Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39,

1

N:o 39.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag angående ersättning för skada till följd af olycksJall
i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap.
4 och 11 §§ handelsbalken; gifven Stockholms slott den
1 februari 1901.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

l:o) lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete; och

2:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Rik sd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Åfd. 31 Haft. (N:o 39).

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i de
fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva ersättning
enligt de i denna lag stadgade grunder.

Sådan ersättning utgår dock ej i något fall för skada, som den
skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller
som uppsåtligen förorsakats af tredje man, der denne icke haft ledning
af eller uppsigt öfver arbetet.

Med arbetare förstas i denna lag jemväl arbetsförman.

2 §•

Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbetsgivare,
der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verksamhet,
nemligen:

1) skogsafverkning, sågverks- eller brädgårdsrörelse;

2) upptagning af is eller torf;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3

3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse
eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af
mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk;

4) fabriksrörelse;

5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejerieller
qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning,
att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;

6) boktryckeriverksamhet;

7) tillverkning af explosiva varor;

8) skorstensfejareverksamhet;

9) flottning;

10) lastning eller lossning af varor;

11) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af
väg- eller vattenbyggnad;

12) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring
eller taktäckning;

13) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller
kloakledningar;

14) verksamhet, som afser att framställa, öfverföra eller fördela
elektrisk kraft, äfvensom drifvande af gas- eller vattenledningsverk.

Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som
härflyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.

I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring
till jordbruk.

3 §.

Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 § omförmäld
verksam het, vare staten eller kommunen ersättnings skyldig enligt
1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af
den verksamhet.

4 §•

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades
arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona
i sjuklijelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess
den skådade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

eller olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre
hundra kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot
arbetsförmågans minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen
efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet medfört
för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan;
dock att lifränta icke skall utgå i de fall, der ej arbetsförmågan blifvit
nedsatt med minst en tiondedel;

3:o) om olycksfallet inom två år medfört döden:

a) begrafningshjelp med sextio kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af etthundratjugu
kronor från dödsfallet och till hvarje minderårigt barn en årlig
lifränta af sextio kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton
års ålder; dock att lifränta ej utgår till enka, när äktenskapet slutits
efter olycksfallet, eller till barn, som födes i ett efter olycksfallet slutet
äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt, ej heller till
oäkta barn, afladt efter olycksfallet, samt att, der lifräntor till efterlefvande
skulle sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i
förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp
nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

5 §.

Vid bedömandet, i hvad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
af arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans
beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att
genom arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara
erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.

1 öfrigt skall tjena till ledning:

l:o att i allmänhet förlust af arbetsförmågan skall anses vara förhanden
vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning,
vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning
af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och
en fot;

2:o att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen
af arbetsförmågan skall anses motsvara följande procent, nemligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid all -

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

män kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jemte
försvagad syn å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett öga tjugu
procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet å ett öra
tio procent; vid ljumskbråck femton procent; vid förlust af en hand eller
fot jemte minskad rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust
af en hand eller fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en
hand femtio procent; vid förlust af alla tårna å en fot tjugu procent;
vid förlust af en tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger
femton procent.

6 §•

Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt
denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta.
För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad
är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Från hvad ofvan i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under
förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst
land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.

För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångsarbete,
må han ej uppbära lifräntan.

7 §•

Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp
för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för hvarje
kalenderqvartal å första dagen af qvartalets sista månad, utan återbetalningsskyldighet
i händelse under månaden rätten till lifräntan skulle
upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.

8 §.

Skall, då arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från
kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag
af arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbetaren
på arbetsgifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad, på
annat sätt än i 10 § afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp
och lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva,

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan
eller på grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättningsskyldighet
åligger arbetsgifvaren.

Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af
olycksfallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

9 §''

Eger någon rätt till ersättning enligt denna lag, vare han ej deraf
hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan göra gällande det anspråk
på skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom
enligt allmän lag eller särskild författning; dock att arbetsgifvaren må
från dylikt skadestånd afdraga motsvarande ersättning'', som enligt denna
lag utgår.

År annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren,
sedan han tillsagt den skadeståndspligtige, i ersättningstagarens ställe
berättigad att uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning
enligt denna lag utgifvits.

10 §.

Genorn statens försorg inrättas en riksförsäkringsanstalt för öfvertagande,
på sätt nedan i denna § sägs, af arbetsgifvares ersättningsskyldighet.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
sina arbetare mot olycksfall, som i denna lag afses, med den verkan, att
arbetsgivare^. så långt försäkringen räcker, varder från ersättningsskyldighet
enligt denna lag fri. Har sådan försäkring egt rum, må
riksförsäkringsanstalten enligt de i 8 § stadgade grunder göra afdrag
iör utbetaldt skadestånd, så ock, sedan anstalten tillsagt arbetsgifvaren
eller annan, som kan till utgifvande af skadestånd förbindas, i ersättningstagarens
ställe uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning
från anstalten utgår.

År arbetsgivare i anledning af inträffadt olycksfall skyldig att utgifva
lifränta enligt denna lag, må han genom inköp i riksförsäkringsanstalten
af dylik lifränta befria sig från betalningsskyldigheten och
ege derefter, om annan är skadeståndspligtig, enahanda rätt att uttaga
skadeståndet, som i nyss afsedda fall tillkommer riksförsäkringsanstalten.

11 §-

Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, skall om
olycksfallet ofördröjligen göras anmälan hos arbetsgifvaren, arbets -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

7

föreståndaren eller arbetsförman. Den skadade vare ock, der lian ej
sjelf söker läkarevård, pligtig att underkasta sig vård af läkare, som
arbetsgifvaren eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Försummas
något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan hafva förvärrats
derigenom, att den skadade i följd deraf kommit att sakna lämpligvård,
må den i denna lag stadgade ersättning med hänsyn dertill
skäligen nedsättas.

12 §.

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra
döden eller annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, åligge
det arbetsgifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller
kommun, arbetsföreståndaren att, sedan han genom anmälan från arbetaren
eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, derom ofördröjligen göra
skriftlig anmälan hos polismyndigheten i orten. År den skadade af
arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses, skall uppgift derom och
om försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter
om anmälans innehåll meddelas af Konungen. Då anmälan hos polismyndigheten
göres, skall samtidigt eller, der sådant ej kan ske, så snart
som möjligt derefter till samma myndighet insändas på arbetsgifvarens
bekostnad anskaffadt läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans
beskaffenhet och den skadades tillstånd; kan läkarebetyg ej utan oskäligkostnad
anskaffas, må i stället insändas intyg af prest i församlingen
eller annan embets- eller tjensteman i orten, af ordföranden i kommunalstämman
eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller af
ledamot i liäradsnämnden.

Har hos polismyndighet anmälan skett angående olycksfall, hvarom
nu är sagdt, eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens
kännedom, skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet;
dock att, der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen undertecknade
förklaring, att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter,
att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras
allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i
stad, der poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten
eller, der sådan ej finnes, stadsstyrelsen.

Polismyndigheten å landet eller i annan stad än Stockholm åligge
att ofördröjligen aflemna de inkomna handlingarne äfvensom, der undersökning
hållits, protokollet deröfver till Konungens befallningshafvande.

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

13 §.

Kraf om ersättning enligt denna lag skall, vid äfventyr af talans
förlust, genom stämning eller genom påkallande af skiljeaftals tillämpning
anhängiggöras emot arbetsgifvare inom två år och emot riksförsäkringsanstalten
inom tre år, räknadt från olycksfallet eller, der
fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, från det döden inträdde.
Hvad nu är stadgadt gälle dock ej, der parterna under sagda tid träffa
aftal om ersättningen eller öfverenskomma att hänskjuta frågan om
ersättning till slutligt afgörande af skiljemän.

14 §.

Rätt domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt denna
lag är allmän underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat eller der
den, som sökes, har sitt bo och hemvist.

År sådan tvist hos domstol anhängig]''ord, infordre rätten eller
domaren protokoll och öfriga handlingar, som i 12 § omförmälas.

Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller
angår, när detta ej är händelsen, tvisten allenast ersättningens belopp,
ege rätten, på kärandens yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt
belopp, ej understigande hvad svaranden må hafva medgifvit, och i
senare fallet att det ostridiga beloppet skall utbetalas till käranden i
afräkning på hans fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas
i samma ordning som slutligt utslag.

Har rätten föreskrifvit förskottsbetalning efter ty nu är sagdt, gånge
sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom. Slutligt
utslag, hvarigenom rätten ålagt svaranden betalningsskyldighet,
gånge på enahanda sätt i verkställighet, der ej rätten annorlunda förordnat.

15 §.

År den skadade icke af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 §
afses, må parterna, när de derom öfverenskomma, så ock, sedan tvist
om ersättningen hos domstol eller genom påkallande af skiljeaftals
tillämpning anhängiggjorts, domstolen eller skiljemännen från riksförsäkringsanstalten
inhemta utlåtande, huruvida det arbete, hvari den skadade
var stadd, är sådant, som i denna lag afses, eller i hvad mån
kroppsskadan må anses hafva åstadkommit nedsättning i arbetsförmågan;
sådant utlåtande skall af riksförsäkringsanstalten kostnadsfritt
meddelas.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

9

16 §.

Yppas, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols
eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, väsentlig
förändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättningens
bestämmande, må inom två år från beslutets eller aftalets dagtalan
om jemkning i ersättningen anhängiggöras. Rätt domstol för
sådan talans upptagande är den underrätt, som dömt om ersättningen,
eller, der ersättningen bestämts af skiljemän eller genom aftal, allmän
underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat. Jemkning må ej afse ersättning,
som belöper på tiden före den dag, då talan anhängiggjordes
genom delgifvande af stämning eller genom påkallande af skiljeaftals
tillämpning; sökes jemkningen af den ersättningsskyldige, må den ej
heller verka rubbning i rätten till ersättning, som före sagda dag förfallit
till betalning.

i? §•

Afträdes arbetsgifvares egendom till konkurs, skall utdelningen
för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet
af räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen bestämd
är eller å hvilken dessförinnan betalning får uppbäras, och af
den lifränta, som belöper på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta
å den del deraf, som enligt 7 § må före samma dag förfalla till betalning.

År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må utdelningen för räntans
kapitalvärde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp,
som å kapitalvärdet utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt
arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är sagdt
gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle
erhållas, understiger sextio kronor om året.

18 §.

Försummar arbetsgifvare att vid anfordran betala lifränta, som
förfallen är;

eller nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse;

eller flyttar han utrikes;

Bih. till Rifod. Prat. 1901. 1 Samt. 1 Afd. 31 Haft.

2

10

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 39.

eller öfvergår lians rörelse på annan i följd af dödsfall eller genom
öfverlåtelse;

eller sättes hans rörelse under liqvidation;

må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal
eller på laga kraft egaude slutligt beslut, hos öfverexekutor söka föreläggande
för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan
hos öfverexekutor ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen
sägs. Grundar sig ansökningen derpå, att arbetsgifvaren
försummat att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är,
skall föreläggandet innehålla, att arbetsgifvaren befrias från skyldigheten
att ställa pant eller borgen, om han inom viss af öfverexekutor
bestämd tid, minst en och högst två veckor från föreläggandets delgifning,
visar, att den förfallna lifräntan jemte laga ränta derå och ersättning
för kostnader till belopp, som af öfverexekutor i föreläggandet
utsättes, blifvit gulden.

Försämras den stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt
äska ställande af ny säkerhet.

Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången
såsom för egen skuld.

Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga
gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde
den dag, då betalning sker, och af den lifränta, som belöper på tiden
intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 §
må före samma dag förfalla till betalning. Hvad gäldenären förpligtats
utgifva läte öfverexekutor ofördröjligen uttaga.

Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors
beslut gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är
stadgadt; dock att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,
domstolen allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvarefter
sökanden eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning.

År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må hvad å lifräntans
kapitalvärde influtit ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom
öfverexekutors försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten;
hvad nu är sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten
skulle erhållas, understiger sextio kronor om året.

19 §.

Med lifräntas kapitalvärde förstås i 17 och 18 §§ det belopp, hvarför
dylik ränta kan inköpas i riksförsäkringsanstalten.

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.

20 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må förty
ej för gäld i mät tagas.

21 §.

Arbetsgifvare, som vill enligt särskild anordning träffa aftal med
arbetare om ersättning, som i anledning af framtida olycksfall, skall
utgifvas, ege underställa den anordning riksförsäkringsanstaltens pröfning.
Ej må anordningen godkännas, der ej riksförsäkringsanstalten,
efter erforderliga upplysningars inhemtande, finner dess bestämmelser
vara för arbetarne fördelaktiga. Aftal, som skriftligen ingås i öfverensstämmelse
med godkänd anordning, vare gällande. Godkännande må
när som helst återkallas, men återkallelse verkar ej rubbning i giltigheten
af aftal, som träffats innan arbetsgifvaren erhållit kännedom om
återkallelsen.

Slutes annorledes, än ofvan i denna § är sagdt, aftal om ersättning,
som med anledning af olycksfall skall utgifvas, vare det aftal
emot ersättningstagaren utan verkan, såframt det ej skriftligen slutits
efter olycksfallet eller, då fråga är om begrafningshjelp eller om lifränta
åt skadad arbetares efterlefvande, efter det den skadade afled; afser
aftalet, att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en gång
erläggas visst belopp, vare det ej gällande, utan så är att lifräntans
belopp skulle understiga sextio kronor om året.

é ■ 1 f . : *''• i''

22 §.

Försummar arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven
ordning göra anmälan eller insända läkarebetyg eller annat intyg, hvarom
i 12 § är sagdt, böte från och med fem till och med två hundra kronor.
Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande oriktig uppgift,
straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor,
der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

23 §.

Vill arbetsgifvare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag
afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning
enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycks -

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare dertill berättigad.
Har sådan försäkring egt rum, skall hvad i denna lag finnes
stadgadt hafva motsvarande tillämpning.

24 §.

Arbetare ege, ehvad han är stadd i sådant arbete, som i denna
lag afses, eller ej, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda
sig ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd
af olycksfall i arbetet. Rätt till ersättning på grund af sådan försäkring
kan ej öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

25 §.

Afgifterna för försäkring af arbetare i riksförsäkringsanstalten skola
bestämmas till de belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet
och till de särskilda förhållanden, under hvilka det bedrifves,
efter försäkringstekniska grunder pröfvas vara erforderliga för betäckande
af de risker, som försäkringen afser. Kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
organisation och förvaltning bestridas af statsmedel.

26 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,
må erfordras med afseende å riksförsäkringsanstaltens verksamhet, meddelas
af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej
tillämpning i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:

4 §• ''

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods
afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva,
så ock betjenters och tjenstehjon lön för sista året, annan arbetares
dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begrafningshjelp
eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller
lifränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.

11 §•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors,
fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare;
kronans, Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade
kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän,
som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd
hos dem innestår; så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tjenstemän för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst,
emottagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embetseller
tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom
söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursens början
belöpande sjukhjelp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att
utgifva.

i

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

15

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 oktober 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Ilaéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet: Riksdagens

underdåniga skrifvelse den 4 sist.lidne maj, deri blifvit
tillkännagifvet, att, sedan Kongl. Maj:t genom nådig proposition den
19 nästförutgångna januari föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till lagar angående ersättning för skada till

16

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 39.

följd af olycksfall i arbete och om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11
§§ handelsbalken, hade beträffande denna proposition kamrarna stannat
i olika beslut, hvadan frågan, jemlikt § 63 riksdagsordningen, för den
riksdagen förfallit.

Föredragande departementschefen anförde:

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, har frågan om beredande
åt arbetare af lindring i de ekonomiska följderna af olycksfall
i arbetet varit föremål för en ganska långvarig behandling, hvarunder
man på olika vägar sökt komma till en lösning af densamma. Sedan
vid riksdagarne åren 1890 och 1891 framlagts lagförslag om obligatorisk
försäkring i en riksförsäkringsanstalt emot olycksfall i arbete, men
dessa förslag icke blifvit af Riksdagen bifallna, ansågs det lämpligt, att
olycksfallsförsäkringen sattes i samband med och hufvudsakligen grundades
på invaliditetsprincipen. De förslag om obligatorisk invaliditetstörsäkring,
hvilka åren 1895 och 1898 förelädes Riksdagen, vunno
emellertid ej framgång. Med anledning häraf upptogs åter den ursprungliga
planen att genom särskild lagstiftning trygga arbetarne mot
olycksfall i arbetet.

Det förslag, som i sådant syfte utarbetades och, efter undergången
granskning inom högsta domstolen, genom nådig proposition förelädes
innevarande års Riksdag, hvilade, i motsats emot de åren 1890 och
1891 framlagda förslagen, på principen om arbetsgifvares omedelbara
ersättningsskyldighet, hvilken princip var endast så till vida modifierad,
att arbetsgifvare kunde genom frivillig försäkring i någon af Konungen
godkänd anstalt befria sig från förpligtelsen att utgifva ersättning.
Genom enskilda motionärers framställningar bragtes under Riksdagens
pröfning äfven förslag om obligatorisk olycksfallsförsäkring och om
invaliditetsförsäkring. Ifrågavarande motioner afstyrktes emellertid af det
särskilda utskott, till hvilket de hänvisats, och afslogos af båda kamrarna,
hvaremot den nådiga propositionen blef af utskottet förordad
och af Andra Kammaren bifallen med vissa jemkningar, bland hvilka
den vigtigaste var, att för den frivilliga försäkringen en statsanstalt
skulle upprättas.

Redan den utgång, frågan sålunda erhöll, synes gifva vid handen,
att anledning ej finnes att frångå de hufvudgrunder, på hvilka den
senaste nådiga propositionen var bygd. De skål, som af chefen för
civildepartementet i hans anförande till statsrådsprotokollet för den 30
december 1898 åberopades till stöd derför, att den afsedda lagstiftningen
borde hvila på principen om arbetsgifvarnes omedelbara ersättningsskyldighet,
måste också anses ega oförändrad giltighet. Till för -

17

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

mån för nämnda princips antagande kan ytterligare åberopas den gynsamma
erfarenhet, som, enligt inhemtade upplysningar, i Danmark och
Storbritannien vunnits af dess tillämpning och som i det senare landet
ledt dertill, att lagen om ersättning för skada i följd af olycksfall i
arbete utsträckts till att gälla äfven med afseende å jordbruksarbetare.
I samma rigtning förtjenar äfven anföras, att den schweiziska lagen
om obligatorisk försäkring blifvit genom allmän folkomröstning med
stor majoritet förkastad samt att den nederländska propositionen om
antagande af en olycksfallsförsäkringslag afslagits af representationen,
hvarefter regeringen framlagt ett nytt förslag, som i ganska väsentlig
mån inskränker försäkringstvånget och berättigar arbetsgifvarne att
sjelfva bära risken för möjligen inträffande olycksfall i arbetet.

Att frågan om olycksfallsersättning åt arbetare icke bör få undanskjutas,
ligger i öppen dag. Jag har derför ej kunnat tveka att förorda
densammas återupptagande och anhåller i sådant syfte att nu få
inför Eders Kongl. Maj:t framlägga förslag till lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse
af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifrågavarande
lagförslag, af den lydelse bilagorna litt. vid detta protokoll
utvisa, yttrade han vidare:

»I de genom nådig proposition till innevarande års Riksdag framlagda
lagförslagen hafva vidtagits sådana jemkningar, som föranledts
af hvad vid behandlingen inom Riksdagen förekommit.»

Sålunda har först och främst, i öfverensstämmelse med särskilda
utskottets förslag och Andra Kammarens beslut, upptagits grundsatsen,
att den frivilliga försäkring, hvarigenom arbetsgifvare eger frigöra sig
från sin ansvarighet eller från större eller mindre del deraf, skall tagas i
en för detta ändamål upprättad statsanstalt. Upprättandet af en sådan
anstalt hade förordats redan inom högsta domstolen vid dess granskning
af det senast framlagda regeringsförslaget och erkändes i mitt
anförande till statsrådsprotokollet för den 19 sistlidna januari lända
till fördel för såväl arbetsgifvare som arbetare. Att jag likväl icke då
ansåg mig böra förorda en dylik åtgärd, berodde hufvudsakligen derpå,
att inrättandet af en riksförsäkringsanstalt icke syntes vara oundgängligen
nödvändigt för tillgodoseendet af vare sig arbetsgifvarnes eller arbetarnes
berättigade intressen, men lätteligen kunde framkalla enahanda
betänkligheter, som under frågans tidigare skeden yppats emot förslag
att upprätta en statsanstalt för obligatorisk olycksfallsförsäkring. Sedan
emellertid inom Riksdagen med styrka uttalats önskan, att, då ansvarigBih.
till Rikad. Prat. 1901. 1 Rami. 1 Afd. 31 Haft. 3

18

Kongl. Maj:ts NåS. Proposition N:o 39.

het för olycksfall i arbete ålägges arbetsgifvarne, tillfälle måtte beredas
dem att genom försäkring öfverflytta sin ersättningsskyldighet på en
statsanstalt, som drifves utan beräkning af vinst och hvars förvaltningskostnader
bestridas med allmänna medel, kunna nämnda förhållanden
tydligen icke utgöra något hinder att tillmötesgå denna önskan; ej
heller torde något vara att erinra deremot, att, såsom inom Riksdagen
förutsatts, endast försäkring i denna anstalt skall hafva den verkan,
att arbetsgifvaren frigöres från sin ansvarighet. Kostnaderna för en
dylik anstalt blifva visserligen ganska betydliga och komma helt säkert
att öfverstiga det belopp, hvartill de år 1891 beräknades, men, på
sätt chefen för civildepartementet under öfverläggningen inom Riksdagen
erinrade, kunna dessa kostnader, utan statsverkets ytterligare betungande,
bestridas med afkastningen af den redan samlade fonden för arbetareförsäkring.

Enligt särskilda utskottets förslag (25 §) skulle riksförsäkringsanstaltens
verksamhet i olika rigtningar utsträckas utöfver hvad som är erforderligt
för öfvertagande af arbetsgifvares lagstadgade ersättningsskyldighet.
Rätt att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten tillkom nemligen enligt
detta förslag dels arbetsgifvare, som på grund af verksamhetens beskaffenhet
icke är underkastad skyldighet att utgifva godtgörelse för skada till
följd af olycksfall i arbete, dels ock arbetare i hvilken verksamhet som
helst, och dessutom skulle ersättningspligtig arbetsgifvare ega genom försäkring
i samma anstalt bereda sina arbetare högre ersättningar än de i
lagen föreskrifiya; dock skulle arbetare icke i något fall kunna vara försäkrad
till mera än tredubbla beloppet af dessa ersättningar. Att en
icke ersättningspligtig arbetsgifvare förklaras berättigad att försäkra
sina arbetare, måste anses medföra väsentliga fördelar. Till följd af en
bestämmelse härom få nemligen ifrågavarande arbetsgifvare tillfälle
att, om förhållandena därtill föranleda, utan särskilda uppoffringar bereda
sina arbetare samma förmåner, som enligt lagen tillkomma arbetare
hos ersättningspligtiga arbetsgifvare, och att sålunda motverka ett
eljest möjligen framträdande missnöje. Tydligt är äfven, att, då en
riksförsäkringsanstalt inrättas, arbetarne sjelfva böra få der försäkra sig.

Deremot torde det icke vara tillrådligt att, innan ännu någon verklig
erfarenhet vunnits med afseende på de erforderliga försäkringsafgifterna,
genom en allmän bestämmelse ålägga riksförsäkringsanstalten förpligtelsen
att meddela försäkringar till högre belopp än de föreskrifna ersättningarne.
Härigenom skulle nemligen stegras de olägenheter och vådor,
som kunna följa af ett misstag vid premiernas beräkning. Åtminstone
måste, om försäkring till högre belopp medgåfves i lagen, försigtig -

19

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

heten anses bjuda att föreskrifva högre premier, än eljest skulle vara
nödvändigt. Den i särskilda utskottets förslag upptagna begränsningen
synes icke vara tillräcklig för undanrödjande af nu omförmälda betänkligheter.
. „

Innan jag öfvergår till redogörelse för de i särskilda paragrafer
vidtagna jemkningar, torde jag få omförmäla en annan ändring af

principiel betydelse. _ .

Under diskussionen inom Riksdagen anmärktes, att i det da föreliggande
förslaget alltför litet tagits hänsyn till det inom vårt land icke
ovanliga förhållandet, att industriarbetares aflöning delvis utgöres af
bostad och andra naturaförmåner. Mångenstädes hafva också af större
industriidkare vidtagits särskilda anordningar för beredande af understöd
åt arbetare, som blifvit helt och hållet eller delvis oförmögna till arbete,
hvilket understöd då till en icke oväsentlig del utgår i dylika förmåner.
Dessa anordningar äro ej sällan för arbetarne minst lika fördelaktiga
som erhållandet af ersättning enligt den föreslagna lagen, och utan tvifvel
vore det i sådana fall äfven i arbetarnes intresse påkalladt, att,. då en
arbetare genom olycksfall i arbetet blifvit helt och hållet eller delvis oförmögen
till arbete, ifrågavarande förmåner finge fortfarande tillgodonjutas
och dervid inräknades i den ersättning, som det åligger arbetsgifvaren att
bereda arbetaren. Öfver hufvud måste det anses lända till förmån för
båda parterna, om formen för ersättningen kan lämpas efter de särskilda
förhållanden, som vid en industriel inrättning förekomma. _ Ett hinder
härför ligger emellertid i den till skydd för arbetarne gifna bestämmelsen,
att ett före olycksfallet slutet aftal om ersättningen icke är
emot ersättningstagaren gällande. Det kan nemligen icke förväntas,
att arbetsgifvarne i allmänhet skola befinnas villiga att binda sig vid
någon från lagens föreskrifter afvikande anordning, då de icke kunna
erhålla visshet derom, att ersättningstagarne skola begagna sig af utfästelsen
och att sålunda de gjorda uppoffringarna komma att medföra
något gagn. Med anledning häraf, och då i följd af riksförsäkringsanstaltens
inrättande lämplig utväg synes finnas att trygga arbetarne
emot ofördelaktiga aftal utan att alla före olycksfallet slutna överenskommelser
rörande ersättningen förklaras ogiltiga, har i det nu
föreliggande förslaget, 21 §, upptagits den bestämmelse, att på förhand
ingångna aftal om ersättningen skola vara för båda parterna bindande,
der de slutits i öfverensstämmelse med en anordning, hvilken nksförsäkringsanstalten
godkänt såsom medförande öfvervägande fördelar för
arbetarne. Vid pröfningen, som bör föregås af nödiga upplysningars
inhemtande, skall riksförsäkringsanstalten tydligen fästa afseende å alla

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

föreliggande omständigheter beträffande de tillförsäkrade förmånernas
beskaffenhet och säkerheten för deras utbekommande äfvensom å arbetarnes
egen uppfattning.

I 1 § af förslaget till lag angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete hafva upptagits förtydligande tillägg derom
hvad med skada i följd af olycksfall i arbete skall förstås och bvilka
personer skola hänföras till arbetare. Genom sistnämnda tillägg, enligt
b vilket med arbetare skall förstås enhvar, som med arbetes utförande
tager omedelbai befattning, afses tydligen icke att gifva någon förändrad
innebörd åt den qvarstående bestämmelsen, att till arbetare
hänföras jemväl arbetsförmän. Med arbetsförman menas sålunda fortfarande
den, som, med eller utan omedelbart deltagande i arbetet, utöfvar
den närmaste ledningen af och tillsynen öfver detsamma.

Den föreslagna lagens tillämpningsområde bar genom tillägg i 2 §
utsträckts till skogsafverkning, tegeltillverkning, verksamhet, som afser
att framställa, öfverföra eller fördela elektrisk kraft, äfvensom drifvande
af gas- eller vattenledningsverk. Att skogsafverkningen upptagits bland
de yrken, hvilkas utöfning medför . ersätt ningspligt, föranleder med nödvändighet,
att skyldigheten att vid inträffande olycksfall göra anmälan
och insända läkarebetyg väsentligen mildras. — Då i lagen angående
ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars 1886 med
jernväg förstås sådan »jernväg, å hvilken befordran af person eller gods
verkställes medelst ångkraft», torde syftet att utesluta den verksamhet,
hvars idkande medför ersättningsskyldighet enligt nämnda lag, icke lämpligen
kunna på annat sätt vinnas än genom en uttrycklig hänvisning till
densamma.

Någon ändring med afseende å de i 4 § bestämda ersättningsbeloppen
synes ej böra ifrågasättas. De inom Riksdagen framstälda yrkandena,
att ersättningsbeloppen måtte höjas eller sättas i visst förhållande
till de skadade arbetarnes aflöning, vunno icke heller särskilda utskottets
understöd eller någondera kammarens bifall. Erinras må ock, att de i
190() års proposition upptagna ersättningarne ingalunda kunna anses
låga i jemförelse med de belopp, som i länder med liknande lagstiftning utgå.
Vid fullständig invaliditet erlägges sålunda i Finland en årlig lifränta af
högst 310 kronor och lägst 130 kronor eller det ännu lägre belopp, hvartill
den skadades arbetsförtjenst må hafva uppgått. I Danmark åter utbetalas
en kapitalersättning af högst 4,800 kronor och lägst 1,800 kronor; äfven
den högsta möjliga summan öfverstiger sålunda icke kapitalvärdet af
en lifränta å 300 kronor åt en fyrtio femårig man. Enligt den ännu
gällande schweiziska lagen utgör högsta kapitalersättningen omkring 4,300

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

21

kronor. Till och med i Storbritannien har, enligt hvad tillgängliga
uppgifter utvisa, under år 1899 vid fullständig invaliditet beloppet af
veckoersättning visserligen uppgått till omkring 10 kronor, men medelbeloppet
af kapitalersättning allenast till omkring 1,000 kronor. —Hvad
särskild! beträffar yrkandet, att ersättnings belopp skulle vara beroende af
den skadades aflöning, må anföras, att visserligen de praktiska svårigheter,
som måste förorsakas af tvister om aflöningens verkliga storlek, skulle i
någon mån undanrödja genom den af förslagsställaren förordade indelningen
i löneklasser med lika ersättning inom hvarje klass, men att
i stället vid denna anordning framträda sådana oegentligheter, som att
till en bättre aflönad arbetare ersättningen utgår med högre procent af
aflöningen än till en arbetare med mindre lön och att en obetydlig
skilnad i lön medför en många gånger större skilnad i ersättning.

