Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.
1
N:o 23.
Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1902, kl. 3 e. in.
Memorial, i anledning af Riksdagens justitieombudsmans framställning
rörande provision vid försäljning af stämplar.
(l:a A.)
I sin vid innevarande riksdag afgifna embetsberättelse har Riksdagens
justitieombudsman rörande provision vid försäljning af stämplar
anfört följande:
»Angående den provision, som tillerkänts försäljningsman såsom
ersättning för deras besvär och kostnader vid försäljningen af stämplar,
stadgas i 51 § af förordningen den 2 juni 1899 angående stämpelafgiften,
sådant detta lagrum lyder enligt kungörelsen den 15 juni 1900:
»I redovisning för stämplar eger försäljningsman såsom ersättning
för besvär och kostnader räkna sig till godo, i Stockholm och
länsresidensstäderna tre procent samt i öfriga städer och å landet fyra
procent af det belopp, för hvilket stämplar försålts, till och med eu
årlig försäljningssumma af 20,000 kronor; dock att domhafvande å landet
må, äfven om han är boende i residensstad, tillgodoföra sig fyra
procent af det försålda beloppet till och med nyssnämnda årliga försäljningssumma.
För Överskjutande belopp till och med 200,000 kronor,
må provisionen beräknas efter två procent och för belopp utöfver
200,000 kronor efter V i« procent.»
Bill. till Bilcsd. Prof. 1902. 5 Sami. 1 Afd. 20 Haft. (N:o 23)
2 Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.
Berörda begränsningar af provisionen till två procent för belopp,
som öfverskjuter 20,000 kronor, samt till Vio procent för belopp, som
öfver skjuter 200,000 kronor, hafva stadgats i senare tider. Ändamålet
med dessa begränsningar, af hvilka den förra härleder sig från 1894 års
förordning angående stämpelafgiften samt den senare från 1900 års förenämnda
kungörelse, har naturligtvis varit att förebygga, att provisionen
vid större försäljningar blefve oskäligt hög.
Erfarenheten har emellertid visat, att berörda stadganden om
provisionens begränsning i flere fall förfelat sitt ändamål.
Embets- och tjensteman äro enligt 35 § af gällande stämpelförordning
berättigade att hos vederbörande erhålla de vid deras tjensteutöfning
erforderliga stämplar, och med tillämpning af denna bestämmelse
besörja domhafvandena på landet samt vederbörande ledamöter af
eller tjensteman vid stadsdomstolarue till väsentlig del stämpelförsäljningen
i riket. Domhafvandena på landet åtnjuta, såsom bekant är, i allmänhet
mycken ledighet från sina embeten och särskild! från förrättandet af ting,
och förordnas i de flesta fall deras juridiska biträden till vikarier för dem.
Dessa vikarier äro naturligtvis enligt förenämnda 35 § af stämpelförordningen
berättigade att vara försäljningsman, och af denna rättighet
hafva de efter år 1894 i flere fall begagnat sig, då den årliga försäljningssumman
inom domsagan öfverstigit 20,000 kronor, så att på grund, af
stadgandet i 51 § af stämpelförordningen häradshöfdingen och vikarien
tillsammans egt tillgodoföra sig en större provision för domsagans hela
försäljningssumma, än häradshöfdingen egt beräkna, derest han ensam
varit försäljningsman. Enligt hvad jag under 1901 års embetsresa vid
granskning i landskontoren af försäljningsmännens räkningar inhemtade,
hade i Södermanlands, Yestmanlands och Kopparbergs län en dylik
praxis under senaste tiden förekommit i åtminstone fyra domsagor. I
tre af dessa domsagor hade ifrågavarande vikarier varit biträden åt ordinarie
häradshöfdingar, hvarmot den fjerde vikarien biträdt en t. f.
domhafvande, och hade i samtliga fallen den årliga försäljningssumman
för hela domsagan öfverstigit 20,000 kronor, samt vikariernas försäljningssumma
uppgått till högst 20,000 kronor, så att deras provision för hela
beloppet fått beräknas till fyra procent. Enligt hvad jag sedermera
medelst skriftvexling med ifrågavarande vikarier inhemtade, hade i samtliga
de anmärkta fallen de domhafvande, hos hvilka de varit anstälda
såsom biträden, förbehållit sig någon del af den provision, hvartill vikariernas
försäljning berättigat dem, men hade vikarierna sjelfva af
3
Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.
provisionen fått tillgodonjuta, två af dem hvardera jemnt hälften, den
tredje åtminstone hälften samt den fjerde närmare två tredjedelar. Dornhafvandena
hade följaktligen i intet fall af vikariens provision åtnjutit
mera, än de skulle egt tillgodoföra sig, derest de ej varit tjenstledige.
