Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

9

ST:o 72.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1901 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Majds proposition angående
anslag till bekostande af en undersökning
rörande de sinnessjuke i riket.

(2:a U. A.)

Uti en den 8 sistlidne mars aflåten proposition (n:o 58) har Kongl.
Maj:t, med åberopande af propositionen bifogadt utdrag af protokollet öfver
civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att å extra stat för år
1902 bevilja ett anslag af 80,000 kronor att redan under innevarande
år, i mån af behof, användas för verkställande af den utaf Riksdagen i
skrifvelse den 14 maj 1900 begärda undersökning i syfte att utröna hela
antalet af sinnessjuke i riket och, så tillförlitligt som möjligt, huru stor
del af dem kunde anses vara i behof af vård å anstalt för sinnessjuke.

Till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen erinrat,
hurusom vid 1900 års riksdag uti en inom Första Kammaren väckt motion
hemställan gjorts derom, att, enär statens anstalter för vårdande af sinnessjuke
icke lemnade plats för alla dem, som vore berättigade till vård å
dessa anstalter, Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
uppgörande och framläggande för Riksdagen af fullständig plan för att
åt de sinnessjuke måtte beredas behörig v&Ai.

Statsutskottet, som förutsatte, att denna angelägenhet fortfarande
såsom förut komrne att vara föremål för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet,
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 39 Haft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande Jf.:o 72.

hade icke ansett, att för närvarande något Riksdagens uttalande i ämnet
vore af nöden; inen vid frågans företagande till behandling inom kainrarne
hade Första Kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen, och Andra
Kammaren för sin del, med anledning af densamma, beslutit, att Riksdagen
skulle i skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta
verkställa en särskildt anordnad sakkunnig undersökning i syfte att utröna
hela antalet af sinnessjuke i vårt land och så tillförlitligt som möjligt, huru
stor del af dem finge anses vara i behof af vård å anstalt för sinnessjuke,
samt för Riksdagen framlägga undersökningens resultat.

Då första åtgärden för att fullständig plan för beredande af behöflig
vård åt de sinnessjuke måtte kunna, på sätt Första Kammaren beslutit,
uppgöras och framläggas otvifvelaktigt torde bestå i åstadkommande af
sådan utredning, som af Andra Kammaren åsyftas, och å andra sidan
det med Andra Kammarens beslut torde vara förenligt, att Riksdagen
hos Kongl. Maj:t anhölle om sådana åtgärders vidtagande, hvartill den
af kammaren beslutade utredningen kunde föranleda, hade statsutskottet,
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut hemstält, att kamrarne,
hvardera med'' frånträdande af sitt i ämnet fattade beslut, måtte besluta,
att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta verkställa en särskildt anordnad sakkunnig undersökning
i syfte att utröna hela antalet af sinnessjuke i vårt land och, så tillförlitligt,
som möjligt, huru stor del af dem finge anses vara i behof af
vård å anstalt för sinnessjuke, samt derefter för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Sedan båda kamrarne bifallit denna statsutskottets hemställan, hade
Riksdagen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 maj 1900 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel (puoktll2:o)
gjort framställning i enlighet härmed.

Genom bref den 1 juni 1900 hade Kongl. Maj:t anbefalt medicinalstyrelsen
att inkomma med förslag, huru eu sådan undersökning, som
Riksdagen begär, borde verkställas:

Till fullgörande af denna befallning hade medicinalstyrelsen uti utlåtande
af den 31 december 1900 anfört:

»Syftet med den af Riksdagen begärda undersökningen är att få utrönt,
dels huru stort hela antalet sinnessjuke här i landet är, dels huru många
af de sinnessjuke, som äro i •behof af anstaltsvärd.

Beträffande först antalet sinnessjuke, meddelas deröfver årligen en
uppgift i den underdåniga berättelse, som medicinalstyrelsen, i egenskap

Statsutskottets Utlåtande Åt-o 7%.

