Riksdagens Skrifvelse N:o 123.
1
N:o 123.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 1 juni 1901.
— — — — Andra Kammaren — 1 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af vackt motion om
införande af en särskild enligt vissa grunder såsom bevillning
till staten utgående, men från allmänna bevillningen
fristående, direkt skatt.
(Särskilda Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 11).
Till Konungen.
Inom Riksdagen har af enskild motionär gjorts framställning, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t, i följd af de väsentligen ökade kostnaderna för försvaret,
som den för Riksdagen framlagda propositionen om ny härordning skulle föranleda,
samt i följd af att Eders Kongl. Maj:t sannolikt kommer att finna
tilläggsbevillning behöflig för följande år liksom för det innevarande, för nästa
Riksdag framlägga förslag till en bevillningsförordning, som, utgörande ett
supplement eller bihang till nu gällande bevillningsförordning, i hvilken obligatorisk
sjelfdeklaration borde införas, innehåller föreskrifter om en, utan inverkan
på den kommunala skattskyldigheten, till staten utgående särskild bevillning,
hvilken, i förening med rätt att göra afdrag för skuldräntor, skulle
under användande af den progressiva skatteformen erläggas för inkomst af
kapital och arbete, utdelning å aktier, lotter i banker samt för en efter vissa
procent af taxeringsvärdet beräknad inkomst af fastighet.
Ti ib. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami, 1 Afd. 1 Band. 35 Höft, (N:o 123.)
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 123.
Till stöd för ifrågavarande framställning har motionären, under åberopande
af hvad chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den
21 december 1900 yttrat till förmån för införande af ökad direkt skatt till
staten anfört, att man ej torde kunna förneka, det så väl statens behof som
rättvisa och billighet kräfde, då ett dyrbart försvarsväsende skulle införas,
att större inkomster än hittills borde förvärfvas åt staten på den direkta beskattningens
väg, men att den nuvarande anordningen af bevillningen af fast
egendom och inkomst hindrade en tidsenlig utveckling af denna skatteform
till större rättvisa i skattebestämmelserna och till större finansiel betydelse
för staten. Frågan om förändring i bevillningsförordningen och dermed förenade
förändringar i den kommunala skattskyldigheten kunde ej väntas varda
framlagd för Riksdagen och af densamma pröfvad och afgjord, innan flera
år förgått, under hvilka behofvet af högre direkt skatt än den nuvarande
gjorde sig oafvisligen gällande. Under mellantiden skulle man för den direkta
skattens uttagande vara hänvisad till en på den nu varande bevillningsförordningen
grundad tilläggsbevillning, som visserligen förr blifvit använd, men
obestridligen träffade på ett ojemnt och orättvist sätt och af denna anledning
ej kunde uttagas efter en högre beräkning än den vid denna riksdag
af Eders Kongl. Maj:t föreslagna.
Under afvaktan på den vigtiga frågans lösning i hela dess vidd, borde
man emellertid kunna genom en särskild bevillningsförordning, som blefve ett
supplement eller bihang till den nuvarande, afhjelpa en del olägenheter uti
ifrågavarande hänseende och derigenom på ett lättare och rättvisare sätt än
nu förskaffa staten ökade inkomster på den direkta beskattningens väg. Den
särskilda bevillning, som enligt en sådan förordning skulle erläggas utöfver
den vanliga enligt nu gällande förordning, borde anordnas på sådant sätt, att den
i högre grad, än för närvarande egde rum, kunde uttagas efter den verkliga
skatteförmågan. Lämpligt vore utan tvifvel att i en sådan förordning införa
skatt till staten för utdelning å aktier äfvensom å lotter i enskilda^ banker,
på samma gäng det medgåfves sådana bolag rätt till afdrag efter någon viss
grund å den vinst eller inkomst, för hvilken de sjelfva hade att skatta.
Äfven borde den särskilda bevillningen anordnas efter progressiv skattefot,
hvilken form för beskattningen syntes rättvis, då skatteförmågan i regel stege
i starkare progression än inkomstens belopp. Progressionen i skatten borde
dock sluta vid ett visst inkomstbelopp. Utan medgifvande af afdrag å inkomsten
för ränta å gäld, äfven den personliga, kunde ej denna särskilda
beskattning motsvara rättvisans kraf, i synnerhet om beskattningen blefve
progressiv. För att en sådan särskild beskattning skulle medföra åsyftadt
resultat, blefve det äfven nödvändigt att införa obligatorisk sjelfdeklaration.
Eu kongl. proposition angående förändrad bevillningsförordning, som förelagts
3
Riksdagens Skrifvelse iVVo 123-
1897 års Riksdag, hade innehållit bestämmelse härom. Ett hufvudskål, som
åå anförts deremot, hade varit, att man ej organiserat taxeringsmyndigheterna
pa sådant sätt, att nödig garanti gåfves för sekretessens bevarande; blefve
detta skäl undanröjdt, torde införandet af denna institution ej möta synnerligt
motstånd.
Det minsta inkomstbelopp, för hvilket man blefve skyldig att deklarera,
borde blifva olika i afseende å inkomst af kapital och inkomst af arbete
samt behöfde naturligtvis ej sammanfalla med de minsta belopp, för hvilka
bevillning efter den särskilda förordningen skulle utgå.
