Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Eiksd. kansli den 15 april 1902, kl. 9 f. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen.
Till konstitutionsutskottets behandling hafva båda kamrar ne hänvisat
Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition, n:o 44, deruti Kongl. Maj:t
till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt följande
»Förslag
till ändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
4ro. I grund af — — — som helst.
Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovägerligen iakttagas:
Att protokoll — — — icke uppenbara.
Att ej några — — — böte femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner — — — skriften konfiskeras.
Att i hvad rättegångsmål — — — böte femtio riksdaler.
Det skall ock ---— sexton skillingar.
Att protokoll — — — sexton skillingar.
Bill. till Riksd. Pro t. 1902. 3 Sami. 3 Häft. (N:o 3.)
1
o
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
Att ingen må tillåtas, i andra fall än allmänna lagen och gällande
författningar utstaka, att meddela eller till tryck utlemna utdrag af kyrkoböcker
eller af andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar,
i afseende på enskilda personers lefverne och seder, så vidt de lända dem
till skada eller förklenande, eller att meddela eller till tryck utlemna intagningshandlingar
eller journaler rörande de å anstalter för sinnessjuke,
lasarett eller andra sjukvårdsinrättningar intagna personer, så vidt dessa
handlingar lemna upplysning om sjukdomen eller den sjukes personliga
förhållanden i öfrigt. I)en häremot bryter, böte trettiotre riksdaler sexton
skillingar.
Att utdrag af det i riket inrättade straffregister ej må meddelas i
vidsträcktare mån, än som föranledes af lag, stiftad i den ordning 87 §
regeringsformen stadgar. Den häremot bryter, böte trettiotre riksdaler
sexton skillingar.
Att uppgifter, som skattskyldige till ledning för egen taxering aflemna
till beskattningsmyndigheter, ej må utlemnas till andra än dem, som enligt
skatteförfattningarna ega taga del af samma uppgifter. Den häremot bryter,
höte femtio riksdaler.
Att för officiel statistik afsedda uppgifter, som enskilda personer, bolag
eller andra samfälligheter, utan att vara dertill genom föreskrift i lag eller
författning förpligtade, afgifva, ej må utlemnas. Den häremot bryter, böte
femtio riksdaler.
Att memorial och embetsbref, som bankinspektionen eller försäkringsinspektionen,
med anledning af verkstäld inspektion, afgifver angående
banks eller försäkringsanstalts förhållanden, äfvensom svarsskrifvelser å
sådana embetsbref, icke må utlemnas, der ej Konungen för särskildt fall
annorlunda förordnar. Den häremot 1 »ryter, böte femtio riksdaler.
Att ansökning — — — femtio riksdaler.
Att sådant — — — hufvudsaken.
I öfrigt, — — — stadgadt är.»
Vid jemförelse med nu gällande föreskrifter i 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
befinnes det sålunda framlagda förslaget innefatta hufvudsakligen
fyra särskilda ändringsförslag, nemligen i afseende å förbud mot
utlemnande af
l:o) vissa handlingar rörande å sjukvårdsinrättningar intagna personer;
2:o) vissa till beskattningsmyndigheter aflemnade uppgifter;
3:o) vissa för officiel statistik afsedda uppgifter; och
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
3
4:o) vissa handlingar angående bankers och försäkringsanstalters förhållanden.
De skäl, som ligga till grund för den kong! propositionen, återfinnas
i ett af chefen för justitiedepartementet i statsrådet den 31 januari 1902
afgifvet yttrande, intaget uti ett den kongl. propositionen bifogadt protokollsutdrag
för nämnda dag.
Beträffande förstberörda förslag, angående hemlighållande af vissa
handlingar rörande å sjukvårdsinrättningar intagna personer, har chefen
för justitiedepartementet anfört följande.
»Den komité, åt hvilken Eders Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den
5 oktober 1894- uppdrog att granska stadgan angående sinnessjuke den 2
november 1883 och afgifva förslag till de förändringar deri, som kunde
anses vara af behofvet påkallade, anförde i underdånig skrifvelse den 29
februari 1896, hvarmed öfverlemnades förslag till ny stadga angående
sinnessjuke, att komitén ansett sig böra uttala, att, derest sådant legat
inom komiténs uppdrag, komitén, för tillgodoseende af de sinnessjukes
och deras anhöriges berättigade kraf derpå, att obehöriga personer icke
kunde få kännedom om vissa de sinnessjuke rörande handlingar, hvilka
afsåge grannlaga och under alla omständigheter rent personliga förhållanden,
velat hemställa om sådan ändring i tryckfrihetsförordningen, att
tillgång till dylika handlingar uttryckligen inskränktes till den sjukes
målsman eller annan, som för afgiften ansvarade, i all synnerhet som
grunden för nämnda förordnings förbud mot att meddela eller till tryck
utlemna utdrag af kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplinen
rörande handlingar i afseende på enskilda personers lefverne och
seder, så vida de lände dem till skada eller förklenande, torde vara i ännu
högre grad tillämplig å de uti ifrågavarande afseende af läkare och andra
personer lemnade uppgifter.
En likartad fråga väcktes äfven vid utarbetandet af förslag till nya
föreskrifter beträffande vissa andra sjukvårdsinrättningar.
Sedan Eders Kongl. Maj:t den 15 april 1898 i nåder uppdragit åt
en komité att uppgöra förslag i fråga om behöfliga förändringar i gällande
bestämmelser angående länslasaretten och andra sjukvårdsinrättningar,
som kunde anses böra i väsentliga delar med dem likställas, aflemnade
denna komité med underdånig skrifvelse den 30 januari 1899
betänkande jemte förslag, bland annat, till lasarettsstadga och till sjukstugestadga.
I den underdåniga skrifvelsen anförde komitén, att då hvad
af komiterade för granskning af stadgan om sinnessjuke uttalats om önsk
-
Sjukvårds
handlingar.
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
värdhef er) af inskränkning utaf den hittills i lag medgifna rätten att taga
del af handlingar, som anginge sinnessjuka personer, torde ega sin fulla
giltighet jemväl med afseende å handlingar och journaler, som rörde
lasarettspatienter, komitén, hvilken på grund af tryckfrihetsförordningen
ansett sig icke kunna föreslå tillfyllestgörande bestämmelser mot missbruk
härutinnan, i underdånighet hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes vilja gå i
författning om beredande af sådan ändring i tryckfrihetsförordningen,
hvarigenom innehållet af vissa i förslaget omnämnda journaler, hvilka till
största delen innehölle uppgifter om patienters rent personliga förhållanden,
skyddades mot obehörigt utspridande och rätten att taga del af journalerna
förty begränsades till särskildt angifna personer.
Efter det stadga angående sinnessjuke utfärdats den 14 juni 11)01
samt lasarettsstadga och sjukstugestadga den 18 oktober samma år, har
chefen för civildepartementet med särskilda skrivelser för den åtgärd, som
kunde föranledas af hvad komitéerna anfört i fråga om ändring i tryckfrihetsförordningen,
till chefen för justitiedepartementet öfverlemnat exemplar
af komitéernas ofvan anmärkta skrivelser med dertill hörande betänkande!!
och förslag.
Att vissa af de handlingar, som enligt ofvanberörda författningar
erfordras för patients intagande å deri afsedda sjukvårdsinrättningar, liksom
de journaler, hvilka enligt samma författningar skola föras, miste om
de sjukes personliga förhållanden innehålla upplysningar, som stundom
kunna vara af den mest grannlaga beskaffenhet, är uppenbart. Det lärer
derför obestridligen vara en brist i tryckfrihetsförordningen, att stadgande
saknas om skydd mot obehörigt offentliggörande af dylika handlingar.
Att det icke redan tidigare visat sig nödigt att afhjelpa denna brist, kan
endast förklaras deraf, alt ett sådant skydd ansetts vara en så naturlig
sak, att det endast sällan torde hafva inträffat, att någon ifrågasatt att få
begagna sig af rätten att offentliggöra handling af sådan beskaffenhet, som
ofvan angifvits. Då emellertid nu fråga om införande af dylikt skydd
blifvit väckt, torde det vara angeläget, att åtgärder i detta syfte så fort
som möjligt blifva vidtagna.
