Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1

N:o 3.

Kongl. Maj:ts nädiga proposition till Riksdagen, med förslag till
ny värnpligtslag; gifven Stockholms slott den 7 januari
1901.

3 ■ i t

Under åberopande af bilagda i stat »rådet . förda protokoll, vill Kongl.
Maj:t föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till värnpligtslag.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen. . ,

Under Hans Maj:ts,

JS i 7 I

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAE.

Jesper Crusebjörn.

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. I Afd. 3 Höft.

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Värnplikt och
värn pligtsäldei.

Beväring och
landstorm.

Frikallelse.

Förslag till

Värnpligtslag.

Art. I.

Allmänna bestämmelser.

U ’ : --Tf 1 t : - .* - * , 1 ■ : ’.;''J • l. i : , •• ''•

§ I ,

.-.i. ‘ "* . . . ‘, , f > . . • . . . ■

5 - !• •• •;'' < u.} flU. 15 * < , t i( { )'' '' i • • Pb* !.\i •*; X V i . . ;

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket han
fyller fyratio år.

§ 2.

1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet. Tjenstetiden är åtta år i första och
derefter fyra år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd för
det inkallade manskapet.

2. Under den tid värnpligtig icke tillhör beväringen, tillhör han
landstormen.

§ 3.

Från värnpligtens fullgörande frikallas den, som till följd af lyte,
sjukdom eller annan dylik orsak är till tjenst vid rikets försvar oförmögen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3. 3

1. Den, som frikallas från värnpligtens fullgörande eller får uppskof
med inskrifning, skall för hvarje år, hvarunder han sålunda undgår
att tillhöra beväringen, erlägga en skatt till staten, under benämning
värnskatt.

2. Dylik skatt erlägges jemväl af den, som afflyttar från riket,
för hans återstående tjenstetid i beväringen.

3. Om frikallelse från skyldighet att erlägga värnskatt äfvensom
rörande värnskattens belopp, dess påförande, uttagande och redovisning
varder bestämdt i särskild lag.

.•[*• • j *<311*1?* IMI'' •. M;!*:- !i.,-

§ 5.

1. Värnpligtig är skyldig att inställa sig till inskrifning i hären
eller flottan det år, han fyller tjuguett år.

2. Tjenstetiden i beväringen beräknas från början af nyss nämnda
år, äfven om den värnpligtige till följd af laga förfall eller beviljadt uppskof
först ett senare år skulle blifva inskrifven.

Har sådan senare inskrifning skett till följd af den värnpligtig^
uteblifvande utan laga förfall, räknas tjenstetiden från början af inskrifningsåret.

Inställer inskrifven värnpligtig sig icke till i § 27 föreskrifven tjenstgöring,
räknas sådant år, hvarunder han utan laga förfall eller beviljadt
uppskof uteblifvit, icke såsom fullgjordt tjensteår i beväringen. Huru förhållas
skall, då värnpligtig uteblifvit från endast en del af årets tjenstgöring,
bestämmer Konungen.

§ 6.

Äfven före det år, värnpligten inträder, må yngling anmäla sig till
inskrifning och dervid uppgifva det truppslag vid hären eller den tjenst
vid flottan, hvari han önskar inskrifvas. För bifall härtill fordras, att han
är till krigstjenst duglig och i öfrigt lämplig till den tjenstgöring, hvartill
han anmäler sig.

Han tillhör likväl första uppbådet, intill dess åtta år förflutit från
och med det år, då han fylde tjuguett år.

Värnskatt.

''liden för inskrifning.

Tjenstetid.

Tidigare inskrifning
kan
medgifvas.

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller i tillämpliga delar
för de enligt denna § inskrift, äfven innan de i värnpligtsåldern inträdt.

§ 7.

Värnpligtigs

tjenst.

Vapenföra värnpligtige inskrifvas till vapentjenst, öfriga värnpligtige
till annan befattning vid hären eller flottan, hvartill de må finnas lämpliga.

§ 8.

Befrielse under
krigstid.

Rörande inskrifna värnpligtiges befrielse från tjenstgöring under
krigstid meddelar Konungen de föreskrifter, som för rikets tjenst och det
allmännas behof finnas vara påkallade.

§ 9.

får"j^hindfas Värnpligtig, som är lagstadd eller annorledes i annans tjenst eller

att inställa sig. arbete antagen, må ej af husbonde eller arbetsgivare hindras att i behörig
tid inställa sig till inskrifning, tjenstgöring eller mönstring, eller att fullgöra
annan honom. i denna lag ålagd skyldighet.

§ 10.

som”är^för- Värnpligtig, som är förlustig medborgerligt förtroende, må ej vapen instig

med- öfvas, utan skall till lämpliga arbeten användas.

borgerligt

förtroende.

Art. n.

Om de värnpligtiges inskrifning och redovisning.

§ 11.

Vämpiigts- 1. Riket indelas för inskrifning och redovisning af de värnpligtige,

med i mom. 2 stadgade undantag, uti inskrifningsområden och rullföringsområden;
hvarje inskrifningsområde omfattar visst antal rullföringsområden.
För hvart och ett af dessa områden förordnas en befälhafvare.

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

2. För inskrifning af de värnpligtige, som äro å sjömanshus inskrift,
och för redovisning af flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige
bestämmas särskilda sjörullföringsområden, hvart och ett omfattande ett
eller flera sjömanshus. För hvarje sjörullföringsområde förordnas en befälhafvare,
lydande under stationsbefälhafvare vid station af flottan.

§ 12.

1. Vederbörande mantalsskrifningsförrättare åligger att, sedan mantalsskrifningarna
blifvit afslutade, med ledning af mantalslängderna upp- insmrlming
sätta fullständiga listor öfver inskrifningsskyldiga värnpligtige. Dessa

listor skola för granskning öfversändas till vederbörande pastorsembeten,
hvilka genom anteckning å dem böra upplysa, dels om någon af deruti
upptagna värnpligtige aflidit eller afflyttat till annan ort, som, då den .är
känd, bör uppgifvas, eller är inskrifven å sjömanshus, med uppgift på sjömanshuset,
dels om och hvilka inskrifningsskyldiga värnpligtige efter mantalsskrifningen
inflyttat i församlingen, med uppgifvande, der så ske kan,
från hvilken ort inflyttningen skett, hvarefter listorna, bekräftade med
vederbörande pastorers underskrifter och åtföljda af de värnpligtiges prestbetyg,
skola till mantalsskrifningsförrättaren återsändas. Mantalsskrifningsförrättaren
insänder dessa listor, behörigen transporterade och summerade,
äfvensom prestbetygen till Konungens Befallningshafvande, som ofördröjligen
öfversänder dem till vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare.

2. Presterskapet samt landstatens tjensteman, synnerligen mantalsskrifningsförrättarne,
så ock sjömanshusombudsmännen vare pligtige att,
i allt hvad på dem kan ankomma, tillhandagå vederbörande befäl med de
upplysningar och det bistånd, som af dem kunna äskas för de värnpligtiges
inskrifning och redovisning.

3. Der anteckningar motsvarande församlingsböckerna föras af annan
myndighet än presterskapet, skola presterskapets skyldigheter enligt denna
paragraf åligga sådan myndighet.

4. Närmare föreskrifter om fullgörandet af de åligganden, som i
fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning tillkomma områdesbefälhafvare
och sjömanshusombudsmän äfvensom mantalsskrifningsförrättare
och pastorer eller i mom. 3 omförmälda myndigheter, utfärdas af
Konungen.

§ 13.

1. Hvarje år skall inom de särskilda rullföringsområdena och för Värnpliktiga
de särskilda sjömanshusen å tider och ställen, som, efter det vederbö- '' g

6

Personlig inställelse
och
mottagande af
inskrifningsbok.

Förrättning,
vid hvilken
inställelse
skall ske.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

rande inskrifningsområdes- eller sjörullföringsområdesbefälhafvare blifvit
hörd, bestämmas af Konungens Befallningshafvande i det län, till bvilket
rullföringsområdet eller största delen deraf hörer, eller hvarinom sjörullföringsområdesbefälhafvarens
expedition är belägen, inskrifning förrättas med
de värnpligtige, som under året fylla tjuguett år, samt med de äldre värnpligtige,
hvilka icke förut blifvit inskrifna eller frikallade.

2. Inkallelse till inskrifningsförrättning verkställes af Konungens
Befallningshafvande genom kungörelse och offentligt anslag.

§ 14.

1. Vid inskrifningsförrättning är hvarje till densamma inkallad
värnpligtig med undantag af å sjömanshus inskrifven, hvilken är till sjöfart
inmönstrad, skyldig att personligen inställa sig; dock må utan personlig
inställelse inskrifvas värnpligtig, som i den ordning, Konungen föreskrifver,
styrker, att han är till krigstjenst duglig, och som antingen
finnes hafva för uteblifvandet visat laga förfall eller ock innehar fast anställning
utomlands eller derstädes uppehåller sig för idkande af studier
eller för utbildning i sitt yrke.

2. öfverstiger afståndet mellan inkallad värnpligtigs hemvist inom
den ort, der han är kyrkobokförd, och förrättningsstället fem nymil, är han
berättigad att uppbära den godtgörelse för fram- och återresan mellan dessa
orter, som varder särskildt bestämd. Sådan godtgörelse tillkommer dock icke
värnpligtig, som tillförene utan laga förfall uteblifvit från dylik förrättning.

3. Efter inskrifningen erhåller den värnpligtige en inskrifningsbok,
hvaruti skall af vederbörande befäl antecknas hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka, såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet
in. m. dylikt, och med hvilken bör följa ett utdrag af denna lag
samt af andra lagar och stadganden rörande krigsmagten.

§ 15.

1. Inställelse till inskrifning sker i allmänhet vid inskrifningsförrättning
för den ort, der den värnpligtige är kyrkobokförd; dock må värnpligtig,
som vistas å annan ort, undergå inskrifning å vistelseorten, men
skall i sådant fall utan kallelse anmäla sig hos vederbörande inskrifningsnämnd
och dervid aflemna prestbetyg. Sådan värnpligtig tillhör dock
fortfarande det område, der han är kyrkobokförd.

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

2. Inskrifning af å sjömanshus inskrifven värppligtig sker vid
inskrifningsförrättning för det sjömanshus han tillhör. A sjömanshus inskrifven
värnpligtig må dock undergå inskrifning vid inskrifningsförrättning
för annat sjömanshus, men skall i sådant fall utan kallelse anmäla
sig hos vederbörande inskrifningsnämnd och dervid, förutom prestbetyg,
aflemna intyg från vederbörande sjömanshusombudsman rörande såväl sin
befattning inom sjömansyrket som den tid, hvarunder han varit inmönstrad
till sjöfart.

A sjömanshus inskrifven värnpligtig, som inskrifves i hären, öfverföres
vid inskrifningsförrättningen till det rullföringsområde, inom hvilket
han är kyrkobokförd.

Om uppskof med inskrifning eller tjenstgöring, så ock om
frikallelse efter inskrifning.

§ i6. .....

1. Uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning
kan medgifvas värnpligtig, som af en eller annan möjligen öfvergående
anledning, såsom tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling eller
dylikt, vid inskrifningsförrättningen beflnnes till tjenstgöring oförmögen
eller, olämplig.

2. Sådant uppskof kan ock meddelas ende arbetsföre sonen, sonsonen
eller dottersonen till orkeslös eller vanför fader, farfader, morfader eller
till enka eller ogift qvinna, ende arbetsföre fostersonen till orkeslös eller
vanför fosterfader eller till fostermoder, äfvensom ende arbetsföre brodern
till ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, dock endast
såvida sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller fosterföräldrar eller
syskon äro af hans arbete för sitt uppehälle beroende och med honom
sammanbo.

3. Förefinnes anledning till befrielse enligt denna paragraf ännu
vid inskrifningsförrättningen det, år, under hvilket den värnpligtige fyller
tjugufyra år, frikallas han från värnpligtens fullgörande i beväringen
under fredstid.

4. Blifver inskrifven värnpligtig, till följd af i § 3 omförmäld orsak,
oförmögen till tjenst, vid rikets försvar, eger han att, på framställning
hos behörig inskrifningsnämnd, varda frikallad från värnpligtens vidare
fullgörande.

*

Uppskof med
inskrifning
in. m.

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 17.

SL”ed L Uppskof till nästföljande år med i § 27 föreskrifven första tjenst J

mgm g Röring kan vid inskrifningen medgift;

a) å sjömanshus inskrifven värnpligtig, som enligt intyg från sjömanshusombudsmannen
är förhyrd för längre utrikes resa å handelsfartyg och
som till följd deraf icke utan väsentlig olägenhet kan, så länge resan fortvara^
inställa sig;

b) värnpligtig, som sjelf förvaltar och brukar honom tillhörig fast
egendom eller sjelf drifver honom tillhörig handels-, fabriks- eller annan
industriel rörelse och af en eller annan anledning icke varit i tillfälle att
på lämpligt sätt ordna om fastighetens eller rörelsens skötande under den
tid, han för sin militära tjenstgöring skulle blifva frånvarande; samt

c) värnpligtig, som visar annat giltigt skal för uppskofs beviljande,
såsom att tjenstgöringens fullgörande skulle medföra afsevärdt afbräck
i fortskriden lärokurs eller eljest bereda honom eller af hans arbete
beroende nära anhörige väsentliga svårigheter eller olägenheter.

2. Visar värnpligtig, efter det han blifvit inskrifven, sådan anledning
till uppskof, hvarom i mom. 1 är sagdt, må uppskof med i § 27 föreskrifven
första tjenstgöring, hvarje gång för ett år, kunna, i den ordning
Konungen bestämmer, den värnpligtige medgifvas, dock icke längre än
att tjenstgöringen kommer att taga sin början under det år, under hvilket
den värnpligtige fyller tjugufyra år.

3. Uppskof till nästföljande år med i § 27 föreskrifven repetitionsöfning
må beviljas i den ordning, Konungen bestämmer.

4. Från redan påbörjad tjenstgöring må värnpligtig, för hvilken
inträdt sådant förhållande, som omnämnes i § 16 mom. 2, hemförlofvas i
den ordning Konungen bestämmer.

År slikt förfall för tjenstgöring för handen ännu det år, under
hvilket värnpligtig fyller tjugufyra år, eger han att, på framställning hos
behörig inskrifningsnämnd, frikallas från värnplig,tens vidare fullgörande
i beväringen under fredstid.

5. Betinnes värnpligtig, hvilken instält sig till i § 27 föreskrifven
tjenstgöring, behäftad med tillfällig sjukdom, som utgör hinder för hans
behöriga utbildning, och har sjukdomen ej veterligen uppkommit efter
inställelsen eller efter samling för marsch ''eller annan färd till öfningsorten,
må uppskof med tjenstgöringen, i den ordning Konungen bestämmer,
jemväl utan ansökning honom meddelas.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 3.

9

Art. IV.

Om inskriTmngsnämnd och inskrifningsrevision.

§ 18.

1. För rullföringsområde skall finnas en inskrifningsnämnd, bestående
af en regementsofficer såsom ordförande samt fyra ledamöter, nemligen
en af Konungens Befallningshafvande i det län, till hvilket området
eller största delen deraf hörer, dertill förordnad lagfaren man, äfvensom
rullföringsområdesbefälhafvaren samt två inom samma område bosatta,
icke militära personer, hvilka jemte ett lika antal suppleanter väljas hvarje
gång för två år af landstinget eller, der rullföringsområde utgöres af stad,
som ej under landsting lyder, af stadsfullmägtige. En af de sålunda
utsedda ledamöterna och en af suppleanterna afgå dock efter lottning vid
slutet af det år, då denna lag vunnit tillämpning, hvarefter en ledamot och
en suppleant årligen väljas. Omfattar rullföringsområde landsdelar, hörande
under olika landsting, eller landsdel och stad, som ej under landsting
lyder, väljas särskild! för hvarje sådan landsdel eller stad två ledamöter i
nämnden jemte lika antal suppleanter. De af landsting eller stadsfullmägtige
valda ledamöter eller, i händelse de äro hindrade, deras suppleanter
deltaga i nämndens förrättningar endast i hvad angår det område, för
hvilket de blifvit valda.

Vid sammanträde af inskrifningsnämnd för rullföringsområde, ur
hvilket ett större antal värnpligtige inskrifvas i flottan, må officer af flottan
närvara för att lemna nämnden erforderliga upplysningar och göra de
yrkanden, som han finner behöfliga i fråga om inskrifningen af värnpligtige
till tjenst eller särskild befattning vid flottan, dock utan rätt att i
nämndens beslut deltaga.

2. För sjömanshus skall finnas en inskrifningsnämnd, bestående af
en regementsofficer såsom ordförande och fyra ledamöter, nemligen en af
Konungens Befallningshafvande i det län, inom hvilket sjörullföringsområdesbefälhafvarens
expedition är belägen, dertill förordnad lagfaren man äfvensom
nämnde befälhafvare och två inom staden, der sjömanshuset är beläget,
bosatta, icke militära personer, hvilka jemte ett lika antal suppleanter
väljas på sätt i moln. 1 är för hvarje fall stadgadt.

Bill. till liiksd. Prot. 1301. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

Inskrifning

nämnds

samman sättning.

2

10

Inskrifnings*

nämnds

åligganden.

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

3. För att beslut må kunna af nämnden fattas, erfordras, att
minst tre ledamöter, deribland en militär, äro tillstädes. Falla vid omröstning
till beslut rösterna lika, gälle ordförandens eller, vid förfall för
denne, områdesbefälhafvarens mening.

Nämnden biträdes af en läkare.

§ 19.

1. Inskrifningsnämnd för rullföringsområde sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det län, hvartill området eller största delen
deraf hörer. Sådan nämnd åligger:

a) att verkställa behörig inskrifning af de värnpligtige;

b) att pröfva och besluta om de i §§ 3 och 16 samt § 17 mom. 1
och mom. 4 omnämnda frikallelser och uppskof;

c) att, derest för frånvarande värnpligtig företes intyg om kroppslig
eller andlig brist af sådan beskaffenhet, att den synes nämnden till fullo
ådagalägga hans oförmögenhet till tjenst vid rikets försvar, utan hinder af
den värnpligtiges frånvaro besluta hans frikallelse från värnpligtens fullgörande; d)

att mottaga de värnpligtiges anmälningar rörande det truppslag
vid hären eller den tjenst vid flottan, hvari de önska blifva inskrifna;

e) att pröfva och yttra sig om de värnpligtiges lämplighet för det
ena eller andra truppslaget, för den ena eller andra tj ensten eller för särskild
befattning vid hären eller flottan;

/) att tillställa de inskrift^ den i § 14 omnämnda inskrifningsbok,
i hvilken nämndens beslut bör vara antecknadt; samt

q) att förordna om de värnpligtiges öfverförande vid behörig tid
från första till andra uppbådet i beväringen och från beväringen till
landstormen.

Öfver nämndens beslut föres protokoll af den utaf Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten, dervid från beslut afvikande mening,
som blifvit framstäld af ordförande eller ledamot inom nämnden,
eller från beslut afvikande yrkande, som blifvit gjordt af i § 18 mom.
1 omförmäld officer af flottan, antecknas till protokollet; och skola, innan
nämnden lemnar förrättningsstället, så väl inskrifningslängderna som protokollet
af nämnden underskrifvas.

2. Inskrifningsnämnd för sjömanshus sammankallas af Konungens
Befallningshafvande i det län, der sjörullföringsområdesbefälhafvarens expedition
är belägen, och gäller för sådan inskrifningsnämnd i tillämpliga delar,
hvad för den i mom. 1 omförmälda inskrifningsnämnd är föreskrifvet.

11

Kongl. Majst* Nåd. Proportion N:o 3.

3. Inskrifning af värnpligtig, som uteblifvit från den i § 13 omförmälda
inskrifningsförrättning, må under den tid af året, då inskrifningsförrättning
icke pågår, kunna verkställas genom inskrifningsområdesbefälhafvaren,
eller beträffande å sjömanshus inskrifven värnpligtig genom sjörullföringsområdesbeftlhafvaren,
i den ordning Konungen bestämmer.

§ 20.

1. öfver inskrifningsnämnds beslut må besvär anföras endast af
värnpligtig, som beslutet rörer. Dessa besvär skola ställas till inskrifningsrevisionen
samt inom fjorton dagar efter beslutets meddelande ingifvas till
Konungens Befallningshafvande i det län, inom hvilket förrättningen egt
rum. Besvären må äfven inom behörig tid med posten insändas; dock
skall i sådant fall behörigen styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat
besvärsskriften eller att densamma på hans begäran eller med hans
samtycke blifvit uppsatt.

2. öfver beslut, som meddelas jemlikt § 19 mom. 3, må besvär på
lika sätt anföras af den värnpligtig, der han icke skriftligen i vittnens närvaro
förklarat sig med beslutet nöja. Har icke den värnpligtige afgifvit sådan
förklaring, skall beslut, hvarigenom han inskrifvits, underställas inskrifningsrevisionen
och inskrifningen ej gälla, förrän beslutet blifvit af revisionen
pröfvadt.

§ 21.

1. För inskrifningsområde jemte inom detsamma belägna sjömanshus
skall finnas eu inskrifningsrevision, bestående af landshöfdingen eller,
i händelse denne har förfall eller embetet är ledigt, landssekreteraren
i det län, till hvilket största delen af området hörer, såsom ordförande
samt af fyra ledamöter, nemligen inskrifningsområdesbefälhafvaren äfvensom
af hvarje till området hörande län, eller ej under landsting lydande
stad, tre inom länet eller staden bosatte män, som jemte tre suppleanter
utses för tre år af landstinget eller, för stad, som icke lyder under landsting,
af stadsfullmägtige. Efter lottning afgå dock en af de sålunda utsedda
ledamöterne jemte en suppleant vid slutet af första året samt ytterligare
en ledamot och en suppleant vid slutet af andra året från det,
denna lag vunnit tillämpning. Eu ledamot och en suppleant väljas årligen
i de afgåendes ställe, hvarje gång för tre år.

Der inskrifningsområdesbefälhafvare deltagit i inskrifningsnämnds
förhandlingar, förordnas annan lämplig militärperson i hans ställe till leda -

Besvär öfver
inskrifningsnämnds

beslut.

Inskrifnings revisions samman sättning.

12 Kontjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

mot af den inskrifningsrevision, som har att till pröfning upptaga samma
nämnds beslut.

De af landsting eller stadsfullmägtige valda ledamöter eller, i händelse
de äro förhindrade, deras suppleanter deltaga i nämnda förrättning
endast i hvad den angår det område, för hvilket de blifvit valda.

2. För att beslut må kunna af revision fattas, erfordras, att minst
tre ledamöter, deribland den militäre ledamoten, äro tillstädes. Falla vid
omröstning till beslut rösterna lika, galle ordförandens, eller vid förfall
för denne, den militäre ledamotens mening.

Revisionen biträdes af en militärläkare och en dertill förordnad
civil läkare.

§ 22.

Inskrifnings revisions verksamhet.

Inskrifningsrevision sammanträder på kallelse af ordföranden. Revisionen
åligger:

a) att pröfva och afdöma besvär mot inskrifningsnämnds beslut;

b) att granska och, der så skäligt finnes, ändra sådana inskrifningsnämnds
beslut, rörande Indika afvikande meningar eller yrkanden äro till
protokollet antecknade, äfvensom hvarje beslut rörande ärende, som omförmäles
i § 19 mom. 1 c);

c) att granska och, der så skäligt finnes, ändra inskrifningsområdeseller
sjörullföringsområdesbefälhafvares beslut i ärende, som jemlikt § 20
mom. 2 blifvit revisionen understäldt; samt

d) att bland de värnpligtige, som enligt § 19 dertill pröfvats lämpliga,
uttaga det antal, som skall tilldelas särskilda truppslag vid hären, viss
tjenst vid flottan, eller särskild befattning vid hären eller flottan, hvarvid,
vid lika lämplighet, i första rummet uttagas de, hvilka dertill sig anmält.

Inskrifningsrevisionens beslut öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande
för att genom dess försorg vederbörande kungöras.

Inskrifnings
revisions
beslut mä ej
öfverklagas.

§ 23.

Ej må i inskrifningsrevisions beslut ändring sökas.

Komjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

13

Art. Y.

Om de värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet i bevftringen.

§ 24,

Värnpligtig är skyldig att tjenstgöra vid det truppslag af hären
eller uti den tjenst vid flottan, hvartill han inskrifvits eller öfverförts. 8 ''bestämdt''1''

truppslag.

§ 25.

1. I flottan inskrifvas: VKrupii^tigs^

a) alla å sjömanshus inskrifna maskinister och eldare samt af öfriga flotta^eifer*
ä sjömanshus inskrifna värnpligtige de, som tolf månader eller derutöfver ^rcn.
varit inmönstrade till sjöfart; samt

b) andra värnpligtige, hvilka anses vara för flottan behöfliga, till det
antal, som Konungen pröfvar erforderligt.

2. Alla värnpligtige, som icke blifvit inskrifna i flottan, äro underkastade
inskrifning i hären.

3. Värnpligtig, som afgår från fast anställning vid hären eller flottan
eller vid härens eller flottans reserv, öfverföres till härens eller flottans beväring
eller landstorm.

§ 26.

Värnpligtige uttagas till särskilda truppslag vid hären och till uttagmug till
tjenst vid flottan, på sätt §§19 och 22 bestämma, hvarefter öfriga värn-01 "tr"pp ag''
pligtige tilldelas fotfolket.

§ 27.

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid i sammanlagdt trehundrasextiofem

Värnpligtig;»
utbildningstid.

14 Kongl, Majits Nåd. Proposition N:o 3.

dagar, hvilken tjenstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall
fullgöras:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingeniörtr
upp) erna och träng en:

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om tvåhundrafyrtiofem dagar,
som tager sin början under första året,

med en repetitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af tredje, fjerde och femte åren, samt

med en repetitionsöfning om femton dagar under nionde året;

b) vid rytteriet, fältartilleriet samt fältingeniör- och fälttelegraftrupperna
:

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,
som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under
hvart och ett af andra och fjerde åren;

c) vid flottan:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpligtige, äfvensom af andra å
sjömanshus inskrifna värnpligtige till det antal Konungen bestämmer, i
cn följd med början under andra året,

af till fästningstjenst inskrifna värnpligtige med eu första tjenstgöring
om trehundratjugutre dagar, som tager sin början under första
året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under fjerde året, samt
af flottans öfriga värnpligtige med en första tjenstgöring om tvåhundrasextiofem
dagar, som tager sin början under andra året, samt med
eu repetitionsöfning om etthundra dagar under fjerde året.

Värnpligtig, uttagen till trängen i förvaltningstjenst eller egentlig
sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid flottan eller till särskild befattning
vid hären eller flottan må, på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra
honom åliggande tjenstgöring i en följd.

2. Värnpligtig, som vid slutet af tjenstgöringstid är kommenderad
till sjötjenst, är skyldig att tjenstgöra ombord, till dess fartyget efter
återkomsten till flottans station blifvit afmönstradt, dervid dagafiöningen
under den Överskjutande tiden utgår med ett belopp, som motsvarar den
månadshyra, hvilken skulle hafva tillkommit honom, derest halt tjenstgjort
å handelsfartyg.

3. Har värnpligtig under i mom. 1 föreskrifven tjenstgöring blifvit
fäld till straff för rymning, eller har hans tjenstgöring afbrutits för
verkställighet af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall
den tid, under hvilken han var rymd eller hans tjenstgöring sålunda var
afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjenstgöringstid. I hvad mån

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 3.

den värnpligtige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjenstgöringen,
samt i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjenstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräfver, så ock när det erfordras till afvärjande
af uppror, må Konungen, efter statsrådets hörande, till tjenstgöring
inkalla beväringens första uppbåd eller de större eller mindre delar deraf,
som finnas behöfliga.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets
försvar finnes nödigt, att beväringens andra uppbåd, eller någon
del deraf i skilda orter eller vid olika truppslag af hären eller vid
flottan, inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han statsrådet hört
och, så vida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

3. Utom de förenade rikenas gränser må beväringens första uppbåd
vid hären användas endast till rikets försvar, och efter det att statsrådet
blifvit hördt samt riksdagskallelse utfärdats. Utan Riksdagens medgifvande
må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas utom
de förenade rikenas gränser.

§ 29.

1. Värnpligtig, som tillhör beväringen, inkallas till tjenstgöring af vederbörande
befäl genom order, genom kungörelse och offentligt anslag,
medelst ringning i kyrkorna, eller på annat, efter ortens förhållande lämpadt,
på förhand kungjordt sätt.

Kungörelse om inkallelse till tjenstgöring skall införas i en eller
flera af ortens tidningar samt, vid inkallelse till i § 27 föreskrifven tjenstgöring,
dessutom uppläsas minst två gånger i kyrkorna.

2. Vid utbrott af krig skall till beväringens första uppbåd hörande
värnpligtig, som vistas utom riket, oberoende af särskild inkallelse anträda
hemfärden, så snart ske kan.

§ 30.

Värnpligtig vare skyldig att, då han är inkallad till tjenstgöring,
verkställa den tjensteförrät.tning, honom af vederbörande befälhafvare anvisas.

Personer med särskild yrkeskunskap användas företrädesvis i de
förrättningar, der denna deras yrkeskunskap kan vara påkallad.

Inkallelse till
tjenstgöring
vid krigstillfälle.

Sättet för inkallelse
till

tjenstgöring.

Tjensteför rättning.

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 31.

När värnpligtig Värnpligtig, som tillhör beväringen, är underkastad i krigslag gifna

^krigslag!6'' bestämmelser, såväl under all tjenstgöring, mönstring och marsch eller
annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad
af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.

§ 32.

Mönstrings- 1. Till beväringen hörande värnpligtige, med undantag af dem som

ickf^nkafiade''un(^er årets lopp vant i tjenstgöring, eller som äro å sjömanshus inskrifna
och till sjöfart inmönstrade, skola hvarje år undergå mönstring, som i denna
§ omförmäles.

2. Med värnpligtige, utom dem som äro å sjömanshus inskrifna
och tillhöra flottan, förrättas mönstringen å ett eller flera ställen inom
hvarje rullföringsområde. Från inställelse vid dylik mönstring äro dock
befriade värnpligtige, hvilka, i enlighet med de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, till befälet afgifva tillförlitlig uppgift om bostad
och yrke.

3. Med värnpligtige, som äro å sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan,
förrättas mönstringen vid sjömanshus. Från inställelse vid dylik mönstring
äro dock de befriade, som, i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen
meddelar, till sjömanshusombudsman afgifva tillförlitlig uppgift om
bostad och sysselsättning.

§ 33.

Vämpiigtiges 1. För värnpligtig, som tillhör beväringen, gäller, så vidt Konungen

Vaamä]ning8-h ej ^ör särskilda fall finner godt annorlunda bestämma:
skyldighet. a) att den värnpligtige under hela sin tjenstetid tillhör det trupp slag

vid hären eller den tjenst vid flottan, hvartill han blifvit inskrifven
eller öfverförd;

b) att den värnpligtige, om han till annat område afflyttar, tillhör
den truppafdelning af hären eller den flottans station, som erhåller sina
värnpligtige från det område, till hvilket han inflyttar; samt

c) att, om den värnpligtige icke är till tjenstgöring inkallad, när
landstormen inom hans ort uppbådas, han är pligtig utgå med densamma

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

och då har lika tjenstgöringsskyldighet och förpligtelser i öfrigt som värnpligtig
tillhörande landstormen.

2. För till beväringen hörande värnpligtige, utom dem som äro å
sjömanshus inskrifna och tillhöra flottan, gäller dessutom:

a) att, om värnpligtig vill för längre tid än en månad vistas utom
den ort, der han är kyrkobokförd, anmälan derom skall före afresan göras
hos vederbörande områdesbefäl, samt detta befäl derefter hållas underrättadt
om hans adress, intill dess han återkommer; dock att der den
värnpligtige inmönstrats till sjöfart, anmälan erfordras allenast om påmönstringen
och af mönstringen; samt

b) att värnpligtig, vid afflyttning till annan ort, är pligtig att, om
flyttningen egt rum inom rullföringsområdet, senast en månad efter densamma
derom göra anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren, samt om han afflyttat
till annat rullföringsområde derom göra anmälan, såväl före afflyttningen
hos befälhafvare!! för det rullföringsområde, från hvilket han afflytta^
som ock, inom en månad efter ankomsten till det nya hemvistet,
hos befälhafvaren för det rullföringsområde, till hvilket han inflyttat, och skola,
så vidt Konungen ej för särskilda fall finner godt annorlunda bestämma,
dessa anmälningar, der de icke skett omedelbart hos rullföringsområdesbefälhafvare,
ändock anses vara fullgjorda, då den värnpligtige hos vederbörande
myndighet uttagit och aflemnat flyttningsbetyg.