11

af öfverstyrelse öfver hospitalen, har att afgifva. Uppgiften (tab. 20)
grundar sig på förteckningar, hvilka det enligt § 61 af nådiga stadgan
angående sinnessjuke den 2 november 18S3 åligger samtliga kyrkoherdar
att före utgången af januari månad hvarje år öfversända till vederbörande
provinsial-, distrikts- (=extra provinsial-) eller stadsläkare, oöh öfver hvilka
dessa läkare ega att insända sammandrag med sina årliga embetsberättelser
till medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har vid flera tillfällen haft anledning beklaga
ofullständigheten af dessa uppgifter. Ett bevis på deras otillförlitlighet
lemna redan följande siffror. Den 1 januari 1898 qvarlågo på ståtens
anstalter för sinnessjuke 4,241 patienter, hvilken siffra är att anse som
fullkomligt exakt. Enligt de från presterskapet i januari månad samma
år till tjensteläkarne inkomna uppgifterna åter skulle allenast 3,339 sinnessjuke
vårdas på hospital eller asyler. Skilnaden mellan de båda uppgifterna,
hvilka borde med hvarandra öfverensstämma, är således 902.
Om felaktigheten uti hela den på presterskapets uppgifter till läkarne
grundade summan öfver de sinnessjuke i riket år 1898 — 9,546 — Vore
lika stor som felet i uppgiften rörande de på statens anstalter intagna,
skulle hela antalet sinnessjuke i riket år 1898 i stället vara 12,125. Men
då det lärer kunna tagas för afgjordt, att det är förenadt med långt
mindre svårigheter för presterskapet att hålla räkning på församlingarnas
på hospital intagna medlemmar än på sinnessjuke i hemmen och eljest
hos enskilda vårdare, så synes det sannolikt, att de sinnessjukes antal är
ännu större. I sin berättelse till medicinalstyrelsen öfver sin verksamhet
såsom öfverinspektor för sinnessjukvården i riket maj 1899—april 1900
har professoren T. Nerander uttaladt den förmodan, att de sinnessjuke i
Sverige skulle uppgå till vid pass 25,000 eller 5 °/00 a^ befolkningen.
Äfven om denna siffra är att anse som en maximisiffra, så tyder äfven den
i sin mån på ofullständigheten i de Uppgifter, hvilka hittills stått till buds.

För att emellertid kunna något bättre bedöma de från presterskapet
inflytande uppgifterna, har medicinalstyrelsen från ett antal provinsial-,
extra provinsial- och stadsläkare på skilda orter infordrat presterskapets
originaluppgifter öfver sinnessjuke och idioter för år 1900, hvilka sedan
blifvit, i tabellarisk form sammanstälda och här bifogas (bilaga till statsrådsprotokollet).
Förteckningarna upptaga genomgående ett mindre antal
sinnessjuka från städer än från landsbygden. I medeltal för sju större
och mindre städer har sålunda antecknats 1 sinnessjuk på 812 invånare.
I sex provinsialläkaredistrikt samt 1 extra provinsialläkaredistrikt (Lysekil),

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

som dock synes närmast jemförligt med en stad, har upptagits en sinnessjuk
på 554 invånare. — Intet skäl finnes för det antagandet, att sinnessjukdomarne
skulle vara sällsyntare i städerna än å landsbygden, snarare
tvärtom. Denna jemförelse lemnar således ett nytt bevis för uppgifternas
©tillförlitlighet.

Då numera på statens sinnessjuk vårdanstalter finnes vid pass en plats
för hvarje 1,000-tal af rikets invånare, skulle man från Göteborg med

126.000 invånare vänta 126 vårdade på hospital eller asyl, men uppgiften
vet endast af 28. På samma sätt kunde för Malmö väntas 43 på
hospital intagna, men i uppgiften återfinnas allenast 9, under det att
Norrköping med 40,000 invånare har 44 patienter på hospital och Luleå
med 9,000 invånare har 7 af sina sinnessjuke på hospital. Göteborg och
Malmö hafva visserligen ett stort antal sinnessjuke inhysta på fattighus och
synas sjelfva fått draga försorg om en relativt mycket större del af sina
sjuka än till exempel Norrköping, men utan tvifvel beror en del af ojemnheterna
på felaktiga uppgifter. — Uti de 7 provinsialläkaredistrikten med

115.000 invånare skulle man vänta 115 på hospital vårdade, men finner
i uppgifterna allenast 76.

Ett närmare studium af ifrågavarande uppgifter är således egnadt
att stadfästa styrelsen i öfvertygelsen om deras mindre tillförlitliga beskaffenhet.

En alldeles särskild ställning intaga uppgifterna från hufvudstaden.
De meddela nemligen upplysning allenast om de mot afgift af staden på
hospitalen intagna samt de på stadens egen asyl för sinnessjuka vårdade,
men innehålla ingen som helst uppgift öfver de i enskild vård varande.
För sin underlåtenhet att till vederbörande läkare lemna dylika uppgifter
hafva flere af kyrkoherdarne i Stockholm anfört omöjligheten att från de
folkrika församlingarnas invånare erhålla de nödiga primäruppgifterna.
De få kyrkoherdar i hufvudstaden, hvilka pläga aflemna uppgifter, upptaga
på sina listor ett så obetydligt antal personer, att det för enhvar
med förhållandena något så när bekant omedelbart är tydligt, att ett långt
större antal sinnessjuka måste finnas, angående hvilket uppgifter icke varit
tillgängliga.

Då stora utsigter icke finnas, att de på grund af föreskriften i nådiga
stadgan angående sinnessjuke inflytande uppgifterna om de sinnessjuke i
riket framdeles skola blifva fullständigare, än de hittills visat sig vara,
synes det nödvändigt att hemta uppgifter från annat håll. I sådant afseende
har man då att vända sig till det material, som insamlas vid de

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

13

hvart tionde år återkommande folkräkningarna, och en alldeles särskild
anledning att nu söka begagna detta material gifver den omständigheten,
att folkräkning skall ega rum vid årsskiftet 1900—1901. Vid folkräkningen
skall rörande hvarje invånare i riket lemnas uppgift angående möjligen
befintligt »lyte», hvartill enligt gällande bestämmelser äfven hör
sinnessjukdom och idioti. Icke heller dessa uppgifter kunna antagas vara
alldeles fullständiga. Äfven enligt alla föregående folkräkningar utom
den sista skulle exempelvis antalet sinnessjuke vara mindre bland städernas
än bland landsbygdens invånare, hvilket, såsom ofvan erinrats, sannolikt
icke i verkligheten är fallet; men fullständigare och pålitligare uppgifter
lära för närvarande icke kunna erhållas.

Vid folkräkningen den 31 december 1890 uppgåfvos de sinnessjuke
i riket till antalet vara 8,703 och idioterna 7,619. Summan af båda
kategorierna belöpte sig således till 16,322. Enligt de i nästföljande januari
månad (1891) från presterskapet till tjensteläkarne ingångna uppgifterna
uppgingo sinnessjuke och idioter i riket till respektive 7,678 och
6,192, tillsammans 13,870. Sistnämnda siffror understego således folkräkningssiffrorna
med respektive 1,025, 1,427 och 2,452, hvaraf framgår, att
de senare måste vara fullständigare och således att uti ifrågavarande hänseende
föredraga.

Folkräkningsuppgifterna för den 31 december 1900 börja, enligt hvad
medicinalstyrelsen inhemtat, inflyta till statistiska centralbyrån i februari
månad, i form af utdrag ur försainlingsböckerna, med undantag af materialet
från hufvudstaden, hvilket i form af så kallade rotelistor utarbetas
af rotemännen i Stockholm; dessa listor kunna väntas inkomma till statistiska
centralbyrån först mot slutet af april månad.

Uti statistiska centralbyrån sker bearbetningen af lytesuppgifterna
senare än af flertalet andra uppgifter. Efter folkräkningen 1890 offentliggjordes
sålunda siffrorna beträffande de sinnessjuke först år 1895 i tredje
afdelningen af redogörelsen för folkräkningen. För nu ifrågavarande ändamål
torde ett sådant dröjsmål icke vara lämpligt. Det kunde också
undgås, om Eders Kongl. Maj:t förordnade om en särskild bearbetning af
uppgifterna rörande sinnessjuke, för hvilket ändamål folkräkningsinaterialet
under månaderna mars—juni detta år torde, utan väsentlig olägenhet för
statistiska centralbyråns egna arbeten, kunna få användas

Gälde det en blott räkning af antalet sinnessjuke, kunde arbetet blifva
enkelt nog, men då den af Riksdagen åsyftade undersökningen äfven går
ut på att bereda kännedom om antalet sinnessjuke, som äro i behof af

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

anstaltsvård, och en sådan kunskap icke kan erhållas med mindre de sjuke
äro kända till namn och hemvist med mera, så är det nödigt att ur församlingsbokutdragen
respektive rotelistorna från Stockholm göra fullständiga
utdrag beträffande hvarje sinnessjuks namn, bostad, yrke, födelseår
(och -ort) och civilstånd.

Alldenstund mången idiot äfven är att anse som sinnessjuk och presterskapets
eller rotemännens uppgifter ofta torde vara otillförlitliga i
fråga om skilnaden mellan sinnessjuka och idioter, synes det vara af ej
mindre vigt att erhålla kännedom om antalet idioter och om dem bland
idioterna, som äro i behof af anstaltsvård, än att anskaffa motsvarande
uppgifter rörande de i trängre bemärkelse sinnessjuke. Medicinalstyrelsen
är derför af den mening, att utdragen ur folkräkningsuppgifterna för att
blifva fullt tillfredsställande borde omfatta äfven idioter.

