Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 8.

1

N:o 8.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen; gifven
Stockholms slott den 21 december 1900.

.''»it »

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 4
kap. 11 § strafflagen.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konnngs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

L. Annerstedt.

jBill. till Riksd. Prof. 1901. / Sami. / Afd. 8 Höft.

1

2

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 11 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Der lagen utsätter särskildt straff för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige
till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo
verkstäldt, till särskildt straff för återfall dömas, der den straffade, sedan
verkställigheten afslutades och innan det nya brottet föröfvades, under eu
tid af tio år hvarken begått gerning, som i förhållande till det förra brottet
utgör återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning. Vid tillämpning
af hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvarje gerning, som innefattar
stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill, i förhållande till annan sådan
gerning anses utgöra återfall.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ti.

3

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartémentsärenden, hållet inför
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d
Stockholms slott fredagen den 20 april 1000

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern BostköM,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagekheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Waciitmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet: Riksdagens

skrifvelse den 15 Maj 1898, deri Riksdagen, i anledning af
framställning af dess justitieombudsman, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, huru de med nu gällande lagstiftning angående återfallspreskription
förenade olägenheter lämpligast kunde undanrödjas, samt för
Riksdagen framlägga förslag till lagändring i sådant syfte.

Härvid anförde departementschefen:

»De föreskrifter gällande lagstiftning innehåller rörande återfallspreskription
äro upptagna i 4 kap. 11 § strafflagen. Enligt nuvarande
lydelse af denna § gäller såsom regel, att, derest vid återfall i brott tio
är förflutit sedan straffet för det tidigare brottet blef till fullo verkstäldt,

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

särskilt återfallsstraff ej skall ådöinas. Från denna regel stadgas emellertid
undantag för det fall, att den brottslige under de tio år, hvilka närmast
föregått återfallet, antingen föröfvat brott, som i lag är belagdt med
förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant brott undergått bestraffning.

I sin till 1898 års Riksdag afgifna embetsberättelse bär Riksdagens
justitieombudsman fäst uppmärksamheten å vissa brister, som enligt hans
uppfattning vidlådde ifrågavarande föreskrifter. Justitieombudsmannens
anmärkningar åsyfta emellertid hvarken sjelfva grundsatsen om fastställande
af en tidsbegränsning för tidigare brotts verkan till straffskärpning
vid återfall eller det sätt, hvarpå berörda grundsats blifvit i gällande lag
tillämpad, utan afse endast det i lagen upptagna undantag från regeln om
återfallspreskription. I afseende härå har justitieombudsmannen i främsta
rummet erinrat, att ifrågavarande undantagsstadgande medförde den proeessuella
olägenheten, att under ransakning angående ett brott af beskaffenhet
att kunna medföra återfallsstraff fråga kunde uppstå om undersökning
rörande ett tidigare brott, hvilket i anseende till åkomrnen preskription
ej kunde föranleda bestraffning utan lades gerningsmannen till
last allenast i afsigt att återupplifva återfallsverkan af ännu äldre förbrytelser.
Vidare har af justitieombudsmannen anmärkts, att stadgandet
i straffrättsligt hänseende medförde, att brottslingar i väsentligen lika fall
blefve bedömda efter helt olika grunder, i hvilket afseende såsom exempel
anförts, att om en person, som straffats för tredje resan stöld men derefter
under tio år förhållit sig väl, sedermera beginge ett‘ obetydligt bedrägeribrott
och derefter föröfvade snatteri, sistnämnda brott skulle bedömas
såsom fjerde resan stöld, hvaremot samma brott, om det föregått bedrägeriet,
vore belagdt med vanligt snatteristraff. Slutligen har justitieombudsmannen
framhållit, att i de fall, då personer, som två eller flora gånger
straffats för brott, hvilket kunde medföra återfallsstraff, sedermera efter
inträdd återfallspreskription gjorde sig skyldiga till två eller flere nya återfall,
ifrågavarande stadgande, såsom ett anfördt rättsfall utvisade, gåfve
anledning till olika meningar derom, huruvida det första af de nya återfallen,
i händelse detsamma vore belagdt med vanfrejdspåföljd, kunde återupplifva
återfallsverkan hos de tidigare brotten; i sammanhang hvarmed
justitieombudsmannen sökt påvisa, att de åsigter, som härutinnan gjort
sig gällande, hvar för sig ledde till otillfredsställande resultat, i ty att
frågan, huruvida återfallsstraff skulle ådömas eller icke, kunde komma att
bero af det för graden af straffbarhet oväsentliga förhållande, huruvida det
brott, för hvilket återfallsstraff kunde eg a rum, infallit före eller efter ett
annat, med vanfrejdspåföljd belagdt brott.