3. Till beväringen hörande värnpligtig, som är å sjömanshus inskrifven
och tillhör flottan, skall, derest han ej är i tjenstgöring eller till
sjöfart inmönstrad, hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin
adress.

§ 34.

1. Den, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan
eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år,
skall efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin
värnpligt qvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Sådan värnpligtig
anses hafva fullgjort i § 27 föreskrifven första tjenstgöring, men
är skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

2. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande
vid universitet eller annan statens högskola eller aflagt examen vid navigationsskola,
tillhör likaledes första uppbådet under hela sill tjenstetid i
beväringen.

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

Värnpligtig,
som tillhört
härens eller
flottans fast
anstälda personal
m. m.

3

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Förmåner
under färd.

Förmåner

under

tjenstgöring.

Pensionering.

Landstormens

inkallande.

Årt. Yl.

Om de värnpligtiges underhåll och förmåner i beväringen.

§ 35.

1. Under marsch eller annan färd till och från öfnings- eller
mönstringsort erhåller värnpligtig tillhörande beväringen, ersättning enligt
särskilda bestämmelser.

2. Under tjenstgöring erhåller till beväringen hörande värnpligtig
underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig
utrustning samt dessutom dagaflöning, likaledes enligt särskilda
bestämmelser.

3. Till beväringen hörande värnpligtig, som under tjenstgöring
ådrager sig sådan skada, att hans arbetsförmåga derigenom i större eller
mindre mån minskas, är för sig och efterlefvande berättigad till det understöd
eller den pension, som författningarna rörande pensionering vid hären
eller flottan bestämma.

Art. YII.

Om landstormen.

§ 36.

1. Till hemortens försvar må Konungen, efter statsrådets hörande,
till tjenstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar
deraf, som finnas behöfliga. Värnpligtig, tillhörande landstormen, är underkastad
i krigslag gifna bestämmelser såväl under all tjenstgöring och marsch
eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i fråga om åtlydnad
af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallas till tjenstgöring.

2. Inkallelsen verkställes på sätt i § 29 mom. 1 för värnpligtig
tillhörande beväringen stadgas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
§ 37.

19

Landstormen må icke föras utom eget och närmast tillgränsande in- i^f^rmens
• skrifningsområden, dock att till landstormen hörande värnpligtig, som J område.g
erhållit sin utbildning vid flottan, må, äfven utom sagda inskrifningsområden,
användas för det lokala kustförsvaret.

§ 38.

Huru landstormen ordnas och indelas, föreskrifver Konungen. Landstormens

organisation.

§ 39.

1. Värnpligtig, tillhörande landstormen, är under tjenstgöring underhåll och
pligtig att sjelf förse sig med kläder, och att, derest staten icke kan förmänergenast
vid inkallandet anskaffa föda, under tiden förse sig äfven med

sådan, mot ersättning af staten för värdet af soldatportion.

Vapen, ammunition samt fälttecken, angifvande till landstormen
hörande värnpligtigs egenskap af krigsman, tillhandahållas af staten. .

2. Till landstormen hörande värnpligtig, som skadas under tjenstgöring,
har enahanda rätt till understöd eller pension för sig och efterlefvande
som värnpligtig, hvilken tillhör beväringen.

Art. VIII.

Om påföljd för åsidosättande af denna lags föreskrifter, så ock om laga

förfall.

§ 40.

1. Värnpligtig, som utan laga förfall uteblifver från inskrifnings- uteblifvande
förrättning, böte, der han icke, oaktadt sin frånvaro, varder inskrifven fränniinn*krif''
eller från värnpligtens fullgörande frikallad, första året tjugu kronor och

hvarje år, han ånyo dermed beträdes, fyratio kronor.

2. Värnpligtig, som på grund af § 15 inställer sig vid inskrifnings- F"trt8Ua““e^ae
förrättning för annan ort, än der han är kyrkobokförd, eller för annat prestbJtyg*
sjömanshus än det han tillhör, men dervid försummar aflemna prestbetyg “■ ''»
äfvensom i det fall, som i § 15 mom. 2 sägs, intyg från sjömanshusombudsman

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

samt till följd deraf icke kan emottagas, anses lika med den, som icke
instält sig till inskrifningsförrättning. ''

§ 41.

inställda™tfn L Värnpligtig, som bort inställa sig till i § 32 omförmäld mönstring,

mönstring, men utan laga förfall uteblifver, böte för hvarje gång tio kronor.

Försummad 2. Värnpligtig, som utan laga förfall underlåter fullgöra, hvad

''skyldighet.'' honom enligt § 33 mom. 2 eller 3 åligger, böte för hvarje gång tio kronor.

§ 42.

^äfventyr8'' . Värnpligtig, som utan anmäldt laga förfall uteblifver frän inskrifa
Ten yr'' ningsförrättning vare, der han icke, oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifven
eller från värnpligtens fullgörande frikallad, underkastad äfventyr att varda
till inskrifnings undergående hemtad på egen bekostnad.

Värnpligtig, som blifvit inskrifven och utan anmäldt laga förfall
uteblifver från tjenstgöring eller underlåter att fullgöra honom åliggande
mönstringsskyldighet, vare likaledes underkastad äfventyr att varda till tjenstgöringens
fullgörande eller mönstrings undergående hemtad på egen bekostnad.

§ 43.

Laga förfall. 1. Såsbm laga förfall för uteblifvande från inskrifning eller tjenst göring

eller för annan uraktlåtenhet att fullgöra denna lags bestämmelser
anses, om man är sjuk, om man är i Konungens och rikets tjenst uppbådad
eller faren, eller om man sitter i häkte; vederbörande ege dock
att, då andra än nu sagda förfall förebäras, pröfva, huruvida de äro af
den vigt, att de må gälla såsom laga förfall.

2. För å sjömanshus inskrifven värnpligtig skall i fråga om order
eller annat påbud, hvarigenom han under krig eller vid utbrott af eller
fara för krig inkallas till tjenstgöring, dessutom såsom laga förfall för inställelse
till tjenstgöring räknas att vara på utrikes sjöresa stadd; åliggande
det dock den värnpligtige att, så snart ske kan, anträda hemfärden, äfvensom
att vid ankomsten till svensk hamn eller sammanträffande med svenskt
örlogsfartyg omedelbart inställa sig till tjenstgöring.

§ 44.

sjukdom” Sjukdom skall, för att såsom laga förfall anses, styrkas med behö SJQ

om- rig läkares intyg, hvilket den värnpligtige är skyldig sjelf anskaffa. Kan

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

han ej skalla läkarebetyg, vare honom tillåtet att styrka förfallet med intyg
af statens embets- eller tjensteman, eller af prest i församlingen, eller af
ordföranden i kommunalstämman, eller af ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden,
eller af ledamot i häradsnämnden.

Art. IX.

Om åtgärder med anledning af förseelser mot denna lag, så ock om

användning af böter.

§ 45.

1. öfver värnpligtige, hvilka utan anmäldt laga förfall uteblifvit
från inskrifningsförrättning och icke, oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifna
eller från värnpligtens fullgörande frikallade, eller som underlåtit att fullgöra,
hvad dem enligt § 32 och § 33 mom. 2 eller 3 åligger, skola förteckningar
länsvis uppgöras och till Konungens Befallningshafvande insändas;
skolande å förteckningarna för hvarje värnpligtig angifvas hans bostad, der
denna är känd, samt, till ledning vid ansvars bestämmande, tillgängliga
upplysningar rörande försummelsens beskaffenhet.

Uppgörande och insändande af dylik förteckning åligger vid inskrifningsförrättning
den af Konungens Befallningshafvande förordnade ledamot,
som öfver inskrifningsnämndens beslut förer protokoll; skolande inskrifningsnämnden,
innan den lemnar förrättningsstället sagda förteckning
granska och underteckna.

Upprättande och insändande af förteckningar öfver försummelser mot
lagbuden i § 32 mom. 2 och § 33 mom. 2 åligger befälhafvare, som
förrättat mönstringen, eller hos hvilken anmälan bort göras.

Upprättande af förteckningar öfver försummelser mot lagbuden i §
32 mom. 3 och § 33 mom. 3 åligger sjömanshusombudsman, hvilken öfversänder
dem till sjörullföringsområdesbefälhafvaren, som, efter att hafva
granskat och påtecknat desamma, insänder dem till Konungens Befallningshafvande.
_ .

2. Af de enligt mom. 1 inkommande förteckningar öfver värnpligtige,

skola särskilda utdrag, upptagande dem, hvilka Konungens Befallningshafvande
finner sig böra påföra böter enligt § 40 eller 41, till vederbörande
kronofogdar och magistrater öfversändas, försedda med Konungens Befallningshafvandes
resolution, att de i utdragen upptagna böter må hos
de värnpligtige omedelbarligen uttagas, derest de icke deremot något

Böters påförande.

22

Böters användning
och
förvandling.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

invända, men att, derest de vilja för uteblifvandet eller försummelsen
styrka laga förfall eller eljest åberopa någon omständighet, som kan leda
till deras frikännande från bötesansvar, i hvilken händelse de ega undfå
skriftlig del af resolutionen i hvad dem rörer, de skola inom trettio dagar
derefter till vederbörande kronofogde eller magistrat ingifva de bevis, som
till styrkande af deras mot böternas indrifvande gjorda invändningar åberopas,
vid påföljd för uraktlåtenhet deraf, att böterna utan hinder af
samma invändningar må i laga ordning uttagas. Inkommande bevis skola
ofördröjligen insändas till Konungens Befallningshafvande, som, efter pröfning
af förekommande omständigheter, meddelar beslut i saken.

3. Atnöjes värnpligtig icke med Konungens Befallningshafvandes
beslut, hvarigenom böter blifvit honom slutligen påförda, eger han att
inom trettio dagar efter erhållen del af beslutet till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Konungen stälda underdåniga besvär,
hvilka derpå af Konungens Befallningshafvande jemte eget yttrande till
landtförsvars- eller sjöförsvarsdepartementet insändas. Besvären må äfven
till Konungens Befallningshafvande med posten insändas; och skall i sådant
fall behörigen styrkas, att den klagande egenhändigt undertecknat besvärsskriften
eller att densamma på hans begäran eller med hans samtycke
blifvit uppsatt.

§ 46.

1. Böter, som påföras jemlikt denna lag, tillfalla kronan; dock må
af sådana böter viss del, högst hälften, enligt af Konungen meddelade
föreskrifter, användas till bötesindrifningens befordrande. Till kronan inflytande
bötesmedel skola under särskild titel i kronans räkenskaper redovisas
och ingå till den redan till förmån för beväringsmanskapet bildade
invalid- och pensionsfond, hvilken fonds ändamål skall vara att bereda understöd
åt värnpligtige, som under tjenstgöring erhållit sådan skada, att de
derigenom blifvit i större eller mindre mån oförmögne att sig med arbete
försörja, samt för enkor och barn efter värnpligtige, som aflidit i krig
eller till följd af i krig ådragen sjukdom eller skada, dock utan att sådant
för närvarande medför någon rubbning af den de värnpligtige i § 35 mom.
3 och § 39 mom. 2 tillförsäkrade rätt till understöd.

2. Saknas tillgång till gäldande af böter enligt denna lag, skola
de förvandlas efter allmän strafflag.

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 3.

23

Art. X. Särskilda bestämmelser.

§ 47.

Denna lag skall tillämpas från ingången af år 1902, från hvilken
tid alltså ej mindre värnpligtslagen af den 5 juni 1885 med deri sedermera
gjorda ändringar och tillägg, än äfven de af Konungen för sagda
lags tillämpning meddelade närmare föreskrifter, så vidt de strida mot
innehållet af denna lag, skola upphöra att gälla.

§ 48.

Lots- och fyrinrättningarnas personal skall i fråga om bestämmelserna
i denna lag anses likstäld med fast anstälda vid flottan, med skyldighet
att, i den ordning Konungen bestämmer, då rikets försvar sådant kräfver,
tjenstgöra såsom icke stridande vid flottan, samt under fredstid undergå
derför erforderlig utbildning.

§ 49.

Af Konungen bestämmes, om och i hvad mån samt under hvilka
vilkor befrielse från de i denna lag föreskrifna skyldigheter må kunna
tills vidare medgifvas den nomadiserande lappbefolkningen.

§ 50.

För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas
af Konungen.

§ 51.

Denna lag må icke ändras eller upphäfvas utan Konungs och Riksdags
sammanstämmande beslut.

Tidpunkten
från hvilken
lagen skall
tillämpas.

Lots- och fyrinrättningarnas
personal.

Lappbefolk ningen.

Närmare

föreskrifter.

Ändring eller
upphäfvande
af lagen.

24

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

Öfvergångsstadganden.

§ 52.

Värnpliktigs 1. Under år 1902 skall värnpligtig, som tillhör andra klassen och

utbildningstid. är inskrifven vid fotfolket, artilleriet, ingeniörtrupperna eller trängen för
sin utbildning tjenstgöra under tjugutvå dagar.

2. För värnpligtig, som inskrifves under något af åren 1902, 1903,
1904, 1905, 1906 eller 1907, tillämpas icke föreskrifterna uti § 27 mom. 1
angående värnpligtigs tjänstgöringsskyldighet under fredstid. Sådan värnpligtig
år i stället skyldig att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid
i sammanlagdt* etthundranittiosju dagar, hvilken tjenstgöring, på sätt Konungen
närmare förordnar, skall fullgöras:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästningsartilleriet, fästningsingeniörtrupperna
och trängen:

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundratolf dagar,
som tager sin början under första året,

med en repetitions-(regements-)öfning om trettiofem dagar under
hvart och ett af andra och fjerde åren, samt

med en repetitionsöfning om femton dagar under nionde året;

b) vid rytteriet;

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundratretton dagar,

som tager sin början under första året och omedelbart efterföljes af en

regementsöfning om fyratiotvå dagar, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyratiotvå dagar under

andra året;

c) vid fältartilleriet, fältingeniör- och fälttelegraf trupperna:

med en första tjenstgöring (rekrytskola) om etthundratretton dagar,
som tager sin början under första året och omedelbart efterföljes af en

regementsöfning om fyratiotvå dagar, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyratiotvå dagar under

fjerde året;

d) vid flottan:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpligtige, äfvensom af andra
å sjömanshus inskrift^ värnpligtige till det antal Konungen bestämmer, i
en följd med början under första året,

af till fästningstjenst inskrifna värnpligtige med en första tjenstgöring
om etthundrasextiotvå dagar, som tager sin början under första

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 3. 25

eller andra året, och med en repetitionsöfning om trettiofem dagar under
fjerde året;

af flottans öfriga värnpligtige med en första tjenstgöring om etthundratretton
dagar, som tager sin början under första året, samt med en
repetitionsöfning om åttiofyra dagar under andra året.

Värnpligtig, uttagen till trängen i förvaltningstjenst eller egentlig
sjukvårdstjenst, till stationstjenst vid flottan eller till särskild befattning vid
hären eller flottan må, på sätt Konungen finner godt förordna, fullgöra
honom åliggande tjenstgöring i en följd.

3. Värnpligtig, som icke fullgjort honom åliggande första tjenstgöring
samtidigt med den åldersklass, som han tillhör, är skyldig fullgöra
den tjenstgöringsskyldighet, som åligger värnpligtig i den klass, med hvilken
han fullgör första tjenstgöringen.

§ 53.

Föreskriften i § 4 angående erläggande af värnskatt skall tillämpas
från den dag, som i särskild lag om värnskatt varder bestämd.

Värnskatt.

Bih. till B i hd, Prof, 1901. 1 Sand. / Afd, 3 Höft.

4

2(1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

*!»

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans
Kongl. Höghet Kronprin sen-Regen ten i statsrådet d
Stockholms slott den 13 november 1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikbi.ad,

Ånnerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

l:o.

•Chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn, anmälde
ett af chefen för generalstaben uppå nådigste befallning utarbetadt förslag
till ny härordning, innefattande jemväl förslag till ny värnpligtslag och
hemstälde departementschefen, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna:

dels att — —--— —--— — — — — —--—

dels ock att högsta domstolens yttrande öfver de i förslaget till
värnpligtslag förekommande bestämmelser af kriminalrättslig natur skulle
genom note ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i nåder lemna bifall. Ex protocollo:

Carl Heijkenskjöld.

Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 3.

27

in:''

ie{ , /.K

■ » aj» * . i

. " i f 1 Åt. -

.} ''V''.

! i

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol tisdagen den 20 november 1900.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Skarin,
Afzelius,
Lindbäck,
Petersson,
Thollander,
Ramstedt.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden revisionssekreteraren Hammarskjöld
föredrog i underdånighet: _

note ur protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 13 innevarande november,
utvisande, att Kongl. Maj:t i nåder förordnat, att Högsta domstolens
yttrande skulle inhemtas öfver de uti ett inom generalstaben
utarbetadt förslag till ny värnpligtslag förekommande bestämmelser af
kriminalrättslig natur; varande ett tryckt exemplar af förslaget bilagdt
detta protokoll.

Högsta domstolen farm förslaget i ofvan antydda delar föranleda följande
anmärkningar, nemligen vid:

31 §.

Högsta domstolen anmärkte, att då strafflagen för krigsmagten 2 § c)
i fråga om värnpligtig stadgade'', att denne vore underkastad krigslag under

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tid, som i särskild författning bestämdes, men den i 31 § af förslaget
meddelade bestämmelsen afsåge, bland annat, att värnpligtig i fråga om
åtlydnad af vissa order skulle under tid, då han i öfrigt icke stode under
krigslag, vara underkastad sådan lags föreskrifter, sistberörda bestämmelse
syntes förutsätta, att strafflagen för krigsmagten blefve i anförda hänseende
i öfverensstämmelse härmed jemkad.

Hvad anginge tillämpningen i nu ifrågavarande fall af strafflagen
för krigsmagten å de värnpligtige syntes denna så tillvida kunna leda till
obehörig stränghet, som enligt 68 § strafflagen för krigsmagten, jemförd
med 62 § samma lag, för värnpligtig, hvilken efter det han inkallats till
tjenstgöring derifrån olofligen uteblefve under mer än 8 dagar, påföljden
icke under några förhållanden kunde sättas lindrigare än till sträng arrest.

i • iM.irl - i •'' • ».*. f.

>,36 §.

Vid denna § åberopades hvad i fråga om 31 § anmärkts.

40 § 1 mom.

Då med tillämpning af allmänna straffrättsgrunder den för iteration
stadgade straffskärpning icke komme att ega rum med mindre straffet för
den tidigare förseelsen gått i verkställighet, men sådant för här ifrågavarande
fall icke syntes lämpligt och enligt hvad motiven gåfve vid handen
icke heller vore afsedt, heinstälde Högsta domstolen, att i förslaget måtte
upptagas föreskrift, som uteslöte dylik tillämpning.

Vidare och då 14 § 1 mom. samt 19 § c) förutsatte, att jemväl
utan laga förfall värnpligtig kunde vara fritagen från skyldighet att personligen
inställa sig vid inskrifningsförrättning, hemstälde Högsta domstolen,
att affattningen af förevarande mom. måtte så ändras, att omförmälda fall
uteslötes från tillämpning af här gifna straffbestämmelse, i sammanhang
hvarmed jemkning borde eg a rum i afseende å ordalagen i 45 § 1 inom.

Ex protocollo:

Au g. von Hartmansdorff.

•(••v

i:

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 3.

29

j.-vr-i • • i ..

tf,

i.ivo.wbr .v;

Utdrag af ''protokollet öfver landtför svar sär ende, hållet inför Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 7 januari 1901.

: ''Tt.'': >

•rwlli -

Närvarande:

>• •• : ;; *• •/: < - > fr; i : gi> GagV iob ''Gift'' pjU ,iu

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Kuusenstjerna,
grefve Wachtmetster,

Ceaéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

:i i--

Efter gemensam beredning med chefen för sjöförsvarsdepartementet
föredrog chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn, chefens
för generalstaben, i samband med öfverlemnandet af underdånigt förslag
till ny härordning, under den 13 november 1900 afgifna förslag till ny
värnpligtslag, öfver hvilket högsta domstolen den 20 i samma månad
afgifvit infordradt utlåtande beträffande de delar, som vore af kriminalrättslig
natur.

Efter skedd föredragning, och med erinran derom att förslaget till
värnpligtslag granskats af de sakkunnige, som genom nådiga brefven den

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

8 och 12 september samt den 5 oktober 1900 därtill förordnats, samt
att vid afslutad granskning icke någon skiljaktig mening afgifvits, yttrade
föredragande departementschefen:

Innan jag öfvergår till att göra en framställning af de hufvudsakliga
ändringar, som nu gällande värnpligtslag föreslagits böra undergå,
tillåter jag mig fästa uppmärksamheten derpå, att det synes mig hafva
varit en ändamålsenlig åtgärd, att icke blott de paragrafer, som i ena eller
andra afseendet befunnits böra ändras, blifvit framlagda utan ock lagtexten
i sin helhet. Frågan har nemligen galt icke allenast att gifva en ny
lydelse åt de föreskrifter, som hafva afseende på utsträckningen af de
värnpligtiges tjenstgöring under fredstid, utan ock att taga i öfvervägande,
i hvad mån bestämmelserna rörande de värnpligtiges inskrifning och redovisning
borde ändras med hänsyn till i detta afseende vunna erfarenheter
och för tillgodoseendet af sjöförsvarets berättigade kraf och intressen.
Äfvenledes har det visat sig erforderligt att underkasta stadgandena rörande
landstormens användning vid krigstillfälle äfvensom rörande de värnpligtiges
inställelse vid inskrifning, tjenstgöring och mönstring med hvad mera dertill
hörer revision. Vidare hafva de förslag, som den genom nådigt bref den
14 oktober 1898 tillsatta komitén för verkställande af utredning beträffande
vissa spörsmål inom värnpligtslagstiftningen, den s. k. värnpligtskomitén,
afgifvit den 12 december påföljande år, samt deröfver infordrade underdåniga
utlåtanden tagits under ompröfning. Slutligen har äfven frågan
om värnskatt åter upptagits. Vid sådant förhållande har det, för vinnande
af reda och öfversigt vid sj elfva behandlingen af de nya eller ändrade
föreskrifterna, ansetts fördelaktigt att framlägga ett helt och sammanhängande
förslag till ny värnpligtslag, hvilket dock i fråga om ämnets
uppställning och indelning, paragrafernas ordningsföljd in. m. d. i möjligaste
mån ansluter sig till den nu gällande lagtexten.

Hvad först angår de till hären hörande värnpligtiges utbildning eller
tjenstgöring i fredstid, öfningstidens längd och fördelning (§ 27), äfvensom
beträffande värnpligtens fullgörande under den för öfvergången till den
nya härordningen föreslagna första sexårsperioden (§ 52), får jag hänvisa till
det yttrande, som jag afgifvit i samband med nådiga propositionen angående
ny härordning, särskildt till de dervid anförda allmänna grunderna. I

I fråga om inskrifning sväsendets organisation, i hvad detsamma afser
hären, innehåller förslaget till värnpligtslag följande hufvudsakliga bestämmelser.

ai

Kongl. Maj-Ja Nåd. Proposition N:o 3.

Riket skulle, liksom hittills, indelas i inskrifning samråd en, motsvarande
infanteriregementena. För lifgardesregementena till fot skulle dock icke
några särskilda inskrifningsområden finnas, utan skulle de erhålla sina
värnpligtige från flera lämpligt belägna inskrifningsområden. Hvarje inskrifningsområde
skulle omfatta visst antal rullföringsområden, i allmänhet
tre; hvarje rullföringsområde har — frånsedt några områden, som utgöras
af större städer eller i hvilka sådana städer ingå — beräknats erhålla en
folkmängd af 40,000—75,000 personer. Inskrifningsområdenas indelning i
bataljonsområden — hvilka senare icke spelat någon annan roll än att
bataljonsområdesbefälhafvarne varit ordförande uti de för dessa områden
föreskrift^ inskrifningsnämnderna — skulle följaktligen upphöra, samt
rullföringsområdena träda i stället för kompani- och afdelningsomradena.

Befattningarna såsom inskrifningsomrädesbefälhafvare skulle fortfarande
bestridas af vederbörande regementschefer. Bestyren i (ifrigt med
de värnpligtiges inskrifning och redovisning skulle icke vidare tillkomma
det med fast lön på stat varande befälet, utan uppdragas åt officerare i
reserven såsom rullföringsomrddesbefälhafvare, till hvilkas biträden underofficerare
i reserven, företrädesvis fanjunkare, skulle förordnas. Rullföringsområdesbefälhafvare
skulle erhålla i godtgörelse 4 (den i Stockholm 5)
krono]1 om dagen, biträde uti rullföringsområdesexpedition 2 kronor. Vid
Stockholms rullföringsområde skulle, förutom befälhafvaren, finnas ytterligare
en officer, hvilket vore erforderligt i betraktande af detta områdes
betydande folkmängd och deraf beroende omfattande göromål. Biträdena
uti rullföringsområdesexpeditionerna hafva beräknats efter antalet invånare
uti vederbörliga områden. I allmänhet skulle vid hvarje sådan expedition
ett biträde vara tillräckligt; i vissa områden erfordras dock två samt i
Göteborg och Stockholm resp. tre och sju. I samband med denna förändring
af inskrifningsväsendet skulle upprättas fästa rullföringsområdesexpeditioner,
för att i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning stadigvarande
förhållanden skulle åvägabringas. Inrättandet af fasta rullföringsområdesexpeditioner
vore, såsom 1898 ars värnpligtskomité kraftigt framhållit,
af särskild vigt för de värnpligtige, som der kunde under hela, året
på förut kungjorda tider inställa sig hos sitt rullföringsområdesbefäl, vare
sig för anmälningar eller för att inhemta upplysningar och råd om sina
värnpligtsförhållanden.

Kostnaderna för aflöningen af rullföringsområdesbefälhafvarnc och
biträden samt för anskaffandet af expeditionslokaler hafva beräknats till
222,565 kronor, deraf 175,565 kronor i ersättning till rullföringsområdesbefälhäfvare
jemte biträden å fastlandet, 37,000 kronor för expeditionslokaler
samt 10,000 kronor till områdesbefälet å Gotland, der med hänsyn

32

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 3.

till användningen af öns stridskrafter vid mobiliseringstillfälle vissa särskilda
anordningar vore erforderliga.

Mot det sätt, hvarpå inskrifningsväsendet föreslagits skola ordnas,
har jag icke något att erinra. Jag finner det i hög grad önskvärdt, att
redan under nuvarande förhållanden de med fasta aflöningsförmåner på
stat varande kompaniofficerarne, i främsta rummet kompanicheferna, så långt
sig gorå låter, skiljas från de åligganden, som äro förenade med de värnpligtiges
inskrifning och redovisning, och att en afveckling i detta afseende
må komma att inträda. Det kan nemligen icke vara ändamålsenligt,
att en stor del af det ordinarie befälet vid mobiliseringstillfälle är
sysselsatt med inkallelsen af värnpligtige i stället för att snarast möjligt
efter mobiliseringsorderns utfärdande deltaga uti de å vederbörliga mobiliserings-
eller utrustningsorter pågående organisations- och utrustningsgöromålen.
Ej heller kan det, med hänsyn till rullföringens och redovisningens
jemna och säkra gång eller ur synpunkten af de värnpligtiges väl förstådda
intresse, vara fördelaktigt, att kompaniområdesexpeditionerna årligen äro
underkastade flyttning till följd af kompaniornrådesbefälhafvarnes deltagande
uti vapenöfningarna, samt att de vid ombyte af nämnda befälhafvare kunna
komma att förläggas från en ort till en annan. Om således uti ifrågavarande
hänseenden ändrade föreskrifter redan vid nu gällande värnpligtslagstiftning
äro synnerligen önskvärda, är det oundgängligen nödvändigt,
att en annan sakernas ordning inträder med genomförandet af en ny arméorganisation,
som afser att befälet skall ligga i ständig tjenstgöring. Jag
gillar alltså till fullo de föreslagna åtgärderna, att bestyren med de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m. uppdragas åt officerare i reserven
med biträde af underofficerare i reserven, företrädesvis fanjunkare, äfvensom
att fasta rullföringsområdesexpeditioner upprättas. Men härom behöfves
och kan icke — liksom ej heller beträffande ersättningen till rullföringsområdesbefälhafvarne
och deras biträden, hvilken jag finner lämpligen
afvägd — någon framställning göras i samband med framläggandet af förslag
till värnpligtslag.

Mot de för inskrifningsområdenas indelning uti rullföringsområden
uppstäda grunder har jag icke något att erinra, enär genom deras tilllämpning
dessa senare områden, i fråga om folkmängd samt deraf beroende
tillgång på värnpligtige, icke komma att förete så stora ojemnheter, som
nu är förhållandet. Äfven synes det mig vara ådagalagdt, att inskrifningsoch
redovisningsgöromålen kunna behörigen skötas äfven vid en tredelning
af inskrifningsområdena. Hvad sjelfva inskrifningarna angår, kan det,
om så erfordras, för hvarje inskrifningsområde förordnas tre inskrifningsnämndsordförande
i stället för nu allenast två. Kräfver behofvet, icke

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

33

detta, kan en och samme regementsofficer tjenstgöra såsom ordförande uti
inskrifningsnämnderna för två eller tre rullföringsområden. Att indelningen
uti afdelningsområden föreslagits skola upphäfvas, finner jag helt naturligt,
då dessa områden icke utan betydande kostnader skulle kunna utrustas
med särskilda expeditioner. Och bildandet af ytterligare en länk uti
inskrifningsväsendet, som skulle finnas till såsom för närvarande endast
till namnet, synes mig icke vara att förorda, enär inskrifnings- och redovi
sningsgöromålen derigenom helt visst skulle komma att invecklas.

Enligt nu gällande värnpligtslag äro de värnpligtige indelade uti tre
uppbåd: beväringens första och beväringens andra uppbåd samt landstormen.
Uti denna indelning och dithörande bestämmelser är icke någon ändring
föreslagen, och en sådan synes mig icke vara erforderlig. Hvart och ett
af dessa uppbåd har sin särskilda uppgift och betydelse. Sålunda afser,
såsom uti de allmänna grunderna vid propositionen om ny härordning
antydts. beväringens första uppbåd att vid krigstillfälle mobilisera fälthären
jemte dess depot- eller ersättningstrupper äfvensom de besättningstrupper
å fästningarna, som i första hand synas erforderliga, andra uppbådet att
tagas i anspråk, då ytterligare kraftutveckling är af nöden, genom att
uppsätta reservtrupper och vid behof stärka besättningstrupperna, och
slutligen landstormen att inom eget och närmast tillgränsande inskrifningsområden
användas till hemortens försvar.

Hufvudsyftet med förslaget till ny härordning är att brukbargöra
våra värnpligtsuppbåd för dem tillkommande särskilda uppgifter, och det
är med hänsyn härtill, som, hvad beväringens första och andra uppbåd
angår, föreskrifterna rörande de värnpligtiges utbildning eller tjenstgöring
i fredstid (§ 27) blifvit affattade, och som uti härordningsförslaget upptagits
de åtgärder, som ansetts erforderliga för att i fredstid förbereda
landstormens användning vid krigstillfälle. Hvad användningen af de olika
uppbåden beträffar, är rörande beväringens första och andra uppbåd (§ 28)
ingen annan ändring föreslagen, än att första uppbådet skulle kunna, när
så erfordrades, tagas i anspråk äfven för afvärjande af uppror, ett tillägg
som, i betraktande af den minskning, som den fast anstälda meniga
personalen skulle komma att undergå genom antagandet af den nya härordningen,
måste synas vara till fullo grundadt. I fråga om användningen
af landstormen (§ 36), hvilken enligt nu gällande värnpligtslag kan endast
under krig och till hemortens försvar inkallas till tjenstgöring efter
derom af Konungen i statsrådet fattadt beslut, är den ändrade bestämmelsen
föreslagen, att Konungen må, efter statsrådets hörande, till hemortens
försvar, till tjenstgöring inkalla landstormen eller de större eller

Bill. till Riksd. Prof. 1301. 1 Sand. 1 Afd. 3 Höft. 5

S4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

mindre delar deraf, som finnas behöfliga redan vid fara för krig, dock
fortfarande endast till hemortens försvar. På vigten af denna fråga anhåller
jag att med några ord få fästa uppmärksamheten.