Emot förslagen, att lifränta icke skall utgå, när ej arbetsförmågan
nedsatts med minst en tiondedel, och att barn, som födes i ett efter
olycksfallet slutet äktenskap och ej är före olycksfallet afladt, eller som
är oäkta och aflats efter olycksfallet, icke är berättigadt till lifränta,
torde ej något vara att erinra, om också den senare begränsningen af
rätten till lifränta måste anses ega blott ringa praktisk betydelse. Äfven
bestämmelsen, att ersättning i anledning af dödsfall skall utgå allenast
om dödsfallet inträffat inom ett år — i stället för, såsom enligt 1900 års
proposition, två år — efter olyckshändelsen, synes vara antaglig. Deremot
anser jag mig icke kunna förorda, att sjukhjelp och lifränta åt
manlig arbetare, som ej fyllt aderton år, eller åt qvinlig arbetare nedsättas
till tre fjerdedelar af de eljest stadgade beloppen. Dessa belopp
äro nemligen, på sätt af chefen för civildepartementet i hans anförande
till statsrådsprotokollet för den 30 december 1898 antyddes, bestämda
med hänsyn dertill, att de skola utgå oberoende af den skadades aflöning
och personliga förhållanden i öfrigt, och något skäl att minska desamma
lärer icke hafva förekommit.

1 det förslag, som den 30 december 1898 remitterades till högsta
domstolens yttrande, återfanns ett stadgande (21 §), att Konungen utfärdar
föreskrifter till ledning vid bedömandet, i hvad mån olika kroppsskador
skola anses åstadkomma nedsättning af arbetsförmågan. Sedan
högsta domstolen anmärkt, att den administrativa myndigheten icke
borde eg a att meddela föreskrifter, huru domstolarne i förekommande
fall skola tillämpa gällande lag, och att, derest närmare bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende erfordrades, de borde i lagen
intagas, uteslöts ur 1900 års proposition nämnda stadgande såsom
möjligen föranledande missförstånd, men blef på annat ställe (12 §) i

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

samma proposition intagen en föreskrift om rätt för domstolarne att,
i förekommande fall, angående graden af invaliditet inhemta utlåtande
från kommerskollegium och medicinalstyrelsen, hvilka embetsverk förutsattes
komma att erhålla uppdrag att offentliggöra en sammanställning af
de vanliga grunderna för invaliditetens bedömande. Särskilda utskottet
föredrog emellertid att i sjelfva lagen (5 §) intaga de allmännaste
reglerna för dylikt bedömande, med tillägg, att i öfrigt skola tjena
till ledning de grunder, som blifva af Konungen och Riksdagen gemensamt
bestämda. Då det, särskildt med hänsyn till innehållet i högsta
domstolens anförda yttrande, måste anses önskvärdt, att de sålunda
åsyftade grunderna varda i sjelfva lagen upptagna, har nyssnämnda
hänvisning blifvit i det nu framlagda förslaget ersatt med en, på
erfarenheten i andra länder och inom den enskilda olycksfallsförsäkringsrörelsen
grundad, genom försäkringsinspektörens försorg upprättad normaltariff
för beräkning af invaliditetsgraden. Förevarande bestämmelse
har affattats i syfte att tydligt uttala, att domstolarne ej äro af
tariffens innehåll förhindrade att taga all hänsyn till de särskilda omständigheter,
som i förekommande fall kunna föranleda en derifrån afvikande
procentberäkning. Tariffen afser för öfrigt ingalunda att vara
uttömmande, utan allenast att genom upptagande af de vigtigaste och
mest typiska skadorna tjena parter, skiljemän och domstolar till ledning.

Genom jemkning i 7 § (motsvarande 6 § i 1900 års proposition)
har lifräntas förfallotid uppskjutits från första dagen af hvarje kalenderqvartal
till första dagen af qvartalets tredje månad, utan att derigenom
rubbats regeln, att utbetald lifränta icke kan återfordras. — I 10 §
hafva upptagits de hufvudsakliga reglerna (motsvarande 9 § i 1900 års
proposition samt 10 § 1 mom., 11 och 21 §§ i utskottets förslag) om
arbetsgifvares rätt att genom försäkring eller inköp af lifränta befria
sig från en blifvande eller redan inträdd ersättningsskyldighet, hvaremot
bestämmelserna (motsvarande 10 § 2 och 3 mom. i utskottets förslag)
om försäkringsafgifternas beräkning och om statens öfvertagande
af kostnaderna för riksförsäkringsanstalten ansetts böra nedflyttas till
25 §, helst som dessa bestämmelser hafva afseende äfven på de försäkringar,
som tagas af icke ersättningspligtige arbetsgivare eller af
arbetare. — Hvad särskilda utskottet (12 §) föreslagit om skyldighet
för skadad arbetare att göra anmälan beträffande olycksfallet och att
söka eller emottaga läkarevård har uti föreliggande förslags 11 § upptagits
med någon jemkning i affattningen.

Likaledes hafva i 12 § (motsvarande 10 § i 1900 års proposition och
13 § i särskilda utskottets förslag) från utskottets förslag upptagits de

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ändringar, att arbetsgifvarens eller arbetsföreståndarens skyldighet att
anmäla olycksfall uttryckligen förklaras inträda först då han erhållit
kännedom om olycksfallet, och att det föreskrifna läkarebetyget icke
alltid behöfver insändas samtidigt med sjelfva anmälan. Att, såsom
utskottet förordat, i vissa fall helt och hållet eftergifva skyldigheten
att insända läkarebetyg har deremot icke ansetts lämpligt, då sådant
lätteligen skulle kunna .medföra, att den skadade komme att sakna
sådan omvårdnad, som efter omständigheterna skäligen kan påkallas.
I stället har — sär skil dt i anledning deraf att skog;safv erinring upptagits
bland de yrken, hvilkas idkande medför ersättningsskyldighet —
medgifvits, att, när läkarebetyg ej utan oproportionerlig kostnad kan
anskaffas, detsamma får ersättas med intyg af någon person, som på
grund af sin offentliga ställning kan antagas vara trovärdig och, i
händelse af behof, för arbetsgifvaren framhålla nödvändigheten af särskilda
åtgärder för den skadades vård. Beträffande föreskrifterna om
undersökning har icke någon annan jemkning i 1900 års proposition
funnits tillrådlig, än som följer deraf, att, då enligt den nya
lydelsen af 4 § lifränta icke skall utgå vid vissa lägre grader af invaliditet,
anmälningsskyldigheten uteslutits, när endast en sådan ringa
invaliditet inträdt eller kan väntas inträda. Med anledning af särskilda
utskottets förslag, att polismyndighet, som i förevarande paragraf afses,
skall vara på landet kronofogden eller länsmannen — i stället för, såsom
enligt 1900 års proposition, blott kronofogden — har, särskildt emedan
polismyndigheten kan vidtaga åtgärder oberoende af gjord anmälan och
enär pröfning af undersöknings nödvändighet icke bör kunna af olika
myndigheter samtidigt företagas, upptagits den föreskrift, att med polismyndigheten
å landet skall förstås länsmannen.

Genom en i någon mån förändrad affattning af 13 och 14 §§ (motsvarande
11 och 12 §§ i 1900 års proposition samt 14 och 16 §§ i särskilda
utskottets förslag) har tydliggjorts, att, då parterna på förhand
aftalat om ersättningsfrågors afgörande genom skiljemän, det är för
talans bevarande tillräckligt, om ersättningskrafvet inom föreskrifven
tid anhängiggöres genom påkallande af skiljeaftalets tillämpning. Till
ett sådant förtydligande föreligger så mycket större anledning, när
ett på förhand slutet skiljeaftal skall vara för båda parterna bindande.
En motsvarande jemkning äfven i 16 § (motsvarande 13 § i 1900 års
proposition och 17 § i utskottets förslag) torde vara lämplig.

Hvad särskilda utskottet föreslagit om skyldighet för riksförsäkringsanstalten
att, då den ej sjelf är part, gifva utlåtande, huruvida det

24 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

arbete, hvari skadad arbetare var stadd, är sådant, som i förevarande
lag afses, äfvensom angående invaliditetsgraden har, med oväsentliga
jemkningar, blifvit i 15 § upptaget.

Till följd af den förut omtalade förändringen med afseende å förfallodagen
för lifränta hafva bestämmelserna i 17 och 18 §§ (motsvarande
14, 15 och 16 §§ i 1900 års proposition samt 18 och 19 §§ i utskottets
förslag) om det belopp, som vid lifräntas kapitalisering tillkommer lifräntetagaren,
undergått erforderlig jemkning. Vidare har ansetts lämpligt,
att lif räntetagare må eg a uppbära lifräntas hos gäldenären uttagna
kapitalvärde, när för detta ej skulle i riksförsäkringsanstalten erhållas
en årlig lifränta af åtminstone sextio kronor.

Afventyret, om gäldenären försummar att vid anfordran betalajifränta,
som förfallen är, var enligt särskilda utskottets förslag i viss mån
förmiidradt, nämligen dels så, att för den ytterligare betalningstid, som
af öfverexekutor förelägges, stadgats ett minimum af åtta dagar från
föreläggandets delgifning, dels ock på det sätt, att den försumlige gäldenären
varder i första hand förpligtad att ställa säkerhet för lifräntan och
endast om säkerhet ej ställes är underkastad den enligt 1900 års proposition
omedelbart inträdande påföljden, att lifräntans kapitalvärde hos
honom uttages. Dessa mildringar hafva synts vara förenliga med tillgodoseendet
af lifräntetagarens intresse. Dock torde äfven ett maximum
för den af öfverexekutor förelagda betalningstiden böra fastställas. Dessutom
lärer, närmast i lifräntetagarens intresse, förfarandet, när gäldenären
försummat betala förfallen lifränta, böra så anordnas, att lifräntetagaren
äfven i detta fall har att utverka och delgifva blott ett enda
föreläggande. För öfrigt synes, då icke någon annan försäkringsanstalt
än riksförsäkringsanstalten kan öfvertaga arbetsgifvarens ansvarighet,
det vara tillräckligt att meddela bestämmelser för händelse af en arbetsgifvares
betalningsförsummelse.

Om den nya, i 21 § införda bestämmelse, enligt hvilken under
vissa förutsättningar ett för båda parterna bindande aftal om ersättningen
kan på förhand slutas, är redan taladt. Uti samma § (motsvarande
19 § i 1900 års proposition och 23 § i utskottets förslag) har i
öfrigt bibehållits regeln, att på förhand slutna aftal äro väl för den
ersättningsskyldige men icke för ersättningstagaren förpligtande. Deremot
har den motsvarande bestämmelse, som beträffande skiljeaftal
fanns upptagen i 1900 års proposition, nu uteslutits, på sätt redan skett
i särskilda utskottets förslag.

De förändrade bestämmelserna om skyldighet att insända läkare -

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

betyg eller deremot svarande intyg hafva föranledt någon jemkning af
den i 22 § (motsvarande 20 § i 1900 års proposition och 24 § i utskottets
förslag) upptagna föreskriften om ansvar för försummelse att
göra vederbörlig anmälan.

Till fullständigt vinnande af de ändamål, som åsyftas med medgifvandet
åt icke ersättningsskyldige arbetsgivare af rätt att i riksförsäkringsanstalten
försäkra arbetare, så väl som för önskvärd förenkling
af riksförsäkringsanstaltens verksamhet, är det tydligen önskvärd!,
att sådan försäkring så vidt möjligt likställes med den försäkring,
hvarigenom riksförsäkringsanstalten öfvertager ersättningsskyldig arbetsgifvares
lagstadgade ansvarighet. Sålunda böra särskild! föreskrifterna
om anmälningsskyldighet och undersökning ega tillämpning jemväl då
försäkring tagits af en icke ersättningspligtig arbetsgifvare. Utan tvifvel
vore det önskvärd!, om motsvarande tillämpning af lagens föreskrifter
kunde föreskrifvas äfven för det fall, att arbetare tagit försäkring i
riksförsäkringsanstalten. Detta låter sig emellertid af lätt insedda skäl
icke göra, då försäkringen tagits utan arbetsgifvarens medverkan.
Genom lämpliga försäkringsvilkor och administrativa bestämmelser torde
emellertid denna lucka kunna i väsentlig mån fyllas. På de antydda
vägarne lärer man äfven kunna lösa de svårigheter, som uppstå, när
en arbetare, för hvilken en individuel försäkring är gällande, tillika är
innefattad under en kollektivförsäkring.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra Sig, har chefen för civildepartementet
erhållit nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunnige
män för utarbetande af förslag till administrativa bestämmelser om
riksförsäkringsanstaltens verksamhet, äfvensom för verkställande af beräkning
öfver förvaltningskostnaderna. De sålunda tillkallades arbete,
hvilket för närvarande pågår, är så anordnad!, att dess resultat torde
kunna i god tid före nästinstundande riksdag framläggas för Eders
Kongl. Maj:t.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken
har icke undergått annan jemkning, än som föranledes af
de förut omtalade ändringarne med afseende å lifräntas förfallotid och
kapitaliseringen af lifränta. I följd af dessa ändringar måste nemligen,
på sätt af särskilda utskottet framhållits, vid bestämmande af förmånsrätten
hänsyn tagas icke till den tid, då lifränta skulle oberoende af
konkursen förfalla, utan till den tid, för hvilken lifräntan belöper.»

Föredragande departementschefen hemstälde härefter, att Högsta
Domstolens utlåtande öfver ifrågavarande förslag till lag angående ersättBili.
till Riksd. Vrot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 31 Käft. 4

26

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad
lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken måtte, för det ändamål
§87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lemna bifall.

Ex protocollo:

Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

27

Förslag

till

Lag

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, vare i de
fall, som i 2 och 3 §§ afses, arbetsgifvaren pligtig att utgifva ersättning
enligt de i denna lag stadgade grunder.

Såsom skada till följd af olycksfall i arbetet anses ej skada, som
den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet sjelf ådragit sig,
eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, der denne icke haft
ledning af eller uppsigt öfver arbetet, ej heller skada uppkommen
genom tilldragelse, som icke står i samband med det utförda^ arbetets
beskaffenhet eller med de förhållanden, under hvilka det drifvits.

Med arbetare förstås i denna lag enhvar, som med arbetes utförande
tager omedelbar befattning, så ock arbetsförman.

2 §•

Skyldighet att enligt 1 § utgifva ersättning åligge enskild arbetsgivare,
der han såsom yrke utöfvar någon här nedan omförmäld verksamhet,
nemligen:

1) skogsavverkning, sågverks- eller brädgårdsrörelse;

2) upptagning af is eller torf;

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3) grufdrift, sten- eller kalkbrytning, tegeltillverkning, bruksrörelse
eller annan verksamhet, som afser tillgodogörande eller förädling af
mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk;

4) fabriksrörelse;

5) skeppsbyggeri-, bränneri-, bryggeri-, bageri-, slagteri-, mejerieller
qvarnrörelse, som idkas på sådant sätt och i sådan omfattning,
att den kan anses med fabriksrörelse jemförlig;

6) boktryckeriverksamhet;

7) tillverkning af explosiva varor;

8) skorstensfejareverksamhet;

9) flottning;

10) lastning eller lossning af varor;

11) trafikerande af jernväg eller spårväg, som icke afses i lagen
angående ansvarighet för skada i följd af jernvägs drift den 12 mars
1886;

12) byggnadsverksamhet, derunder inbegripet jemväl utförande af
väg- eller vattenbyggnad;

13) bergsprängning, jordschaktning, stensättning, murning, timring
eller taktäckning;

14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten- eller
kloakledningar;

15) verksamhet, som afser att framställa, öfverföra eller fördela
elektrisk kraft, äfvensom drifvande af gas- eller vattenledningsverk.

Ersättningsskyldigheten omfattar skada till följd af olycksfall, som
härflyter från utöfningen af arbetsgifvarens yrke.

I denna § afses ej verksamhet, som idkas allenast såsom binäring
till jordbruk.

3 §•

Utöfvar staten eller kommun på yrkesmessigt sätt någon i 2 § omförmäld
verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt
1 § för skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen af
den verksamhet.

