Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
1
Bi:o 20.
Ant. till RAksd. kansli den 4 april 1902, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj-ds proposition, n:o 62, angående
upphörande af den Stockholms stads brandförsäkringskontor
förunnade frihet från afgift och kontribution.
I eu till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 62, föreslår
Kongl. Maj:t Riksdagen att medgifva, att den Stockholms stads brandförsäkringskontor
enligt det för kontoret gällande reglemente tillkom
mande frihet från hvarje afgift och kontribution må med utgången af
innevarande år upphöra.
I den kongl. propositionen har åberopats bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 28 sistlidne februari, hvaraf
inhemtas, att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t anfört följande:
»Med förmälan att Riksdagens uppmärksamhet blifvit fäst derpå,
att Stockholms stads brandförsäkringskontor på grund af Kongl. Maj:ts
för detsamma utfärdade reglemente den 18 mars 1746 och förnyade
reglemente den 19 december 1807 allt ifrån dess stiftande helt och
hållet varit befriadt från alla slags utskylder till stat och kommun, har
Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1901 tillkännagifvit, att Riksdagen
för sin del ansåge, att det brandförsäkringskontoret sålunda meddelade
Bih. till Rilcsd. Brok 1902. 5 Sami. 1 Afd. 17 Häft. (N-.o 20)
2
Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 20.
privilegium borde upphäfvas och den kontoret tillförsäkrade frihet från
hvarje afgift och kontribution upphöra; och har Riksdagen anhållit, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t taga frågan i öfvervägande och derefter till
Riksdagen inkomma med den framställning, till hvilken en blifvande
utredning kunde föranleda.
I denna skrifvelse har Riksdagen anfört, att vid 1809—1810 årens
riksdag af bevillningsutskottet föreslagits, att bevillning skulle påföras
Stockholms stads brandförsäkringskontor för behållen inkomst, men att
detta förslag af Rikets Ständer afslagits. Ett bland de vigtigaste skälen
för detta Ständernas beslut hade varit, att kontorets ställning icke vore
säkrare, än att dess hela kapital skulle kunna åtgå vid en enda större
eldsoljcka. Detta hade väl redan då varit mindre sannolikt vid det förhållande
att kontorets fond, som år 1760 utgjort 29,841 riksdaler 42
skillingar 7 runstycken banko, derefter år från år oupphörligt ökats, så
att densamma år 1810 belöpt sig till 939,898 riksdaler 11 skillingar 7
runstycken banko; och vid tiden för aflåtande af Riksdagens förevarande
skrifvelse syntes icke rimligtvis kunna befaras, att för utbetalande
af brandskadeersättningar kontorets fonder skulle behöfva anlitas. I
sådant afseende tilläte sig Riksdagen omnämna, att år 1878 de af kontoret
utgifna brandskadeersättningar utgjorde 479,805 kronor 8 öre, ett
belopp, som vida öfverstege motsvarande utgiftspost under något annat
år sedan kontorets inrättande, men att icke desto mindre fonden, som
år 1877 utgjort 11,794,537 kronor 11 öre, år 1878 stigit till 11,933,320
kronor 34 öre och år 1879 till 12,505,695 kronor 70 öre. Vid slutet af
år 1900 hade kontorets fonder sammanlagdt utgjort 26,948,900 kronor
8 öre, utvisande en ökning för året af 829,356 kronor 68 öre. Sedan
kontoret numera börjat lemna årlig utdelning till sina delegare — af
kontorets behållning för år 1900 vore för sådant ändamål anslaget ett
belopp af 314,000 kronor — syntes man icke heller längre kunna, såsom
vid 1809—1810 årens Riksdag, jemnställa kontoret med fromma stiftelser,
och enligt Riksdagens förmenande förefunnes numera icke något
som helst skäl, hvarföre detsamma skulle åtnjuta eu mera gynnad ställning
än andra inrättningar med alldeles enahanda verksamhet. Skånska
brandförsäkringsinrättningen hade för år 1892 påförts bevillning för den
vinst, inrättningen under sagda år till sina försäkringstagare utdelat,
hvilken beskattningsåtgärd blifvit af Eders Kongl. Maj:t genom nådig
resolution den 31 augusti 1894 godkänd; och allmänna brandförsäkringsverket
för byggnader å landet, som år 1889 af såväl bevillningsberedningen
och pröfningsnämnden som kammarrätten påförts bevillning
för inkomst af rörelse, men genom nådiga resolutionen den 18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 3
december 1891 befriats från skyldighet att utgöra dylik bevillning, enär
dess fond icke öfverstigit hvad som erfordrades för veikets tryggande
gent emot utelöpande risker, hade sedan år 1895, då brandförsäkringsverket
började lemna utdelning till sina delegare, erlagt skatt för det
af dess vinst för sådant ändamål afsätta belopp. I sammanhang härmed
erinrade också Riksdagen, hurusom jernkontoret enligt nu gällande
bevillningsförordning vore befriadt från skatt allenast så länge detsamma
icke lemnade utdelning åt sina delegare.
