Riksdagens Skrifvelse N:o 37.
9
N:o 37.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 19 april 1901.
— — — — Andra Kammaren den 19 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 35 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.
(Lagutskottets utlåtande n:o 11.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om
ändring af 35 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875, i syfte att undanrödja vissa med den nuvarande lydelsen
förenade olägenheter.
Riksdagen har funnit denna framställning vara förtjent af beaktande.
Lagtillämpningon har ådagalagt, att ej blott hos allmänheten, utan
äfven bland de dömande myndigheterna olika meningar gjort sig gällande
om de fordringar, som böra vara uppfylda, för att det i ifrågavarande
paragraf omförmälda aftal mellan inteckningshafvaren och öfriga rättegande
skall anses hafva kommit till stånd. Domstolarne hafva haft
olika uppfattning derom, huruvida den omständigheten, att egaren af en
fastighet sjelf begärt och erhållit dödning i viss del af fastigheten af
den enda, fastigheten besvärande inteckningen, kunde anses tillräcklig för
att bereda inteckningen i dess helhet fortfarande och i anseende till
förmånsrätten oförändrad giltighet i den återstående delen af fastigheten.
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 7 Haft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 37.
I särskildt mål liar en domare åtalats och fälts till ansvar, för
det lian tillämpat den uppfattningen, att efterföljande inteckningskafvare
genom sin åtgärd att i viss del åt en fastighet låta döda sina inteckningar
finge anses hafva medgifvit, att en föregående inteckningskafvare,
som jemväl och samtidigt låtit sin inteckning dödas i nämnda fastighetsdel,
skulle ega att för inteckningens hela belopp och med sin förutvarande
förmånsrätt hålla sig till den återstående fastigheten.
En dylik uppfattning lärer dock fortfarande vara temligen allmänt
gängse, och det synes kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara en
fördel i flera afseenden och särskildt föranleda en ej oväsentlig lättnad i
proceduren, derest det till äfventyrs kunde lagstadgas, att efterföljande inteckningshafvares
åtgärd att låta i en viss del af en fastighet döda sin
inteckning skall äfven utan uttryckligt förklarande anses utgöra laga
presumtion för hans medgifvande dertill, att en föregående inteckning,
med hvilken en motsvarande åtgärd vidtages, må i den återstående fastigheten
för inteckningen i dess helhet bibehålla sin förutvarande förmånsrätt.
I detta sammanhang torde äfven böra nämnas, att inteckningsmyndigketerna
lära tillämpa olika former vid dödning af inteckning i
delar af en intecknad fastighet. Medan några i beslutet om dödning
intaga meddelande om, i hvad omfattning och med hvad rätt inteckningen
qvarstår i den öfriga fastigheten, lära andra inteckningsmyndigketer underlåta
hvarje uppgift i sistberörda hänseende.
Hvad sålunda anförts gifver, efter Riksdagens förmenande, vid
handen, att det vore önskligt, om stadgandet i inteckningsförordningens
35 § kunde omarbetas i syfte, att de med dess nuvarande lydelse förenade
olägenheter blofve undanröjda. Angelägenheten deraf är desto större,
som hvarje ovisshet om stadgandets rätta innebörd minskar benägenheten
hos inteckningskafvare att medgifva dödning af en inteckning i delar af
en fastighet, äfven om den återstående fastigheten är fullt tillräcklig att
betrygga utfåendet af den intecknade fordran i dess helhet. Särskildt
ur synpunkten af egua-hems-idéns befrämjande är det af vigt att med alla
till buds stående medel underlätta möjligheten af inteckningars dödning
i afsöndrade lägenheter.
I sådant syfte aflat Riksdagen nästlidna år en skrifvelse till Eders
Kongl. Maj:t med anhållan, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga under
öfvervägande, i hvad mån, utan skada för fastigketskrediten, egare af
frånstyckad kemmansdel eller afsöndrad lägenhet måtte kunna beredas
lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt be
-
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 37.
svarade denna och den fastighet, från hvilken styckningen eller afsöndringen
skett, samt förelägga Riksdagen det förslag till lagändring,
hvartill förhållandena kunde gifva anledning.
Det synes Riksdagen lämpligt, att i sammanhang härmed tages
under öfvervägande, huruvida en ändring eller ett förtydligande af ifrågavarande
paragraf bör cga rum. Under åberopande af det anförda får Riksdagen
alltså anhålla, det täcktes Eders Ivongl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruledes de med nuvarande lydelsen af § 85 i förordningen
angående inteckning i fast egendom förenade olägenheter lämpligast må
kunna undanrödjas samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
den verkstälda utredningen kan föranleda.
Stockholm den 19 april 1901.
Med undersåtlig vördnad.