4 §•

I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning af den skadades
arbetsförmåga under mera än sextio dagar efter olycksfallet: en krona
i sjukhjelp för hvarje dag från och med sextioförsta dagen intill dess
den skadade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan återstäld

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

eller olycksfallet visat sig medföra för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2:o) om olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan: en årlig lifränta, i förra fallet å tre
hundra kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot
arbetsförmågans minskning, räknadt från och med sextioförsta dagen
efter olycksfallet eller från den senare tidpunkt, då olycksfallet visat
sig medföra för framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan;
dock att lifränta icke skall utgå i de fall, der ej arbetsförmågan
blifvit nedsatt med minst en tiondedel;

3:o) om olycksfallet inom ett år medfört döden:

a) begrafningshjelp med sextio kronor;

b) till enka, så länge hon lefver ogift, en årlig lifränta af etthundratjugu
kronor från dödsfallet och till hvarje minderårigt barn en årlig
lifränta af sextio kronor från dödsfallet till dess det uppnått femton
års ålder; dock att lifränta ej utgår till enka, när äktenskapet slutits
efter olycksfallet, eller till barn, som födes i ett efter olycksfallet slutet
äktenskap, derest icke barnet är före olycksfallet afladt, ej heller till
oäkta barn, afladt efter olycksfallet, samt att, der lifräntor till efterlefvande
skulle sammanlagdt öfverstiga tre hundra kronor, de skola, i
förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp
nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

5 §•

Vid bedömandet, i hvad män viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
af arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans
beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att
genom arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de
särskilda färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara
erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.

I öfrigt skall tjena till ledning:

l:o att i allmänhet förlust af arbetsförmågan skall anses vara förhanden
vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning,
vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning
af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och
en fot;

2:o att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen
af arbetsförmågan skall anses motsvara följande procent, nemligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid all -

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

män kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jemte
försvagad syn å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett öga tjugu
procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet å ett öra
tio procent; vid bråck femton procent; vid förlust af en hand eller fot
jemte minskad rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust
af en hand eller fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en
hand femtio procent; vid förlust af alla tårna å en fot tjugu procent;
vid förlust af en tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger
femton procent.

6 §•

Utländsk medborgares enka eller barn ege ej rätt till lifränta enligt
denna lag, der de ej vid tiden för olycksfallet voro här i riket bosatta.
För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad är
bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta. ’

Från hvad ofvan i denna § är föreskrifvet eger Konungen, under
förutsättning af ömsesidighet, medgifva undantag för medborgare i visst
land och för lifräntetagare, som i samma land äro bosatta.

För tid, hvarunder lifräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångsarbete,
må han ej uppbära lifräntan.

7 §•

Begrafningshjelp skall utbetalas genast efter dödsfallet, sjukhjelp
för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för hvarje
kalenderqvartal å första dagen af qvartalets sista månad, utan återbetalningsskyldighet
i händelse före qvartalets utgång rätten till lifräntan
skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.

8 §•

Skall, då arbetare skadats genom olycksfall, i följd deraf från
kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag
af arbetsgifvaren, utgå pension eller annat understöd, eller har arbetaren
på arbetsgifvarens bekostnad blifvit mot olycksfall försäkrad på
annat sätt än i 10 § afses, må från begrafningshjelp eller sjukhjelp
och lifränta, som det enligt denna lag åligger arbetsgifvaren att utgifva,

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afdragas hvad i anledning af olycksfallet för samma ändamål från kassan
eller på grund af försäkringen utgår för tid, hvarunder ersättningsskyldighet
åligger arbetsgifvaren.

Motsvarande afdrag må ega rum för skadestånd, som i följd af
olycksfallet utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

9 §.

Den, som är berättigad till ersättning enligt denna lag, vare ej
deraf hindrad att hos arbetsgifvaren eller annan göra gällande den rätt
till skadestånd, som i följd af olycksfallet eljest skulle tillkomma honom
enligt allmän lag eller särskild författning; dock att arbetsgifvaren må
från dylikt skadestånd afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna
lag utgår.

År annan än arbetsgifvaren skadeståndspligtig, vare arbetsgifvaren,
sedan han tillsagt den skadestånd spligtige, i ersättningstagarens ställe
berättigad att uttaga skadeståndet för så vidt motsvarande ersättning
enligt denna lag utgår.

10 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i en genom statens försorg inrättad
riksförsäkringsanstalt försäkra sina arbetare mot olycksfall, som
i denna lag afses, med den verkan, att arbetsgifvaren, så långt försäkringen
räcker, varder från ersättningsskyldighet enligt denna lag fri.
Har sådan försäkring egt rum, må riksförsäkringsanstalten, beträffande
de försäkrade ersättningsbeloppen, enligt de i 8 och 9 §§ stadgade
grunder göra afdrag för utbetaldt skadestånd eller söka sitt åter af
arbetsgifvaren eller annan, som kan till utgifvande af skadestånd förbindas.

År arbetsgifvare i anledning af inträffadt olycksfall skyldig att utgifva
lifränta enligt denna lag, ege han genom inköp i riksförsäkringsanstalten
af dylik lifränta befria sig från betalningsskyldigheten.

11 §•

Varder arbetare skadad till följd af olycksfall i arbetet, skall om
olycksfallet ofördröjligen göras anmälan hos arbetsgifvaren, arbets -

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

föreståndaren eller arbetsförman. Den skadade vare ock, der lian ej
sjelf söker läkarevård, pligtig att underkasta sig vård af läkare, som
arbetsgifvaren eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Försummas
något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan hafva förvärrats
derigenom, att den skadade i följd deraf kommit att sakna lämplig
vård, må den i denna lag stadgade ersättning med hänsyn dertill
skäligen nedsättas.

12 §.

Inträffar olycksfall, som medfört eller skäligen kan antagas medföra
döden eller annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, åligge
det arbetsgifvaren eller, om den skadade var stadd i arbete hos staten eller
kommun, arbetsföreståndaren att, sedan han genom anmälan från arbetaren
eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, derom ofördröjligen göra
skriftlig anmälan hos polismyndigheten i orten. År den skadade af
arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 § afses, skall uppgift derom och
om försäkringens omfattning i anmälan intagas. Närmare föreskrifter
om anmälans innehåll meddelas af Konungen. Då anmälan hos polismyndigheten
göres, skall samtidigt eller, der sådant ej kan ske, så snart
som möjligt derefter till samma myndighet insändas på arbetsgifvarens
bekostnad anskaffadt läkarebetyg angående dödsorsaken eller skadans
beskaffenhet och den skadades tillstånd; kan läkarebetyg ej utan oskäligkostnad
anskaffas, må i stället insändas intyg af prest i församlingen
eller annan embets- eller tjensteman i orten, af ordföranden i kommunalstämman
eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller af
ledamot i häradsnämnden.

Har hos polismyndighet anmälan skett angående olycksfall, hvarom
nu är sagdt, eller sådant olycksfall eljest kommit till polismyndighetens
kännedom, skall denna så fort ske kan hålla undersökning om olycksfallet;
dock att, der anmälan åtföljts af arbetsgifvarens behörigen undertecknade
förklaring, att olycksfallet inträffat under sådana omständigheter,
att ersättning enligt denna lag skall utgifvas, undersökning erfordras
allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i
stad, der poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten
eller, der sådan ej finnes, stadsstyrelsen.

Polismyndigheten å landet eller i annan stad än Stockholm åligge
att ofördröjligen aflemna de inkomna handlingarne äfvensom, der undersökning
hållits, protokollet deröfver till Konungens befallningshafvande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

33

13 §.

Varder ej aftal om ersättning enligt denna lag träffadt och öfverenskomma
ej''heller parterna att hänskjuta uppkommen tvist om ersättningen
till slutligt afgörande af skiljemän, skall, vid äfventyr af talans
förlust, ersättningskrafvet anhängiggöras inom två år från olycksfallet
eller, der fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, inom samma
tid från det döden inträdde.

14 §.

Tvist om ersättning enligt denna lag skall, der ej parterna öfverenskommit
att hänskjuta tvist om ersättningen till slutligt afgörande af
skiljemän, anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, der olycksfallet
inträffat eller den, som sökes, har sitt bo och hemvist.

År sådan tvist hos domstol anhängiggjord, infordre rätten eller
domaren protokoll och öfriga handlingar, som i 12 § omförmälas.

Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller
angår tvisten allenast ersättningens belopp, ege rätten, på kärandens
yrkande, förordna, att ett skäligt belopp, i senare fallet ej understigande
hvad svaranden medgifvit, skall utbetalas till käranden i afräkning
på hans fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas
i samma ordning som slutligt utslag.

Har rätten förordnat om förskottsbetalning efter ty nu är sagd!,
eller genom slutligt utslag ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge
sådant beslut i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

15 §.

År den skadade icke af arbetsgifvaren försäkrad på sätt i 10 §
afses, må parterna, när de derom öfverenskomma, så ock,^ sedan tvist
om ersättningen hos domstol eller genom påkallande af skiljeaftals
tillämpning anhängiggjorts, domstolen eller skiljemännen från riksförsäkringsanstalten
inhemta utlåtande, huruvida det arbete, hvari den skadade
var stadd, är sådant, som i denna lag afses, eller i hvad. mån
kroppsskadan må anses hafva åstadkommit nedsättning i arbetsförmågan,
sådant utlåtande skall af riksförsäkringsanstalten kostnadsfritt meddelas.

Bih. till Itiksd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Åfd. 31 Höft. 3

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

16 §.

Intrader, sedan ersättning till skadad arbetare blifvit genom domstols
eller skiljemäns slutliga beslut eller genom aftal bestämd, väsentlig
förändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättningens
bestämmande, må inom två år från beslutets eller aftalets dagtalan
om jemkning i ersättningen anhängiggöra. Rätt domstol för
sådan talans upptagande är den underrätt, som dömt om ersättningen,
eller, der ersättningen bestämts af skiljemän eller genom aftal, allmän
underrätt i den ort, der olycksfallet inträffat. Jemkning må ej afse ersättning,
som belöper på tiden före den dag, då talan anhängiggjordes
genom delgifvande af stämning eller genom påkallande af skiljeaftals
tillämpning; sökes jemkningen af den ersättningsskyldige, må den ej
heller verka rubbning i rätten till ersättning, som före sagda dag förfallit
till betalning.

17 §•

Afträdes arbetsgifvares egendom till konkurs, skall utdelningen
för fordran å lifränta enligt denna lag ske efter sammanlagda beloppet
af räntans kapitalvärde den dag, som för utdelning i konkursen bestämd
är eller å hvilken dessförinnan betalning får uppbäras, och af
den lifränta, som belöper på tiden intill nämnda dag, jemte laga ränta
å den del deraf, som enligt 7 § må före samma dag förfalla till
betalning.

År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må utdelningen för räntans
kapitalvärde ej af arbetaren lyftas, utan skall med det belopp,
som å kapitalvärdet utgår, genom konkursförvaltningens försorg åt
arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten; hvad nu är sagdt
gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten skulle
erhållas, understiger sextio kronor om året.

18 §.

Försummar arbetsgifvare att vid anfordran betala lifränta, som
förfallen är;

eller nedlägger enskild arbetsgifvare sin rörelse;

eller flyttar han utrikes;

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

eller öfvergår hans rörelse på annan i följd af dödsfall eller genom
öfverlåtelse;

eller sättes lians rörelse under liqvidation;

må lifräntetagare, hvilkens fordran grundar sig på skriftligt aftal
eller på laga kraft egande slutligt beslut, hos öfverexekutor söka föreläggande
för arbetsgifvaren eller för hans sterbhusdelegare att för lifräntan
hos öfverexekutor ställa pant eller borgen efter ty i 48 § utsökningslagen
sägs. Grundar sig ansökningen derpå, att arbetsgifvaren
försummat att vid anfordran betala lifränta, som förfallen är, vare
föreläggandet att ställa pant eller borgen utan verkan, der arbetsgifvaren
inom viss af öfverexekutor bestämd tid, minst en och högst
två veckor från föreläggandets delgifning, visar, att den förfallna
lifräntan jemte laga ränta derå och ersättning för kostnader till belopp,
som af öfverexekutor i föreläggandet utsättes, blifvit gulden.

Försämras den stälda säkerheten, ege lifräntetagaren på lika sätt
äska ställande af ny säkerhet.

Ej må borgen af öfverexekutor godkännas, der den ej är ingången
såsom för egen skuld.

Ställes ej säkerhet inom förelagd tid, skall öfverexekutor ålägga
gäldenären att utgifva sammanlagda beloppet af lifräntans kapitalvärde
den dag, då betalning sker, och af den lifränta, som belöper på tiden
intill nämnda dag, jemte laga ränta å den del deraf, som enligt 7 §
må före samma dag förfalla till betalning.

Beträffande dylikt måls handläggning och klagan öfver öfverexekutors
beslut gälle i tillämpliga delar hvad om lagsökning för gäld är
stadgadt; dock att, der målet blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,
domstolen allenast har att utlåta sig om betalningsskyldigheten, hvarefter
sökanden eger hos öfverexekutor anmäla målet till fortsatt handläggning.

Hvad gäldenären förpligtats utgifva läte öfverexekutor ofördröjligen
uttaga. År fråga om lifränta åt skadad arbetare, må hvad å lifräntans
kapitalvärde influtit ej af arbetaren lyftas, utan skall dermed genom
öfverexekutors försorg åt arbetaren inköpas lifränta i riksförsäkringsanstalten.
Hvad nu är sagdt gälle dock ej, der den lifränta, som i riksförsäkringsanstalten
skulle erhållas, understiger sextio kronor om året.

19 §.

Med lifräntas kapitalvärde förstås i 17 och 18 §§ det belopp,
hvarför dylik ränta kan inköpas i riksförsäkriugsan stalten.

36

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

20 8.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas ecb må förty
ej för gäld i mät tagas.

21 §.

Arbetsgifvare, som vill enligt särskild anordning träffa aftal med
arbetare om ersättning, som i anledning af olycksfall skall utgifvas, ege
underställa den anordning'' riksförsäkringsanstaltens pröfning. Ej må
anordningen godkännas, der ej riksförsäkringsanstalten, efter erforderliga
upplysningars inhemtande, finner dess bestämmelser vara för arbetare
fördelaktiga. Aftal, som skriftligen ingås i öfverensstämmelse
med godkänd anordning, vare gällande. Godkännande må när som
helst återkallas, men återkallelse verkar ej rubbning i giltigheten af
aftal, som träffats innan arbetsgifvaren erhållit kännedom om återkallelsen.

Slutes annorledes, än ofvan i denna § är sagdt, aftal om ersättning,
som med anledning af olycksfall skall utgifvas, vare det aftal
emot ersättningstagaren utan verkan, såframt det ej skriftligen slutits
efter olycksfallet eller, då fråga är om begrafningshjelp eller om lifränta
åt skadad arbetares efterlefvande, efter det den skadade afled; afser
aftalet, att i stället för lifränta åt skadad arbetare skall på en gång
erläggas visst belopp, vare det ej gällande, utan så är att lifräntans
belopp skulle understiga sextio kronor om året.

22 §.

Försummar arbetsgifvare eller arbetsföreståndare att i föreskrifven
ordning göra anmälan eller insända läkarebetyg eller annat intyg, hvarom
i 12 § är sagdt, böte från och med fem till och med två hundra kronor.
Meddelar någon i sådan anmälan mot bättre vetande oriktig uppgift,
straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor,
der ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

23 §.

