Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1901, kl. 1 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse af 1 och 8 §§ i gmfvestadgan den 16 maj 1884. ''
Uti en till ^Riksdagen atlåten proposition (n:o 7) af den 21 december
1900 har Kong!. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda utdrag utaf
i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att
antaga följande förslag till
»Lag
om
ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, att 1 och 8 §§ i grufvestadgan den IG maj
1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill anmäler,
äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla: ,
l:o) malmerna till följande metaller, nemligen: guld, silfver, platina,
([vicksilfveiy bly, koppar, jern med undantag af sjö- och myrmalmer, mangan,
krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut, antimon
och arsenik;
2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.
Bill. till Jtiksd. Frat. 1!)01. 4 Sami. 2 A fl. 2 Höft. (N:o 2).
t
2 ■ Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
Å kronojord, som står under kronans omedelbara förvaltning- eller
blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten, kunna
inmutas jemväl de mineralfyndigketer, hvilka innehålla apatit och magnesit.
Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad, må
å nyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt, utgör föremål
för inmutning.
8 §•
Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande
rätt att, med de vilkor och inskränkningar, denna stadga innehåller, bearbeta
och tillgodogöra sig såväl den inmutade mineralfyndigheten som äfven andra
inmutningsbara mineral, dock icke apatit och magnesit å annan jord än sådan
kronojord, der inmutning åt fyndigheter, innehållande dessa mineral, är lofgifven.
Förutom de mineral, hvilka inmutaren efter hvad nu är sagdt eger
tillgodogöra sig, må öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området
eller utmålet äfven af honom brytas, i den män sådant är erforderligt för
grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda hvad
för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes må inmutaren
ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande af godtgörelse
för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas, om inmutningspunkten är
belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller Vesternorrlands lön,
inom ett år, men eljest inom sextio dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt
i detta afseende utöfvas å kronojord, som under ständig besittningsrätt inneliafves
eller är till boställe anslagen, af kronoåboen eller boställsinnehafvare!).
Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,
gånge med bestämmandet deraf såsom i 12 § stadgas, dock att, der skiljemän
anlitats, parterne skola stånda hvar sina kostnader och gälda hvardera halfva
kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde tiden för afhemtandet
räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen bestämdt.»
Till det uti ärendet förda, propositionen bilagda, protokollet öfver finansärenden
har departementschefen anfört följande:
Sedan hos Kong!. Maj:t ansökningar gjorts om tillstånd att å vissa
områden å odisponerad kronoöfverloppsmark i Norrbottens län bearbeta magnesitfyndigheter,
hade Kongl. Maj:t i proposition den 4 februari 1898 föreslagit Riksdagen
att för tiden intill nästa lagtima riksdag medgifva, att Kongl. Maj:t
skulle ega dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld
och under de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t bestämde, å kronojord inom visst
å marken utstakadt område under en tid af högst 30 år, med andras uteslutande,
med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade magnesitfyndig
-
3
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
heter, med rätt för koncessionsinnehafvare att, derest vid upplåtelsetidens utgång
dylik upplåtelse fortfarande blefve af Éiksdagen medgifven, ega företrädesrätt
till öfverenskommelse om fortsatt arbete med magnesitens tillgodogörande
på de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter
kunde finna godt bestämma, dels ock åt sådan koncessionsinnehafvare
för den tid, hvarunder koncessionen beviljats, till drifkraft för bearbetande
af magnesitfyndigheter jemte dermed i sammanhang stående anläggningar
upplåta i närheten af fyndställena belägna, af staten obegagnade vattenfall
jemte erforderlig mark för vägar, för anläggning af verkstäder och arbetarebostäder
samt för kraftledning, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren
att för sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende, som
skulle bestämmas genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande.
I skrifvelse den 13 maj 1898 hade Riksdagen anmält, att Riksdagens
kamrar angående omförmälda förslag fattat skiljaktiga beslut, till följd hvaraf
frågan för nämnda riksdag förfallit.