Tydligtvis kan det icke ifrågakomma, att i tryckfrihetsförordningen
närmare angifva, i hvad mån ifrågavarande handlingar skola vara undandragna
offentligheten, utan torde i sagda förordning allenast böra införas
förbud mot att meddela eller till tryck utlemna omförmälda intagningsliandlingar
och journaler, så vida de lemna upplysning om patientens
sjukdom eller hans personliga förhållanden i öfrig!. Ett sådant förbud
kan emellertid, såsom äfven framgår af de båda komitéernas yttranden,
icke göras ovilkorlig!. I stadgan angående sinnessjuke innehålles, förutom
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
5
föreskrifter om inspektörens åliggande att granska intagningshandlingar
och journaler samt om öfverläkarens skyldighet att för direktionen framlägga
samma handlingar och journaler till granskning, äfven bestämmelse,
att det är den sjukes målsman såväl som den, hvilken för afgiften ansvarar,
obetaget att, efter anmälan hos vederbörande, inom anstalten taga
kännedom af der förda journaler, i hvad de röra den sjuke. Enligt bestämmelser
i lasarettsstadgan och sjukstugestadgan åligger det vederbörande
läkare att, på anhållan af den sjuke, af offentlig myndighet eller, der
läkaren så pröfvar lämpligt, målsman eller anhörig, afgifva intyg enligt
sjukjournalen. Dessa bestämmelser såväl som andra liknande särskilda
föreskrifter om tillhandahållande af ifrågavarande handlingar böra tydligen
fortfarande vara gällande. Deri’ inskränkning i det ifrågasatta förbudet,
som sålunda blifver erforderlig, torde, liksom fallet är med motsvarande
inskränkning i gällande förbud mot att meddela eller utlemna vissa utdrag
af kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplin^! rörande
handlingar, kunna erhålla den affattning, att meddelandet eller utlemnandet
icke är tillåtet i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar
utstaka.
Det nya stadgandet synes ock lämpligen böra hafva sin plats i det
stycke af § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen, der sistnämnda förbud nu
innehålles. I följd häraf torde det år 1900 i samma stycke inskjutna
stadgandet om förbud mot meddelande af utdrag af straffregistret böra
öfverflyttas till en särskild punkt.»
Det har synts utskottet ligga i öppen dag, att ett tillägg till 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen uti nu ifrågavarande syfte är i högsta grad af
behofvet påkalladt. På sätt chefen för justitiedepartementet antydt, måste
nemligen vissa af de handlingar, som enligt gällande författningar om
vården af sinnessjuke samt om lasarett och sjukstugor erfordras för patients
intagande å sjukvårdsinrättning, äfvensom de journaler, som, enligt
samma författningar, skola vid sjukvårdsinrättning föras, ofta nog innehålla
upplysningar angående patienten och dennes sjukdom, hvilka upplysningar,
såsom varande af den mest grannlaga och personliga beskaffenhet,
otvifvelaktigt böra skyddas för offentliggörande. Dylika handlingar
skulle, om de finge utlemnas, lätteligen kunna missbrukas till att skada
vare sig den sjuke sjelf eller honom i ett eller annat afseende närstående
personer, utan att gerningen blefve straffbar enligt allmän lag. Och genom
möjligheten att i tryck offentliggöra uppgifter af här ifrågavarande
fullkomligt privata natur skulle kunna gifvas vidsträckt spridning åt uppgifter
eller omdömen om enskilde medborgare eller hela slägter af beskaffen
-
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
het att kunna för dem ej blott vara smärtsamma, utan äfven vei’ka förklenande
eller skadande; denna möjlighet skulle till och med kunna föranleda
anställande af utpressningsförsök.
En alldeles särskild uppmärksamhet påkalla härvid intagningshandlingar
och journaler rörande sinnessjuke, hvilka handlingar skulle, derest
de finge af hvem som helst utbekommas, med lätthet kunna missbrukas
till skada för enskilde, särskildt för den sinnessjuke, om han tillfrisknat.
Men å andra sidan har utskottet, i fråga om dylika handlingar
rörande sinnessjuke, icke kunnat förbise, att omständigheter kunna gifvas,
under hvilka det är af synnerlig vigt, att sådana handlingar icke undanhållas
offentligheten i vidare mån, än'' som kräfves af omsorgen om
den sinnessjukes eller honom närstående personers intressen. Utskottet
syftar härmed på sådana undantagsfall, då en person, ehuru ej behäftad
med sinnessjukdom, intagits å vårdanstalt för sinnessjuke antingen
till följd af bristande noggrannhet i pröfningen eller möjligen
på grund af vilseledande, kanske falska uppgifter. Det är uppenbart,
att i dylika fall ett ©vilkorligt hemlighållande af handlingarna rörande
den å anstalten inspärrade personen skulle högst väsentligt försvåra vidtagandet
af åtgärder för hans befriande. Farhågan för missbruk härutinnan
borde väl kunna anses i väsentlig mån undanröjd redan genom
den i Kongl. Maj:ts förslag gjorda, med momentets nuvarande lydelse
i hvad det afser utdrag af kyrkoböcker och dylikt öfverensstämmande
hänvisningen till »allmänna lagen och gällande författningar», i hvilka
rättighet eller skyldighet att utlemna dylika handlingar för vissa fall
måste anses stadgad eller ock föreskrift gifvits om handlingarnas granskande
af flere myndigheter — öfverläkare, direktioner och särskildt
förordnade öfverinspektörer äfvensom medicinalstyrelsen. För att söka
åvägabringa en ännu fullständigare garanti mot ofvan antydda missförhållanden
har utskottet emellertid ansett, att i det framlagda förslaget bör
vidtagas sådan ändring, att rätten att få handling af nu ifrågavarande art
utlemnad må bibehållas utom för så vidt den innehåller uppgifter, hvilka
kunna lända enskilde till skada eller förklenande.
Utskottet har funnit sig desto hellre böra förorda denna ändring i
Kongl. Maj:ts förslag, som den deri angifna förutsättningen för hemlighållandet
af omförmälda handlingar, nemligen den, att de »lemna upplysning
om sjukdomen eller den sjukes personliga förhållanden i öfrigt»,
enligt utskottets mening innebär en allt för snäf begränsning af rätten att
få sådana handlingar utlemnade. Alla upplysningar rörande den sjukes
personliga förhållanden böra ingalunda undanhållas offentligheten, endast
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
7
sådana, In-Ukas offentliggörande skulle kunna antingen vara den sjuke till
men — eller, enligt ordalagen i den uti kong], brefvet den 15 april 1829
intagna, numera uppbädda eden för medicine licentiater, »den sjuke skada
och bedröfva» — eller ock eljest lända någon enskild person, t. ex. en
anhörig till den sjuke, till skada eller förklenande.
Genom stadgandet, att handlingar rörande dem, som intagits å sjukvårdsinrättningar,
skyddas från offentliggörande endast så vidt detta offentliggörande
skulle lända enskilde till skada eller förklenande, förebyggas
äfven andra olägenheter, hvilka ej torde kunna undvikas, derest det i den
kongl. propositionen framlagda förslaget oförändradt blefve grundlag. Särskildt
medför utskottets formulering den fördelen, att genom densamma
icke skulle läggas några hinder i vägen för offentliggörande af objektivt
hållna vetenskapliga redogörelser för sjukdomsfall.
I detta utskottets ändringsförslag förutsattes visserligen, att sjukvårdsanstalts
föreståndare skulle erhålla i viss mån vidsträcktare befogenhet med
afseende å pröfningen, huruvida i hvarje särskildt fall handling skulle få
utlemnas eller ej. Men utskottet har icke kunnat finna denna omständighet
böra föranleda några betänkligheter gent emot utskottets förslag, då
nemligen desse föreståndare å ena sidan skulle vid berörda pröfning handla
under embetsmannaansvar och å andra sidan väl torde kunna antagas på
grund af sina qvalifikationer i öfrigt vara fullt skicklige att på nöjaktigt
sätt verkställa en dylik pröfning.
