Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 9 maj 1901, kl. 11 f. m.

• : - • .■ »'' i * * ?t: • *• ’ iffjyv* ■ ■■■:. •1 .• !vjv tu .4

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i
anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Muff
med anhållan, att alla bestämmelser om rang, utom för
hofoet, måtte uppiuifras.

, ! • » ,'' > ♦ ;, J v. J * i . , :l T * c<j [ ‘! CVI >■■} ? :, 4,• > . f t

Med anledning af en inom Andra Kammaren af Herr. Tf. A. Segerdahl
väckt motion, n:o 173, liar Andra Kammaren, med bifall till dess tredje
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, för sin. del beslutat, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:ts täcktes upphäfva
alla de bestämmelser om rang, utom för hofvet, Indika vore grundade
vare sig på 1714 års rangordning eller ock på de ändringar i eller
tillägg till densamma, som efter nämnda år tillkommit.

Jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen har detta beslut blifvit delgifvet
Första Kammaren, som hänvisat detsamma till sitt andra tillfälliga
utskotts behandling.

* *

Andra Kammarens utskotts yttrande i ärendet är af följande lydelse:

I fråga om den i Sverige gällande rangordning anför motionären:

»Ilen är af gammalt datum denna rangordning. Den bär årtalet 1714.
Under årens lopp hafva naturligtvis deruti gjorts åtskilliga ändringar och
tillägg, men stommen är i alla fall inemot 200 år gammal. Det är helt
naturligt, att den vid sådant förhållande måste vara betydligt antiqverad,
Bill. till Riksd. Prat. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 9.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande, N:o 9.

Redan uppställningen med sina 40 klasser antyder detta. Af dessa äro
visserligen hälften vakanta, men det återstår ändock ett tjog särskilda
hufvudafdelningar, medan man i Norge reder sig med 12 och i Danmark,
änskönt der äfven bördsrang ingår i rangskalan, med endast 9. Dessutom
finnes hos oss en särskild afdelning, hvilken upptager dem, som »stå öfver
all rang», hvartill räknas statsministern, ministern för utrikes ärendena,
riksmarskalken, statsråd och serafimerriddare.»

Främst i första rangklassen möter oss den militära beställningen fältmarskalk,
hvilket dock för närvarande är utan betydelse, eftersom någon
innehafvare af denna höga värdighet icke finnes. Förr hörde till denna
klass äfven presidenter och öfverståthållare i Stockholm, de der emellertid
enligt kongl. cirkuläret den 11 april 1835, utan något deruti angifvet
skäl, nedflyttades till 4:de klassen. Men såsom ersättning hade fältmarskalkarne
något år förut till sällskap i lista klassen fått tre höga lioffunktionärer,
öfverstekammarherren, öfverhofstallmästaren och öfverhofjägmästaren,
hvilkas befattningar sålunda uppstälts såsom de förnämsta i
riket näst statsrådens.

Med öfverstå!’ äro i rang likstälda stallmästare vid hofvet och kammarherrar,
medan deremot revisionssekreterare och hofrättsråd få nöja sig med
att komma i klasserna under. Majorer hafva rang framför assessorer i
hofrätterna, häradshöfdingar, landssekreterare och landskamrerare. Enligt
1714 års rangordning vorö de tre sistnämnda kategorierna stälda i sista
eller 40:de klassen, efter fänrikar och kornetter, och först 1855 funnos de
värdiga att derifrån flyttas till klassen mellan majorer och kaptener.

I samma klass som kaptener träffa vi på professorer vid universiteten,
hvilka fortfarande stå på den rangplats, som blef dem anvisad 1714. Det
är märkeligt, hvilka låga platser på rangskalan de lärda yrkena hos oss
intaga. I Norge har en universitetsprofessor öfverstelöjtnants rang, likaså
i Danmark, der han till och med, om han är medlem af konsistoriet, har
lika värdighet med öfverste. Rektor vid Köpenhamns universitet är likstäld
med generalmajor, medan våra universitetsrektorer anses stå mellan
öfverstelöjtnanter och öfverstar. Lektorer vid de allmänna läroverken,
hvilka måste besitta en ganska betydlig grad af lärdom, äro stälda mellan
kaptener och löjtnanter, i fall de hafva någon rang alls, hvilket synes
tvifvelaktigt. Visst är deremot, att läroverksadjunkter befunnits alldeles
för simpla för att komma med i rangordningen.

