kunna föranleda betänkliga missbruk.

Af redan meddelade siffror framgår, att i vissa valkretsar ett
mycket stort antal valmän äro, enligt nu gällande bestämmelser, uteslutna
från valrättens utöfning på den grund, att de häfta för oguldna
utskylder. Det torde icke kunna betviflas, att detta förhållande i högst
väsentlig mån beror på förefintliga brister i uppbördsväsendet, hvilka
brister det af flera skäl är angeläget att snarast möjligt afhjelpa, och
att detsamma alltså är af öfvergående natur. Genom den nyss omtalade
skärpningen af det s. k. utskyldsstrecket skulle helt säkeit endast
ett ringa antal valmän utestängas från valrättens utöfning. Inom
de allra flesta valkretsar lära utskylderna indrifvas före kalenderårets
utgång och komma de personer, som befinnas sakna tillgång till deias
gäldande, ej att det följande året taxeras till beskattning. På de orter
åter, der uppbörds- och indrifningsväsendet är på otillfredsställande sätt
anordnad!, torde det till öfvervägande del vara samma personer, som
år efter år underlåta att betala sina utskylder, för så vidt sådana fort -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

21

farande blifva dem påförda. Den minskning af valmanskåren, som
blifver en följd af utskyldsstreckets skärpning, kan derför antagas vara
blott obetydlig och å de sistnämnda orterna komma att motsvara allenast
en ringa del af den ökniug, som uppbördsväsendets förbättringar
egnad att medföra.

Beträffande slutligen värnpligtsöfningarnes ordentliga fullgörande
synes såsom vilkor för valrätt icke mera böra påfordras,, än att värnpligtig
valman icke vid tiden för valet så att säga häftar för försummade
öfningar, d. v. s. att han fullgjort de öfningar, som han
varit pligtig att före valtillfället fullgöra. Att den, som vunnit befrielse
eller uppskof, icke på sådant sätt häftar för de öfningar, hvilka
det i följd af befrielsen eller uppskofvet icke ålegat honom att före
nämnda tid fullgöra, är uppenbart. Då valrätten inträder först efter
tjugufemte året, komma åtminstone de hufvudsakligaste öfningarne
att i allmänhet vara fullgjorda före valrättsåldern. Jemväl i de fall,
då detta af en eller annan anledning icke är händelsen, torde helt få
valmän blifva på grund af försummelse i nämnda hänseende uteslutna
från valrättens utöfning. I gällande värnpligtslag är det nemligen
förutsatt, att värnpligtsöfningarnes fullgörande skall på verksamt sätt
framtvingas. Endast sällan lärer derför någon komma i tillfälle att
under någon längre tid undandraga sig sin skyldighet i detta hänseende.

Det har ifrågasatts, att utsträcka den politiska valrätten till en
talrik klass, som för närvarande med få undantag saknar kommunal
rösträtt, nemligen jordtorparne. Med anledning häraf anbefaldes statistiska
centralbyrån i förberörda nådiga bref den 1 juni 1900 att verkställa
utredning om antalet i fyrktalslängden ej upptagna jordtorpare,
som hafva att till jordegaren erlägga arrende, dagsverken eller andra
prestationer, äfvensom om det penningebelopp, hvartill samtliga dessa
utgifter, enligt gällande markegångstaxa eller eljest i orten gängse pris,
kunna för en hvar sådan torpare i en summa beräknas. Den i följd
af nämnda nådiga befallning verkstälda utredningen gifver vid handen,
att ifrågavarande jordtorpare för hela rikets landsbygd uppgå till ett
antal af 53,170. Fördelningen mellan olika län och valkretsar är synnerligen
ojemn, i det att antalet torpare per län utgör lägst 13 och
högst 6,134 och att, medan i åtskilliga valkretsar torpare alldeles
saknas, antalet sådana i andra valkretsar öfverst!ger 1,000 och i ett
fall uppgår till 1,491, motsvarande mera än hälften af alla kommunalt
skattskyldige män. Äfven i afseende på prestationernas medelvärde
förekomma betydande olikheter, som t. o. m. måste anses hänvisa

22

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

derpå, att skiljaktighet råder beträffande frågan, hvad som förstås med
jordtorpare. Åtminstone torde det på många håll förefalla egendomligt,
när från ett län uppgifvas 139 jordtorpare, hvilkas årliga prestationer
understiga 5 kronor, och från ett annat 1,567 jordtorpare, hvilkas
prestationer understiga 25 kronor.

Att en slör del jordtorpare, som ej äro i fyrktalslängd uppförda,
kunna antagas vara lika förtjenta af politisk valrätt som åtskilliga
arrendatorer och inkomstegare, torde vara obestridligt. De svårigheter,
som i allmänhet äro förknippade med indelning af befolkningen i klasser,
lägga emellertid afsevärda hinder i vägen för införandet af en särskild
regel om jordtorpare. Såsom redan biff vit antydt, lärer nemligen sj elfva
benämningen jordtorpare ingalunda gifva tillräcklig ledning vid tillämpandet
af en sådan regel. Det torde i alla händelser näppeligen kunna
förordas att, så länge för jordegare och arrendatorer en viss, om också
låg, census upprätthålles, medgifva torpare rösträtt oberoende af torpets
storlek och afgäldens belopp eller värde. För undvikande af dessa
svårigheter och inkonseqvenser skulle man, då torp ej särskildt taxeras,
nödgas införa en klassifikation efter en eller annan grund, såsom torpens
åkerareal eller afgäldernas storlek. Det är lätt att inse, hvilken omgång
och osäkerhet häraf skulle förorsakas. Lämpligast synes derför vara
att låta med lösningen af frågan om jordtorparnes politiska valrätt anstå,
till dess de i följd af förändrad lagstiftning om kommunalbeskattningen
må kunna erhålla kommunal rösträtt.

I fråga om valsättet hafva hufvudsakligen tvenne förändringar
varit ifrågasatta, nemligen införandet dels af obligatoriskt medelbart
valsätt, dels af proportionella val. Hvad det förra angår, lärer det icke
kunna förnekas, att under vissa förhållanden det medelbara valsättet är
egnadt ej mindre att förekomma röstsplittring, än äfven att motverka
de vådor, som en långt drifven utsträckning af rösträtten skulle kunna
medföra. Emellertid torde sistnämnda verkan allt mindre kunna påräknas,
ju starkare det politiska intresset gör sig gällande; såsom erfarenheten
från vissa främmande länder utvisar, komma nemligen under
mera utvecklade politiska förhållanden elektorerna att väljas med bestämd
hänsyn till det sätt, hvarpå de skola utöfva sin valrätt, och blifver på
grund häraf det medelbara valsättet föga mera än en tom form. I
hvad mån åter nämnda valsätt må vara. önskvärdt till förekommande
af röstsplittring, beror uppenbarligen i hög grad af kommunikationerna
inom valkretsen och andra lokala förhållanden. Den nuvarande anordningen,
enligt hvilken det ankommer på de valberättigade inom hvarje
särskild valkrets att träffa valet mellan medelbart och omedelbart val -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

28

sätt, synes derför vara lyckligt funnen och fortfarande böra bibehållas.
Det omedelbara valsättet bar för öfrigt, som bekant, i ett så öfvervägande
antal fall visat, sig motsvara de valberättigades önskningar,
att ett ovilkorligt föreskrifvande af medelbara val icke utan synnerligen
tvingande skäl torde kunna förordas.

Proportionella val utgöra uppenbarligen ett verksamt medel att
undvika majoritetsförtryck och trygga minoritetens rätt. Såsom Eders
Kongl. Maj:t behagade erinra Sig, föreslogs i Eders Kongl. Maj:ts förut
omförmälda nådiga proposition till 1896 års Riksdag om utsträckningal
rösträtten vid val till Riksdagens Andra Kammare, bland annat, införande
af proportionella val, dock endast för sådana valkretsar, der
enligt nuvarande bestämmelser flera riksdagsmän skola utses. För att
fördelarne af de proportionella valen skola mera fullständigt göra sig
gällande och för att icke en åtminstone skenbar olikhet mellan särskilda
valkretsar skall inträda, förutsättes emellertid, att inom samtliga valkretsar
flera riksdagsmän skola utses och att sålunda möjlighet till en
allmän tillämpning af det proportionella valsättet är för banden. En
genomgripande ändring af den nuvarande valkretsindelningen lärer icke
för närvarande kunna förordas. Ej heller synas i afseende på partigruppering
och partidisciplin nödiga förutsättningar för proportionella
val vara förh anden. Vid dessa förhållanden torde framstälda önskningar
om införande af ^proportionell'' valsätt ej nu bra föranleda vidare åtgärder.

Den trygghet för minoritetens rätt, som genom det proportionella
valsättet skulle åstadkommas, beredes utan tvifvel i viss mån genom
det naturliga utjemnande af tillfälligheter, hvilket vid tillvaron af ett
stort antal särskilda valkretsar kan förväntas inträda. Härför utgör det
dock i viss mån en förutsättning, att inom alla valkretsar lika många
riksdagsmän skola utses. Resultatet af utjemningen kan nemligen lätt
rubbas, om inom en eller annan valkrets majoriteten är i stånd att
tillsätta ett större antal riksdagsmän. På grund häraf torde det vara
påkalladt att åstadkomma jemnlikhet mellan olika orter på det sätt, att
de större städerna fördelas i enmansvalkretsar. Af intresse torde vara
att i Norge, der flermansvalkretsarne för närvarande äro talrika, i ett
nyligen afgifvet förslag af eu utaf stortinget tillsatt komité förordas
fördelning i enmansvalkretsar, hvilken fördelning skulle träda i stället
för det från annat håll föreslagna proportionella valsystemet.

Enligt Riksdagens merberörda skrifvelse borde det äfven pröfvas,
om valrättssystemet, i händelse af utsträckt rösträtt, fortfarande skulle
vara bygdt på grundsatsen om lika rösträtt, eller om någon gradering
af valrätten deri borde upptagas.

24

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Införandet af graderad röstskala kan tjena ett dubbelt ändamål
och vara påkalladt i tvenne olika syften, hvilka dock icke alltid äro
strängt afsöndrade från hvarandra. Dels kan man med graderingen
åsyfta att minska den alltför stora öfvervigt, som den ena eller andra
samhällsklassen skulle vinna i följd af en viss rösträttsutsträckning.
För detta ändamål bör graderingen uppenbarligen vara så afpassad, att
förutsättningarne för erhållande af mera än eu röst jemförelsevis mindre
ofta uppfyllas inom den ifrågavarande samhällsklassen, eller t. o. m.
på det sätt, att ett större mått af rösträtt uteslutande tillerkännes en
annan samhällsklass. Fn sådan anordning skulle tydligen i sina verkningar
svara emot en valkretsindelning, hvilken, såsom den nuvarande
fördelningen af representationsrätten mellan stad och land, medför
starkare representation för det ena samhällsintresset än för det andra.
I ena som i andra fallet kan ett slags klassvalsystem anses vara för
handen. Dels kan graderingen vara ett uttryck för den tanken, att
äfven bland de personer, som böra ega rätt att aktivt deltaga i det
politiska lifvet, qvalifikationerna för sådant deltagande och de derpå
grundade berättigade anspråken på politiskt inflytande kunna vara åt
väsentligen olika storlek. I stället för att, med tillämpning af grundsatsen
om lika rösträtt, man endast har valet mellan att erkänna ellei
bestrida vissa personers politiska kompetens och till äfventyrs mellan
att medgifva en viss klass det öfvervägande politiska inflytandet eller
förvägra densamma allt inflytande, tillåter graderingen ett bättre anpassande
af valrätten efter de föreliggande faktiska förhållandena och
behofven.

Huruvida och på hvilket sätt en gradering åt det ena eller andra
slaget bör genomföras, beror uppenbarligen i väsentlig man på rösträttens
utsträckning. I detta afseende råder en vexelverkan mellan
rösträttsutsträckningen och graderingen. Ju vidsträcktare rösträtten är,
desto större behof af gradering finnes, och omvändt kan lämpligen en
vidsträcktare rösträtt införas, om densamma förenas med gradering.
Sålunda skulle helt säkert många, som anse införandet af s. k. allmän
rösträtt medföra väsentliga faror och olägenheter, icke ställa sig afvisande
emot en anordning, enligt hvilken jemväl o de längst under
strecket stående erhölle något politiskt inflytande. A andra sidan är
det naturligt, att äfven en och annan, som skulle acceptera gradering
i förening med allmän rösträtt, kan finna graderingen opåkallad, när
en viss census upprätthålles såsom vilkor för valrätt. I båda fallen
lärer dock uppfattningen vara väsentligen beroende af graderingens

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

25

beskaffenhet, d. v. s. af de omständigheter, på grund af hvilka ett flertal
röster tillerkännes valman.

Ofvan har påpekats, att genom den politiska rösträttens utsträckning
till öfverensstämmelse med den kommunala rösträtten valmanskåren
erhåller en högst betydande numerisk förstärkning. Det har
äfven framhållits, att i sammanhang med en sådan förändring vissa
speciella skärpningar af valrättsvilkoren böra genomföras. Dessa skärpningar
— höjning af valrättsåldern, skärpning af det s. k. utskyldsstrecket,
uppställande af vederbörligen fullgjord värnpligt såsom vilkor
för valrätt — komma emellertid, enligt hvad jag tror mig hafva visat,
att medföra endast en ringa minskning i antalet valberättigade. På
grund häraf synes det vara en berättigad fordran, att ytterligare vissa
särskilda qvalifikationer uppställas, icke såsom vilkor för valrätt öfver
hufvud, utan såsom förutsättningar för en på visst sätt förstärkt valrätt.

I detta afseende kunna främst ifrågakomma viss högre ålder och
egenskapen af familjefader. Det är lika obestridligt som med det allmänna
föreställningssättet öfverensstämmande, att eu äldre man i regel
besitter större erfarenhet, omdömesförmåga och sjelfständighet än eu
yngre. Om ett större inflytande tillerkännes de äldre än de för vexlande
tidsrigtningar mera mottagliga yngre, bör större trygghet vinnas
emot tvära omkastningar, då det allmänna tänkesättet förändras från
mera konservativt till mera liberalt eller tvärtom, eller då i vigtiga
speciella frågor en motsvarande förskjutning eger rum. I och för sig
kan, på sätt antydts, den sålunda ökade stabiliteten lika väl komma
den ena som den andra politiska rigtningen till godo. En gradering
på grund af ålder är sålunda i längden fördelaktig för alla partier, för
så vidt de ej åsyfta eller önska brådstörtade omhvälfningar. Den ålder,
som berättigar till större röstvärde, synes lämpligen kunna sättas lika
med den ålder, vid hvars inträde värnpligtsskyldigheten upphör. Att
valbarhetsåldern vid val till Riksdagen är lägre än den sålunda förordade,
utgör tydligen icke något bevis emot dess lämplighet. Det
medborgerliga förtroende, hvarför valet utgör ett uttryck, måste nemligen
anses ådagalägga, att den valde är i besittning af alldeles särskilda
qvalifikationer. För öfrigt är det, som bekant, endast i ganska
få fall någon representant varit yngre än 40 år.

Hvad nu sagts om högre ålder såsom vilkor för förstärkt rösträtt
gäller i allt väsentligt äfven om egenskapen af familjefader. Dertill
kan läggas, att familjefadern har flera intressen att bevaka än den
ogifte och på visst sätt kan sägas representera äfven familjen och särBih.
till Riksd. Prat. 1902. 3 Sami. 6 Höft. 4

26

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

skildt hustrun, att han bär en tyngre skattebörda och att han såsom
fostrare af det uppväxande slägtet på ett särskildt sätt gör sig förtjent
om det allmänna. Familjen är samhällets grundval, och familjefadern
bör derför i hög grad kunna påräknas såsom eu värdefull medarbetare
för samhällets välfärd. Ifrågasättas kunde att tillerkänna det högre
röstvärdet allenast åt den, som antingen lefver i ett ännu fortvarande
äktenskap eller ock är enkling med barn eller barnbarn. Härigenom
skulle emellertid valrättsbestämmelserna blifva afsevärdt svårare att
tillämpa. Det vore också motbjudande, om någon skulle, genom äktenskapets
upplösning eller barnens död, utan eget förvållande mista en
redan förvärfvad qvalificerad rösträtt. På grund häraf, och då antalet
män, som efter den ifrågasatta inskränkningen skulle få allenast enkel
rösträtt, är allt för ringa, för att skiljaktigheten skulle ega någon
afsevärd praktisk betydelse för det allmänna, torde det högre röstvärdet
böra tillerkännas en hvar, som är eller varit gift.

Förut har, i sammanhang med omtalandet af det nederländska
och storbritanniska valrättssystemet, framhållits önskvärdheten deraf,
att grundtanken i detta system — det politiska inflytandets förläggande
till personer i en mera sjelfständig och stadig lefnadsställning — kunde
på ett efter våra förhållanden lämpadt sätt genomföras. Detta mål
synes i allt väsentligt vinnas, om, på samma gång den politika rösträtten
likställes med den kommunala, ett högre röstvärde tillerkännes
den valman, som antingen är eller varit gift eller uppnått viss högre
ålder.

Helt naturligt är den ekonomiska ställningen bland äldre och
bland gifta i allmänhet jemförelsevis bättre. Till följd häraf kommer
den förordade graderingen att i viss mån öka det inflytande, som tillkommer
de nu röstberättigade, resp. jordbruksintresset. En exakt beräkning
i detta afseende är emellertid tyvärr icke möjlig. Dels föreligger,
som förut sagts, en fördelning af de kommunalt skattskyldige
efter ålder och efter civilstånd endast för fem län och för Stockholm;
dels äro de meddelade siffrorna rörande män, som varit gifta, på grund
af primäruppgifternas beskaffenhet något för låga; dels tillåta förefintliga
uppgifter icke något bestämdt omdöme, huru stor del af de
äldre kommunalt skattskyldige männen äro eller varit gifta och huru
många alltså enligt båda graderingsgrunderna samfäldt skulle ega förstärkt
rösträtt. Graderingens verkningar kunna derför mera noggrant
beräknas endast för hvarje graderingsgrund för sig samt endast för
Stockholm och för de fem länen. Då det emellertid utan afsevärd
fara för misstag kan antagas, att hufvudsakligen enahanda förhållanden

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

27

äro rådande i de fem länen och. i hela riket utom Stockholm, låter det
sig göra att meddela approximativa siffror för hela riket.

Å landsbygden skulle, enligt hvad förut erinrats, de nya valmännen
utgöra 39,5 procent af hela den nya valmanskåren. Höjningen
af valrättsåldern kommer denna procentsiffra att sjunka med omkring
1 procent, och i följd af graderingen på grund af ålder kommer de
nya valmännens andel i hela röstetalet att ytterligare nedgå till ungefär
37 procent. Antalet landtvalkretsar, der de förutvarande valmännen
ega majoritet, kan beräknas komma att vara 140, i stället för 130.
Graderingen på grund af civilstånd medför antagligen i och för sig en
sänkning af procenttalet röster för de nya valmännen från förutnämnda
39,5 till 38,3 och bereder de förutvarande valmännen majoritet i sammanlagdt
137 valkretsar. Då emellertid af de gifta valmän, som ej
på grund af ålder ega två röster, en jemförelsevis större del utgöres
af personer, som enligt nuvarande bestämmelser sakna politisk rösträtt,
kommer, i följd af båda graderingsgrundernas samtidiga tillämpning,
de nya valmännens andel i röstetalet att blifva något större, än om
två röster tillerkändes valman endast på grund af ålder, och antalet
valkretsar, der de förutvarande valmännen erhålla majoritet, att blifva
högst 139.

I Stockholm åstadkommes genom de båda bestämmelserna om
ålder en förändring af procenttalet röster för de nya valmännen från
4,9 till 3,5, genom graderingen efter civilstånd ensam en dylik förändring
från förstnämnda siffra till 4,3, och genom graderingen efter
båda grunderna en förändring till ungefär 3,4 procent. Motsvarande
förändringar kunna beräknas utgöra för de öfriga städerna: från 39,2
procent till resp. ungefär 33,5 procent, 36,8 procent och 34,1 procent.
Antalet stad svalkretsar, der de nya valmännen ega majoritet, minskas
från 3 till 0.

Hvad åter angår jordbruksintressets representation, utgöra jordegare
och arrendatorer — i ofvan angifna mening — 49,6 procent af
alla kommunalt röstberättigade män i landtvalkretsarne. Detta procenttal
torde ändras genom valrättsålderns höjande till 50,8 och genom
graderingen efter ålder ytterligare till 52,8; genom graderingen efter
civilstånd ensam åter till 50,7 och genom gradering efter båda grunderna
till 51,7. Antalet landtvalkretsar, der jordbrukarne erhålla majoritet,
ändras, enligt beräkning, genom de två förstnämnda åtgärderna
från 83 till 94, genom allenast graderingen efter civilstånd till 87 och
genom båda till högst 92; i ytterligare 23 valkretsar erhålla efter de
förordade besfämmelserna jordbrukarne mera än 40 procent af röstetalet.

28

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Vid bedömande af detta resultat får man icke förbise, att efter
all anledning- det inflytande, som tillkommer jordbruksintressets målsmän,
kommer att hädanefter som hittills småningom minskas genom
de allmänna ekonomiska förhållandenas fortgående förändring. I 27
af de 83 valkretsar, der jordegare och arrendatorer utgöra flertalet af
alla kommunalt röstberättigade, motsvara de mindre än 60 procent af
dessa och kunna således lätt nog förlora sin majoritet. Efter genomförandet
af förberörda bestämmelser rörande ålder och civilstånd kommer
förhållandet att blifva detsamma i antagligen 28 valkretsar. Ihågkomma
bör äfven, att, såsom ofvan påpekats, bibehållandet af städernas
i viss mån privilegierade representationsrätt fordrar som sin motsvarighet,
att jordbruksintresset erhåller en jemförelsevis stark representation.

Vore fråga om införande af s. k. allmän rösträtt, skulle i följd
af nu nämnda omständigheter en ytterligare gradering, på grund af
större inkomst eller förmögenhet, kunna anses nödvändig. Denna gradering
skulle lämpligen kunna anknytas till den förut omtalade på det
sätt, att högre röstvärde på grund af förmögenhet eller inkomst endast
tillerkändes valman, som redan är berättigad till två röster. Härigenom
undvekes att tillerkänna någon ett utöfver en röst förhöjdt, röstetal
uteslutande på grund af ekonomiska förhållanden. Allenast den, som
oberoende af dessa förhållanden anses ega större politisk kompetens,
skulle sålunda kunna erhålla tre röster.

Då genom den politiska rösträttens likställande med den kommunala
en viss, om också låg, census bibehålies, ställer sig emellertid
spörsmålet om en sådan ytterligare gradering mera tvifvelaktigt. I följd
åt densamma skulle antalet valkretsar, der jordbrukarne ega majoritet,
blifva 103 å 105 och således vinna en ur vissa synpunkter mycket
önskvärd tillväxt. Utan alldeles tvingande skäl bör dock icke ofvanför
den bestämda census ytterligare ett förmögenhets- eller inkomststreck
uppdragas. Sådana skäl synas icke föreligga, enär de gällande bestämmelserna
om Första Kammarens sammansättning äro af beskaffenhet
att bereda trygghet derför, att landsbygdens intressen blifva inom
nämnda kammare och dermed inom representationen ganska starkt
representerade. Jag torde strax få tillfälle att framhålla, att genom
en jemväl af andra skäl påkallad grundlagsändring trygghet kan vinnas
emot brådstörtade rubbningar af dessa bestämmelser. Detta torde också
böra utgöra en bestämd förutsättning derför, att den ifrågavarande rösträttsutvidgningen
kan anses tillrådlig utan att i sammanhang dermed
vare sig städernas och landsbygdens representationsrätt utjemnas eller
en ytterligare gradering införes.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

29

I Riksdagens merberörda skrifvelse den 10 maj 1900 anföres,
att, om den kommunala rösträtten anses fortfarande böra blifva förutsättning
för den politiska, det borde undersökes, huruvida icke grunderna
äfven för den kommunala rösträtten borde i grundlag bestämmas.
Äfven om hittills icke visat sig några olägenheter af det formella sammanhanget
mellan den kommunala och den politiska rösträtten, lärer i
sjelfva verket förhållandet lätteligen blifva ett annat, när icke vidare
något särskildt förmögenhets- eller inkomststreck kommer att i fråga
om den politiska valrätten uppdragas.

Den kommunala rösträtten beror för närvarande dels på kommunallagstiftningen,
dels på bestämmelserna om den allmänna bevillningen.
Genom ändring vare sig af den förra eller af de senare kan rubbning
i rösträtten åstadkommas. Då af nära till hands liggande skäl icke
något fixerande i grundlag af reglerna om bevillningen kan ifrågasättas,
är man hänvisad till att genom nya föreskrifter beträffande kommunallagstiftningen
söka åstadkomma det önskade resultatet.

I detta syfte torde först och främst i hvardera af förordningarne
om kommunalstyrelse på landet, 8 §, om kommunalstyrelse i stad, 10 §,
och om kommunalstyrelse i Stockholm, 9 §, böra införas ett tillägg, som
förhindrar, att genom ändring i föreskrifterna om bevillning det nuvarande
allmänna kommunalstrecket sänkes. Detta tillägg, som i alla
de nämnda förordningarne skulle ega motsvarande innehåll, kunde, hvad
förstnämnda förordning'' angår, lämpligen erhålla ungefär följande lydelse:

Ej må rättighet att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar
och beslut tillkomma någon, som ej antingen eger eller med stadgad
åborätt eller eljest med nyttjanderätt innehafver fast egendom eller å
annans mark belägen byggnad till ett taxeringsvärde af minst ett hundra
riksdaler eller ock erlägger skatt till staten eller kommunen för en
uppskattad årlig inkomst af minst fem hundra riksdaler.

Till följd af detta och motsvarande tillägg lärer'' bestämmandet
öfver bevillningen så mycket mindre bindas, som den i desamma förutsatta
taxeringen icke nödvändigt afser bevillningen,’ utan äfven kan
företagas för påförande af annan skatt, särskildt en icke på bevillningen
beroende kommunalskatt. Förslag till de erforderliga tilläggen behagade
Eders Kong!. Maj:t, sedan de ifrågasatta grundlagsändringarne blifvit
af Riksdagen antagna såsom hvilande, anbefalla chefen för civildepartementet
att låta utarbeta och för Eders Kongl. Maj:t framlägga. Äfven
om nämnda tillägg måste betecknas som synnerligen önskvärda, lärer
dock deras antagande icke lämpligen kunna formelt uppställas som
förutsättning för grundlagsändringarne.

30

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Genom förändring af föreskrifterna om bevillning kan den kommunala
rösträtten äfven inskränkas, så att ett större mått af förmögenhet
eller inkomst kommer att förutsättas för skattskyldighet och dermed
äfven för kommunal rösträtt. Redan till följd af tillämpningen
af gällande bestämmelser om bevillningsfritt afdrag kan en förhöjning
af den kommunala census inträda. Detta resultat, att census i någon
mån vexlar efter olika orters förhållanden, saknar ej motstycken i
andra länders lagstiftning och innefattar icke något orimligt eller
olämpligt. Tvärtom måste de omständigheter, som betinga medgifvandet
af bevillningsfritt afdrag till högre belopp, anses hänvisa derpå,
att en högre inkomst erfordras för att bereda innehafvaren önskvärd
grad af ekonomisk sjelfständighet. Detta bekräftas af erfarenheten
från Stockholm, der de nu politiskt röstberättigade uppgå till icke
mindre än 19,4 7 procent af folkmängden, således proportionsvis betydligt
mera än i Kristiania (17,81 procent) — oaktadt i Norge s. k.
allmän rösträtt är gällande — och de kommunalt röstberättigade, efter
afdrag för män under 25 år, till 17,92 procent af folkmängden. Att
vare sig till följd af allmän föreskrift eller genom tillämpning af bestämmelser
om medgifvande af bevillningsfritt afdrag till högre eller
lägre belopp skattskyldigheten skulle komma att inträda först vid en
större förmögenhet eller inkomst än den, som för närvarande bereder
politisk rösträtt, lärer hädanefter lika litet som hittills vara att förvänta.
Åtminstone komme en sådan förändring beträffande skyldigheten
att erlägga bevillning helt säkert att föregås af ändringar beträffande
kommunalbeskattningen och, i sammanhang dermed, den kommunala
rösträtten. Några särskilda föreskrifter till förebyggande af
nämnda eventualitet lära således icke vara erforderliga.

Vida vigtigare än de ofvan förordade tilläggen i kommunalförfattningarne
är införandet i regeringsformen af eu bestämmelse, enligt
hvilken kommunalförfattningarnes stadganden om rösträtt och röstberäkning
icke kunna ändras annat än i den för ändring af grundlag föreskrifna
ordning. En sådan bestämmelse föranledes, på sätt i Riksdagens
skrifvelse den 10 maj 1900 förutsättes, af det nära sambandet
mellan den kommunala och den politiska rösträtten. Genom densamma
vinnes, att icke utan iakttagande af samma, i § 81 mom. 1 regeringsformen
och § 64 riksdagsordningen stadgade, betryggande former, som
för ändring af grundlag gälla, den kommunala och dermed äfven den
politiska rösträtten kunna frigöras från förutsättningen om skyldighet
att erlägga direkt skatt. Vidare åstadkommes äfven, att föreskrifterna
om de val, som äro bestämmande för Första Kammarens sammansätt -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

31

ning, i sin helhet erhålla grundlags helgd. I betraktande af den stora
betydelse, som den kommunala förvaltningen och beskattningen numera
erhållit, måste det öfver hufvud anses rigtigt, att bestämmelserna om
beslutanderätt inom kommunerna blifva likstälda med stadgandena om
beslutanderätt i statens angelägenheter.

I öfvensstämmelse med den af mig nu uttalade uppfattning har
utarbetats förslag till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af
§§ 13, 14, 16, 17, 19 och 25 riksdagsordningen, hvilket förslag det
torde tillåtas mig att inför Eders Kong!. Maj:t framlägga.»

Vidare inliemtas af berörda utdrag af statsrådsprotokollet för den
7 mars 1902, att departementschefen, efter att hafva uppläst omförmälda
förslag, ytterligare anfört följande.

»Såsom Eders Kongl. Maj:t behagade finna, föreslås i 14 § riksdagsordningen
ett tillägg, åsyftande att förkorta den tid, hvarunder
någon kan uteslutande på grund af flyttning från en kommun till en
annan vara sin valrätt förlustig. Beträffande skälen för en sådan lagstiftningsåtgärd
anhåller jag att få hänvisa till Riksdagens förutberörda
skrifvelse den 30 mars 1901. I öfverensstämmelse med hvad i denna
skrifvelse anföres, bär lämpligaste utvägen synts vara den, att valrätten
inträder tidigare, än för närvarande är fallet, i den kommun, dit personen
inflyttat. Förmånen att få tillgodoräkna sig skattskyldighet i
en förutvarande boningsort måste uppenbarligen begränsas till viss tid.
Detta följer af den allmänna grundsatsen, att den, som icke är skattskyldig
inom den kommun, der han är bosatt, är utesluten från valrätt,
äfven om han i annan kommun har egendom eller inkomst, som i och
för sig skulle göra honom valberättigad.

För närvarande förefinnas, på sätt förut i förbigående påpekats,
mellan särskilda landtvalkretsar mycket stora olikheter i afseende på
folkmängden och antalet valmän. Dessa olikheter kunna antagas delvis
bero derpå, att enligt nu gällande föreskrift, i 13 § 2 mom. af riksdagsordningen,
angående domsagas fördelning i två valkretsar, denna
fördelning skall, der så ske kan, verkställas häradsvis, således efter
ordalydelsen äfven om häradena äro mycket olika i nyssnämnda hänseenden.
Sålunda har det inträffat, att af två till samma domsaga
hörande valkretsar den ena kommit att innefatta två till tre gånger så
stor folkmängd och valmanskår som den andra. Öfver hufvud måste
det anses gagneligt, om regeln angående domsagas fördelning i valkretsar
jemkas derhän, att fördelningen skall verkställas efter härader,
der så lämpligen ske kan. Det vid föreskriften, att mindre städer skola

32

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

länsvis sammanföras till valkretsar, fogade förbehållet har redan nn
sådan lydelse.

Då efter de nya valrättsgrunderna ordinarie val kunna hållas
första gången år 1905, har det ansetts lämpligt, att ny indelning i valkretsar
samma år eger rum. Detta ändamål vinnes, om den nuvarande
bestämmelsen (13 § 4 mom.), att valkretsindelningen skall ske hvart
tionde år, ändras så, att den i stället skall företagas hvart nionde år.
Derigenom åstadkommes äfven för framtiden, att en på förändrade folkmängdsförhållanden
grundad ny valkretsindelning snarare kommer till
tillämpning, och att följaktligen i flera fall den tillämpade valkretsindelningen
fullt motsvarar de rådande förhållandena. Missbruk genom indelningens
verkställande i partipolitiskt syfte kan tydligen icke mera
efter sådan ändring än före densamma vara att befara. I anledning
deraf, att de större städerna skola fördelas i enmansvalkretsar, har samma
moment jemväl i öfrig! erhållit en i någon mån förändrad affattning,
som bland annat afser att uttrycka, att jemväl sistnämnda fördelningskall
ske på den för bestämmandet af riksdagsmännens antal för vissa
städer bestämda tid, d. v. s. första gången år 1905.

Angående vallängden erfordras i 17 § riksdagsordningen vissa
nya bestämmelser. Derjemte föreslås, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 1896 års nådiga proposition, stadganden om justering af vallängden,
med hvilka stadganden afses att inskränka anledningarna till valprocesser
och dermed förknippade olägenheter. Dessa stadganden föranleda jemkning
i 16 § 4 mom. Sista satsen i 5 mom. af sistnämnda paragraf
bortfaller till följd af de i 13 § vidtagna ändringar. Vid fattande af
beslut, som i 3 mom. omförmäles, kommer gifvetvis den graderade
röstskalan att tillämpas.

Ur 19 § har åldersbestämmelsen ansetts böra uteslutas i följd af
den nya föreskriften om valrättsåldern.

Då eu röstande vid sluten omröstning kan ega mera än en röst,
tillämpas vanligen den anordningen, att röstetalet antecknas på röstsedeln.
Lämpligare synes dock vara, att, när det möjliga röstetalet är
starkt begränsad!, den röstande aflemna!’ lika många röstsedlar, som
han eger röster. Härom föreslås stadgande i 25 § riksdagsordningen,
hvilket stadgande uppenbarligen bör erhålla användning äfven i fråga
om elektorsval.

Slutligen anhåller jag att få erinra, att, till beredande af lättare
kännedom om de för vallängdens upprättande nödiga omständigheter,
vissa ändringar i mantalsskrifningsförordningen och i gällande föreskrifter
om skatteuppbörd och om redovisning af de värnpligtige blifva erfor -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6. 33

derliga. Förslag i dessa hänseenden torde få framdeles af vederbörande
departementschefer inför Eders Kongl. Maj:t föredragas.

På grund af hvad jag sålunda’ anfört hemställer jag i underdånighet,
att berörda förslag till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af
§§ 13, 14, 16, 17, 19 och 25]|riksdagsordningen måtte till Riksdagens
pröfning i grundlagsenlig ordning framläggas.»

Enligt hvad ofvan omförmälda protokollsutdrag vidare utvisar,
yttrades härefter af statsråden Husberg, Odelberg och herr von Krusenstjerna
särskilda meningar. Statsrådet Husberg yttrade:

»För min del biträder jag^hvad föredragande departementschefen
hemstält.

I en särskild punkt sker dock detta endast med tvekan, nemligen
beträffande det förslag om graderad rösträtt, som af honom framlagts.
Med allt erkännande af det berättigade i en graderad röstskala för rösträttsförslag
af mera genomgripande natur än det nu framlagda, finner
jag det deremot tvifvelaktigt, huruvida en gradering af rösträtten är påkallad
inom ramen af den nu föreslagna rösträttsutvidgningen. Då
emellertid en gradering, sådan som den föreslagna, skulle till sin inverkan
på den politiska maktfördelningen blifva af skäligen begränsad
omfattning, och då jag icke vill bestrida, att vissa fördelar af densamma,
anknuten som den är allenast vid ålder och civilstånd, skulle i lika mån
komma alla samhällsklasser och politiska rigtningar till godo, finner jag
mig icke böra afstyrka hvad föredraganden i denna del föreslagit.»

Statsrådet Odelberg anförde:

»I öfrigt instämmande uti hvad föredragande departementschefen
anfört och hemstält, anser jag de åberopade skälen för utjemning af
landsbygdens och städernas representationsrätt vara vida starkare än
de grunder, som i motsatt rigtning kunna anföras. För närvarande
belöpa på hvarje representant från städerna 1,712 valmän och på hvarje
representant från landsbygden 1,973 valmän. Efter rösträttsutvidgningen
skulle motsvarande tal blifva 2,137 och 3,154.

Enligt min mening hade alltså förslaget bort innehålla sådan
ändring af § 13 i riksdagsordningen, att med hänsyn till antalet valmän
den nuvarande proportionen mellan städernas och landsbygdens representationsrätt
blifvit för framtiden bibehållen.»

Statsrådet herr von Krusenstjerna instämde med statsrådet Husberg
och ansåg sig derjemte böra uttala sin farhåga, att den af föredraganden
föreslagna skärpning af det s. k. utskyldsstrecket, utöfver
Bill. till Bilcsd. Prot. 1902. 3 Sami. 6 Käft. 5

Särskilda
meningar i
statsrådet.

34

Konstitutionsutskottets Utlåtande No 6.

Inom Riksdagen
väckta
motioner.

hvad för närvarande i sådant hänseende gälde, skulle, särskildt beträffande
valmän, som åren före valtillfället flyttat från en till annan
kommun, ej sällan gifva anledning till valprocesser och dermed förenade
olägenheter.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde i hvad föredraganden anfört
och hemstält.

I sammanhang med den kongl. propositionen har utskottet föreliaft
till behandling dels en inom Första Kammaren väckt motion, n:o
34, af herr Gustaf Andersson, dels ock följande inom Andra Kammaren
framlagda motioner i ämnet, nemligen n:o 181 af herr Hjalmar Branting,
n:o 182 af densamme, n:o 187 af herr Carl Lindhagen, n:o 192
af herr W. T. Lundgren, n:o 195 af herrar friherre I. von Knorr ing,
N. Boström, Folke Andersson, A. Göransson, Nils Wallmark, Joll. Nilsson
och Knut Almqvist, n:o 196 af herr Ernst Lindblad, n:o 197 af herr
Sixten von Friesen och åttioen andra ledamöter af Andra Kammaren,
äfvensom n:o 200 af herr Sten Nordström, hvilka samtliga motioner
blifvit till utskottet remitterade.

Uti ofvanberörda motioner hemställes:

af herr Gustaf Andersson:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t, efter en omsorgsfull och allsidig utredning i den
omfattning, Riksdagen i skrifvelse den 10 maj 1900 begärt, för eu
kommande Riksdag framlägga förslag om införande af allmän rösträtt
under fullt betryggande vilkor och garantier, på sätt i motionen närmare
angå Rits;

af herr Branting, i motionen n:o 181:

att Riksdagen för sin del måtte antaga som hyflande till grundlagsenlig
behandling på lämpligt sätt följande förslag till ändrad lydelse
af §§ H och 17 riksdagsordningen:

§ H Valrätt

tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

35

svensk medborgare, från och med början af kalenderåret efter det han
fyllt 21 år, så länge han uppfyller de i § 26 stadgade vilkor för valbarhet.

§ 17.

Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de röstlängder öfver
valberättigade vid riksdagsmannaval till Andra Kammaren, som å landet
af kommunalnämnden och i stad af magistraten eller, der sådan ej
tinnes, af sta ds styrelsen böra upprättas;

af herr Branting, i motionen n:o 182:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t med görligaste första måtte utarbeta och''till Riksdagen
framlägga förslag till ny valkretsindelning vid valen till Andra Kammaren,
grundad på att i samband med införandet af allmän rösträtt
olikheten i representationsrätt mellan stad och land bortfaller, äfvensom
förslag till öfriga grundlagsändringar, hvilka i detta sammanhangmå
kunna anses påkallade;

af herr Lindhagen, i motionen n:o 187:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t efter verkstäld utredning för Riksdagen framlägga förslagtill
en särskild rösträttsreform i ändamål att bereda qvinna rösträtt
vid val till Riksdagens Andra Kammare, derest hon i öfrigt uti tillämpliga
delar uppfyller de för dylik rösträtt stadgade vilkor;

af herr Lundgren, i motionen n:o 192:

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition icke
kunnat oförändradt godkännas, måtte i grundlagsenlig ordning besluta
angående ändring af §§ 13, 14, 16, 17, 19, 25, 26 riksdagsordningen i
enlighet med nedanstående

Förslag

till ändrad lydelse af §§ 13, 141 16, 17, 19, 25, 26 riksdagsordningen.

Riksdagsordningen:

§ 13.

Lika med Kongl. Majits proposition till denna Riksdag.

