Statsutskottets Utlåtande N:0 88.
1
N:o 88.
Ank. till Riksd. kansli den 17 maj 1901, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändrade vilkor för lån från odling slånefonden.
(I. A.)
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för den 1 april 1901 har Kongl. Maj:t i en till Riksdagen
samma dag aflåten proposition (n:o 80) föreslagit Riksdagen
medgifva
att följande ändrade allmänna vilkor och bestämmelser finge tillämpas
å de lån, som hädanefter intill utgången af år 1903 från odlingslånefonden
utlemnades, och hvad anginge bestämmelserna i mom. 13 här
nedan, jemväl å sådana derifrån förut beviljade lån, angående livilkas
fördelning å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag
icke meddelats:
»Mom. 1. För hvarje företag, till hvilket lån från odlingslånefonden
sökes, skall fullständig, af utredning angående jordens naturliga beskaffenhet
och större eller mindre lämplighet för odling samt uppskattning af
beräknadt jordförbättringsvärde åtföljd plan till arbetets utförande jemte
beräkning öfver de så väl med vattenafledningen och afdikningen som
ock med odlingen, der sådan förekommer, förenade kostnader vara af
sakkunnig person uppgjord och underställas Kongl. Majits pröfning.
Mom. 2. Lån från odlingslånefonden beviljas ej med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda, att, så
vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes.
Mom. 3. Vederbörande, soin erhåller lån från fonden, är underkastad
alla de vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga
och nödiga.
Mom. 4. Lånet kan af Kongl. Maj:t bestämmas till hela det
belopp, hvartill enligt den faststälda arbetsplanen kostnaden för vattenBih.
till Riksd. Prof. 1901. 4 Sand. 1 Afd. 53 Höft. (Näs 88 och 89.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
afledningen och afdikningen beräknas komma att uppgå beträffande
lånesökandenas andelar i företaget, dock med iakttagande dels att kostnaden
för s. k. tegdikning eller täckdikning härvid ej må inräknas, dels
ock att lånet ej må öfverstiga åttio procent af det jordförbättringsvärde,
som, enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsorda, belöper å lånesökandenas mark; skolande låntagaren
genom kontant tillskott, materialier eller annat bidrag bestrida hvad
till hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver det lemnade
lånebidraget.
Mom. 5. Med den, som mot åtnjutande af statslån åtager sig ett
odlingsföretag, skall kontrakt i vederbörlig ordning afslutas samt af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Kontraktet skall innefatta
förbindelse för låntagaren dels att, i noggrann öfverensstämmelse med
den faststälda arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara underkastad
vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda så väl vattenafledningen
och afdikningen som äfven odlingsarbetet, inom viss bestämd
tid, utan att vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna
medel, och dels att genom egna tillskott utgöra hvad som utöfver statslånet
kan erfordras.
Mom. 6. För fullgörande af sådant kontrakt, äfvensom lör de
lyftade statsmedlens återbäring i fall mot kontraktet brytes, skall ställas
sådan säkerhet, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännes;
skolande denna säkerhet upphöra att gälla, så snart vattenafledningsoch
afdiknings- samt odlingsarbetet blifvit afsynadt och godkändt.
Mom. 7. Sedan det i mom. 5 omförmälda kontrakt afslutats och
säkerhet derför enligt mom. 6 blifvit stäld, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att derom underrätta statskontoret; hvarefter det åligger statskontoret
att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarna tre gånger,
dels ock genom Kong!. Maj:ts vederbörande befallningshafvande i länskungörelserna
en gång införa kungörelse om odlingslånets beviljande, i
hvilken kungörelse de hemman eller hemmansdelar, å hvilkas egor
odlingsföretaget kommer att utföras, skola uppgifvas.
Mom. 8. Lånet må ej till någon del utbekommas förr, än arbetsföretaget
blifvit börjadt, men derefter få lånemedlen efter hand och i
mån af arbetets fortgång lyftas vid de tider, som i kontraktet finnas
utsatta eller särskildt blifvit bestämda; dock med skyldighet för vederbörande
att efter utfående af den del af lånet, som enligt bestämmelse
i hvarje särskildt fall får lyftas på grund deraf att arbetet blifvit börjadt,
vid hvarje af de följande lyftningetiderna, innan ytterligare lånemedel
må utbekommas, hos statskontoret förete intyg af väg- och vatten
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
3
byggnadsstyrelsen, att, enligt hvad derstädes nöjaktigt styrkts, så mycket
af arbetet blifvit utfördt, som skäligen kan anses motsvara hvad i förhållande
till det beviljade låneunderstödet belöper å hvad af lånet redan
utbekommits; börande, såvida icke Kongl. Maj:t med afseende å särskilda
förhållanden pröfvar skäligt annorlunda förordna, någon del af
lånet i statskontoret innestå, intill dess vattenaflednings- och afdikningsarbetet
är afsynadt och godkändt.
Mom. 9. Lånen skola af statskontoret utbetalas antingen omedelbart
eller ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande;
börande, innan större eller mindre del af beviljadt lån utbetalas, hos
statskontoret företes:
a) om arbetets utförande, i enlighet med mom. 5, afslutadt och
godkändt kontrakt;
b) godkänd, i mom. 6 omförmäld, säkerhetshandling för samma
kontrakts fullgörande eller medlens återbäring;
c) behörigt intyg, att arbetet är börjadt;
d) en till statskontoret eller ordres stäld, af nämnda kontor godkänd
skuldförbindelse, som skall innefatta vederbörandes åtagande att
för lånets betalning ansvara, intill dess lånet, jemlikt kongl. kungörelserna
af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit fördeladt på
de hemman, Indika för återbetalningen skola ansvara, och fördelningen
vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt antecknats; och
e) af statskontoret godkänd borgen eller säkerhetshandling för
den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.
Mom. 10. De låne- och säkerhetshandlingar, som för låneunderstöds
utbekommande till statskontoret aflemnats, förblifva uti statskontorets
vård, dock skola sådana handlingar, som vederbörande embetsmyndigheter
kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig
reqvisition utlemnas.
Mom. 11. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig
tillåtelse, skett från den faststälda arbetsplanen,
eller arbetet, utan att anstånd med detsammas utförande blifvit
af Kongl. Maj:t medgifvet, icke iuom derför bestämd tid fullbordats,
eller om, innan vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet
blifvit fullbordadt, afsynadt och godkändt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 6 blifvit för
kontraktets fullgörande stäld, icke vidare vara nöjaktig, eller om, innan
lånet blifvit genom laga kraft egande beslut fördeladt på de hemman,
hvilka för återbetalningen skola ansvara, statskontoret skulle finna den
säkerhet, som jemlikt mom. 9 e) blifvit för lånet Btäld, icke vidare vara
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
nöjaktig, och ny säkerhet, som af vederbörande myndighet godkännes,
icke varder inom bestämd tid aflemnad,
eller om den bestämda annuiteten icke varder i behörig tid erlagd,
ankommer på Kongl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning
af statslånet samt återfordra hvad deraf uppburits, att på en gång eller
efter hand till statskontoret inbetalas inom den tid, som af Kongl. Maj:t
bestämmes.
Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning i vederbörlig ordning
ingår; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och
återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,
till dess återbetalning sker.
Mom. 12. Alla med låneunderstöd från fonden utförda arbeten
skola, så länge någon del af lånet återstår ogulden, vederbörligen
underhållas af den eller dem det åligger.
Mom. 13. Å den af Kongl. Maj:t bestämda lånesumman erlägges
de första sex åren från första lyftningsdagen icke någon ränta eller
kapitalafbetalning. Vid beviljande af odlingslån eger Kongl. Maj:t
derjemte att för hvarje särskildt företag bestämma viss tid, ej öfverstigande
fem år från första lyftningsdagen, under hvilken icke någon
ränta för lånet beräknas.
Under tiden mellan utgången af den tid, för hvilken räntefrihet
af Kongl. Maj:t beviljats, och de sex årens slut beräknas å lyftade
belopp tre och sex tiondedels procent årlig ränta, hvilken vid sistnämnda
tidpunkt lägges till den beviljade lånesumman. Å det sålunda
uppkommande beloppet erlägges, från och med sjunde året, till dess
lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af sex procent, deraf såsom ränta
räknas tre och sex tiondedels procent å det oguldna kapitalbeloppet.
Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och i
jordebok antecknadt, eger jordegare, som sådant önskar, att, oberoende
af det här ofvan stadgade återbetalningssätt, när som helst under lånetiden,
sex månader efter hos statskontoret gjord uppsägning, inbetala
hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp, jemte all derå upplupen
ogulden ränta.
Mom. 14. I afseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående
moment omförmälda inbetalningars verkställande böra ofvan
åberopade kongl. kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3 november
1848 lända till efterrättelse.
Mom. 15. Alla kostnader af hvad namn de vara må, som i följd
af erhållna lån föranledts för statskontoret, skola utan undantag bestridas
eller godtgöras af låntagaren.
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
5
Mom 16. Intressenter i företag, hvartill lån från fonden erhållits,
åligger att, vid afslutandet af kontrakt om arbetets utförande, öfverlemna
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för att i dess arkiv förvaras,
bestyrkt kopia af de gillade ritningarna för arbetet, äfvensom
bestyrkta afskrifter af dertill hörande godkända betänkande och kostnadsförslag.
»
Till ofvanberörda statsrådsprotokoll har föredragande departementschefen
erinrat, hurusom uti särskilda, vid senare årens riksdagar väckta
motioner föreslagits åtgärders vidtagande från Riksdagens sida för åstadkommande
af ändrade bestämmelser i fråga om lån ur odlingslånefonden
i syfte att befordra ett allmännare anlitande af fonden. De af motionärerne
framstälda förslag hade visserligen icke vunnit Riksdagens bifall,
men då, på sätt motionärerne jemväl framhållit, oaktadt åtskilliga
lindringar af Riksdagen tid efter annan blifvit beslutade beträffande
såväl annuitet som ränta å lån från nämnda fond, summan af de beviljade
lånen likväl år efter år snarare minskats än ökats samt från
fonden under senaste åren utanordnats endast omkring en tredjedel af
dess hela belopp, ett förhållande, som med afseende å det för landets
utveckling särdeles vigtiga ändamål, som fonden afsåge att fylla måste
anses högeligen beklagligt, hade det synts departementschefen angeläget,
att en närmare utredning angående orsakerna till detta förhållande blefve
verkstäld och att dervid tillika toges under öfvervägande, huruvida och
i sådant fall hvilka ändringar uti gällande bestämmelser i fråga om
lån från fonden eller åtgärder i öfrigt lämpligen borde vidtagas, för att
det med fonden åsyftade ändamål komme att kraftigare än för närvarande
vore fallet befordras. Med anledning häraf hade departementschefen
uti skrifvelse den 7 juni 1900 anmodat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen att efter verkstäld utredning i omförmälda
hänseende inkomma med utlåtande och förslag uti ifrågavarande
ämne.
Sedan bemälda styrelser härefter beslutit att. anmoda såväl hushållningssällskapens
förvaltningsutskott som statens låndtbruksingeniörer
att inkomma med de yttranden i frågan, hvartill de kunde finna anledning,
samt sådana yttranden afgifvits af samtliga förvaltningsutskott,
med undantag af dem för Kronobergs, Kopparbergs, Ycsterbottens och
Norrbottens läns hushållningssällskap, äfvensom af samtliga landtbruksingeniörer
utom af landtbruksingeniören i Norrbottens län, hvarjemte
en af landtbruksingeniörerne i egenskap af sekreterare vid ett af statens
landtbruksingeniörer den 28 februari samt den 1 och den 2 mars 1900
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
hållet möte ur mötesprotokollet återgifvit, de önskningsmål, som enligt
vid mötet fattade beslut borde eftersträfvas beträffande ändringar i
bestämmelserna angående lån ur odlingslånefonden, hade styrelserna
med skrifvelse till departementschefen af den 31 sistlidne januari öfverlemnat
samtliga till styrelserna inkomna yttranden äfvensom för egen
del sig utlåtit och dervid hvar för sig afgifvit med hvarandra i hufvudsak
öfverensstämmande, men i vissa afseenden från hvarandra afvikande
förslag till nya vilkor för lån från odlingslånefonden.
Innan departementschefen emellertid öfverginge att närmare redogöra
lör innehållet af dessa handlingar, ville han i korthet erinra om
odlingslånefondens uppkomst samt de rörande fonden gällande vilkor
och bestämmelser.
Sedan lång tid tillbaka hade statsmagterna sökt att medelst beredande
af lån på billiga vilkor för afdikning af sänka marker uppmuntra
till vattenaflödnings- och odlingsföretag inom landet. Redan
vid 1840—-41 årens riksdag hade anvisats medel för låneunderstöd till
strömrensningar, vattenaftappningar och odlingsföretag; och skulle dessa
lån återbetalas på det sätt, att efter 5 års förlopp sedan medlen blifvit
utbetalade skulle årligen erläggas 5 procent å det ursprungliga lånekapitalet,
hvaraf först beräknades 3 procent årlig ränta för det vid
hvarje liqvid återstående kapitalbeloppet samt återstoden utgjorde afbetalning.
Med bibehållande af 5 års räntefrihet hade vid i844—45
årens riksdag stadgats, att amorteringen skulle utgöra 8 procent af hela
den beviljade lånesumman, hvaraf godtgjordes ränta efter 2 procent för
det vid hvarje liqvid återstående kapital samt det öfriga utgjorde kapitalafbetalning,
hvilka bestämmelser bibehållits vid 1850—51 årens riksdag.
För lån till understödjande af sjösänkningar och myrutdikningar
eller andra vattenaftappningsföretag skulle enligt beslut vid 1856—58 årens
riksdag efter 5 års förlopp från slutet af det år, hvarunder lånemedlen
utbekommits, årligen erläggas 8 procent å den lyftade lånesumman,
hvarå räntan godtgjordes efter 3 procent af obetalda kapitalbeloppet.
Denna ränta hade vid 1859—60 årens riksdag höjts till 4 procent samt
vid 1862—63 årens riksdag till 5 procent. Enligt 1873 års Riksdags
beslut skulle för dylika låneunderstöd, som finge utgå med belopp motsvarande
halfva vattenafledningskostnaden, efter 3 års förlopp från den dag,
då lånemedlen utbekommits, årligen erläggas 8 procent å hela den lyftade
lånesumman, hvaraf ränta godtgjordes efter 5 för hundra af obetalda
kapitalbeloppet och det öfriga utgjorde afbetalning derå.
År 1883 hade Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts derom till
Riksdagen aflåtna proposition besluta, att en särskild fond skulle bildas
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
7
med ändamål att genom lån understödja odling af sänka trakter.
Å denna fond, till hvilken under åren 1884—88 skulle ingå de till
statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån och till hvilken riksgäldskontoret
skulle under samma tid, i mån af behof och uppå
reqvisition af Kongl. Maj:t, öfverlemna medel till så stort belopp, som
jemte nyssnämnda till fonden ingående annuiter å odlingslån erfordrades
till fyllande af högst 1,000,000 kronor, skulle Kongl. Maj:t ega
att, i den mån fondens kapital och sedermera inflytande låneafbetalningar
och räntebehållningar dertill lemnade tillgång, anvisa lån för
odling af sänka trakter att utgå med högst ofvanberörda belopp enligt
vissa af Riksdagen antagna och af Kongl. Maj:t enligt kungörelse
den 23 september 1883 till efterrättelse utfärdade allmänna vilkor
och bestämmelser. Sedermera hade Riksdagen dels år 1888, dels år
1893 och dels år 1898, hvarje gång för en tid af fem år, medgifvit,
ej mindre att omförmälda annuiteter fortfarande finge till berörda fond
ingå, än äfven att riksgäldskontoret skulle tillhandahålla fonden derutöfver
erforderliga medel, för att ur densamma måtte kunna beviljas
lån till sammanlagdt ofvan angifna belopp af högst 1,000,000 kronor
för år. I fråga om de för låns erhållande ur fonden bestämda vilkor
hade åtskilliga ändringar och tillägg efter år 1883 blifvit af Kongl.
Maj:t och Riksdagen antagna.
Departementschefen ville härvid erinra, att bland de uti kungörelsen
den 23 september 1883 upptagna vilkor vore att för hvarje odlingsföretag
skulle fullständig, af utredning angående jordens naturliga beskaffenhet
och större eller mindre lämplighet för odling åtföljd plan
för arbetets utförande jemte beräkning öfver de med så väl vattenafledningen
och afdikningen som odlingen förenade kostnader vara af
sakkunnig person uppgjord och underställas Kongl Maj:ts pröfning;
att lån ur fonden kunde bestämmas till hela det belopp, hvartill enligt
den faststälda arbetsplanen kostnaden för vattenafledningen och afdikningen
beräknades uppgå, men att låntagare skulle genom kontant
tillskott, material ier, arbete eller annat bidrag bestrida hvad till hela
odlingsföretagets fullbordande kunde erfordras utöfver lånebidraget;
att det kontrakt angående ett tillämnadt arbetes utförande, som borde
med låntagare afslutas, skulle innefatta förbindelse för denne, bland
annat, att, i noggrann öfverensstämmelse med faststälda arbetsplanen
och under skyldighet att dervid vara underkastad vederbörandes kontroll,
påbörja och fullborda såväl vattenafledningen och afdikningen
som äfven odlingsarbetet inom viss bestämd tid; samt att å den af
Kongl. Maj:t bestämda lånesumman skulle de första fem åren från
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
första lyftningsdagen icke erläggas någon ränta eller kapitalafbetalning,
men å de under tiden lyftade belopp beräknas fem procent årlig
ränta, hvilken vid de fem årens slut skulle läggas till den beviljade
lånesumman; och skulle å det sålunda uppkommande beloppet erläggas,
från och med sjette året, till dess lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet
af tio procent, deraf såsom räuta skulle räknas fem procent å det
oguldna kapitalbeloppet.
Redan vid 1885 års riksdag hade med anledning af en inom Riksdagen
väckt motion medgifvits den ändring i dessa vilkor att annuiteten
för lån ur fonden, som sedermera utbetalades, bestämdes till 8 procent,
deraf som ränta beräknades 4 % procent å oguldna kapitalbeloppet;
och utfärdades den 19 maj 1885 kungörelse i ämnet.
Sedan jemväl vid 1888 års riksdag beslutits åtskilliga ändringar
i och tillägg till vilkoren för lån från odlingslånefonden, hvilka dock
icke varit af beskaffenhet att någon särskild redogörelse för desamma
erfordrades, sammanfattades samtliga vilkor uti kungörelse den 27 april
1888.
I anledning af en utaf Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag afbiten
proposition med förslag till vissa ändringar i och tillägg till de vilkor
och bestämmelser, som jemlikt sistberörda kungörelse vore för erhållande
af lån från odlingslånefonden stadgade, hade Riksdagen, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad Eders Kong!. Maj:t föreslagit, medgifvit, att
dels lån från odlingslånefonden skulle kunna beviljas, förutom till
de i nämnda kungörelse angifna företag, jemväl till utförande af sådana
vattenafledningsföretag, hvilka afsåge förbättring, på annat sätt än
genom s. k. täckdikning, af förut odlad åker eller äng eller vinnande
af ny äng, dock, hvad dessa företag beträffade, endast under förutsättning
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsordade, att jordförbättringens värde borde antagas minst motsvara
låneunderstödets dubbla belopp,
dels lån från odlingslånefonden ej finge beviljas, med mindre vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsordade, att,
så vidt de kunde finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefunnes,
dels ock räntan å lån, som från odlingslånefonden derefter beviljades,
äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående livilkas fördelning
å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag
icke meddelats, finge nedsättas till fyra procent, dock utan att rubbning
derigenom skedde i den för lånen bestämda annuiteten.