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Med hänsyn till de sålunda anmärkta bristerna i gällande bestämmelser
om återfallspreskription har justitieombudsmannen funnit en omarbetning
af dessa bestämmelser erforderlig; och har justitieombudsmannen
på anförda skäl ansett följande grundsatser dervid böra iakttagas: att i
strafflagen upptaget brotts verkan att medföra särskildt straff vid återfall
i regeln begränsades till tio år, räknade från det straffet för samma brott
blifvit till fullo verkstäldt; att från berörda regel gjordes undantag förfall,
i hvilka den brottslige under omförmälda tid af tio år antingen föröfvade
eller delvis straffades för i strafflagen upptaget brott, som sjelf!
kunde verka förhöjning i straff vid återfall, eller ock föröfvade eller helt
och hållet eller delvis straffades för brott af den beskaffenhet, att för sådant
brott stadgadt straff icke på grund af bestämmelserna i 5 kap. 14 §
strafflagen kunde genom tilländagåendet af viss tid förfalla; samt att sedan
återfallspreskription hindrats derigenom att, på sätt nyss nämnts, brott af
viss beskaffenhet under den stadgade preskriptionstiden föröfvats eller bestraffats,
liv preskriptionstid räknades från afbrottet i den förra.

I likhet med justitieombudsmannen har enligt den nu anmälda skrifvelsen
Riksdagen ansett det vara af vigt, att 4 kap. 11 § strafflagen, till
undvikande af de olägenheter som af detta lagrums nuvarande lydelse
kunna förorsakas, erhåller förändrad affattning, och funnit den af justitieombudsmannen
angifna rigtningen för lagstiftningens omarbetning vara
förtjent af beaktande.

Riksdagen har alltså uttalat den uppfattning att, derest undantag
från den allmänna regeln om återfallspreskription befunnes nödiga, dessa
endast borde hänföra sig till något förhållande, som inträffat under de tio
närmaste åren efter det förra brottets bestraffning, hvarjemte Riksdagen
funnit under öfvervägande böra komma den af justitieombudsmannen framkastade
tanken att annorledes än som nu skett fastställa de brottsarter,
hvilka skulle ega verkan att afbryta återfallspreskriptionen, dervid Riksdagen
dock erinrat, att åt stadgandet borde gifvas eu sådan affattning, att
oj brott utom strafflagens område komme att utöfva inverkan på afgörande
af frågan om återfallspreskriptions inträdande. Härförutom har emellertid
Riksdagen ansett det böra undersökas, huruvida öfver hufvud några undantag
från regeln angående återfallspreskription vore påkallade af giltiga
grunder, eller om icke åt sjelfva begreppet återfall skulle gifvas ett efter
inre grunder mera afpassadt innehåll, derigenom att regeln om återfallspreskription
gjordes undantagslös.

Att, på sätt justitieombudsmannen och i anslutning till honom sedermera
Riksdagen anmärkt, gällande lagbestämmelser om återfallspreskription
lida af otydlighet och äfven i öfrigt medföra vissa olägenheter och oegent -

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S.

