Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

1

N:o 26.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående förändrad
lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897; gifven Stockholms slott den
19 januari 1901.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att besluta,

dels att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897 må erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från den i
januari 1902, nemligen:

§ 6.

Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som mot
svaras af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt gnidmynt eller omyntadt guld;

c) hos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående
medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

§ 7.

Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor samt, derest den
metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett
Bill Ull Riksd. Prut. 1901. 1 Samt. 1 Afd. 22 Höft. 1

2

Kongl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 26.

belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan
öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de
i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade
:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guldmynt
samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp
än fyratio millioner kronor.

dels och att §§ 41 och 42 i samma lag må erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 41.

Jemlikt — — — — — omförmäles.

Intill utgången af år 1903 eger enskild bank, som, efter minst
tre månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord anmälan,
afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke indragit
något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, att hos
riksbanken dels mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, begagna
kassakreditiv till tre fjerdedelar af det belopp, hvartill dess
utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, utan erläggande af
kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens gällande
tre månaders vexeldiskonto, dock ej öfver tre eller under två för hundra
om året, dels till en fjerdedel af nyssberörda belopp i riksbanken
rediskontera vexlar, som af fullmäktige godkännas, mot diskonto, icke
öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande.

Då----— underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor, att
intill fyratio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den
1 januari 1901 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor,

3

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

som ofvan äro omforma]da; hvarjemte sådan enskild bank må hos riksbanken,
mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, från början
af år 1904 begagna kassakreditiv jemväl till fyratio procent af nyssnämnda
sedelbelopp utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta,
två procent lägre än riksbankens tre månaders vexeldiskonto, dock ej
under två för hundra om året; skolande detta kreditiv årligen minskas
med en femtedel''af sitt ursprungliga belopp och således vid 1908 års
slut vara till fullo inbetaldt.

Har--—--rediskontering.

Den — —--. — bankaktiebolag.

§ 42.

Intill utgången af år 1908 må bland de tillgångar, som enligt §
7 skola motsvara riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt § 6
medgifna belopp, inberäknas jemväl sådan kreditivfordran bos enskild
bank, hvarom i § 41 förmäles.

De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Hans Wachtmeister.

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Utdrag af ‘protokollet öfver finansårenden, hållet inför Harts Kongl.
Höghet Kronprinsen Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 19 januari 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Ottek,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriiejm,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeistir,

Claéson,

Dyrssen,

Orusebjörn,

Odelberg,

Husberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
anförde i underdånighet:

Sedan, med anledning af inom Riksdagen väckta förslag om
ändring af de i §§ 6, 7 och 8 af lagen för Sveriges riksbank den 12
maj 1897 innefattade bestämmelser, i syfte att för riksbanken möjliggöra
en ökad sedelutgifning, Riksdagen t underdånig skrifvelse den
30 mars sistlidet år anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld
utredning, låta utarbeta och för innevarande års Riksdag framlägga de
förslag till förändrade bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt,
hvartill förhållandena kunde föranleda, samt Kongl. Maj:t vid underdånig
föredragning den 17 oktober 1900 af denna Riksdagens skrifvelse

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26. 5

förordnat filosofie doktorn G. C. P. Herslow, bankdirektören, friherre
C. J. Langenskiöld samt fullmäktigen i riksbanken, lektorn H. R. Törnebladh
att jemte bankinspektören, kanslirådet R. H. Benckert inom
finansdepartementet biträda med utarbetande af förslag i ofvan omförmälda
syfte, så hafva bemälde komiterade den 1 december 1900 afgifvit
betänkande med förslag till förändrade bestämmelser angående riksbankens
sedelutgifningsrätt.

