Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
i
\
\:o 8.
Ank. till Riksd. kansli den 8 maj 1901, kl. 12 midd.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. May.t
med begäran om utredning, huru genom lagstadgad bokföring
m. in. större trygghet mot oredlighet må kunna
vinnas.
I en inom Andra Kammaren väckt motion hade herr Wavrinsky
hemstält, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru genom närmare lagstadgad bokföring
samt genom revision och kontroll af såväl allmänna som eventuel!
enskilda räkenskaper större trygghet mot oredlighet kunde vinnas,
och särskild!, huruvida icke för revisorer och kontrollanter inom vissa
gränser närmare föreskrifter för deras tjensteutöfning borde lemnas och
särskilda qvalifikationer stadgas, samt för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet».
Med anledning af denna motion har för sin del Andra Kammaren
i enlighet med hemställan af sitt fjerde tillfälliga utskott beslutat: att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. May.t anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, huru större trygghet mot oredlighet må kunna vinnas genom noggrannare
bestämmelser angående hvilka personer som böra vara underkastade
den i lag stadgade bokföringsskyldighet, äfvensom angående revision och
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. (N:o 8.)
2 Första Kammarens Tillfällig a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
kontroll, bland annat genom införande af föreskrifter, egnade att bereda tillgång
till användande, der sä finnes nödigt eller lämpligt, af särskildt qvalificerade
revisorer, samt derpå för Riksdagen framlägga de förslag i ämnet,
hvartill utredningen kan föranleda.
Sedan beslutet delgifvits Första Kammaren, har denna hänvisat
ärendet till sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Enligt motionären kunde man icke lemna obeaktad den samhällsfara,
som yppade sig i en öfverhandtagande tillväxt af vårdslöshet eller
oredlighet i affärsförbindelser, förfalskningar och förskingringar samt
rymning och sjelfmord på grund af dylika brott. Bland orsakerna till
detta onda nämner motionären först det i Sverige onaturligt utvecklade
kredit- och borgenssystemet, som lockade till skuldsättning i stor skala,
derefter öfverdådigt lefnadssätt, köpenskapens förmedling genom en
mängd mellanhänder, samt slutligen det hastigt utvecklade föreningsväsendet.
Trots dessa och flere andra omständigheter anser han dock, att
redbarheten skulle vara större och affärsmoralen högre, derest man ej,
på grund af en missrigtad finkänslighet, vårdslöst åsidosatte redovisningen
och kontrollen, något, som gälde såväl statens och kommunens
förhållanden som enskildes. Främst kräfdes derför allvarsamma åtgärder
beträffande bokföringsskyldighet och bokföring. Kongl. förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar gälde endast för handelsoch
industriidkare, men vore ej ens i afseende å dessa fullständig, och
'' dess föreskrifter om bokföringen vore otillfredsställande.
Enligt motionärens mening förekomme i vårt land knappast någon
revision af enskildes räkenskaper, förrän det på ett eller annat sätt
trasslat in sig; revision af bolags och föreningars räkenskaper verkstäldes
ej alltid af personer med derför erforderlig kompetens, och detsamma
gälde räkenskaper och förvaltning af offentliga medel.
Revisionerna komme ock i regel för sent, och ansvar för försumlig
revisor vore stadgadt endast i aktie(bolags)-lagen samt i lagen angående
registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.
Flerestädes i utlandet hade vidtagits åtgärder i syfte att få afhjelpta
sådana missförhållanden. I England hade man organiserat och
utvecklat revisorsverksamheten till en samhällsinstitution, The institute
of Chartered Accountants in England and Wales, vid hvilken efter inträdespröfning
antagna elever kunde varda medlemmar efter 3—5 års förlopp,
detta på grund af derunder aflagda examina och praktiska prof. I
Tyskland måste Erwerbs- lind Wirtschafts-Genossenschaften, åtminstone
hvartannat år, låta verkställa revision och fullständig kontroll genom
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 3
eu sakkunnig, legaliserad, bolaget icke tillhörande revisor, hvarjemte
statens uppbördsman, likasom i allmänhet kommunernas redovisningsskyldige,
vore underkastade regelbunden qvartalsrevision. I Wien skulle
finnas särskild professur i »Staatsverrechnungswissenschaft». I Frankrike
funnes handelsrevisorer och domstolsrevisorer (experts). I Danmark
vore tillsatt en parlamentarisk komité för omorganisation af statens
revisionsväseude, och med liknande uppdrag arbetade en komité i Norge,
som tillika behandlade frågan om det offentliga kassa- och räkenskapsväsendet.
