Riksdagens Skrifvelse N:o 109.
1
iV;o 109.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 29 maj 1901.
— — — — Andra Kammaren den — — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, med anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående beredande af ålderdommnderstöd åt
barnmorskor.
(Statsutskottets utlåtande n:o 69.)
Till Konungen.
Uti en till Riksdagen den 19 januari detta år aflåten proposition
n:o 27) kar Eders Kongl. Maj:t, under erinran, hurusom Riksdagen uti
skrifvelse den 13 maj 1898 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville taga
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 27 Höft. (N:o 109.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 109.
under ompröfning, på hvilka sätt ålderdomsunderstöd lämpligen skulle
kunna beredas de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, och till
Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill undersökningen kunde
gifva anledning, samt med förmälan, att öfver Riksdagens berörda skrifvelse
äfvensom en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift, deruti »svenska
barnmorskornas eentralkomité» anhållit, att''Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta förslag i enlighet med Riksdagens uti nyssnämnda skrifvelse
gjorda hemställan, utlåtanden afgifvits af medicinalstyrelsen, statskontoret
och direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, under
åberopande af innehållet i bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden
för förstnämnda dag, föreslagit Riksdagen att godkänna följande
grunder för inrättande af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd
åt barnmorskor:
I) i afseende å anstaltens ändamål:
att anstalten, hvilken skulle benämnas barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt
och skulle träda i verksamhet med år 1902, skulle
afse beredande af ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade barnmorskor
med anställning hos kommun eller å barnbördshus, hvilka
genom långvarig och nitisk tjenstgöring gjort sig af sådant understöd
förtjenta;
II) i afseende å kostnadernas bestridande:
att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skulle bestridas
genom afgifter af kommuner och barnmorskor samt genom fyllnadsbidrag
af staten;
III) i afseende å kommunernas afgifter:
att kommun skulle vara skyldig att för hvart år från och med
1901 till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje
person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning
vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,
samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppen skulle
sluta med ören, det skulle ökas till närmast högre krontal;
Riksdagens Skrifvelse N:o 109
3
IV) i afseende ä barnmorskornas afgifter:
att barnmorska, som efter ingången af år 1902 under ett kalenderår
innehaft sådan anställning i kommuns tjenst eller å barnbördshus
eller sådant uppdrag af stadskommun, att hon, enligt hvad nedan sades,
finge räkna samma år såsom tjenstår, skulle vara skyldig att för det
året erlägga en afgift af fem kronor. För afgiftens inlevererande till
anstalten skulle den kommun eller det barnbördshus, hvarest hon under
året senast varit sålunda anstäld, svara; börande dock, om anställningen
varit fäst vid två eller flere kommuner gemensamt, ansvaret för
afgiftens inlevererande ligga å den, enligt förenämnda uppgifter, folkrikaste
bland dem; och
att en gång erlagd afgift ej finge återbekommas;
V) i afseende å rätten till understöd samt understödets belopp:
att rätt till understöd från anstalten skulle under de vilkor, som
i öfrigt bestämdes, tillkomma i Sverige legitimerad barnmorska, som
under hvart och ett af de fem sista kalenderåren närmast före det år,
under hvilket ansökan om understöd inlemnades, haft sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, att, enligt hvad här nedan sades,
tjenstår fått derför räknas; dock att den omständigheten, att barnmorska
under ett eller flera af de nämnda fem kalenderåren varit af
sjukdom eller annan, af henne sjelf oberoende anledning hindrad att
verkligen utöfva yrket, icke skulle betaga henne den rätt till understöd,
hon eljest skolat ega, derest sådant förfall genom intyg af hennes
närmaste förman eller annorledes behörigen styrktes;
att barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten
att utöfva sitt yrke, ej skulle ega från anstalten erhålla understöd;
att helt understöd skulle utgå med ett belopp af 200 kronor för
år och skulle tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1902 förvärfvat
minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års
ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet
blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;
att barnmorska, hvilken förvärfvat, minst 30 tjenstår och som derjemte
antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom
obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt
yrke, skulle kunna erhålla afkortadt årligt understöd till följande belopp:
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 109.
