Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
1
N:o 121.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 1 juni 1901.
— — — — Andra Kammaren den 1 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
angående revision af de s. k. krigslagarne.
(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 11).
Till Konungen.
Uti åtskilliga vid innevarande års riksdag väckta motioner har påyrkats,
att Riksdagen skulle hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning
om föranstaltande af en revision af de s. k. krigslagarne och framläggande
för Riksdagen af förslag till ny lagstiftning i ämnet.
Såsom ledande grundsatser för en sådan lagstiftning har dervid
särskildt framhållits
af en motionär:
att all lag, som är att hänföra till krigslag, bör stiftas af Konung och
Riksdag gemensamt;
att krigslagstiftningen, såsom varande en undantagslagstiftning, icke bör
undantränga eller afvika ifrån den allmänna lagstiftningen i andra
fall, än der det kan påvisas vara nödvändigt;
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Håft. (N:o 121). 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
att sålunda krigslagstiftningen aldrig bör utan nödvändighet tråda i stället
för den allmänna lagstiftningen, hvarken så, att vissa personer
onödigtvis indragas under krigslagarne, eller så, att vissa brott i
onödan dragas dit;
att inga brott utöfver hvad den allmänna lagstiftningen innehåller onödigtvis
böra konstitueras genom krigslagarne;
att inga straff utöfver hvad den allmänna lagstiftningen innehåller onödigtvis
deri införas, eller att, om något sådant finnes oundgängligt, det
åtminstone icke tillämpas i större utsträckning, än som är nödvändigt;
att inga särskilda grundsatser tillämpas vid förbrytelsernas beläggande
med straff; samt
att inga särskilda former för rättsskipningens utöfvande onödigtvis stadgas;
och af en annan motionär:
att disciplinstadgans bestämmelser införlifvas med strafflagen för krigsmagten
och sålunda underkastas Riksdagens medbestäinningsrätt;
att för handläggning af krigsrättsmål bestämmes rådstufvurätt, med tillkallande
af militärpersoner att upplysningsvis höras, inom hvart och
ett af lämpligt antal jurisdiktionsområden; att krigsrätt i de fall,
då sådan behöfver förordnas vid mobiliserad trupp, äfven skall
bestå af lagfarna personer, med tillkallande af militärpersoner för
upplysningars meddelande, eller att, om särskilda krigsrätter finnas
böra bibehållas, dessa bildas af lagfarna ledamöter;
att krigshofrättens funktioner öfverflyttas till Svea hofrätt, väsentligen i
enlighet med det i justitiedepartementet år 1881 utarbetade förslag;
dock att militärpersonerna blott tillkallas för att meddela
upplysningar;
att all olikhet i straff för manskap och befäl afskaffas; samt
att personer, som ej tillhöra krigsmagten, icke må ställas under krigslagarne
och krigsdomstolarne i annan ordning än genom lag, stiftad
enligt 87 § regeringsformen.
Derjemte har uttalats önskvärdheten deraf, att en revision af ifrågavarande
lagstiftning äfven borde omfatta en undersökning, huruvida icke
vissa bestämmelser i tjenstgöringsreglementen eller andra dermed jeinförliga
författningar rätteligen vore af strafflags natur och följaktligen borde
tillhöra Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma lagstiftningsområde.
Tydligt är, att, då en omdaning af rikets försvarsväsende, hvarigenom
detta skulle grundas hufvudsakligen å allmän värnpligt, är förestående,
den särskilda lagstiftning, som gäller för krigsmagten, får en långt större
betydelse än förut. Oafsedt andra förhållanden, påkallar enligt Riksdagens
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
mening redan denna omständighet en noggrann undersökning, huruvida
den nuvarande lagstiftningen i ämnet är lämpad för de nya förhållanden,
för hvilka den är afsedd att gälla, och hvilka ändringar i hithörande lagbestämmelser
med afseende derå böra vidtagas. Att en dylik undersökning
bör omfatta ej allenast sjelfva strafflagen för krigsmagten, utan ock
den militära rättegångsordningen, säger sig sjelft. Gifvet är ock, att de
författningar eller stadganden i öfrigt, som beröra förevarande ämne, böra
i samband dermed underkastas granskning såväl i fråga om deras innehåll
i och för sig som ock beträffande huruvida och i hvad mån desamma må
anses rätteligen vara af beskaffenhet att böra öfverflyttas till strafflagen
för krigsmagten.
I hvilken omfattning ändringar inom ifrågavarande lagstiftningsområde
nu böra vidtagas, lärer icke kunna i alla delar med bestämdhet afgöras
förr än efter en grundlig utredning af alla hithörande frågor.
