Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 60.
1
N:o 60.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående utsträckt
pensionsrätt för barn efter afliden delegare i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa; gifven Stockholms slott
den 1 mars 1901.
Med åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att
medgifva, det barn efter afliden delegare i folkskolelärarnes enke- och
pupillkassa må blifva berättigade till åtnjutande af pension ur kassan till
dess de fylt 21 år, dock att pensionsrätten upphör för dotter vid ingående
af äktenskap före nämnda ålder.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Nils Claeson.
bill. till kikna. Vrot. 1901. t Sand. I A/d. 49 luft. (N:o 60).
o
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj it Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
mars 1901.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikbuad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Ceaéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg.
Härefter anförde departementschefen, statsrådet Claeson:
Ang. utsträckt »I afgifven berättelse öfver verkstäld granskning af fblkskolelärarnes
förnbaZSreäfieren^e'' och pupillkassa® förvaltning och räkenskaper för åren 1894, 1895
afliden dei- ocli 1896 hemstälde de af Edei’S Kongl. Maj:t för nämnda granskning för^koieiårarnct
u^dnade revisorerna, bland annat, att Eders Kongl. Maj:t täcktes uppdraga
enke- och åt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning — såsom direktion
pupillkassa, jemväl öfver nämnda kassa — att till påföljande revision år 1900 låta
verkställa ny utredning af kassans ställning, särskild! med afseende på
ifrågasatt förhöjning af de dåvarande pensionsbeloppen. Denna hemställan
blef af Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 17 februari 1899 bifallen,
och till följd deraf anmodade direktionen professorn i matematik och
teoretisk mekanik vid tekniska högskolan A. Lindstedt att verkställa den
af revisorerna ifrågasatta utredningen.
3
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 60.
Professor Lindstedt afgaf den 6 augusti 1900 den äskade utredningen,
hvilken förelädes de under år 1900 församlade revisorerna af omförmälda
kassa. I den underdåniga berättelse, dessa den 25 augusti 1900 afgåfvo,
hafva de ur Lindstedts utredning — hvilken utredning sedermera i afskrift
af direktionen till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnats och till hvilken jag i
öfrig! tillåter mig hänvisa — anfört följande resultat: att kassans ställning
vid 1900 års början utvisat ett öfverskott, motsvarande en årsränta af
86,300 kronor eller, efter eu räntefot af 3 V2 % ett kapital af 2,466,000
kronor; att det förhållandet, att lärare i vissa fall afginge af annan anledning
än genom dödsfall eller pensionering, kunde anses orsaka eu minskning
af öfverskottets beräknade värde med omkring 150,000 kronor, hvarför
således kapitalöfverskottets värde härigenom skulle minskas till 2,316,000
kronor; att, om alla delaktighetsbelopp den 1 januari 1900 blifvit höjda
till det högsta förekommande delaktighetsbeloppet af 1,000 kronor, kassans
ställning derigenom skulle försämrats med endast 433,000 kronor och öfverskottet
således derefter ändock uppgått till så stort belopp som 1,883,000
kronor; samt att det skulle erfordras inrättandet af icke mindre än 257
nya tjenster årligen med delaktighetsbelopp af 1,000 kronor för att kassan
icke längre skulle hafva något öfverskott utan endast jemnt motsvara sina
förbindelser.
Efter omförmälan häraf yttra revisorerna vidare: Då dessa beräkningar
utförts under antagande af en så lag räntefot som 3 Va % syntes förenämnda
resultat otvetydigt gifva vid handen, att en höjning af pensionsbeloppen
utan höjning af statsbidraget vore möjlig. Men då en sådan
höjning ändock komme en del af kassans delegare till godo, derigenom
att minimidelaktighetsbeloppet redan från och med 1899 års början höjts
till 800 kronor och ytterligare komme att från och med 1901 års början
höjas på det sätt Lindstedt i sin utredning förutsatt eller till 1,000 kronor,
både icke vid 1900 års revision någon allmän förhöjning af •pensionsbeloppen
synts kunna ifrågasättas.
Deremot hade revisorerna fäst sin uppmärksamhet vid ett annat förhållande,
som vore i hög grad behjertansvärdt. Jemlikt § 13 i nådiga
reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den 15 oktober
1875 vore barn efter delegare berättigade till pension intill 16 års ålder.
Efter denna ålder kunde sou eller ogift dotter endast under synnerligen
ömmande omständigheter efter direktionens bepröfvande tilldelas understöd.