I underdånig skrifvelse den 11 februari 1896 framhöll t. f. chefen
för generalstaben, att, om landstormen skulle kunna fullt tillgodogöras för
kust- eller gränsförsvaret, föreskriften i § 36 mom. 1 värnpligtslagen borde
ändras derhän, att landstormen skulle kunna till hemortens försvar inkallas,
redan då fara för krig förefunnes. Såsom skäl för denna ändring anförde
t. f. chefen för generalstaben hufvudsakligen följande. För en hastigt
påkommande fientlig brandskattning af vigtigare orter utefter Sveriges
vidsträckta kuster under mobiliseringstiden eller för afvärjande af mindre,
fientliga företag mot kustbanor och telegraflinier i afsigt att fördröja
svenska härens mobilisering och koncentrering eller ock för förhindrande
af fiendens ostörda besittningstagande af för hans flotta lämpliga hamnplatser,
för alla sådana företag vore landstormen nu till ingen nytta, enär
kriget ofta först utbröte i och med dessa fientligheter, och Konungen
således icke kunnat på förhand, enligt värnpligtslagens nuvarande lydelse,
fatta beslut om landstormens inkallande. Någon tid för landstormens
organisation vore jemväl af nöden, innan densamma kunde träda i verksamhet.
Erfarenheten gåfve dessutom i afseende på tidpunkten för krigsutbrott
vid handen, att endast i ett fåtal fall krigsförklaring föregått
fientligheternas öppnande. Att landstormen icke för närvarande kunde
tagas i anspråk under sjelfva mobiliseringen, innebure så mycket större
fara, som under denna tidpunkt öfriga trupper — bundna som de då vore
genom det pågående mobiliseringsarbetet — omöjligen kunde påräknas för
kustförsvaret. Landstormens uppbådande samtidigt med mobiliseringsorderns
utgifvande kunde hafva stor betydelse särskild! för Gotland. För
försvaret af nämnda ö (häfdande af neutraliteten derstädes) vore det emellertid
icke nog med, att landstormen å densamma kunde i tid inkallas till
kustorternas omedelbara försvar, utan borde beväringens båda uppbåd under
alla förhållanden genast vid krigsutbrott på Konungens befallning efter
statsrådets hörande vara till förfogande för att ingå i de mobiliserade
linieafdelningarna, och för detta ändamål borde § 28 uti värnpligtslagen
undergå erforderlig ändring.

På grund af denna hemställan af t. f, chefen för generalstaben, aflåta
den 4 februari 1898 till Riksdagen en nådig proposition (n:r 59), uti
hvilken, bland annat, föreslogs, att beväringens andra uppbåd å Gotland
skulle kunna, i den mån det funnes erforderligt, inkallas samtidigt med
första uppbådet; samt att landstormen å Gotland skulle kunna inkallas
jemväl vid fara för krig. Afstyrkt af lagutskottet — hufvudsakligen på grund

35

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

af betänkligheter mot skapandet af en undantagslagstiftning för Gotland —,
blef emellertid ifrågavarande proposition icke bifallen af Riksdagen..

Alltmer har, enligt min uppfattning, betydelsen af att redan vid fara
för krig kunna taga landstormen i anspråk för hemortens försvar, trängt
in uti vårt folks medvetande. Derom vittna bland annat de önskningsmål,
som framburits, och de åtgärder, som framhållits vara behöfliga för att
mot fientliga öfverfall trygga vissa kuststäder, äfvensom i sin mån den
utveckling, som den frivilliga skytterörelsen under senaste åren erhållit.
Ju mer man söker göra sig förtrogen med kust- och gränsförsvaret, dess
mer framträder ock vigten af att uti de särskilda orterna, redan under
mobiliseringstiden, ja, före densamma, vid behof kunna uppbåda landstormsmännen
för vidtagandet af vid sådan tidpunkt erforderliga försvarsåtgärder,
såsom: att hindra fientliga afdelningar uti deras företag mot kuststäder
och hamnplatser, mot jernvägs- och telegrafliniér; att uppehålla framträngandet
af sådana afdelningar; att skydda signalstationer och kabelfästen
m. in. d. Det är i betraktandet häraf, som jag finner det synnerligen
angeläget, att § 36 mom. 1 uti vämpligtslagen erhåller den ändrade lydelse,
som förverkligandet af nu antydda ändamål betingar.

Det ligger naturligen mycken vigt uppå, att föreskrifterna i en värttpligtslag
rörande de värnpligtiges skyldigheter under fredstid åro vill afvägda,
så att desamma uti tillämpningen motsvara sitt ändamål. A ena
sidan höra de hafva den innebörden, att de tvinga till efterlefnad och
hörsamhet mot lagens bud, men å andra sidan böra de icke pålägga de
värnpligtige några förpligtelse^ som icke kunna sägas vara oundgängligen
nödvändiga. Hvad som nu blifvit sagdt gäller de värnpligtiges skyldigheter
i fråga om inställelse till inskrifning, tjenstgöring och mönstring
äfvensom beträffande stadgade anmälningar. Att nu gällande värnpligtslags
bestämmelser i förevarande afseenden öfver hufvud icke äro tillfredsställande,
synes erfarenheten hafva ådagalagt. Antalet förseelser och försummelser
mot de lagbud, som afse nu berörda skyldigheter, är nemligen, såsom den
förut omnämnda värnpligtskomitén visat, ganska stört, och denna komité
hade, bland annat, till uppgift att verkställa utredning, i hvad mån genom
ändring af värnpligtslagens bestämmelser antalet öfverträdelser af samma
lag måtte kunna nedbringas.

Enligt § 41 i nu gällande vämpligtslag skall värnpligtig, som utan laga
förfall uteblifver frun in skrifnings förrättning, höta första gången tio kronor,
och för hvarje gång, han ånyo dermed beträdes, tjugu kronor, och år han dessutom
i hvarje fall underkastad äfventyr att blifva hemtad på egen bekostnad.
Denna straffpåföljd för inskrifningsförsummelse har värnpligtskomitén funnit

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

alltför lindrig samt dessutom vara af beskaffenhet att medgifva värnpligtige,
som befunne sig i goda ekonomiska vilkor, att med en jemförelsevis ringa
utgift bereda sig uppskof med inskrifningen år från år och dermed frihet
från allt hvad värnpligtslagen ålade dem under fredstid samt slutligen
kanske äfven från tjenstgöringen i krigstid. För att i möjligaste mån
förebygga försummelser af berörda art, föreslog komitén — som framhöll,
att desamma kunde förekomma under synnerligen vexlande förhållanden,
hvarför straffet icke borde göras fixt — att, der värnpligtig utan laga
förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning, efter det han undergått bestraffning
för uteblifvande från dylik förrättning, han för hvarje gång måtte
straffas med fängelse från och med en till och med fyra månader, eller,
der omständigheterna vore mildrande, med böter från och med tjugufem
till och med tvåhundra kronor (§ 40 mom. 2 i komiténs förslag). I annat
fall, d. v. s. då den värnpligtige förut icke undergått bestraffning för uteblifvande
utan laga förfall från inskrifningsförrättning, skulle försummelsen
för hvarje gång kunna försonas med tio kronors böter (§ 40 mom. 1 i
komiténs förslag).

Mot den af värnpligtskomitén i förevarande afseende gjorda hemställan
har chefen för generalstaben gjort två erinringar: den ena att bötesbeloppet,
tio kronor, för uteblifvande utan laga förfall från inskrifningsförrättning
vore för ringa, den andra, att det icke torde vara lämpligt att för upprepadt
uteblifvande införa sådana straffbestämmelser, att förseelserna måste
dragas under allmän domstol. Med anledning häraf har han föreslagit uti
§ 40 mom. 1 af förslaget till värnpligtslag, att värnpligtig, som utan laga
förfall uteblifver från inskrifningsförrättning, skall bota första gången tjugu
kronor och för hvarje- gång, han ånyo dermed beträdes, fyratio kronor,
hvartill skulle komma äfventyret att till inskrifnings undergående varda
hemtad på egen bekostnad.

Utan att i någon mån underskatta den betydelse, som den värnpligtiges
laglydnad i fråga om inställelse till inskrifning har, eller de bevekelsegrunder,
som ledt värnpligtskomitén vid affattande af ofvan återgifna
förslag, finner jag dock, att det icke skulle vara lämpligt att för ifrågavarande
förseelser införa ett strafflatitudsystem. Mig synes ändamålet,
nedbringandet af inskrifningsförsummelserna, böra vinnas genom fördubbling
af de nu bestämda bötesbeloppen samt genom en allvarlig och följdriktig
tillämpning af föreskriften, att den värnpligtige är till inskrifnings undergående
underkastad hemtningsäfventyr. Under nuvarande förhållanden, dä
man mellan de årliga, inom en jemförelsevis kort tid pågående inskrifningsförrättningarna
icke kan inskrifva värnpligtig, har man ej kunnat göra
behörigt bruk af nyssnämnda stadganden. Väsentligen annorlunda gestaltar

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sig saken, då, med anledning af värnpligtskomiténs hemställan i denna del,
uti § 19 mom. 3 uti det föreliggande förslaget till värnpligtslag, upptagits
föreskrift i sådant syfte, att inskrifning af värnpligtig, som uteblifvit
från inskrifningsförrättning, må under den tid af året, då inskrifningsförrättning
icke pågår, kunna verkställas genom inskrifningsområdesbefälhafvaren
i den ordning Konungen bestämmer. Då man derjemte tager i
betraktande, att enligt förslaget till ny härordning en mångdubbelt längre
tid, än hvad för närvarande är fallet, kommer att förflyta mellan de årliga
inskrifningsförrättningama på våren eller försommaren och de värnpligtiges
inträdande i tjenstgöring omkring den 1 november, synes grundad
anledning förefinnas, att man af föreskriften rörande hemtningsåfventyr
kan göra afsedt bruk.

Beträffande lydelsen af § 40 mom. 1 uti förslaget till värnpligtslag,
d. v. s. af bestämmelsen angående påföljd för uteblifvande utan laga förfall
från inskrifningsförrättning, har emellertid Högsta domstolen gjort
den hemställan, att, då med tillämpning af allmänna straffrättsgrunder den
för iteration stadgade straffskärpning icke komme att ega rum med mindre
straffet för den tidigare förseelsen gått i verkställighet, men sådant för
här ifrågavarande fall icke syntes lämpligt och eldigt hvad motiven gåfve
vid handen icke heller vore afsedt, uti förslaget måtte upptagas föreskrift,
som uteslöte dylik tillämpning. Den ändring uti § 40 mom. 1, som för
vinnandet af nu angifna ändamål är erforderlig, synes mig enklast kunna
åvägabringas på det sätt, att orden »första gången» ersättas af »första året»
och orden »hvarje gång» af »hvarje år».

I anslutning till nu omförmälda framställning har Högsta domstolen
hemstält, att, då § 14 mom. 1 samt § 19 mom. 1 c) förutsatte, att jemväl
utan laga förfall värnpligtig kunde vara fritagen från skyldigheten att
personligen inställa sig vid inskrifningsförrättning, affattningen af § 40
mom. 1 måtte så ändras, att omförmälda fall uteslötes från tillämpningen
af här gifna straffbestämmelse, i sammanhang hvarmed jemkning borde
ega ruin i afseende å ordalagen i § 45 mom. 1. Mot denna hemställan
har jag intet att erinra, Det synes mig nemligen ligga i sakens natur,
att värnpligtig, som, ehuru frånvarande vid inskrifningslörrättning, i laga
ordning enligt § 14 inom. 1 blifvit inskrifven eller på grund af § 19
mom. 1 c) frikallats från värnpligtens fullgörande, icke bör vara underkastad
böter #och följaktligen ej heller bör uppföras på bötesförteckning.
Med anledning häraf synes § 40 mom. 1 böra erhålla följande lydelse:
»Värnpligtig, som utan laga förfall uteblifver från inskrifningsförrättning,
bete, der han icke, oaktadt sin frånvaro varder inskrifven eller från värnpligtens
fullgörande frikallad, första året tjugu kronor och hvarje år, han

38

Kongl. Majts Nåd. Proposition N:o 3.

ånyo dermed beträdes, fyratio kronor.» En motsvarande redaktionsändring
är vidtagen i § 45 mom. 1, men derjemte har följdriktigheten synts inig
kräfva, att värnpligtig, som, oaktadt sin frånvaro, blifvit inskrifven eller
från värnpligtens fullgörande frikallad, icke bör till inskrifnings undergående
varda underkastad hemtningsäfventyr, hvarför äfven § 42 undergått
omarbetning i det angifva syftet.

Nu gällande värnpligtslag föreskrifver i § 31, att till tjenstgöring
inkallad värnpligtig är underkastad de i krigslag gifna bestämmelser, så
väl under afl tjenstgöring och under marscher, då han står under militärbefäl,
som ock i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom han vid utbrott
af eller fara för krig inkallas till tjenstgöring. Men hvad angår värnpligtig8
uteblifvande utan laga. förfall från tjenstgöring i fredstid är sådan
förseelse, jemlik! § 41 mom. 3, belagd endast med böter, första gången
tjugu, andra och följande gånger fyratio krono]-, hvarjemte den värnpligtige
är underkastad hemtningsäfventyr. Värnpligtskomitén har framhållit,
att för dylikt uteblifvande bör stadgas militärt straff, samt föreslår (§41
i komiténs förslag), att förseelsen skall första gången beläggas med
disciplinstraff af vaktarrest i sex dagar, samt att den värnpligtige, om han
ånyo utan laga förfall uteblifver, innan han undergått det förut ådömda
straffet, må i en hot straffas med vaktarrest i tio dagar. Vid upprepadt
uteblifvande från tjenstgöring i fredstid efter förut undergången bestraffning
för sådan förseelse skulle värnpligtig straffas för hvarje gång med
fängelse från och med en till och med fyra månader eller, der omständigheterna
vore mildrande, med disciplinstraff.

Chefen för generalstaben gör gent emot detta förslag gällande, att,
då de värnpligtige enligt den nya härordningen kunna sägas bilda sjelfva
hären, det icke kan vara lämpligt att, i fråga om deras uteblifvande utan
laga förfall från tjenstgöring i fredstid, stifta särskilda lagbestämmelser,
utan bör värnpligtig i stället, äfven i fråga om åtlydnad af order eller
annat påbud, hvarigenom han inkallas till sådan tjenstgöring, vara underkastad
i krigslag gifna föreskrifter. Chefen för generalstaben synes mig
hafva stält sig på en i principielt afseende fast ståndpunkt. Följdriktigheten
fordrar onekligen, att, då de värnpligtige under tjenstgöring i fredstid
lyda under krigslag, samma lags bestämmelser tillämpas på dem äfven
i det fall, att de icke iakttaga inställelse till sådan tjenstgöring. Dylik uraktlåtenhet
är i sjelfva verket en rent militär förseelse, alldenstund den
värnpligtige redan är inskrifven och har erhållit inskrifningsbok samt sålunda
bör vara underrättad om sina skyldigheter i fråga om inställelse till
tjenstgöring och straffpåföljder för uteblifvande utan laga förfall.

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Enligt mitt förmenande är det oafvisligen nödvändigt, att straffbestämmelserna
för värnpligtigs uraktlåtenhet att inställa sig till tjenstgöring
i fredstid skärpas, men med den betydelse, som den värnpligtige
är afsedd att erhålla uti den nya härordningen, kan en dubbel lagstiftning
i förevarande afseende ingalunda vara att förorda, och det torde i sammanhang
härmed vara obehöfligt att erinra om, att värnpligtskomitén utarbetat
sitt förslag under förutsättning af nuvarande värnpligtsförhållanden.
Jag har sålunda intet att erinra mot den lydelse, som § 31 föreslagits
skola erhålla, nemligen: »Värnpligtig, som tillhör beväringen, är

underkastad i krigslag gifna bestämmelser, så väl under all tjenstgöring,
mönstring och marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl,
som ock i fråga om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han
inkallas till tjenstgöring.»

För uraktlåtenhet att inställa sig till tjenstgöring i fredstid skulle,
med nu anförda lydelse af § 31, värnpligtig komma att straffas antingen
för olofligt undanhållande enligt § 68 strafflagen för krigsmagten, eller
för rymning enligt § 62 samma lag, då nemligen undanhållandet räckt
öfver * åtta dagar. För olofligt undanhållande under kortare tid, d. v. s.
åtta dagar och derunder, belägges''den felaktige med disciplinstraff; dock
må, der återfall i brottet sker och omständigheterna äro synnerligen försvårande,
dömas till fängelse i högst sex månader. Rymning belägges
första gången med disciplinstraff af sträng arrest; andra gången dömes till
fängelse i högst sex månader, tredje gången till fängelse från och med
sex månader till och med ett år, samt fjerde och följande gånger till straffarbete
från och med sex månader till och med två år.

I sitt yttrande öfver förslaget till värnpligtslag har emellertid Högsta
domstolen erinrat, att tillämpningen i nu ifrågavarande fall åt strafflagen
för krigsmagten syntes så till vida kunna leda till obehörig stränghet,
som för värnpligtig, hvilken, efter det han inkallats till tjenstgöring, derifrån
olofligen uteblefve under mer än åtta dagar, påföljden icke under
några förhållanden kunde sättas lindrigare än till sträng arrest.

Ehuru jag finner, att straffbestämmelserna för olofligt undanhållande
öfver åtta dagar, hvilket, enligt hvad nyss blifvit sagdt, betraktas
såsom rymning, böra vara stränga, för att tvinga till hörsamhet mot lagens
bud rörande en så vigtig skyldighet som den angående inställelse till vapenöfning
i fredstid, synes mig dock en lagändring uti det af Högsta domstolen
angifna syftet böra vidtagas. Och kommer, enligt hvad jag har
mig bekant, på chefens för justitiedepartementets föredragning att göras
hemställan om aflåtande af nådig proposition angående ändring af § 62
strafflagen för krigsmagten äfvensom af § 2 c) i samma lag, detta senare

40

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

ändringsförslag äfven föranledt af Högsta domstolens anmärkning, att bestämmelsen
i § 31 af förslaget till värnpligtslag, att värnpligtig i fråga
om åtlydnad af vissa order skulle under tid, då han i öfrigt icke stode
under krigslag, vara underkastad sådan lags föreskrifter, syntes förutsätta,
att § 2 c) af strafflagen för krigsmakten blefve i öfverensstämmelse härmed
jernkad.

I fi-åga om värnpligtigs skyldighet att undergå mönstring i hemorten
stadgar § 32 i nu gällande värnpligtslag, att de till beväringen hörande
värnpligtige, som icke under årets lopp varit inkallade till tjenstgöring,
skola undergå mönstring kompanivis eller, då kompaniområdets vidsträckthet
dertill föranleder, socknevis, men från inställelse vid dylik mönstring
äro, bland andra,» dock de värnpligtige befriade, hvilka till befälet aflemna
tillförlitlig uppgift om bostad. Enligt § 42 samma lag är påföljden för
försummad inställelse till mönstring för hvarje gång fem kronors böter.

Värnpligtskomitén, som äfven tagit denna fråga under ompröfning,
föreslår, att nyss anförda mönstringsskyldighet skall inskränkas till allenast
beväringens första uppbåd, samt, i hufvudsaklig likhet med nuvarande
stadgande, att den personliga inställelsen kan ersättas af skriftlig bostadsoch
yrkesuppgift vid mönstringstillfållet eller af anmälan, skriftlig eller
muntlig under viss tid före mönstringen. Hvad angår straffet för mönstringsförsummelse,
föreslår komitén, att äfven för denna förseelse bör införas
strafflatitud, och att straffet för hvarje gäng skall sättas till böter
från och med fem till och med tjugufem kronor. Mot förslaget att borttaga
mönstringsskyldigheten för beväringens andra uppbåd hafva tre ledamöter
uti komitén, de militära, afgifvit sin skiljaktiga mening, framhållande
att derigenom skulle nämnda uppbåd komma att omskapas till ett
slags landstorm.

Chefen för generalstaben hemställer uti förslaget till .värnpligtslag
§ 32, att de till beväringen hörande värnpligtige, med undantag af dem
som under årets lopp varit i tjenstgöring, skola årligen undergå mönstring,
som förrättas å ett eller flera ställen inom hvarje rullföringsområde,
men skulle från inställelse vid sådan mönstring de värnpligtige vara befriade,
hvilka vid mönstringstillfället vistas utom sitt rullföringsområde
och, i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar, till befälet
aflemna tillförlitlig uppgift om bostad och yrke. Försummad inställelse
till mönstring skulle, enligt § 41 i samma lagförslag, hafva en påföljd
af tio kronors böter för hvarje gång, hvarjemte, enligt § 42, för värnpligtig,
som gör sig skyldig till mönstringsförsummelse, skulle komma
äfventyret att till mönstrings undergående varda hemtad på egen bekostnad.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

41

Jag uppskattar till fullo deri betydelse, som chefen för generalstaben
tillmäter den personliga inställelsen vid mönstring i hemorten, nemligen
att rullföringsområdesbefälhafvarne må vid detta tillfälle kunna träda
i omedelbar beröring med de värnpligtige, och för att dessa m4 få sina
värnpligtsförhållanden klargjorda, så att de vid mobiliseringstillfälle hafva
reda på, hvarest de skola inställa sig, derest mobiliseringsordern kungöres
på annat sätt än genom omedelbar eller personlig order, såsom medelst
kungörelse och offentligt anslag, medelst ringning i kyrkorna o. s. v.
Jag tillåter mig dock fästa uppmärksamheten derpå, att uti förslaget till
värnpligtslag grundsatsen om den personliga inställelsen vid mönstring i
hemorten icke blifvit fullständigt genomförd, enär den icke skulle erhålla
ovilkorlig tillämpning på de värnpligtige, som vistas utom sitt rullföringsområde.
Och en sådan olikhet inför lagen kan visserligen icke betecknas
såsom önskvärd. Skulle åter nämnda grundsats utan undantag genomföras,
komme tillämpningen af densamma att på ett icke ringa antal värnpligtige
verka rätt betungande. Men å andra sidan är af vigt, att de värnpligtige
få sina värnpligtsförhållanden klargjorda i främsta rummet med
hänsyn till mobiliseringen. Detta sker genom behöriga anteckningar i inskrifningsböckerna,
och för ändamålet böra de värnpligtige, hvilka fullgöra
sin mönstringsskyldighet genom att till rullföringsområdesbefälet afgifva
tillförlitlig bostads- och yrkesuppgift, derjemte, enligt af Konungen meddelade
närmare föreskrifter, insända sina inskrifningsböcker, hvilka efter
deri gjorda erforderliga anteckningar till vederbörande återställas. För
ändamålet bör inskrifningsboken jemte tillhörande formulär omarbetas,
hvilket redan börjat sättas i verket, samt boken i öfrigt så anordnas, att
densamma kan på ett ändamålsenligt sätt öfversändas medelst posten, och
skulle detta öfversändande ske portofritt, d. v. s. utan kostnader för de
värnpligtige. I sammanhang härmed begagnar jag tillfället att erinra
derom, att med den utsträckning af de värnpligtiges tjenstgöring i fredstid,
som nu är föreslagen, det varder möjligt att grundligt undervisa de
värnpligtige om hvad som åligger dem, då de icke äro i tjenstgöring, och
har jag uti de af mig anförda bevekelsegrunderna vid förslaget till ny
härordning särskild! framhållit, att sådan undervisning skall i erforderlig
grad komma de värnpligtige till del. Att jag på intet vis kan tillstyrka,
att den mönstringsskyldighet, som nu åligger beväringens andra uppbåd,
skulle upphöra, torde icke vara behörigt att tillägga.

Hvad angår påföljden för försummad mönstringsskyldighet, synes
införandet af strafflatitud för sådan förseelse vara mindre lämpligt, hvaremot
bötesbeloppet torde böra höjas från fem till tio kronor. Mot
förslaget att värnpligtig, som uraktlåter att fullgöra stadgad mönstrings Bih.

till Riksd. Prat. 1301. 1 Sand. / AJd. 3 IIafl. (1

42

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

skyldighet, skulle vara underkastad hemtningsäfventyr, har jag icke något
att erinra, enär en sådan bestämmelse torde vara egnad att nedbringa de
alltför talrika försummelserna i fråga om fullgörandet af nyssnämnda skyldighet.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hafva föreskrifterna i §§
32, 41 och 42 blifvit affattade.

Nu gällande föreskrifter rörande värnpligtigs skyldighet att anmäla
flyttning och adress återfinnas i § 33 mom. 2 värnpligtslagen. Denna
skyldighet har, såsom chefen för generalstaben framhåller, till ändamål
att hålla rullföringsområdesbefälhafvaren underrättad om värnpligtigs vistelseort
eller hemvist vid resa eller flyttning, för att han städse måtte kunna
anträffa den värnpligtige med tjenstemeddelanden, ehvad dessa gälla fredstjenstgöring
eller mobilisering. Ur denna synpunkt vore det ej nog med
att erfara, när värnpligtig lemnade rullföringsområdet, utan äfven när han
flyttade till annan ort inom detsamma. Detta hade i sjelfva verket varit
erforderligt redan vid kompaniområdesindelningen, men blefve det naturligen
i ännu högre grad, då rullföringsområdena gjorts betydligt större
än kompaniområdena. Rullföringsområdesbefälhafvare måste kunna räkna
med de värnpligtige såsom med bestämda individer, och icke såsom med
ett mer eller mindre obestämdt antal personer. En skärpt kontroll vore
alldeles icke något nedsättande för den värnpligtige, utan utvisade hans
värde för försvaret, och denna anmälningsskyldighet utgjorde i jemförelse
med de 365 dagarnas öfning en så ringa uppoffring, att för dennas skull
det gynsamma resultatet af en mobilisering icke borde vedervågas. Nu
vore föreskrifvet, att vid resa skulle värnpligtigs anmälningsskyldighet inträda
först vid en bortovaro af två månader, men denna tid syntes chefen
för generalstaben allt för lång, hvarför han föreslår, att densamma skall
minskas till en månad. Mot denna hemställan har jag intet att erinra,
liksom ej heller mot föreskriften i § 42 mom. 2 af förslaget till värnpligtslag,
att bötesbeloppet för anmälningsförsummelse skall utgöra för
hvarje gång tio kronor, sålunda fördubblas i jemförelse med nu gällande
bestämmelse angående påföljden för sådan försummelse (värnpligtslagen
§ 40).

En helt ny bestämmelse uti det föreliggande förslaget till värnpligtslag
är den uti § 4 affattade föreskriften, att den, som frikallas från värnpligtens
fullgörande eller får uppskof med inskrifning, skall för hvarje år, hvarunder
han sålunda undgår att tillhöra beväringen, erlägga en skatt till staten,
under benämning värnskatt, samt att dylik skatt skall erläggas jemväl af
den, som afflyttar från riket, för hans återstående tjenstetid i beväringen.

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Af fullaste öfvertygelse ansluter jag mig till grundsatsen om införande
af värnskatt. Då emellertid uti en särskild, inom generalstaben
utarbetad P. M., som jag anhåller måtte få såsom bilaga (Bil. 1) vidfogas
detta statsrådsprotokoll, lemnas en redogörelse för värnskattfrågans
föregående behandling inom Riksdagen, äfvensom för denna skatts förekomst
och tillämpning uti andra länder in. m., torde jag i detta sammanhang
endast böra beröra frågans hufvudpunkt eller rättmätigheten af införande
af värnskatt.

Visserligen kan det sägas, att — då eu värnpligtig är af naturen
så utrustad, att han icke kan godkännas vid den vid inskrifningsförrättningen
förekommande läkarebesigtningen — det icke är med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, att sådan värnpligtig underkastas särskild beskattning,
då naturen gjort honom oförmögen till tjenst vid rikets försvar.
Detta åskådningssätt synes mig emellertid vittna om en ensidigt teoretisk
uppfattning. Frågan om värnskatt bör fastmera betraktas från den praktiska
synpunkten, att de värnpligtiges tjenstgöring i fredstid är förenad
med ekonomiska uppoffringar, enär de derunder måste afstå från enskildt
förvärf, medan åter de, som frikallats från värnpligtens fullgörande eller
erhållit uppskof med sin inskrifning, kunna fortfarande egna sig åt sina
borgerliga sysselsättningar och således icke få vidkännas den ekonomiska
uppoffring, som drabbar de inskrifna värnpligtige. Den omständigheten,
att värnpligtig på grund af bristande kroppsutveckling, lyte eller annan
orsak blifver kasserad, innebär i och för sig icke, att han är oförmögen
till enskildt förvärf. Betraktas saken från nu antydd synpunkt, torde man
finna, att värnskatten företräder en utlemnande princip, samt att den är
både rättvis och billig. Att äfven den, som, innan han öfverskridit beväringsåldern,
utvandrar ur riket och derigenom undgår att helt och
hållet eller för ett eller flere år fullgöra värnpligten i beväringen, blifver
underkastad värnskatt, finner jag äfvenledes vara i sin. ordning, då eu
sådan person onekligen står i skuld till staten för åtnjuten uppfostran
och andra fördelar, och det icke kan vara obilligt, att han, då han
genom sin afflyttning från fäderneslandet icke vidare kommer att bidraga
till dess försvar, förpligtas att i någon mån gälda denna sin skuld.

Jag får alltså på det lifligaste tillstyrka, att grundsatsen om utgörande
af värnskatt införes ‘ uti värnpligtslagen, men då, enligt mitt förmenande,
denna grundsats bör uttryckas i så allmänna ordalag som möjligt,
men några vidare föreskrifter, såsom rörande skattens fullgörande, befrielse
från densamma o. s. v. icke torde böra inrymmas i värnpligtslagen, utan
förbehållas den för ändamålet erforderliga särskilda lagstiftningen, i hvilken
dock icke torde böra ingå några bestämmelser om värnskattens användande,

44

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

hav jag i sådant syfte vidtagit erforderliga redaktionsändringar uti § 4
af det af chefen för generalstaben afgifna förslaget till värnpligtslag.

Hvad i öfrigt angår nyssnämnda förslag, i hvad det afser de till
hären hörande värnpligtige, har jag ingenting att erinra mot detsamma.
Några smärre redaktionsändringar hafva dock af mig vidtagits, nemligen:

uti § 16 mom. 3 för att vinna likhet med ordställningen i motsvarande
fall uti § 17 mom. 4, andra stycket;

uti § 22 c), der orden »hos revisionen anmäldt» ersatts af »revisionen
understäldt»;

uti § 35, för att, i öfverensstämmelse med motsvarande föreskrifter
i § 39, angående landstormens underhåll och förmåner, uttryckligen framhålla,
att § 35 gäller de värnpligtige i beväringen, och att sådan värnpligtig
är äfven för efterlefvande berättigad till det understöd eller den pension,
som författningarna rörande pensionering vid hären eller flottan bestämma;

uti § 36, der framför ordet »tjenstgöring» å fjerde raden inskjutits
ordet »all» till vinnande af likhet med motsvarande bestämmelse i § 31; samt
uti § 45 mom. 1, första stycket, der ordet »ofördröjligen», såsom
obehörigt och möjligen föranledande missförstånd, uteslutits.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet statsrådet Dyrssen yttrade härefter:

I anförande till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden denna
(lag har jag redogjort för chefens för flottans stab den 31 oktober 1900
afgifna utlåtande i fråga om utsträckning af beväringens öfningstid under
fredstid och utvecklat de synpunkter, hvilka påkalla, att öfningstiden jemväl
för flottans bevåringsmän under fredstid utsträckes till 365 dagar, äfvensom
huru öfningstiden för nämnda beväringsmän lämpligen bör fördelas.

Såsom jag dervid anförde, har det af chefen för flottans stab afgifna
förslaget till ny värnpligtslag, hvilken utarbetadt i samråd med chefen
för generalstaben, i alla delar öfverensstämde med det inom nämnda stab
utarbetade förslag i ämnet, underkastats granskning gemensamt af de sakkunnige,
hvilka Kongl. Maj:t, såsom chefen för landtförsvarsdepartementet
erinrat, dertill täcktes utse den 8 och 12 sistlidne september samt den 5
derpå följande oktober, och har vid denna granskning, som afslutades den
31 i sistnämnda månad, någon skiljaktig mening i de flottan berörande
bestämmelserna icke yppats.

Likaledes anförde jag, att marinförvaltningen i den 23 november
1900 afgifvet underdånigt yttrande icke hade något att erinra mot

45

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

chefens för flottans stab nyssnämnda utlåtande, hvilket jemväl innefattar nu
ifrågavarande förslag till ny värnpligtslag.

Genom nådiga remisser den 13 sistlidne november anbefalde Kongl.
Maj:t, dels lotstyrelsen att inkomma med utlåtande angående det af bemälde
stabschef öfverlemnade förslag till värnpligtslag, så vidt detsamma
berörde personal vid lotsverket, dels kommerskollegium att afgifva utlåtande
angående samma förslag till värnpligtslag, så vidt detsamma berörde
sjömanshusen och å sjömanshus inskrifna. värnpligtige; och hafva
med anledning häraf underdåniga utlåtanden från bemälda myndigheter
inkommit.

Jag går nu att redogöra för de ändringar i nu gällande värnpligtslag,
hvilka jag ur sjöförsvarets synpunkt anser böra vidtagas i sammanhang
med utsträckningen af beväringens öfningstid under fredstid.