I anledning af Riksdagens förevarande framställning har öfverståthållareembetet
efter nådig remiss inhemtat direktionens för brandförsäkringskontoret
underdåniga yttrande samt med öfverlemnande deraf
afgifvit eget underdånigt utlåtande af den 10 december 1901, hvarefter
äfven justitiekanslersembetet på nådig befallning inkommit med underdånigt
utlåtande af den 30 sistlidne januari.
Brandförsäkringskontoret häri det afgifna yttrandet anfört följande.
För att uppmuntra Stockholms husegare att bilda den association,
som numera benämndes Stockholms stads brandförsäkringskontor, hade
i det af Kongl. Maj:t den 18 mars 1746 utfärdade »reglemente och stadfästelse»
lemnats en uttrycklig försäkran om skattefrihet för everldliga
tider. Det hade varit på grundvalen af denna försäkran brandförsäkringskontoret
stiftats, och det ville derföre synas, att, liksom ett kontraktsvilkor
icke kunde af ene kontrahenten godtyckligt rubbas, den
brandförsäkringskontoret åt landets regering tillförsäkrade skattefrihet
icke skäligen kunde utan kontorets medgifvande upphäfvas, helst kontoret
icke i någon mån förändrat den karakter, det erhållit genom den
stiftelseurkund, som innehållit nämnda stadfästelse. Väl vore i Riksdagens
skrifvelse den mening uttalad, att skälet för att brandförsäkringskontoret
skulle intaga en mera gynnad ställning än andra försäkringsinrättningar
bortfallit derföre, att kontoret numera börjat lemna utdelning
till sina delegare. Men denna utdelning vore ingalunda någon
nyhet, ehuru den först under de sista 13 åren erlagts direkt till fastighetsegaren.
Redan i 1746 års reglemente förutsattes, att utdelning till
kontorets delegare kunde ske. Nämnda reglementes IV artikel 20 mom.
vore nemligen af samma lydelse som 1807 års, i denna del ännu gällande
reglementes IV artikel 8 § 2 mom., der just i sammanhang med
utfästelsen om skattefrihet uttryckligen förutsattes, att utdelning till
delegarne skulle komma att ske.
Sådan utdelning, som ju icke vore något annat än en återbäring
af för högt beräknade premier* hade också ändå från det tidigaste skedet
af brandförsäkringskontorets verksamhet utgått på det sätt, att kon
-
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
toret gäldat vissa afgifter, som det ålegat kontorets delegare att i egenskap
af fastighetsegare betala. Redan för sina första delegare betalade
sålunda kontoret, sedan 12 år förflutit från det deras egendomar försäkrats,
den s. k. brandvaktsafgiften och från år 1824 den s. k. inqvarteringsafgiften.
Sedan de Stockholms fastighetsegare åliggande kommunala
onera, brandvaktsafgift, gatulyshållningsafgift, gatuläggningsafgift
och fattighusafgift år 1873 blifvit sammanförda till en s. k. fastighetsskatt,
betalade kontoret såsom bidrag till denna skatt till en början
52 öre, sedermera 70 öre och slutligen 1 krona, allt per mille, å de
fastighetsvärden, som i 12 år stått hos kontoret försäkrade. Detta bidrag
hade inbetalats kontant till Stockholms stads drätselnämnd och
kommit vederbörande fastighetsegare till godo genom minskning af den
i debetsedeln påförda fastighetsskatt. Med år 1887 upphörde fastighetsskatten
och kontoret hade derefter direkt till fastighetsegarne lemna! utdelning
till belopp motsvarande bidraget till nämnda skatt, eller en per
mille af brandförsäkringsvärde, som varit gällande i 12 år.
