Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

1

N:o 44.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen i anledning af
underdånig ansökning om koncession å anläggning af
jernväg från Kiruna station vid statsbanan mellan Gellivare
och riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens län;
gifven Stockholms slott den 22 februari 1901.

Med öfverlemnande af det i ämnet i Statsrådet förda protokoll, vill
Kongl. Maj:t härmed lemna Riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning
af en underdånig ansökning om koncession å anläggning af jernväg
från Kiruna station vid den under byggnad varande statsbanan mellan
Gellivare och riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens län; viljande
Kongl. Maj:t, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga den slutliga
pröfningen af koncessionsansökningen.

De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bih. till Riktd. Prot., 1901. 1 Sami. 1 Afd. 36 Raft. (N:o 44.)

1

2

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 22
februari 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg och
Husberg.

Föredragande departementschefen statsrådet herr von Krusenstjerna
anförde:

Uti särskilda den 18 oktober och den 9 november 1899 inkomna
underdåniga ansökningar hafva civilingeniören G. Thisell, vice häradshöfdingen
P. H. Santesson, civilingeniören G. A. Granström och auditören
E. D. W. Martin anhållit om tillstånd att anlägga och trafikera dels
jernväg af 42,7 km. längd från stationen vid Luossajärvi (hvilken station
numera benämnes Kiruna) å den under byggnad varande statsbanan
mellan Gellivare och riksgränsen förbi Mertainen till Svappavaara i
Norrbottens län dels ock en 24,8 km. lång bibana från nämnda jernväg vid
Mertainen till Ylipää samt derom att den mark, som erfordrades för banornas
anläggning med dertill behöfliga stations- och vaktstuguområden, sido -

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

schaber, grus- och stentag samt för afdikningar utanför banområdet
för banvallens torrläggning, måtte, för så vidt den tillhörde staten,
till sökandena kostnadsfritt upplåtas och att rättighet måtte beviljas
sökandena att å enskildes områden genom expropriation förvärfva erforderlig
mark äfvensom att åt ifrågavarande jernvägar måtte beredas
samma skydd, som tillkommer statens jernvägar.

Beträffande omförmälda bibana från Mertainen till Ylipää, hvilken
bana skulle hafva till ändamål att bereda möjlighet för bearbetande af det
vidsträckta malmfältet vid Ylipää, hafva emellertid sökandena uti en den
27 oktober 1900 inkommen skrift anhållit, att ansökningen om koncession
å denna handel måtte få hvila, till dess vidare undersökningar af omfattningen
af jernmalmsfyndigheterna vid Ylipää hunnit ega rum. Vid
den år 1899, på grund af nådigt beslut den 19 maj samma år, verkstälda
undersökning af mindre kända malmfyndigheter inom Jukkasjärvi
malmtrakt och dess omgifningar, utröntes, att å det helt och hållet
jordtäckta område af 1,500,000 qvadratmeter vid Ylipää, inom hvilket
område kompassdrag angifver, att jernmalm skulle vara att finna, samlad
malm ännu icke anträffats, hvadan de förhoppningar, som man helt
naturligt gjort sig med anledning af det vidsträckta kompassdraget,
sålunda icke dittills blifvit bekräftade.

Vid dessa förhållanden och då sökandena icke meddelat, att nagra
ytterligare, till bättre resultat ledande undersökningar af tillgången på
samlad malm egt rum vid Ylipää, torde framställningen om koncession
å bibanan från Mertainen till Ylipää icke för närvarande föranleda vidare
yttrande.

I fråga om jernvägsanläggningen mellan Kiruna och Svappavaara
hafva sökandena anfört, att densamma vore afsedd att bereda möjlighet
för tillgodogörande af befintliga rika malmtillgångar, särskildt å Mertainens,
Svappavaara och Leveäniemi malmfält, äfvensom att i öfrigt
bereda kommunikationer och dermed ökad odlingsmöjlighet åt de trakter
i närheten af Kalix och Torne elfdalar, som jernvägen skulle
komma att genomgå och närma sig.

Svappavaara vore ett af Norrlands större malmfält. Redan kommissionen
af år 1875 hade påvisat detta. Senare undersökningar och
icke minst de officiella sådana, som på statens bekostnad egt rum ar
1899, hade bekräftat, att så vore förhållandet, samt ytterligare gifvit
vid handen, att jernmalmsfälten der hade en vida större utsträckning
och ett vida större värde än förr antagits. Svappavaara vore äfven
det äldsta kända malmfältet i Norrbotten. Innan malmbrytningen på
allvar påbörjats vid Gellivare, hade Svappavaara varit Norrlands mest

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

bearbetade gruffält, der schakten i grufvorna redan nått ett djup af
omkring 100 meter.

Det nyupptäckta malmfältet inom Leveäniemi, liggande på ett
afstånd af endast 1,500 meter från Svappavaara malmfält, vore ändå
större och värdefullare än Svappavaara.

Vidare förmälde sökandena sig hafva för afsigt att inom landet
förädla en del af den fosforfria malmen från malmfälten i den mån sådant
vore förenligt med den begränsade tillgången å träkol. Denna malm
komme att fraktas österut till Luleå.

Derjemte tillkännagåfvo sökandena, att deras afsigt vore att hafva
den ifrågavarande lokalbanan färdig samtidigt med att statsbanan mellan
Gellivare och riksgränsen öppnades för trafik, samt att de förbunde
sig att, beträffande såväl banans byggnadssätt som anordningarne rörande
trafiken å densamma, underkasta sig de bestämmelser, som gälde
för nämnda statsbana.