Vill arbetsgifvare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag
afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning
enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycks -

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fall, som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare dertill berättigad.
Har sådan försäkring egt rum, skall hvad i denna lag finnes
stadgadt hafva motsvarande tillämpning.

24 §.

Arbetare ege, i den mån han ej är af arbetsgifvaren försäkrad i
riksförsäkringsanstalten, genom försäkring i nämnda anstalt bereda sig
ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd al
olycksfall i arbetet.

25 §.

Afgifterna för försäkring i riksförsäkringsanstalten skola bestämmas
till de belopp, som med hänsyn till verksamhets farlighet i allmänhet
och till de särskilda förhållanden, under Indika den bedrifves, efter
försäkringstekniska grunder pröfvas vara erforderliga för betäckande
af de risker, som försäkringen afser. Kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens
organisation och förvaltning bestridas af statsmedel.

26 §.

De närmare föreskrifter, som utöfver hvad denna lag innehåller,
må erfordras med afseende å riksförsäkringsanstaltens verksamhet, meddelas
af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 19 , men eger ej

tillämpning i fråga om olycksfall, som derförinnan inträffat.

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods
afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är, sedan läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri skött hafva,
så ock betjenters och tjenstehjons lön för sista året, annan arbetares
dagspenning eller aflöning för sista tre månaderna samt sådan begrafningshjelp
eller för de sista tre månaderna upplupen sjukhjelp eller
lifränta, som det enligt lag angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete åligger gäldenären att utgifva.

11 §•

Derefter skola, utan förmånsrätt sig emellan, gäldas: kyrkors,

fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare;
kronans, Rikets Ständers, städers och allmänna af Konungen stadfästade
kassors, penningeverks och inrättningars fordringar hos de tjenstemän,
som äro satte att deras inkomster uppbära, för hvad af sådan uppbörd
hos dem innestår; så ock fordringar i öfrigt hos kronans embets- eller

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tjensteman för egendom, som desse, i och för embete eller tjenst,
emottagit. Har ersättning af allmänna medel utgått för hvad embetseller
tjensteman tillgripit och förskingrat, skall, der kronan af honom
söker sitt åter, den fordran utgå med förmånsrätt, som nu är sagd.

Sedan uttages fordran å sådan på tiden efter konkursens början
belöpande sjukhjelp eller lifränta, som det enligt lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete åligger gäldenären att
utgifva.

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.
Maj;ts högsta domstol fredagen den 18 januari 1901.

Andra rummet.

Närvarande:

Justi ti eråden Skärm,

Huss,

Afzelius,

Thollander,

Westring,

Cassel.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 13 november 1900,
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kap.
4 och 11 §§ handelsbalken mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter
cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande
förslagen bilagda detta protokoll.

1. Förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall

1 arbete.

Mot förslaget framstäldes följande anmärkningar, nemligen vid:

1 §•

Justitierådet Afzelius, med hvilken högsta domstolens öfriga ledamöter
instämde, yttrade:

»Huruvida en skada, som träffat arbetare i något af de i 2 § omförmälda
yrken, är att hänföra till »olycksfall i arbetet» eller icke, kan
uppenbarligen under vissa förhållanden vara föremål för tvekan. Till
ledning för omdömet i sådant hänseende tjenar dels hvad förslagets

2 § innehåller derom att skadan skall »härflyta från utöfningen af arbetsgifvarens
yrke», och dels hvad i andra stycket af 1 § omförmäles rörande
vissa fall, som icke äro att hänföra under olycksfall i arbetet.

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Mot de sålunda affattade bestämmelserna synes emellertid afgörande
betänklighet möta. I redaktionelt hänseende kan anmärkas det oegentliga
deri att de negativa bestämmelserna meddelas före den positiva
förklaringen af begreppet och utan sammanhang med denna. I den
finska lagen, från hvilken ifrågavarande i § 1 upptagna bestämmelser
äro hemtade, meddelas de utan någon positiv förklaring. Vidare och
då det rimligen icke torde kunna antagas att en skadegörande tilldragelse,
som icke står i något som helst samband med arbetets beskaffenhet
eller de förhållanden, under hvilka det drifvits, skulle i fråga om
ersättningsskyldighet kunna hänföras till olycksfall i arbetet, lärer den
härom gifna bestämmelsen knappast kunna tilläggas annan betydelse
än den, att hvarje samband i sådant hänseende, om än aldrig så aflägset
eller medelbart,'' är tillräckligt att grunda ersättningspligt. En sådan
uppfattning synes emellertid stå i strid med anförda bestämmelse i 2 §,
som fordrar att olycksfallet skall »härflyta» från yrkesutöfningen, och
torde i sjelfva verket icke heller vara den af förslagets författare afsedda.
Slutligen skulle vid saknaden af hvarje antydan i de uti 1 §:s
andra stycke först omförmälda fallen — när arbetaren skadar sig sjelf
eller skadan orsakas af tredje man -- om behöfligheten af ett samband
mellan den skadegörande handlingen och yrkesfaran kunna dragas den
uppenbarligen icke afsedda slutats att i dessa fall ersättningsskyldighet
kunde — när de särskilt angifna förutsättningarne icke förelåge —
inträda utan hvarje dylikt samband.

Vid nu angifna förhållande synas ifrågavarande bestämmelser egnade,
icke att lemna ledning för frågans bedömande, utan fast hellre att dervid
åstadkomma förvirring. Derest det anses önskvärdt att i lagen upptaga
något förtydligande af begreppet olycksfall i arbetet, synes detta höra
ske sålunda att till denna paragraf uppflyttas anförda bestämmelse i 2 §,
från hvilken bestämmelse då de här omförmälda fallen af skadegörelse
genom arbetarens egen eller tredje mans åtgärd komme att framträda
såsom undantag, samt att hvad detta stycke i öfrigt innehåller uteslutes.

Hvad tredje stycket innehåller till förtydligande af begreppet arbetare,
eller att dermed förstås »enhvar, som med arbetes utförande tager
omedelbar befattning, så ock arbetsförman», synes icke heller vara lyckligt,
då dels härigenom från skadeersättning uteslutas de af arbetarepersonalen,
hvilka icke utföra arbete i egentlig mening — t. ex. bud
och vakter — dels från de valda ordalagen skulle kunna härledas den
uppfattning, att arbetare, som träffades af olycksfall under tid, då han
icke utförde arbete, saknade rätt till ersättning för skadan. Derest
stadgandet inskränkes till en föreskrift derom att under arbetare inne Bih.

till Kiksd. Prat. 1901, 1 Sami. 1 A/d. 31 Raft. 6

42

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

fattas äfven arbetsförman, torde dermed det praktiska behofvet vara
tillgodosedt, och jag hemställer derföre att först omförmälda bestämmelse
måtte utgå.

Slutligen hemställes att, hänvisningen i l:a stycket till 3 §, såsom
afseende endast en annan klass af arbetsgifvare, men icke särskilda
arter af yrkesdrift, måtte utgå.»

2 §•

Justitierådet Afzelius anförde:

»Enligt förslaget skulle endast visst slag af jernvägs- och spårvägsdrift
hänföras till de yrken, hvilka ersättningsskyldighet enligt den föreslagna
lagen ålåge, under det sådan drift i andra — och de ojemförligt talrikaste
— fall skulle fortfarande varaunderkastad ersättningsskyldighet
enligt 1886 års lag. För den afvikelse, som härigenom skett från den till
1900 års riksdag framlagda proposition i ämnet, anföres i föredragande departementschefens
yttrande icke något skäl. Behjertansvärdt är utan tvifvel
hvad Riksdagens särskilda utskott anfört derom att i de fall, der 1886
års lag är tillämplig, ersättning utgår efter grunder, som för den skadade
äro förmånligare än de nu föreslagna, och att sålunda jernvägspersonalen,
genom att inordnas under den nya lagen, skulle beröfvas förmåner, som
den redan eger. I viss män är detta utan tvifvel riktigt, om än icke får förbises,
att dels den nya lagen komme att tillerkänna personalen ersättning
i många fall, der 1886 års lag icke tillägger den sådan, och dels, hvad särskild!
beträffar ersättningens belopp, den nya lagens bestämmelser härutinnan
utan tvifvel skulle i praxis föranleda en nedsättning af de enligt 1886
års lag utgående ersättningsbeloppen. Men i allt fall kan denna omständighet
icke rättfärdiga en dylik dubbelhet i behandlingen af fullkomligt
likartade fall. Grunden för arbetsgifvarens ersättningsskyldighet
är vid den ena arten af jernvägs- och spårvägsdrift alldeles densamma
som vid den andra, välboren för dess inträdande och måttet för dess
utgörande böra derföre också vara desamma. Och jernvägs- och spårvägsdrift
skilja sig i förevarande afseende på intet sätt från de slag af
yrkesdrift, som i öfrigt finnas i denna paragraf upptagna. Att rättsligen
behandla dessa förhållanden olika är principieJt oriktigt och skulle utan
tvifvel föranleda inycken, visserligen icke oberättigad missbelåtenhet och
oro. Det skulle icke sällan komma att inträffa att af de i samma
jernvägs tjenst, måhända å samma plats anstälde arbetarne den ene för
en liden skada vore hänvisad att söka ersättning enligt förevarande lag,
medan en annan för en alldeles likartad skada finge tillgodonjuta ersättning
efter 1886 års lag; och mellan arbetare i jernvägs och i annan arbetsgifvares

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

43

tjenst skulle ännu oftare anledning- till dylik jemförelse yppas. Visserligen
skulle kunna sägas att den härvid mindre lyckligt lottade arbetaren
icke hade anledning att beklaga sig, då han ju hittills alldeles saknat rätt
till ersättning men nu skulle erhålla sådan, om än efter en mindre gynsam
måttstock än den andre. Ett sådant betraktelsesätt må vid öfvergången
till den nya ordningen ega en viss praktisk betydelse; sedan
denna någon tid varit i verksamhet förlorar det uppenbarligen allt fäste.
Der lagstiftaren erkänner arbetarens rätt till ersättning för olycksfall i
arbetet, der måste enligt sakens natur rätten öfverallt vara densamma.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag att åt förevarande
lag må gifvas tillämpning å all jernvägs- och spårvägsdrift
samt att, såsom följd häraf, med lagens trädande i kraft för deri afsedda
fall 1886 års lag må upphöra att gälla; och torde i sammanhang härmed
böra tillses huruvida icke bestämmelserna i sistsagda lag, så vidt angår
ersättning för olycksfall i öfrigt, må kunna lämpas efter grunderna för
den nu föreslagna lagen.»

I detta anförande instämde högsta domstolens öfriga ledamöter.
Rörande denna § yttrades vidare af

Justitierådet Afzelius:

»Gränserna för de arter af yrkesverksamhet, Invika genom den
föreslagna lagen skulle blifva underkastade ersättningspligt, hafva icke
kunnat med sådan bestämdhet uppdragas, att icke i många fall en arbetsgifvare
kommer att stanna i tvekan huruvida af honom utöfvad
j^rkesverksamhet faller under lagens bestämmelser eller icke. Det
framstår vid sådant förhållande såsom ett praktiskt önskemål af högsta
vigt, att utväg må kunna beredas arbetsgivaren att på förhand erhålla
klarhet i sådant hänseende, så att han antingen må kunna täcka sin
risk genom försäkring eller med trygghet underlåta sådant. Att åvägabringa
en anordning i sådant syfte är med en på omedelbar ansvarspligt
grundad lagstiftning utan tvifvel förenadt med synnerlig svårighet.
Måhända kunde emellertid förtjena öfvervägas, huruvida icke, efter inrättande
af en riksförsäkringsanstalt, det kunde uppdragas åt denna
anstalt att på begäran af arbetsgivare låta verkställa undersökning i
sådant hänseende och meddela utlåtande. Ett dylikt utlåtande kunde
visserligen icke i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare ega
afgörande betydelse, men det skidle alltid lemna en värdefull ledning.

Justitierådet Cassel, med hvilken justitierådet Huss instämde:

»Bland de näringar, å hvilka den föreslagna lagens bestämmelser
skulle ega tillämpning, upptages här jemväl skogsafverkning. För den
ändring, som härigenom egt rum i det till 1900 års riksdag aflåtna

44

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 39.

förslag i ämnet, anföres i föredragande departementschefens jAtrande
icke något skäl. De betänkligheter, som under frågans behandling vid
nästlidet års riksdag blifvit anförda mot upptagande af skogsafverkning
bland de ersättningspligtiga näringarne, synas mig emellertid vara af
den vigt, att jag för min del ej kan tillstyrka en dylik åtgärd utan
hemställer, att förslaget i förevarande hänseende bringas i öfverensstämmelse
med den till nästlidet års riksdag aflåtna nådiga proposition
i ämnet.»

Justitierådet Skärm:

»För min del anser jag böra framhållas, att antagandet af förevarande
förslag med nödvändighet torde föranleda, att inom kort äfven
andra yrken än de i denna § uppräknade måste inordnas bland dem,
i hvilka ersättningsskyldighet för olycksfall i arbetet kommer att åläggas
arbetsgifvaren. I förslaget undantages uttryckligen verksamhet, som
idkas allenast såsom binäring till jordbruket, från ersättningspligtiga
yrken. Att ett sådant undantag, äfven om det nu göres, icke länge
kan bibehållas, synes mig temligen uppenbart. Åtskilliga till jordbruket
och dess binäringar hörande arbeten äro i och för sig ganska
farliga, och olycksfall deri ingalunda sällsynta (t. ex. arbeten vid tröskverk,
i mergelgrafvar, vid trädfällning m. fl.). I samma mån som användningen
af de för jordbruket och dess binäringar alltmer nödvändiga
maskinerna tilltager, ökas också faran för olycksfall. En sådan orimlighet
som att för enahanda olycksfall vid t. ex. trädfällning, upptagning
af is eller torf, stenhuggning, murning, timring etc. arbetaren skall få
stå sin skada sjelf när arbetet utförts såsom binäring till jordbruket,
men deremot vara berättigad till ersättning om arbetet af arbetsgifvaren
utöfvats såsom sjelfständigt yrke, lärer ej länge kunna i lagstiftningen
qvarstå.»

3 §■

Högsta domstolen erinrade att, derest 1 och 2 §§ omredigerades på
sätt förut hemstälts, borde slutorden i denna § äfven undergå jemkning.

4 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Enligt det med l:o betecknade stycket skall sjukhjelp upphöra att
utgå, då olycksfallet »visat sig» medföra för framtiden bestående förlust
eller minskning af arbetsförmågan. Detta stadgande skulle kunna
föranleda den, antagligen icke afsedda, tolkning, att sjukhjelpen skall

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

45

upphöra så snart det blifvit klart, att bestående invaliditet kommer att
följa af olycksfallet, äfven om det akuta sjukdomstillstånd, som af
olycksfallet vållats, då ännu fortfar. Särskildt när den bestående invaliditeten
innebär allenast en ringa nedsättning af arbetsförmågan,
skulle den skadade blifva lidande i följd af en sådan tolkning. Det
torde derföre böra tydligare uttryckas, att öfvergången från sjukhjelp
till lifränta skall ske, när det egentliga sjukdomsstadiet upphört och
varaktig invaliditet inträda»

Justitierådet. Afzelius, med hvilken justitieråden Cassel och Skärm
förenade sig, anförde:

»Bestämmelsen att ersättning enligt 3 mom. utgår endast när inom
en tid af ett år olycksfallet medfört döden, synes mig påtagligen obillig
särskildt för det visserligen icke alldeles ovanliga fall att olyckan genast
eller inom ett år föranledt sjukdom, hvilken fortvarar till årets slut
men först efter dess utgång ändas med döden. Derest, utöfver den
i 13 § stadgade allmänna preskriptionstid för ersättningstalan, någon
särskild begränsning af rätten till dödsfallsersätt ning anses vara af
behof påkallad, hemställer jag derföre att tiden, inom hvilken olycksfallet
skall hafva medfört döden, må utsträckas till 2 år.-»

Justitieråden Huss, Thollander och Westring förenade sig om följande
yttrande:

»Den föreslagna bestämmelsen, att dödsfall föranleder ersättning
endast om det inträffat inom ett år efter olycksfallet, torde lätteligen
kunna medföra obilliga resultat. Ifrågavarande tid synes icke böra vara
kortare än den preskriptionstid, som i lagen angående ansvarighet för
skada i följd af jernvägs drift är stadgad, d. v. s. två år.»

