Riksdagens Skrifvelse N:o 78.

3

N:o 78.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1901.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen angående införande af obligatorisk
sjelf deklaration.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 34.)

Till Konungen.

I anledning af två vid innevarande riksdag väckta motioner liar Riksdagen
tagit i öfvervägande, huruvida skyldighet bör åläggas de skattpligtige
i allmänhet, gifvetvis med vissa undantag, att opåmint och utan
anmaning af beskattningsmyudighcterna och dessas funktionärer lemna uppgifter
till ledning för egen beskattning. Vid de föregående tillfällen, då
fråga förevarit om införande i svensk bevillningslagstiftning af obligatorisk
sjelfdeklaration, hafva skäl anförts såväl för som emot sagda institut. Af
dessa skäl anser Riksdagen dem, som tala för deklarationsprincipen, vara
de kraftigare. Den mening torde ock numera hafva gjort sig allmänt gällande,
att införande af obligatorisk sjelfdeklaration skulle vara önskvärdt
ej mindre för en rättvis tillämpning af nu gällande bevillningsförordning
än äfven såsom grundval för en vidare utveckling af bevillningslagstiftningen.
I de länder, i hvilka de enskildes afgifter till staten utgå i form
af ren inkomstskatt, anses deklarationstvång oundgängligen nödvändigt, och
enligt Riksdagens förmenande erfordras sjelfdeklaration äfven vid hvarje
annan form af skattelagstiftning, såvida taxeringen skall varda rättvis och

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 78.

jemlik. Hvad särskild! angår förhållandena här i Sverige, kräfves för
undanrödjande af de klagomål, som icke sällan höras öfver en mindre
rättvis fördelning af skattebördan, att taxeringsmyndigheterna erhålla tillgång
till ett rikare material af faktiska upplysningar, att tjena till grundval
för taxeringsförrättningarna, än det ofta mycket bristfälliga, som för närvarande
står dem till buds, och i sådant afseende torde säkrare och tillförlitligare
upplysningar icke vara att finna än de, hvilka meddelas af de
skattskyldige sjelfve. — Då staten söker att, såvidt möjligt, lämpa skattebörden
efter skatteförmågan, bör den ock rimligtvis kunna begära en medverkan
från de skattskyldiges sida vid skattefördelningen, och det är i
hvarje fall under sådana förhållanden som den frivillighet och lojalitet
snarast kan utveckla sig, genom hvilken skattens rättvisa fördelning säkrast
garanteras och det synnerligen eftersträfvansvärda mål vinnes, att beskattningen
jemväl beträffande den enskilde antager karakteren af sjelf beskattning.

Riksdagen, som på sålunda anförda skäl anser obligatorisk sjelfdcklaration
böra införas till ledning för den direkta beskattningen, får derför
anhålla, att eders Kongl. Maj:t täcktes efter utredning af frågan låta för
Riksdagen framlägga förslag till författningsbestämmelser angående deklarationsskyldighet.

Stockholm den 13 maj 1901.

Med undersåtlig vördnad.