Af de vid ansökningen fogade planer och kostnadsförslag inhemtas
hufvudsakligen följande:

Den föreslagna jernvägslinien Kiruna—Svappavaara utgår från blifvande
stationen Kiruna å den under byggnad varande statsbanan Gellivare—riksgränsen
och går med sydostlig hufvudrigtning öfver uteslutande
obebodda samt mestadels myrlända och jemna marker fram till
Svappavaara, der ändbangård anlägges mellan malmberget och Svappavaara
by. Banan, som framdragits straxt söder om Mertainens malmfält,
ligger till hela sin längd, hvilken uppgifvits till 42,7 kilometer
förutom sidospår å stationer beräknade till 2,6 kilometer, inom Jukkasjärvi
socken.

Följande allmänna bestämmelser hafva föreslagits för banan:

spårvidd.........................................................................................

skenor af stål, vägande för meter .......................................

syllens längd.................................................................................

största lutning å banan .............................................................

minsta krökningsradie i hufvudspår ....................................

ballastens krönbredd................................................................

» djup från syllens öfverkant till balansplanet.

banvallens krönbredd ................................................................

jordskärnings bredd i balansplanet........................................

» sidolutning........................................................

bergskärnings bredd i balansplanet för två diken.........

» » » ett dike.............

» sidolutning ......................................................

minsta dimension å afloppstrumma.........................................

1,435

m.

..... 40

kg.

..... 2,7

m.

..... 10

°/oo.

..... 600

m.

3,3

»

0,6

»

5,8

»

9,8

»

.... 1 : 1,5

5,82

X)

5,26

»

... 1 : 0,2

0,6 X 0,6

»

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Förslaget upptager sju broar, den längsta med ett spann om
10 m., alla med landfästen i kallmur med de tre öfverstå skiftena i
cementbruk och å naturlig grund.

Förslaget innehåller vidare kostnad för anslutuing till Kiruna bangård,
ändstation vid Svappavaara, 13 vaktstugor, 2 Sanmästarestugor,
2 vattenstationer, 1 vändskifva, 1 lokomotivstall, stängsel på båda sidor
om banan, telegraf och signaler samt rullande materiel.

Kostnaderna äro, utom för rullande materiel, beräknade till 1,869,000
kronor, motsvarande för kilometer, utan rullande materiel, 43,770 kronor.

För rullande materiel upptages ett belopp af 3 millioner kronor.

I fråga om kostnaden för den föreslagna jernvägen från Kiruna till
Svappavaara tillåter jag mig redan i detta sammanhang erinra, att jernvägsstyrelsen
i underdånig skrifvelse den 26 oktober 1900 anmält, attcivilingeniören
Thisell, å egna och medintressenters i Svappavaara malmfält
vägnar, hos jernvägsstyrelsen anhållit att, till förekommande af dröjsmål,
derest från behörigt håll yrkande skulle göras om banans byggande
såsom statsbana, styrelsen måtte förordna en eller flera sakkunniga
personer att ej mindre verkställa kontrollstakning af ifrågavarande
jernvägslinie och i öfrigt genomgå och kontrollera de genom intressenternas
försorg anstälda undersökningar och utarbetade kostnadsförslag
än äfven föreslå de ändringar och förbättringar, som kunde befinnas
erforderliga i de koncessionsansökningen bifogade förslag, eller med ett
ord att anställa en sådan undersökning af oftanämnda jern vägsförslag,
som skulle befinnas nödig, i fall fråga vore att bygga jernvägen såsom
statsbana, äfvensom att Thisell förbundit sig att gälda alla med undersökningen
förenade kostnader.

Sedan jernvägsstyrelsen den 9 november 1900, enligt sin hemställan,
erhållit nådigt bemyndigande att på sökandens bekostnad låta
utföra den begärda granskningen och utredningen, anförtroddes detta
uppdrag åt arbetschefen vid statsbanans mellan Gellivare'' och riksgränsen
södra distrikt, civilingeniören G. Höjer med biträde af afdelningsingeniören
E. Holmgren. Den 3 innevarande februari afgaf Höjer utlåtande,
åtföljdt af nytt kostnadsförslag. Detta slutar å 3,300,000 kronor
utan rullande materiel, hvilken sistnämnda för sig upptagits, liksom
i det ursprungliga kostnadsförslaget, till 3 millioner kronor. Orsaken till
deri betydliga höjningen i kostnad för bana utan rullande materiel från
1,869,000 kronor till 3,300,000 kronor uppgifves i utlåtandet vara —
förutom att banan förlängts från 42,7 till 43,B km. i lmfvudspår och
från 2,c till 7 km. i sidospår — ökning å så godt som alla poster såväl
i arbetsqvantiteter som i pris.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

En sammanställning af de båda kostnadsförslagen visar följande
resultat:

terrasseringsarbeten .............................

broar .........................................................

trummor ...................................................

vägöfverfarter..........................................

stängsel ...................................................

öfverbyggnad ..........................................

ballastning................................................

banbevakningsbostäder ........................

telegraf och signaler ..........................

grödes- och skogsersättningar .........

bangårdar och vattenstationer .........

tillägg för arbetsledning m. m. (enligt
koncessionsansökningens förslag
18 procent, enligt Höjers förslag
20 procent) ......................................

motsvarande per km. utan rullande
materiel ..............................................

Koncessionsansök

Höjers

ningens förslag:

förslag:

kr.

359,100: —

kr. 853,100: 50

»

83,835: —

»

187,800: —

54,556: —

»

124,355: —

»

3,850: —

»

2,000: —

»

24,930: —

25,000: —

»

578,325: —

)>

753,200: —

»

203,877: —

»

265,650: —

»

79,000: —

»

109,000: —

»

14,962: 85

y>

17,600: —

»

2,140: —

y>

2,200: —

»

179,000: —

y>

404,000: —

»

285,424: 15

»

556,094: 50

kr.