Sedan Eders Kongl. Maj:t numera tillsatt en komité med uppdrag att
företaga en revision af strafflagen för krigsmagten samt förordningen om
krigsdomstolar och rättegången derstädes i syfte att bestämmelserna i dessa
lagar må blifva lämpade efter förhållandena vid en krigsmagt, bestående af
värnpligtige, kunde möjligen ifrågasättas, att Riksdagen icke förr, än en sådan
utredning verkstälts, borde göra några närmare uttalanden angående de
grunder, som vid omarbetningen af krigslagarne borde göras gällande.
Riksdagen har icke heller ansett lämpligt att i frågans nuvarande skede
uttala sig på ett sådant sätt, att deraf till äfventyrs redan på förhand
kunde, till men för resultatet, föranledas en begränsning af den blifvande
utredningen till vissa delar af ifrågavarande lagstiftningsområde. Tvärtom
är enligt Riksdagens mening önskvärdt, att denna utredning må blifva så
allsidig som möjligt och att dervid alla på den omfattande och vigtiga
frågan inverkande förhållanden må tagas under ompröfning.
Emellertid har Riksdagen ansett sig, i den mån de i ämnet väckta
motioner dertill föranledt, böra till ledning vid det förestående arbetet
med revisionen af krigslagstiftningen angifva vissa synpunkter och önskningsmål,
som dervid enligt Riksdagens mening särskildt böra beaktas.
Såsom ofvan nämnts, har af en motionär i ämnet hemstälts, att all
lag, som till sin natur vore att hänföra till krigslag, skulle förläggas
under Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsmagt, hvarjemte
en annan motionär, med uttalande af samma tanke, påyrkat, att
den nuvarande disciplinstadgans bestämmelser skulle införlifvas med
strafflagen för krigsmagten och således underkastas äfven Riksdagens
pröfning.
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
Till stöd för sistnämnda yrkande har anförts, att det vore oförenligt
med grundlagens mening och konstitutionella grundsatser i allmänhet, att
s. k. disciplinära straffbestämmelser meddelades af Konungen ensam, och detta
särskildt inom det militära området, der det gälde ej allenast vissa embetsoch
tjensteman, som i och med embetets eller tjenstens åtagande frivilligt
underkastat sig samma bestämmelser, utan äfven de värnpligtige.
Riksdagen har ingalunda förbisett, att förutom andra ändringar,
som år 1881 vidtogos i den dittills gällande strafflagstiftningen för krigsmagten,
väsentliga delar af den dåvarande disciplinstadgan derifrån utbrötos
och förlädes till strafflagen för krigsmagten, emedan de i dessa
delar förekommande bestämmelser ansågos vara af beskaffenhet att böra
utgöra föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning. Sålunda
öfverflyttades till strafflagen bestämmelserna om disciplinstraffens arter
och sättet för deras verkställande äfvensom stadgandena angående hvilka
brott, som befälhafvare egde bestraffa, samt förhållandet emellan befälhafvares
och domstols straffmyndighet i vissa fall, ordningen för verkställande
af disciplinstraff och klagan öfver beslut, hvarigenom sådant straff blifvit
af befälhafvare ålagdt.
Samtidigt inrycktes i strafflagen (§ 9) en bestämmelse angående hvilka
särskilda slag af tillrättavisningar finge användas för mindre förseelser och
oarter, som icke funnes påkalla ansvar efter strafflagen. Dock förbehölls
Konungen att närmare förordna om sättet härför, med bestämmelse dervid
tillika, att de ifrågavarande tillrättavisningar ne ej finge användas så, att
genom öfveransträngning eller annan orsak men för den felaktiges helsa
och tjenstbarhet deraf komme.
I 155 § i strafflagen stadgades slutligen, att Konungen egde förordna
om hvilken befälhafvare bestraffningsrätten i disciplinmål i hvarje
fall tillkomme, om sättet för utöfningen af denna rätt samt om vederbörandes
rättighet att tillsäga arrest.
I den nuvarande strafflagen för krigsmagten äro således vissa gränser
för Konungens lagstiftningsmagt inom ifrågavarande område uppdragna.
Tydligt är, att, då dessa gränser äro bestämda i en till Konungens
och Riksdagens gemensamma lagstiftning hörande lag, nämnda gränser
kunna genom ändring i samma lag förflyttas och dymedelst en ytterligare
öfverflyttning till strafflagen af i disciplinstadgan förekommande bestämmelser
ega rum och Konungens bestämmanderätt i dithörande ämnen sålunda
begränsas.
I hvilken utsträckning detta bör ske, måste enligt Riksdagens uppfattning
bero af en närmare undersökning af de i disciplinstadgan meddelade
bestämmelsers natur. För så vidt och i den mån samma bestämmelsers
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
5
innehåll är helt och hållet eller väsentligen af kriminallags natur, bör det nemligen
i enlighet med 87 § regeringsformen tillkomma Riksdagen att deltaga
i lagstiftningen härom. Utan att för närvarande vilja ingå i en närmare
undersökning häraf, anser dock Riksdagen med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida icke på sådan grund väsentliga delar af den nuvarande disciplinstadgans
bestämmelser böra indragas under Riksdagens medbestämningsrätt.
