Riksdagens Skrifvelse N:o 122.

1

M:o t22.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 1 juni 1901.
— — — — Andra Kammaren den — — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väcjct motion
angående beredande af tillfälle för de värnpligtige att
under den tid, tjenstgöring en för deras militära utbildning
pågår, erhålla undervisning äfven i andra ämnen.

(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 11.)

Till Konungen.

I en vid innevarande riksdag väckt motion har föreslagiis införande
i värnpligtslagen af bestämmelser, åsyftande att den till de
värnpligtiges öfningar anslagna tiden måtte tillgodogöras icke allenast
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami, 1 Afd. 1 Band. 34 Raft. (N:o 122.) 1

2

BiJcsdagens Skrifvelse N:o 122.

för de värnpligtiges rent, militära utbildning utan jemväl, genom en på
lämpligt sätt ordnad undervisning, för deras allmänt medborgerliga
utbildning i öfrigt. I sådant afseende liar motionären hemstält,, att i
värnpligtslagen skulle införas dels ett stadgande, att till beväringen
hörande värnpligtig skulle enligt särskilda derom meddelade föreskrifter
under utbildningstiden af vederbörande befäl eller andra sakkunniga
erhålla handledning i medborgerliga kunskaper, meddelad genom föredrag
och praktiska kurser eller äfven på annat sätt, dels och en bestämmelse,
att värnpligtige, som åtnjutit undervisning vid statens läroverk
eller högskola eller vid enskildt iäroverk eller högskola eller som eljest
egde ett större mått af fackbildning, skulle vara skyldige att biträda
vid nämnda handledning.

Till stöd för sin hemställan anför motionären, bland annat:

»För alla, som önska en för vårt land och folk lycklig lösning af
den nu till pröfning föreliggande försvarsfrågan, är det en pligt att söka
undanrödja de hinder, som kunna ställa sig i vägen för en sådan fösning.
Ett bland dessa hinder, och, enligt min tanke, det icke minsta, ligger i
den visserligen icke ogrundade farhågan, att vår nuvarande militära utbildnings
brister skulle fortplanta sig i den nya härordningen, ja, der till
och med visa sig i förvärrad skepnad: såsom en »militarism» i sämre
mening. Man fruktar, bland annat, att de värnpligtiges förlängda öfningstid
skulle prisgifva många af dem åt kasernlifvets dåliga inflytelser,
att en ensidig militär utbildning skulle kunna hämma, kanske någon
gång qväfva, de andliga anlagen och motverka både karakterens utveckling
och daningen för det medborgerliga kallet.

Sådana farhågor kunna ej skingras på ett bättre sätt, än att man
söker verksamt förebygga det fruktade onda. Och medlet härtill är
hvarken nytt eller alldeles opröfvadt. Det finnes såsom ett gammalt
önskningsmål af fosterländskt sinnade, bildningsälskande män, hvilket
nu allt kraftigare och flerstämmigare gör sig hördt, och det kan uttryckas
i få ord så: må den medborgerliga och karaktersutbildningen gå hand
i hand med den militära!

Ty detta är ju innebörden i talrika meningsyttringar vid offentliga
möten rörande försvarsfrågan och i
målsmän för den högre, allra ytterst på utdaningen till fosterlandssinne
och medborgaredygd rigtade folkundervisningen. Dessa upprops ädla syfte
har icke kunnat förringas, äfven om de begagnat sig af ord och uttryck,
som torde förefallit mången allt för poetiskt högstämda och förhoppningsfulla,
såsom t. ex. att. folkhögskolan bör flytta in i kasernen, att denna
bör blifva en skola äfven för medborgarelifvet, en folkhögskola, eu med -

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 122.

borgareskola. Må man beteckna dessa tankar såsom öfverspända; de tåla
dock väl vid det praktiska förståndets granskning. De innehålla en
kärna, som kan alstra växt med rik frukt.»

Motionären erinrar vidare, att chefen för landtförsvarsdepartementet
i sitt till statsrådsprotokollet afgifna yttrande i fråga om användningen
och fördelningen af den tid, som enligt det nya härordningsförslaget
komme att blifva anslagen till rekrytutbildningen, antydt, att enligt den
härför uppgjorda planen värnpligtige, som saknade tillräcklig kunskap i
innanläsning eller nöjaktig färdighet i skrifning och räkning, vid rekrytskolan
komme att beredas öfning i dessa ämnen.

Med uttalande af sin anslutning till nämnda tanke, såsom innefattande
ett steg i den rätta rigtningen, framhåller motionären emellertid,
att ett fortgående på den härmed inslagna vägen borde leda till häfdandet
af grundsatsen om förmånen af ett visst mått af medborgerlig utbildning
för samtlige do till beväringen hörande värnpligtige. Sannolikt komme
den invändningen att framställas, att de värnpligtiges öfningstid icke medgåfve
eu så beskaffad utbildning, men man finge härvid icke förbise, att
det militära utbildningsarbetet icke finge vara öfveransträngande för rekryten,
utan måste åtföljas af en daglig hvilotid, och att denna kunde
delvis utfyllas med en uppfostrande och underhållande handledning i
medborgerliga kunskaper. Sjelfva omvexlingen mellan å ena sidan de
militära öfningarna och å andra sidan inhemtandet af de medborgerliga
kunskaperna blefve en hvila i arbetet. Framstående, erfarne skolmän
hade ock nyligen offentligt uttalat sig för anordnande af föredrag för de
värnpligtige i allmänt uppfostrande rigtning, med framhållande dervid,
att en dylik handledning af de värnpligtige helt visst skulle visa sig
icke vara till hinder för deras militära utbildning, utan tvärtom egnad
att genom deraf alstrad större lifaktighet och villighet hos de unge
befordra och underlätta nämnda utbildning. Helt visst vore denna uppfattning
rigiig. Grundtanken i motionärens förslag vore ock, att den
medborgerliga utbildningen för do värnpligtige ej skulle inkräkta på
eller stå hindrande i vägen för den militära, utan tvärt om kraftigt samverka
med och främja den senare.