Med förmälan att komiterade icke ansåge någon ändring i gällande
bestämmelser angående riksbankens sedelutgifningsrätt redan nu
vara af behofvet påkallad, erinra komiterade, att för besvarande af
frågan, huruvida samma bestämmelser åter kunde anses blifva till fyllest
jemväl vid tiden för riksbankens öfvertagande af enskilda banker nu
tillkommande sedelutgifning, vore af vigt att beräkna, huru stort belopp
sedlar, allmänna rörelsen kunde antagas vid ifrågavarande tid behöfva.
I detta afseende anmärka komiterade till en början, att den stadigvarande
utveckling af det ekonomiska lifvet, hvarpå man ju kunde
hoppas, väl komme att medföra ökadt behof af omsättningsmedel, men
icke med nödvändighet behöfde föranleda en ökad sedelemission. Af
komiterade meddelade siffror rörande samtliga bankers försträckningar
till allmänheten i jemförelse med de utelöpande sedlarne ultimo november
åren 1890—1899 tydde nemligen på, att här i landet allt mera börjat
komma till användning anordningar, särskildt clearingsförfarandet och
checkväsendet, hvilka minskade sedelbehofvet; och då den enskilda
sedelutgifningen upphört, skulle användningen af dylika anordningar
ännu mer ökas, emedan de enskilda bankernas intresse skulle drifva
dem att i största möjliga utsträckning bereda användning åt andra
omsättningsmedel än sedlar.

Komiterade, som betona vanskligheten af att redan nu beräkna
storleken af det belopp sedlar, som vid tiden för riksbankens öfvertagande
af sedelutgifningen skulle blifva behöflig!, äro emellertid af den
mening, att öfvervägande skäl talade för att under i öfrig t likartade
förhållanden den utelöpande sedelstocken, då den komme att utgöras af
endast riksbankssedlar, åtminstone icke blefvo större än under det nu
rådande systemet med flera sedelutgifvandc banker; och bordo i följd
häraf eu beräkning af förevarande slag i främsta rummet grunda sig
på uppgifterna angående den sedelcirkulation, som under de senare åren
här förekommit.

Med stöd af do siffror, som i sådant afseende innehållas i de
månatliga bankrapporterua för tiden från början af år 1890, hafva
komiterade ansett sig kunna antaga, att medeltalet af de utelöpande

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

sedlarne skulle under normala förhållanden komma att åtminstone några
år framåt hålla sig omkring eller i hvarje fall ej synnerligen öfverstiga
145 millioner kronor. I följd häraf och då den sedelreserv, hvilken
erfordrades för att möta den öfvergående ökning i sedelbehofvet, som
temligen regelbundet brukade inträda vid qvartalsskiftena, ej torde, vid
jemförelse med förhållandena under senaste tioårsperioden, behöfva sättas
högre än till 20 procent eller, vid en utelöpande sedelstock af 145 millioner
kronor, till 29 millioner kronor, skulle alltså riksbankens sedelutgifningsrätt
kunna beräknas böra uppgå till omkring 174 millioner
kronor.

Med erinran att riksbanken, för att ega en sådan sedelutgifningsrätt,
enligt nu gällande bestämmelser borde innehafva kassatillgångar
till ett belopp af 74 millioner kronor, hafva komiterade tillika förklarat,
att det syntes sannolikt, att riksbankens tillgångar åt sådant slag skulle
vid tiden för dess öfvertagande af all sedelutgifning uppgå till nämnda
summa. Då det emellertid icke kunde nekas, att ofördelaktiga ekonomiska
förhållanden inom eller utom landet kunde hämmande inverka på
riksbankens sträfvan att draga till sig guld, och då man äfven torde
få räkna med möjligheten att, till följd af tillfälligt inträffande kris eller
andra till sin verkan i afseende å behofvet af sedlar likartade företeelser,
det af komiterade approximativt antagna sedelbeloppet kunde visa sig
otillräckligt, syntes det komiterade önskligt, att, derest fortfarande tillräckliga
garantier lemnades för att sedeltäckningen skulle förblifva stark
och betryggande, lagens föreskrifter i någon mån ändrades derhän, att
riksbanken lemnades större frihet vid dess sedelutgifning.