1,869,000: —

kr.

3,300,000: —

kr. 43,770: — kr. 75,688: —

Till följd af nådig remiss å ansökningen om koncession å jernvägsanläggning
från Kiruna till Svappavaara har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
insändt protokoll vid sammanträde med ortsinvånarne i tingshuset i
Wittangi den 18 december 1899, yttrande af afvittringsstyresmannen
i länet H. W. Boström äfvensom eget underdånigt utlåtande af den 12
januari 1900.

På sammanträdet i Wittangi, till hvilket infunnit sig ombud
för Jukkasjärvi, Svappavaara och Wittangi m. fl. byar samt åtskilliga
enskilda personer, förklarades enhälligt, att ingen anmärkning vore att
göra mot banans föreslagna sträckning. I fråga om banans nytta och
lämplighet för orten afgafs samstämmigt det yttrande, att den vore så
godt som ett lifsvilkor för hela kommunen derigenom,

att afståndet till stambanan skulle betydligt förkortas och att god
arbetsförtjenst bereddes befolkningen under byggandet;

att störa vidder användbar odlingsmark skulle uppodlas och en
talrik fast befolkning uppstå, åtminstone i trakten af Svappavaara;

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

att inflyttningarne af svensk befolkning till grufvorna skulle påskynda
svenska språkets spridning till de aflägsnaste orter inom kommunen; att

befolkningen i Svappavaara och Jukkasjärvi byar, som ursprungligen
varit svensk och tills nu delvis bevarat sitt svenska kynne, men
förlorat språket, ganska snart skulle återtaga sitt rätta språk, svenskan;

att genom lättnad i kommunikationer och godt pris för ortens alla
produkter kommunens betryckta ställning skulle genast vid arbetenas
påbörjande betydligt underlättas och snart förbytas till välstånd; samt

att äfven andra kommuner, såsom norra delen af Pajala, Muonionalusta
kapellförsamling och Enontekis socken, blefve delaktiga af nyssnämnda
förmåner.

Afvittringsstyresmannen har meddelat, att banan å 20 km. närmast
Kiruna ginge öfver kronopark och derefter öfver häradsallmänning och
Svappavaara bys område.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har anfört, att de trakter,
banan komme att genomlöpa, vore, frånsedt Svappavaara by och de uppspirande
grufsamhällena vid Luossavaara och Kiirunavaara, för närvarande
helt och hållet obebygda och, ehuru de vore belägna invid
och delvis ofvanför barrskogsgränsen samt således måste anses för
skogsbörd mindre tjenliga, dock inneslöte vidsträckta områden, hvilka
redan vore eller genom lämplig behandling kunde blifva gräsbärande
och lemna tillfälle till bosättning och utkomst åt idkare af boskapsskötsel.
Den ifrågasatta jernvägen och den bergverksrörelse, som
deraf möjliggjordes, blefve otvifvelaktigt en mägtig häfstång för utvecklingen
af denna i mångt och mycket vanlottade utkant af vårt land
och ett godt medel att derstädes införa och rotfästa svenskt språk
och svensk odling. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tvekade
derföre icke att på det lifligaste tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga
ansökningen, dock med vilkor, att sökandena till pris, som af
domänstyrelsen bestämdes, ersatte den skog af saluvärde, som tilläfventyrs
blefve fäld vid jernvägens anläggning.

Uti underdånigt utlåtande den 5 mars 1900 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillkännagifvit, att de för banbyggnaden föreslagna
tekniska bestämmelserna i allmänhet öfverensstämde med dem, som
gälde vid statsbanan Gellivare—riksgränsen.

T öfrigt bär väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört hufvudsakligen
följande:

Under förutsättning att de malmtillgångar, som den af sökandena

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

föreslagna jernvägen vore afsedd att frakta, förefunnes till sådan myckenhet
och beskaffenhet, att desamma kunde anses utgöra en säker
ekonomisk grund för anläggningen, hvilket syntes bestyrkas af resultaten
utaf de undersökningar rörande malmfyndigheterna i Svappavaara
och närliggande trakt, hvilka på statsverkets bekostnad utförts under
såväl år 1875 som år 1899, funne styrelsen de fördelar, som anläggningen
af denna jernväg skulle medföra, vara så betydliga, att dess
utförande borde befrämjas.

I likhet med hvad styrelsen yttrat i underdåniga utlåtanden den
19 november 1892 och den 2 oktober 1896 rörande då ifrågasatta koncessioner
å jernvägen Gellivare—riksgränsen, ansåge styrelsen jemväl
bibanan från Svappavaara till Kiruna vara egnad att utföras såsom stambana,
bland annat, på grund deraf, att densamma i viss mån hade samma
ändamål som berörda bana, nemligen att tillgodogöra nu värdelösa mineralrikedomar
och att derigenom främja kulturen i dessa nordliga
trakter af riket, samt att detta mål skulle säkrare och bättre uppnås,
om bibanans anläggning och trafik ombesörjdes af hufvudbanans förvaltning,
hvarigenom icke blott skulle vinnas besparing i kostnaden
för personal och materiel, utan äfven förebyggas eljest lätt uppstående
konkurrens om arbetskrafter och tvister om rätten till transport af ökad
godsmängd på hufvudbanan, som med ungefär lika eller måhända något
mindre trafikförmåga än bibanan, redan hade en väsentlig del af denna
förmåga tagen i anspråk af ingånget aftal om frakt af malmen från
Kiirunavaara och Luossavaara gruffält.