36

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 14-

1. Valrätt tillkommer inom den kommun, der lian mantalsskrifven
är, eu hvar svensk medborgare, som råder öfver sig och sin egendom,
erlägger skatt till stat och kommun samt, efter uppnådda tjugufem års
ålder, för sådan rätts erhållande skriftligen anmäler sig vid mantalsskrifning
och erlägger en rösträttsafgift af 50 öre till kronan; dock
ej någon, som vid mantalskrifningstillfället häftar för under senaste
kalenderåret förfallna utskylder till staten eller kommunen, ej heller
värnpligtig, som icke fullgjort de honom före valtillfället åliggande
värnpligtsöfningar.

Valrätt, må ej heller tillerkännas den, som i enlighet med föreskrifterna
i § 26 riksdagsordningen icke kan såsom riksdagsman godkännas.

Den, som efter flyttning från annan kommun — —----

mantalsskrifven (i detta stycke lika med kongl. propositionen).

Blanketter till ofvannämnda anmälan tillhandahållas gratis på sätt
som Konungen bestämmer.

2. En hvar valberättigad eger, dér ej nedan i denna § annorlunda
stadgas, en röst.

3. Två röster tillkomma dem, som enligt mom. 1 här ofvan
skola ega valrätt och derjemte

a) aflagt mogenhetsexamen, eller

b) innehafva ordinarie anställning i statens eller kommunens tjenst,
för hvars erhållande särskild examen fordras, eller

c) innehafva offentliga uppdrag eller kallelser såsom riksdagsman,
ledamot af landsting, hushållningssällskap, kommunalmyndigheter, rådmän,
nämndemän, eller

d) innehafva befattning i statens eller kommuns tjenst, med hvilken
uppbörd är förenad, eller

e) ega fastighet till taxeringsvärde af minst 35,000 kronor, eller

f) erlägga skatt för årsinkomst af minst 3,000 kronor.

§ 16.

Lika med kongl. propositionen.

§ 17-

Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval vare den, som erhållit
de flesta rösterna, lagligen vald, och skilje lotten emellan dem, som
erhållit lika röstetal.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

37

Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de för riksdagsmannaval
inom kommunerna för hvarje år upprättade särskilda röstlängder, i
hvilka uppföras de, som enligt § 14 mom. 1 vid mantalsskrifning anmält
sig för erhållande af valrätt och i särskild kolumn den enligt mom. 3
af nyssnämnda § tillerkända tilläggsröst.

Senast inom en månad efter hvarje mantalsskrifning läte å landet
kommunalstämmans ordförande och i stad magistraten hålla röstlängden,
hvarom nu sagts, för granskning tillgänglig under minst fjorton dagar,
och varde underrättelse härom i kyrkan eller kyrkorna kungjord, så
ock i stad, der så ske kan, i der utkommande tidning införd.

Anmärkning mot röstlängden skall, för att komma under pröfning,
inom fjorton dagar efter nyssnämnda granskningstids slut, skriftligen
ske å landet hos kommunalstämmans ordförande och i stad hos magistraten,
allt i två exemplar, af hvilka det ena, med åtecknadt bevis
om det andras ingifvande, till inlemnaren återställes.

Angående uppbörd och redovisning af rösträttsafgift, äfvensom
hvad i öfrigt vid och efter mantalsskrifning, med anledning af här gifna
stadganden iakttagas bör, derom förordne Konungen.

§ 19-

Lika med kong], propositionen.

§ 25.

Lika med kong!, propositionen.

§ 26.

Riksdagsmannabefattning kan endast af svensk medborgare utöfvas.
Ej må såsom riksdagsman godkännas:

a) )

b)

c)

d)

e) .

f) den som blifvit minst tre gånger bötfäld för fylleri, slagsmål
eller annat störande af allmän ordning;

lika med nu gällande riksdagsordning.

af herr friherre von Knorring och medmotionärer, i motionen n:o 195 :
att Riksdagen måtte godkänna följande förslag till ändrad lydelse
af §§ 13, 14, 16, 17, 18, 19, 20 och 22 i riksdagsordningen.

38

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari månads
början året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Rikets städer jemte sådana köpingar och i kommunnallag omförmälta
municipalsamhällen, der folkmängden uppgår till minst ett tusen,
ordnas i valkretsar, som benämnas stad svalkretsar, och det öfriga riket
indelas i valkretsar, som benämnas landtvalkretsar. Det antal riksdagsmän,
som bör utses för stadsvalkretsarne och landtvalkretsarne, bestämmes
efter förhållande mellan folkmängden i stadsvalkretsarne och landtvalkretsarne.

3. Hvarje domsaga med undantag af dertill hörande köpingar
och municipalsamhällen af beskaffenhet, som i mom. 2 sägs, utgör eu
landtvalkrets, för hvilken utses en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal det antal riksdagsmän, som böra för landtvalkretsarne utses,
skola, för ernåendet af detta antal de folkrikaste domsagorna, så vidt
lämpligen ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar, som hvardera
välja en riksdagsman. < /fver sti ger domsagornas antal det för landtvalkretsarna
bestämda antalet riksdagsmän, skola, i den mån sådant
erfordras, domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva minsta
sammanlagda folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

4. I stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en tvåhundratrettiondedel
af rikets folkmängd, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondedel
af rikets folkmängd, öfverstiger stadens folkmängd med mera än
en fyrahundrasextiondedel af rikets folkmängd hvad sålunda erfordras
för val af en eller flera riksdagsmän, skola af närbelägna köpingar eller
municipalsamhällen af beskaffenhet, som i mom. 2 sägs, så många mep
staden förenas, att staden eger välja ytterligare en riksdagsman. Städer
med mindre folkmängd än en tvåhundratrettiondedel af rikets folkmängd
jemte öfriga i mom. 2 omförmälta köpingar och municipalsamhällen
ordnas, så vidt lämpligen ske kan, länsvis, i så många valkretsar, som,
med iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman, erfordras för
uppnående af det jemlikt mom. 2 bestämda antalet riksdagsmän för
stadsvalkretsarne.

5. Det antal riksdagsmän, som enligt mom. 2 bör utses för stadsvalkretsarne
och ‘ för landtvalkretsarne, liksom riksdagsmännens antal
för hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd i och för sig berättigar
dem att utan förening med annan stad välja riksdagsman, så ock i

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:& 6. 39

sammanhang dermed indelningen af de i mom. 3 och 4 omförmäla
valkretsar bestämmes efter ofvan angifna grunder hvart nionde år af
Konungen. Den ordning, som sålunda fastställes, vinner ej tillämning
föir än vid de val, hvilka näst derefter enligt § 15 mom. 1 skola ega rum.

Köping eller annat samhälle, som på grund af stadsprivilegier
eller eljest skall ingå i stadsvalkrets, räknas i fråga om riksdagsmannaval
fortfarande till landtvalkretsar, till dess ny valkretsordning varder
faststäld.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han mantalsskrifven
är, en hvar välfrejdad svensk man, som uppnått tjugufem års ålder,
rader öfver sig och sitt gods samt. antingen eger eller brukar jordbruksfastighet
till ett värde af minst ett hundra riksdaler eller eger
annan fastighet, hvartill vid riksdagsmannaval räknas jemväl å annans
mark belägen byggnad,, till ett värde ej understigande ett hundra riksdaler
eller ock i bevillning för årlig inkomst erlägger till staten minst
femtio öre.

._ Väldet åf fastighet, som ej skall till bevillning för sig taxeras,
bestämmes i den ordning och efter de grunder, som för dylik taxering
äro stadgade. '' J 5

§ IG- . : * ;;

1. I landtvalkretsar väljes riksdagsman — — —--— eger.

2. I de stadsvalkretsar, som bestå af två eller flera städer, kö pingar

eller municipalsamhällen, utses inför magistrat, kommunalstämmas
eller municipalstämmas ordförande en elektor för hvarje stad
köping eller municipalsamhälle, och derutöfver, efter folkmängden, en,
för hvarje fullt tal af femhundra. Dessa elektorer —---- eo-er.

3. Kommuner så ock i mom. 2 omförmälta municipalsamhällen,

hvilka hafva att gemensamt — — — —---------beslutas

Da . förslag härom af de röstberättigade i eu kommun eller sådant municipalsamhälle
räckes medelst beslut, fattadt inför magistrat, kommunalstämmas
eller municipalstämmas ordförande, varder sådant meddeladt
till Konungens befallningshafvande, som från öfriga till valkretsen bölande
kommuner och omförmälta municipalsamhällen infordrar de röstberättigades
-------------------fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas rösterna särskildt för hvarje
kommun och omförmäldt municipalsamhälle inför magistrat, kommunalstämmas
eller municipalstämmas ordförande; och skola för rösternas

40

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

sammanräknande och fullmakts utfärdande åt den, som de flesta rösterna
erhållit, valprotokollen insändas för kommunerna i landtvalkretsarna till
domhafvanden och för kommunerna och municipalsamhällen i stads -

valkretsarne till magistraten i den stad, soro den största folkmängden
eger. Vid dessa — — — — — — — — — — — fastställas.

4. I stad, der magistrat — — — — — som enligt denna §

samt §§ 17, 18, 20 och 22 tillhör magistrat eller dess ordförande.

5. I stad, som har att ensam sända en eller flera riksdagsmän,
förrättas valen omedelbart inför magistraten; är köping eller municipalsamhälle,
såsom i § 13 sägs, förenad med sådan stad, förrättas val
äfven i dem omedelbart inför kommunalstämmas eller municipalstämmas
ordförande, och skola valprotokollen till stadens magistrat insändas. Skola
flera riksdagsmän utses för sådan stad, må staden jemte dermed förenad
köping och municipalsamhälle kunna indelas, på sätt om val till stadsfullmäktige
är stadgadt, i valkretsar.

§ 17-

1. Valberättigad, som vid valtillfället häftar ell^r vid utgången
af det senaste kalenderåret häftat för oguldna utskylder till staten eller
kommun, eller som icke fullgjort de honom före valtillfället åliggande
värnpligtsöfningar, vare förlustig rätten att i valet deltaga.

2. Vid såväl elektors-------lika röstetal.

3. Vid dessa val skola till efterrättelse tjena röstlängder, hvarom
föreskrifves i lag, stiftad i den ordning § 87 regeringsformen stadgar.

Då sådant val förestår, läte vederbörande valförrättare hålla röstlängden
för granskning tillgänglig under minst fjorton dagar; och varde
underrättelse härom i kyrkan eller kyrkorna kungjord, så ock i stad,
. der så ske kan, i der utkommande tidning införd. Anmärkning mot
röstlängd skall, för att komma under pröfning, å landet framställas vid
valförrättningens början och i stad skriftligen till magistraten ingifvas
sist å tredje dagen före valet.

§ 18-

Konungens befallningshafvande — — — — — — kringsända. I
kungörelse om omedelbart val i valkrets, som utgöres af två eller flera
kommuner eller i § 13 omförmälta municipalsamhällen, erinras--

— — sammanräknade.

För kallelse — — — — — är.

Der elektorsval hållet är, skall ordföranden i kommunalstämma, i
municipalstämma eller i magistrat, som valet förrättat — — —--

— — — — — — — — — — — — — — — —--fastställes.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

41

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som
enligt §§ 14 och 17 eg a rätt att i valet deltaga inom den kommun
eller någon af de kommuner eller samhällen, för hvilka de väljas.

§ so.

För den, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren, utfärdas
ofördröjligen fullmakt i två exemplar, underskrifna för landtvalkrets
af domhafvanden, för stad, som ensam sänder riksdagsman, af
stadens magistrat, och för annan st-adsvalkrets af den magistrat, som
valet slutligen handlagt; och — — — lydelse:

»Vid riksdagsmannaval — — — — — (städer och i § 13 om förmälta

köpingar och municipalsamhällen.) — — — — — —---»

Ort och tid.

§ 22.

för flere domsagor eller städer jemte i § 13 omförmälta köpingar och

municipalsamhällen handlagts inom — — — — — —-----

— — — — — — — — — utfärdar.

2. Den — — — — — — — — — — — — sägs.

3. Vill — — — — — — — — — — — — enligt mom. 2;

af herr Lindblad, i motionen n:o 196:

att Riksdagen, för den händelse att Kongl. Maj:ts proposition om
ändrad lydelse af § 57 regeringsformen, samt af §§ 13, 14, 16, 17, 19
och 25 riksdagsordningen ej vinner Riksdagens bifall, ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t vid utarbetande af nytt

förslag till rösträttsreform måtte taga i öfvervägande, huruvida icke

Riksdagens Andra Kammare må kunna sammansättas på sådant sätt,
att en del riksdagsmän väljas länsvis genom val på grund af allmän
rösträtt och det återstående antalet väljes i mindre valkretsar, bildade
dels af städer, köpingar och municipalsamhällen, dels af landtkommuner,
med undantag af nämnda köpingar och muuicipalsamhällen, och med
i hufvudsak samma bestämmelser i fråga om rösträtt, som hittills varit
gällande, samt med tillämpande af ett proportionelt valsystem, der
sådant lämpligen låter sig göra;

varande vid denna motion såsom bilaga fogadt följande
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sami. 6 Häft.

6

42

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Förslag

till förändrad lydelse af §§ 13—18 riksdagsordningen.

§ 13. Andra Kammaren skall bestå af 230 ledamöter, hvaraf
180 väljas inom af dels landtkommuner, dels städer, köpingar och
municipalsamhällen bildade valkretsar — kretsval — och 50 genom
allmänna val inom länen och Stockholms stad — länsval.

§ 14. För kretsval gälla följande stadganden:

1. Rikets samtliga landtkommuner, med nedan för köpingar och
municipalsamhällen nämndt undantag, skola indelas i valkretsar, så att
inom hvarje län bildas det antal valkretsar, som nedan angifves:

Stockholms

län

Upsala

11

Södermanlands

V)

Östergötlands

11

Jönköpings

11

Kronobergs

ii

Kalmar

ii

Gotlands

ii

Blekinge

ii

Kristianstads

ii

Malmöhus

ii

Hallands

ii

Göteborgs och Bohus

ii

Elfsborgs

ii

Skaraborgs

ii

Vermlands

n

Örebro

ii

Yestmanlands

ii

Kopparbergs

ii

Gefleborgs

ii

Vesternorrlands

ii

Jemtlands

ii

Vesterbottens

ii

Norrbottens

ii

5

3

4

7

5

5

6
1
4
6
9

4
6

8
7
7

5
4

6
6
6

3

4
4

tillsammans 125.

Dessa valkretsar välja hvardera en riksdagsman.

2. Rikets städer jemte köpingar och municipalsamhällen, hvilka

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

43

till sitt område blifvit af Konungen bestämda, bilda valkretsar på nedan

nämndt

sätt:

Af

Stockholm vs

djas ..........

................................... 15

11

Göteborg

11 ..........

..................................... 6

11

Malmö

11 .........

..................................... 3

ii

Norrköping

11 .........

.................................. 2

ii

Gefle

11 ..........

..................................... 1

ii

Helsingborg

11 ..........

..................................... 1

ii

Jönköping

11 .........

................................... 1

ii

Karlskrona

11 ..........

................................. 1

ii

Upsala

11 ..........

................................... 1

ii

Örebro

11 ..........

................................... 1

tillsammans 32 riksdagsmän.

Samtliga öfriga städer samt ofvan omförmälda köpingar och
municipalsamhällen indelas i 23 valkretsar, som välja hvardera en
riksdagsman.

3. Indelningen af samtliga dessa valkretsar bestämmes hvart
nionde år af Konungen. Den ordning, som sålunda fastställes, vinner
ej tillämpning förr än vid de val, hvilka näst derefter enligt 16 §
skola ega rum. — Köping eller annat i mom. 2 här ofvan afsedt samhälle,
så ock stad, som tillkommit efter skedd indelning, räknas i fråga
om riksdagsmannaval till sin förra valkrets, intill dess ny valkretsordning
varder faststäld.

4. Valrätt vid de riksdagsmannaval, hvarom i denna § stadgas,
tillkommer inom den kommun eller samhälle, der han mantalsskrifven
är, en hvar svensk man från och med kalenderåret näst efter det,
hvarunder han uppnått 25 års ålder, och som antingen eger eller med
stadgad åborätt innehafver fast egendom å landet eller i stad till ett
taxeringsvärde af minst 1,000 kronor eller såsom delegare i oskiftadt
bo har del uti och brukar sådan fastighet eller på grund af arrendeaftal
brukar och under minst 2 år brukat annan tillhörig jordegendom
å landet mot arrende i penningar eller efter markegång uppskattade
naturaprestationer, motsvarande tillsammans minst 200 kronor årligen,
eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst 800 kronor
uppskattad årlig inkomst; dock ej någon, som häftar eller vid utgången
af någotdera af de två senaste kalenderåren häftat för oguldna
ut.skylder till staten.

5. Alla nu omförmälda val ske omedelbart, och tillkommer hvarje
röstande en röst. Den, som dervid erhållit de flestes röster, vare lag -

44

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ligen vald; i de valkretsar, som hafva att utse två eller flere riksdagsmän,
fylles det behöfliga antalet riksdagsmän af den eder dem, som
dernäst erhållit högsta röstetalet. Åro rösterna lika, skilje lotten.

6. Valförrättare är på landet domhafvanden i den domsaga, till
hvilken största delen af valkretsen, efter folkmängden räknadt, hörer,
i stad magistraten eller, der flere städer eller andra samhällen tillhöra
samma valkrets, magistraten i den stad, som största folkmängden eger.

För landsbygden afgifvas rösterna, särskildt för hvarje kommun
eller samhälle, inför kommunal- eller municipalstämmans ordförande,
för stad inför magistraten eller, der magistrat ej finnes, inför stadens
särskildt tillsatta styrelse eller dess ordförande; och skola för rösternas
sammanräknande och fullmakts utfärdande åt dem, som de flesta
rösterna erhållit, valprotokollen insändas till valförrättaren. Vid dessa
protokolls affattande böra till ledning tjena formulär, som af Konungen
fastställas.

I stad, der flere riksdagsmän skola väljas, må staden, på sätt
om val till stadsfullmäktige är stadgadt, kunna indelas i valkretsar,
dock så att i hvarje valkrets utses minst 2 riksdagsmän.

7. Konungens befallningshafvande åligger att, när val skall ske,
derom underrätta vederbörande valförrättare, som låter tid och ort för
valet i kyrkorna kungöra Skulle i någon församling offentlig gudstjenst
ej förrättas å söndag, då kungörelsen bör uppläsas, skall, på
presterskapets anmodan, vederbörande kronobetjent kungörelsen skyndsamt
kringsända. I kungörelse om val i valkrets, som utgöres af två
eller flere kommuner eller samhällen, erinras om valprotokollens ofördröjliga
insändande till valförrättaren och om dagen för rösternas
sammanräknande.

§ 15. För länsval gälla följande stadganden:

1. Rikets län äfvensom Stockholms stad skola genom allmänna
val utse 50 riksdagsmän, nemligen:

Stockholms

län ...................

....................... 2

Upsala

11 ................

....................... 1

Södermanlands

11 ....................

......................... 2

Östergötlands

ii ....................

....................... 3

Jönköpings

■)i ....................

..................... 2

Kronobergs

ii ....................

......................... 2

Kalmar

ii ....................

.................. 2

Gotlands

ii ...................

..................... 1

Transport 15

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

45

Transport 15

Blekinge

län ......................

....................... 2

Kristianstads

77 ......................

..................... 2

Malmöhus

77 ......................

...................... 3

Hallands

77 .....................

....................... 2

Göteborgs och Bohus „ ...................

....................... 3

Elfsborgs

11 .....................

....................... 3

Skaraborgs

11 ......................

...................... 2

Yermlands

11 ......................

....................... 2

Örebro

11 .....................

....................... 2

Vestmanlands

11 ..................

....................... 2

Kopparbergs

11 ......................

...................... 2

Gefleborgs

77 .....................

....................... 2

V esternorrlands

77 ....................

...................... 2

Jemtlands

77 ......................

..................... 1

Vesterbottens

77 ......................

...................... 2

Norrbottens

77 .....................

..................... 1

Stockholms

stad ....................

....................... 2

tillsammans 50.

2. Hvarje län bildar en valkrets, likaså Stockholms stad.

3. Valrätt vid de riksdagsmannaval, hvarom i denna § stadgas,
tillkommer inom den kommun, der han mantalsskrifven är, en hvar
svensk man, från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han
uppnått 25 års ålder, och som eger stadigt hemvist och ej häftar för
personlig afgift till staten.

4. (Alternativ I).

Riksdagsmannavalen för länen ske medelbart genom elektorer.

Valkretsar för elektorsval äro domsagor på landet och städer med
minst 3,000 invånare. Städer med mindre folkmängd välja tillsammans
med angränsande domsaga; gränsar mer än en domsaga till stadens
område, väljer denna tillsammans med den domsaga, som minsta folkmängden
eger.

Hvarje valkrets väljer en elektor för hvarje fullt invånareantal
af 3,000.

Vid elektorsval å landet eller i med domsaga å landet förenade
städer afgifvas rösterna inför kommunalstämmans ordförande eller
magistrat, och skola valprotokollen insändas till domhafvanden, som för
dem, hvilka de flesta rösterna erhållit, utfärdar fullmakt att vara elektorer
för valkretsen.

Vid elektorsvalen i städer med 3,000 invånare och deröfver af -

46

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

gifvas rösterna inför magistraten, hvilken såsom fullmakt meddelar till
rigtigheten bestyrkt utdrag af valprotokollet.

För riksdagsmannaval sammanträda elektorerna inför Konungens
befallningshafvande, som förordnar tid och ort såväl för riksdagmannavalet
som för elektorsvalen, hvilka skola hållas minst 8 dagar före
riksdagsmannavalet.

(Alternativ II.)

Valförrättare vid dessa riksdagsmannaval, som skola ske omedelbart,
äro magistraterna i Stockholm och i länens residensstäder.

De röstberättigade skola inom den kommun eller samhälle, der de
äro mantalsskrifne, afgifva sina röster inför kommunal- eller municipalstämmans
ordförande eller magistraten, som skall enligt af Konungen
faststäldt formulär upprätta och till valförrättaren insända valprotokollen.

5. (Alternativ I.)

Riksdagsmannavalet för Stockholm sker omedelbart inför magistraten
på tid och ort, som af öfverståthållareembetet bestämmes.

(Alternativ II.)

Tid och ort för valen bestämmas af Konungens befallningshafvande
eller öfverståthållareembetet i Stockholm.

Vid (såväl elektors- som) riksdagsmannaval tillkommer hvarje
röstande en röst.

6. Den, som dervid erhållit de flestes röster, vare lagligen vald.
I de valkretsar, som hafva att utse två eller flere riksdagsmän, fylles
det behöfliga antalet riksdagsmän af den eller dem, som dernäst erhållit
högsta röstetalet. Åro rösterna lika, skilje lotten.

§ 16. Riksdagsmän i Andra Kammaren väljas för en tid af tre
år, räknad från och med januari månads början näst efter det, under
hvilket valet skett.

(Alternativ I.)

Valen skola hållas i förra hälften af september månad.

(Alternativ II.)

Valen skola hållas i förra hälften af september månad. Inom af
landtkommuner bildade valkretsar skall kretsvalet af valförrättaren utsättas
till samma dag länsvalet sker och dervid företagas före detta.

§ 17. Förordnar Konungen nya val eller afgår eljest riksdagsman
för Andra Kammaren innan den tid, för hvilken han blifvit vald,
tilländalupit, verkställes ofördröjligen inom den valkrets, som utsett
den afgångne, nytt val för den återstående tiden.

§ 18. 1. Öfver röstberättigade vid kretsval enligt 14 § skall

inom hvarje kommun, köping eller municipal samhälle på landet af
kommunal- eller municipalstämmans ordförande och i stad af magistraten

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

47

föras en stående längd, hvari de röstberättigade införas efter muntlig
eller skriftlig anmälan, hvarvid de äro skyldige att kunna styrka sin
behörighet. Då sådant val förestår, läte å landet kommunal- eller
municipalstämmans ordförande och i stad magistraten hålla röstlängden
för granskning tillgänglig under minst 14 dagar; och varde underrättelse
härom i kyrkan eller kyrkorna kungjord, så ock i stad, der
så ske kan, i der utkommande tidning införd. Minst 8 dagar före
hvarje val granskas längden inför kommunal- eller municipalstämman
eller allmän rådstuga, hvarvid i längden införas de, som vid tillfället
anmäla sig och kunna styrka sin behörighet, samt ur längden afföras
de, som afflyttat från kommunen eller eljest förlorat sin valrätt eller
pröfvas obehörigen blifvit i längden uppförda. Den sålunda granskade
och godkända längden skall vid valförrättningen tjena till efterrättelse.

2. Kommunal- eller municipalstämmans ordförande å landet och
magistrat i stad åligger att före hvarje länsval enligt 15 § på grund
af kommunens eller samhällets mantalslängd upprätta en längd öfver
alla inom kommunen eller samhället bosatte män, som uppnått 25 års
ålder vid kalenderårets början och som ega stadigt hemvist, att tjena
till ledning vid valet, åliggande det valmännen att vid afgifvande af
sina röster medelst uppvisande af skatteqvitto kunna styrka sin behörighet
att rösträtt utöfva;

af herr von Friesen och medmotionärer, i motionen n:o 197:

att Riksdagen måtte såsom livilande för vidare behandling i
grundlagsenlig ordning antaga följande förslag till ändrad lydelse af:

Regeringsformen.

§ 57.

Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen
allena.

Huruledes särskild menighet må för eget behof sig beskatta, så
ock hvad angår vilkoren för att i dess allmänna angelägenheter rösträtt
utöfva, bestämmes genom kommunallagarne, hvilka af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftas.

Riksdagsordningen.

§ 14-

1. Valrätt tillkommer inom den kommun, der han mantalsskrifven
är, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man,

48

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

som uppnått eller under det år valet hålles uppnår tjugufem års ålder;
dock ej värnpligtig, som icke fullgjort de honom före valtillfället
åliggande värnpligtsöfningar.

2. Den, som efter flyttning från annan kommun, blifvit för det
år valet hålles i kommunen mantalsskrifven, eger utan hinder deraf,
att han ej är i denna kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad,
valrätt, så framt han inom den kommun, hvarifrån han inflyttat, skulle
vara valberättigad, om han fortfarande vore derstädes mantalsskrifven.

§ 16-

1. Å landet — — — folkmängden eger.

2. I de valkretsar--— folkmängden eger.

3. Kommuner, som — — — införande fattas.

Vid de omedelbara---Konungen fastställas.

4. I stad, der magistrat ej finnes, skall den för sådan stad särskilt
tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den befattning med
riksdagsmannaval, som enligt denna § samt §§ 17, 18, 20 och 22 tillhör
magistrat eller dess ordförande.

5. I stad, som---i valkretsar.

§ 17-

Vid såväl — — — erhållit lika röstetal.

Vid sådant val skall inom hvarje kommun till efterrättelse tjena
den för kommunen gällande röstlängd, som bör innehålla anteckningom
dem, hvilka enligt § 14 mom. 1 valrätt tillkommer, äfvensom tilllägg
rörande de icke i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade,
hvilka må enligt samma §, mom. 2, ega valrätt.

Då val förestår, läte å landet kommunalstämmans ordförande och
i stad magistraten hålla röstlängden, försedd med nämnda anteckning
och tillägg, för granskning tillgänglig under minst fjorton dagar; och
varde underrättelse härom i kyrkan eller kyrkorna kungjord, så ock i
stad, der så ske kan, i der utkommande tidning införd. Anmärkning
mot röstlängd skall, för att komma under pröfning, å landet göras vid
valförrättningens början och i stad skriftligen till magistraten ingifvas
sist å tredje dagen före valet, dock att anmärkning, gällande den, som
framställer densamma, må göras äfven under valförrättningens fortgång.

§ 19.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som
enligt § 14 ega valrätt inom den kommun eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas;

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

49

samt af herr Nordström, i motionen n:o 200:
att Riksdagen för närvarande behagade afstå såväl den kongl.
propositionen som de olika motionerna i hvad de afse definitiva besluts
fattande redan vid innevarande riksdag, och att, sedan den allsidiga
utredningen hunnit verkställas, Kongl. Maj:t då täcktes taga under
nådig och mogen ompröfning, huruvida och i hvad mån en förändring
bör ske uti de delar af riksdagsordningen, som afse valrätt och valbarhet
till Riksdagens Andra Kammare, samt i så fall för Riksdagen
framlägga ett sådant förslag, som kan anses vara för landet i sin helhet
nyttigt och nödigt.

De skäl, motionärerna anfört till stöd för de af dem framlagda
särskilda förslagen, har utskottet ansett sig böra här nedan återgifva.

Herr Gustaf Andersson har, efter erinran om de rop om en utsträckt
valrätt till Riksdagens Andra Kammare, hvilka allt sedan det
nuvarande representationsskickets införande i vårt land tid efter annan
blifvit höjda, äfvensom angående Riksdagens skrifvelse i ämnet den 10
maj 1900 och Kongl. Maj:ts nu för Riksdagen framlagda förslag, vidare
anfört hufvudsakligen följande:

Vid granskningen af detta förslag falla genast i ögonen åtskilliga
brister i detsamma. Med hänsyn till Riksdagens ofvanberörda skrifvelse,
deri påpekades nödvändigheten af en allsidig utredning utaf frågan,
kan det väl med fog ifrågasättas, huruvida den af Kongl. Maj:t nu
åvägabragta, i några magra statistiska uppgifter utmynnande utredning
kan öfver hufvud taget tillfredsställa de önskemål, som hvar och en i
denna vigtiga fråga måste hysa, nemligen: att icke något beslut fattas,
som innebär ett steg ut i det obekanta; att, innan eu rösträttsutvidgning
sker, man må sättas i tillfälle att bedöma denna utvidgnings
verkningar; att frågan pröfvas i den omfattning att hänsyn jemväl
tages till huruvida icke för den politiska valrätten borde bestämmas
annan grund äu den kommunala rösträtten, äfvensom till huruvida icke
vid utsträckning af valrätten skilnaden med afseende å städernas och
landsbygdens representationsrätt bör upphäfvas.

Likaså hade man kunnat vänta sig, att äfven andra spörsmål på
detta område, som numera tillvunnit sig uppmärksamhet i olika länder,
såsom proportionella val m. in., borde af Kongl. Maj:t hafva tagits
under ompröfning.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 3 Sami. 6 Höft.

I motionerna
anförda motiv

Serr Anders
sons motion.

7

50

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

I intet af dessa afseenden liar emellertid, enligt mitt förmenande,
någon tillfyllestgörande utredning förebragts.

Man synes endast hafva varit angelägen att på grundvalen af det
utaf en partigrupp inom Andra Kammaren löst framkastade och ej af
någon såsom allvarligt menadt uppfattade rösträttsförslaget uppbygga
ett för detta parti någorlunda tillfredsställande förslag med några s. k.
garantier, hvilka långt ifrån att minska språnget ut i det okända,
tvärtom ökat detsamma.

Såsom föredragande departementschefen uti det vid den kongl.
propositionen fogade statsrådsprotokollet påvisar, har redan med den
nuvarande för valrätt stadgade census antalet röstberättigade ökats i
hög grad. Sålunda hade antalet röstberättigade, som år 1872 utgjorde
236,120, motsvarande 5,6 procent af landets hela befolkning, nemligen
5,7 procent af landsbygdens och 5,3 procent af städernas befolkning,
år 1900 vuxit till 432,843, motsvarande 8,4 9 procent af folkmängden,
nemligen 7,38 procent för landsbygden och 12,6 1 procent för städerna,
deraf för Stockholm 19,4 7 procent, under det att exempelvis i Norge
med allmän rösträtt valmännens antal i Kristiania icke uppgår till 18
procent.

Då Kongl. Maj:t i rösträttspropositionen uttalar sitt erkännande
af landsbygdens befolkning såsom varande ett i politiskt afseende
mycket godt element, borde väl Kongl. Maj:t ock, i betraktande af den
stora tillväxt valmanskåren inom städerna och bland arbetarelagren
vunnit, följdrigtigt hafva tillsett, att icke denna senare valmanskår ensidigt
riktades, under det att. landsbygdens och särskild! jordbrukarnes
anspråk i detta afseende i hög grad sattes tillbaka för den öfriga
valmanskåren.

Detta har emellertid skett i dubbelt afseende. En stor grupp
bland landsbygdens och jordbrukarneS krets, nemligen jordtorparnes
klass, har, ehuru varande i samma goda rätt som hela den öfriga kroppsarbetande
klassen, helt och hållet utestängts från valrätt. Om man
dertill lägger, att den nykomna valmanskåren bland arbetarne fått en
ytterligare förstärkning uti den så kallade garantien af två röster för
gift valman, hvilken förmån torde i synnerhet komma den arbetande
klassen till godo, inom hvilken äktenskap vanligen ingås vid unga år,
så torde man lätt finna, i huru hög grad den jordbrukande klassen
blifvit tillbakasätta

Jordtorparnes antal utgör ju omkring 53,000, af hvilka de allra
flesta måsie antagas vara gifta. Då de sålunda borde i allmänhet hafva
tillgodonjutit 2 röster hvardera, torde den jordbrukande befolkningen
kunna beräknas hafva gått miste om cirka 100,000 röster.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

51

Ett annat af Kongl. Maj:t obeaktadt förhållande är stadsbefolkningens
i förhållande till folkmängden oproportionerligt stora representationsrätt.
Det har blifvit påvisadt att, under det för närvarande på
hvarje representant från städerna belöpa sig 1,712 valmän och på
hvarje sådan från landsbygden 1,973 valmän, skulle efter rösträttsutvidgningen
belöpa sig 2,137 valmän på hvarje stadsrepresentant och
3,154 valmän på hvarje representant från landet, sålunda på de senare
ungefär 50 procent flere än på de förra, en disproportion, hvartill icke
något rimligt skäl kan åberopas.

Dessa tvenne grundväsentliga anmärkningar hafva i den kongl.
propositionen blott egnais några få afvisande ord.

1 fråga om jordtorparne säges, att frågan om deras politiska valrätt
torde kunna anstå, till dess de i följd af förändrad lagstiftning om
kommunalbeskattningen må kunna erhålla kommunal rösträtt. År deras
rätt, såsom ju äfven af Kongl. Maj:t erkännes, obestridlig, så torde väl
med fog kunna uppställas den fordran, att de samtidigt med den öfriga
kroppsarbetande klassen skulle få sin rättighet tillgodosedd, eller ock
att frågan i sin helhet kunde anstå, till dess den omförmälda lagstiftningsfrågan
blifvit slutförd.

Hvad vidare angår frågan om ut jemnande af städernas och landsbygdens
olika representationsrätt, medgifver Kongl. Maj:t visserligen,
att ett missförhållande derutinnan föreligger, men anser likväl, att detta
missförhållande bör kunna fortfara, intill dess detsamma genom stadsbefolkningens
hastigare tillväxt så småningom utan lagändring utjemnas.

Då emellertid en rättvis och väl afvägd förändring uti denna
fråga, en bland Sveriges största lifsfrågor, väl ej gerna torde kunna
byggas på fortbeståndet af redan förefintliga, påtagliga missförhållanden,
borde Kongl. Maj:t hafva låtit sig angeläget vara att tillse, det en utjemning
och rättelse i dessa missförhållanden egt rum.

Man får nu det intrycket, att rösträttsreformen, äfven om den i
vissa delar, såsom i fråga om den föreslagna indelningen af de större
städerna i enmansvalkretsar, kan anses lyckligt funnen, dock i allmänhet,
i stället för att vara en allsidig och väl afvägd reform, blott afsett
att tillgodose städernas kroppsarbetande befolkning.

För öfrigt torde mot det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget
kunna anmärkas, att detsamma livilar på eu alldeles ovigtig grundval,
nemligen den kommunala rösträtten.

Ehuru man såväl inom vårt eget land som i utlandet hör allt
flere röster höjas mot hvarje penningstreck, har dock ett sådant fått
tjena som underlag för det af Kongl. Maj:t nu framlagda förslaget.

52

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

— Den kommunala rösträtten livilar ju nemligen ytterst på en viss
inkomst eller besittning af jord till visst värde.

Förutom det oegentliga deruti, att bestämmelserna om den kommunala
rösträtten och röstberäkningen, ehuru af kommunallags natur,
enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle intagas i våra grundlagar, torde
böra framhållas det betänkliga uti, att det förut påpekade penningstrecket
kan vexla och att sålunda en viss, enhetlig och för alla röstberättigade
lika grund icke förefinnes.

1 olikhet med hvad i statsrådsprotokollet framhålles anser jag,
att berörda förhållande måste betecknas såsom något högst olämpligt,
och att låta en rättelse härutinnan blifva beroende på framtida ändringar
beträffande kommunalbeskattningen finner jag föga tilltalande, utan
tvärtom egnadt att göra grundvalen för Kongl. Maj:ts nu framlagda
förslag i hög grad vacklande.

Då sålunda en på kommunal rösträtt grundad politisk valrätt icke
kan vara i något afseende tillfredsställande, allra minst i den form den
nu är af Kongl. Maj:t föreslagen, men jag tillika är lifligt besjälad af
den önskan, att en lösning af föreliggande spörsmål åstadkommes, synes
mig, att man bör slå in på den enda väg, som torde kunna leda till
en lycklig lösning af frågan, nemligen allmän rösträtt.

Såsom man af Kongl. Maj:ts proposition torde finna, hafva inom
de flesta länder, der allmän rösträtt är genomförd, uppstälts garantier
till förebyggande af rösträttens missbrukande och af att genom allmänna
rösträtten det sociala samhällslifvet alltför mycket förryckes genom
maktens öfverflyttning i mindre politiskt mogna samhällsklassers hand.

Bland dylika garantier, som synas mig böra uppställas, torde först
och främst böra nämnas eu viss mogen ålder — uppnådda 25 år —
fullgjord värnpligt, ordentligen erlagda skatter till stat och kommun
under ett visst antal år — minst 3 — före valet, lika representationsrätt
för land och stad, medelbara val, lika antal ledamöter i Riksdagens
båda kamrar samt nedsatt riksdagsmannaarfvode för ledamöterna i Andra
Kammaren.

I fråga om de fyra forsta af de nu uppräknade vilkoren torde jag
kunna åberopa såväl hvad Kongl. Maj:t derom i propositionen yttrat som
äfven hvad jag här ofvan uti från Kongl. Maj:t afvikande delar anfört.

Hvad beträffar vilkoret af medelbara vai torde detta valsätt, som
tillämpas såväl i Norge som i Preussen, båda med allmän rösträtt, vara i
hög grad egnadt att förebygga röstsplittring äfvensom att motverka
det majoritetsförtryck, som en långt drifven utsträckning af rösträtten
otvifvelaktigt medför.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N;o 6.

58

Erfaren heten från valkretsar, der medelbara val fortfarande ega
rum, gifver vid handen, att de röstberättigade inom valkretsen icke så
lätt öfverröstas utaf ett inom densamma beläget arbetarecentrum såsom
vid de omedelbara valen är fallet. För öfrigt torde med skäl kunna
påstås, att ett färre antal valmän — elektorerna — alltid känna ansvaret
af sitt uppdrag tyngre än valmännen vid de omedelbara valen,
der dessa ofta äro en lekboll i politiska agitatorers händer.

Beträffande vidare vilkoret om lika antal ledamöter i Riksdagens
båda kamrar, så torde detta med skäl kunna uppställas såsom en garanti
mot de vådor, som den allmänna rösträtten kan medföra. Redan nu
har ju Andra Kammaren genom sin numerära öfvervigt ett större
inflytande på statens ekonomiska angelägenheter och rikets budget. Att
denna öfvervigt, lagd i handen på nya politiska element af ensidig
partifärg, kan för den lugna samhällsutvecklingen innebära en viss
fara, såvida icke Första Kammaren genom en utjemning af denna öfvervigt
erhåller ett lika inflytande i dessa frågor, torde ligga i öppen dag.

Hvad slutligen angår det nedsatta arfvodet för ledamöterna i Andra
Kammaren, torde böra påpekas, att detta ingalunda är en nyhet för
länder med allmän rösträtt. I tyska riket, der vid val af representanter
i riksförsamlingen allmän rösträtt är genomförd, finnes uppstäldt det
stadgande, att folkrepresentanterna icke ega åtnjuta något som helst
arfvode. Det torde sålunda icke kunna anses vara en oberättigad fordran
att hos oss, om icke helt och hållet borttaga arfvodet, så åtminstone
nedsätta detsamma. I synnerhet förefaller detta naturligt i fråga om
representanterna för den stad, der Riksdagen eger rum, och bör denna
nedsättning då, enligt mitt förmenande, ske till hälften af det nuvarande
arfvodet. Härutinnan kan analogivis åberopas det förhållande, att riksdagsmän,
som af Kongl. Maj:t förordnas till ledamöter af en komité,
alltid åtnjuta olika arfvoden, allt efter som de äro bosatta i den ort,
der komitén är samlad, eller annorstädes, i ty att arfvodet i förra fallet
utgår endast med hälften mot i det senare.