Sedan komiterade, som i detta sammanhang lemnat eu öfversigt
af de i några främmande länder gällande stadganden angående sedelutgifningsrätten,
dervid erinrat, hurusom dessa stadganden i allmänhet
hvilade antingen på kontingentsystemet, enligt hvilket det minimibelopp
sedlar, som beräknades skola af allmänna rörelsen alltid qvarhållas, finge
vara af metallisk valuta obetäckt, under det att den summa, hvarmed
de utelöpande sedlarne öfverstege nämnda minimibelopp, skulle till fullo
motsvaras af metallisk valuta, eller på qvotsystemet, enligt hvilket en
viss del af hela beloppet af de utelöpande sedlarne täcktes af metallisk
tillgång, hafva komiterade påpekat, att de för Sveriges riksbank nu
gällande bestämmelserna i ifrågavarande afseende kunde sägas vara
fotade hufvudsakligen på kontingentsystemet. Vissa af dessa bestämmelser
vore väl hemtade från qvotsystemet, men de komme ej till användning
under annan förutsättning, än att den metalliska kassan understege
37 millioner kronor.

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

Kömiterade, som af förut anförda skäl ville förorda en ändring
af ifrågavarande bestämmelser i syfte att åstadkomma en utvidgning af
riksbankens sedelutgifningsrätt, ansåge dock, att en utvidgning af sedelutgifningsrätten
ej borde inträda förr, än metalliska kassan ökats till
viss storlek. I anledning häraf och med erinran att enligt nu gällande
fonderingsregler guldtäckningsprocenten, då metalliska kassan uppnått
en storlek af 37 millioner kronor, stege i den mån sedelutgifningsrätten
på grund af metallisk kassa ökades, hafva kömiterade, med bibehållande
af denna princip, om än modifierad i det hänseende att stegringen af
täckningsprocenten skulle komma att försiggå i en något långsammare
proportion än nu vore fallet, föreslagit, att riksbanken medgåfves rätt
att för den del af den metalliska kassan, som öfver stege 40 millioner
kronor, utgifva sedlar till dubbla beloppet af detta öfverskott. Detta
förslag till utvidgning af sedelutgifningsrätten, hvilket innebure, att för
sedelutgifning på grund af den del af metalliska kassan, som öfverstege
40 millioner kronor, ett qvotsystem med 50 procent täckning skulle komma
att gälla, syntes kömiterade för ändamålet till fyllest, och genom medgifvande
af dylik utvidgning syntes krafvet på trygghet för sedlarnes
inlösen icke i någon mån trädas för nära.

Som med afseende å riksbankens ställning såsom ensam sedelutgifvande
en höjning i det för den metalliska kassan nu stadgade
minimibeloppet, 25 millioner kronor, syntes påkallad, hafva kömiterade
jemväl hemstält, att det minimum, hvarunder metalliska kassan icke finge
bibehållas, bestämdes till enahanda belopp, som det kömiterade förordat
såsom den gräns, hvarvid den föreslagna utvidgningen i sedelutgifningsrätten
skulle begynna, eller till 40 millioner kronor.

På grund af hvad kömiterade sålunda anfört, och med vidtagande
af en formell ändring i mom. c) af § 6 i riksbankslagen i syfte att
klarare angifva lagens verkliga mening, såsom den alltid hittills tolkats,
hemställa kömiterade, att ifrågavarande lagbestämmelser måtte erhålla
följande förändrade lydelse, att tillämpas från den 1 januari 1902,
nemligen:

§ 6.

Riksbanken eger rätt ätt utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

8

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 26.

c) bos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående
medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

§ i Utöfver

det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af ett bundra millioner kronor, samt, derest den
metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett
belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan
öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de
i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade: a)

lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna bypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;

c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.

§ 8-

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt syenskt och utländskt guldmynt
samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre
belopp än fyratio millioner kronor.

Två af komiterade, kanslirådet Benckert och filosofie doktorn Herslow,
hafva afgifvit särskilda reservationer mot det af mig nu omförmälda
förslaget. De hafva velat bygga reglerna för riksbankens sedelfondering
uteslutande på kontigentsystements grund samt, om ock på något skilda
vägar, bereda elasticitet åt sedelutgifningen genom att, med hänsyn
till kriser och dylika tilldragelser, som stälde extraordinära kraf på
sedelstocken, medgifva, att det lagstadgade beloppet för den af guldvaluta
obetäckta sedelkontingenten finge för kortare tid och undantagsvis
öfverskridas.