I de sällsynta fall, då understöd af sistberörda slag utdelades, vore detta
understöd endast änmadt att nödtorftigt uppehålla lifvet för eu varelse,
som genom kroppslig eller andlig sjukdom förlorat möjligheten att vara
samhället till nytta. Den pension deremot, hvartill barn efter delegare
4
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o t>0.
vore berättigade, både till uppgift att möjliggöra deras uppfostran till
nyttiga medlemmar af samhället. Denna barnpensionernas vigtigaste uppgift
syntes emellertid i hög grad motverkas derigenom, att pensionsrätten
upphörde vid eu så tidig ålder som 16 år. Det funnes vill i våra dagar
knappast någon lefnadsbana utom möjligen tjenarens, för hvilken barnet
redan vid 16 års ålder vore så utbildadt, att det kunde försörja sig sjelft.
Det funnes icke heller, revisorerna veterligt, någon annan enke- och pupillkassa,
i hvilken barnens pensionsrätt upphörde vid så tidig ålder som i
folkskolelärarnes. Revisorerna hade i detta hänseende inhemtat, att i civilstatens
och tullstatens enke- och pupillkassor pensionsrätten upphörde för son
vid fylda 21 år och för dotter vid fylda 25 är, att i elementarlärarnes enkeoch
pupillkassa pensionsrätten upphörde för barn af båda könen vid fylda
21 år och att hos föreningen till understöd för enkor och oförsörjda barn
efter häradshöfdingar, landssekreterare och landskamrerare pensionsrätt tillkomme
dotter till dess hon trädde i gifte och son till fylda 21 år.
Det kunde väl, säga revisorerna, icke förnekas, att nu omförmälda
missförhållanden i viss mån innebure något i socialt hänseende nedsättande
för folkskolelärarekåren, som dock utgjorde eu så samhälls vigtig klass af
medborgare. Att missförhållandet lätt och utan nämnvärd kostnad kunde
ändras, framginge af Lindstedts förenärrmda utredning. Vid sina undersökningar
hade han nämligen a.n vän dt tal, hvilka beräknats under antagande
att barnens pensionsrätt fortginge till fylda 21 år, och derefter vidtagit
eu korrigering med hänsyn till de i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
rådande förhållanden. Denna korrigering uppginge till omkring 280,000
kronor, och om den fråndroges öfverskottet, hvilket, såsom nämnts, blifvit
beräknadt till 1,883,000 kronor, komme detta ändock att utgöra 1,603,000
kronor.
På grund af hvad revisorerna sålunda anfört hafva de hernstält om
sådan ändring i nådiga reglementet för enke- och pupillkassa^ att barn
efter delegare skulle vara berättigade till pension intill 21 års ålder.
(ifver denna revisorernas framställning har direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning den 16 februari 1901 afgifvit infordradt
utlåtande. Lika med revisorerna erinrar dervid direktionen till en början,
att det af Lindstedt eventuelt uppstälda antagandet om höjning af delaktighetsbeloppet
till 1,000 kronor för samtliga enke- och pupillkassan
tillhörande läraretjenster numera — jemlikt nådiga kungörelsen den 1
juni 1900 — blifvit en verklighet. Ätt denna ändring inträdt ett år senare
än Lindstedt vid sin beräkning förutsatt, utöfvade ej någon anmärkningsvärd
korrigering af det resultat, som denna åtgärd beräknats med
-
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.
föra. Någon sannolikhet syntes deremot icke förefinnas för att tillväxten
af nyinrättade tjenster under de kommande åren skulle hinna upp till
den siffra, som, efter hvad nyss anförts, skulle förändra kassans läge från
öfverskott till allenast ett jemnt motsvarande af kassans förbindelser. I
den delen borde bemärkas, att under den sista tioårsperioden, hvarom
uppgifter kunde lemnas, d. v. s. för åren 1890 —1899, medeltalet årligen
tillkomna tjenster stannat vid 114, eu siffra icke ens uppgående till hälften
af den utaf Lindstedt angifna. Då härtill komme, att till grund för den
utförda undersökningen med lofvärd varsamhet lagts en räntefot af allenast
o Vi procent, syntes man i betraktande jemväl af den stegring i räntan,
som på senaste åren inträdt och ännu fortfore, ega god anledning
att antaga, att, om kassans förpligtelse!’ icke ökades på ett mera ingripande
sätt utöfver hvad som nu gälde, dess ekonomiska läge skulle blifva
fullt tryggadt.