Enligt flottans nuvarande organisation erfordras för flottans mobilisering
beväringsmän, utbildade för tjenstgöring — förutom vid Karlskrona
artillericorps och fasta minförsvaret — dels såsom besättning å flottans fartyg,
dels i särskilda befattningar företrädesvis i land å flottans stationer.

För att under nuvarande korta öfningstid af 90 dagar kunna nöjaktigt
utbilda de för tjenstgöring såsom besättning å flottans fartyg afsedda
beväringsmännen, hafva dessa hufvudsakligen uttagits bland å sjömanshus
inskrifna värnpligtige, hvilka genom sin i handelssjöfart förvärfvade
insigt i sjömansyrket hafva lättare att tillgodogöra sig den sjömilitära utbildningen.
Dessutom uttages till tjenstgöring ombord ett mindre antal å
sjömanshus ej inskrifna eldare, äfvensom vapensmeder och timmermän.

Detta sätt att fylla bemanningsbehofvet medför emellertid vid mobilisering
betydande olägenheter, i det att flertalet å sjömanshus inskrifna
värnpligtige äro använda i utrikes sjöfart och sålunda under större delen
af året i händelse af mobilisering icke kunna inställa sig å flottans stationer
i så god tid, att de kunna påräknas för mobiliseringsbehofvets fyllande.
Antalet å sjömanshus inskrifna beväringsmän, som vid mobilisering kommer
att inställa sig, är jemväl beroende på, vid hvilken tid på året mobiliseringen
sker, äfvensom på rådande sjöfartskonjunkturer och en del andra
förhållanden, hvilka svårligen låta sig på förhand bestämmas eller beräknas.
Till förekommande af att flottans mobilisering varder fördröjd genom
att för fartygens bemannande erforderligt antal beväringsmän icke finnes
att tillgå, bör en del af detta behof fyllas genom att till sjötjenst vid
flottan, inom lämpligt be Egna kustområden, uttaga visst antal, å sjömanshus
ej inskrifna värnpligtige, hvilka kunna påräknas vid mobilisering inställa
sig hastigare och säkrare än de å sjömanshus inskrifna beväringsmännen.
Det stora antal å sjömanshus inskrifna, som enligt nu gäl -

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

lande värnpligtslag årligen tilldelas flottan, medgifver dock icke att samtidigt
med dessa till sjötjenst utbilda behöflig! antal å sjömanshus ej inskrifna
beväringsmän.

Af de statistiska uppgifterna öfver vid flottan vapenöfvade beväringsinäns
sjötid vid inträdet i värnpligtsåldern framgår emellertid, att en väsentlig
del af de å sjömanshus inskrifna värnpligtige, som tilldelas flottan
i allmän tjenst,. antingen alls icke eller blott en kortare tid varit inmönstrade
till sjöfart, och anledningen härtill torde vara, att en del personer,
som icke egna sig åt sjömansyrket, inskrifva sig å sjömanshus endast
i afsigt att såsom värnpligtige blifva tilldelade flottan och få fullgöra sin
vapenöfning i en följd under första året, Äfven om detta missbruk till
större delen skulle kunna förekommas genom att i sjömanshusreglementet
skärpa välboren för att blifva å sjömanshus inskrifven, torde det dock på
grund af det ofvan anförda, särskilt i händelse af en utsträckning af
vapenöfningstiden under fredstid, vara nödvändigt att genom bestämmelser
i värnpligtslagen söka förekomma, att andra än de, som verkligen egna
sig åt sjöyrket, blifva på grund af inskrifning å sjömanshus tilldelade
flottans beväring; och gjord utredning gifver vid handen, att förutom
maskinister och eldare — af hvilka alla å sjömanshus inskrifna, oberoende
af sjötid, böra. inskrifvas i flottans beväring — böra af å sjömanshus inskrifna
värnpligtige i regeln blott de, som minst 12 månader varit inmönstrade
till sjöfart, uttagas till flottans beväring.

På grund af föreskriften i § 27 mom. 2 i nu gällande värnpligtslag
hafva vissa värnpligtige, som hafva längre tids sjöfart, medgifvits befrielse
från vapenöfning under fredstid, mot skyldighet att under hela sin värnpligtstid
tillhöra flottans reserv, men då dessa värnpligtige framför öfriga
lämpa sig för att utbildas för örlogstjensten, torde denna bestämmelse
höra bortfalla, och alla värnpligtige, som tilldelas flottan, åläggas lika lång
tids vapenöfning under fredstid.

Gjord utredning gifver vid handen, att det, under förutsättning att
ofvan berörda ändringar i värnpligtslagen komma till stånd, kan antagas,
att af sjömanshusskrifna värnpligtige skulle årligen omkring 584 matroser
och 166 eldare tilldelas Karlskrona station och respektive 330 och 100
Stockholms station, och att omkring 60 % af nämnda antal kunna beräknas
årligen komma att inställa sig till vapenöfning. <1

Att ytterligare inskränka antalet å sjömanshus inskrifna värnpligtige,
som årligen inskrifves i flottan, torde ej vara tillrådligt. Flottans bevaring
har nemligen till ändamål, icke blott att fjolla mobiliseringsbehofvet, utan
äfven att, sedan första inkallelsen vid mobilisering blifvit gjord, dels ersätta
den afgång, som under loppet af ett krig uppstår, dels tillgodose

47

KongI. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

de nya försvarsbehof, som efter ett krigsutbrott med nödvändighet måste
uppstå, och särskildt för sistnämnda behofs fyllande utgöra flottans å sjömanshus
inskrifna värnpligtige, äfven om en stor del af dem först småningom
kan inställa sig, en synnerligen värdefull tillgång, som under
krigets lopp med större fördel kan tillgodogöras för att stärka försvaret
af våra kuster än vid någon annan gren af försvaret. En genomförd tilllämpning
af den allmänna värnpligtens grundprincip att för landets försvar
tillgodogöra nationens hela kraft, fordrar derför, att hufvudstyrkan
af de sjöfarande värnpligtige fortfarande inskrifves i flottan.

Skulle emellertid antalet å sjömanshus inskrifna, som årligen inskrifves
och inställer sig till vapenöfning vid flottan, väsentligen understiga
det här beräknade antalet, torde, om sa anses nödigt, antalet å. sjömanshus
inskrifna, som tilldelas flottan, kunna ökas genom i inskrifningsförordningen
och i kommandoväg utfärdade föreskrifter om, att visst antal
af sådana å sjömanshus inskrifna, som hafva mindre än 12 manaders
sjötidf skall tilldelas flottans beväring.

Genom ofvan angifna förändringar i värnpligtslagen skulle, såsom
nyss antydts, ett mindre antal å sjömanshus inskrifna, än hittills vaiit
fallet, årligen komma att inskrifvas till allmän tjenst i flottan, och för att
motväga den som följd häraf minskade tillgången vid mobilisering, måste
årligen ett antal å sjömanshus ej inskrifna värnpligtige utbildas för tjenstgöring
ombord å flottans fartyg.

Dessa värnpligtige torde företrädesvis böra uttagas, dels inom de
flottans stationer närmast belägna inskrifningsområdena, dels . inom ett
begränsadt antal vid kusten belägna inskrifningsområden, der tillgång på
lämpliga beväringsmän finnas, och inskrifvas till sjötjenst i flottan.

Enligt den för kustartilleriet af komiterade den 16 sistlidne oktober
föreslagna förändrade organisationen skulle såväl de beväringsmän, som
erfordras för betjenande af kustfästningarnes artilleri, som de, som erfordras
för fasta minförsvaret, uttagas bland å sjömanshus ej inskrift
inom de fästningarna närmast belägna inskrifningsområdena och inskrifvas

till fästningstjenst i flottan. .

De beväringsmän, som skola utbildas för särskilda befattningar, och
hvilka, såsom förut nämnts, hufvudsakligen afses att vid mobilisering förstärka
arbetspersonalen å flottans stationer och varf, torde böra inskrifvas
till stationstjenst i flottan. Då det emellertid är af vigt, att denna förstärkning
är tillgänglig genast vid mobiliseringens början, och då eu del
af densamma icke längre erfordras, sedan mobiliseringen är verkstäld,
bär vid inom flottans stab verkstäld utredning rörande åtgärder för nedbringande
af antalet beväringsmän, som årligen vapcnöfvas vid flottan,

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

fråga blifvit väckt att åtminstone delvis fylla behofvet af förstärkning af
varfvens arbetspersonal genom att under fredstid träffa öfverenskommelse
med lämpliga mekaniska verkstäder — i första hand de, hvarest nybyggnader
för flottans räkning vanligen förekomma, — att vid mobilisering,
på telegrafisk reqvisition från vederbörande myndighet vid flottans station,
sända på förhand öfverenskommet antal arbetare af de yrken, som erfordras
för materielens klargöring.

Af infordrade uppgifter öfver antalet arbetare inom olika yrken vid
de förnämsta mekaniska verkstäderna inom landet framgår, att tillgången
af arbetare utan svårighet medgifver ifrågavarande behofs fyllande på nu
nämndt sätt, och samtliga verkstäder, till hvilka förfrågan blifvit stäld,
hafva förklarat sig villiga, att på sätt ofvan sägs vid mobilisering lemna
arbetspersonal till flottans varf.

Uti infordradt yttrande har stationsbefälhafvaren i Stockholm anfört,
att behofvet af förstärkning i arbetspersonal vid Stockholms stations varf,
i hvars omedelbara närhet finnas större mekaniska verkstäder, der fa^tygsbyggnad.
bedrifves, kan fyllas utan att värnpligtige dertill inskrifvas, under
det stationsbefälhafvaren i Karlskrona ansett, att denna förstärkning vid
Karlskrona stations varf, der behofvet af förstärkning på grund af ortens
afskilda läge gör sig mera gällande, delvis borde fyllas genom inskrifning
i flottans beväring af värnpligtige yrkesmän.

Med anledning häraf har antalet, som bör inskrifvas till stationstjenst,
upptagits under förutsättning, att icke några värnpligtige afses att
förstärka arbetspersonalen vid Stockholms stations varf.

Medelåldern vid afläggande af examen vid navigationsskola har under
åren 1885—1899 varit för styrmän 22% för sjökaptener 24% för
maskinister 25‘3 och för öfvermaskinister 28''j år, och såsom följd deraf
tillhöra de, som aflagt examen vid navigationsskola, företrädesvis beväringens
äldre åldersklasser.

Då det, särskildt med hänsyn till det stora antal värnpligtiga maskinister,
som erfordras för flottans mobilisering, är af vigt att utan den
inskränkning, som beträffande beväringens andra uppbåd finnes föreskrifven
i värnpligtslagen, vid mobilisering kunna disponera de beväringsmän,
som, efter vid rikets navigationsskolor åtnjuten kostnadsfri undervisning,
aflagt ofvannäinnda examina, torde dessa i likhet med dem, som minst 2
är varit inskrifna såsom studerande vid universitet eller annan statens
högskola, böra tillhöra beväringens första uppbåd under hela sin tjenstetid
i beväringen. I sammanhang härmed torde böra erinras, att för å sjömanshus
inskrifna värnpligtige utrikes sjöresa, jemlikt värnpligtslagen, är

49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

laga förfall för inställelse till tjenstgöring under krigstid, och att, då
dessa värnpligtige som regel under mer än halfva sin tjenstetid i beväringen
befinna sig på utrikes sjöfart, skulle den föreslagna bestämmelsen
för dem, som aflagt examen vid navigationsskola, vara mindre kännbar än
nu gällande motsvarande föreskrift för dem, som under minst 2 år varit
inskrifva vid universitet eller annan statens högskola, för hvilka sådant
laga förfall för tjenstgöring under krigstid icke förekommer.

För att landstormsmän, hvilka erhållit utbildning vid flottan, skola
kunna användas för det lokala kustförsvaret, som — enligt det förslag
till organisation af kustartilleriet, för hvilket jag i mitt anförande till
statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden denna dag redogjort — till
större utsträckning, än hittills varit förhållandet, skulle komma att läggas
under flottan, synes mig föreskriften, att landstormen tillhör endast hären,
böra utgå ur värnpligtslagen. Af samma anledning synes det ändamålsenligt,
att § 37 uti värnpligtslagen erhåller det tillägg, att landstormsman,
som undergått utbildning vid flottan, må användas vid lokala försvaret
äfven utanför »närmast tillgränsande inskrifningsområden». I flertalet
fall torde, med hänsyn till inskrifningsområdenas och de hotade kustorternas
läge i förhållande till hvarandra, icke något bruk behöfva göras
af ifrågavarande tilläggsbestämmelse. Men sådana fall låta sig dock tänkas,
då behof kan uppstå för en vidsträcktare användning af ifrågavarande
landstormsmän, än hvad som i allmänhet kan betraktas såsom regel.

Redan uti den till 1891 års riksdag afgifna nådiga propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof anfördes under femte hufvudtiteln,
punkt 14, att signalstationema vid rikets kuster voro afsedda att
betjenas af lots- och fyrpersonalen. För detta ändamål erfordras dock
blott en mindre del af nämnda personal och hufvudsakligast de, som under
vanliga förhållanden hafva sin tjenstgöring å eller i närheten af de
platser, der signalstationerna skola upprättas.

Fullständiga planer för personalens uttagande och användning för
detta ändamål äro utarbetade af chefen för flottans stab och lotsstyrelsen,
men frågan om personalens tjenstskyldighet i berörda afseende har ännu
icke blifvit slutligt ordnad.

Enligt nu gällande värnpligtslag inskrifves personalen vid lots- och
fyrinrättningarna samt lifräddningsanstalterna i flottans beväring, men är
frikallad från skyldighet att inställa sig till inskrifningsförrättning eller
mönstring, äfvensom från vapenöfning under fredstid, och icke heller vid
mobilisering skall densamma af kompaniområdesbefälet inkallas.

Bill. till Rikad. Prot. 1301. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft.

7

50

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Enär det visat sig, att personalens vid lots- och fyrinrättningarna
tjenstskyldighet vid kustsignalväsendet icke lämpligen kan ordnas genom
tillämpning af de för värnpligtige i allmänhet gällande bestämmelser,
hafva lotsstyrelsen och chefen för flottans stab uti skrifvelse till sjöförsvarsdepartementet
den 7 maj 1897 afgifvit gemensamt yttrande och förslag
rörande detta ärende, af hvilket framgår, att denna personals värnpligtsförhållanden
och densammas tjenstskyldighet vid kustsignalväsendet
stå i sådant inbördes sammanhang, att dessa båda frågor böra ordnas
samtidigt.

.Då lots- och lyrpersonals inskrifning såsom värnpligtige förorsakar
ett ej oväsentligt redovisningsarbete,| utan att något egentligt ändamål
dermed vinnes, synes frågan erhålla sin enklaste och på samma gång
ändamålsenligaste lösning genom att, personalen i fråga om sina värnpligtsförhållanden
likställes med fast anstälda vid flottan med skyldighet
att, i den ordning Konungen bestämmer, då rikets försvar sådant kraf ver,
tjenstgöra såsom icke stridande vid flottan, samt under fredstid undergå
derför erforderlig utbildning. Hvad personalen vid lifräddningsanstalterna
angår, är dess anställning vid lotsverket af mera tillfällig art, och har
denna personal derföre i nu ifrågavarande fall icke ansetts höra likställas
med lots- och fyrinrättningarnas personal.

De föreslagna bestämmelserna afse sålunda icke någon förändring i
lots verkets organisation, utan blott ett fastslående af de grunder, som af
vederbörande myndigheter föreslagits för lösning af kustsignalväsendets
bemanningsfråga.

För att betrygga flottans hastiga mobilisering äro äfven andra
ändringar i värnpligtslagen erforderliga.

Enligt nu gällande värnpligtslag äro de af flottans beväringsmän, som
åro inskrift)a å sjömanshus, befriade från större delen af öfriga beväringsmän
under fredstid åliggande skyldigheter, såsom från inställelse till inskrifningsförrättning
och mönstring samt anmälan om vistelse utom kompaniområdet,
hvarjemte, såsom redan framhållits, befrielse från vapenöfning
under fredstid i vissa fåll eger rum. I stället hafva sjömanshusdirektionerna
blifvit ålagda, att till kompaniområdesbefälhafvarne insända vissa
anmälningar och uppgifter rörande å sjömanshus inskrifna värnpligtige;
men, då.enligt för närvarande gällande bestämmelser de å sjömanshus inskrifna
icke äro skyldiga att till sjömanshusen göra motsvarande anmälningar,
har, såsom statistiken, särskilt i afseende på antalet från vapenöfningarna
förfallolöst uteblifna samt utfallet af med anledning deraf
gjorda bötespåföringar, nogsamt utvisar, kontrollen öfver och redovis -

Öl

Kong1. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

ningen af flottans å sjömanshus inskrifva värnpligtige lemna! mycket öfrigt
att önska.

Då emellertid en väsentlig del af flottans behof af bevaring vid
mobilisering är afsedd att fyllas genom å sjömanshus inskrifna värnpligtige,
är det af synnerlig vigt, att kontrollen öfver dessa ordnas på ett i möjligaste
mån tillfredsställande sätt.

För detta ändamål är det nödvändigt, att de å sjömanshus inskrifna
beväringsmännen åläggas såväl mönstringsskyldighet som vissa anmälningsskyldigheter
till sjömanshusombudsmännen; men då föreskrifter om sjömanshusombudsmännens
skyldigheter rörande anmälan i afseende på till
sjöfart inmönstradt sjöfolk" äro i särskild författning meddelade, hafva
bestämmelserna i värnpligtslagen rörande mönstrings- och anmälningsskvldigheterna
för de å sjömanshus inskrifna beväringsmännen ansetts
kunna inskränkas till de tillfällen, då de icke äro till sjöfart inmönstrade.

Uti en del andra länder, der institutioner i viss mån liknande sjömanshusen
finnas, äro de angelägenheter, som äro förenade med inskrifningen
och redovisningen af sjöfarande värnpligtige, skilda från inskrivningsväsendet
i öfrigt och ordnade på sådant sätt, att särskilda myndigheter,
motsvarande sjömanshusombudsmännen, närmast handhafva kontrollen
och redovisningen af dessa värnpligtige samt i sin ordning lyda under
af flottan beroende myndigheter.

En dylik anordning synes äfven för våra förhållanden vara ändamålsenlig.
För inskrifning af de värnpligtige, som tillhöra sjömanshus,
och för redovisning af flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige torde
nemligen riket böra indelas i visst antal sjörullföringsområden, hvart och
ett omfattande ett eller flera sjömanshus samt stående under en officer
eller en f. d. officer af flottan såsom sjörullföringsområdesbefälhafvare,
hvilken i sin ordning skulle tyda under stationsbefälhafvaren vid vederbörlig
flottans station, hvarjemte sjömanshusombudsmännen, såsom redan
nu är fallet, skulle vara skyldiga att medverka vid inskrifningen och redovisningen
af de å sjömanshus inskrifna värnpligtige.

Då det är af vigt, att sjörullföringsområdesexpeditionen städse är
förlagd till för hvarje område bestämd stad, och att expeditionen derstädes
hålles öppen jemväl under de tider, då sjörullföringsområdesbefälhafvaren
för förrättande af inskrifning eller annat tjensteuppdrag uppehåller sig å
annan ort än den, der expeditionen är belägen, samt med hänsyn
till det arbete, som en genomförd kontroll öfver de å sjömanshus inskrifna
värnpligtige fordrar, torde; för sjörullföringsområdesbefälhafvaren i likhet med
för öfriga rullföringsområdesbefälhafvare erfordras ett biträde. Ersättning
till sjörullföringsområdesbefälhafvarc jemte biträde synes mig lämpligen

52

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 3.

höra utgå efter samma grunder, som af chefen för landtförsvarsdepartementet
i motsvarande fall blifvit angifna, hvartill skulle komma utgifterna
för expeditionslokaler samt inskrifnings- och mönstringskostnader. Under
förutsättning, att antalet sjörullföringsområdesbefälhafvare bestämmes till
sex, hafva kostnaderna för inskrifning och redovisning af å sjömanshus
inskrifna värnpligtige beräknats till 25,140 kronor.

Förutom de fördelar, som genom inrättande af detta särskilda inskrifningsväsende
för flottan skulle stå att vinna i afseende å kontrollen
öfver de å sjömanshus inskrifna värnpligtige och såsom följd deraf äfven
för. deras hastigare och säkrare inkallelse vid mobilisering, åvägabringas
härigenom äfven en förenkling uti de göromål, som eljest skulle tillkomma
härens rullföringsområdesbefälhafvare. Genom att dessa befrias från det
för dem i viss mån främmande arbetet med redovisningen af flottans å
sjömanshus, inskrifna. värnpligtige och deras inkallelse vid mobilisering,
torde hvarje af härens inskrifningsområden kunna delas i blott 3 rulTföringsområden.

Såsom ersättning till sjömanshusen för deras bestyr med värnpligtiges
inskrifning och redovisning samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska
uppgifter har Riksdagen för hvart och ett af åren 1900 och 1901
på extra stat under sjunde hufvudtiteln såsom bidrag till sjömanshusens
förvaltningskostnader beviljat ett anslag af 30,000 kronor och förutsättes,
att detta anslag äfven framdeles kommer att utgå från samma hufvudtitel.

Enligt hvad chefen för flottans stab uti infordradt utlåtande öfver
betänkande, och förslag af den af Kongl. Maj:t den 14 oktober 1898 tillsatta
komité för verkställande af utredning beträffande vissa spörsmål
inom värnpligtslagstiftningen anfört, har den i nu gällande värnpligtslag
föreskrift^ straffpåföljden af böter för förfallolöst uteblifvande från tjenstgöring
under fredstid ej visat sig tillräckligt verksam, särskildt hvad beträffar
flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige, af hvilka af de under
åren 1895—1899 inskrifna i medeltal blott 44.6 procent i laga ordning
instält sig till vapenöfning.

Af de å sjömanshus inskrifna, som årligen inställa sig till vapenöfning,
hafva åter omkring 25 procent förut utan laga förfall uteblifvit från
tjenstgöring, och erfarenheten utvisar, att blott en ytterst ringa del af
ifrågavarande uteblifna värnpligtige anträffas under tiden mellan de årliga
vapenöfningarna, hvadan regeln är, att de af flottans å sjömanshus inskrifna
beväringsmän, som förfallolöst uteblifvit från vapenöfning, då de
omsider inställa sig till tjenstgöring, ännu icke undergått dem för uteblifvandet
ålagdt straff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3. 53

Hade den straffart, som af komitén föreslagits såsom första bestraffning
för uteblifvande från tjenstgöring under fredstid, 6 eller 10 dagars
vaktarrest, tillämpats under åren 1896—1899, skulle i medeltal årligen
minst 135 beväringsmän vid Karlskrona station och 70 vid Stockholms
station efter inryckningen aftjenat nyss angifna disciplinstraff.

Äfven om genom de föreslagna bestämmelserna rörande skärpt kontroll
öfver de å sjömanshus inskrifva värnpligtige en bättring härutinnan
småningom komme att inträda, har chefen för flottans stab ansett, att med
hänsyn till nu anförda förhållanden bör i sammanhang med genomförandet
af den föreslagna ändringen af § 31 värnpligtslagen, enligt hvilken
värnpligtig, som tillhör beväringen, för förfallolöst uteblifvande från tjenstgöring
under fredstid skulle vara underkastad i krigslag gifna bestämmelser,
vidtagas sådan ändring af strafflagen för krigsmagten, att disciplinstraff,
som ålägges flottans å sjömanshus inskrifven värnpligtig för förfallolöst
uteblifvande från honom under fredstid åliggande tjenstgöring, må,
enligt af Konungen utfärdade närmare föreskrifter, efter vederbörande
befälhafvares bepröfva nde, förvandlas till militär arbetsskyldighet, dervid
två dagars arbetsskyldighet räknas lika med en dags vaktarrest och sex
dagars arbetsskyldighet lika med en dags sträng arrest, skolande sådant
arbete utföras under tid, då den värnpligtige icke fullgör ofvannämnda
tjenstgöring.

Genom embetsskrifvelse den 1 december 1900 har jag bringat, hvad
af chefen för flottans stab i denna fråga anförts, till chefens för justitiedepartementet
kännedom, till den åtgärd, hvartill han kunde finna anledning,
och får jag i detta sammanhang erinra, att Kongl. Maj:t den 7

sistlidne december täckts anbefalla krigshofrätten att afgifva underdånigt

utlåtande och förslag i fråga om de lagstiftningsåtgärder, som kunna anses
påkallade, såväl i anledning af hvad chefen för flottans stab sålunda anfört,
som af en af kommerskollegium, med anledning af den föreslagna
lydelsen af § 31 värnpligtslagen, gjord framställning, för hvilken jag i det
följande kommer att redogöra. Dessa frågor torde framdeles komma att
särskilt underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Beträffande det af chefen för flottans stab afgifna förslaget till ny
värnpligtslag har lotsstyrelsen uti sitt den 23 november 1900 afgifna underdåniga
utlåtande för sitt vidkommande tillstyrkt bifall till detsamma.

Uti sitt genom underdånig skrifvelse den 22 samma månad öfver
nämnda förslag afgifna utlåtande anförde kommerskollegium, hvad först
anginge sjömanshusens befattning med de värnpligtige, att enligt förslaget
och, derest detsamma blefve till lag upphöjdt, den förnyade förordning

54

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

angående värnpligtiges inskrifning och redovisning, som deraf blefve en
följd, skulle otvifvelaktigt än större anspråk ställas på sjömanshusens och
särskildt sjömanshusombudsmännens verksamhet, än hvad enligt nu i ämnet
gällande författningar vore fallet, men att häremot emellertid ej vore något
att erinra under förutsättning dock, att sjömanshusen, såsom för åren 1900
och 1901 beviljats, erhölle till sina förvaltningskostnader skäligt bidrag af
statsmedel, så att dessa kostnader, i hvad de motsvarade bestyret med de
värnpligtige, ej inkräktade på sjömanshusens förmåga att fylla sitt ändamål
såsom understödsinrättningar.

Vidare anförde embetsverket, att äfven i afseende å det värnpligtiga
vid sjömanshus inskrifna sjöfolket uppstäldes i lagförslaget i vissa fall
afsevärdt större fordringar än de nuvarande, dervid kollegium beträffande
dessa fordringar hufvudsakligen ansåge sig böra tillse, huruvida de vore af
beskaffenhet att för sjöfolket, med särskild hänsyn till dess yrkesutöfning,
kunna verka betungande.

Beträffande lagförslagets särskilda delar anförde kollegium följande:

Då enligt gällande sjömanshusreglemente sjöman kunde vara inskrifven
vid annat sjömanshus än det, inom hvars distrikt han hade sitt
hemvist och vore kyrkobokförd, kunde inträffa, att hans hemvist vore beläget
inom annan del af riket än den, der det sjömanshus funnes, hvarest
mannen vore inskrifven och alltså borde för inskrifning såsom vänpligtig
inställa sig. Med stöd af § 14 mom. 2 skulle han i så fall vara berättigad
till godtgörelse för fram- och återresa mellan hemvistet och förrättningsstället.
Då emellertid lämpligt vore, att sjöman vore inskrifven vid det sjömanshus,
inom hvars distrikt han hade sitt hemvist, samt han vore oförhindrad
att, äfven om han blifvit vid annat sjömanshus inskrifven, låta
sig i stället inskrifvas vid det sjömanshus, till hvars distrikt hemvistet
hörde, syntes det ej vara erforderligt, att sådan sjöman bereddes den här
ifrågavarande förmånen, hvilken kunde af honom missbrukas. Med afseende
härå ansåge sig kollegium böra ifrågasätta, att i sista punkten näst efter
orden: »sådan godtgörelse tillkommer dock icke» inskötes orden »sjöman,
som är inskrifven vid annat sjömanshus än det, inom hvars distrikt han
är kyrkobokförd, ej heller».

Den olägenhet, som kommerskollegium ansett utan ett sådant tillägg
vidlåda förslaget, synes mig lämpligast kunna förekommas på det sätt, att
föreskrift utfärdas, att den, som inskrifves å sjömanshus, skall inskrifvas
å det sjömanshus, inom hvars distrikt han är kyrkobokförd, men då denna
föreskrift icke är af den natur, att den bör intagas i värnpligtslagen, anser
jag § 14 mom. 2 böra erhålla den af stabscheferna föreslagna lydelsen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

55

Vidare anför kommerskollegium, att enligt § 25 mom. 1 af ifrågavarande
förslag till värnpligtslag skulle af å sjömanshus inskrifne värnpligtige
sjömän, som ej vore att hänföra till maskinister eller eldare, allenast
de, som i 12 månader eller derutöfver varit inmönstrade till sjöfart,
inskrifvas i flottan, under det att enligt mom. 2 samma § öfriga å sjömanshus
inskrifne värnpligtige sjömän skulle inskrifvas i hären. Att med inmönstrade
till sjöfart här afsåges de, om hvilkas sjötjenstgöring vederbörande
sjömanshusombudsman borde ega kännedom och hvilka alltså
enligt de vid sjömanshuset befintliga anteckningar — d. v. s. der förda
register å sjöfolk — varit inmönstrade, framginge af jemförelse med § 15
mom. 2 och § 33 mom. 3. Häraf följde då, att endast den sjötjenst, som
efter inmönstring gjorts å svenskt fartyg eller från hvilken efter inmönstring
å utländskt fartyg afmönstring här i riket egt rum, kunde räknas
till godo för behörighet till inskrifning i flottan. En del svenska sjömän
plägade emellertid vid unga år tjenstgöra å främmande fartyg i fart på
utländska hamnar, och dessa, hvilka i allmänhet förvärfvat större sjöbefarenhet
än de af deras jemnåriga, som ej gått i utländsk sjötjenst, skulle
då, om de ej enligt anteckning vid vederbörande sjömanshus varit inmönstrade
minst 12 månader, varda inskrifna i hären, så framt de ej möjligen
blefve inskrifna i flottan jemlik! § 25 mom. 1 b).

Att yrkessjöfolk i egentlig mening skulle komma att tillhöra härens
beväring och ej flottans, torde dock ej kunna vara ur värnpligtssynpunkt
ändamålsenligt och skulle för dessa sjömän vålla afsevärda olägenheter.
Sålunda skulle de, i stället för att få fullgöra dem åliggande tjenstgöring
enligt §§ 27 och 52 i en följd, nödgas fullgöra den i flera repriser, hvilket
kunde för utöfningen af deras yrke verka mycket hinderligt. Detsamma
skulle äfven gälla dem, som till äfventyra koimne att enligt § 25 mom.
1 b) inskrifvas i flottan, då nemligen enligt § 27 mom. 1 c) tjenstgöring i
en följd skulle fullgöras endast af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpligtige.
Enahanda kunde ock förhållandet blifva med eu del verkliga yrkessjömän,
som tjenstgjort hufvudsakligen i inrikes sjöfart utan mönstring.
I all synnerhet skulle dessa olägenheter drabba dem, som under tiden
närmast efter värnpligtslagens trädande i kraft inträdde i värnpligtsåldern
och alltså ej hunne på förhand bereda sig på att genom tjenstgöring till
sjös efter inmönstring under erforderlig tid förvärfva kompetens till inskrifning
i flottan; men äfven framdeles torde motsvarande olägenheter i
många fall komma att uppstå. Till undvikande häraf och till befordrande
af att verklige yrkessjömän kunde, oafsedt att de ej vid inskrifningen
varit minst 12 månader inmönstrade till sjöfart, likväl varda, enligt särskilda
af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter, i afseende å värnpligtens

50

Kong!., jMaj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

fullgörande likstälda med annat sjöfolk i egentlig mening, vore enligt
kollega Åsigt synnerligen önskligt, att i § 25 mom. 1 a) näst efter orden
»varit inmönstrade till sjöfart» tillädes orden »eller hvilka eljest, enligt hvad
Konungen bestämmer, skola i flottan inskrifvas».

I afseende å i § 27 mom. 1 a) och b) förekommande bestämmelser,
i hvad de kunde beröra yrkessiöfolk, åberopade kollegium hvad ofvan vid
§ 25 anförts.