Vid anmälan den 10 juni sistnämnda år af Riksdagens berörda skrifvelse
hade Kongl. Maj:t anbefalt kommerskollegium att, efter inhemtande af
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Vesterbottens och Norrbottens län samt
bergmästarens i norra bergmästaredistriktet yttranden, i sammanhang med
afgifvande af infordradt utlåtande i anledning af en af Riksdagen i skrifvelse
den 12 maj samma år gjord framställning i fråga om tillgodogörande af statens
jordegareandel i vissa grufföretag jemväl inkomma med utredning, huruvida
i fråga om beredande af godtgörelse åt kronan för upplåtelse af rätt att
å kronojord bearbeta magnesitfyndigheter äfvensom flera eller färre andra
icke inmutningsbara mineral lämpligen borde tillämpas enahanda grunder, som
kunde varda bestämda att gälla i fråga om upplåtelse af kronans jordegareandel
i mineral, som vore föremål för inmutning.
Till åtlydnad häraf hade kommerskollegium den 13 december 1898
afgifvit utlåtande och dervid tillika öfverlemnat från Kongl. Maj:ts ofvanbemälda
befallningshafvande samt bergmästaren i norra bergmästaredistriktet
inhemtade yttranden.
Af dessa myndigheter hade bergmästaren förmält hufvudsakligen, att
det icke med säkerhet vore kändt, huruvida inom norra bergmästaredistriktet
på odisponerad kronomark förekomme förutom magnesit några andra icke
inmutningsbara mineral i sådan myckenhet och på sådant sätt, att de skulle
kunna tekniskt tillgodogöras, men att bergmästaren hölle för ganska sannolikt,
att så vore fallet.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län hade såsom sin
mening uttalat, att för beredande af godtgörelse åt kronan för upplåtelse af
rätt att å kronojord bearbeta magnesitfyndigheter äfvensom andra icke inmut
-
4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
ningsbara mineral borde tillämpas enahanda grunder, som kunde blifva bestämda
att gälla beträffande upplåtelse af kronans jordegareandel i sådana
mineral, som vore föremål för inmutning.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län hade deremot
ansett rigtigast vara, att upplåtelse af rätt att å kronojord bearbeta magnesitfyndigheter
skedde till hugade spekulanter efter fri täflan på de gynsammaste
vilkor, som efter hvarje särskildt falls beskaffenhet kunde ernås.
Efter att hafva erinrat, hurusom vid ett föregående tillfälle, på derom
gjord ansökning och efter Riksdagens medgifvande, tillstånd att å kronojord
bearbeta ett icke inmutningsbart mineral, nemligen apatit, meddelats, hade
kommerskollegium anfört följande.
Yissa olägenheter, som onekligen vore förenade med koncessionssystemet,
gjorde sig särskildt gällande, då fråga vore om meddelande af tillstånd till
bearbetande af icke inmutningsbara mineral inom de nordligaste länen, der
dock dylikt tillstånd just ifrågakommit. och äfven framdeles väl skulle hufvudsakligen
ifrågakomma. Koncessionssystemet vore nemligen egnadt att
återhålla intresset för upptäckandet af dylika mineralfyndigheter å kronojord
till följd af ovissheten för upptäckaren, hvilken väl ofta vore obemedlad, att
erhålla koncession. Vidare kunde det möta svårighet att bland flera sökande
rättvist utse den, åt hvilken koncessionen borde lemnas, samt att, om koncessionen
tilldelas någon annan än upptäckaren, bestämma den godtgörelse,
som i allmänhet borde tillkomma den sistnämde. Hämmandet af upptäckareintresset
i fråga om mineralfyndigheter vore åter egnadt att motverka kulturen
särskildt inom nämnda trakter af vårt land. Att alltid träffa lämpliga
vilkor vid slutandet af aftal om bearbetandet af fyndigheter vore ej heller
lätt. Härtill komtne äfven, att vid upplåtelse af rätt till bearbetande af icke
inmutningsbara mineral syntes böra bestämmas, bland andra vilkor, att koncessionsinnehafvaren
skulle vara skyldig att, utan godtgörelse från kronans
sida, underkasta sig det intrång, som kunde uppstå till följd af till äfventyrs
skeende inmutning af fyndigheter inom de för brytning af icke inmutningsbara
mineral upplåtna områden. Jemlikt föreskrifterna i 8 § af gällande
grufvestadga egde emellertid inmutaren, der ej annorlunda vore särskildt
öfverenskommet, endast i visst fall bryta icke inmutningsbara mineral inom
inmutadt område eller utmål, och jordegaren såsom sådan, eller den, på hvilken
han kunde hafva öfverlåtit sin rätt, Ange icke alls sjelf bryta dylika mineral.