Då sålunda redan vid den ursprungliga utfästelsen om skattefrihet
förutsatts, att utdelning skulle ega rum, och då i sjelfva verket utdelning
till kontorets delegare under en eller annan form utgått allt ifrån
det tidigaste skedet af kontorets verksamhet, syntes den omständighet
att denna utdelning från år 1888 betalts direkt till fastighetsegaren och
icke, såsom förut, utgått genom inbetalning till drätselnämnden icke
skäligen böra föranleda, att den kontoret tillförsäkrade skattefrihet upphäfdes.
I Riksdagens skrifvelse hade såsom skäl för borttagande af skattefriheten
vidare anförts, att kontorets fonder vore så stora, att det numera
icke kunde rimligtvis befaras, att desamma skulle behöfva anlitas för
utbetalande af brandskadeersättningar. Till stöd för detta påstående
hade omnämnts, att kontorets fonder stigit äfven under år 1878, ehuru
brandskadeersättningarne då uppgått till ett osedvanligt högt belopp.
Hvad det anförda exemplet beträffade, vore dess beviskraft endast skenbar.
År 1878 hade nemligen icke bokförts särskild försäkringsfond,
utan först år 1888 hade lemnats föreskrift, att dylik fond, såsom varande
en kontorets skuld till försäkringshafvarne, skulle särskild! bokföras.
Brandskadeersättningarne år 1878 hade varit så stora, att, om tillbörlig
afsättning gjorts till försäkringsfonden, hvilken icke finge minskas annorledes
än med premierna för upphörda försäkringar, kontorets allmänna
fond, hvarur kontorets alla utgifter bestredes, skulle blifvit icke
obetydligt minskad. Då i Riksdagens Skrifvelse omnämndes den betydliga
tillväxten af kontorets fonder, borde det bemärkas, att dessa inga
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 5
lunda stigit i samma proportion som kontorets risker. Vid den i skrifvelsen
berörda tidpunkt, år 1810, hade sålunda förhållandet mellan fonderna
och riskerna varit vida gynsammare än nu. Det läge derföre förvisso
ingen orimlighet i det antagandet, att så stora brandskador kunde
i Stockholm uppstå, att kontoret, hvars inom ett samhälle hopade risker
nu uppginge till icke mindre än 436,000,000 kronor, behöfde anlita sill
allmänna fond för utbetalning af brandskadeersättningar. Ännu lättare
kunde naturligtvis inträffa, att utdelningen måste inställas.
Sant vore, att den kontoret i dess ännu gällande, af Kongl. Maj:t
stadfästade reglemente tillförsäkrade skattefrihet beredde kontoret en undantagsställning.
Men det syntes icke heller kunna förnekas, att kontoret
visat sig uppskatta denna sin särställning genom att offra betydande
summor för ändamål, som varit och vore till gagn för det samhälle,
inom hvilket kontorets verksamhet vore förlagd. Sålunda hade kontoret,
utom förenämnda utbetalningar till gagn uteslutande för dess delegare,
utbetalt ersättningar för bortrödjande af trähus och inköpt tomter för
beredande af rymliga platser vid trånga gator äfvensom lemnat betydande
bidrag till vattenledningsanläggningen och till eld släcknings väsendet.
För vattenledningen hade utbetalts 635,000 kronor och till eldsläckningsväsendet
utginge fortfarande 50,000 kronor årligen, oberäknad!,
bidrag, som stundom lemnats till eldsläckningsmaterielen, i hvilket afseende
kunde omnämnas, att kontoret till staden skänkt två dyrbara
sjöångsprutor. Det lede väl icke heller något tvifvel, att höjande af
eldsläckningsväsendet i hufvudstaden vore af vigt äfven för staten, som
der egde så många dyrbara byggnader. För alla dessa allmännyttiga
ändamål hade kontoret utgifvit betydande belopp, vida öfverstigande
den beskattning, hvarifrån kontoret på grund af det nådiga privilegiet
varit befriadt. Det vore emellertid tydligt, att, om kontoret genom
privilegiets upphäfvande likstäldes med de för beredande af vinst åt
delegarne afsedda försäkringsanstalter och derigenom tillskyndades en
opåräknad årlig utgift, kontoret komme att taga under allvarlig pröfning,
huruvida bidrag till allmännyttiga ändamål vidare borde från kontoret
lemnas.
I det af öfverståthållareembetet afgifna utlåtande har öfverståthållareembetet,
som ansett det icke tillkomma embetet att yttra sig i
frågan, huruvida den brandförsäkringskontoret tillförsäkrade skattefrihet
kunde utan kontorets medgifvande upphäfvas, funnit de af direktionen
i öfrig! anförda skäl icke kunna tillmätas sådan betydelse, att på grund
deraf kontoret skulle alltjemt få åtnjuta en mera gynnad ställning än
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
andra inrättningar, hvilka kade alldeles enahanda verksamhet, men i
vanlig ordning underkastades beskattning.
Beträffande ifrågavarande privilegium och dess tillkomst har justiekanslersembetet
anfört, hurusom af handlingarne i ärendet äfvensom af
i riksarkivet förvarade akter rörande brandförsäkringskontoret inhemtades,
att åtskilliga borgare i Stockholm under år 1745 hos Kongl. Maj:t
gjort underdånig framställning om inrättande af en brandkassa och
tillika hemstält, att Kongl. Maj:t måtte »förse värket med sådana privilegier,
som till kassans och fondens everldliga bibehållande tjena kunde»;
att Kongl. Maj:t i anledning häraf genom resolution den 13 april 1745
förklarat, att Kongl. Maj:t, så snart Stockholms stads husegare om
»värket» öfverenskommit, ville »ej allenast en så nyttig öfverenskommelse i
nåder stadfästa, utan ock med sådana privilegier understödja, som lända
till all den säkerhet i framtiden, hvarigenom värket må kunna hafva
everldligt bestånd»; att, sedan af Stockholms stads husegare å sammanträde
utsedde deputerade upprättat »Project till ett Reglemente för
Brand- och försäkrings-Contoiret», Kongl. Maj:t den 18 mars 1746 stadfäst
detta reglemente och dervid i artikel IV § 20 meddelat det stadgande,
att kontorets »kapital med dess ränta hvarken nu eller i tillkommande
tider under hvad namn och förevändning det vara må, på
något sätt antingen till allmänt eller något annat behof skall röras, ej
ellertdetsamma med någon afgift och kontribution beläggas»; att samma
stadgande återfunnes i det af Kongl. Maj: t den 19 december 1807 utfärdade
och för kontoret ännu gällande reglemente; samt att brandförsäkringskontoret
på grund af detta stadgande alltid vant befriadt från
erläggande af bevillning för inkomst. Justitiekanslersembetet har vidare
anfört, att af den lemnade redogörelsen för tillkomsten af 1746 års
reglemente framginge, att det genom detsamma kontoret tillförsäkrade
privilegium. icke varit något af kontorets stiftare för dess inrättande
betingadt vilkor, utan en af Kongl. Maj:t såsom utöfvare af den högsta
statsmakten i sammanhang med reglementets stadfästande meddelad förmån,
den der lemnats i syfte att betrygga kontorets framtida bestånd
och dermed fortvaron af dess allmännyttiga verksamhet. Denna förmån
bestode i eftergift af en kontoret såsom medlem i staten åliggande förpligtelse
till densamma, eller skattepligt, och folie således icke under
privaträttens stadganden om kontrakt, utan under den offentliga rättens
bestämmelser om privilegier.
Beträffande privilegiers rättsliga ställning enligt nu gällande lag
vore. att märka stadgandet i regeringsformens 114 §, enligt hvilket
ändring eller upphäfvande af de forna riksståndens privilegier, förmåner,
7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
rättigheter och friheter ej finge ske utan genom Konungens och Riksdagens
sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörde ridderskapet
och adelns eller presterskapets privilegier, förmåner, rättigheter
och friheter, i förra fallet af ridderskapet och adeln samt i det senare
af allmänt kyrkomöte. Hvad åter anginge andra privilegier än adelns
och presterskapets, torde förbud icke finnas stadgadt mot upphäfvande
af ett dylikt privilegium utan samtycke af den privilegierade.
Emellertid syntes det kunna såsom en gällande rättsgrundsats fastslås,
att, derest staten för meddelande af ett privilegium betingat sig
någon förmån, staten vid privilegiets upphäfvande skulle afstå från fortsatt
åtnjutande af denna förmån eller ock till den privilegierade utgifva
ersättning för den förlust, honom genom privilegiets upphäfvande tillskyndades.
Men i nu föreliggande fall hade staten icke för privilegiets
åtnjutande af brandförsäkringskontoret betingat sig någon förmån af
detta, utan hade privilegiet meddelats uteslutande i den privilegierades
eller brandförsäkringskontorets intresse.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har justitiekanslersembetet
såsom sin uppfattning uttalat, att från rättslig synpunkt hinder icke
mötte för att utan brandförsäkringskontorets medgifvande och utan
lemnande af motsvarande ersättning upphäfva ifrågavarande privilegium.
Enär ändamålet med privilegiets meddelande varit att betrygga kontorets
framtida bestånd och verksamhet, syntes privilegiet böra bibehållas
så länge det för berörda ändamåls vinnande befunnes nödigt, men
då på grund af förändrade förhållanden kontorets bestånd och verksamhet
kunde anses utan samma privilegium betryggade, syntes skäl för
privilegiets upprätthållande icke vidare förefinnas.
Med anledning deraf att direktionen för brandförsäkringskontoret
framhållit, att kontoret under årens lopp för allmännyttiga ändamål i
det samhälle, der kontoret hade sin verksamhet, såsom för vattenledningen
och eidsläckningsväsendet i Stockholm, anslagit betydande belopp
och att kontoret, derest ifrågavarande privilegium upphäfdes, komme
att taga under allvarlig pröfning, huruvida bidrag till dessa ändamål
vidare borde af kontoret lemnas, har justitiekanslersembetet erinrat
derom, att dessa belopp uppenbarligen utgifvits i kontorets eget intresse.
Derigenom att Stockholms stads vattenledning och eldsläckningsväsende
försattes och hölles i godt skick förringades nemligen i hög grad
kontorets egna risker, och det syntes följaktligen icke vara att befara,
att kontoret, derest tillgångarne sådant medgåfve, skulle underlåta att
fortfarande för samma allmännyttiga ändamål anslå medel.
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
Af ofvan lemnade utredning angående omförmälda privilegium och
dess tillkomst framgår, att ändamålet med privilegiets meddelande varit
att betrygga brandförsäkringskontorets framtida bestånd och verksamhet.
Med hänsyn till hvad i ärendet förekommit angående brandförsäkringskontorets
nuvarande ekonomiska ställning lärer någon tvekan emellertid
icke kunna förefinnas derom, att brandförsäkringskontoret icke längre
för sitt bestånd och sin verksamhet är i behof af den särskilda förmån,
som genom privilegiet blifvit kontoret förunnad. Från rättslig synpunkt
synes hinder icke heller möta att utan brandförsäkringskontorets medgifvande
upphäfva privilegiet, och då giltig anledning således saknas
att allt fortfarande bibehålla kontoret vid den undantagsställning i beskattningshänseende,
kontoret hittills på grund af privilegiet kunnat
intaga i jemförelse med andra likartade inrättningar, hemställer jag i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå
Riksdagen att medgifva, att den Stockholms stads brandförsäkringskontor
enligt det för kontoret gällande reglemente tillkommande frihet
från hvarje afgift och kontribution må med utgången af innevarande år
upphöra.»
Såsom departementschefen i förestående yttrande erinrat, är ifrågavarande
proposition föranledd af en af nästlidet års Riksdag aflåten
skrifvelse till Kongl. Maj:t; och som det af Kongl. Maj:t nu framstälda
förslag öfverensstämmer med Riksdagens i sagda skrifvelse uttalade åsigt,
får utskottet hemställa,
att Riksdagen ville, med bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, medgifva, att den Stockholms stads brandförsäkringskontor
enligt det för kontoret gällande
reglemente tillkommande frihet från hvarje afgift och
kontribution må med utgången af innevarande år upphöra.
Stockholm den 4 april 1902.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. GAVALLÉ
STOCKHOLM, P. A. NYMANS DPTERTE. TRYCKERI, 1902.