Då å ena sidan den af stabschefen för § 25 mom. 1 a) föreslagna lydelsen
just afser att begränsa antalet å sjömanshus inskrifna, som tilldelas
flottan, och att förekomma att inskrifning å sjömanshus missbrukades, i afsigt
att i en följd få fullgöra vapenöfning vid flottan, synes mig det af kommerskollegium
ifrågasatta tillägget till § 25 mom. 1 a) ej fullt lämpligt, men
då det å andra sidan torde vara fördelaktigt, om Konungen, derest mindre
antal, än som beräknats, skulle komma att på grund af föreskriften i §
25 mom. 1 a) inskrifvas i flottan, egde bestämma, att visst antal å sjömanshus
inskrifna värnpligtige, hvilka jemlikt föreskriften i § 25 mom.
1 b) kunna inskrifvas i flottan, skola fullgöra sin vapenöfning i en följd
samtidigt med de enligt § 25 mom. 1 a) inskrifne, synes mig, helst derigenom
jemväl det af kommerskollegium framstälda önskningsmålet i
hufvudsak skulle vinnas, böra i § 27 mom. 1 c) samt § 52 mom. 2 d)
efter orden »af de i § 25 inom. 1 a.) nämnda värnpligtige» inskjutas orden
»äfvensom af andra å sjömanshus inskrifne värnpligtige till det antal
Konungen bestämmer».

Kollegium anför derefter, att i § 31 af lagförslaget hade, med afseende
— såsom af hvad chefen för flottans stab anfört syntes framgå —
derå, att i nu gällande värnpligtslag för uteblifvande från tjenstgöring
under fredstid stadgade straffpåföljd af böter visat sig ej vara tillräckligt
verksam, föreslagits, att värnpligtig, som tillhörde beväringen, skulle ifråga
om åtlydnad af order eller annat påbud, hvarigenom han inkallades till
tjenstgöring, vara underkastad i krigslag gifna bestämmelser, icke blott
om — såsom nu vore föreskrifvet — inkallandet skedde vid utbrott af eller
fara för krig, utan äfven om det skedde under fredstid.

Enligt gällande strafflag för krigsmagten den 7 oktober 1881 (§§ 62
och 68) skulle till manskapet hörande krigsman, som särskildt blifvit till
tjenstgöring inkallad, men, om ock utan afsigt att undandraga sig krigstjensten,
underlåtit att sig inställa, utan att derför ega laga förfall, varda,
när undanhållandet räckte öfver åtta dagar, bestraffad såsom rymmare med
lägst disciplinstraff af sträng arrest, och enligt nådiga förordningen om
krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 juni 1868 (§ 60) skulle

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.

57

ertappad rymmare, som till manskapet hörde, i häkte tagas. Häraf syntes
följa att, då, hvad sjöman anginge, enligt det förevarande förslaget till
vämpligtslag frånvaro å utrikes sjöresa gälde såsom laga förfall för inställelse
till tjenstgöring endast i fråga om åtlydnad af order eller annat
påbud, hvarigenom han under krig eller vid utbrott af eller fara för krig
inkallades till tjenstgöring, till tjenstgöring under fredstid inkallad sjöman,
som till följd af hinder af utrikes sjöresa instälde sig mer än åtta dagar
för sent, skulle såsom rymmare i häkte tagäs och, der ej orsaken till den
försenade inställelsen pröfvades böra såsom laga förfall gälla, straffas med
lägst sträng arrest. l)et kunde visserligen sägas, att under fredstid kunde
på förhand beräknas, när inkallelsen vore att vänta, och att sjömannen
borde kunna ställa sig så, a.tt hinder af sjöresa ej uppstode; men, såvida
ej sjömannen under längre tid före den väntade inkallelsen afhölle sig från
att taga anställning i utrikes sjöfart, kunde, äfven med iakttagande af all
på honom ankommande omtanke, lätt inträffa, att inställelse i rätt tid
varder för honom omöjlig. Sådant kunde t. ex. ske till följd af förändrad
destination af det fartyg, hvarå han vore förhyrd, eller sjöolycka eller
andra inträffande händelser och omständigheter, som ej kunnat af honom
förutses. Att i ty fall sjöman, som utan egen skuld för sent instälde sig
till tjenstgöring, ovilkorligen skulle häktas såsom rymmare och i häkte
hållas, till dess af honom åberopade förfall hunne pröfvas, syntes kollegium,
da i betraktande toges de förhållanden, som vore förbundna med
utöfningen af sjömansyrket, innebära en obillighet eller åtminstone öfverdrifven
stränghet mot här ifrågavarande yrkesklass. Kollegium hade ansett
sig böra fästa uppmärksamheten härpå med ifrågasättande, huruvida ej
förslaget till lydelse af § 31 värnpligtslagen borde, derest det antoges,
betinga ändring af berörda förordning den 11 juni 1868.

I afseende på hvad kommerskollegium i fråga om § 31 anfört,
torde böra erinras, att enligt den föreslagna lydelsen af § 43 mom. 1 vederbörande
ega att, då andra än i sagda moment särskildt nämnda förfall
förebäras, pröfva, huruvida de äro af den vigt, att de må gälla såsom
laga- förfall, och att denna föreskrift bland annat afser sådana af kommerskollegium
anförda tillfällen, då sjöman utan eget förvållande kan
blifva hindrad att i tid inställa sig till tjenstgöring.

I hvarje fall lärer värnpligtig, som mer än åtta dagar uteblifvit från
tjenstgöring, derest han anträffas, icke kunna anses ertappad såsom rymmare
och såsom sådan, på grund af den af kollegium anförda föreskriften
i § 60 nådiga förordningen den 11 juni 1868, blifva häktad, förr än den
myndighet, som eger att verkställa häktningen, gjort sig förvissad derom,

Bih. till Piksd. Prof. 1301. 1 Samt. 1 Afd. 3 Höft.

8

58

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.

att misstanken, att den värnpligtige utan laga förfall uteblifvit, är på
sannolika skäl grundad.

Såsom jag förut anfört, har emellertid Kongl. Maj:t den 7 sistlidne
december anbefalt krigshofrätten att afgifva utlåtande och förslag beträffande
denna af kommerskollegium med anledning af den föreslagna lydelsen
af § 31 gjorda framställning. Med afsende på hvad kollegium
anfört rörande §§62 och 68 i strafflagen för krigsmagten tillåter jag mig
hänvisa till hvad chefen för landtförsvarsdepartementet i fråga om dessa
paragrafer nyss uttalat.

I afseende på lagförslagets § 33 mom. 2 a) och inom. 3 anför kommers
kollegium, att afsigten med de i dessa moment föreslagna stadganden
derom, att vederbörande rullföringsområdesbefälhafvare och sjömanshusombudsmän
skulle hållas underrättade om de till beväringen hörande värnpligtiges
adresser, uppenbarligen vore att i möjligaste måtto underlätta
dessa värnpligtiges inkallande till tjenstgöring vid mobilisering; och det
torde vara med afseende derå, att, beträffande sjöman, som vore inmönstrad
till sjöfart, upplysning borde kunna vinnas från vederbörande mönstringsförrättare,
som allenast icke inmönstrad sjömans adress behöfde uppgifvas.
För sjömän, som icke vore inmönstrade till sjöfart och hvilka befunne sig
i hemlandet, torde den ifrågavarande anmälningsskyldigheten icke möta.
några afsevärda svårigheter, men för dem, som, utan att vara af svensk
mönstringsmyndighet inmönstrade, tjenstgjorde på främmande fartyg, torde
det varda i många fall omöjligt att fullgöra berörda anmälningsskyldighet;
och äfven om sådant verkligen skedde, syntes i de flesta fall ändamålet
dermed icke kunnat vinnas, då för en sådan sjöman, innan adressanmälningen
‘ till vederbörande framkommit, uppehållsorten i allmänhet redan
torde hafva förändrats. Detsamma gälde äfven sjömän, som efter vederbörlig
afmönstring från svenskt fartyg i utlandet, uppehölle sig der i afbidan
å erhållande af ny hyra. Det borde emellertid förutsättas, att här
ifrågavarande stadganden hörde, till dem, om hvilkas tillämpning närmare
föreskrifter skulle kunna af Konungen meddelas, och kollegium kunde
under sådan förutsättning lemna dem utan vidare erinran; emellertid ansåge
kollegium sig äfven i detta sammanhang böra framhålla önskvärdheten
af att yrkessjömän blefve hänförda till flottans beväring och alltså
finge i afseende å anmälningsskyldigheten att skaffa, med sjömanshusombudsmännen
och ej med rullföringsområdesbefälhafvarne. Slutligen anförde
kommerskollegium, att äfven för tillämpningen af i § 45 mom. 1 sista
stycket föreslagna stadgande torde, i öfverensstämmelse med hvad vid
§ 33 anfördes, böra förutsättas meddelandet af närmare föreskrifter.

59

Kongl. Majxts Nåd. Proposition N:o 3.

Enär, såsom kommerskollegium förutsatt, närmare föreskrifter angående
tillämpningen af ofvannämnda §§ 33 och 45 i förslaget till värnpligtslag,
torde böra af Konungen utfärdas, synes mig, livad kollegium
rörande ifrågavarande paragrafer anfört, icke föranleda någon ändring i
stabschefernas förslag.

Beträffande den af stabscheferna föreslagna lydelsen åt § 18 inom. 2
synes mig den förändring höra vidtagas, att regementsofficer bör tjenstgöra
såsom ordförande i inskrifningsnämnd för sjörullföringsområde, så att
denna nämnd erhåller mot inskrifningsnämnd för annat rullföringsområde
svarande sammansättning. Detta moment skulle då erhålla följande lydelse:
»För sjömanshus skall finnas en inskrifningsnämnd, bestående af en regementsofficer
såsom ordförande och fyra ledamöter, nemligen en af Konungens
Befallningshafvande i det län,'' inom hvilket sjöruliföringsområdesbefälhafvarens
expedition är belägen, dertill förordnad lagfaren man äfvensom
nämnde befälhafvare och två inom staden, der sjömanshuset är beläget,
bosatta, icke militära personer, hvilka jemte ett lika antal suppleanter
väl]as på sätt i mom. 1 är för hvarje fall stadgadt.»

I följd häraf bör § 18 mom. 3 första stycket efter orden »galle ordförandens
eller, vid förfall» erhålla följande lydelse »för denne, områdesbefälhafvarens
mening».

I den föreslagna lydelsen af § 40 mom. 2 synes mig den redaktionsändringen
böra göras, att orden »eller i fall» utbytas mot orden »äfvensom
i det fall».

Mot det af chefen för generalstaben och chefen för flottans stab afgifna
förslag till ny värnpligtslag med deri af chefen för landtförsvarsdepartementet
föreslagna ändringar har jag i öfrigt intet att erinra.

Sedan chefen för sjöförsvarsdepartementet slutat sitt anförande,
yttrade chefen för landtförsvarsdepartementet statsrådet Crusebjörn, att
han för sin del icke hade något att erinra mot de af chefen för sjöförsvarsdepartementet
framstälda förslag till ändringar uti det föi oliggande
förslaget till ny värnpligtslag, hvarefter han tilläde:

»Innan jag gör hemställan om framläggande för Riksdagen af förslag
till ny värnpligtslag, anhåller jag att, paragraf för paragraf, få genomgå
förslaget för att dervid angifva de ändringar, som nu gällande värnpligtslag
skulle genom förslagets antagande komma att undergå.

fiO

KomjL Maj;ts Nåd. Proposition N:o ö.

Art. I. Alliiiiiinut bestämmelser.

§ 1. Oförändrad.

§§ 2 och 3. Dessa båda §§ hafva ansetts böra byta plats, alldenstund
det torde vara ändamålsenligt, att den §, som handlar om värnpligtens
fullgörande, föregår den §, som handlar om frikallelse från värnpligtens
fullgörande. I § 2 (förutvarande § 3), andra stycket, har ordet
»uppkallade» ersatts af ordet »inkallade».

§ 4. Den nuvarande § 4, som föreskrifver, att beväringen tillhör
hären eller flottan, landstormen endast hären, bör utgå, enär landstormsmän,
som erhållit sin utbildning vid flottan, kunna behöfva tagas i anspråk
för det lokala kustförsvar (sjöbefästningar o. d.), som lyder eller
kommer att lyda under flottan. I stället har den §, som handlar om
värnskatten, inskjutits, och torde densamma lämpligen erhålla plats efter
den §, som bestämmer, hvilka värnpligtige äro frikallade från värnpligtens
fullgörande.

§ 5. 1 inom. 2, första stycket, hafva orden »Tjenstetiden enligt § 3,

mom. 1» utbytts mot »Tjenstetiden i beväringen». Mom. 2, tredje stycket,
torde, i betraktande af den utsträckta öfningstiden och af den omständigheten,
att den första tjenstgöringen (rekrytskolan) i allmänhet tager sin
början det ena året på hösten för att afslutas under det derpå följande,

böra erhålla en ändrad lydelse, och synes det dervid vara ändamålsenligt

att öfverlåta åt Konungen att bestämma, huru förhållas skall, då värnpligtig
uteblifvit från endast en del af tjenstgöringen.

§ 6. I första stycket har ordet »tjenst» utbytts mot »tjenstgöring»

§8 7—10. §§ 7 och 9 hafva undergått mindre redaktionsändringar

Art. II. Om de värnpligtiges inskrifning och redovisning.

Ofvanstående rubrik har erhållit en ändrad lydelse. Denna underafdelning
af lagen handlar visserligen hufvudsakligast om de värnpligtiges
inskrifning, men den berör äfven deras redovisning.

§ 11. Denna § har undergått den ändring som betingas deraf, att
inskriiningsområde skall indelas i rullföringsområden, samt särskilda sjörullföringsområden
bildas.

Kongl. Majds. Nåd. Proposition N:o 3. &1

§ 12. Mom. 1 har egentligen endast undergått redaktionsändring
och bragts i öfverensstämmelse med förhållandena, sådana dessa utvecklat
sig. Dock har det ansetts lämpligt, att då pastorerna till mantalsskrifningsförrättarne
återsända de öfver de inskrifningsskyldiga värnpligtige
upprättade listorna, dessa senare, för undvikande af onödig omgång, böra
vara åtföljda af de värnpligtiges prestbetyg. --om

Föreskrifterna i hittillsvarande mom.. 2—4 motsvaras af de föreslagna
mom. 2 och 4, hvarvid, bland annat, de skyldigheter, som åligga
direktion för sjömanshus, öfverflyttas till sjömanshusombudsman.

I mom. 3 (förutvarande mom. 5) är ordet »husförhörslängderna» ersatt
af ordet »församlingsböckerna». i, .!- . liihi,''

§ 13. Den ändrade lydelsen af inom. 1 beror af de ändrade föreskrifterna
angående indelning i värnpligtsområden. ;-

§ 14. I fråga om lydelsen af mom. 7, hvilket motsvarar det första
stycket uti nuvarande § 14, är att märka, att, då, enligt den föreslagna
lydelsen af § 25, icke alla å sjömanshus inskrifna värnpligtige skola inskrifvas
vid flottan, måste vid inskrifningsförrättning pröfvas, hvilka af
dessa värnpligtige skola tilldelas flottan eller truppslag af hären. Fördenskull
vore det ur militär synpunkt önskvärdt, att samtliga å sjömanshus
inskrifna värnpligtige skulle personligen inställa sig vid inskrifningen.
Men med hänsyn till de svårigheter, som en sådan skyldighet skulle vålla
dem, som äro inmönstrade till sjöfart, har ifrågavarande skyldighet ansetts
böra utsträckas endast till de å sjömanshus inskrifna värnpligtige, hvilka
icke äro inmönstrade till sjöfart. Beträffande dem, som äro inmönstrade
till sjöfart, skulle sjömanshusombudsmännen fortfarande vara förpligtade
att aflemna för deras inskrifning erforderliga uppgifter.

Anledningen till att personalen vid lots- och fyrinrättningarna icke
vidare omnämnes uti inom. 1 framgår af hvad chefen för sjöförsvarsdepartementet
anfört rörande denna personal (jfr § 48).

Mom. 1 är i öfrigt affattadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
motsvarande stycke uti värnpligtskomiténs förslag.

Det andra stycket uti nuvarande § 14 har ansetts böra utgå, sedan
uti § 12 föreskrifvits, att listorna öfver de inskrifningsskyldiga värnpligtige
skola, vid återsändandet till mantalsskrifningsförrättarne, vara åtföljda af
de värnpligtiges prestbetyg.

Föreskriften, att värnpligtig i visst fall eger åtnjuta ersättning för
inställelse vid inskrifningsförrättning, torde böra inflyta uti värnpligtslagen,
dä värnpligtigs öfriga förmåner äro upptagna i densamma (jfr § 35).
I sådant syfte har det nya vurm. 2 blifvit attattadt.

Mom. 3 är lika lydande med tredje stycket uti nuvarande § 14, med

62

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

tillägg åt'' bestämmelsen i nuvarande § 19 mom. 1 e), att med inskrifningsbok
skall följa utdrag åt värnpligträgen samt åt andra lagar och stadgande»
rörande krigsmagten.

§ 15, Det torde vara ändamålsenligt, att denna § i inom. 1 först
töreskrifver, hvarest inställelse till inskrifningsförrättning i regeln skall
ega rum, innan den behandlar undantaget. Slutorden i nu gällande § »så
vidt han icke till annat område i laga ordning öfverfiyttar» synas vara
öfverflödiga, hvarjemte uttrycket »är kyrkobokförd» torde hafva företräde
framför uttrycket »är mantalsskrifven», enär de värnpligtiges inskrifning
och redovisning ske efter deras kyrkobokföringsort och icke efter mantalsskrifningsorten.

Det'' nya inom. 2 handlar om å sjömanshus inskrifva värnpligtiges
inskrifning. t

''• •''• Ä '' * . ♦;/ .; .;M ♦ O*’ yyi i; • • ''(■ ‘i *

'' fij.- i Pjr if''r rf: . » {i •; j '' .

*r » ;• ..ft i r . r .•> .

lr- il -KiVH i * f>. ;; ;; i. V

Art. III. Om uppskof med iuskrifniug eller tjenstgöring, så ock om frikallelse
efter inskrifning.

I ofvanstående rubrik har ordet »och» ansetts böra ersättas af »eller»,
hvarjemte rubriken erhållit ett fullständigande tillägg, utvisande att Art,
III äfven handlar om frikallelse efter inskrifning.

§ 16. Till denna § har fogats ett nytt inom., inom. 4, för att fullständiga
lagstiftningen i detta ämne, nemligen angående det fall då inskrifven
värnpligtig blifver oförmögen till tjenst vid rikets försvar.

§ 17. Denna § är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
värnpligtskomiténs förslag, hvars mom. 2 och 3 ansetts kunna lämpligen
sammanföras till ett inom., inom. 2.

Art. IV. Om iuskrifuingsnämnd och iuskrifningsrevision.

*

'' {- M >-T i V * * 1> ■ " '' ; ’ • • ''; i ? . r • : : , f 7 '' . . '' * ‘ • • V» . • • , ; • t ■ ! _ • '' J D

§ 18. Ändringen uti mom. 1, första stycket, motsvarande första
stycket i nuvarande $ 18, beror af den föreslagna värnpligtsområdesindelningen.
Samma inom. har, för tillgodoseendet af flottans intressen,
ansetts böra erhålla ett tillägg af innehåll, att officer af flottan må närvara
vid sammanträde af inskrifningsnämnd för rullföringsområde, ur hvilket
ett större antal värnpligtige inskrifves i flottan.

63

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition iV.-o 3.

Mom. 2 gäller inskrifningsnämnd för sjömanshus.

Mom. 3 motsvarande andra stycket i nuvarande § 18, har ansetts
böra undergå den ändring, att inskrifningsnämnd skulle, utan ordföranden,
vara beslutsinessig. Inskrifningsnämndens göromål böra nemligen kunna
fortgå, om ordföranden skulle insjukna eller eljest icke föriätta sin tjenst,
äfven under den tid, som skulle förflyta, intill dess ny ordförande hinner
förordnas.

§ 19. Till grund för denna §:s mom. 1 och 3 ligger värnpligtskomiténs
förslag, från hvilket de dock afvika i tvenne fall.

Enligt mom. 1 c) eget- inskrifningsnämnd »besluta» om frikallelse
af vid inskrifningsförrättning frånvarande värnpligtig, under det att den
enligt värnpligtskomiténs förslag skulle »derom yttra sig till ledning
vid frågans afgörande utaf den i § 21 omförmäla, inskrifningsrevision».
Dels synes nemligen inskrifningsnämnden kunna, genom kronobetjeningen
och de valda ledamöterna, lättare än inskrifningsrevisionen skaffa sig noggranna
och fullständiga upplysningar om den värnpligtiges tjenstbarhet,
dels synes det mindre ändamålsenligt att, i likhet med hvad komitén
föreslagit, ombilda inskrifningsrevisionen till en omedelbart beslutande myndighet
med delvis samma åligganden som den myndighet (nämnden), hvars
åtgärder den är satt att granska. Inskrifningsrevisionen bör tydligen, Såsom
också benämningen angifver, hafva till uppgift att granska inskrifningsnämnds
beslut samt afgöra deröfver afgifna besvär. Genom att göra inskrifningsrevisionen
till i första hand beslutande skulle också hvarje möjlighet
upphäfvas föi- den värnpligtige att anföra klagan öfver det ursprungliga
beslutet äfvensom att i sammanhang härmed förete nya upplysningar.

Sista stycket uti mom. 1 har ansetts böra erhålla det fullständigande
tillägget, att afvikande meningar (yrkanden af den officer åt flottan, hvilken
är närvarande vid inskrifningsnämnds sammanträde) skola antecknas
till det protokoll, som föres öfver nämndens beslut.

I mom. 3 är, i jemförelse med värnpligtskomiténs i denna del afgifna
förslag, vidtagen den ändring, att inskrifning genom inskrifningsområdes-
(sjörullföringsområdes-) befälhafvare!! må kunna ske äfven beträffande
den, som endast en gång uteblifvit från inskrifningsförrättning, samt
att denna bestämmelse sålunda är tillämplig på alla från sådan förrättning
uteblifna.

Enligt nu gällande värnpligtslag kan värnpligtig, som med eller utan
laga förfall uteblifvit från inskrifningsförrättning, icke blifva inskrifven
förr än vid följande års inskrifningsförrättning. Enligt den föreslagna lydelsen
al'' mom. 3 skulle inskrifning af sådan värnpligtig kunna, mellan de
arliga inskrifningsförrättningarna, verkställas af inskrifningsområdesbefäl -

64

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

häfvare eller, beträffande å sjömanshus inskrifna värnpliktige, af sjörullföringsområdesbefälhafvare.
Denna, föreskrift, i förening med den uti § 42
föreslågna bestämmelsen om värnpligtigs hemtning till inskrifnings undergå,
ende, torde sär skild t vara egnad att förebygga upprepandet af förseelse
i fråga om inställelse till inskrifning.

Slutligen har ett nytt mom. 2 angående inskrifningsnämnd för sjömanshus
tillkommit.

§ 20. Denna § är affattad med ledning af värnpligtskomiténs förslag,
men har rätten att anföra besvär öfver inskrifningsnämnds beslut
inskränkts till värnpligtig, som beslutet rörer. Då enligt deri* föreslagna
lydelsen af sista stycket i § 19 inom. 1, afvikande mening (yrkande) skall
tagas till protokoll, kommer nemligen denna (detta) att behörigen pröfvas
af in skri fningsrevisionen, oaktadt särskilt besvär icke är afgifvet.

§ 21. Uti första stycket äro orden »För hvarje inskrifningsömråde»
ersatta af »För inskrifningsömråde», samt derefter äro tillagda orden »jemte
inom detsamma belägna sjömanshus». Inskrifningsrevisionen torde nemligen
kunna, vara gemensam för såväl inskrifhingsområdet som inom detsamma
belägna sjömanshus, hvarigenom, såsom för närvarande är fallet, frågor
rörande samtliga å hvarje särskilt sjömanshus inskrifna värnpligtige —
både de, som tilldelas flottan, och de, som inskrifvas vid håren — komma
att pröfvas af en och samma myndighet.

I fråga om inskrifningsrevisions beslutsmessighet har genom det nya
inom. 2 införts den ändring, som betingas, af den föreslagna lydelsen af
§18 *mom. 3.

§ 22. Denna § är affattad i öfverensstämmelse med värnpligtskomiténs
förslag, med undantag deraf att underafdelningen b) ändrats till
öfverensstämmelse med § 19 mom. 1 c) uti nu föreliggande förslag samt
att, i enlighet med hvad ofvan under § 19 anförts, föreskriften i underafdelningen
d) uti värnpligtskomiténs förslag om inskrifning inför inskrifningsrevisionen
af hemtad värnpligtig uteslutits, hvarjemte det förtydligande
tillägg gjorts, att företräde i fråga om uttagande till de särskilda
truppslagen af hären eller till viss tjenst vid flottan för den, hvilken dertill
frivilligt anmält sig, gäller endast »vid lika lämplighet».

1 i § 23. Oförändrad.

Art. Y. Om de värnpligtiges tjeustgöringsskjldighet i be vänligen.

Då denna underafdelning af vämpligtslagen handlar om de värnpligtiges
tjenstgöring, har i rubriken ordet »tjenstskyldighet» ersatts af
»tjänstgöringsskyldighet».

65

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

§ 24. Denna § hav undergått endast en mindre, förtydligande redaktionsändring.

§ 25. I fråga om den ändrade lydelsen af denna § hänvisas till
hvad chefen för sjöförsvarsdepartementet i denna del anfört.

Ett nytt inom., mom. 3, har för fullständighetens skull ansetts böra
tillfogas denna §.

§ 26. Denna § har undergått endast en mindre redaktionsändring.

§ 27. Mom. 1. Detta mom. handlar om de värnpligtiges tjenstgöring
i fredstid. Hvad tjenstgöringen vid hären angår, hänvisas till de allmänna
grunder, som närmare utvecklats uti det statsrådsprotokoll, som är
vidfogadt den nådiga propositionen angående ny härordning, och beträffande
utbildningstiden för flottans värnpligtige till hvad chefen för sjöförsvarsdepartementet
nyss anfört samt till samma departementschefs anförande
till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden denna dag, hvilket är bilagdt
statsverkspropositionen under femte hufvudtiteln.

Föreskriften uti sista stycket, att värnpligtig, uttagen till trängen i
förvaltningstjenst eller egentlig sjukvårdstjenst, d. v. s. till sj likvaktare
eller sjukvårdare, äfvensom till stationstjenst vid flottan eller till särskild
befattning vid hären eller flottan, är afsedd att på ändamålsenligaste sätt
ordna utbildningen af dessa värnpligtige, för hvilka fullgörandet af repetitionsöfningar
icke har någon särskild betydelse.

De uti nu gällande värnpligtslag, mom. 2, meddelade bestämmelserna
angående värnpligtigs befrielse från öfning i fredstid skulle utgå, enär sådan
befrielse icke vidare skulle ega rum.

Mom. 2. Detta inom., som är nytt, innehåller den föreskrift, att
värnpligtig, som vid slutet af tjenstgöringstid är kommenderad till sjötjenst,
är skyldig att tjenstgöra ombord, till dess fartyget efter återkomsten
till flottans station blifvit afmönstradt, äfvensom bestämmelser rörande
dagaflöningen under den Överskjutande tiden. Denna föreskrift afser sådana
fall, der på expedition varande fartyg, genom väderleks- eller andra
oförutsedda förhållanden blifvit förhindradt att inom utgången af beväringens
tjenstgöringstid återkomma till flottans station, och skulle således
endast i undantagsfall komma att tillämpas.

Mom. 3. Detta mom. är affattadt med ledning af värnpligtskomiténs
förslag, mom. 2., dervid de föreslagna föreskrifterna undergått den jemkning,
som betingas af utsträckningen af de värnpligtiges tjenstgöring i
fredstid.

§ 28. Denna § är oförändrad, med undantag af att uti mom. 1
efter ordet »kräfver» infogats mellanmeningen »så ock när det erfordras till
afvärjande af uppror», samt att uti mom. 2 ordet »äfven» framför »bevä''
Bill. till Riksd. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 9

66

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 3.

ringens andra uppbåd» uteslutits, och uttrycket »vid olika vapen» ändrats
till »vid olika truppslag af hären, eller vid flottan».

§ 29. Denna § är affattad i det syfte, att man vid mobilisering må
kunna anlita alla utvägar, då det gäller att till tjenstgöring inkalla vare
sig beväringen eller landstormen.

Derjemte har tillkommit ett nytt mom., mom. 2, hvarigenom värnpligtig,
som tillhör beväringens första uppbåd och vistas utom riket,
alägges skyldighet att vid utbrott af krig, oberoende af särskild inkallelse,
anträda hemfärden, så snart ske kan.

§ 30. Denna § har ansetts böra delas på två stycken; det förstaangående
värnpligtigs lydnadspligt, det andra innehållande en föreskrift
för befälet.

j § 31. Skälen hvarför den värnpligtige äfven i fråga om inställelse
till tjenstgöring bör lyda under krigslag, har jag framhållit uti mitt föregående
anförande. Likaledes torde det vara med militärisk tukt och ordning
öfverensstämmande, att den värnpligtige vid mönstringstillfälle lyder
under^ samma lag. För fullständighetens skull har i denna §, äfvensom i
§§ 35 och 36, uttrycket »under marsch» erhållit tillägget »eller annan
färd».

§ 32. Rörande lydelsen af denna § hänvisas till mitt och chefens
för sjöförsvarsdepartementet förut hållna anföranden.

En ny föreskrift i denna § rörer å sjömanshus inskrifna värnpligtiges
mönstringsskyldighet.

§ 33. Mom. 1 har undergått den ändring, att för tillgodoseende
åt de kraf, som mobiliseringen framställer, Konungen skulle kunna uti
de afseenden, hvarom detta mom. handlar, utfärda föreskrifter för särskilda
fall.

Mom. 2 är affattadt med ledning af de militära reservanternas i
värnpligtskomitén i denna del afgifna förslag, mom. 2 och 4, med den
skilnad, att orden »två manader» utbytts mot »en månad». Derjemte har
detta mom.. utvidgats för att fullständiga föreskrifterna angående värnpligtigs
anmälningsskyldighet.

Mom. 3. Hvad angår detta inom. — som förpligtar å sjömanshus
inskrifven beväringsman, som icke är i tjenstgöring eller till sjöfart mönstrad,
att hålla sjömanshusombudsmannen underrättad om sin adress —,
torde uppmärksamheten böra fästas derpå, att den uti nuvarande § 33
inom. 3 för flottans å sjömanshus inskrifna värnpligtige stadgade anmälan,
vid flyttning från ett sjömanshus till ett annat eller vid afgång från sjömanshus,
genom det nya momentets lydelse kommer att upphäfvas. Anledningen
härtill är, att vid sådan flyttning eller afgång förfares på det

67

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

sätt, att vederbörande sjömanshusombudsman afförer eller införer den sjömanshusskrifne
ur eller i sjömanshusets registerbok, hvarför verkställandet
af ifrågavarande anmälan lämpligen torde böra åläggas sjömanshusombudsmännen
genom särskildt utfärdade bestämmelser rörande deras åligganden
ifråga om redovisningen af flottans å sjömanshus inskrifna vämpligtige.

§ 34. Mom. 1 har undergått den ändring, som betingas af den utsträckta
tjenstgöringstiden och dennas fördelning. Att värnpligtig, som på
grund af fast anställning vid hären eller flottan anses hafva fullgjort den
honom åliggande första tjenstgöring, bör deltaga i repetitionsöfning med
vederbörlig åldersklass, är helt visst en erforderlig föreskrift såväl för uppfriskande
af hans färdigheter som ock för underlättandet af det fast anstälda
manskapets (underbefälets) rekapitulation.

Rörande det i mom. 2 införda tillägg, att äfven värnpligtig, som aflagt
examen vid navigationsskola, skall tillhöra beväringens första uppbåd
under hela sin tjenstetid i beväringen, hänvisas till chefens för sjöförsvarsdepartementet
anförande.

Art. VI. Om de värnpligtiges underhåll och förmåner i beväringen.

§ 35. Mom. 1. Billigheten synes kräfva, att, i motsvarande fall
som värnpligtig erhåller godtgörelse för inställelse vid inskrifning, ersättning
tillgodokommer honom vid mönstringsförrättning, och har detta mom.
i sådant syfte blifvit affattadt.

Art. VII. Om landstormen.

§§ 36 och 37. I fråga om lydelsen af dessa §§ hänvisas till hvad
som i det föregående sagts angående landstormens användning vid krigstillfälle.
Föreskriften om, när till landstormen hörande värnpligtig lyder
under krigslag, har ansetts böra förtydligas.

§ 38. Några föreskrifter för landstormens organisation torde icke
böra finnas uti värnpligtslagen, lika litet som denna lag innehåller bestämmelser
angående organisationen af beväringens första och andra uppbåd.

§ 39. Denna § har undergått endast några smärre redaktionsänd
ringar.

68

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Art. VIII. Om påföljd för åsidosättande af denna lags föreskrifter, så

ock om laga förfall.

§ 40. Denna § motsvaras i nu gällande värnpligtslag af § 41 mom.
1 och 2, och hänvisas beträffande densammas lydelse till mitt nyss hållna
anförande.