Under kaptener äro placerade sekreterare och advokatfiskaler i hofrätterna,
sekreterare och ombudsmän vid universiteten, sekreteraren i riks -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande, N:o 9. 3

banken, med flere. Efter löjtnanter stå, bland andra, fältläkarestipendiater
af första klassen. Lägre tjensterang än underlöjtnant hafva vice auditör
och underläkare, ehuru de båda sistnämnda fått använda vida mera tid
och arbete på sin utbildning, och deras verksamhet måste anses mera betydelsefull
än den förstnämndes. Och sist komma, i 40:de klassen, med
rang efter underlöjtnanter, men framför fanjunkare, rådmän i Karlskrona
och Göteborg med flere och allra sist kanslerssekreteraren vid universiteten,
hvilkens placering bättre än något annat tydliggör det föråldrade och bakvända
i våra rangbestämmelser.»

Motionären ser i dessa omständigheter ett skäl för Riksdagen att egna
sin uppmärksamhet åt denna angelägenhet och derom göra framställning
hos Kongl. Maj:t.

si)et vore i sådant fall», fortsätter motionären, »icke första gången, som
Riksdagen befattade sig med rangordningen. Vid riksdagen 1840—41 var
denna fråga före och utmynnade i en underdånig skrifvelse af den 9 juni sistnämnda
år, hvaruti rikets ständer, som trott sig finna, att uti de bestämmelser
om embetens värdighet, som den gällande rangordningen inneliölle, företedde
sig fyrfaldiga missförhållanden till följd af de förändringar i samhällsskicket,
hvilka inträdt under den längre tidrymd, som förflutit, sedan denna
stadga utfärdades, anliöllo, att Kongl. Maj:t måtte genom författning bestämma
den värdighet, som tillkomme hvarje embete och tjenst, i förhållande
till dess vigt inom statsförvaltningen. I samma skrifvelse begärdes
äfven, att Kongl. Maj:t måtte fästa särskildt afseende på det missförhållande,
som dittills egt rum genom den högre rang, som tillerkänts hoftitlarne,
samt att antingen ingen rang blefve utom hofvet tillerkänd dessa
titlar eller ock en vida lägre och emot deras verkliga vigt afpassad, än
som dittills varit fallet. Len 23 oktober samma år anmäldes denna skrifvelse
hos Kongl. Maj:t, som då fann framställningen icke kunna föranleda
till någon åtgärd eller något för framtiden bindande beslut. Sedermera
blef dock i kongl. cirkuläret den 10 november 1855, hvarigenom den
ändrade embetsvärdigheten för landssekreterare, landskamrerare och häradshöfdingar
med flere bestämdes, ständernas berörda skrifvelse åberopad
såsom ett af skälen för beslutet, så att helt och hållet utan resultat blef
icke den underdåniga framställningen.

Hot kan ifrågasättas, såsom äfven rikets ständer i sin ofvannämnda
skrifvelse gjorde, huruvida icke all lagstiftning i detta afseende, såsom i
sig sjelf af föga vigt, vore att betrakta såsom umbärlig. Åtminstone lära
väl icke många nu för tiden instämma med den, som år 1774 utgaf en

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N-.o 9.

edition af rangordningen och i sin förtjusning öfver att rangbestämmelserna,
hvilka blifvit af ständerna uppbäfda 1766, återupplifvats till följd af 1772
års statshvälfning, inledde sitt företal med följande tirad: »Hvad prägel

