Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 42.

1

N:o 42.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
anslag till beredande åt lappar inom Enontekis socken af
Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet;
gifven Stockholms slott den 8 mars 1901.

r •. M; •''.C >i> fn''''41

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag, vill Kongl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen att på
extra stat för år 1902 bevilja ett anslag af 7,500 kronor, att efter Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län bepröfvande användas till
beredande, i mån af behof, af eftergift i den lappar inom Enontekis
socken åliggande skyldighet att återgälda af statsmedel före år 1896
förskjutna ersättningar för skador, som af renar förorsakats å de bofastes
egor inom Norge.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bih. till Rikid. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 34 Haft. (N:o 42.)

1

2

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition No 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj;t Konungen i Statsrådet d Stockholms slott den 8
mars 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: WDyblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg och
Husberg.

Chefen för civildepartementet statsrådet herr von Krusenstjerna
anförde i underdånighet:

Enligt förordningen'' rörande de lappar, som med renar flytta
emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni
1883 skall i allmänhet skada, som af renar göres å de bofaste tillhöriga
egor, ersättas af den eller dem, genom hvilkas renar skadan
blifvit förorsakad, eller, derest utredning derom ej kan åstadkommas,
af de lappar, hvilka vid tiden för skadans föröfvande uppehållit sig i
distriktet (§ 9). Sedan skyldigheten att ersätta sådan skada blifvit genom
dom eller förlikning faststäld, utbetalas ersättningsbeloppet förskottsvis
af vederbörande landshöfding eller amtman i det rike, der skadan skett,
hvarefter, så vidt betalningsskyldighet ålagts undersåte i det andra

3

KongMaj ds Nåd. Proposition N;o 42.

riket, förskottet skall genom vederbörande landshöfding eller amtman
i detta rike af allmänna medel återgäldas, Sålunda utgifvet förskott
kan hos den betalningsskyldig^ indrifvas på enahanda sätt, som är bestämdt
i fråga om skatter (§ 22).

Uti en till Eders Kong!. Maj:t, år 1895 ipgifven ansökning hade
lapparne i Jukkaejärvi socken af Norrbottens län i underdånighet anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes efterskänka hvad af statsmedel
uti ifrågavarande afseende för dem förskjutits antingen helt och hållpt
t eller till så stor detl deraf, som etter omständigheterna kunde anses
vara med billighet öfverensstämmande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som
anbefaldes att häröfver afgifva yttrande, meddelade i underdånigt utlåtande
af den 29 februari 1896, att svårighet jemväl mott att hop
lapparne inom Enontekis lappmark utfå de ansenliga ersättningsbelopp
af ifrågavarande art, hvilka desse hade att utgifva, hvarför Eders Kongl,
Maj:ts befallningshafvande dels irån länsmännen i de båda nämnda
lappmarksdistrikten infordrade redogörelser för de åtgärder, som vidtagits
för uttagande af utestående ersättningsbelopp, äfvensom yttrande
angående fortsatt indrifvande af dessa medel, dels ock åt lappfogden
inom länet, uppdrog att i samråd med ofvannämnde länsmän jemte
tillkallade lappförmän eller ordningsmän eller nämndemän af lappallmogen
söka utreda, huruvida någon eftergift i afseende å återbetalningen
af det utestående skadeersättningsbeloppet kunde vara af omständigheterna
påkallad, samt i sådan händelse afgifva förslag, hvilka
bland lapparne dylik eftergift med hänsyn till deras ekonomiska ställning
kunde anses böra medgifvas, äfvensom angående i hvilken män
eftergift kunde böra ega rum.