I Sverige hade frågan år 1895 väckts på tal genom en till statsutskottet
remitterad motion i Första Kammaren närmast med anledning
af inträffade »oegentligheter», deribland balanser hos flere kronans uppbördsmän,
men föranledde denna motion ej vidare åtgärd, ehuru det
ansågs hafva varit befogadt. att fästa uppmärksamheten på de i densamma
omförmälda förhållanden.
Det nya uppbördsreglementet, gifvet den 10 maj 1895, upptoge
visserligen skärpta bestämmelser om redovisning och kontroll af uppbörden,
men saknade bestämmelser om inventeringar.
Gillande motionens syfte, är Andra Kammarens utskott enigt med
motionären derutinnan, att för vinnande af hans syfte erfordrades ändring
i bestämmelserna rörande bokföringsskyldighet, revision och kontroll.
I afseende å handelsböckerna vore dock den af motionären åberopade
förordningen tillfredsställande, men den i förordningen intagna
förteckningen öfver bokföringsskyldige idkare af näring och industri
vore deremot ofullständig, enär der saknades exempelvis trävarurörelse,
grufdrift, bergshandtering, värdshusrörelse m. m., och i detta hänseende
tarfvades rättelse.
Efter att hafva redogjort för hvad som förekommit i afseende å
revision och kontroll, deribland för behandlingen af den år 1895 väckta
motionen i ämnet, fortsätter utskottet sålunda:
»Under de år, som förflutit, sedan nu omnämnda motion behandlades,
hafva förut befintliga föreskrifter om revision och kontroll tillökats
med eu hel del nya, som hafva till ändamål att afhjelpa anmärkta
bristfälligheter på detta område. Bland författningar, som innehålla
bestämmelser i sådant syfte, må nämnas: Uppbördsreglementet den 10
maj 1895 och kongl. kungörelsen den 3 december 1897 angående nytt
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
reglemente för uppbördsverket i Stockholms stad; lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895 och lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet af samma dag; lagen den 9 januari 1897 om ändring af
56 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet och lagen den 30
november 1900 om ändring af 33 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd; förordningen angående stämpelafgiften den 2
juni 1899; kongl. kungörelserna den 10 juli 1899 angående förbud för
embete- och tjenstemän, som med utsökningsmål ega befattning, att i
eget namn i bankinrättning insätta tjenstemedel; angående inventering
hos vissa embete- och tjenstemän och angående skyldighet för stadsfogde
att hålla kassa]ournal samt kongl. kungörelsen den 25 januari
1901 angående åtgärder för åstadkommande af kontroll öfver förvaltningen
af vissa donationer och stiftelser.
Föreskrifter om revisioner och kontroller gifvas alltså till stort
antal, och flera af dem äro nog för vanliga fall ganska tillfredsställande.
Det torde emellertid svårligen kunna förnekas, att ifrågavarande lagstiftning
ännu i hög grad drabbas af samma anmärkning, som man så
ofta och med så mycket fog rigtat mot vår lagstiftning i det hela taget,
nemligen att den saknar nödig enhet och sammanhang, och utan gensägelse
skulle det vara synnerligen önskvärdt, om de många strödda
bestämmelserna i ämnet kunde inordnas i en gemensam lag rörande
vårt offentliga räkenskaps- och revisionsväsende, såsom man, enligt hvad
utskottet har sig bekant, för närvarande är på väg att göra i vårt
broderland Norge.
Såväl i nu föreliggande motion som ock i den 1895 inom Första
Kammaren i liknande syfte väckta har det framhållits, att en fullt tillfredsställande
ordning af vårt revisions- och kontrollväsende näppeligen
är möjlig utan tillvaron af en corps legaliserade yrkesrevisorer.