Till stöd för det uti motionen n:o 181 inom Andra Kammaren framlagda
grundlagsändringsförslaget har motionären herr Branting anfört
följande:

»Efter trontalets bekanta löfte trodde sig nationen ha skäl att hoppas
på en regeringsproposition, som skulle innebära en visserligen mycket
begränsad, men — som den nya statistiken visare— dock klart effektiv
rösträttsutvidgning på det beståendes grund. I dess ställe lät man sig
angeläget vara att dölja ett möjligen befintligt minimalt framsteg under

Herr

Bran tings
motioner.

54

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ett snår af s. k. garantier. Dessa äro sådana, att om deras verkan
inga tillförlitliga beräkningar låta sig anställas, och delvis skulle de
dertill införa i våra rösträttsbestämmelser helt nja principer: förlust
af politiska rättigheter som påföljd för icke uteblifven, blott uppskjuten
skattebetalning, ålderdomens och det gifta ståndets premiering med
dubbelröster, vår vidunderliga kommunala röstskalas fastlåsande som
grundlag — allt påfund, egnade att väcka nästan lika mycken häpnad
som harm.

Till försvar för detta dåliga skämt med ett folk, som dock haft
rätt att vänta ett ärligt tillmötesgående, åberopade justitieministern,
fullständigt ignorerande 1901 års betydelsefulla händelser, den riksdagsskrifvelse
af den 10 maj 1900, som genomdrefs mot Riksdagens reformvänners
röster. Och hvad statsministern beträffar, prisgaf han genast
vid remissen öppet sitt eget förslag; ur dess motsedda fall kunde ju
möjligen »de, som komma efter oss», hemta någon ledning. Så föga
allvarligt är det hela menadt!

För alla, som något aktgifva på tidens tecken, bör det emellertid stå
klart, att en fortsatt lugn utveckling af våra inre samhällsförhållanden,
ja måhända också vår yttre sjelfständighets värn på det närmaste är
förbundet med att de nu utestängda klasserna så snabbt och grundligt
som möjligt politiskt införlifvas med nationen. Efter den inkompetenöförklaring
en sönderfallande regering nu in amplissima forma afgifvit,
synas då endast två vägar stå öppna. Antingen måste Riksdagen sjelf
nu skära bort alla de påklutade tillsatser, som göra regeringsförslaget
oantagligt äfven för mycket lättförnöjda reformvänner, och i vår antaga
som hvilande en rösträttsreform, som ärligt lagts »i hufvudsak» på
kommunalstreckets grund. Eller måste detta öfvergångsförslag, som
efter 1901 i alla händelser icke längre logiskt svarar till den ändrade
samhälls-strukturen, numera uppgifvas och eu genomgripande och definitiv
lösning sökas på den enda fasta grund, som modern demokrati
känner och erkänner: den allmänna och lika rösträtten. Rosträttsreformen
vidgar sig då från en jemkning på »strecket» till hvad man
godt kan benämna eu författningsrevision.

Ett betydande riksdagsparti, som räknar inom sig icke få principiella
anhängare af den allmänna rösträtten, ämnar, såsom allmänt bekant är,
pröfva om den förra utvägen ännu är framkomlig. Skulle så verkligen
vara fallet, så vore ju detta för visso alls ingen tillfredsställande eller
slutgiltig lösning, på sin höjd efter min och åtskilliga mina politiska
meningsfränders mening en afveckling för tillfället af en farligt spänd
situation. Industriarbetarnes rösträttsfråga blefve till någon del, men

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

55

visst icke fullständigt löst, landtarbetarnes qvarstode nästan alldeles
olöst; men möjligen kunde man hoppas, att de nya valmännen snart
skulle gifva ökad kraft för den återstående, slutliga rösträttsreformen.

Derest nu en längre gående framställning verkligen kunde försvaga
styrkan i den aktion, som i vår — efter hvad jag hoppas för
sista gången — skall försökas för kommunalstrecket, skulle måhända
några mena, att taktiska hänsyn borde ha bjudit att för ögonblicket
åtminstone i Riksdagen hålla det allmänna rösträttskrafvet i bakgrunden.
Men dels är det i och för sig en absurditet, att en fordran, som uppställes
med största eftertryck af så breda lager inom vårt svenska folk,
icke skulle vid rösträttfrågans afgörande i kamrarne ens föreligga som
yrkande från något enda håll, och detta i nådens år 1902, när den allmänna
rösträtten väl kan sägas vara så godt som allmän-europeiskt
erkänd och helt nyligen definitivt segrat äfven i vårt närmaste broderland
Norge. Och dertill blir det, såvidt jag känner vårt svenska nutidslynne
rätt, i många betänksammas ögon snarare till gagn än till skada
för ett moderat förslag, att vid dettas sida rycker upp ett rent och klart
radikalt kraf. Den böjelse för kompromisser och medlingsutvägar,
som tagit en så olycklig öfverhand i vår svenska politik, att den både
i tid och otid tillgripes, skall nog icke heller här underlåta att göra
sig påmind.

Kommunalstreckets anhängare ha sålunda alls ingen orsak att se
snedt på en motion nu om allmän rösträtt. Och så mycket mindre skäl
härtill böra de ha, som de helt visst icke ens för sig sjelfva dölja, att
utsigterna för deras ögonblickslösning äro i hög grad reducerade, sedan
regeringens väntade stöd så fullständigt svikit. Under sådana förhållanden
blir det så mycket mera en skyldighet att äfven något undersöka
den andra af de båda vägarna, helst om denna kan läggas så,, att
absolut intet kryphål beredes för den politik, hvars mål visst icke är
en grundligare reform, utan blott att förhala tiden.

En sådan uppgift visar sig nu vid närmare granskning visst icke
vara så olöslig, som kanske mången på förhand föreställer sig. Af
den allmänna rösträttens införande måste — det skall här utan omsvep
medgifvas — följa som konseqvens upphof v ande t af olikheten mellan
städernas . och landsbygdens representationsrätt och en härpå grundad ny
valkretsindelning. Att en sådan icke låter sig nu i en handvändning
improviseras, är sjelf klart; dessa konseqvenser af den stora reformen,
de nya formerna, under hvilka den skall verka, måste alltså bli föremål
för en Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
och förslag inom nästa riksdagsperiod. Men sj elfva principen, den all -

56

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

manna rösträtten, kan och bör fastslås nu; det skall blifva svenska
folkets »garanti» för att det icke än en gång skall afspisas med tomma
löften och talesätt.

Vill man invända, att en sådan sönderdelning af sammanhörande
frågor icke bör ske, utan att en eventuel skrifvelse bör omfatta det
hela och ingenting nu alls fastslås, så vill jag svara först med eu hänvisning
till vår allra senaste riksdagshistoria. Från alla håll erkändes,
att en revision af krigslagarna var en alldeles ofrånkomlig både förutsättning
för och konseqvens af den nya härordningen. Men icke desto
mindre blef denna genomdrifven, och dess så intimt sammanhängande
konseqvens anförtroddes åt en riksdagsskrifvelse, då frågan icke var
beredd för definitiva beslut.

År 1901 gälde det att mot folkmeningens högljudda fordran på
uppskof och rådrum drifva fram till omedelbart afgörande en reform,
som låg inflytelserika kretsar särskildt om hjerta!. Nu år 1902 gäller
det, om Riksdagen tvärtom vill lyssna till folkmeningen. Skall då icke
hvad som gick för sig i fjol mot allmänna opinionen, att man beslutar
så långt man kan, men lemnar resten till närmare utredning, också
kunna tillämpas i år med allmänna meningen: man beslutar i rösträttsfrågans
princip, men lemnar den nya valkretsordningen till nästa period?

Men för öfrigt behöfvas knappt sådana analogi-argumenter. Riksdagsordningens
§ 64 anvisar sjelf en utväg att, om man nödvändigt så vill,
åter sammanföra reformens olika delar, då det efter beskrifningen af den
vanliga proceduren med grundlagsändringar tillägges: »Ej må beslut öfver
hyflande förslag till annan riksdag, än nu är nämndt (— den första efter nya
val) uppskjutas, utan att Konungen och begge kamrarne åro derom ense.»
Ett sådant uppskof kan alltså ske, om förhållandena anses bestämdt
sådant påkalla. Författningsrevisionen, för att åter använda den beteckningen,
måste ju komma att kräfva någon tid. Men står vid dess ingång
ett beslut om den allmänna rösträttens inskrifvande i vår grundlag,
så ligger deri en borgen, som af intet annat kan ersättas, för att den
verkligen blir hvad den bör vara.

Af formella skäl har jag trott mig böra framställa mitt yrkande
på skrifvelse med begäran om förslag till ny valkretsindelning i särskild
motion. Det skulle då blott återstå mig att motivera min framställning
om sådan ändring af § 14 riksdagsordningen, att i census-principens
ställe den allmänna rösträttens princip der införes.

Härom kan jag emellertid fatta mig ganska kort. Skälen för hela
nationens medbestämmanderätt öfver sina egna vitala angelägenheter
ligga för den, som vill se, så i öppen dag och äro, under den långa

57

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

tid rösträttsfrågan lios oss diskuterats, äfven i Riksdagen så ofta och
så kraftigt framförda, att det ej kan vara för mig något väsentligt att
tillägga. I principen är den allmänna rösträttens seger längesedan
vunnen, och få torde de vara, som icke åtminstone inom sig sjelfva medgifva,
att dess införande äfven hos oss blott är en tidsfråga. Egoistiska
klassynpunkter kunna väl undanskjuta, men för visso icke på längden
förhindra erkännandet af den sanning, som 1810 års konstitutionsutskott
formulerade så, att »hufvudändamålet med all lagstiftning är, att representanternas
beslut må vara ett uttryck af nationens gemensamma önskan
för allas gemensamma väl» (eif. hos Hedin »I rösträttsfrågan»).
Samma tankegång ledde Geijer att redan för 60 år sedan förklara
»personlig valrätt för hvarje till myndiga år kommen oförvitlig medborgare»
för den första och främsta grundsatsen i representationsfrågan,
och detsamma ligger uppenbarligen bakom delta uttalande af
sjelfva upphofsmannen till den ännu gällande ordningen, Louis De Geer
(eif- i Mankell-Bergströms motion om allmän rösträtt 1896): »Ett folk
vill liksom hvarje enskild ha sitt eget ord med i laget vid afgörandet
af sina angelägenheter, och nöjer sig icke med att de skötas väl af
andra». Den allmänna rösträttens införande är helt enkelt en nations
myndighetsförklaring.

Visserligen söker justitieministern, liksom på sin tid 1899 års konstitutionsutskott,
bestrida, att deltagandet i lagstiftningen skulle vara,
som han skrifver, »en allmänt mensklig rättighet»; icke den enskildes
rätt, utan hvad utskottet kallade »statens bästa» bör i rösträttsfrågan
vara afgörande. Det är dock påtagligt, att denna argumentation hvilar
på .en alldeles oberättigad förblandning af den rösträttsegande delen af
nationen med samhället i dess helhet. De rösträttsegande känna icke
hur och hvar skon trycker de andra; derför äro de öfvert.ygade om sitt
eget regementes förträfflighet och förklara då helt naivt, att deras fortsatta
diktatur skulle vara oundgänglig för »statens bästa». Lika liten
pondus har justitieministerns försök att drifva den allmänna rösträtten
in absurdum genom att framhålla, att vissa inskränkningar dock alltid
måst göras äfven i länder med s. k. allmän rösträtt. Med samma skäl
kunde man clå söka anfäkta t, ex. yttranderättens karakter af fundamental
menniskorätt derför, att den hos en soldat i tjenstgöring är
starkt begränsad, eller församlingsfriheten derför, att den icke existerar
för straffångar.. Alla dylika spetsfundigheter studsa maktlösa tillbaka mot
den sunda folkinstinkt, som bestämmer den allmänna rösträtten så, till
olikhet mot alla strecksystem, att ingen klass eller grupp af myndiga,
Bill. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sami. 6 Höft. 8

58

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

oförvitliga medborgare hålles utestängd från behörigt inflytande på
samhällets angelägenheter. Vill man häremot invända, att qvinnorna
då också borde ha rösträtt, så svarar jag härpå obetingadt: ja visst
böra de det. Men då de hittills hos oss icke sjelfva i någon nämnvärdare
utsträckning visat sig angelägna att erhålla denna sin rätt,
saknas en hufvudförutsättning för att ännu upptaga qvinnans rösträtt
på vår praktiska politiks dagordning.

Denna förutsättning är deremot i så mycket högre grad tillstädes
beträffande arbetarklassen, hvars stora flertal nu faller för de allehanda
»streck», med hvilka vår gällande författning är utrustad. I en tid, då
lönerna på en mängd håll sänkas och då arbetslösheten redan ganska
svårt härjat, borde man vara förskonad från det fåvitska talet om hur
»arbete och pligttrohet» lyfta alla upp öfver vare sig det nu gällande
eller det föreslagna census-strecket. Att nästan hela jordbruksarbetarklassen,
som dock sannerligen icke har det minst tunga arbetet sig
pålagdt i vårt samhälle, äfven efter kommunalstreckets införande skulle
bli utestängd från rösträtten, är ju ett af de tyngst vägande principiella
skälen mot hela denna reformväg. Och vill man vara rättvis, skall
man också erkänna, att de onaturligt uppdrifna lefnadskostnaderna,
särskilt i vissa delar af landet, göra det ytterst svårt för dem, som
balansera på gränsen till existensminimum, att år efter år betala de
direkta skatter ej blott till staten, utan äfven till kommunen, som man
funnit på att kräfva för politisk rösträtt och hvilka äfven, der de äro
lägst, alltid uppgå till någon veckas inkomst årligen.

Från arbetarehåll är följaktligen den allmänna rösträtten rent af
en sjelf be varelsens lösen för att denna klass verkligen skall kunna
vinna det politiska inflytande, hvartill dess antal och betydelse för vårt
samhälle gör densamma berättigad. Efter fjolårets härordningsbeslut
kan frågans lösning absolut icke längre undanskjutas. Det är för visso
icke Riksdagen obekant, att under nu rådande förhållanden bittert
missnöje allt mera hopar sig hos vår kroppsarbetande befolkning. Tunga
nya bördor lades på dem, liksom på oss alla, i fjol i fäderneslandets
namn, men rätt som myndig medborgare i detta fädernesland vill man
icke tillerkänna dem. De se sina klass-bröder i andra länder, nu senast
i Norge, vinna allmän rösträtt. Men här hemma i Sverige lemnar
regeringen dem åt sitt öde; i riksdagen äro, som de allt för väl erfarit,
sympatierna hos majoriteten för hvad de anse vara sin goda rätt ytterst
minimala; hvem kan undra på att i en sådan situation tanken, att
arbetarne äfven här måste gå de belgiska vägarna för att sent omsider

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

59

nå ett resultat i rösträttsfrågan, allt mera mognar och redan ledt till
att man begynt samla medel till en enkom understödsfond.

Tiderna äro allvarliga. De små nationerna ha sannerligen icke
råd att slita sönder sig i inbördes fejder om sådana grundsanningar,
som lika medborgarrätt för alla myndiga och välfrejdade medborgare.
Jag dristar mig rigta till konstitutionsutskottet och Riksdagen den
vädjan att se öfver småsinta partiberäkningar fram på rättvisan, som
ensam kan samla och styrka ett folk.

I afseende på formuleringen finnes intet skäl att frångå det enkla
förslag, som redan upprepade gånger förelagts Riksdagen och som är
kändt i vår rösträttshistoria under namnet den Mankellska rösträttsmotionen.
Denna erkänner de redan i vår grundlag stadgade grunderna
för suspension af fulla medborgerliga rättigheter, men gent emot senare
tiders öfverflödiga eftergift åt ett ändå redan allt för utpregladt gubbvälde
håller den fast vid 21 år, den borgerliga myndighetsåldern, som
äfven lämplig politisk myndighetsålder.»

I motiveringen till sin motion n:o 182 om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående ny valkretsindelning för valen till Andra Kammaren har
herr Branting, under förmälan att med den allmänna rösträttens
införande som konseqvens borde följa, att städernas afsevärdt starkare
representationsrätt i den folkvalda kammaren bortfölle, vidare yttrat:

»Detta privilegium har ju historiska rötter, men sitt bästa stöd
inför nutidens rättsmedvetande har det nog deri, att det skänker den
industriella arbetareklassen en smula större möjlighet att vid valen få
sina intressen beaktade, än hvad utan denna anordning blefve fallet.

Blir nu deremot rösträtt allmän och personlighetsprincipen: en man
en röst, kommer till heders, så finnes ej längre någon rättvisa i att
låta stadsbefolkningens röster ha högre valör än landtbefolkningens.
De. klasser, som med den ekonomiska utvecklingen växa i antal och
social betydelse, hindras då ej från att successivt öka sitt politiska
inflytande, men de förut dominerande elementen behöfva icke befara
några tvära rubbningar. Så länge jordbruket i vårt land ännu ger
arbete och näring åt mer än halfva befolkningen — 1900 års statistik
lär ju komma att visa 55 procent — skola gifvetvis med en sådan
ordning de vid jordbruket knutna klassernas synpunkter fortfarande
stå i förgrunden. Hvad industriens arbetareskaror kräfva och ha rätt
att kräfva är en statsförfattning, som tillförsäkrar dem befogad hänsyn,
men visst icke, som ofta påstås, allenavälde.

Naturligtvis har hela detta resonnement till förutsättning, att

60

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

den politiska maktens tyngdpunkt verkligen ligger hos den folkvalda
kammare, hvilken så troget som möjligt återspeglar nationens sociala
och politiska utvecklingsgrad. Söker man deremot upprätthålla fiktionen
om en folkvald och en rikedomsvald kammare med »i alla frågor lika
behörighet och myndighet», så förloras genast jemvigten; det redan i
allmänna rösträttens församling så starkt företrädda jordegareintresset
får en fullständigt orimlig tillökning i makt genom att det helt dominerar
Första Kammaren. Men den rätta utvägen ur detta dilemma är
icke att, som nu, hålla stadsrepresentanternas antal i Andra Kammaren
vid något högre siffra, utan i stället att reducera rikedomsrepresentationens
betydelse. Om tiden icke är mogen för dennas fullständiga
slopande, så är den i hvarje fall beredd för en grundlig kringskärning
af dess inflytande. Tvärt emot hvad en motionär i Första Kammaren
paradoxalt framkastat kräfver en verklig rösträttsreform som konseqvens
en reduktion af Första Kammarens ledamotsantal, t. ex. ned till
80 eller 100, samt en förvandling af dess veto från absolut till suspensiv!;
historien om hur rikedomsrepresentationen i nära en mansålder förhindrade
hvarje äfven den oskyldigaste jemkning på den vidunderliga kommunala
röstskalan är i det afseende! ensam tillräckligt motiverande.
Krafvet på lika kommunal rösträtt får ju ej heller glömmas.

En ny valkretsindelning till den allmänna rösträttens kammare,
med lika rösträtt för land och stad, kan ju tänkas ordnad på många
olika sätt. Naturligtvis komma storstäderna att fortfarande välja för
sig sjelfva, men deremot förtjenar det för visso att tagas i öfvervägande,
om det finnes skäl att fortfarande sammanplocka en hop
småstäder till konstbesynnerliga valkretsar i stället för att låta dem
välja tillsammans med kringliggande landsbygd.

Fruktar man, att den nu inom riksdagen genom valsystemet
vidmakthållna motsättningen mellan land och stad då blott skulle flyttas
ut till hvarje valkrets, så pekar sjefva denna svårighet med särskild
styrka på en lösning, som äfven derförutan det lins vägande skäl att
noggrant uppmärksamma — jag menar systemet med större valkretsar
och proportionella val. De, som ängsligt ropa på »garantier» mot
jordens »mognaste och trognaste» folk, ha der ett uppslag, som i skarp
olikhet med andra deras påfund håller sig qvar på rättvisans mark.
Visst är, att med en praktisk anordning af proportionella val det aldrig
mer kunde bli tal om att afsevärda minoriteter skola trampas ned under
ett befaradt massvälde.

Att äfven andra valreformer borde i samband med så genomgripande
förändringar tagas i öfvervägande, ligger i öppen dag. Ville

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

61

man för närvarande behålla en-mans-kretsarne, så borde åtminstone
införas stadgande om absolut majoritet, som garanti för att flertalets
mening verkligen till sist blir gällande. Bostadsbandet för valbarhet
bör också till de inskränkningar i valmännens rätt, som endast bestå
i kraft af gammal tradition, och likaså hela den formalism, som hos
oss allt emellanåt på rent skandalöst sätt hindrat valmännens vilja att
komma till sin rätt.»

Herr Lindhagen har uti sin motion, n:o 187 — under åberopande
af dels de uti motionen n:o 227 inom Andra Kammaren vid 1899 års
riksdag uttalade allmänna synpunkter i afseende å den politiska rösträttens
betydelse, dels innehållet i en uti motionen återgifven, enligt uppgift
den 30 december 1899 till Kong! Maj:t inlemnad underdånig framställning,
deri Fredrika-Bremer-Förbundet genom sin styrelse på anförda skäl
hemstält, att Kong! Maj:t täcktes »särskildt eller i samband med annan
rösträttsreform taga i öfvervägande angelägenheten att bereda qvinna
rösträtt vid val till Riksdagens Andra Kammare, derest hon i öfrigt
uppfyller de för dylik rösträtt stadgade vilkor», dels ock ett i nämnda
förbunds tidskrift intaget yttrande, hvari uttalats den förhoppningen,
att berörda skrifvelse måtte föranleda en utredning i frågan om valrätt
för qvinna vid val till Andra Kammaren — derjemte anfört:

»Dessa förhoppningar synas dock hafva alldeles gäckats, såvidt de
byggt på antagandet att kunna i första hand väcka Kongl. Maj ds
intresse för saken.

Till en början inträffade det, att den statistiska utredning, som
uppdrogs åt Statistiska centralbyrån i följd af 1900 års riksdagsskrifvelse
i rösträttsfrågan, anbefaldes skola omfatta allenast män. En
deputation uppvaktade i anledning häraf statsministern, som dervid
benäget utlofvade att höra sig för, om undersökningen skulle utan
olägenhet kunna utsträckas att inbegripa äfven qvinna. Huru dermed
vidare aflupit är icke närmare bekant. Faktum är, att någon sådan
utredning icke föreligger. Och det får äfven medgifvas, att med den
skyndsamhet, hvarmed på sista tiden arbetet måst fortgå för att tillgodose
den aktuellare rösträttsfrågan, hade sannolikt en dylik utvidgning
af det påbörjade arbetet icke skäligen kunnat medhinnas. Emellertid
underlättas en framtida utredning i detta syfte deraf, att de infordrade
primäruppgifterna äfven lära upptaga qvinnorna.

Efter dessa hänvändelser hade man emellertid trott, att Kongl.
Maj:t skulle funnit sig föranlåten att i den vid innevarande års riksdag
framlagda rösträttspropositionen åtminstone på något sätt beröra qvin -

Herr

Lindhagens
motion.

62

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

nornas rösträttsfråga. Derom förekommer dock ej någonting i propositionen.
En framställning i detta ämne synes inför många mäns bedömande
innefatta ett så ovigtigt inlägg, att det antingen alldeles
glömmes bort eller också ej förtjenar bättre öde än att besvaras med
tystnad.

Men det är ej nog med denna missräkning. Genom förslaget
om dubbel rösträtt för gifta män prejudiceras dessutom i hög grad
qvinnornas rättsanspråk och framtidsutsigter i förevarande afseende.
Bland de anförda skälen för denna dubbla rösträtt kan visserligen förbigås,
att man temligen oförtjent räknat den gifta mannen till godo ett
förment tillskott af stadga i samhälleligt uppförande, hvilket han torde
närmast hafva sin hustru att tacka för. Deremot förtjenar det hufvudsakligaste
skälet eller att han i samhället representerar, utom sig sjelf,
äfven »familjen och särkildt hustrun'')'') eu så mycket större uppmärksamhet.
Huru man än vänder saken, förblir dock den politiska rösträttens
yttersta uppgift att i samhället göra gällande personlighetens
behof och intressen samt att taga till vara och utveckla den makt till
det goda, som alltid gömmer sig inom densamma. Hvad qvinnan har
att fordra och gifva i detta afseende kan icke företrädas af någon
annan än henne sjelf. Men äfven i rent privaträttsliga angelägenheter,
der 1734 års lag visserligen stält den gifta qvinnan under sin mans
förmynderskap, har dock detta sjelfskrifna förmynderskap allt mer
upplösts genom senare tiders lagstiftning. Den nu ifrågasatta utvidgningen
af mannens målsmanskap innefattar sålunda, såvidt jag förstår,
ett underkännande af de största grundsatser och ett märkligt afsteg
från en erkänd rättsutveckling. Och i sina verkningar leder förslaget
dertill, att möjligheten af politisk rösträtt för gift qvinna ej ens bibehålies
såsom en framtidstanke, hvarigenom saken vidare ställes ogynsam
äfven för de ogifta qvinnorna, då en bestämd åtskilnad i personligt
värde och i personliga rättigheter mellan gifta och ogifta qvinnor ej
förnuftigtvis kan upprätthållas.

Det afvisande svar, rösträttspropositionen sålunda med eller utan
afsigt gifvit på den väckta frågan om politisk rösträtt för qvinnor, manar
helt naturligt sakens förespråkare att i stället sjelfva påminna om densamma
i Riksdagen. Att så bör ske är också den allmänna meningen
bland de qvinnor, som i främsta ledet vilja föra denna sak framåt. Och
äfven för ett så anspråkslöst önskemål som att blott »gifva väckelse
till eftertanke på de lifsfrågor, som i sjelfva verket deraf beröras)», är
det vidare af betydelse, att saken ej glömmes bort just vid det tillfälle,
då allmänna uppmärksamheten är särskildt rigtad på rösträttsfrågorna.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6. 63

Slutligen kan det ej annat än i sin mån gagna en försvarlig lösning
af den aktuellare rösträttsfrågan, att vid dess afgörande ämnets stora
synvidder åt alla håll äro i sigte.

A andra sidan måste emellertid qvinnornas rösträttsfråga i sitt
nuvarande skede framträda med bestämdt anspråk att på samma gång
vara en frist ående angelägenhet. Qvinnorna företräda ju dock ingenting
mindre än halfva menskligheten. I sträfvandet att äfven utåt såsom
männens kamrater göra sina egna välbehöfliga insatser i förverkligandet
af samhällets idé, måste de derför tillbakavisa alla erbjudanden att inskränka
sin medverkan till att vara blott ett underordnadt och kanske
ogerna sedt, nytt påhäng till männens enskilda sysslande med ämnet.
Frågan gäller för närvarande också i främsta rummet, huruvida qvinnorna
principielt böra ega politisk rösträtt, under det, i afseende å
rösträttens omfång, sträfvandet närmast måste gå ut på att vinna lika
rösträtt med männen. Qvinnornas rösträttsfråga kan slutligen ej göra
anspråk på samma stora aktualitet för dagen som den rösträttsreform,
på hvars fosterländska lösning utan uppskof landet nu väntar.»

Uti motionen n:o 192 har herr Lundgren till stöd för sin hemställan
anfört följande:

»Den kongl. propositionen är ett uttryck för en inom landet
rådande mening, att nu gällande stadganden angående valrätt icke
längre äro tidsenliga, men har ändock icke kunnat vinna obetingad
tillslutning från något håll. Allra minst kunna de, som i eu lugn utveckling.
vilja se statens lycka befordras, finna sig tillfredsstälda med
eu ändring, hvars närmaste följd skulle blifva, att de, som genom
den politiska rösträttens utsträckning till likhet med den kommunala
fått sina önskningar uppfylda, skulle anse sig oförhindrade att genast
derefter börja nya agitationer för ännu mera vidtgående fordringar.

Med kännedom om dessa i tidningar och på möten öppet och
oförbehållsamt uttalade planer, har undertecknad ansett sig böra våga
försöket att framlägga ett förslag, afsedt att om möjligt motverka
fortsatta agitationer för genomförandet af s. k. allmän rösträtt, detta
fantasifoster, som icke existerar i verkligheten och aldrig kan blifva
verklighet, åtminstone icke så länge qvinnor, barn, dårar, fångar, fattighjon
in. fl. måste sakna rösträtt.

Skulle det lyckas att öfvertyga de nu missledda om det fruktlösa
uti eftersträfvandet af s. k. allmän rösträtt, borde det också vara möjligt
att för dem, som nu hysa och uttala en afvikande mening, göra klart,
att det aldrig kan blifva med svensk rättsuppfattning öfverensstämmande,

Herr

Lundgrens

motion.

64

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

att den, som icke med ett öre bidrager till betalning af statens utgifter,
skall kunna påräkna eller få rätt att deltaga i riksdagsmannaval,
hvilken rätt ju, enligt § 19 riksdagsordningen, skulle blifva ungefär
detsamma som valbarhet, d. v. s. delaktighet i Riksdagens rådplägningar
i rikets angelägenheter.

Då denna motion alltså vill fastslå principen, att för erhållande af
valrätt erläggande af skatt till stat och kommun göres till oeftergifligt
vilkor, skiljer sig förslaget från det kongliga derutinnan, att skattebeloppets
storlek icke spelar någon rol. Det kan få vara huru obetydligt
som helst, och då kan detta vilkor icke heller få anses betungande.

Med antagandet af denna grundsats blifva bestämmelserna angående
valrätten helt och hållet oberoende af eventuella ändringar i skattelagstiftningen,
föreslagna upphöjandet till grundlag af vissa delar af kommunallagen
kan undvikas, och derigenom skulle denna del af den kongl.
propositionen bortfalla.

En obestridligen rigtig anmärkning mot den nu gällande rösträttsgrunden
har varit, att dess s. k. penning streck, i synnerhet vid tiden
för den nuvarande riksdagsordningens tillkomst, kunde sägas mellan
personer på ömse sidor om detta streck göra en åtskilnad, som icke
motsvarades af någon verklig olikhet beträffande kunskaper och andra
personliga egenskaper, erforderliga för ett sjelfständigt omdöme i medborgerliga
frågor till den utsträckning, som behöfde tagas i anspråk
för ett klokt utöfvande af valrätten.

Denna motion är deremot i hufvudsak grundad på personlighetsprincipen,
hvilket, oberäknadt hvad redan i det föregående här anförts,
bevisas deraf, att i de allra flesta fall, der valrätt måste frånkännas,
anledningen dertill ligger i de uteslutnas egna åtgöranden.

I detta sammanhang torde böra närmare angifvas orsaken dertill,
att i detta förslag personlighetsprincipen icke fått den tillämpning, som
från flera håll påyrkats, hvilka ansett den vid förra årets riksdag beslutade
utsträckning af värnpligten utgöra talande skäl för s. k. allmän
rösträtt och till med för införande genast af politisk rösträtt, grundad
på den kommunala.

Bifall till dessa yrkanden skulle följaktligen leda dertill, att vid
riksdagsmannaval från och med år 1904 skulle tillgodonjutas politisk
rösträtt på grund af en värnpligt, som icke till sin fulla utsträckning
fullgöres förr än år 1913.

Anspråket att redan nu skörda politiska frukter af en värnpligt
hvars utsträckning ingen enda valman under de fyra första åren af en ny

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

65

valordnings tillämpning fått i ringaste mån vidkännas, har härigenom
visats vara obefogadt.

Det återstår likväl att visa, att efter utgången af de 12 år, som
beräknats för fullt genomförande af den utsträckta värnpligten, denna
pligt icke heller då kan i och för sig åberopas såsom tillräcklig grund
för förvärfvande af politisk rösträtt.

I upprörda tider, då i synnerhet de smärre och svagare staternas
frihet och sjelfständighet hotas, står äfven individens säkerhet på spel.
Det gäller då för honom att försvara eget lif, frihet och egendom på
samma gång han bidrager till rikets försvar, och han kan icke sägas
vara duglig dertill, om han ej tillegnat sig största möjliga färdighet i
vapens bruk och öfriga med krigföring förenade uppgifter, och derför
är det såväl i eget intresse som i statens, som de värnpligtige måste
genomgå såväl rekrytskolan som repetitionsöfningarne.

Det måste vara allmänt bekant, att regering och Riksdag vid
planen för den nya härordningen sökt träffa sådana anordningar, hvaraf
de värnpligtige kunna draga praktisk nytta äfven under sin enskilda
verksamhet, och vid sådant förhållande kunna de militära öfningarne
på statens bekostnad med fullt skäl betecknas såsom en vigtig länk i
ungdomens uppfostran, icke minst vigtig derigenom, att flera månaders
samarbete mellan representanter för olika samhällsklasser under god
ledning måste för dem, som hafva mest att lära af det goda, vara
välsignelsebringande. Den fysiska utbildning, som de militära öfningarne
skola skänka, bör icke heller lemnas ur räkningen.

På dessa skäl måste det vara berättigadt att påstå, atp fullgörandet
af värnpligten medför en verklig fördel och icke en uppoffring, som
berättigar till särskild ersättning i form af politisk rösträtt. De, som
på andra skäl erhålla sådan rätt, skulle då få anledning till klagomål.

Den officiella statistiken upplyser, dels att af de nu röstberättigade
hafva på landsbygden något öfver 5 proc., men i städerna öfver 42
proc., genom underlåtenhet att betala utskylder sjelfva beröfvat sig
rösträtt, dels att af de qvarvarande valmännen endast 35,5 proc. på
landsbygden och 56,8 proc. i städerna begagnat sig af denna rätt.

Häraf framgår med all önskvärd tydlighet, att utskylders ordentliga
erläggande fortfarande måste göras till vilkor för åtnjutande af
rösträtt, samt att icke alla valberättigade insett eller velat fullgöra den
från ett fosterländskt intresse oskiljaktiga pligtén att sin valrätt utöfva.

Denna rätt och dermed förenade pligt kan och bör icke påtvingas
någon, och deraf har föranledts förslaget, att de i öfrigt behöriga skola
Bih. till Eiksd. Prof. 1902. 3 Samt. 6 Häft. 9

66

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

anmäla sig för erhållande af valrätt, millionären såväl som den mindre
lyckligt lottade, den högt stälde såväl som den i mera anspråkslösa
vilkor verkande medborgaren, och bör denna anmälan ske årligen,
emedan ändrade förhållanden kunna inträda. Härigenom åstadkommes
också en likhet mellan valmän i alla olika lefnadsstälklingar. Den ringa
afgiften kan icke för någon verka afskräckande, men medför fördelen
af en statistisk kontroll till ledning för eventuel framtida utveckling
på detta område.

På detta sätt kunna valmännen, hvar inom sina distrikt, sägas
bilda en rösträttsförening med möjlighet att, om så skulle ifrågakomma,
äfven på annan tid än vid valtillfällen sammanträda för att såsom myndige
män afhandla allmänna frågor till skilnad mot de föreningar,
organisationer eller sällskap, som egentligen tillkommit för ekonomiska
syften, men öfvergå till politisk verksamhet och alltför ofta tvinga
minoriteten till arbetslöshet med deraf följande svältperiod för medlemmar
och deras familjer i förening med ett fullständigt uppgifvande af
mångas sjelf bestämmelserätt. De, som underkasta sig ett sådant förtryck,
hafva i sjelfva verket gjort sig omyndiga och olämpliga såsom valmän,

Fäderneslandet och familjen representera de högsta jordiska intressen,
hvilka således böra företrädesvis betraktas ur ideel synpunkt,
såsom också de gjort, hvilka vid arbetet för rösträttens utsträckning,
med förkastande af penningstrecket, yrkat tillämpning af personlighetsprincipen,
men på denna kan anspråket på lika rösträtt icke grundas.

Ingen kan hafva något att anmärka mot den kommunala röstskalan
i det afseendet, att icke alla der hafva lika rösträtt, och det kan icke
visas, att likhet är mera berättigad i fråga om politisk rösträtt. Att
hos oss någon åtskilnad hittills icke funnits, lärer icke såsom skäl för
fortfarandet deraf kunna åberopas af dem, som icke äro belåtna med
det nuvarande, utan påyrka ändring.

Icke heller kan för den lika rösträtten åberopas allmän gällande
regel i de länder, från hvilka den s. k. allmänna rösträtten önskas importerad.

Det torde derför såsom en följdrigtig tillämpning af personlighetsprincipen
kunna fastslås, att den person, af hvars kunskaper, begåfning
eller erfarenhet det allmänna kan vänta och draga mera nytta än af
andras, också bör tillerkännas något företräde framför andra, och detta
så mycket hellre som personens samhällsställning, på sätt denna motion
vill närmare utvisa, vunnits genom ihärdigt arbete eller offentligt förtroende
och erkännande.

När hänsyn tages dertill, att äfven i andra afseenden de enskildes

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

67

rätt bor stå i skäligt förhållande till skyldigheterna, är det följaktligen
rättvist att, eftersom rösträttsfrågan icke uteslutande är en idealfråga,
de personer, hvilkas bidrag till statens kassa äro vida större än flertalets,
också tillerkännas någon högre rösträtt, liksom fallet är i kommunerna
och i utlandet.

I denna motion har emellertid följts det kong], förslaget genom
att endast tillstyrka en tilläggsröst, livilket måste vara billigt i jemförelse
med de utländska förebilder, der större röstetal förekommer.

Genom förslaget om röstlängdens upprättande och justering så
långt före den tid, då riksdagsmannaval i regeln förekomma, har åsyftats
att minska antalet besvärsmål, på samma gång som kontrollen öfver
utskylderna torde kunna blifva mera effektiv och mindre klandrad i
följd af ändringen beträffande det s. k. utskyld sstrecket.

1 fråga om indelning i valkretsar af de städer, som hafva att
utse mer än eu riksdagsman, har motionen intagit samma ståndpunkt
som den kongl. propositionen, då giltiga skäl icke torde anföras till
bevis, att dylika valkretsar skulle mindre än småstäder och domsagor
kunna träffa sitt val.» •

Derjemte har herr Lundgren anhållit, att, derest utskottet skulle
finna anledning att i något afseende ändra formuleringen af det utaf
honom framlagda grundlagsändringsförslaget, så måtte ske.

Under erinran om Riksdagens i skrifvelse till Kongl. Maj:t den
10 maj 1900 framstälda begäran om »eu i möjligaste män fullständig
och allsidig utredning rörande de förutsättningar och vilkor, under
livilka valrätten till Riksdagens Andra Kammare kunde utsträckas», hafva
friherre von Knorling och medmotionärer uti motionen n.o 195 till stöd
för sitt förslag anfört följande;.

»En sådan utredning har emellertid ej blifvit verkstäld, sannolikt
emedan för kort tid förflutit efter skrifvelsens afgifvande. Den kongl.
propositionen till innevarande Riksdag i frågan grundar sig derför endast
på ett visst slags utredning. Undertecknade, som ej gilla den kongl.
propositionen i flera delar, hafva naturligtvis ej haft annan utredning
än denna att tillgå. Vi vilja i följd häraf genast medgifva, att, om
frågan mot förmodan ej blifver afgjord vid innevarande riksdag, eu
framdeles verkstäld fullständig och allsidig utredning kan ådagalägga
lämpligheten af sådana grunder för organisation af valrätten, som gåfve
tillräcklig anledning att frångå nu intagna ståndpunkt. Men skall
valrätten med bibehållande af census utsträckas ungefär så långt, som
föreslås i den kongl. propositionen, hålla vi före, att, till förekommande,

Friherre von
Knorr in g s
m. fl. motion.

68

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

så vidt möjligt är, af landtmännens nedsjunkande till en minoritet i de
flesta landtvalkretsarne och än mer i Andra Kammaren, vissa bestämmelser
böra göras, som innebära väsentliga förändringar af den kongl.
propositionon.

Sålunda bör städernas privilegierade representationsrätt i Andra
Kammaren borttagas; för närvarande är det en landtrepresentant på ungefär
26,700 invånare i medeltal, under det att det är en stadsrepresentant
på endast ungefär 13,500 invånare i medeltal. Vid jemförelse
mellan städernas och landsbygdens folkmängd enligt statistik för år 1899
finner man, att de förra skulle, om stad och land valde efter samma beräkning,
i Andra Kammaren hafva endast 49 representanter i stället för
nuvarande 80, och landsbygden skulle således hafva 181 representanter
i stället för nuvarande 150. De skäl, som vid det nya representationsskickets
införande förelågo för medgifvandet af proportionsvis större
representationsrätt åt städerna, äro ej mera till finnandes. Industrien
och näringarna i allmänhet hafva sedan dess i ej obetydlig mån flyttat
ut på landet, och bildningen är nu derstädes vida mera spridd än vid
nämnda tidpunkt. Äfven hafva städerna åtminstone för närvarande i
Första Kammaren ett tillräckligt antal ledamöter att bevaka deras intressen,
då omkring hälften af denna kammares ledamöter äro bosatta
i stad. Städerna böra fortfarande bilda egna valkretsar, men med dem
borde förenas större köpingar och municipalsamhällen, då ju sådana till
sin karakter intet eller föga afvika från våra mindre eller medelstora
städer. Enligt statistiskt meddelande funnos i riket vid slutet af år
1901 147 stycken köpingar och municipalsamhällen med en sammanlagd
folkmängd år 1899 af 184,037. Om det stadgades, att köpingar
och municipalsamhällen med en folkmängd af minst 1,000 skulle förenas
med städerna i valkretsar, blefve 59 stycken sådana med en sammanlagd
folkmängd af 139,145 till de senare lagda. Städernas och nu omförmälta
köpingars och municipalsamhällens sammanlagda folkmängd
utgjorde enligt 1899 års statistik 1,225,141, hvilket tal skulle berättiga
dem gemensamt, då hela rikets folkmängd utgjorde samma år 5,097,402,
till 55 representanter i Andra Kammaren mot 175 för landtvalkretsarne.
Klart är att, om stadsvalkretsarnes folkmängd tillväxte i större proportion
än landtvalkretsarnes, de förras representanter skulle i samma mån
ökas, hvilket gjorde sig gällande vid den hvart nionde år skeende omregleringen
af valkretsarna.