Den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föranstaltade
utredningen verkstäldes, och har Eders Kongl. Maj:ts befallnings-r
hafvande i sitt förberörda utlåtande med stöd af hvad dervid upplysts
yttrat beträffande förhållandena inom Enontekis:

Af svenska staten förskjutna, då ännu utestående skadeersättningar
af ifrågavarande art uppginge till ett sammanlagdt belopp af 22,338
kronor 84 öre, hvaraf det tillhörde lappar inom Enontekis att ansvara
för 15,689 kronor 60 öre. Det vid 1894 års slut utestående motsvarande
beloppet utgjorde 13,784 kronor 85 öre. Enligt hvad Kongl.
Maj:ts befallningshafvande af länsmännens och lappfogdens yttrande
inhemta!, hade lapparne, ehuru de hyst den uppfattningen att de ständigt
till deras nackdel afgjorda skadeersättningsanspråken varit öfyeF*
drifvet höga och stundom helt och hållet obefogad, likväl i allmänhet

4 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 42.

sökt, så långt i deras förmåga stått, genom mindre afbetalningar ä
olika. tider eller genom upplåning af penningar återgälda de af staten
förskjutna beloppen. Endast ett fåtal både dock varit i stånd att betala
hela sin skuld, och för de flesta hade denna ökats genom de årligen
återkommande ersättningskrafveu. Under vintern 1893—1894,
den för lapparne svåraste i mannaminne, då snötäcket efter ihållande
töväder och omedelbart derpå följande stark kyla förvandlats till en
ogenomtränglig isskorpa, hvarigenom renlafven blifvit oåtkomlig, hade
alla årskalfvar samt hälften af de vuxna renarna dött och de qvarlef- *
vande ej kunnat sammanhållas utan spridt sig åt alla håll för att söka
sig föda. Flera bland de mindre bemedlade lapparne hade på detta
sätt förlorat all sin egendom. Då intet funnes hos dessa att taga, vore
det uppenbart, att å dem belöpande andelar i ersättningsbeloppen måste
afskrilvas. Men bland de öfriga lapparne funnes många, hvilka skulle
bringas till armod genom tvångsåtgärder för restbeloppens indrifvande.
Lapparnes utarmande skulle derjemte i hög grad menligt återverka på
socknarnes ekonomi, enär lapparne, enligt öfverenskommelse, sedan
lång tid tillbaka i väsentlig mån bidroge till kommunalutgifterna inom
dessa socknar, der utskylderna, särskildt till den för lapparne och de
bofaste gemensamma fattigvården, vore ytterst betungande. På grund
af hvad sålunda andragits syntes en eftergift i afseende å återbetalningen
° af de utestående ersättningsbeloppen med nödvändighet vara af
förhållandena påkallad, hvaremot någon tvekan kunde råda, i hvilken
mån en dylik eftergift borde ega rum. I detta afseende hade Eders
Kong]. Maj:ts befallningshafvande ansett det hvarken nödigt eller nyttigt,
att det af statsverket förskjutna utestående beloppet i dess helhet afkortades,
enär åtskilliga bland de betalningsskyldige lapparne fortfarande vore
i den ställning, att de kunde betala på dem belöpande andelar, samt det
för öfrigt kunde befaras, att lapparne, i förhoppning att jemväl framgent
erhålla eftergift af ersättningar för de skador deras renar orsakade,
skulle gorå sig skyldiga till liknöjdhet och försumlighet vid bevakningen
af sina hjordar. I det från lappfogden inkomna afkortningsförslaget
hade hemstälts, att af de vid 1894 års slut utestående ersättningsbeloppen
tillhopa 7,257 kronor 47 öre måtte eftergifvas, och skulle
häraf tillgodokomma lappar inom Enontekis 3,848 kronor 23 öre. Då
detta förslag, enligt hvad lappfogden meddelat, uppgjorts med största
hänsyn till hvars och ens betalningsförmåga, hade Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ansett sig böra tillstyrka bifall till hvad lappfogden
sålunda föreslagit.

Enligt ofvan omförmälda af lappfogden i samråd med vederbörande

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

5

kyrkoherdar och länsmän äfvensom ordningsmän, förmän och nämndemän
bland lappallmogen uppgjorda afkortningsförslag skulle inom Enontekis
socken eftergift meddelas 118 personer med belopp vexlande
mellan 51 öre och 150 kronor.