om hela tjenstet.iden infallit före ingången af år 1902 ...... 150 kronor,
om hon efter ingången af år 1902 förvärfvat mindre än
3 tjenstår ............................................................... 150 »
minst 3 » 155 »
» 6 » ........................................:........................... 160 »
» 9 » 165 »
» 12 » 170 »
)> 15 » 175 »
» 18 » ...................................................................... 180 »
»21 » 185 »
»24 » 190 »
» 27 » 195 » ;
att, derest barnmorska, när hon sökte understöd, sedan minst 10
år tillbaka oafbrutet haft sådan anställning, att tjenstår på grund deraf
finge henne tillkomma, och genom intyg af hennes närmaste förman
styrktes, att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel,
eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vore fullt lämplig
att sköta sin tjenst, samt vederbörande kommun eller förvaltning af
barnbördshus af denna anledning beslutade gifva henne afsked, hon
skulle, i fall hon uppnått 55 års ålder och räknade minst 30 tjenstår,
kunna efter afgång från tjensteu erhålla afkortadt årligt understöd till
följande belopp:
om hon vid afskedet fylt
55 år ..................................................... 100 kronor,
56 » ....................................................................................... 110 »
57 » ............................................................................................ 120 »
58 » .......................................................................................... 130 »
59 » ................................................................................. 140 »
60 » ......................................................................................... 150 »
61 » ........................................................................................ 160 »
62 » ........................................................................................ 170 »
63 » ...................................................................................... 180 »
64 » ...................................................................................... 190 »
dock så, att detta afkortade understöd i intet fall finge öfverstiga det,
som barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom
eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;
att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 109.
slags understöd erforderliga antalet lefnads- och tjenstår, men genom
obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt
yrke, skulle erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor,
om hon antingen förvärfvat minst 20 tjenstår eller ock genom olycksfall
under yrkesutöfningen ådragit sig sjukdomen eller vanförheten,
samt att hon i den senare händelsen skulle ega rätt till det angifna
understödet, oberoende af antalet tjenstår;
att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd
samt redan börjat uppbära sådant, sedermera icke skulle kunna erhålla
rätt till högre understöd från anstalten;
att såsom tjenstår finge räknas hvarje kalenderår, under hvilket
barnmorska i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner eller
ock såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska eller sköterska å barnbördshus
aflönad med fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor
och verkligen utöfvat yrket, samt att i don fasta årslönen finge inräknas
värdet af naturaförmåner, bostad och vedbrand, dock högst till ett
belopp af sammanlagdt 75 kronor;
att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranledde, anstaltens
direktion måtte, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska
och efter medicinalstyrelsens hörande, ega att för viss, i hvarje fall
bestämd tid meddela rätt till beräknande af tjenstår, äfven om barnmorskans
löneförmåner vore lägre, än i föregående punkt sades;
att stadskommun, som icke hade barnmorska anstäld mot fast
årslön, men uppdragit åt vissa inom staden boende praktiserande barnmorskor
att, mot bestämd ersättning af kommunen för hvarje förrättning,
tillhandagå fattiga med förlossningsbiträde och som vid kalenderårets
början till anstaltens direktion ingifvit förteckning pa de sålunda
anstälda barnmorskorna, skulle kunna efter årets slut hos direktionen
till tjenstårsberäkning för samma år anmäla bland de å sagda förteckning
upptagna barnmorskorna en för hvarje fullt 200-tal kronor, som
under samma år utgått såsom ersättning för fattiga barnaföderskors förlossning
och vård; dock att icke för något år tjenstårsberäkning i denna
ordning finge medgifvas åt flera barnmorskor, än att kommunens bidrag
till anstalten belöpte sig till minst 25 kronor för hvar och en af de
barnmorskor, som finge ifrågavarande förmån sig tillerkänd;
att det skulle tillkomma medicinalstyrelsen att på grund af omfattningen
och arten af den verksamhet, barnmorska under tiden före
år 1902 utöfvat i sitt yrke, med tillämpning af ofvan angifna grunder,
pröfva, om och i hvilken omfattning tjenstårsberäkning för nämnda tid
kunde henne tillkomma;
6
Riksdagens Skrivelse N:o 109.