Den i § 13 mom. 4 här ofvan föreslagna anordningen rörande
förenandet i visst fall af närbelägna köpingar och municipalsamhällen
med större städer afser efter 1899 års folkmängd ssiffror städerna Stock -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

69

holm, Göteborg, Malmö och Norrköping med bredvidliggande köpingar
och mnnicipalsamhällen.

Då det i § 80 kongl. förordningen 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet föreskrifves, dels hvad som menas med municipalsamhälle,
och dels att kommunalstämma, kommunalfullmäktige och
kommunalnämnd skola i sådana samhällen motsvaras af municipalstämma,
municipalfullmäktige och municipalnämnd, synes ej något administrativt
hinder finnas för anställande af riksdagsmannaval i dessa samhällen.

Ändringar af flera §§ i riksdagsordningen — ändringar, som sannolikt
behöfva justeras och kompletteras — äro föreslagna i anledning
af förslaget om vissa köpingars och municipalsamhällens förändrade
ställning vid riksdagsmannaval.

Slutligen anse vi, att rösträtt vid riksdagsmannaval bör beredas
jordtorparne, hvilka äro brukare af fastighet af stundom ej obetydligareal;
det vore nemligen en stor orättvisa att ej medgifva sådana rösträtt,
då skilnaden mellan dem och arrendatorer ofta är ingen och de
lika litet äro vållande till att den jord de bruka ej är taxerad för sig,
hvarigenom bevillning och kommunalutskylder ej af dem för densamma
erläggas, som värnpligtige, hvilka för verkligt kroppsfel kasseras, äro
vållande härtill; de senare skola dock med rätta erhålla rösträtt. Vid
hvarje utsträckning af valrätt vid riksdagsmannaval synes det för
öfrigt vara af en synnerlig vigt att ej utesluta eu sådan klass, hvilken
är i socialt och ekonomiskt hänseende fullkomligt likstäld med eller
öfverlägsen dem, som erhålla valrätt. Motsatt förfarande skulle alstra
ett berättigadt och småningom sig djupt rotande missnöje hos de uteslutne,
hvarigenom de komma att gifva ett värdefullt stöd åt alla dem,
som komme att yrka på en ytterligare utsträckning af valrätten. Att
jordtorparne i förenämnda hänseenden äro fullkomligt jemst.älde med
en mängd af dem, som genom den kongl. propositionens antagande
skulle få valrätt, lärer ej kunna förnekas. Deras antal utgör enligt
den meddelade statistiken 53,170, och allt efter som indelningsverket
afskaffas, då soldattorpen återgå till jordegarne, kommer deras antal
sannolikt att ökas.

Undertecknade hafva förestält sig, att svårigheten att finna formen
för valrätts medgifvande åt torparne skulle kunna lösas på det i § 14
här ofvan föreslagna sättet. Det kommunala strecket är lemnadt, så
att kommunal rösträtt för valrätt ej fordras; endast egandet eller brukandet
af jordbruksfastighet och egandet af annan fastighet, båda af visst
minimivärde, samt erläggandet af en viss minimibevillning till staten för
årlig inkomst utgöra grunden för valrätt. Värdet af sådan fastighet,

70

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Herr Lindblads
motion.

som ej skall till bevillning för sig taxeras (d. v. s. jordtorp och liknande)
skulle bestämmas i den ordning och efter de grunder, som för
dylik taxering äro stadgade. En sådan taxering blefve då jemförlig
med den taxering af kommunalhus, skolor in. in. som nu verkställes
och intages i särskild längd utan att bevillning och kommunalutskylder
för sådana skola erläggas.»

»Då de kommunala röstlängderna ej äro användbara vid en sådan
organisation af valrätten som den nu antydda, är i § 17 förslag framstäldt
rörande de erforderliga vallängderna.

Det i den kongl. propositionen föreslagna tvåröstsystemet synes
ej böra införas såsom främmande för den rådande uppfattningen.»

Uti motionen anhålla dessutom motionärerna, att, om den tanke,
som lagts till grund för § 14 enligt det i motionen framlagda förslaget,
skulle af konstitutionsutskottet gillas, men uttrycken deri ej ansåges
fullt tydliga, utskottet ville förbättra desamma.

Det af herr Lindblad i motionen n:o 196 framlagda förslaget
beledsagas af en så lydande motivering:

»Frågan om förändring i bestämmelserna om valrätt till Riksdagens
: Andra Kammare har sedan lång tid tillbaka varit föremål för
öfverläggningar såväl inom som utom Riksdagen. Att yrkandena om
rösträttens utsträckning hittills haft så ringa framgång har utan tvifvel
hufvudsakligen berott derpå, att man ej varit öfvertygad om nyttan
och nödvändigheten af en sådan reform, och särskildt att intresset för
saken inom de hittills representerade klasserna i sjelfva verket varit
långt svagare, än den reformvänliga pressen sökt göra troligt. Men
derjemte bör erinras, att de, som arbetat för denna reform, icke kunnat
enas om ett förslag, som kunnat tillvinna sig sympatier hos dem, som
å ena sidan frukta en alltför stor utsträckning af rösträtten, men å
andra sidan äro villiga att tillmötesgå de orepresenterade klassernas
sträfvanden.

Farhågorna för eu allt för häftig omstörtning af den politiska
maktställningen och ett våldsamt öfvergifvande af den grund, hvarpå
våra politiska institutioner sedan århundraden utvecklat sig, hafva väckt
starka betänkligheter hos många moderata och konservativa medborgare,
som gerna och villigt erkänna, att de kroppsarbetande klasserna med
eu viss befogenhet kunna begära, att större plats inom riksförsamlingen
beredes för män, som äro specielt valda att framföra deras intressen
och sträfvanden. Dessa farhågor hafva varit så mycket mer berättigade,
som de framstälda förslagen icke varit sådana, att man kunnat göra

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

71

sig en bestämd föreställning om de föreslagna förändringarnas verkningar.

Ett visst parti inom Andra Kammaren tiar nu trott sig kunna
påstå, att enighet skulle kunna vinnas om ett förslag att låta den politiska
rösträtten sammanfalla med den kommunala. Regeringen härtill
och med i år upptagit denna tanke. Men meningarne i landet äro
lika delade som någonsin. Förslagets hufvudprincip är också enligt
min mening oantaglig.

Man kan såsom ett önskningsmål uppställa, att sambandet mellan
politisk och kommunal rösträtt måtte upplösas. Staten och kommunen
ha så olika uppgifter, att det icke finnes någon i sakens natur grundad
orsak att likställa politisk och kommunal rösträtt. Den senare är enligt
nu gällande riksdagsordning förutsättning för den förra, men det
har ofta uppvisats, huru oegentligt detta förhållande varit. Så t, ex.
är en jordegare, som utarrenderat sin egendom, men icke har beskattningsbar
inkomst, i saknad af politisk rösträtt, ehuru han kan hafva
långt större förmåga och tillfälle att sysselsätta sig med allmänna värf
och större intresse derför än de flesta andra, Och i Kongl. Majds
proposition till denna Riksdag påpekas oegentligheten deraf, att alla
jordtorpare eller med andra ord arrendatorer af osjelfständiga jordbruksegendomar
blifva uteslutna från politisk rösträtt derför, att de sakna
rösträtt inom kommunen. Långt ifrån att gå den af Kongl. Majd föreslagna
vägen, borde man enligt min uppfattning uppställa alldeles fristående
behörighetsgrunder för rätt att deltaga i val till Riksdagens
Ändra Kammare. Det låter ju tänka sig, att en fortsatt sammankoppling
af politisk och kommunal rösträtt skall kunna försvåra eller omöjliggöra
sådana förändringar i kommunallagstiftningen, som ur kommunal
synpunkt vore önskvärda. Att förslag nu framkommit att för framtiden
fastslå detta samband synes så mycket mera oegentligt, som just
nu sträf vanden göras att helt och hållet skilja den kommunala beskattningen
från den direkta skatten till stateu. — Den störa frågan blir
emellertid nu, hvilket resultat man kan vänta af den föreslagna reformen,
och om detta resultat kan vara till gagn för samhället.

Enligt statistiska centralbyråns utredning skulle valmanskåren,
som för närvarande uppgår till 432,843 personer, genom antagande af
Kongl.. Maj ds förslag växa till 679,247 personer. Men man får icke
nöja sig med dessa siffror, då det gäller att bedöma reformens verkningar.
Det är högst sannolikt, att penningvärdets nedgående och
arbetslönernas successiva stegring ganska snart skola medföra, ja, allaredan
medfört möjlighet till en sådan ökning af valmännens antal, att

72

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

man faktiskt finge lika vidsträckt rösträtt som i de länder, Indika anses
ega allmän rösträtt. Erfarenheten har ofta visat, att arbetaren liksom
mången annan ej velat blifva upptaxerad till sin verkliga inkomst: det
har ej varit något intresse bundet dervid. Men nu utmynnar ju all
bevisning om behofvet af rösträttsutsträckningen deruti, att arbetaren
skulle känna behof af rösträtt, verkligen kräfva medborgarrätt. Kan
man då logiskt antaga, att han fortfarande ej skulle vilja bli upptaxerad
till sin verkliga inkomst, om just denna taxering grundlägger den
rätt, som han så ifrigt åtrår? Det är väl snarare sannolikhet för att
utvecklingen åtminstone i vissa valkretsar komme att påskyndas genom
påtryckningar från pressen och från kammaren, som gifvetvis efter den
nu föreslagna förändringen skulle få ett långt radikalare skaplynne än
hittills. Det steg, som nu ifrågasättes, skulle alltså antagligen inom
en ej långt aflägsen framtid faktiskt leda till allmän rösträtt. Eu sådan
utveckling skulle medföra en fullständig omkastning af våra politiska
förhållanden och gifva de kroppsarbetande klasserna en alldeles öfverväldigande
makt inom Andra Kammaren och ett långt större inflytande
inom Riksdagen i sin helhet, än som kan vara till gagn för en sund
utveckling.

Ett rösträttsförslag, som fasthåller principen om samfälda val och
som konseqvent leder till allmän rösträtt utan några som helst verksamma
garantier mot maktförskjutning och maktmissbruk, torde icke
kunna anses välbetänkt.

Det är icke individens anspråk att få deltaga i riksdagsmannaval,
som bör vara bestämmande. Dervid måste statens intresse vara det
afgörande. Men statens intresse fordrar, att representationen är så
sammansatt, att den förstår uppfatta och tillgodose såväl det allmänna
statsändamålet som olika klassers berättigade intressen. Det är derför
af vigt att tillse, att representationen kommer att i tillbörlig proportion
inrymma målsmän för alla klasser och för alla politiska och sociala
strömningar, som med större kraft och i större omfattning göra sig
gällande inom folket.

Men om man sålunda måste anse berättigadt och önskvärdt, att
kroppsarbetarnes åsigter och sträfvanden blifva mera än hittills och
helst genom representanter ur deras egna led framhållna i Riksdagen,
bör det med allt skäl tydliggöras, att det icke vore till fördel för staten,
om deras inflytande blefve det dominerande. Om man nu, utan
att ta hänsyn till statistikens siffror om jordbruksbefolkningens hittillsvarande
stora antal, från vissa håll trott sig hafva anledning att anmärka,
att den jordbrukande klassen sedan den nya riksdagsordningens

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

73

införande haft alltför stort inflytande i Andra Kammaren, så vore det
helt visst ett stort fel att nu låta det gå till en motsatt ytterlighet.
Regeringens egna ord må här anföras: »Man måste allenast undvika
att utbyta den ena ensidigheten emot den andra, samt framför allt att
låta ett öfvervägande inflytande tillfalla element, som i politiskt hänseende
ega jemförelsevis mindre kompetens.»

Den jordegande befolkningen hade dock helt andra förutsättningar
att utöfva makten än de folkklasser, som nu skulle efterträda densamma.
Dess politiska betydelse hade uppkommit ur en lång historisk utveckling,
hvarunder den hade förvärfvat sig duglighet att sköta allmänna
värf och en hög grad af ansvarskänsla gent emot det allmänna.
Historien kan ock bevittna de stora förtjenster, de svenska allmogerepresentanterna
inlagt om samhällets utveckling på alla områden, och
särskild! borde man kunna erinra sig, att det är med deras hjelp, som
Sverige nyligen fått ett i hög grad förbättradt försvarsväsen. Det
borde derför icke i vårt land, der samhällsordningen alltid utvecklat
sig ur historiskt gifna förutsättningar, blifva tal om att kasta öfver ända
den jordbrukande befolkningens politiska inflytande. Visserligen kan
det sägas, att valbestämmelserna för Första Kammaren medföra utsigten
att inom denna de! af vår representation bevara eu del af jordbrukets
gamla inflytande; men ser man på de faktiskt föreliggande resultaten,
så har nog denna kammares sammansättning mera varit egnad att —
som meningen nog också var — tillvarataga de gamla två förnämligare
ståndsintressena med tillägg af nutidens speciella embetsmannaintresse.
Och det torde vara af vigt, att våra näringar i allmänhet fortfarande tillvaratagas
i första rummet af deras verkliga utöfvare, ej enbart af
kapitalet som sådant,''ej heller uteslutande af arbetstagarnes målsmän.

Ville man försöka uppkonstruera en teoretiskt rigtig sammansättning
af folkrepresentationen, så skulle man företaga sig att indela
folket i grupper, bestående af personer, som på grund af uppfostran,
verksamhet och social ställning kunde anses hafva i hufvudsak samma
politiska uppfattning, samt tilldela dessa grupper rätt att i representationen
insätta ett antal ledamöter, motsvarande hvarje grupps betydelse
inom samhället och duglighet att arbeta för samhällsidealets förverkligande.
Vår gamla ståndsrepresentation hvilade på en sådan princip
och var derför förträfflig för sin tid. Men i våra dagar, då folkklasser
och verksamhetsgrenar icke äro skarpt begränsade och de sociala förhållandena
äro underkastade ständig vexling, torde det icke vara möjligt
Bill. till Ri/csd. Prof. 1902. 3 Sami. 6 Käft. 10

74

Konstitutionsutskottets Utlåtande 1V.-o 6.

att åstadkomma en sådan indelning af valmännen efter hållbara grunder
och ännu mindre att vidmakthålla en sådan gruppering.

Då berättigade kraf på förändringar i konstitutionella förhållanden
framställas, handlar man klokast, om man söker tillfredsställa dessa
kraf, men icke går längre, än behofvet och rättvisan verkligen kräfva.

Om man sålunda erkänner såsom ett berättigadt kraf, att den
stora massan af små inkomsttagare erhåller ett ökadt inflytande i Riksdagen,
men på samma gång vill åt andra förtjenta klasser betrygga
det inflytande, hvarpå de ega väl grundade anspråk och ej mindre förutsättningar,
så synes mig den enklaste och rigtigaste vägen vara den,
att en del af platserna i Andra Kammaren tillsättes genom val på grund
af allmän rösträtt och den återstående delen tillsättes enligt de bestämmelser
i hufvudsak, som nu gälla för valen till Andra Kammaren.

Man kan derigenom bereda de klasser, som nu möjligen känna
sig undertryckta och utan tillfälle att med kraft göra sig hörda vid
afgörande! af statens angelägenheter, rättighet att i Riksdagen insätta
män, som föra talan för deras sträfvanden och gifva uttryck åt deras
åskådningar, utan att man på samma gång bryter ned hvad den föregående
politiska utvecklingen uppbyggt.

Jag har tänkt mig, att af de 230 platserna i Andra Kammaren
180 fortfarande skulle besättas genom val efter nu gällande censusbestämmelser,
hvarvid jag dock skulle vilja föreslå, att valrätt inträder
vid 25 års ålder och endast tillkommer den, som under året och de
sist förflutna två åren (= treårsperioden) erlagt bevillning till staten,
hvaremot fordran på kommunal rösträtt borde upphöra. De återstående
50 platserna deremot skulle tillsättas genom val på grund af allmän
rösträtt, hvarvid andra behörighetsgrunder ej torde ifrågakomma, än att
valman uppnått 25 års ålder, eger stadigt hemvist och ej häftar för
personlig skatt till staten. För val af det större antalet riksdagsmän
skulle riket liksom nu vara indeladt i valkretsar, hvilka med undantag
af de största städerna hade att välja hvardera eu riksdagsman. De
femtio riksdagsmännen, som skulle väljas efter allmän rösträtt, skulle
deremot tillsättas genom val, förrättade länsvis, efter en på grund af
folkmängden gjord fördelning.

En sådan anordning vore visserligen något för oss fullkomligt
nytt och har, så vidt jag vet, ej heller varit tillämpad i utlandet, men
den synes mig vara en naturlig utveckling af förhållandena och väl
egnad att motsvara det kraf, som bör tillgodoses. Det synes mig, som
om arbetareorganisationerna inom landet skulle känna sig tillfredsstälda
genom en på sådana grunder hyllande rösträttsreform, då den beredde

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

75

arbetarne allmän rösträtt ocli afgjord makt att i Riksdagen insätta ett
betydligt antal representanter för deras intressen. Och å andra sidan
borde den nuvarande valmanskåren icke kunna göra invändningar emot
att ett sådant antal platser stäldes till deras förfogande, som för närvarande
sakna rösträtt, då deras eget inflytande i öfrigt till en viss
grad kunde bevaras.

Det är med stor tvekan jag offentligt framkastar ett så nytt och
opröfvadt förslag, i synnerhet som det torde vara ett uttryck endast för
min egen uppfattning. Men då i östrättsfrågan måste bana sig väg, och
det nu af Kongl. Maj:t framlagda förslaget icke synes vara af beskaffenhet
att kunna af Riksdagen antagas, har jag trött det vara rigtigt att
bringa detta förslag under offentlig pröfning.

Då det uppslag, jag härmed lemna!, icke kan, äfven om det skulle
tillvinna sig sympatier, för närvarande leda till något resultat, bär jag
ej velat framställa eller motivera några bestämda yrkanden rörande de
bestämmelser, som borde införas i riksdagsordningen, men jag bifogar
till denna motion ett utkast, för att visa, huru jag tänkt mig saken,
och äfven för att söka ådagalägga, att valbestämmelserna icke behöfva
blifva särdeles invecklade; man må öfverse med de formella bristerna,
då utkastet icke varit underkastad! någon granskning.

Till förklaring af vissa punkter må följande i korthet nämnas.

Vid minskning af antalet valkretsar, som skola välja enligt nuvarande
bestämmelser, måste rubbning göras i de nuvarande valkretsarne.
Då dessa för närvarande äro mycket ojemna till storleken, i det att
invånareantalet i valkretsarne på landet vexlar mellan knappt 11,000
och öfver 39,000, synes en utjemning önskvärd. Men om en reglering
skall ske, synes det lämpligt att ytterligare fortgå på den år 1894
inslagna vägen att fixera riksdagsmännens antal på det sätt, att man
fastslår antalet landtrepresentater för hvarje län, äfvensom riksdagsmännens
antal från de stora städerna. Detta sätt att reglera antalet,
hvilket förekommer t. ex. i Norge och England, medför vissa fördelar,
särskild! genom att gifva mera stadga åt valkretsindelningen, utan att
behöfva föranleda till orättvisa, då ju omreglering kan ske, om större
rubbningar i folkmängdsförhållandena skulle inträffa. Att indelning af
hvarje län i ett visst antal valkretsar sker oberoende af domsagorna,
synes mig icke vara till någon olägenhet, då ju domsageindelningen
icke i detta afseende kan hafva någon nämnvärd betydelse. I sammanhang
dermed måste ifrågasättas att minska städernas öfvervigt öfver
landsbygden med afseende å riksdagsmännens antal i förhållande till
folkmängden. Den naturliga tillväxten af de folkklasser, som taxeras

76

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

för inkomst i allmänhet eller ock för »annan fastighet», under det jordbrukarnes
klass är i stadigt nedgående, medför, att den stora skilnad,
som fordom förefans mellan stad och land i fråga om intressen, nu
alltmera utjemna^: handtverk, industri och handel förekomma nu i stor
utsträckning äfven på landet. Och dessa särintressen behöfva nog ej
längre någon så stor uppmuntran, som var nödig, då städernas gamla
borgarstånd skulle ersättas inom representationen. Deremot kan en
annan omständighet, som tydligen visar, att allmänheten allt mera
önskar samla sig till vissa genom kommunikationer eller industriarbete
fördelaktiga platser och der bilda s. k. municipalsamhällen, föranleda
till särskilt beaktande. I vissa afseenden förete dessa platser stor likhet
med stad, och då det uppenbarligen är en obillighet, att de härstädes
boende valmännen genom lättheten att gå till val skola faktiskt
betyda mera vid valet än en hel socken, som kan hafva mångdubbelt
flera röstberättigade och vida större folkmängd, synes man böra lägga
dessa köpingar och municipalsamhällen till städerna. Der skola de i
sin mån bidraga till att utjemna de mindre städernas valkretsar och
måhända förhindra, att alltför aflägsna städer sammankopplas, såsom
t. ex. Östersund och Hudiksvall, Filipstad och Askersund med flera.
Och å andra sidan må man rättvisligen fråga sig: hvad är det egentligen,
som motiverar skilnaden vid riksdagsmannaval mellan Gnesta och
Trosa, Katrineholm och Torshälla, Sundbyberg och Sigtuna med flera?

Landets folkmängdssiffra (år 1900), delad med antalet riksdagsmän,

ger valqvoten ( ) 22,332. Rättvist kunde således vara att lägga

denna folkmängdssiffra som grundval vid den uppdelning i stadsvalkretsar
och landtkommuners. valkretsar, som anses nödig.

Städernas folkmängd (år 1900) ................................. 1,103,951

med tillägg af köpingarnes (år 1899 enl. Kong!

Maj:ts prop.) .................................................... 31,431

och municipalsamhällenas (år 1899 enl. Kongl.

Maj:ts prop.) ............................................................ 152,606 1,287,988,

fördelad på 55 representanter, lemnar siffran 23,418 (delad på 57 representanter
22,596). Deremot gifver den för landsbygden återstående
folkmängden, sedan köpingar och municipalsamhällen afdragits (4,032,490
—184,037), 3,848,453, delad på 125 representanter, siffran 30,787. Billigheten
skulle då rätteligen kunna kräfva, att länsvalen tillförde landsbygden
ersättning härför: skulle folkmängdsresultatet alltigenom blifva
normerande, så skulle landsbygden hafva rätt att utkräfva alla platserna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

77

vid länsväg Så kommer dock tydligen icke att gå, utan blir det helt
visst städerna och andra tätt befolkade platser, som dervid fälla utslaget
och merendels tillhandahålla de för den stora väljarekåren mest omtyckta
kandidaterna. Det mesta man kan räkna med vore väl, att i
de län, som ha att välja mer än eu representant, landsbygden skulle
kunna få fram måhända halfva antalet. Med tillägg af de 25 öfrige
skulle stadsrepresentanterna sålunda komma att inalles uppgå till 80,
eller samma siffra som nu. Landsbygdens förhållande mellan folkmängd
och representationsrätt blefve dervid fortfarande lidande, men
dels ökas städers, köpingars och municipalsamhällens folkmängd fortare,
dels tillkomma säkerligen nya sådana, hvarför man måhända gör klokast,
om man nu tillmäter dessa platsers representationsrätt rum att växa i.

För de val, som ske efter allmän rösträtt, synes äfven lämpligt,
att i riksdagsordningen bestämmes, huru många skola utses från hvarje
län, och att hvarje län bildar en valkrets liksom äfven Stockholms
stad. Huruvida valen böra sko medelst elektorer eller omedelbart, må
lernnas derhän. Det förra sättet vore enligt mångas mening att föredraga,
åtminstone till en början, emedan det ej ger anledning till så
stor röstsplittring, men den allmänna meningen synes föredraga de
omedelbara valen.

Deremot förtjena!- uppmärksammas en idé, som numera arbetar
sig fram och som omfattas med stigande intresse — den proportionella
valmetoden. Tanken härpå väckes till och med nu från rent socialistiskt
håll vid årets riksdag. Enligt mitt förmenande är det nödvändigt —
för att få fram en i praktiken så svårfattlig procedur — att man går
försöksvägen. Det gäller således till en början att tillämpa idén på
ett visserligen generelt, men ej så omfattande sätt, i all synnerhet som
tillämpningen fordrar ett sammanförande af valmännen till större valdistrikt,
och detta strider mot nu gängse åskådningssätt och önskningar.
Skall systemet i en framtid kunna komma till någon större användning,
så synes man nu böra välja en rätt tidpunkt för dess införande och ej
uppskjuta, till dess att nya valmän kunna finna det fördelaktigast att
slippa en metod, som måhända minskar deras makt.

Bland vetenskapsmännen råda olika meningar om den bästa metoden.
Ju mera exakt utslag man fordrar, dess krångligare och svårfattligare
blir naturligtvis systemet. Men nöjer man sig till en början med att
finna en bättre metod än den nuvarande, och ej anser det möjligt att
med ens få fram den allra bästa, så skulle jag vilja föreslå, att man i
alla valkretsar, der mer än en riksdagsman väljes, inför ett mycket

78

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

enkelt sätt att gå till väga: man röstar med blott ett namn på sin
valsedel, och det antal, som skall väljas, uttages bland dem, som fått
de högsta röstetalen. På sådant sätt kunde samtliga på allmän rösträtt
grundade val ske med undantag af de minsta länens: Gotlands,
Uplands, Jemtlands och Norrbottens, som blott skulle välja en riksdagsman
hvar. Men här torde åter de förherskande intressena vara
temligen ensartade och, till dess folkmängden hunnit ytterligare stiga,
detta kunna motivera, att blott de folkrikare länen finge börja att tilllämpa
metoden. —• Ett annat sätt, för att konseqvent tillämpa idén,
vore att, utan så skarpt tagen hänsyn till folkmängdssiffran, gifva äfven
dessa mindre län rätt att välja 2 riksdagsmän hvar. Dervid kunde
möjligen också antalet för Stockholms stad tåla vid att höjas från i
utkastet upptagna 2 till 3. Hela antalet länsvalda riksdagsmän blefve
derigenom 55, och Andra Kammaren komme att bestå af 235 representanter.

De städer, som välja två eller flere riksdagsmän, torde äfvenledes
böra tillämpa idén för sina kretsval. För att dock ej onödigtvis bryta
med hittills följd anordning i Stockholm, torde man ej böra bilda mindre
valkretsar, än att 2 riksdagsmän kunna väljas.

Att värnpligtsstrecket ej gerna bör införas, derför talar det praktiska
skälet, att i stora kommuner valförrättningen skulle betydligt fördröjas,
om någon kontroll härom skulle ske »vid valförrättningens
början.» Valtrassel kan också lätt skapas dermed. Streckets betydelse
som garanti torde också väsentligen öfverdrifvas.

För kretsvalen kunde nu gällande valrättsbestämmelser bibehållas,
men då vissa brukare och arrendatorer för närvarande äro särskildt
vanlottade, bör någon ändring ske för dem. Arrendevärdet kan naturligen
aldrig här tagas efter 6 procent.

I utkastet finnes upptagen en föreskrift om upprättande för de
val, som förrättas efter nu gällande census, af stående vallängder, hvari
valmännen införas efter anmälan. Dermed afses att bringa ordning i
vallängderna, som ej vidare skulle hafva något att göra med de kommunala
röstlängderna. Granskningen af de gamla valmännens befogenhet
skulle derigenom underlättas, och de nytillkomne valmännen hade vid
anmälan om införande i längden tillfälle att styrka sin valrätt. För
de val, som skulle förrättas på grund af allmän rösträtt, torde deremot
vallängderna kunna upprättas vid hvarje valtillfälle på grund af mantalslängden
med skyldighet för valmännen att vid röstsedlarnes aflemnande
uppvisa behörigt skatteqvitto.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

79

Herr von Friesen och medmotionärer hafva i motionen n:o 197
anfört följande:

»Att numera och icke minst efter sistlidne Riksdags beslut i
värnpligtsfrågan en utsträckning af valrätten till Andra Kammaren är
ett. reformkraf, som ej längre låter sig afvisas, måste genom Kongl.
Maj:ts proposition n:o 65, med förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer
af regeringsformen och riksdagsordningen, anses hafva blifvit
officielt erkändt. Men om också en sådan betydelse må tillerkännas
nämnda proposition, så är. dock det sätt att lösa rösträttsfrågan, som
deri föreslås, med hela den invecklade garantiapparat, som kännetecknar
det kongl. förslaget, icke af beskaffenhet att af vännerna till en effektiv
rösträttsreform kunna godtagas. Derför se sig undertecknade föranlåtna
att i denna för vårt folks framtid vigtiga angelägenhet yrka afslag å
nämnda proposition och framlägga ett väsentligen ändradt förslag till
främjande af rösträttsfrågans lösning.

Visserligen har i meranärnnda, proposition upptagits den grundtanke,
som vid 1900 års riksdag framstäldes i en motion af ett åttiotal
ledamöter af Andra Kammaren, nemligen att den åsyftade utsträckningen
af den politiska valrätten skulle väsentligen baseras på utöfvande af
kommunal rösträtt och en uppnådd ålder af 25 år. Den på Riksdagens
begäran verkstälda utredningen har ock gifvit vid handen, att ett konseqvent
genomförande af det s. k. kommunalstrecket skulle tillföra valmanskåren
en betydande förstärkning (omkring 36 procent) af nya valmän.
Men regeringen bär icke, såsom man särskilt efter beslutet i värnpligtsfrågan
haft skäl att förvänta, i liflig känsla af sakens vigt och med
fullt förtroende till nationen vågat taga det ifrågavarande steget helt
ut, utan sökt neutralisera reformens verkan genom en rad af så kallade
garantier och inskränkande bestämmelser, som gorå, att den kongl.
propositionen i dess föreliggande skick icke bör af Riksdagen antagas.

Till de garantier, som böra aflägsnas, räkna vi till en början den
alldeles opåkallade skärpningen af det nuvarande utskyldsstrecket. Detta
föreslås i § 14 inom. 1 af riksdagsordningen i dubbel måtto skärpt, ej
blott så, att skuldfrihet i fråga om utskylder skulle, utom såsom hittills
vid valtillfället, jemväl hafva förefunnits vid två föregående godtyckligt
valda tidpunkter, utan äfven så, att detta sålunda bestämda vilkor hädanefter
skulle komma att gälla både krono- och kommunalutskylder i
stället för, såsom hittills, enbart de senare. Äfven om det medgifves,
att fullgjord skattepligt liksom fullgjorda värnpligtsöfningar lämpligen
kan uppställas såsom vilkor för rätt att utöfva aktivt medborgarskap,
så följer dock ingalunda deraf, att en utsträckning af den politiska val -

Herr von
Fricsens m. fl.
motion.

80

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

rätten skäligen bör betinga utsträckt fordran från statens sida på skattepligtens
ordentliga fullgörande under längre tid och i annan ordning
än den nu föreskrifna, hvilken vi ej tänkt oss ändrad. Att en dylik
skärpt bestämmelse om guldna utskylder under valåret och två år före
valet skulle såsom vilkor för utöfvande af valrätt, hvad beträffar den
mera rörliga delen af befolkningen och framför allt kroppsarbetarne,
hvilka på grund af sitt yrke ofta nog tvingas att byta om vistelseort,
visa sig särdeles egnad att framkalla valtrassel, har af en regeringens
ledamot redan reservationsvis blifvit anmärkt, och vi instämma lifligt
deri. Yi tillåta oss derjemte att erinra, hurusom i fråga om valbarheten
före år 1888 i § 19 riksdagsordningen fans ett stadgande af innehåll,
att valbare till Andra Kammaren äro män, som uppnått tjugufem års
ålder samt eg a och minst ett år före valet egt valrätt inom vederbörande
kommun. Men just i följd af de många, ännu i friskt minne varande
valprocesser, som af stadgandet, att en riksdagsmannakandidat måste
ej blott tega», utan äfven »minst,ett år före valet hafva egt» en icke
af obetalda utskylder störd valrätt, framkallades, fann man sig föranlåten
att ur grundlagen aflägsna ifrågavarande från principiel synpunkt obehöfliga,
men i praktiskt afseende besvärliga bestämmelse. Och på enahanda
sätt torde det väl komma att gå, derest man inläte sig på det
otacksamma försöket att i fråga om valrätten skapa en liknande eller
ännu strängare bestämmelse än den, som förut med så dåligt resultat
blifvit pröfvad i fråga om valbarheten. Ett sådant stadgande skulle
helt visst, efter att ha kommit åtskillig förargelse åstad, blifva af ganska
förgänglig art.

Äfven om det vid första påseendet kan tyckas befogadt att, då det
gäller politisk valrätt, fordra fullgjord skattepligt framför allt till staten
och ej blott, såsom hittills varit fallet, till kommunen, så lärer dock,
oafsedt den ökade anledning till valtrassel, som en dylik fordran skulle
medföra, ett närmare öfvervägande gifva vid handen, att nu gällande
stadgande är för ändamålet fullt tillräckligt. Den kommunala rösträtten,
med hvilken ifrågavarande stadgande är förknippadt, utgör redan nu
och skulle enligt förslaget i än högre grad för framtiden komma att
utgöra grundvalen för den politiska, och vidare äro ju, då det gäller
erläggande af direkt skatt, de kommunala utskylderna i de allra flesta
fall de mest betydande. I fråga om medborgares ekonomiska skyldigheter
gent emot staten måste för öfrigt erläggande af de indirekta pålagorna,
som utgå under form af tullar, sockeraccis o. s. v. och vid
hvilka intet häftande för oguldna utskylder kan ifrågakomma, anses
såsom det väsentliga I jemförelse med de indirekta skatterna, hvilka

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

81

år 1900 uppgingo till omkring 22 kronor per hufvud och alltså för en
arbetare med familj måste beräknas till tre eller fyra gånger den summan,
sammankrymper det direkta skattebidrag i mantalspenningar och
bevillning, som erlägges af den, hvilken står existensminimum närmast,
till en ren obetydlighet, som ofta nog knappt torde räcka till att täcka
kostnaden för indrifvandet vid försummad inbetalning i rätt tid. I
hvarje fall skulle en mistning af valrätten för tre år utgöra ett allt för
hårdt och ojemnt drabbande straff för medborgare, som i öfrigt samvetsgrant
fullgjort sina pligter mot stat och kommun, men som ett år
af valperioden af kanske rent tillfällig anledning komme att häfta för
ett ej inom föreskrifven tid inbetaldt skattebelopp, måhända af ganska
ringa värde.

Det från flera håll: anförda skälet, att en bestämmelse om tre års
inom föreskrifven tid gnidna utskylder på ett afgörande sätt skulle förhindra
eventuella försök att obehörigen påverka valresultatet genom
inbetalning för ett större antal röstegande af deras utskylder, torde ej
mycket betyda. Sådana försök, om de verkligen i vårt land skulle
ifrågakomma, torde vida kraftigare motverkas genom en vaksam press
och laga domstolars utslag. Visserligen måste medgifvas, att det antal
medborgare, som häfta för oguldna kommunalutskylder och som derigenom
gå förlustiga sin politiska rösträtt, redan under nuvarande förhållanden
är bedröfligt stort, framför allt i de större städerna. Men
icke lärer en skärpning af utskyldsstrecket vara det rätta medlet att
åstadkomma välbehöflig rättelse i detta missförhållande, utan bör väl
boten härför fast mer sökas i ett kraftigt och mera ändamålsenligt inrättadt
uppbördsväsen. Då dertill kommer, att, såsom i den kongl.
propositionen med fullt fog finnes anmärkt, det skärpta utskyldsstrecket
endast kan antagas medföra obetydlig minskning af .valmanskåren, så
torde den föreslagna bestämmelsens värde såsom garanti befinnas vara
af så pass tvifvelaktig art, att den äfven ur denna synpunkt utan afsaknad
lärer kunna ur förslaget utgå.

Samma öde bör enligt vår mening vederfaras äfven den i § 14
mom. 3 föreslagna garantien af dubbla röster för valmän, som äro gifta
eller minst 40 år gamla. Detta förslag, som innebär en alldeles ny
och i vårt land oförsökt tillämpning af den graderade röstskalan, synes
nemligen skola leda till besynnerliga konseqvenser. Ty hvarken lärer
ingåendet af äktenskap eller öfverskridandet af det fyrationde lefnadsåret
i och för sig kunna sägas konstituera någon större politisk vederhäftighet
hos en valman. Äfven om det medgåfves, att egenskapen af
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 3 Sund. 6 Höft. L l

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

familjefader bör kunna förväntas öka vederbörande valmans samhällsintresse
i någon grad, så måste dock å andra sidan erinras derom, att
ett lättsinnigt ingånget eller olyckligt giftermål ofta nog kan vara
egnadt att skapa bekymmer och försämra en ekonomiskt mindre väl
lottad mans ställning. Det är vidare svårt att förstå, hvarför ett genom
skilsmessa eller genom hustruns frånfälle upphördt, måhända barnlöst,
äktenskap skulle medföra större politiska rättigheter än en ogift mans
aktningsvärda bemödanden att jemte sig sjelf försörja åldriga föräldrar
eller andra anförvandter. Den ogifta, sjelfförsörjande qvinnan skulle
fortfarande komma att sakna politisk rösträtt, medan åter den gitta
qvinnan skulle under en viss de! af mannens lif (25—40 år) representeras
af dennes dubbelröst. Åldringar, hvilka trots vunnen lifserfarenhet
dock på grund af naturens ordning redan börjat slappas i sitt politiska
intresse, skulle tillmätas dubbla röster, d. v. s. erhålla full rösträtt,
medan kraftfulla män i blomman af sin ålder, för så vidt de lefva
ogifta, skulle stanna vid en röst, d. v. s. faktiskt gå förlustiga hälften
af sin nuvarande rösträtt. Att en ogift, erfaren och kunskapsrik man i
sina bästa år skulle förfoga endast öfver en röst, medan en annan, till
äfventyrs mindre erfaren och mindre kunskapsrik, skulle ega två,
allenast af den grund, att han vore gift, kan väl ej heller sägas vara
särdeles lämpligt och rättvist.

Oafsedt dessa och åtskilliga andra oegentligheter, som tvåröstsystemet,
med den egendomliga tillämpning det i den kongl. propositionen
erhållit, skulle komma att medföra, torde man böra väl betänka
sig, innan man företager sig att i vår riksdagsordning iöra in den graderade
röstskalans princip, när det gäller val till Andra Kammaren.
Sjelfva principen om graderad röstskala strider afgjordt mot den åskådning,
som sedan länge hos vårt folk blifvit rotfäst, nemligen att vid
dessa val samfäld och lika rösträtt utan hänsyn till de röstberättigades
olika stånd eller ekonomiska vilkor bör vara rådande. Om således skäl
finnas, hvilka under alla förhållanden — alltså äfven vid mera genomgripande
rösträttsförslag och om en mera rationel form för den graderade
röstskalans användande vore funnen — bestämdt tala emot en
sådan anordning, har man så mycket mera anledning att, i likhet
med tvenne af regeringens medlemmar, betvifla lämpligheten af att
inom ramen af den nu föreslagna rösträttsutvidgningen söka bringa till
användning en dylik garantibestämmelse. Den praktiska erfarenhet,
som just i våra dagar vunnits i fråga om den graderade skalans användning
i Belgien, kan sannerligen ej heller sägas mana till efterföljd.

Att för öfrigt den i kongl. propositionen förebragta utredningen

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

83

rörande det ifrågasatta tvåröstsystemets verkningar, omfattande endast
hufvudstaden och fem spridda län, är i hög grad bristfällig, särskild!
då det gäller tillämpningen af ett så pass originel! och i den föreslagna
formen hittills aldrig försökt projekt, faller genast i ögonen. Skulle
åter de slutsatser, chefen för justitiedepartementet af detta ganska ofullständiga
och ännu ej publicerade statistiska material i sådant afseende
ansett sig berättigad att draga för hela riket, verkligen visa sig hålla
streck, så torde deraf med all önskvärd tydlighet framgå, att ifrågavarande,
för våra förhållanden främmande bestämmelse om dubbla röster
för vissa valmän, såsom garanti betraktad, lärer bli skäligen värdelös
och sålunda utan vidare bör kunna lemnas ur räkningen.

