Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande, Ko 4.
1
N:o 4.
c;>s -.A!) i-; i! r .5 ;,ri V», /■ ..t; imuAA
Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1901, kl. 2 e. m,
. ; . » V: : ''-A. a::Ti H \ P '' VA ''\Ch Vx-iu
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n;o 2,
angående föreslagen utredning rörande af kronan anslagna
ecklesiastika hemman, lägenheter och boställsskogar.
I anledning af tvänne inom Andra Kammaren under nris 75 och 109
väckta motioner har nämnda kammare med bifall till sitt fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 4, för sin del beslutat, att Riksdagen i skrifvelse
måtte anhålla, det täcktes Ivongl. Maj:t gifva den under den 22 oktober
1897 tillsatta prestlöneregleringskomitén i uppdrag att verkställa en fullständig
utredning angående de ecklesiastika boställen, som blifvit af kronan
till presterskapets eller församlingens understöd anslagna, och de bidrag,
som staten utbetalt till församling för anskaffande af boställe för dess
presterskap, äfvensom att framställa förslag till de förändringar i 1894
års skogsförordning, som genom denna utredning och i öfrigt kunna anses
vara erforderliga, för att förordningen skall fullt öfverensstämma med
löneregleringslagen af 1862 och särskildt med föreskrifterna i denna lags
9 § 1 och 2 mom.
Jemlikt 63 § riksdagsordningen har detta beslut delgifvits Första
Kammaren, som hänvisat ärendet till behandling af sitt första tillfälliga
utskott.
Andra Kammarens utskottsutlåtande meddelar till en början redogörelse
för de båda förberörda motionerna, i hvilka föreslagits, i motion n:o 75,
af herr J. Johnsson i Rollnäs, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Bill. till Biksd. Prof. 1901. S Sami. 2 A fä. 1 Band. 4 Höft, (N:o 4). 1
2
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande, N:o 4.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en, så vidt ske
kan, fullständig utredning angående de hemman och lägenheter, som
blifvit af kronan till presterskapets eller församlingens understöd anslagna,
och de bidrag, som staten utbetalt till församling för anskaffande af
boställe för dess presterskap, samt till nästkommande års Riksdag inkomma
med denna utredning», och
i motion n:o 109, af herr O. Emthén, med hvilken herrar W. Styrlander
och A. Sundblad instämt, »att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t gifva den under den 22 oktober 1897
tillsatta prestlöneregleringskomitén i uppdrag att jemväl utreda frågan om
de ecklesiastika boställsskogarnes ursprung och natur samt föreslå de förändringar
i 1894 års skogsförordning, som genom denna utredning och i
öfrigt kunna anses vara erforderliga, för att förordningen skall fullt öfverensstämma
med löneregleringslagen af 1862 och särskild! med föreskrifterna
i denna lags 9 § 1 och 2 mom.»
»Herr Johnsson», yttrar utskottet,» anför till stöd för sin motion hufvudsakligen
följande:
Föreskriften i löneregleringslagen den 11 juli 1862, under hvilka
vilkor inkomsterna från de ecklesiastika boställena kunna öfverfiyttas från
en till en annan församling eller alldeles indragas, hade ofta framkallat berättigad!
missnöje öfver meddelade beslut rörande dispositionen af dessa
egendomars afkastning. Dessa beslut hade nemligen icke grundats på fullständig
utredning, huruvida dessa boställen å ena sidan anskaffats af församlingarne
eller donerats af enskilde eller å andra sidan anslagits af kronan.
Då i förra fallet boställets afkastning måste användas till kyrkliga ändamål
inom församlingen, men afkastningen i senare fallet jemväl kan öfverfiyttas
till annan församling, vore en utredning om boställets natur en nödvändig
förutsättning för ett rättvist beslut rörande dispositionen af afkastningen.
Jordeböckerna från 15- och 1600-talen gåfve vid handen, att ett stort antal
af de ecklesiastika boställena äro skattehemman, som varit påförda grundränta
och kronotionde såsom andra skattehemman. Och kammarkollegii bref den
8 juni och 31 augusti 1686, hvarigenom dessa boställen förklarades skola
upptagas som krono, hade icke kunnat gifva dem krononatur, än mindre
utgöra bevis för, att de blifvit af kronan anslagna.
Ehuru det med afseende på dispositionsrätten af dessa boställens afkastning
varit vigtigt utreda spörsmålet om sättet för boställenas tillkomst,
hade någon dylik utredning aldrig förekommit, hvaremot tid efter annan
förordningar utkommit, som förnärmat församlingarnes och presterskapets
rätt. Ehuru Rikets ständer såväl i skrifvelse den 8 december 1854 påyrkat
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande, N:o 4.
3
rätt för boställshafvare att af de årliga afverkningarne afyttra hvad som
öfverstege boställets behof som ock vid 1856 — 1858 årens riksdag tydligt
förklarat sig anse Kong!. Maj:ts förslag om inskränkning i rättigheten att
begagna prestboställsskogarnes afkastning såsom en ny andlig reduktion och
slutligen i skrifvelse den 25 november 1863 anfört, att en indragning till
kronan af någon del af de ecklesiastika boställenas afkastning kunde anses
såsom ett intrång i presterskapets privilegier, hade genom kongl. förordningen
den 8 maj 1868 och 26 januari 1894 stadgats, att endast, der skogen
står under boställshafvarens vård, eger denne att få andel af afkastningen,
samt att hela afkastningen af s. k. beredningshuggning skall ingå till de
ecklesiastika boställenas skogsfond, hvilket stadgande vore en kränkning
af presterskapets privilegier af den 16 oktober 1723 och grundlagsstridig,
enär kyrkomötet icke blifvit i saken körd!
Denna bestämmelse hade ock haft till följd, att innehafvare af boställe,
hvars skogsareal innehåller 500 tunnland och deröfver, icke erhåller
någon andel i afkastningen af skogen, under det att innehafvaren af ett
boställe med mindre areal skogsmark, då denna skog icke stälts under
domänstyrelsens omedelbara vård, erhåller andel i de medel, som inflyta för
de från samma boställe försålda skogsalster, hvilket vore orättvist, då den
förre dock vore förpligtad att af andra medel betala alla utgifter och onera
för samma skogsmark.
Det vore emellertid obestridligt, att staten anslagit dels hemman och
lägenheter till boställen och dels penningar för inköp af dylika, och det
vore lätt att åstadkomma en utredning härom, då staten vore i besittning
af härför nödigt material.
Föregående årets Riksdag hade ock erkänt, att berättigade erinringar
kunna göras mot kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket beträffande församlingens och
boställshafvarens rätt i fråga om dispositioner af skogsafkastningen vid de
ecklesiastika boställena.
Herr Emtlién erinrar om sitt vid förra årets riksdag väckta förslag
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t om sådan grundlagsenlig ändring af
förordningen den 26 januari 1894, att densamma komme att bringas till
full öfverensstämmelse med prestlöneregleringslagen, hvilket förslag af 1900
års lagutskott afstyrkts hufvudsakligen af det skäl, att frågan om förändring
af 1894 års, förordning i antydda syftet redan kunde anses utgöra
föremål för utredning genom den s. k. prest!öneregleringskomitén. Genom
kamrarnes olika beslut både emellertid frågan ansetts vara förfallen. Dä
det emellertid på goda grunder kunde ifrågasättas, huruvida den önskade
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande, N:o 4.
utredningen kunde verkställas af koinitén utan särskildt uppdrag, men det
vore nödvändigt få till stånd en dylik utredning särskildt för beräkning
af de tillgångar, som finnas tillgängliga för lönernas omreglering, borde
komitén utrustas med befogenhet att verkställa en dylik utredning.»