att, om barnmorska, som förklarats ega att från viss tid uppbära
understöd, efter nämnda tid innehade anställning i sådan egenskap hos
kommun eller såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska eller sköterska
å barnbördshus eller ock eljest fortfore att utöfva sitt yrke vid
andra tillfällen, än då hennes biträde betingades af nödfall (styrkt svårighet
att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skulle förlora
sin rätt till understöd, i förra fallet för tid, motsvarande den,
hvarunder hon, fastän till understöd berättigad, innehaft anställningen,
dock alltid för minst ett år, och i senare fallet för ett hälft år;
att understödstagare, som dömdes förlustig medborgerligt förtroende,
skulle, för den tid, hon deraf vore i mistning, förlora sitt understöd;
att
den, som under 5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skulle
afföras från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera
å nyo anmälde sig, det skulle ankomma på anstaltens direktion
att, efter medicinalstyrelsens hörande, bestämma, om och i hvilken mån
hon åter skulle inträda i sin förra rätt;
att understödstagare, som bosatte sig å utrikes ort, icke utan
Eders Kongl. Maj:ts tillstånd skulle ega åtnjuta understödet för den
tid, hon vore utrikes, samt att, om understödstagare blefve främmande
magts undersåte eller utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd trädde i främmande
stats tjenst, hennes rätt till understöd skulle upphöra;
att understöd skulle beräknas för fulla kalendermånader och i
regeln vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd
blifvit barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats
berättigad till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn
eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning, först med början
af månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin
tjenst;
att understöd skulle upphöra att utgå med den månad, i hvilken
barnmorskan aflidit eller rätt till understöd förlorats; samt
att understöd från anstalten icke finge för uuderstödstagarens gäld
tagas i mät;
Yl) i afseende å utbetalning af understöd:
att understöd skulle utbetalas, halfårsvis af anstalten, och att, om
understödstagare vore boende i landsorten, hon skulle vara berättigad
att, efter derom hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om
hennes hemvist samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Eders
Riksdagens Skrifvelse N:o 109. 7
Kongl. Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet
med allmänna posten kostnadsfritt sig tillsändt; och
VII) i afseende å anstaltens styrelse och förvaltning:
att anstalten skulle förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning, samt att dervid skulle i tillämpliga delar och i alla
de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten
komme att särskildt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt
art. VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning vore gifna för
densamma och dess förvaltning.
I sammanhang härmed har Eders Kongl. Maj:t — med tillkännagifvande,
dels att, derest dessa grunder af Riksdagen godkändes, Eders
Kongl. Maj.t ämnade för den nya anstalten utfärda särskildt reglemente
1 enlighet med desamma, dels att Eders Kongl. Majrt, efter det närmare
erfarenhet vunnits angående omfånget af de göromål, som tillhörde
anstalten, samt dessa göromåls lämpliga fördelning, komme att till Riksdagen
afgifva förslag till stat för anstalten, dels ock att Eders Kono-].
Ma]:l, i den mån särskildt bidrag från statsverket till anstaltens uppehållande
blefve behöflig!,, komme att till Riksdagen aflåta proposition
om uppförande. 1 riksstaten af härtill erforderligt anslag — föreslagit
Riksdagen att, i afseende å de under år 1902 uppkommande kostnader
för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor, medgifva:
att Eders Kongl. Maj:t matte för sistnämnda år bestämma de belopp,
som kunde varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens
förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen
för behandling af frågor om barnmorskors rätt till tienstårsberäkmng;
samt
att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt
under nämnda år erforderliga medel finge af Eders Kongl. Maj:t, i den
mån influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom
förskott, att antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under
aret till anstalten mgmge, eller, derest sagda afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 109.
Frågan om beredande af ålderdomsunderstöd åt alla eller åtminstone
vissa barnmorskor har, på sätt i statsrådsprotokollet erinrats, upprepade
gånger varit föremål för Riksdagens pröfning. 1888 ars Rikedag
anhöll i skrifvelse till Eders Kongl. Maj :t, att Eders Kongl. Maj-t
täcktes låta utarbeta förslag till en allmän pensionsinrattmng lör barnmorskor
jemte förslag till de bidrag från staten s°m derför kunde auscs
behöfliga. Efter verkstäld utredning aflat Edeis Kongl. Maj.t till 1895 ais
Riksdag proposition i ämnet, afseende ålderdomsunderstöd åt i bvenge
legitimerade barnmorskor, såväl med anställning hos kommun som enskildt
praktiserande, Indika antingen åtnjutit aflöning till minst visst
bestämdt belopp eller ock i viss angifven omfattning utofvat yrket.