Äfven den på regeringens eget initiativ föreslagna ändringen af
§ 13 inom. 3 riksdagsordningen, hvarigenom de större städerna obligatoriskt
skulle, så vidt lämpligen ske kan, efter församlingar och rotar
indelas i enmansvalkretsar, synes vara eu nyhet af mer än tvifvelaktigt
värde. Hvad genom en sådan ändring skulle stå att vinna, är svårt
att inse. Ty »det naturliga utjemnande af tillfälligheter», som i kongl.
propositionen anföres såsom en hufvudgrund för nämnda förslag,
måste betecknas såsom ett synnerligen svagt och otillfredsställande
skäl. Fastmer lärer den, som är något närmare bekant med välförhållandena
i landets större städer, ha anledning befara, att ett dylikt stadgande
snarare skulle verka i den rigtningen, att storstadsvalen mer än
hittills blefve utsatta för oberäkneliga inflytelser af kotteriintressen och
småaktiga partiintriger, som inom trängre kretsar alltid ha lättare att
göra sig gällande till förmån för dem, som äro starkast och djerfvast i
att anlita agitationens konstgrepp. Hittills har, såvidt till vår kännedom
kommit, ingen olägenhet försports af den åt städer, som har att
välja mer än en riksdagsman, genom riksdagsordningens § 16 mom. 5
medgifna rätt att efter godtfinnande vidtaga en indelning af staden i
valkretsar eller ej. Stockholm är, såsom bekant, den enda af hithörande
städer, som hittills begagnat sig af denna rätt, medan Göteborg, Malmö,
Norrköping och Gefle utse sina riksdagsmän utan dylik indelning i
kretsar. Ifrågavarande förslag till grundlagsändring, som går stick i
stäf mot tidens rigtning att genom sammanslutning i kretsar med vidsträcktare
valrätt söka höja valens nivå, lärer hvarken kunna anses
nödigt eller nyttigt, och vi våga derför uttala den förhoppning, att det
ej måtte vinna Riksdagens bifall.

Nästan omöjligast af alla de i den kongl. propositionen ifrågasatta
garantierna verkar emellertid förslaget att genom en ändring af § 57
regeringsformen grundlagsfästa ej blott vilkoren för utöfvande af korn -

84

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

munal rösträtt — en sådan tanke kan under lämplig form hafva godt
fog för sig — utan äfven röstberäkningen; d. v. s. den 100-gradiga
röstskalan i stad och den 5,000-gradiga å landsbygden skulle hädanefter
ej kunna ändras utan genom samstämmigt beslut af Konungen
och två lagtima Riksdagar under olika valperioder. Detta förslag är
till sitt innehåll icke blott onödigt — valrätten till Första Kammaren
har hittills ansetts tillräckligt kringgärdad genom kommunallagarne —
utan äfven rent af framstegsfiendtligt, enär det kan komma att utgöra
ett i grundlagen inlagdt hinder för genomförande af välbehöfliga ändringar
i skatteväsendet och dermed sammanhängande ändringar af bestämmelserna
för den kommunala röstberäkningen. Formen för förslaget
är dessutom särdeles olycklig, enär det skulle skapa ett nytt slags lag
här i landet, som delvis vore af grundlags och delvis af allmän lags
natur, hvarvid gifvetvis gränslinien mellan de delar af lagen, som borde
räknas till det ena eller andra slaget, måste blifva föremål för ständiga
tvister.

Det i kongl. propositionen för ifrågavarande förslag anförda
skälet, att derigenom äfven skulle vinnas, att »föreskrifterna om de val,
som äro bestämmande för Första Kammarens sammansättning i sin
helhet, erhölle grundlags helgd», förefaller föga öfvertygande. Med
lika stort, om icke större, fog skulle kunna påstås, att vilkoren för valrätt
till Andra Kammaren ej borde behöfva omgifvas med större helgd
än den man hittills ansett tillräcklig för bestämmelserna angående valrätten
till Första Kammaren, hvilka, såsom bekant, väsentligen äro beroende
på kommunallagarne och således af allmän lags natur. Det
kan för öfrigt i fråga om kommunallagarne, hvilka beröra förhållanden af
mera praktisk art, vara förmånligt, att apparaten vid deras ändring ej
är alltför tung; samtycke af båda statsmakterna synes oss i detta fall
vara garanti nog, utan att man derutöfver skulle behöfva fordra de omständliga
formerna för grundlagsändring.

På samma gång vi alltså, i anslutning till det anförda, yrka, att
ofvan berörda förslag till ändring af § 57 regeringsformen samt af §
13 mom. 3, § 14 mom. 1 och 3 riksdagsordningen icke måtte bifallas,
vilja vi såsom vår mening uttala, att den aktningsvärda, sträfsamma
och relativt ekonomiskt tryggade samhällsklass, som i allmänhet går
under namn af jordtorpare, icke bort — såsom i kongl. propositionen
skett — på grund af vissa formella svårigheter, hvilka ej torde vara
omöjliga att öfvervinna, i fråga om sina statsborgerliga rättigheter afspisas
med en obestämd anvisning på framtiden. Yi finna fastmer, att
dessa, enligt den verkstälda utredningen, till ett antal af omkring

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

85

53,000 uppgående bofaste, om också ej sjelfegande, småjordbrukare
skulle utgöra eu lämplig förstärkning åt landsbygdens valmanskår och
att de utan afvaktande af den ovissa utgången af kommunalsskattereformen
böra göras kommunalt och dermed äfven politiskt röstberättigade.
Detta torde kunna gå för sig derigenom, att jordtorparnes lägenheter
göras till föremål för särskild taxering, såsom i vår motion n:o 198 om
ändringar i kommunalförordningarne närmare utvecklas, i hvilken
motion vi hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
begära utarbetande och framläggande af ett i nämnda rigtning gående
förslag, som vid nästkommande riksdag samtidigt med de här påyrkade
grundlagsändringarna kunde föreligga till antagande.

Den hufvudsynpunkt, från hvilken vi förmena, att den föreliggande
frågan om en utsträckning af valrätten till Riksdagens Andra Kammare
bör bedömas, är en helt annan än den, som faktiskt funnit sitt uttryck
i regeringsförslaget, eller att vissa kategorier af samhällsmedlemmar må
medgifvas aktivt deltagande i statslifvet, endast under förutsättning, att
den hittillsvarande maktfördeluingen ej alltför racket rubbas till jordegareklassens
nackdel och att valmanskåren ej måtte alltför starkt utvidgas.
Vi vilja, med en som vi tro rättvis uppskattning af det svenska folkets
i våra dagar uppnådda allmänna politiska mognad, i stället på allvar
göra .gällande den grundsats, som äfvenledes i kongl. propositionen
uttalats, men vid förslagets utarbetande, tyvärr, vunnit alltför litet
beaktande, nemligen att liufvudsyftet med eu sund valrättspolitik måste
vara »att, så vidt möjligt, alla goda krafter kallas att samarbeta till det
helas bästa». Det är vid tillämpningen af denna grundsats till statens
sanna fördel, att utan hinder af onödiga skrankor sjelfständigt verksamme,
oförvitlige svenske män af alla klasser och i så stort antal
som möjligt måtte genom politisk likställighet i afseende å rättigheter
och skyldigheter känna sig fullt solidariska samt att samhällsintressena,
de lägre som de högre, i det offentliga lifvet blifva så mångsidigt
representerade som möjligt. Först så kan den lifliga allmänanda fostras,
som i fredliga och, der så påfordras, äfven i krigiska värf ger lyftningåt
ett folks sträfvanden; först så kunna föråldrade klass-skilnader och
onaturliga motsättningar af landsbygdens och städernas intressen småningom
utplånas, och nationen, genomströmmad af eu stark gemensamhetskänsla,
få inre kraft att följa med tidens snabbt fortskridande
civilisatoriska sträfvanden på olika områden. Väl erfordras hädanefter
som hittills vissa bestämmelser rörande valmannens allmänna vederhäftighet;
men dessa få ej vara af den art, att de trakassera honom

86

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

vid utöfvande af politiska rättigheter eller utestänga alltför många
medborgare från valrätt.

Redan länge har en verksam politisk valreform påkallats af den
märkliga förskjutning af krafterna på det ekonomiska och sociala lifvets
område, som under de sista årtiondena af förra århundradet hos oss egt
rum, i det Sverige utvecklat sig från ett väsentligen jordbruksidkande
land till en stat, der industri och andra näringar intaga en betydande
plats vid jordbrukets sida. Dessutom har den i hög grad förbättrade
folkupplysningen, den ökade samfärdsel mellan landets olika delar, det
allt lifligare deltagandet i det kommunala lifvet samt åtskilliga andra
faktorer, som det här blefve för vidlyftigt att uppräkna, gjort behofvet
af en omfattande utsträckning af valrätten till Andra Kammaren känbar!.
Flera talrika samhällsklasser eller delar af klasser, som ega tillräcklig
bildning och tillräckligt sjelfständig ställning för att deltaga i
det aktiva statslifvet, göra nemligen med skäl anspråk derpå och gifva
alltmera tydligt till känna sitt missnöje öfver att vara från rösträtt
utestängda. Hit höra — förutom de redan nämnda jordtorparne — en
mängd kroppsarbetare och handtverkare, mindre löntagare, egare af
hus å annans mark och små arrendatorer in. fl., hvilka på grund af
gällande olämpliga valrättsbestämmelser för närvarande sakna all politisk
befogenhet. Det kan derför i våra dagar och inom ett så upplyst folk
som det svenska näppeligen längre anses klokt att ge näring åt missnöjet
genom att hålla på ett fåtalsvälde, som utesluter breda lager af
folket eller omkring 75 % af de myndige männen från tillfälle att på
något sätt inverka på stiftandet af de lagar, hvarunder de skola lefva,
eller på besluten om de skattebördor, som läggas på deras axlar. Häri
måste, mena vi, snart ske eu ändring, om ej vårt land skall komma
att räknas till politiskt efterblifna länder; enligt uppgifterna i kongl.
propositionen är det ju bland Europas konstitutionelt styrda stater endast
tre, Ungern, Italien och Rumänien, som i förhållande till sin folkmängd
ha lägre procent af valmän än Sverige.

Efter det beslut, som vid sistlidne riksdag fattades om en betydande
utsträckning af värnpligten, framstår krafvet på en effektiv utvidgning
af den politiska rösträtten såsom ännu mera trängande än förr. Detta
kraf har också både vid härordningsfrågans behandling förra året och
genom den framlagda kongl. propositionen vunnit offentligt erkännande,
hvilket ju förr dess hellre borde öfvergå från ord till handling. Ty det
måste allvarligen besinnas, att de uppoffringar, vi göra för det yttre
försvaret, kunna komma att sakna ansedd verkan, om vi ej i tid göra
hvad vi kunna för att inom den nya värnpligtshären framkalla den

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

87

samhörighetskänsla, den sunda och kraftiga medborgaranda, som ensam
är mäktig att utbilda vår här till en verklig folkhär och att i farans
stund gifva åt densamma den fasta sammanhållningen i kampen för
rättigheter, dem alla känna som gemensamma. Rösträttsfrågan är i
sjelfva verket, om vi se till djupet af densamma, att betrakta som vår
inre försvarsfråga, hvars lösning utgör ett nödvändigt komplement till
en tidsenlig och effektiv anordning af det yttre försvaret.

Väl kunde under sådana omständigheter med skäl ifrågasättas, att
åt hvarje välfräjdad och myndig svensk man, som fullgjort sin värnpligt,
icke häftar för påförd skatt och derjemte motsvarar de i § 26
riksdagsordningen specificerade oförvitlighetsfordringarna, tillerkändes
rösträtt. Detta må bli framtidens mål; men för närvarande torde
reformens vänner göra klokast i att söka vinna hvad som på redan
befintlig grund kan vara möjligt att nu ernå.

Ett vilkor för valrätt, som i de flesta moderna stater spelar en
vigtig roll, om ock på mycket olika sätt formuleradt, är den i och för
sig mycket nära liggande fordran på att en valman skall ha egen och
fast bostad. Hos oss torde man för en sådan fordran näppeligen kunna
utpeka en enklare och mera praktisk form än att, efter borttagandet af
det nuvarande politiska censusstrecket, fasthålla vid nu gällande bestämmelser
om kommunal valrätt såsom vilkor för den politiska. För att ega
rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter fordras nemligen, enligt
lcongl. förordningarne af den 21 mars, resp. 23 maj, 1862 angående
kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm, jemförda med
bevil!ningsförordningen, förutom andra vigtiga qvalifikationer, såsom att
vara svensk undersåte, myndig, välfräjdad och bosatt, d. v. s. mantalsskrifven
inom kommunen, äfven att ega, arrendera eller med stadgad
åborätt innehafva fastighet till minst 100 kronors taxeringsvärde eller
vara uppskattad till en årsinkomst af minst 500 kronor. Detta innebär
med andra ord, att den kommunalt röstberättigade skall ega fast bostad
och en ekonomisk ställning, som föga kan sägas höja sig öfver existensminimum.
För hans allmänna vederhäftighet har man ytterligare sökt
en borgen i stadgandet, att han ej får häfta för oguldna kommunalutskylder.

Det s. k. kommunalstrecket synes alltså genom de dermed förbundna
vilkoren väl lämpa sig såsom grundval för den politiska valrätten
och har äfven alltsedan 1866 så betraktats. Om man nu, såsom
vi förutsätta, aflägsnar de hittills derutöfver för valrätt till Andra Kammaren
uppstälda censusbestämmelserna, kan emellertid anses påkalladt
att ytterligare söka befästa grundvalarne för den kommunala rösträtten,

88

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

hvilka för framtiden skulle få ökad betydelse. Ett sådant befästande
torde lämpligen ske genom att göra ifrågavarande rösträttbestämmelser
oberoende af bevillningsförordningens föreskrifter, hvilka kunna ändras
genom eu gemensam votering. Derjemte bör i grundlagen fullt klart
och tydligt fastslås deras egenskap af att vara bestämda genom lag,
stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Till vinnande af det förra
ändamålet föreslå vi, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande inför nästkommande Riksdag
af förslag till vissa ändringar af kommunalförordningarne i nämnda
syfte; se närmare vår motion n:o 198. Det senare ändamålet åter hemställa
vi måtte främjas genom ett tillägg till § 57 regeringsformen.
Våld förslag till den kommunala rösträttens grundlagsfästande skiljer
sig dock, såsom lätt inses, från regeringens i två vigtiga afseenden,
nemligen först och främst deruti, att vårt förslag endast afser vilkoren
för den kommunala rösträttens utöfvande, icke röstberäkningen, och vidare
deruti, att rösträttsbestämmelserna, liksom öfriga delar af kommunallagarne,
genom grundlagens bud uttryckligen föreskrifvas skola vara
af allmän lags natur och sålunda vid ändring beroende på båda statsmakternas
beslut, men utan att, såsom i kong], propositionen föreslagits,
blifva underkastade de för grundlagsändring stadgade formerna.

Ett annat vilkor för den politiska valrätten ger sig af sig sjelf
genom det ofvan uppstälda krafvet på fullgjord värnpligt, nemligen att
valmannen skall hafva uppnått en sådan ålder, att det väsentliga af
nämnda tjenstgöring i regel måste anses undangjordt. Detta är fallet
vid inträdet i tjugufemårsåldern, som alltså lämpligen kan sättas som
gräns för den politiska myndighetsåldern. Genom en sådan höjning
af valmannens ålderskompetens, hvilken för den, som söker garantier,
naturligtvis måste anses medföra sannolikhet för något större mognad
i omdömet hos valmannen, vinnes dessutom, att vilkoren för valrätt
och valbarhet kunna sammanfalla. Med den formulering, som i vårt
förslag till ändring af § 14 riksdagsordningen gifvits åt åldersbestämmelsen,
nemligen att valrätt eger den i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigade man, »som uppnått eller under det år valet hålles
uppnår tjugufem års ålder», skulle emellertid en medborgare erhålla sin
politiska befogenhet ett år tidigare än enligt regeringens förslag. Detta
innebär en icke oväsentlig fördel för sådana män, som under sjelfva
valåret fylla 25 år och som eljest måste bli 27 å 28 år gamla,
innan de kunde komma i tillfälle att deltaga i de vid hvarje treårsperiods
slut infallande valen till Andra Kammaren. Å andra sidan kan
ett sådant stadgande näppeligen sägas innebära några olägenheter, då

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

89

värnpligtsöfningarna äfven efter deras utsträckning till kela den beslutade
tidslängden i regel skola vara fullgjorda under det tjugufjerde lefnadsåret.
Och hvad valbarheten beträffar, hvilken genom den föreslagna formuleringen
af § 19 riksdagsordningen i viss mån skulle påverkas af detta
stadgande, så torde det väl alltid komma att höra till de stora sällsyntheterna,
att någon skulle väljas till riksdagsman, innan han fylt tjugufem år.
Men äfven om så undantagsvis skulle inträffa, hinner den nyvalde riksdagsmannen
före lagtima riksdags början uppnå den nu stadgade åldern af
tjugufem år. Då man ej bör mer än hvad som med hänsyn till krafvet på
fullgjord värnpligt är nödigt öka ålderskompetensen, torde alltså ifrågavarande
förslag få anses innebära en god lösning af åldersfrågan. Af den
formulering, som i § 14 mom. 1 riksdagsordningen gifvits åt föreskriften om
fullgjorda värnpligtsöfningar, torde för öfrigt fullt tydligt framgå, att de,
som i laga ordning erhållit uppskof med värnpligtens fullgörande eller
blifvit derifrån befriade, ej härigenom lida intrång i sin rösträtt.

I vårt förslag till grundlagsändringar hafva vi dessutom upptagit
det i den kongl. propositionen, i följd af Riksdagens skrifvelse af år
1901, i § 14 riksdagsordningen införda stadgandet om valrättens bibehållande
vid flyttning från en kommun till annan samt genom nämnda
proposition i § 17 af rikdagsordningen föreslagna ordningsbestämmelser
angående vallängds kungörande och granskning, dervid dock de senare
bestämmelserna så till vida jemkats, att valman fortfarande som hittills
skulle ega att i fråga om egen valrätt göra framställning äfven under
valförrättningens fortgång.

Efter det vi sålunda sökt bortskära de onödiga och vanställande
utväxter, som vidlåda den kongl. propositionen, hvilar det af oss framlagda
förslaget till rösträttsreform väsentligen på två hufvudprinciper,
nemligen den kommunala rösträtten, gjord oberoende af bevillningsförordningens
föreskrifter och genom förtydligande af grundlagens bud
befästad, samt eu något höjd åldersgräns, hvilken bestämts som skett
med särskild hänsyn till den nya värnpligtslagens stadganden. I hufvudsak
kan alltså förslaget sägas vara fotaclt på den allt sedan 1866 vidhållna
historiska grunden, på hvilken det, så länge man vill fasthålla
vid den hittills varande valkretsindelningen, torde få anses tryggast att
bygga vidare. Men skulle denna grundval af Riksdagen förkastas och
de här framstälda moderata reformyrkandena afslås, torde frågan hafva
inträdt i ett sådant skede, att det bör tagas i allvarligt öfvervägande,
huruvida icke för vårt lands framtida konstitutionella utveckling nya
grundvalar må uppsökas.»

Bill. till Riksd Prof. 1902. 3 Sami. 6 Höft.

12

90

Herr Nordströms
motion.

Till utskottet
öfverlemnade
statistiska
tabeller.

Sammanfattning
af
förslagens
innehåll.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Slutligen har herr Nordström i sin motion, n:o 200, till stöd för
sitt skrifvelseförslag anfört, huivudsakhgen, att den allsidiga utredning
uti rösträttsfrågan, som 1900 års Riksdag hos Kong! Maj:t begärt,
ännu icke förelåge och ej heller kunnat medhinnas, samt att den af
Kongl. Maj:t framlagda propositionen i rösträttsfrågan icke syntes
vinna tillslutning inom något parti; hvarjemte motionären framhållit
bristen på samstämmighet mellan de vid innevarande riksmöte af enskilda
motionärer framlagda olika förslagen äfvensom frågans utomordentliga
vigt för vårt lands framtid och samfundsbyggnadens bestånd samt
behofvet af dess mogna och grundliga pröfning.

Förutom de handlingar, för hvilkas innehåll nu blifvit redogjordt,
hafva dels detaljerade tabeller öfver de kommunalt skattskyldiges fördelning
med hänsyn till deras rösträtt vid val till Riksdagen Andra
Kammare år 1900, särskild! för landsbygden, för städerna, för köpingar
och municipalsamhällen samt för hela riket, äfvensom öfver jordtorpare,
fördelade med hänsyn till deras årsafgifter m. m., år 1900, dels en
preliminär redogörelse för »ålders- och civilståndsfördelnmg af i en
egna kommunens angelägenheter röstberättigade män samt af j or -torpare inom Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Skaraborgs och Ge eborgs
län samt Stockholms stad år 1900» dels ock tabeller öfver nu
röstberättigade vid val till Andra Kammaren i procent af alla kommunalt
röstberättigade så väl för landsbygden som för städerna, öfver nu röstberättigade
jordegare och arrendatorer i procent af alla nu röstberättigade
samt öfver jordegare och arrendatorer i procent af alla, kommunalt
röstberättigade blifvit efter hand, i den mån de fullbordats, från
statistiska centralbyrån till utskottet öfverlemnade.

De utvägar att lösa frågan om utsträckning af den politiska
rösträtten, hvilka anvisats i de vid innevarande års riksdag framstälda
förslagen, äro, såsom af förestående redogörelse framgår, _ af mycket
skiljaktig natur; men man kan dock oaktadt all den vexling i meningar,
som i förslagen framträder, i vissa punkter spåra grundåskådningar i
ämnet, hvilka äro gemensamma för vissa bland förslagen och för frågans

bedömande äro af vigt och intresse.

Den kongl. propositionens grundtankar torde kunna. angitvas pa

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

91

följande sätt: den politiska rösträtten må utsträckas till alla kommunalt
röstberättigade män, som fylt tjugufem år samt frdlgjort sina skyldigheter
med afseende på skattebetalning och värnpligt; rösträtten skall på det sätt
vara graderad, att hvarje röstberättigad har en röst och att den, som
är eller varit gift eller uppnått fyrtio års ålder, skall hafva två röster;
flyttning från eu kommun till en annan må ej medföra förlust af rösträtt;
stadganden om röstlängdernas justering och deras vitsord böra i
grundlag intagas; de större städerna skola fördelas i enmansvalkretsar;
grundlags helgd bör beredas åt kommunallagarnes bestämmelser om
rösträtt och röstberäkning.

Grundsatsen att kommunal rösträtt skall vara hufvudvilkoret för
politisk valrätt har icke blott upptagits i Kong]. Maj:ts proposition,
utan äfven erkänts och tillämpats i herr von Friesens m. fl. motion.
Båda de nämnda förslagen hafva hemtat denna grundsats från nu
gällande stadgande i § 14 riksdagsordningen och äro sålunda i detta
stycke byggda på historisk grund. Likasom i Kong!. Maj:ts proposition
hänvisats till förändrad lagstiftning om kommunalbeskattningen såsom
den väg, på hvilken kommunal rösträtt och dermed politisk valrätt må
kunna beredas jordtorparnes talrika samhällsklass, så har äfven af
nämnde motionärer, herr von Friesen in. fl., uti motion n:o 198,
hvilken blifvit remitterad till lagutskottet, framlagts förslag om skrifvelse
till Kongl. Maj:t i syfte att få genomförda sådana ändringar i kommunallagarne,
att politisk valrätt må tillkomma jemväl jordtorparne.

Det historiskt gifna sambandet mellan kommunal och politisk
rösträtt har deremot i öfriga motioner mer eller mindre fullständigt
öfvergifvits. Friherre von Knorling jemte medmotionärer föreslå såsom
vilkor för politisk valrätt i stället för kommunal rösträtt egandeeller
brukningsrätt af jordbruksfastighet till värde af etthundra riksdaler
eller eganderätt af annan fastighet till samma värde eller ock
erläggande till staten af minst femtio öre i bevillning för årlig
inkomst. '' Herr Lundgren fordrar ej heller kommunal rösträtt, men
väl skattskyldighet till staten och kommun. Herr Lindblad åter förordar
visserligen, att en del af riksdagsmännen i Andra Kammaren fortfarande
skola väljas i mindre valkretsar med hufvudsakligen samma
bestämmelser i fråga om rösträtt som de nu gällande, men föreslår
äfven, att en annan del af nämnda kammares ledamöter skall välj as länsvis
med tillämpning af allmän rösträtt. Att valrätten till Andra Kammaren
skall, med öfvergifvande af nu gällande rösträttsvilkor, grundas på
allmän rösträtt, förordas af herr Gustaf Andersson, som dock önskar att
härtill skola knytas åtskilliga garantier utöfver de af Kongl. Maj:t före -

92

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

slagna. Herr Branting slutligen har tagit steget fullt ut i sitt förslag
om allmän rösträtt för alla svenska medborgare, som uppnått
tjuguett års ålder och uppfylla de i § 26 riksdagsordningen stadgade
vilkor för valbarhet till riksdagsman.

I fråga om den ålder, som må fordras för valrätt, hafva samtlige
förslagsställare, med undantag af herr Branting, varit med Kong]. Maj:t
ense deri, att tjugufem års ålder ansetts erforderlig, om än bestämmelserna
härom något olika formulerats. Likaså hafva motionärerna i
allmänhet varit enige i att fordra fullgörande af åliggande värnpligtsöfningar.

Med afseende åter å det i den kongl. propositionen uppstäda krafvet,
att skattskyldighet gent emot staten och kommun skall vara ordentligt
fullgjord, hafva motionärerna i allmänhet i en eller annan form i sina
förslag upptagit ett sådant vilkor för valrättens utöfvande.

Kongl. Maj:ts förslag om införande af graderad politisk rösträtt
har icke vunnit understöd hos någon annan motionär än herr Lundgren,
som förordar tvågradig röstskala, grundad på vissa qvalifikationer i
afseende å bildning och innehafvande af allmän tjenstebefattning äfvensom
å viss förmögenhet eller inkomst.

Det i den kongl. propositionen, med anledning af Riksdagens i
skrifvelse den 30 mars 1901 gjorda anhållan, framlagda förslag till
särskilda bestämmelser, åsyftande att flyttning från en kommun till en
annan ej må medföra förlust af valrätt till Andra Kammaren, har vunnit
tillslutning såväl i herr Lundgrens som i herr von Friesens m. fl.
motioner.

Särskilda bestämmelser om justering af röstlängd och om den tid,
inom hvilken anmärkning mot sådan längd bör framställas, föreslås i
Kongl. Maj:ts proposition; och har denna tanke funnit uttryck såväl i
de af friherre von Knorring m. fl. samt herrar Lundgren och Lindblad
väckta motionerna som ock i herr von Friesens m. fl. motion n:o 197,
hvilken dock skiljer sig från Kongl. Maj:ts förslag i denna del så till
vida, att anmärkning mot röstlängden skulle om anmärkningen gäller den
anmärkande sjelf, få framställas jemväl under valförrättningens fortgång.

De större städernas uppdelande uti enmansvalkretsar i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag har icke förordats af någon annan motionär
än herr Lundgren. Men deremot har hos åtskilliga motionärer yppat
sig en bestämd tendens att söka genom ändrade bestämmelser i § 13
riksdagsordningen åstadkomma en annan fördelning mellan landsbygd
och städer af antalet representanter än den nu stadgade. Skarpast
framträder krafvet på ändring i denna rigtning uti friherre von Kuorrings

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

93

m. fl. motion samt i herrar Gustaf Anderssons och Brantings förslag.
I alla dessa påyrkas upphäfvandet af olikheten i representationsrätt
mellan land och stad.

I sammanhang härmed förordas ytterligare i friherre von Knorrings
m. fl. motion, att till stadsvalkretsarna må öfverföras köpingar
och municipalsamhällen med folkmängd af minst ett tusen invånare.
För önskvärdheten af köpingars och municipalsamhällens öfverförande
till stadsvalkretsarna uttalar sig äfven herr Lindblad.

Mellan de olika motionerna förefinnes en väsentlig olikhet, som torde
böra särskildt framhållas. Under det att några af dem i likhet med den
kongl. propositionen afse rösträttsfrågans lösande genom positiva beslut
vid denna riksdag, hafva andra, såsom de af herrar Gustaf Andersson,
Lindblad och Nordström framlagda, till syfte att få rösträttsfrågan gjord
till föremål för förnyad och fullständigare utredning, vid hvilken de af
motionärerna framhållna önskemålen och anvisade utvägarna kunde
tagas under ompröfning.

Ur en annan synpunkt kunna de flesta föreliggande förslagen
hänföras till två hufvudgrupper, af Indika den ena omfattar sådana
förslag, i hvilka åsyftas allmän rösträtt, vare sig utan eller med garantier,
under det att förslagen inom den andra afse bibehållande af en
förmögenhets- eller inkomstcensus af ett eller annat slag. Till den
förra gruppen höra herrar Brantings, Lundgrens och Gustaf Anderssons
förslag samt delvis herr Lindblads motion, till den senare åter Kongl.
Maj:ts proposition äfvensom de af herr von Friesen m. fl. och friherre
von Knorling m. fl. väckta motionerna.

På sidan om de nu omförmälda förslagen, hvilka alla hafva afseende
på politisk valrätt för män, ligger herr Lindhagens motion om
beredande af sådan rätt jemväl åt qvinnor.

Efter denna sammanfattning af de föreliggande förslagens hufvudinnehåll
öfvergår nu utskottet till eD närmare granskning af desamma.

Hvad då först beträffar herr Lindhagens motion, hvilken är i förhållande
till de öfriga förslagen fristående, får utskottet till en början
erinra, att yrkanden om politisk rösträtt för qvinnor blifvit tillförene
vid åtskilliga tillfällen inom Riksdagen framstälda. Vid 1884 års riksdag
hemstälde herr Borg uti eu inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 49, om sådan ändring af §§ 14 och 19 riksdagsordningen, att, med
upphäfvande af hvad i samma paragrafer funnes stadgadt derom, att
endast män egde rättighet att deltaga i val till Andra Kammaren och
att kunna till ledamöter af samma kammare väljas, dylik rättighet
borde tillerkännas jemväl qvinna, hvilken uppfylde de vilkor, hvarunder

Utskottets
motivering.

94

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

enligt nämnda paragrafer en man vore valberättigad och valbar. Konstitutionsutskottet
afstyrkte motionen; och blef utskottets hemställan af
båda kamrarne bifallen. Sedermera hafva två gånger uti reservationer
till konstitutionsutskottsbetänkanden, nemligen år 1886 af herr Hedin
och år 1895 af herr Vahlin, blifvit framstälda yrkanden i enahanda
rigtning, hvarjemte i vissaj.ynotioner om allmän eller eljest utsträckt
valrätt till Andra Kammaren gjorts liknande framställningar. Men ej
heller dessa yrkanden hafva i någondera kammaren bifallits.

Utskottet vill för sin del gerna medgifva, att den tanke, som
ligger till grund för sträfvandena att bereda qvinnan likställighet med
mannen i politiskt likasom i socialt och ekonomiskt afseende, må vara
ur teoretisk synpunkt tilltalande. Men då det väckta förslaget afser
att i vår offentliga rätt införa en alldeles ny princip, som ej heller i
andra länder, hvilkas samfundsförhållanden äro med våra närmast likartade,
ännu vunnit tillämpning, har utskottet saknat anledning att
tillstyrka någon åtgärd för åstadkommande af en sådan, på många förhållanden
inverkande omdaning af vårt politiska valsystem.

Vidkommande härefter det af herr Branting framlagda förslaget
om rösträtt för hvarje svensk medborgare, som fylt tjuguett år och i
öfrig!: uppfyller vilkoren för valbarhet till riksdagsman, får utskottet först
erinra, hurusom framställningar i enahanda rigtning, om ock i något
vexlande form och vid ett par tillfällen med tillagdt vilkor angående
fullgjord förefintlig skattepligt, förelegat vid ett betydande antal riksdagar
efter det nya riksdagsskickets införande, nemligen åren 1869,
1872, 1881, 1886, 1888, 1890—1896 samt 1899, äfvensom att förslagen
ständigt blifvit af konstitutionsutskottet afstyrkta och af båda kamrarne
afslagna. Utskottet ställer sig i detta hänseende på samma ståndpunkt,
som Riksdagen förut i fråga härom intagit, hvarjemte utskottet i
denna punkt ansluter sig till hvad chefen för justitiedepartementet till
statsrådsprotokollet anfört/ (se ofvan sid. 5 och 6).

Såsom garantier mot de faror, hvilka skulle vara förenade med
införandet af allmän rösträtt föreslås af herr Gustaf Andersson en viss
mogen ålder, nemligen uppnådda tjugufem år, fullgjord värnpligt, ordentligen
erlagda skatter till staten och kommun under ett visst antal år,
minst tre, före valet, lika representationsrätt för land och stad, medelbara
val, lika antal ledamöter i Riksdagens båda kamrar samt nedsatt
riksdagsmannaarfvode för ledamöterna i Andra Kammaren. Af herr
Lundgren ifrågasättes eu på flera grunder hvilande gradering af rösträtten
och af herr Lindblad Andra Kammarens bildande dels genom länsval
med tillämpande af allmän rösträtt och dels genom val i mindre

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

95

valkretsar med bibehållande af nuvarande bestämmelser om census samt
eventuel användande af den proportionella valmetoden.

Förutom de sålunda föreslagna garantierna skulle äfven andra sådana
kunna ifrågasättas såsom bestämmelser om klassval, om förläugd valperiod
för Andra Kammaren eller, i enlighet med hvad som finnes stadgadt
i vissa utländska stater, om (kvalificerad majoritet för vidtagande af
grundlagsändringar m. in. Angående dessa olika sätt att till en utvidgad
rösträtt anknyta garantier gäller emellertid i allmänhet, att deras
användande skulle förutsätta genomgripande förändringar i statsförfattningen;
och har utskottet, som utgår från den principiella uppfattningen,
att bestående grundlagsbud ej böra rubbas i vidsträcktare mån än verkligt
behof påkallar, redan af sådan anledning saknat skäl att förorda
något af de i berörda hänseende väckta förslagen.

Hvad särskildt angår införandet af proportionella val anser utskottet
visserligen, att denna metod, om det skulle lyckas att på praktiskt sätt
genomföra densamma, möjligen kunde blifva ett medel att förebygga
majoritetsförtryck och trygga minoritetens rätt. Men den erfarenhet, som
hittills i skilda länder kunnat inhemtas vid tillämpning af detta system,
synes ingalunda vara tillräckligt vägledande, för att derpå skulle kunna
grundas någon säker öfvertygelse om systemets praktiska användbarhet
i nu kända former. Då derjemte hänsyn tages till vårt lands säregna
förhållanden med dess vidsträckta områden och dess i många bygder
glesa och olikartade befolkning, som måste göra systemets tillämpning
hos oss ännu mera vansklig än annorstädes, så måste, enligt utskottets
mening, detta systems införande hos oss anses förbundet med svårigheter,
som ej snart torde kunna öfvervinnas. I alla händelser kan utskottet
icke med föreliggande utredning bilda sig ett så bestämdt omdöme
om värdet af den garanti, som ett dylikt valsystem skulle innebära,
att utskottet derpå kan grunda något uttalande till förmån för
nämnda valmetod.

För införande af graderad röstskala vid val till Andra Kammaren
i samband med rösträttens utvidgande kunna helt visst goda skäl anföras.
Men det är uppenbart, att vårt folk numera gjort sig så förtroget
med den lika rösträtten vid val till Andra Kammaren, att en
förändring, åsyftande införandet af gradering i densamma,1 redan af
sådan orsak svårligen torde kunna genomföras. Att åstadkomma en
gradering, genom hvilken skulle vinnas en verklig garanti mot flertalets
öfvervälde, måste också blifva förbundet med mycket stora svårigheter.
De mindre inkomsttagarne, bland hvilka redan nu så många
valmän finnas och hvilka efter införande af allmän rösträtt skulle lemna

96

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

eu mycket stor skara af nya valmän, torde alltid komma att bilda ett
så öfvervägande flertal af valberättigade, att ett medgifvande af två
eller tre röster åt vissa genom större mognad och erfarenhet, offentlig
verksamhet eller förmögenhet särskildt qvalificerade personer skulle
blifva temligen verkningslöst. Dessa anmärkningar synas utskottet
särskildt kunna med fullt fog rigtas mot herr Lundgrens förslag till
röstgrad ering.

Hvad åter angår det i Kongl. Maj:ts proposition innehållna förslaget
att medgifva eu tilläggsröst åt dem, som äro eller varit gifta
eller uppnått fyrtio års ålder, så synes en dylik anordning i sjelfva
verket icke innebära någon som helst garanti mot majoritetsförtryck,
då dubbelrösterna i minst lika mån skulle tillkomma majoritetens som
minoritetens medlemmar.

Då utskottet härefter till pröfning upptager de förslag, hvilka äro
bygda på bestämmelser om census i en eller annan form, vill utskottet
först, beträffande det i friherre von Knorrings m. fl. motion
gjorda försöket att göra den politiska rösträtten oberoende af den kommunala,
erinra om olämpligheten af att sålunda beröfva den politiska
rösträtten dess historiskt gifna grund. Kommunen är icke blott lagd
såsom grundval för det politiska valsystemet i vårt land, utan utgör
äfven eu god skola för uppfostran till anogenhet i offentliga värf; och
synes derför det stadgade sambandet mellan kommunen och staten i
afseende å de politiska valen icke böra utan särdeles tvingande skäl
brytas.

Hvad beträffar den andra hufvudpunkten i sistberörda motion,
nemligen angående genomförande af politisk likställighet mellan land
och stad, kan utskottet ej heller, ehuru utskottet i allmänhet erkänner
det befogade i motionärernas yrkanden, under nuvarande förhållanden
obetingadt förorda deras framställningar; och skall utskottet i det följande
angifva skälen för denna sin uppfattning.

I herr von Friesens m. fl. förslag äro rösträttsbestämmelserna i
§ 14 riksdagsordningen deremot hufvudsakligen bygda på stadgandena
i kommunal!agarne. En sådan grund synes utskottet vara allt för osäker;
och hafva motionärerna sjelfva tillkännagifvit sin önskan att få bestämmelserna
om den kommunala rösträtten ändrade derhän, att för sådan
rösträtt skulle uppställas andra fordringar i afseende på skattepligt
än hvad nu är fallet. Att dessa motionärer derjemte ansett sig böra
helt och hållet borttaga den i Kongl. Maj:ts proposition uppstäda
fordringen på ordentlig skattebetalning såsom vilkor för aktuel valrätt,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

97

har för utskottet, som anser uppfyllandet af nämnda fordran innebära
icke blott ett vittnesbörd om intresse för valrättens erhållande utan
äfven ett bland de vigtigaste vilkor för medgifvande af sådan rätt,
omöjliggjort att tillstyrka bifall till ifrågavarande motion.

I samma motion likasom ock i Kongl. Maj:ts proposition föreslås,
att i § 57 regeringsformen skulle intagas bestämmelser i syfte att åt
vissa delar af kommunallagarne gifva fastare grund. Det i motionen
i sådant afseende framlagda förslaget synes utskottet vara helt och
hållet förfeladt, då nemligen detsamma, med den deråt gifna formuleringen,
icke innebär annat än hvad som redan finnes i nämnda paragraf
uttryckt. Kommunallagarne innehålla nemligen redan nu och måste
innehålla bestämmelser om vilkoren för utöfvande af kommunal rösträtt,
oafsedt huruvida denna sedermera baseras på bevillningsförordningen
eller på annan grund. För uppnående af det i motionen med
denna grundlagsändring åsyftade ändamålet, nemligen att befästa grundvalarne
för den kommunala och dermed äfven för den politiska rösträtten,
är detta förslag således, enligt utskottets åsigt, alldeles verkningslöst.

Beträffande Kongl. Maj:ts förslag i denna del, får utskottet, med
påpekande af de deri förekommande sväfvande uttrycken »rösträtt
och röstberäkning», vidare såsom sin mening uttala, att detta förslag,
hvilket skulle medföra ett grundlagsfästande af vissa delar af ifrågavarande
lagar, hvilka i öfrigt skulle fortfarande vara af annan natur
än grundlag, så mycket mindre kan anses välbetänkt, som derigenom
röstskalan i så väl lands- som stadskommunerna skulle erhålla grundlags
helgd.

Sedan utskottet sålunda i största korthet angifvit de hufvudsakliga
skäl, som bestämt utskottet att icke förorda antagande i oförändrad
form af vare sig den kongl. propositionen eller någon af de utaf motionärerna
föreslagna positiva grundlagsändringarna, skulle det kunna anses
ligga nära till hands för utskottet att inskränka sig till en hemställan,
att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t begära förnyad utredning i frågan.
Eu särskild anledning härtill kunde utskottet helt visst finna i beskaffenheten
af det material för den vigtiga frågans bedömande, hvilket
blifvit i Kongh Maj:ts proposition meddeladt och som sedermera genom
utskottet delgifna statistiska utredningar tillökats. Ty detta material
kan, enligt utskottets förmenande, icke fritagas från anmärkningar om
bristande allsidighet och synes med afseende å fullständighet lemna åtskilligt
öfrigt att önska. Särskildt må påpekas, att den lemnade utBih.
till Riksd. Prof. 1902• 3 Sami. 6 Käft. 13

98

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6

redningen, om man bortser från den i statsrådsprotokollet meddelade,
kortfattade redogörelsen angående sammansättningen af den folkvalda
kammaren i vissa utländska stater, uteslutande är af statistisk art, och
att densamma icke lemnar stoff för ett grundligt bedömande af andra
utvägar till rösträttsfrågans lösning än den uti Kong! Maj :ts proposition
förordade eller på det beståendes grund hvilande. Men då det, enligt
utskottets mening, är af vigt, att Riksdagen redan under innevarande
år blifver i tillfälle att om möjligt antaga ett förslag angående utsträckning
af den politiska rösträtten, har utskottet ansett sig böra för Riksdagen
framlägga ett sådant; och får utskottet såsom skäl härför samt
till stöd för förslagets innehåll anföra följande.