Härefter öfvergår utskottet till omnämnande af hvad i samma ärende
redan vid tvenne föregående riksdagar förekommit. »Senare delen af berr
Emthéns motion», yttrar det, »innefattar ett ämne, som förut förts på tal i
Riksdagen af herr Olof Jonsson i Hof, hvilkens motion föranledde 1896
års lagutskott att hemställa till Riksdagen om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, att sådana ändringar måtte blifva vidtagna i kongl. förordningen
den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket, att församlingens och boställshafvarens rätt i fråga om
dispositionen af skogsafkastningen vid de eeklesiastiska boställena måtte
blifva i angifna afseenden bättre tillgodosedd, än för närvarande vore
förhållandet.
Ehuru båda kamrarne genom här nedan omförmälda beslut vid 1896
års riksdag förklarade, att eu ändring i omförmälda kongl. förordning vore
i ifrågavarande afseende af behofvet påkallad, kunde de icke komma till
något enigt beslut i frågan, enär Första Kammaren beslöt, att Riksdagen
skulle i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att sådan ändring måtte vidtagas
i förordningen, att, derest innehafvare af eeklesiastiskt boställe till
följd af sådana förhållanden, som omnämnas i sista punkten af 22 § i
förordningen, får vidkännas någon minskning i den honom tillkommande
af kastningen å bostället, han måtte kunna tillerkännas ersättning härför
af de i samma punkt omförmälda medel, hvaremot Andra Kammarens
beslut fick den lydelsen, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar i förordningen, att församlingens och boställshafvarens
rätt i fråga om dispositionen af skogsafkastningen vid de ecklesiastiska
boställena måtte blifva uti de af utskottet påpekade hänseenden
bättre tillgodosedd, än för närvarande vore förhållandet.
Någon sammanjemkning af dessa beslut kunde ej åvägabringas, hvarför
frågan ansågs vara förfallen.
Hon bragtes dock sedermera å nyo på tal af herr Emthén vid förra
årets riksdag, och framhöll han då särskildt i sin motion, att de grunder
och lagbestämmelser, som gifvits af Konung och Riksdag gemensamt och
således äro att hänföra till civillag, icke respekterats af de förordningar,
som under senare tider tillkommit på administrativ väg.
Såsom motionärerna påpeka, erkände ock förra årets Riksdag genom
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande, N:o 4. 5
att godkänna lagutskottets principuttalande i denna del, att berättigade
erinringar kunna göras mot det sätt, hvarpå förordningen den 26 januari
1894 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket tillgodosett
församlingens och boställshafvarens rätt i fråga om dispositionen af
skogsafkastningen, och att en förändring af förordningen vore nödvändig
såväl med hänsyn till bevisningsskyldiglieten rörande sättet för boställets
uppkomst som till den i förordningens 22 § omförmälda extra afverkning,
för hvars användning stadganden äro meddelade, som synas ej behörigen
tillgodose församlingens och boställshafvarens rätt, men hemstälde utskottet,
att herr Emthéns motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
då frågan kunde anses utgöra föremål för utredning af prestlöneregleringskomitén.
Andra Kammaren fann skälen för frågans undanskjutande
icke tillräckliga, utan biföll herr Emthéns motion, hvaremot Första
Kammaren biföll lagutskottets utlåtande.
, Beträffande de i år väckta motionerna bemärker utskottet, att herr
Johnsson begär allenast en utredning angående de hemman och lägenheter,
som blifvit af kronan till presterskapets eller församlingens understöd anslagna,
och de bidrag, som staten utbetalt till församling för anskaffande
af boställe för dess presterskap, då deremot herr Emthén dels vill hafva
denna utredning att omfatta frågan om alla de ecklesiastika boställsskogarnes
ursprung och natur och dels påyrkar en skrifvelse med begäran om förslag
till erforderliga förändringar i 1894 års skogsförordning, samt att denna
utredning och förslagets uppgörande skall öfverlemnas till den s. k. prestlöneregleringskomitén.