ligheter, lärer ej kunna förnekas. De anmärkningar, hvartill lagstiftningen
i ämnet gifvit anledning, torde emellertid hänföra sig uteslutande till det
stadgade undantaget från regeln om återfallspreskription. Det ligger under
sådana förhållanden nära till hands att, på sätt Riksdagen hemstält, taga
i öfvervägande, huruvida nämnda undantagsföreskrift öfver hufvud hvilar
på giltig grund eller tilläfventyrs skulle utan olägenhet kunna, med bibehållande
af hufvudregeln, upphäfvas. En dylik åtgärd lärer emellertid ej
vara att förorda. Att lagen i fråga om vissa brott stadgar särskilt straff
för återfall, har i allmänhet sin grund i det erfarenhetsrön, att företrädesvis
dessa brott vanemessigt föröfvas och att återfall här mer än eljest
häntyder på en inrotad brottslig benägenhet, som måste med särskild!
kraftiga medel bekämpas. Grunden till stadgandena om återfallspreskription
lärer åter vara att söka i den uppfattning, att om efter ett brotts
bestraffande eu längre tid förflutit utan att brottslingen gjort sig skyldig
till återfall, ett sedermera af honom begånget nytt brott får anses närmast
framgå ur särskilda tillfälliga motiv och icke utgöra ett uttryck för den
fortfarande benägenhet för brott, som utmärker vaneförbrytaren. Men om
så är fallet, lärer det ock vara uppenbart, att den omständigheten, att eu
viss tid förflutit efter fullbordandet af straffet för ett begånget brott, icke
i och för sig bör kunna föranleda återfallspreskription, utan att det tillika
måste uppställas såsom eu ovilkorlig fordran, att gerningsmannen under
denna tid afhållit sig från gerningar, som i förhållande till det förra
brottet äro att anse såsom återfall. Att låta återfallspreskription tillgodokomma
jemväl brottslingar, som under preskriptionstiden gjort sig skyldiga
till återfall men på ett eller annat sätt undandragit sig straff —
hyilket skulle blifva följden deraf, att regeln om återfallspreskription
gjordes undantagslös — lärer alltså näppeligen vara förenligt med återtallspreskriptionens
grundtanke och skulle för öfrigt kunna medföra det
för eu naturlig rättsuppfattning föga tilltalande resultat, att ett mot slutet
af preskriptionstiden begånget brott, som efter utgången af nämnda tid
åtalades i sammanhang med ett nytt brott af samma slag, koinme att bestraffas
vida strängare än detta senare.

Vid affattande! af bestämmelser rörande återfallspreskription lärer
man sålunda icke kunna undgå att taga hänsyn till återfall, som inträffat
under preskriptionstidens lopp men blifvit ostraffadt; och då straffet för
sådan! återfall kan jemlikt 5 kap. 14 § strafflagen vara förfallet vid den
tid, då fråga, huruvida återfallspreskription inträda föreligger till pröfning,
lärer det ej låta sig göra att undvika den af justitieombudsmannen antydda
processuella olägenheten, att undersökning stundom måste vid domstol
anställas rörande ett brott, hvars bestraffande ej är i fråga, något

7

KongI. Maj sfs Nåd. Proposition N:o 8.

som emellertid ingalunda bildar ett inom rättskipningen allenastående förhållande,
utan kan förekomma äfven under andra omständigheter, såsom
vid fråga om skadestånd på grund af brottslig gerning eller i mål rörande
falsk angifvelse.

Deremot torde de brister justitieombudsmannen i öfrigt anmärkt vid
nu gällande stadgande om återfallspreskription kunna väsentligen afhjelpas,
derest åt stadgandet gifves ett i viss mån ändradt innehåll. Berörda
brister bero hufvudsakligen deraf, att förhållanden, som inträffat efter preskriptionstidens
slut, i vissa fall hindra preskriptionsregelns tillämpning.
Om, i enlighet med justitieombudsmannens af Riksdagen omfattade mening,
ifrågavarande lagbud afmattas så, att allenast hvad som inträffat under preskriptionstidens
lopp kommer i betraktande vid afgörande af frågan, huruvida
preskription inträdt, torde de af justitieombudsmannen påvisade straffrättsliga
oegentligheter vara undanröjda och den af honom anmärkta otydlighet
jemväl afhjelpt. En dylik anordning lärer ock bättre än nu gällande
regler öfverensstämma med återfallspreskriptionens väsende.

1 likhet med justitieombudsmannen har Riksdagen vidare ifrågasatt,
huruvida icke de arter af brott, hvilka skulle afbryta preskriptionen, kunde
bestämmas annorlunda än i gällande lag. Hvad justitieombudsmannen i
detta hänseende föreslagit — att sådan verkan skulle tillmätas hvarje brott,
för hvilket straff icke kunde på grund af o kap. 14 § strafflagen förfalla —
synes emellertid icke vara att förorda. Med grunderna för återfallsskärpningen
lärer, såsom justitieombudsmannen ock framhållit, öfverensstämma,
att återfallspreskriptionen afbrytes allenast genom sådana omständigheter,
hvilka häntyda på en fortfarande benägenhet för det slags
brott, hvarom fråga är, eller dermed jemförliga förbrytelser. Från denna
synpunkt kunna de nu gällande bestämmelserna ej anses fullt lämpliga;
men äfven justitieombudsmannens förslag måste härutinnan betecknas såsom
otillfredsställande. Att, såsom gällande lag, låta återfallspreskriptionen
af brytas af hvarje slags brott, som är belagdt med förlust af medborgerligt
förtroende, är tvifvelsutan mindre befogad!,, då flere af de brott, som härvid
kunna komma i betraktande — såsom exempelvis brott enligt 8 och
16 kapitlen strafflagen — äro fullkomligt artskilda från de förbrytelser,
för hvilka återfallsstraflf kan ifrågakomma, och icke kunna berättiga till
några som helst slutsatser i fråga om gerningsmannens benägenhet för
sistnämnda slags brott. Men en dylik anmärkning kan med lika fog riktas
mot justitieombudsmannens förslag, enligt hvilket egenskapen att afbryta
återfallspreskription skall tillkomma — förutom en stor del af nyssberörda
vanfrejdande brott — äfven åtskilliga andra, förbrytelser, hvilka uppenbarligen
äro af ganska ringa betydelse, då det gäller att bedöma, huru -