Enligt gjord uppskattning borde på sådant sätt anordnade utdrag ur
folkräkningsuppgifterna af tvenne lämpliga personer med lätthet kunna
utförag under loppet af ofvannämnda månader, mars—juni 1901. Kostnaden
derför kan väl icke på förhand med säkerhet uppgifvas men torde
icke komma att öfverstiga 3,000 kronor, inberäknadt nödiga blanketter
med mera. Arbetet torde, med afseende fäst på det bruk, som skulle
göras af det samlade materialet, böra ordnas af medicinalstyrelsen i samråd
med statistiska centralbyrån.

Genom andra delen af den ifrågasatta undersökningen afses att få
utrönt, huru många sinnessjuke, som äro i behof af anstaltsvård. Att en
dylik undersökning, för att hafva något värde, måste utföras af läkare,
synes medicinalstyrelsen påtagligt, liksom att den med största sakkunskap
skulle verkställas af specielt utbildade psykiatri^. Att undersökningen
skulle utföras af specialister anser sig medicinalstyrelsen dock icke kunna
ifrågasätta. Antagas de sinnessjuke utom anstalterna till 10,000, af hvilka
i enlighet med proportionen vid senaste folkräkningen omkring 2,000 tillhöra
städerna, skulle 8,000 vara att undersöka på landsbygden. Om 5
sjuka i medeltal kunde besökas på en dag, skulle 1,600 dagar åtgå för
hela undersökningen. Fem personer skulle således hafva dermed full sysselsättning
under nära ett år. Koinme dertill idioterna och de sinnessjuke i
städerna, erfordrades än längre tid. Att under så lång tid undvara ett så
stort antal af läkare vid rikets hospital — och andra specialister lära ej
finnas att anlita — skulle medföra stora olägenheter för sjukvården der,
äfven om läkarne sjelfva vore villige åtaga sig ett dylikt uppdrag, hvilket

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

15

torde vara mera än tvifvelaktigt. Medicinalstyrelsen anser derför, att uppdraget
borde anförtros åt provinsial- och extra provinsial- samt stads- och
stadsdistriktsläkare, en hvar för sitt distrikt.

I öfverensstämmelse härmed borde, enligt hvad här ofvan sagts, de
ur folkräkningsuppgifterna gjorda utdragen rörande sinnessjuke och idioter
ordnas på särskilda listor efter läkaredistrikt och, i mån som de blefvo
färdiga, i hufvud- eller afskrift meddelas respektive läkare för de åtgärder,
som derefter på dem berodde.

Beträffande dessa åtgärder föreställer sig medicinalstyrelsen att i hufvudsak
samma tillvägagångssätt borde tillämpas, som af medicinalstyrelsen
föreslagits i fråga om årliga resor för tillsyn öfver sinnessjukes och idioters
vård uti det underdåniga betänkande, styrelsen den 30 december 1898
afgifvit angående förslag till ny stadga för sinnessjuke (§ 70 af medicinalstyrelsens
förslag). Sålunda skulle de på landet anstälda läkarne uppgöra
och underställa Eders Kongl. Maj:ts respektive befallningshafvandes godkännande
reseplaner för besök hos dem bland de förtecknade sinnessjuke
och idioterna, om hvilka de icke förut hade tillförlitlig kännedom. Sedan
reseplanerna blifvit godkända, skulle besöken företagas under loppet af
sommaren och hösten 1901. För de i städerna befintliga sinnessjuke behöfdes
gifvetvis inga dylika reseplaner, utan besöken hos de sjuke kunde
börja omedelbart efter sedan läkarne mottagit utdragen ur folkräkningsuppgifterna.
Måhända behöfde dessa sistnämnda, med hänsyn till de täta
flyttningarna i de större städerna, underkastas förnyad granskning i pastorsexpeditionerna
samt af rotemännen i Stockholm, omedelbart innan läkarebesöken
togo sin början. Sannolikt skulle det möta svårigheter för läkarne
att vinna tillträde till alla sjuke. Erfarenheter från tiden för nu gällande
hospitalsstadgas tillkomst, hvarigenom det först ålades tjensteläkarne att
skaffa sig närmare kännedom om de sinnessjuke, visa, huruledes de anhöriga
till mången sådan sjuk hysa stor betänklighet vid att oroa den
sjuke genom undersökning af en för honom okänd läkare. Då det emellertid
torde få antagas, att sådana sjuke i regeln icke äro i behof af anstaltsvård,
så torde undersökning af dem kunna uraktlåtas, om icke särskilda
förhållanden synas påkalla undersökningen, i hvilket fall den, äfven
med obehag för läkaren, torde böra utföras. Under pågående resor och
besök hos sinnessjuke skulle läkaren antagligen erhålla kännedom äfven
om sjuka, som icke funnos på listorna upptagna. Äfven hos sådana skulle
de då ega att göra besök.