är för mynt, stämpel på varor, detsamma är rang på personer; ett uttryck
af deras borgerliga värde.» Inom hvarje kår eller verk finnes ju alltid,
rangordningen förutan, en viss skilnad mellan funktionärerna, beroende
på deras ställning af öfver- och underordnade, och mellan de olika
kårerna och verken gifves väl knappast något behof af rang. Om åter
— må man väl säga med ständerna 1841 — lagstiftningen i detta afseende
anses böra qvarstå, till följd af mångårig häfd och de vanor,
som derefter lämpat sig, bör den dock stödjas på rigtiga grunder, så
framt den skall bibehålla något anseende såsom lag. I detta fall kunde
måhända en ledning vara att hemta från gällande resereglemente af den
11 februari 1881, hvaruti befattningsbafvares ställning är bestämd efter
grunder, som äro mycket olika rangordningens och mera öfverensstämma
med allmänhetens rigtigare uppfattning, och der klasserna icke äro flera
än sex.

Äfven borde vid en eventuel omarbetning af rangordningen tagas i
öfvervägande, huruvida icke såsom i Norge embetsrang och hoftång kunde
skiljas åt, så att sådana oegentligketer undvekes som, till exempel, att en
ung studerande, hvilken några dagar efter aflagd akademisk examen utnämnes
till kammarjunkare, såsom sådan får samma rang som major och
derigenom i ett tåg kommer att i värdighet stå öfver sina förra lärare,
professorerna, eller att en ung godsegare, som hugnas med kammarherretitel
och dermed kommer upp i öfverstes rangklass, skall i afseende å
rang stå framför landssekreteraren och lan dskam rer aren i länet, eller att
en löjtnant, som nämnes till kammarherre, blir likstäld med sin öfverste
eller måhända kommer att stå öfver honom, i fall öfverstens utnämningsdatum
är senare än kammarherrens!

Kännedomen om rangförhållandena är, såsom ofvan framhållits, icke
synnerligen stor bland civila personer. Mången tror, att allt hvad rang
heter egentligen är en hofsak och att alla bestämmelser om rang gifvas
inom hofexpeditionen. Men så är det icke. Författningssamlingen upplyser,
att på senare tider flera särskilda rangbestämmelser för embets- och
tjenstemän beslutats på vederbörande departementschefs föredragning.»

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande, N:o 9. 5

Innan utskottet går att yttra sig i frågan, torde det icke sakna sitt
intresse att taga någon närmare kännedom om frågans historiska utveckling,
i kvilket afseende utskottet tillåter sig meddela följande, delvis
hemtadt ur Carl Fr. Rothliebs samling af kong!, författningar angående
rang.

Initiativet till åstadkommandet af en rangordning inom vårt land togs
af ridderskapet och adeln. Redan vid riksdagen 1660 framstälde de hos
Karl den XI:s förmyndareregering yrkande om, att »den rang emellan
ridderskapet och adeln göres, till hvilken våra adeliga privilegier oss
vägen bana, så att de samtligen med de förmåner, hvilka uti Sveriges
lag 23 kap. samt adeliga privilegierna förmäles, måtte blifva hedrade och
alla här till dags öfvade dissordres ur vägen rymde» m. m.

Då detta yrkande ej ledde till någon åtgärd i önskad rigtning, vände
sig å nyo ridderskapet och adeln till bemälda förmyndareregering med
anhållan om bestämd rang utom riddarhuset. Med anledning deraf förklarade
regeringen i sitt svar den 23 juli 1664, att den icke ville under
en omyndig konung bestämma rang emellan alla embeten, men hvad
ridderskapets och adelns enskilda sammankomster angick, det dervid borde
tagas hänsyn till »l:o Herreståndet, Grefvar och Friherrar. 2:o Förnemlige
Förfäders meriter och gammal Släkt. 3:o Förnäme Tjenster och
4:o En hög och hedersam ålder.» På förnyade framställningar i samma
ämne från ridderskapet och adeln utkom emellertid kort tid derefter den
10 december 1672 vår äldsta rangordning, som utan afseende å stånd,
börd eller andra konsiderationer föreskref den ordning, embetsmännen
mellan sig skulle iakttaga. Denna rangordning var indelad i 9 klasser,
hvilka upptogo: n:o 1) fältmarskalkar, generalguvernörer, n:o 2) rilcstygmästaren,
jägmästaren och stallmästaren, n:o 3) presidenten i Wismarska
tribunalet, n:o 4) generaler af kavalleri och infanteri, n:o 5) generallöjtnanter,
n:o 6) hofkansleren, n:o 7) landshöfdingar, amiraler och generalmajorer,
n:o 8) öfverkammarherrar och 9:o) hofmarskalkar.