Statsutskottet afstyrkte förslaget. Frågan förföll pa grund af kamrarnes
skiljaktiga beslut. Derefter bragtes densamma under Riksdagens tor
nyade
pröfning genom motioner åren 1896 och 1898. _ Det tillfälliga
utskott, som vid sistnämnda års riksdag behandlade motionerna i detta
ämne, afstyrkte dem visserligen. Likväl beslöt Riksdagen att i skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t ville taga
under förnyad ompröfning, på hvilket sätt ålderdomsunderstöd matte
lämpligen kunna beredas de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna,
och till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill undersökningen
kunde gifva anledning. x..
Att tillfälle till erhållande af ålderdomsunderstöd bor åt sistnämnda
barnmorskor genom statens medverkan beredas, är sålunda af Riksdagen
erkändt; och anser Riksdagen det äfven vara önskligt, att åtgärder i
sådant syfte må kunna inom en snar framtid bringas till verkställighet
Oaktadt Riksdagen derför gerna skulle sett, att densamma genom e
gillande åtminstone i hufvudsak, af det nu föreliggande forslaget kunnat
befordra frågans snabba lösning, har Riksdagen dock funnit sig nödsakad
att mot eu af de principer, på livilka förslaget livilar, framställa en anmärkning
af den, enligt Riksdagens mening, väsentliga natur, att Riksdagen icke
funnit sig kunna antaga samma förslag. Kostnaden för pensioneringen skall
nemligen enligt förslaget bestridas, förutom genom bidrag af staten och
af barnmorskorna sjelfva, genom obligatoriska afgifter från rikets samtliga
kommuner, uträknade efter ett öre för hvarje invånare; men detta
sätt för kostnadsbidragens uttagande af kommunerna anser Riksdagen
knappast vara rätt förenligt med den grundsats, att kommunerna ega
sjelfva bestämma sin beskattning för kommunala andamal. Det torde
nemligen få anses gifvet, att pensionering af de i kommunernas tjenst
anstälda barnmorskorna måste i första hand och hufvudsakligen betraktas
såsom ett ändamål, till hvilket kommunerna bora ega frihet att ettei
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 109.
egen önskan medverka. Någon förpligtelse för kommunerna i detta afseende
torde desto mindre kunna påvisas, som skyldighet för kommun
att anställa barnmorska ej finnes lagligen stadgad. Denna anmärkning
gäller samtliga kommuners rätt. Förslagets antagande i denna del
skulle derjemte i afseende å vissa kommuner, innebära en obillighet.
Det finnes'' nemligen, enligt hvad gjorda undersökningar gifva vid handen,
dels åtskilliga kommuner, som icke hafva barnmorskor hos sig anstälda
på något af de i Eders Kongl. Maj:ts förslag föreskrifna sätt, dels ock
ett stort antal kommuner, hvilka icke aflöna sin barnmorska med så
högt belopp som 200 kronor. Begge dessa kategorier af kommuner
skulle, enligt Eders Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag, tvingas att
bidraga till barninorskepensioneringen utan att deraf för egen del erer
b alla någon förmån.
Redan vid föregående skeden af denna pensioneringsfrågas behandling
inom Riksdagen hafva de nu angifna betänkligheterna blifvit
med styrka framhållna. Riksdagen tår i sådant afseende erinra, hurusom
statsutskottet vid 1895 års riksdag härom yttrat, att enligt utskottets
åsigt staten icke lämpligen borde pålägga kommunerna afgifter
för kommunala ändamål utan öfverlemna sådant till kommunernas egen
sjelfstyrelse. I Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts vid 1898
års riksdag utlåtande (n:o 23) förekommer i detta hänseende följande
uttalande: »Hitintills hafva förslagen väsentligen gått i den ngtning,
att de för ålderdomsförsäkringen beräknade kostnaderna borde till största
delen vara kommunala och såsom sådana utan vidare obligatoriska. Att
icke minst sistnämnda bestämmelse känts såsom ingrepp på den kommunala
sjelfbestämmelserätten och för den skull framkallat kraftig gensaga,
må ej väcka förundran. Onekligen är här en ömtålig punkt, der
man så långt som möjligt bör undvika obehörigt tvång. På grund
häraf synas starka skäl förefinnas, att den löneförbättring, som ligger
innesluten i nu ifrågasatta ålderdomsunderstöd, måtte från kommuners
sida erhålla frivillighetens form, men med uppmuntrande bidrag från staten.
Så har ju i viss mån skett på folkskolans område. Der hafva vi länge
haft bestämmelser, att när skoldistriktet med ett visst belopp förhöjer
lönen, så kommer staten till hjelp med förökadt anslag. I detta ärende
skulle det kunna uttryckas så här, att när barnmorskedistriktet förbinder
sig till att lemna ett minimibelopp för barnmorskans ålderdomsförsörjning,
så kommer staten under vissa vilkor till mötes med ett
från dess sida fixeradt, anslag.»
Derigenom att Riksdagen år 1898 till Eders Kongl. Maj:t aflät
ofvan åberopade skrifvelse i ämnet, innefattande allenast begäran om
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 10 Sami. 1 Afd. 1 Sami. 27 Raft. 2
10 Riksdagens skrifvelse N:o 109.
ny undersökning och eventuelt förslag, kan Riksdagen icke finna, att
Riksdagen måste anses hafva godkänt det sätt för afgifternas upptagande
från kommunerna, som Eders Kongl. Maj:t år 1895 ifrågasatt och nu
ånyo föreslagit. Riksdagen anser tvärtom de i nyssberörda utskottsutlåtanden
uttalade åsigter innebära en rigtigare lösning af nu föreliggande
spörsmål och finner för denna sin uppfattning ytterligare stöd
i direktionens öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning i statsrådsprotokollet
återgifna uttalande härom uti dess utlåtande öfver det nu
föreliggande förslaget.
Riksdagen anser alltså, att en organisation, som afser att bereda
åklerdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor, icke hör fotas på
grundsatsen af obligatoriska bidrag från kommunerna, utan att det
tvärtom bör få bero af frivilliga beslut från kommunernas sida att för
sina barnmorskor deltaga i pensioneringen och för framtiden erlägga
de derför stadgade afgifter. Genom att sålunda bestämmanderätten i
detta afseende öfverlemnas åt kommunerna, torde äfven åtskilliga af
de betänkligheter i andra hänseenden, som kunnat framställas mot det
nu föreliggande förslaget, anses aflägsnade. Riksdagen antager, att
omständigheterna skola af sig sjelfva leda derhän, att småningom det
öfvervägande flertalet af de barnmorskebeställningar, hvilkas innehafvare
skulle enligt det nu föreliggande förslaget vinna förmånen af ålderdomsunderstöd,
komma att genom kommunernas frivilliga beslut blifva tillförsäkrade
rätt till dylik förmån, och att alltså fördelarna för barrtmorskekåren
i dess helhet komma att i allt fall blifva på ett för barnmorskorna
tillfredsställande sätt beaktade.
Den närmare anordningen af ålderdomsunderstödets beredande
torde, med iakttagande af berörda grundsats om kommunernas frivilliga
anslutning dertill, kunna tänkas genomförd på olika sätt. Tillämpningen
af nämnda grundsats synes å ena sidan icke vara oförenlig med
den organisation i öfrigt, som föreslagits i Eders Kongl. Maj:ts nu föreliggande
framställning. Detta förslag måste dock i sådant fall undergå
en ganska genomgripande omarbetning, hvilken icke kunnat inom Riksdagen
verkställas. Riksdagen anser det emellertid å andra sidan vara
önskvärdt, att det må jemväl tagas under öfvervägande, huruvida icke
möjligen ett sadant pensioneringssystem, som Eders Kongl. Maj:t i år
i afseende å sjuksköterskor föreslagit och som Riksdagen i hufvudsak
gillat, bör kunna äfven beträffande barnmorskor vinna tillämpning. Sistnämnda
system synes i flera afseenden innebära högst beaktansvärda
företräden; men vill Riksdagen icke nu uttala någon åsigt om hvilkendera
systemet, som i afseende å beredande af ålderdomsunderstöd åt
Riksdagens Skrifvelse N:o 109. 11
ifrågavarande barnmorskor kan vara att föredraga. På grund af dessa
skäl har Riksdagen ansett sig böra hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning
om utarbetande och framläggande af ett på grundsatsen om
kommunernas frivilliga deltagande bygdt förslag till beredande af ålderdomsunderstöd
åt ifrågavarande barnmorskor antingen genom en sådan
anstalt och enligt den organisation i öfrigt, som Eders Kongl. Maj:t för
sådant ändamål ifrågasatt, eller ock enligt ett sådant system som det,
hvilket följts vid beredande genom statens medverkan af pension åt
vissa sjuksköterskor.