Det bör här tilläggas, att de fyra nu omförmälda fallen icke äro att
betrakta såsom enstaka och sällsynta undantag, utan har det efter år 1894
äfven i andra domsagor kommit i bruk, att häradshöfdingarnes juridiska
biträden i egenskap af t. f. domhafvande sälja stämplar. I fråga om
delningen af provisionen emellan häradshöfdingarne och deras juridiska biträden
har jag mig emellertid ingenting med visshet bekant i andra än
förenämnda fyra fall.
Yid bedömandet af den rättsliga innebörden af ifrågavarande praxis
måste det fasthållas, att häradshöfdingarnes juridiska biträden hafva laglig
rätt att under de tider, då de tjenstgöra såsom domare, besörja stämpelförsäljningen
inom domsagan. Affattningen af 35 § af stämpelförordningen
är i sjelfva verket sådan, att man skulle kunna tro, att meningen vore,
det de ordinarie häradshöfdingarne ej skulle vara berättigade att sjelfve
under dem beviljad tjenstledighet sälja stämplar, derest de icke särskild!
förordnats att vara försäljningsman. Vidare lärer det vid bedömandet af
ifrågavarande praxis kunna göras gällande, att häradshöfdingarnes aftal
med sina biträden angående delning af den provision, som tillkommer
desse, äro en häradshöfdingarnes och deras biträdens privata angelägenhet,
som icke berör det allmänna i vidare mån, än häradshöfdingarnes och
deras biträdens i öfrig! träffade överenskommelser om de sistnämndes löneförmåner.
Och med samma rätt, hvarmed häradshöfdingarne enligt aftal
uppbära vikariernas tjenstgöriugspenningar, borde de ega förbehålla sig
hälften af deras stämpelprovision. Men, betraktad från andra än den juridiska
rättens synpunkter, är ifrågavarande praxis af sådan innebörd, att
man tryggt torde kunna påstå, att, derest densamma varit förutsedd, den
skulle omöjliggjorts genom derför afpassade stadganden i stämpelförordningen.
Genom denna praxis upphäfvas eller förringas nemligen de verkningar,
som afsetts med den år 1894 stadgade begränsningen af provisionen
till två procent, och det kan icke hafva varit lagstiftarens mening,
att ju större tjenstledighet häradshöfdingarne förskaffa sig, desto mindre
skall statens behållna inkomst af stämpelmedel blifva, och att häradshöfdingarne
skola bekomma medel till aflöning af sina biträden i den
stämpelinkomst, hvaraf statsverket sålunda går förlustig!. Lagstiftarens
verkliga mening med provisionens begränsning till två procent tolkas alltså
4 Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.
utan tvifvel rigtigare af de, såsom jag antager, inånga häradshöfdingar,
hvilka, ehuru deras stämpelförsäljning årligen eller under ett och annat
år öfverstiger 20,000 kronor, icke låta sina biträden sälja stämplar, utan
sjelfve besörja all stämpelförsäljning i sina domsagor.
Den föregående framställningen har afsett allenast en vid landtdomstolarne
uppkommen praxis. Gifvetvis lägger emellertid gällande lagstiftning
ej hinder i vägen för en motsvarande praxis hos stadsdomstolarne
och andra myndigheter. Jemväl bör erinras, att staten under nuvarande
förhållanden kan lida minskning i sin .inkomst af stämpelmedel i följd af
sådana vikariat för embets- och tjenstemän, i hvilka vikarien intager en
mera sjelfständig ställning, så att något förbehåll om provisionens delning
emellan honom och den ordinarie tjensteinnehafvaren alls icke ifrågakommer.
Jag har mig bekant ett fall, uti hvilket staten gjort en rätt
betydlig förlust i följd af ett dylikt sjelfständigt vikariat vid en stadsdomstol.