Att så ej hittills skett, må eg a sin förklaring deraf, att stadgan, med
nu gällande härordning, hufvudsakligen eger tillämpning å de vid krigsmagten
fast anstälde. Men då härväsendet nu är afsedt att grundas å
allmän värnpligt och i följd deraf landets befolkning i afsevärdt större utsträckning
än hittills skulle komma att ställas under krigslag, är gifvet,
att ifrågavarande del af lagstiftningen är egnad att tillvinna sig vida större
uppmärksamhet än förut från representationens sida och att hithörande
spörsmål följaktligen böra tagas under allvarlig ompröfning.
En af motionärerna i förevarande ämne har framhållit, att såsom
en ledande grundsats vid den tilltänkta revisionen af krigslagarne bör
uppställas, att dessa lagar, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke
få undantränga eller afvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall,
än der detta kan påvisas vara nödvändigt.
Den särskilda uppgift inom samhället, som är krigsmagten anförtrodd,
fordrar enligt Riksdagens mening med nödvändighet en krigslagstiftning,
så inrättad, att disciplin, ordning och tukt kunna inom krigsmagten
upprätthållas. För att denna skall kunna med nödig sammanhållning
och kraft fylla sitt vigtiga värf, måste derför för visso lagens sammanhållande
band här vara fastare än inom samhällslifvets öfriga områden, och
följaktligen individens ställning, om eller så länge han tillhör krigsmagten,
blifva i viss mån en annan, än då så ej är förhållandet.
Visserligen är sant, att pligttrohet, ordning och disciplin här, lika
litet som på andra lifsområden, skapas genom stränga lagar allena utan
att härför framför allt fordras andra, långt vigtigare faktorer, samt att
en öfverdrifven stränghet i krigslagarne eller deras tillämpning till och
med lätt nog kan vara egnad att motverka den goda anda inom krigshären,
som desamma ytterst måste afse att upprätthålla och befrämja, men
å andra sidan får man icke heller förbise, att, när det gäller en sådan institution
som den ifrågavarande, samhället, om det vill vinna det ändamål,
som med samma institution är afsedt, icke får rygga tillbaka för att lemna
lagskipningen medel i händer att, der denna goda anda brister, upprätthålla
ordning och tukt inom krigsmagten. Att härvid, såsom motionären erinrat,
krigslagstiftningen såsom en undantagslagstiftning icke bör afvika från den
allmänna lagstiftningen i större mån, än för vinnande af ofvan angifna
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
ändamål är oundgängligen nödigt, finner Riksdagen emellertid uppenbart,
likasom ock att nu gällande krigslagstiftning i åtskilliga fall innehåller
sådana afvikelser, som med skäl kunna anses clels obehöfliga och dels för
vidtgående.
Af synnerlig vigt anser Riksdagen derför äfven vara, att bestämmelserna
i strafflagen för krigsinagten erhålla nödig bestämdhet och tydlighet,
särskildt i fråga om brottens qvalifikationer, så att dess tillämpning
icke må utsträckas längre, än det gifna ändamålet fordrar.
Särskildt vill Riksdagen ock framhålla vigten deraf, att vid en lagstiftning
sådan som den förevarande skilnaden mellan förhållandena under
fred och i krigstid, behörigen beaktas.
En följd af ofvannämnda grundsats är jemväl, att området för krigslagarnes
tillämpning icke bör utsträckas till andra personer, och afvikelserna
från de i allmänna strafflagen antagna grunder i fråga om brott och
straff m. m. icke böra göras större ån förhållandena med nödvändighet kräfva.
Beträffande frågan, om hvilka personer som böra vara underkastade
krigslag, har Riksdagen — dertill ock föranledd af en, med anledning af
Eders Kongl. Maj:ts för Riksdagen framlagda proposition om ändring i
visst afseende af 2 § i strafflagen för krigsinagten, inom Riksdagen väckt
motion — fäst sin uppmärksamhet vid lydelsen af punkten e) i nämnda §.
Riksdagen har nemligen funnit detta stadgande otydligt, i det att, med
dess nuvarande lydelse, den tolkning icke kan sägas vara utesluten, att
stadgandet gäller alla de personer, som enligt särskilda författningar
underkastats krigslag, vare sig författningen tillkommit före eller efter
strafflagens utfärdande. Att detta icke åsyftats med berörda stadgande
framgår väl af det utdrag af statsrådsprotokollet för den 7 oktober 1881,
som i sammanhang med strafflagens tillkomst offentliggjordes i Post- och
Inrikes Tidningar, men, i anseende till den otydlighet, hvaraf ifrågavarande
lagrum i sin nuvarande lydelse onekligen lider, anser Riksdagen likväl
önskvärdt, att detsamma ersättes af ett stadgande, deri uppräknas alla de
kategorier af personer, som dermed äro afsedda.
Af en motionär har vidare blifvit ifrågasatt, huruvida grundad anledning
finnes, att de under b) och c) i 1 § af samma lag omförmälda
personer — eller vid krigsmagten anstälde civila embets- och tjensteman
samt andra som, utan att vara krigsmän, vid krigsmagten innehafva stadig
befattning — böra vara underkastade krigslag eller huruvida, derest
så befinnes vara nödigt under krig, detsamma bör gälla jemväl under
fredstid.
Då uttrycket krigsmagten är i viss mån sväfvande, synes det böra
tagas i öfvervägande, huruvida icke jemväl sistberörda stadganden kunde
Riksdagens Skrifvelse N:o 121. 7
gifvas en tydligare affattning, så att all tvekan måtte varda undanröjd i
rraga om hvilka personer, som äro underkastade krigslag.
Huruvida och i hvilken mån de personer, som med nämnda stadganden
atses fortfarande böra lyda under krigslag eller om undantag derifian
utan skada kan göras, tilltror sig Riksdagen icke att utan en närmare
föregående utredning afgöra; men anser Riksdagen jemväl hithörande
spörsmål vid den stundande revisionen af krigslagarne böra tagas under
ompröfning. °
Likaledes synes dervid böra tagas i öfvervägande, huruvida och i hvilken
omfattning de i allmänna strafflagen omnämnda brott, hvilka i strafflagen
för krigsmagten behandlas såsom qvalificerade och i följd deraf bestraffas
strängare,, fortfarande böra af lagen gifvas en dylik qvalificerad karakter
eJler de i sadant afseende meddelade bestämmelser utan skada kunna ur
sistnämnda lag utgå för att ersättas af den allmänna strafflagens bud.
. ^ydiigt är äfven, att vid den förestående revisionen bör tillses, att
geni ingår, som i den allmänna strafflagen icke äro belagda med straff,
icke heller i strafflagen för krigsmagten beläggas med straff i vidsträcktare
man, än som af krigsmagtens ändamål nödvändiggöres, och att följaktligen
ingå andra särskilda brott i sistnämnda lag konstitueras än sådana,
som åt berörda ändamål betingas.
1 deHa hänseende hafva motionärer i ämnet fäst uppmärksamheten
a vissa i 7 kap. af strafflagen för krigsmagten (om brott mot
krigslydnaden m. in.) förekommande bestämmelser och särskildt det i
§ »1 af strafflagen för krigsmagten meddelade förbudet mot hållande af
sammankomst för rådplägning i vissa ämnen, bland annat angående otillrcickligheten
af lön, beklädnad, underhåll eller »annat dylikt».
Da ifrågavarande stadgande erhållit en affattning, som möjligen kan
föranleda dess tillämpning äfven å handlingar, hvilka, utan att ådagalägga
någon som helst ond afsigt eller uppstudsighet, icke heller eljest äro af
beskaffenhet att kunna sätta disciplinen inom krigsmagten i fara, synes
en omredaktmn af nämnda stadgande böra ske, i syfte att detsammas
tillämplighet begränsas till sådana fall, då en dylik fara med fog kan
anses föreligga. n
En/öljd af grundsatsen derom, att krigslagstiftningen såsom en undantagslagstiftning
icke bör mera än behöfligt afvika från den allmänna strafflagens
principer, är gifvetvis vidare, att straff, som i sistnämnda lag icke
öi e co mm a, icke heller böra i den särskilda strafflagstiftningen för krigsmagten
bibehållas i annan mån, än behofvet föranleder, och att icke heller
åt dem bör gifvas större tillämplighetsområde än nödvändigt.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
Hvad särskildt angår den stränga arresten, hvilket straff ju eger
karakteren icke endast af frihetsstraff, utan ock af kroppsstraff, anser
Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke nämnda straffart
skulle kunna utan fara för disciplinen helt och hållet afskaffas och ersättas
med andra straff. Finnes detta efter omsorgsfull pröfning icke tillrådligt,
håller Riksdagen likväl före, att ifrågavarande straffarts användning bör
noggrant begränsas och endast komma i fråga för sådana fall, der andra
straff visat sig otillräckliga eller sjelfva förseelsens beskaffenhet vittnar om
en ovanlig grad af råhet.
Af motionärerna har äfven framhållits, att inom ifrågavarande lagstiftning
inga särskilda grundsatser onödigtvis böra tillämpas i fråga om
förbrytelsers beläggande med straff, och dervid särskildt uppmärksamhet
egnats åt den olikhet i straff för manskap och befäl, som den nuvarande
strafflagen bestämmer för brott, som i och för sig äro att hänföra till
samma kategori, såsom t. ex. våld och annan misshandel af underordnad
mot öfverordnad eller tvärtom.
Gifvet är, att en ledande grundsats för all strafflagstiftning måste
vara, att straffet för hvarje brott bestämmes allenast med hänsyn till
sjelfva förbrytelsens beskaffenhet, så att den omständigheten, huruvida den,
som begått förbrytelsen, intager en högre eller lägre ställning inom samhället,
icke i och för sig får utgöra anledning till mildring eller skärpning
af straffet. Men lika gifvet är ock, att en förbrytelses beskaffenhet icke
kan bedömas med afseende allenast å sjelfva den yttre handlingen sålunda,
att t, ex. vid ett misshandelsbrott straffet derför bör bestämmas endast
med hänsyn till antalet slag och styrkan af desamma, utan att för ett rigtigt
bedömande af brottets karakter fordras iakttagande af alla de omständigheter,
hvarunder det blifvit begånget. Häri ligger naturligen, bland
annat, att, der brottet i sig innefattar kränkning af de särskilda pligter,
som en viss ställning i förhållande till staten eller andra medborgare
ålägger, detta uppenbarar eu högre grad af ondska eller pligtförgätenhet,
än om en till det yttre dermed likartad handling begås af en person, som
icke befinner sig i en sådan ställning.
Af det sagda följer, att, för så vidt ifrågavarande i de föreliggande
motionerna uppstälda grundsatser skulle anses innebära, att olikhet i
bestraffningen af en till det yttre lika handling, vare sig densamma begås
af en öfverordnad mot en underordnad eller tvärtom, skulle såsom principvidrig
utdömas, Riksdagen icke kan gilla ett dylikt åskådningssätt, utan
att enligt Riksdagens tanke fast hellre straffsatsen för hvarje brott måste
afvägas med hänsyn till alla på brottets karakter inverkande omständigheter.
Dermed är emellertid icke sagdt, att, om en öfverordnad på visst
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
9
sätt förgår sig mot en underordnad, den förre under alla förhållanden bör
straffas lindrigare, än om förhållandet varit det motsatta. Omständigheterna
kunna vara sådana, att den öfverordnade just på grund af sin särskilda
ställning såsom öfverordnad och de särskilda pligter, denna ställning ålägger
honom, bör straffas strängare än den underordnade.
Hvad särskildt de nuvarande straffbestämmelserna för våld eller
annan misshandel mot förman eller annan öfverordnad angår, anser Riksdagen
uppenbart, att en mildring i dessa bestämmelser eller i allt fall en
utvidgning i sådan rigtning af strafflatituden för vissa af hithörande förbrytelser
är påkallad.
Vid en revision af krigslagstiftningen måste naturligen den största
uppmärksamhet egnas åt domstolsorganisationen och den militära rättegångsordningen
i allmänhet. Äfven den yppersta strafflag båtar föga, om
icke de organ, som äro satta att tillämpa densamma, äro skickade att på
ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.
Våra krigsrätter bestå enligt den nuvarande organisationen af
fyra militära och en lagfaren ledamot. Denna krigsrätternas sammansättning
eger uppenbarligen sin grund deri, att de militära målen
ansetts eg a en så säregen karakter, att desamma för sitt afgörande framför
allt kräfva militära fackinsigter och en intim kännedom om de militära
förhållandena i allmänhet, hvaremot lagkunskapen ansetts tillräckligt
tillgodosedd medelst en lagfaren ledamot.
Att våra krigsrätter med sin nuvarande sammansättning i sistberörda
hänseende lida af en högst betänklig svaghet, kan emellertid svårligen förnekas.
Hvarje domstols uppgift är ju att skipa lag och rätt. För fyllande
af denna uppgift fordras tydligen hos domstolens ledamöter såväl
kännedom om de faktiska förhållanden, som det gäller att bedöma, som
ock insigt i lagar och författningar samt förmåga af och vana vid lagtolkning.
Fordras för sakförhållandenas bedömande särskilda fackinsigter,
och förefinnes icke den härför erforderliga sakkunskapen i tillräckligt mått
hos domstolen, är denna i regel hänvisad till den utredning, som kan
vinnas genom sakkunniges hörande. Rättstillämpningen åter eller sakförhållandenas
subsumerande under lagbudet måste deremot i regel vara
den rättsbildade domaren förbehållet. Detta behöfver emellertid icke
med nödvändighet utesluta, att i en domstol, som har att bedöma
speciella lifsområden, de der kräfva särskilda fackinsigter, vid sidan af
den rättsbildade domaren insättas äfven icke rättsbildade personer med
den speciella utbildning, som facket fordrar. Exempel härpå saknas ju icke
heller inom vår allmänna domstolsorganisation. Att i fråga om militärdomstolarnes
organisation förhållanden föreligga, som kunna förklara, att
Bih. till Riksd. Rrot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Häft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
en dylik anordning der ansetts påkallad, lärer icke heller kunna förnekas.
De mål, som tillhöra dessa domstolars pröfning, äro nemligen helt visst
ofta nog af beskaffenhet att kräfva särskilda militära insigter och erfarenhet,
egenskaper, som icke alltid kunna förefinnas i tillräckligt mått hos
civila domare. På hvad sätt vid sådant förhållande den militära sakkunskapen
skall tillföras domstolen, kan vara föremål för olika meningar.
Visserligen skulle detta kunna ske genom blotta hörandet af i domstolen
ej ingående militärer. Men det torde vara tvifvel underkastadt, om detta
är lämpligaste sättet. Alldeles oafsedt detta, anser sig emellertid Riksdagen
ej i sakens nuvarande läge böra göra något närmare uttalande i
fråga om förslaget att helt och hållet afskaffa krigsrätterna och förlägga
nu dithörande mål till de allmänna domstolarne, enkannerligen rådstufvurätterna.
Vid bedömande af denna fråga måste nemligen tagas i
betraktande en mängd omständigheter, hvilka kräfva en närmare utredning.
Särskildt synes dervid böra beaktas, att ej krigsrätterna i fred erhålla en
sådan organisation, att en motsvarande organisation icke skulle blifva användbar
i krigstid. Med skäl torde dessutom kunna ifrågasättas, huruvida
de värnpligtiges eget intresse skulle bäst tillgodoses derigenom, att de vid
åtal för mindre militära förseelser skulle nödgas möta inför allmän domstol
och der måhända inför en större allmänhet i omedelbar följd med handläggningen
af gröfre brottmål afgifva svaromål.
Vidare synes det Riksdagen, såsom redan ofvan blifvit antydt, vara
uppenbart, att krigsrätternas nuvarande sammansättning icke erbjuder tillräckliga
garantier för den säkerhet i rättstillämpningen, som hos hvarje
domstol oundgängligen måste fordras. Huru duglige och insigtsfull de
militäre ledamöterna i sitt fack än må vara, sakna de dock alldeles den
särskilda utbildning, som i allmänhet kräfves för domarekallets utöfning.
Då härtill kommer, att desse ledamöter icke äro fasta, utan endast tillsättas
på förordnande af vederbörande befälhafvare, är tydligt, att desse ledamöter
i allmänhet icke heller hinna samla någon större erfarenhet såsom krigsrättsdomare.
Visserligen finnes ju i krigsrätten en civil ledamot, auditören, hvilken
har att leda förhören med parter och vittnen och naturligen äfven
eljest har till uppgift att med sin större kännedom af lagar och författningar
utfylla de luckor, som härutinnan kunna förefinnas hos domstolens
ledamöter i öfrigt. Men, då samtlige ledamöter inom rätten ega lika rösträtt,
synes dock den juridiska insigten och erfarenheten der vara alltför
svagt representerad. Än mera framträdande blir denna svaghet derigenom,
att auditörerna numera tillsättas allenast på förordnande. Detta i förening
med den omständigheten, att auditörerna i denna sin egenskap ega att upp
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
11
bära endast ett jemförelsevis ringa arfvode, måste tydligen medföra, att
auditörsbeställningarne i regel blifva besatta med yngre, såsom domare
temligen oerfarne jurister, hvilka icke odeladt kunna egna sig åt denna
sin befattning, utan nödgas förlägga sin hufvudsakliga verksamhet å andra,
för deras uppgift såsom domare till äfventyrs ganska främmande områden.
Den nuvarande organisationen medför ock den olägenhet, att den
tilltalade i här ifrågavarande fall i regel ställes inför en domstol, bestående
helt och hållet eller förnämligast af förmän i tjensten. Om än, såsom
ofvan nämnts, ifrågavarande mål ej sällan fordra speciella militära insigter
och bibehållandet af militäre ledamöter i rätten derför kan synas önskvärdt,
är dock uppenbart, att nyssnämnda förhållande med afseende å den inbördes
ställningen mellan domare och parter kan vara egnad att, åtminstone
i den tilltalades ögon, i viss mån förrycka den domstolens opartiska
ställning, förutan hvilken densamma svårligen i längden kan med framgång
utföra sitt värf, en synpunkt, som skulle få än större betydelse efter
genomförande af den nya härordningen, då landets hela unga manliga
befolkning skulle i vida större utsträckning än hittills komma att ställas
under krigslag.
På hufvudsakligen här ofvan anförda skäl anser Riksdagen — utan
att i öfrigt i sakens nuvarande skick uttala någon bestämd mening om
huruvida speciella krigsdomstolar böra bibehållas — att, derest så linnés
böra ske, det lagfarna elementet bör erhålla öfvervigt i dessa domstolar;
och anser Riksdagen tillika, att en af de lagfarne ledamöterna bör såsom
dertill mest kompetent vara ordförande i domstolen. Huru organisationen
i öfrigt bör gestalta sig, derom torde icke förr, än en närmare utredning
vunnits, något bestämdt uttalande böra göras. Dock anser sig Riksdagen
böra omförmäla, hurusom under öfverläggningen förslagsvis framkastats
den tanken, att, under förutsättning att, med anknytning till arméfördelningarne,
fördelningsauditörer tillsattes på fast stat, en inom hvarje arméfördelning,
krigsrätt skulle kunna lämpligen erhålla en sådan sammansättning,
att densamma komme att bestå af en fördelningsauditör såsom ordförande
jemte två auditörer och två militäre ledamöter- Ett annat sätt
har äfven blifvit ifrågasatt, nemligen att krigsrätt skulle bestå af endast
tre ledamöter, deraf två lagfarne och en militär.
I samband med frågan om krigsrätternas omorganisation anser
Riksdagen ock angeläget, att särskild uppmärksamhet egnas deråt, att
åklagaremyndigheten vid dessa domstolar varder ordnad på ett mera tillfredsställande
sätt än hittills. Allmän åklagare vid krigsrätt är enligt nu
gällande lag väbeln eller, vid förfall för denne, en af vederbörande befälhafvare
förordnad underofficer. Undantag härifrån eger rum endast då
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
åtalet är rigtadt mot officer eller eljest af så grannlaga eller vigtig beskaffenhet,
att dess utförande ej lämpligen kan anförtros åt väbel eller
underofficer.
Att väbeln i regel saknar erforderliga förutsättningar för utöfning
af befattningen såsom allmän åklagare, torde vara obestridligt. Riksdagen
anser det derför vara af vigt, att åklagaremyndigheten vid krigsrätterna
lägges i händerna på personer med härför nödiga qvalifikationer.
Hvad angår bestraffningsrätten i disciplinmål, utöfvas denna enligt
nu gällande lag i vissa fall af vederbörande befälhafvare ensam. Då detta
förfarande icke synes innebära tillräcklig garanti för dessa måls lagenliga
behandling, anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke
en sådan förändring deri bör vidtagas, att i sådana måls afgörande
komme att deltaga jemväl en civil, domareqvalificerad person med ansvarighet
för dervid fattade beslut, derest han icke deremot anmält sin
reservation.
I fråga om krigshofrätten har en motionär, i anslutning hufvudsakligen
till det år 1881 inom justitiedepartementet utarbetade förslaget
till ändringar i gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången
derstädes, tänkt sig, att den nuvarande krigshofrättens funktioner skulle
öfverflyttas till Svea hofrätt.
Enligt nämnda, inom justitiedepartementet utarbetade förslag skulle
de militära målen inom Svea hofrätt handläggas af hofrättens president
såsom ordförande, två ledamöter å den division, dit målen hörde, samt två
af Konungen förordnade militärpersoner. Häri föreslår motionären endast
den ändring, att militärpersonerna skulle tillkallas endast för att meddela
upplysningar.
Ehuru krigshofrätten s ledamöter utgöras af till mera mogen ålder
komne officerare, hvilka förordnas till ledamöter för tre år i sänder, och
den lagfarne ledamotens jemförelsevis större domareerfarenhet måste antagas
medföra en större garanti för en rigtig lagtillämpning, än den nuvarande
organisationen af krigsrätterna kan anses innebära, samt i följd
häraf de olägenheter, som synas vara förbundna med krigsrätternas nuvarande
organisation, i fråga om krigshofrätten icke framträda med samma
styrka, anser dock Riksdagen af skäl, som af det föregående hufvudsakligen
torde framgå, det böra tagas i öfvervägande, huruvida icke äfven här en
förstärkning af det rättskunniga elementet erfordras, med iakttagande dervid,
att enahanda grundsatser, som ofvan uttalats rörande en blifvande
omorganisation af krigsdomstolarne i första instansen, i hufvudsak äfven
beträffande samma domstolar i andra instans böra göras gällande.
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
Huruvida krigshofrätten bör såsom särskild institution bibehållas
eller icke, är deremot en fråga, angående hvilken Riksdagen icke anser sig
böra i frågans nuvarande läge afgifva något yttrande.
Riksdagen har ingalunda förbisett, att krigsdomstolarnes organisation
i krigstid med afseende å de särskilda förhållanden, som då äro rådande,
till äfventyra kräfva särskilda bestämmelser, i viss mån afvikande från de
eljest gällande. På hithörande frågor anser sig emellertid Riksdagen för
närvarande sakna anledning att närmare ingå. Dock vill Riksdagen äfven
hår erinra om önskvärdheten deraf, att krigsdomstolarne, såsom ock nu är
förhållandet, jemväl för krigstid erhålla en organisation, som i hufvudsak
eger . sin motsvarighet under fredstid och sålunda redan under fred kan
till sina verkningar pröfvas.
I sammanhang härmed anser sig Riksdagen böra fästa uppmärksamheten
å en hithörande fråga.
Angående behandlingen af krigsrättsmålen i högsta instans är i 20 §
regeringsformen stadgadt, att dessa uti fredstider skola företagas och afgöras
i högsta domstolen, dervid två af Konungen dertill förordnade
militärpersoner af högre grad deltaga i målens afgörande, men att under
krig härmed skall förhallas efter krigsartiklarne. I de vid regeringsformens
tillkomst gällande krigsartiklarne af år 1798 voro ock meddelade vissa
bestämmelser angående behandlingen af krigsrättsmålen under krigstid.
Dessa i krigsartiklarne förekommande bestämmelser blefvo, i enlighet med
en af Kongl. Maj:t till 1809 års Riksdag afbiten, af Riksens Ständer bifallen
proposition, föremål för särskild förklaring, enligt hvilken alla de
militära förbrytelser, som under krig föröfvades och från krigsdomstolarne
antingen hemställningsvis eller genom besvär underkastades Konungens
pröfning, skulle pröfvas och afgöras af Kongl. Maj:t eller dess högste befälhafvare
enligt den instruktion, som meddelades dem af Konungen, utan
tillämpning af hvad för sådana måls handterande i fredstid jemlikt regeringsformen
funnes stadgadt.
1798 års krigsartiklar upphäfdes emellertid uttryckligen genom
kongl- förordningen den 11 juni 1868 om införande af de nya krigslagarne.
1 § 3 af den ännu gällande förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes heter det endast, att öfver krigshofrätt eller öfverkrigsrätt
är högsta domstolen, »efter hvad i grundlagen stadgadt är». Då grundlagen
icke innehåller något annat stadgande rörande ifrågavarande måls behandling
i krigstid än det ofvan nämnda i 20 § regeringsformen, eller att
under krig härmed förhålles efter krigsartiklarne, synes numera härutinnan
i lagstiftningen förefinnas en lucka, som bör utfyllas, eller i hvarje fall
en ©tydlighet, som bör afhjelpas.
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid
den förestående revisionen af strafflagen för krigsmagten
samt förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes t ages under ompröfning, bland annat:
dels huruvida icke vissa delar af disciplinstadgan,
såsom varande af kriminallags natur, böra göras till
föremål för Konungens och Riksdagens gemensamma
lagstiftning och öfverflyttas till strafflagen för krigsmagten;
dels
huruvida icke — med iakttagande såväl deraf,
att ifrågavarande lagstiftning, såsom utgörande en
undantagslagstiftning, icke bör undantränga eller afvika
från den allmänna lagstiftningen i andra''fall, än
der detta med nödvändighet af krigsmagtens ändamål
påkallas, vare sig i fråga om de personer, som ställas
under krigslag, eller i fråga om brott och straff, och
att hithörande bestämmelser erhålla nödig tydlighet
och bestämdhet, som ock deraf, att de stadganden, som
må vara erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning,
än förhållandena påfordra, erhålla tillämpning jemväl
under fredstid — de i den särskilda strafflagstiftningen
för krigsmagten förekommande afvikelser från
den allmänna strafflagen må i vissa hänseenden kunna
bortfalla eller i större mån, än nu är fallet, begränsas
;
dels huruvida icke, derest särskilda krigsdomstolar
i första och andra instans anses böra bibehållas,
desamma för vinnande af ökad rättssäkerhet
lämpligen böra omorganiseras sålunda, att de rättsbildade
ledamöterna i samma domstol komma att utgöra
flertalet;
dels huruvida icke, med ändring af de nuvarande
bestämmelserna rörande åklagare väsendet vid krigsrätterna,
stadganden böra meddelas i syfte, att åklagarebefattningarna
vid krigsrätterna anförtros åt personer, som
i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet
är fallet, ega nödiga förutsättningar för utöfvande
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
15
af de med nämnda befattningar förenade åligganden och
befogenheter;
dels huruvida icke bestämmelser böra meddelas
angående behandlingen af militära mål i högsta instans
under krigstid;
dels ock slutligen, huruvida icke vid afgörande af
disciplinmål, som handläggas af befälhafvare, bör jemte
vederbörande befälhafvare deltaga en rättsbildad person
med domareansvar för dervid meddelade beslut, derest
han icke deremot reserverat sig.
Stockholm den 1 juni 1901.
Med undersåtlig vördnad