Fullmäktige i riksbanken, som lemnats tillfälle att yttra sig öfver
förslaget, hafva i underdånigt utlåtande den 31 sistlidne december
anfört följande:

Komiterades förslag utgår från samma grunder, som det af fullmäktige
vid 1900 års riksdag framstälda, eller att, med bibehållande

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 26.

af nu gällande bestämmelser angående sedelutgifning på grund af å
vista fordringar i utlandet, ett visst minimum af guldkassa bestämmes,
att ett visst belopp — 100 millioner — derutöfver får utgifvas utan
ytterligare täckning af kassa, samt att, om sedelemissionen öfverstiger
livad den sålunda får utgöra, för det Överskjutande beloppet en starkare
guldtäckning fordras. Olikheterna bestå deruti, att fullmäktige föreslagit
guldkassans minimum till 25 millioner, men komiterade till 40 millioner,
samt att fullmäktige föreslagit guldtäckningen för den sedelutgifning,
som öfverstiger 100 millioner öfver den metalliska kassans minimum,
till minst 40 procent, under det att komiterade ansett den böra bestämmas
till minst 50 procent. Då det synes sannolikt att guldkassan utan
svårighet kan uppbringas till 40 milhoner och derutöfver vid den tid,
då ifrågavarande lagstiftning skall träda i verket, och det i alla händelser
blifver nödvändigt att hålla en guldkassa, som ej obetydligt
öfverstiger nuvarande minimum, samt en starkare guldtäckning måste
ur riksbankens synpunkt anses önskvärd, möter det icke någon betänklighet
för fullmäktige att förorda hvad komiterade i berörda afseende
föreslagit.

Samtlige komiterade omfatta den åsigt, att utöfver den sedelutgifningsrätt,
som från det s. k. kontigenteringssystemets grunder tillerkännes
riksbanken, jemväl någon ytterligare sedelutgifningsrätt bör
medgifvas, men skilja sig i afseende på sättet för ett sådant medgifvande,
i det att komitén, såsom ofvan är nämndt, ansett ett Överskjutande
belopp sedlar böra få utgifvas, om derför finnes guldtäckning
till 50 procent, under det att två komiterade med någon skiljaktighet
sins emellan velat utan föreskrift om starkare guldtäckning medgifva
öfverskridandet endast för en kort tid. För sin uppfattning af denna
meningsolikhet anse fullmäktige sig böra särskildt redogöra.

De olika bestämmelserna synas utgå från olika förutsättningar
och verka olika; enligt det första förslaget kunna fullmäktige genom
att hålla en guldkassa, som öfverskjuter minimum, bereda banken en
sedelreserv, som, dubbelt så stor som öfverskottet, när helst deraf göres
behof, utan begränsning af tid kan användas och tillika gör hela den
normala sedelutgifningsrätten mera brukbar; enligt det andra har utvidgningen
hela karakteren af ett undantag, som bör undvikas och,
om det anlitas, endast för kort tid aflijelper det behof, till hvars fyllande
det begagnas. Det första förslaget synes således utgå från den förutsättningen
att icke allenast vid utomordentliga tillfällen, såsom t. ex.
qvartalsskiften eller inträffande kriser, utan äfven vid starkare utveckling
af näringslifvet behof af en större sedelutgifning än den förutsatta kan
Bih. till Riksd. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 22 Höft. 2

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

uppstå, som, ovisst till sin varaktighet, bör kunna tillfredsställas utan
lagstiftningsåtgärder, under det att det andra förslaget afser endast
tillfälliga, snart öfvergående behof och för mera varaktiga hänvisar till
lagstiftningen. Instämmande i hvad som blifvit yttradt, att ingen bestämmelse
kan träffas, som åvägabringar en mekanisk och ansvarslös
ledning af en centralbank, utan att dess ledare alltid måste med vaket
och noggrant aktgifvande på aflfärslifvets vexlingar rätta sin bankpolitik
efter sig företeende omständigheter, anse fullmäktige komiténs förslag
hafva afgjordt företräde framför reservanternas, helst då gällande, enhälligt
förordade föreskrifter om subsidiär täckning för sedlarna bibehållas
— föreskrifter, som i synnerligt hög grad är o egnade att bereda
trygghet för sedlarnas inlösen och en sund bankpolitik. Vid bedömandet
af alla med sedelutgifningen och sedelinvexHngen sammanhängande
frågor bör man för öfrigt alltid hafva i minnet, att invexlingen hos
oss sker nästan uteslutande genom anlitande af riksbankens å vista
fordringar i utlandet och att de mot dessa fordringar utgifna sedlar
motsvaras krona för krona af sådana fordringar. Det är således på
dessa tillgångar, som uppmärksamheten särskildt måste vara riktad vid
handhafvandet af riksbankens rörelse.