7 §•

Justitieråden Afzelius och Cassel anmärkte att §:ns affattning lemnade
rum för tvekan, huruvida, i händelse en lifräntepost utbetalades
före förfallodagen men rätten till lifränta före sagda dag upphörde,
äterbetalningsskyldighet skulle ega rum för det icke intjenade beloppet.

9 §•

Justitieråden Skärm, Huss, Afzelius, Westring och Cassel förenade
sig om följande yttrande:

»Enligt 6 kap. 4 § strafflagen äro maka och barn efter den, som
blifvit af annan dödad, icke berättigade till skadestånd af den brottslige,

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

med mindre de efterlefvande genom dödsfallet komma att sakna nödigt
underhåll. Med första stycket af förevarande § lärer afses, bland annat,
att så modifiera denna regel, att vid bedömande af frågan om den
brottsliges ersättningsskyldighet hänsyn icke skall tagas till den omständigheten
att de efterlefvande erhålla ersättning enligt förevarande
lag. Detta synes emellertid böra tydligare uttryckas.

Stadgandet i 2:dra stycket synes afse att tillerkänna arbetsgifvaren
rätt att i arbetarens ställe af tredje man, som vållat skada, uttaga det
arbetaren tillkommande skadestånd, visserligen endast i den mån det
motsvaras af den ersättning, som arbetaren enligt förevarande lag har
att utfå af arbetsgifvaren, men utan hänsyn dertill huruvida sådan ersättning
ännu kommit arbetaren till godo.

Härvid synes kunna anmärkas att, när arbetsgifvaren i den ersättningsberättigades
ställe får uppbära belopp, som arbetsgifvaren först
efter hand har att sjelf utgifva, den till ersättningen berättigade bör
eg a påfordra att honom beredes säkerhet för att sådant belopp också
i behörig ordning kommer honom till godo, så att han icke i sådant
afseende är hänvisad allenast till arbetsgifvarens måhända ovissa betalningsförmåga.
»

Justitierådet Thollander var beträffande §:ns första stycke ense
med högsta domstolens öfriga ledamöter samt yttrade vidare:

»Då arbetsgifvares rätt att i ersättningstagares ställe uttaga skadestånd
af tredje man icke synes mig kunna inträda förr än arbetsgifvaren
utbetalt ersättning till ersättningstagaren, hemställes, att sista ordet i
2:dra stycket måtte utbytas mot »utgått».

10 §.

Justitierådet Westring yttrade: »För att arbetsgifvaren skall kunna
genom försäkring befria sig från de honom enligt förevarande lag
åliggande förpligtelser i förhållande till arbetarne, bör uppenbarligen
försäkringsaftalet vara af det innehåll, att arbetaren gent emot försäkringsanstalten
erhåller en omedelbar rätt till utfående af den ersättning,
som försäkringen omfattar. Detta torde jemväl vara afsedt
men är ej tydligen uttryckt.

Vidare bör såsom vilkor för att arbetsgifvaren skall genom försäkring
blifva befriad från sin ansvarighet gälla, att försäkringsaftalet
icke innehåller strängare bestämmelser angående arbetarens rätt till
försäkringsbeloppets utfående, än som i förevarande lag äro stadgade

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

47

angående arbetarens rätt att af arbetsgifvaren erhålla här föreskrifven
ersättning. Icke heller härutinnan är förevarande stadgande fullt tydligt.

I allmänhet torde väl för rättsförhållandet emellan försäkringsanstalten
och arbetaren böra gälla samma regler, som i lagen äro
stadgade beträffande förhållandet emellan arbetsgifvaren och arbetaren.
Detta kan till stor del vinnas genom en hänvisning i försäkringsaftalet
till reglerna i denna lag, så att försäkringsanstalten förbinder sig att
»öfvertaga arbetsgifvarens i denna lag stadgade ersättningsskyldighet»,
såsom det hette i 9 § af det för 1900 års Riksdag i ämnet framlagda
förslag. Detta är dock icke tillräckligt att fullt likställa förhållandena.
Genom aftal kunna nemligen icke sådana regler konstitueras som de,
hvilka återfinnas i 14 och 16 §§ angående laga domstol i tvister om
ersättning samt om rättegång i sådana tvister, i 20 § angående förbud
mot öfverlåtelse eller utmätning af rätt till ersättning och i 21 § om
ogiltighet i visst fall af annat än skriftligt aftal rörande den ersättning,
som i anledning af timad olycka skall utgå. Det torde derföre vara
nödvändigt att ett stadgande meddelas derom att dessa regler skola
ega tillämpning jemväl i afseende å ersättning, som på grund af försäkringsaftal
skall utgå från riksförsäkringsanstalten.

Derest, i öfverensstämmelse med hvad nu blifvit förordadt, den i
13 § upptagna bestämmelsen angående den tid, inom hvilken arbetaren
skall göra sitt anspråk på ersättning emot arbetsgifvaren gällande, skall
komma att ega tillämpning jemväl å arbetarens rätt emot försäkringsanstalten,
synes det, till förekommande deraf att arbetaren förlorar sin
rätt, vara nödvändigt att sörja för att han på tillförlitligt sätt erhåller
kännedom om att försäkring är för hans räkning tagen.

Hvad angår affattningen af andra punkten af första stycket kan
anmärkas, att uttrycket »söka sitt åter» är oegentligt, enär stadgandet
i 9 §, hvilket med hänvisningen afses, medgifver rätt till uttagande af
skadestånd hos tredje man, utan afseende derå huruvida arbetaren ännu
erhållit den honom tillkommande ersättning. Skulle detta stadgande
modifieras, på sätt vid 9 § blifvit föreslaget, behöfver en sådan modifikation
naturligtvis ej gälla i afseende å försäkringsanstaltens rätt att
uttaga skadestånd af tredje man.»

Justitierådet ThollancLer instämde i hvad justitierådet Westring yttrat
derom att, till förekommande af rättsförlust för arbetaren genom preskription,
föreskrift bör lemnas om skyldighet för arbetsgifvaren att
underrätta arbetaren derom, att försäkring enligt denna § är för hans
räkning tagen.

48

Kongl. Maj:ts JVåd. Proposition N:o 39.

I afseende å uttrycket »söka sitt åter» instämde justitierådet i anmärkningen
deremot, för så vidt 9 § andra stycket skulle bibehålla sin
föreslagna affattning.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitieråden Skärm, Huss och
Cassel instämde, anförde:

, »Enligt sakens natur är den försäkring, arbetsgifvaren tager i riksförsäkringsanstalten,
närmast att likställa med en återförsäkring, och en
dylik transaktion skulle derföre icke i och för sig sätta anstalten och
den försäkrade arbetaren i omedelbart rättsförhållande till hvarandra.
Då emellertid förslaget genom stadgandet i första punkten af första
stycket tillägger försäkringen den verkan, att derigenom, så långt försäkringen
räcker, arbetsgifvaren befrias från den honom enligt lagen
åliggande ersättningsskyldighet, lärer eu sådan anordning icke kunna
godkännas under annan förutsättning än att härtill fogas föreskrifter,
hvarigenom den ersättningsberättigade sättes i tillfälle att mot anstalten
iakttaga sin rätt och sålunda undgå de påföljder, hvilka, särskild! med
hänsyn till innehållet af 13 §, eljest kunde oförskyldt drabba honom.

Beträffande uttrycket »söka sitt åter» i andra punkten är jag ense
med justitierådet Westring.

I fråga om andra stycket erinras om anmärkningen vid första
punkten af första stycket.»

13 §.

Justitierådet Westring, med hvilken justitieråden Huss och Thollander
instämde, anförde:

»Det torde böra tydligare uttryckas hvad antagligen är afsedt,
eller att preskriptionen ej afbrytes genom enskildt kraf, utan att dertill
erfordras antingen delgifvande af stämning eller, för den händelse
parterna förut träffat aftal om uppkommande tvisters hänskjutande till
skiljemän, påkallande af skiljeaftalets tillämpning i öfverensstämmelse
med stadgandet i 5 § af lagen om skiljemän.»

Justitieråden Skärm, Afzelius och Cassel anmärkte dels att, då det
icke torde vara afsedt att träffadt aftal om ersättning skulle utesluta
tillämpning af här gifna preskriptionsbestämmelse med mindre aftalet
träffats efter olycksfallet eller dödsfallet, affattningen borde derefter
rättas, dels ock att, då bestämmelsen om tid för anhängiggörande af
ersättningskraf afsåge jemväl det fall att tvist om ersättning skall,
jemlikt på förhand ingånget skiljeaftal, afgöras af skiljemän, det syntes
böra angifvas hvilken åtgärd i sådant fall erfordrades för att frågan
finge anses vara behörigen anbängiggjord.

4<J

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

14 §.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitieråden Skärm, Huss och
Cassel förenade sig, yttrade:

»Då, beträffande första stycket af denna §, dermed endast torde
åsyftas att bestämma hvilken domstol, som skall utgöra laga forum för
tvistens upptagande, synes det vara oegentligt att såsom vilkor för bestämmelsens
tillämpning uppställa, att skilj eaf tal ej slutits mellan
parterna.

De i denna § i öfrigt gifna bestämmelser innefatta väsentliga afvikelser
från eljest gällande rätt. Hvad först angår bestämmelsen att
i händelse af uppenbar tredska domstol eger ålägga arbetsgif varen viss
förskottsbetalning, så är detta en afvikelse, hvilken enligt min uppfattning
är påkallad af fullt berättigade hänsyn och hvars behörighet för
nu ifrågavarande lagstiftningsområde icke uteslutes deraf att en likartad
anordning måhända skulle kunna med fördel tillämpas äfven i afseende
å andra; någon anledning befara att den domstolarne sålunda inrymda
rätt skulle af dem i oträngdt mål utöfvas lärer icke kunna anses föreligga.
Icke heller synes mig föreskriften om dylik förskottsbetalning
vid tvist om beloppet möta betänklighet såvida denna föreskrift inskränkes
till att, afse ostridigt belopp eller belopp, som den betalningsskyidige
ohemult bestrider att utgifva. Deremot innefattas i bestämmelsen
derom att slutligt utslag, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts,
alltid skall gå i verkställighet såsom laga kraft egande dom, en afvikelse,
som efter min mening icke kan från rättslig synpunkt försvaras. De
fall torde ej blifva alltför sällsynta, då frågan huruvida ersättningsskyldighet
eger rum eller icke, och med hvilket belopp ersättningen
rätteligen bör utgå, kan på goda grunder anses tvifvelaktig, och då
alltså arbetsgifvarens vägran att betala alldeles icke kan hänföras till
tredska. Att i dylika fall meddela obetingad verkställighet å ett underrätts
utslag, som måhända någon tid derefter af öfverrätten upphäfves
eller ändras, saknar rättsligt fog och torde i flertalet fall vara detsamma
som att faktiskt göra ändringssökandet onyttigt. Att den andra
parten i allmänhet har svårt att umbära de medel, tvisten gäller, innefattar
uppenbarligen icke giltigt skäl att inkräkta på arbetsgifvarens
rätt och på hans bekostnad tillgodose behofvet. Der förhållandet är
sådant, måste derföre, efter min uppfattning, allmänna lagens föreskrifter
om verkställighet å dom upprätthållas. Deremot synes, af alldeles
samma skäl som gälla i fråga om förskottsbetalning, i de fall,
der saken icke är tvifvelaktig och der ändringssökandet alltså framträ Bih.

till Riksd. Prof. 1901. 1 Sand. 1 Afd. 31 lläft. 1

50

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

der såsom ett försök att uppehålla saken, verkställighet kunna omedelbart
medgifvas. Att afgöra härom skulle äfven i dessa fall ankomma
på domstolen, sona i sammanhang med domen skulle hafva att meddela
yttrande om eller i hvad mån denna finge oberoende af klagan bringas
till verkställighet. Jag hemställer alltså att föreskrifterna i tredje och
fjerde styckena måtte i nu angifna syfte omarbetas.))

. Justitierådet . Westring instämde i fråga om första stycket med
justitierådet Afzelius samt yttrade vidare:

»För det fall att svaranden icke kan sägas utan fog uppehålla saken,
synes det ej förefinnas tillräcklig grund att ålägga svaranden förpligtelse
att förskottsvis utgifva högre belopp än det af honom medgifna.
Jag hemställer alltså, att stadgandet i tredje stycket i öfverensstämmelse
härmed jemkas.»

Justitierådet Thollander, som i fråga om första styckets affattning
jemväl var ense med justitierådet Afzelius, anförde derjemte:

»Beträffande de föreslagna bestämmelserna om förskottsbetalning
anser jag mig böra, hufvudsakligen på de af särskilda utskottet vid 1900
ars riksdag anförda skäl, afstycka förslaget i denna del, likasom jag,
på af justitierådet Afzelius andragna grunder, icke kan tillstyrka förslaget
om verkställighet af icke laga kraft egande utslag i dessa mål.»

15 §•

Justitierådet Thollander yttrade:

»Det synes mig böra tydligt utsägas, att ett enligt denna § inhemtadt
utlåtande från riksförsäkringsanstalten icke innefattar ett afgörande
af den uppkomna tvistefrågan utan endast har betydelse såsom
ett sakkunnigutlåtande.»

16 §.

Högsta domstolen hemstälde att, da affattningen åt första punkten
lemnade rum för tvekan, huruvida för rätt till jemkning erfordrades att
den skadades tillstånd undergått förändring eller huruvida derför vore
tillräckligt att de upplysningar, hvilka varit bestämmande för beslutet
eller aftalet angående ersättningen, förelåge i förändradt skick, ordalagen
måtte, till meningens förtydligande, jemkas.

18 §.

Justitierådet Cassel yttrade:

»Derigenom att bestämmelserna om de olika fall, i hvilka lifränte -

51

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 39.

tagare kan påfordra ställande af säkerhet eller uttagande af lifräntans
kapitalvärde, sammanförts i en paragraf, hafva dessa bestämmelser
blifvit synnerligen invecklade och svårfattliga. Såsom en särskild
oegentlighet må anmärkas, att, när ansökning om föreläggande att
ställa säkerhet grundar sig på arbetsgifvarens försummelse att betala
förfallen lifränta, föreläggandet förklaras vara »utan verkan», om arbetsgifvaren
på visst sätt godtgör försummelsen. Snarare torde för dylikt
fall böra föreskrifvas, att föreläggandet skall vara vilkorligt.»

I detta yttrande instämde Högsta domstolens öfriga ledamöter.

Justitierådet Thollander utlät sig:

»Derest, för uppnående af målet med ifrågavarande lagstiftning,
undantagsbestämmelser sådana som de här föreslagna verkligen äro
nödiga, synes det mig dock, att användningen deraf bör inskränkas
till de fall, då verklig fara för lifräntetagaren att utfå sin rätt förefinnes.
Men att sådan fara nödvändigt föreligger under alla de i §:n
gifna förutsättningar, kan knappast påstås. Det borde derför enligt
min åsigt åt öfverexekutor inrymmas pröfningsrätt, huruvida i hvarje
fall sådan fara föreligger.