8 Kontjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

vida en persons återfall i tjufnadsbrott eller andra med återfallsstraff belagda
förbrytelser är att anse såsom beroende hufvudsakligen på tillfälliga
bevekelsegrund^’ eller på inrotad benägenhet för brott af den art, hvarom
fråga är. Öfver hufvud synes tillräcklig anledning ej föreligga att i förevarande
afseende taga hänsyn till andra brott än sådana, som i förhållande
till det tidigare brottet äro att anse såsom återfall. Väl är det uppenbart
att — likasom en persons tidigare uppförande i allmänhet bör komma i
betraktande vid bestämmande af straffet för ett af honom begånget brott —
det måste tillkomma domstolen att, oberoende af stadgande!™ om straffskärpning
vid återfall, fästa särskild vigt vid förbrytelser af svårare beskaffenhet
och framför allt vid gerningar, som kunna anses i någon män
beslägtade med det föreliggande brottet; men för ett behörigt iakttagande
häraf synas de strafflatituder lagen innehåller i allmänhet erbjuda fullt
tillräckligt utrymme. Enligt min tanke böra alltså gällande rättsregler om
afbrott i återfallspreskription förändras derhän, att preskriptionshindrande
verkan tillägges hvarje slags återfall i det tidigare brottet — vare sig
återfallet är af beskaffenhet att medföra vanfrejdspåföljd eller ej — men
inga andra förbrytelser.

Varder preskription afbruten genom återfall, är det tydligt att, såsom
ock justitieombudsmannen hemstält, ny preskriptionstid bör räknas
från återfallet. Följes detta före den nya preskriptionstidens utgång af
straff, som tillfullo verkställes, kommer uppenbarligen all fråga om det
tidigare brottets återfallsverkan att förfalla, då det senare brottet i sådant
fall i och för sig kan komma att verka till återfallsstraff för ånyo begånget
brott. Skulle åter straffet för det senare brottet af en eller annan
anledning afbryta,s, lärer ny preskriptionstid böra räknas från det afbrottet,
egde rum.

Bestraffning af brott, som ej är att anse såsom återfall i det tidigare
brottet, synes ej böra föranleda afbrott i preskriptionen. Till stöd
för en motsatt uppfattning har af justitieombudsmannen och andra framhållits,
att sådan bestraffning kan utgöra ett fysiskt hinder för återfall
i brott; men tillräckligt skäl synes ej föreligga att åt nämnda omständighet
tillmäta större betydelse än åt andra förhållanden, som äro egnade
att skydda mot frestelse till återfall eller eljest afhålla derifrån.

De grundsatser jag nu förordat torde enklast kunna uttryckas derigenom,
att i 4 kap. 11 § strafflagen upptages en föreskrift af innehåll
att, änskönt straff för ett brott blifvit till fullo verkstäldt, ett sedermera
begånget brott a,f samma slag ej må medföra återfallsstraff, derest den
brottslige under någon efter det förra straffets fullbordan infallande tidrymd
af tio år hvarken föröfvåt gerning, som i förhållande till det tidigare

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

brottet är att anse såsom återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning;
dervid emellertid till förebyggande af missförstånd torde böra
tydligt utmärkas, att hvarje tillgreppsbrott, äfven om det icke skall såsom
återfall straffas, i förhållande till ett tidigare tillgreppsbrott afbryter
återfallspreskription. I öfverensstämmelse härmed har jag låtit inom lagbyrån
uppgöra förslag till ändrad lydelse af nyssberörda lagrum.»