I komiterades åsikt, att den förändrade lagstiftningen icke bör
träda i verket före den 1 januari 1902 instämma fullmäktige.

På de af fullmäktige anförda skäl anser jag komiterades förslag
ega företräde framför reservanternes; och då komiterades förslag synes
bereda en af omständigheterna påkallad utvidgning af riksbankens
sedelutgifningsrätt, utan att det oeftergifliga krafvet på sedlarnes inlösbarhet
eftersättes, hemställer jag,

att Kongl. Maj:t ville i nådig proposition till Riksdagen föreslå,
att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank må erhålla följande
förändrade lydelse, att tillämpas från den 1 januari 1902, nemligen:

§ 6.

Riksbanken egen rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;

c) hos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning innestående
medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.

Kongl. Maj ds Nid. Proposition No 26 i

11

§ 7.

Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor samt, derest den
metalliska kassan öfverstiger fyratio millioner kronor, af ytterligare ett
belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan
öfverstiger fyratio millioner kronor.

Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de
i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar sammanräknade
:

a) lätt säljbara utländska statspapper;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;

c) vexlare betalbara inom eller utom riket.

§ 8.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt guldmynt samt
omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än
fyratio millioner kronor.

Ofvanbemälde komiterade hafva i sitt betänkande jemväl erinrat
om ett förhållande, hvarå jag äfven förlåt haft anledning fästa min
uppmärksamhet, det nemligen att de i lagen för Sveriges riksbank intagna
bestämmelser om vissa förmåner, hvilka de enskilda bankerna under
angifna förutsättningar hade sig tillerkända i form af krediter från
riksbanken under tiden närmast före och närmast efter den enskilda
sedelutgifningsrättens upphörande år 1903, icke, såsom förhållandena
numera utvecklat sig, kunde anses betryggande för en lugn och jemn
öfvergång till systemet med en enda sedelutgifvande bank.

Jag ber att i ifrågavarande hänseende få erinra, hurusom i Kongl.
Maj:ts till 1897 års Riksdag framlagda förslag till lag för Sveriges
riksbank funnos intagna bestämmelser, som gingo derpå ut, dels att
under åren 1899—1903 enskild bank, hvilken afstått från sin rätt att
utgifva egna sedlar och icko indragit något af sina den 1 januari 1896

12 Kongl. Majrts Nåd Proposition A.-o 26.

befintliga afdelningskontor, skulle ega att bos riksbanken mot säkerhet,
som af dess fullmäktige godkändes, begagna kassakreditiv till det
belopp, hvartill dess utelöpande sedlar vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,
utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, som icke finge
sättas högre än till två för hundra om året, dels ock att under åren
1904—1908 enskild bank, som icke indragit något af förberörda afdelningskontor,
berättigades att, intill sextio procent af förenämnda sedelbelopp,
i riksbanken rediskontera vexlar mot diskonto, icke öfverstigande
två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande. I det
yttrande, fullmäktige i riksbanken den 3 mars 1897 afgåfvo till det för
frågans behandling tillsatta särskilda utskott, hade desse intet annat
att erinra mot den föreslagna rätten till kreditiv, än att räntan borde
bestämmas till två procent under gällande tre månaders diskonto, dock
icke under två procent för år räknadt, hvarjemte fullmäktige förklarade,
att de icke hade något att invända deremot, att, om sådant skulle
anses billigt till någon ersättning för de föreslagna strängare vilkoren
för begagnande af’ kreditiven, dessa bestämdes till beloppet af de den
1 januari 1897 utelöpande sedlar, hvilka uppgingo till 65,3 millioner
kronor mot 60,8 millioner kronor den 1 januari 1896. I fråga om
omfattningen af och vilkoren för den föreslagna rediskonteringsrätten
framstälde fullmäktige ingen anmärkning.