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

Till ledning för undersökningarna synas särskilda föreskrifter böra af
medicinalstyrelsen meddelas.

Sedan läkarne sålunda förskaffat sig kännedom, för så vidt sådan
kunde erhållas, om sinnessjuke och idioter i de olika läkaredistrikten,
skulle de på förteckningarna införa anteckningar om hvar och en af dem,
innefattande läkarens åsigt om de sjukes behof af anstaltsvård, och derefter
återsända listorna till medicinalstyrelsen.

På detta sätt skulle material kunna erhållas för den undersökning
Riksdagen åsyftat, äfven i fråga om huru stor del af de sinnessjuke i landet,
som kan anses vara i behof af vård å anstalt, och det återstode då
endast materialets bearbetning, som, med anlitande af person med nödig
vana vid dylika arbeten, torde kunna på några månaders tid utföras.

Kostnaderna för undersökningen af de sjuke beräknades af i nåder
utsedde komiterade för omarbetning af stadgan angående sinnessjuke i
deras betänkande den 29 februari 1896 till i medeltal 12 kronor för
hvarje på landsbygden besökt sinnessjuk, och mot denna beräkning har
medicinalstyrelsen intet att erinra. Om dessa sjuke i enlighet med först
gjorda antagande beräknas vara högst 8,000, skulle kostnaden för deras
undersökning således uppgå till 96,000 kronor. Tillkomma lika många
idioter, fördubblas kostnaden. Undersökningen af vid pass 2,000 sinnessjuke
och 1,000 idioter i städerna torde kunna utföras för högst 8 kronor
för hvarje, således 9,000 kronor, hvartill komme kostnaden för materialets
bearbetning. Hela undersökningen i denna del skulle således
kräfva en utgift för statsverket af i rundt tal 200,000 kronor.

Vid denna beräkning har emellertid hänsyn icke tagits till de sinnessjuke,
som redan på förhand vore för läkarne bekanta och således icke
behöfva besökas, ej heller till de sinnessjuke i städerna, som vårdas på
fattigvårdsanstalter och derför måste anses vara för vederbörande stadsläkare
antingen kända eller relativt lätta att vinna kännedom om. I huru
hög grad dessa omständigheter kunna verka till minskning i undersökningskostnaden
kan emellertid icke på förhand afgöras, men med säkerhet
torde dock kunna antagas, att minskningen i kostnad af denna anledning
skall fullt motväga oförutsedda omkostnader, hvadan den angifna summan,

200,000 kronor, torde kunna anses såsom för ändamålet fullt tillräcklig.

Det förslag medicinalstyrelsen med anledning af den nådiga befallningen
skolat afgifva, innebär sålunda:

l:o) att förteckningar öfver de sinnessjuke och idioterna i riket anskaffas
genom utdrag ur uppgifterna till folkräkningen den 31 december

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

17

1900, sa snart och i den mån som dessa uppgifter till statistiska centralbyrån
inflyta;

2:o) att upplysning om dem bland ofvannämnda sjuka, som äro i
behof af anstaltsvard, införskaffas genom undersökning, hvars utförande
enligt närmare bestämmelser, som medicinalstyrelsen torde böra meddela,
uppdrages åt provinsial- och extra provinsial- samt stads- och stadsdistriktsläkare,
en hvar uti sitt distrikt, och mot ersättning för landsbygden enligt
gällande resereglemente och för städerna och med städer jemförliga
orter enligt bestämmelser, som torde böra särskildt gifvas; och

3:o) att det genom de i l:o omnämnda utdragen ur folkräknings*
uppgifterna och de i 2:o föreslagna undersökningarna insamlade materialet
underkastas särskild bearbetning i ändamål att lemna de åsyftade upplysningarna
angående de sinnessjuke i riket».