Hade inmutning egt rum å koncessioneradt område, kunde således inträffa,
att inom det inmutade området eller utmålet befintligt icke inmutningsbart
mineral icke alls kunde tillgodogöras.
Under förutsättning, att frågan om tillgodogörandet af jordegareandelen
i inmutningsbara mineralfyndigheter å viss kronojord vunne sin lösning i den
Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2-
5
af Riksdagen i dess förenämnda skrifvelse den 12 maj 1898 angifva rigtning,
syntes det derför kollegium ändamålsenligt att å dylik kronojord medgifva
inmutning af sådana för närvarande icke inmutningsbara mineral, hvilka
derstädes förekomme i mera afsevärd mängd och som hade någon större betydelse
för industrien och sålunda jemväl för det allmänna. De skäl, som
ur synpunkten af jordegarens intresse talade emot inmutningsrättens utsträckning
å enskildes jord, syntes sakna giltighet för staten såsom jordegare
i de fall, då eu dylik utsträckning befunnes vara för det allmänna fördelaktig,
helst det icke syntes kunna förutsättas, att staten för egen räkning
skulle låta bearbeta fyndigheterna i fråga.
De nu icke inmutningsbara mineral, som det sålunda skulle ifrågakomma
att göra inmutningsbara, syntes på grund af hvad nyss anförts för
närvarande böra inskränkas till de båda ofvannämnda, nemligen magnesit och
apatit. Verkstälda undersökningar hade nemligen gifvit vid handen, att
magnesit i afsevärd mängd förekomme å odisponerad kronomark inom Norrbottens
län, och vissa förhållanden antydde, att äfven apatit kunde i brytvärd
mängd inom samma län förefinnas. Magnesiten hade inom vårt land
redan vunnit och kunde antagas alltjemt komma att vinna utvidgad användning
företrädesvis såsom eldfast material inom den metallurgiska industrien.
Detta mineral vore sålunda af stor betydelse i synnerhet för Sveriges jernhandtering.
Hvad af detsamma inom vårt land förbrukats hade uteslutande
importerats från utlandet, och det kunde alltså med fog anses vara för det
allmänna af vigt, att å kronans mark befintliga magnesitfyndigheter i praktiskt
syfte närmare undersöktes och, derest de visade sig arbetsvärda, blefve tillgodogjorda.
Hvad apatiten anginge, så hade detta mineral, såsom bekant,
genom den deri ingående fosforsyran stort värde för beredning af gödningsämnen.
Någon olägenhet att med afseende å dessa båda mineral tillämpa
grufvestadgans föreskrifter syntes ej heller förefinnas. Att göra dem inmutningsbara
å viss kronojord genom ändring af 1 § i grufvestadgan ansåge
kollegium emellertid mindre lämpligt, utan syntes detta böra ske genom eu
särskild författning.
På grund af hvad sålunda anförts hade kommerskollegium hemstält, att
i särskild författning föreskrifter måtte meddelas af hufvudsakligt innehåll,
att å jord, som blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt
annan upplåten eller stode under kronans omedelbara förvaltning, skulle,
förutom de mineralfyndigheter, som omförmäldes i 1 § af grufstadgan, äfven
sådana mineralfyndigheter, hvilka innehölle magnesit och apatit, vara föremål
för inmatning och bearbetande af den, som dertill anmälde sig, samt att
jemväl i afseende å nyssberörda två slag af mineralfyndigheter grufvestadgan
skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
6
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
I den af kommerskollegium uttalade åsigten, att mineralierna magnesit
och apatit borde förklaras inmutningsbara å viss kronojord, instämde departementschefen.
Deremot biträdde han icke kollega mening, att bestämmelserna
härom borde upptagas i en särskild författning, utan ansåge han, att desamma
lämpligen både kunde och borde inrymmas i grufvestadgan; och hemstälde
han fördenskull, att handlingarne i ärendet måtte jemte utdrag af
protokollet få öfverlemnas till justitiedepartementet för vidare åtgärd.
