Riksdagens Skrifvelse N:o 41.
19
N:o 41.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 19 april 1901.
— — — — Andra Kammaren den 19 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj.ts
proposition med förslag till lag angående ocker.
(Lagutskottets utlåtande n:o 27 och memorial n:o 34.)
Till Konungen.
Genom proposition, n:o 40, af den 1 nästlidne februari har Eders
Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt
förslag till lag angående ocker.
Yid pröfning af detta lagförslag bar Riksdagen funnit sig ej
kunna godkänna 4 § och ingressen till detsamma. Det har nemligen
synts Riksdagen betänkligt att göra bestämmelserna i 2 och 3 §§
af lagförslaget tillämpliga å öfverträdelser af det i 9 kap. 6 § handelsbalken
nu stadgade förbud att i visst fall taga eller låta förskrifva sig
högre ränta än sex för hundrade om året.
Riksdagen, som, på grund af hvad sålunda anförts, funnit Eders
Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunna i oförändradt skick
bifallas, har alltså i anledning af propositionen för sin del antagit
följande
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 41.
Lag
.angående ocker.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Hvar som vid försträckning af penningar eller beviljande af anstånd
med gälds betalning begagnar sig af någons trångmål, oförstånd
eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,
kvilka märkligen öfverstiga bvad som efter omständigheterna
kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att öfverenskommelsen bär
sken af aftal om annat än försträckning eller anstånd med betalning,
för ocker straffad med böter från och med tjugufem till och med ett
tusen kronor eller med fängelse i högst ett år, der ej å förbrytelsen
straff är i allmänna strafflagen utsatt.
Lag samma vare, der någon, som förvärfvat fordran, den han
visste vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan
öfverlåter större del af fordringen än efter lag skall utgå.
2 §•
Har vid försträckning eller beviljande af anstånd med gälds betalning
öfvats ocker efter ty i 1 § sägs, vare gäldenären, ehvad utfäst
blifvit, ej pligtig att betala mera än försträckt är eller fordringen utgjorde
vid anståndets beviljande.
3 §■
Är af gäldenären annat eller mera utgifvet än enligt § 2 honom
ålåg att gälda; det gånge åter. Har förskrifning, som å fordringen utfärdats,
öfvergått till någon, i hvars hand den gäller ändå att fordringen
genom ocker tillkommit, och varder förskrifna beloppet till honom guldet,
söke gäldenären sitt åter hos den, som ockret öfvat. Har egendom,
hvartill gäldenären eger återvinningsrätt, kommit i annan mans hand
21
Riksdagens Skrifvelse N:o 41.
genom sådant fång, att denne ej är pligtig att annorledes än mot lösen
utlemna egendomen, eller är den så förskingrad eller förstörd, att den
ej kan återställas, njute gäldenäron ersättning för sin förlust efter egendomens
värde.
Äro flere, som i ockret tagit del, svare de en för alla ocli alla
för en för hvad enligt denna paragraf skall gäldas.
4 §•
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.
Stockholm den 19 april 1901.
Med undersåtlig vördnad.