Statistiska centralbyrån, som erhållit Kongl. Maj:ts befallning att yttra
sig^i ärendet, hade, enligt hvad af statsrådsprotokollet vidare inhemta^?, uti
utlåtande den 19 sistlidne januari anfört:

För utrönande af hela antalet sinnessjuke och idioter föresloge medicinalstyrelsen,
att styrelsen skulle förskaffa sig nödiga prim är uppgifter
genom att lata under mars—juni månader 1901 göra erforderliga utdrag
ur de till statistiska centralbyrån i början af nämnda år ingående uppgifterna
för 1900 års allmänna folkräkning. Centralbyrån ansåge äfven
lolkräkningsuppgifterna vara det enda möjliga materialet för de nu särskildt
önskade upplysningarna, hvadan embetsverket också tillstyrkte det
af medicinalstyrelsen i detta hänseende föreslagna förfaringssättet, om ock
derigenom nog komme att vållas åtskilliga svårigheter för centralbyrån
vid det samtidigt pågående granskningsarbetet med primäruppgifterna.
Den af medicinalstyrelsen för ifrågavarande arbete beräknade kostnadssumman,
3,000 kronor, syntes böra blifva fullt tillräcklig.

Beträffande andra delen af föreliggande fråga, nemligen utrönandet
af huru manga sinnesjuke vore i behof af anstaltsvård, ansåge medicinalstyrelsen,
att denna undersökning måste verkställas af läkare och att uppdraget
borde anförtros åt provinsial- och extra provinsial- samt stadsoch
stadsdistriktsläkare, eu hvar för sitt distrikt, och beräknade medicinalstyrelsen
kostnaderna härför till 192,000 kronor för landsbygden och

9,000 kronor för städerna, hvartill komme kostnaderna för materialets
bearbetning.

Da de kostnadssummor, som af medicinalstyrelsen ifrågasattes, vore
ganska afsevärda och utan tvifvel långt större, än hvad Riksdagen kunnat

Bill. till Itiksd. Prat. 1901. 4 Sand. 1 Afd. :i9 Ilä fl. H

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

vänta, syntes det böra tagas i öfvervägande, huruvida dessa kunde nedbringas
genom ett något förenkladt förfaringssätt och utan att ändock
hufvudändamålet förfelades. I detta syfte borde man här kunna använda
den s. k. representativa undersökningsmetoden, d. v. s. att man, i stället
för att låta undersökningarna omfatta riket i dess helhet, förläde dessa
endast till vissa områden här och hvar samt läte de sålunda för dessa
områden erhållna resultaten gälla för hela riket. Ett sadant förfaringssätt
kunde visserligen icke gifva den exakta säkerhet i resultatet, som när
undersökningen finge omfatta samtliga områden i riket, men om de spridda
undersökningsområdena utvaldes så, att man der kunde vänta att träffa
medelförhållandena inom orten, sa syntes den af statistiska centralbyrån
ifrågasatta metoden böra gifva ett för ifrågavarande ändamål fullt nöjaktigt
resultat.

Enligt 1901 års statskalender funnes 139 provinsialläkaredistrikt och
148 extra sådana eller tillsammans 287 läkaredistrikt för landet. Om nu
medicinalstyrelsen utvalde ett lämpligt sadant distrikt i hvarje län att
representera hela länets landsbygd, sa borde undersökningsarbetet och kostnaden
härför nedbringas ungefärligen i proportionen 287 : 24 eller 12:1,
samt således kostnaden blifva endast 71S af 192,000 kronor eller omkring

16,000 kronor för landsbygden. Äfven bland städerna kunde man göra
dylikt urval som å landsbygden, men torde man dock, hvad städerna
beträffade, böra låta undersökningen omfatta samtliga dessa, synnerligast
som kunskapen i allmänhet om antalet sinnessjuke och idioter i städerna
syntes vara bristfällig.

Genom remiss hade medicinalstyrelsen, enligt hvad departementschefen
vidare meddelat, anbefalts att till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande med anledning
af hvad statistiska centralbyrån anfört i fråga om sättet för verkställande
af utredning till utrönande af huru många sinnessjuke vore i
behof af anstaltsvård; och hade medicinalstyrelsen uti utlåtande den (i
nästlidne februari med afseende härå anfört :

Den af Riksdagen begärda undersökningen hade antagligen till hufvudändamål
att utgöra utgångspunkt för en fullständig plan för att åt de
sinnessjuke bereda behöflig vård. Denna plan kunde väl antagas komma
att gå ut på utvidgande af befintliga anstalter för sinnessjukes vård och
uppförande af nya, i den mån anslag för dessa ändamål beviljades. Det
störa behofvet af flera platser för sinnessjuke vore redan nu väl kändt;
men en säkrare grund för beräkningen af behofvets storlek skulle vinnas

Statsutskottets Utlåtande N.o 72.