Sedan med anledning häraf inom justitiedepartementet upprättats förslag
till ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan samt derefter högsta
domstolens utlåtande öfver detsamma inhemtats, föredrogs ärendet å nyo inför
Kong!. Maj:t, dervid Kong! Maj:t, i enlighet med föredragande departementschefens
hemställan, förordnade, att ifrågavarande proposition skulle till Biksdagen
aflåtas.
Vid pröfning af förevarande förslag har utskottet visserligen funnit det
synnerligen önskvärdt, att åtgärder måtte vidtagas för beredande af möjlighet
till bearbetning och tillgodogörande af inom landet befintliga apatit- och
magnesitfyndigheter; och har utskottet, i likhet med hvad kommerskollegium
i sitt omförmälda utlåtande anfört samt jemväl chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet uttalat, ansett, att vid en lagstiftning för åstadkommande
af bestämmelser härutinnan inmutningsprincipen bör komma till användning
och att för ty dessa mineral böra förklaras för inmutningsbara.
Beträffande frågan, huruvida bestämmelserna härom böra, på sätt i
föreliggande förslag skett, inrymmas i grufvestadgan eller, såsom kommerskollegium
föreslagit, uti en särskild författning, har utskottet ansett sig böra
förorda det förstnämnda förfaringssättet.
Uti inmutningsrättens princip torde ligga, att denna rätt skall vara
ett verksamt medel till befordrande af intresset för eftersökande af nya mineralfyndigheter.
Då det emellertid, enligt hvad utskottet inhemtat, lärer å
kronojord förefinnas åtskilliga redan upptäckta och undersökta såväl apatitsom
magnesitförekomster samt koncession å bearbetandet af en apatitfyndighet
redan lärer hafva beviljats, och ansökningar om koncession å tillgodogörandet
af magnesitfyndigheter af enskilda personer och bolag äfven blifvit gjorda,
synes det utskottet vara mot berörda princip stridande, att de nu föreslagna
bestämmelserna angående rätt till inmutning af mineral utaf ifrågavarande slagskulle
blifva gällande å jemväl dessa fyndigheter. Utskottet har derför ansett,
att ett särskildt öfvergångsstadgande beträffande dessa borde i lagen
införas.
Vidare har utskottet funnitjdet tvifvelaktigt, huruvida icke den i 8 §
af grufvestadgan meddelade bestämmelsen derom, att inmutare eger inom det
Sammansatta Stats- och Lagutshottets Utlåtande N:o 2- 7
inmutade området uteslutande rätt att bearbeta och tillgodogöra sig såväl
den inmutade mineralfyndigheten som äfven andra inmutningsbara mineral,
skulle kunna verka derhän, att den, som vid tiden för den föreslagna lagens
trädande i kraft har inmutning å något då inmutningsbart ämne, skulle,
derigenom att apatit och magnesit i grufvestadgan upptagas bland inmutningsbara
mineral, blifva berättigad att bearbeta och tillgodogöra sig jemväl
dessa. Utskottet har derför velat ifrågasätta, huruvida icke i lagen borde
intagas ett förtydligande i detta hänseende.
Då utskottet ansett, att såväl sistnämnda fråga som jemväl den närmare
formuleringen af ofvannämnda, enligt utskottets förmenande, erforderliga öfvergångsstadgande
böra till Kongl. Maj:ts bepröfvande hänskjutas, finner utskottet
sig icke kunna tillstyrka Riksdagen att för närvarande antaga föreliggande
förslag.
Visserligen har utskottet icke förbisett de olägenheter, som genom ett
afslag å Kongl. Maj:ts förevarande proposition möjligen kunna uppstå derigenom,
att under innevarande år utmål kunna komma att läggas å en stor
del inmutningar, belägna å områden, der redan kända apatit- och magnesitfyndigheter
förefinnas, samt derigenom att under tiden, till dess en lag af
ifrågavarande slag kan träda i kraft, än flere inmutningar kunna göras å
liknande ställen, hvarigenom möjlighet att tillgodogöra sig apatit- och magnesitfyndigheter
skulle minskas. Då emellertid Mongl. Maj:t icke lärer underlåta
att vid utmålsläggningar å sådana platser låta genom ombud bevaka
kronans rätt såsom jordegare, föreställer sig utskottet, att dessa olägenheter
skola kunna åtminstone till någon del förekommas. Enligt hvad utskottet
erfarit, lärer nemligen förekomsten af jern eller andra inmutningsbara mineral
å en stor del af dessa inmutningar vara så ringa, att utmålsläggning å
desamma icke kan enligt grufvestadgan medgifvas. Vid sådant förhållande
torde på yrkande af kronans ombud dessa inmutningar kunna blifva förklarade
ogiltiga.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet, under uttalande
af den förhoppningen, att redan vid nästa års riksmöte nytt förslag i
ämnet skall kunna af Kongl. Maj:t för Riksdagen framläggas, hemställa,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må
vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 18 april 1901.