Krafven på politisk rösträtt för dem, hvilka nu sakna sådan,
måste i vissa fall anses berättigade. Visserligen håller utskottet före,
att behofvet af en utvidgning af de politiskt valberättigades krets genom
grundlagsändring icke är så trängande, som man förestält sig, då enligt
den uti ofvanintagna statsrådsprotokoll meddelade rösträttsstatistiken
de valberättigades antal från år 1872 till år 1900 utan ändring i valrättsbestämmelserna
vuxit från 236,120 — hvilken siffra dock torde
böra ökas med antalet af dem, hvilka häftat för oguldna utskylder —-till 432,843 eller i procenttal af folkmängden från 5,6 procent till
8,4 procent (i Stockholm 19,47 procent). Men ehuru sålunda redan
med tillämpning af de gällande valrättsbestämmelserna valmännens
antal befinner sig i ett ständigt, om också ej synnerligen hastigt,
stigande, kan dock icke förnekas, att bland de grupper af landets
befolkning, hvilka icke nått det ekonomiska läge, som för närvarande
utgör förutsättningen för valrätt till Andra Kammaren, befinna sig
personer, hvilka väl måste anses genom bildning och noggrann uppfyllelse
af sina pligter mot det allmänna skickade att med sin röst
inverka på landets allmänna angelägenheter äfvensom, på grund af
sitt intresse för dessa, förtjenta af ett sådant medgifvande. Genom
det af Konung och Riksdag år 1901 fattade beslut i härordningsfrågan,
hvarigenom den allmänna värnpligten lagts till hufvudsaklig
grund för landets försvarsväsen, har ock utan tvifvel behofvet att
bibringa de afsedda folkklasserna en starkare känsla af samhörigheten
med fäderneslandet och af det ansvar, som är förenadt med
politisk valrätt, yttermera ökats. Det ligger derför makt uppå, att,
då staten krafvel’ nya pligters fullgörande, äfven politiskt inflytande
tillerkännes den, som behörigen fullgjort desamma och i öfrigt kan
anses mogen derför. Hvarje uppskof med frågans afgörande kunde
alltså med visst skäl anses såsom ett undanhållande af en medborgerlig

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

99

rätt från dem, som af dess erhållande visa sig förtjena. Men om utskottet
sålunda ansett såsom sin pligt att till den för vårt land så vigtiga
frågans lösning söka framlägga ett förslag, har utskottet ingalunda förbisett
de härmed förenade svårigheterna, Indika, särskild! med hänsyn
till den korta tid, som stått utskottet till buds, ingalunda varit obetydliga.
Att utskottet dock vågat försöket, har berott derpå, att utskottet under
sina öfver!äggningar i frågan alltmera befästats i den här ofvan redan
antydda uppfattningen, att det rösträttsförslag, som skall kunna med
statens välfärd i största möjliga grad förena ett tillfredsställande af
de rösträttslöses kraf, måste på det närmaste ansluta sig till nu gällande
stadganden i vår riksdagsordning.

Efter att sålunda hafva angifvit de skäl, som bestämt utskottet
att nu framlägga ett förslag, går utskottet att framhålla de grunder, på
hvilka detsamma hvilar.

Grundtanken vid förslagets utarbetande har varit den, att valrätt
må i så vidsträckt mån som möjligt beredas alla dem, för hvilkas
deltagande i valen till Andra Kammaren kunna anföras tillräckliga skäl,
men att å andra sidan grundlagsbestämmelserna om valrättens åtnjutande
och utöfvande måtte så formuleras, att icke genom valrättsutvidgningen
de samhällsgrupper, hvilka redan länge deltagit i de offentliga värfven
och derunder förskaffat sig betydande erfarenhet och insigt, skulle komma
att på en gång vid riksdagsmannavalen undanträngas af andra folkgrupper,
som ännu äro jemförelsevis litet vana vid handläggning af
statens angelägenheter. Med afseende härå har utskottet särskild! sökt
förebygga, att representanterna för jordegarnes vigtiga intressen skulle
inom Andra Kammaren komma att nedbringas till en försvinnande
minoritet för att lemna rum för eu öfvervägande majoritet af representanter
för den s. k. arbetareklassen.

I utskottets förslag har § 14 riksdagsordningen fått sin lydelse
bestämd med hänsyn till det förstnämnda syftet; § 13 åter har förändrats
för att vinna det senare ändamålet.

Hvad då först angår § 14, hvilken innehåller hufvudbestämmelserna
om vilkoren för den politiska rösträtten, har utskottet varit
af den meningen, att den kommunala rösträtten, sådan den för närvarande
är bestämd, bör i regel medföra äfven politisk rösträtt. I
fråga om stödet för denna uppfattning kan utskottet inskränka sig till
att hänvisa till motiveringen dels i Kong!. Maj:ts proposition och dels
i herr von Friesens m. fl. motion. I olikhet med hvad i dessa båda
förslag blifvit ifrågasatt har utskottet dock trott sig böra dels beträffande
eganderätt till fastighet eller nyttjanderätt till jordbruksfastig -

100

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

het fordra ett något högre taxeringsvärde än det för kommunal rösträtt
erforderliga dels ock föreslå, att bestämmelserna härom äfvensom angående
bevillning för viss årlig inkomst såsom vilkor för valrätt intagas
i grundlagen. Då utskottet med afseende på jordbruksfastighet
fordrat, att egare eller åbo skall för erhållande af rösträtt innehafva
sådan egendom till ett taxeringsvärde af minst trehundra riksdaler, har
utskottet härmed velat förhindra uppkomsten af ett s. k. myririansväsen,
hvartill frestelsen, när man dermed kan vinna politisk valrätt,
tydligen är eu helt annan, än när frukten af lagens kringgående är
blott kommunal rösträtt. Beträffande åter nyttjanderättshafvare till
jordbruksfastighet eller egare till annan fastighet eller hvad dermed
likställes, har ett taxeringsvärde af sexhundra riksdaler synts utskottet
vara det lägsta, som kan anses garantera en sådan ekonomisk ställning,
att tillfälle till inverkan på statens angelägenheter bör tillkomma
egendomens egare eller innehafvare. Ett visst stöd för denna sin uppfattning
hemtar utskottet från den omständigheten, att åtskilliga s. k.
lägenheter ansetts böra genom bestämmelse i bevillningeförordningen
befrias från bevillning, när deras taxeringsvärde ej öfverstiger femhundra
riksdaler. Siffran sexhundra lämpar sig ock synnerligen väl
med hänsyn till jordtorparne, derest desse beredas rösträtt på det sätt,
att torpen uppskattas till bevillning, ty mindre torp än de, som taxeras
till sexhundra riksdaler, kunna svårligen anses gifva den besutenhet,
att innehafvaren enbart på grund deraf bör erhålla rösträtt.

Hvad till sist angår bestämmelserna om inkomsttagare, äro de desamma
som de nu gällande med den enda olikhet, att den i paragrafen
såsom vilkor för valrätt stadgade minimiinkomst, för hvilken bevillning
till staten skall erläggas, är enligt utskottets förslag femhundra, men
för närvarande åttahundra riksdaler. Denna bestämmelse i utskottets
förslag har en dubbel innebörd: dels måste inkomsten uppgå till minst
femhundra riksdaler, och dels skall bevillning till staten derför erläggas.
Brister något i ena eller andra afseende!, äro förutsättningarna för rösträtt
ej för handen. Nu skulle visserligen mot ett dylikt stadgande,
likasom mot den nu gällande bestämmelsen, kunna anmärkas, dels att
genom gemensam votering existensminimum kunde sättas så högt, att
bevillning komme att erläggas endast för en jemförelsevis hög inkomst
— hvarigenom tydligen åtskilliga skulle afstängas från rösträtt — dels
ock att genom sådan votering- det minsta belopp, som i bevillning för
inkomst skulle erläggas, kunde sättas så lågt, att skyldigheten att erlägga
bevillning blefve så godt som betydelselös — något som faktiskt
komme att innebära eu rösträttsutvidgning.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

101

Till bemötande af denna anmärkning i dess förra del må först
påpekas, att existensminimum, för så vidt det sättes efter rättvisa grunder,
alltid måste, om än siffran bestämmes på ett ställe till ett högre,
på ett annat till ett lägre penningebelopp, vid en gifven tidpunkt
anses öfverallt utvisa enahanda ekonomiska läge, till följd hvaraf endast
hvad som öfverskjuter ett dylikt minimum bör komma i betraktande
vid bedömande af en persons ekonomiska bärkraft såsom stöd för
politiska rättigheter. Skulle åter existensminimum sättas till ett allt
för högt belopp i syfte att utestänga från rösträtt, vore detta visserligen
betänkligt; men hvarje anledning torde saknas, att Riksdagen,
derest rösträtten komme att utsträckas i enlighet med hvad
utskottet föreslagit, skulle af nämnda anledning fixera för högt belopp
för existensminimum, när hittills en sådan tanke varit för representationen
alldeles främmande. Större betydelse skulle deremot
kunna tillerkännas anmärkningen i dess senare del, nemligen i hvad
den afser, att bevillningsbeloppet skulle kunna bestämmas till lägre belopp
än, såsom nu, femtio öre. Utskottet hyser dock allt för hög tanke om
vår svenska representation för att vilja antaga, att dess majoritet, den
må bestå af hvilka element som helst, skulle vilja på sådant sätt kringgå
grundlagens förutsättningar. Skulle emellertid härom en annan
mening göra sig gällande, återstår alltid den i herr von Friesens m. fl.
motion antydda utvägen att i kommunallag införa en bestämmelse om
viss bevillning såsom vilkor för kommunal rösträtt, hvarigenom'' den
politiska rösträtten, såsom hvilande på den kommunala, blefve beroende
af samma förutsättning. Hufvudsaken är för öfrigt icke det förhållandet,
att femtio öre erläggas i bevillning till staten, utan den burgenhet,
hvilken den taxerade inkomsten måste anses utvisa, samt skyldigheten
att för denna inkomst erlägga skatt, eller med andra ord den omständigheten,
att gränsen för existensminimum faktiskt är öfverskriden.

Utöfver hvad nu angifvits har utskottet såsom vilkor för valrätt
uppstält fordran på tjugufem års ålder. Detta vilkor — hvarom för
öfrigt förslag tillförene blifvit, förutom vid 1900 års riksdag, framstälda
af enskilde motionärer vid riksdagarne åren 1885 och 1893 —
hafva så väl Kongl. Maj:t som ock samtliga motionärerna med undantag
af herr Branting ansett böra fastslås såsom förutsättning för politisk
valrätt. Blott i en detaljpunkt förefinnes en skiljaktighet, och har utskottet
derutinnan ansett Kongl. Maj:ts förslag böra tillerkännas företrädet.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag barock
utskottet ansett, att i grundlagen böra gifvas bestämmelser derom,
att valrätten suspenderas dels på grund af bristande fullgörande af de

102

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

den eljest valberättigade åliggande värnpligtsöfningar dels oek på grund
af försummelse i afseende å betalning af påförda utskylder. Beträffande
denna senare punkt har utskottet emellertid varit af den meningen,
att, utöfver hvad kommunal!agarnes föreskrifter i detta hänseende gifva
vid handen, på den skattskyldige icke böra ställas större fordringar,
än att han under två år före valet visat sig såsom en ordentlig skattebetalare,
hvarvid utskottet såsom sådan ansett den, som före utgången
af ett kalenderår erlagt de honom påförda utskylder, som under det
året förfallit till betalning. I förhållande till Kongl. Maj:ts proposition
innebär alltså utskottets förslag en mildring med hänsyn till rösträttens
suspenderande till följd af försummadt erläggande af utskylder.

I fråga om den, som flyttat från en kommun till en annan, har
utskottet funnit sig böra biträda Kongl. Maj:ts med anledning af Riksdagens
skrifvelse den 30 mars 1901 i denna del framlagda förslag
angående tillägg af ett andra moment i § 14 riksdagsordningen.

Genom den af utskottet åt mom. 1 i samma paragraf gifna affattning,
jemförd med kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
och bevillningsförordningen, har emellertid ej nåtts ett mål, som
utskottet eftersträfvat, nemligen att bereda rösträtt åt den stora klass
af s. k. jordtorpare, hvilken utan tvifvel skulle tillföra valmanskåren
ett sundt och kraftigt element. Men om således § 14 riksdagsordningen
i den af utskottet föreslagna lydelsen icke tillfredsställer nämnda önskemål}
så förhindrar den å andra sidan ej dess vinnande. För att jordtorparne
må erhålla rösträtt, kräfves emellertid ändring i bevillningsförordningen
och e ventil eif äfven i förordningen om kommunalstyrelse
på landet. Utskottet hyser ock den bestämda förvissningen, att Kongl.
Maj:t, som ju, att döma af den kongl. propositionens innehåll, tillfullo
belijertat nödvändigheten af att låta en stor del jordtorpare blifva delaktiga
af den föreslagna rösträttsutvidgningen, skall för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i berörda författningar, som för
ändamålet kunna finnas erforderliga, och detta i så god tid, att jordtorparne
må beredas rösträtt samtidigt med att de af utskottet föreslagna
rösträttsbestämmelserna skulle komma till tillämpning. Antydningsvis vill
utskottet emellertid nämna, att utskottet förestält sig, hurusom kommunal
och dermed, under de i § 14 riksdagsordningen gifna förutsättningar,
jemväl politisk rösträtt skulle kunna beredas jordtorparne antingen på
det sätt, att torpen upptaxerades till bevillning — hvarvid den till
staten erlagda bevillningen och kommunalutskylderna kunde i form af
afdrag komma jordegaren till godo, så att någon rubbning i det nuvarande
sättet för dennes beskattning ej blefve erforderlig — eller ock

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

103

så, att jordtorparne för sin årsinkomst blefve upptaxerade till bevillning.
Andra möjligheter att lösa frågan finnas tydligen; för utskottet har
hufvudsaken varit att såsom sin bestämda åsigt uttala, att de utom
grundlagen liggande hindren för jordtorparnes rösträtt borde, derest
utskottets grundlagsändringsförslag slutligen antoges, i samband dermed
undanrödjas.

I sammanhang med redogörelsen för § 14 i förslaget, vill utskottet
fästa uppmärksamheten på den förändring, som blifvit vidtagen i § 17
riksdagsordningen, hvilken förändring är egnad att medföra, såväl att
antalet valprocesser minskas, som ock att sådana hinder för valrätten,
hvilka hafva sin grund i rena förbiseenden, lemnas obeaktade. Hvad
angår paragrafens närmare innehåll, har utskottet funnit det af herr von
Friesen in. fl. väckta förslaget hafva företräde framför det af Kongl.
Maj:t framlagda; men har utskottet, jemte det några smärre redaktionsändringar
vidtagits, ansett sig böra begränsa den i det förra förslaget
medgifna rätten att för visst fall få framställa anmärkning mot röstlängd
jemväl under sjelfva valförrättningen, så till vida att detta
skulle gälla endast i stad. Fn dylik begränsning berättigas dels deraf,
att bestämmelsen om en tid af minst tre dagar före valet, inom hvilken
anmärkning mot röstlängd finge göras, skulle enligt förslaget gälla
endast i stad, dels ock deraf att, hvad landsbygden angår, valets förrädare
ansetts böra så vidt möjligt förskonas från störande inflytelser
under valförrättningens fortgång.

Utskottet öfvergå!- härefter till framställandet af de skäl, som
föranledt utskottet att föreslå ändring i § 13 riksdagsordningen. Genom
den nya lydelse utskottet föreslagit för § 14 torde antalet af dem,
hvilka tillfälle för närvarande är beredt att utöfva rösträtt, ökas på
landsbygden med i jemna tiotusental 170,000 eller, då jordtorparne medräknas,
omkring 220,000 samt i städerna med minst 40,000 personer. För
land och stad gemensamt skulle de nya valmännen följaktligen utgöra
260,000. Antagas de enligt nu gällande rösträttsbestämmelser valberättigade
utgöra 420,000, sedan hänsyn tagits till den föreslagna
höjningen af valrättsåldern, skulle följaktligen, derest utskottets förslag
blefve lag, den nuvarande valmanskåren ökas med omkring 62 procent
(jordtorparne frånräknade 50 procent.) Ökningen blefve dock väsentligen
olika för landsbygden och i städerna. För landsbygden komme
den att utgöra omkring 75 procent (jordtorparne frånräknade 60 procent),
i städerna åter blott 33 procent. Då härtill kommer, att genom de nya
valrättsbestämmelserna de på grund af bevillning för inkomst från och

104

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

med 500 intill 800 kronor röstberättigade efter all sannolikhet komme att
på landet utgöra 45 procent (jordtorparne frånräknade 60 procent) samt i
förening med dem, som icke ega jordbruksfastighet, antagligen mellan 80
och 90 procent af de nytillkommande valmännen, skulle otvifvelaktigt en så
stark förskjutning af den politiska makten komma att inträda, att de sjelfegande
jordbrukarne, Indika hittills i regel beherskat landsbygdens val, i
allt för många fall skulle komma i minoritet. Andra Kammarens sammansättning
blefve således, derest utskottets förslag till ändrad lydelse af
§ 14 blefve antaget, utan att äfven andra åtgärder vidtoges, väsentligen
en annan än för närvarande, i det att den besutna jordegareklassen
komme att utgöra ett afgjordt mindretal, medan åter arbetareklassen
finge ett dominerande inflytande. Då en bland de vigtigaste
orsakerna till införandet i vår gällande riksdagsordning af de bestämmelser,
genom hvilka städernas invånare tillerkänts en i förhållande
till landsbygdens ojemförligt starkare representationsrätt än den,
hvartill städernas folkmängd skulle berättiga dem, obestridligen varit
den, att man velat skaffa en motvigt mot att jordegareintressena blefve
allt för öfvermäktiga i Andra Kammaren, samt den nu föreslagna förändringen
i fråga om rösträttsbestämmelserna, efter allt att döma,
komme att medföra ett alldeles öfvervägande inflytande i nämnda
kammare för arbetareklassen, hafva utskottets tankar helt naturligt rigtats
på ett borttagande af den företrädesrätt, som hittills innehafts af städerna
i förhållande till landsbygden, hvarigenom skulle åstadkommas,
att sistnämnda befolkningselement begränsades till den politiska magt,
hvartill deras numerär kunde berättiga. En utjemning af städernas
och landsbygdens representationsrätt derhän, att stad och land valde
representanter till ett antal, afpassadt etter förhållandet mellan deras
folkmängd, vore visserligen en utväg, mot hvilken från rättvisans synpunkt
intet skulle kunna med fog invändas. Dermed skulle ej heller
i vår riksdagsordning införas någon ny princip, ty nämnda rättsregel
fastslogs redan år 1894 i § 13 mom. 5 af sagda grundlag. Den enda
nyheten skulle blifva den, att nämnda regel skulle tillämpas redan
innan det i momentet förutsatta förhållande inträdt. Men oaktadt
således ett genomförande af denna likställighet mellan land och stad
med full rätt skulle kunna ifrågasättas i samband med den af utskottet
föreslagna rösträttsutvidgningen, har utskottet dock ansett en så långt
gående grundlagsförändring icke för närvarande böra vidtagas. Enligt
hvad utskottet här ofvan yttrat, har nämligen det bestående, hvad
grundlagarne angår, i utskottets tanke en alltför stor betydelse, för
att utskottet skulle i dem föreslå större ändring än omständigheterna

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

105

oundgängligen fordra. Och utskottet hyser den uppfattningen, att
man, utan att nu genomföra en utjemning af ifrågavarande art,
skulle kunna på annat sätt åstadkomma en anordning, som i afsevärd
mån undanröjde de faror för ett klassvälde, som den föreslagna rösträttsutvidgningen
eljest antagligen skulle medföra. Det medel, som
utskottet funnit för detta ändamål lämpligt, är det af friherre von
Knorling m. fl. samt i herr Lindblads motion anvisade, nämligen att
till stadsvalkretsarna öfverföra köpingar och municipalsamhällen, i hvilka
folkmängden uppgår till ett tusen personer eller derutöfver. (Se bilaga till
utlåtandet.) Nämnda samhällen likna otvifvelaktigt i flera hänseenden
de mindre städerna, och deras intressen göra dem äfven mera likstälda
med städerna än med landsbygden. Deras qvarblifvande inom landtvalkretsarna
skulle ock mera än något annat vara egnadt att äfven
på landsbygden bringa till seger den uppfattning i politiska frågor,
som genom valrättens utsträckning torde inom städerna blifva den förherskande.
Med stöd häraf har utskottet ansett, att en förändring i
§ 13 riksdagsordningen i nämnda rigtning borde utgöra vilkoret för
antagandet af den föreslagna nya lydelsen af § 14.

För att samtliga i riksdagsordningen befintliga stadgan den om
städer skola i tillämpliga delar kunna användas med afseende på nämnda
köpingar och municipalsamhällen, har utskottet föreslagit ett nytt sjette
moment i § 13 riksdagsordningen, enligt hvilket dylik köping eller
municipalsamhälle skall i fråga om riksdagsmannaval såsom stad anses.
Detta stadgande har emellertid föranledt dels en ändring af § 16 mom. 4,
dels ock en obetydlig redaktionsändring i det uti § 20 intagna fullmaktsformuläret.
Med afseende å det förra lagrummet tillåter sig utskottet
erinra derom, att det deri införda stadgandet, att endast magistrat må
fungera såsom valförrättare vid riksdagsmannaval i valkrets, deri ingår
köping eller municipalsamhälle, med nödvändighet bär till följd, att
vid ordnandet af de i andra punkten af § 13 mom. 3 omförmälda stadsvalkretsar
måste tillses, att minst en stad med egen magistrat ingår i
hvarje sådan valkrets.

I fråga om öfriga af utskottet förordade förändringar i riksdagsordningen
torde någon särskild motivering icke vara erforderlig. Den
föreslagna nya lydelsen af § 19 betingas uppenbarligen deraf, att valbarhet
till riksdagsman i Andra Kammaren icke bör inträda vid tidigare
ålder än rätten att deltaga i val till riksdagsman i samma kammare.

Bill. till Riksd. Prof. 1902 3 Sami. 6 Höft. 14

106

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

På grund af hvad utskottet ofvan anfört, får utskottet hemställa:

l:o) att Kongl. Maj:ts förevarande proposition
icke må af Riksdagen bifallas;

2:o) att a) herr Lindhagens motion n:o 187,

b) herr Brantings motioner n:is 181 och
182,

c) herr Lundgrens motion n:o 192,

d) herr friherre von Knorrings m. fl.
motion n:o 195,

e) herr von Friesens m. fl. motion n:o
197,

f) herr Lindblads motion n:o 196,

g) herr Gustaf Anderssons motion n:o 34,

h) herr Nordströms motion n:o 200,
icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd;
3:o) att Riksdagen ville såsom hyflande till vidare

grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
ändrad lydelse af §§ 13, 14, 16, 17, 19 och 20 riksdagsordningen
:

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

107

Riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:)

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola
till ett antal af tvåhundratrettio, deraf
etthundrafemtio för landet och åttio för
städerna, väljas för en tid af tre år, räknade
från och med Januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet
skett.

2. A landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval
äfven räknas köpingar, utses
för hvarje domsaga en riksdagsman.
Understiger domsagornas antal etthundrafemtio,
skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de folkrikaste
domsagorna, så vidt ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar,.. som hvardera
välja en riksdagsman. Öfverstiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, i
den mån sådant erfordras, domsagor, som
gränsa intill hvarandra och hafva minsta
sammanlagda folkmängden, förenas, två
och två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår
till eller öfverstiger en åttiondedel af
folkmängden i rikets alla städer, väljes
efter stadens folkmängd en riksdagsman
för hvarje fullt tal, motsvarande en
åttiondedel af städernas folkmängd. Städer,
med mindre folkmängd än nu är
sagdt, ordnas, så vidt lämpligen ske kan
länsvis, i så många valkretsar, som, med
iakttagande af att hvardera utser en riksdagsman,
erfordras för uppnående af det
i mom. 1 föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.

(Föreslagen lydelse:)

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter skola
till ett antal af tvåhundratrettio, deraf
etthundrafemtio för landet och åttio för
städerna, väljas för en tid af tre år, räknade
från och med Januari månads början
året näst efter det, under hvilket valet
skett.

2. A landet utses för hvarje domsaga
en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, för
ernående af det bestämda antalet riksdagsmän,
de folkrikaste domsagorna, sä
vidt lämpligen ske kan häradsvis, indelas
i två valkretsar, som hvardera välja en
riksdagsman. Öfverstiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, i den mån
sådant erfordras, domsagor, som gränsa
intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda
folkmängden, förenas, två och
två, till en valkrets.

3. I stad, hvars folkmängd uppgår
till eller öfverstiger en åttiondedel af
folkmängden i rikets alla städer, väljes
efter stadens folkmängd en riksdagsman för
hvarje fullt tal, motsvarande en åttiondedel
af städernas folkmängd. Städer, med
mindre folkmängd än nu är sagdt, ordnas,
så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så
många valkretsar, som, med iakttagande
af att hvardera utser en riksdagsman;
erfordras för uppnående af det i mom.
1 föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.

108

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(N uv ar ande lydelse:)

4. Indelningen af omförmälda valkretsar,
så oek riksdagsmännens antal för
hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd
i och för sig berättigar dem att
utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna
grunder, hvart tionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes,
vinner ej tillämpning förr än vid de val,
hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1,
skola ega rum. Köping eller annat samhälle,
som erhåller stadsprivilegier, räknas
i fråga om riksdagsmannaval fortfarande
till landet, till dess ny valkretsordning
varder faststäld.

5. Uppgår städernas folkmängd till
mer än åttio tvåhundratrettiondedelar af
folkmängden i hela riket, skall det här
ofvan föreskrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio
utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden
å landet och i städerna. Det
antal riksdagsmän, som sålunda bör utses
för landet och för städerna, bestämmes
af Konungen vid fastställande af den
i mom. 4 omförmälda ordning, dervid i
öfrigt stadgandena i mom. 2 och 3 skola
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun,
der han bosatt är, en hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad
man, hvilken antingen eger eller med stadgad
åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde
af minst ett tusen riksdaler, eller för

(Föreslagen lydelse:)

4. Indelningen af omförmälda valkretsar,
så ock riksdagsmännens antal för
hvar och en af de städer, hvilkas folkmängd
i och för sig berättigar dem att
utan förening med annan stad välja riksdagsman,
bestämmes, efter ofvan angifna
grunder, hvart nionde år af Konungen.
Den ordning, som sålunda fastställes,
vinner ej tillämpning förr än vid de val,
hvilka näst derefter, enligt § 15 mom. 1,
skola ega rum.

5. Uppgår städernas folkmängd till
mer än åttio tvåhundratrettiondedelar af
folkmängden i hela riket, skall det här
ofvan föreskrifna antalet riksdagsmän tvåhundratrettio
utses för landet och förstäderna
efter förhållandet mellan folkmängden
å landet och i städerna. Det
antal riksdagsmän, som sålunda bör utses
för landet och för städerna, bestämmes
af Konungen vid fastställande af den
i mom. 4 omförmälda ordning, dervid i
öfrigt stadgandena i mom. 2 och 3 skola
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

6. Ifråga om riksdagsmannaval skall
sådan köping eller municipalsamhälle, hvars
folkmängd uppgår till minst ett tusen,
såsom stad anses. Tillämpning häraf sker
vid fastställandet af den i mom. 4 omförmälda
valkretsordning, och gäller hvad dervid
bestämts, till dess ny valkretsordning
varder faststäld.

§ 14.

1. Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, enhvar i
kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad
man, hvilken före början af det
kalenderår, hvarunder valet eger rum, uppnått
tjugofem års ålder och antingen eger
eller med stadgad åborätt innehafver jord -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

109

(Nuvarande lydelse:)

lifstid eller för minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej
understigande sextusen riksdaler, eller ock
erlägger till staten bevillning för en till
minst åttahundra riksdaler uppskattad årlig
inkomst.

§ 16.

1. A landet väljes riksdagsman medelst
elektorer. För hvarje kommun utses
inför kommunalstämmans ordförande
en elektor och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af ett tusen.
Desse elektorer sammanträda till riksdagsmannaval
inför domhafvanden i den
domsaga, till hvilken valkretsen hörer,
eller, om två domsagor äro förenade till
en valkrets, inför domhafvanden i den af
dessa domsagor, hvilken den största folkmängden
eger.

2. I de valkretsar, som bestå af
två eller flera städer, utses inför magistraten
en elektor för hvarje stad och
derutöfver, efter folkmängden, en för

(Föreslagen lydelse:)

bruksfastighet till ett taxeringsvärde af
minst trehundra riksdaler eller eljest med
nyttjanderätt innehafver sådan fastighet
till taxeringsvärde, ej understigande sexhundra
riksdaler, eller eger annan fast
egendom, hvartill vid riksdagsmannaval
jemväl räknas å annans mark belägen
byggnad, till ett taxeringsvärde af minst sexhundra
riksdaler, eller ock erlägger till
staten bevillning för en til 1 minst femhundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst. Från
valrätt vare dock utesluten den, som vid
utgången af någotdera af de två senaste
kalenderåren ännu icke erlagt de utskylder
till staten eller kommun, hvilka rätteligen
bort under det året erläggas, eller värnpligtig,
som icke fidigjort de honom före
valtillfället åliggande värnpligtsöfningar.

2. Den, som, efter flyttning från annan
kommun, blifvit för det år valet fhålles i
kommunen[mantalsskrifven, eger, utan hinder
deraf att han ej är i denna kommuns
allmänna angelägenheter röstberättigad, valrätt,
så framt han inom den kommun,
hvarifrån han inflyttat, skulle vara valberättigad,
om han fortfarande vore derstädes
mantalsskrifven.

§ 16.

1. A landet väljes riksdagsman medelst
elektorer. För hvarje kommun utses
inför kommunalstämmans ordförande
en elektor och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af ett tusen.
Desse elektorer sammanträda till riksdagsmannaval
inför domhafvanden i den
domsaga, till hvilken valkretsen hörer,
eller, om två domsagor äro förenade till
en valkrets, inför domhafvanden i den af
dessa domsagor, hvilken den största folkmängden
eger.

2. I de valkretsar, som-bestå faf
två eller flera städer, utses införamagistraten
en elektor för hvarje stad och
derutöfver, efter folkmängden, en för

Ilo

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(.Nuvarande lydelse:)

hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer
sammanträda till riksdagsmannaval
inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som största folkmängden eger.

3. Kommuner, som hafva att gemensamt
välja riksdagsman, ega dock begagna
det omedelbara valsättet, derest af de
röstberättigade så beslutas. Då förslaghärom
af de röstberättigade i en kommun
väckes medelst beslut, fattadt inför
kommunalstämmas ordförande eller magistrat,
varder sådant meddeladt Konungens
Befallningshafvande, som från öfriga till
valkretsen hörande kommuner infordrar
de röstberättigades röster och utfärdar
kungörelse om utgången, efter thy som
de flesta afgifna rösterna varit för bifall
eller afslag. I sistnämnda fall kan frågan
icke förr, än en tid af fem år derefter
förflutit, å nyo upptagas. Beslutas
åter förändringen, träder den i kraft vid
det val, eom näst efter en månad från
kungörelsens utfärdande inträffar, och gäller
för en tid af minst fem år, hvarefter
beslut om dess upphörande kan på lika
sätt som om dess införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas
rösterna, särskildt för hvarje kommun,
inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat; och skola för rösternas sammanräknande
och fullmagts utfärdande
åt den, som de flesta rösterna erhållit,
valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domhafvanden och för städerna
till magistraten i den stad, som
största folkmängden eger. Vid dessa protokolls
affattande böra till ledning tjena
formulär, som af Konungen fastställas.

4. I stad, der magistrat ej finnes,
skall den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse eller dess ordförande taga
den befattning med riksdagsmannaval, som
enligt denna § samt §§ 18, 20 och 22
tillhör magistrat eller dess ordförande.

(Föreslagen lydelse:)

hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer
sammanträda till riksdagsmannaval
inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som största folkmängden eger.

3. Kommuner, som hafva att gemensamt
välja riksdagsman, ega dock begagna
det omedelbara valsättet, derest af de
röstberättigade så beslutas. Då förslag
härom af de röstberättigade i en kommun
väckes medelst beslut, fattadt inför
kommunalstämmas ordförande eller magistrat,
varder sådant meddeladt Konungens
Befallningshafvande, som från öfriga till
valkretsen hörande kommuner infordrar
de röstberättigades röster och utfärdar
kungörelse om utgången, efter thy som
de flesta afgifna rösterna varit för bifall
eller afslag. I sistnämnda fall kan frågan
icke förr, än en tid af fem år derefter
förflutit, å nyo upptagas. Beslutas
åter förändringen, träder den i kraft vid
det val, som näst efter en månad från
kungörelsens utfärdande inträffar, och gäller
för en tid af minst fem år, hvarefter
beslut om dess upphörande kan på lika
sätt som om dess införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas
rösterna, särskildt för hvarje kommun,
inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat; och skola för rösternas sammanräknande
och fullmagts utfärdande
åt den, som de flesta rösterna erhållit,
valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domhafvanden och för städerna
till magistraten i den stad, som
största folkmängden eger. Vid dessa protokolls
affattande böra till ledning tjena
formulär, som af Konungen fastställas.

4. Den befattning med riksdagsmannaval,
som enligt denna § samt §§ 17, 18,
20 och 22 tillhör magistrat eller dess ordförande,
åligger i stad, der magistrat ej
finnes, den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse eller dess ordförande och i
sådan köping eller municipalsamhälle, hvar -

in

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

5. I stad, som har att ensam sända
eu eller flere riksdagsmän, förrättas valen
omedelbart inför magistraten; och må, der
flere riksdagsmän skola utses, staden, på
sätt om val till stadsfullmägtige är stadgadt,
kunna indelas i valkretsar.

om i § 13 mom. 6 förmäles, kommunaleller
municipalstämmans ordförande; ej
ma dock annan än magistrat vara valförrättare
vid ifrågavarande val.

5. I stad, som har att ensam sända
en eller flere riksdagsmän, förrättas valen
omedelbart inför magistraten; och må, der
flere riksdagsmän skola utses, staden, på
sätt om val till stadsfullmägtige är stadgadt,
kunna indelas i valkretsar.

§ 17.

Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval
tillkommer hvarje röstande en
röst. Den, som dervid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje lotten
emellan dem, som erhållit lika röstetal.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna gällande röstlängder,
som böra innehålla anteckning
om dem, hvilka enligt 14 § valrätt tillkommer.

§ 17-

1. Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval
tillkommer hvarje röstande en
röst. Den, som dervid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje lotten
emellan dem, som erhållit lika röstetal.

2. Vid dessa val skall för hvarje kommun
till efterrättelse tjena den för kommunen
gällande röstlängd, som bör innehålla
anteckning om dem, hvilka enligt
§14 mom. 1 valrätt tillkommer, äfvensom
tillägg rörande de icke i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade,
hvilka må enligt § 14 mom. 2 ega valrätt.
Då val förestår, läte å landet kommunalstämmans
ordförande och i stad
magistraten hålla röstlängden, försedd med
nämnda anteckning och tillägg, för granskning
tillgänglig under minst fjorton dagar;
och värde underrättelse härom i kyrkan
eller kyrkorna kungjord, så ock i stad,
der sa ske kan, i der utkommande tidning
införd. Anmärkning mot röstlängd
skall, för att komma under pröfning, å
landet framställas vid valförrättningens
början och i stad skriftligen till magistraten
ingifvas sist å tredje dagen före valet;
dock att anmärkning, deri yrkas valrätt
för den, som framställer anmärkningen,
ma i stad göras äfven under valförrättningens
fortgång.

112

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(Nuvarande lydelse:)

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren
kunna endast väljas män, som uppnått
tjugofem års ålder samt, enligt 14 §, ega
valrätt inom den kommun eller någon af
de kommuner, för hvilka de väljas.

§ 20.

För den, som blifvit utsedd till ledamot
i Andra Kammaren, utfärdas ofördröjligen
fullmagt i två exemplar, underskrifna
för valkrets å landet af domhafvanden,
för stad, som ensam sänder riksdagsman,
af stadens magistrat, och för
valkrets, som består af flera städer, af
den magistrat, som valet slutligen handlagt;
och skall det ena exemplaret öfverlemnas
åt den valde och det andra insändas
till Justitie-departementet. Fullmagterne
böra hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den---

hållits i N. N. domsaga» (»N. N. valdistrikt
af N. N. domsaga») eller »i N. N.
stad» (»städer»), »har N. N. blifvit utsedd
till ledamot af Riksdagens Andra
Kammare för en tid af tre år, räknade
från och med den 1 Januari nästkommande
år» (eller om valet hållits efter
treårsperiodens början: »för tiden till den
1 Januari år--»), »hvarom detta län der

till bevis och fullmagt.» Ort och tid.

Stockholm den 10 maj 1902.

(Föreslagen lydelse:)

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren
kunna endast väljas män, som enligt 14 §
ega valrätt inom den kommun eller någon
af de kommuner, för hvilka de väljas.

§ 20.

För den, som blifvit utsedd till ledamot
i Andra Kammaren, utfärdas ofördröjligen
fullmagt i två exemplar, underskrifna
för valkrets å landet af domhafvanden,
för stad, som ensam sänder riksdagsman,
af stadens magistrat, och för
valkrets, som består af flera städer, af
den magistrat, som valet slutligen handlagt;
och skall det ena exemplaret öfverlemnas
åt den valde och det andra insändas
till Justitie-departementet. Fullmagterne
böra hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den--

hållits i N. N. domsaga» (»N. N. valdistrikt
af N. N. domsaga») eller »i N. N.
stad» (»stadsvalkrets»), »har N. N. blifvit
utsedd till ledamot af Riksdagens Andra,
Kammare för en tid af tre år, räknade
från och med den 1 Januari nästkommande
år» (eller om valet hållits efter
treårsperiodens början: »för tiden till den
1 Januari år--»), »hvarom detta län der

till bevis och fullmagt.» Ort och tid.

På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

113

Reservationer:

af herr Moberg, hvilken, anfört:

»Enär jäg icke kunnat biträda utskottets hemställan om antagande
af det utaf utskottet framlagda förslag i fråga om förändrade grunder
för valrätt till Riksdagens Andra Kammare, så har jag att i korthet
angifva skälen härför och det slut, hvartill jag ansett, att utskottet
med anledning af den kong], propositionen och de framkomna motionerna
i ämnet bort komma.

Den lugna men städse framåtskridande utveckling, vårt fosterland
under hägnet af nu gällande statsförfattning i så rikt mått haft sig
beskärd på alla områden, har hitintills stält mig afvisande mot de
yrkanden, som tid efter annan till Riksdagen framkommit om utsträckning
af valrätten till Riksdagens Andra Kammare. Men just tanken
på hvad fäderneslandets bästa kräfver, för att det vunna goda icke
må äfventyr as genom den split och söndring i sinnena, som rösträttsfrågan
hos de breda lagren af vårt folk i hela landet mäktat åstadkomma,
synes mig vara en uppfordran att noga akta uppå tidens
tecken. Dessa gifva uppenbarligen vid handen, att det numera icke
allenast gäller att tillfredsställa deras åstundan, som vilja varda delaktiga
i den valrätt, de hittills saknat, utan det har kommit derhän,

att en stor del af de medborgare, som nått öfver det nuvarande s. k.

strecket, tagit sig an de rösträttslöses sak under förmenande, att för nekandet

af den begärda utsträckningen af rösträtten vore en de maktegandes
största orättvisa gent emot de rösträttslöse.

Den sålunda alltmer utbredda stämningen i vårt land om nödvändigheten
för samhällsfridens bevarande att tillmötesgå de framstälda
fordringarna i förening med åtskilliga andra under senare åren tillkomna
händelser, särskilt lösningen af försvarsfrågan vid förra årets
riksdag, synes mig bjuda, att en mera konservativ uppfattning af frågans
innebörd måste gifva vika för en syn på tingen, som mana dertill att,
medan tid ännu är, förekomma, att den lugna utvecklingen varder satt
i fara genom ett motstånd, som, i längden ohållbart, kan åstadkomma,
att reformen tager en icke önskvärd utsträckning, hvilket kunnat förekommas,
om man, då tillfälle dertill ännu gifvits, sökt en sådan lösBih.
titt Biksd. Prof. 1902. 3 Samt. 6 Höft. 15

114

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ning af den samhällsvigtiga frågan, som under för handen varande förhållanden
må kunna anses vara den bästa möjliga att erhålla.