Jemväl i ett annat afseende har utskottet funnit det uti den kongl.
propositionen framlagda förslaget icke kunna oförändradt godkännas. Utskottet
har nemligen ansett nödvändigt, att i förevarande lagrum straffpåföljd
äfven stadgas särskildt för den, som i tryck offentliggör sådan
handling af ifrågavarande beskaffenhet, som i strid mot meddelad föreskrift
blifvit från sjukvårdsinrättning utlemnad.
Motsvarande bestämmelser har utskottet ansett erforderliga jemväl
beträffande kyrkob oks utdrag och dylika handlingar, så ock i fråga om
utdrag af straffregister.
Bötesbeloppet vid förseelser i fråga om utlemnande eller offentliggörande
i tryck af kyrkoboksutdrag och dylika handlingar samt af handlingar
rörande å sjukvårdsinrättningar intagna personer äfvensom vid enahanda
förseelser i fråga om utdrag af straffregister har utskottet ansett
lämpligen böra bestämmas till femtio riksdaler eller sjuttiofem kronor,
d. v. s. till samma bötesbelopp, som allaredan finnes i förevarande grundlagsparagraf
stadgadt i fråga om obehörigt meddelande af patenthandlingar.
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
Öfriga af utskottet vidtagna jemkningar i det uti Kongl. Maj:ts proposition
framlagda förslaget äfvensom deraf föranledda redaktionsändringar
i nu förevarande del af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen äro af mindre betydenhet
och torde icke påfordra närmare förklaring.
Utskottet får, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, hemställa,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Majrts
förevarande proposition, i hvad den afser förbud mot
offentliggörande af vissa handlingar rörande å sjukvårdsinrättningar
intagna personer, icke kan i oförändradt
skick bifallas, ville antaga följande förslag till förändrad
lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling:
Tryckfrihetsförordningen.
(Nuvarande lydelse:)
§ 2.
4:o. I grund af — — —--
— — — som helst.
Vid föregående tillåtelse skola följande
undantag ovägerligen iakttagas:
Att protokoll — —- — — icke
uppenbara.
Att ej några — — — —--
böte femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner — — —
— — skriften konfiskeras.
Att, i hvad rättegångsmål — —■
— — böte femtio riksdaler.
Det skall ock — — —----
— — sexton skillingar.
Att protokoll — — •—• — — —
— — sexton skillingar.
Att ingen må tillåtas att, i andra
fall än allmänna lagen och gällande
(Föreslagen lydelse:)
§ 2.
4:o. I grund af — — — •—■ —
— -— — som helst.
Vid föregående tillåtelse skola följande
undantag ovägerligen iakttagas:
Att protokoll — — — — icke
uppenbara.
Att ej några —■ — — — •— —
böte femtio riksdaler.
Att mobiliseringsplaner — — —
— — — skriften konfiskeras.
Att, i hvad rättegångsmål ■— —•
— —• böte femtio riksdaler.
Det skall ock —- — — — — —
— — — sexton skillingar.
Att protokoll —• — — — — —
— — sexton skillingar.
Att ingen må, i andra fall än
allmänna lagen och gällande för
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
9
(Nuvarande lydelse:)
författningar utstaka, meddela (dier
till tryck utlemna utdrag af kyrkoböcker
eller af andra själavården och
kyrkodisciplin rörande handlingar,
i afseende på enskilda personers lefverne
och seder, så vidt de lända
dem till skada eller förklenande —
Den häremot bryter, böte trettiotre
riksdaler sexton skillingar.
(Föreslagen lydelse:)
fattningar utstaka, tillåtas att, så vidt
det länder enskilde till skada eller
förklenande, meddela vare sig utdrag
af kyrkoböcker eller af andra själavården
och kyrkodisciplin en rörande
handlingar, i afseende på enskilda
personers lefverne och seder, eller
intagningshandlingar eller journaler
rörande dem, som å anstalter för
sinnessjuke, lasarett eller andra sjukvårdsinrättningar
intagits. Den häremot
bryter, sa ock den, som i tryck
offentliggör dylik handling, hvilken
obehörigen meddelats, böte femtio
riksdaler.
2:o) att Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag till
förändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
att såsom särskildt stycke intagas i nämnda moment
näst efter stadgandena om utdrag af kyrkoböcker m. in.:
Tryckfrihetsförordningen.
(Nuvarande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
§ 2.
§ 2.
Att ingen må — — —--—- — — — — — — —----
— — — — — eller förklenande; — — — — — — —----
och att ej heller utdrag af det i riket Att utdrag af det i riket inrättade
Bill. till Rilcsd. Prof. 1902. 3 Sand. 3 Haft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
(Nuvarande lydelse:)
inrättade straffregister må meddelas
i vidsträcktare mån, än som föranledes
af lag, stiftad i den ordning
87 § l-egeringsformen stadgar. Den
häremot bryter, böte trettiotre riksdaler
sexton skillingar.
(Föreslagen lydelse:)
straffregister ej må meddelas i vidsträcktare
mån, än som föranledes
af lag, stiftad i den ordning 87 §
regeringsformen stadgar. Den häremot
bryter, så ock den, som i tryck
offentliggör dylikt utdrag, hvilket
obehörigen meddelats, böte femtio
riksdaler.
Uppgifter till
beskattnings
myndigheter.
I fråga om det i den kong! propositionen framlagda förslaget om
förbud att offentliggöra vissa till beskattningsmyndigheter inkomna uppgifter
har chefen för justitiedepartementet, enligt nämnda statsrådsprotokoll
för den 31 januari 1902, till en början meddelat, hurusom chefen för
finansdepartementet i skrifvelse den 30 samma månad, under åberopande
af hvad han till statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 11 berörde
januari anfört i fråga om behofvet att från offentlighet freda vissa
uppgifter, som till beskattningsmyndigheter aflernnas, hemstält, huruvida icke
i § 2 tryckfrihetsförordningen, framför det stycke, som började med orden
»att ansökning om patent», borde införas, jemte annat, ett nytt stycke,
ungefärligen så lydande: »Att uppgifter, som till beskattningsmyndigheter
aflernnas rörande skattskyldiges ekonomiska förhållanden, ej må utlemnas
till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna ega att i och för
taxeringen taga del af dessa uppgifter. Den häremot bryter, böte femtio
riksdaler.»
Vidare har chefen för justitiedepartementet, under erinran, att Kong!
Maj:t den 11 januari 1902 på finansdepartementets föredragning beslutit
att i nådig proposition föreslå Riksdagen att för år 1903 till upptagande
i riksstaten för samma år åtaga sig en särskild bevillning under namn af
inkomstskatt att utgå enligt ett propositionen bilagdt förslag till förordning
om inkomstskatt, anfört följande.
»Den skatt, som genom nämnda förordning skulle införas, utgör en
med obligatorisk sjelfdeklaration förbunden progressiv inkomstskatt; och
innehåller förslaget följaktligen stadganden om förpligtelse för skattskyldige
att afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen. Vid det tillfälle, då aflåtande!
af berörda proposition beslöts, anförde chefen för finansdepartementet,
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
11
bland annat, att det vore en ostridig nödvändighet, att de skattskyldiges
sjelfdeklarationer så mycket som möjligt fredades från offentlighet. Förslaget
till förordning om inkomstskatt sörjde i sin mån för vinnandet af
detta syftemål genom de i 34 § 2 mom. meddelade bestämmelser derom,
att, utom vederbörande kronoombud, endast taxeringsmyndighets ordförande
med biträde af en ledamot finge granska deklarationerna, att för innehållet
af sålunda granskad uppgift icke finge inom taxeringsmyndighet lemnas
vidare redogörelse, än som för taxeringen oundgängligen erfordrades, att
deklarationerna icke skulle vara tillgängliga för andra än vissa uppgifna
personer och ej finge utan den skattskyldiges samtycke intagas i vederbörande
beskattningsnämnds protokoll, samt att deklarationerna skulle behörigen
förvaras och efter viss tids förlopp förstöras. Dessa bestämmelser
blefve emellertid kraftlösa, så länge det enligt tryckfrihetsförordningen stode
eu hvar öppet att utbekomma afskrift af afgifven deklaration.