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
9
Kungörelse angående dessa ändringar och tillägg hade af Kongl.
Magt utfärdats den 29 juli 1895.
Slutligen hade Riksdagen år 1898, med bifall till derom af Kongl.
Maj:t gjord framställning, medgifvit, att å lån, som från odlingslån efonden
derefter beviljades, äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående
hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning i
jordeboken utslag icke meddelats, räntan finge nedsättas till 3,6 procent
och annuiteten till 7 procent, hvarefter Kongl. Maj:t, som ansett
lämpligt, att de tid efter annan meddelade bestämmelser angående
lånevilkoren funnes i en författning sammanförda, den 27 maj 1898,
med upphäfvande af förenämnda kungörelser den 27 april 1888 och den
29 juli 1895, utfärdat kungörelse angående vilkoren för lån från odlingslånefonden.
Enligt denna kungörelse, uti hvilken någon ändring ej blifvit
sedermera gjord, vore vilkoren för lån från ifrågavarande fond så
lydande:
3Mom. 1. För hvarje odlingsföretag skall fullständig, af utredning
angående jordens naturliga beskaffenhet och större eller mindre lämplighet
för odling, åtföljd plan till arbetets utförande jemte beräkning
öfver de med såväl vattenafledningen och afdikningen som odlingen
förenade kostnader vara af sakkunnig person uppgjord och underställas
Kongl. Maj:ts pröfning.
Mom. 2. Lån från odlingslånefonden beviljas ej, med mindre
väg- och vatt enbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda,
att, så vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej
förefinnes.
Mom. 3. Till utförande af sådana vattenafledningsföretag, hvilka
afse förbättring, på annat sätt än genom så kallad täckdikning, af förut
odlad åker eller äng eller vinnande af ny äng, beviljas lån endast under
förutsättning, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsorda, att jordförbättringens värdo bör antagas minst motsvara
låneunderstödets dubbla belopp.
Mom. 4. . Vederbörande, som erhåller lån från fonden, är underkastad
alla de vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga
och nödiga.
Mom. 5. Lånet kan af Kongl. Maj:t bestämmas till hela det belopp,
hvartill, enligt den faststälda arbetsplanen, kostnaden för vattenafledningen
och afdikningen beräknas komma att uppgå; skolande låntagaren
genom kontant tillskott, materialier, arbete eller annat bidrag beBih.
till Riksd. Prof. IDOL 4 Sand. 1 Afd. r>3 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
strida hvad till hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver
det lemnade lånebidraget.
Mom. 6. Med den, som mot åtnjutande af statslån åtager sig
ett odlingsföretag, skall kontrakt i vederbörlig ordning afslutas samt
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Kontraktet skall innefatta
förbindelse för låntagaren dels att, i noggrann öfverensstämmelse
med den faststälda arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara
underkastad vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda såväl vattenafiedningen
och afdikningen som äfven odlingsarbetet inom viss bestämd
tid, utan att vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna
medel, och dels att genom egna tillskott utgöra hvad som utöfver statslånet
kan erfordras.
Mom. 7. För fullgörande af sådant kontrakt, äfvensom för de
lyftade statsmedlens återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall ställas
sådan säkerhet, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännes;
skolande denna säkerhet upphöra att gälla, så snart vattenafledningsoch
afdiknings- samt odlingsarbetet blifvit afsynadt och godkändt.
Mom. 8. Sedan det i mom. 6 omförmälda kontrakt afslutats och
säkerhet derför enligt mom. 7 blifvit stäld, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att derom undei-rätta statskontoret; hvarefter det åligger
statskontoret att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarne tre gånger,
dels ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande i
länskungörelserna en gång införa kungörelse om odlingslånets beviljande,
i hvilken kungörelse de hemman eller hemmansdelar, å hvilkas
egor odlingsföretaget kommer att utföras, skola uppgifvas.
Mom. Q. Lånet må ej till någon del utbekommas förr, än arbetsföretaget
blifvit börjadt, men derefter få lånemedlen efter hand och
i mån af arbetets fortgång lyftas vid de tider, som i kontraktet finnas
utsatta eller särskildt blifvit bestämda; dock med skyldighet för vederbörande
att efter utfående af den del af lånet, som enligt bestämmelse
i hvarje särskildt fall får lyftas på grund deraf, att arbetet blifvit börjadt,
vid hvarje af de följande lyftningstiderna, innan ytterligare lånemedel
må utbekommas, hos statskontoret förete intyg af väg- och vattenbyggnadssiyrelsen,
att, enligt hvad derstädes nöjaktigt styrkts, så
mycket af arbetet blifvit ulfördt, som skäligen kan anseB motsvara hvad
i förhållande till det beviljade låneunderstödet belöper å hvad af lånet
redan utbekommits; börande, så vida icke Kongl. Magt med afseende
å särskilda förhållanden pröfvar skäligt annorlunda förordna, någon del
af lånet i statskontoret innestå, intill dess vattenaflednings- och afdikniugsarbetet
är afsynadt och godkändt.
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
11
Mom. 10. Lånen skola af statskontoret utbetalas antingen omedelbart.
eller ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande;
börande, innan större eller mindre del af beviljadt lån utbetalas, hos
statskontoret företes:
a) om arbetets utförande, i enlighet med mom. 6, afslutadt och
godkändt kontrakt;
b) godkänd, i mom. 7 omförmäld, säkerhetshandligg för samma
kontrakts fullgörande eller medlens återbäring;
c) behörigt intyg, att arbetet är börjadt;
d) en till statskontoret eller ordres stäld, af nämnda kontor godkänd
skuldförbiudelse, som skall innefatta vederbörandes åtagande att
för lånets betalning ansvara, intill dess lånet, jemlikt kongl. kungörelserna
af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit fördeladt
på de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara, och fördelningen
vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt antecknats;
och
e) af statskontoret godkänd borgen eller säkerhetskandliug för
den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.
Mom. 11. De låne- och säkerhetshandlingar, som för låneunderstöds
utbekommande till statskontoret aflemnats, förblifva uti statskontorets
vård; dock skola sådana handlingar, som vederbörande embetsmyndigheter
kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig
reqvisition utlemnas.
Mom. 12. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig
tillåtelse, skett från den faststälda arbeteplanen,
eller arbetet, utan att anstånd med detsammas utförande blifvit
af Kongl. Maj: t medgifvet, icke inom derför bestämd tid fullbordats,
eller om, innan vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet
blifvit fullbordadt, afsynadt och godkändt, väg- och vattenbyggnadsotyrelsen
skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 7 blifvit för
kontraktets fullgörande stäld, icke vidare vara nöjaktig, eller om, innan
lånet blifvit genom laga kraft egande beslut fördeladt. på de hemman,
hvilka för återbetalningen skola ansvara, statskontoret skulle finna den
säkerhet, som jemlikt mom. 10 e) blifvit för lånet stäld, icke vidare
vara nöjaktig, och ny säkerhet, som af vederbörande myndighet godkännes,
icke varder inom bestämd tid allemnad,
eller om deri bestämda annuiteten icko varder i behörig tid cr
lagd,
ankommer på Kongl. Maj:t att låta inställa ull vidare utbetalning
af statslånet samt återfordra hvad deraf uppburits, att på en gång eller
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
efter hand till statskontoret inbetalas inom den tid, soin af Kongl. Maj:t
bestämmes.
Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning i vederbörlig ordning
ingår; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade
och återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,
till dess återbetalning sker.
Mom. 13. Alla med låneunderstöd från fonden utförda arbeten
skola, så länge någon del af lånet återstår ogulden, vederbörligen
underhållas af den eller dem det åligger.
Mom. 14. Å den af Kongl. Maj:t bestämda lånesumman erlägges
de första fem åren från första lyftningsdagen icke någon ränta eller
kapitalafbetalning, men å de under tiden lyftade belopp beräknas tre
och sex tiondedels procent årlig ränta, hvilken vid de fem årens slut
lägges till den beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande
beloppet erlägges, från och med sjette året, till dess lånet blifvit slutbetaldt,
en annuitet af sju procent, deraf såsom ränta räknas tre och
sex tiondedels procent å det oguldna kapitalbeloppet.
Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och i
jordebok antecknadt, eger jordegare, som sådant önskar, att, oberoende
af det här ofvan stadgade återbetalningssätt, när som helst under lånetiden,
sex månader efter hos statskontoret gjord uppsägning, inbetala
hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp, jemte all derå upplupen
ogulden ränta.
Mom. 15. I afseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående
moment omförmälda inbetalningars verkställande böra ofvan
åberopade kong], kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3 november
1848 lända till efterrättelse.
Mom. 16. Alla kostnader af hvad namn de vara må, som i följd
af erhållna lån föranledts för statskontoret, skola utan undantag bestridas
eller godtgöras af låntagaren.
Mom. 17. Intressenter i företag, hvartill lån från fonden erhållits,
åligger att, vid afslutandet af kontrakt om arbetets utförande,
öfverlemna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för att i dess arkiv
förvaras, bestyrkt kopia af den gillade plankartan för arbetet, äfvensom
bestyrkta afskrifter af dertill hörande godkända betänkande och kostnadsförslag.
»
I sammanhang med frågan om ändring i dessa vilkor hade
departementschefen för Kongl. Maj:t anmält en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen gjord framställning i fråga
om ecklesiastika boställens deltagande i odlingslån; och tillåter sig
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
13
utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet i hvad sistnämnda fråga vidkommer.
Öfvergående att redogöra för innehållet af ofvanberörda, af vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen öfverlemnade yttranden
från hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt landtbruksingeniörer,
ville departementschefen till en början frantfiålla, hurusom
uti samtliga dessa yttranden, med undantag allenast af de från Södermanlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt landtbruksingeniören
i Vesterbottens län, åtgärder i syfte att underlätta odlingslånefondens
användning blifvit föreslagna.
Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hade
för sin del ansett, att orsaken, hvarför fonden icke i önskvärd grad
tagits i anspråk, numera icke kunde härledas från beskaffenheten af de
faststälda lånevilkoren, utan vore att söka förnämligast i de ogynsamma
konjunkturer, under hvilka vårt lands jordbrukare de senare åren arbetat;
och hade utskottet vid sådant förhållande icke ansett sig kunna anvisa
någon åtgärd såsom egnad att undanrödja nämnda förhållande.
Landtbruksingeniören i Vesterbottens län hade meddelat, att, hvad
nämnda län beträffade, under de senaste åtta åren någon ansökning
ej inkommit angående dylikt låns erhållande, beroende dels derpå, att
inom länet några större egendomar ej funnes, dels ock derpå, att
i de fall, der fråga om understöd för utdikningsföretag inom länet förekomme,
desamma i allmänhet vore af beskaffenhet att kunna vinna
anslag från frostminskningsfonden.
Jemväl uti åtskilliga andra af de inkomna yttrandena än nyssnämnda
förvaltningsutskotts hade såsom en af hufvudorsakerna till fondens
ringa användning angifvits de för närvarande rådande konjunkturer.
I öfrigt hade en mängd olika grunder till berörda förhållande
samt förslag i syfte att deri verka ändring blifvit framstälda.
Samtliga anmärkningar och ändringsförslag af vigt afsåge antingen
do för lån ur fonden gällande vilkor eller ock vissa stadganden uti
gällande dikningslag; och ville departementschefen här lemna en öfversigt
af hvad i dessa hänseenden förnämligast anförts.
Svenska staten hade ej visat sig villig till några uppoffringar lör
det med odlingslånefondcn afsedda ändamålet. Mot den bästa säkerhet
försträckte staten den enskildo medel till odlingsföretag mot en ränta,
som understundom öfverstigit statens ogen inlåningsränta och på i öfrigt
betungande vilkor, och detta, ehuru statens egen fördel voro nära förbunden
med dylika företag, då genom vattenreglering och odlingsföretag
staten erhölle nya eller förbättrade skatteobjekt, som för all fram
-
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
tid ökado statsverkets inkomster, under det att den enskilde i do flesta
fall blott bekomme en afkastning, motsvarande en ganska låg ränta på
hans i och för odlingen använda kapital.
Då ur odlingslånefonden endast lemnades lån till markens torrläggning,
men ej till dess odling, återstode, särskild! beträffande den
förut ej uppodlade marken, för att kunna tillgodogöra sig inkomst af
vattenafledningsföretaget, en mängd kostnader, såsom markens uppodling,
byggnaders uppförande, vägars anläggande m. fl. utgifter, för
hvilka kostnader, som ofta uppginge till vida mera än torrläggningskostnaden,
jordbrukaren ej sällan behöfde upplåna medel, men då redan
statens förmånsrätt för odlingslånet minskat belåningsmöjligheten mot
säkerhet i egendomen, vore säkerhet för det nya lånet ofta svår att anskaffa.
När odlingslånefonden vid 1883 års riksdag beslutats, hade i icke
ringa mån de förut för dikningslån gällande bestämmelserna skärpts.
Sålunda hade bland annat stadgats, att i stället för den räntefrihet under
3 år, som förut varit medgifven, anstånd med räntan lemnades i 5 år,
efter hvilken tid den upplupna räntan skulle läggas till kapitalet, hvarjemte
på samma gång annuiteten höjdes från 8 till 10 procent. Visserligen
hade vid 1895 och och 1898 årens riksdagar lindringar i dessa
afseenden beslutats, men ytterligare medgifvanden syntes behöfliga
såväl med hänsyn till ränta som amortering.
Då fråga uppstode om vattenreglering och torrläggning af en
större komplex utaf vattensjuka marker, livilka vanligtvis innefattade
jord af mycket olikartad beskaffenhet, så hade på senare tider vägrats
anslag på samma gång ur frostminskningsfonden och lån ur odlingslånefonden
till sådana vattenaflednings- eller dikningsföretag, som afsåge
dels frostförande, men till odling otjenlig mark, och dels odlade
eller odlingsbara egor. Äfven om staten till hälften bekostade utdikning
af frostförande mark, saknade dock jordegaren i de flesta fall
medel till sådana jordförbättringar, enär de först i en framtid lemnade
någon ersättning för derå nedlagda kostnader. Om dertill kombinerade
lån och anslag till ifrågavarande vatten regleringar beviljades, sluille detta
i hög grad underlätta och befrämja det ändamålsenliga tillgodogörandet
af landets mossar och sankmarker. Förut hade instruktionen för statens
landtbruksingeniörer innehållit föreskrift om, att då inom samma företag
förekomme dels mark, för hvars afdikning söktes anslag utan återbetalningsskyldighet
och dels egor, för hvilkas afdikning söktes lån,
skulle dessa egoslag och till dem hörande diken upptagas å skilda
ritningar och i skilda kostnadsförslag m. m., men som ett sådant särskiljande
i de flesta fall visade sig omöjligt, nemligen der samma dike
Statsutskottets Utlåtande N:o 88-
15
berörde eller afledde vatten från båda de olika egosiagen, både denna
bestämmelse i senare instruktion borttagits. Någon instruktion för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbrnksstyrelsen, huru de vid pröfning
af ansökningar rörande kombinerade lån och anslag borde förfara,
funnes ej heller, ehuru en sådan syntes vara af behofvet påkallad.
När fråga uppstode om torrläggning och odling af vattenskadade
marker, vore anskaffandet af medel till bestridande af kostnaderna för
undersökningens verkställande och plans uppgörande vanligen de svårigheter,
som först mötte. Om staten såsom i Finland och annorstädes
ombestyrde och bekostade undersökning och arbetsledning, vore derför
redan mycket vunnet.
Den omständigheten, att numera ecklesiastika och andra publika
hemman icke finge lån från fonden, blefve oftast afgörande för ett
dylikt företags utförbarhet, till stor skada för öfriga intressenter. Det
syntes dock, som om, då staten beviljade medel till underlättande af
de stora odlingsmarkernas torrläggning, densamma borde tillse, såväl
att, när staten för egen jord vore i företaget intresserad, staten
främjade nyttiga företags framgång, som ock att innehafvare af dylik
jord kunde komma i åtnjutande af odlingslån utan att oskäligt betungas.
Att förhindra innehafvare af ecklesiastika boställen att för dessa få
del af odlingslånen hade flerestädes haft en hämmande inverkan på
odlingsföretag, och särskilt hade uppgifvits, att på Gotland dikningsföretag
af denna anledning måste inställas eller uppskjutas på obestämd
tid. Likaså hade den nu gällande bestämmelsen, att en kronoarrendator
eller boställsinnehafvare skulle utfärda särskild förbindelse med personlig
borgen för sin andel i lånet, synts vara orättvist betungande för honom
och haft till följd, att han komme i en oförmånligare ställning än andra
intressenter. Följden häraf hade blifvit, att arrendator eller boställsinnehafvare,
som ej ansett sig kunna under den tid han innehade
egendomen skörda frukterna af nedlagdt arbete och kostnad uti vattenatiedningsföretag,
icke deltagit häri, hvarför från det ecklesiastika bostället
eller kronohemmanet måst enligt 76 § dikningslagen för alltid
utbrytas jord till skada för hemmanet med afseende å dess egofigur.
Hindrande vore ock den af delegare och borgesmän äskade ansvarighet.
De uti kungörelsen den 27 maj 1898 föreskrifna borgensförbindelser
utgjorde ett. af de största hindren för odlingslånefondens
anlitande, och då odlingslån erhölles endast för utförande af vattenafledning
och dikning, men ej för odling, vore det orimligt att, på sätt
i mom. 7 stadgades, fordra ansvar äfven för det sistnämnda arbetet.
I do flesta fall vore dikningsarbetet beroende af flere delegare, som
16
Statsutskottets Utlåtande N;o 88.
genom laga kraft egande bestämmelser enligt dikningslagen kunde
tvingas att fullgöra sin dikning. Men så vore ej fallet med odlingsarbetet,
och sedan torrläggningsarbetena fullbordats samt lånemedlen
på grund deraf lyftats, inträffade någon gång, att jordegare saknade
nödiga medel för att kraftigt påskynda odlingsarbetet. Om dessa blifvit
liknöjda att odla, när de märkt, att tillgångarne utsinat, och derför så
småningom upphört med odlingsarbetet, kunde det för borgesmännen
blifva svårt och mången gång omöjligt att ansvara för odlingarnes
fullbordande, särskild! då jordegaren icke allenast sjelf vägrade att utföra
odlingsarbetet, utan äfven förbjöde andra att på sin bekostnad
verkställa detsamma. Odlingstvång vore obehöflig!, då till skydd för
inteckningshafvarne vore bestämdt, att hemmanet skulle redan genom
vattenafledningen och dikningen förbättras med minst fulla lånebeloppet.
