Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1901, kl. 2 e. m.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4,
i anledning af väckt motion i fråga om vilkoren
för utklarering af fartyg m. m.
Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 13, har herr TF. T. Lundgren hemstält — under förutsättning
att förslag till ny tullstadga, som blifvit genom kongl. generaltullstyrelsen
utarbetadt, komme att till innevarande Kiksdags utlåtande öfverlemnas —
»att Riksdagen måtte besluta, att till nämnda stadga på lämpligt ställe tillfogas
föreskrift om förhud för tullkammare eller tullplats, der klarering af
fartyg kan ske, att utklarera sådant, förinnan det visats, att fartygets samtliga
umgälder, således äfven hamnafgifter, blifvit för såväl in- som utgående
i enlighet med derför faststäld taxa erlagda», men om nämnda förslagtill
tullstadga icke vid innevarande riksdag till behandling förekomme, »att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära utfärdande af ofvannämnda
föreskrift.»
Bih. till Riksd. Prat. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. (N:o 13). \
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
Till stöd för sin hemställan anför motionären:
»I ännu gällande tjenstgöringsreglemente för tullverket ,af år 1831 stadgades,
att tullpass för utgående fartyg skulle underskrifvas af tullkammarföreståndaren
och tolagsupphördsmannen, sedan fartygets umgälder blifvit
erlagda, hvilken föreskrift uppenbarligen tillkommit på grund deraf, att
stapelstäderna hade och ännu hafva skyldighet att tillhandahålla nödiga
lokaler åt tullverket och fördenskull borde åtnjuta någon säkerhet
för utbekommande af de inkomster, hvarmed fullgörandet af förenämnda
skyldigheter och andra för sjöfarten behöfliga utgifter skulle bestridas.
Sedan i följd af kongl. kungörelsen den 18 december 1857 förordnats,
att tolagen skulle såsom särskild afgift upphöra mot godtgörelse till
städerna i mån af der inflytande tullmedel, har tolagsuppbördsmannens
underskrift å utgående tullpass icke längre tagits i anspråk, och derigenom
hafva städerna beröfvats möjligheten att noga kontrollera, att deras öfriga
inkomster af sjötrafiken, nemligen hamnafgifter för fartyg och varor, blifva
före fartygets afsegling erlagda, då deremot före 1857 tolagsupphördsmannen,
som inkasserade öfriga af sjötrafiken utgående umgälder, var i tillfälle
att kontrollera deras ordentliga erläggande.
Att hamnumgälderna för sjöstäderna äro högst behöfliga och till och
med i många fall otillräckliga att bestrida de utgifter, som ett nöjaktigt
tillgodoseende af samma trafiks behof medförer, bevisas deraf, att, enligt
handels- och sjöfartskomiténs nyligen afgifna betänkande, n:o 5, 21 svenska
hamnar under åren 1894—1898 haft större utgifter än inkomster med
brist till belopp vexlande från 6,000 till 556,000 kronor.
Det är sålunda för städerna af stor vigt att komma i åtnjutande
af sina hamninkomster, hvarför nödig säkerhet för närvarande icke
finnes.
Såsom bevis derpå torde få åberopas dels ett från Karlskrona år 1881
i förening med bamntaxa ifrågasatt, men nekadt förbud för fartyg att afsegla,
innan hamnumgälderna erlagts, dels en från Strömstad år 1887 med
enahanda påföljd ingifven underdånig ansökan i samma syfte och slutligen
i prejudikatsamling refereradt mål angående utsökande hos mäklare af obetalda
hamnafgifter för afsegladt fartyg.
Då underlåtenhet att erlägga dessa afgifter kan först någon tid efteråt
blifva på platser med liflig trafik upptäckt, försvåras åstadkommandet af
erforderlig bevisning, och följaktligen kan en tillfredsställande kontroll endast
vinnas derigenom, att utklarering af fartyg icke sker, förrän det visats, att
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 3
dess samtliga umgälder, såväl för inkommande som för utgående, blifvit
erlagda, och då en sådan föreskrift redan gäller beträffande de afgifter, som
skola till tullverket och sjömanshusen erläggas, saknas skäl att göra undantag
från denna regel till harnnkassornas skada.»
Utgående från den förutsättningen, att hamnumgälderna i våra
sjöstäder äro högst behöfliga och i vissa fall otillräckliga för bestridande
af kostnader, som ett nöjaktigt tillgodoseende af sjötrafikens behof kräfver,
har motionären velat få till stånd ett lagstadgande, hvarigenom bättre kontroll
öfver dessa afgifters erläggande vunnes och större säkerhet bereddes
hamnkassorna att utfå den afgift, som anlöpande fartyg hade att
gälda.