Att för kommunalstämmor och kyrkostämmor samt bolag och
ekonomiska föreningar stadga ovilkorlig skyldighet att uti revisionen,
jemte de af stämman, bolaget eller föreningen enligt nu gällande grunder
utsedda förtroendemännen, insätta äfven en legaliserad yrkesrevisor,
skulle emellertid enligt utskottets åsigt icke vara välbetänkt. Oafsedt
andra skäl torde nemligen, så länge ingen närmare utredning föreligger
rörande sättet för dylika yrkesrevisorers utbildning samt om den ställning,
de komme att intaga, kunna befaras, att det obligatoriska anlitandet
af deras biträde skulle medföra kostnader, hvilka för det stora
flertalet landskommuner samt smärre bolag och föreningar kunde blifva
allt för betungande.
Härmed vill utskottet emellertid ingalunda bestrida, att det i vissa
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 5
fall skulle vara en fördel för en kommun, ett, bolag eller eu förening
att vid behof kunna anlita biträde af en person, som vore specielt utbildad
för revisionsuppdrag och öfvad i utförandet deraf, och som dessutom
i egenskap af utomstående måste anBes mera opartisk än de öfriga,
genom val utsedda revisorerna.
Enligt § 56 i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt
§ 33 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd är en
hvar ledamot af kommunalnämnden samt en hvar ledamot af kyrkorådet
och skolrådet gemensamt med de öfriga ansvarig för de medel, som
nämnden eller rådet under sin förvaltning haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar,
mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet gjort
anmärkning. Enär ledamotskapet af kommunalnämnd samt kyrko-. och
skolråd är ett förtroendeuppdrag, som ingen efter behag kan visa ifrån
sig, skulle det säkerligen för en och annan, som fått sådant uppdrag
sig anförtrodt, innebära en stor trygghet, om han för att vara viss om
en tillräckligt ingående och sakkunnig granskning egde rätt att kräfva
en yrkesrevisors deltagande i densamma.
Hvad bolag och ekonomiska föreningar beträffar, torde erfarenheten
hafva visat, att vid inom dem verkstäld revision och kontroll
opartiskheten och sakkunskapen icke alltid äro i önskvärd grad representerade.
Vid val af styrelse är man inom sådana företag i allmänhet
synnerligen angelägen, att sjelfva ledningen lägges i kompetenta händer.
Vid utseendet af revisorer deremot synes man understundom utgå från
den föreställningen, att hvilken person som helst med erforderligt socialt
anseende bör dertill kunna duga. Trots lagbestämmelsen att styrelseledamot,
ej må deltaga i val af revisorer, lärer det i verkligheten, ej
sällan hända, att revisorsvalen, på grund af de ledandes personliga inflytelse,
väsentligen afgöras i enlighet med önskningarna hos dem, hvilkas
förvaltning det gäller att granska och kontrollera, och uppenbart är, att
granskningen och kontrollen då ej gerna kunna blifva så noggranna,
som de borde. Under sådana förhållanden kunde det möjligen vara
lämpligt, att t. ex. ett visst antal bolagsmän eller föreningsledamöter
skulle kunna fordra, att åtminstone en af revisorerna vore en utom
företaget stående samt för duglighet i revisionsarbete offentligen vitsordad
fackman.
Någon allmän förpligtelse, vare sig för kommuner, bolag eller
föreningar, att anlita legaliserade revisorer, vill utskottet, såsom redan
blifvit anfördt, icke förorda. Till undvikande af missförstånd anser sig
utskottet derjemte böra uttryckligen betona, att för ifrågavarande revisorers
utbildning ej må, enligt deras mening, kräfvas något särskild^
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
af staten upprättadt och underhållet institut, utan att denna utbildning
bör kunna vinnas vid redan befintliga, af staten understödda handelsläroverk.
»
Åberopande i öfrig! det, som anföres såväl i motionen som i
Andra Kammarens utskotts utlåtande, torde Första Kammarens utskott
till en början böra erinra, att de i skrifvelseförslaget omförmälda åtgärderna
egentligen afse att underlätta upptäckt och bestraffning af oredlighet,
ty något annat innebär ej vidgningen af gränserna för åliggandet
beträffande bokföringsskyldighet och tillgång till qvalificerade revisorer.