Pa del sammansatta stats- och lagutskottets vägnar:
(i. TORN KRIM ERM.
8
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
Reservationer:
af herr C. Lindhagen, som anfört:
»Lika med utskottet föreställer jag mig, att den ifrågasatta lagstiftningen
under nuvarande förhållanden lämpligen hör, på sätt Kong! Maj:t
föreslagit, grundas på inmutningsprincipen. Och då grufvestadgan från inmutning
ej undantager kända fyndigheter, utan tvärt om medgifver inmutning af
sönade grufvor samt derför äfven de vigtigaste inmutningar ä senare tider egt
rum å sedan gammalt bekanta malmförekomster, så synes det från principal
synpunkt ej böra möta något hinder för, att lagen må vinna tillämpning äfven
på redan nu upptäckta och undersökta apatit- och magnesitförekomster. Allenast
för redan koncessionerade fyndigheter borde undantag göras; men sedan
ett meddeladt tillstånd att bearbeta en viss apatitfyndighet numera förverkats,
förekommer icke vidare någon sådan koncession att taga hänsyn till.
Emellertid kan det ju tänkas, att, då såsom kändt är spekulationen
från flera håll redan rigtat sin uppmärksamhet särskilt på en viss magnesitförekomst,
det vid lagens trädande i kraft möjligen kunde uppstå praktiska
olägenheter i följd af konkurrens om förekomstens besittningstagande. Klart
är dock, att dessa olägenheter alltid måste, derest fyndigheten har något
värde, förr eller senare blifva reglerade genom överenskommelser mellan
intressenterna. Och till denna utväg är man uteslutande hänvisad i fråga
om de områden af förekomsten, hvilka redan blifvit tagna i besittning genom
bestående inmutningar för jernmalm. Beträffande åter öfriga delar af förekomsten,
kan det ju, med anledning af de yppade farhågorna alltid vara
lämpligt att hålla en utväg öppen för kronan att i händelse af behof träda
emellan för att skilja mellan de enskilda intressena. Af flera skäl synes
någon anledning ej förefinnas att för sådant ändamål låta i detta undantagsfall
koncessionssystemet vinna tillämpning för framtiden. Den naturligaste
utvägen är, såsom ock inom högsta domstolen ifrågasatts, att under någon
kortare tid förbehålla kronan ensam inmutningsrätt, derest vid lagens trädande
i kraft förhållandena befinnas böra föranleda ett ingripande för att reglera
de enskildes mellanhafvanden.
Hvad angår det ifrågasatta förtydligandet i syfte, att lagen ej skall
ega retroaktiv verkan, sä kan ett sådant visserligen lätt med några ord
åvägabringas. Men det förefaller, som om man ej i denna lag mer än i andra
civillagar skulle behöfva ett uttryckligt stadgande derom, hvilket ej heller
inom högsta domstolen ifrågasatts.
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande Ko 2.
9
På grund af hvad sålunda anförts och då, såsom utskottet äfven medgifvit,
ett uppskof endast synes egnadt att kunna ytterligare inveckla förhållandena,
hemställes
att Riksdagen måtte bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, dock med tillägg af följande öfvergångsstadgande:
»Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1901;
dock må ej på grund af densamma inmutning före den 1
derpåföljande oktober ske annat än för kronans räkning.»;
af herrar E. Trygger och F. A. Almgren emot vissa delar af den
utaf utskottet använda motiveringen.
Herr O. W. Redelius har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets slutbehandling inom utskottet.
Bih. till Riksd■ Prof. 1901
4 Sami.
2 Afd. 2 Käft.
Q