Efter uppläsande af omförmälda lagförslag, af den lydelse bilagan
litt. B vid detta protokoll utvisar, hemstälde departementschefen i underdånighet,
att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det
ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lemna bifall.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

Pilt. till Piksd. Prof. 1801. 1 Sond.

1 Afd. 8 Höft.

2

10

K (mai. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Bil. Litt. B.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 4 kap. II § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 11 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Der lagen utsätter särskilt straff för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige
till fullo undergått det för förra brottet ådöinda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo
verkstäldt, till särskildt straff för återfall dömas, der den straffade under
en tid af tio år hvarken hade begått gerning, som i förhållande till det
förra brottet utgör återfall, eller för sådan gerning undergått bestraffning.
Vid tillämpning af hvad sålunda år föreskrifvet, skall hvarje gerning, som
innefattar stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill, i förhållande till
annan sådan gerning anses utgöra återfall.

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition No 8.

11

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 1 maj 1900.

Tredje rummet.
Närvarande:

Justitieråden: Lilienbekg,

Lindbäck,

Wijkandee,

Petersson,

Cassel.

Expeditionschefen Quensel föredrog i underdånighet:
note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 20 nästlidne
april, utvisande, att Kongl. Maj:t i nåder förordna!, att högsta domstolens
utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhemtas
öfver ett inom lagbyrån upprättadt förslag till lag angående ändrad lydelse
af 4 kap. 11 § strafflagen; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Petersson fann det vara önskvärd!, att, till förekommande
af eljest möjligt missförstånd, den tidpunkt, hvarifrån den i första punkten
af andra stycket omförmälta tid af tio år skulle räknas, blefve på något
sätt angifven; och ansåg derjemte, att, om vid återfall, som inträffat inom
preskriptionstiden, straff ådömts men icke blifvit till någon del verkstäldt,
ny preskriptionstid borde räknas från domens dag. I anledning häraf ansåg
justitierådet, att ifrågavarande punkt af förslaget borde gifvas sådant innehåll,
att om, då det nya brottet begicks, tio år förflutit, sedan straffet för
det förra brottet blef till fullo verkstäldt, särskildt straff för återfall ej

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

finge ådöraas, utan så vore, att den brottslige under nämnda tid gjort sig
saker till gerning, som i förhållande till det förra brottet vore att anse
som återfall, och det nya brottet skett inom tio år efter det sagda gerning
föröfvades eller straff derför ådömdes eller till någon del verkstäldes.

Justitierådet Lindbäck ansåg, att stadgandet i första punkten af
andra stycket, såsom detta stadgande vore affattadt, icke fullt tydligt angåfve
den mening, som enligt motiven vore åsyftad, eller att till särskildt
straff för återfall icke finge dömas, der den brottslige under någon tidrymd
af tio år sedan straffet för det förra brottet var till fullo verkstäldt
och intill dess återfallet egde rum hvarken begått gerning, som i förhållande
till det förra brottet utgjorde återfall, eller för sådan gerning undergått
bestraffning.

Justitieråden Lilienberg, Wijkander och Cassel ansågo i likhet med
justitierådet Lindbäck önskvärdt, om förslaget närmare, än som skett,
kunde ansluta sig till de i motiven använda ordalag.

Ex protocollo
Aug. von ffartniansdorff.

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 8.

13

j,-! r (i<; li sfTr.ll fåll»liii-w-tv lU.fefc-fiiii

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott fredagen den 21 december 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otteb,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Justitieråden: Norberg,

Carlson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 20 april innevarande år inhemtade utlåtande öfver
det vid samma protokoll fogade förslag till lag angående ändrad lydelse
af 4 kap. 11 § strafflagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen, att den inom högsta domstolen anmärkta otydligheten
syntes på lämpligaste sätt undanrödja^, om i lagen angåfves såväl begynnelsepunkten
som slutpunkten för den period, inom hvilken den tid af tio år,
hvarunder den straffade hvarken begått återfall eller för återfall bestraffats,
skulle infalla,

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Föredragande departementschefen uppläste häruppå det sålunda jemkade
förslaget och heinstälde, att detsamma måtte, jemlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse
bilagan litt. D. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Au<j. von Hartmansdorff.

Stuckholm 1901. Kungl. Boktryckeriet. 1’. Å. Norstedt k Söner.