Politisk rösträtt är, så vidt jag förstår, endast en vilkorlig medborgerlig
rättighet, som betingas af insigter, förståndsmognad _ och
allmänanda. Men när folkets breda lager ryckas upp ur ett ensidigt
sysslande med brödbekymmer och eget förvärf samt genom personliga
prestationer till staten vänjas vid att mera direkt deltaga i dess lif,
har man rätt att antaga, att intresset för statens uppgifter växer och
att blicken öppnas för dess behof. För samhällets sunda utveckling
varder det då af största vigt, att, i samma mån detta sker, de politiska
rättigheterna utsträckas, och att särskildt de personer, hvilka man ålagt
förpligtelsen att sörja för fäderneslandets försvar, måtte känna sig
såsom fullmyndige medborgare, i alla afseenden ansvarige för och meddelaktige
i dess välfärd. Ur denna synpunkt och i betraktande jemväl
af nödvändigheten att sörja derför, att offervilligheten för fäderneslandet
icke blandas med missmod öfver den undanskjutna ställningen
såsom medborgare i detsamma, kan jag ej finna annat än att allmän
rösträtt för män under nuvarande förhållanden, då det politiska läget
med nödvändighet fordrar ett starkt på allmän värnpligt bygdt försvar,
är den rätta lösningen af rösträttsfrågan.

Af de garantier, som måste kräfvas för att en sådan utsträckning
af rösträtten icke måtte medföra en tvär och farlig öfvergång till massherravälde
och deraf följande ekonomisk omhvälfning, har den graderade
skalan tillförene synts mig lämplig. Den är ingalunda främmande
för svenska förhållanden, enär den före 1866 kom till riklig användning
vid riksdagsmannaval och ännu gäller för valmansvalen till Första
Kammaren och vid många kommunala val. Men de betänkligheter mot
den graderade skalan, som mer och mer framkommit, hvilka betänkligheters
betydelse jag icke vill förneka, torde mana dertill, att icke i
den graderade skalan söka de nödvändiga garantierna. Det af utskottet
anförda skäl mot att tillerkänna valmännen ett högre röstetal på grund
af högre ålder och gift stånd synes mig bindande, och jag finner äfven
starka skäl mot att gifva någon högre röstetal på grund af större insigter.
Huru berättigadt det än måtte synas, att en person med större
teoretiska qvalifikationer får ett större inflytande på valen än andra,
lärer dock detta i praktiken möta svårigheter derutinnan, att man icke
lyckats finna någon tillförlitlig mätare på dessa qvalifikationer. Att aflagda
examina i och för sig icke äro något bevis för större politiskt
förstånd eller ens för politiska insigter, visar daglig erfarenhet. Den
mest praktiska grunden för eu högre röstskala torde vara förmögen -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

115

heten eller inkomsten. Men den bestämmer redan Första Kammarens
sammansättning, och det torde derför icke vara skäl att införa samma
grund äfven för den Andra, i synnerhet som ett dylikt system med
dubbel eller flerfaldig röstberäkning för på visst sätt qvalificerade,
tyckes, om man får draga några slutsatser af Belgiens erfarenhet,
gifva ganska oförmånliga resultat, äfven i fråga om en enda kammare,
och naturligtvis blir än mera oberäkneligt, då samma röstgrund får på
olika sätt öfva inflytande på begge kamrarnes sammansättning. Det
torde derför vara bäst att stå fast vid den genom 1866 års representationsreform
lagda grunden: val efter graderad skala till Första Kammaren
och allmänna val med lika rösträtt för alla valmän till den
Andra.

Af öfriga föreslagna garantier har ju den om något högre ålder
för alla valmän goda skäl för sig, men innebär å andra sidan endast
en skäligen svag eller alls ingen garanti mot massans öfvervälde. Detsamma
gäller äfven om fullgjorda åligganden i afseende på skattskyldighet
och värnpligt, äfven om dessa betingas såsom nödvändiga förutsättningar
för den utsträckta rösträttens utöfvande. Man måste fördenskull
söka en ny grund, som, utan att betaga Riksdagens Andra Kammare
karakteren af en verklig folkrepresentation, hvars pluralitet vid
hvarje infallande val så troget som möjligt representerar pluraliteten
af valmännen, dock tillika bereder minoriteten säkerhet att blifva hörd
och få sina meningar offentligen pröfvade. En sådan grund erbjuda de
proportionella valen. De förutsätta emellertid, då hvarje valkrets måste
välja minst tre riksdagsmän, en genomgripande omreglering af valkretsarna
och äfven — åtminstone när de sättas i förbindelse med allmän
rösträtt — ett upphäfvande af den olika representationsrätten för
land och stad och sammanslagning af alla städer, utom Stockholm,
Göteborg och möjligen Malmö, antingen med andra städer eller med
kringliggande landsbygd. Den olägenhet af valkretsarnas tillväxt, som
man velat finna deri, att den personliga bekantskapen mindre finge tillfälle
att öfva inflytande på valet, torde icke synnerligen mycket betyda,
då det väl numera i hvarje län finnes ett större antal genom allmänna
uppdrag för den stora mängden af valmän temligen väl kända representative
män; och just den omständigheten, att valstriden i de flesta
fall enligt sakens natur komme att stå om desse, torde utgöra en förmån,
som skulle tillföra Andra Kammaren ett flertal erfarne och duglige
representanter.

Med en öfvergång till allmänna rösträtten och det proportionella
valsättet synes mig böra i nogsamt öfvervägande tagas, om ej val -

116

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

perioden för Andra Kammaren hör utsträckas exempelvis till fem år.
Detta vore i och för sig en fördel, enär valstrider, om de än kunna
hafva en väckande och uppfostrande betydelse, dock å andra sidan ofta
medföra en upphetsning, som blir demoraliserande, om den för ofta
återkommer. Ett ännu vigtigare skäl för valperiodens utsträckning
ligger deri, att en riksdagsman knappt förrän efter ett par riksdagar
blir så förtrogen med formerna, att han kan göra verklig nytta, hvartill
kommer, att införandet af allmän rösträtt och större valdistrikt
torde medföra, att ombytet af riksdagsmän blir något vanligare än nu
är fallet. Gifver en utredning vid handen, att den proportionella valmetoden
måste medföra något invecklade former för röstberäkningen,
är äfven detta ett skäl mot ofta återkommande val. I det liberala
samlingspartiets motion antydes, att, om den icke kommer att antagas,
man har att uppsöka nya grundvalar för vårt lands framtida konstitutionella
utveckling. Jag vet ej, om man kan med rätta beteckna
den af mig angifna reformen såsom en ny grundval för vår konstitutionella
utveckling; men, äfven om så är, anser jag den vara vida att
föredraga framför så väl samma partis motion som den kongl. propositionen
och utskottets hemställan, ty så väl det ena som det andra af
dessa förslag innebär ett stort steg mot den allmänna rösträtten, utan
att man, medan tid är, sökt att på något sätt sörja för minoritetens
rätt. Minoriteten utgör oftast en lifvakt för samhällets intressen, och
att tillgodose minoritetens tydliga rätt är derför att sörja för samhällets
väl. I jemförelse dermed betyder det föga, att rösträttsreformen
uppskjutes öfver ännu en valperiod. Löses den sedan, så är den löst
till gagn för en lång framtid. Sänkningen af det s. k. strecket åter,
vare sig den sker på ena eller andra sättet, äfven på det af utskottet
föreslagna, innebär enligt mitt förmenande ingen verklig lösning af
frågan utan blott en eftergift för dagen för högljudda fordringar, hvilken
eftergift måste draga med sig nya eftergifter, då det ännu mindre lärer
kunna bli tal om några bestämmelser till skydd mot ett alltför tryckande
massvälde. Om åter Riksdagens båda kamrar uttala sig för en
vidtgående utsträckning af rösträtten och i sammanang dermed om införandet
af proportionella val, så kan Riksdagen få en kongl. proposition
sig förelagd vid 1904 års riksdag och rösträttsfrågan sålunda erhålla
en verklig lösning vid 1906 års riksdag.

Första Kammaren har redan förut begärt en utredning om den
proportionella valmetoden, hvilken önskan dock icke blef till Kongl.
Maj:t framburen på grund af Andra Kammarens skiljaktiga beslut. Det
är att förmoda, att Ändra Kammaren nu icke intager samma ställning

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

117

till frågan som vid ifrågavarande tillfälle. Det måste nemligen så vidt
jag förstår, varda Andra Kammaren angeläget att vårda sig derom, att
de vigtiga intressen, som egarne af Sveriges jord hafva att i Riksdagen
bevaka, icke varda tillbakasätta. Sådant kan lätteligen ske derigenom,
att den ena valkretsen efter den andra ryckes ur deras händer; men
genom den proportionella valmetoden måste ett om än ej så stoft antal
af valkretsarna bevaras åt landtmännen.

Om de proportionella valen verkligen, såsom jag vågar förmena,
medföra den bästa lösningen af rösträttsfrågan, tillkommer det i allt
fall Första Kammaren att vid sitt bifall till rösträttens utsträckning
fästa sådana vilkor, som äro till nytta för landet och icke skada eller
förnärma någons rätt. För den, som vill se sakens rätta läge och
icke äflas att endast lyssna till ropet för dagen att något måste göras
vid denna riksdag, detta något må nu i öfrigt vara huru litet effektivt
som helst, måste det ju vara alldeles uppenbart, att framläggandet af
en grundlagsförändring, grundad på den allmänna rösträtten med proportionella
val, eller, om man hellre vill, med en graderad röstskala
eller för öfrigt hvarje annat förslag på nämnda grund, måste kräfva
en noggrann och, hvad särskildt de proportionella valen beträffar, mycket
omsorgsfull utredning, hvaraf man alldeles är i saknad, och att fördenskull
frågan icke vid denna riksdag kan vinna sin slutliga lösning
genom framläggandet af ett positivt förslag i den rigtning jag antydt.
Det synes mig för öfrigt att, när man skall gå till lösning af en fråga,
hvilken så djupt som den ifrågavarande mgriper i vår närvarande statsförfattning,
det för en hvar, å hvilken ståndpunkt i frågan han nu än
må stå, måste vara ett önskningsmål att se och förnimma — hvad
man nu är ur stånd att bedöma — huru efter verkstäld utredning en
förändring i valrätten till Andra Kammaren, fotad på den allmänna
rösträtten med proportionella val, i verkligheten skulle te sig; och
särskildt från liberal ståndpunkt borde man, så vidt jag förstår, hafva
mycket mindre skäl att afböja en utredning härutinnan, som det ju
bör kunna antagas, att från detta håll ingenting kan vara att erinra
mot en rösträttsreform, deri anspråket på tillgodoseendet af allas rätt
utan någons förtryck varder, så vidt möjligt är, tillfredsstäldt.

_ Att åter hos en Riksdagens ledamot, som vill, med uppgifvande
af sin egen förutvarande ståndpunkt, bringa ett offer deraf för hvad
han under för handen varande omständigheter, särskildt med hänsyn till
fosterlandets försvar, finner för detsamma gagneligt, endast se ett bemödande
att för det närvarande draga sin röst undan frågans lösning,
anser jag ej kunna annorlunda bedömas än såsom ett försök att vilja

118

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

beröfva eu representant den rätt, som han, derest han densamma ej
förverkat, eger att, liksom hvarje annan hederlig man, varda trodd på
sitt ord.

Den ytterligare utredning af frågan, som jag sålunda finner oundgängligen
nödvändig, anser jag böra öfverlemnas åt en komité, så
sammansatt, att deri inrymmes tillfälle åt personer af olika meningar
att få desamma uttalade och bedömda. Denna komité skulle, med
aktgifvande å ej mindre de synpunkter, jag tillåtit mig här ofvan uttala,
än äfven andra sådana, som vid frågans utredning och bedömande
kunde till beaktande ifrågakomma, utarbeta förslag till förändring af
grunderna för valrätten till Riksdagens Andra Kammare, hvilande på
den allmänna rösträtten —- d. v. s. på rätten för en hvar välfrejdad
svensk man, som uppnått 25 års ålder och fullgjoit sina åligganden i
afseende å skattepligt och värnpligt, att deltaga i valen till nämnda
kammare, dervid komitén för öfrigt hade att utreda:

l:o) om ej för valrättens utöfvande företrädesvis*borde med upphäfvande
af den olika representationsrätten för stad och land användas
den proportionella valmetoden;

2:o) i hvad mån, derest samma valmetod ej befunnes med afseende
å förhållandena i vårt land lämplig, den s. k. graderade skalan borde
komma till användning;

3:o) huruvida, hellre än de proportionella valen och graderad
skala, andra bestämmelser borde förbindas med den utsträckta valrätten
för beredande af erforderliga garantier;

4:o) om och i hvad mån grundlagens bestämmelser i öfrigt med
hänsyn till den ifrågasatta utsträckningen af rösträtten borde undergå
några förändringar, särskildt i fråga om förlängning af valperioden för
Andra Kammarens ledamöter.

På grund af hvad jag sålunda anfört, har jag ansett, att utskottet
bort hos Riksdagen hemställa, såsom jag ock får yrka,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta genom en för ändamålet
tillsatt komité verkställa en omsorgsfull utredning
angående förändrade bestämmelser i fråga om utsträckning
af valrätten till Riksdagens Andra Kammare på
den grund — den allmänna rösträtten — på det sätt
och med det syftemål, som här ofvan angifvits, samt,
efter det komitén med sitt betänkande och förslag till
Kongl. Maj:t inkommit helst till 1904 års Riksdag,
aflåta nådig proposition i ämnet.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

119

af herr friherre Älströmer, som yttrat:

»Då frågan om en förändring af valrätten till Riksdagens Andra
Kammare är af en så djupt ingripande betydelse för hela vårt statsskicks
framtida utveckling, att densamma hvarken kan eller bör lösas utan
föregående fullständig och allsidig utredning af alla på densamma inverkande
förhållanden — en utredning, som Riksdagen begärt men
ännu är i saknad utaf; då jag icke kunnat finna frågans lösning vara
så brådskande, att den bort företagas till afgörande utan den omsorgsfulla
och ingående pröfning, hvilken konstitutionsutskottet, som först
den 17 mars fick mottaga Kongl. Majrts proposition till behandling,
under den korta tid, som varit utskottet tillmätt, icke varit i tillfälle
att egna den i så hög grad vigtiga frågan, i synnerhet som utskottet
derjemte haft att behandla icke mindre än tio olika motioner, hvilka
beröra samma fråga; då vidare hvarken det kongl. förslaget eller det
af utskottet framlagda synes mig i tillräcklig grad uppfylla den i § 38
riksdagsordningen gifna förutsättningen för en grundlagsändring, att
den skall vara »högst nödig eller nyttig», så har jag, som funnit äfven
andra synpunkter än de, som angifvas i Riksdagens skrifvelse af den
10 maj 1900, böra komma till öfvervägande, särskilt allmän rösträtt
med proportionella val eller graderad röstskala i förening med andra
nödiga garantier, ansett utskottet hafva bort inskränka sig till att
hemställa,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t genom
en komité låta verkställa en ur alla synpunkter fullständig
utredning rörande valrätten till Riksdagens
Andra Kammare samt framlägga det förslag till rösträttsreform,
hvartill en sådan utredning må gifva anledning,
om möjligt vid början af 1904 års riksdag.»

af herr Rodhe, som anfört:

»Då jag icke funnit något af de till utskottet remitterade förslagen
om utsträckning af rösträtten antagligt och dessas skiftande
mångfald synes mig vittna om att tiden ännu ej är mogen för vidtagande
af den påyrkade grundlagsändringen, hvilken icke heller torde
vara af trängande behof påkallad, har jag, som icke heller kunnat biträda
hvad utskottet hemstält, ansett mig böra för närvarande motsätta
mig denna grundlagsändring.»

120

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

af herr Berg, Gustaf Axel, hvilken yttrat:

»Det sätt, hvarpå den genom 1866 års riksdagsordning bildade
Andra Kammaren utöfvat sina funktioner, måste allmänt erkännas hafva
varit för fosterlandets lugna och sunda utveckling lyckligt; och icke
har detta lyckliga förhållande under sistförflutna tiden undergått någon
rubbning.

Då emellertid under senaste årtiondet kraf på ombildning af valrätten
till denna kammare allt mera allmänt och bestämdt blifvit framstäldt,
kan detta kraf, efter mitt förmenande, icke stödjas på eller
hafva sin grund uti något rättvist klander emot Kammarens görande
eller låtande med den sammansättning den nu eger.

Fastmera måste man anse, att den enda hållbara grunden för
yrkandet om valrättens utsträckande är den, att man vill ställa denna
valrätt på en bredare och mera omfattande basis och sålunda utsträcka
valrätten till allt större lager af samhällsmedlemmar samt på samma
gång utvidga kretsen af de till Kammaren valbare.

Det bör emellertid i detta sammanhang icke lemnas oanmärkt,
hvad som för öfrigt är allmänt kändt, att en betydande utvidgning af
de valberättigades antal egt rum sedan 1866, ehuru § 14 riksdagsordningen,
som är för valrätten konstituerande, under tiden icke undergått
någon som helst förändring. Statistiken visar i detta hänseende
äfvensom angående procenten af de valberättigade, som i valen deltagit,
följande förhållanden:

Allmänna valen till Riksdagens Andra Kammare åren 1872—1899

Ordinarie

valen

Folkmäng-

Röstberättigade

I valet del-tagande
procent af
röstbe-rättigade

den vid tore-gående års
slut

Antalet

I procent af
folkmängden

1872

4,204,177

236,120

5,62

19,1

1875

4,341,559

255,552

5,89

19,5

1878

4,484,542

270,337

6,03

20,3

1881

4,565,668

281,163

6,16

23,7

1884

4,603,595

291,668

6,34

25,2

1887 2

4,717,189

278,039

5,89

35,9

1890

4,774,409

288,096

6,03

38,5

1893

4,806,865

298,810

6,22

42,4

1896

4,919,260

309,889

6,31

45,3

1899

5,062,918

339,876

6,71

40,3

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6. 121

Uti dessa sifferuppgifter angående de valberättigade äro icke upptagna
de, hvilkas valrätt blifvit suspenderad på grund deraf, att de
icke guldit sina utskylder. Skulle man inräkna äfven desse, som genom
eget förvållande blifvit obehörige att utöfva valrätt, stege antalet ganska
betydligt. För år 1900 stälde sig siffrorna sålunda:

Antalet valmän (betalda utskylder) 358,774, motsvarande 7,04 %
af folkmängden.

Antalet valmän (obetalda utskylder) 432,843, motsvarande 8,4 9 °/„
af folkmängden. ’ /o

Tillökningen uti de valberättigades antal har sålunda berott icke
allenast derpå, att valmännen tillväxt i jemnbredd med folkmängden, utan
äfven på andra förhållanden. Tillfällena till arbetsförtjenst hafva ökats,
arbetspriserna hafva höjts. Derigenom är äfven en icke ringa del af
de till mogen ålder komna kroppsarbetarne med nu gällande valrättsbestämmelser
valberättigade; och ett ännu långt större antal skulle
vara det, om de fullgjorde sin skattepligt. Man kan sålunda säga att
den s. k. rösträttsutsträckningen oafbrutet försiggår inför våra ögon
utan förändring i grundlagens bestämmelser om valrätt.

Under sådana förhållanden vilja många sätta i fråga om någon
utvidgning af valrätten genom förändring af dessa bestämmelser verkligen
är af behofvet påkallad.

För min del har jag emellertid efter den noggrannaste pröfning,
som varit mig möjlig, kommit till den öfvertygelsen, att eu utsträckning
af valrätten till Andra Kammaren bör genom förändring i riksdagsordningens
föreskrifter ega rum. För de skäl, som härvid äro
för mig bestämmande, går jag nu att i korthet redogöra.

Det kan icke förnekas, att under de 36 år, som förflutit, sedan
vår nu gällande riksdagsordning antogs, en samhällsklass, som då i
allmänhet taget stäldes under det politiska strecket, numera intager
en ställning, som den icke egde vid riksdagsordningens tillkomst:
jag menar arbetarne. Denna förändrade ställning har, såsom ofvan
antydts, bland annat visat sig deruti, att allt flere och flere af denna
samhällsklass genom förbättrade ekonomiska vilkor erhållit politisk
rösträtt. Men förändringen i arbetarnes ställning visar sig nog äfven
i andra förhållanden, som icke äro mindre vigtiga. Förändringen är
nemligen äfven beroende på ett bättre tillgodogörande af den alltmera
stigande folkbildningen och yttrar sig jemväl uti ett större och alltjemt
sig utbredande intresse för allmänna angelägenheter, såväl kommunens
som statens, likasom uti eu vidgad inblick uti tidens frågor.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 3 Samt. 6 Käft. 16

122

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

De år 1862 antagna kommunallagarne hafva nog mycket bidragit att
skapa nämnda intresse, likasom dertill äfven kraftigt medverkat den nu
långt mera än för några tiotal af år sedan spridda litteraturen
äfven om denna litteratur delvis innehållit eu kunskap af icke allenast
det goda.

Men det är icke blott intresset, som blifvit väckt: hvad mera är,
förmågan att intränga uti samhällets allmänna frågor har äfven blifvit
i icke ringa grad utvecklad.

Man måste då uppställa för sig det spörsmålet: År icke nu denna
samhällsklass mera mogen att under vissa vilkor få eu i lag. sig
tillerkänd vidsträcktare rätt till deltagande uti samhällets politiska
angelägenheter än hvad som år 1866 ansågs kunna medgifvas och
sedermera faktiskt inträdt? Eller med andra ord: bör icke denna samhällsklass
få en utvidgad valrätt till Andra Kammaren? Jag kan för
min del icke besvara den frågan nekande.

Härtill kommer ytterligare ett vigtigt förhållande.

När inom ett folk, som i upplysning och bildning står bland de
allra främsta, allt mera tränger sig fram den öfvertygelsen, att det är
eu samhällets orättvisa, att åt vissa samhällsklasser på grund af deras
ekonomiska förhållanden gifva mindre inflytande på afgörande! af
fosterlandets angelägenheter än hvad motsvariga samhällsklasser inom
nästan alla andra folk hafva, då är det en bjudande pligt att allvarligen
tillse, huruvida icke en förändring bör vidtagas.

Att '' ..... ’ "

som i iemförliga delar eger rum i andra länder,

framgå!''

af följande

sammanställning
Frankrike ............

angående de valberättigade. v
.... år 1901 27,9

procent af folkmängden,

Schweiz..................

...... „ 1899 23,5

11

11

11

Grekland...............

..... „ 1881 23

11

11

11

Spanien ...............

........... „ 1891 22,4

11

11

11

Belgien.................

................ „ 1900 21,5

11

11

11

Tyska Riket........

...... „ 1898 21,2

11

11

11

Bulgarien.............

............................ „ 1899 21,2

ii

11

11

Norge....................

„ 1900 19,9

ii

11

11

Österrike..............

........................... „ 1897 19,9

ii

11

11

*) Dessa siffror, som delvis icke öfverensstämma med motsvariga uppgifter i den
kongl. propositionen, äro hemtade från en under utgifning varande utförlig tabell rörande
»valen till representationens Andra Kammare», hvilken tabell är afsedd att intagas i
»Statistisk Tidskrift.»

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

123

Portugal ...............................

Storbritannien och Irland

Danmark ...............................

Serbien .................................

Nederländerna......................

Italien....................................

Sverige.................................

Ungern ................................

Om man sålunda medgifver, att valrätten bör utsträckas, följer då
i ordningen den frågan, på hvad sätt denna utsträckning lämpligen bör
ega rum.

Grundvalen för den nu gällande valrätten är uteslutande en förmögenhetscensus,
sådan som den i 14 § riksdagsordningen bestämmes.
Att utvidga denna grundval genom förändring eller sänkning uti denna
census synes mig icke lämpligt, enär emot hvarje anordning i den
vägen, emot hvarje förändring uti de stipulerade förmögenhets- eller
skatteförhållandena alltid skall kunna åberopas, att fixeringen af dessa
förhållanden är godtycklig och icke beroende af några allmängiltiga
grundsatser — alldeles samma förebråelser, som nu rigtas emot nu
gällande census. Hvilka sänkningar eller förändringar man än vidtoge
uti de förmögenhetsqvalifikationer, som betinga valrätten, skulle
de sålunda ändrade bestämmelserna alltjemt hvila på godtycket; och
framgent skulle komma att emot dem rigtas samma missnöje, samma
klander och ovilja som emot de nuvarande.

Äfven om en oberoende ekonomisk ställning, för hvilken förmögenhetscensus
ju skall vara en exponent, icke är en förkastlig faktor,
då det gäller valrätten, torde den dock icke vara den högsta eller enda
rättsgiltiga och tänkbart möjliga. Särskildt med hänsyn till den höga
ståndpunkt, till hvilken den allmänna folkupplysningen hos oss nu kommit,
synes denna förmögenhetscensus kunna borttagas och i stället såsom
vilkor för valrätten endast uppställas: en mera mogen ålder än den i
civillag stadgade myndighetsåldern och fullgjorda skyldigheter emot
staten.

Jag nämnde den höga graden af folkupplysning, och i det hänseende
torde särskildt böra framhållas, att det är att hoppas, likasom
man anser sig hafva goda skäl att förvänta, att den förlängda öfningstiden,
våra värnpligtige numera komma att erhålla, måtte så användas,
att de derunder icke allenast göras skicklige till fosterlandets försvar,
utan äfven förvärfva eu högre grad af allmänbildning än den våra

år

1890

19

procent

af folkmä:

11

1901

16,5

11

11

’1

11

1901

16,4

11

11

11

11

1890

16

11

11

11

11

1901

11,8

11

11

11

11

1899

7,1

11

11

11

11

1899

6,7

11

11

11

11

5,4

11

11

11

124

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

folkskolor meddela, hvarigenom värnpéigtsutbildningen kunde sägas
utgöra en folkhögskolekurs.

Den mognare ålder, som skulle fordras för valrätt, torde böra
bestämmas till 25 år. Såsom bekant är, utgör motsvarig åldersgräns i
Norge 25 år och i Danmark 30 år.

Och hvad angår den förutsättning, som vidare borde fordras,
nemligen fullgjorda skyldigheter mot staten, så afser jag med dessa
skyldigheter dels fullgjord värnpligt och dels fullgjord skattepligt i de
fall, der sådana skyldigheter tillkomma eller åligga den, som ifrågasätter
att utöfva valrätten. Beträffande skattepligten vill jag ej utsträcka
förutsättningen längre än till det mycket minimala vilkoret, att för
valrätt erfordras att ej häfta för några skatter till staten, hvilka förfallit
till betalning under det år, då riksdagsmannavalet försiggår, eller
under det nästföregående.

Jag förbiser icke, att emot mitt förslag i denna del möjligen
skall rigtas den anmärkningen, att genom detsamma kommer att för
valrätts utöfvande erfordras skattepligts fullgörande endast af en del
af de valberättigade; men jag anser, att den antydda ståndpunkten i
detta hänseende är fullkomligt konseqvent. Då man utgår från den
fordran, att af den, som gör anspråk på att deltaga uti en den vigtigaste
af samhällets funktioner, med allt fog bör kräfvas, att han icke
brister uti fullgörandet af sina skyldigheter emot detta samhälle, vare
sig dessa skyldigheter bestå uti värnpligt eller skattepligt, så följer
häraf helt naturligt, att af den ene kan komma att utkräfvas mera eller
annat än af den andre, beroende detta derpå, att den ene kan hafva
större eller andra skyldigheter mot samhället än den andre.

På skattepligten har jag velat ställa en minimal fordran, öfvertygad,
som jag är, att utsträckta anspråk i den vägen skulle komma
att medföra stora besvär och mycket valtrassel.

I sammanhang med nu anförda skäl för utsträckning af valrätten
till Andra Kammaren, hvilka skäl varit för mig bestämmande, vill jag
icke förbigå två omständigheter, som torde böra tagas med i räkningen.
Man saknar icke anledning att befara, att ett för långt drifvet uppskof
möjligen i vissa hänseenden skulle kunna äfventyra samhällsfridens
störande. Då jag utan tvekan uttalar detta, åsyftar jag icke det störande
af allmänna lugnet, som möjligen skulle kunna uppstå genom
opinionsyttringars afgifvande på ett sätt, som vore mindre lojalt eller
rent af lagstridigt, utan jag fäster mig vid den ingalunda otänkbara,
utan fastmera redan framskymtande misstanken från en del samhällsklasser,
att andra sådana skulle obehörigen undanhålla de förra det

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

125

inflytande på arbetet för fosterlandet, hvartill dessa anse sig ega
rättighet. En sådan länge fortlefvande misstanke, fortplantad hos
uppväxande generationer, skulle kunna leda till tvedrägt emellan olika
klasser af samhällsmedlemmar, hvilken tvedrägt helt visst skulle komma
att blifva för fosterlandet allt annat än välsignelsebringande.

Den andra omständigheten borde, ideelt sedt, icke medräknas, men
med verkligheten för ögonen torde den dock icke böra förbigås. Den
står i nära sammanhang med hvad som ofvan är antydt. Ett ökadt
deltagande uti och inflytande på fosterlandets angelägenheter skall förvisso
bidraga till fosterlandskänslans höjande, särskild! hos den ungdom,
som uppfostras att försvara sitt land. Man kan icke jemnställa förhållandena
i svunna tider med de nuvarande. Sjelfförsakelsen har förr
funnits i högre grad än nu, den begärde intet för sig sjelf, men offrade
allt för fosterlandet. Sjelftilliten har kommit; den vill pröfva egna
krafter och bära eget ansvar i arbetet för fosterlandet. Hvar och en
är barn af sin tid; och äfven om man skänker sin varmaste beundran
lör den förra, torde man noga vakta sig för att bryta stafven öfver
den senare; den förer nog till samma mål: en varm fosterlandskärlek.

Då jag sålunda uttalat mig för en valrätt, som endast inskränkes
af de ytterst moderata fordringarna af en mogen ålder och fullgörande
af vissa förpligtelser till staten, har jag alltså stält mig på den allmänna
rösträttens ståndpunkt; men då är äfven nödvändigt att tillse,
under hvilka vilkor denna allmänna rösträtt utan fara för samhällets
lugna framåtskridande och utveckling må kunna genomföras.

Till en början lärer dervid alldeles bestämdt böra uppställas såsom
vilkor, att den i afseende å representationsrätten nu rådande skilnaden
mellan land och stad bör upphöra. Såsom bekant är, välja
städerna för närvarande ett i förhållande till folkmängden mycket större
antal riksdagsmän, än hvad landsbygden med hänsyn till sin folkmängd
har rätt att utse. Utaf Andra Kammarens ledamöter utses 150 af lands1
tygel e n och 80 af städerna, oaktadt, om man toge folkmängden til l
delningsgrund, antalet borde vara för landsbygden 181 och för städerna
49. Äfven om denna företrädesrätt för städerna vid tillkomsten
af riksdagsordningen 1866 kunde försvaras af historiska skäl och andra
göda grunder, torde vid införandet af allmän rösträtt ovilkorligen böra
i fråga om representationsrätten fordras fullständig likställighet mellan
stad och land.

Men för införande af allmän rösträtt äro äfven andra garantier
oundgängligen nödvändiga. Då man anser rättvist att åt den samhälls -

126

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

klass, som är den talrikaste, bereda ett betydligt förökadt politiskt inflytande,
kan dock naturligtvis anordningen ej ske på det sättet, att åt
denna klass öfverlemnas hela den politiska makten med uteslutande af
allt inflytande för de öfriga. Regulatorn i detta hänseende utgöres af
vissa garantier, genom hvilka — på samma gång ett betydligt förökadt
inflytande inrymmes åt nämnda klass — jemväl för de samhällsklasser,
som för närvarande hafva de flesta representanter, lemnas rum för ett
rättvist och befogadt inflytande. Det gäller att skydda minoritetens
rätt och tillse, att såväl minoritet som majoritet må intaga det politiska
inflytande, den representationsrätt, hvartill den ena och den andra på
grund af sin numeriska styrka och sin samhålilghet måste anses lagligen
behörig.

Många olika sådana garantier finnas uppstälda uti konstitutionerna
i de länder, som antagit den allmänna rösträtten. Det skulle vara för
långt att här redogöra för dessa förhållanden; men jag kan i detta
sammanhang ej underlåta uttala, att det hade varit ett vigtigt önskningsmål,
om en framställning härom förekommit uti den af regeringen
i den kongl. propositionen förebragta utredning, i fråga om hvilken Riksdagen
begärt, att den skulle vara i möjligaste måtto fullständig och
allsidig, men som nu befinnes afpassad endast för det gjorda förslaget
om rösträttsutsträckning på kommunalstreckets grund.

Den mest pålitliga skiljedomaren i majoritetens och minoritetens
strid om inflytandet synes emellertid vara den proportionella valmetoden,
genom hvilken äfven åt minoriteten tillförsäkras en representationsrätt,
svarande emot dess verkliga styrka. Det utmärkande och kännetecknande
för denna valmetod är, som kändt, den principen, att åt
hvarje parti eller meningsgrupp vid valet tillerkännes det antal representanter,
som betingas af partiets st}rrka eller numerär — en ståndpunkt,
som är så rättvis, stark och oangriplig, att den måste ega framtiden
för sig.

Man har velat göra troligt, att denna metod skulle vara mycket
invecklad och sålunda svår att tillämpa samt dessutom icke passa för
våra förhållanden.

Invecklad och svårtillämplig kan den vara, om, såsom från vetenskapligt
håll någon gång blifvit ifrågasatt, man åt problemet skulle
gifva en lösning med den mest matematiska noggrannhet, särskildt för
det fall att en mängd af olika partier stå emot hvarandra.

Huruvida den skulle passa för våra förhållanden — ja, det är just
den frågan, som måste grundligen undersökas. För min del medgifver
jag väl, att en viss tvekan kan föranledas deraf, att man vid tillämp -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

127

ningen af det proportionella valsättet förutsätter, att minst tre representanter
skola i ett val utses, men denna »nyhet» får och bör man
underkasta sig för att vinna målet. För öfrigt håller jag alldeles bestämdt
före, att denna valmetod, som kan anordnas antingen med gemensamma
val för land och stad eller med särskilda val för hvardera, lämpar
sig synnerligen väl för våra valförhållanden, då dessa i allmänhet förete
den situationen, att, äfven om i början af en valrörelse flere olika
grupper uppställa olika kandidater, ställningen småningom förenklas
dérhän, att grupperna inskränkas till två, och för sådant fall kan den
proportionella valmetoden göras ytterst enkel. I de stora städerna
kunna partiförhållandena blifva mera invecklade, men för att valmetoden
der skall blifva fullt effektiv, kan ju der valet anordnas så, att flere
representanter utses i ett val, då de särskilda grupperna kunna få hvar
och en sina intressen tillgodosedda.

De proportionella valmetoderna äro så mångskiftande, att jag icke
här finner lämpligt eller kan närmare ingå på desamma. Jag tillåter
mig dock att uti en bilaga vidfoga en kort antydan om eu af dessa
metoder, så enkel, att den kan tillämpas af hvar och en, som kan räkna
enkla tal och för öfrigt är lämplig att förrätta ett val. Med denna
metod — en art af den kumulativai3) — kan vid val af tre representanter
en minoritet af 26 procent af valmännen genom samhällighet besätta
en representantplats, under det att majoriteten genom fullständig enighet
behåller de båda öfriga.

Med omnämnande af denna metod har jag visst icke käft för
afsigt att på något sätt antyda,. att den skulle eg a anspråk på att anses
såsom företrädesvis beaktansvärd för våra förhållanden. Jag har endast
velat visa, att det gifves enkla och lätt tillämpliga proportionella valmetoder,
som kunna lemnas i händerna på hvilken som helst kommunalordförande
eller annan valförrättare.

*) Den kumulativa metoden kännetecknas deraf, att valsedlarna icke behöfva upptaga
så många namn, som valet gäller, utan kunna så att säga samla (kumulera) sig på ett
färre antal namn, hvarigenom utsigten för dessa att gå igenom ökas. Om tre representanter
skola utses och hvarje valman disponerar tre röster, kunna dessa antingen odelade lemnas
till en kandidat eller delas på två kandidater, då hvardera erhåller 11/2 röst, eller på tre
kandidater, då hvar och en af dessa 1 röst. För att undvika bråkdelar i rösträkningen
kan man (hvilket naturligtvis medför samma verkan) tilldela hvar valman 30 röster, som
kunna antingen afgifvas odelade på en kandidat eller fördelas på två med femton eller på
tre med tio till hvardera. Hvarje valsedel kan sålunda upptaga ett, två. eller tre namn.
(Se vidare bilaga sid. 145.)

128 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Då något positivt förslag, stödt på de grunder jag nn tillåtit mig
att anföra, naturligtvis icke nu kan utan föregående utarbetning framläggas,
och denna utarbetning lika gifvetvis icke kunnat verkställas inom
utskottet, äfven om detsamma derom förenat sina krafter, torde lämpligaste
tillvägagåendet blifva det, att saken utredes genom eu komité,
sammansatt af representanter för de olika åskådningar^ i denna fråga.

Om en sådan komité kommer till stånd, föreställer jag mig, att
densamma låter sig angeläget vara att tillse, om icke andra garantier,
jemte eller i stället för de af mig nu antydda, böra vid införande af
allmän rösträtt tillämpas, hvarförutom torde böra undersökas, om icke
mandatet till Andra Kammaren bör utsträckas till längre tid än tre år.

Mera tveksam ställer jag mig mot eu graderad röstskala. Skulle en
sådan gradering ifrågakomma, torde den icke kunna göras beroende
af andra qvalifikationer än graden af skattepligt. Äfven denna fråga
torde emellertid böra blifva föremål för undersökning och utredning af
den komité, hvarom jag tagit mig friheten göra ett förslag.

Då jag sålunda icke kunnat biträda utskottets förslag eller tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition eller direkt ansluta mig
till någon af de i ärendet väckta motioner, har jag inom utskottet yrkat,
att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes ej mindre låta genom
en komité verkställa en fullständig och allsidig utredning
rörande de vilkor — såsom utjemning af städernas
och landsbyggdens representationsrätt samt proportionella
val — under hvilka valrätten till Riksdagens
Andra Kammare må kunna genom allmän rösträtt utsträckas
till hvarje till tjugofem års ålder kommen
man, som i vissa angifna hänseenden — i fråga om
värnpligt och skattepligt — fullgjort sina åligganden
emot staten och icke saknar sådana qvalifikationer,
som angifvas i § 26 riksdagsordningen, än äfven till
Riksdagen, helst ej senare än år 1904, inkomma med
det förslag, hvartill denna utredning kan gifva anledning.
))

af herr Nyström, Carl, som anfört:

»Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1900 om reform af val -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

129

ratten till Riksdagens Andra Kammare innehåller många uttryck, verkande
såsom varningar mot beslut, som »skulle innebära steg ut i det
obekanta», och upprepar särskilt flera gånger krafvet på allsidig och
fullständig utredning såsom vilkor för e;u mogen pröfning från Riksdagens
sida af denna fråga. Mot slutet af skrifvelsen säges: »först om
pa detta satt. en allsidig utredning kommit till stånd, skall det enligt
Riksdagens åsigt blifva möjligt att uppgöra ett förslag till en valrättsleform,
som bast tillfredsställer samhällets behof och derjemte är på
;impligt satt anpassad efter, öfriga bestämmelser i vårt'' statsskick.»
enna fullständiga och allsidiga utredning, som alltså skulle utgöra ett
vflkor för uppgörande af ett förslag, har icke förelegat under den tid,
da utskottet haft att fullgöra sitt arbete med rösträttsfrågan, och är icke
ens ännu färdig Om alltså Riksdagen vidhåller sin åsigt från 1900
skulle valrättsreformen nu icke ens kunna upptagas till pröfning I

afla händelser synes mig det anförda i sig innebära tillräcklig grund
för ett afslagsyrkande. &

+-n +^eiLh,är!,m k°mma andra skäl. Den kongl. propositionen inkom
till utskottet den 17 mars, och ännu så sent som den 21 april mottooutskottet
eu motion i rösträttsfrågan. Utskottet hade nu såsom sin
Rusta .uppgift att utöfva vederbörlig kritik af innehållet i den kongl
propositionen och i de senare till utskottet inkomna enskilda motionerna
antalet). Då, såsom nu inträffade, utskottet icke ansåg sig
kunna tillstyrka antagande i oförändradt skick vare sig af den kongh

propositionen eller af något af de enskilda förslagen, stod utskottet
inför valet, att

antingen med en så uttömmande motivering som möjligt stödja
sina afstyrkande^ dock med erkännande af det gagneliga ’i åtskilliga
af de från olika hall i enskilda punkter framstälda ändringsförslagen,
och derefter förklara, att bristande tid och bristande utredning gjort
det för utskottet omöjligt att åstadkomma eget förslag i ett så stort
och vigtigt ärende,

fer och att gripa sig an med ett sådant försök i trots af nämnda
vanskliga forhållanden.