1!)

genom en fullständigare kännedom om det verkliga antalet af anstaltsvard
behöfvande. Den afsedda förenklingen innebure erkännansvärda fördelar
och skulle vara lämplig, om undersökningen endast afsage att anskaffa en
ungefärlig uppskattning af antalet anstaltsvårdsbehöfvande sinnessjuke och
idioter. Då emellertid denna förenkling skulle göra resultatet af undersökningen
mindre exakt, hyste medicinalstyrelsen vissa betänkligheter mot
densamma.

Vid framställning af sitt förslag till utrönande af huru många sinnessjuke
behöfde anstaltsvård, hade medicinalstyrelsen uttalat såsom sin åsigt,
att en undersökning i detta syfte, för att hafva något värde, maste utföras
af läkare och att den med största sakkunskap skulle verkställas af specielt
utbildade psykiatrici. Då likväl provinsial-, extra provinsial-, stads- och
stadsdistriktsläkare föreslagits till utförande af denna undersökning, hade
det skett af praktiska skäl, hvarvid afsetts i första rummet nödvändigheten
af att kunna bringa undersökningen till stånd, om ock resultatet skulle
blifva mindre tillfredsställande, än om härtill användts specielt sakkunnige.
Det kunde således ej förväntas, att de föreslagna undersökningsläkarne
skulle på grund af en kort undersökning i tvifvelaktiga fall alltid kunna
med säkerhet bestämma angående den vård, som den undersökte behöfde.
Det resultat, hvartill hvarje undersökare komme, blefve derför ej fullt
tillförlitligt och beräkningen ur ett sådant tal kunde genom mångfaldigande
af felen äfven leda till en origtig slutsiffra. Läkarnes undersökningsförmåga
och insigt i detta hänseende vore icke heller lika goda, hvarför
beräkningen efter förhållandena inom ett enda distrikt kunde blifva mycket
skiljaktig från den summa, som erhölles genom undersökning af samtliga
distrikten i ett län.

Till dessa orsaker, som gjorde användande af den representativa metoden
osäker, komme äfven sådana omständigheter som den ojemna fördelningen
af de sinnessjuke på olika distrikt, olikheten af läkaredistriktens
storlek och öfriga förhållanden samt det relativt till folkmängden
obetydliga antalet sinnessjuke idioter. Det funnes ej heller någon tillförlitlig
hållpunkt beträffande anstaltsvardsbehöfvande vid valet af det
distrikt, som kunde vara för länet representativt.

Det enligt medicinalstyrelsens mening ej minst vigtiga skälet mot
användande af den representativa undersökningsmetoden vore det, att undersökningen
derigenom ginge miste om den fördel, som vunnes genom
så många läkares resor för ifrågavarande ändamål, hvarvid det kunde
förväntas, att de under den lifligare beröringen med befolkningen finge

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

kännedom om sinnessjuke idioter, som icke funnes upptagna på förteckningarna,
hvilka under resorna således blefve kompletterade.

Den ifrågasatta allmänna undersökningen skulle dessutom bereda de
undersökande läkarne tillfälle att tillse sådana sinnessjuke, som icke befunne
sig å anstalt, och lemna råd för deras vård.

På grund af det anförda och då Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes låta verkställa en särskildt anordnad sakkunnig undersökning i
syfte att utröna hela antalet af sinnessjuke här i landet och, så tillförlitligt
som möjligt, huru stor del af dem finge anses vara i behof af vård
å anstalt för sinnessjuke, kunde medicinalstyrelsen ej finna, att den af
statistiska centralbyrån angifna förenklingen af sättet för ifrågavarande
undersökning uppfylde de anspråk på ett tillförlitligt resultat, som Riksdagen
syntes hafva afsett.

För egen del har departementschefen anfört följande:

Af de utlåtanden, för hvilka departementschefen sålunda redogjort,
framginge, att den af Riksdagen begärda undersökningen skulle, om den
utfördes helt och hållet på det af medicinalstyrelsen föreslagna, omfattande
sättet, medföra en kostnad af ej mindre än omkring 200,000
kronor.

Vid sådant förhållande ansåge departementschefen det böra tagas i
öfvervägande, huruvida icke det af Riksdagen synbarligen afsedda, särdeles
vigtiga ändamålet att erhålla en tillförlitlig utredning, som kunde
läggas till grund för en fullständig plan till fyllande af behofvet af vårdanstalter
för de sinnessjuke inom riket, kunde uppnås genom användande
beträffande förhållandena å landsbygden af den af statistiska centralbyrån
föreslagna s. k. representativa undersökningsmetoden.