Direktionen anför vidare, bland annat:
Revisorerna ville nu, att de goda tillgångar, hvilkas befintlighet konstaterats,
på ett berättigadt sätt skulle tillgodogöras genom höjande af
barnpensionens åldersgräns från 16 till 21 år. Den minskning i det befintliga
öfverskottet, som häraf skulle vållas, antoges efter Lindstedts uträkning
uppgå till 280,000 kronor, och ändock skulle sedermera ett kapitalöfverskott
af 1,603,000 kronor finnas i behåll. Till stöd för sin
underdåniga framställning i nyssberörda afseende hade revisorerna åberopat
de föreskrifter angående ålder för upphörande af barns pensionsrätt,
som gälde i vissa andra pensionsanstalter. Till hvad härom anförts
torde böra erinras, att jemväl i presterskapets enke- och pupillkassa,
i arméns nya enke- och pupillkassa samt i enke- och pupillkassan vid
Stockholms stads embetsverk pensionsåldern för söner och ogifta döttrar
vore bestämd till 21 år och att denna ålder vore i telegrafverkets enkeoch
pupillkassa äfvensom i statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa
satt till 18 år samt i lotsverkets enskilda pensionsinrättning bestämd för
söner till 17 år och för ogifta döttrar till 21 år.
Särskild betydelse borde vidare tilläggas hvad i detta afseende innehölles
i det förslag, hvilket den 28 maj 1894 afgifvits af den komité,
som af Eders Kongl. Maj:t förordnats att afgifva betänkande angående
ordnandet i dess helhet af pensionsväsendet för statens civile tjenst!nnehafvare,
och hvilket förslag afsett pensionerings ordnande i större omfattning
än som genom någon nu verkande pensionsanstalt egde rum. Eldigt
§ 9 i denna komités förslag till reglemente för, såsom benämningen lydde,
civilstatens pensionskassa för enkor och barn vore hithörande bestämmelser
så formulerade, att barn åtnjöte dem tillagd pension intill dess de
6
Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.
uppnått ''21 års ålder eller dessförinnan trädde i äktenskap. I motiveringen
härför yttrades, att komitén, som funnit den i ett par för civilstatens
grupper nu befintliga pensionsanstalter antagna åldern af 25 år,
intill hvilken dotter finge åtnjuta pension, kunna utan vidare betänklighet
nedsättas, beträffande frågan huruvida barn borde blifva i åtnjutande af pension
antingen till 18 eller till 21 års ålder ansett sig icke böra lemna det
förhållandet obeaktadt, att barn till eu tjenstinnehafvare ännu icke vid 18
års ålder i allmänhet torde hafva hunnit förvärfva sig den utbildning,
som med de i senare tider allt mera stegrade anspråk fordrades för att
kunna erhålla anställning eller egna sig åt yrke, hvarigenom de sjelfva
kunde bereda sig utkomst. Med anmärkning att stegringen i kostnaderna
genom åldersgränsens bestämmande till 21 i stället för 18 år vore så
föga känbar, att den kunde anses sakna praktisk betydelse, samt att i
allt fall delegarne sjelfva här skulle bestrida kostnaderna, stannade komitén
vid att föreslå åldersgränsen till 21 år, hvilken, såsom komitén yttrade,
»hittills den vanligaste, jemväl af delegarne sjelfva torde anses vara
den för deras förhållanden lämpligaste».
Så vidt direktionen kunnat finna, hade icke vare sig statskontoret
eller någon annan af de myndigheter, som yttrat sig öfver detta förslag,
haft något att erinra mot hvad om barns pensionsålder deri innehölles.
Denna omständighet borde tillmätas desto större betydelse i afseende å
det förslag, hvilket revisorerna framstält, som en förändring af den nu
bestämda åldersgränsen för folkskolelärares barns pensionsrätt, derest eu
sådan åvägabragtes, lämpligen borde öfverensstämma med hvad som för
andra större grupper af pensionsberättigade barn kunde förutses blifva
mera allmänt gällande.
I afseende å kostnaderna för uppfostran och möjligheten att inom
viss ålder vinna nödig utbildning i de yrken, hvartill anlag och andra
omständigheter kunde hänvisa, syntes någon skiljaktighet icke förefinnäs
mellan folkskolelärares barn och andras, för hvilka, genom statens försorg
pensionsanstalter anordnades. Det läge derför något berättigad! i revisorernas
uttalande, att den för folkskolelärares barn så lågt som till 16
är satta åldersgränsen för pensions åtnjutande vore ett missförhållande,
som innebure något i socialt hänseende för folkskolelärarekåren nedsättande.