En tjensteman, hvilken på grund af sin tjenst säljer stämplar,
och hvars egen försäljning under år 1901 öfversköt 200,000 kronor, erhöll
under sommaren nämnda år några månaders ledighet från sin befattning,
och sålde hans vikarie under tiden stämplar för 78,000 kronor.
Vikariens provision å denna försäljning uppgick till 1,760 kronor, nemligen
tre procent å 20,000 kronor jemte två procent å återstoden, under
det att provisionen för berörda 78,000 kronor, derest den ordinarie försäljningsmannen
ej varit tjenstledig, icke fått beräknas till mera än Vio
procent eller 7 8 kronor. Staten kan sålunda sägas hafva på det vikariatet
förlorat 1,682 kronor.
Om en ändring af gällande stämpelförordning redan på grund af
hvad jag hittills anfört torde kunna anses påkallad, så lärer behofvet
häraf ännu tydligare framstå efter en närmare redogörelse för tillvägagångssättet
i ett af de fyra särskilda fall, som ofvan omförmälts. Ofvan
bemälda hos en t. f. domhafvande anstälda biträde reqvirerade och sålde
under 1899 stämplar, hvilka alla voro dubbla beläggningsstämplar,
för 20,000 kronor, under det att t. f. domhafvandens egen försäljning under
samma år uppgick till 22,922 kronor 75 öre. Redan det jemna beloppet
20,000 kronor var egnadt att väcka uppmärksamhet, och genom en summarisk
beräkning med ledning af de s. k. småprotokollen i ifrågavarande
domsaga utrönte jag under förberörda embetsresa, att det ifrågavarande
biträdet under sin tjensteutöfning ej kunde hafva behöft stämplar till de
till småprotokollen hörande enskilda handlingar för högre belopp än 2,000
kronor. Han har ock för mig uppgifvit, att han till ett pris af 98
5
Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.
procent af stämplarnes valör sålt alla de af honom reqvirerade dubbla
stämplarne till den nämnde t. f. domhafvanden, af hvilken han sedan
inköpt hvad han för egen del behöft af dubbla stämplar till småprotokollen.
Äfven om man beräknar, att förenämnda biträde utöfver berörda, till
ett värde af högst 2,000 kronor uppgående dubbla stämplar behöft en del
enkla stämplar till protokoll m. in., har sålunda staten i detta fall åsamkats
en förlust i påförd provision af öfver 300 kronor, och detta i följd
af transaktioner, som ej från någon synpunkt kunna försvaras. Detta
exempel visar, hvart den ifrågavarande praxis kan leda, och med ett
sådant exempel för ögonen torde lagstiftaren handla försigtigast, om han
utestänger möjligheten icke blott till dylika transaktioner, utan ock, så
vidt ske kan, till andra tänkbara, om ock hittills okända missbruk,
hvartill den nu gällande lagstiftningen skulle kunna fresta en vinningslysten
försäljningsman. Då stämpelprovisionen för särskilda fall varierar
emellan Vio, 2, 3 och 4 procent, äro ju hvarjehanda uppgörelser tänkbara
till reglering af provisionen försäljningsmännen emellan.
Huru ofvan påvisade olägenheter och missförhållanden lämpligast
skulle kunna undanrödjas, derom kunna utan tvifvel skilda meningar
råda. Blefve det i sådant syfte stadgadt, att vikarier för embets- och
tjensteman, hvilka i sådan egenskap besörja försäljning af stämplar, samt
vikarier för andra försäljningsman i intet fall finge i provision uppbära
mera än två procent af försäljningssumman, blefve följden häraf gifvetvis,
att staten i anledning af vikariaten i allmänhet ej vidare finge vidkännas
förluster, och särskild! skulle under nämnda förutsättning häradshöfdingarnes
biträden ej vidare komma att befatta sig med försäljning af
stämplar. Men ett sådant stadgande skulle tydligen ej göra till fyllest
i fråga om olägenheterna beträffande den stadgade begränsningen af
provisionen till Vio procent af försäljningssumman, och tillika skulle
till äfventyrs kunna anmärkas, att en dylik begränsning af provisionen
för vikarier till två procent vore principielt origtig samt skulle orättvist
drabba vissa t. f. embets- och tjensteman, t. ex. innehafvare af årslånga
vikariat.