Måhända skulle ock den större risken af upptäckt och straff i någon
mån verka hämmande eller afskräckande för en och annan, som stode
i begrepp att vare sig af svaghet, vårdslöshet eller ond böjelse beträda
oegentligheternas väg. Men få lära väl de vara, som genom en ringa
ökning af denna redan under nu rådande förhållanden icke uteslutna
risk läte sig hejdas, så länge ännu orubbade qvarstode de af motionären
delvis antydda verkliga orsakerna till oredlighet, och från statens sida
lärer väl knappast i afseende å de i motionen åsyftade brott kunna
vidtagas andra åtgärder än sådana, som anlitas mot öfriga slag af brott,
nemligen bestraffning enligt lag, och det är denna bestraffning, som
möjliggöres bland annat genom förordningen om handelsböcker.
Skyldigheten att föra sådana böcker lärer väl enligt utskottets
mening icke vara inskränkt till endast dem, som i förordningens 2 §
särskilt uppräknas såsom bokföringsskyldige, men det oaktadt torde
nog industriens och näringarnas utveckling möjligen påkalla någon
modifikation af förordningen. Behandlingen af fråga derom synes emellertid
böra ega rum i annan ordning än genom tillfälligt utskott.
Med fullt fog torde knappast kunna påstås, att qvalificerade revisorer
saknas för kontroll å statsverkets uppbördsmän och redogörare,
och tid efter annan utkomna reglementen m. m. vittna, att statens uppbörds-
och redovisningsväsende egnas tillbörlig uppmärksamhet. Att
absolut förebygga alla oegentligheter på detta område ligger naturligtvis
icke inom möjlighetens gräns.
Tillgång utöfver den nu befintliga till qvalificerade revisorer skulle
sålunda afse behofvet för kommuner, bolag eller föreningar och enskilde,
men verkan af ökad tillgång derå blefve väl knappast tillfyllestgörande
utan någorlunda bestämda föreskrifter om regelbunden, obligatorisk
användning af densamma. Med fullt fog synes dock def af Andra
Kammaren gillade utlåtandet anse sådana bestämmelser olämpliga.
7
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
Resultatet af qvalificerade revisorefs verksamhet, af oförmodade
inventeringar och dylikt komme väl ock i hufvudsak att inskränkas till
någon minskning i förluster på otillförlitliga redogörare, således vara
af rent ekonomisk art. — Denna omständighet synes till åtgärder för
lämpliga revisorers anskaffande eller utbildande mana specielt dem, som
äro i behof af och med fördel kunna tillgodogöra sig deras biträde, och
det synes således i hufvudsak vara icke staten, utan kommuner, bolag
och enskilde, som initiativet tillkommer.
De faktiska förhållandena synas ock gifva stöd åt denna uppfattning,
ty en god början i åsyftade rigtningen synes redan vara gjord
med bildandet af aktiebolaget Sveriges Allmänna Revisionsbyrå och det
efter den engelska förebilden inrättade Svenska Revisor samfundet, båda
utgörande sammanslutningar, hvilka, tidsenligt utvecklade och rätt skötta,
samt i den mån de varda kända och göra sig förtjenta af förtroende,
nog skola, jemte andra möjligen uppstående ytterligare föreningar af
samma art, fylla behofvet.
Visar erfarenheten, att på detta sätt tillkomna revisorer, för att
fullt motsvara fordringarna eller för att finna användning vid rättsskipningen,
måste vara edsvurna eller officielt erkända, då, men ej förr,
kan det enligt utskottets mening förefinnas skäl att öfverväga, huru
vida och på hvad sätt statens ingripande kan varda lämpligt eller nödvändigt,
och fråga derom lärer kunna af föreningarna sjelfva väckas
genom ansökan hos Konungen med bifogande af tillräckligt material
för frågans bedömande, något, som antagligen nu skulle saknas.
Utskottet hemställer således,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.
Stockholm den 4 maj 1901.
På utskottets vägnar:
C. NORDENFALK.
Reservation
af herrar Nordenfalk och von Möller mot vissa delar af motiveringen.