Såsom statsbana skulle den föreslagna jernvägen Kiruna—Svappavaara
genom en böjning närmare Torne eif och Jukkasjärvi kyrkoby
med en ringa förlängning komma att vida kraftigare befrämja landets
odling i den härtill lämpliga floddalen och bättre befordra tillförseln af
ladugårdsprodukter till de nya grufsamhällena än den nu föreslagna
jernvägen, som i nästan rätlinig rigtning vore framdragen nära och
å vissa sträckor ofvanför barrskogsgränsen, hvarest förutsättningarna fölen
jordbrukande befolknings utkomst vore svaga.

På grund häraf ansåge sig styrelsen böra förorda, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes hos Riksdagen äska nödiga medel till utförande af den
föreslagna jernvägen med ofvan angifna jemkning i liniens plan, derest
sådan vid närmare undersökning visade sig lämplig.

I händelse Eders Kongl. Maj:t icke skulle pröfva skäligt att
låta vidtaga åtgärder för utförande af ifrågavarande jernväg såsom
statsbana, ansåge sig styrelsen ega giltig anledning att i underdånig -

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

het förorda, att den sökta koncessionen blefve på vissa angifna vilkor
och förbehåll beviljad.

Då hufvudbanan Luleå—Gellivare—riksgränsen, såsom ofvan anförts,
hade en väsentlig del af sin trafikförmåga tagen i anspråk af äldre
trafikförbindelser, ansåge styrelsen det vara nödvändigt att redan vid beviljande
af koncession å dess nu afsedda bibana bestämma den godsmängd,
som dennas intressenter egde rätt att få befordrad på hufvudbanan i ena
eller båda rigtningarne, hvilken godsmängd torde böra bestämmas på
förslag af jernvägsstyrelsen, som vore i tillfälle bedöma hufvudbauans
trafikförmåga inom den högfjellsregion, hvaröfver densamma vore framdragen
såsom den första vägförbindelsen.

Öfriga af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna vilkor och
förbehåll öfverensstämma med dem, som pläga intagas i alla jernvägskoncessioner
och torde icke nu tarfva särskild redogörelse.

Sedan i anledning af hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
yttrat sökandena anfört, att den malm qvantitet, de önskade få framforslad
mellan Kiruna och riksgränsen, enligt beräkningar skulle komma
att utgöra:

år 1903 en relativt mindre Qvantitet,

» 1904 omkring 500,000 ton,

» 1905 » 700,000 »

» 1906 och följande år 1,200,000 å 1,500,000 ton,
har jernvägsstyrelsen uti underdånigt utlåtande den 26 april 1900 anfört
väsentligen följande:

I likhet med de myndigheter, som förut i ärendet afgifvit yttranden,
funne jernvägsstyrelsen de fördelar, som vore att förvänta genom
anläggande af ifrågavarande lokalbana från den blifvande statsbanestationen
Kiruna till Svappavaara, vara af den betydenhet, att denna
banas utförande borde af det allmänna främjas. Såsom i ärendet framhållits,
vore denna jern vägsanläggning nödvändig för tillgodogörandet
af de i dessa trakter befintliga malmtillgångar, och otvifvelaktigt vore
att efter banans anläggning ej obetydliga sträckor odlingsbar mark i
banans närhet komme att utgöra ett lämpligt fält för boskapsskötsel,
hvarförutom jernvägsföretaget komme att kraftigt bidraga till utbredande
och betryggande af den svenska kulturen i dessa landsdelar.
Styrelsen, som sålunda anslöte sig till de i ärendet förut gjorda
uttalanden rörande jernvägsförctagets nytta och behöflighet, funne sig
dessutom ega så mycket giltigare anledning att tillstyrka dess utförande,
som derigenom stäldes i utsigt för statens jernvägar att erhålla

Bill. till lli/csd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 36 luft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

ökad vinst genom den malmtransport, som medelst den nu ifrågasatta
jernvägen skulle komma att tillföras statsbanan mellan Kiruna och
riksgränsen.

Om styrelsen sålunda ansåge sig ega fullgiltig anledning tillstyrka
jernvägsföretagets utförande, förefunnes deremot, enligt styrelsens
förmenande, icke nog talande skäl för denna banas anläggande
genom statens försorg. Såsom utgörande under nuvarande förhållanden
allenast en bibana till den blifvande Ofotenbanan, torde nemligen
den nu ifrågasatta banan, mot livilkens föreslagna sträckning ej af
ortsinvånarne framstälts någon anmärkning, icke vara af annan än
lokal betydelse samt koncession å jern vägsföretaget således icke böra
sökandena förvägras.

I anledning af väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uttalande i fråga
om bestämmande af den godsmängd, bibanans intressenter skulle ega
rätt att få befordrad på hufvudbanan i ena eller båda rigtningarna, hade
styrelsen, med fästadt afseende derå att malmen från dessa trakter hufvudsakligen
vore afsedd att exporteras öfver Ofoten, låtit verkställa en utredning
rörande statsbanans trafikförmåga å linien Kiruna—riksgränsen,
af hvilken utredning framginge, att den malmqvantitet, som efter fullbordande
af Ofotenbanan skulle kunna årligen framforsias å linien
Kiruna—riksgränsen utöfver den qvantitet af 1,200,000 ton, som för
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolags räkning skulle fraktas, icke torde
under vanliga förhållanden komma att understiga 1,500,000 ten. Och
hade styrelsen för Norges statsbanor på gjord förfrågan förklarat, att
Narvik—riksgränsbanans eller Sildvik (20 km)-riksgränsbanans transportförmåga
torde medgifva en årlig transport af 1,500,000 ton utöfver
nyssnämnda qvantitet af 1,200,000 ton; detta dock under förutsättning
att transporten jemnt fördelades hela året om samt erforderlig ökning
af malmvagnparken skedde direkt för den nya trafikantens räkning
likasom ock beliöfliga anläggningar och anordningar vid Sildvik
(en tillämnad lastplats vid Rom bak sfjorden innanför Narvik).