I frågan om förändring af 1894 års skogsförordning anmärker utskottet,
att Riksdagen vid flera tillfällen uttalat sig för behofvet af en
dylik förändring. Särskildt hänvisar utskottet i detta afseende till de delar
af 1900 års lagutskotts motivering, hvilka måste anses ha blifvit godkända
af båda kamrarne, och hvilken motivering har följande lydelse:
Utskottet anser visserligen, i likhet med motionären, berättigade erinringar
kunna göras mot det sätt, hvarpå kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket tillgodosett församlingens
och boställshafvarens rätt i fråga om dispositionen af skogsafkastningen vid de
ecklesiastika boställena. Obestridligt torde vara, att all afkomst, och således äfven
skogsafkastningen af de ecklesiastika boställen, som af vederbörande församling
genom köp eller sammanskott af jord bildats eller som af enskilde donerats till
förmån för pastor i församlingen, bör oafkortadt användas för kyrkliga ändamål
inom samma församling, och denna grundsats finnes, såsom motionären påpekat,
uttalad i kongl. förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1 862, hvilken förordning af Kongl. Maj:t utfärdades i öfver
-
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande, N:o 4.
ensstämmelse med de grunder för reglerandet af näinda inkomster, som blifvit af
Rikets Ständer gillade. Uti förstberörda förordning af den 26 januari 1894 förekomma
åter bestämmelser, som i ganska väsentlig mån hindra tillämpningen af
nämnda grundsats. Enär enligt sagda förordning det fall, att ett boställe ’af
menighet inköpt eller af enskild för ändamålet donerats’, är stäldt såsom undantag
från den allmänna regeln, hvilar bevisningsskyldigheten på den församling,
som på ett dylikt påstående i fråga om sitt boställe grundar anspråk att för sina
kyrkliga institutioner och ändamål få förfoga öfver dess skogsafkastning. Äfven
om eu sådan bestämmelse får anses rigtig och lämplig, måste dock medgifvas,
att åstadkommande af en sådan bevisning just i följd deraf, att de ecklesiastika
boställena merendels tillkommit långt tillbaka i tiden, i allmänhet stöter på betydande
svårigheter, och det kan sålunda lätt hända, att ett boställe, som faktiskt
är doneradt, i fråga om skogsafkastningens användning kommer att likställas med
ett af staten anslaget boställe.
Äfven i andra afseenden äro bestämmelserna i 1894 års förordning mindre
fördelaktiga för församlingens och boställshafvares intressen, särskild! beträffande
den i 22 § omförmälda utverkning, för hvars användning stadganden äro meddelade,
som synas ej behörigen tillgodose församlingens och boställshafvarens rätt,
och det kunde ur denna synpunkt nog föreligga skäl att bringa frågan under
Kongl. Maj:ts pröfning.»
I sammanhang härmed erinrar utskottet, att prestlöneregleringslagen
af den 11 juli 1862 föreskrifver i £ 9 mom. 1, att inkomster, hvilka tillfalla
presterskapet derigenom — — — att hemman blifvit till följd af
bidrag af församlingen till löneförbättring åt presterskapet anskaffadt, icke
få till aflöning af annan församlings prest användas, och i mom. 2, att
inkomsten af bostadsboställen — hvarmed tydligen förstås sådana boställen,
som af prest bebos och brukas -— icke må från en till annan församling
öfverflyttas.
»Då det motiv», fortsätter härefter utskottet, »som af förra årets lagutskott
anfördes för yrkandet om utslag å motionen, eller att den s. k. prestlöneregleringskomitén
torde få anledning att upptaga jemväl denna fråga
till bedömande och pröfning, enligt hvad utskottet inhemtat icke eger giltighet,
helst komitén icke torde anse sig befogad att företaga den utredning
om boställenas natur, som synes böra föregå förslaget till förändring
af 1894 års förordning, anser utskottet, att fullt talande skäl för eu utredning
förefinnas. Och då prestlöneregleringskomitén fått *i uppdrag att
åstadkomma utredning och förslag beträffande ändrade grunder för présterskapets
aflöning m. m. och således har att taga i öfvervägande allt, som
rörer presterskapets aflöningsförhållanden, synes'' det vara lämpligast, att
denna komité jemväl utrustas med befogenhet att företaga denna utredning,
förutan hvilken intet fullständigt förslag till prestlönernas reglering torde
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts {Ko 1) Utlåtande, N:o 4.
kunna åstadkommas, helst det ju för hela frågans bedömande är nödvändigt
att få utredd frågan om Indika prestboställen som tillhöra kronan och
Indika som tillhöra församlingarne, hvilken fråga alldeles uppenbart öfvar
inflytande på frågan om rätten till dispositionen af boställenas afkastning
och, framför allt, om denna afkastning kan användas utom den församling,
inom hvilken bostället är beläget.