Vid frågans bedömande borde icke förbises att, ehuru folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa allt ifrån dess grundande åtnjutit anslag af staten,
beloppet deraf dock städse understigit de bidrag till kassan, som delegarne
i årsafgifter betalat, och att differensen dessa insatser emellan,
som tidigare icke varit så betydande, dock under kassans utveckling alltjemt
ökats och nu hunnit derhän, att, såsom af den föreliggande revi
-
7
Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 60.
sionsberättelsen kunde ses, för det sist afsilande räkenskapsåret statens
bidrag icke motsvarade hälften af delegarnes pensionsafgifter. Det välstånd,
hvartill kassan kommit, och det öfverskott i tillgångar, som förefunnes,
finge derför i främsta rummet anses åvägabragt genom delegarnes
insatser. Häri läge onekligen ett skäl, hvarför afseende borde fästas vid
sådana genom revisorerna framstälda förslag, som utan svårare påkänning
för kassan kunde genomföras och som för öfrig! kunde anses billiga,
desto hellre som revisorerna, hvilka väl finge anses förtrogna med de
önskningar, som inom folkskolelärarekåren mera allmänt hystes, vore de
enda organ, genom hvilka delegarne representerades och enligt reglementets
bestämmelser kunde direkt bevaka sina intressen.
Med stöd af hvad sålunda anförts och under förutsättning att en
mera allmän pensionslagstiftning, om den genomfördes, icke kunde antagas
komma till det resultat, att. en lägre åldersgräns för barnpensioneringen
borde sättas än till 21 åi*, har direktionen i sitt utlåtande tillstyrkt
bifall till revisorernas berörda hemställan.
o
År 1875 lemnade Riksdagen, i anledning af nådig proposition, ordinarie
anslag å 54,000 kronor för inrättande af en pensionsanstalt för
folkskolelärares enkor och barn, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
vissa af komiterade uppgjorda grunder, hvilka finnas återgifna i det protokoll
öfver ecklesiastikärenden den 9 januari 1875, som låg till grund för
den nådiga propositionen i ämnet. Bland dessa grunder för den tillämnade
pensionsanstalten ingick den bestämmelsen, att delegares barn
skulle vara pensionsberättigade till dess de uppnått 10 års ålder, till stöd
hvarför anfördes, att vid nyssnämnda ålder »de liksom allmogens barn
antagas kunna försörja sig sjelfva».
Att denna bestämmelse, som vid upprättandet af folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa intogs i § 18 af det för kassan den 15 oktober 1875
utfärdade nådiga reglementet, undergår ändring i syfte, som af kassans
revisorer nu ifrågasatts, eller sålunda, att åldersgränsen förhöjes till 21 år,
synes mig väl befogadt. De förändrade tidsförhållandena tala ur flere
synpunkter härför, och jag kan helt visst nöja mig med att hänvisa till
hvad revisorerna och direktionen anfört i fråga om önskvärdheten af
denna förhöjning. Fordringarna härpå vinna ökad kraft genom de anförda
exemplen från åtskilliga andra pensionsinrättningar, och den verkstälda
utredningen ådagalägger, att. folkskolelärarnes enke- och pupillkassas
ekonomiska ställning utan svårighet medgifver vidtagandet, af den
begärda ändringen. Härvid bör likväl enligt min mening iakttagas, att,
i likhet med hvad som i åtskilliga andra reglementen för pensionsinrätt
-
8
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 60.
ningar är stadgadt, dotters rätt till pension bör upphöra redan före den
eljest bestämda åldern, derest hon ingår äktenskap.
På grund häraf och då, med hänsyn till Riksdagens nyss anmärkta
beslut i fråga om beviljande af statsanslag till kassan, den ifrågasatta
förhöjningen af åldersgränsen icke torde kunna stadgas utan Riksdagens
bifall, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t, täcktes föreslå
Riksdagen att medgifva, det barn efter afliden delegare i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa må blifva berättigade till åtnjutande af
pension ur kassan till dess de fylt 21 år, dock att pensionsrätten upphör
för dotter vid ingående af äktenskap före nämnda ålder.»
Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfrige
ledamöter, i nåder gilla och bifalla; och skulle nådig
proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Gustaf Norström.
Stockholm, Irar Hieggströma Boktryckeri A. B. 1901