I afseende ä fast egendom borde ifrågavarande bevillning erläggas för
en inkomst deraf, som beräknades efter vissa procent af taxeringsvärdet. Ä
den sålunda beräknade inkomsten skulle, liksom vid annan inkomst, afdrag
få göras för skuldräntor. Någon deklareringsskyldighet af inkomsten för
fastighet blefve ej behöflig, då taxeringsvärdet funnes i taxeringslängden.
Men för att vederbörande taxeringsmyndighet vid beräkningen af inkomsten
af en fastighet måtte varda i tillfälle att taga hänsyn till möjligen befintlig
skuldränta, vore det nödvändigt, att egaren deklarerade sådan ränta, hvarvid
origtig uppgift, som medförde för stort afdrag, borde vara åtföljd af samma
äfventyr som origtig deklarering af inkomst. Samma skattefot borde begagnas
för den beräknade inkomsten af fastighet, som för motsvarande inkomst
af andra skatteföremål; huruvida bevillningsfritt afdrag borde förekomma
i afseende å den beräknade inkomsten af fastighet, derom kunde dock
tvifvel råda. Uppginge fastighetsegares beräknade inkomst till mindre belopp
än den minsta inkomst af kapital eller arbete, hvarför särskild bevillning
skulle erläggas, syntes han ändock ej böra blifva fri från sådan bevillning;
en minimisumma af hvad som skulle åläggas fastighetsegare i särskild
bevillning borde måhända för underlättande af redovisningen vara faststäld.
Egare af fastighet torde böra åläggas att, efter anmaning, deklarera
arrende- och hyresbelopp samt, om fastigheten hade ett taxeringsvärde öfver
ett visst belopp, arealen å olika slags mark.
Om skattskyldig egde inkomst inom flera än ett taxeringsdistrikt, borde
deklareringen verkställas och skatten åsättas efter sammanlagda beloppet.
På samma sätt borde förfaras och beräknas, när skattskyldig egde inkomst
både af kapital, arbete, aktier och fastighet eller af några af dessa.
Den af Eders Kongl. Maj:t i särskild proposition till Riksdagen föreslagna
tilläggsbevillning, i hvilket ärende Riksdagen i annat sammanhang
kommer att yttra sig, förekommer icke såsom en nyhet inom beviliningslagstiftningen.
Då staten haft behof af ökade inkomster, har detta flera
gånger tiligodosetts genom tilläggsbevillning. De anspråk, som komma att
ställas på staten, i den händelse Eders Kongl. Maj:t godkänner den af Riks
-
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 123.
dagen nu antagna nya härordning, som medför afsevärdt ökade utgifter, lära
emellertid varda så stora, att en tilläggsbevillning i den form denna skatt
hittills innehaft icke kan antagas komma att motsvara behofvet och än mindre
gent emot de skattskyldige uppfylla krafvet på en skatteform, som är lämpad
efter skatteförmågan.
Riksdagen, som i den skrifvelse, hvari Riksdagens beslut beträffande
ny värnpligtslag och ny härordning hos Eders Kongl. Maj:t anmälts, uttalat
den åsigt, att en afsevärd del af de ökade kostnader, livilka genom omorganisationen
af landets försvarsväsende uppkomma, bör betäckas genom
direkta och förmögenhetsskatter, anser, på sätt Riksdagen i annat sammanhang
inför Eders Kongl. Maj:t uttalat, att obligatorisk sjelfdeklaration af
inkomst bör införas för att en så vidt möjligt rättvis direkt beskattning må
kunna anordnas; och vill Riksdagen framhålla, att för den s. k. progressiva
skattemetodens tillämpning en sådan deklaration är af synnerlig vigt. Särskilt
skulle det sannolikt möta svårighet att använda denna skattemetod,
så vida ej skattskyldig, som åtnjuter inkomst inom flera taxeringsdistrikt,
får sig ålagdt att för en taxeringsmyndighet, exempelvis den i den skattskyldiges
mantalskrifningsort befintliga, uppgifva sina samtliga inkomster.
Äfven vill Riksdagen erinra om, att den förordning motionären föreslår
kräfver, att inkomst af aktier, kommanditlotter, lotter i enskilda banker och
ekonomiska föreningar skall uppgifvas, om sådan inkomst ensam eller i förening
med annan inkomst ej understiger det minsta belopp, för hvilket uppgiftsskyldighet
skall ega rum. Genom samma förordning skulle för öfrigt
rättighet medgifvas fast.ighetsegare och andra, som enligt nu gällande bevillningsförordning
ej ega rätt till afdrag af skuldräntor från inkomsten, att
med den verkan förordningen bestämmer inför vederbörande uppgifva desamma.
På grund af hvad såväl i motionen blifvit anfördt som Riksdagen här
ofvan yttrat, får Riksdagen anhålla, att, för den händelse Eders Kongl. Maj:t
godkänner Riksdagens beslut angående utsträckning af värnpligten och om
en ny härordning, Eders Kongl. Maj:t täcktes för nästa Riksdag framlägga
förslag till förordning om en särskild såsom bevillning till staten utgående,
men från allmänna bevillningen fristående, direkt skatt, att, efter viss progression,
med rätt till afdrag för skuldräntor, erläggas för alla slag af inkomst,
hvarvid inkomst af fastighet beräknas efter viss procent af taxeringsvärdet.
Stockholm den 1 juni 1901.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1901.