§ 41. Mom. 1 är lika med § 42, och mom. 2 lika med § 40 i nu
gällande värnpligtslag, med den ändring att bötesbeloppet för uteblifvande
utan laga förfall från mönstring, eller för försummad anmälan, i öfverensstämmelse
med hvad förut anförts, höjts till tio kronor.

§ 42. I denna §, som är ny, hafva på ett ställe sammanförts föreskrifterna
angående de fall, då värnpligtig skall vara underkastad heintningsäfventyr.
Det torde kunna antagas, att dessa föreskrifter, derest de
med kraft och följdriktighet komma att tillämpas, skola, i fråga om nedbringandet
af antalet förseelser mot värnpligtslagen, visa gynsamma verkningar.
Rörande affattandet af denna § i öfrigt hänvisas till mitt förut
hållna anförande.

§ 43. Mom. 1 har undergått en förtydligande redaktionsändring
angående laga förfall.

Mom. 2 har erhållit det tillägg, att å sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som vid krigstillfälle inkallas till tjenstgöring, skall, så snart ske
kan, anträda hemfärden, till förekommande af att sådan beväringsman,
då han befinner sig i utländsk hamn, så belägen, att han utan svårighet
eller tidsutdrägt kan anträda hemfärden, må kunna uteblifva och såsom
skäl derför åberopa laga förfall.

§ 44. Denna § är lika med värnpligtskomiténs förslag med det
tillägg, att sjukdom såsom laga förfall kan styrkas med intyg äfven af
embets- (tjenste-) man i statens tjenst.

Art. IX. Om åtgärder med anledning af förseelser mot denna lag, så ock om

användning af böter.

. ,■ ''• ,f • t'' ."i • It >S >.. • ■

Rubriken är ändrad i öfverensstämmelse med värnpligtskomiténs
förslag, med den skilnad att orden »åtal och andra» uteslutits.

§ 45. Med anledning af de föreslagna straffbestämmelserna angående
förseelser mot värnpligtslagen har § 45 i nu gällande värnpligtslag
uteslutits och ersatts med § 46 af samma lag, hvilken § i behöriga delar
blifvit omredigerad.

§ 46. Denna § motsvaras af §§ 47 och 48 i nu gällande värnpligtslag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

69

Art. X. Särskilda bestämmelser.

Denna rubrik har ansetts böra införas.

§ 47. Denna § motsvarar § 49 i nu gällande värnpligtslag.

§ 48. Denna § är ny och handlar om personalens vid lots- och
fyrinrättningarna värnpligtsförhållanden, och hänvisas beträffande densamma
till chefens för sjöförsvarsdepartementet nyss hållna anförande.

§§ 49—51. Dessa §§ motsvaras i nu gällande värnpligtslag af §§
54, 50 och 51, hvilken förstnämnda § ansetts böra hitflyttas från slutet
af värnpligtslagen.

Öfvergångsstadganden.

Rubriken har undergått den ändring, att »Öfvergående stadganden»
utbytts mot »öfvergångsstadganden».

§ 52. I fråga om lydelsen af denna § hänvisas till det statsrådsprotokoll,
som är vidfogadt propositionen angående ny härordning,
äfvensom till chefens för sjöförsvarsdepartementet anförande till statsrådsprotokollet
öfver sjöförsvarsärenden denna dag, hvilket är bilagdt statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln.

§ 53. Denna § innehåller, att föreskriften i § 4 angående erläggande
af värnskatt skall tillämpas från den dag, som i särskild lag om värnskatt
varder bestämd.

Sedan förslaget till ny värnpligtslag sålunda blifyit genomgånget,
hemstälde föredragande departementschefen i underdånighet, att nådig
proposition om ny värnpligtslag af den lydelse, bil. litt. A vid detta
protokoll utvisar, måtte till Riksdagen aflåtas. •

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regen
ten i nåder lemna bifall.

Ex protocollo:

G. Hagbergh.

ir -n

V. a ''!

;:■ * r y . ■

- ''i.l I i <.i‘ • I i i

r, ’;!★{■ v ■;, *i: .

''■"t-fi: ’; ■ 11 K!IJ>! Wl.i

■ ■■ ■ ■ ''• ,:v ^ .

'')]'' ''■( ;,i

. /fwji&i*; -(fn:

■ili .

>■

.K v:" •

/*n. , . »i >''•!

h-''// yili ,•;(

iV! C.'' vMfti-.r.'' i

-yj ■ ;>T''! va
!«r.f timra

:/ . ! . 1 ii I

''■> vi ir».<* -j

• ; J y

Ui

>.»

•Ht! *>

tf

v;.

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

71

Bil. 1.

P. M.

angående lagstiftningen om värnskatt.

(Utarbetad inom generalstaben.)

I. Värnskattsfrågans föregående behandling i Sverige.

I det förslag till härordning, som år 1869 framlades för Riksdagen,
npptogs frågan om värnskatt. Vissa kantoner i Schweiz hade gifvit exempel
på lagstiftning i sådant syfte, och i Österrike var en dylik skatt föreslagen.
Uti motiveringen till nyssnämnda härordningsförslag framhölls det
vara med rättvisa och billighet fullt öfverensstämmande, att värnpligtig,
som till följd af ett måhända ringa lyte, af svag kroppsbyggnad eller af
sin sysselsättning måste befrias antingen från beväringspligten helt och
hållet eller ock endast från fredsöfningarna, icke derför borde frånkännas
alla förpligtelser att på ett för honom lämpligt sätt deltaga i bördan för
fosterlandets försvar. För ändamålet borde en ringa, i förhållande till
den befriades förmögenhet eller inkomst eller till arten af hans sjuklighet
bestämd afgift påläggas honom årligen under den tid, han eljest personligen
bort fullgöra sin värnpligt.

Denna afgift borde bestämmas olika för de tvä kategorier, i hvilka
befriade värnpligtige borde särskiljas, nemligen dels krigstjenstodugliga
samt lotsåldermän och lotsar, hvilka kategorier helt och hållet voro frikallade
från värnpligtens fullgörande, dels trängsoldater och å sjömanshus
inskrifna in. fl. hvilka voro befriade endast från tjenstgöring i fredstid.
Den första kategorien skulle delas i två klasser, omfattande: den första
skattskyldiga mellan 20 och 27 år, motsvarande aktiva arméens 7 beväringsklasser,
och den andra skattskyldiga mellan 27 och 30 år, motsvarande
den s. k. krigsreserven.

72

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Skatten för första kategoriens första klass borde bestämmas i visst
förhållande till den skattskyldiges afgifter enligt art. II i då gällande bevillningsstadga
af den 8 september 1868 — denna art. handlade om bevillning
för fast egendom eller inkomst af kapital eller arbete — såsom
utgörande det enklaste, rättvisaste och med minsta svårighet vid tillämpningen
förenade taxeringssättet. Ginge man tillväga på annat sätt, måste
nemligen särskilda taxeringskomitéer anordnas, ledande till kostnad för
staten, besvär för enskilde och måhända en temligen godtycklig klassifikation
af de skattskyldige. Då emellertid många skattskyldige erlade skatt blott
efter art. I — denna handlade om den personliga skydd saf giften —, måste
ett minimibelopp stadgas, hvarunder värnskatten ej finge nedgå annat än
vid särskilt ömmande förhållanden; hvarförutom äfven ett maximibelopp
ansågs behöfva fastställas. Dessa afgifter föreslogos: minimibeloppet till
2 och maximibeloppet till 50 riksdaler (kronor). Inom dessa gränser skulle
skattebeloppet bestämmas för en hvar, som erlade bevillning enligt art. II,
till hälften af denna bevillnings belopp.

Värnskatten för första kategoriens andra klass skulle under hvart
och ett af de tre sista beväringsåren icke understiga en eller öfverstiga
tjugufem kronor. Inom dessa gränser skulle skatten bestämmas för en
hvar, som enligt art. II i bevillningsstadgan erlade bevillning till fjerdedelen
af dess belopp.

Värnskatten för andra kategorien föreslogs till lika belopp som för
första kategorien, men skulle blott utgå under tiden för befrielsen från
vapenöfningarna, inalles tre år, enär denna befrielse ansågs vara den enda
fördelen för skattskyldige i den andra kategorien.

Vederbörande taxeringskomité skulle, efter anmälan af bevillningsberedningen,
kunna för stor fattigdom, svårare lyte eller sjukdom medgifva
minskande af eller befrielse från värnskatten. Blinda, döfstumma
och svagsinta skulle alltid vara befriade från skatten.

Värnskatten skulle i sammanhang med öfriga ordinarie utskylder
påföras och uppbäras af statens vanliga uppbördsman.

Dessutom stadgade förslaget, att der någon, hvilkens beväringsskyldighet
fortfore, önskade blifva från densamma fri för att kunna utflytta
till främmande land, dylik befrielse skulle för den, som egde tillgång, icke
lemnas, med mindre han erlade den värnskatt, som belöpte sig på hvarje
återstående beväringsår.

Det Riksdagens särskilda utskott, som behandlade härordningsförslaget,
gillade grundsatsen om, att den, som på grund af ett måhända ringa lyte
eller svag kroppsbyggnad ej pröfvades lämplig att personligen deltaga i
försvaret, borde på annat sätt bidraga därtill. Men utskottet afstyrkte

73

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dock vämskattsförslaget och anförde dervid hufvudsakligen, att värnpligten
borde begränsas af möjligheten att personligen fullgöra denna pligt, samt
att, då ett lyte, större eller mindre, redan vore en kännbar olägenhet,
vore det hvarken lämpligt eller billigt att öka denna genom påläggande
af särskild skatt. Visserligen skulle enligt förslaget taxeringskomitéema
kunna befria dem, som lede af svårare lyte, sjuklighet eller fattigdom,
men utskottet ansåg dock, att det vore i viss mån vanskligt att öfverlemna
afgörandet häraf till taxeringskomitéema, inom hvilka å skilda orter
olika åskådningssätt lätt nog kunde göra sig gällande. Beträffande den
föreslagna värnskatten för dem, som utvandrade, erinrade utskottet särskildt,
att skatten utgjorde ett hinder för flyttningsrätten, och att bestämmelsen
härom torde komma att blifva kraftlös, sedan passförordningen
upphört. Hvad trängsoldater anginge, ansåg utskottet, att de icke borde
befrias från öfningar i fredstid, hvadan bestämmelsen om dessas erläggande
af värnskatt borde förfalla.

Första Kammaren biföll emellertid med 41 röster mot 29 förslaget
om värnskatt, utom beträffande trängsoldater, men Andra Kammaren afsteg
härordningsförslaget i dess helhet.

I samband med framläggande af förslag till härordning vid lagtima
riksdagen år 1871 upptogs frågan om värnskatt på i hufvudsak samma
grunder som år 1869. Vissa olikheter voro dock föreslagna. Sålunda
skulle inom första kategorien andra klassen lemnas ur räkningen och följaktligen
klassindelningen upphöra. Detta berodde derpå, att 1869 års förslags
»krigsreserv» icke upptogs uti 1871 års förslag, enligt hvilket de
värnpligtige efter utträdandet ur »linien» omedelbart öfvergingo till landstormen.
En del värnpligtige, som voro befriade endast från »vapentjenst i
krig», såsom fyrmästare, arbetare vid gevärsfaktorier m. fl., skulle fritagas
från värnskatt. Värnskattens minimibelopp skulle höjas från 2 till 3 kronor,
enär öfningstiden skulle utsträckas från 60 dagar (enligt 1869 års förslag)
till 82 eller 90 dagar. Maximibeloppet skulle upphäivas. Bestämmelsen
i 1869 års förslag, att blinda, döfstumma och svagsinta skulle ovilkorligen
fri tagas från värnskatt, återfinnes ej i 1871 års förslag.

Då första beväringsklassen beräknades till 35,000 man, deraf 20,000
krigsdugliga, borde större delen af återstående 15,000 man betala värnskatt,
Dennas storlek beräknades för 1872 till 50,000 kronor och efter
genomförd organisation till 300,000 kronor.

Riksdagens särskilda utskott tillstyrkte värnskattsförslaget med några
förändringar, hufvudsakligen afseende redaktionen. En reservant, grefve
Henning Hamilton, framhöll dock, att, enär värnpligten icke kunde beslå.
till Piksd. Prof. 1301. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 10

74

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

traktas såsom en vanlig skatt, utan vore en medborgerlig pligt, hvilkens
uppfyllande fordrade vissa fysiska egenskaper, så kunde, der dessa saknades,
värnpligten följdriktigt icke ersättas genom penningar. Endast ur den
synpunkten, att hvarje medborgare i en viss ålder borde bidraga till försvaret,
och att derför den, som icke kunde med sin person bidraga, i
stället borde lemna sitt bidrag i penningar, kunde derför värnskattens idé
försvaras. Reservanten påpekade vidare svårigheten att tillämpa värnskatten
på ett fullt rättvist sätt. Antingen kunde för den värnpligtiges
tjenst antagas ett medelvärde, som borde ersättas genom värnskatten, i
hvilket fall denna blefve lika stor för alla från den personliga tjenstepligten
befriade. Eller ock borde en hvar betala efter den tjenst, som
han möjligen kunde göra, dervid skatten finge rättas efter den befriades
kroppskrafter, och den till krigstjenst alldeles oförmögne blefve skattefri.
Under alla förhållanden komme bestämmandet af, huru mycket den bemedlades
tjenst vore mera värd än den fattiges, att innebära ett godtycke.
För undvikande i möjligaste mån häraf föreslog reservanten, att ingen
skulle åläggas högre värnskatt än medelkostnaden för en soldat (100 kronor),
och att värnskatt icke skulle utkräfvas af den enligt bevillningsstadgan
skattefrie.

Båda Kamrarna godkände denna gång förslaget om värnskatt, men
stannade i olika beslut rörande härordningen i dess helhet, hvadan äfven
frågan oom värnskatt föll.

Äter upptogs värnskattsfrågan i samband med det härordningsförslag,
som framlades vid 1871 års urtima riksdag. Första Kammaren biföll
förslaget om värnskatt, men detsamma förkastades i samband med
härordningsförslaget i dess helhet af Andra Kammaren.

Efter en längre tids hvila återupptogs frågan om värnskatt i det
inom generalstaben ar 1890 utarbetade härordningsförslaget, äfvensom i
det utlåtande öfver detta förslag, som den 12 mars 1891 afgafs af den s. k.
generalskomitén.

Generalstabens och generalskomiténs förslag innehöllo följande, lika
bestämmelser rörande värnskatten:

att'' värnskatt först och främst skulle påläggas värnpligtige, hvilka
blifvit fri kalla de från värnpligtens fullgörande såsom varande till följd af
lyte, sjukdom eller annan dylik orsak till tjenst vid rikets försvar oförmögna;
och skulle sådan skatt utgöras af dem under hela den tid —.12
år, räknadU från och med det kalenderår, under hvilket vederbörande
fylde 21 år — hvarunder de eljest skulle hafva tillhört beväringen;
samt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

75

att värnskatt likaledes skulle erläggas af värnpligtige, hvilka erhölle
uppskof med inskrifning, för hvarje år, som de derigenom undginge att
tillhöra beväringen. x)

Beviljande af uppskof med inskrifning till nästföljande års inskrifningsförrättning
skulle enligt generalstabens förslag kunna meddelas dels
den, som till följd af en eller annan, möjligen öfvergående anledning, såsom
tillfällig sjukdom, försenad kroppsutveckling eller dylikt, befunnes till
tjenstgöring oförmögen eller olämplig; dels s. k. familjestöd. Generalskomiténs
förslag i sistnämnda afseende var i hufvudsak liknande. I detsamma
föreskrefs nemligen, att ett sådant uppskof skulle kunna medgifvas
dels värnpligtig, om hvilken, på grund af tillfällig sjukdom, försenad
kroppsutveckling eller annan dylik, möjligen öfvergående anledning, tvifvel
förefunnes beträffande hans vapenförhet eller graden af hans tjensteduglighet;
dels familjestöd.

I fråga åter om värnskattens utgörande vid beviljande af uppskof
skilde sig förslagen väsentligt. Generalstabens förslag upptog nemligen,
att värnpligtig, för hvilken anledning af ofvan nämndt slag förefunnes
ännu vid inskrifningsförrättningen det år, under hvilket han fylde 24 år,
skulle öfverföras till landstormen, i hvilket fall han alltså fortfarande
skulle erlägga värnskatt. På så sätt skulle en dylik värnpligtig komma
att erlägga värnskatt under sammanlagdt lika lång tid — 12 år — som
om han från början, t. ex. för lyte, helt och hållet frikallats från värnpligtens
fullgörande. Undantag härifrån skulle dock ske i händelse af
krig, i hvilket fall dylik värnpligtig intill uppnådda 32 lefnadsår vore
skyldig inträda i beväringens reserv, hvarvid han alltså komme att blifva
befriad från värnskatt. Generalskomiténs förslag åter innehöll i afseende
härå, att värnskatt på grund af uppskof med inskrifning i intet fall kunde
ifrågakomma längre än till det år, hvarunder den värnpligtige, som erhållit
uppskof, fylde 24 år, i det han dervid, om uppskofsanledningen qvarvore,
öfverfördes till beväringens reserv.

Enligt båda förslagen voro vissa kategorier värnpligtige fritagna
från skyldigheten att erlägga värnskatt. Generalstabens förslag innehöll
i detta afseende, att de, som lede af svårare lyte eller sjukdom eller vore
medellösa, skulle kunna fritagas från värnskatten, hvarförutom dylik skatt

1) Båda förslagen upptogo ock, att värnpligtige, som tilldelades den s. k. beväringens
andra linie (hvilken skulle erhålla vida kortare öfning än första linien) skulle betala värnskatt.
Dock skilde sig förslagen väsentligt beträffande denna värnskatts utgörande. Då
emellertid en delning af de värnpligtige på tvenne dylika linier icke nu är ifrågasatt, komma
i det följande de båda härordningsförslagens bestämmelser rörande värnskattens tillämpande
å beväringens »andra linie» icke att afhandlas.

76

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

icke skulle påföras de från värnpligtens fullgörande frikallade, hvilka ätnjöte
understöd eller pension såsom skadade under tjenstgöring. Generalskoiniténs
förslag gick ut på att från värnskatt undantaga dem, som åtnjöte
fattigunderstöd, äfvensom dem, hvilka, enligt vederbörande kommunalstyrelses
intyg, borde för fattigdom eller sjuklighet från skatten fritagas.

Hvad slutligen vidkommer skattens belopp, påförande, uttagande och
redovisning, lemnade generalstabens förslag — likasom dess föregångare
under åren 1869- 1871 — bestämmelser härom. Värnskatten (hel värnskatt)
skulle nemligen icke understiga 3 kr. — samma minimisiffra som
i de båda förslagen 1871 — men i öfrigt för en hvar, som erlade bevillning
enligt andra artikeln i bevillningsstadgan, x) uppgå till lika belopp
med sagda bevillning. 2) Vidare skulle, enligt generalstabens förslag, värnskatten
påföras och uppbäras i sammanhang med allmänna bevillningen;
och befrielse från skatten på grund af sjukdom eller medellöshet skulle
lemnas af »vederbörlig taxeringskomité, efter anmälan af bevillningsberedningen».
Generalskomiténs förslag innehöll i motsats härtill, att det skulle
särskild! i laga ordning stadgas rörande värnskattens belopp, dess påförande,
användande och redovisning.

öfver generalstabens och generalskomiténs ofvan nämnda härordningsförslag
afgåfvo kammarrätten och statskontoret gemensamt den 19 november
1891 infordradt, underdånigt utlåtande, i hvad angick förslagens ofvan
anförda bestämmelser rörande värnskatt. Efter att hafva redogjort för
hufvudinnehållet af de båda härordningsförslagens bestämmelser om värnskatt
samt lemna! en framställning af värnskattens dåvarande tillämpning
i Schweiz, Österrike-Ungarn och Frankrike, framhöllo embetsverken, att
man hade på olika sätt sökt angifva den principiella grunden för en värnskatt.
A ena sidan hade man gjort gällande, hurusom utvecklingen af
arbetets fördelning haft till följd, att de tjenster, som statslifvet kräfde,
måste utföras af särskilda personer, hvilka härvid aflöna des af öfriga statsborgare
genom de skatter, dessa till staten utgjorde, och att, då den allmänna
värnpligten i ett specielt fall upphäfde den för öfrigt gällande

x) Detta uttryck — hemtadt från 1871 års förslag — stod emellertid icke i samklang
med den 1890 gällande bevillningsförordningen (af den 14 september 1883 med ändringar
1875, 1886 och 1887), i öfverensstämmelse med hvilken orden: »enligt andra artikeln
i bevillningsstadgan» borde utbytts mot: »för fast egendom eller för inkomst enligt bevillningsförordningen».

2) Generalstabens förslag skilde sig alltså ifråga om värnskattens storlek från 1871
års förslag endast i det afseendet, att värnskatten enligt det förra bestämdes till lika med,
enligt det senare till hälften af allmänna bevillningen.

77

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

regeln om statstjenstens utförande genom särskilda, derför aflönade organ,
detta borde fritaga dem, som sjelfva fullgjorde värnpligten, från skyldigheten
att betala den skatt till staten, som de eljest måst erlägga för att
bereda tillgång på försvarskrafter, men deremot ej befria dem, som ej
personligen gjorde krigstjenst från att i detta fall, liksom eljest, betala
skatt till staten. Värnskatten skulle enligt denna åsigt vara grundad
ungefär å samma förhållanden som all annan skatteskyldighet till statskassan.
Såsom en konseqvens häraf skulle då kunna anses följa, att värnskatt
borde utgöras af en hvar, som vore i allmänhet skattskyldig till
staten och icke fullgjorde sin värnpligt.

Å andra sidan hade man betonat, att värnskattens grund och ändamål
vore att pålägga dem, som befriades från värnpligtens fullgörande, en
afgift motsvarande den tunga och den risk, de som fullgjorde värnpligten,
måste underkasta sig. Skyldigheten att betala en dylik afgift borde derför
endast inträda, i den mån vederbörande åtnjöte befrielse från en värnpligt,
som eljest ålegat honom, och inkomsten af dessa afgifter användas att i
en eller annan form bereda dem, som personligen fullgjorde krigstjensten,
eller deras anhöriga vissa förmåner.

I allmänhet torde man kunna säga, att, der värnskatt införts, lagstiftarne
dermed närmast åsyftat att utjemna de bördor, till en del äfven
af rent ekonomisk art, som den allmänna värnpligtens fullgörande medförde
för dem, hvilka personligen måste fullgöra densamma, så att genom
en dylik skatt den, som af en eller annan anledning helt och hållet eller
delvis befriades från det personliga fullgörandet af nämnda pligt, likväl
ålades ett ekonomiskt offer till staten. Ett sådant syfte, hvilhet i och för
sig torde vara fullt befogadt, syntes ock hafva varit bestämmande för
komiterades ifrågavarande förslag, då der uti motiveringen i fråga om
värnpligt och inskrifning sades, att »fordran på jemlikhet mötes i den
föreslagna lagen om värnskatt».

Emellertid kunde mot införandet af en sådan skatt som värnskatten
flera erinringar göras, och sådana hade äfven framstälts. Utom att en
dylik skatt kunde komma att betraktas såsom innebärande ett slags friköp
från den allmänna värnpligten och derigenom vara .egnad atf försvaga
nationens känsla för och uppfattning af den senare, kunde nemligen anmärkas,
att fullgörandet af värnpligt och utgörandet af en skatt icke vore
med hvarandra jemförliga eller kunde mot hvarandra rättvist afvägas, och
att i synnerhet, der skatten drabbade sådana, Indika på grund af sjukdom
eller lyte vore oförmögna till krigstjenst, och hvilka vanligen äfven egde
mindre förvärfsförmåga, skatten kunde komma att drabba tyngre än det
personliga fullgörandet af värnpligten, hvilket senare vederbörande dess -

78

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

utom till äfventyra skulle hafva vida föredragit, om sådant tillåtits honom.
Härjemte kunde anmärkas, att en värnskatt i ganska ojemn mån träffade
de . skattskyldiga, i det. att för sådana skattepligtige, hvilka fortfarande
åtnjöte understöd af sina föräldrar, skatten i sjelfva verket komme att
utgöras af dessa . senare, under det att de skattskyldige, hvilka sjelfva
måste sörja för sin bergning, äfven sjelfva finge vidkännas skatten, samt
att, om, såsom i utlandet vore vanligt, skatten bestämdes äfven med hänsyn
till den skattskyldiges föräldrars förmögenhet eller inkomst, föräldrar till
söner, hvilka icke godkänts såsom dugliga till militärtjenst, komme att i
skatteväg hårdare betungas än sådana, hvilkas söner finge göra krigstjenst.

. Slutligen och framför allt kunde erinras, att svårigheterna att stadga
rättvisa och lämpliga grunder, efter hvilka skatten i hvarje särskilt fall
borde bestämmas och utgöras, voro så afsevärda, att ensamt af denna anledning
det kunde sättas i fråga, om en dylik skatt borde komma till
stånd, helst som densamma i statsfinansielt hänseende icke kunde blifva af
någon större betydenhet.

Efter att hafva redogjort för de vigtigaste bestämmelserna rörande
värnskatt uti de åren 1869 och 1871 framlagda härord ni ngsförsla^en
yttrade embetsverken:

I fråga om värnskattens belopp öfverensstämmer det inom Generalstaben
upprättade, nu föreliggande förslaget, med de vid 1871 års riksdagar
framlagda allenast med den skillnad, att värnskatten i förstnämnda
förslag satts till lika belopp med bevillningen, under det att den i de
äldre förslagen var bestämd till allenast hälften deraf. Lämpadt efter nu
(år 1891) gällande bevillningsförordning skulle förstnämnda förslag innebära,
att värnskatten bestämdes dels till ett minimibelopp af 3 kronor,
dels ock så att skatten för enhvar, som erlade bevillning för inkomst
eller för fastighet till högre belopp än 3 kronor, utginge med lika belopp
som nämnda bevillning.

Bevillning utöfver 3 kronor erlägges för närvarande (år 1891) för
jordbruksfastighet af mer än 10,000 kronors taxeringsvärde, för annan
fastighet .och frälseränta med högre taxeringsvärde än 6,000 kronor samt
för inkomst af kapital eller arbete, hvars beskattningsbara belopp är hö°re
än 300 kronor. Då enligt § 11 i (år 1891) gällande bevillningsförordnfng
450 kronor af dylik inkomst äro fria från bevillning, såvida den skattskyldiges
årsinkomster, deri inbegripna äfven hustruns, understiga 1,200
kronor, samt vidare å ort, der bostadskostnaden är synnerligen hög i
jemförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, äfvensom i de fall,
der särdeles ömmande omständigheter förekomma, det bevillningsfria af -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

79

draget må ökas med högst 200 kronor, så följer häraf, att i de fall, der
den skattskyldige icke har annan inkomst än af kapital eller arbete,
kräfves för att bevillningsafgiften skall öfverstiga 3 kronor, att nämnda
inkomst taxerats till mer än 750 kronor eller, om högre afdrag än 450
kronor medgifvits, till ett belopp mer än 300 kronor större än sistnämnda
afdrag, således om högsta medgifna afdrag, 650 kronor, beviljats,
till mer än 950 kronor.

Med förslaget att låta värnskatten utgå med lika belopp som bevillningen,
om denna öfverstiger 3 kronor, åsyftas uppenbarligen att
lämpa värnskatten efter de skattskyldiges olika förmögenhetsvilkor och inkomstförhållanden,
så att en person i bättre ekonomisk ställning komme
att utgöra värnskatt till högre belopp än den mindre bemedlade. Detta
syfte skulle emellertid genom förslaget långt ifrån fullständigt uppnås.
Tvärtom skulle genom värnskattens bestämmande efter den skattskyldiges
bevillning, flera orättvisor uppkomma, beroende af de grunder, bevillningsförordningen
för bevillnings utgörande uppställer.

Sålunda utgöres bevillning för fastighet icke efter den inkomst,
fastigheten lemnar. Fastighetsbevillningen kan derför motsvaras i vissa
fall af en högre, i andra fall af en vida lägre inkomst, än som motsvarar
lika stor inkomstbevillning, och värnskatten skulle alltså kunna
komma att föranleda en föga jemlik beskattning för fastighetsegare, å
ena, och för dem, som erlade inkomstbevillning, å andra sidan.

Då vidare bevillning för fastighet utgöres med lika belopp, vare sig
fastigheten är belastad med skuld eller icke, skulle egaren till en betydligt
gäldbunden fastighet komma att erlägga lika stor värnskatt som den,
hvilken egde gravationsfri fastighet till samma taxeringsvärde.

Genom bevillningsförordningens föreskrift, att bevillning af jordbruksfastighet
skall utgå med 3 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet,
men af annan fastighet med 5 öre för hvarje 100 kronor af
taxeringsvärdet, komme dessutom värnskatten att för egare till jordbruksfastighet
stanna vid lägre belopp än för egare af annan fastighet till
samma taxeringsvärde, ehuruväl den senare fastighetens natur icke behöfde
medföra, att dess egare befunne sig i bättre ekonomiskt läge än
den förres.

Men äfven der inkomstbevillningen lades till grund för värnskatten,
skulle sådant leda till lika stora, om ej större, oegeritligheter. Detta
varder isynnerhet uppenbart, om man erinrar sig, att enligt bevillningsförordningens
bestämmelser bolag och juridiska personer skola sjelfva beskattas
för sin inkomst, och icke delegarne personligen. Den, som uppbär
inkomst från bolag, skulle således gå fri från värnskatt för denna inkomst,

so

Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 3.

under det att den. som hade inkomst af sådan beskaffenhet, att han derför
i egen person måste utgöra bevillning, linge värnskatten bestämd derefter.
En person med t. ex. 10,000 kronors inkomst af aktier sluppe således utgifva
högre värnskatt än 3 kronor, under det att den, som egde samma
inkomst af rörelse, som han sjelf bedref, finge betala sådan med 100
kronor, och den, som vore taxerad för 1,000 kronors inkomst af arbete
med 450 kronors afdrag, måste erlägga 5 kronor 50 öre i värnskatt.

Härjemte må icke lemnas oanmärkt, hurusom taxeringen af fastighet
och af inkomst esomoftast lemnar rum för befogade erinringar i fråga om
rättvisa och jemlikhet, beroende detta till stor del på att tillförlitliga och
fullständiga uppgifter icke äro för taxeringsmyndigheterna att tillgå. Eu
obillig och ojemn taxering blefve naturligtvis så mycket mera kännbar,
om densamma skulle ligga till grund icke allenast för bevillningen och
derefter utgående kommunala utskylder, utan äfven för värnskatten.

Af det anförda torde vara uppenbart att, om man vill låta värnskatten
utgå efter en persons inkomst, detta syftemål icke fullständigt
uppnås genom att bygga värnskatten på den allmänna bevillningens grund,
utan att för ett fullt tillfredsställande resultat i nämnda afseende vore af
nöden att företaga en upptaxering efter särskilda, derför stadgade grunder.

Om man emellertid, oafsedt de erinringar, som ofvan blifvit framstälda
emot lämpligheten deraf, att bevillningen lägges till grund för
värnskattens bestämmande, ville antaga denna grund, blefve åtminstone
oundgängligt att meddela en bestämmelse af innehåll, att. den, som egde
inkomst, för hvilken till följd af bevillningsförordningens föreskrift han
icke personligen utgjorde bevillning, skulle erlägga värnskatt till lika
stort belopp som den bevillningsafgift, hvilken skulle belöpa å nämnda
inkomst, derest vederbörande vore pligtig betala sådan.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida värnskatten ens i något fall
borde utgå efter inkomst, eller om den icke i stället borde uteslutande
erhålla formen af en personlig afgift. Till stöd härför skulle kunna anföras,
att värnpligten drabbar alla på ungefär lika sätt, och att derför
den afgift, som träder i dess ställe, borde vara lika för alla. Detta skulle
dock i sjelfva verket medföra en stor obillighet och visar sig ännu mindre
befogadt, om — såsom rigtigast torde vara — värnskatten betraktas ej
såsom en afgift, erlagd för befrielse från värnpligtens fullgörande, utan
såsom eu skattepålaga, införd för att, så vidt ske kan, utjemna värn- ,
pligtens tunga. Uppfattas värnskatten såsom eu skatt, bör densamma
ock ökas i mån af skatteförmågan, och till följd häraf torde densamma
böra utgå med högre belopp i mån af högre inkomst.

