Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
1
N:0 2.
Aak. till Riksd. kansli den 18 februari 1901, kl. 2 e. m.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts n:o 2 utlåtande n:o 1,
med anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lag om desinfektion af qvarlåtens/capen efter
i lungsot afliden person.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 72, har herr S. H. Kvarnzelius påvisat nödvändigheten af desinfektion
af qvarlåtenskapen efter i lungsot afliden person och på anförda
skäl hemstält: — — — »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda frågan och derefter för Riksdagen
framlägga förslag till lag om verkställande af verksam desinfektion
af qvarlåtenskapen efter i lungsot afliden person och till bestämmelser om
de vilkor, under hvilka ersättning för dylik desinfektion må kunna af statskassan
lemnas.»
Motionären framhåller, att lungsotens snabba utbredning bland vårt
folk innebär en så stor fara, att det torde vara på tid, att allvarliga åtgärder
vidtagas till hämmande af dess förödande verkningar; han påvisar
vidare, att ingå lagbestämmelser finnas mot lungsots spridning, oaktadt
vetenskapen till fullo bevisat denna sjukdoms smittosamhet, och påyrkar
derför slutligen lagstadgadt planmessigt motarbetande af lungsoten. Han
tilltror sig visserligen ej att kunna anvisa bästa vägen till detta mål, men
Bill. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Raft. (N:o 2.) 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotti (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
har dock ansett sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet på den vigtiga
frågan.
Det förhållandet, att qvarlåtenskap efter i lungsot afliden person
ofta försäljes till allmänheten på offentlig auktion, hvarigenom smittan sprides,
har synts motionären gifva anvisning på en utgångspunkt för ett planmessigt
bekämpande af lungsoten, och detta är desinfektion af sådan qvarlåtenskap.
Han ifrågasätter derför dylik desinfektions påbjudande i lag.
Ett sådant lagstadgande föranleder emellertid kostnader, hvilka måste bestridas
antingen af sterbhuset, kommunen eller staten. Det förut genom
kostnaderna för en måhända långvarig sjukvård hardt betungade sterbhuset
anser han lika litet som kommunerna (i allmänhet de svagaste och fattigaste)
böra vidkännas dessa kostnader. Derför skall enligt motionärens
mening ersättning för sådana kostnader lemnas af statskassan.
Åren 1898 och 1899 har herr Johannes Nilsson i Sorröd i Andra
Kammaren väckt motioner, innehållande yrkanden på skrivelser till Kongl.
Maj:t att låta utarbeta förslag till vissa i motionerna angifna lagbestämmelser
mot lungsotssmittans spridning. I 1898 års motion (n:o 42) begär
han, »att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om bestämmelser om förbud mot försäljning å auktion eller
spridning på annat sätt af kläder, möbler m. m. efter personer, som aflidit
af lungsot, förrän fullständig desinfektion derå blifvit verkstäld», och i
motionen af 1899 (n:o 184), »att Riksdagen i underdånig skrifvelse till
Kongl.. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes, efter medicinalstyrelsens
hörande, låta utarbeta ett förslag om bestämmelser vid försäljning å auktion
eller på annat sätt spridning af i lungsot afliden persons tillliörigheter, så
att det lielsovådliga härigenom undvikes och smittoämnen icke uppsåtligen
spridas».
1898 års tillfälliga utskott n:o 3 sade sig varmt uppfatta motionens
behjertansvärda syfte, men trodde, att åtgärder i detta syfte redan igångsatts
på flera ställen i landet på grund deraf, att vår''nuvarande helsovårdsstadga.
berättigar vederbörande att föranstalta om smittrening och andra
åtgärder i samma rigtning. t Utskottet ansåg dock, att tillräckliga förutsättningar
på många orter saknas för de föreslagna bestämmelsernas tillämpande.