Redan den 10 december 1680 utfärdades en ny rangordning, hvaruti
stadgades, att hvar och en skulle i allmänna och enskilda samqväm taga
plats efter sina innehafvande embeten. Denna rangordning innehöll 28
särskilda nummer, upptagande i n:o 28 ryttmästare och kaptener samt
assesorerna i rikets kollegier.

Sedan under de derpå följande åren ett flertal kongl. bref och resolutioner
angående rang utfärdats, utkom år 1714 den ännu i dag till sina
grunder gällande rangordning, som hufvudsakligen utgjorde eu samman -

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 9.

fattning af förut befintliga reglementen och föreskrifter i detta ämne, men
äfven upptog en del nya bestämmelser samt var uppdelad i 40 s. k. rangklasser.

Med de ändringar, som under årens lopp genom särskilda kongl. påbud
tillkommo, fortfor 1714 års rangordning att gälla till år 1766.

Den 12 november detta år utfärdades på framställning af rikets ständer
en förordning, hvarigenom alla förordningar och resolutioner angående
rang till sin verkan upphäfdes, med undantag af bestämmelser rörande
hofrangen, i fråga om hvilken framhölls, att »Kongl. Maj:ts höghet och
rikets värdighet fordrade, att dermed förblefve efter förra vanligheten.»

Då ständernas skrifvelse, som föranledde rangordningens upphäfvande,
torde vara af intresse för frågans belysning, har utskottet härmed velat
ordagrant intaga densamma:

»Härvid hafva Riksens Ständer öfvervägat, huruvida then här i Riket
inrättade Rang-Ordning må vara nyttig åt bibehållas eller icke? Thet är
bekant, åt then tilkommit under Envålds-Regimentet och til äfventyrs för
särdeles orsaker, kvilka antingen nu icke subsistera, eller finnas vara i
helt annat skick. Kunde man med trygghet säga, åt then styrker och bibehåller
then nödiga subordinationen eller på något sätt bidrager till värdiga Ambetsmanna-egenskapers
förkofring hos tjänstemän; så vore ingen tvifvel, åt then
ju borde behållas: men när tvertom man äger säkra rön, åt i the Länder och merendels
alla fria regeringar, ther ingen Rang-Ordning är, ja äfven inom
vårt Rike uti the Stånd, hvart!! Rang-Ordningen ej lämpas, subordinationen
och then tilbörliga skilnad uti anseende och myndighet, som personer
imellan efter theras embete och andra qualificationer helt naturligen vara
bör, äntå icke saknas, utan snarare uti mera helgd och obrottsligare hålles;
tå man jemväl nu är och bör vara ganska mohn om, åt uprätta och
inplanta en rättskaffens esprit hos Ämbetsmän, hvilka måste väntas af
helt andra och redbarare motiver, än åt utvertes använda, och företräde
för namnets skuld uti Samquäm, ther äntå ingen får mera värkelig heder
af andra, än hans personliga egenskaper och skickliga seder i thet Borgerliga
umgänget förtjäna; men thet emellertid icke kan nekas, åt thenne
tomma liknelse af heder, som Rangen utstakar, förmodligen mycket af en
inkommen vana och fördomar hos then oförståndiga delen, verkeligen ökar
tjänstesökandet i allmänhet, och åt man så mycket ilfänas til alt högre
och högre grader, för åt fylla et hedersmått, som man i sin inbillning
tyckt något vara, hvilken lystnad helt naturligen vänder en tjänstemans
förnämsta hog och böjelse mera uppå hans egen person än på sysslan,

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 9.