,^agr.tr°r jc^e’ att n%on mefi fog skulle kunnat klandra utskottet,
om den torstnamnda utvägen valts.

Utskottet har emellertid nu till behandling upptagit det stora
problemet. Galde saken något annat än en ombildning af hela vårt
fJ?lls ja U om de man måhända, vik ande för en naturlig önskan att
efter alla de manga för beredelserna åstadkomma något positivt, inlåta
Bth. till Biksd. Prof. 1902. 3 Samt. 6 Käft. 17

130

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

sig på det försök, som här föreligger. Men för min del vågar jag det
icke då framför allt utskottets förslag synes mig brista i den nödiga
bevisningen, att den nuvarande ordningen, med sm varsamt och naturligt
växande ökning af de röstberättigades antal, skulle vara sa o laglig,
att den måste oförtöfvadt utdömas. Erfarenheterna tran utlandet

svnas icke mana till efterföljd. . c , •

Utskottet har omgifvit sitt förslag med en skyddsvakt af garantier.
Men vid dessa torde man ej få fästa allt för störa forhoppningar, da
samtidigt med deras införande man skapat eu rostmakt, som snar
nog torde göra sig af med dessa besvärliga inskränkningar.

Om utskottets majoritet utgmge från den förutsättningen,.att le
här gälde att tillgodose en bevisad men hittills tillbakasätta ratt, sa sku
man finna det foljdrigtigt, att utskottet böjde sig för rattens absoluta
bud Gent emot ett sådant bud vore vidare bevisning, vare sig för elle
emot, öfverflödig. Och då skulle äfven den motvillige finna det vara
en pligt att bortse från alla betänkligheter och sluta sig till reform .
Men ej ens utskottets flertal synes helt vilja antaga en sådan ratt utan
framhåller fast mera statsintresset och statens välfärd. Följande yttrande
till statsrådsprotokollet af chefen för justitiedepartementet_ gar i samma
retning: »Någon gång, särskild!, under äldre tider, har visserligen pa
stätta, att deltagandet i lagstiftningen vore en alhnant mensklig irätthet
som icke kunde frånkännas någon utan förnekande af lian ^
niskovärde, och att förty en allmängiltig lösning af rostrattsfragan
vore att finna i införande af en i egentlig mening allmän valrätt.
Men denna åsigt, lika afgjordt ohållbar i sin grund och i1 sina konsenvenser
har icke någonsin eller någonstädes kunnat vinna tillämpning.
DS Svim jag håller före, att häusyn till statsintresset eller statens
välfärd eller, såsom friherre De Geer uttryckte sig 1879, den F^Dsk.i
hänsynen till samhällets bästa bör härvid vara den afgörande, och da

jao- ej finner, att dessa statslifvets kraf blifva bättre tillgodosedda geno

den af utskottet föreslagna reformen än genom den nu bestaende or -ningen, kan jag ej biträda utskottets förslag. Ej heller kan ja„ gifva
min röst till vare sig den kongl. propositionen eller till någon af de

enskilda motionerna.»

af herrar Darin och Liljéholm, hvilka anföit.

Inom utskottet hafva vi omfattat det af herr S von Friesen och
81 andra ledamöter af Andra Kammaren framstalda och, enligt vai
mening, med synnerlig omsorg motiverade förslaget angående valratten
till nämnda Kammare.

Konstitutionsutskottets Utlåtande No 6.

131

Ehuru den oss medgifna tiden och omständigheterna i öfrigt icke
tillåtit oss att underkasta det förslag i frågan, livilket af en mycket
obestämd och i väsentliga stycken olikatänkande majoritet inom utskottet
i detta utlåtande framlagts för Riksdagen, en mera omfattande
granskning, hafva vi dock velat i korthet framhålla detta förslags mest
utmärkande drag och åtminstone antydningsvis uttala vår mening derom.

Det föreslagna mom. 6 i § 13 riksdagsordningen, hvarigenom eu
ny, i hög grad onaturlig valkretsindelning tillskapas, måste vi på det
bestämdaste ogilla. Vi kunna nämligen ingalunda finna, att den af
utskottet tillstyrkta, ganska måttliga utvidgningen af valrätten, hvilken
skulle komma landtbefolkningen till godo i vida högre grad än stadsbefolkningen,
bör föranleda till en så våldsam förändring af nu gällande
grunder för valkretsindelningen, att ur icke mindre än 44 af de nuvarande
landtvalkretsarne komme att afskiljas och till städerna öfverföras
ett betydande antal valmän, livilka skulle hafva att utse representanter
tillsammans med andra valmän, med livilka de väl må hafva vissa intressen
och uppfattningar gemensamma, men för livilka de i det hela
taget äro ganska främmande, under det att samtidigt inom de landtvalkretsar,
hvarifrån de afskilts, jordbruksintresset alltför ensidigt skulle
göra sig gällande. Vi hålla före, att icke någon ny grund för valkretsindelningen
bör ifrågakomma utan i sammanhang med införande af
»allmän rösträtt» och att grunden då bör blifva den enda rätta, den
rent territoriella.

1 § 14 riksdagsordningen har utskottet föreslagit hufvudsakligen
följande ändringar: Do) höjd åldersgräns för valrättens inträdande,
2:6) sänkning af det nuvarande politiska censusstreckot, 3:o) skärpning
af utskylds strecket.

Hvad först angår åldersstrecket, så är detta draget vid ingången
af kalenderåret efter fylda 25 år. Denna anordning finna vi icke väl
grundad, utan anse fastmera, i likhet med herr von Friesen och hans
medmotionärer, att den politiska myndighetsåldern bör bestämmas
allenast med hänsyn till krafvet på fullgjord värnpligt, så att valrätt
tillkommer den, »som uppnått eller under det år valet hålles uppnår
tjugufem års ålder».

Beträffande vidare det mivarande politiska censusstrecket bär utskottet
icke velat, såsom herr von Friesen m. fl. föreslagit, borttaga
detta genom att låta det kommunala rösträttsstrecket gälla som gräns
jemväl för den politiska rösträtten, utan i stället blott föreslagit att
sänka ifrågavarande streck. Gentemot ett sådant förfarande måste vi
kraftigt betona, att detsamma både är alldeles godtyckligt och än

132

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

ytterligare förökar de vanskligheter, som de politiska rösträttsbestämmelsernas
sammankoppling med bestämmelserna om den allmänna bevillningen
redan nu medför och detta i dubbel måtto, så nämligen att,
till följd af det bevillningsfria afdragets föränderlighet, vilkoren för den
politiska rösträtten dels skulle kunna otillbörligen skärpas, dels ock
blifva olika på olika orter. Ingendera af dessa anmärkningar träffar
deremot herr von Friesens m. fl. förslag. Utskottets förslag i denna
del är derjemte behäftadt med den stora bristen att icke leda till
vinnande af det allmänt uppstäda önskemålet att bereda rösträtt åt
jordtorparne, för hvilket måls uppnående herr von Friesen m. fl. visat
vägen.

I fråga slutligen om det skärpta utskyldsstrecket skola vi nu
inskränka oss till att instämma i följande uttalande uti den af herr S.
von Friesen m. fl. afgifna motionen (sid. 3): »I hvarje fall skulle eu
mistning af valrätten för tre år utgöra ett alltför hardt och ojemt
drabbande straff för medborgare, som i öfrig! samvetsgrant fullgjort
sina pligter mot stat och kommun, men som ett år af valperioden af
kanske rent tillfällig anledning kommit att häfta för ett ej inom föreskrifven
tid inbetaldt skattebelopp, måhända af ganska ringa värde.»

Då vi sålunda under rösträttsfrågans behandling inom utskottet
och uti det förslag, utskottet beslutit att nu framlägga för Riksdagen,
icke funnit anledning att i något hänseende frångå vår uppfattning om
hvilka åtgärder rättvisa och klokhet under förhandenvarande förhållanden
kräfva vid åtgörande! af denna vårt folks lifsfråga, hafva vi, under
åberopande för öfrigt af den af herr S. von Friesen m. fl. gifna motiveringen,
yrkat, att utskottet skulle hemställa,

att Riksdagen måtte såsom hvilande för vidare
behandling i grundlagsenlig ordning antaga följande
förslag till ändrad lydelse af:

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:)

§ 37.

Svenska folkets urgamla rätt att sig
beskatta utöfvas af Riksdagen allena.

Huruledes särskilda menigheter må
för egna behof sig beskatta, bestämmes

(Föreslagen lydelse:)

§ 57.

Svenska folkets urgamla rätt att sig
beskatta utöfvas af Riksdagen allena.

Huruledes särskild menighet må för
eget behof sig beskatta, sä ock hvad an -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

133

(Nuvarande lydelse:)

genom kommunallagarne, hvilka af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftas.

(Föreslagen lydelse:)

går vilkoren för att i dess allmänna angelägenheter
rösträtt utöfva, bestämmes
genom kommunallagarne, hvilka af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftas.

Riksdagsordningen.

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun,
der han bosatt är, eu hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad
man, hvilken antingen eger eller med
stadgad åborätt innehafver fast egendom
på landet eller i stad till ett taxeringsvärde
af minst ett tusen riksdaler, eller
för lifstid eller för minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde,
ej understigande sextusen riksdaler,
eller ock erlägger till staten bevillning
för en till minst åttahundra riksdaler
uppskattat årlig inkomst.

§ 16.

1. A landet väljes riksdagsman medelst
elektorer. För hvarje kommun utses
inför kommunalstämmans ordförande
en elektor och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af ett tusen.
Desse elektorer sammanträda till riksdagsmannaval
inför domhafvanden i den
domsaga, till hvilken valkretsen hörer,
eller, om två domsagor äro förenade till
en valkrets, inför domhafvanden i den af
dessa domsagor, hvilken den största folkmängden
eger.

2. I de valkretsar, som bestå af
två eller flera städer, utses inför magi -

§ 14.

1. Valrätt tillkommer inom den kommun,
der han mantalsskrifven är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, som uppnått
eller under det år valet hålles uppnår
tjugufem års ålder; dock ej värnpligtig,
som icke fullgjort de honom före valtillfället
åliggande värnpligtsöfningar.

2. Ben, som, efter flyttning från annan
kommun, blifva för det år valet hålles
i kommunen mantalsskrifven, eger, utan
hinder deraf, att han ej är i denna
kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad,
valrätt, så framt han inom
den kommun, hvarifrån han inflyttat,
skulle vara valberättigad, om han fortfarande
vore derstädes mantalskrifven.

§ 16.

1. A landet väljes riksdagsman medelst
elektorer. För hvai’je kommun utses
inför kommunalstämmans ordförande
en elektor och derutöfver, efter folkmängden,
en för hvarje fullt tal af ett tusen.
Desse elektorer sammanträda till riksdagsmannaval
inför domhafvanden i den
domsaga, till hvilken valkretsen hörer,
eller, om två domsagor äro förenade till
en valkrets, inför domhafvanden i den af
dessa domsagor, hvilken den största folkmängden
eger.

2. I de valkretsar, som bestå af
två eller flera städer, utses inför magi -

134

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

stråten en elektor för hvarje stad och
derutöfver, efter folkmängden, en för
hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer
sammanträda till riksdagsmannaval
inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som största folkmängden egen.

3. Kommuner, som hafva att gemensamt
välja riksdagsman, ega dock begagna
det omedelbara valsättet, derest af de
röstberättigade så beslutas. Då förslag
härom af de röstberättigade i en kommun
väckes medelst beslut, fattadt inför
kommunalstämmas ordförande eller magistrat,
varder sådant meddeladt Konungens
Befallningshafvande, som från öfriga till
valkretsen hörande kommuner infordrar
de röstberättigades röster och utfärdar
kungörelse om utgången, efter thy som
de flesta afgifna rösterna varit för bifall
eller afslag. I sistnämnda fall kan frågan
icke förr, än en tid af fem år derefter
förflutit, å nyo upptagasBeslutas
åter förändringen, träder den i kraft vid
det val, som näst efter en månad från
kungörelsens utfärdande inträffar, och gäller
för en tid af minst fem år, hvarefter
beslut om dess upphörande kan på lika
sätt som om dess införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas
rösterna, särskildt för hvarje kommun,
inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat; och skola för rösternas sammanräknande
och fullmagts utfärdande
åt den, som de flesta rösterna erhållit,
valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domliafvanden och för städerna
till magistraten i den stad, som
största folkmängden eger. Vid dessa protokolls
affattande böra till ledning tjena
formulär, som af Konungen fastställas.

4. I stad, der magistrat ej finnes,
skall den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse eller dess ordförande taga
den befattning med riksdagsmannaval, som

stråten en elektor för hvarje stad och
derutöfver, efter folkmängden, en för
hvarje fullt tal af femhundra. Desse elektorer
sammanträda till riksdagsmannaval
inför magistraten i den stad inom valkretsen,
som största folkmängden eger.

3. Kommuner, som hafva att gemensamt
välja riksdagsman, ega dock begagna
det omedelbara valsättet, derest af de
röstberättigade så beslutas. Då förslaghärom
af de röstberättigade i en kommun
väckes medelst beslut, fattadt inför
kommunalstämmas ordförande eller magistrat,
varder sådant meddeladt Konungens
Befallningshafvande, som från öfriga till
valkretsen hörande kommuner infordrar
de röstberättigades röster och utfärdar
kungörelse om utgången, efter thy som
de flesta afgifna rösterna varit för bifall
eller afslag. I sistnämnda fall kan frågan
icke förr, än en tid af fem år derefter
förflutit, å nyo upptagas. Beslutas
åter förändringen, träder den i kraft vid
det val, som näst efter en månad från
kungörelsens utfärdande inträffar, och gäller
för en tid af minst fem år, hvarefter
beslut om dess upphörande kan på lika
sätt som om dess införande fattas.

Vid de omedelbara valen afgifvas
rösterna, särskildt för hvarje kommun,
inför kommunalstämmas ordförande eller
magistrat; och skola för rösternas sammanräknande
och fullmagts utfärdande
åt den, som de flesta rösterna erhållit,
valprotokollen insändas, för kommunerna
å landet till domhafvanden och för städerna
till magistraten i den stad, som
största folkmängden eger. Vid dessa protokolls
affattande höra till ledning tjena
formulär, som af Konungen fastställas.

4. I stad, der magistrat ej linnés,
skall den för sådan stad särskildt tillsatta
styrelse eller dess ordförande taga
den befattning med riksdagsmannaval,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

135

(Nuvarande lydelse:)

enligt denna § samt §§ 18, 20 och 22
tillhör magistrat eller dess ordförande.

5. I stad, som har att ensam sända
en eller flere riksdagsmän, förrättas valen
omedelbart inför magistraten; och må, der
flere riksdagsmän skola utses, staden, på
sätt om val till stadsfullmägtige är stadgadt,
kunna indelas i valkretsar.

§ 17.

Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval
tillkommer hvarje röstande eu
röst. Den, som dervid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje lotten
emellan dem, som erhållit lika röstetal.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna gällande röstlängder,
som böra innehålla anteckning
om dem, hvilka enligt 14 § valrätt tillkommer.

(Föreslagen lydelse:)

som enligt denna § samt §§ 17, 18, 20
och 22 tillhör magistrat eller dess ordförande.

5. I stad, som har att ensam sända
en eller flere riksdagsmän, förrättas valen
omedelbart inför magistraten; och må, der
flere riksdagsmän skola utses, staden, på
sätt om val till stadsfullmägtige är stadgadt,
kunna indelas i valkretsar.

§ 17-

Vid så väl elektors- som riksdagsmannaval
tillkommer hvarje röstande en
röst. Den, som dervid erhållit de flestas
röster, vare lagligen vald, och skilje lotten
emellan dem, som erhållit lika röstetal.

Vid sådant val skall inom hvarje
kommun till efterrättelse tjena den för
kommunen gällande röstlängd, som bör
innehålla anteckning om dem, hvilka
enligt § 14 mom. 1 valrätt tillkommer,
äfvensom tillägg rörande de icke i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade,
hvilka må enligt samma §
mom. 2, ega valrätt.

Då val förestår, läte å landet kommunalstämmans
ordförande och i stad
magistraten hålla röstlängden, försedd
med nämnda anteckning och tillägg, för
granskning tillgänglig under minst fjorton
dagar; och varde underrättelse härom
i kyrkan eller kyrkorna kungjord,
sä ock i stad, der så ske kan, i der utkommande
tidning införd. Anmärkning
mot röstlängd skall, för att komma under
pröfning, å landet göras vid valförrättningens
början och i stad skriftligen
till magistraten ingifvas sist å
tredje dagen före valet, dock att anmärkning,
gällande den, som framställer densamma,
må göras äfven under valförrättningens
fortgång.

136

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

(Nuvarande lydelse:)

§ 19-

Till ledamöter i Andra Kammaren
kunna endast väljas män, som uppnått
tjugofem års ålder samt, enligt 14 §, ega
valrätt inom den kommun eller någon af
de kommuner, för hvilka de väljas.

(Föreslagen lydelse:)

§ 19.

Till ledamöter i Andra Kammaren
kunna endast väljas män, som enligt § 14
ega valrätt inom den kommun eller någon
af de kommuner, för hvilka de väljas.

af herr Boethius, som yttrat:

»Sedan vårt försvarsväsende hufvudsakligen blifvit grundadt på
personlig medborgerlig pligtuppfyllelse, ligger det makt uppå, att hos
alla de folklager, ur hvilka medborgarehären utgår, en nationel samhörighetskänsla
och ett verkligt intresse för statens väl utvecklas.
Tidens tecken tyda på, att härtill erfordras, att alla de, som äro kallade
att i farans stund värna fosterlandet, kunna veta sig hafva möjlighet
att genom deltagande i valen till Riksdagens Andra Kammare
inverka på afgörandet af fosterlandets angelägenheter. Intet af de
förslag i rösträttsfrågan, som framstälts vid denna riksdag, synes mig
emellertid erbjuda en tillfredsställande lösning. Hvad särskild! angår
Kongl. Maj:ts proposition samt konstitutionsutskottets och herr v. Friesens
m. fl. förslag, så ger statistiken vid handen, att omkring 600,000
myndige män stå nedanför de censusbestämmelser, som dessa förslag
innehålla. Visserligen synes det antagligt, att detta till väsentlig del
beror af origtig taxering, men med hänsyn till tyngden af den kommunala
beskattningen, är det i viss mån förklarligt, om små inkomsttagare,
särskild! när de äro familjeförsörjare, underlåta att sjelfva uppgifva sig
till taxering, liksom om taxeringsmyndigheterna mot sådana visa sig
släpphändta. På detta sätt utestängas emellertid fortfarande massor af
kroppsarbetare, och framför allt de mest bofasta och betänksamma —
de gifta — från aktiv politisk medborgarrätt. Detta skulle visserligen
kunna väsentligen hjelpas derigenom, att i sammanhang med rosträttsreformen
lindring i de kommunala skatterna medgåfves små inkomsttagare,
särskilt sådana som äro familjeförsörjare, hvarigenom en rigtigare
taxering underlättades, men på sådant sätt skulle man komma
så nära allmän rösträtt, att det då synes ändamålsenligare att borttaga

hvarje censusstreck -..... hvilket alltid kommer att väcka opposition —

såsom grund för valrätten till Andra Kammaren och i stället bygga
denna rätt på mera ideella grunder. Enligt min mening borde sålunda
valrätt till Andra Kammaren medgifvas hvarje man,

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

137

som uppnått sådan ålder, att lian kunnat hinna afsluta de väsentligaste
värnpligtsöfningarna och kan anses vara mogen att deltaga i det
politiska lifvet (25 års ålder);

som uppfyller vil koren i § 26 riksdagsordningen och ej åtnjuter
fattigunderstöd;

som fullgjort de honom vid valtillfället åliggande värnpligtsöfningarna
samt under viss tid (1 eller 2 år) före valet uppfylt sin
skattepligt till staten.

Den sista bestämmelsen inför ej ett nytt censusstreck, då skattepligt
till staten, åtminstone i form af mantalspenningar, åligger så godt
som alla, utan dess betydelse är att lemna ett kriterium på de valberättigades
känsla för sina pligter mot det allmänna. Genomfördes en
sådan lindring i kommunalutskylderna, som här ofvan angifvits såsom i
vissa fall önsklig, skulle möjligen äfven fullgjord skattepligt till kommun
kunna uppställas såsom vilkor.

Emellertid skulle eu dylik utsträckning af rösträtten utan några
andra vilkor — liksom äfven det af herr von Friesen in. fl. framstälda
förslaget i händelse af en rigtig taxering — med bibehållande af
majoritetsval leda derhän, att den nuvarande valmanskåren alldeles
öfverflyglades af den nya och att en samhällsklass — kroppsarbetarnes
kunde helt och hållet beherska valen till Andra Kammaren. Detta
vore emellertid en olycka såsom helt och hållet stridande mot folkrepresentationens
idé, som innebär, att de olika krafter, som bestämma ett
folks lif och kultur, skola komma till uttryck i dess representation.
Derför måste rösträttsfrågan så lösas, att de mindre talrika folkklasserna
och minoritetspartierna kunna behörigen göra sig gällande. Att i sådant
. syfte införa klassval, såsom stundom föreslagits, anser jag föga
lyckligt, då hvarje klassindelning i det moderna samhället måste blifva
mer eller mindre godtycklig och oorganisk, och dessutom den politiska
sjelfstyrelsen — utan undertryckande af berättigade klassintressen —
bör verka till att fostra en öfver ensidiga klassintressen höjd allmänauda.
. Äfven den form af klassval, som vår nuvarande riksdagsordningbibehållit
genom skild valkretsindelning för land och stad, har, ehuru
ej utan sina fördelar, dock visat sig ej väl bestå profvet gentemot de
förhållanden, som skapats af senare tiders industriella utveckling, och
torde derför ej vara en garanti, på hvilken synnerligt mycket kan
byggas..

Vill man vid en verkligt genomgripande rösträttsreform skydda
de mindre manstarka klassernas rätt, synes mig endast tvenne utvägar
Bih. till Riksd. Prof. 1902 3 Samt. 6 Höft. 18

138

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

erbjuda sig. Den. ena är den allmänna rösträttens kombinerande med
en graderad skala, ocli får jag med afseende derpå hänvisa till min
reservation till konstitutionsutskottets utlåtande n:o 14 vid 1899 års
Riksdag. Gåfve man enligt en sådan ordning de nuvarande valmännen
två röster hvar, så komme desse att blott disponera öfver ungefär samma
röstetal, som skulle tillkomma de nja valmännen med en röst hvar (omkring

800.000 röster mot omkring 800,000), och äfven om man gåfve de högre
beskattade bland de förra tre röster, blifver denna reform mera demokratisk
än den af herr von Friesen in. fl. föreslagna, som ställer omkring

400.000 nuvarande valmansröster mot omkring 200,000 nya och dessutom
helt och hållet utesluter stora skaror från rösträtt. Då en dylik
reform ej hvilar på en abstrakt personlighetsprincip, behöfde den ej heller
medföra fullständig likformighet i valrätt för stad och land. Fmellertid
tyckes denna lösning af rösträttsfrågan ej kunna vinna nödig anslutning
i den allmänna meningen; från den abstrakta personlighetsprincipens
ståndpunkt komme den dessutom nog alltid att anfäktas, och slutligen
hafva de senaste händelserna i Belgien, ehuru beroende på helt olika förhållanden
än de hos oss rådande, ytterligare ökat obenägenheten derför.
Ehuru jag det oaktadt anser, att äfven frågan om en graderad skala
bör pröfvas vid en eventuel blifvande utredning af rösträttsfrågan,
torde dock under nuvarande förhållanden en annan utväg att skydda
minoriteternas rätt böra i första rummet beaktas, nemligen införandet af
proportionella val. Långt ifrån att stå i strid med den abstrakta personlighetsprincipen
är det proportionella valsättet den enda rigtiga konseqvensen
af denna. Nämnda princip innebär nemligen, att alla medborgare
böra i förhållande till sitt antal få utöfva inflytande på statslifvet,
och detta sker, när genom proportionella val hvarje grupp blir i
förhållande till sin styrka representerad i riksförsamlingen, men det
sker icke, när en grupp vid ett majoritetsval besegras. Eu följd af
detta valsätts sammanhang med den abstrakta personlighetsprincipen
är för öfrigt naturligtvis, att vid dess genomförande all olikhet i valrätt
för stad och land bör upphöra.

För min del skulle jag gerna sett, om vid denna riksdag en grundlagsförändring
kunnat komma till stånd såsom hvilande, hvilken infört allmän,
t. o. m. lika och direkt rösträtt ehuru förbunden med proportionella val,
men då dessas genomförande fordrar en noggrann och sakkunnig pröfning
af valmetoden, har jag måst inskränka mig till att påyrka en
skrifvelse, hvari begäres, att Kong!. Maj:t genom en mångsidigt sammansatt
parlamentarisk komité ville låta åstadkomma en utredning af
rösträttsfrågan samt med anledning deraf för Riksdagen framlägga ett

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

139

förslag. I sjelfva verket synes mig också denna fråga, om någon, behöfva
en förberedande behandling, hvarvid de olika meningarna få tillfälle
att brytas och olika synpunkter kunna göras gällande; innan den
föreläggen Riksdagen. Att på sådant sätt ett uppskof nödvändiggöres
är beklagligt, men då det gäller eu sak; hvaraf vårt lands hela framtid
kanske är beroende, synes ett uppskof på tre år vara af försvinnande
betydelse, mot att reformen blir verkligt tillfredsställande och
sådan, att ett slut kan ernås på den för landets lugna utveckling skadliga
rösträttsagitationen. Emellertid är en så snar lösning som möjligt
af behofvet påkallad, och det ligger derför makt uppå, att det slutliga
förslaget blir färdigt att föreläggas Riksdagen senast i midten af nästa
riksdagsperiod.

I enlighet med hvad nu blifvit anfördt och på de grunder, som
dervid angifvits, har jag inom utskottet yrkat, att utskottet, med afstyrkande
af såväl Kongl. Maj:ts proposition som de i ärendet väckta
motionerna, bort hemställa:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes ej mindre låta
genom en komité verkställa en fullständig och allsidig
utredning rörande de vilkor — såsom utjemning af
städernas och landsbygdens representationsrätt samt
proportionella val — under hvilka valrätten till Riksdagens
Andra Kammare må kunna genom allmän
rösträtt utsträckas till hvarje till tjugufem års ålder
kommen man, som i vissa angifna hänseenden — i
fråga om värnpligt och skattepligt — fullgjort sina
åligganden emot staten och icke saknar sådana qvalifikationer,
som angifvas i § 26 riksdagsordningen, än
äfven till Riksdagen, helst ej senare än år 1904, inkomma
med det förslag, hvartill denna utredning kan
gifva anledning.»

af herr Säve, med hvilken herrar Olsson i Åttersta och Pettersson
instämt och som ansett, att utskottet bort grunda sitt förslag beträffande
förändring af § 13 riksdagsordningen på principen om likställighet ''
mellan land och stad med afseende på representationsrätten;

af herr Johnsson med afseende å vissa delar af utskottets motivering
;

140

Konstiiutionsutskottets Utlåtande N:o 6-

af herr Waldenström, hvilken anfört:

»Då ett positivt rösträttsförslag säkerligen under inga förhållanden
lärer kunna åstadkommas, utan att representanter för olika åskådningar
gå hvarandra till mötes, så har jag kunnat vara med om konstitutionsutskottets
förslag såsom ett betydande steg fram mot målet: den allmänna
rösträtten. Endast i en punkt har jag ansett mig böra anmäla
min reservation, och det är i fråga om utskyldsstrecket. Det har synts
mig, att utskottet bort gå en medelväg och sätta ned de af Kongl.
Magt föreslagna två åren till ett. Det hade gjort samma nytta men
undanröjt många olägenheter, som otvifvelaktigt blifva en följd af
tvåårs-strecket.

Dessutom har jag icke i alla delar kunnat gilla motiveringen i
öfriga punkter.

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

141

Bilaga till utlåtandet.

Tabell,

utvisande folkmängden och antalet vid riksdagsmannaval röstberättigade år 1900 i de rikets köpingar
och municipalsamhällen, hvilka hafva minst 1,000 invånare, samt i de valkretsar, till hvilka de höra.

Köping eller m u n i c i p a 1 s a m h ä 11 e

!

V a 1 k r e t s

Namn

Folk-mängd
al/ia 99

Antal röst-

berättigade

Antal röst-berättigade in-komsttagare

Namn

Folk-mängd
31/i2 99

Antal röst-berättigade

Stockholms lån:

Sundbyberg, köping .............................

Djursholm, köping ..........................~

Nya Hagalund (i Solna) .....................

S:a

Liljeholmen (i Brännkyrka) ....................

Södérmanlands län:

Oxelösund (i S:t Nikolai) ........................

Katrineholm (i Stora Malm) ................

Nyfors (i Fors) ........................................

Östergötlands län:

Norrköpings norra förstad (i Östra Ene by)

........................................................

Mjölby (i Mjölby) ....................................

Jönköpings län:

Säfsjö (i Vallsjö och Norra Ljunga) ....
Hvetlanda (i Hvetlanda) ........................

Forserum (i Forserum) ............................

Nässjö (i Nässjö) ....................................

S:a

1,929

1,359

1,458

4,746

4,653

omkr.

1,000

2,605

5,645

4,571

2,307

1,258

1,773

1,592

1,905

3,497!

267 240
173 166
131i 91

571

473

154

343

637

208

163

87

136

481
187 i

497

469

153

294

590

110

120

58

71

38

170

L

Södra Roslags domsaga ... 41,318

Södertörns domsaga ........ 38,325

Jönåkers härad ................

Oppunda härad ................

Vester- och Öster-Rekarne
härad................................

Björkekinds m. fl. domsaga
Vifolka, Valkebo och Gullbergs
domsaga.............

Vestra härads domsaga
Östra härads domsaga

Tveta härad

235j 208j

17,244

34,524

33,111

35,315

25,361

29,521

23,134

26,068

2,921

2,197

823

1,902

2,179

1,707

1,389

2,683

1,755

2,311

142

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

I

Köping eller municipalsam Fälle

V a 1 k r e t s

i

1

Namn

Folk-

mängd

31/i2 99

Antal röst-

berättigade

Antal röst-

berättigade in-komsttagare

N amu

Folk-mängd
S1/i2 99

Antal röst-berättigade

Tranås, köping .....................................

1,747

162

113;

Norra och Södra Vedbo

domsaga ........................

31,624

2,130;

Kalmar län:

Mönsterås, köping.................................

1,144

114!

64

Norra Möre och Stranda

domsaga............................

28,041

1,506

$(]”“ Kristianstads län:

Tomelilla (i Tryde)....................................

1,150

108

51

(ingelstads och Jerrestads

Branteviks fiskeläge (i Simris och Ostra

( domsaga ........................

35,465

3.322

Nöbbelöf)........................................

1,058

85;

29

1

S:a

2,208

193;

80

1 607

133

63

Villands härad....................

23,702

1,450

Osby (i Osby)............................................

1.175

37

33

Östra Göinge härad ........

26,095

1,452

Hessleholm, köping....................................

2,169

226

161

Vestra Göinge domsaga ....

33,297

2,733

Åby (Klippan) (i Gråmanstorp) ............

1,546

153

92

Norra Åsbo domsaga ........

25,118

2,059

Malmöhus län:

Limhamn (fiskeläge) (i Hyllie och Fosie)

5,876

1 574

153

j

Sofielundshusen (i Vestra Skreflinge) ....

3,460

266

133

>Oxie härad ........................

29,197

2,607

Svedala (i Svedala)....................................

1 1,299

! 159

126

1

i

S:a

10,635

9991

412

Hörby, köping

1,3431 130

Vestra Sallerup (i Vestra Sallerup)

Eslöf, köping ...................................

Keflinge (i Keflinge) ....................

Höganäs bruk
Höganäs fiskeläge (i Väsby)

S:a!

S:a

1,653!

156

1,953

236

1,298

170

4,904

562

4,056

517

1,124|

138,

5,180

655]

81

Frosta domsaga ................

24,771

48

197

iRönnebergs och Harjagers

101

346

| härad ..............................

29,690

471

iLuggude domsagas norra

72

543

) valkrets............................

22,969

■2,477

2,728

■

2,244

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

143

Köping eller municipalsamhälle

V a 1 k r e t s

Namn

Folk-mängd
31/is 99

Antal röst-

berättigade

Antal röst-

berättigade in-komsttagare

Rå fiskeläge (i Råhus) ............................

Helsingborgs landsförsamlings ms. (i

2,038

272

95

Helsingborgs landskommun)................

1,405

72

21

Bjuf (i Bjuf) ...........................................

2,335

254

200

S:a

5;778

598

316!

Arlöf (i Burlöf) ........................................

2,520

262

199

Lomma (i Lomma)...................................

2,743

278

140

S:a

5,263

540

339

Göteborgs och Bohus län:

Krokslätt (i Örgryte)................................

3,551

180

152

Gärda (i Örgryte) ....................................

4,431

226

212

Lunden (i Örgryte) ................................

2,275

87

57

S:a

10,257

493

421

Lundby (i Lundby) ......................

8,855

606

363

Grundsund ............................

1,031

15

2

Grebbestad (i Tanum) ...........................

1,071

23

2r

Lysekil, köping ....................

2,993

375

253

Smögens fiskeläge (i Kungshamn) ........

Grafvarne och Bäckeviks fiskelägen (i
Kungshamn)..........................

1.112

131

11

1,107

103

2j

S:a

2,219

234

13

Elfsborgs län:

Lilla Edet (i Fuxerna) ...........................

1,740

69

64

Trollhättan (i Trollhättan) ...................

5,089

434,

422

S:a

6,829

503

486

Skaraborgs lön:

Tidaholm. köping ..................

3,293

181

171

Namn

Folk mängd iU/i2

99

s

09 n
So O:
Cl, w

lljuggude domsagas södra1
valkrets............................j

[Bara härad

29,950! 2.830

20,647

32,619

1,798

363 Vestra och Östra Hisings

härad................................

Orusts och Tjörns domsaga

Norrvikens domsaga ........

Bane och Stångenäs härad

tenäs härad

18,887

31,065

33.284

21,346

22,999

2,270

Flundra, Väno och Bjerke

domsaga ........................130,944

saga

35,524

1,416

2,186

2,370

1,548

1,597

1,951

2,384

144

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Köping eller municipalsamhälle

Valkrets

Namn

Folk-mängd
sl/i2 99

Antal röst-

berättigade

Antal röst-

berättigade in-komsttagare

Namn

Folk-

mängd

S1/i2 99

Antal röst-berättigade

Vermlands län:

Seffle, köping........................

Arvika, köping ....................

1,308

3,227

Örebro län:

Hallsberg (i Hallsberg och Humla)

nansutug v1 “-------/ | | |

Nya Kopparberg (i Ljusnarsberg) .......j 1,404

Kaidskoga (i Karlskoga) ........................! 1,716

Kopparbergs län:

Avesta (i Avesta)....................................| 2,094!

Borlänge, köping ...................................j 1''oö4|

j Smedjebacken (i Norrbärke)
Gefleborgs län:

:Ljusdal (i Ljusdal) ..............

Vesternorrlands län:

jSkönsmon (i Skön) ’................................| 3,493

iSkönsberg (i Skön) ................................! 4,1»!

!Sollefteå, köping

H:a 5,684:
1,299

Norrbottens län:

Svartön (i Neder Luleå) ...
Boden (i Öfver Luleå).......

1.029;

2,563|

140

385

190

129

190

280

167

1,611 146

1,408 155

111 Södersysslets domsaga
299; Jösse domsaga..............

28,216

32,642

148; Rumla och Sundbo härad! 28,994:

124! Lindes domsaga
141! Nora domsaga ...

34.171

36,894

226 Hedemora domsaga............ 85.722

135: Falu domsagas södra tings-1

lag....................................i 22,514

Grangärde, Norrbärke ochj

Söderbärke tingslag........] 27,809;

111

122 Vestra Helsinglands dom-:

saga ..............................j 31,989

229;

123!

1 77!}

gg i''Sköns tingslag

352;

159

125;

223

2451

144; Ångermanlands mellersta

61

175

K: a 8.592 348| 236

domsaga

|Luleå domsaga.

23,976

24,104

28,198

Gellivare kyrkoplats (i Gellivare) ........i 1,760; 70;

Summa; 141,480! 12,600;

Summa köpingar och
municipalsamhällen 62

9,026

41 Kalix domsaga ................... 36,347

Summa valkretsar ........ 44:

2,276

2,522!

2.000

2,298

2,373

3,243

2,500

1,890

2,112!

2,040

1,624^

2,476

3.044

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

145

Bilaga till herr Bergs, Gustaf Axel, reservation.

Exempel på proportionella val enligt en art af den kumulativa metoden.

Allmänna antaganden för nedannämnda exempel:

a) vid valet skola tre representanter utses;

b) valmännen utgör ett antal af 100;

c) hvarje valman disponerar 30 röster, som kunna antingen odelade
afgifvas å en kandidat eller fördelas, å två med 15 röster till hvardera
eller å tre med 10 röster till hvardera;

d) de väljande äro delade i två partier, af livilka det ena här
nedan betecknas med partiet A, det andra med partiet B.

(Se noten å sidan 128).

Exemplet 1.

Partiet A utgöres af 55 valmän (55%), partiet B af 45 valmän (45%).

Partiet A uppställer 2 kandidater, X och Y.

Dessa kandidater erhålla då

X (55 x 15) — 825 röster;

Y (55 x 15) = 825 „

Partiet B uppställer en kandidat L.

L. erhåller (45 x 30) 1,350 röstei\

Sålunda insätter majoriteten (partiet A) 2 representanter, minoriteten
(partiet B) 1 representant.

Skulle partiet A försöka att vinna alla tre platserna, misslyckades
partiet. Röstfördelningen blefve nemligen i sådant fall:

X (55 x 10) = 550 röster,

Y (55 x 10) - 550 „ ,

Z (55 x 10) - 540 „ ,

medan partiet B kunde uppställa två kandidater L och M, som erhölle:

L (45 x 15) = 675 röster,

M (45 x 15) == 675 „ .

På sådant sätt skulle partiet B få insätta 2 representanter och
partiet A blott 1 representant.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 3 Samt. 6 Höft.

19

146

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

Exemplet 2.

Partiet A utgöres af 60 valmän (60 %), partiet B af 40 valmän (40 %).
Partiet A uppställer två kandidater, X och Y, som erhålla
X (60 x 15) = 900 röster,

Y (60 x 15) = 900 „ .

Partiet B uppställer en kandidat L.

L erhåller (40 x 30) = 1,200 röster.

Majoriteten (partiet A) erhåller alltså 2 och minoriteten (partiet
B) 1 plats.

Exemplet 3.

Partiet A utgöres af 65 valmän (65 %), partiet B af 35 valmän (35 %).
Partiet A uppställer tre kandidater, X, Y och Z. Af dessa erhåller
X (65 x 10) = 650 röster,

Y (65 x 10) = 650 „ ,

Z (65 x 10) = 650 „ .

Partiet B har en kandidat, L, som får (35 x 30) == 1,050 röster.
Partiet A tillsätter alltså 2 representanter och partiet B 1 representant.
„

Skulle här partiet B uppställa två kandidater, L och. M,^ bletve
det utan representant. Rösterna skulle nemligen då fördela sig sålunda:

L (35 x 15) = 525 röster,

M (35 x 15) - 525 „ ,

medan A-partiets kandidater, X, Y och Z, erhölle hvardera 650 röster
och sålunda utträngde B-partiets.

Exemplet 4.

Partiet A utgöres af 70 valmän (70%), partiet B af 30 valmän (30%).
Partiet A uppställer tre kandidater, X, Y och Z.

X erhåller (70 x 10) = 700 röster,

Y „ (70 x 10) = 700 „ ,

Z „ (70 x 10) = 700 „ .

Partiet B uppställer en kandidat, L, hvilken erhåller (30 x 30) —

900 röster. . .

Majoriteten (partiet A) får sålunda 2 representanter och minoriteten
(partiet B) får 1 representant.

Exemplet 5.

Partiet A utgöres af 75 valmän (75 %), partiet B af 25 valmän (25 %.)

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 6.

147

Partiet A uppställer tre kandidater, X, Y och Z.

X får (75 x 10)= 750 röster,

Y „ (75 x 10) = 750 „ ,

Z „ (75 x 10) = 750 „ .

Partiet B uppställer en kandidat, L, som får (25 x 30) = 750 röster.
Huruvida i detta fall minoriteten får tillsätta någon af de tre
platserna, måste sålunda afgöras genom lottning.

Exemplet 6.

Partiet A utgöres af 80 valmän (80 %), partiet B af 20 valmän (20%).
Partiet A har tre kandidater, X, Y och Z.

X får (80 x 10) = 800 röster,

Y „ (80 x 10) = 800 „ ,

Z „ (80 x 10) = 800 „ .

Partiet B har en kandidat, L. Denne får (20 x SO) ~ 600 röster,
och minoriten får alltså icke besätta någon plats.