Såsom nämnts, borde den af motionären åsyftade utbildningen
utfylla endast en del af de värnpligtiges dagliga hvilotid. Denna utbildning
torde till och med böra blifva hufvudsakligen en söndags- och
aftonskola, men ej taga i anspråk någon större del af söndagen eller
för många aftnar i veckan. Vigtcn läge nemligen härvid icke så mycket
på omfånget, qvantiteten, som fast mer på arten, qvaliteten. 1 sistnämnda
hänseende hade erfarne skolmän tänkt sig, att de värnpligtiges

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 122.

medborgerliga utbildning ej skulle omfatta andra kurser än de enklare,
som man trott vara behöfliga för de minst kunnige. T öfrigt skulle
handledningen meddelas hufvudsakligen genom föredrag, uppläsningar,
omvexlande med sång eller instrumentalmusik, förevisningar, beledsagade
af förklaringar öfver företeelser i naturen, konsten m. m., utfärder ej
blott för nöjes skull, utan äfven i syfte af undervisning o. s. v. Vid
en sådan handledning i medborgerliga kunskaper borde ett ögonmärke
vara, att dessa tjenade icke endast såsom ett ändamål i sig, utan förnämligast
såsom ett medel till karakterens utdaning, en väckelse till
sjelfverksamhet, fosterlandskärlek, känsla för lag och rätt. Olika meningar
hade uttalats derom, huruvida den ifrågavarande utbildningen
lämpligen borde meddelas de värnpligtige genom en särskild civil lärarekår
eller icke. Motionären anslöte sig till dem, som ansåge, att man
icke borde ställa civile lärare emellan befälet och manskapet. Det militära
befälet borde handhafva ledningen äfven af den medborgerliga utbildningen
för de värnpligtige, men skulle ega rätt att anlita all god
hjelp, som dervid kunde stå till buds, närmast inom de värnpligtiges
egna led. Att sålunda de skolbildade bland de värnpligtige komme att
af sin kunskaps håfvor dela med sig åt sina mindre lyckligt lottade
kamrater, syntes endast vara en skyldig tacksamhet af många bland de
förstnämnde för statens kostnadsfria undervisning och kunde för öfrigt
endast stärka förtroendet, utjemna klasskilnaden de värnpligtige emellan.

Motionären framhåller slutligen såsom sin mening, att en utsträckning
af öfningstiden för de värnpligtige helt visst inom breda samhällslager
i vårt land skulle vinna större sympatier, derest i värnpligtslagen
infogades uttryckliga bestämmelser i den rigtning motionären angifvit.

Det syfte, motionären med de föreslagna bestämmelserna velat
vinna, synes Riksdagen beaktansvärdt.

Visserligen lära väl alla vara ense derom, att den till de värnpligtiges
öfningar anslagna tiden i främsta rummet måste egnas åt deras
militära utbildning. Men klart är, att, derest vid sidan af de militära
öfningarne jemväl de värnpligtiges allmänt medborgerliga utbildning i
öfrigt skulle kunna genom en på lämpligt sätt ordnad undervisning tillgodoses
och befrämjas, sådant skulle vara af allra största betydelse.
Såsom motionären omförmäler, är, enligt hvad chefen för landtförsvarsdepartementet
till statsrådsprotokollet anfört, afsedt, att i de värnpligtiges
tillernade rekrytutbildning jemväl skulle ingå undervisning i läsning,
skrifning och räkning, i den'' mån så kunde befinnas behöfligt.
Att redan detta kan medföra en afsevärd vinst för folkbildningens höjande,
är tydligt. Skulle dessutom inom ramen för öfningstiden kunna

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 122.

utan intrång på militäröfningarne anordnas undervisningskurser jemväl
i andra allmänt medborgerliga ämnen samt genom hållande af fria föredrag
eller annorledes de värnpligtiges andliga utbildning i allmänhet
främjas, skulle ju detta ur flera synpunkter icke kunna skattas nog högt.
Det synes derför böra tagas under ompröfning, huruvida icke med den
utsträckning i öfningstiden, som den af Riksdagen antagna nya härordningen
skulle komma att medföra, utan intrång på de militära öfningarna
tid skulle kunna beredas äfven för sådana sysselsättningar, som här
afses. Riksdagen har härutinnan särskildt fäst sig dervid, att enligt det
föreliggande härordningsförslaget rekrytutbilduingen till väsentlig del
skulle förläggas till den mörka årstiden.

Af flera skäl har emellertid Riksdagen ansett mindre lämpligt att
i värnpligtslagen införa stadganden af det innehåll, motionären föreslagit.

Om än således enligt Riksdagens tanke motionärens ifrågavarande
förslag icke innefattar en tillfredsställande lösning af hithörande spörsmål,
har Riksdagen likväl funnit de af motionären berörda frågor vara af den
vigt, att desamma böra göras till föremål för närmare ompröfning.

Riksdagen får derför anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga
under ompröfning, huruvida icke anordningar må kunna vidtagas, hvarigenom
utan hinder för de värnpligtiges militära utbildning tillfälle må
beredas dem att under den tid, tjenstgöringen för denna utbildning pågår,
erhålla undervisning i andra ämnen, af hvilkas inhemtande de för
framtiden kunna draga nytta, samt i sådant afseende meddela de föreskrifter
och vidtaga de åtgärder, som må finnas erforderliga.

Stockholm den 1 juni 1901.

Med undersåtlig vördnad.

Bill- till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Sami. 34 Häft.

2