För den, som kunde och ville rätt sköta sin jord, vore tvånget obehöflig^
och beträffande den jordegare, som saknade vilja eller förmåga
härtill, utgjorde odlingstvånget ingen garanti för jordens ändamålsenliga
häfdande, om än derigenom framtvingades odlingsmarkens upplöjning
före odlingsarbetets afsynande, då han strax derpå kunde låta
ogräset växa och i öfrigt vansköta odlingen eller underlåta markens
häfdande som åker, hvarigenom den upplöjda ängens värde snarare
blefve minskadt än ökadt. Om upptagna afloppskanaler och afloppsdiken
underhölles, borde icke odlingsmöjligheten försämras, och kunde
dennas befintlighet vara lika mycket värd som en mindre väl utförd
nyodling. Hvad de sex norra länen beträffade, vore vilkoret om odling
omöjligt att fylla, derför att vid större afdikningsföretag den i allmänhet
vidsträckta sankmarken vore för långt aflägsen från närmaste bebyggda
ort, hvadan väg- och nybyggnad sanläggningar först måste bekostas
eller föregå odlingen, hvarjemte ett forceradt odlingsarbete vore
alltför dyrt i dessa glest befolkade trakter. Bortfoges odlingstvånget,
skulle statens kostnader för inspektion af odlingsarbetet upphöra, men om
odlingstvånget ändock ansåges nödvändigt böra qvarstå bland lånevilkoren
för att sporra jordegaren, så hade statsverket för öfrigt tillräckliga garantier
för lånemedlens utbekommande genom att säga upp lånet på den
hemmansdel, hvars egare ej fullgjorde odlingsskyldigheten. Lånet vore
nemligen vanligtvis infördt i jordeboken, innan odlingen verkstäldes,
och derefter svarade hvarje delegare för sin annuitet, hvilken utginge
med förmånsrätt och uttoges i sammanhang med kronoutskylderna, och
i alla händelser vore det med rättvisa och billighet förenligt, att bestämmelserna
så ändrades, att ansvaret för försummadt odlingsarbete
drabbade den försumlige allena.
Statsutskottets Utlåtande N:o 188.
17
Rörande den i mom. 10 af kungörelsen den 27 maj 1898 omförmälda
borgen för odlingslånets inbetalning hade anförts, att denna
endast borde ifrågakomma, då kostnaderna öfverstege det genom vattenafledningen
och dikuingen uppkommande jordförbättringsvärdet, hvilket
ytterst sällan inträffade.
Vidare hade anmärkts, att om utdikningen bestämts genom syn
enligt dikningslagens föreskrifter, borde dikningsskyldigheten vara bunden
vid den förbättrade jorden och ej vid personliga innehafvaren. I dikningslagen
§ 79 funnes dock en bestämmelse, som kunde vålla mycket
obehag och stora svårigheter, nemligen föreskriften derom, att, i fall
jorden bytte egare, den nye egaren skulle vara pligtig att taga del
i företaget, men ej svara för bidrag, som förfallit till betalning,
innan han blefve egare. Här skulle kunna inträffa, att ansvaret blefve
personligt och ej vidhäftade jorden samt att, om den gamle jordegaren
vore insolvent att gälda sin liqvid för de under hans tid gjorda
förbättringarna, den nye egaren skulle få mottaga hemmanet utan
skyldighet att lemna något slags ersättning vare sig genom jordafträdelse
eller penningar till meddelegarne i företaget, hvilka bekostat
förbättringen, och detta, ehuru den nye egaren skördade all vinst af det
utförda arbetet. I dylikt fall skulle öfriga delegare i företaget eller
borgesmännen nödgas betala den på ifrågavarande egendom belöpande
andelen i kostnaden för företaget och i statslånet, hvilket vore obilligt.
Lämpligt hade derför ansetts vara, att jordens egare utan nyss nämnda
inskränkning skulle svara för kostnadernas gäldande och sista meningen
af 79 § alltså utgå. En jordegare, som antingen af tredska eller
oförmåga lyckades undandraga sig sitt ansvar i afseende på dikningsskulden,
borde kunna tvingas att afsåga sig båtnaden af företaget,
hvarigenom meddelegarne i ett företag i väsentlig mån skyddades för
de förluster och trakasserier, som de eljest lätt kunde iråka, och borgesmännen
i samma mån vore vida bättre skyddade, än hvad nu vore
fallet. En revision af dikningslagens 76 och 79 §§ i denna rigtning
vore derför af största vigt, och derigenom blefve borgensförbindelserna
för odlingslån både drägliga och möjliga att fullgöra..
Äfven hade ansetts, att mellan föreskrifterna i mom. 7 och 10
af åberopade kungörelse förefunnes en bristande öfverensstämmelse,
som afskräckte mången från att inlåta sig på odlingsföretag. Uå mom. 7
föreskrefve, att ansvarsskyldigheten för kontraktets fullgörande upphörde,
så snart vattenafiodnings-, afdiknings- och odlingsarbetet blifvit alsynadt
och godkändt, innehöllo mom. 10 d) åter bestämmelse, att, innan någon del
Bih. till Riksd. Prof, 1901. 4 Sami. 1 Afd. 53 Häft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
af lånet utbetalades, hos statskontoret skulle företes en skuldförbindelse,
som innefattade vederbörandes åtagande att för lånets betalning ansvara,
intill dess lånet blifvit fördeladt på de olika hemmanen och fördelningen
vunnit laga kraft samt uti jordeboken antecknats. Dessa båda bestämmelser
innebure en motsägelse. Sedan lånet blifvit fördeladt på de
hemman, som ansvarade för återbetalningen, skulle vederbörande vara
befriade från all ansvarsskyldighet enligt mom. 10, men då vattenaflednings-
och dikningsarbetets godkännande samt fördelningen på
hemmanen föreginge odlingsarbetets fullbordande, qvarstode enligt kontraktet
och den för dess fullgörande afiemnade säkerlietsförbindelsen
ansvarsskyldigheten, tills odlingen blefve färdig, mången gång 10 år
och derutöfver från det lånet beviljades.
Till öfriga bestämmelser rörande odlingslånefondens anlitande,
hvilka ansetts innebära en fara för låntagare, hörde stadgandet i mom. 4
af kungörelsen den 27 maj 1898. Skulle nemligen de vilkor, som af
Kongl. Maj:t pröfvades nödiga, utgöra en förändring i den plan, som
blifvit genom laga kraft egande syn enligt lagen om dikning och annan
vattenafledning bestämd, kunde åberopade moment blifva betänkligt,
derest ej alla delegarne vore lånesökande. Emedan icke lånesökande
intressenter endast hade att hålla sig till synemännens laga kraft egande
utlåtande enligt dikningslagens 51 och 63 §§ och icke vore skyldige att
bekosta större eller andra arbeten, än der föreskrefves, och ej heller
behöfde åtnöjas med mindre, kunde svårlösta rättstvister uppkomma.
Följden af en ändring i synemännens utlåtande blefve nog också den, att
lånesökandena finge betala alla kostnader, om hvilka hvarken synemännens
utlåtande eller det vid synen upprättade förslaget upptoge
någon bestämmelse. De i nämnda moment åsyftade vilkoren borde med
de föreskrifter, som nu funnes, inskränka sig till sådana, som ej afsåge
ändring i planen eller synemännens utlåtande, eller ock borde de paragrafer
i dikningslagen, som omöjliggjorde en full tillämpning af ifrågavarande
mom. 4, ändras så, att vederbörande låntagare från odlingslånefonden,
stälda emellan Kongl. Maj:ts vilkor för lånens erhållande och
icke låntagande intressenters i företaget rättigheter icke blefve straffade,
vare sig de stödde sig på den af Kongl. Maj:t vilkorligen faststälda
planen eller på synemännens laga kraft egande utlåtande.
Äfven andra stadganden hade uppgifvits tarfva en förändring, enär de
ansetts kunna gifva anledning till årslånga tvister. Bland dessa nämndes
dikningslagens stadganden i § 61 om eftergradering och i § 72 rörande
frågan, om företag skulle anses förfallet, derest det icke blifvit bragt till
slut inom föreskrifven tid, samt jemförda med vissa stadganden i ofvan
Statsutskottets Utlåtande N:o 88-
19
åberopade kungörelses mom. 12 om lånets inbetalning och mom. 14
om räntevilkoren och lånefördelningen. I dessa moment stadgades nemligen,
att lånens inbetalning skulle verkställas från och med det 6:te året
efter första lånesummans utbekommande. Denna tid måste dock i allmänhet
anses för kort, ty grunden för kostnads- och lånefördelningen
blefve ej definitiv, förrän tiden för begärande af ny eller slutlig uppskattning
af jordförbättringen, enligt 61 och 62 §§ i gällande dikningslag,
gått till ända, och, om sådan uppskattning komme till utförande,
icke förr, än denna nya förrättning vunnit laga kraft; och om någon
gång odlingslån beviljats äfven för de hemman, hvars egare afsagt sig
båtnaden enligt 76 § dikningslagen, kunde ej odlingslånet inskrifvas
på sagda jord, förrän utbrytning verkstälts; men för att utbrytning
skulle kunna ske med full tillförlitlighet, borde tiden för påkallande åt
ny gradering enligt 61 och 62 §§ dikningslagen hafva gått till ända,
d. v. s. kalenderåret näst efter det, då företaget fullbordades.
Stadgandena i mom. 3 och 5 i kungörelsen den 27 maj 1898,
angående bestämmandet af odlingslånens belopp, hade i nästan alla yttranden
klandrats i hvad de afsåge med olika egoslag varierande grunder
för beräkning af lånebelopp, derest i ett och samma företag inginge
torrläggning af jord, hvaraf endast viss del odlades, men annan del icke.
En betydelsefull olägenhet, som följde af dessa olika beräkningsgrunder,
vore den omständigheten, att det beviljade lånet, som, hvad den
odlade jorden vidkomme, icke finge öfverstiga hälften af den uppskattade
jordförbättringen, derigenom sällan försloge till arbetets utförande
och afskafning. Så länge arbetsdirektionen hade odlingslånet
att röra sig med, vore svårigheterna öfvervinneliga, men sedan dessa
medel tagit slut, måste direktionen genom instämmande till laga domstol
söka af en tredskande delegare utkräfva hans andel, hvarvid nästan
oöfverstigliga svårigheter kunde uppstå, om intressenterna vore många
och spridda på olika, vidt skilda orter. Kunde lån beviljas till hela
eller åtminstone tre fjerdedelar af den uppskattade jordförbättringen
utan 1 länsyn till egosiag, bortfölle en stor del af de svårigheter, som
nu förefunnes, och lånen blefve mera begärliga.
Såsom en ytterligare anledning till jordegares ringa benägenhet
för att anlita odlingslånefonden uppgåfves skäligen vissa omkostnader
och olägenheter af den vidlyftiga kontrollen, enligt mom. 4—6 i ofvannämnda
kungörelse, deribland särskildt den i vissa fall ifrågakommande
utgiften för afsyningen af vattenaflcdnings- och dikningsarbetet samt
svårigheten att samtidigt hafva alla diken uti afsyningsfärdigt skick.
I detta sammanhang hade derjemte erinrats, att en dol omkostnader
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
skulle besparas, derest behörig syneförrättare finge med laga verkan
verkställa de nu åt endast landtmätare förbehållna förrättningar, som
afsåge utbrytning af jord enligt 76 § dikningslagen samt egoutbyten,
föranledda af vattendrags rätning och dylikt.
Härförutom hade en del mindre väsentliga anmärkningar och
förslag blifvit framstälda, för hvilka departementschefen emellertid icke
ansåge sig behöfva närmare redogöra.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva
uti sin ofvanberörda skrifvelse den 31 sistlidne januari för egen del till
en början redogjort för sina åsigter om orsakerna till odlingslånefondens
ringa användning samt om medlen att åstadkomma ändring i detta
förhållande; och hade styrelserna dervid anfört följande:
Vid odlingslånefondens inrättande år 1883 hade den för odlingslånen
faststälda räntan utgjort 5 procent, hvilken räntesats sedermera genom
kungörelsen den 27 april 1888 nedsatts till 47* procent. Under de
tider, då allmänna räntan varit uti ständigt sjunkande, penningtillgången
inom landet riklig och tillfälle förefunnits till erhållande af
lån till billigare ränta emot inteckning i jordbruksfastighet utan iakttagande
af de med statens odlingslån förenade skyldigheter och formaliteter,
måste den af staten fordrade räntesatsen anses för hög.
När sedermera räntan å odlingslånen enligt kungörelsen den 29 juli
1895 nedsatts till fyra samt enligt kungörelsen den 27 maj 1898
ytterligare till tre och sex tiondedels procent, hade industrien samt
jernvägsbyggandet inom landet utvecklat sig uti en omfattning, som
stegrat arbets- och materialprisen till en höjd, der jordbruket för tillgodoseende
af sitt behof utaf arbetskraft icke kunde täfla, i synnerhet
då motsvarande höjning i priset å landtmannaprodukter ej egt rum
och fråga varit om företag, af hvilka vinst ej genast kunde vara att
påräkna. Dertill komme, att vid afdikningsarbeten, förutom torrläggningskostnaderna,
den utvidgade odlingsarealen påkallade ytterligare utgifter
för uppförandet af nya byggnader, användande af större arbetspersonal,
anskaffande af flera dragare, arbetsmaskiner m. m., hvilket allt förutsatte
ökadt rörelsekapital.
Alla dessa omständigheter hade minskat sannolikheten för att
odlingsföretag under de senare åren skulle visa sig lönande och dermed
äfven hågen för nya företag, som under de rådande konjunkturerna
måhända skulle blifva förlustbringande. Inom vissa orter, der afdikningsföretag
uti ej obetydlig omfattning med stöd af odlingslån företagits,
hade dessa omfattat de mest lönande tillfällena samt torrläggnings-
och odlingsarbeten dermed toga ännu vederbörandes krafter så
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
21
i anspråk, att benägenheten för nya företag aftagit, helst försigtigheten
bjudit att först afvakta erfarenhet om resultaten af redan verkstälda
odlingsarbeten.
Dessa förhållanden utgjorde enligt styrelsernas mening de förnämsta
och vigtigaste orsakerna till odlingslånefondens minskade användning.
Med det sagda ville dock styrelserna icke hafva förnekat, att äfven
vissa af bestämmelserna för erhållande af lån från nuvarande odlingslånefonden
och andra dermed sammanhängande stadganden kunde hafva
medverkat dertill, att samma fond mindre anlitats, och hade styrelserna
derför ansett sig böra tillse, i hvad mån ändringar i dessa bestämmelser
och stadganden kunde anses vara af behofvet påkallade.
Sedan lång tid tillbaka hade af statsmagterna erkänts rättmätigheten
deraf, att staten gjorde uppoffringar för landets afdikning och
odling, om ej genom direkta anslag, så dock medelst lån på billiga
vilkor. Beskaffenheten af dessa vilkor syntes icke kunna eller böra
bestämmas en gång för alla, utan syntes desamma böra lämpas efter
tidsomständigheterna. Då, såsom i det föregående blifvit antydt, landtbruket
för närvarande arbetade under jemförelsevis tryckta förhållanden,
syntes omständigheterna påkalla, att vilkoren för ifrågavarande understöd
bestämdes så, att det blefve för brukarne af Sveriges jord fördelaktigt
att deraf begagna sig. Uppodlingen eller förbättrandet af denna syntes
vara ett i och för sig så vigtigt och på samma gång i hela landets
ekonomiska och sociala utveckling så djupt ingripande ändamål, att det
väl förtjenade att på det allvarligaste uppmärksammas, hvilka åtgärder
borde vidtagas för detsammas vinnande.
Den uppfattning, som vid odlingslånefondens inrättande 1883
blifvit den bestämmande, hade deremot varit, att staten icke borde och
icke behöfde göra några som helst uppoffringar för odlingsbar vattensjuk
marks torrläggning, utan endast med sin kredit stödja enskildes, af
eget välförstådt intresse framkallade sträfvanden för höjande af egen
jords afkastningsförmåga. Vinsten af dessa sträfvanden tillfälle den
enskilde, som derför borde ersätta staten dess kostnader för lånen sa
till kapital som ränta, ett anspråk, hvari man för öfrigt förväntade ett
korrektiv mot enskildes inledande i företag af tvifvelaktigt värde. Derifrån
härledde sig ock påtagligen vilkoren, att staten skulle genom nödig
kontroll ega säkerhet för lånens rätta användning samt återbetalning
äfvensom andra bestämmelser, hvilka vid ett i sakens innebörd mindre
inträngande betraktelsesätt möjligen kunde .anses obohöfligt stränga
eller tillkomna endast för att trygga staten emot penningförlust, men
som vid eu närmare granskning af de ifrågavarande bestämmelserna
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
med tydlighet visade sig vara en följdrigtig utveckling af nyss anförda
hufvudvilkor. Bestämmelserna afsåge nemligen kontroll öfver
att statens understöd icke missbrukades, utan användes på ett ändamålsenligt
sätt, så att afsigten icke förfelades, utan en påräknad allmän vinst
genom ökad odling ernåddes, hvarförutom staten, som för sitt lån betingat
sig bästa förmånsrätt, velat tillse, att denna förmån icke med-*
förde förfång för andra rättsegare och derigenom i viss mån skadade
fastighetskrediten.
Tid efter annan hade framställningar gjorts om beviljande af några
års räntefrihet åt låntagare från odlingsfonden. Det vigtigaste skälet
för en sådan förmån utgjorde den omständigheten, att afdikningsarbetets
utförande toge flera år i anspråk, och att i allmänhet först efter verkstäld
odling vinsten kunde vara att påräkna. Lades härtill, att låntagaren
stundom kunde behöfva af egna tillgångar tillskjuta hvad som
för vattenafledningsarbetets verkställande kunde erfordras utöfver statslånet
samt att den- förbättrade jordarealens brukning, särskildt under
de första åren, påkallade utgifter för byggnader, vägar, inventarier m. m.,
syntes det ej kunna förekas, att odlaren då vore i behof af den eftergift
i berörda hänseende, som kunde medgifvas.
Den räntefria tidens längd hade i allmänhet föreslagits till fem
år, och visserligen vore det sannolikt, att ett större, omfattande dikningsföretag
erfordrade denna och äfven längre tid för utförandet, men
svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att på förhand beräkna, huru
många frihetsår kunde i ena eller andra fallet behöfvas, hvilket behof
ej alltid vore beroende af större eller mindre i företaget ingående jordareal,
vållade, att en för alla låntagare lika lång räntefrihet måste bestämmas,
och dervid syntes en period af tre år tills vidare vara lämplig.
Med nu gällande höga räntesatser kunde visserligen den för odlingslån
faststälda räntan af 36/io procent för närvarande anses för
låntagare fördelaktig. Erfarenheten gåfve dock vid handen, att vexlingar
i räntan alltid förekomme, i följd hvaraf den slutsats kunde
dragas, att nuvarande tid af höga räntor kunde komma att efterträdas
af en tidrymd, då låga räntesatser komme att råda, och i alla händelser
syntes med visshet kunna påstås, att statens inlåningsränta
vore väsentligen lägre än den allmänna låneräntan. Om statslånen
skulle beviljas emot lägre ränta än den nu och i allmänhet för
staten gällande eller emot 3 procent, samt derjemte, såsom ofvan föreslagits,
beviljades räntefrihet under 3 år, räknadt från dagen för första
låneandelens lyftande, skulle visserligen sådant medföra någon uppoffring
för staten, men i förhållande till det vigtiga statsändamålet med
Statsutskottets Utlåtande. N:o 88.