som han tå innehäfver, och tå han förnöijer sig i then skugga af heder,
som han åtrår, tänker han mindre på huru Eiket skall tjänas, och eu sanfärdig
ära, åt hafva manligen och med nit fullgjordt sin plikt i alla delar
förvärfvas: hvartil äfven thet kommer, åt så vida genom Rang-Ordningen,
blotta undfångne Caracterer sättas i jemförelse med thet företräde, som
åtföljer en verkelig tjänst, kan thenne sednare ej annat än uti sin billiga
distinction lida; altså föranlåtes Riksens Ständer i betraktande af thesse
omständigheter Eders Ivongl. Maj:t i underdånighet tillstyrka etc.»

Efter 1772 års statshvälfning förlorade likväl förenämnda förordning
af den 12 november 1766 all betydelse och kraft af lag samt förut gällande
rangbestämmelser återupplifvades.

Nya, med rang förenade embeten och tjenster inrättades emellertid
under tidernas lopp, gamla sådana upphörde att finnas till, och omflyttningar
mellan rangklasserna gjordes, allt dock med bibehållande af den
gamla klassindelningen.

De ändringar, som skedde, motsvarade emellertid icke de kraf, som af
samhällets fortgående utveckling betingades.

Med hänsyn dertill väcktes också vid 1840—41 års riksdag af Lars
Hjerta m. fl. motion derom, att det genom författning må bestämmas den
värdighet, som bör åtfölja embeten och tjenster i förhållande till hvarderas
vigt och äfven med beräkning af dervid förutsatt lärdom, samt att hofembetsmäns
rang icke må sträckas utom hofvet.

I det betänkande, som allmänna besvärs- och ekonomiutskottet afgaf
med anledning af motionen, yttrade utskottet:

»Uti de bestämmelser om embetens värdighet, som den för det närvarande
gällande rangordningen innehåller, förete sig ostridigt mångfaldiga
missförhållanden till följd af de förändringar i samhällsskicket, som inträdt
under den mångåriga tidrymd, som förflutit, sedan denna författning utfärdades.
En och annan förändring deri har också under senaste tider egt
rum, men ännu saknas likväl i allmänhet en fullständigt ordnad öfverensstämmelse
emellan värdigheten och vigten af hvarje embete. Någon egentligen
menlig verkan på embetsförvaltningen kan väl icke härifrån härledas,
då förhållandet såsom befallande eller lydande är fullkomligt oberoende
af rangordningen och denna äfven vid fråga om befordringar föga
tages i beräkning, derför det också synes utskottet, att all lagstiftning i
detta ämne, såsom i sig sjelf i vår tid af föga vigt, är att betrakta såsom
umbärlig, helst det anseende, som med hvarje embete bör vara förenadt,
säkrast vinnes genom dess grannlaga ocli värdiga handhafvande och svår -

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

ligen torde kunna framkallas genom ett lagbud, der dessa egenskaper
saknas. Om lagstiftningen åter anses böra qvarstå till följd af den mångåriga
bäfden och de vanor, som derefter lämpat sig, anser utskottet likväl,
att den måste stödjas på rigtiga grunder, om den skall bibehålla något
anseende såsom lag. Från denna synpunkt torde det anses nödigt, att
författningarne i förevarande ämne öfverses och omarbetas, hvilket lämpligast
synes böra ske efter fulländandet af den för handen varande förändrade
regleringen af styrelseverken.»

På tillstyrkan af bemälda utskott hemstälde rikets ständer i skrifvelse
den 9 juni 1841,

»att Kongl. Maj:t, sedan statens embeten och tjenster blifvit ordnade
i öfverensstämmelse med den reglering, som ansetts nödig, täcktes genom
författning bestämma den hvarje embete och tjenst tillkommande värdigheten
i förhållande till dess vigt inom statsförvaltningen, samt att Kongl.
Maj:t dervid täcktes fästa särskildt afseende å det missförhållande, som
dittills egt rum i detta fall genom den högre rang, som tillerkänts hoftitlame,
helst då dessa ej voro förenade med någon motsvarande tjenstgöring»,
i sammanhang hvarmed ständerna i underdånighet anhöllo, att
antingen ingen rang måtte utom hofvet tillerkännas dessa titlar eller
ock en vida lägre och emot deras verkliga vigt afpassad, än som dittills
varit fallet.»