Lika med chefen för finansdepartementet anser jag det ligga i öppen
dag, att införandet af obligatorisk sjelfdeklaration med nödvändighet förutsätter
deklarationernas skyddande från offentlighet, och att för sådant
ändamål ett tillägg i tryckfrihetsförordningen är erforderligt.
Det skulle emellertid näppeligen vara lämpligt att låta det ifrågasatta
skyddet omfatta icke allenast de uppgifter till beskattningsmyndigheterna,
som äro att hänföra till sj elfd eklarationer, utan äfven de i 14 § af gällande
bevillningsförordning och 25 § af den föreslagna nya förordningen omförmälda
uppgifter, hvilka afse att tjena till ledning vid taxering af andra
än dem, som lemnat uppgifterna. Vissa af dessa uppgifter meddelas af
offentliga myndigheter och böra uppenbarligen icke undandragas offentligheten.
Ej heller de öfriga synas vara af sådan beskaffenhet, att det kan
anses erforderligt att skydda dem från offentliggörande. Hvad särskildt
angår de i 14 § bevillningsförordningen afsedda upgifter, har, så vidt kändt
är, något behof af sådant skydd hittills icke visat sig. De komiterade, som
uppgjort förslag till förordning om inkomstskatt, hafva icke heller ifrågasatt
skydd för andra uppgifter än dem, som afse egen beskattning, liksom
ock de ofvan anmärkta bestämmelserna i förslagets § 34 mom. 2 endast
hafva afseende å dylika uppgifter.
Det uti ifrågavarande hänseende erforderliga stadgandet i tryckfrihetsförordningen
torde derför böra afse allenast de uppgifter, som skattskyldige
till ledning för egen taxering aflemna till beskattningsmyndigheter.
Uppenbart torde vara, att till dylika uppgifter böra hänföras, bland andra,
äfven de, som för omyndigs eller frånvarandes taxering lemnas af förmyndare
eller god man, liksom de, hvilka för taxering af bolag eller annan
samfällighet afgifvas af samfällighetens styrelse eller förvaltning».
12 Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
I sammanhang med den kongl. propositionen i nu förevarande del
har utskottet till behandling förehaft dels en af herr G. F. Ostberg inom
Första Kammaren afgifven motion, n:o 35, dels ock en af herr Ej. Sjövall
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 8, hvilka båda motioner blifvit
till utskottet hänvisade.
I dessa motioner hemställes:
af herr Östberg,
att Riksdagen måtte för sin del besluta följande tillägg till 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen:
»Att uppgifter, som skattskyldige till ledning för egen taxering aflemna
till beskattningsmyndigheter, ej må utlemnas till andra än dem,
som enligt skatteförfattningarne ega taga del af samma uppgifter. Den
häremot bryter, böte ett hundra riksdaler. Till lika straff vare den förfallen,
som i tryck offentliggör sådan uppgift»;
samt af herr Sjö vall,
att Riksdagen måtte såsom bvilande i grundlagsenlig ordning antaga
följande tillägg till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen:
»4:o. 1 grund af hvad —- — — — — —----— —--—
— — — — styrkande af sjelfva hufvudsaken. Att ingen må tillåtas att,
i andra fall och i annan mån än allmänna lagen och gällande författningar
utstaka, utan deklarantens medgifvande meddela eller till tryck utlemna
inkomstdeklarationer till taxeringsmyndigheter. Den häremot bryter straffes
efter allmän lag och särskilda stadgar.»
Till stöd för sitt förslag har herr Östberg anfört, hufvudsakligen, att
det åsyftade ändamålet med det af Kongl. Maj:t föreslagna tillägget till
tryckfrihetsförordningen, nemligen deklarationernas skyddande för offentlighet,
endast delvis kunde genom detta tillägg tillgodoses. Deri stadgades
visserligen förbud för dem, som hade ifrågavarande uppgifter om
hand, att till obehöriga personer utlemna desamma, men det funnes
ingen påföljd stadgad för den, som genom tryck offentliggjorde en sålunda
obehörigt utlemnad sjelfdeklaration. Det syntes dock vara uppenbart,
att icke blott utlemnandet, utan äfven tryckningen af sjelfdekiarationer
måste vid straffpåföljd förbjudas, om man skulle kunna bereda de
skattskyldige ett tillbörligt skydd emot offentliggörande af deras uppgifter.
Det af Kongl. Maj:t föreslagna bötesbeloppet ansåge motionären skäligen
böra höjas.
Herr Sjövall har, efter erinran om Riksdagens i underdånig skrifvelse
den 2 juni 1901 hos Kong], Maj:t gjorda framställning i fråga om an
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
o
ordnande af en särskild direkt skatt i sammanhang med obligatorisk sjelfdeklaration
samt efter en kortfattad redogörelse för den historiska utvecklingen
i vårt land af frågan om obligatorisk sjelfdeklaration och särskild!
för frågans behandling vid 1901 års riksdag, vidare såsom skäl för sitt
förslag anfört hufvudsakligen följande.
Den herskande obenägenheten mot obligatorisk sjelfdeklaration syntes
endast småningom hafva gifvit vika för en allt allmännare åsigt om dess
behöflighet i och för en effektivare och rättvisare direkt beskattning. Denna
åsigt hade emellertid genom omständigheternas magt nu principielt tillkämpat
sig fullständig seger, och man vore fullt på det klara med, att ju
större belopp, som skulle genom direkt beskattning uttagas, desto angelägnare
vore det, att inkomsttaxeringen blefve möjligast rigtig och så litet
som möjligt godtycklig och nyckfull. Afgjord vore emellertid saken ingalunda
härmed. Från tvångsdeklarationens principiella antagande till dess
varaktiga och tillfredsställande användning i praktiken vore steget ännu
icke taget. De mer än fyrtio år, frågan varit stäld under debatt, visade
nogsamt, huru svårt den haft att arbeta sig fram till enhälligt erkännande
inom Riksdagen, och otvifvelaktigt berodde grundsatsens införande i bevillningsförordningen
på den omfattning, de former och de vilkor, hvarunder
detta komme att ske. En stötesten, och detta måhända den största och
svåraste, som principen om obligatorisk sjelfdeklaration måste söka undanrödja,
innan den kunde påräkna att med fullt förtroende mottagas af allmänheten
såsom lag, vore den tidt och ofta framhållna, under nuvarande
förhållanden rådande osäkerheten i afseende på deklarationernas hemlighållande.
För samtliga näringsidkare måste det vara af största vigt, att
de af dem lemnade uppgifterna icke blefve kända af flera personer, än
som vore oundgängligen nödvändigt, och framför allt, att de icke blefve
tillgängliga för konkurrenter, hvarigenom de skulle blifva en välkommen
ledning för utrönande af detaljerna i deras affärsverksamhet. Visserligen
vore taxeringsmyndigheternas medlemmar ålagda tystnadspligt, och brott
deremot vore belagdt med ansvar. Detta vore dock, i betraktande af nuvarande
taxeringsmyndigheters sammansättning och deras medlemmars talrikhet,
icke nog, ty just bland deras ledamöter kunde deklaranten hafva sina
svåraste konkurrenter, och, för öfrigt, i ju flera händer en hemlighet befunne
sig, dess mindre vore säkerheten för, att den icke småningom silade ut
utan att någon viss man derför kunde tagas för hufvudet. Deras antal, som
egde att taga del af deklarationens innehåll, borde alltså inskränkas till det
minsta möjliga. Detta hade ock förordats af 1895 års komité, i kongl. proposition
år 1897 och i kommunalskattekomiténs förslag. Tryggast skulle, enligt
motionärens åsigt, helt visst vara, att granskningen af deklarationerna
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
anförtroddes åt endast vederbörande nämnds ordförande och kronoombudet,
hvilka sedan hade att åt nämnden i dess helhet lemna den redogörelse för de
granskade uppgifternas innehåll, som för taxeringen vore oundgängligen
erforderlig. Hvilka bestämmelser man än i bevillningslagstiftningsväg vidtoge,
vore dock icke tillräckligt sörjdt för sekretessen, så länge en hvar med tryckfrihetsförordningen
i hand kunde fordra rätt att offentliggöra afgifna inkomstdeklarationers
innehåll. Ett nödvändigt komplement till hvad i en
blifvande bevillningsförordning kunde varda i detta stycke stadgadt, måste
således blifva ett tillägg till tryckfrihetsförordningen, hvarigenom inkomstdeklarationer
undantoges från sådana skrifter, som finge offentligt delgifvas,
något, som ju hittills också alltid blifvit framhållet, då förslag om införandet
af deklarationstvång bragts å bane. öfvertygad om, att åtgärder
redan nu borde vidtagas för den vigtiga frågans lösning, ansåge motionären
det derför vara af nöden, att Riksdagen före utgången af innevarande
treårsperiod antoge såsom hyllande den erforderliga grundlagsändringen
under förutsättning, att Kongl. Maj:t för Riksdagen framlade förslag till
bevillningsförordning, grundad på principen om obligatorisk sjelfdeklaration.
Skulle under denna riksdag grundlagsändringen ej antagas såsom
hvilande, blefve den oundvikliga följden, att stötestenen förblefve liggande
ännu åtminstone för en tid af fyra år, ty ett uppskjutande vore ju liktydigt
med frågans förhalande pfver nästa treårsperiod.
Vid pröfning af den kongl. propositionen i nu förevarande del tillika
med de i ämnet väckta motionerna har utskottet, i öfverensstämmelse med
hvad såväl chefen för finansdepartementet och chefen för justitiedepartementet
som ock motionären herr Sjövall anfört, funnit det vara uppenbart,
att införandet af obligatorisk sjelfdeklaration med nödvändighet förutsätter
deklarationernas skyddande för offentlighet, och att detta måste ske genom
införande af särskild bestämmelse härom i tryckfrihetsförordningen. Utskottet,
som ej haft att ingå på frågan om lämpligheten eller olämpligheten
af en med obligatorisk sjelfdeklaration förbunden progressiv inkomstskatt,
håller före, att då bristen på en sådan särskild bestämmelse i tryckfrihetsförordningen
sannolikt skulle innebära ett hinder för Riksdagen att
under innevarande riksmöte antaga bestämmelser om en dylik inkomstskatt
att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, utgå för år 1903, detta hinder i
allt fall bör undanrödjas. För sin del har utskottet desto mindre haft
något att invända mot godkännande af föreliggande kongl. proposition i
hvad den afser deklarationers hemlighållande, som en bestämmelse i den
föreslagna rigtningen synes kunna, oafsedt om berörda förslag angående
inkomstskatt vinner Riksdagens bifall eller ej, tjena till gagn med afseende
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
15
å sådana deklarationer, som enligt nu gällande bestämmelser afgifvas. Mot
det i Kongl. Maj:ts proposition formulerade förslaget har utskottet icke
haft annat att erinra, än att, i enlighet med hvad utskottet anmärkt beträffande
här ofvan förut omhandlade delar af tryckfrihetsförordningen
samt i enlighet jemväl med hvad herr Östberg i sin motion framhållit,
särskild straffpåföljd bör stadgas äfven för den, som i tryck offentliggör
från beskattningsmyndighet obehörigen utlemnad uppgift.
Med åberopande af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
3:o) att Riksdagen, med förklarande att Kong].
Maj:ts förevarande proposition, i hvad den afser förbud
mot offentliggörande af vissa till beskattnings myndigheter
aflemnade uppgifter, icke kan i oförändradt skick
bifallas, ville, i anledning af ej mindre den kongl. propositionen
i nämnda del än äfven de af herrar Östberg
och Sjövall i ämnet väckta motionerna, såsom ^vilande
till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag om tillägg till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
att deri införas näst efter stadgandena om utdrag af det
i riket inrättade straffregister:
Tryckfrihetsförordningen.
4:o. — — —
Att uppgifter, som skattskyldige till ledning för
egen taxering aflemna till beskattuingsmyndigheter, ej
må utlemnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna
ega taga del af samma uppgifter. Den häremot
bryter, så ock den, som i tryck offentliggör dylik uppgift,
hvilken obehörigen utlemnats, böte femtio riksdaler.
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
Statistiska
uppgifter.
Vidkommande härefter frågan om skydd mot offentliggörande af vissa
statistiska uppgifter, har chefen för justitiedepartementet enligt ofvan omförmälda
statsrådsprotokoll för den 31 januari 1902 först tillkännagifvit,
att chefen för finansdepartementet i ofvan berörda skrifvelse af den 30
samma månad, under åberopande af sitt anförande till statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 11 januari 1902 i fråga om behofvet af att i
vissa fall från offentlighet freda enskildes till offentlig myndighet afgifna,
statistiska uppgifter, hemstält, huruvida ej uti förevarande paragraf af tryckfrihetsförordningen
framför det stycke, som började med orden »att ansökning
om patent», borde införas, förutom annat, ett stycke af ungefärligen
denna lydelse: »Att för den officiella statistiken afsedda uppgifter, som af
enskilda personer, bolag eller föreningar till offentliga myndigheter frivilligt
afgifvas, ej må utlemnas. Den häremot bryter, böte femtio riksdaler.»
Derefter har chefen för justitiedepartementet, med förmälan, att i
chefens för finansdepartementet skrifvelse åsyftats allenast sådana för den
officiella statistiken afsedda uppgifter, som af enskilda personer, bolag eller
föreningar till offentliga myndigheter frivilligt afgifvas, och att dylika frivilliga
uppgifter för närvarande torde förekomma endast i fråga om den
så kallade arbetsstatistiken, till stöd för den kong! propositionen i nu
ifrågavarande del anfört följande.
»Såsom bekant hafva arbetsstatistiska undersökningar fortgått alltsedan
år 1897, om än hittills mera försöksvis, då endast extra anslag till mindre
belopp varit för ändamålet beviljade. I innevarande års statsverksproposition
har emellertid föreslagits beviljande af medel för en permanent arbetsstatistisk
utredning, hvilken, på sätt chefen för finansdepartementet vid
ärendets föredragning den 11 i denna månad närmare utvecklade, skulle
anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som funnes
angifna i åberopadt memorial af förste aktuarien å kommerskollegii statistiska
afdelning.
I detta memorial anfördes i fråga om behofvet af skydd uti ifrågavarande
hänseende, att erfarenheten af det försök, som vid 1899 och 1900
års undersökningar af den mekaniska verkstadsindustrien gjorts, att från
arbetsgifvarne bekomma utförliga och exakta uppgifter rörande verkstadsdriften,
i ett afsevärdt antal fall till fullo bekräftat de farhågor, som redan
förut uttalats rörande arbetsgifvarnes ovillighet att i detta afseende lemna
detaljerade upplysningar om sin verksamhet. Uppenbart vore ju ock, att
en arbetsgifvares benägenhet att till offentlig myndighet lemna sådana
upplysningar skulle vara skäligen ringa och att hans betänkligheter i förevarande
fall måste vara fullt berättigade, så länge, enligt hvad fallet vore
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
17
i Sverige i motsats till vissa andra länder, dylika uppgifter betraktades
såsom offentliga handlingar och sålunda tillhandahölles en hval'', som pafordrade
handlingarnas utlemnande i afskrift. Äfven om sådant ännu icke
skett, kunde det dock tänkas, att, derest detta förhållande finge fortfara,
de afgifna uppgifterna kunde blifva på detta sätt missbrukade till enskilda
personers synnerliga skada. Det syntes derför vara högst angeläget att,
för såvidt statistiska uppgifter icke skulle, såsom någon gång händt, rent
af vägras eller afsigtligt. förvanskas, det i lagstiftningsväg blefve fastslaget,
att sådana statistiska uppgifter, hvilka af enskilda personer frivilligt afgåfves
till offentlig myndighet, icke vore att betrakta såsom offentliga
handlingar, åtminstone icke förr än efter förloppet af så lång tid, att uppgifterna
icke längre kunde anses hafva aktuelt intresse. Hade väl en sådan
lagbestämmelse blifvit införd, torde den ovedersägligen svåraste stötestenen
för bekommande af tillförlitliga primäruppgifter vara aflägsna*!.
Det torde icke kunna betviflas, att sådant skydd, som i anförda
memorial ifrågasatts, verkligen är nödigt för att de arbetsstatistiska undersökningarna
skola kunna komma att fullständigt uppfylla det ändamål,
som med dem åsyftas. Tydligt är ock, att skyddet ej står att vinna på
annan väg än genom införande af stadgande derom i tryckfrihetsförordningen.
Några grundade betänkligheter häremot synas icke böra möta,
då skyddet skulle gälla endast sådana uppgifter, som frivilligt aflemnas.
Särskilt är att märka att i fråga om en stor del af dessa uppgifter skyddets
införande utgör en förutsättning för uppgifternas erhållande.
Då tryckfrihetsförordningens 2 § endast afser offentliga handlingar,
och enär ifrågavarande uppgifter äro afsedda för den officiella statistiken,
torde det ej vara erforderligt att särskildt uttala den förutsättningen att
uppgifterna afgifvas till offentliga myndigheter. Tvärtom skulle ett sådant
uttalande möjligen, vid det förhållande att uppgifterna ofta icke aflemnas
direkt till offentliga myndigheter utan uppsamlas af agenter eller korrespondenter,
kunna vålla någon osäkerhet om stadgandets räckvidd.»
Utskottet har icke kunnat finna något giltigt skäl, på grund hvaraf
uppgifter, afsedda för officiel statistik, skulle, der de frivilligt lemnas, varda
i motsats mot dem, som afgifvas till åtlydnad af gifven föreskrift, tillerkända
en undantagsställning i afseende å tillämpningen af tryckfrihetsförordningens
hufvudregel angående till publika verk inkomna handlingars
offentlighet. Äfven om, på sätt förste aktuarien å kommerskollegii statistiska
afdelning likasom ock chefen för justitiedepartementet synas antaga,
arbetsgifvares villighet att aflemna erforderliga uppgifter för den så kallade
arbetsstatistiken skulle genom den ifrågasatta sekretessen ökas, så är det
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 3 Sami. 3 Häft 3
18
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
Handling ar
rörande ban
her och
försäkringsanstalt
er.
deremot, enligt utskottets åsigt, ingalunda lika antagligt, att de primäruppgifter
för den officiella statistiken, hvilka sålunda kormne att undandragas
offentlighetens ljus och den kontroll, som derigenom vunnes, också
skulle utgöra ett pålitligt och godt statistiskt material. Långt ifrån att
vara till gagn för den officiella statistiken, skulle en bestämmelse, sådan
som den i Kong! Maj :ts proposition ifrågasatta, enligt utskottets åsigt
tvärtom försvaga denna statistiks tillförlitlighet och sålunda minska dess
värde.
Utskottet anser sig derför böra hemställa,
4:o) att Kongl. Majds förevarande proposition, i
hvad den afser förbud mot offentliggörande af vissa
för officiel statistik afsedda uppgifter, icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Hvad slutligen angår det uti Kongl. Majds förevarande proposition
■framlagda förslaget i fråga om hemlighållande af vissa handlingar angående
bankers och försäkringsansta-lters förhållanden, har chefen för justitiedepartementet,
beträffande först vissa bankinspektionen rörande handlingar,
åberopat, att chefen för finansdepartementet uti förberörda skrifvelse den
30 januari 1902 förordat införande i tryckfrihetsförordningen af stadgande
i syfte att från offentlighet freda vissa sådana handlingar.
»I detta afseende», fortsätter chefen för justitiedepartementet, »anföres
i skrifvelsen, att om undersökning, som af bankinspektören eller assistenten
å finansdepartementets bankbyrå verkstäldes hos enskild bankinrättning,
föranledde anmärkningar af det slag, att de icke lämpligen kunde framfö
ras till bankstyrelsen endast muntligen, anmärkningarne tydligen borde
på annat sätt bringas till styrelsens kännedom. Detta kunde ske antingen
sålunda, att af bankinspektören till chefen för finansdepartementet
afgifvet memorial angående bankinspektion delgåfves vederbörande bankstyrelse,
eller ock genom bref, som bankinspektören efter föregående föredragning
för chefen för finansdepartementet afläte till bankstyrelsen.
Vid det förra tillvägagåendet, som tillförene begagnats, lede det intet
tvifvel, att bankinspektörens memorial enligt § 2 tryckfrihetsförordningen
hörde till de handlingar, som finge i allmänt tryck utgifvas, och lika
litet kunde vid det numera tillämpade förfarandet, att bankinspektören
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
19
efter sådan föredragning, hvarom förut blifvit sagdt, skriftligen meddelade
bankstyrelsen sina erinringar, ifrågasättas annat, än att sådana af bankinspektören
aflåtna bref borde rubriceras såsom embetsskrifvelser och
följaktligen tillhörde offentligheten. Offentliggörandet af berörda handlingar
skulle emellertid uppenbarligen kunna medföra mycket stora vådor.
Bankinspektörens ifrågavarande meddelanden berörde nemligen bankens
intimaste förhållanden, liksom i dem ofta omnämndes de förbindelser,
hvari bankens kunder häftade. Offentliggörandet af bankinspektörens anmärkningar
skulle derför lätteligen kunna medföra en afsevärd och af de
verkliga förhållandena icke betingad rubbning i en banks kredit, och detta
tilläfventyrs vid en sådan tidpunkt, att de betänkligaste följder kunde
deraf uppstå. Att bankinspektörens meddelanden, så vidt de berörde enskildas
förhållanden till banken, icke borde kunna i tryck framläggas för
allmänheten, ffamginge redan såsom en konseqvens af den i vår banklagstiftning
intagna ''bestämmelse, att enskildas förhållanden till bankerna icke
Unge för allmänheten yppas. Det vore tydligt, att denna för bankstyrelser
och tjensteman närmast uppstäda regel borde anses allmängiltig, så att
icke de förhållanden, som det vore dessa förbjudet att yppa, finge bringas
till allmänhetens kännedom genom publicerande af bankinspektörens meddelanden.
Hvad sålunda vore sagdt om bankinspektörens meddelanden
gälde i tillämpliga delar äfven om de såsom svar å desamma aflåtna
skrivelser från vederbörande bankstyrelser. Då, för att bankinspektionen
icke måtte förryckas, det alltså vore af nöden, att memorial och embetsbref,
som bankinspektören med anledning af verkstäld inspektion afgåfve,
äfvensom bankernas svarsskrifvelser undantoges från de handlingar, som
finge till tryck utlemnas, föreslog chefen för finansdepartementet, att efter
de båda förut afhandlade af honom förordade tilläggen till § 2 i tryckfrihetsförordningen
måtte införas ett ytterligare stycke af ungefärligen
följande lydelse:
’Att memorial och embetsbref, som den af Konungen förordnade bankinspektören,
med anledning af verkstäld inspektion, afgifver angående banks
förhållanden, äfvensom svarsskrifvelser å sådana embetsbref icke må, der
ej Konungen i statsrådet annorlunda förordnar, utlemnas. Den häremot
bryter, böte femtio riksdaler.’
I fråga om behofvet af ett stadgande i nämnda syftning är jag af
samma tanke som chefen för finansdepartementet. Om i stadgandet användes
uttrycket bankinspektionen i stället för bankinspektören, kan detsamma
vinna behörig tillämpning äfven i händelse den myndighet, som
utöfvar uppsigt öfver bankerna, erhåller en förändrad organisation.»
Angående förslaget om hemlighållande af vissa handlingar rörande
20
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
försäkringsanstalterna har chefen för justitiedepartementet endast yttrat
följande:
»Då livad i fråga om bankinspektionen anförts, eger väsentligen samma
giltighet beträffande inspektionen öfver försäkringsanstalterna, synes den
ifrågasatta föreskriften böra omfatta äfven handlingar tillhörande försäkringsinspektionen.
»
Hvad först angår vissa handlingar rörande bankförhållanden, har det
synts utskottet ovedersägligen vara af behofvet påkalladt, att en bestämmelse
i den föreslagna rigtningen varder i tryckfrihetsförordningen intagen.
De memorial, som af den utaf Konungen förordnade bankinspektören eller
i vissa fall dennes assistent afgifvas till chefen för finansdepartementet
rörande bankförhållanden* utrönta vid verkstäld inspektion eller eljest, så
ock bankinspektionens till bankens styrelse aflåtna embetsbref äfvensom
svarsskrifvelser å dessa kunna utan tvifvel innehålla upplysningar af sådan
art, att deras omedelbara offentliggörande skulle kunna ej blott medföra
högst betänkliga följder för enskilde, som med ifrågavarande bank stå i
kreditförbindelse, utan äfven menligt inverka på banken sjelf och derigenom
möjligen vålla rubbningar i de allmänna kreditförhållandena. En
dylik skriftvexling kan angå den omfattning, hvari kredit beviljats någon
viss af bankens kunder, beskaffenheten af värdepapper, som blifvit hos
banken belånade, äfvensom andra liknande förhållanden, hvilka ofta kunna
vara af synnerligen ömtålig och personlig art. Dylika förhållanden behöfva
alls icke i och för sig inverka på bankens soliditet. Det är till
och med tänkbart, att en skriftvexling af denna art har afseende på företeelser,
hvilka vid närmare granskning befinnas vara fullt normala och
från chefens för finansdepartementet sida icke föranleda vidare åtgärd.
Men genom offentliggörande af en dylik skriftvexling skulle, på grund af
den särskildt stora känslighet, som i regel gör sig gällande hos allmänheten,
då fråga är om penninginstitutioners ställning och förhållanden, kunna
vållas oberäknelig skada, innan rätta sammanhanget hunnit blifva allmänt
bekant. Antagligen skulle, derest ej nödig sekretess uti ifrågavarande
hänseende funnes föreskrifven, bankinspektionens verksamhet väsentligen
förlamas, då ju bankinspektionen troligen ofta hellre skulle underlåta att,
åtminstone i ringare fall, med afseende å en banks skötsel framställa anmärkning
än vedervåga ett kungörande i otid af inspektionens framställningar
och åtgärder, som kanske endast varit af förberedande natur.
Om utskottet sålunda funnit föreskrifter i tryckfrihetsförordningen
om hemlighållande af dylika handlingar vara alldeles nödvändiga, derest
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
21
bankinspektionen skall kunna med vederbörlig kraft verka för sitt ändamål,
har utskottet å andra sidan ej kunnat finna något skäl, hvarför sekretessen
med afseende å dessa handlingar skulle behöfva gifvas den stora
omfattning, som den kongl. propositionen innebär. Utskottet har deremot
ansett, att sådana handlingar, hvarom nu är fråga, kunde få meddelas åt
offentligheten efter viss tid, hvilken skäligen kunde bestämmas till fem år
från handlingens datum. Härigenom skulle nemligen, på samma gång
ändamålet med sekretessen vunnes, möjliggöras en gagnelig kontroll från
allmänhetens sida med afseende å bankernas verksamhet.
Mot den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna formuleringen af momentet
i fråga har utskottet vidare funnit sig böra erinra, dels att banken
sjelf ej bör hindras att få del af de angående banken afgifna yttranden,
dels ock, i likhet med hvad här ofvan blifvit anmärkt i fråga om vissa
föregående delar af den kong], propositionen, att straff särsldldt bör stadgas
jemväl för den, som, der handling af ifrågavarande beskaffenhet obehörigen
utlemnats, i tryck kungör densamma.
Det uti Kongl. Maj:ts förslag använda uttrycket »bankinspektionen»
har äfven utskottet ansett sig kunna i sitt förslag upptaga, då det nemligen,
enligt utskottets mening, af stadgandets innehåll framgår, att med
nämnda uttryck endast afses den af Kongl. Maj:t förordnade bankinspektören
och dennes assistent eller den centrala myndighet, som för uppsigt
öfver bankerna framdeles kan komma att organiseras, men att derunder
icke kan inbegripas Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller dess ombud
med hänsyn till den af dem utöfvade tillsyn öfver bankinrättningar i länen.
Beträffande frågan om hemlighållande af vissa handlingar rörande
försäkringsanstallerna hyser utskottet en annan uppfattning än den, som
uttalats af chefen för justitiedepartementet. Utskottet håller nemligen före,
att dessa anstalter, långt ifrån att, på sätt departementschefen gjort gällande,
uti nu ifrågavarande hänseende vara fullt jemförliga med bankerna,
tvärtom i regel böra vara underkastade största möjliga publicitet, Då i
den kongl. propositionen för öfrigt icke några skäl anförts till stöd för det
framlagda förslaget i denna del samt då i allt fall med den här ifrågasatta
ändringen i tryckfrihetsförordningen, i den mån sådan må anses erforderlig,
utan olägenhet torde kunna anstå, till dess väntad lagstiftning
angående försäkringsanstalterna kommer under ompröfning, har utskottet
ansett sig sakna skal att tillstyrka bifall till den kongl. propositionen i
denna del.
I fråga om den af utskottet föreslagna bestämmelsen om straff jemväl
för offentliggörande i tryck af obehörigen utlemnad handling angående
22
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
banks förhållanden, hänvisar utskottet till hvad för motsvarande fall här
ofvan gjorts gällande vid punkterna l:o) och 2:o) samt 3:o).
I öfverensstämmelse med det sålunda anförda har utskottets förslag i
ämnet blifvit affattadt; och hemställer utskottet alltså,
5:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl.
Maj:ts förevarande proposition, i hvad den afser förbud
mot offentliggörande af vissa handlingar angående bankers
och försäkringsanstalters förhållanden, icke kan i
oförändradt skick bifallas, ville såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag om
tillägg till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att deri införas
näst före stadgandena om skydd för patenthandlingar:
-
Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
Att memorial och embetsbref, som bankinspektionen
afgifver angående banks förhållanden, äfvensom
svarsskrifvelser å sådana embetsbref, ej må före fem år
från handlingens datum till annan än banken utlemnas,
der ej Konungen för särskildt fall annorlunda förordnar.
Den häremot bryter, så ock den, som i tryck offentliggör
dylik handling, hvilken obehörigen utlemnats, böte
femtio riksdaler.
Stockholm den 11 april 1902.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
23
Reservationer:
vid punkten l:o):
af herrar Dalin, Johnsson, Darin och Pettersson;
vid punkten 3:o):
af herr Johnsson, hvilken anfört:
»Enligt det vid Kong! Maj:ts proposition fogade statsrådsprotokoll åsyftas
med det föreslagna stadgandet i tryckfrihetsförordningen att från offentlighet
freda sådana uppgifter, »som till beskattningsmyndigheter aflemnas rörande
skattskyldiges ekonomiska förhållanden», men deremot icke sådana
uppgifter angående inkomst, hvarom stadgas i gällande bevillningsförordning.
Föredragande departementschefen har nemligen i detta hänseende
anfört följande: »Det skulle emellertid näppeligen vara lämpligt att låta
det ifrågavarande skyddet omfatta icke allenast de uppgifter till beskattningsmyndigheterna,
som äro att hänföra till sjelfdeklarationer, utan äfven
de i 14 § af gällande bevillningsförordning och 25 § af den föreslagna
nya förordningen omförmälda uppgifter, hvilka afse att tjena till ledning vid
taxering af andra än dem, som lemnat uppgifterna. Vissa af dessa uppgifter
meddelas af offentliga myndigheter och böra uppenbarligen icke undandragas
offentligheten. Ej heller de öfriga synas vara af sådan beskaffenhet att
det kan anses erforderligt att skydda dem från offentliggörande. Hvad
särskild! angår de i 14 § bevillningsförordningen afsedda uppgifter har,
så vidt kändt är, något behof af sådant skydd hittills icke visat sig. De
komiterade, som uppgjort förslag till förordning om inkomstskatt, hafva
icke heller ifrågasatt skydd för andra uppgifter än dem, som afse egen
beskattning, liksom ock de ofvan anmärkta bestämmelserna i förslagets §
34 mom. 2 endast hafva afseende på dylika uppgifter.»