Sedan statskontoret uti infordradt underdånigt utlåtande, under
hufvudsakligt instämmande med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
hemstält, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition
om beviljande för ifrågavarande ändamål af ett anslag till
afrundadt belopp af högst 7,300 kronor, anmälde dåvarande chefen
för civildepartementet i underdånighet ärendet den 17 april 1896 och
yttrade dervid:

Då af hvad i ärendet förekommit torde framgå, att lapparne, hvilkas
existensvilkor under de senaste åren till följd af ogynsamma väderleksförhållanden
varit synnerligen svåra, icke kunde till fullo gälda ifrågavarande
ersättningsbelopp utan att en stor del af dem bringades till
fullständigt armod, syntes statens mellankomst vara nödig för att befria
dem, i mån af behof, från skyldigheten att återgälda nämnda belopp;
och som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig kunna
biträda det af lappfogden uppgjorda afkortningsförslaget såsom upprättadt
med noga tagen hänsyn till de ersättningsskyldiges ekonomiska
ställning, torde samma förslag kunna i hufvudsak följas.

Kongl. Maj:t beslöt att i nådig proposition föreslå Riksdagen att
på extra stat för år 1897 bevilja ett anslag af 7,300 kronor, att användas
till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi och Enontekis socknar,
hvilka deraf vore i behof, af eftergift i dem åliggande skyldighet
att återgälda af statsmedel förskjutna ersättningar för skador, som af
renar förorsakats å de bofastes egor inom Norge.

Riksdagen beviljade det af Kongl. Maj:t äskade anslaget under
uttalande af den tillförsigt, att eftergift af ifrågavarande, lapparne åliggande
ersättningsskyldighet icke komrae att beviljas i andra fall, än
der verkligt behof gjorde det nödvändigt.

Genom nådigt bref den 5 juni 1896 bemyndigade Eders Kongl.
Maj:t sin befallningshafvande att, mot redovisningsskyldighet, i statskontoret
lyfta ifrågavarande anslag å 7,300 kronor samt använda beloppet
på sätt Riksdagen medgifvit; och har statskontoret sedermera
till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande utanordna! anslaget med
undantag af en ännu i statskontoret innestående återstod af 85 kronor
23 öre.

6

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

Nu har lappen Per Gustafsson Blind, å Enontekis lappallmoges
vägnar, uti en till kommunalstämman i Enontekis socken den 15 september
1900 aflåten skrift, som sedermera öfverlemnats till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, anhållit om kommunalstämmans
yttrande, huruvida icke staten borde, med behjertande af
nämnda lappars nuvarande nödstälda belägenhet, efterskänka en del
af de dem ådömda och af svenska staten förskjutna mycket stora skadeersättningar
till bofaste i Norge, Indika ersättningar då uppginge till
i det allra närmaste 10,000 kronor, förutom hvad lapparne under
sistlidne sommar ålagts att utgifva, hvarvid tillika anförts att, om
dessa skadeersättningar indrefves, följden otvifvelaktigt blefve den, att
största delen af socknens lappar skulle utarmas och falla fattigvården
till last; att lapparne icke ansåge sig böra anhålla om efterskänkande
af de ersättningar, som tillkommit från 1896 års ingång, utan af de
äldre obetalda skadeersättningar, som qvarstode från tiden före nämnda
år, uppgående till sammanlagdt 8,730 kronor 40 öre; samt att, om
deras underdåniga ansökning beviljades, de kunde hoppas på en dräglig
om ock efter nuvarande förhållanden tarflig utkomst; och har korn--munalstämman på det varmaste tillstyrkt den föreslagna afskrifningsåtgärden
och såsom skäl derför anfört, att socknens lappallmoge allt
sedan det svåra olycksåret 1893—1894 till den grad försvagats i ekonomiskt
afseende, att de, som ännu vore skattdragande, knappast hade
hälften qvar af den renegendom, som de egde före nämnda olycksår,
och de fleste af de på den tiden mindre renegarne nu nedsjunkit till
understödstagare och fattighjon ; samt att, derest nu ifrågavarande återstod
af ersättningarne skulle blifva föremål för indrifning, de nuvarande
skattelapparne skulle icke allenast drabbas af sina egna skade^
ersättningar utan ock nödgas erlägga den andel af ersättningarne, som
belöpte sig på dem, som numera saknade tillgångar, och följden häraf
skulle blifva eu ytterligare ökning af den redan hardt tryckande fattigvårdstungan.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har med
underdånig skrifvelse den 22 sistlidne januari öfverlemnat denna
framställning jemte af Eders Kongl, Majfls befallningshafvande infordrade
yttranden från lappfogden i länet och kronofogden i Törne! fögderi,
af hvilka yttranden inhemtas:

att lappfogden anfört, hurusom den minskning i renmängden, som
flere hvarandra följande ogynsamma betesår medfört, jemte de betydande
skadeersättningar af ifrågavarande slag, som äfven efter år 1896 ut -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42:

i

tagits, den dryga fattigvårdstungan och ej minst den synnerligen stränga
tillämpningen af den finska gränsspärrningslagen så försämrat lapparnes
i Enontekis ställning, att de fleste af dem numera måste anses fattiga,
i stället för att allmän välmåga förut bland dem rådt, och att Enontekis
lappar syntes hotas af allmän fattigdom, samt att indrifning af
det intill år 1896 uppkomna skadeersättningsbelopp hos de få lappar,
som ännu kunde anses i någon mån ega tillgång till dess gäldande,
utan tvifvel skulle hafva till följd hela lappallmogens i socknen utarmande
och renmängdens sänkning till ett minimum; samt

att kronofogden uti sitt den 30 december 1900 dagtecknade yttrande
meddelat, att Enontekis lappar på sista åren genom olyckor och
andra vidriga förhållanden så gått tillbaka, att fara vore för handen,
att de snart skulle fullständigt gå under; att olyckorna börjat under
vintern 1893—1894, då i följd af svår »flen» från tidigt på hösten omkring
50,000 större och mindre renar dött af svält, hvarefter alla kalfvar,
som födts på våren, äfven omkommit i följd deraf att de svaga
mödrarna icke kunnat lifnära dem; att en ytterst sträng tillämpning
af den finska gränsafspärrningslagen verkat derhän, dels att de allra
flesta från Norge förut inflyttade betalningskraftiga lappar nödgats
återflytta till Norge, efterlemnande ett stort antal medellösa, som
fallit fattigvården till last, dels att de talrika Köngämälappar, som
sedan gammalt alla vintrar betat sina renar på finskt område, nödgats
uteslutande hålla sig inom Enontekis, hvarigenom renlafmarkema
blifvit alltför mycket inskränkta för det antal renar, som måste söka
sin föda inom kommunen, så att renlafven i det närmaste tagit slut;
att renlafvens successiva minskning efter olycksåret 4895 hufvudsakligen
orsakat, att renskötseln derefter ej kunnat repa sig och antagligen
aldrig kunde komma att göra det, synaerligast som lapparne år från
år blefve mer och mer kringskurna under somrarna i Norge, der man
ock med yttersta stränghet ådömde ersättningarna; att lapparne i Törne!
lappmarker innevarande vinter ånyo, i följd deraf att alla betesmarker
vore täckta af flen, hade att kämpa emot mycket stora svårigheter,
hvilkas verkningar man icke kunde beräkna förr än tidigast nästa sommar;
samt att man dröjt med uttagandet af nu ifrågavarande ersättningar,
under förhoppning- att renskötseln skulle gå framåt så pass, att
någon del kunde årligen uttagas utan att förorsaka att alla lappar och
eu del bofasta blefve fattighjon, men att, denna förhoppning ej gått i
fullbordan.