Denna skrifvelse föranledde emellertid icke till någon omedelbar eller
genomgripande åtgärd från Kongl. Maj:ts sida.

Först genom nådigt cirkulär till hofrätterna i riket, bergskollegium och
Konungens befallningshafvande i riket angående landssekreterares, landskamrerares
m. fl. embetsvärdigket den 10 november 1855 har Kongl. Maj:t,
i anledning af nämnda skrifvelse, bestämt embetsvärdigheten för nedannämnde
tjenster på sätt som följer: näst efter assessorer i hofrätterna landssekreterare
och landskamrerare, häradshöfdingar, bergshauptman och bergmästare,
borgmästare i städer af lista klassen, lika med f. d. kollega
assessorer (lägsta kaptensgrad) landträntmästare och kronofogdar, borgmästare
i städer af 2:dra och 3:dje klasserna, näst derefter häradsskrifvare.

För nyinrättade embeten har Kongl. Maj it gång efter annan bestämt,
hvilken rang som skall tilldelas dessa embeten. Sålunda tilldelades lotsdistriktscheferna
genom Kongl. Maj:ts skrifvelse den 4 september 1858 lika
värdighet med öfverstelöjtnanter vid armén, departementscheferna i fångvårdsstyrelsen
genom skrifvelse den 16 december 1859 och departements -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9. 9

cheferna i kongl. generalpoststyrelsen genom skrifvelse den 6 november
1863 lika värdighet med departementscheferna i generaltullstyrelsen.

Slutligen finnas uti Sveriges grundlag bestämmelser i fråga om statsrådens
rang. Rörande serafimerriddare har genom Kongl. Maj:ts beslut den
31 oktober 1851 bestämts, att statsråden och serafimerriddarne anses till
värdigheten lika och taga plats efter datum för deras utnämning. Enligt
riksmarskalkens cirkulär af den 23 november 1885 taga statsministern,
ministern för utrikes ärendena och riksmarskalken rang och säte sig emellan
efter den ordning, nu är nämnd, utan afseende å tiden för utnämningen
till embetet, och under riksdag i Sverige tilldelas talmannen i Första
Kammaren och efter honom talmannen i Andra Kammaren plats näst
efter förenämnde embetsmän. Det torde derjemte böra anmärkas, att
såväl statsrådets medlemmar som riksmarskalken och serafimerriddarne
enligt rangordningen stå öfver all rang.

I vårt grannland Korge äro särskilda bestämmelser utfärdade rörande
dels embetsrangen och dels bofrangen. Embetsrangen är faststäld genom
kongl. reglemente den 26 juli 1820 och kongl. resolution den 14 december
1889 med flera resolutioner och finnes uppdelad i 12 klasser med hänsyn
till de olika embetenas beskaffenhet. I denna rangordning finnes icke några
hoffunktionärer upptagna, lieträffande medlem af statsrådet eger enahanda
förhållande rum som i Sverige eller att medlem af norska statsrådet i rang
står öfver alla de i rangklasserna upptagna embetsmän.

Bestämmelserna angående bofrangen äro faststälda genom en hofresolution
den 4 juni 1874.

I Danmark åter bestämmes rangföljden genom förordningen af den 14
oktober 1746, den 12 augusti 1808 och kongl. resolutionen den 20 maj
1874. Rangordningen är der uppdelad i 9 klasser och upptager bland
andra såväl ledamöterna af ministeren som äfven hofembetsmän. Derjemte
torde såsom en egendomlighet böra nämnas, att i rangordningen finnas
upptagna innehafvare af inländska ordensutmärkelser samt af grefliga och
friberrliga värdigbeter.