Antalet af de sinnessjuke här i landet samt af den del utaf desse, som
behöfde vård å statens sinnessjukanstalter, kunde antagas förnämligast
genom folkmängdens förändring år från år vexla ganska betydligt. Då
en blifvande plan för anordnandet af tillräckligt antal platser å vårdanstalterna
för sinnessjuke gifvetvis icke kunde genomföras på en gång
utan måste för sitt fullbordande kräfva en ganska betydlig tid, ansåge
departementschefen, att det för det ifrågavarande ändamålet icke läge
väsentlig vigt på att erhålla den noggranna kännedom om samtliga de
särskilda fallen af sinnessjukdom inom landet vid en viss tidpunkt, hvilken
blefve den förnämsta vinsten af den vidlyftigare undersökningsmetoden,
utan vore, enligt departementschefens mening, ändamålet vunnet genom erhållande
af en tillförlitlig kunskap om det procenttal dels af rikets invånare,

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

21

som vore sinnessjuke, och dels af de sinnessjuke inom rikets skilda orter,
som erfordrade anstaltsvård. Genom att, vid användandet af det utaf
statistiska centralbyrån föreslagna sättet för verkställande af undersökningen
å landsbygden, det utvaldes lämpliga undersökningsdistrikt, hvilka
med stöd af de gjorda utdragen ur folkräkningsuppgifterna kunde antagas
representera medeltalet af de sinnessjuke inom hvarje län, och inom
hvilka distrikt funnes läkare, hvilkas förmåga tillika lemnade garanti för
undersökningens noggrannhet, borde trygghet vinnas, att de sålunda för
hvarje län erhållna resultaten skulle blifva så exakta, som kunde erfordras.
Dervid borde ej lemnas ur räkningen, att det med all sannolikhet
kunde antagas, att vid en undersökning af samtliga läkaredistrikt, hvilken
icke förrättades af särskilda psykiatrici, de erhållna resultaten icke blefve
lika tillförlitliga i det ena distriktet som i det andra, och att således äfven
vid användandet af den fullständigare metoden fel kunde uppstå.

På grund häraf hölle departementschefen före, att undersökningarna
kunde gifva ett tillräckligt tillförlitligt resultat äfven med användande
beträffande landsbygden af det utaf statistiska centralbyrån föreslagna
representativa sättet.

Medicinalstyrelsen hade ansett att i kostnader för anskaffande af de
erforderliga utdragen ur folkräkningsuppgifterna skulle åtgå 8,000 kronor,
hvilket. belopp statistiska centralbyrån funnit fullt tillräckligt. Undersökningen
å landsbygden enligt den representativa metoden hade af statistiska
centralbyrån beräknats komma att medföra en kostnad af 16,000
kronor; och för städerna hade undersökningskostnaden af medicinalstyrelsen
upptagits till 9,000 kronor, hvilken uppskattning af statistiska
centralbyrån lemnats utan anmärkning. Något kostnadsbelopp för bearbetningen
af det insamlade materialet hade icke uppgifvits, men kunde det,
efter hvad departementschefen inhemtat, antagas, att 2,000 kronor försloge
till kostnaden för detta arbete, som vore afsedt att verkställas af en psykiatriker
och en statistiker med nödigt antal biträden. Undersökningsarbetena,
utförda enligt medicinalstyrelsens hemställan med deri af statistiska
centralbyrån föreslagna modifikation beträffande läkareundersökningen
å landsbygden, kräfde således i sin helhet en kostnad af 30,000 kronor,
hvilket belopp departementschefen ansåge vara för ändamålet
erforderligt.

Med anledning af hvad departementschefen sålunda anfört, hemstälde
departementschefen, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu förevarande
framställning.

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 72.

Då Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1900 anhållit om framläggande
för Riksdagen af förslag till utredning i det syfte, hvarom förmäles
i Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition, anser sig utskottet
icke böra afstyrka bifall till propositionen; och får alltså utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
proposition, må på extra stat för år 1902
bevilja ett anslag af 30,000 kronor, att redan under
innevarande år, i mån af behof, användas för verkställande
af den utaf Riksdagen i skrifvelse den 14 maj
1900 begärda undersökningen i syfte att utröna hela
antalet af sinnessjuka i riket och, så tillförlitligt som
möjligt, huru stor del af dem må anses vara i behof
af vård å anstalt för sinnessjuke.

Stockholm den 26 april 1901.

På statsutskottets vägnar:
P. PEHRSON.