En annan utväg att förebygga ifrågavarande olägenheter kunde
sökas i en anordning, enligt hvilken provisionen årligen beräknades
gemensamt för ordinarie och tillförordnade försäljningsman, hvilka hvar
för. sig finge uppbära så stor del af hela provisionen, som belöpte på hans
försäljningsbelopp i förhållande till hela försäljningssumman. Om t. ex.
under ett år en ordinarie häradshöfding sålde stämplar för 15,000 kronor,
6 Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.
en vikarie för honom för 9,000 kronor samt, efter det häradshöfdingen
tagit afsked från embetet, en annan t. f. domhafvande för 6,000 kronor,
så skulle af hela provisionen, hvilken för berörda belopp af tillhopa
30,000 kronor utgjorde 1,000 kronor, den ordinarie häradshöfdingen ega
uppbära 500 kronor, den förre t. f. domhafvanden 300 kronor samt den
senare t. f. domhafvanden 200 kronor. Uppenbart torde vara, att ett
dylikt system i den praktiska tillämpningen vanligen blefve ganska
enkelt, i det att den årliga repartitionen i verkligheten ej särdeles ofta
skulle komma att påfordras.
Jag har ansett mig böra genom denna framställning fästa Riksdagens
och särskildt bevillningsutskottets uppmärksamhet å angelägenheten
deraf, att ofvan påvisade missförhållanden i fråga om beräkningen af
stämpelprovision varda, så vidt ske kan, undanröjda.»
Enligt bevillningsutskottet tillhandakomna protokollsutdrag hafva
Riksdagens kamrar hänvisat justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
till utskottet; och får utskottet i anledning häraf anföra följande.
I justitieombudsmannens ifrågavarande framställning fästes uppmärksamheten
på två särskilda förhållanden, Indika inverka förryckande
på den i stämpelförordningen stadgade begränsning af stämpelprovisionen.
Dels kan nemligen hinder för eller inskränkning i den föreskrifna reduktionen
af sagda provision inträda, när en med stämpelförsäljning förenad
tjenst under samma år utöfvas af flera personer, dels kan samma verkan
uppkomma genom sådana överenskommelser och åtgöranden i fråga om
stämpelförsäljningen, som af justitieombudsmannen omförmälas.
Hvad nu angår först omförmälda förhållande kan det enligt utskottets
åsigt icke anses tillfredsställande eller med statens intresse förenligt,
att den omständigheten, att en tjenst, hvarmed stämpelförsäljning
är förenad, under samma år utöfvas af flera personer, skall kunna medföra,
att statens utgift för stämpelförsäljningen varder större, än om tjensten
under hela året föreståtts af endast en person. Då emellertid ett sådant
förhållande, med den affattning § 51 i stämpelförordningen för närvarande
har och med den deri angifna grund för åtnjutande af försäljningsprovisionen,
icke torde kunna anses stridande mot författningen, helst, såsom
justitieombudsmannen framhållit, det torde vara tvifvelaktigt, huruvida
ens embets- eller tjensteman, som icke tillika är antagen till försäljningsman,
är berättigad att under tjenstledighet reqvirera stämplar för vikariens
behof, synes det nödigt, att sådana bestämmelser i fråga om beräk
-
Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.
7
ning af stämpelprovision varda meddelade, att det anmärkta förhållandet
må kunna förekommas. I sådant afseende hafva af justitieombudsmannen
antydts två olika vägar; den ena, att vikarier å tjenster af nämnd beskaffenhet
— äfvensom vikarier för antagna försäljningsman — i intet
fall finge i provision uppbära mera än två procent af försäljningssumman,
och den andra bestående i en anordning, enligt hvilken provisionen beräknas
å den sammanlagda årsförsäljningen och fördelas mellan de personer,
som under året utöfvat tjensten, efter förhållandet mellan de af
enhvar af dem under året uppnådda försäljningsbelopp. Mot den första
af dessa utvägar har emellertid justitieombudsmannen sjelf anfört skäl,
som synas göra densamma mindre lämplig. Mera tilltalande synes deremot
den andra af justitieombudsmannen anvisade utvägen vara. Mot
grunden för fördelningen kan emellertid göras den anmärkning, att det
icke synes billigt, om en tillfällig större stämpelförsäljning under den
enes tjensteutöfning får i den omfattning, förslaget innebär, föranleda
nedsättning i den eller de andres inkomst af provisionen. Det synes
måhända derför lämpligare, att fördelningen sker efter förhållandet mellan
de provisionsbelopp, hvartill de särskilda tjensteinnehafvarne skulle varit
berättigade, derest icke reduktion skolat ega rum. Men äfven andra sätt
för frågans lösning torde kunna ifrågasättas, såsom t. ex. att provisionen
beräknas för kortare tid än ett år — naturligtvis med i samma mån
nedsatt procenttal — hvarigenom en utjemning af de olika tjensteinnekafvarnes
inkomst af provisionen kunde tänkas inträda.