Beträffande utredningens omfång, synes det utskottet, som om det för
frågans bedömande vore tillräckligt, om undersökningen endast afsåge att
få utredt, hvilka prestboställen, som blifvit af kronan anslagna, och de
bidrag, som staten utbetalt till församling för anskaffande af sådana boställen,
enär staten gifvetvis icke kan ha berättigade anspråk på andra
boställen än dem kronan anslagit.
En sådan utredning bör ock vara jemförelsevis lätt att åstadkomma,
enär staten har i sin ego härför erforderliga handlingar.
Det synes ock utskottet vara sjelfkärt, att, om denna utredning skall
få någon praktisk betydelse, komitén bör utrustas med befogenhet att
framställa förslag till sådana förändringar af 1894 års förordning, att densamma
bringas till öfverenstämmelse med de grunder, som af Riksdagen
faststälts för prestboställena, och hvilka finnas uttalade i löneregleringslagen
af 1862.»
❖
*
*
Vid bedömande af den föreliggande frågan har Första Kammarens ti 11 flin i ga
utskott funuit den föreslagna utredningen vara af behofvet påkallad. Blott
på sådan väg torde det missnöje, om hvilket motionerna tala, kunna afvecklas,
enär detsamma antagligen i ganska många fall har sin grund i bristfällig
insigt om vare sig kronans eller församlingarnas rätt till här ifrågavarande
ecklesiastika boställen. Och då härvid vunna resultat kunna komma,att
utöfva inflytelse å vissa bestämmelser i 1894 års skogsförordning, må ju
skål förefinnas för tillstyrkande af bifall till medkammarens beslut äfven i
denna del.
Men beskaffenheten af denna utredning synes utskottet göra föga
lämpligt att förorda dess anförtroende åt prestbol eregleringskom i ten. Det
arbete, de undersökningar, utredningen lärer påkalla, torde icke kunna
utföras åt eller genom andra än vederbörande administrativa embetsmyndigheter,
och dessutom kräfva eu tid, af hvilken komiténs arbetsuppgift i öfrig!
icke bör göras beroende. Skulle ock ett samband finnas emellan utredningens
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 1) Utlåtande, N:o 4.
och komiténs slutliga resultat, lärer detta icke komma att af Kongl. Maj:t
lemnas ur sigte; och har utskottet af dessa grunder ansett lämpligast, att
Riksdagen icke uttalar någon åsigt om åt hvem utredningsuppdraget kan
böra anförtros, utan, såsom ock i herr Johnssons motion föreslås, lemnar
åt Kongl. Maj:t att härom efter pröfning af omständigheterna sjelf besluta.
På grund af hvad sålunda anförts, finner sig utskottet böra hemställa,
det Första Kammaren, med anledning af Andra Kammarens i ärendet fattade
beslut, måtte för sin del besluta,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa en fullständig
utredning angående de ecklesiastika boställen, som blifvit
af kronan till presterskapets eller församlings understöd
anslagna, och de bidrag, som staten utbetalt till församling
för anskaffande af boställe för dess presterskap,
äfvensom att framställa förslag till de förändringar i
1894 års skogsförordning, som genom denna utredning
och i öfrigt kunna anses vara erforderliga, för att förordningen
skall fullt öfverensstämma med löneregleringslagen
af 1862 och särskild! med föreskrifterna i denna
lags 9 § 1 och 2 mom.
Stockholm den 18 april 1901.
På utskottets vägnar:
1 !
L • ‘ •''i,‘ . 1" tri?*.»- , t :Pi v-i .KM ■-‘-■i Un.a i ''
SIGFRID WIESELGREN.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Boktryckeri, 1901