23
odlingslånefonden borde denna uppoffring ej kunna anses såsom en
större förmån för jordbruket, än omständigheterna för närvarande betingade,
under förutsättning, att odlingslånefonden skulle blifva väsentligt
mera använd än hittills. Ett stöd för denna åsigt syntes ock kunna
åberopas i det förhållandet, att, förutom vissa års räntefrihet, räntan å
lån, som före odlingslånefondens inrättande lemnats till vattenaftappningar
och odlingsföretag, varit under vissa tidsperioder lägre än den
ränta, som lån från nuvarande odlingslånefonden betingat, och detta,
oaktadt statsverkets finansiella ställning under de perioder, då låg låneränta
och viss räntefrihet bestämts, icke kunde anses fördelaktigare, än
under senaste åren varit händelsen. För sin del hölle styrelserna också
före, att en nedsättning af låneräntan i förening med 3 års räntefrihet
vore det verksammaste medlet för främjande af odlingslånefondens
ändamål, och styrelserna tvekade derför icke att hemställa om sagda
räntefrihet och om låneräntans bestämmande till 3 procent för år
räknadt. Skulle detta förslag vinna afseende, borde såsom en följd deraf
annuiteten minskas till sex procent. Derigenom skulle amorteringstiden
förlängas från nu bestämda 21 år till 24 år, hvilket i och för sig icke
innebure någon särskild uppoffring.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hade
vidare, under erinran, hurusom i syfte att förebygga olägenheterna för
privata rättsegare af den förmånsrätt, som staten fordrade för odlingslånens
annuiteter, år 1883 bestämts, att låntagare skulle förbinda sig
att med egna medel bekosta odling af den jord, som med statslån torrlädes,
att den beräknade torrläggningskostnaden då utgjort den gräns,
hvilken lånet ej finge öfverskrida, men att, sedan 1895 års Riksdag
på derom af Kongl. Maj:t gjord framställning medgifvit utsträckning
af odlingslånefondens användning äfven till torrläggning af jord,
som icke skulle odlas, dock med det förbehåll, att jordförbättringens
värde borde antagas minst motsvara låneunderstödets dubbla belopp,
med egoslagen varierande grunder för beräkning af lån till torrläggningsarbeten
vore införda, anfört, att svårigheter icke mött för tillämpning
af dessa grunder i de jemförelsevis få fall, der företag omfattat
uteslutande jord af ena eller andra slaget, och de bestämda grunderna
hade då ock vunnit tillämpning vid lånens införande i jordeboken.
Deremot blefve förhållandet annorlunda vid företag, der de olika egogrupperna
vore blandade om hvarandra, och sådana vore de allra flesta
företagen. Beträffande lånebeloppens begränsning för dessa vore icke
meddelade speciella detalj föreskrifter, utan hade för sådana fall tillämpats
ett förfarande, som åtminstone formelt slete sig till de förenämnda
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
olika grunderna, livilka man sålunda sökt behörigen beakta vid låne
belopps bestämmande.
När odlingslån beviljats, använde påtagligen vederbörande arbetsdirektion
detsamma till torrläggningsarbetenas utförande så långt det
räckte, och något hinder deremot förefunnes ej i de för odlingslånen
gällande bestämmelserna. Dermed fördelades lånet faktiskt efter 40 §
dikningslagen, enligt hvilken alla egoslag vore likstälda, hvaraf åter
följde, att det efter enahanda grund måste införas i jordeboken utan
någon hänsyn till de från i sagda paragraf af dikningslagen afvikande
grunder, efter hvilka lånebeloppet beräknats, och livilkas tillämpning
vid arbetets utförande och vid jordeboksdebitering i många fall skulle
föranleda ett inveckladt bokhålleri, öfver hvilket ingen kunde vaka.
Vid de »blandade företagen», således vid de allra flesta, blefve sålunda
faktiskt alla egoslag redan nu likstälda med hänseende till gravationerna,
och den för odlingslånen gällande skilnaden mellan olika egoslag hade
ej verkat på annat sätt, än att den i vissa fall något reducerat lånebeloppet,
hvarvid reduktionen beträffande ett för flera j ordegare gemensamt
företag på grund af 40 § dikningslagen skett efter en för alla
egoslagen gemensam procent af motsvarande förbättringsvärde. Några
skäl syntes emellertid ej förefinnas för bibehållandet af en bestämmelse,
hvarigenom under vissa förhållanden gynsammare lånevilkor lemnades
för utdikning af till odling afsedd jord än för torrläggning af vattensjuk
åker, då det såväl ur nationalekonomisk synpunkt som för den
enskilde måste anses fullt ut lika vigtigt, att den redan odlade vattensjuka
marken fullständigt utdikades, som att nya odlingstillfällen bereddes.
Under sådana omständigheter syntes det ej böra möta betänkligheter
att, på sätt i många af de inkomna yttrandena yrkats, införa
denna likställighet mellan olika egoslag redan vid lånebeloppets bestämmande,
och detta så mycket hellre, som den nödvändiga säkerheten
för anmiiteternas gäldande till staten, likasom skyddet för enskildes
rätt, kunde tillräckligt betryggas derigenom, att lånet bestämdes till
endast så stor del af torrläggningskostnaden, att detsamma ej öfverstege
en viss procent af den mot torrläggningen svarande jordförbättringens
värde.
I fråga om det procenttal, som härvid borde bestämmas såsom
det högsta, efter hvilket odlingslån borde få beräknas, hade emellertid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen stannat i
olika meningar, grundande sig derpå, att, under det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del förordat borttagande af allt odlingstvång,
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
25
landtbruksstyrelsen ansett, att såsom vilkor för erhållande af lån till
företag, afseende odling af sank mark, borde bestämmas, att all verkligen
odlingsbar mark också skulle odlas, och att således det nu föreskrifna
odlingstvånget borde bibehållas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade i dessa afseenden anfört:
Det s. k. odlingstvånget hade faktiskt upphört med kungörelsen
den 29 juli 1895, enär derigenom medgifvits lånerätt för afdikning
af jord, som ej skulle odlas. Lånesökande hade efter denna tid
visserligen iklädt sig odlingsskyldighet, men hade detta, der det ej
berott af gammal vana, till hufvudsaklig del egt sin grund i det förhållande,
att med åtagen odlingsskyldighet följt utsigt till högre lån.
Men när det mot torrläggningen svarande jordförbättringsvärdets
inflytande å lånebelopps storlek skulle blifva enahanda för alla egoslag
och lånerätten således ej skulle ökas genom åtagen odlingsskyldighet,
måste deraf uppstå benägenhet hos de lånesökande att i ingifvande
arbetsplaner upptaga endast vattenafledning och dikning, men ej odling.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betviflade, att mot sådant till vägagående
skulle finnas något verksamt korrektiv, enär det enda härför
användbara, eller en återgång till de före 1895 gällande bestämmelserna,
väl ej vore tänkbar. Under sådana förhållanden vore ock nödigt, men
äfven tillräckligt, att, för tryggande af statens säkerhet för lånens återbetalning
och framför allt för minskande af denna säkerhets intrång
å enskild rätt, tillse, det lånebeloppet icke öfverstege en allt för stor
del af den genom torrläggningen uppkommande jordförbättringens värde,
Gifvet vore, att med odlingstvångets upphörande under den här
ifrågasatta formen äfven skulle upphöra de med sagda tvång förenade
svårigheter, öfver hvilka nu med fog klagades. Återstode då att tillse,
om samtidigt uppkomme olägenheter, öfvervägande fördelarna.
Främst mötte då frågan, huruvida derigenom skulle förfelas fondens
ändamål, d. v. s. den vattensjuka markens bringande i kultur, hvartill
bland annat hörde, att den jord odlades, som vore för odling lämplig.
Men härför vore ej nödigt, att odling framtvingades under hvilka förhållanden
som helst, exempelvis då knapp penning- eller arbetaretillgång
fördyrade och försvårade arbetet. Redan under nu rådande
förhållanden kunde man, såsom af en bifogad tabell framginge, ibland
spåra en viss benägenhet hos lånesökande att, till förebyggande af
olägenheter af forcerad odling, vid lånekontrakts uppgörande betinga
sig en ganska rundlig tid för odling, och ofta erhölles äfven på ansökan
anstånd med odlingsarbete.
Bill. till Kiksd. Prof. 1901. 4 Sarnl. 1 Afd. 53 Höft.
4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
Icke desto mindre måste styrelsen antaga, att odlingsskyldighetens
fullständiga eftergifvande skulle än mera försena odlingens fullbordande,
men deremot kunde det ej gerna tänkas, att verkligt odlingsvärd jord
icke skulle förr eller senare komma under plog, något hvartill ju den
egna nyttan alltid manade. På grund deraf måste styrelsen antaga, att
odlingsskyldighetens eftergifvande väl skulle något försena, men deremot
icke förhindra målets uppnående.
Vidkommande dernäst frågan om säkerheten för lånet och dennas
intrång på enskild rätt, vore att märka, att risken i dessa hänseenden
vore störst, då litet eller intet af lånet amorterats, men i alla händelser
borde, så snart lånet antecknats i jordeboken, statens fordran vara
väl betryggad Återstode då inteckningsbafvares risk, men denna vore
naturligtvis redan nu större, när litet eller intet af odlingen verkstälts,
och under sådana förhållanden skulle påtagligen ett lån till större del
af den uppskattade jordförbättringens värde — det nuvarande förhållandet
— medföra större risk än ett lån till mindre del af samma värde.
I den mån som lånet amorterades, minskades ifrågavarande risk, och det
vore omöjligt att afgöra, om och när ett mindre lån i förening med
mindre långt hunnen odling jemnt motsvarade risken af ett större lån
i förening med längre framskriden odling. I alla händelser syntes
skilnaden icke vara afsevärd, i synnerhet som antagligen odlingsskyldighetens
eftergifvande kunde föranleda lägre uppskattning af jordförbättringen
genom torrläggningen, hvaruti läge en välbehöflig motvigt mot
den anledning till yrkanden på hög uppskattning, som läge i lånebeloppets
beroende af jordförbättringsvärdet.
Men vid bedömande af frågan, huruvida odlingsskyldighetens eftergifvande
kunde förväntas medföra olägenheter, syntes bästa stödet kunna
hemtas från förhållandena före 1884, då dikningslån icke varit förenade
med odlingsskyldighet. Styrelsen veterlig!, hade dessa lån icke medfört
hvarken sämre resultat eller större risker än de nuvarande lånen. De
hade visserligen utgått endast med viss del af torrläggningskostnaden,
men det vore ej med lånets förhållande till denna, utan till jordförbättringsvärdet,
som risken borde mätas. Uppskattningen deraf borde ock,
i stort sedt, kunna ske fullt tillförlitligt, äfven om en eller annan detalj
skulle utvisa någon ringa felaktighet.
Ofvan vore sagd!, att företag förekomme, i hvilka inginge endast
redan odlad jord eller endast äng, afsedd att såsom sådan bibehållas,
eller båda dessa egoslag. Vare sig odlingstvånget upphäfdes eller ej,
förekomme således vid dem icke någon som helst odling. Lån till
sådana företag skulle visserligen kunna utan risk för vare sig statens
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
27
eller enskildes rätt ganska betydligt öfverskrida den nu bestämda gränsen,
hälften af förbätiringsvärdet, men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåge dock; försigtigheten bjuda, att lånerätten ej utsträcktes utöfver
den gräns, som i allmänhet betecknade lånevärdets förhållande till
jordens köpvärde och hvilken gräns i allmänhet antagits utgöra omkring
70 procent.
Enahanda begränsning syntes nödvändig äfven för de s. k. blandade
företagen, vare sig låntagarne vid dem iklädde sig någon odlingsskyldighet
eller ej, enär, såsom ofvan anförts, jordeboksdebiteringen
alltid komme att verkställas oberoende af egoslag-, och det kunde
inträffa, att viss hemmansdel eller lägenhet i sådant företag inginge
med endast sådan jord, som ej odlades, hvarigenom åtagen odlingsskyldighet
skulle för sådan hemmansdels eller lägenhets gravation sakna
all betydelse.
Endast vid företag, afseende uteslutande jord, som odlades, skulle
fullt garanteradt åtagande om en nästan samtidigt med torrläggningen
fullgjord odlingsskyldighet kunna tänkas medföra rätt till högre lån,
men vid mindre företag syntes denna omständighet ej böra föranleda
någon ändring i den ofvan angifna grunden, och derest ett betydande
odlingsföretags förverkligande berodde på något högre lånerätt än den
i allmänhet gällande, qvarstode alltid utvägen att för sådant fall söka nå
målet genom ansökan om undantag från den i allmänhet gällande regeln.
Frågan, huruvida lån till så stor del af torrläggningskostnaden,
som ej öfverstege 70 procent af deremot svarande förbättringsvärde,
skulle fylla do lånesökandes befogade anspråk, syntes knappast kunna
fullt objektivt besvaras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade emellertid
ansett sig ega stöd för sin åsigt, att så skulle varda händelsen,
främst i den omständigheten, att om företagen voro dj7rare, borde de
knappast med uteslutande lånta medel utföras, och i någon mån derjemte
deraf, att bland de 120 företag, som hugnats med odlingslån
efter kungörandet af 1895 års beslut, 94 företags torrläggningskostnad
icke öfverstigit 70 procent af motsvarande jordförbättrings värde, samt
att nu föreslagna begränsning för 50 företag skulle hafva medfört större,
men endast för 15 företag något mindre lånebelopp än dem, som anvisats
på grand af nu gällande bestämmelser, allt på sätt ofvan åberopade
tabell närmare upplyste.
Med odlingsskyldighetens borttagande förfölle, såsom ofvan erinrats,
en del af do anmärkningar, livilka framställs såsom hinder för odlingsfondens
anlitande, äfvensom vissa af de förslag, hvilka afsett att befrämja
dess ändamål.
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
Landtbruksstyrelsen åter hade beträffande förevarande frågor yttrat,
att styrelsen grundade sin åsigt, att odlingstvånget borde bibehållas,
hufvudsakligen derpå, att till följd af den tysta förmånsrätt, som enligt
lag vore tillerkänd odlingslån framför intecknad fordran eller annan
rättighet, inteclmingshafvares rätt möjligen kunde komma att lida, derest
icke odlingsskyldiglieten bibehölles såsom vilkor för odlingslån, som
afsåge att understödja afdikning af odlingsbar mark. Det vore väl
sant, att lånets storlek i allmänhet borde uppgå till samma belopp som
kostnaden för vattenafledningen och dikningen, s. k. tegdikning och
täckdikning härifrån dock undantagen, men äfven att i vissa fall förbättringsvärdet
komme att begränsa lånet till lägre belopp; och då
jordförbättringsvärdet borde enligt 40 § dikningslagen bestämmas i
öfverensstämmelse med den nytta, hvarje särskild jordegare för sina
egor hemtade af företaget och för ty borde i företaget och dermed
förenade kostnader taga del, så måste mark, som vore i alla afseenden
lämplig till odling, ovilkorligen beräknas genom vattenafledningen erhålla
ett högre förbättringsvärde, än om marken skulle värderas under förutsättning,
att den icke blefve omdanad till åker. Häraf följde också,
att i förra fallet för marken kunde erhållas högre lån från odlingslånefonden
än i senare fallet. Som likväl markens förbättringsvärde, om
högre odlingslån sålunda beviljades, blifvit beräknadt under förutsättning,
att marken blefve odlad, enär vid syn enligt gällande dikningslag till
odling i alla afseenden tjenlig mark värderades eller graderades lika
med åker, utan annan skilnad, än att från det genom vattenafledningen
eller dikningen erhållna förbättringsvärdet i detta fall droges odlingskostnaden,
syntes häraf följa, att, om odling icke tillkomme, marken
erhållit ett för högt förbättringsvärde och äfven alltså ett för högt
odlingslån. Genom ett sådant tillvägagående kunde emellertid, derest
odlingstvånget borttoges vid beviljandet af lån från odlingslånefonden,
inteekningshafvare tillskyndas förlust, helst vid tvångsförsäljning af
egendomen, då ju odlingslånet icke komme att motsvaras af ett genom
företagets utförande åstadkommet högre förbättringsvärde å marken.
Hade lån från odlingslånefonden icke beviljats, stode det gifvetvis hvarje
jordegare fritt att begagna sig eller icke af den odlingsmöjlighet, som
genom ett företag uppkomme, men hade staten beviljat odlingslån för
torrläggning af till odling afsedd mark och derför betingat sig förmånsrätt
framför alla inteekningshafvare, måste staten också se till, att jorden
verkligen erhölle det förbättringsvärde, på grund af hvilket odlingslånet
beviljats. Erfarenheten hade dessutom visat, att vid försäljning af
egendomar, särskildt vid tvångsförsäljningar, priset å egendomen i
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
29
väsentlig mån rönte inflytande af den omständigheten, huru mycket
odlad jord, som å egendomen funnes. Tänkbart vore derför, att af denna
anledning förlust för inteckningshafvare kunde uppkomma, om med
odlingslån belastad egendom försåldes, utan att verkligen odlingsbar
mark blifvit odlad.
Det hade visserligen blifvit häremot invändt, att odlingstvångets
qvarstående kunde komma att afskräcka personer från att söka odlingslån,
då det ju kunde tänkas, att på detta sätt mark måste uppodlas,
som icke kunde antagas vara lämplig för odling. Häremot vore likväl
att erinra, att kompetenta förrättningsmän och gode män icke såsom
odlingsmark upptoge annan jord än den, som verkligen vore i alla
afseenden lämpad för odling, hvarvid gifvetvis hänsyn toges till jordart,
egofigur, belägenhet m. m., och vore marken sålunda beskaffad, syntes
det icke kunna anses för förlustbringande att odla densamma. Farkågan
i ofvan antydda hänseende syntes derför vara öfverdrifven, och i hvarje
händelse måste hänsynen till tredje mans rätt i förevarande fall aktas
vigtigare än hänsynen till den enskildes ekonomi, då ju för öfrigt
staten ingalunda påtvingade den enskilde sina lån, utan denne borde
taga i öfvervägande, huruvida hans enskilda ekonomi eller andra förhållanden
icke borde föranleda honom att afstå från begagnandet
af den förmån, som staten erbjöde den enskilde genom odlingslåns
beviljande.
Vidare syntes det icke kunna afgjordt anses såsom en fördel för
lånesökande, om odlingstvånget borttoges, enär på detta sätt odlingslånen
måste, åtminstone hvad anginge odlingsbar mark, i de flesta fall
minskas genom lägre uppskattning af förbättringsvärdet och sålunda
jordegaren sjelf nödgas tillskjuta större belopp af de för torrläggningen
erforderliga medlen, hvilket, om medlen skulle upplånas från annat
håll, helt säkert komme att medföra, att företaget fördyrades och försvårades.
Det vore visserligen icke af någon afgörande betydelse, om
odlingen skulle något försenas, hvilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåge skulle blifva följden, om odlingsskyldigheten borttoges,
fastän denna omständighet ej syntes vara utan all vigt såväl för den
enskildes ekonomi som för landets. Större betydelse skulle dock onekligen
böra tillmätas den omständigheten, att det, om odlingstvånget
borttoges och derför de medel, som till ett företag beviljades från
odlingslånefonden, måste minskas, kunde hända, att odlingen alls icke
blefve verkstäld.
Alla dessa senare synpunkter, huru vigtiga de hvar för sig eller
tillsammans kunde vara, ansåge landtbruksstyrelsen likväl i detta fall
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
höra stå tillbaka för den rättsliga, enligt hvilken förbättringsvärdet å
mark borde bestämmas efter jordens beskaffenhet och den nytta för
densamma, som genom föi*etaget kunde hemtas, äfvensom för den i det
föregående framhållna hänsynen till tredje mans rätt.