Enligt kontrakt den 2 juli 1898 hade, fortsätter jern vägsstyrelsen,
svenska staten tillförsäkrat förenämnda bolag rätt att å jernvägen
Gellivare—riksgränsen för bolagets räkning frakta årligen ofvannämnda
qvantitet, 1,200,000 ton, jernmalm eller af sagda myckenhet förädlad
produkt. Denna rätt vore bolaget tillerkänd på grund af särskilda förhållanden
vid banans tillkomst, men någon förpligtelse för statens jernvägar
att derutöfver frakta viss malmqvantitet för vare sig sagda bolag
eller nu ifrågavarande koncessionssökande eller andra bibaneintressenter
borde, enligt styrelsens åsigt, icke ifrågakomma, utan torde dylik träns -

It

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

port, jemlikt gällande trafikreglementes bestämmelser, böra verkställas
i den mån förhandenvarande transportmedel sådant medgåfve.

På grund af det anförda har jernvägsstyrelsen hemstält, det Eders
Kongl. Magt täcktes i nåder meddela sökandena rättighet att anlägga
och till allmänt begagnande mot afgift upplåta jernväg af 1,435 meters
spårvidd från Kiruna till Svappavaara.

Chefen för generalstaben bär i afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkt
bifall till koncessionsansökningen, och chefen för fortifikationen
har icke haft något att erinra mot ansökningen.

Slutligen har, till följd af nådig remiss, domänstyrelsen den 19 juni
1900 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och dervid till en början
erinrat, att den föreslagna jeruvägslinien i sin helhet läge inom den
s. k. öfre barrskogsregionen, som karakteriserades af svag växtlighet
och glesa skogsbestånd, samt vidare yttrat, ätt faran af eldskada genom
en jernvägsanläggning vore der desto större, som de trakter banan
genomskure vore till väsentligaste delen obebygda och brist på folk
alltså omöjliggjorde ett hastigt dämpande af skogseld, hvilken, en gång
lössläppt, sprede sig till större vidder och orsakade oberäknelig skada,
hvadan vissa försigtighetsmått i syfte att förekomma eldfara för
skogen vore af nöden, och har styrelsen för den skull hemstält, att föreskrifter
af enahanda innehåll som de, hvilka genom nådiga beslut af
den 23 april och den 6 juli 1888 utfärdats till efterrättelse för dåvarande
innehafvare af koncession å anläggning och trafikerande af jernväg
mellan Luleå, Gellivare och Luossavaara, måtte blifva gällande
jemväl för sökandena till koncession å nu ifrågavarande bana.

Vidare har domänstyrelsen, i likhet med länsstyrelsen, hemstält,
att ersättning för den timmerskog, som å kronans mark måste i jernvägslinien
fällas, skulle af sökandena erläggas efter pris, som styrelsen
bestämde.

I öfrigt har styrelsen icke haft något från skogsväsendet^ sida att
erinra emot den ifrågavarande jern vägsanläggningen.

De af domänstyrelsen omförmälda särskilda bestämmelser till förekommande
af eldfara äro med den formulering, de erhöllo genom
nådigt bref den 6 juli 1888, af följande lydelse: »att der jernvägen på
sektionen Luleå—Gellivare går genom skogsmark, det skall åligga koncessionshafvarne,
till förekommande af eldfara för skogen, att vid jernvägsliniens
bredhuggning qvarlemna de löfträd, som ej äro hinderliga
för banvallens anläggning; att under byggnadstiden aflöna de vakter,

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, efter vederbörande
jägmästares hörande, finner nödigt anställa för tillsyn öfver elds handterande
ute å marken och, om skogseld uppkommer, genast låta vid
jernvägen anstälde arbetare vidtaga erforderliga släckningsåtgärder;
att ofördröjligen låta rensa marken närmast jernvägen till en bredd af
tjugu meter å hvardera sidan från vindfälda och torra träd samt från
toppar, grenar, ris och annat antändligt skogsaffall, äfvensom låta vid
större stigningar och, efter vederbörande jägmästares bestämmande,
äfven eljest å tallhedar afskilja nämnda område å ömse sidor om banan
från angränsande skogar medelst ett dike af tillräckligt djup och erforderlig
sidodosering samt minst en meters dagöppning, hvarjemte
Kongl. Maj:t föreskrift, att de lokomotiv, som å jernvägen användas,
skola skyndsammast och sist inom tre månader härefter vara försedda
med ej mindre gnistersläckare af svenska statsbanornas modell, än
äfven slaggfångare på asklådan likaledes af nämnda statsbanors modell,
vid äfventyr för uraktlåtenhet deraf att jernvägens befarande med
lokomotiv kommer att inställas.))

Jag tillåter mig erinra att, medan förarbetena för åstadkommande
af statsbanan Gellivare—riksgränsen pågingo, G. A. Granström, i egenskap
af representant för innehafvare af inmutarerätten till Svappavaara
malmfält, den o juni 1897 ingift underdånig framställning om jernvägsliniens
mellan Gellivare och Luossajärvi (Kiruna) dragande mera
östligt och derigenom närmare Svappavaara än föreslaget blifvit. Uti
denna framställning, för hvilken närmare redogöres i propositionen till
1898 års Riksdag n:r 45 sid. 43, hade Granström, bland annat, framhållit,
att alla skäl, som anförts till fördel för en jernvägs dragande
förbi Kiirunavaara och Luossavaara från Gellivare till norska gränsen,
gälde äfven Svappavaara; men dertill komme att en afvikning af jernvägen
förbi Svappavaara skulle medföra stora fördelar för befolkningen,
under det att den endast förbi Kiirunavaara projekterade banan komme
att dragas genom nästan alldeles obebygda områden.