81

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Då emellertid värnskatten uteslutande skulle drabba personer i yngre
ålder, hvilka, såvidt de tillhörde de i ekonomiskt afseende bättre lottade
samhällsklasserna, i allmänhet under större delen af denna tid icke hafva
någon egen inkomst, utan äro i åtnjutande af underhåll från sina föräldrar,
torde det böi’a tagas i öfvervägande, om icke här såsom i andra länder,
der värnskatt införts, det borde föreskrifvas, att vid bestämmande åt
skattens belopp hänsyn skall i vissa Dill tagas till den skattskyldiges
föräldrars inkomst eller förmögenhet. Åtminstone torde detta vara en
väsentlig förutsättning för, att ett stadgande om värnskattens ökning i
män af en högre inkomst skulle medföra något mera afsevärdt finansielt
resultat. Att en dylik förhöjning i allt fall icke skulle komma att sa
synnerligen ofta inträda, torde man kunna sluta åt följande ur skatteregleringskomiténs
betänkande af den 13 september 1882 hemtade uppgifter
om antalet enskilde skattskyldige i riket ar 1879.

Antalet egare af jordbruksfastighet som nämnda år erlade bevillning,
understigande 3 kronor, uppgick till 259,289, antalet af dem, som

erlade från och med 3 till 10 kronor, till 34,093 och af dem, som erlade
högre bevillning, till 6,816. Hvad egare af annan fastighet angår, val’
antalet af dem, som erlade mindre än 1 krona i bevillning, 51,275, af
dem, som erlade från och med 1 krona till 5 kronor, 20,806 och af dem,
som erlade högre bevillning, 13,136. För dem, som erlade bevillning för
inkomst af kapital och arbete, understeg bevillningen 3 kronor för ett

antal af 136,515, för ett antal af 28,347 utgjorde den från och med 3
till 5 kronor, för ett antal af 32,144 från och med 5 till 10 kronor; för
37,709 uppgick den till högre belopp.

1 öfrig! kan vid de nu föreslagna bestämmelserna om värnskatt

erinras, dels att det icke torde vara billigt att ålägga dem värnskatt,
hvilka erhålla uppskof med inskrifning på den grund, att de äro sina
närmastes enda ekonomiska stöd; dels att, om äfven komiterades förslag,
att värnskatt skall åligga dem, som icke tilldelas beväringens första linie,
för inskrifningsåret och det derpå följande, kan sågas i visst afseende
hafva företräde framför Generalstabens förslag i denna del, enligt hvithet
värnskatt i hithörande fall skall utgå för hela beväringstiden, men med
blott halfva beloppet mot eljest, samt med undantag för de år, då den
värnpligtige är tjenstgörande, det förra förslaget likväl medför, att värnpligtig
kan för samma år blifva, skyldig såväl att utgöra effektiv tjenst
som att erlägga värnskatt; dels och slutligen att det icke torde vara öfverensstämmande
med värnskattens grund och natur, att befrielse ifrån densamma
skall kunna erhållas annorledes än för fattigdom, således icke, på
sätt äfven föreslagits, för lyte eller sjukdom.

Bih. till Ril-.vl. Prof. 1901. 1 Sand. 1 Afd. 3 Höft.

11

82 Konrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Härjemte synes det, derest värnskatt införes, vara förtjent af öfvervägande,
huruvida icke dylik skatt under någon lämplig form skulle
kunna påläggas dem, som från riket utvandra utan att hafva fullgjort
sin vårnpligt.

Sedan embetsverken anställt vissa, beräkningar angående den inkomst,
som genom en värnskatt i öfverensstämmelse med Generalstabens förslag
till ny härordning af år 1890 skulle kunna beredas statsverket, och som
de uppskattade till lägst 500,000, högst 1,000,000 kronor, fortsatte de
sålunda;

Äfven om inkomsten af värnskatten stege till detta belopp, lärer
den emellertid icke kunna sägas för statsverket blifva af någon mera afsevärd
betydenhet i finansielt hänseende. Huruvida vid sådant förhållande,
med genomförande hos oss af en mera utsträckt värnpligt,’ värnskatt bör
komma till stånd, torde alltså närmast böra göras beroende deraf, att för
denna skatt en lämplig form kän utfinnas. Att de nu föreslagna, till
embetsvérkens utlåtande föreliggande bestämmelser i detta syfte icke,
enligt embetsverköns mening, oförändrade kunna läggas till grund för eu
lag om värnskatt, följer af hvad ofvan anförts.

Slutligen anse sig embetsverken böra erinra derom, att, om en värnskatt
skall i vårt land införas, det äfven torde böra tagas i öfvervägande,
huruvida det lämpligen må stadgas, att den statsinkomst, som genom
värnskatten erhålles, får allenast för visst ändamål användas; och kunde
härvid tilläfventyrs ifrågasättas att använda denna inkomst för penningeaflöning
till de värnpligtige, som utgjorde krigstjenst.

II. Värnskattfrågan i Norge.

Genom en den 20 sistlidne oktober till norska stortinget, afbiten
nådig proposition föreslås stiftande af en lag om »vämpfigtsskatt». Beslutet
om aflåtande af sagda lagförslag har föregåtts af en grundlig förberedande
behandling, och i Väsentliga delar är förslaget affattadt på grundvalen af
en af en norsk militärstipendiät afgifven reserapport angående ifrågavarande
förhållanden i Schweiz, Österrike-Ungern, Serbien, Italien, Frankrike och
Tyskland och dessas tillämplighet för Norge.

Lagförslaget innehåller i hufvudsak följande.

83

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Värnskatt erlägges af förvärfsduglige värnpligtig^ som icke fullgöra
den personliga tjenstepligten. Endast de, som i värppligtslagen äro frikallade
— statskyrkans ordinarie piaster och teologie professorer samt
lotsåldermän och fasta lotsar — äro från skatten befriade.

Värnpligtige, som vilja utvandra efter fylda 18 år — den tidpunkt
då värnpligten börjar — men före utgången af de 12 första värnpligtsåren,
betala skatt för återstoden af de 12 åren. ; , ,

De hvilkas förvärfsförmåga är i väsentlig grad nödsatt, betala halt
värnskatt, så ock ynglingar mellan 16 och 18 år, som vilja, utvandra..

Befriade från skatten äro förvärfsodugliga krymplingar och svagsint!!
samt värnpligtige, hvilka på grund af under tjenstgöring ådragen skada
eller sjukdom frikallas från värnpligtens vidare fullgörande.

Skatten erlägges i allmänhet årligen för hvarje af de 12 första värnpligtsåren.
Utvandrare betala pa en gång för de år, som vid tiden för
utvandringen återstå af de 12 första värnpligtsåren.

Skatten påföres och uppbäres i sammanhang med och efter samma
regler som öfriga ordinarie utskyld’ — förutsatt att stortinget bestämmer
att en del af skatten skall utgå efter förmögenhet och inkomst — men är
förfallen först 3 månader efter den vanliga statsskatten. Föräldrar äro ansvariga
för hos dem boende söners skattebetalning. I samma syfte kunna
arbetsgivare åläggas att innehålla tjenares o. s. v. aflöning.

Samma tjensteman, som uppbära de vanliga utskylderna, uppbära

värnpligtsskatten.

Inkomsten af värnpligtsskatten af sättes till en fond, som med stoltingets
begifvande användes för försvarsändamål.

Lagen skulle tillämpas första gången på 1902 års klass och efter
den 1 april sagda år på utvandrare, som icke tillhöra äldre årsklasser än
1902 års.

Vid lagförslagets föredragning yttrade chefen för norska försvarsdepartementet
bland annat följande:

Den fundamentala förutsättningen och hufvudmålet för de nutida
värnpligtssystemen vore att med afseende på värnpligtsbördan uppnå likhet
för alla. Såväl i Norge som i andra länder hade man eftersträfva! att
aflägsna alla orättvisor i detta afseende. Och dock undginge en stor del
af den manliga ungdomen i värnpligtsåldern — mellan V* och it aflida
styrkan — den militära tjenstgöringen helt och hållet. För att såvidt
möjligt råda bot för denna orättvisa hade flera europeiska stater under de
senare åren infört värnpligtsskatt.

84

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Gilvetvis före!linnés ett missförhållande mellan den medborgare, som
fullgjorde sin värnpligt, och den, som derifrån frikallades, och något borde
göras för att afhjelpa detsamma. o Men svårigheten vore att afgöra, huru
detta ändamålsenligen skulle ske. A ena sidan vore det tydligt, att större
likhet i fråga om värnpligtsbördan allenast stode att ernå genom ett ekonomiskt
offer af de frikallade, men å andra sidan finge värnpligten icke
betraktas såsom en börda, utan som eu rättighet, hvadan densammas fullgörande
med penningar skulle kunna verka nedsättande. Emellertid måste
framhållas, att värnpligtens fullgörande medförde såväl eu personlig börda
som eu ekonomisk förlust. Den frikallade måtte gerna varda fri från det
personliga offer, som icke stode i hans magt att fullgöra, men borde deremot
icke fritagas från den ekonomiska uppoffringen. Ty under det lian
ostörd kunde fortsätta sitt arbete, sina studier o. s. v. och såväl i fred
som under krig kunde egna sig åt sitt enskilda förvärf, rycktes hans värnpligtig6
kamrat bort derifrån. Värnpligtsskattens teori skulle lämpligen
så kunna uttryckas: »Den, som fullgör sin värnpligt, värnar sitt land både
med arm och pung; den frikallade befrias från att värna med armén, men
pligten att värna med pungen qvarstår och måste fullgöras.»

Detta åskådningssätt finge sitt uttryck i sjelfva namnet, om benäinnämningen
värnpligtsskatt infördes.

Vid afgörandet af hvad som lämpligen borde inflyta i förevarande
lag och hvad som borde finna plats i eu eventuel skatteförordning, hade
man fristat särskild vigt vid, att lagen i fråga borde utgöra eu del af värnpligtslagstiftningen.
Uppfattningen vore den, att skatt endast påfördes för
en budgettermin i sender, hvadan beträffande värnpligtsskatten icke blott
skattesatserna utan också en del bestämmelser, om huru den ekonomiska
värnpligtsbördan skulle uttagas, borde blifva föremål för hvarje stortings
afgörande.

De föreslagna bestämmelserna om, hvilka som borde erlägga hel eller
half värnskatt och hvilka som borde från skatten helt och hållet befrias,
både vid granskning inom finansdepartementet ansetts ''icke böra i lagen
inflyta. Men då, såsom i lagförslaget förutsattes, åt hvarje ordinarie storting
öfverlätes att fastslå, såväl om värnskatt under året skulle utgå som
ock skattens belopp, och om den skulle erläggas som personskatt, förmögenhets-
eller inkomstskatt, torde man icke träda grundlagen för nära
genom ofvan berörda bestämmelser. Ihågkommas borde, att lagen i fråga
icke kunde betraktas som en vanlig skattelag utan såsom en värnpligtslag
afsedd att utjemna den militära tjenstgöringsbördan genom att pålägga

85

Kom/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

den värnpligtige, som ej gjorde personlig tjenst, ett ekonomiskt offer svarande
mot det, som den tjenstgörande måste underkasta sig.

Att lagen i fråga vore en värnpligtslag, framginge också af åtskilliga
i det följande berörda bestämmelser. Sålunda kunde icke, liksom i
fråga om de vanliga beskattningslagarna, denna skatt påläggas hvarje inkomstbringande
verksamhet, utan måste densamma knyta sig till den
värnpligtiges person. Den skulle sålunda tråda i kraft och upphöra efter
samma grunder, som vore för den personliga värnpligten gällande. De
skattskyldige skulle alltså utgöra sin ekonomiska värnpligt efter enahanda
grunder som den personliga tjensten. De komme att underkastas kontroll
i samma afseenden med hänsyn till vistelseort och vore i sådant hänseende
underkastade krigslag.

På grund af anförda förhållanden borde reglerna för vämpligtskatten
i lag stadgas, hvadan bestämmelserna huru skatten skulle utgå så vidt
möjligt borde i lagen inflyta.

Efter denna allmänna motivering för lagens hufvudgrundsatser, behandlade
föredraganden dess särskilda bestämmelser.

Lagen kunde endast omfatta värnpligtige personer inom värnpligtsåren.
Af dessa skulle hvar och en, som icke personligen gjorde tjenst,
vare sig på grund af bristande tjenstbarhet eller annan orsak, vara skattepligtig.
Skattens normalbelopp borde på den grund så bestämmas, att
densamma motsvarade den ekonomiska förlust, som i medeltal belöpte sig
på dem som fullgjorde personlig tjenst. Som värdemätare kunde lämpligast
begagnas förhållandena vid infanteriet, hvilket truppslag hufvudinassan
af de värnpligtige tillhörde.

1 den ofvan berörda rapporten föreslogs, att vid sidan åt inkomstoch
förmögenhetsskatt måtte bestämmas en personskatt om 50 till 60 kronor
för sådana frikallade, som vore fullt arbetsföra.

År 1889, då rapporten afgafs, hade infanteriet sammanlagdt 114
öfningsdagar, hvartill kommo i medeltal 4 gånger 4 marschdagar, hvadan
den nyss angifna personskatten skulle, fördelad på sammanlagda antalet
160 dagar, uppgå till 40 ä 50 öre för försummad arbetsdag. Ett sådant
belopp för militär tjenstgöringsdag kunde anses skäligt,.

Den nuvarande tjenstgöringstiden vore 144 öfningsdagar och 16
marschdagar eller tillsammans 160 (lagar. En personskatt, beräknad efter
45 öre för dag, skulle sålunda belöpa sig på 72 kronor, hvilket belopp
skulle kunna anses lämpligt.

Efter gällande värnpligtslag tillhörde den värnpligtige under 12 år
linien och landtvärnet. Lämpligast syntes vara att fördela skatten på

86

Ko hi/1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

dessa 12 År. Den ur liga personskatten skulle således blifva 6 kronor för
fullt arbetsför frikallad. (Såsom jemförelse anfördes, att motsvarande skattebelopp
i Schweiz vore 6 francs.)

Den ifrågavarande skatten skulle först och främst åsyfta att pålägga
de frikallade en lika stor ekonomisk uppoffring, som de vore underkastade,
Indika fullgjorde värnpligten, men borde skattebeloppen rättvist fördelas
äfven mellan de sålunda skattepligtige, så att ej deri ene mera betungades
än den andre. Frågan blefve då, om en personlig skatt ensam vore egnad
att åstadkomma denna likställighet, eller om icke vid sidan af densamma
skulle ifrågasättas eu inkomst- och förmögenhetsskatt.

Detta spörsmål vore beroende af, huruvida en förmögen eller väl
aflönad värnpligtig åsamkade sig större ekonomisk förlust under sin värnpligtstjenstgöring
än den, som representerades af en vanlig arbetslön. Svaret
härå torde blifva, att den förmögne bringade ett större offer än den obemedlade.
Den väl aflönade vunne genom frikallelsen förhållandevis mycket
och den illa aflönade litet; den förmögnes risk, då han måste lemna skötseln
af sill förmögenhet, vore förhållandevis stor, deu obemedlades deremot
ringa. För att råda hot för denna orättvisa och åstadkomma likhet i
värnpligtsbördan kunde man följaktligen ej nöja sig med endast en personskatt,
utan måste man särskildt fästa afseende vid inkomst och förmögenhet.

I fråga om värnpligtsskatten framstälde sig helt naturligt det spörsmålet,
om vid bedömandet af den värnpligtiges ekonomiska ställning det
öfverhufvud skulle vara tillräckligt att taga hänsyn till allenast hans egna
förmögenhetsvilkor, eller om det icke funnes skäl att äfven fästa afseende
vid föräldrars eller andra slägtingars, och huruvida icke på grund häraf
sonen till förmögna föräldrar borde skatta, änskönt hans egna förhållanden
icke dertill gåfve anledning.

Angående denna fråga åberopade föredraganden den ofvan anförda
reserapporten, i hvilken följande förslag framstäldes. I lag vore stadgadt,
att den som hade bröstarfvingar icke iinge borttestamentera mer än 1 4 af
sin egendom, hvadan sönerna redan under föräldrarnes lifstid vore i besittning
af fördelar, som icke torde böra lemnas obeaktade. Att rättvist uppskatta
denna fördel vore vanskligt, alldenstund vid föräldrarnes frånfälle
ju dessas ekonomi kunde vara vida olika mot vid den tid, då sönernas
värnpligtsskatt skulle fastställas. Enär man emellertid måste taga i betraktande,
att förmögenhet lika väl skulle kunna ökas som minskas, och att
ofta nog den i lag tillåtna borttestamenteringsrätten ej toges i anspråk,
då bröstarfvingar funnes, skulle dock utsigten till arf i hvarje fall kunna
betraktas så viss, att man utan betänklighet skulle kunna uppgöra eu
sannolikhetsberäkning i berörda afseende.

87

Kargt. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 3.

Om man då frånräknade dels den fjerdedel, som enligt lag kunde
borttestamenteras och dels ytterligare en fjerdedel, med hänsyn till möjligheten
af förmögenhetens minskande under föråldrarnes lifstid, återstode 50
procent af förmögenheten såsom ett i genomsnitt säkert påräkneligt framtidsarf
att fördela på antalet barn. En dylik beräkningsgrund vore gällande
i Schweiz. Gifvetvis skulle den frikallade skatta äfven för eventuel
befintlig egen förmögenhet.

Föredraganden fann det ofvan angifna förslaget till beskattningsprincip
teoretiskt riktigt, men ansåg, att detsamma i praktiken skulle varda
svårt att tillämpa, särskild! med afseende på erhållande af för taxeringen
behöfliga upplysningar. Den skattskyldige skulle dessutom icke utan skäl
kunna påstå, att all rättfärdighet vore uppfyld, då han förutom personskatt
betalade tilläggsskatt, för hvad han sjelf förtjenade eller egde. Det skulle
synas hårdt att äfven behöfva skatta, för hvad som kunde komma på hans
lött efter föräldrarne, och hvaraf han i värsta fall kanske icke skulle få
ett öre. Dessutom vore beskattning af ett väntadt arf för norsk beskattningslag
tillförene främmande.

Att på grund häraf skatt allenast utginge för egen förmögenhet
eller inkomst, skulle kunna tyckas orättvist hårdt drabba de obemedlade i
jemförelse med de mera bemedlade, ty under de första värnpligtsåren hade
flertalet icke någon egen förmögenhet. Och hvad beträffar inkomst förtjenade
i regeln de obemedlades söner förhållandevis mera än de bemedlades.
De förra måste nemligen så tidigt som möjligt sjelfva förskaffa sig
sitt uppehälle, under det de senare ännu icke afslutat sin uppfostran och
allt fortfarande underhölles af sina föräldrar. Detta missförhållande skulle
likväl varda rättadt under de senare värnpligtsåren, i det de förmögnes
söner då efter en dyrbar uppfostran hade ernått större årsinkomster än de
obemedlades. Förhållandet skulle äfven kunna utjemnas under de första
värnpligtsåren, om man vid skattens bestämmande också toge i betraktande,
hvad en skattepligtig, som helt och hållet eller delvis försörjdes af föräldrarne,
på detta sätt kunde anses erhålla. Emellertid vore enligt föredragandens
åsigt icke en dylik åtgärd lämplig, enär densamma skulle allt
för mycket försvåra uppskattningen.

I öfverensstämmelse med hvad nu vore anfört, hade man tänkt sig,
att vämpligtsskatten skulle bestå af en årlig personafgift och en årlig afgift
i förhållande till den skattskyldiges inkomst och förmögenhet. Denna bestämmelse
både emellertid icke influtit i lagförslaget, enär beslut härom
skulle fattas vid årliga bevillningar, hvarigenom tillfälle gåfves att göra af
erfarenheten föranledda ändringar.

88

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

Såsom en antaglig och rättvis inkomst- och förmögenhetsskatt (på
såväl egen som föräldrars förmögenhet) angafs i rapporten en krona på
100 af inkomst och en krona på 1,000 af förmögenhet, och skulle inkomst
intill 500 och förmögenhet intill 1,000 kronor vara befriade från denna
tilläggsskatt.

Om dessa nu angifna skattesatser eller andra komme att läggas till
grund för sagda bevillning, skulle såsom nämndt årligen afgöras. Dock
påpekades, att ur enkelhetens synpunkt vore det fördelaktigt, att man såvidt
möjligt utförde taxeringen för värnpligtsskatten efter samma grunder, som
gälla för statsskatten. Helt och hållet vore dock detta icke möjligt, i
det värnpligtsskatten uteslutande knöte sig till personen, hvadan inkomst
af aktier o. d. måste uppskattas i likhet med annan inkomst.

Sedan taxeringen af beskattningsbar inkomst och förmögenhet skett,
skulle skattebeloppet fastslås till vissa procent deraf. Härvid borde värnpligtsskatten
utgå till mindre belopp än statsskatten, och hade man tänkt
sig, att den kunde bestämmas till viss del, exempelvis 1//4, af statsskatten.

Att vid detta förhållande taga exempel från något annat land vore
knappast lämpligt, då så många lokala faktorer härvid inverkade. Dock
förtjenade anföras, att i Schweiz utginge nu berörda skatt med 1,50 francs
för 100 af inkomst och samma belopp för 1,000 francs af förmögenhet.
Inkomst intill 600 och förmögenhet intill 1,000 francs voro skattefria.

Om, såsom föreslogs, skattesatserna årligen bestämdes, kunde ju desamma
under särskildt tryckande förhållanden nedsättas eller möjligen helt
och hållet eftergifvas. A andra sidan blefve det möjligt att höja desamma,
då så påfordrades, något som kanske borde ifrågakomma i krigstid.

Såsom nämndt ansågs det rättvist, att skattens storlek gjordes beroende
af den skattskyldiges större eller mindre grad af förvärfsduglighet, och
hade man, med Österrike såsom förebild, ansett sig lämpligen kunna föreslå
indelning i fullt arbetsföre, mindre arbetsföre och icke arbetsföre. De fullt
arbetsföre skulle erlägga hela skatten, de mindre arbetsföre half skatt och
de icke arbetsföre befrias från skatt. Äfven borde den, som på grund af
i tjensten ådragen kroppsskada eller sjukdom blefve oduglig till krigstjenst,
frikallas från att erlägga skatt.

Äfven kunde ifrågasättas, huruvida den angifna indelningen i kategorier
borde gälla allenast personskatt, då ju den öfriga skatten skulle
utgå efter den verkliga inkomsten eller förmögenheten. I lagförslaget
hade man emellertid icke funnit lämpligt att i detta hänseende göra åtskilnad
på personskatten och på inkomst- och förmögenhetsskatten.

Beträffande sådana värnpligtige, som icke fullgöra mer än en del
af den personliga tjensten, och följaktligen enligt skattens natur också

89

Korist. Maj:t.s Nåd. Proposition N:o 3.

borde blifva endast delvis skattepligtiga, skulle man utgå från tjenstgöringstiden
vid infanteriet, så att den, som fullgjorde kortare tjenstgöring än
hälften af infanteriets, skulle erlägga half värnpligtsskatt.

Härvid borde den sammanlagda tjenstgöringstiden under alla värnpligtsåren
blifva bestämmande.

Då skattens storlek berodde på graden af arbetsduglighet, vore af
vigt, att på ett bindande sätt kunna afgöra denna angelägenhet. Detta
afgörande torde böra trätfas af samma myndighet, som bestämmer kassation
af värnpligtige, o. a. d. Om sedermera omständigheter skulle för den
värnpligtige inträffa (sjukdom, olycksfall), som kunde föranleda öfverföring
till en lägre klass af arbetsförhet eller till arbetsoduglighet, vore billigt
att tillstädja förnyad pröfning af ifrågavarande värnpligtige i berörda
hänseende.

Att utvandrare skola åläggas betala värnpligtsskatt ansågs sjelfkärt,
och det kunde till och med finnas skäl för att för dem uppställa särskilda
och strängare bestämmelser. Ty bland dem förefunnos icke blott till krigstjenst
oduglige utan i minst lika stort antal fullt tjensteduglige, som efter
att hafva erhållit sin uppfostran undandrogo sig den militära skyldigheten
mot fosterlandet. Det stora flertalet utvandrare utflyttade under de lefnadsår,
som närmast föregå inskrifningen. För att åstadkomma rättvisa
vore det nödvändigt att redan dessförinnan beskatta dem. Ett rimligt tillvägagående
syntes vara att låta skattepligten inträda vid 16 års ålder, så
att hvar och en, som efter nådda 16 år önskade utvandra, skulle erlägga
skatt för de kommande värnpligtsåren. Då det emellertid skulle kunna
anses hårdt att utkräfva hel värnpligtsskatt af utvandrare redan vid 16 års
ålder, föreslogs, att endast half skatt skulle utgå för utvandrare i åldern
16 till 18 år, men efter fylda 18 år hel skatt. Af praktiska skäl måste
beträffande utvandrare skatten uttagas en gång för alla före affiyttningen
ur riket, och beräknas för samtliga 12 år (eller så många som vid affiyttningen
återstå) efter årets skattesatser. Vore utvandrare ännu icke
inskrifven, skulle han i detta hänseende behandlas, som om han varit
inskrifven vid infanteriet. I det fall att han icke skulle vara arbetsför,
fri kallades han från skatten.

Äfvenledes borde stadgas, att innan tillstånd till utflyttningen meddelades,
skatten skulle antingen i sin helhet vara inbetald eller ock att
fpr hela skatten eller återstående del deraf godtaglig borgen skulle ställas.
Aterkomme utvandrare före värnpligtstidens slut, vore fråga, huruvida
han i dylikt fall skulle återfå någon del af erlagd skatt. Sålunda skulle
kunna ifrågasättas att återbetala till honom skatten för de år, under hvilka

lull. till Rikstl. Prof. 11)01. 1 Sami. 1 A/d. 3 Haft. 12

90

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

han efter hemkomsten fullgjorde sin tjenstgöringsskyldighet, och i fall han
icke gjorde tjenst, likställa honom med öfriga hemmavarande frikallade.
Emellertid skulle ett dylikt förfarande vålla stora praktiska olägenheter,
hvadan föreslogs, att af en gång inbetald skatt under inga omständigheter
afdrag eller återbetalning finge ske.

Vid försenad inskrifning, på grund af utvandring, utrikes sjöfart
o. d., borde beskattningen först vid tidpunkten för inskrifningen kunna
träda i kraft. Hade nemligen frånvaro från inskrifningen egt rum med
laga förfall, blefve den värnpligtige i fråga- enligt gällande lag efter fylda
32 år fri från inskrifning, i hvilket fall han också borde befrias från
vftrnpligtsskatt. Blefve han inskrifven vid så långt framskriden ålder, att
han icke skulle hafva haft 12 värnpligtsår qvar, borde äfven i motsvarande
grad skattepligtens varaktighet afkortas.

Tidpunkten för skattskyldighetens inträdande såväl som dennas varaktighet,
borde bestämmas efter enahanda regler, som enligt värnpligtslagen
gälla för den personliga värnpligten i samma hänseende, hvarvid dock värnpligtsskatten
skulle gälla allenast de 12 första värnpligtsåren.

Beträffande lagens tillämpning anförde föredraganden följande:

Det vore naturligt att i största möjliga utsträckning låta de för den
vanliga beskattningen gällande »bestämmelserna blifva tillämpliga-också på
värnpligtsbeskattningen. Skatteindrifningen skulle sålunda ske af samma
myndighet, som uppbär statskatten.

Skulle det beslutas, att värnpligtsskatten skulle utgå såsom en till
sit-t belopp bestämd årlig personskatt, kunde de militära myndigheterna
insända uppgift å de skattskyldige till vederbörande uppbördsman, i det
nemligen i och med inskrifningsförrättningen i detta fall beskättningsfrågan
vore afgjord. Emellertid hade man hållit: före, att äfven inkomst- och
förmögenhetsskatt borde påföras, hvarför om så blefve beslutadt, taxeringen
skulle göras inom kommunerna i samband med den ordinarie bevillningen,
hvarvid dock, på grund af värnpligtsskattens natur, beskattning äfvenledes
borde ega rum för inkomst af aktier o. d.

Kontrollen öfver de skattepligtige skulle ske genom vederbörlig
militär myndighet (områdesbefäl eller inskrifningsmyndighet), hvilken till
taxeringskomitéerna skulle öfversända listor öfver årets skattskyldige, i
hvilka äfven angåfves, till hvilken klass hvar och en med afseende på graden
af arbetsduglighet skulle hänföras.

91

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Kontrollen öfver skattens inbetalning borde så ordnas, att sedan
taxeringen vore verkstad, de ofvannämnda listorna med anteckning åt
taxeringskomitéerna om skattebeloppen öfversändes till uppbördsmännen,
hvilka °efter afslutad uppbörd skulle anmäla utfallet till de militära
myndigheterna, hvilka i sin ordning härom egde att föra anteckningar i
rullorna.

För att frågan angående värnskattens påförande och uttagning skulle
hinna fullständigt utredas och behöfliga förordningar i detta afseende utarbetas,
borde densamma träda i kraft först med 1902 års klass.

Beträffande det ansvar, som kunde åläggas föräldrar, arbetsgivare
in. fl. med afseende på skattebeloppens erläggande, föreslogs, att föräldrar
hvilkas söner bodde i hemmet eller erhöllo underhåll, skulle göras fullt
medansvariga såväl för personskatten som för inkomst- och förmögenhetsskatten,
skolande dock föräldrarnes betalningsskyldighet först inträda, om
icke beloppet kunde utkräfvas af sonen. Vidare ansågs, att arbetsgivare
borde förpligtas till att, derest uppbördsman så påfordrade, innehålla skattebeloppet
af skattskyldig tjeflares lön.

Angående preskriptionstid för förfallen skatt borde densamma inträda
först med utgången af 12. värnpligtsåret.

Såsom förut vore påvisadt, borde erläggande af värnpligtsskatt betraktas
såsom fullgörande af värnpligt, hvarför också de skattskyldige
skulle rullföras och redovisas af militärmyndigheterna, På grund häraf
borde de skattpligtige åläggas inställelse till mönstring o. s. v. alldeles på
samma sätt som öfriga värnpligtige. Denna militära kontroll vore da att
betrakta som militär tjenstgöring, hvadan de med afseende på densamma
borde underkastas krigslag. Öfverträdelser kunde i regeln försonas med
böter, hvilka skulle läggas till den fond, som bildades genom influten
värnpligtsskatt.

Försvarsdepartementet hade vidare anmodat generalkrigskommissarien
att beräkna och inkomma med uppgift på antalet skattpligtige enligt lagförslagets
bestämmelser, för att man skulle kunna göra ett öfverslag åt
värnpligtsskattens belopp. Sagda undersökning hade gifvit vid handen, att
1899 års rekrytklass utgjorde sainmanlagdt 23,369 man. Af dessa kunde
allenast, efter vederbörliga afdrag, omkring 9,500 man beräknas blifva
skattskyldiga, af hvilka omkring 2,100 skulle vara i mindre grad arbetsföra
och sålunda erlägga blott half skatt.

Detta gälde den yngsta värnpligtsklassen. hör hvar och en af de
följande elfva klasserna måste afdrag göras för dödsfall, nedsatt förvärfs -

92

Kontjl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

förmåga o. s. v. På grund häraf torde man med afseende ä sammanlagda
antalet skattskyldiga i alla tolf värnpligtsklasserna lämpligen kunna räkna
med siffran 100,000.

Med denna beräkningsgrund och ofvan anförda proportion mellan
dem, som skulle betala hel, och dem, som skulle betala half värnpligtsskatt,
komme den sammanlagda årliga per sonskatten att belöpa sig på öfver
500,000 kronor, efter beräkning af 6 kronor som hel personafgift. Hur
stoi*t belopp, som skulle kunna inflyta genom inkomst- och förmögenhetsskatten,
torde icke med tillräcklig nöjaktighet låta sig beräkna, såsom i
första hand beroende af hvilken procentsats som för densamma faststäldes.

På grund af det sålunda anförda, gjorde chefen för norska försvarsdepartementet
framställning om proposition till Stortinget af förenäihnda
lagförslag, hvilket af regeringen bifölls.

III. Värnskattfrågan i utländska härordningar.

Frankrike.

Enligt värnpligtslagen den 15 juli 1889 och cirkulär den 7 februari
1898 erlägges värnskatt (»taxe militaire») af värnpligtige, som på grund
af uppskof, frikallelse omedelbart eller efter viss tids (i regeln 1 års)
tjenstgöring, för studier eller af familjeskäl m. in., helt och hållet eller
delvis undgå tjensten i aktiva arméen. Från värnskatten befrias familj estöd,
erkändt fattiga och värnpligtige, som hemförlofvats på grund af i
tjensten ådragen skada eller sjuklighet eller af budgetshänsyn.

Värnskatten, som numera (efter 1898) erlägges under högst 3 år —
deri erlades före 1898 under 17—19 år, d. v. s. ända till inträdet i territorialarméens
reserv — består af:

en bestämd, personlig afgift om 6 fr. (4,30 kronor);
en afgift, som rättas efter vederbörandes förmögenhet (enligt 1898
års bestämmelser 3 gånger vederbörandes personliga och bostadsskatt); samt
omkostnad sprovision af 8 % å skattebeloppet.

Härtill kommer, om föräldrarne lefva, ett tilläggsbelopp i förhållande
till den del af föräldrars förmögenhet, som anses belöpa sig på hvarje barn.
Föräldrar och målsmän äro ansvariga för skattens betalning.

93

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

Skatten uppbäres för år i den kommun, der den skattskyldige vid
början af året har sitt hemvist.

Vårnskatten lärer icke hafva lemnat så stor inkomst, som man påräknat
vid skattens lagstadgande. Åtminstone delvis säges detta missförhållande
böra tillskrifvas mindre rigtigt förfarande af de civila myndigheter,
som skolat tillämpa lagen.

Österrike-Ungern.

Värnpligtige, som vid inskrifning eller sedermera kasserats på grund
af krigstjenstoduglighet — undantagandes då odugligheten hårrör af i
tjensten ådragen skada eller sjuklighet —, som utvandra eller som af andra
orsaker helt och hållet eller delvis icke fullgöra sin personliga tjenstepligt,
erlägga värnskatt (»militärtax») intill inträdet i landstormen, d. v. s. mellan
21—32 året, motsvarande tjenstetiden i linien, liniens reserv och landvärnet
(dess reserv). Storleken af skatten lämpas efter förmögenheten och utgör
från 1—100 gulden (1,78—178 kronor). I Ungern utgör dock lägsta skatten
3 gulden (5,34 kronor). I Bosnien och Herzegovina finnes ej värnskatt.

Värnskatten erlägges af de österrikiska värnpligtige — bestämmelserna
för Ungern äro något olika — med belopp af 1, 2, 3, 5, 10 gulden
eller jemn mångfald af sistnämnda siffra intill 100 gulden, allt eftersom
den skattskyldige hänföres till den ena eller andra af de 14 klasser, efter
hvilka skatten beräknas. Till lägsta klassen hänföras de, hvilkas inkomster
icke öfverstiga en vanlig daglönares, och som ej betala direkt skatt. För
öfrigt beräknas värnskatten till 10 % af vederbörandes direkta skatt. Föräldrar,
far-, mor- eller styfföräldrar skola, om den värnpligtige erhåller
sitt underhåll af dem, betala hans värnskatt under så lång tid, som de
enligt allmän lag äro förpligtigade att bidraga till hans försörjning, i''
hvilket fall skattens storlek lämpas efter 10 % af den andel af föräldrarnes
o. s. v. förmögenhet, som belöper sig på hvarje af dem försörjdt barn.

Från värnskatt befrias värnpligtige, som åtnjuta fattigunderstöd
eller eljest äro af fattigdom eller sjuklighet oförmögna att ombesörja sitt
underhåll.

Värnskatten uppbäres i sammanhang med uppbörden af de direkta
skatterna, och afsättes af densamma årligen 2,000,000 gulden till en fond
för invalider samt officerares enkor och omyndiga barn, äfvensom för i
krig fallna eller af sår aflidna befäls och värnpligtiges familjer.

Värnskatten leinnar en årsinkomst af omkring 4,000,000 gulden
(7,000,000 kronor).

94

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.

Schweiz.

Värnskatt erlägges af en hvar värnpligtig mellan 20—44 år —
motsvarande tjenstetiden i linien (»Auszug») samt i landvärnets 1. och 2.
uppbåd —, som af en eller annan anledning icke fullgör aktiv tjenstgöring.
Befriade äro värnpligtige, som åtnjuta fattigunderstöd eller i öfrigt äro
oförmögna till sitt uppehälle; värnpligtige, hvilka skadats under tjenstgöring
m. fl.

Värnskatten består af:

a) personlig skatt af 6 francs (4,30 kronor);

b) tilläggsbevillning, beräknad efter vederbörandes förmögenhet eller
inkomst med 1,5.0 franc £ör 1,000 francs kapital eller 100 francs inkomst.
Kapital under 1,000 francs (720 kronor) och årsinkomst under 600 francs
(430 kronor) äro dock skattefria. Dertill finnes ock ett bestämdt maximivärde,
i det värnskatten icke får öfverstiga 3,000 francs (2,160 kronor).

Skattskyldigs förmögenhet beräknas efter hans fasta ooh lösa egendom
med afdrag för skuld. Dock uppskattas härvid jordbruksfastighet,
sedan hypoteksskuld afdragits, till endast 75 % af saluvärdet, och redskap
m. in. för hushållningen tagas icke i beräkningen.

Föräldrars (eller far- och morföräldrars) förmögenhet tages ock i
anspråk, och beräknas härvid halfva beloppet af den andel, som belöper
sig på hvarje barn. Om den skattskyldiges fader utgör personlig krigstjenst
eller, sjelf betalar värnskatt, erlägger han dock icke dylik skatt för
sin son.

Mellan 32 44 år betalas blott half värnskatt; så ock om värnpligtig

tjenstgjort, minst 8 år och derefter kasserats för tjensteoduglighet eller erhållit
viss tids befrielse från tjenstgöring.

Skatten uttages genom kantonalmyndigheterna. Den skattskyldiges
föräldrar äro ansvariga för skatten, om den förre är omyndig eller bor i
sina föräldrars hem.

Värnskatten lemnar en årsinkomst af omkring 2,250,000 kronor, deraf
hälften tillfaller kantonen, och återstoden ingår till förbundskassan samt
åtminstone delvis afsättes till en militärpensionsfond.

Bulgarien Värnskatt

erlägges af för lyte eller sjukdom kasserade värnpligtige,
undantagandes dem, som äro vanföra eller familjestöd.

Skatten, som erlägges under 10 år, motsvarande tjenstetiden i linien
och liniens reserv, vexlar efter förmögenhetsvilkoren i 10 särskilda skattegrupper:
från 10 till 500 francs per år.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

95

Grekland.

Värnskatt erlägges af hvarje ersättningsreservist, d. v. s. af värnpligtig,
som approberats, men éj ingått i linien eller liniens reserv, vare
sig på grund deraf att han är familjestöd eller vid lottdragningen undgått
inträde i stående hären. ■;.Vlr;\ .. .

Skatten erlägges i ett för allt. Den utgår efter förmögenhetsvilkor
och vexlar mellan 150—1,000 francs.

. ii'' ■: . . •'' V* ''-rftf* 4-V ?W.. • "IM. i* ''2-;?;*•>* '' i''T

Portugal.

Värnskatt erlägges af värnpligtig, som befrias från värnpligtens fullgörande
eller från tjenstgöringen i fred, eller som erhåller uppskof.

* Vanföra och fattiga befrias från värnskatt.

Skatten utgår under hela värnpligtstiden, 12 år, motsvarande tjenstetiden
i linien samt i 1. och 2. reserven, med 10—12 . kronor årligen.

Inkomsten af värnskatten uppgifves till 400,000 kronor per år.

*?<; v.;. . * • .4 V. 3*> *-*. - :: '' "J-•* >■*”'' -V>i * ■ •• x. ■ ■ *

» Rumänien.

• • AV .. , '' j. >. i., ^ i t, «''}

Värnskatt erlägges af värnpligtige, som erhållit befrielse från eller
uppskof med tjenstepligtens fullgörande, äfvensom af judar.

Fattiga befrias från värnskatt.

Skatten utgår under 9 år, motsvarande tjenstetiden i linien och
liniens reserv. Den utgör vid befrielse 72 kronor årligen ocli vid uppskof
144 kr. för hvart och ett af de år, hvarunder uppskof beviljas.

... -V, ; '' , ■ •• .s t* ;.r . * >•«,• f* : vs.» 4

Serbien.

Värnskatt erlägges mellan 20—50 år, d. v. s. motsvarande hela värnpligtstiden,
af hvarje värnpligtig, som helt och hållet eller delvis frikallats
från tjenstepligtens fullgörande.

Endast, de, som under tjenstgöring blifvit vanföra, befrias från
värnskatten.

Värnskatten belöper sig till 10 procent af den vämpligtiges öfriga
skattcumgälder.

96

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.

IV. Slutsatser.

Af den i det föregående lemnade redogörelsen torde framgå rättmätigheten
af, att den, som af en eller annan anledning icke kommer att
genom personlig tjenstgöring fullgöra sin värnpligt, i stället bör vara
underkastad en ekonomisk uppoffring svarande åtminstone till en viss
grad mot den, som skulle hafva drabbat honom, i den händelse han
fullgjort _ värnpligtstjenstgöringen. Införandet af lag om värnskatt år en
fullständigande del af värnpligtslagstiftningen, synnerligast som § 3 i
värnpligtslagen, jemförd med § 1, gifver vid handen, att den som frjkallas
från värnpligtens fullgörande, derigenom icke upphör att vara värnpligtig,
på grund hvaraf de skyldigheter, som i öfrigt skulle kunna anses
åligga värnpligtig, hvilken varder befriad från den personliga tjenstgöringen,
allt framgent qvarstå. Denna uppfattning af värnpligtens innebörd
utgör ytterligare ett skäl för ändamålsenligheten att införa värnskatt.

Denna skatt torde böra utgå dels såsem en, viss personafgift (grundafgift
lika för alla), dels såsom en bevillning för inkomst af kapital och
arbete.

Beträffande personafgiftens storlek torde såsom beräkningsgrund böra
läggas den ekonomiska förlust, som sådan skattskyldig, hvilken icke kan
beskattas för inkomst, d. v. s. den som, utan att vara medellös, dock
allenast har inkomst till sådant belopp, att den bör blifva skattefri, skulle
anses ådraga sig, i den händelse han hade måst fullgöra sin värnpligt.
Härvid synas tjenstgöringsförhållandena vid infanteriet böra tjena som
måttstock, dels på den grund att det stora flertalet värnpligtige fullgöra
sin värnpligt vid detta truppslag, dels emedan ett visst bestämdt antal
uttages till de öfriga truppslagen och till flottan, under det öfriga tilldelas
infanteriet, hvadan man kan anse, att de från värnpligtens fullgörande
fritagna böra betraktas såsom tillhörande sist nämnda truppslag.

Enligt förslaget till värnpligtslag skall den första tjenstgöringen vid
infanteriet omfatta 8 månader samt taga sin början omkring den 1 november
och följaktligen afslutas med juni månads utgång, under det att
repetitionsöfningarna äro förlagda till sensommaren och hösten. Det vill
då synas, som om den första tjenstgöringen icke skulle kunna anses blifva
för den inkallade värnpligtige i någon högre grad ekonomiskt betungande.
Dels på den grund att ifrågavarande tjenstgöring infaller under det 21—22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3,

97

lefnad såret, då den unge mannen i allmänhet ännu icke har några ekonomiska
intressen af större omfattning eller vigt att bevaka, dels i betraktande
af att densamma tager sin början vid tiden för höstflyttningen,
hvarigenom årstjenaren icke utsättes för att vara utan arbete, samt pågår
under jemförelsevis lång tid och under den del af året, under hvilken
särskildt jordbruksarbetarens tjenst icke är af samma betydelse som under
sommarmånaderna, men deremot alslutas i så god tid pa sommaren, att
utsigt till arbetsförtjenst torde kunna påräknas, synes den med den första
tjenstgöringen förbundna ekonomiska uppoffring icke få skattas så högt,
som om tjenstgöringen vore af kortare varaktighet och uteslutande förlagd
till sommarmånaderna.

Genom 1892 års urtima riksdagsbeslut bestämdes den värnpligtiges
dagaflöning till 50 öre, af hvilket belopp 20 öre skulle kontant utbetalas,
men återstående 30 öre innehållas för att efter tjenstgöringens slut utbekommas.
Dessa sparade 30 öre per militär tjBotgöringsdag kunna betraktas,
såsom en ersättning just för den ekonomiska uppoffring, som den värnpligtige
ansågs underkasta sig genom den kortvariga och till sommaren
förlagda, öfningstiden. Förhållandena med hänsyn till de föreslagna repetitionsöfning
ärna synas vara härmed jemförbara. Under de till sammanlagdt
120 dagar uppgående repetitionsöfningarna skulle den värnpligtiges
ekonomiska förlust sålunda i medeltal kunna uppskattas till 30 öre för
hvarje dag eller sammanlagdt 36 kronor. Motsvarande dagsförlust under
tiden för den första tjenstgöringens 8 månader torde kunna sättas till
hälften eller 15 öre för hvar och fen af 245 dagar, hvilket sammanlagdt
utgör 36 kronor och 75 öre. För hela tjenstgöringstiden, de 365 dagarna,
skulle alltså det uppskattade sammanlagda ekonomiska offret mycket nära
till sitt belopp öfverensstämma med det i Schweiz lagstadgade och det i
Norge ifrågasatta, eller omkring 72 kronor.

Om då äfven hos oss 72 kronor skulle anses vara en lämpligt afvägd
personafgift, uppställer sig frågan, på huru många värnpligtsår densamma
bör fördelas, samt huru'', ida den bör utgå till lika belopp för hvarje
skatteår, eller huruvida den bör afvägas i förhållande till det antal
tjenstgöringsdagar, hvilka den skattskyldige under året undgått. Det sejlare
tillvägagångssättet synes teoretiskt rigtigast, men torde i praktiken
vara svårt att tillämpa, hvarjemte detsamma skulle blifva allt för ojemnt
och tryckande särskildt under första året. Skäligt kan sålunda vara att i
likhet med i andra länder fördela skatten till lika belopp på de olika skatteåren,
och likaså med exempel från andra länder föreslå, att värnskatten
skall utgå för tjenstetiden i beväringen, d. v. s. de 12 första värnpligtsåren.
Skattebeloppet komma följaktligen att belöpa sig till 6 kronor om året.

Bill. till itiks,I. Vrot. IDOL 1 Sami. 1 Afl 3 Höft. 13

98

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Förutom detina personskatt, hvilken är så vidt möjligt afpassad att
motsvara den ekonomiska förlust, som skulle hafva åsamkats den fullt
arbetsföre men från värnpligtstjenstgöringen frie medborgaren, och sålunda
äfven svarar mot hans betalningsförmåga, måste finnas en skatt på inkomst
(af kapital, egendom eller arbete), uppgående till så stort belopp, att den
synes böra beskattas. Endast på detta sätt kan nemligen rättvisa åvägabringas
mellan olika bemedlade, från tjenstgöringen frie medborgare.
Denna beskattning synes enklast böra bestämmas efter enahanda grunder
som den allmänna bevillningen, och skattesatserna enligt Riksdagens bepröfvande
fastslås allenast för ett år i sender, hvarigenom skatten bättre
kan lämpas dels efter behofvet, dels efter de beskattades förmåga. Härvid
torde böra tagas i betraktande, att vid taxering äfven skulle medräknas
sådan inkomst af aktier o. d., som i den allmänna bevillningen redan förut
är beskattad och i den enskildes hand följaktligen skattefri. Lämpligt
torde vara, att vid taxeringen hänsyn fästes vid sådant tillskott i inkomst,
som hos föråldrarne inneboende eller af dem underhållen son kan anses
härigenom åtnjuta, hvaremot väntadt arf icke synes böra bomma: under
beskattning, dels emedan ett dylikt förfaringssätt skulle inveckla och försvåra
taxeringsarbetet och dels blefve, såsom för våra förhållanden främmande,
mindre tilltalande.

Beträffande medansvarighet vid skattens betalande för föräldrar med
hänsyn till hemmaboende eller af dem underhållne söner, och för arbetsgivare
i afseende på tjenare, torde sådant ansvar i andra hand kunna
dem åläggas, hvarvid arbetsgivare vid påfordran egde innehålla aflöning
för hos honom anstäld person. 1 sammanhang härmed måste också besvärstid
tillerkännas föräldrar och arbetsgivare, i likhet med hvad för
den skattskyldige sjelf varder stadgadt.

I de flesta andra länders lagstiftning i här berörda hänseende hafva
de till värnskatt skyldiga, allt efter graden af förvärfsförmåga, indelats i
olika klasser, och har skatten utgått i ett mot denna förmåga afpassadt
förhållande.

En dylik grund för befrielse från eller nedsättning af värnskatten
torde vara mindre vigtig. Äfven den till förvärf oförmögne kan ju besitta
kapital eller egendom, som skänker afsevärd inkomst, och då lagen
skall afse en utjemning i så måtto, att hvar och en skattar i förhållande
till sitt ekonomiska Välstånd, bör befrielse eller nedsättning göras beroende
af medellöshet eller fattigdom. Allenast den årliga personafgiften kommer
gifvetvis härvid i betraktande, och torde dervid vara lämpligt, att densamma
måtte kunna nedsättas till halfva beloppet för de skattskyldige,
som enligt kommunalmyndigheternas intyg icke vore i stånd erlägga hela

99

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 3.

skattebeloppet, samt full skattefrihet inträda för dem, som enligt sådant
intyg icke ens förmådde erlägga half skatt samt af dem, som åtnjöto
fattigunderstöd.

Enär skatten erlägges i förhållande till den verkliga tjenstgöring,
som den skatteskyldige undgått, torde den äfven i lämplig grad böi’a nedsättas
för sådan värnpligtig, som fullgjort allenast en del af sin tjenstgöring
och sålunda varder skatteekyldig för återstående tjenstgöringstid.
Sådana värnpligtig^ utgöras af dem, som frikallas eller utvandra, innan
hela tjenstgöringstiden är fullgjord. Billigt skulle då kunna anses vara, att
den, som gjort minst 6 månaders tjenstgöring, betalar half skatt och den,
som fullgjort minst 10 månader, blifver skattefri. Befriad från skatt bör
äfven den värnpligtige blifva, som under tjenstgöring ådrager sig sjukdom
eller skada, hvilken föranleder hans frikallande från värnpligtens fortsatta
fullgörande, oberoende af den återstående tjenstgöringstiden.

Underkastad bestämmelserna om erläggande af värnpligtsskatt skulle,
såsom förut framhållits, hvarje medborgare blifva, som af någon anledning
icke komme att fullgöra den i värnpligtslagen stadgade tjenstgöringen.
Sålunda böra hit hänföras såväl utvandrare som de, hvilka vid inskrifningsförrättning
eller sedermera i laglig ordning frikallas.

Beträffande utvandrare är det emellertid icke tillfyllest stadga, att
skyldighet till erläggande af värnskatt först inträder med värnpligtsåldern.
Följden skulle då blifva, att ett stort antal, genom att utvandra under
lefnadsåren närmast derförut, undandrogo sig såväl personlig tjenstgöring
som skattepligt. Det enda riktiga är då att låta skattepligten för dem, som
vilja ur riket afflytta, inträda tidigare än värnpligten. Och häri kan icke
anses ligga någon orättvisa. Utvandraren, som har fäderneslandet att tacka
för sin uppfostran, och som i allmänhet tillhör de fysiskt väl utrustade,
hvilka vid inträdet i värnpligtsåldern skolat personligen tjena försvaret,
och hvilken i främmande land söker förbättra sin ekonomiska ställning,
får icke beredas möjlighet att helt och hållet undandraga sig alla medborgerliga
uppoffringar.

Uti förevarande hänseende torde vara lämpligt att låta skattepligten
inträda med det år, under hvilket ynglingen fyller 17 år. Man torde
nämligen med fog kunna påstå, att vid denna ålder kroppsarbetaren
och till kroppsarbetarens samhällsklass hör nog det störa flertalet utvandrare
— i regeln är i stånd sjelf bidraga till sitt uppehälle. Som emellertid
full förvärfsförmåga i allmänhet icke kan anses inträda förr ån senare,
torde af utvandrare i åldern 17—18 år allenast half värnskatt böra uttagas,
under det öfriga utvandrare skulle erlägga hela skatten. Skatten skulle
oäfvet vis äfven för utvandrare böra beräknas för de 12 första värnpligts O -

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

åren (i beväringens båda uppbåd) eller återstående år häraf vid tidpunkten
för utvandringen. Nedsättning eller befrielse från skatt på grund af
medellöshet skulle rörande utvandrare i regeln icke behöfva ifrågakomma.

Inbetalningen af utvandrares skatt måste af praktiska skäl” ske före
utvandringen för samtliga skatteår, hvadan alltså medgifvande af tillstånd

le af, huruvida skatten är, erlagd

. O

skattebördans lättande, inbetalning terminsvis, mot aflemnande af betryggande
säkerhet, skulle kunna tillstädjas, hvarvid 4 inbetalningar med ett
års mellantid skulle kunna betraktas såsom lämpliga. För utvandrare
måste följaktligen skattebeloppet fastslås efter en vid tiden för afflyttningen
verkstad upptaxering, hvarvid beloppet för samtliga skatteåren bestämmes
efter förhållandena vid denna taxering.

Om utvandrare skulle återvända till fäderneslandet före värnpligtstidens
utgång och inträda i militär tjenstgöring, samt sålunda helt eller
delvis fullgöra sin värnpligt, uppställer sig frågan, huruvida det icke vore
med billigheten öfverensstämmande, att sådan värnpligtig erhölle eu mot
sagda tjenstgöring svarande återbetalning af utlagd skatt. Fn sådan fordran
får icke underkännas, under förutsättning att densammas genomförande
icke vållar för stora praktiska svårigheter. Liksom annan värnpligtig,
som fullgör större eller mindre del af den lagstadgade tjenstgöringen,
helt och hållet frikallas från skatt eller erlägger sådan till hälft
belopp, skulle alltså erlagd värnskatt delvis eller i sin helhet återbetalas
till återinvandrare, hvarvid tjenstgöring af minst 6 månaders varaktighet
skulle berättiga till erhållande af halfva och af 10 månaders varaktighet
af hela den inbetalda värnskatten. Af praktiska skäl kan härvid icke någon
ny taxering komma i fråga, utan måste i hvarje fall återbetalningen utgå
från de faktiskt erlagda skattebeloppen.

Beträffande de värnpligtig^, som beviljas uppskof med inskrifning
dier tjenstgöring, torde skal föreligga att också bevilja uppskof'' med
skattepligten. rly dessa värnpligtige få ju senare sin tjenstgöringsfråga
afgjord, i det de antingen blifva tjenstgöringspligtiga, och sålunda fria
från värnskatt, eller frikallade och därmed också skattepligtiga. För dem
bör emellertid värnskatten utgå blott för det antal år, som de, om de
icke slutligen frikallats, skulle hafva qvarstått i beväringen.

Fn undantagsställning synes emellertid de böra intaga, hvilka såsom
familjeförsörjare erhålla uppskof med inskrifning och sedermera frikallas
från värnpligtens fullgörande i beväringen. Beträffande dessa synes billigheten
fordra, att den förmån, som på grund af ömmande omständigheter
beviljas dem, icke belägges med skatt, hvadan de — såsom äfven i stats -

cner ep i«>ck Törne oora tagas

ompröfning, huruvida icke, till

101

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

kontorets och kammarrättens yttrande rörande 1891 års värnskatteförslag
påpekats — böra vara från värnskatt befriade.

Hvad angår formerna för värnskattens påförande och uttagande
samt kontrollen öfver dess erläggande in. in. må följande anföras. I samband
med inskrifningen afgöres, huruvida de frikallade skola erlägga hel eller
half skatt eller derifrån frikallas. Beträffande dem, som beviljas uppskof,
uppskjutes afgörandet härom, och för utvandrare måste beslut fattas, innan
tillstånd till utflyttning gifves, hvarför, om icke inskrifningsförrättning
pågår, vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvare måste bemyndigas
härom afgöra. Uppgifter på de skattepligtige sändas till vederbörande
taxeringsmyndighet (i de skattepligtiges hemort), hvilken besörjer taxering,
hvarefter skatten uttages i vanlig ordning.

För den fortsatta kontrollen af de värnpligtige, hvilka icke fullgöra
tjenstgöringspligten, torde böra tagas under ompröfning, huruvida icke
äfven dessa böra i rullföringsområdesexpeditionerna rullföras. Blefve så
beslutadt, skulle utfallet af skatte uppbörden sagda expeditioner delgifvas,
hvarom anteckningar kunde göras i rullorna. En sådan af de militära
myndigheterna fortsatt kontroll skulle tvifvelsutan befordra skattens indrifning
och äfven underlätta den jemkning i redan fastställd taxering,
som torde böra vidtagas, om skäl härtill föreligga.

Det är ju tänkbart, att skattepligtigs ekonomiska förhallanden under
skatteårens lopp kunna så förändras, att han bör befrias från halfva
eller hela skatten, eller att den, som erlägger allenast half skatt eller är
skattefri, rättvisligen bör betala hel eller half skatt. När emellertid ursprungligen
beslut i detta afseende fattats af inskrifningsmyndighet, kan
det synas, som om samma myndighet borde äfven afgöra om ändring i
sagda beslut.

I fråga om användningen af de genom värnpligtsskatten inflytande
medlen kunna helt visst åtskilliga förslag framläggas. Enklast synas
emellertid vara att de betraktas såsom vanliga statsinkomster.

Det skulle gifvetvis vara af stort intresse att kunna åstadkomma eu
tillförlitlig beräkning, till hvilket belopp eu enligt nu föreslagna grunder
lagstadgad värnskatt skulle kunna årligen uppgå. Eu sådan beräkning
möter emellertid stora svårigheter, afl (len stund dels det befintliga statistiska
materialet icke är tillräckligt och dels ändrade värnpligts- och
tjenstgöringsförhållanden torde komma att på ett sätt, som icke kali med

102

Koiujl. Maj:ig Nåd. Proposition Nio 3.

bestämdhet förutses, inverka på hithörande omständigheter. Eu ungefärlig
öfver slag fiber åkning kan dock erbjuda vissa hållpunkter för bedömandet af
frågans finansiela sida.

Skattskyldige skulle blifva:

de, som vid inskrifningsförrättningarna pa grund af värnpligtslagens
§ 3 varda frikallade från värnpligtens fullgörande;

de, som enligt §§ 16 och 17 efter verkställd inskrifning eller påbörjad
tjenstgöring frikallas;

de, som enligt §§16 och 17 erhålla uppskof med inskrifning eller
tjenstgöring och slutligen vid 24 års ålder frikallas; salut

de, som i åldern 17-—32 år ur riket afflytta.

Den statistiska utredning, som förefinnes i förslaget till härordning
bil. 3 b och c, angifver antalet af dem, som vid inskrifningsförrättningarna
frikallas, till 9,450 af arets klass. På grund af afgång genom dödsfall,
utvandring o. s. v. kan denna siffra anses nedgå med omkring 5 % under
de första 8 och 10 % under de följande 4 åren. Sammanlagda antalet för
ar sklasser na 1—12 af dessa skattskyldige skulle sålunda uppgå till i rundt
tal 80,000 man. Af äldre årsklasser frikallas vid inskrifningsförrättningarna
1,280 man, hvilka kunna anses hafva sådan ålder vid inskrifningstillfället,
att de blifva skattskyldige under i medeltal It) år (motsvarande
3—12 klasserna), hvadan sammanlagda antalet man för dessa år skulle,
efter gjorda afdrag, blifva omkring 10,000. De vid inskrifningsförrättningarna
enligt § 3 värnpligslagen frikallade skulle sålunda för årsklasserna
1—12 utgöra samnicanlagdt 90,000 man.

Beträffande dem, som senare frikallas, efter inskrifning eller påbörjad
tjenstgöring, har antalet af dylika värnpligtige varit i ständigt stigande
på grund af de ökade fordringar på fysisk duglighet, som de förlängda
fredsöfningarna framstält. Under det dessa sålunda för åren 1888—1896
utgjorde i medeltal 1,200 man ärligen, har motsvarande siffra under åren
1897 och 1898 varit 1,900 man. Det är antagligt, att sistnämnda siffra
med genomförande af den föreslagna härordningen ytterligare växer. Den
omständigheten, att för äldre årsklasser värnpligtige — ända till och med
9 klassen — repetitionsöfningar förekomma, torde tvinga till en talrikare
kassation, på grund hvaraf det icke kan anses öfverdrifvet att beräkna
antalet i denna kategori till omkring 3,000 man om året. Det sammanlagda
antalet af dem, som enligt §§ 16 och 17 frikallas från värnpligtens
vidare fullgörande, torde alltså inom klasserna 1—12 kunna beräknas till
24,000 man.

De, hvilka, enligt §§ 16 och 17, erhålla uppskof utgöra årligen omkring
2,100 man. Af dessa torde omkring tredjedelen eller 700 man

103

Körtel. Mnj:ts Nåd. Proposition N-.o 3.

slutligen frikallas det år, de fylla 24 år, hvadan hela antalet dylika för
de skattepligtiga, 4—12 klasserna efter vederbörliga afdrag kan beräknas
till 5,400 man.

Antalet utvandrare utgör, enligt medeltalsberåkning för åren 1894
—1898, i åldern 17—18 år omkring 450, i åldern 19—22 omkring 2,480
och i åldern 23—82 omkring 2,020 man.

På grund af ofvan gjord beräkning af antalet skattepliglige kan den
värnskatt, som genom personafgifterna, 6 kronor för hel och 3 kronor
för half skatt, inflyter, eller värnskattens minimibelopp bestämmas. Såsom
ungefärliga grunder för beräkning af dem, hvilka till följd af bristande
tillgång skulle befrias från erläggande af halfva skatten eller från skatten
i dess helhet, kan, enligt erfarenhet från andra länder, antagas, att af
samtlige skattepligtige 22 procent skulle betala half skatt och 4 procent
erhålla fullständig befrielse från skatt.

Af de 90,000 vid inskrifningsförrättningarna frikallade erlägges hel

skatt af 74 procent eller 60,600 man =............................ 399,600 kronor,

och half skatt af 22 procent eller 19,800 man =............ 59,400 , »

Tillsammans 459,000 kronor,

medan öfriga 4 / på grund af fullständig medellöshet befrias.

Af de 24,000, hvilka senare frikallas från värnpligtens vidare fullgörande,
skulle med hänsyn till deras ekonomiska vilkor samma förhållande
för erläggande af hel eller half skatt eller för fullständig befrielse
från skatt göras gällande; men då omkring hälften af hela antalet rid frikallandet
kan beräknas hafva fullgjort 6 månaders tjenstgöring eller derutöfver,
hvilket befriar från halfva skattebeloppet, förändras förhållandena, så

att hel skatt erlägges af 8,880 =.......................................- 53,580 (kronor,

half skatt af 11,520 =............................-........... 34,560 »

samt fjerdedels skatt af 2,640 =-...................................— 8,960 »

Tillsammans 92,100 kronor,

medan öfriga varda skattefria.

Af de 5,400, hvilka efter beviljadt uppskof slutligen frikallas, skulle

hel skatt betalas af 4,000 =................................................ 24,000 kronor,

och half skatt af 1,200 =............................................... 3,600 »

Tillsammans 27,600 kronor.

Af utvandrare i åldern 17—18 år erlägges half skatt eller för 450
man med 16,200 (12X3X450) kronor; och af utvandrare i åldern 19—22
erlägges hel skatt eller för 2,430 man med 174,960 (12X6X2,430) kronor;
allt för samtliga 12 skatteår, tillsammans 191,160 kronor.

104

Konc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

Utvandrare i åldern 23—32 år äro deremot skattskyldiga för ett
mindre antal år, beroende af tidpunkten för utvandringen. I medeltal
kunna de anses skattskyldiga för 6 år. Af dem kan emellertid hälften på
grund af till 6 månader eller derutöfver uppgående, före utvandringen fullgjord
tjenstgöring anses komma att blifva befriad från halfva skattebeloppet.
Följaktligen skulle af utvandrarne i åldern 23—32 år för 6 skatteår

hel skatt erlägges af 1,010 man med............ 36,360 (6X6X1,010) kronor

och half skatt af 1,010 » ............ 18,180 (6X3X1,010) »

eller tillsammans 54,540 kronor.

Återbetalning af erlagda skatter till återinvandrare, som fullgöra
tjenstgöring, torde icke uppgå till så stort belopp, att den bör komma i
betraktande.

Minirniskatten skulle alltså årligen, sedan den nya härordningen
hunnit verka genom samtliga 12 beväringsl^lasserna, komma att uppgå till
sammanlagdt omkring 824,400 kronor. A detta belopp måste i första
hand afräknas dels kostnader för skattens uttagande dels skattebelopp, som
ej kunnat inom preskriptionstiden indrifvas. Om dessa afdrag skulle belöpa
sig till 20 procent, skulle behållningen af minirniskatten uppgå till i
rundt tal 659,500 kronor.

Hvad beträffar den inkomst, som skulle inflyta genom inkomstbevillningen,
låta sig svårligen några beräkningar uppgöras. Med stöd af
erfarenheten från Schweiz kan den meningen uttalas, att om också denna
del af värnskatten uttages i jemförelsevis hög proportion, densamma dock
icke torde uppgå till så stort belopp som minirniskatten.

På grund af ofvan gjord utredning låter det sig följaktligen med
sannolikhet antagas, att en dels såsom personskatt och dels såsom inkomstbevillning
påförd värnskatt årligen skulle bereda eu sammanlagd inkomst
af omkring 1 million kronor.