Hänvisningen till 48 § utsökningslagen kan möjligen blifva vilseledande,
då nu föreslagna stadganden innebära en afvikelse från och
en skärpning af de i nämnda § om borgen gifna föreskrifter.»

Högsta domstolen erinrade slutligen, att ordalydelsen af sista punkten
i sista stycket syntes kunna föranleda den, helt visst ej afsedda, tolkning,
att, då den lifränta, som skulle erhållas, understiger der angifvet
belopp, kapitalvärdet icke skulle af öfverexekutor uttagas.

21 §.

Justitierådet Thollander yttrade:

»Det synes mig i hög grad tvifvelaktigt, om den här föreslagna
inskränkningen i aftalsfriheten är nödvändig till skyddande af arbetarnes
rätt. Skälen till denna inskränkning skulle ju vara, å ena sidan, arbetarnes
i viss grad ofria ställning i förhållande till den ekonomiskt
starkare arbetsgifvaren och, å andra sidan, denne sistnämndes befarade
benägenhet att undandraga sig sina förpligtelser i ifrågavarande hänseende.
Men erfarenheten ådagalägger icke, att arbetarne i våra dagar
sakna förmåga att tillvarataga sina intressen, och arbetsgifvarne hafva
ju i många fall gått lagstiftningen i förväg genom vidtagande af åtgärder
till beredande af ersättning åt arbetarne för skada af ifrågavarande
slag.

52

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

I redaktionelt hänseende kan anmärkas, att, då i senare delen af
andra stycket begagnas uttrycket »vare det (aftal) ej gällande», man
skulle kunna, emot hvad sannolikt är meningen, tillägga detta uttryck
vidsträcktare innebörd än det förut i samma stycke förekommande: »vare
det aftal mot er sättning stag ar en utan verkan.»

Justitierådet Afzelius ansåg denna § böra omredigeras så att deraf
klart framginge att det i första stycket omförmälda underställande kunde
ifrågakomma endast när arbetsgifvaren ville på förhand träffa aftal med
sina arbetare om ersättning vid blifvande olycksfall.

23 och 24 §§.

Justitierådet Afzelius anförde:

»Enligt hvad föredragande departementschefens yttrande synes gifva
vid handen, afser förslaget att försäkring i riksförsäkringsanstalten aldrig
må för denna medföra ansvarighet utöfver beloppet af de i lagstadgade
ersättningarne. För uppnående af detta syfte innefattar 24 §
förbehåll derom att arbetare må sjelf taga försäkring i anstalten endast
i den mån lian icke redan förut är af arbetsgifvaren der försäkrad.
Huruvida motsvarande förbehåll gäller mot arbetsgivare, som vill försäkra
sin arbetare, är icke i förslaget uttaladt, men af den angifna
grundsatsen synes med nödvändighet följa att arbetsgifvaren skulle vara
utestängd från rätten att försäkra, så vidt af arbetaren tagen försäkringvore
gällande. För de yrken, der ersättningspligt för arbetsgifvaren
icke eger rum, vore icke något att häremot anmärka, då arbetsgifvaren
utan olägenhet kunde underlåta försäkring. Men i de yrken, der ersättningspligt
åligger arbetsgifvaren, skulle en arbetare, som sjelf försäkrat
sig, innan han inträdde i arbetsgivarens tjenst, derigenom bereda
sig förmånen af dubbel ersättning — dels den lagstadgade af arbetsgifvaren,
dels från riksförsäkringsanstalten — under det arbetsgifvaren
vore utestängd från möjligheten att genom försäkring i anstalten täcka
sin risk. Mot arbetsgifvaren innefattar detta uppenbarligen en obillighet;
men äfven från arbetarnes synpunkt skulle det för visso framträda
såsom en omotiverad olikhet att, der arbetsgifvaren sjelf bure sin risk,
arbetaren kunde — visserligen endast genom eget tillskott — medelst
försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig dubbelt högre ersättning
än som tillkomme honom när arbetsgifvaren der tagit försäkring.
Härtill kommer att med förslagets utgångspunkt fall af s. k. dubbelförsäkring
icke skulle blifva sällsynta och härigenom skulle gifvas anledning
till konflikter, för hvilkas lösning förslaget icke lemnar någon

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ledning. Väl skulle nu antydda olägenheter förekommas derigenom
att försäkring hos riksförsäkringsanstalten kompletterades med eller ersattes
af försäkring i enskilda anstalter. Men att hänvisa till sådana är
icke nog, om det får erkännas vara för den nya lagstiftningens gynsamma
verkan af högsta vigt att försäkring i riksanstalten befordras och att
allt, som försvårar densamma, aflägsnas. Genom någon förändring af
vilkoren för försäkring i riksanstalten synes saken kunna ordnas på
tillfredsställande sätt. Jag hemställer i sådant syfte att förslaget måtte
i nu ifrågavarande afseende så ändras, att försäkring i anstalten må
kunna omfatta dubbla beloppet af den lagstadgade ersättningen, men
arbetsgifvare likasom arbetare hvar för sig icke eg a försäkra till högre
belopp än som motsvarar samma ersättning.»

Justitierådet Cassel instämde i det af justitierådet Afzelius afgifna
yttrande och tilläde vidare:

»Anser man sig emellertid böra vidhålla den ståndpunkt förslaget
intager eller att försäkring i riksförsäkringsanstalten icke i någon händelse
må omfatta högre belopp än det, hvartill i lag stadgad olycksfallsersättning
uppgår, synes det mig kunna ifrågasättas, huruvida det
verkligen må vara behöfligt eller lämpligt att medgifva arbetare i andra
än de af den nya lagstiftningen icke berörda yrken försäkringsrätt i
anstalten. I de yrken, der ersättningspligt enligt den nya lagen skulle
ega rum, är ju arbetaren under hvarje förhållande berättigad till i lagen
stadgad ersättning, vare sig omedelbart af arbetsgifvaren eller, der denne
enligt 10 § täckt sin risk, af riksförsäkringsanstalten, och något oundgängligt
behof för arbetare inom dessa yrken af försäkringsrätt i riksanstalten
torde derför ej förefinnas. Man skulle ock, genom att sålunda
begränsa arbetarnes rätt att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten,
i vida större omfattning än eljest vore möjligt undgå fall, då s. k.
dubbelförsäkring komme att inträffa, och de svårigheter, som uppenbarligen
deraf blefve följden. För min del anser jag således, att 24 §
under ofvan angifna förutsättning bör inskränkas till att afse endast
sådan verksamhet, som afses i 23 §. Sker detta, synas dessa båda §§
lämpligen kunna till en § sammanföras, dervid åt det i 24 § uttryckta
förbehåll om att försäkrad risk ej må ännu en gång försäkras kunde
gifvas en omfattning, som gjorde det tillämpligt jemväl å de i 23 §
afsedda fäll. Men äfven om arbetarnes rätt till försäkring i riksanstalten
inskränkes på sätt jag nu ifrågasatt, lära, såsom redan blifvit
antydt, fall af s. k. dubbelförsäkring icke kunna helt och hållet undvikas,
och det synes derför vara nödvändigt att i lagen upptaga be -

54

Kong],. May.ts Nåd. Proposition No 39.

stämmelser, som lemna åtminstone någon ledning vid bedömandet af
dervid uppkommande svårigheter.

I 23 § föreskrifves, att när försäkring, som i samma § afses, egt
rum, hvad i den nya lagen finnes stadgadt skall hafva »motsvarande
tillämpning», men någon dylik bestämmelse har af skäl, som i föredragande
departementschefens yttrande återfinnas, ej kunnat införas i 24
§. Det är derför icke med den föreslagna lydelsen af 24 § klart,
huruvida, när arbetaren sjelf försäkrat sig, riksförsäkringsanstalten
skall åtnjuta enahanda rätt, som, i händelse försäkringen tagits af
arbetsgifvaren, enligt 10 och 23 §§ tillkommer anstalten. Om, såsom
af praktiska skäl synes påkalladt, försäkringsanstalten i båda fallen bör
vara lika stäld, synes detta böra i lagen tydligt utmärkas. Och bibehålies
rätten för arbetare i de yrken, der ersättningspligt eger rum, att
i anstalten taga försäkring, lärer derjemte, i händelse anstalten skall
vid ersättningens utbetalande inträda i den skadades å den nya lagen
grundade rätt mot arbetsgifvaren, erfordras uttrycklig föreskrift härom.»

II. Förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och 11 §§ handelshalken.

Högsta domstolen lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

'' 55

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 februari 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Justitieråden: Herslow,

Westring.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet: -

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 17 sistlidne oktober inhemtade utlåtande öfver
de vid samma protokoll fogade förslag till lag angående ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad lydelse af
17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen i underdånighet:

»Med anledning af hvad inom högsta domstolen anmärkts vid förslaget
till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete, har detta lagförslag blifvit i vissa delar jemkadt.

Sålunda har ur andra stycket af 1 § blifvit utesluten bestämmelsen
derom, att såsom skada till följd af olycksfall i arbete ej skall anses skada
uppkommen genom tilldragelse, som icke står i samband med det utförda
arbetets beskaffenhet eller med de förhållanden, under hvilka det drifvits.
I sammanhang härmed har åt den återstående delen af samma stycke
gifvits en i någon mån förändrad lydelse, som tydligare utmärker, att,
äfven när olycksfall i arbetet föreligger, ersättning icke enligt förevarande
lag utgår för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom
grof vårdslöshet sjelf ådragit sig, eller som uppsåtligen förorsakats af
tredje man, der denne icke haft ledning af eller uppsigt öfver arbetet.
Efter dessa jemkningar har det icke ansetts behöfligt att, såsom högsta
domstolen under viss förutsättning ifrågasatt, till 1 § uppflytta den i 2
och 3 §§ upptagna föreskriften, att en arbetsgifvares ersättningsskyldighet
omfattar skada till följd af olycksfall, som härflyter från utöfningen
af den verksamhet, på grund af hvars idkande arbetsgifvaren är ersättningsskyldig.
Nämnda föreskrift har också, såsom af sammanhanget
framgår, egentligen till syfte, icke att närmare bestämma, hvad med
olycksfall i arbetet skall förstås, utan att stadga, för hvilka olycksfall
i arbetet en viss arbetsgifvare är ansvarig. — Vidare har tredje stycket
af 1 § jemkats i öfverensstämmelse med högsta domstolens hemställan.
Deremot har det jemväl förordade uteslutandet ur första stycket af hänvisningen
till 3 § synts lätteligen kunna föranleda missförstånd, då i
nämnda § icke, såsom i 2 §, är fråga om yrkesidkare.

På sätt i anförandet till statsrådsprotokollet för den 17 sistlidne
oktober antyddes, var det i anledning af de inom Riksdagen
framstälda önskningar, som den jernvägs- eller spårvägsdrift, hvilken
enligt 1886 års lag medför ersättningsskyldighet, blifvit lemnad utanför
den föreslagna lagens tillämpningsområde. Emot den sålunda föreslagna
afvikelsen från den till 1900 års Riksdag aflåtna nådiga propositionen
har högsta domstolen anmärkt hufvudsakligen, att, då grunden för

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

57

arbetsgivares ersättningsskyldighet vid den ena arten af jernvägs- och
spårvägsdrift vore alldeles densamma som vid den andra och vid
industriel yrken i allmänhet, vilkoren och måttet för ersättnings utgörande
också borde vara öfverensstämmande, och att en olika behandling
af dessa förhållanden helt säkert skulle föranleda missbelåtenhet
och oro. Högsta domstolen har emellertid tillika vitsordat det
behjertansvärda deri, att jernvägspersonalen genom att inordnas under
den nya lagen skulle beröfvas förmåner, som den redan eger. Vid
det förhållande, att sist antydda praktiska synpunkt inom Riksdagen
tillmätts afgörande vigt, torde det icke finnas tillräcklig anledning
att i den af högsta domstolen förordade riktningen förändra det senast
remitterade förslaget. Äfven om jernvägspersonalen bibehålies vid sin
nuvarande rätt till ersättning, kommer i allt fall efter den nya lagens genomförande
olikheten mellan nämnda personal och öfriga arbetare att vara
mindre än för närvarande, då dessa senare sakna rätt till ersättning.

Beträffande den jernvägs- eller spårvägstrafik, som icke afses
i 1886 års lag, har, sedan förslaget remitterades till högsta domstolen,
frågan kommit i ett väsentligen förändradt läge. I det förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, hvilket
genom Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 7 sistlidne december remitterats
till utlåtande af vissa tekniska myndigheter, har det nemligen funnits
nödigt att upptaga särskilda stadganden om skyldighet att utgifva ersättning,
när någon i följd af elektrisk anläggnings drift ljutit döden eller
lidit kroppsskada; dessa stadganden, hvilka ganska nära ansluta sig till
de i 1886 års lag gifna, kunna i män af behof vidare utvecklas. På
grund häraf och då sistberörda lagförslag torde hinna slutligen behandlas
innan den nu ifrågavarande lagen angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete skulle träda i kraft, torde det vara lämpligast
att låta jernvägs- och spårvägsdrift helt och hållet utgå från
förteckningen å de yrken, hvilkas idkande enligt denna lag skall medföra
ersättningsskyldighet. Derigenom undanrödjes äfven för de med
hvarandra mest likartade förhållandena den af högsta domstolen anmärkta
olikheten i rättslig behandling.

En ledamot i högsta domstolen har på anförda skäl ifrågasatt, att
åt riksförsäkringsanstalten måtte uppdragas att, på begäran af arbetsgivare,
låta verkställa undersökning och meddela utlåtande, huruvida
en af arbetsgivaren utöfvad verksamhet hiller under lagens bestämmelser
eller icke. Huru önskvärdt det än måste anses vara, att åt arbetsgivare
kunde beredas utväg att i tvivelaktiga fall på förhand erhålla
klarhet i nämnda hänseende, synes dock den ifrågasatta åtgärden icke
Bih. till Rtksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 31 lläft. 8

58

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

kunna tillstyrkas. Otnförmälde ledamot af högsta domstolen har sjelf framhållit,
att riksförsäkringsanstaltens utlåtande icke i förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare skulle kunna ega afgörande betydelse. Det vore
också fara värdt, att ett dylikt utlåtande ofta nog blefve missvisande,
då detsamma naturligen måste i väsentlig grad grunda sig på arbetsgifvarens
uppgifter och då de förhållanden, till hvilka tagits hänsyn,
lätteligen kunna undergå förändring. Erinras må, att i de fall, som
afses i 15 §, det icke ankommer allenast på ena parten att begära riksförsäkringsanstaltens
utlåtande, »huruvida det arbete, hvari den skadade
var stadd, är sådant som i denna lag afses», och att detta utlåtande
alltid afser förhållandena vid en viss tidpunkt. Slutligen skulle, om
en arbetsgifvare, som enligt inhemtadt utlåtande icke är ersättningsp
ligt. i g, i förlitande derpå underlåtit att taga försäkring, men sedermera
dömes att utgifva ersättning, häraf möjligen kunna framkallas anspråk,
att riksförsäkringsanstalten eller staten borde hålla honom skadeslös.

Hvad högsta domstolen vid 4 § erinrat har föranledt, dels att i de
med l:o och 2:o betecknade styckena uttrycket »visat sig medföra» utbytts
emot »medfört», dels att till två år förlängts den tid, hvarinom
olycksfall skall hafva medfört döden, för att begrafningshjelp eller lifränta
till efterlefvande skall utgå.