Med hänsyn såväl härtill som till statens direkta intresse, derest
staten, efter förändrad lagstiftning, komme att deltaga i malmfältens
afkastning, hemstälde Granström, huruvida icke i planen för undersökningen
af den blifvande statsbanan finge ingå möjligheten att med den
ifrågasatta jernvägen beröra Svappavaara malmfält eller åtminstone att
linien droges närmare malmfältet, än hvad vid förutvarande stakningar
varit händelsen.

Uti underdånig skrifvelse den 8 december 1897 yttrade jernvägs -

13

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.

styrelsen (propositionen år 1898 n:o 45 sid. 44) bland annat, att redan
vid okulär besigtning tydligt framgått, att linien förbi Svappavaara med
Gellivare som utgångspunkt vore betydligt underlägsen den föreslagna
vestligare linien i fråga om lutningsförhållanden och dessutom betydligt
längre. Det med banans framdragande öfver Svappavaara afsedda ändamålet
vunnes lämpligast — anförde vidare jernvägsstyrelsen genom
anläggande af en särskild jernväg från Svappavaara till Luossajärvi
(Kiruna), enär den på trafiken menligt inverkande ökningen af hufvudliniens
längd derigenom undvekes och terrängförhållandena derjemte
vore rätt gynsamma för en dylik anläggning.

Då jag den 4 februari'' 1898 inför Eders Kongl. Maj:t föredrog,
bland annat, frågan om anläggning af en statsbana från Gellivare till
riksgränsen, fann jag mig (propositionen år 1898 n:o 45 sid. 65) böra
gifva jernvägsstyrelsen rätt i valet mellan de alternativa sträckningarne
söder om Luossajärvi (Kiruna) och framhöll dervid, att för beredande af
tillfälle att transportera malm från malmfälten vid Koskulls kulle och
Svappavaara den utvägen alltid stode öppen att genom bibanor förena
dessa malmfält med jernvägens hufvudlinie. Bibanan mellan Gellivare
och Koskulls kulle har ock sedermera kommit till stånd genom statens
försorg mot skyldighet för vederbörande grufintressenter att genom
årlig amortering återgälda kostnaden.

Beträffande malm tillgången å de malmfält, som skulle betjenas
genom eu jernväg från Kiruna till Svappavaara, inhemtas följande ur
ofvan omförmälda berättelse om undersökningen inom Jukkasjärvi

malmtrakt. o

Å Svappavara malmfält beräknas den totala malmarean uppgå till
omkring 50,000 qvm., hvaraf ungefär 3 s utgöres af blodsten och
~!s af svartmalm. (Vid Kiirunavaara och Luossavaara anses den sammanlagda
malmarean uppgå till omkring 300,000 qvm.). Malmförekomsten
vid Svappavaara höjer sig i genomsnitt 70 meter öfver den
projekterade jernvägens nivå, och torde malmförekomsten kunna beräknas
till 13 millioner ton ofvan nämnda nivå, under förutsättning
att fyndigheten till detta djup har samma areal som i dagen. Att
betydande malmqvantiteter finnas äfven under denna nivå är i högsta
grad sannolikt.. (Kiirunavaara och Luossavaara anses tillsammans
innehålla 233 millioner ton malm ofvan sjön Luossajärvis nivå.)
Såväl blodstenen som svartmalmen vid Svappavaara utmärkas af hög
jernhalt, hög fosforhalt och vexlande, delvis hög halt af kolsyrad kalk.

Leveäniemi malmfält innehåller jernmalm i stor qvantitet, dels

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

svartmalm och dels blodsten. Malmarean har hittills icke kunnat bestämmas
(fältet är betäckt af 3—13 m. jord) men det synes genom
sammanställning af de magnetiska mätningarnas och diamantborrningarnas
resultat framgå, att densamma är mycket betydande och att
detta nya malmfält väl förtjenar en plats vid sidan af de stora jernmalmsfälten
Kiirunavaara, Gellivare och Svappavaara. Jernmalmen vid
Leveäniemi är utmärkt genom hög jernhatt, i högsta grad vexlande
fosforhalt, likaledes vexlande halt af kolsyrad kalk, mycket ringa titanlialt
och låg svafvelhalt.

Mertainens malmfält slutligen har icke heller kunnat fullständigt
undersökas. De på undersökningskartan utmärkta malmpartierna hafva
beräknats innehålla en area af approximativt 6,500 qvm. Dessutom
förekommer mycket magnetitrik »malmbreccia» inom en areal af omkring
75,000 qvm., hvilken breccia torde delvis lämpa sig för magnetisk
separation, så mycket mer som den i densamma förekommande malmen
är af synnerligen hög jernhatt och ytterst låg fosforhalt. Hvad Mertainenmalmens
kemiska beskaffenhet beträffar, utmärkes den af en
mycket hög jernhalt, synnerligen låg fosforhalt och låg svafvelhalt
samt en titansyrehalt, som i ett prof uppgick till 0,80 procent.

Den af jernvägsstyrelsen omförmälda bestämmelsen i öfverenskommelsen
mellan staten och Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag den 2
juli 1898 i fråga om statens skyldighet att årligen transportera viss
myckenhet jernmalm från Kiruna till riksgränsen är af följande lydelse:

»§ 2.