Sedan Riksdagens begge kamrar i frågan fattat skiljaktiga beslut
samt det särskilda utskottet framstält förslag till sammanjemkning af
desamma, beslöt Riksdagen, med bifall till detta förslag, att, hvad anginge
åren 1899—1903, enskild bank, hvilken afstått från sedelutgifningsrätt,
skulle ega hos riksbanken dels på de af fullmäktige föreslagna
vilkor begagna kassakreditiv till belopp, motsvarande hälften af det belopp,
hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari 1896 uppgingo, dels ock
likaledes till hälften af sagda sedelbelopp rediskontera vexlar mot
diskonto, ej öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande;
hvarjemte, beträffande tiden 1904—1908, den föreslagna rediskonteringsrätten
inskränktes till fyratio procent af förenämnda sedelbelopp;
och äro öfvergångsstadgandena i riksbankslagen affattade enligt detta
Riksdagens beslut.

Hittills har endast en enskild bank afstått från sin sedelutgifningsrätt
och en annan bank har anmält sig vilja med utgången af år 1902
upphöra att utgifva egna sedlar; och det lider väl intet tvifvel, att,
såsom ock förenämnde komiterade erinrat, den ringa omfattning, i hvilken
afstående från sedelutgifningsrätten sålunda egt rum, i väsentlig grad

13

Kong!.. Maj:fs Nåd. Proposition iV;o 26.

varit beroende på de betydande inskränkningar, Riksdagen beslöt i de
förmåner, genom hvilkas beviljande man afsåg att förmå ett flertal af
de enskilda bankerna att före den lagbestämda tiden uppköra med sin
sedelutgifning. Såsom förhållandena nu gestaltat sig och med den
knapphet, som numera inträdt å penningmarknaden, är det sålunda
ganska antagligt, att, om intet i saken af statsmakterna åtgöres, någon
vidare afsägelse af sedelutgifningsrätten icke kommer att ske. Man
skulle följaktligen vid 1903 års utgång stå inför det sakförhållande, att
25 enskilda banker, hvilkas utelöpande sedlar nu uppgå till inemot 80
millioner kronor, komme att på en gång upphöra med utgifvande af
egna sedlar.

Den frågan uppstår då, huruvida den kredit, dessa banker nu
hafva sig tillförsäkrad i riksbanken i form af rediskontering intill fyratio
procent af sina den 1 januari 1896 utelöpande sedlar, är tillräcklig för
att i den allmänna rörelsens intresse bereda en lugn och mjuk öfvergång
till systemet med en enda sedelutgifvande bank. Det kunde visserligen
tyckas, att, då ännu tre år återstå, tilldess denna öfvergång skall
ske, man kunde tills vidare uppskjuta besvarandet af förenämnda fråga
för att afvakta, huruledes de ekonomiska förhållandena komma att gestalta
sig. Men då en vidt utbredd oro i berörda hänseende framträdt, synes
det mig lämpligt och nyttigt, att denna oro, för så vidt den kan anses
ega grund, blifver lugnad.

Och jag måste för min del gifva den allmänna meningen rätt, då
den nekande besvarar nyssnämnda fråga. Den sistnämnda rediskonteringskrediten
var, såsom jag ofvan antydt, väl knappt beräknad redan,
då 1897 års Riksdag derom fattade beslut. Men sedermera hafva omständigheter
tillkommit, som göra denna kredit ännu mera otillräcklig
för sitt syfte. I första rummet bidrager härtill det förut nämnda förhållandet,
att, mot hvad man antagit, nästan alla enskilda banker torde
komma att, med nu gällande lagstadganden, på en gång upphöra med
sin sedelutgifning, hvarigenom öfvergången blir mera tvär och följaktligen
kräfver större lättnader. Vidare har de enskilda bankernas sedelemission
från den dag, den 1 januari 1896, som lagts till grund för
kreditens beräknande, högst betydligt stigit, så att 40 procent af de
nu existerande enskilda bankernas sistnämnda dag utelöpande sedlar
motsvara blott omkring 28 procent af dessa bankers nuvarande sedelstock.
Och det finnes ju ingen bestämd anledning att antaga, det denna
skall före tidpunkten för den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande
väsentligen minskas. Slutligen är att märka, att under de senare åren
rediskonteringsaftal mellan riksbanken och do enskilda bankerna i allt