För egen del har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med
åberopande af hvad som i frågan yttrats af länets lappfogde och krono -

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

fogden i Torneå fögderi, hvilka båda hade en på långvarig erfarenhet
grundad kännedom om lapparnes ställning, anfört, bland annat, att, då de
ännu utestående oguldna skadeersättningsbeloppen uppginge till ej mindre
än 9,689 kronor 27 öre, lapparne i Enontekis med tanke på omöjligheten
att utgöra dessa belopp utan att blifva alldeles utarmade ansett
sin enda räddning vara, att staten trädde hjelpande emellan uti deras
betryck; att beloppet af de ännu utestående skadeersättningar, som tillkommit
för» år 1896, nu rätteligen uppginge till 7,566 kronor 40 öre; att
frågan om lapparnes försättande uti en dräglig ekonomisk ställning
vore af vigt, icke blott för dem sjelfva, utan ock för staten, för hvars
nordligare trakter deras näring vore betydelsefull; samt att denna
fråga ock hade en humanitär betydelse, som ej finge förbises; och
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt, att nyssnämnda
belopp, 7,566 kronor 40 öre, måtte af staten efterskänkas.

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet jemväl nu infordrats, har i sitt
utlåtande af den 8 nästlidne februari anfört, att hvad sålunda i ärendet
förekommit enligt statskontorets mening ådagalagt behofvet af att
staten än en gång trädde hjelpande emellan för att lindra Enontekis
lappallmoges betryck. Visserligen afsåge den nu föreslagna eftergiften
hela återstående beloppet af de före 1896 förskjutna skadeersättningarne,
men då af vederbörande lappfogdes och kronofogdes yttranden torde
framgå, att de före nämnda år tillkomna skadeersättningar redan indrifvits
i så stor utsträckning, som ansetts skäligen kunna eg a rum,
samt, för den händelse i något fall den föreslagna eftergiften skulle
visa sig obehöflig, pröfningen häraf torde kunna öfverlemnas åt Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ansåge sig statskontoret ej böra i
annan mån föreslå någon nedsättning i det af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande till efterskänkande föreslagna beloppet, än att detsamma
— helst, såsom ofvan är nämndt, af det år 1896 beviljade anslaget
ännu återstode 85 kronor 23 öre — afjemnades till 7,500 kronor.

, Statskontoret bär på grund deraf hemstält, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att på extra stat för år
1902 bevilja ett anslag af 7,500 kronor, att efter Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes bepröfvande användas till beredande, i mån af
behof, af eftergift i den vissa lappar inom Enontekis socken åliggande
skyldighet att återgälda af statsmedel före år 1896 förskjutna ersättningar
för skador, som af renar föröfvats å de bofastes egor inom Norge.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

9

Af hvad handlingarne i ärendet sålunda utvisa torde framgå, ej
mindre att det icke varit möjligt för vederbörande myndigheter att,
utan ett för hela orten olycksbringande skadande af lapparnes hufvudsakliga
förvärfskälla, renskötseln, indrifva något nämnvärdt större belopp,
än som skett, af de Enontekis lappar åliggande skadeersättningarne,
än äfven att detta förhållande icke till någon väsentlig del föranledts
af lapparnes egna åtgöranden utan nästan uteslutande berott på yttre,
oundvikliga eller åtminstone svårundvikliga omständigheter, såsom för
renskötseln högst ogynsamma naturförhållanden, de stora skadeersättningar,
som lapparne äfven på senaste tiden årligen måst utgifva till
de bofaste i Norge, samt de svårigheter, som beredts lapparne i grannländerna.
Dessa omständigheter anser jag göra det för staten nödvändigt
att träda ytterligare hjelpande emellan genom efterskänkande,
så långt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvar behöfligt, af
ännu q var stående fordringar för ifrågavarande förskotterade skadeersättningar.

På grund häraf hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1902 bevilja
ett anslag af 7,500 kronor, att efter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Norrbottens län bepröfvande användas till beredande, i mån
af behof, af eftergift i den lappar inom Enontekis socken åliggande
skyldighet att återgälda af statsmedel före år 1896 förskjutna ersättingar
för skador, som af renar förorsakats å de bofastes egor inom
Norge.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lemna bifall och förordnade, att nådig proposition i
ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:
E. K. Almqvist.

fiih. till Riksd. Prof,. IHOP 1 Sand. 1 Afd. 34 Käft

2