Staten åtager sig att, sedan banan blifvit färdigbygd, å densamma
mot ersättning, som i § 3 här nedan sägs, dels från Luossavaara och
Kiirunavaara till riksgränsen för bolagets räkning frakta årligen högst
en million tvåhundratusen ton jernmalm eller af sagda myckenhet vunnen
förädlad produkt, dels ock till Luossavaara och Kiirunavaara frakta
hvad för bolagets rörelse erfordras af byggnadsmateriel och bränsle,
dock att staten fritager sig från ansvar för den minskning i den transporterade
malmmängden, som kan uppstå, derest bolaget icke med största
möjliga jemnhet fördelar malmafsändningen på årets särskilda månader.»

Uti mitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 februari 1898 yttrade
jag i fråga om den öfriga transport, som kunde å jernvägen ifrågakomma
(propositionen år 1898 n:o 45 sid. 67), att för möjligheten af vinst
redan under den tid, kontraktet med bolaget varade, talade utsigten

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

dels att genom de antydda bibanorna skaffa ökad malmtransport och
dels att vinna annan trafik, ej mindre rent lokal än äfven, framdeles,
transitotrafik.

Jag torde ock få erinra derom, att i det vid 1898 års proposition
fogade förs lagskontraktet den malmqvantitet, staten skulle hafva att
mot den bestämda ersättningen af viss årlig amortering å anläggningskostnaden
m. in. frakta för bolagets räkning, upptagits till 1,500,000
ton årligen, men att Riksdagen ansett, att detta maximum borde minskas
till 1,200,000 ton, dervid Riksdagen ock betonat att för den malmtransport,
staten derutöfver åt bolaget besörjde, staten borde ega att uppbära
särskild afgift, hvarförutom äfven Riksdagen för sin del framhållit, att
vinst kunde vara att påräkna, bland annat, genom den malmtransport,
som medelst ifrågasatta bibanor kunde komma att tillföras jernvägen
från andra grufdistrikt. (Riksdagens skrifvelse år 1898 n:o 38 sid. 10.)

Nu har emellertid på grund af de betydligt ökade anläggningskostnaderna
för jernvägen från Gellivare till riksgränsen och deraf
följande ökning i det belopp, Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag har
att årligen erlägga till staten, detta bolags styrelse uti särskilda den
28 nästlidne januari ingifna underdåniga framställningar anhållit, dels
att Eders Kongl. Maj:t täcktes medgifva, att den qvantitet — 1,200,000
ton — jernmalm eller af sagda myckenhet vunnen förädlad produkt,
som bolaget mot den i § 3 i kontraktet med staten den 2 juli 1898
bestämda ersättning egde rätt att få fraktad från Kiruna till riksgränsen,
finge ökas med 47,5 procent och sålunda bestämmas till i rundt
tal 1,770,000 ton, dels ock att Eders Kongl. Maj:t täcktes medgifva
bolaget rätt att, utöfver berörda qvantitet äf 1,770,000 ton jernmalm
eller af sagda myckenhet vunnen förädlad produkt, ytterligare framför
andra trafikanter, emot ersättning som kunde blifva bestämd, frakta
årligen mellan Kiruna och riksgränsen 430,000 ton jernmalm eller af
sagda myckenhet vunnen förädlad produkt.

Dessa båda framställningar, af hvilka i alla händelser den förstnämnda
icke torde kunna bifallas utan Riksdagens medgifvande, äro
för närvarande öfverlemnade till jernvägsstyrelsen för afgifvande af
underdånigt utlåtande.

Uti nu förevarande ärende torde i främsta rummet böra utrönas, om
anledning förekommer att anlägga jernvägen Kiruna—Svappavaara såsom
statsbana. 1 detta hänseende synes mig jernvägsstyrelsen hafva rätt
deruti, att inga tillräckliga skäl tala för en sådan åtgärd- Det förhåller
sig visserligen så, att bibanan från Gellivare till Koskulls kulle byg -

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

des såsom statsbana, men dervid råder dock den skilnaden att, medan
Svappavaarabanan skulle blifva 43,6 kilometer lång, banan till Koskulls
kulle endast är 9 kilometer lång och således i vida mindre mån lämpar
sig att utgöra en jernväg för sig.

Nu ifrågavarande ansökning om koncession å jern vägsanläggning
Kiruna—Svappavaara lärer emellertid icke kunna bifallas utan vissa särskilda
vilkor och förbehåll. Det faller af sig sjelft, att dervid skola medtagas
alla de vilkor och förbehåll, som numera ingå i hvarje koncession
å jernvägsanläggning och af hvilka jag här endast torde behöfva erinra
om de utförliga bestämmelserna rörande statens rätt att när som helst
lösa till sig jern vägen med hvad dertill hör. Äfven det ofvan omförmälda,
af domänstyrelsen begärda vilkoret i fråga om åtgärder till förekommande
af eldfara torde böra införas i koncessionen.

Såsom särskildt vilkor för att koncession skall kunna beviljas
torde böra fordras, att sökandena ådagalägga, att de förfoga öfver det
penningebelopp, som erfordras för jern vägens byggande och för anskaffande
af den behöfliga rullande materielen. Då på senare tider,
sedan penningetillgången blifvit knappare, städse påkallats, att koncessionssökande
skola, innan koncession beviljas, visa skälig anledning
till att de kunna anskaffa det behöfliga kapitalet, och då en dylik redogörelse
sedan lång tid tillbaka enligt de vanliga koncessionsvilkoren
städse fordrats för tillstånd till arbetets påbörjande å inlöst mark, kan
den nu föreslagna fordringen att sökandena skola, redan innan koncessionen
beviljas, ådagalägga att de förfoga öfver nödiga medel icke
anses alltför betungande för sökandena.