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

större utsträckning blifvit afslutade, så att den de enskilda bankerna
på denna väg nu tillförsäkrade rediskonteringskredit åtminstone i åtskilliga
fall torde väsentligen öfverstiga 40 procent af vederbörande
banks den 1 januari 1896 utelöpande sedlar. Om nu riksbanken, då
den lagbestämda rediskonteringsrätten år 1904 inträder, skulle finna
anledning att indraga eller minska den nu aftalade rediskonteringskrediten,
så är det uppenbart, att gällande lagstadgande i denna del
skulle alls icke medföra någon kassalättnad för åtminstone vissa af de
enskilda bankerna och kanske just dem, som deraf vore i största behof.

Till följd af sistberörda förhållanden skulle behöflig kassalättnad
för de enskilda bankerna vid den enskilda sedelutgifningens upphörande
säkrast beredas dem enbart i form af kreditiv hos riksbanken.
Men då mycket stora kreditiv, derå temligen betydande fluktuationer
till äfventyra vore att förvänta, kunde blifva för riksbanken besvärliga
och då man väl lärer kunna antaga, att nu aftalade rediskonteringskrediter,
som kunna sägas vara för bägge kontrahenterna lika fördelaktiga,
icke, der ej tvingande omständigheter dertill föranleda, komma
att af riksbanken indragas, när lagbestämd rediskonteringsrätt inträder,
har jag trott det vara lämpligast, att den ökade kredit, som jag anser
böra beredas de enskilda bankerna hos riksbanken, utgår delvis såsom
kreditiv och delvis i form af rediskonteringsrätt.

Till grund för krediternas storlek synes man böra lägga beloppet
af de enskilda banksedlar, som voro utelöpande så nära som möjligt
den tidpunkt, då krediterna, som ju äro afsedda att i viss mån ersätta
sedelemissionen, skola träda i kraft, eller således den 1 innevarande
januari.

Beträffande då först tiden till 1903 års utgång, så måste det ju
fortfarande anses i hög grad önskvärdt, att ett flertal enskilda banker
kunde förmås att upphöra med sin sedelutgifning före denna tidpunkt,
så att öfvergången till enbankssystemet kunde ske successivt och derigenom
blifva mindre känbar. Men för att detta önskemål skall kunna
uppnås, böra icke oväsentligt ökade fördelar för tiden intill utgången
af år 1903 erbjudas. Om också, af skäl jag ofvan antydt, kreditiv,
motsvarande hela den enskilda sedelemissionen, icke torde böra ifrågasättas,
anser jag dock, att kreditiv till ett belopp, motsvarande sjuttiofem
procent af de den 1 innevarande januari utelöpande enskilda banksedlar,
bör utan väsentlig olägenhet för riksbanken kunna medgifvas.
Skulle då äfven det föga sannolika förhållande inträffa, att, efter ett
sådant medgifvande, samtliga enskilda banker skulle före 1903 års slut
öfvergå till aktiebanker, komme det kreditivbelopp, hvartill de vore

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

berättigade, i allt fall att understiga det krediti vbelopp, mot hvilket
fullmäktige i sitt förenämnda utlåtande den 3 mars 1897 icke haft något
att erinra. Men härjemte synes kreditivräntan, som enligt nuvarande
bestämmelser och med nu gällande diskontosatser utgör fyra procent,
böra något sänkas. Jag anser nemligen af skäl, min företrädare i embetet
uttalade till statsrådsprotokollet den 9 januari 1897, att riksbanken
väl kan mot en billig ränta utlemna dessa kreditiv, genom hvilka den
förvärfvar sig en ökad sedelemission och hvilka den utbetalar i sina
räntefria förbindelser, sedlarna.:, Om jag också icke vill ifrågasätta, att
denna ränta fixeras till så lågt belopp, som Kongl. Maj:ts proposition
till 1897 års Riksdag afsåg, synes mig dock räntan icke böra sättas högre
än till tre procent och hållas två procent lägre än riksbankens diskonto
för tre månaders vexlar, der ej denna skulle nedgå under fyra procent.
Såsom säkerhet för dessa kreditiv kunna bankerna erbjuda sina grundfondsliypotek,
i den mån de genom sedlarnas indragning blifva lediga,
hvilka hypotek ju äro af den art, att de kunna af fullmäktige godtagas.