Motionären har i anslutning härtill framhållit, att städerna, innan
kongl. kungörelsen den 18 december 1857 om tolagens upphörande såsom
särskild skattetitel utfärdats, befunnit sig i en bättre ställning i berörda
hänseende än nu, alldenstund tolagsuppbördsmannen, som i allmänhet jemväl
upptog hamnafgifterna till staden och hvars påskrift å tullpass erfordrades
för utklarering, då kunde tillse, att hamnafgifterna blefve i behörig
ordning erlagda. Utan att bestrida den fördel för städerna, som före år
1858 otvifvelaktigt förefunnits i en sådan sakernas ordning, vill dock utskottet
erinra, att, äfven om tolagsuppbördsmannen merendels innehade
uppdraget att inkassera hamnafgifterna, dessa uppdrag dock icke ovilkorligen
måste vara förenade samt att tolagsuppbördsmannens underskrift å
tullpasset uteslutande betingades af stadstolagens liqviderande. Ur rättslig
synpunkt torde alltså städerna i afseende å tryggheten för hamnafgifternas
utbekommande icke hafva försatts i sämre ställning genom åberopade kongl.
kungörelsen den 18 december 1857, utan kunna förhållandena härutinnan
anses oförändrade.
Af motionärens framställning i öfrigt framgår, att han närmast haft
sin uppmärksamhet rigtad å förhållanden, som sammanhänga med utklarering
af fartyg till utrikes ort. Tullpass erfordras nemligen endast
undantagsvis i den inrikes sjöfarten, och den af motionären åsyftade
kontrollen från tulltjenstemannens sida skulle följaktligen i detta fall
ej kunna utöfvas. Den föreslagna åtgärden måste alltså anses hafva
»in hufvudsakliga betydelse i afseende å fartyg, som skola afgå till utrikes
ort.
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
I Norge, der ifrågavarande angelägenhet varit föremål för lagstiftning,
har det intresse, hvarom föreliggande motion handlar, blifvit tillgodosedt
genom bestämmelser icke blott till den omfattning, som af motionären här
ifrågasättes, utan äfven beträffande samtliga de fall, då hamnafgifter för
fartyg och varor skola utgå. Så stadgas i Norges »Lov om Havne og
Ringevsesenet den 10 juli 1894» dels i dess § 29, att det på framställning
af kommunalstyrelsen kan åläggas vederbörande tulluppbördsbetjent att uttaga
afgiften till hamnkassan i den omfattning och mot den godtgörelse,
som af Konungen bestämmmes, dels i § 31, att fartygsbefälhafvare, som i
följd af nämnda lag har något att erlägga till bamnkassan eller hamnfogden,
skall vid straff af böter från 2 till 20 kronor snarast möjligt och
senast inom 24 timmar efter fartygets ankomst till köpstad eller lastageplats
anmäla sig bos hamnfogden, och dels i § 63, att intet fartyg må
klareras på tullkammaren, innan fartygsbefälhafvaren visar, att han erlagt
hvad der af fartyget skall betalas till bamnväsendet och bamnbetjent, hvarjemte
i samma paragraf stadgas, att, om fartyget icke är underkastadt tullklarering,
vederbörande bamnbetjent eger, då fartygsbefälhafvaren antingen
nekar eller på annat sätt söker undandraga sig betalning af bamnafgift,
qvarhålla fartyget, intill dess betalning blifvit erlagd eller antaglig säkerhet
stäld. Afgår fartyg, utan att bamnafgift blifvit betald eller antaglig säkerhet
derför stäld, skall enligt samma lagrum på begäran af hamnstyrelsen tullklarering
eller afgång nekas det på annat ställe, dit det efteråt ankommer,
intill dess, fartygsbefälhafvaren betalar eller ställer säkerhet; och är den
skyldige underkastad böter från 8 till 800 kronor.
Så vidt utskottet kunnat inhemta, torde inom vårt land högst sällan förekomma,
att fartygsbefälhafvare undandrager sig betalning af stadgade hamnumgälder;
några svårare missförhållanden i detta hänseende kunna åtminstone
icke anses föreligga. Då så är händelsen och då den af motionären
föreslagna kontrollen icke är egnad att bereda hamnkassorna säkerhet för
hamnafgifternas utbekommande i hvarje fall, utan endast blefve till nytta
i afseende å fartyg, som utklareras till utrikes ort, under det att i den
inrikes sjöfarten motsvarande förmån saknades, så har utskottet icke ansett
sig kunna biträda motionärens framställning.
Dessutom torde äfven under nuvarande förhållanden möjlighet ej vara
utesluten för hamnstyrelserna att efter erhållet tillstånd af Kongl. Maj:t
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 5
och genom enskildt aftal med vederbörande tulltjensteman förskaffa sig
den medverkan till öfvervakande af hamnafgifternas gäldande, som kan
anses erforderlig. Så lärer i Stockholm uppbörden af dessa afgifter helt
och hållet ombesörjas af tullverket, och äfven i vissa hamnar å Gotland
är ifrågavarande angelägenhet med Kongl. Maj:ts tillstånd ordnad på
samma sätt.
Utskottet, som icke kunnat finna den af motionären ifrågasatta åtgärden
vara särskildt af behofvet påkallad, får alltså vördsamt hemställa,
att herr W. T. Lundgrens förevarande motion icke
må till någon kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 mars 1901.
På utskottets vägnar:
G. KRONLUND.
Bih. till llikså. Prof. 1901. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 13 Häft.
2