För den händelse det skulle befinnas nödvändigt eller fördelaktigast
att bibehålla det nu af Eders Kongl. Maj:t föreslagna systemet,
på antydt sätt förändradt, har Riksdagen ansett sig böra framhålla vissa
andra hänseenden, i hvilka ändringar i Eders Kongl. Maj:ts förslag
synts önskvärda eller åtminstone förtjenta att tagas under ompröfning.
De afgifter, som skola af barnmorskorna sjelfva erläggas och
hvilka Eders Kongl. Maj:t föreslagit till 5 kronor för hvarje tjenstår,
anser Riksdagen, med hänsyn äfven till den under senare tid alltmera
omfattade grundsats, att tjensteinnehafvare böra efter förmåga sjelfva
bidraga till sin pensionering, böra sättas till högre bolopp än som sålunda
föreslagits. Riksdagen har i sådant afseende uppmärksammat,
att en afgift af 10 kronor af statskontoret förordats, och att barnmorskorna
sjelfva år 1887 förklarat sig beredda att erlägga en sådan afgift,
ehuru under i viss mån olika förutsättningar mot de nuvarande.
Den rätt, som föreslagits att medgifVas stadskommun, att få delaktighet
i anstalten under vissa vilkor för barnmorska, som är anstäld
hos kommunen emot ersättning enligt viss taxa, synes böra utsträckas
att gälla alla kommuner.
Eders Kongl. Maj:t har föreslagit, att, om barnmorska, som förklarats
ega att från viss tid uppbära understöd, efter nämnda tid fortfar
att utöfva sitt yrke vid andra tillfällen, än då hennes biträde betingas
af nödfall (styrkt svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp),
hon skall förlora sin rätt till understöd för ett hälft år. Detta
föreslagna stadgande har hos Riksdagen väckt betänkligheter, beroende
på den vexlande tolkning, som torde kunna gifvas åt begreppet »nödfall».
Det synes nemligen, synnerligast på landsbygden, kunna gifvas
tillfällen, då en barnmorska, som åtnjuter ålderdomsunderstöd, anmodas
och anser sig icke kunna vägra att lemna sitt biträde vid förlossning,
utan att likväl egentlig svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp
kan anses föreligga. Att i afseende på dylika undantagsfall,
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 109.
som i allmänhet torde få anses föranledda mera af deras intresse, hvilka
anlita barnmorskan, än i dennas eget, stadga så sträng påföljd för den
sistnämnda som viss tids förlust af understödet, anser Riksdagen vara
föga lämpligt. Då i 1895 års proposition föreslogs, att dylik påföljd ej
skulle inträda i annat fall, än då fler än 14 förlossningar under ett år
verkstälts, fordrades icke, att det skulle styrkas, att biträdet vid dessa
varit förorsakadt af nödfall. Vidare torde det böra beaktas, att, enär
skyldighet för barnmorska att vid viss ålder taga afsked i allmänhet
icke lärer vara bestämd, det skulle, derest förslagets ifrågavarande stadgande
bibehölles, kunna befaras, att barnmorska äfven efter erhållen
rätt till ålderdomsunderstöd skulle föredraga att kvarstanna i tjenst mot
åtnjutande af lön och med rätt till fri praktik framför att taga afsked
och derefter löpa äfventyret att förlora understödet, i fall hon lemnade
begärd förlossningshjelp. Slutligen bör äfven tagas i betraktande, att
exempelvis för läkare icke något förbud finnes att efter afsked och
vunnen pension fortsätta med enskild praktik. Med anledning häråt
anser Riksdagen ifrågavarande bestämmelse böra ur grunderna för ålderdomsunderstödets
beredande uteslutas.
På grund af hvad sålunda anförts bar Riksdagen afslagit Eders
Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning, men anhåller, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till beredande af ålderdomsunderstöd åt de i kommuners tjenst eller å
barnbördshus anstälda barnmorskor, bygdt på den grundsats att det må
blifva beroende på frivilliga beslut från kommunernas sida, huruvida de
skola medverka till att bereda sina barnmorskor ifrågavarande förmån
och i så fall förpligta sig att erlägga de derför stadgade afgifter, samt
i öfrigt anordnadt vare sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det
af Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende nu framlagda förslag eller ock
i enlighet med det system, som af Riksdagen innevarande år gillats
beträffande pensionering af vissa sjuksköterskor.
Stockholm den 29 maj 1901.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, y. J\. jNymans Eftertr. 1901.