Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

1

N:o 72.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 3 maj 1901.
— — — — Andra Kammaren den 3 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändring i gällande bestämmelser angående häradsnämnd.

(Lagutskottets utlåtande n:o 32.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag hafva enskilda motionärer väckt förslag
om sådan ändring i gällande bestämmelser i fråga om häradsnämnd,
att nämndemännens antal i sådana tingslag, som bildats eller komma
att bildas genom sammanslagning af två eller flera förutvarande tingslag,
måtte begränsas till tolf.

Riksdagen har funnit detta förslag ur åtskilliga synpunkter hafva
göda skäl för sig. Dels står detsamma i öfverensstämmelse med den i
vårt land af ålder gällande principen för häradsrätternas sammansättning,
dels skulle derigenom åvägabringas afsevärda fördelar i fråga om
rättsskipningens handhafvande vid våra underrätter på landet. Såsom
förhållandena nu äro i de flesta genom sammanslagning uppkomna
tingslag, medför det stora antalet nämndemän, mellan hvilka i sådana
tingslag tjenstgöringen är fördelad, att de nämndemän, som skola deltaga
i afdömande af uppskjutna mål, ofta ej varit i tillfälle att öfvervara
målens föregående handläggning i dess helhet och understundom helt
och hållet sakna kännedom om hvad i målet vid föregående rättegångstillfällen
förekommit. Visserligen har enligt 23 kap. 2 § rättegångsbalken
häradshöfdingen skyldighet att, när dom å häradsting fällas
skall, underrätta nämnden »om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Åfd. 1 Band. 14 Uäft. (N:is 72 76.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

lag i ty fall säger», men denna mer eller mindre kortfattade föredragning
kan ej för nämndemännen ersätta den sjelfständiga iakttagelsen
såsom grundval för ett personligt omdöme i målet.

Genom nedsättning af nämndemännens antal till tolf skulle i detta
hänseende åstadkommas en väsentlig förbättring. Nämndemännen finge
derigenom tillfälle att mera oafbrutet följa målens och tingsärendenas
gång från deras första handläggning, och häraf skulle, helt naturligt,
alstras ett ökadt intresse hos nämndemännen för deras vigtiga värf.

I princip ansluter sig Riksdagen alltså till motionärernas förslag,
att nämndemansantalet måtte i alla tingslag begränsas till tolf.

Af praktiska skäl torde det emellertid ej vara lämpligt att öfverallt
genomföra denna begränsning af antalet. Det måste nemligen
beaktas, att nämndemännen hafva sig ombetrodt eu hel del andra åligganden
än tjenstgöringen vid häradsrättens sammanträden. Särskildt
vägsynerna, vid hvilka nämndemännen äro pligtige att biträda utan
ersättning, bereda dem afsevärdt besvär. Skulle nu antalet nämndemän
ovilkorligen nedsättas till tolf inom hvarje tingslag, komme detta att i
stora tingslag, der för närvarande finnas långt flere nämndemän än
tolf, att högst väsentligt öka det redan nu ganska betungande besväret
af dylika förrättningar, hvilket i sin ordning skulle föranleda motvillighet
mot nämndemansuppdraget och sålunda medföra, att nämndemännen,
så snart den föreskrifna tiden af två år var ute, ofta nog konnne att
afgå från sin befattning.

Riksdagen, som af denna anledning ansett sig ej böra ifrågasätta,
att nämndemännens antal öfverallt begränsas till tolf, utan funnit lämpligt,
att det fortfarande som hittills bör bero på Konungens pröfning,
huruvida och i hvad mån en nedsättning af nämndemännens antal i de
genom sammanslagning uppkomna tingslag bör ega rum, anser sig
emellertid, under åberopande af det anförda och under uttalande af
önskvärdheten utaf nämndemansantalets nedbringande till tolf, der sådant
utan olägenhet kan vidtagas, böra anhålla, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t låta utreda, i hvad mån nämndemännens antal i de tingslag, der
detsamma öfverstiger tolf, lämpligen må kunna nedbringas, samt utfärda
de bestämmelser derom, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 3 maj 1901.

Med undersåtlig vördnad.