För betryggandet af sistberörda rätt kunde visserligen bestämmas,
att lån icke finge beviljas utöfver en viss procent af förbättringsvärdet,
men denna utväg, om den skulle vidtagas i sagda syfte, syntes icke
kunna väljas utan att odlingslånen onödigtvis minskades. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade i detta afseende föreslagit, att odlingslån
icke finge beviljas till mera än 70 procent af förbättringsvärdet. Äfven
landtbruksstyrelsen ansåge, att en dylik begränsning borde ega rum,
dock icke af skäl, att, om lån beviljades till det verkliga jordförbättringsvärdet,
full säkerhet i sådant fail icke skulle finnas för att inteckningshafvare
skulle utfå sin fulla rätt, utan af det skäl, att full säkerhet
ej alltid kunde vinnas derför, att afloppsgrafvar och öfriga i aftoppaplanen
upptagna diken m. m. blefve behörigen underhållna, eller andra
omständigheter förorsakade, det den uppskattade jordförbättringen icke
i verkligheten till fullo uppnåddes genom vattenaflednings-, dikningseller
odlingsarbetets utförande. Af sådan anledning ansåge landtbruksstyrelsen
försigtigheten bjuda att begränsa lånebeloppet till cn viss
procent af jordförbättringsvärdet. Men till följd deraf'', att landtbruksstyrelsen
ansåge odlingsskyldigheten böra bibehållas, hade landtbruksstyrelsen
tilltrott sig kunna föreslå, att sagda begränsning bestämdes
till 80 procent af förbättringsvärdet. Skulle en sådan begränsning
hafva tillämpats å de 120 företag, som efter kungörandet af 1895 års
beslut om ändrade vilkor för erhållande af lån från odlingslånefonden
hugnats med lån från nämnda fond, skulle omkring 20 procent af dessa
företag erhållit mindre lån än den beräknade kostnaden för vattenafledningen
och dikningen, från den senare undantagen så kallad togdikning
och täckdikning, hvilka arbeten ej syntes behöfva eller böra understödjas
med lån ur odlingslånefonden.
Om, såsom landtbruksstyrelsen ansåge, odlingsskyldigheten bibehölles,
måste emellertid borgen fortfarande ställas derför, att odlingsarbetet
verkligen blefve fullgjordt, ty i annat fall skulle eu sådan
skyldighet saklöst kunna af låntagame uraktlåtas. Visserligen skulle
det kunna tänkas, att saken skulle vara hjelpt derigenom, att gällande
bestämmelse derom, att, om odlingen icke inom bestämd tid vore fullgjord,
staten egde rätt att uppsäga lånet, ändrades derhän, att denna
rätt komme att gälla den del af odlingslånet, som besvärade den för
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
31
sumliges mark. Anlitandet af en sådan utväg skulle emellertid, långt
ifrån att gagna möjligen förefintliga inteckningshafvare, tvärtom
kunna utsätta dem för faran att åsamkas den förlust, som odlingstvånget
åsyftade att förebygga. Men om sålunda borgen i förevarande fall
icke syntes kunna undvaras, syntes angeläget vara, att den gjordes så
vidt möjligt effektiv. Det kunde icke bestridas, att bestämmelserna angående
borgen för närvarande icke lemnade det skydd i förevarande
afseende, som önskligt. vore. Uraktlätes nemligen odlingsskyldigheten,
syntes det icke mot den försumliges bestridande för borgesmännen vara
möjligt att fullgöra densamma. Det enda sättet att råda bot på denna
olägenhet syntes var-a, att, der delegarne i ett företag vore flera, förening
mellan lånesökandena inginges derom, att hvar och en af dem
vore skyldig att i händelse af försummad! odlingsarbete med dertill
hörande enskild dikning underkasta sig, att denna skyldighet på hans
bekostnad fullgjordes af vederbörande arbetsstyrelse, syssloman eller
borgesmän eller, om låntagaren vore en enda, att denne i kontraktet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen forbonde sig att i händelse af
försummad odling underkasta sig, att vederbörande borgesmän fullgjorde
odlingsskyldigheten. Visserligen kommo dessa medel sannolikt att visa
sig fruktlösa, i den händelse egendomen öfverginge i annan mans ego,
men för de flesta fall skulle likväl dessa åtgärder vara betryggande.
Derest sådant förbehåll, på sätt föreslaget blifvit, intecknades i vederbörande
egendom, skulle detta i många fall icke innebära någon betryggande
säkerhet för vilkorets fullgörande, och då i hvarje händelse
en sådan åtgärd skulle vara förenad med många omgångar och svårigheter,
syntes förslaget icke lämpligen böra eller kunna genomföras.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hade
vidare till behandling upptagit frågan om anslag och lån till ett och
samma företag; och hade styrelserna jemväl i denna fråga uttalat olika
åsigter.
Sålunda hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, under erinran, att
anslag och lån till samma företag före den nuvarande odlingslånefondens
bildande förekommit under åren 1841—59 och år 1883, då medel
varit för sådan användning anslagna, att under åren 1860—82 anslagsoch
lånemedlen egentligen varit afsedda för olika företag, att det oaktadt
understöd af båda slagen meddelats till omkring 3,3 procent af
dessa års dikningsföretag, men att efter 1884 års ingång sådant ej egt
rum på annat sätt, än att viss del af ett odlingsarbete afskilts såsom
frostafledniugsarbete, så att för do olika delarne åtminstone formelt
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
skilda arbetsplaner affatta!s, då för den ena delen anvisats odlingslån,
för den andra anslag från frostminskningsfonden, anfört, att, sedan
landtbruksstyrelsen den 11 februari 1896 utfärdat förnyad instruktion
för statens landtbruksingeniörer, en och annan gång inkommit ansökningar
om odlingslån och frostminskningsanslag för utförande af en
och samma arbetsplan, men att bifall dertill mött hinder i de för de
särskilda fonderna gällande bestämmelserna om särskilda arbetsplaner,
kontrakt, redovisning af verklig kostnad o. s. v.
Mot dessa ansökningar hade äfven mött vissa sakliga betänkligheter
hvad beträffade den för flere sökande gemensamma dikningen, i
det att de väl afsett understöd för egare af sämre jord, som redan på
grund af 40 § dikningslagen påförts i förhållande till arealen ringa
delaktighet i gemensamma kostnaderna, men ej för egare af bättre
jord, hvilken dock af samma skäl påförts jemförelsevis stor delaktighet
i kostnaden. Behöfde utöfver den gemensamma dikningen å frostförande
mark utföras särskild dikning för minskning af dess frostförande egenskap,
mötte icke hinder att sammanföra sådan dikning i särskild arbetsplan,
hvarmed öppnades möjlighet att meddela anslag från frostminskningsfonden,
men då det befarats, att ett såsom allmän regel medgifvet
större eller mindre anslag till odlingsföretag i dess helhet skulle inbjuda
till torrläggning och odling af härför olämplig jord, hade styrelserna
hittills ej heller hemstält om sådan ändring i de för frostafdikningsfonden
gällande bestämmelserna, att derifrån anslag skulle kunna
meddelas till odlingsföretag, och denna mening hade så mycket mindre
ändrats genom nu företagna undersökning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåge andra lättnader för lånesökande i allmänhet vara
lämpligare.
Dermed vore dock ej förnekadt, att undantag kunde förekomma,
såsom till exempel när det gälde att genom storartade regleringar af
vattenstånd i betydande vattendrag och af dem genomflutna stora sjöar
tillgodose vidsträckta orters jordbruk antingen ensamt för sig eller
också i förening med andra intressen eller företag, som afsåge åtgärder
för torrläggning af vidsträckta mosskomplex med eller utan inblandning
af odlingsvärd mark. Sådana omfattande företag hörde antingen
alldeles icke eller endast delvis samman med odlingsfonden och
på pröfning i hvarje särskild! fall syntes böra bero, huruvida sådana
företag skulle omhändertagas af det allmänna antingen genom att af
staten utföras eller genom anslag till större eller mindre del af kostnaderna
o. s. v.
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
33
Landtbruksstyrelsen hade deremot i detta ämne uttalat sig sålunda:
De skäl, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört för sin åsigt
i förevarande fråga, vore af dels formel, dels saklig natur. 1 förra afseendet
hade styrelsen åberopat, att enligt gällande föreskrifter för
odlingslån och frostförminskningsbidrag särskilda arbetsplaner, kontrakt,
redovisning m. in. skulle för hvarje företag, som erhölle dylikt lån
eller bidrag, afgifvas. Beträffande åter de sakliga skälen syntes vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hysa den uppfattningen, att, derest lån
och bidrag till ett företag af ofvannämnda beskaffenhet kunde ges, på
detta sätt skulle kunna framkallas sådana företag, hvilka icke vore
lönande, vare sig från enskild eller nationalekonomisk synpunkt.
Landtbruksstyrelsen trodde sig emellertid kunna visa, att genom
möjligheten att kunna meddela lån och anslag till företag af ifrågavarande
beskaffenhet den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befarade
olägenheten icke behöfde uppkomma och att det vore till stor skada
för landets uppodling, derest sådan möjlighet icke forefunnes. Förhölle
det sig emellertid så, syntes de formella betänkligheterna, äfven
om sådana lörefunnes, hvilket landtbruksstyrelsen för sin del icke ansåge,
böra undanrödjas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen medgåfve, att, om de frostförande
myrarna vore belägna åtskilda från den odlingsbara eller odlade
marken eller ängen, bidrag från frostförminskningsfonden till de förra
samt lån till de senare skulle kunna utan någon som helst betänklighet
beviljas. Det förefölle emellertid i högsta grad oegentligt, att, om
markerna, såsom ofta vore fallet, funnes belägna i ungefär samma nivå
och omedelbart intill hvarandra eller sammanblandade, på sätt t. ex. å
skrifvelsen bifogade ritningar — hvilka ritningar vore i aftryck statsrådsprotokollet
bilagda, bil. litt. A och B — funnes antydt, så att deras
afdikning ej kunde upptagas i skilda arbetsplaner, denna omständighet
ovilkorligen skulle göra företaget oförtjent af samma förmån, synnerligast
som sålunda belägna egor enligt lag måste utgöra en samfällighet
och tillhöra samma vattenafledningsföretag. Enligt landtbruksstyrelsens
uppfattning förändrade en sådan tillfällighet i afseende på
de olika markernas belägenhet på intet sätt företagets ekonomiska beskaffenhet.
I båda fallen borde kombineradt understöd kunna förvägras
eller gifvas, allt efter företagets efter undersökning och värdering pröfvade
ekonomiska nytta och betydelse för landets torrläggning och uppodling.
I sakens egen natur kunde icke påvisas något, som skulle
göra ett företag, der de frostförande och odlingsbara markerna låge
Bill. till llilcsd. Prof. Idol. 4 Sami. 1 Afd. 53 Höft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
sammanblandade eller omedelbart intill hvarandra, i hvarje händelse
mindre fördelaktigt, än om de läge åtskilda. Från det allmännas synpunkt
syntes derför lika mycket skäl förefinnas att från båda fonderna
understödja företag, der de olikartade egoslagen läge omedelbart intill
eller i blandning med hvarandra, som der de läge så åtskilda,
att de verkligen och lagligen kunde anses tillhöra skilda företag och
kunde i skilda arbetsplaner upptagas.
Om denna åsigt, på sätt landtbruksstyrelsen antoge, måste erkännas
vara rigtig, syntes det endast vara med rättvisa och billighet
förenadt, att de, hvilka besute mark, der frostförande och odlingsbara
egor vore belägna omedelbart intill eller i blandning med hvarandra,
komme i åtnjutande af samma rätt att från båda fonderna erhålla understöd
som de, hvilka genom en tillfällighet hade sina egor så belägna,
att frostförande mark och odlingsbar sådan funnes vara så åtskilda, att
de olikartade egoslagen kunde i skilda afdikningsplaner upptagas.
Landtbruksstyrelsen hade härefter öfvergått till behandling af den
formella sidan af saken. Såväl i äldre som nyare tider hade vattenafledningsföretag
blifvit hugnade med på samma gång lån och anslag af statsmedel,
nemligen der torrläggningen kunnat anses medföra vidgad eller
förbättrad kultur. Före odlingslånefondens bildande år 1883 kunde såväl
lån som anslag erhållas för ett och samma afdikningsföretag, äfven
om detta varit ensartadt, afseende t. ex. afdikning af en odlingsbar,
men vatten dränkt och alltså frostförande äng eller myr. Sedan emellertid
odlingslånefonden bildats med syfte att befrämja uppodling af sänka
trakter samt särskilda medel anvisats för att medelst statsanslag utan
återbetalningsskyldighet användas till understödjande af utdikning af
sådana frostförande marker, som, utan att kunna med fördel odlas,
sprede frostskador öfver omgifvande nejd, hade de myndigheter,
hvilka sedermera haft uppdraget att granska och för Kongl. Maj:t anmäla
ansökningar om dylika understöd med dertill hörande planer och
kostnadsförslag, ansett sig icke kunna tillstyrka såväl lån som anslag
till samma afdikningsföretag, derest detsamma ej kunde skiljas i två
olika delar, omfattande den ena odlad eller odlingsbar mark med de
diken, som erfordrades för denna marks torrläggning, och den andra
frostalstrande, men till odling ej tjenliga mossar och de diken, som afsåge
dessa mossars torrläggning. Denna uppfattning föranledde, att
fordran i förevarande fall uppstäldes, att vid ansökningar om såväl lån
som anslag till samma företag skulle fogas särskilda ritningar med
skilda betänkanden och kostnadsförslag rörande de olika afdelningama
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
35
af företaget. Föreskrift härom hade också blifvit lemnad i den förnyade
instruktion för statens landtbruksingeniörer, som åt landtbruksakademiens
förvaltningskomité i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdats den 10 december 1886. Den sålunda meddelade
föreskriften hade emellertid snart visat sig utgöra ett icke oväsentligt
hinder för användningen såväl af odlingslånefonden som af frostförminskningsfonden
i alla de fall, då den vattendränkta marken utgjorts af såväl
odlingsbar eller odlad mark som frostförande, men till odling ej tjenliga
mossar, ty endast i undantagsfall hade de olika egoslagens läge
funnits vara sådant, att deras afvikande kunnat på föreskrifvet sätt
delas i skilda företag eller skilda arbetsplaner. Af sådan anledning
hade sagda föreskrift blifvit utesluten i den förnyade instruktion för de
i statens tjenst anstälde landtbruksingeniörer, som efter samråd med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen af landtbruksstyrelsen utfärdats den
11 februari 1896. Någon ändring hade emellertid icke skett i den
praxis, som förut blifvit omförmäld i fråga om understöds förordande
till de kombinerade företagen, hvarför ej heller frågan i hvad den afsåge
lån och anslag till företag med sammanblandade eg or, på sätt
i det föregående omförmälts, blifvit understäld Kongl. Maj:ts pröfning.
Sådana företag hade på grund häraf erhållit antingen endast
lån eller endast anslag eller också intetdera. Dock hade i åtskilliga
fall den jemkning blifvit gjord, att, om ansökning om lån och anslag
varit åtföljda af dubbla exemplar af ritningarna rörande ett kombineradt
odlings- och frostförminskningsföretag samt skilda betänkanden
och kostnadsförslag, nemligen dels beträffande de diken, som hufvudsakligen
afsåge den odlade eller odlingsbara markens torrläggning, och
dels angående de diken, som hufvudsakligen hade frostländighetens
minskande till ändamål, både lån och anslag tillstyrkts och erhållits.
Den omständigheten, att i kungörelsen den 27 maj 1898, angående
vilkoren för lån från odlingslånefonden, samt i kungörelsen
den 29 mars 1899, angående vilkoren för erhållande af understöd från
de af Riksdagen anvisade anslag till bland annat trostminskningsföretag,
funnes intagen bestämmelse derom, att för hvarje företag
vederbörlig plan för arbetets utförande måste vara uppgjord för att
lånet i det ena fallet och anslaget i det andra skulle kunna beviljas,
utgjorde enligt landtbruksstyrelsens uppfattning ingalunda hinder derför,
att lån och anslag skulle kunna beviljas till ett och samma företag af
ifrågavarande beskaffenhet, ty om planen vore gemensam för hela företaget,
funnes i allt fall plan för företaget i de särskilda delarna upprättad.
Skilda ritningar och förslag för de olika egoslagen syntes ej
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
vara behöfliga för arbetsplanens fastställelse, och de vanliga kontraktsformulären
behöfde för att kunna användas för kombinerade lån och anslag
endast en obetydlig redaktionsförändring med sammanförande i behöfliga
delar af de bestämmelser, som gälde rörande de båda olika undei-stöden
hvart för sig. Beträffande redovisning af verklig kostnad, som för närvarande
gälde egentligen endast frostförminskningsanslagen, men ibland
fordrades äfven för odlingslånen, borde den göras obligatorisk äfven hvad
anginge de vattenafledningsföretag, som vunnit understöd dels genom
lån och dels genom anslag af statsmedel. Liksom inom styrelserna för
närvarande funnes särkilda s. k. liggare för odlingslån och frostförminskningsanslag,
borde äfven uppläggas en särskild sådan för kombinerade
lån och anslag.
Hvad anginge slutligen frågan om låne- och anslagsbeloppens
beräknande vid företag af nu ifrågavarande beskaffenhet, så syntes det
vara af vigt, att härvid tillämpades en metod, som icke strede mot
dikningslagens bestämmelser, ty ett motsatt förfarande kunde lätt
framkalla svårlösta tvister mellan delegare. Vidkommande företag, till
hvilka sökts allenast lån in- statens odlingslånefond, hade vid lånebeloppets
beräkning och med hänsyn till de olika vilkor, som år 1895 bestämts
för odlingsmark å ena samt annan mark, deribland åker, å andra sidan,
inom styrelserna alltid tagits till efterrättelse den vid syn enligt dikningslagen
gjorda uppskattningen af jordförbättringens värde, hvilken
utgjorde den lagliga grunden för kostnadsfördelningen, och beträffande
företag, till hvilkas befrämjande endast sökts anslag utan återbetalningsskyldighet,
hade för anslagsbeloppets beräknande värdet af den förbättring,
som enligt synemäns uppskattning skulle genom vattenafledningen
uppstå å de arealer af åker eller odlingsmark, som ej sällan
förekomme bland den frostalstrande marken, fråndragits kostnaden i
dess. helhet för företaget, då återstående kostnad ansetts belöpa å den
dikning, som uteslutande hade frostländighetens minskande till ändamål.
I de fall, der syn enligt dikningslagen ej förekommit, och der alltså
ingen värdering af jordförbättring egt rum, hade den kostnad, som
borde anses tillhöra hvarje af de olika egoslagen, beräknats procentiskt
efter dessa egoslags areal.
Enligt hvad i det föregående blifvit omförmäldt, hade, sedan
odlingslånefonden inrättades, lån från odlingslånefonden och anslag från
frostförminskningsfonden i allmänhet icke beviljats till sådana företag,
der odlingsmark eller åker samt frostförande marker förefunnits sammanblandade.
Huru lån och anslag i detta fall borde beräknas, hade
landtbruksstyrelsen, som äfven härutinnan ansåge dikningslagens före
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
37
skrifter ovilkorligen böra läggas till grund för samma beräkning, i
korthet antydt. Enligt nu gällande vilkor för erhållande af bidrag
från frostförminskningsfonden skulle högst hälften af den kostnad, som
enligt laglig uppskattning belöpte å den i företaget ingående frostförande,
men ej till odling dugliga marken, kunna till ifrågavarande
företag beviljas såsom anslag ur frostförminskningsfonden samt såsom
lån ur odlingslånefonden hela den kostnad, som enligt dylik uppskattning
belöpte å den öfriga jorden (åker och odlingsmark), det senare
dock med den begränsning med hänsyn till jordförbättringsvärdet, som
nu vore eller framdeles blefve bestämd. I de mera sällsynta fall, der
syn enligt dikningslagen icke blifvit för företag af ifrågavarande art
förrättad, borde, liksom hittills skett vid beräkning af anslagsbeloppet
allena, för kostnadens fördelande mellan de olika egoslagen och alltså
anslags- och lånebeloppens beräknande, de särskilda egoslagens areal
tjena till efterrättelse.
Genom hvad sålunda blifvit anfördt, ansåge landtbruksstyrelsen sig
hafva ådagalagt, att ej heller från formel synpunkt några hinder eller
afsevärda svårigheter mötte mot beviljande af lån och anslag till företag,
inom hvilka de frostalstrande mossarne läge omedelbart intill eller i
blandning med den odlade eller odlingsbara marken.
Oaktadt sålunda enligt nu gällande bestämmelser lån och anslag
kunnat beviljas till nyssberörda slag af kombinerade företag, hade, på
sätt i det föregående omförmälts, dylika kombinerade understöd till
företag af ifrågavarande beskaffenhet i allmänhet ej, sedan odlingslånefonden
inrättades, beviljats, till skada för landets uppodling samt med
förbiseende af den likställighet i afseende på förmåner att åtnjuta understöd
från statens sida, som borde alla jordegare tillkomma. I senare
afseendet borde särskildt framhållas, att nu ifrågavarande förmån icke
på något sätt kunde anses xitgöra en fördel, som skulle tillkomma egare
af jord med sammanblandadt läge framför andra, som hade sina marker
åtskilda, utan endast en rätt, som borde vara för dem gemensam med
sistbemälde jordegare, hvarför också de nya förmåner, som genom
styrelsernas förslag hädanefter borde tillkomma låntagare från odlingslånefonden,
ingalunda kunde betraktas såsom någon ersättning för denna
bristande likställighet, hvilken, då de föreslagna ytterligare förmånerna
vore gemensamma för alla jordegare, som önskade erhålla lån från
odlingslånefonden, fortfarande komme, äfven om de föreslagna förmånerna
beviljades, att qvarstå och göra sig gällande till nackdel för
de jordegare, som hade sina egor så belägna, som i det föregående
framhållits.
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
Då under den tid, som förflutit, sedan odlingslånefonden inrättades,
merberörda förmån för vissa företag att erhålla samtidigt lån och anslag
icke, oaktadt hvarken sakliga eller formella hinder derför förefunnits,
kommit att beviljas, ansåge landtbruksstyrelsen, att sådana omständigheter
i förevarande fall förelåge, att i sammanhang med fastställandet
af nya vilkor för erhållande af lån från odlingslånefonden ett förklarande
i någon form borde gifvas, att hinder icke mötte för beviljandet af
såväl lån som anslag till ett företag med på ofvan angifvet sätt sammanblandade
eg or. Af ett sådant förklarande skulle naturligtvis ingalunda
följa, att dylik förmån måste beviljas till hvarje företag, för
hvilket sådan söktes, utan borde detta liksom vid frågorna om särskildt
anslag eller lån pröfvas i sammanhang med bedömandet af företagets
beskaffenhet i sin helhet och den fördel, som skulle tillskyndas det
allmänna genom detsammas bringande till utförande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hade
uti sin ifrågavarande skrifvelse ytterligare anfört, att i afseende å de
framstälda anmärkningarne om dryga kostnader för upprättande af planer
för odlingsföretag och dermed sammanhängande frågor om behörighet
för samma förrättningsmän, som verkstälde andra åtgärder beträffande
ett vattenafledningsföretag att jemväl utföra uppdrag med utbrytning
af jord enligt 76 § dikningslagen, vore att märka, huruledes redan ej
oväsentligt gjorts derigenom, att staten aflönade landtbruksingeniörer,
hvilka på grund deraf kunde åt landets jordbrukare verkställa undersökningar
väsentligt billigare än de undersökningsförrättare, hvilka ej
uppbure lön på stat, och i alla händelser syntes kostnaderna för den
förberedande syneförrättningen blifva enahanda, derest för ett tillämnadt
dikningsföretag skulle sökas statslån eller icke. Vid undersökningar,
som skedde genom syn i enlighet med § 27 dikningslagen — vid frågor
om vattenafledningar för odlingsändamål vore sådana undersökningar
de allmännaste — mötte emellertid den omständigheten, att ersättningar
för sådana förrättningar vore bestämda i landtmäteritaxa, och frågan
om billigare undersökningar likasom om syneförrättares behörighet att
verkställa utbrytningar af vinstjord, ego utbyten och dylikt sammanhängde
derför med frågan om landtmätarnes ställning, på hvilken
styrelserna ej velat inlåta sig.
I detta sammanhang syntes ock böra påminnas derom, att statens
kontroller å arbeten under utförande vore för vederbörande intressenter
kostnadsfria. De utöfvades beträffande torrläggningsarbetena af vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjenstemän, hvilka uteslutande på
statens bekostnad en gång årligen besökte hvarje pågående arbete, som
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
39
likaledes utan kostnad för den enskilde afsynades, derest det vid besöket
vore färdigt. Endast der så ej vore förhållandet och extra förrättning
begärdes, drabbade kostnaden den enskilde. Beträffande
odlingsarbetena utöfvades kontrollen af landtbruksstyrelsen tillhörande
eller under samma styrelse lydande tjenstemän.
Skyldigheten för låntagare att tillhandahålla staten ett exemplar
af de till planen hörande handlingar och ritningar, livilket åliggande
väl ej kunde anses synnerligt betungande, syntes ej böra eftergifvas,
då dessa handlingar vore nödvändiga för att båda exemplaren af lånekontraktet,
låntagarnes och statsverkets, skulle vara fullständiga, och
ej heller böra öfverflyttas å statsverket, som derigenom skulle åsamkas
utgifter, hvit k a ej tillhörde staten att bestrida, då staten såsom
långifvare på i öfrigt fördelaktiga vilkor erbjöde låntagaren nödigt
förlag.
Styrelserna kände icke, huruvida någon gång nämnvärda olägenheter
uppstått deraf, att inlemnade, vid syner enligt dikningslagen upprättade
arbetsplaner icke oförändrade faststälts af Kongl. Maj:t. Men
äfven om så skulle vara händelsen, syntes dock Kongl. Maj:t icke
kunna afstå sin rätt att pröfva och bestämma, under hvilka förbehåll
Kongl. Maj:t ville anvisa lån till ett företag och å arbetsplan meddela
fastställelse, de sökande naturligtvis obetaget att begagna sig af
lånet eller ej.
Kunde de ej förmå alla i företaget deltagande att underkasta sig
förbehållet, återstode, om sökandena till företaget derom blefve ense,
utvägen att enligt 72 § dikningslagen låta frågan förfalla och få vid
ny syn antagen plan sådan den af Kongl. Maj:t faststälts.
Sistnämnda i alla händelser tidsödande och måhända äfven kostsamma
utväg syutes väl knappast kunna komma i fråga, då, såsom ej
sällan förekomme, de sökande sjelfva långt efter det arbete påbörjats
utverkat nådigt tillstånd till ändringar i faststälda arbetsplaner, i hvilket
fall frivillig öfverenskommelse syntes vara den enda möjligheten att
vid ändringens följder binda alla af arbetet beroende. Men detta förhållande
syntes knappast kunna ändras, och det vore och måste vara
vederbörande förslagsställares sak att söka få sina planer och utlåtanden
i det skick, att å nödiga befunna ändringar ej kunde med utsigt till
framgång grundas yrkande om befrielse från delaktighet i kostnad, och
enligt styrelsernas åsigt skulle för de sökande uppstå väsentligt större
olägenheter, om de nedlade arbete och kostnader å en plan, med hvilken
målet i större eller mindre grad förfelades, än derigenom att de på
förhand blefve underrättade om betingelserna för ändamålets vinnande.
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
Af den här ofvan leranade redogörelsen öfver hushållningssällskapens
förvaltningsutskotts samt statens landtbruksingeniörers yttranden framginge,
att äfven vissa bestämmelser uti nu gällande dikningslag ansetts
inverka ofördelaktigt på lånefondens användning, enär bestämmelserna
om dessa lån icke i alla afseenden öfverensstämde med nämnda lag.
Af de sålunda påpekade lagstadgandena hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen ansett dem, som innehölles uti 61,
62, 72, 76, 77 och 79 §§, kunna föranleda till vissa svårigheter vid
fxillgörande af de med odlingslåns åtnjutande förenade vilkor.
Allenast med anledning af föreskrifterna uti 61 och 62 §§ hade
emellertid styrelserna föreslagit ändring uti nämnda vilkor; och hade
styrelserna i sådant afseende anfört: genom bestämmelserna uti berörda
två paragrafer kunde inträffa, att ny uppskattning af jordförbättringens
värde verkstäldes efter det beslut om fördelning å vederbörande hemman
af utbekommet odlingslån meddelats och detta beslut gått i verkställighet
samt att sålunda, om den nya uppskattningen innebure ändring af den
till grund för lånefördelningen verkstälda, samma fördelning borde
ändras i enlighet med den sist utförda uppskattningen. Företoges
emellertid en sådan ändring uti 14 mom. af kungörelsen om odlingsvilkoren,
att tiden för lånets fördelning utsträcktes 2 å 3 år utöfver
den nu bestämda tidrymden fem år, skulle häraf följa minskad säkerhet
för statsverket och förlängd ansvarighetstid för borgesmännen för lånekontraktets
fullgörande eller lånets återbetalning. Då bland orsakerna
till lånefondens minskade anlitande framhållits svårigheten att anskaffa
för lånens utbekommande nödig borgen, skulle denna olägenhet säkerligen
ökas, om tiden för borgensansvarigheten utsträcktes utöfver nu
faststälda.
En förändring, afseende att förlänga tiden för lånefördelningen å
jorden, syntes derför icke tillrådlig, men då för i öfrigt mera sällan
förekommande fall kunde vara önskvärdt, att en längre termin kunde
medgifvas, syntes det tillägg till 14 mom. böra göras, att det skulle
på Kongl. Maj:ts pröfning få bero, om amorteringens början skulle
vidtaga med 6:te året eller någon tids längre rådrum medgifvas.
I fråga om den tid, för hvilken dylikt anstånd skulle kunna
medgifvas, hade styrelserna uttalat olika meningar, i det väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit densammas begränsande till 2 år,
hvaremot landtbruksstyrelsen, som ansett en sådan inskränkning i tiden
för anståndet obehöflig och olämplig, då de omständigheter, som anförts
till stöd för ifrågavarande förslag, kunde påfordra längre tids anstånd,
hemstält, att rätt skulle förbehållas Kongl. Maj:t att bevilja dylikt
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
41
anstånd för så lång tid, som Kongl. Maj:t pröfvade förhållandena i hvarje
särskildt fall påkalla.
Med anledning af de svårigheter i öfrigt, som af vissa stadganden
i dikningslagen ansetts kunna föranledas vid fullgörande af de med
odlingslåns åtnjutande förenade vilkor, hade styrelserna väl uttalat
önskvärdheten ur synpunkten af odlingslånefondens fullständiga tillgodogörande
af att ändringar i nämnda lag komme till stånd, men tillika ansett
sig sakna befogenhet att i detta afseende afgifva några definitiva förslag.
I de med styrelsernas skrifvelse öfverlemnade yttranden hade, såsom
nämnts, jemväl föreslagits, att staten skulle understödja systematisk och
kontrollerad täckdikning. Styrelserna hade med anledning af detta
förslag anfört, att, om staten för befordran af sådana företag skulle
lemna sitt understöd, sådant borde ega rum under andra betingelser än
dem, som vore bestämda för vattenaflednings- och afdikningsföretag,
enligt nu gällande vilkor, och att antagligen sådan dikning skulle förutsätta
andra eller skärpta kontroller samt jemväl i öfrigt andra vilkor,
vid hvilket förhållande styrelserna ansett sig i detta sammanhang ej
böra behandla den derom väckta frågan.
Vidkommande öfriga uti yttrandena framstälda önskningar och
förslag hade styrelserna funnit dem antingen icke ega samband med
den föreliggande frågan, eller ock icke kunna bidraga till dess lösning,
hvarför de ansetts ej påkalla vidare yttrande.
Statskontoret både uti sitt den 13 nästlidne mars i ämnet afgifna
utlåtande anfört följande:
»Den inträdda minskningen i efterfrågan å lån från odlingslånefonden
skulle, enligt hvad i de inkomna yttrandena uppgifves, vara att
söka dels i de allmänna ekonomiska förhållandena, dels ock uti mer
eller mindre otillfredsställande bestämmelser rörande lånens belopp,
sättet och vilkoren för deras erhållande och återbetalning äfvensom
den kontroll öfver arbetenas utförande, låntagarne äro från statens sida
underkastade, m. m.»
»Såvidt statskontoret är i tillfälle att bilda sig ett sjelfständigt
omdöme i den föreliggande frågan, synes det icke vara tvifvel underkastadt,
att ju icke den brist på företagsamhet å det ifrågavarande
området, hvarom den ringa efterfrågan å odlingslån skall bära vittne,
mindre är att tillskrifva de för dessa lån stadgade vilkor än andra,
deraf oberoende omständigheter. Det förhållande att odlingslånefonden
för närvarande och oaktadt afsevärda lättnader på senare åren beredts
låntagarne rönt mindre efterfrågan än under tider, då lånevilkoren
stål de sig betydligt ogynsammaro, kan alltså endast stärka statskontoret
Bill. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 58 Höft. <>
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
i den uppfattningen, att hufvudanledningen till den minskade lånerörelsen
är den, att senare tiders konjunkturer ingalunda varit egnade att uppmuntra
till nedläggande af vare sig eget eller lånadt kapital uti mera
betydande företag af den art, att lån ur odlingslånefonden kunnat för
dem erhållas.»
»Man skulle under sådana förhållanden kunna vara tveksam, huruvida
icke det naturligaste vore att, med bibehållande af lånevilkoren
sådana de efter de senast vidtagna ändringarne blifvit bestämda, afbida
den tid, då odlingsföretag åter skola blifva lönande och deraf sjelfmant
framkallas ökad efterfrågan å de för odlingslån afsedda medel, samt
huruvida icke staten under för handen varande förhållanden snarare
borde rigta sin uppmärksamhet på vidtagande af åtgärder, egnade att
uppmuntra de enskilde i deras sträfvanden att afvinua den jord, som
redan befinnes afdikad, eu rikare afkastuing, hvilket skulle kunna tänkas
ske genom att underlätta anskaffandet af lämpliga maskiner, afsedda
för jordbrukets behof, gödningsämnen och afvelsdjur samt genom att
bereda tillfällen till lönande afsättning af landtbruksprodukter. Frågan
torde vara förtjent af öfvervägande, då de nu framstälda önskningarnes
tillmötesgående skulle i sjelfva verket innebära en återgång till den
ståndpunkt, som öfvergafs genom antagande af de principer, hvilka
blefvo grundläggande för den genom 1883 års riksdagsbeslut och nådiga
kungörelsen den 28 september samma år bildade, så kallade nya
odlingslånefonden. Tidigare hade staten ansett sig böra genom att
vidkännas vissa uppoffringar i någon mån premiera afdikningsföretag
i odlingsändamål; men genom de år 1883 antagna bestämmelser om
vilkoren för lån från odlingslånefonden, hvilka bestämmelser väl sedermera
i vissa afseenden modifierats, men dock i det väsentliga bibehållits,
förändrades statens ställning såsom främjare af odlingsföretag
i så måtto, att den visserligen å ena sidan stälde sin kredit till iånesökandes
tjenst, men å andra sidan fordrade tillfredsställande säkerhet
icke blott för det försträckta beloppets återbetalning jemte väldig räntegodtgörelse,
utan jemväl för det med lånet, understödda arbetets behöriga
utförande och framtida underhåll. Åt den enskildes företagsamhet
öfverlemnades sedermera att efter sig företeende omständigheter
begagna de lånet.illfällen, som sålunda stodo till buds.»
»Nu har emellertid anmärkts, att genom gällande lånebestämmelser
staten icke gör den ringaste uppoffring för att främja sådana företag,
för hvilkas utförande odlingslånefonden är bildad; och det har framhållits
att för vinnande af det med fonden afsedda syfte är nödigt,
att verkliga uppoffringar å statens sida göras. I sådant syfte har bland
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
43
annat yrkats, att staten ensam borde bestrida hela kostnaden för hufvudafloppens
upptagande, hvilket ju i sjelfva verket innebär, att understödet
till väsentlig del borde ske icke medelst lån utan medelst anslag.
Att i afseende å såväl arten som vidden af de anspråk, som man anser
sig kunna ställa på statens offervillighet för ifrågavarande ändamål,
mycket olika åsigter skola göra sig gällande, torde vara helt naturligt,
då detta ju ytterst är beroende af den enes eller den andres subjektiva
uppfattning om hvad som i detta fall kan och bör göras; men för
statskontoret vill det dock synas, som om det icke förefunnes tillräcklig
anledning att i mera väsentlig mån bryta med det åskådningssätt, som
funnit uttryck i nu gällande bestämmelser angående lån från odlingslånefonden.
Denna uppfattning synes också i hufvudsak sammanfalla
med den, som uttalats af väg- och vatten byggnadsstyrelsen, samt landtbruksstyrelsen,
Indika emellertid ansett förhållandena kräfva ytterligare
lindringar i lånevilkoren och i sådant afseende sammanstämmande förordat:
i stället för nuvarande fem års ränteanstånd tre års räntefrihet
och två års ränteanstånd; i stället för nu gällande 3,6 procent ränta
en räntefot af tre procent; i stället för en annuitet af sju procent en
annuitet af endast sex procent samt slutligen en utsträckning af tiden
för amorteringens början, i hvilket sistnämnda hänseende föreslagits:
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att, der Eders Kongl. Maj:t
pröfvade sådant medgifvande kunna lemnas, tiden för amorteringens
början skulle kunna utsträckas »ytterligare två år» d. v. s. att återbetalningen
skulle kunna taga sin början från och med det åttonde
året i stället för, såsom nu ovilkorligen måste ske, från och med det
sjette året; hvaremot landtbruksstyrelsen ansett berörda inskränkning i
tiden för anståndet obehöflig och olämplig och derför tillstyrkt, att
tidsbegränsningen: »ytterligare två år» borde utgå.»
»Af de sålunda föreslagna lindringarne är det otvifvelaktigt räntefriheten,
som för såväl långifvare som låntagare har den största betydelsen;
och då staten för de vattenaftappningslån, som utlemnades
omedelbart före den nya odlingslånefondens inrättande, medgaf räntefrihet
under tre år och tidigare beviljade fem års räntefrihet för sådana
lån, har statskontoret, med hänsyn dertill, att en eftergift af räntan
under den egentliga arbetstiden torde vara en i de flesta fall behöflig
och under alla omständigheter synnerligen afsevärd förmån för låntagaren,
ansett sig böra jemväl för sin del förorda denna form för
lindring i lånevilkoren.»
»Hvad åter beträffar den nominella räntan å odlingslånen, synes
denna genom senast medgifna nedsättning i räntefoten från 4 till 3,6
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
procent redan vara satt så låg, att hvarje skäligt anspråk å en billig
ränta derigenom bör kunna anses tillfredsstäldt. Enligt en af statskontoret
vid ett föregående tillfälle verkstäld uträkning skulle tre års
räntefrihet med en räntefot af 47a procent, under förutsättning att hela
lånesumman på en gång finge lyftas, bereda låntagaren en fördel, motsvarande
en effektiv ränta af 3,6 4 procent. Häraf framgår alltså, att,
jemväl med bibehållande af nuvarande räntefot af 3,6 procent, den
effektiva räntan skulle, derest tre års räntefrihet finge åtnjutas, under
nyssnämnda förutsättning i afseende å lånets lyftning komma att understiga
3 procent.»
»Den af styrelserna tillstyrkta förlängning af amorteringstiden,
som skulle blifva en följd af annuitetens nedsättning från sju till sex
procent, anser statskontoret deremot icke böra möta hinder från statens
sida; och skulle, med beräkning af samma räntefot som för närvarande
eller 3,6 procent, lånetiden härigenom utsträckas med fyra år.»