År det således uppenbart, att Kongl. Maj:t med det föreslagna stadgandet
i tryckfrihetsförordningen afsett att från offentligheten skydda endast
de uppgifter, som skattskyldig har att till beskattningsmyndigheter
aflemna angående den särskild! föreslagna inkomstskatten, hvilken skulle
utgå i progressiv skala, och att den föreslagna sekretessen skulle begränsas
till dessa uppgifter, så lärer det dock kunna ifrågasättas, huruvida det
föreslagna stadgandet i tryckfrihetsförordningen med den i Kongl. Maj:ts
proposition gifna affattningen kan anses vara begränsad inom ramen af
omförmälda uppgifter. Att med uttrycket »uppgifter, som skattskyldige
till ledning för egen taxering aflemna,» skulle gifvas den inskränktare be
-
24
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
tydelse, att dermed afsåges endast sådana uppgifter, som böra aflemnas i
och för den progressiva beskattningen, lärer icke med framgång kunna
göras gällande; och då grundlagar^ skola tolkas efter sin ordalydelse,
torde jemväl de uppgifter, som det åligger skattskyldig att till taxeringsmyndighet
afgifva enligt föreskrifterna i §§ 14, 15 och 17 i gällande bevillningsförordning,
komma under den föreslagna sekretessen. Ett förtydligande
i detta afseende är nödigt för undanrödjande af all tvekan derom,
att endast de uppgifter, som aflemnas i anledning af den föreslagna förordningen
angående inkomstskatt, skola vara skyddade från offentligheten.
Utskottets förslag är i detta hänseende fullt tydligt. Enligt detta skulle
från offentlighet undandragas icke allenast de uppgifter, som skattskyldig
har att afgifva enligt den föreslagna förordningen angående inkomstskatt,
derest denna vinner Riksdagens bifall, utan jemväl de uppgifter beträffande
inkomst under det sistförflutna året, som skattskyldig, enligt bestämmelserna
i §§ 14, 15 och 17 i gällande bevillningsförordning har att afgifva,
och hvilka uppgifter grundlägga den kommunala beskattningen. Utskottet
har sålunda i motsats emot den i Kongl. Maj:ts proposition uttalade åsigt att,
hvad angår de i bevillningsförordningen afsedda uppgifter, såvidt kändt vore,
något behof af skydd hittills icke visat sig vara för handen, och utan altför sin
mening anföra något skäl, förklarat, att utskottet för sin del desto mindre hade
något att invända mot godkännande af den kongl. propositionen i hvad
den afsåge deklarationers hemlighållande, som en bestämmelse i den föreslagna
rigtningen syntes kunna, oafsedt om berörda förslag angående inkomstskatt
vunne Riksdagens bifall eller ej, tjena till gagn med afseende å sådana
deklarationer, som enligt nu gällande bestämmelser afgåfves.
Ett bifall till utskottets förslag skulle således beröfva kommunerna
rätt att, på sätt hittills egt rum, söka vinna rättelse i sådana beskattningsfrågor,
som med anledning af de skattskyldiges origtiga eller vilseledande
uppgifter ej vunnit nödig utredning, samt således befria mindre samvetsgranna
enskilda personer, bolag eller firmor ifrån den eventualiteten, att
uppgifterna göras till föremål för pröfning.
På grund af det anförda har jag ansett, att utskottet bort hemställa,
3:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl.
Maj:ts förevarande proposition, i hvad den afser förbud
mot offentliggörande af vissa till beskattningsmyndigheter
afiemnade uppgifter, icke kan i oförändradt skick bifallas,
ville, i anledning af ej mindre den kongl, propositionen
i nämnda del än äfven de af herrar Östberg och Sjövall
i ämnet väckta motionerna, såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag om
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
25
tillägg till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att deri införas
näst efter stadgandena om utdrag af det i riket inrättade
straffregister:
Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
Att uppgifter, som skattskyldige till ledning för
egen taxering aflemna till beskattningsmyndigheter med
anledning af särskild förordning om inkomstskatt, ej
må utlemnas till andra än dem, som enligt samma förordning
ega att af uppgifterna taga del.. Den häremot
bryter, så ock den, som i tryck offentliggör dylik uppgift,
hvilken obehörigen utlemnats, böte femtio riksdaler
af herrar friherre Barnekow och Z)a/m, hvilka i hufvudsak instämt
med herr Johnsson; och
af herr Waldenström; samt
vid punkten 5:o):
af herr Berg, Gustaf Axel, beträffande det föreslagna stadgandet om
förbud mot offentliggörande af vissa handlingar angående bankers förhållanden;
af
herr Barm i hvad angår bankväsendet;
af herr Bolin, med hvilken herrar fri herre Barnekow, Johnsson och
Andersson instämt, och som anfört:
»I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1889 anförde
dåvarande finansministern angående bankinspektionen, bland annat, följande:
»Men
i allt fall kan det icke förnekas, att en mer verksam inspektion
från finansdepartementets bankbyrå vore särdeles önskvärd, helst denna
har ett annat och mera vidtomfattande syfte än det, som genom den officielle
revisorns kontroll kan vinnas. En bankinspektion har nemligen, efter
min uppfattning, icke till hufvudsakligt ändamål att inventera kassa och
värdehandlingar. När portfölj och kassa vid inspektionerna granskas, sker
Bih. till Riksd. Prot. 1002. 3 Sami. 3 Käft. 4
26
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
det icke så mycket för att tillse, att allt finnes, som i böckerna är upptaget,
utan fast hellre för att dels granska kontrollerna vid förvaltning
och förvar af kassa m. m. och dels, så vidt ske kan, få ett begrepp om
portföljens beskaffenhet — om utsträckning af borgenskrediten, om grunderna
för fastighetskrediten, om stora krediters utlemnande på enskilda
namn in. nu, hvilket allt bidrager att bilda ett omdöme om bankens
skötsel. Vid bankinspektionerna är vidare att tillse, att de till finansdepartementet
inkommande månadsrapporterna äro uppstälda så, att de
rigtigt angifva bankens verkliga ställning; att banklagen och bankens
reglemente i alla afseenden efterlefvas; att bankens bokslut uppgöres efter
rigtiga grunder och särskildt att nödiga afskrifningar verkställas; att vid
bestämmande af utdelning åt bankens delegare behörig hänsyn tages till
bankens soliditet; och i allmänhet att banken förvaltas enligt sådana grunder,
att allmänhetens förtroende icke må gäckas. I alla dessa hänseenden
kunna i bankinspektionsberättelserna framställas anmärkningar, som vinna
i kraft derigenom, att de delgifvas vederbörande bankstyrelser genom chefen
för finansdepartementet».
Häri instämmer jag till alla delar. Men härvid kräfves också att göra
iflspektionen effektiv, genom att bankinspektörens berättelser i hufvudsak
offentliggöras; ty hvad som befordrar misstroende och deraf möjligen följande
panik är ett för långt drifvet hemlighetsmakeri. Man famlar i
mörkret, och ryktet om insolvens växer, derför att man saknar kännedom
om verkliga förhållandet. Enskildes namn, i hvad de stå i förbindelse med
affärer i bankinrättningar, finge naturligtvis ej i inspektionsberättelsen
angifvas.
Utskottet hade derför, enligt min åsigt, bort i denna punkt hemställa:
5:o) att Riksdagen, med förklarande att Kongl.
Maj:ts förevarande proposition, i hvad den afser förbud
mot offentliggörande af vissa handlingar angående bankers
och försäkringsanstalters förhållanden, icke kan i
oförändradt skick bifallas, ville såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande förslag
om tillägg till 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen att deri
införas näst före stadgandena om skydd för patenthandlingar:
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 3.
27
Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.
4:o. — — — — — — — — — —---
Att memorial och embetsbref, som bankinspektionen
med anledning af verkstäld inspektion afgifver,
äfvensom svarsskrifvelser å sådana embetsbref, icke må,
der ej Konungen för särskildt fall annorlunda förordnar,
utlemnas i hvad de röra enskildes förhållanden till
bank. Den häremot bryter, så ock den, som i tryck
offentliggör dylik handling, hvilken obehörigen utlemnats,
böte femtio riksdaler.
samt af herrar Olsson i Ättersta och Pettersson, hvilka ansett, att utskottet
bort i förevarande punkt afgifva förslag i öfverensstämmelse med
herr Dahns bär ofvan angifna särskilda mening.
Herr Boethius har anhållit få här antecknadt, att han ej deltagit i
utskottets beslut i afseende å ''punkten 5:o) här ofvan, samt att han icke
öfvervarit betänkandets justering.