2
Riksdagens Skrifvelse N:o 88.
N:o 88.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 maj 1901.
— — — — Andra Kammaren — 17 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändring i förordningen angående fattigvården den .9
juni 1871 i syfte att undanrödja vissa med densamma
förenade olägenheter för gränskommuner.
(Lagutskottets utlåtande n:o 37.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om ändring
i gällande förordning angående fattigvården i syfte att åstadkomma
befrielse för gränskommuner från den ökade fattigvård, som åligger dem
med afseende å från utlandet dit förpassade, nödstälde svenske undersåtar.
Riksdagen har funnit omförmälda framställning förtjent af beaktande.
Det kan nemligen ej förnekas, att den skyldighet, som hvilar å gränskommunerna
att lemna fattigvård till från utlandet dit förpassade svenske
undersåtar, som äro enligt § 1 fattigvårdsförordningen till fattigvård berättigade,
kan för dem blifva en afsevärd tunga, ej blott i afseende å det
besvär och arbete, som förorsakas vederbörande fattigvårdsstyrelse, utan
framför allt till följd deraf, att de belopp, som af gränskommunen sålunda
förskjutas, först efter lång tid, merendels efter rättegång, återfås, och att
gränskommunen ej ens då kan vara säker att få ersättning för de verkliga
kostnader, fattigvården till den nödstälde betingat.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 88.
Riksdagen anser derför för sin del önskligt, att något i motionens syfte
åtgöres. Angående sättet, hvarpå ett bättre sakernas tillstånd må kunna
åstadkommas, anser Riksdagen böra komma under öfvervägande, huruvida
icke från utlandet förpassad, till fattigvård enligt § 1 berättigad person
lämpligen borde af polismyndigheten i gränsorten fortskaffas direkt till
Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten är belägen, hvarefter
Konungens befallningshafvande hade att åt den nödstälde anskaffa
tillfällig fattigvård samt föranstalta om hans öfversändande till hemorten.
Enligt gällande bestämmelser åligger det Konungens befallningshafvande
att beträffande svenske undersåtar, hvilka från utlandet blifvit förpassade
till gränsort, der Konungens befallningshafvande har sitt säte, och som,
ehuru icke enligt § 1 fattigvårdsförordningen berättigade till fattigvård,
dock äro i behof af sådan vård, förskjuta medel till deras nödtorftiga
uppehälle samt föranstalta om dei’as hemsändande till kommun, der de
ega hemortsrätt. Fattigvård sstyrelsen i dylika gränsorter undgår sålunda
i allmänhet att med sådana nödstälde taga befattning, och förefaller det
Riksdagen, som borde samma förfarande kunna ega rum jemväl beträffande
andra kategorier af från utlandet förpassade, fattigvårdsbehöfvande svenske
undersåtar. I gränsorter, der Konungens befallningshafvande ej har sitt
såte, öfverlemnas nu den förpassade af den utländska myndigheten till
närmaste underordnade polismyndighet, hvilken sedan har att befordra
honom till fattigvårdsstyrelsen. Antagligen komme det icke att vålla större
olägenhet, om polismyndigheten i stället för att öfverlemna den nödstälde
till fattigvårdsstyrelsen föranstaltade om hans öfversändande direkt till
Konungens befallningshafvande i det län, der gränsorten vore belägen.
Riksdagen vill emellertid för närvarande ej bestämdt uttala sig angående
sättet för frågans lösning, utan anser lämpligast, att densamma
öfverlemnas till Eders Kongl. Majrts ompröfning.
Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga under
öfvervägande, huruledes de olägenheter, som för gränskommuner äro förbenade
med skyldigheten att utgifva fattigvård till från utlandet dit förpassade,
nödstälde svenske undersåtar, lämpligast må kunna undanrödjas,
samt för Riksdagen framlägga det förslag i sådant syfte, hvartill förhållandena
kunna gifva anledning.
Stockholm den 17 maj 1901.
Med undersåtlig vördnad.