»Då statskontoret är tveksamt, huruvida det må anses vara en
förmån att än ytterligare utsträcka lånetiden genom att framflytta tiden
för amorteringens början utöfver den nu bestämda; och då det under
alla omständigheter torde vara mindre lämpligt att, såsom landtbruksstyrelsen
förordat, göra denna tidpunkt helt och hållet sväfvande, skulle
statskontoret helst se, att någon ändring härutinnan icke komme att
ega rum. Skall en utsträckning ske, synes den i allt fall kunna begränsas
till ett år, d. v. s. så, att det såsom allmänt gällande regel
bestämdes, att återbetalningen af odlingslån skulle börja från och med
det sjunde året efter första lyftningsdagen.»
»För att emellertid i någon mån än ytterligare lindra lånevilkoren
och för alt förekomma det klagomål, att staten för odlingslånen räknar
sig till godo ränta å ränta, anser sig statskontoret böra förorda den
förändring i afseende å anståndsräntorna, att dessa icke, såsom nu är
händelsen, läggas till kapitalet, utan att deras inbetalning i stället,
liksom vid jern vägslånen, förläggas till lånetidens slut; hemställande
alltså statskontoret, att med betalningen af de räntor, som, i den mån
räntefrihet icke åtnjutits, upplupit för de sex första åren, räknadt från
första lyftningsdagen, må anstå till dess hela lånet till såväl kapital
som de räntor, med hvilkas erläggande anstånd icke medgifvits, blifvit
till fullo guldet, i hvilket fall alltså med den stadgade annuitetens erläggande
borde fortsättas tilldess jemväl anståndsräntorna blifvit inbetalda.
»
»Hvad angår den mycket omtvistade frågan, huruvida odlingstvång
skall åligga låntagare eller icke, så har statskontoret endast
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
45
velat i allmänhet såsom sin uppfattning härutinnan framhålla, att hufvudsaken
alltid torde förblifva den, att lånebeloppet bestämmes i rätt förhållande
till värdet för egendomen af det arbete, som skall blifva med
lånemedlen utfördt. Har genom detta arbetes behöriga verkställande
egendomen blifvit grundförbättrad i den vid planens upprättande afsedda
mån, då vill det synas, som skulle ingens rätt blifva för nära
trädd, derest, äfven om någon »odling» icke tillkommer, för lånet
erhålles enahanda förmånsrätt, som ursprungligen var tillförsäkrad de
så kallade vattenaftappningslånen, med hvilka någon odlingsskyldighet
icke var förenad.»
»Då de af statskontoret härofvan förordade lindringar i lånevilkoren
torde böra tillgodokomma jemväl redan utlemnade lån, angående
hvilkas fördelning å jorden utslag icke meddelats, får statsköntoret tillstyrka,
att, derest sådana eller liknande lindringar varda beslutade,
bestämmelserna härom må vinna tillämpning icke blott å de lån, som
efter beslutets fattande från odlingslånefonden utlemnas, utan äfven å
sådana derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å
vederbörande hemman och anteckning i jordboken utslag icke meddelats.
»
»Hvad slutligen angår de af vederbörande gjorda uttalanden om
vigten deraf, att åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom boställen och
kronans utarrenderade egendomar blifva i afseende å odlingslåns åtnjutande
likstälda med den jord, som af enskilde eges, får statskontoret
endast åberopa hvad härutinnan redan blifvit af statskontoret i underdånigt
utlåtande den 2 oktober 1900 anfördt och hemstäldt».
För egen del har departementschefen till statsrådsprotokollet anfört
följande:
Den stora betydelsen för hela vårt land deraf, att såväl dess ofantliga
arealer till odling tjenlig, vattendränkt mark som ock dess stora
vidder af ofullständigt utdikade åkrar blefve torrlagda, hade, såsom af
det ofvan anförda framginge, redan sedan lång tid tillbaka varit af statsmagterna
insedd likasom äfven nödvändigheten deraf att staten trädde
emellan för beredande åt vederbörande jordegare af medel till dylika
torrläggningsarbeten på möjligast billiga vilkor. I detta syfte hade
odlingslånefonden bildats och för att underlätta densammas användning
hade de gång efter annan beslutade lindringar i vilkoren för lån från
fonden blifvit medgifna. Detta oaktadt hade emellertid lånerörelsen visat
en bestämd tendens att minskas. Sålunda hade, enligt från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen lemnad uppgift, för följande år från odlingslånefonden
utgått låneunderstöd till nedannämnda belopp, nemligen:
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
0 ar |
1884 ..................... |
..................... kronor |
115,400 |
— |
77 |
1885 ........................ |
........................ 77 |
911,100 |
— |
77 |
1886 ........................ |
........... ............ 77 |
832,880 |
— |
77 |
1887 .................... |
..................... 77 |
825,090 |
— |
77 |
1888 ..................... |
....................... 77 |
678,400 |
— |
77 |
1889 ..................... |
..................... 77 |
566,600 |
— |
77 |
1890 ...................... |
..................... 77 |
309,460 |
— |
77 |
1891 ........................ |
...................... 77 |
659,700 |
— |
77 |
1892 ....................... |
..................... 77 |
633,700 |
— |
77 |
1893 ..................... |
..................... 77 |
887,370 |
— |
77 |
1894 ................... |
....................... 77 |
455,300 |
— |
77 |
1895 ..................... |
....................... 77 |
400,880 |
— |
77 |
1896 ...................... |
...................... 77 |
531,000 |
— |
77 |
1897 ........................ |
...................... 77 |
278,730 |
— |
77 |
1898 ..................... |
...................... 77 |
306,730 |
— |
77 |
1899 ...................... |
..................... 77 |
342,300 |
— |
För år 1900 hade från fonden beviljats lån till belopp af 445,450
kronor.
Den sålunda lemnade redogörelsen utvisade, att fonden i allmänhet
icke anlitats i sådan omfattning, som med hänsyn till det med dess
bildande afsedda ändamål att höja landets kultur varit önskligt och att
icke den vidsträcktare användning af fonden, som enligt 1895 års Riksdags
beslut numera vore medgifven, förmått verka någon ändring till det
bättre i detta förhållande. Visserligen borde det kunna tagas för gifvet
att, på sätt jemväl från ett flertal håll inom landet uppgifvits, de för
närvarande rådande ogynsamma konjunkturerna härtill i ej oväsentlig
mån bidragit, men på samma gång kunde icke bestridas, att åtskilliga
af de anmärkningar, som uti de i detta ärende afgifna yttrandena
riktats emot såväl vissa för lån från fonden gällande vilkor som andra
härmed sammanhängande bestämmelser, gåfve vid handen, att jemväl
andra orsaker förefunnes, hvilka för jordbrukarne försvårade anlitandet af
fonden. Med afseende å det högeligen vigtiga ändamål, fonden afsåge
att främja, ansåge departementschefen derför ock angeläget, att alla
sådana åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas för underlättande
af fondens begagnande, blefve genomförda.
I främsta rummet borde dervid tillses, i hvad mån ändringar
uti de för lån från fonden gällande vilkor kunde anses böra i detta syfte
göras. Då odlingslånefonden bildades, hade man visserligen tänkt sig,
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
47
att statens mellankomst i detta afseende endast skulle bestå deri, att
staten genom sin kredit skulle bereda lån till företag af ifrågavarande
beskaffenhet på vilkor, som vore billigare, än vederbörande låntagare
på annat sätt skulle kunna förskaffa sig, men borde den princip, som
sålunda gjorde sig gällande, redan kunna anses rubbad derigenom, att,
efter senast vidtagna nedsättning i räntan å odlingslån till 3,6 procent,
staten godtgjorde sig lägre ränta å dessa lån, än fonden för sin skuld till
riksgäldskontoret både att erlägga eller 3 3U—4 procent. Med hänsyn
till önskvärdheten för staten, att företag af den beskaffenhet, fonden
afsåge att understödja, komme till stånd och att derför fonden blefve i
möjligaste mån anlitad, ansåge departementschefen icke heller, att det
skulle vara för staten olämpligt att, i vida högre grad än för närvarande
skedde, underkasta sig uppoffringar härför, och i hvarje fall syntes alla de
lindringar i lånevilkoren, som kunde vidtagas, utan att anvisande
af särskilda statsanslag blefve behöflig!, böra medgifvas, helst hvad
staten i sådant fall skulle kunna anses för ändamålet offra borde motvägas
af den omedelbara fördel staten bereddes derigenom, att i dylika
företag ingående hemman erhölle högre taxeringsvärden och följaktligen
lemnade staten ökade skatter. Hvarken senast vidtagna ränten edsättning
eller någon ytterligare lindring i lånevilkoren skulle naturligen utan
direkta statsanslag kunnat ifrågakomma, derest icke fonden haft egna medel
till sitt förfogande. Genom de af Riksdagen lemnade medgifvanden dertill,
att inflytande annuiteter jemväl å lån, som utlenmats före odlingslånefondens
bildande, Unge till denna ingå, disponerade emellertid fonden ett
icke obetydligt kapital, för hvilket densamma icke beböfde erlägga någon
ränta. Innan departementschefen understält detta ärende Kongl. Maj:ts
pröfning, hade han ock ansett sig böra tillse i hvad mån fondens tillgångar
skulle kunna medgifva en ytterligare nedsättning i den effektiva
räntan å de lån, som från fonden utlemnades; och hade han låtit genom
sakkunnig person verkställa en beräkning i detta afseende.
Denna beräkning hade departementschefen ansett böra grundas på
följande förutsättningar, nemligen,
att de för lån från fonden gällande bestämmelser ändrades i
öfverensstämmelse med hvad statskontoret föreslagit;
att fondens årliga utlåning hädanefter komme att uppgå till
1,000,000 kronor; samt
att de medel, som härför erfordrades utöfver inflytande annuiteter,
finge från riksgäldskontoret lånas mot en ränta af 4 procent.
Den gjorda beräkningen både gifvit till resultat, att under angifna
förutsättningar fondens tillgångar icke skulle komma att visa sig all
-
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
deles tillräckliga, men att, derest fondens årliga utlåning ej komme att
öfverstiga 900,000 kronor eller om, med bibehållande i öfrigt af statskontorets
förslag, anståndsräntorna, i stället för att behandlas på sätt
statskontoret ifrågasatt, liksom hittills vid amorteringstidens början
lades till kapitalet, fondens soliditet skulle kunna anses fullt betryggad.
Ehuru förvissad, att fondens årliga utlåning icke komme att i
allmänhet uppgå till 900,000 kronor, hade departementschefen vid sådant
förhållande icke ansett sig kunna antaga ens statskontorets förslag i
hela dess utsträckning, och huru önskligt det än enligt hans åsigt skulle
varit, om såväl en ytterligare nedsättning i låneräntan som viss tids
räntefrihet kunnat medgifvas, hade han måst öfvergifva tanken härpå.
Under endera af nämnda två former ansåge han emellertid en
lindring böra beredas, och i fråga om hvilkendera dervid borde väljas,
tvekade han icke att förorda den senare eller räntefrihet.
Genom räntefrihetssystemets antagande åstadkommes nemligen en
lämplig utväg att kunna, såsom enligt departementschefens förmenande
synnerligen önskligt vore, bereda vissa företag större lättnader än andra.
Redan då odlingslånefonden bildades, hade framhållits, hurusom densamma
i främsta rummet borde användas till understödjande af odlingsföretag
af stor omfattning, och den uti detta afseende uttalade uppfattning
delade han till fullo. Erfarenheten hade emellertid ådagalagt,
hurusom ofantliga svårigheter i allmänhet mötte för igångsättandet af
dylika företag af mera betydande omfattning och med ett flertal delegare.
Uppenbart vore också, att ju större ett företag vore, desto svårare måste
det vara att på förhand beräkna de med detsamma förenade kostnader
och den derigenom uppkommande vinsten och i samma mån ökades
jemväl risken att i företaget ingå. Redan af detta skäl syntes det
önskvärdt, att staten medgåfve särskilda lättnader i afseende å odlingslånen
för dylika större företag och derigenom uppmuntrade till sådana
företags genomförande. Härtill komme, att, under det vid ett mindre
företag med kort arbetstid vederbörande delegare kunde påräkna att
ganska snart skörda inkomst af den torrlagda marken, delegarne uti
ett omfattande vattenafledningsföretag i allmänhet finge vänta länge,
innan det i företaget nedlagda kapital gåfve någon ränta. Att bestämma
en för alla lån från fonden gemensam tid, under hvilken räntefrihet
finge åtnjutas, syntes vid dessa förhållanden hvarken lämpligt eller fullt
rättvist, utan ansåge departementschefen, att på Kong!. Maj:t borde
ankomma att efter förslag af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
landtbruksstyrelsen för hvarje särskildt företag meddela bestämmelse i
detta afseende. Beträffande den maximitid, för hvilken räntefrihet borde
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
49
kunna medgifvas, ansåge han densamma lämpligen kunna sättas till fem
år efter första lyftningsdagen.
Under förutsättning af bifall till hvad departementschefen i förevarande
hänseende föreslagit, kunde visserligen verkningarne af räntefrihetssystemets
införande på fondens ställning icke med säkerhet på
förhand beräknas, men syntes detta icke vara af någon afgörande betydelse,
då dels endast i undantagsfall längre räntefrihet än tre år borde
ifrågakomma, dels för en mängd mindre företag allenast 1, högst 2 års
räntefrihet syntes böra beviljas, dels någon svårighet icke syntes förefinnas
att hvad den närmaste framtiden anginge vid systemets tillämpning,
med ledning af nu verkstälda beräkning, tillse att fondens soliditet ej
riskerades, dels ock förnyad utredning angående fonden lämpligen borde
verkställas, då inom kort fråga antagligen komme att uppstå om anvisande
på vanligt sätt af medel till densamma. Till ytterligare betryggande af
fondens ställning ansåge departementschefen sig jemväl böra förorda,
att i afseende å anståndsräntorna någon förändring nu icke gjordes,
utan att desamma fortfarande skulle vid amorteringstidens början läggas
till kapitalet.
Beträffande tiden, då första annuiteten borde erläggas, hade
departementschefen af hvad i ärendet förekommit funnit framgå, att
någon framflyttning af densamma lämpligen borde ske. Att, såsom
landtbruksstyrelsen ifrågasatt, på Kongl. Maj:t skulle ankomma att i
hvarje förekommande fall härom besluta, syntes emellertid icke lämpligt,
utan ansåge departementschefen, att en för alla lån gemensam tidpunkt
borde bibehållas; och funne han sig böra ansluta sig till det af statskontoret
alternativt framstälda förslag om ett års utsträckning.
Emot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens,
af statskontoret tillstyrkta förslag angående annuitetens nedsättning
från sju till sex procent hade han icke något att erinra.
I likhet med statskontoret tillstyrkte departementschefen, att de
lindringar i vilkoren för lån från fonden, Indika han sålunda ansett
böra medgifvas, finge gälla jemväl hvad anginge sådana derifrån förut
beviljade lån, angående h vilkas fördelning å vederbörande hemman och
anteckning i jordeboken utslag icke meddelats.
Då vidare befogenheten af de anmärkningar, Indika framstälts emot
nu gällande föreskrifter angående grunderna för bestämmandet af odlingslånens
belopp, icke syntes kunna bestridas, ansåge departementschefen en
förändring af dessa föreskrifter i syfte att en gemensam beräkningsgrund
måtte blifva gällande, vare sig i företaget inginge redan odlad eller
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami, 1 Afd. 53 Höft. 7
50
Statutskottets Utlåtande N:o 88.
till odling afsedd jord, nödvändig, och funne han sig böra biträda vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens förslag derom,
att odlingslån måtte bestämmas endast till så stor del af torrläggningskostnaden,
att detsamma ej öfverstege en viss procent af den mot
torrläggningen svarande jordförbättringens värde. I fråga om det procenttal,
som härvid borde bestämmas såsom det högsta, efter hvilket lån
finge beräknas, måste, såsom af det ofvan anförda framginge, vid fastslåendet
häraf afgörande hänsyn tagas dertill, huruvida odlingstvånget
bibehölles eller ej. Ehuru departementschefen icke kunde underlåta att
finna, det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin i detta ämne uttalade
åsigt anfört goda skäl, funne han sig likväl icke kunna förorda
odlingstvångets borttagande. Dels syntes nemligen, att inteckningshafvares
rätt, hvilken det med hänsyn till den tysta förmånsrätt, staten
förbehöll sig för odlingslånen, vore statens oafvisliga pligt att i möjligaste
mån skydda, genom odlingstvångets bibehållande bättre tillgodosåges,
dels ansåge departementschefen det ligga i sakens natur, att den
uti ett företag af ifrågavarande beskaffenhet ingående mark, som
vore till odling tjenlig, jemväl borde odlas och att derför icke heller
någon afsevärd olägenhet genom tvånget att verkställa odlingen för
jordegaren uppkomme, och detta så mycket mindre, som för odlingsskyldighetens
fullgörande i allmänhet jemförelsevis lång tid honom i
kontraktet medgåfves samt, derest denna tid visade sig för kort, anstånd
kunde beviljas, dels ock slutligen kunde naturligen högre lån beviljas
till ett företag, derest visshet förefunnes, att deri ingående odlingsbar
mark blefve odlad, än om osäkerhet i detta afseende rådde. Anslutande
sig alltså i förevarande fråga till den af landtbruksstyrelsen uttalade
åsigt, funne departementschefen sig jemväl kunna biträda denna styrelses
förslag derom, att begränsningen för lånebelopp bestämdes till
80 procent af förbättringsvärdet.
Under förutsättning af bifall härtill, syntes hvad sistnämnda styrelse
anfört i fråga om borgen för odlingsskyldighetens fullgörande jemväl
böra vinna beaktande; och ville departementschefen för sådant fall få
till denna fråga, som icke påkallade någon ändring i vilkoren för lån
från fonden, framdeles återkomma.
Vidkommande derefter frågan om lån från odlingslånefonden samt
anslag från frostminskningsfonden till ett och samma företag vore det
påtagligen af synnerlig vigt, att möjlighet funnes till en dylik kombination;
och kunde det icke anses annat än i hög grad obilligt, om
den omständigheten, att frostförande och odlingsbara egor vore belägna
intill eller i blandning med hvarandra, såsom å de af landtbruksstyrelsen
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
51
ingifna ritningarne närmare åskådliggjordes, skulle för vederbörande jordegare
medföra mindre rätt att från båda fonderna erhålla understöd,
än om samma egor vore belägna åtskilda från hvarandra. I likhet med
landtbruksstyrelsen ansåge departementschefen icke heller, att uti nu
gällande bestämmelser för nämnda två fonder eller eljest hinder förefunnes
för en kombination af lån och anslag till dylikt företag, och då
hvad departementschefen i detta ärende föresloge icke innebure någon
ändring i detta förhållande, funne departementschefen intagandet, på
sätt landtbruksstyrelsen ifrågasatt, bland vilkoren för lån från odlingslånefonden
af en förklaring i berörda hänseende icke vara af behof påkalladt;
viljande departementschefen i sammanhang härmed, och då
enligt förut följd praxis kombinerade lån och anslag icke plägat beviljas,
såsom sin åsigt uttala, att emot hvad landtbruksstyrelsen anfört
i fråga om de särskilda understödsbeloppens beräknande icke syntes vara
något att erinra.
Hvad anginge öfriga här ofvan omförmälda eller eljest uti ärendet
framstälda anmärkningar och förslag, såvidt desamma hänförde sig till
vilkoren för lån från odlingslånefonden, vore desamma icke af beskaffenhet
att böra föranleda någon ändring i samma vilkor.