För återstående tjugufem procent af sin sedelstock den 1 januari
1901 synas ifrågavarande banker böra tillförsäkras rediskonteringsrätt
på nu bestämda vilkor.

Hvad beträffar kassalättnaderna under tiden 1904—1908, hyser
jag väl, såsom ofvan är nämndt, den mening, att dessa böra betydligt
utvidgas, men de böra dock anordnas så, att motsvarande lättnader för
tiden intill 1904 ställa sig väsentligen fördelaktigare och dessa sålunda
innebära en lockelse till öfvergång före den lagbestämda tiden.

Det vill derföre synas mig lämpligt att, beträffande tiden 1904—
1908, enskild bank, med bibehållande af den nu bestämda rediskonteringsrätten
af fyratio procent, dock beräknade å det belopp sedlar, vederbörande
bank hade utelöpande den 1 januari 1901, tillika berättigades
att hos riksbanken vid 1904 års ingång erhålla kreditiv till ytterligare
fyratio procent af förenämnda sedelbelopp mot ränta, två procent lägre
än riksbankens diskonto för tre månaders vexlar. Dessa kreditiv synas
dock böra minskas med en femtedel årligen, så att de äro slutbetalda
efter fem år.

Såsom en följd af hvad sålunda föreslagits bör den tidpunkt, intill
hvilken, enligt § 42 i riksbankslagen, kreditiv fordran hos enskild bank
må inberäknas bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara riksbankens
sedelutgifning utöfver det enligt § 6 medgifna belopp, utsträckas
till utgången af år 1908.

Jag hemställer följaktligen, det Kongl. Maj:t ville föreslå Riks -

*

16

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.

dagen att besluta, att §§ 41 och 42 af lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 41.

Jemlikt — — — — — — — — — — — — omförmäles.

Intill utgången af år 1903 eger enskild bank, som, efter minst
tre månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord anmälan,
afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke indragit något
af sina den 1 januari 1896 befintliga af''delningskontor, att hos riksbanken
dels mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, begagna kassakreditiv
till tre fjerdedelar af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1
januari 1901 uppgingo, utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta,
två procent lägre än riksbankens gällande tre månaders vexeldiskonto,
dock ej öfver tre eller under två för hundra om året, dels till en fjerdedel
af nyssberörda belopp i riksbanken rediskontera vexlar, som af fullmäktige
godkännas, mot diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det
eljest i riksbanken gällande.

Då — — — — — underrättas.

Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelning skönt or, att intill
fyratio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den 1 januari
1901 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor, som ofvan äro
om förmälda; hvarjemte sådan enskild bank må hos riksbanken mot säkerhet,
som af dess fullmäktige godkännes, från början af år 1904 begagna
kassakreditiv jemväl till fyratio procent af nyssnämnda sedelbelopp utan
erläggande af kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens
tre månaders vexeldiskonto, dock ej under två för hundra om året;
skolande detta kreditiv årligen minskas med en femtedel af sitt ursprungliga
belopp och således vid 1908 års slut vara till fullo inbetaldt.

Har — — — — — rediskontering.
Den — — — — — bankaktiebolag.

§ 42.

Intill utgången af år 1908 må bland de tillgångar, som enligt § 7
skola motsvara riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt $ 6 medgifna
belopp, inberäknas jemväl sådan kreditivfordran hos enskild bank,
hvarom i § 41 förmäles.

17

Kongl. Maj\ls Nåd. Proposition N:o 26.

Hvad föredragande departementschefen i detta
ärende hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter
instämde, behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen
Regenten bifalla; och skulle nådig proposition till
Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid
detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Hjalmar Retlig.

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 22 Haft.

3