Till sist uttalade utskottet emellertid den förhoppning,''> lätt Kongl. Maj:t i
en snar framtid, efter att hafva låtit utreda, huru tuberkulosens utbredning
kraftigast skall kunna motarbetas, för Riksdagen komme att framlägga
r
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts [N:o 2) Utlåtande N:o 2.
förslag i detta hänseende, hvarefter utskottet dock hemstälde, att Andra Kammaren
ville för sin del besluta, att motionen för närvarande icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilket ock blef Andra Kammarens beslut.
År 1899 påpekade utskottet, att motionären ändrat sin motion så,
att nu ej yrkades förbud mot försäljning eller spridning af lungsigtiges efterlemnade
effekter, utan endast anhölles om utarbetande af förslag till bestämmelser
för hvad i ifrågavarande hänseende skulle kunna göras. I
första hand begärdes utredning, och härutinnan ansåge utskottet skäligt, att
gå motionärens önskan till mötes. Vanligaste sättet för lungsotens spridning
är ju, att de lungtuberkulösas upphostningar intorka på kläder, möbler
och andra föremål och sedan genom nötning blandas med dammet, som
derefter inandas af friska menniskor, hvilka derigenom smittas. Tuberkelsmitta
sprides emellertid äfven derigenom, att friska personer inflytta i
lägenheter, som af tuberkelsjuke nedsmittats, innan dessa lägenheter smittrenats,
att förorenade effekter af ännu lefvande lungsotssjuka personer öfvergå
i annans ego, att födoämnen, som innehålla tuberkelbaciller, förtäras, innan
dessa blifvit dödade o. s. v. Utskottet hade önskat, att äfven sådana orsaker
till tuberkulosens spridning blifvit i motionen beaktade. Utskottet uttryckte
dock den förhoppningen, att, om Kong!. Maj:t komme att taga den af
motionären omnämnda saken i öfvervägande, Kongl. Maj:t ej skulle låta
utredningen stanna dervid, utan äfven låta utreda, på hvilka andra sätt
tuberkulosens utbredning bäst skulle kunna motarbetas. Både Konung och
Riksdag hade visat sig lifligt behjerta, att hvad som han göras också bör
göras för att motarbeta den förfärliga sjukdomen. Utskottet hemstälde till
sist, att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, »att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda
hvad som skulle kunna göras för att förhindra, att tuberkulos utbredes efter
i sådan sjukdom aflidne personer, derigenom att deras nedsmittade tillhörigheter
spridas bland allmänheten; och att Kongl. Maj:t sedan till Riksdagen
täcktes framlägga förslag till bestämmelser i nämnda syfte».
Andra Kammaren beslutade i enlighet härmed.
Första Kammarens tillfälliga utskott, som fann frågan synnerligen
beaktansvärd, erinrade dock om vissa svårigheter vid verkställandet af den
ifrågasatta åtgärden och föreslog, att Första Kammaren icke måtte biträda
Andra Kammarens beslut. Vid votering segrade detta utskottets
förslag med endast eu rösts öfvervigt, och frågan förföll för den gången.
4 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 2.
Ehuru lungsot vant känd sedan allra äldsta tider och man naturligtvis
gjort allt för dess bekämpande, fortfar denna förfärliga sjukdom dock
ännu alltjemt att vara ett folkens gissel och utgör särskildt för vårt land
en verklig nationalfara. I vissa trakter af landet är man ytterligt rädd för
lungsotssmittan och söker sjelfmant vidtaga alla möjliga skyddsåtgärder mot
densamma, under det att man deremot pa andra håll visar en förundransvärd
likgiltighet och lojhet för denna angelägenhet. Under långa tider torde nog
åtskilliga epidemier, såsom kolera, koppor och andra, hafva helt och hållet
undandragit lungsoten, som har ett mera smygande förlopp, den allmänna
uppmärksamheten, och detta fastän sistnämnda sjukdom årligen kräfver
flera offer än någon af de förut nämnda farsoterna på en gång bortryckt.