Vidkommande derefter de svårigheter med afseende å lån från
odlingslånefonden, hvilka ansetts uppkomma i följd af bristande öfverensstämmelse
mellan vissa paragrafer i dikningslagen och de för fonden
gällande vilkor, såvidt dessa svårigheter icke vore af beskaffenhet att
kunna undanrödjas genom ändringar af nämnda vilkor, funne departementschefen
sig icke för närvarande eg a anledning till annat uttalande,
än att vid slutbehandlingen af förevarande ärende såvidt jordbruksdepartementet
anginge borde tagas i öfvervägande, huruvida icke handlingarna
i detsamma borde till justitiedepartementet öfverlemnas för den
vidare behandling, hvartill anledning skulle kunna förefinnas.
Enligt ofvannämnda kungörelse angående vilkoren för lån från
odlingslånefonden den 27 maj 1898 kan sådant lån af Kongl. Maj:t
bestämmas till hela det belopp, hvartill, enligt den faststälda arbetsplanen,
kostnaden för vattenafledningen och afdikningen beräknas komma
att uppgå, dock att lån till utförande af sådana vattenafledningsföretag,
hvilka afse förbättring af förut odlad åker eller äng eller vinnande af
ny äng, endast kunna beviljas till belopp, som motsvarar 50 procent af
jordförbättringens af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsordade värde. I dessa bestämmelser har Kongl. Maj:t nu
föreslagit den förändring, att alla lån, som från fonden beviljas, må
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
utgå till hela det belopp, hvartill kostnaden för vattenafledningen och
afdikningen beräknas komma att uppgå, men icke öfverstiga 80 procent
af jordförbättringsvärdet, på förenämnda sätt vitsordadt. I vissa fall
innebär alltså Kongl. Maj:ts förslag en utsträckt lånerätt från fonden.
Då emellertid de från fonden utlemnade lånen förbehålles en tyst förmånsrätt
framför inteckningar i fastigheterna, torde böra noga tillses,
att inteckningshafvares rätt i möjligaste mån skyddas. I detta syfte
synes odlingstvång böra förefinnås; men derjemte torde minskning höra
ega rum i lånens af Kongl. Maj:t föreslagna storlek och densamma
lämpligen böra bestämmas till endast 70 procent af jordförbättringsvärdet.
Vigten ligger dock förnämligast deruppå, att så stor jordförbättring,
som blifvit förespeglad och vitsordad, verkligen vinnes, ty i
sådant fall varder inteckningshafvares säkerhet icke försämrad utan fastmer
förbättrad. Härvid måste dock vanskligheten af att på förhand
kunna rätt bedöma, hvilken fördel må kunna genom vattenafledning och
afdikning viss jord beredas, tagas i betraktande. Och i detta afseende
hyser utskottet betänkligheter. Utskottet har emellertid icke velat motsätta
sig Kongl. Maj:ts förslag i denna del, men dock ansett sig böra
uttala, att ett bifall till förslaget måste innebära förutsättning, att såväl
vid uppskattning af beräknadt jordförbättringsvärde på grund af ifrågavarande
slags företag, som ock vid derefter skeende pröfning af denna
uppskattning den största försigtighet iakttages.
Hvad härefter beträffar de af Kongl. Maj:t föreslagna lindringar
i vilkoren för åtnjutande af lån från odlingslånefonden, har utskottet,
som icke haft något att erinra emot att annuiteterna nedsättas från sju
till sex procent, ansett sig jemväl böra biträda Kongl. Maj:ts förslag
om att den tid, under hvilken ränta eller kapitalafbetalning å lånen
icke erlägges, må utsträckas från de första fem till de första sex åren
från första lyftningsdagen. En sådan tidsförlängning för befrielse från
annuiteternas utgörande torde i främsta rummet vara af vigt för lån till
vattenafledningsföretag af mera betydande omfattning, hvilkas utförande
kräfver lång tid och för hvilka alltså vinsten först efter tidsutdrägt kan
påräknas. Men om ock uppskof med ränta och amorterings erläggande
för odlingslån, som afse större företag, må vara af förhållandena påkalladt,
finner utskottet deremot fullgiltiga skäl icke hafva blifvit förebragta
för beredande af lindring beträffande sådana lån genom utsträcning
i tiden för räntefrihets åtnjutande. Företagets rentabilitet torde
nemligen icke vara beroende på dess större eller mindre omfattning,
utan på helt andra omständigheter; och vid sådant förhållande kan utskottet
icke biträda Kongl. Maj:ts förslag om att Kongl. Maj:t vid be
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
53
viljande af odlingslån skulle ega att vid hvarje särskildt företag bestämma
viss tid, ej Överskjutande fem år från första lvftningsdagen,
under hvilken icke någon ränta å lånet beräknas, utan anser utskottet,
att enahanda tid för räntefrihets åtnjutande bör beviljas för samtliga
från ifrågavarande fond utgående lån, hvilken tid utskottet, i anslutning
till statskontorets mening, anser böra bestämmas till tre år.
De lindringar, som enligt utskottets åsigt böra medgifvas i afseende
å ifrågavarande lån, skulle alltså bestå deri, att ränta icke beräknas
för de första tre åren från första lyftningsdagen och att under
de tre nästderpåföljande åren ränta väl beräknas, men icke erlägges,
så att först från och med sjunde året från första lyftningsdagen ränta
och kapitalafbetalning med tillsammans sex procent erläggas å det då
förefintliga skuldbeloppet.
Utskottet, som i öfrigt icke haft något att erinra mot hvad Kongl.
Maj:t i förenämnda afseende föreslagit, hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver,
att följande ändrade allmänna vilkor och bestämmelser
må tillämpas å de lån, som hädanefter intill utgången
af år 1903 från odlingslånefonden atlemnas,
och, hvad angår bestämmelserna i mom. 13 här nedan,
jemväl å sådana derifrån förut beviljade lån, angående
hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning
i jordeboken utslag icke meddelats;
Mom. 1. För hvarje företag, till hvilket lån
från odlingslånefonden sökes, skall fullständig, af utredning
angående jordens naturliga beskaffenhet och
större eller mindre lämplighet för odling samt uppskattning
af beräknadt jordförbättringsvärde åtföljd
plan till arbetets utförande jemte beräkning öfver de
såväl med vattenafledningen och afdikningen som
ock med odlingen, der sådan förekommer, förenade
kostnader vara af sakkunnig person uppgjord och
underställas Kongl. Maj:ts pröfning.
Mom. 2. Lån från odlingslånefonden beviljas
ej med mindre väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
landtbruksstyrelsen vitsorda, att, så vidt de kunna
finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes.
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
Mom. 3. Vederbörande, som erhåller lån från
fonden, är underkastad alla de vilkor och kontroller,
som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga.
Mom. 4. Lånet kan af Kongl. Maj:t bestämmas
till hela det belopp, hvartill, enligt den faststälda
arbetsplanen, kostnaden för vattenafledningen och afdikningen
beräknas komma att uppgå beträffande lånesökandenas
andelar i företaget, dock med iakttagande,
dels att kostnaden för s. k. tegdikning eller täckdikning
härvid ej må inräknas, dels ock att lånet ej
må öfverstiga sjuttio procent af det jord förbättringsvärde,
som, enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen vitsorda, belöper å lånesökandenas
mark; skolande låntagaren genom kontant tillskott,
materialier eller annat bidrag bestrida hvad till
hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver
det lemnade lånebidraget.
Mom. 5. Med den, som mot åtnjutande af statslån
åtager sig ett odlingsföretag, skall kontrakt i
vederbörlig ordning afslutas samt af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkännas. Kontraktet skall innefatta
förbindelse för låntagaren dels att, i noggrann
öfverensstämmelse med den faststälda arbetsplanen
och under skyldighet att dervid vara underkastad
vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda såväl
vattenafledningen och afdikningen som äfven odlingsarbetet
inom viss bestämd tid, utan att vidare väcka
anspråk på ytterligare bidrag af allmänna medel, och
dels att genom egna tillskott utgöra hvad som utöfver
statslånet kan erfordras.
Mom. 6. För fullgörande af sådant kontrakt,
äfvensom för de lyftade statsmedlens återbäring i fall
mot kontraktet brytes, skall ställas sådan säkerhet,
som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännes;
skolande denna säkerhet upphöra att gälla, så snart
vattenaflednings- och afdiknings- samt odlingsarbetet
blifvit afsynadt och godkändt.
Mom. 7. Sedan det i mom, 5 omförmälda kontrakt
afslutats och säkerhet derför enligt mom. 6
blifvit stäld, har väg- och .vattenbyggnadsstyrelsen
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
55
att derom underrätta statskontoret; hvarefter det åligger
statskontoret att ofördröjligen låta dels i allmänna
tidningarna tre gånger, dels ock genom Kongl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvande i länskungörelserna
en gång införa kungörelse om odlingslånets beviljande,
i hvilken kungörelse de hemman eller hemmansdelar,
å hvilkas egor odlings företaget kommer att utföras,
skola uppgifvas.
Mom. 8. Lånet må ej till någon del utbekommas
förr, än arbetsföretaget blifvit börjadt, men derefter
få lånemedlen, efter hand och i mån af arbetets
fortgång, lyftas vid de tider, som i kontraktet finnas
utsatta eller särskildt blifvit bestämda; dock med
skyldighet för vederbörande att efter utfående af den
del af lånet, som enligt bestämmelse i hvarje särskildt
fall får lyftas på grund deraf att arbetet blifvit börjadt,
vid hvarje af de följande lyftningstiderna, innan ytterligare
lånemedel må utbekommas, hos statskontoret
förete intyg af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att,
enligt hvad derstädes nöjaktigt styrkts, så mycket af
arbetet blifvit utfördt, som skäligen kan anses motsvara
hvad i förhållande till det beviljade låneunderstödet
belöper å hvad af lånet redan utbekommits;
börande, så vida icke Kongl. Maj:t, med afseende å
särskilda förhållanden, pröfvar skäligt annorlunda förordna,
någon del af lånet i statskontoret innestå, intill
dess vattenaflednings- och afdikningsarbetet är
afsynadt och godkändt.
Mom. 9. Lånen skola af statskontoret utbetalas
antingen omedelbart eller ock genom Kongl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvande; börande,innan större
eller mindre del af beviljadt lån utbetalas, hos statskontoret
företes:
a) om arbetets utförande, i enlighet med mom. 5,
afslutadt och godkändt kontrakt;
b) godkäud, i mom. 6 omförmäld, säkerhetshanling
för samma kontrakts fullgörande eller medlens återbäring
;
c) behörigt intyg, att arbetet är börjadt;
d) en till statskontoret eller ordres stäld, af
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
nämnda kontor godkänd skuldförbindelse, som skall
innefatta vederbörandes åtagande att för lånets betalning
ansvara intill^ dess lånet, jemlikt kongl. kungörelserna
af den 13 juni 1845 och den 3 november
1848, blifvit fördeladt på de hemman, hvilka för återbetalningen
skola ansvara, och fördelningen vunnit
laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt
antecknats; "och
e) af statskontoret godkänd borgen eller säkerhetshandling
för den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.
Mom. 10. De låne- och säkerhetshandlingar,
som för låneunderstöds utbekommande till statskontoret
aflemnats, förblifva uti statskontorets vård; dock
skola sådana handlingar, som vederbörande embetsmyndigheter
kunna blifva i behof att begagna, till
dem påjbehörig reqvisition utlemnas.
Mom. 11. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen
vederbörlig tillåtelse, skett från den faststälda
arbetsplanen,
eller arbetet, utan att anstånd med detsammas utförande
blifvit af Kongl. Maj:t medgifvet, icke inom
derför bestämd tid fullbordats,
eller om, innan vattenaflednings-, afdikningsoch
odlingsarbetet blifvit fullbordadt, afsynadt och
godkändt, väg- och vatt enbyggnadsstyrelsen skulle
finna den säkerhet, som jemlikt mom. 6 blifvit för
kontraktets fullgörande stäld, icke vidare vara nöjaktig,
eller om, innan lånet blifvit genom laga kraft egande
beslut fördeladt på de hemman, hvilka för återbetalningen
skola ansvara, statskontoret skulle finna den
säkerhet, som jemlikt mom. 9 e) blifvit för lånet stäld,
icke vidare vara nöjaktig, och ny säkerhet, som af
vederbörande myndighet godkännes, icke varder inom
bestämd tid aflemnad,
eller om den bestämda annuiteten icke varder
i behörig tid erlagd,
ankommer på Kongl. Maj:t att låta inställa all
vidare utbetalning af statslånet samt återfordra hvad
deraf uppburits, att på en gång eller efter hand till
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
57
statskontoret inbetalas inom den tid, som af Kongl.
Maj:t bestämmes.
Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning i
vederbörlig ordning ingår; och skall det åligga vederbörande
att å sålunda lyftade och återburna medel
jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,
till dess återbetalning sker.
Mom. 12. Alla med låneunderstöd från fonden
utförda]^arbeten skola, så länge någon del af lånet
återstår ogulden, vederbörligen underhållas af den
eller dem"det åligger.
Mom. 13. A den af Kongl. Maj :t bestämda lånesumman
beräknas de första tre åren från första lyftningsdagen
icke någon ränta.
Under näst derpå följande tre år erlägges icke
någon ränta eller kapitalafbetalning å lånet, men för
dessa tre år beräknas å lyftade belopp tre och sex
tiondedels procent årlig ränta, hvilken vid tidsperiodens
slut lägges till den beviljade lånesumman. Å
det sålunda uppkommande beloppet erlägges från och
med sjunde året efter första lyftningsdagen till dess
lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af sex procent,
deraf såsom ränta räknas tre och sex tiondedels procent
å det oguldna kapitalbeloppet.
Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman
fördeladt och i i jordebok antecknadt, eger jordegare,
som sådant önskar, att, oberoende af det här
ofvan stadgade återbetalningssätt, när som helst under
lånetiden, sex månader efter hos statskontoret gjord
uppsägning, inbetala hela det på hans hemman belöpande
skuldbelopp, jemte all derå upplupen ogulden
ränta.
Mom. 14. I afseende på sättet och ansvarigheten
för de i nästförestående moment omförmälda
inbetalningars verkställande böra ofvan åberopade
kong!, kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3
november 1848 lända till efterrättelse.
Mom. 15. Alla kostnader af hvad namn de vara
må, som i följd af erhållna lån föranledts för statsBih.
till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 53 Höft. 8
58 Statsutskott ets Utlåtande N:o 88.
kontoret, skola utan undantag bestridas eller godtgöra
af låntagaren.
Mom. 16. Intressenter i företag, hvartill lån från
fonden erhållits, åligger att, vid afslutandet af kontrakt
om arbetets utförande, öfverlemna till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, för att i dess arkiv förvaras,
bestyrkt kopia af de gillade ritningarna för arbetet,
äfvensom bestyrkta afskrifter af dertill hörande godkända
betänkande och kostnadsförslag.
Stockholm den 11 maj 1901.
På statsutskottets vägnar.
HUGO TAMM.
Reservation
af herrar 11. P. P. Tamm och P. Pehrson, hvilka ansett, att
utskottets yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:
»Utskottet anser visserligen, att företag, som afse vattenledning
och afdikning för förbättring af jord, äro af den allmänna betydelse för
landet, att de böra af staten befrämjas; och i sådant afseende finner
utskottet understöd utöfver hvad redan är medgifvet lämpligen böra af
statsmedel beredas, vare sig detta sker genom anslag för bidrag till
uppgörande af arbetsplaner och kostnadsberäkningar eller genom lån
mot lag ränta eller genom bådadera sätten. I dessa fall är endast att
afgöra, i huru hög grad staten bör hjelpande träda emellan.
Men större försigtighet torde höra iakttagas, när, såsom Kongl.
Maj :t föreslår, understödet skall bestå i ökad lånemöjlighet. Denna
försigtighet är nödvändig ej blott med afseende å den enskilde låntagaren,
hvilken lätt lockas in i företag, som för honom kunna blifva
ödesdigra, utan äfven med hänsyn till fastighetskrediten inom landet,
ty åt dessa lån är eu tyst förmånsrätt i fastigheten förbehållen, på
Statsutskottets Utlåtande, N:o 88.
59
grund hvaraf de få rätt framför hypotekslån och andra inteckningar,
hvilkas rätt och säkerhet sålunda kunna tänkas blifva kränkta och försvagade.
Visserligen finnes en sådan tyst förmånsrätt redan för närvarande
stadgad och är således icke en nyhet; men härvid är att märka,
att då den år 1883 infördes för lån från odlin^slånefonden, väckte den
sä stora betänkligheter, att dåvarande chefen för justitiedepartementet
till statsrådsprotokollet reserverade sig deremot, och att hela frågan var
nära att falla i Riksdagen på grund af dessa betänkligheter.
Betänkligheterna måste emellertid nu så mycket mer framträda i
afseende å Kongl. Maj:ts föreliggande förslag, som detsamma genom
annuiteternas minskande innebär en förlängning i lånetiden.
I sitt till statsrådsprotokollet i förevarande ärende afgifva yttrande
har departementschefen framhållit, att det är af synnerlig vigt, att
möjlighet finnes till en kombination af lån från odlingslån efonden och
anslag från frostminskningsfonden, samt uttalat den mening, att intagandet
bland vilkoren för lån från förstnämnda fond af en förklaring
i fråga om möjligheten af en sådan kombination icke är af behof påkalladt.
Enligt hvad af statsrådsprotokollet framgår, har emellertid i
detta ämne dels väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förmält, att hinder
för bifall till ansökningar om odlingslån och frostminskningsanslag för
utförande af eu och samma arbetsplan mötte i vissa af de för de särskilda
fonderna gällande bestämmelserna, dels landtbruksstyrelsen förklarat
sig anse, att sådana omständigheter förelåge, att i sammanhang
med fastställande af nya vilkor för erhållande af lån från odlingslånefonden
ett förklarande i någon form borde gifvas, att hinder icke mötte
för beviljandet af såväl lån som anslag till samma företag. — Med
afseende å hvad bemälda myndigheter sålunda anfört, finner utskottet,
att vid fråga om ändring i vilkoren och bestämmelserna för odlingslån
bör tagas i öfvervägande, huruvida icke stadganden i nu angifna ämne
borde bland desamma intagas.
Äfven i ett annat afseende har utskottet funnit eu förändring i
vilkoren för lån från odlingslånefonden böra sammanbindas med ändrade
bestämmelser inom annat lagstiftningsområde. På sätt af departementschefen
meddelats, hafva svårigheter med afseende å dessa lån uppkommit
i följd af bristande öfverensstämmelse mellan vissa paragrafer i
dikningslagen och do för fonden gällande vilkor; men har departementschefen
i afseende härå ondast förklarat, att departementschefen ansåge,
att vid slutbehandlingen af förevarande ärende, sa vidt jordbruksdepartementet
anginge, borde tagas i öfvervägande, huruvida icke handlingarna
i detsamma borde till justitiedepartementet öfverlemnas för den vidare
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 88.
behandling, hvartill anledning kunde förefinnas. — Utskottet har emellertid
trott det vara ändamålsenliga st, att dessa frågor varda i ett sammanhang
behandlade och afgärda.
Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt och då ett uppskof
med förevarande ärendes afgörande icke synes medföra afsevärda olägenheter,
helst i statsrådsprotokollet väl visats, att anlitande af lån från
ifrågavarande fond under senare åren minskats, men icke ådagalagts,
att odlingsföretagen inom landet i samma mån aftagit, anser utskottet
sig nu icke böra förorda det föreliggande förslaget, utan hemställer,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
må af Riksdagen bifallas.»
Herr friherre J. T. Gripenstedt har begärt få anteckuadt, att han
icke deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.