Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

1

X:o 71.

Ank. till Riksdagens kansli den 26 april 1901 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
anslag till beredande åt lappar inom EnonteJas
socken af Norrbottens län af eftergift i viss
dem åliggande ersättningsskyldighet.

(2:a U. A.)

Uti en den 8 sistlidne mars aflåten proposition, (n:o 42,) har Kongl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att på
extra stat för år 1 902 bevilja ett anslag af 7,500 kronor, att efter Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län bepröfvande användas till
beredande, i mån af behof, af eftergift i den lappar inom Enontekis socken
åliggande skyldighet att återgälda af statsmedel före år 1896 förskjutna
ersättningar för skador, som af renar förorsakats å de bofastes egor inom
Norge.

Chefen för civildepartementet har till statsrådsprotokollet erinrat om
följande förhållanden:

Enligt förordningen rörande de lappar, som med renar flyttade emellan
de förenade konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni 1883 skulle i
allmänhet skada, som af renar gjordes å de bofaste tillhöriga egor, ersättas
Bill. till Riksd. Prot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 39 Häft. (N:is 71—73). 1

Statsutskottets tillitande N:0 TI.

2

af den eller dem, genom hvilkas renar skadan blifvit förorsakad, eller,
derest utredning derom ej kunde åstadkommas, af de lappar, hvilka vid
tiden för skadans föröfvande uppehållit sig i distriktet (§ 9). Sedan skyldigheten
att ersätta sådan skada blifvit genom dom eller förlikning faststäld,
utbetalades ersättningsbeloppet förskottsvis af vederbörande landshöfding
eller amtman i det rike, der skadan skett, hvarefter, så vidt betalningsskyldighet
ålagts undersåte i det andra riket, förskottet skulle genom vederbörande
landshöfding eller amtman i detta rike af allmänna medel återgäldas.
Sålunda utgifvet förskott kunde hos den betalningsskyldige indrifvas
på enahanda sätt, som vore bestämdt i fråga om skatter (§ 22).

Uti en till Kongl. Maj:t år ] 895 itigifven ansökning hade lapparne
i Jukkasjärvi socken af Norrbottens län anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes
efterskänka hvad af statsmedel uti ifrågavarande afseende för dem förskjutits
antingen helt och hållet eller till så stor del deraf, som efter
omständigheterna kunde anses vara med billighet öfverensstämmande.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som anbefalts att
häröfver afgifva yttrande, hade i utlåtande af den 29 februari 1896 meddelat,
att svårighet jemväl mött att hos lapparne inom Enontekis lappmark
utfå de ansenliga ersättningsbelopp af ifrågavarande art, hvilka desse
hade att utgifva, hvarför Kongl Maj:ts befallningshafvande dels från länsmännen
i de båda nämnda lappmarksdistrikten infordrat redogörelser för
de åtgärder, som vidtagits för uttagande af utestående ersättningsbelopp,
äfvensom yttrande angående fortsatt indrifvande af dessa medel, dels ock
åt lappfogden inom länet uppdragit att i samråd med ofvannämnde länsmän
jemte tillkallade lappförmän eller ordningsmän eller nämndemän af
lappallmogen söka Utreda, huruvida någon eftergift i afseende å återbetalningen
af det utestående skadeersättningsbeloppet kundé vara af omständigheterna
påkallad, samt i sådan händelse afgifva förslag, hvilka bland
lapparne dylik eftergift med hänsyn till deras ekonomiska ställning kunde
anses böra medgifvas, äfvensom angående i hvilken mån eftergift kunde
höra ega rum.

Den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande föranstaltade utredningen
hade verkstälts och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sitt förberörd
ä utlåtande, med stöd af hvad dervid Upplysts, yttrat beträffande förhållandena
inom Enontekis:

Af svenska staten förskjutna, då ännu utestående skadeersättningar
af ifrågavarande art uppginge till ett sammanlagdt belopp af 22,338
kronor 84 Öre, hvaraf det tillhörde lappar inom Enontekis att ansvara

Statsutskottets Utlåtande N:o 71,

3

för 15,689 kronor 60 öre. Det vid 1894 års slut utestående motsvarande
beloppet utgjorde 18,784 kronor 85 öre. Enligt hvad Kongl. Maj:ts
befallningshafvande af länsmännens och lappfogdens yttrande inhemtat,
hade lapparne, ehuru de hyst den uppfattningen, att de ständigt till deras
nackdel afgjorda skadeersättningsanspråken varit öfverdrifvet höga och
stundom helt och hållet obefogade, likväl i allmänhet sökt, så långt i deras
förmåga stått, genom mindre afbetalningar å olika tider eller genom upplåning
af penningar återgälda de af staten förskjutna beloppen. Endast
ett fåtal hade dock varit i stånd att betala hela sin skuld, och för de
flesta hade denna ökats genom de årligen återkommande ersättningskrafven.
Under vintern 1893-^-1894, den för lapparne svåraste i mannaminne, då
snötäcket efter ihållande töväder och omedelbart derpå följande stark kyla
förvandlats till en ogenomtränglig isskorpa, hvarigenom renlafven blitvit
oåtkomlig, hade alla årskalfvar samt hälften af de vuxna renarne dött
och de qvarlefvande ej kunnat sammanhållas utan spridt sig åt alla håll
för att söka sig föda. Flere bland de mindre bemedlade lapparne hade
på detta sätt förlorat all sin egendom. Då intet funnes hos dessa att taga,
vore det uppenbart, att å dem belöpande andelar i ersättningsbeloppen
måste afskrifvas. Men bland de öfriga lapparne funnes inånga, hvilka
skulle bringas till armod genom tvångsåtgärder för restbeloppens indrifvande.
Lapparnes utarmande skulle derjemte i hög grad menligt återverka
på socknarnes ekonomi, enär lapparne, enligt öfverenskommelse,
sedan lång tid tillbaka i väsentlig mån bidroge till kommunal utgifterna
inom dessa socknar, der utskylderna, särskild^ till den för lapparne och
de bofaste gemensamma fattigvården, vore ytterst betungande. På grund
af hvad sålunda andragits syntes en eftergift i afseende å återbetalningen
af de utestående ersättningsbeloppen med nödvändighet vara af förhållandena
påkallad, hvaremot någon tvekan kunde råda, i hvilken mån en dylik
eftergift borde ega ruin. I detta afseende hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansett det hvarken nödigt eller nyttigt, att det af statsverket
förskjutna utestående beloppet i dess helhet atkortades, enär åtskilliga bland
de betalningsskyldige lapparne fortfarande vore i den ställning, att de
kunde betala på dem belöpande andelar, samt det för öfrigt kunde befaras,
att lapparne, i förhoppning att jemväl framgent erhålla eftergift af
ersättningar för de skador deras renar orsakade, skulle göra sig skyldiga
till liknöjdhet och försumlighet vid bevakningen af sina hjordar. I det
från lappfogden inkomna afkortningsförslaget hade hemstälts, att åt de vid
1894 års slut utestående ersättningsbeloppen tillhopa 7,257 kronor 47 öre