Mycket behöfver man icke forska i vår rangordning för att finna talrika
exempel på dess ©tidsenlighet och särskildt hvilken hög plats på rangskalan
hofembetsmännen intaga, utan afseende på huru litet detta företräde
framför innehafvare af med ansvar och magtpåliggande arbete förenade
embeten är berättigadt med hänsyn till de respektive embetenas verkliga
vigt och betydelser. Motionären har anfört flera af de mest i ögonen
fallande, men åtskilliga andra kunna förtjena att framhållas. Man kan
Bill. till Riksd. Prof. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Höft. (N:o 9.) 2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

t. ex. med skäl fråga sig, hvarför kammarjunkare och understallmästare
skola i rang gå före kanslisekreterare i statsdepartementen, protokollssekreterare
i nedre justitierevisionen, hvarför vice ceremonimästaren och räntmästaren
i statskontoret för att få plats på rangskalan skola behöfva en
hvar sin särskilda af honom ensam innehafda rangklass eller hvarför hofjunkare
och förste kammarpager i rang äro likstälda med kommissionslandtmätare
och häradsskifvare, under det att de gå före sekreterare och
advokatfiskaler i hofrätterna.

Rangordningen är emellertid icke allenast otidsenlig, utan den saknar
enligt utskottets åsigt all praktisk betydelse för samhällslifvet.

Tjenstemännens inbördes ställning och förhållande till hvarandra bör
ingalunda bestämmas af den yttre valör, som deras placering i en viss
rangklass kan skänka dem, utan fastmer af den innehafda tjenstens mer
eller mindre magtpåliggande beskaffenhet, de förutsättningar, densamma
kräfver af dess innehafvare, och det ansvar, tjensten medför; Ijenstemännens
ställning i samhället och förhållande till öfriga medborgare bör framför allt
\rinnas och vidmagthållas genom det förtroende och den tillit, som från
deras medborgares sida kan komma dem till del på grund af ett pligttroget
och omsorgsfullt utöfvande af sin tjenst samt genom ett samvetsgrant och
nitiskt iakttagande af sina medborgliga pligter.

Rangordningen är, såsom uteslutande andra medborgare i samhället
än tjenstemannakåren, för öfrigt egnad att hos mången underhålla den
tanken, att tjenstemannakåren vore en privilegierad klass och ej, såsom
den i verkligheten är, det borgerliga samhällets tjenare; rangordningens
bibehållande torde derför bidraga till att motverka de jemlikhetsprinciper,
som endast i det sanna och verkliga menniskovärdet vilja se en mätare af
en menniskas rang och värdighet i samhället.

Utskottet, som sålunda hyllar den åsigt, som redan år 1766 af Sveriges
rikes ständer uttalades i fråga om rangordningen, och anser, att den utan
någon olägenhet bör kunna borttagas, delar jemväl den mening, hvaråt
motionären i sitt framstälda förslag gifvit ett uttryck, nemligen att uttalandet
af ett önskemål härutinnan från Riksdagens sida icke må omfatta
bestämmelser om rang för hofvet. Deremot vill utskottet hafva uttalat,
att denna sistnämnda rang icke bör utom hofvet göras gällande.

11

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 9.

Då i det betänkande, som legat till grund för Andra Kammarens beslut,
uttalats, att tjenstemännens inbördes ställning och förhållande till
hvarandra borde bestämmas af den innehafda tj enstens mer eller mindre
magtpåliggande beskaffenhet, de förutsättningar densamma krafvel’ af dess
innehafvare och det ansvar tjensten medför, lärer dermed vara angifvet, att
en ordning i berörda afseende icke synts kunna undvaras, och följaktligen,
om nuvarande bestämmelser derutinnan skulle upphäfvas, andra sådana
böra sättas i deras ställe. Någon vidare antydning om beskaffenheten af
denna nya ordning har emellertid ej lemnats; och då utskottet i öfrigt ej
kan dela åsigten, att rangordningens bibehållande skulle motverka utvecklingen
i den ena eller andra riktningen, får utskottet hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens ifrågavarande beslut.

Stockholm den 4 maj 1901.

C. NORDENFALK.

Reservation af herr A. von Möller.