Hvad återigen angår det af justitieombudsmannen anmärkta förhållande,
att mellan personer, som under olika delar af året förvaltat
samma embete eller tjenst — eller, hvilket äfven lärer förekomma, mellan
innehafvare af likartade med stämpelförsäljning förenade tjenster — träffats
överenskommelser i syfte att genom en konstlad fördelning af stämpelförsäljningen
undgå eller minska reduktionen af stämpelprovisionen, är
det enligt utskottets mening otvifvelaktigt, att dylika överenskommelser,
äfven om de icke kunna anses och straffas såsom tjenstefel, likväl icke
ega något som helst stöd i förordningen och kunna vara af sådan beskaffenhet,
att det väl kan sägas, att de falla utom de legitima transaktionernas
område. Det synes emellertid kunna tänkas, att en anordning
med beräkningen af stämpelprovisionen i syfte, som ofvan är sagdt, att
förhindra det första af de utaf justitieombudsmannen anmärkta missförhållandena
skulle kunna på det sätt genomföras, att intresset af dylika
överenskommelser blefve så förringadt, att någon särskild föreskrift till
8
Bevillningsutskottets Memorial N:o 23.
deras stäfjande, i den män de kunna anses otillbörliga, icke vore erforderlig
; men om en bestämmelse i sådant syfte kan anses påkallad, synes
det afsedda ändamålet kunna vinnas genom ett förbud för embets- och
tjensteman, hvilka försäljningsrätt tillkommer, att tillhandahålla hvarandra
stämplar eller åtminstone derå beräkna provision. Härvid bör dock icke
förbises, att det svårligen torde kunna anses otillbörligt, att t. ex. en
domare till häradsskrifvare eller länsmän försäljer det mindre belopp
stämplar, hvaraf desse tjensteman kunna vara i behof, och att fördenskull
ett förbud sådant som det nyss nämnda möjligen i vissa fall kan synas
väl strängt.
Ehuru utskottet sålunda finner de af justitieombudsmannen anmärkta
missförhållandena vara värda att uppmärksammas och såsom sin mening
måste uttala, att åtgärder till deras förekommande böra ju förr desto
hellre vidtagas, anser sig dock utskottet icke kunna afgöra, hvad i sådant
afseende lämpligen bör åtgöras. Denna fråga är nemligen af eu
synnerligen grannlaga natur, och svårigheter torde nog uppstå, på hvithet
sätt man än söker lösa densamma. Valet af de åtgärder, som böra ifrågakomma
till de anmärkta missförhållandenas afhjelpande, är derför svårt;
och att deruti träffa det lämpligaste förutsätter ett noggrant öfvervägande
af alla på saken inverkande omständigheter. Då emellertid, enligt
hvad för utskottet kändt är, inom finansdepartementet för närvarande
arbeten pågå för en revision af vissa delar af stämpelförordningen, har
utskottet ansett lämpligt, att äfven nu omförmälda frågor komme under
ompröfning i sammanhang med nämnda arbeten; och får utskottet fördenskull
hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj :t måtte låta utreda, hvilka åtgärder
lämpligen kunna vidtagas till förekommande af de
utaf Riksdagens justitieombudsman omförmälda missförhållanden
med afseende å beräkningen af stämpelprovisionen,
samt till nästkommande Riksdag inkomma
med det förslag, hvartill utredningen må gifva anledning.
Stockholm den 11 april 1902.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1902.