Vid andra stycket af 9 § har af högsta domstolens fleste ledamöter
yrkats, att, när arbetsgifvaren i den ersättningsberättigades ställe uppburit
belopp, som arbetsgifvaren först efter hand hade att sjelf utgifva,
den till ersättning berättigade borde ega påfordra ställande af säkerhet
derför, att sådant belopp också i behörig ordning kommer honom till
godo; en ledamot har gått längre och hemstält, att arbetsgifvaren först
sedan han utbetalt ersättning till ersättningstagaren borde få uttaga
motsvarande skadestånd. Med anledning häraf har genom jemkningar i 9
och 10 §§ arbetsgifvarens rätt att i ersättningstagarens ställe hos tredje
man uttaga skadestånd så till vida inskränkts, att för sådan rätt förutsättes,
att arbetsgifvaren antingen redan erlagt motsvarande ersättning
eller genom inköp af lifränta i riksförsäkringsanstalten beredt ersättningstagaren
trygghet för sådan ersättnings utbekommande.

Genom inskjutande i 10 § af ett nytt första stycke har förtydligats,
att riksförsäkringsanstalten till följd af försäkring eller lifränteköp, som
i samma § afses, är omedelbart förpligtad gent emot ersättningstagaren
och att sålunda bestämmelserna i efterföljande paragrafer, för så vidt de
ej uttryckligen inskränka sig till att gälla blott i fråga om arbetsgifvare,
ega tillämpning jemväl med afseende på förhållandet mellan ersättningstagaren
och riksförsäkringsanstalten. Till förekommande deraf, att en

59

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ersättningsberättigad, som först mot slutet af den stadgade preskriptionstiden
söker arbetsgifvaren och som af honom, på grund af tagen försäkring,
hänvisas till riksförsäkringsanstalten, oförskyldt förlorar sin talan
emot denna, har lämpligaste utvägen funnits vara den, att, genom jemkning
i 13 §, för talan emot riksförsäkringsanstalten stadgats en något
längre preskriptionstid än den i förhållandet till arbetsgifvaren gällande.

Bestämmelserna i 14 § om förskottsbetalning och om verkställighet
af slutligt utslag hafva modifierats i nära öfverensstämmelse med de
inom högsta domstolen uttalade åsigter, hvarjemte första stycket af
samma § hlifvit i redaktionelt hänseende jemkad. — Genom utbyte af
ordet »inträder» mot »yppas» har den anmärkta otydligheten i 16 § afhjelpts.

Medelst jemkning af 24 § har, i öfverensstämmelse med ett inom
högsta domstolen framstäldt yrkande, arbetares rätt att taga försäkring
i riksförsäkringsanstalten gjorts oberoende deraf, om arbetsgifvaren försäkrat
honom i nämnda anstalt eller icke. Tillika har det ansetts böra
i sjelfva lagen förbehållas, att rätt till ersättning på grund af en af
arbetaren sjelf tagen försäkring icke må öfverlåtas eller i mät tagas.»

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det jernkade
förslaget till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete, hemstälde han i underdånighet, att nämnda förslag samt
förut omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 4 och
11 §§ handelsbalken, hvilket senare lagförslag af högsta domstolen
lemnats utan anmärkning, måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, genom
nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Statsrådet herr von Krusenstjerna instämde med föredragande departementschefen
och yttrade vidare:

»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, har frågan om anordningen
af riksförsäkringsanstaltens verksamhet och om förvaltningskostnaderna
gjorts till föremål för särskild utredning genom tillkallade
sakkunniga personer, nemligen landshöfdingen friherre G. O. R. Lagerbring,
försäkringsinspektören professoren A. Lindstedt och byråchefen
i generalpoststyrelsen G. F. Sandberg. Dessa sakkunnige hafva, till
fullgörande af sitt uppdrag, den 8 sistlidne januari aflemnat betänkande
i ämnet, hvarefter styrelsen för postsparbanken den 29 samma månad
inkommit med infordradt underdånigt utlåtande deröfver.

Då den föreslagna lagen om olycksfallsersättning är afsedd att
tråda i kraft först med ingången af år 1903, torde lämpligen kunna
tills vidare anstå med framläggande af detalj eradt förslag till ordnande
af hithörande förhållanden. Jag anhåller emellertid att redan nu få,

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

med ledning af de sakkunniges betänkande och postsparbanksstyrelsens
deröfver afgifna utlåtande, redogöra för de hufvudgrunder, som synas
mig böra komma till användning, äfvensom för de kostnader, hvilka den
tilltänkta anordningen lärer komma att medföra.

Enligt lagförslaget har riksförsäkringsanstalten i främsta rummet
till uppgift att åt de arbetsgifvare, hvilka äro underkastade ersättningspligt,
meddela försäkring mot olycksfall, som drabba deras arbetare i
arbetet. Försäkringsrörelsens omfattning utvidgas emellertid derigenom,
att jemväl andra arbetsgifvare få på motsvarande sätt försäkra
sina arbetare, och att arbetare kunna sjelfva taga försäkring. Då försäkringen
i alla dessa fall är frivillig, kan man i fråga om mängden
af de försäkringar, som komma att tagas i riksförsäkringsanstalten, icke
upprätta, någon fullt tillförlitlig beräkning. Lika med de tillkallade
sakkunnige anser jag emellertid sannolikt, att antalet försäkrade under
den första tiden kommer att uppgå till högst omkring 100,000 arbetare,
och att man för samma tid kan antaga omkring 500 skaderegleringsfall
årligen.

Riksförsäkringsanstaltens verksamhet kommer i hufvudsak att omfatta
.tvenne hufvudgrenar, nemligen dels de försiikringstekniska och
statistiska arbeten, som erfordras för försäkringspremiernas bestämmande,
dels regleringen af uppkomna skador. Med de senare göromålen, hvilka
uppenbarligen delvis äro af juridisk natur, äro nära jemförliga meddelandet
af utlåtanden i fråga om ersättning för olycksfall, som drabbat
icke försäkrade arbetare, och pröfningen af särskild anordning, enligt
hvilken arbetsgifvare vill på förhand sluta aftal med sina arbetare om
ersättningen.

Ytterligare skulle riksförsäkringsanstalten, om dess verksamhet
skulle i alla afseenden blifva lika omfattande som motsvarande anstalters
i andra länder, hafva att inkassera försäkringspremier, att utbetala lifräntor
och andra ersättningar samt att förvalta de under årens lopp
samlade fonderna. Det torde emellertid vara ändamålsenligt att, på sätt
af de sakkunnige föreslagits och af postsparbanksstyrelsen tillstyrkts,
uppdraga ifrågavarande göromål åt postsparbanken, som för mottagande
åt premier och utbetalande af ersättningar förfogar öfver omkring 2,650
öfverallt i landet spridda kontor, och hvars styrelse både genom sin
sammansättning och på grund af sin förutvarande verksamhet synnerligen
väl lämpar sig för förvaltningen af sådana medel som förevarande
fonder. Särskildt må erinras derom, att i nämnda styrelse ingå ledamöter
valde af Riksdagens fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

61

Af det anförda torde framgå, att riksförsäkringsanstalten bör vara
fördelad i två byråer eller afdelningar, den ena för statistiska och försäkringstekniska
ärenden, den andra för skaderegleringar och dermed
jemförliga göromål, och att anstaltens styrelse alltså bör bestå af en
chef och två afdelningsföreståndare, hvarjemte enligt de sakkunniges
mening äfven en såsom sekreterare och ombudsman anstäld tjensteman
skulle eg a säte och stämma i styrelsen. Kostnaden för styrelsen med
derunder lydande tjenstemän beräknas af de sakkunnige till 60,000
kronor årligen, deri inräknade de icke obetydliga utgifterna för tryckning
af anstaltens publikationer. Det sålunda beräknade beloppet synes
mig böra vara för ändamålet tillräckligt.

Då inkasseringen af försäkringspremier och utbetalningen af försäkringsbelopp
skola ombesörjas af postsparbanken, erfordras för den
så att säga lokala förvaltningen icke någon vidlyftig apparat. Det är
dock oundgängligt, att riksförsäkringsanstalten förfogar öfver ombud,
som i de särskilda orterna mottaga ansökningar om försäkring samt
både i fråga om försäkrings meddelande och med afseende på skadereglering
anställa sådana undersökningar och vidtaga sådana åtgärder,
som kunna vara erforderliga. Af nära till hands liggande skäl torde
hvarje ombuds verksamhet böra inskränkas till ett så begränsadt område
som möjligt. I främsta rummet böra ombud utses, der försäkringar
redan anmälts eller synas vara att förvänta, således i allmänhet för de
orter, som innefatta betydande industricentra. Har ombud för en viss
ort ännu icke utsetts, kan anmälan om försäkring ske omedelbart hos
riksförsäkringsanstalten. Kostnaden för den lokala förvaltningen har
af de sakkunnige beräknats till 25,000 kronor, emot hvilken kostnadsberäkning
jag åtminstone för närvarande icke har något att erinra.

De nya göromål, som enligt den ifrågasatta anordningen skulle
komma att åligga postsparbankens styrelse och tjenstemän äfvensom
personalen vid postsparbankskontoren, måste, såsom af de sakkunnige
framhållits, föranleda dels till någon ökning af tjensternas antal, dels
dertill, att särskild godtgörelse beredes innehafvarne af vissa nuvarande
befattningar. Den för dessa ändamål samt för anskaffande af
blanketter och dylikt erforderliga årliga kostnaden har af de sakkunnige
förslagsvis upptagits till 20,000 kronor, hvilket belopp dock, enligt hvad
postsparbanksstyrelsens yttrande gifver vid handen, möjligen är något
för knappt tilltaget.

Sammanlagda kostnaden för ombesörjandet af den föreslagna olycksfallsförsäkringen
skulle enligt de sakkunniges beräkningar uppgå til]
105,000 kronor årligen. Äfven om detta belopp till äfventyrs skulle

62

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

behöfva öfverskridas med ett eller annat tusental kronor, kunna dock
de erforderliga utgifterna, utan statsverkets särskilda betungande, bestridas
med en mindre del af ränteafkastningen å den genom årliga
afsättningar bildade arbetareförsäkringsfonden, hvilken redan för närvarande
uppgår till öfver 9 millioner kronor.

Då det utan tvifvel vore önskligt att redan på frågans närvarande
ståndpunkt vinna någon insigt om storleken af de bördor, som genom
den föreslagna lagstiftningen skulle komma att åläggas arbetsgifvarne
inom de olika yrkena, så har försäkringsinspektören, på anmodan af
mig, verkstält en preliminär undersökning angående den sannolika
storleken af de premier, som för några af de vigtigare yrkena skulle
komma att erfordras vid försäkring i riksförsäkringsanstalten. Resultatet
af denna undersökning återgifves här nedan i en tabell, som i första
kolumnen innehåller benämningen å det undersökta yrket och i den
andra kolumnen angifver den beräknade årspremiens belopp i helt antal
kronor. De anförda siffrorna grunda sig på en jemförelse mellan de i
Tyskland, Österrike och Norge hittills vunna resultaten, å ena sidan,
och, å andra sidan, premierna hos svenska bolag samt resultaten af de
i vårt land hittills utförda statistiska undersökningarne öfver freqvensen
af olycksfall i arbete,

I den följande tabellen är antaget, att den högsta förekommande
afgiften skulle utgöra 18 kronor, den lägsta 1 krona. Såsom i det åt
försäkringsinspektören till särskilda utskottet vid 1900 års riksdag —
se utskottets utlåtande n:o 1, sid. 63—66 — afgifna utlåtande framhållits,
kan medelpremien för samtliga yrkena antagas till 8 å 9 kronor
för manlig och till 2 kronor för qvinlig arbetare.

Vid uppräknandet af de undersökta yrkeskategorierna har hufvudsakligen
den ordning iakttagits, som angifves i 2 § af lagförslaget.

Timmerhuggning ................................................................................................ 11

Sågverk med cirkelsåg .................................................................................... 16

» utan » 11

Upptagning af is............................................................................................... 10

» b torf.......................................................................................... 4

Grufdrift

Masugn ......................................................

Stenbrott ...................................................

Tegelbruk....................................................

Glasbruk ....................................................

Porslins-, kakel- och lergodsfabriker

63

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Kalk- och cementbruk................................................. 7

Gjuteri..................................................................................................>................. 8

Mekanisk; verkstad ................................................................................■•••■»....... 9

Gevärsfabrikation................................................................................................ 5

Kanontillverkning................................................................................................ 10

Instrumentfabrik ................................................................................................ 3

Fabrikation af gödningsämnen .................................................................. 6

Tvålfabrik ..... 5

Tändsticksfabrik .............................................................................................. 6

Spinneri ............................................................................................................... 5

Väfveri .................................... 2

Handskfabrik ..................................................................................................... 1

Skofabrik............................................................................................................. 3

Klädesfabrik..................................... 2

Sockerbruk..................................................................................................;....... ®

Tobaksfabrik...................................................................................................... 1

Pappersfabrik.................................................................................................... 9

Snickeri med motor.......................................................................................... 11

Vagnfabrik.......................................................................................................... ®

Fabrikation af jernvägsvagnar ..................~................................................ 9

Mineralvattenfabrik.......................................................................................... 4

Skeppsbyggeri .......................................................................... 9

Bränneri ............................................................................................................... 7

Bryggeri ............................................................-...................... ...................... °

Bageri.................................................................................................................... 4

Slagteri med motor ....................................................................................... 8

Mejeri med motor ......................................................................................... 4

Qvarn................................................................................................................. 8

Boktryckeri ....................................................................................................... 2

Tillverkning af krut eller nitroglycerin.................................................... 14

» » andra sprängämnen............................................................ 18

Skorstensfejare ............................................................................................... 10

Flottning ............................................................................................................. 11

Lastning och lossning af varor..................................................................... it»

Brobyggnad .................................................................... 12

Kanalbyggnad.................................................................................................... 8

Tunnelbyggnad ........................................ 16

Jernvägsbyggnad............................................................................................••• 12

Timmermän ....................................................................................................... 14

Murare ..............:........................................................................................... 12

64 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Taktäckare och plåtslagare ........................................................................ 18

Inredning af hus, utvändigt ......................................................................... 11

» » » , invändigt ......................................................................... 6

Gas-, vatten- och kloakledningar.............................................................. 7

Elektricitetsverk .......................................................................................... 7

Gasverk................................................................................................................ 6

Tydligt vis kunna dessa siffror ej göra anspråk på att vara definitiva,
utan skola här blott tjena till att lemna en något närmare föreställning
om premiernas belopp, än som af det ofvannämnda yttrandet af försäkringsinspektören
kunde ernås. Flera af de angifna beloppen äro att
anse såsom medeltal för samtliga de närbeslägtad yrken, som sammanfattats
under en generel benämning, under det att vid anstaltens trädande
i verksamhet yrkena naturligtvis komma att specificeras så långt ske kan
på grund af den hittills vunna erfarenheten. Äfvenledes är det tydligt,
att premierna för de olika arbetsgifvarne komma att vid tillämpningen
icke allenast rättas efter yrkets allmänna karakter utan äfven i de särskilda
fallen modifieras med hänsyn till de förhållanden, under hvilka
yrket bedrifves, och till de försigtighetsmått, som dervid iakttagas.»

Justitierådet Westring åberopade hvad han vid granskning inom
högsta domstolen af förslaget till lag angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete yttrat, för så vidt det icke vid förslagets
jemkning vunnit beaktande.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens
hemställan;

Och täcktes, med bifall till denna hemställan,
Hans Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas proposition i ämnet af den lydelse
bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1901.