I enlighet med hvad'' som år 1898 fordrades af Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag, torde ock i koncession å nu ifrågavarande
jernvägsanläggning böra, i syfte att bibehålla företaget såsom svenskt,
såsom vilkor för tillstånd till byggnadsarbetets påbörjande föreskrifvas
att det ådagalägges, dels att koncessionen öfverlåtits å ett aktiebolag,
i hvars ordning stadgas att aktie icke må egas eller innehafvas af utländing,
dels ock att Svappavaara och Leveäniemi malmfält egas af
ett eller två aktiebolag, i hvilkas bolagsordning är stadgadt, att aktie
icke må egas eller innehafvas af utländing, och att beslut om ändring
i denna bestämmelse eller om försäljning af grufva eller del deraf,
om bolagets upplösning, om nedläggande af grufdriften och om förändring
af bolagsordningens bestämmelse i afseende å föremålet för
bolagets verksamhet icke må utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd vara
giltigt, med mindre samtlige aktieegare förenat sig derom, äfvensom
att för de fyra aktier i grufvebolaget eller grufvebolagen, hvilka — i

17

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 44.

likhet med hvad som skett beträffande Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
— torde böra till staten med full eganderätt öfverlåtas, talan skall
föras af den, som Eders Kongl. Maj:t dertill förordnar. Dessutom torde
böra fordras, att i såväl jernvägsbolagets som grufvebolagets eller grufvebolagens
ordningar skall, i likhet med hvad numera är fallet med ordningen
för Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, vara intagen en bestämmelse
derom, att Eders Kongl. Maj:t eger utse en ledamot i bolagets
styrelse. ...

Med hänsyn till de förpligtelser staten, på sätt förut omlörmaits,
iklädt sig gent emot Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag i fråga om
transporterande af viss myckenhet jernmalm eller deremot svarande
myckenhet förädlad produkt för hvarje år under kontraktstiden, bör
ock uti koncession å jernvägsanläggning Kiruna—Svappavaara inryckas
förbehåll om skyldighet för denna jernvägs egare och trafikanter att
vara underkastade den inskränkning i tillfälle till vidaretransport öfver
statsbanan Kiruna—riksgränsen, som kan blifva en följd af den redan
träffade öfverenskommelsen mellan staten och Luossavaara Kiirunavaara
aktiebolag samt af de medgifvanden af rätt till transport af malm
till större myckenhet än öfverenskommelsen innehåller, som möjligen
kunna varda sistnämnda bolag förunnade.

Då helt naturligt tillräcklig erfarenhet ännu saknas, huru trafikförhållandena
komma att gestalta sig å en jernväg, som genomlöper fjelltrakter
å så lång sträcka som statsbanan Gellivare—riksgränsen, och
det derför måste anses önskvärd! att jernvägsstyrelsen under det första
trafikåret icke får att göra med mer än en större trafikant, nemligen
den med hvilken aftal redan träffats, torde i koncession för jernvägen
Kiruna—Svappavaara böra stadgas, att transporten af malm från denna
bibana öfver statsbanan till riksgränsen icke får taga sin början förr
än ett år efter sistnämnda banas öppnande för allmän trafik.

Innan frågan om beviljande af koncession å jernvägsanläggning
från Kiruna till Svappavaara till slutlig pröfning företages, torde böra
tagas under öfvervägande, huruvida anledning förefinnes att inhemta
Riksdagens yttrande i ärendet. I detta hänseende förekommer att,
sedan i särskilda motioner vid 1893 års riksdag föreslagits, att Riksdagen
ville ingå till Eders Kongl. Maj:t med begäran, att Eders Kongl.
Maj:t icke utan Riksdagens föregående hörande måtte meddela koncession
å någon jernväg inom Norrbottens län, Riksdagen i skrifvelse den
19 april 1893 (n:o 46), med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt
och ekonomiskt hänseende hvarje jernväg af annan än lokal

Bill. till Ri/cad. Prot. IDOL I Sami. 1 Afd, Bil Väft. 3

18

Kong!. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.

beskaffenhet i Norrbottens län måste anses ega, anhållit att, innan koncession
meddelades å jernväg inom Norrbottens län af annan än lokal
betydelse, Riksdagen måtte lemnas tillfälle att yttra sig i frågan.

Nu kan det väl sägas, att ifrågavarande endast 43,6 kilometer långa
bibana till statsbanan mellan Grellivare och riksgränsen är att betrakta
som en lokalbana, en utfartsväg för några icke synnerligen långt från
hufvudbanan men betydligt aflägset från riksgränsen befintliga malmfält.
Men då banan å andra sidan har till så godt som uteslutande
uppgift att förmedla transport af betydliga myckenheter malm från
dessa malmfält hufvudsakligen till utlandet, kan det ej frånses, att
banan, åtminstone i ekonomiskt afseende, får en annan än lokal betydelse.
Vid detta förhållande och då de antydningar om tillkomsten af denna
bibana, som, på sätt förut återgifvits, förekommo vid 1898 års riksdagsförhandlingar,
icke torde kunna uti nu ifrågavarande hänsende anses
tillräckliga, torde rigtigast vara, att Riksdagen i koncessionsärendets
nuvarande läge far del af hvad i detsamma hittills förekommit.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t. täcktes lemna Riksdagen
tillfälle att yttra sig i anledning af omförmälda ansökning om
koncession å anläggning af jernväg från Kiruna till Svappavaara och
afvakta Riksdagens svar, innan Eders Kongl. Magt företager den slutliga
pröfningen af koncessionsansökningen.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Magt Konungen
lemna bifall och förordnade, att nådig'' proposition i
ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:
Johan Björnström.

Stockholm. K. L. Beckmana Boktryckeri, 1901.