Lungsotens förmenta egenskap att under alla förhållanden vara obotlig bär
säkerligen ock bidragit till att man ej vidtagit åtgärder mot densamma, och
detta torde förklara det sakförhållandet, att sjukdomen ej finnes uttryckligen
och särskildt nämnd i var helsovardsstadga, hvars föreskrifter mot smittosamma
sjukdomar i allmänhet dock till en del torde kunna tillämpas äfven på lungsot,
men ej medgifva ett så allvarligt och kraftigt ingripande som önskligt vore. I
senare tid, och särskildt sedan tuberkelbacillen på 1880-talet upptäckts, har
man emellertid öfverallt pa allvar tagit i tu med tuberkelsjukdomarne. Konung
och Riksdag hafva här i landet vidtagit mycket kraftiga åtgärder till sjukdomens
bekämpande genom inrättande af storartade sanatorier, hvarest den
rationellaste vård lemnas de redan af sjukdomen angripna. Tyvärr torde
nog dessa dyrbara sanatorier snart visa sig otillräckliga att rymma det
stora antalet lungsotspatienter. Genom inrättandet af dessa sanatorier har
man dock säkerligen slagit in pa en rigtig väg, då det gäller sjukvården.
Till förebyggande af sjukdomens spridning har man ännu ej gjort mycket,
och det som gjorts har uträttats på enskildes eller kommuners initiativ.
Utskottet anser, i enlighet med uttalanden af flere bland vårt och andra
lands förnämsta auktoriteter på läkarevetenskapens område, att trångboddhet,
inneboende i osunda, fuktiga och solfattiga bostäder, inandning af förskämd
luft, otjenlig och otillräcklig föda, bruk af berusande drycker, kroppslig och
ändlig öfveransträngning m. m. äro egnade att försvaga motståndskraften
och öka mottagligheten för sjukdomen. Det är likaledes otvifvelaktigt, att
de sedan urminnes tider för lungsotssjukes behandling använda naturliga
och enkla medlen: ren luft, stärkande föda, väl afpassad hvila och kroppsrörelse,
bad m. m. äfven äro de bästa medel att förekomma lungsotssmitta.
I öfverensstämmelse med den gamla väl kända regeln: »bättre förekomma
än bota», torde våra statsmagter och kommunalmyndigheter här hafva ett
vidsträckt fält för välsignelsebringande verksamhet. Ett af de bästa hittills
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 5
praktiserade sätt att förebygga lungsotssmittans spridning torde vara desinfektion
af de lungsigtiges effekter och framför allt af deras bostäder, och fastän
nu förevarande motion i så måtto synes utskottet ofullständig, att i densamma
endast talas om »verksam desinfektion af qvarlåtenskapen efter i
lungsot afliden person», torde detta ej utgöra något hinder för att beslut
fattas i enlighet med motionärens yrkande. Tv i likhet med 1899 års
utskott tror äfven det nuvarande, att, om Riksdagen beslutar en skrifvelse
till Kongl. Maja med anhållan om frågans undersökning, Kongl. Maj:t skall i
det allmännas intresse söka åstadkomma utredning icke blott i ifrågavarande
hänseende, utan äfven om hvad i öfrigt vore af nöden att förordna i tuberkulosfrågan.
En lag angående tuberkelsjukdomarne är sedan den 1 januari i år
gällande i vårt broderland Norge.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet, det
Andra Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huruledes
verksam desinfektion af qvarlåtenskapen efter i lungsot
afliden person skall kunna åstadkommas, så ock på
hvilka vilkor ersättning för dylik desinfektion må kunna
af statsmedel utbetalas; och att Kongl. Maj:t sedan för
Riksdagen ville framlägga förslag till bestämmelser i
nämnda syfte.
Stockholm den 14 februari 1901.
På utskottets vägnar:
JULIUS CENTERWALL.
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft.