12

Riksdagens Skrifvelse N:o 93.

N:o 92-

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 maj 1901.
— — — — Andra Kammaren — 22 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd af
jernvägs drift den 12 mars 1886 i syfte att lapp må
erhålla ersättning för renar, som dödats af jernvägståg.

(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 8.)

Till Konungen.

Uti en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits, att Riksdagen
ville för sin del antaga sådant tillägg till lagen angående ansvarighet för
skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 18SG, att lapp inå erhålla
ersättning för renar, som öfverkörts och dödats af jernvägståg.

I motionen omförmäles, hurusom lappfogden J. Hultin i juni 1899 till
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län ingifvit en framställning,
deri anmälts, att Jukkasjärvi fjellappar lifligt framhållit sina
farhågor för att trafiken å stambanan från Gellivare till norska gränsen
skulle vålla dem svårt afbräck i deras näring, derest banan ej försåges
med stängsel mot renarne, alldenstund banlinien skure tvärs igenom betesmarker,
hvilka lapparne såväl vintertiden som under höst och vår måste
anlita för renarne. Lappfogden hade framhållit, att det vore särskild!
svårt på vissa sträckor och att en hvar, som kände vilkoren för renskötseln,
måste gifva lapparne rätt i deras påstående, att de omöjligen kunde så

Riksdagens Skrifvelse N:o 92.

13

afhålla renarne från banan, att dessa ej esomoftast inkomme på den och
blefve öfverkörda af tågen. Detta skulle ådraga lapparne stora förluster
al renar och med tiden omöjliggöra deras existens. Lappfogden hade derför
anmält behofvet af hägnad särskildt på vissa uppgifna sträckor.

Denna framställning hade af Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande
med tillstyrkan öfversändts till Eders Kongl. Maj:t, som sedan infordrat
jernvägsstyrelsens utlåtande. Arbetscheferna vid banan Gellivare-riksgränsen
hade derefter på jernvägsstyrelsens anmodan yttrat sig i frågan.

Arbetschefen vid norra distriktet hade anfört, att renarne egentligen
på våren och hösten vistades i närheten af jernvägslinien; och det vore
mycket sannolikt, att en större mängd renar då komme att öfverköras och
dödas af tågen. Att uppföra och underhålla ett dyrbart stängsel vore
emellertid ej skäl, utan i värsta fall billigare att betala de af tågen skadade
renarne. Ovisst vore också, om stängsel å de hotade ställena kunde göras
effektivt, då man visste, huru svåra dessa djur vore att utestänga. Stängsel
skulle äfven samla snö på banan. Arbetschefen ansåge sig nu ej befogad
yttra sig om lapparnes moraliska eller juridiska rätt att erhålla skydd
eller ersättning, utan hade blott att se saken från jernvägens egen säkerhets
synpunkt. Och i sådant syfte behöfde ej stängsel anbringas, åtminstone
ej förr, än erfarenhet vunnits om behofvet. Men deremot vore det nödvändigt,
att lokomotiven framtill vore försedda med fullt effektiva plogar
af gallerverk eller annan anordning, »som kastade åt sidan de renar, som
möjligen kunde befinna sig i vägen för tåget, så att desamma ej komme
under tåget, då de ju möjligen kunde förorsaka urspårning».

Arbetschefen vid södra distriktet hade anfört, att å vissa sträckor,
synnerligast vid Torneå träsk, linien ginge genom lapparnes bästa betesmarker,
på Indika renarne af uppgifna skäl ej kunde sammanhållas.

I jernvägsstyrclsen afvaktades, enligt hvad motionären trodde sig veta,
för närvarande rapport om resultaten af försökshägnad, som arbetscheferna
sedan anmodats upprätta.

Vidare har i motionen yttrats följande.

Såsom bekant, inginge ej i kostnadsberäkningen för banan Gellivare —
riksgränsen uppförandet af stängsel, hvilket ansetts kunna undvaras, utom
der lifligare rörelse förväntades eller inhägnade egor och betesmarker
genomkorsades. Äfven den trafikerade linien Boden—Gellivare hade enligt
motionären meddelad uppgift af enahanda skäl i allmänhet lemnats ohägnad.

Enligt i förutnämnda ärende infordrade upplysningar hade å sistnämnda
bansträcka under de fem åren 1895—1899 öfverkörts och dödats
respektive 22, 2, 8, 27 och 7 renar. Äfven år 1900 hade renar dödats å
banan. Och det vore klart, att detta skulle blifva händelsen i ännu högre

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 92.

grad å banan Gellivare—riksgränsen, i synnerhet i trakten af Torneå träsk,
der det vimlade af renar.

Utan tvifvel kunde renarne skyddas genom stängsel på de farligaste
ställena, och farhågorna för att det för renarnes afhållande från banan
skulle erfordras synnerligen höga hägnader motsades bestämdt af erfarenheterna
från många håll, särskildt från Norge. Det skulle nemligen hafva
visat sig, att renarne snart finge mycken respekt för hvarje inhägnad. Det
vore blott åsynen af en höstack eller någon annan dylik omedelbar
lockelse, som föranledde renen att söka bryta ett stängsel.

Men äfven om de mest hotade ställena inhägnades, vore det klart, att
renar i alla fall skulle öfverköras här och hvar på banans öfriga ohägnade
delar. Många fattiga menniskor skulle härigenom beröfvas sin enda egendom.
Det strede dock mot all rättrådighet att ej hålla lapparne skadeslösa
för dylikt intrång, hvilket de enligt deras näringsfångs natur ej kunde
skydda sig emot och som man tilläte sig på områden, hvilka blifvit upplåtna
till deras begagnande.

fn 0

Någon rätt till godtgörelse för sålunda dödade renar ansages emellertid
ej tillkomma lapparne på grund af vare sig allmänna rättsgrundsatser
eller de särskilda bestämmelserna i lagen om ansvarighet för skada i följd
af jern vägs drift. Det vore derför en brist i lagstiftningen, som här måste
afhjelpa?, så att lappen blefve tillagd rätt till ersättning, dock naturligtvis
under förutsättning, att det ej kunde visas, att han genom uppsåt eller
grof vårdslöshet sjelf föranledt skadan.

Enligt 1 § i lagen om de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige
den 1 juli 1898 äro lapparne berättigade att under hvarje tid af året
uppehålla sig med sina renar inom vissa närmare angifna delar af Norrbottens,
Vesterbottens och Jemtlands län äfvensom att i andra trakter
uppehålla sig med renarne jemväl under oktober, november, december,
januari, februari, mars och april månader samt under vissa undantagsförhållanden
äfven någon tid före oktober månads början och efter utgången
af april månad; och ega lapparne att å sålunda angifna orter och
tider under iakttagande af de i nämnda lag meddelade bestämmelser >begagna
sig af land och vatten till underhåll för sig och renarne». Det.
lärer icke vara tvifvel underkastad!, att, genom anläggningen af jernvägar
inom de sålunda åt lapparne upplåtna trakter, dessa komma att lida intrång
i sitt näringsfång och att det på grund af dettas egen natur icke är
dem möjligt förhindra, att vid ett och annat tillfälle renar inkomma pa
jernvägslinierna, särskildt der dessa icke äro inhägnade, och der blifva
öfverkörda. Riksdagen anser det derför vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att rätt till ersättning tillerkännes lapp för det fall,

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 92.

att honom tillhörig ren blifvit af jernvägståg öfverkörd och dödad å tid,
då egaren haft laga rätt att med renarne uppehålla sig å den ort, der
skadan timat. Att dylik ersättning likväl icke bör ifrågakomma, derest
den öfverkörda renens egare sjelf uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
förän led t skadan, torde fa anses vara sjelffallet. Mera tveksamt synes det
Riksdagen, huruvida ersättning bör utgå äfven om skada af ifrågavarande
beskaffenhet inträffat å inhägnad jernväg, och hvilken inverkan hägnadens
beskaffenhet bör utöfva på frågan om ersättningsskyldighet för jernvägens
egare. Riksdagen är för sin del benägen anse, att, derest jernvägen varit
försedd med lagligen beskaffad inhägnad, ersättningsskyldigheten icke bör
åligga dess. egare; men da såväl denna som öfriga hithörande frågor synas
böra ytterligare utredas, innan någon ändring i gällande lag af Riksdagen
beslutes, har Riksdagen ansett sig icke kunna för närvarande vidtaga annan
åtgärd än att hos Edei’s Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t måtte
efter verks t äld utredning till Riksdagen inkomma med förslag i ämnet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t måtte låta utreda, under hviika vilkor rätt till ersättning
må kunna tillerkännas laj^p för renar, som blifvit af jernvägståg
öfverkörda och dödade, äfvensom till Riksdagen inkomma med det förslag
i ämnet, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 22 maj 1901.

Med undersåtlig vördnad.