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

måtte eftergifvas, och skulle härvid tillgodokomma lappar inom Enontekis
3,848 kronor 23 öre. Då detta förslag, enligt hvad lappfogden meddelat,
uppgjorts med största hänsyn till hvars och ens afbetalningsförmåga, hade
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig böra tillstyrka bifall till hvad
lappfogden sålunda föreslagit.

Enligt ofvan omförmälda af lappfogden i samråd med vederbörande
kyrkoherdar och länsmän äfvensom ordningsmän, förmän och nämndemän
bland lappallmogen uppgjorda afkortningsförslag skulle inom Enontekis
socken eftergift meddelas 118 personer med belopp vexlande mellan 51
öre och 150 kronor.

Sedan statskontoret uti infordradt utlåtande, under hufvudsakligt instämmande
med Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hemstält, att Kong].
Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition om beviljande för ifrågavarande
ändamål af ett anslag till afrundadt belopp af högst 7,300 kronor,
hade dåvarande chefen för civildepartementet inför Kongl. Maj:t anmält
ärendet den 17 april 1896 och dervid yttrat:

Då af hvad i ärendet förekommit enligt departementschefens mening
framginge, att lapparne, hvilkas existensvilkor under de senaste åren till
följd af ogynsamma väderleksförhållanden varit synnerligen svåra, icke
kunde till fullo gälda ifrågavarande ersättningsbelopp utan att en stor del
af dem bringades till fullständigt armod, syntes statens mellankomst vara
nödig för att befria dem, i mån af behof, från skyldigheten att återgälda
nämnda belopp; och som Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett sig kunna
biträda det af lappfogden uppgjorda afkortningsförslaget såsom upprättadt
med noga tagen hänsyn till de ersättningsskyldiges ekonomiska ställning,
ansåge departementschefen samma förslag kunna i hufvudsak följas.

Kongl. Maj:t hade, enligt hvad af statsrådsprotokollet vidare inhemtas,
beslutit att i proposition föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1897
bevilja ett anslag af 7,300 kronor, att användas till beredande åt lappar
inom Jukkasjärvi och Enontekis socknar, hvilka deraf vore i behof, af
eftergift i dem åliggande skyldighet att återgälda af statsmedel förskjutna
ersättningar för skador, som af renar förorsakats å de bofastes egor inom
Norge.

Riksdagen hade beviljat det af Kongl. Maj:t äskade anslaget under
uttalande af den tillförsigt, att eftergift af ifrågavarande, lapparne åliggande
ersättningsskyldighet icke komme att beviljas i andra fall, än der
verkligt behof gjorde det nödvändigt.

Genom bref den 5 juni 1896 hade Kongl. Maj:t bemyndigat sin

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

5

befallningshafvande att, mot redovisningsskyldighet, i statskontoret lyfta
ifrågavarande anslag å 7,300 kronor samt använda beloppet på sätt Riksdagen
medgifvit; och hade statskontoret sedermera till Kongl. Majrts befallningshafvande
utanordnat anslaget med undantag af en ännu i statskontoret
innestående återstod af 85 kronor 23 öre.

Vidare har chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet meddelat,
hurusom lappen Per Gustafsson Blind, å Enontekis lappallmoges
vägnar, uti en till kommunalstämman i Enontekis socken den 15 september
1900 afbiten skrift, som sedermera öfverlemnats till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län, anhållit om kommunalstämmans
yttrande, huruvida icke staten borde, med behjertande af nämnda lappars
nuvarande nödstälda belägenhet, efterskänka en del af de dem ådömda
och af svenska staten förskjutna mycket stora skadeersättningar till bofaste
i Norge, hvilka ersättningar då uppginge till i det allra närmaste
10,000 kronor, förutom hvad lapparne under sistlidne sommar ålagts att
utgifva, hvarvid tillika anförts att, om dessa skadeersättningar indrefves,
följden otvifvelaktigt blefve den, att största delen af socknens lappar skulle
utarmas och falla fattigvården till last; att lapparne icke ansåge sig böra
anhålla om efterskänkande af de ersättningar, som tillkommit från 1896
års ingång, utan af de äldre obetalda skadeersättningar, som qvarstode
från tiden före nämnda år, uppgående till sammanlagdt 8,730 kronor
40 öre; samt att, om deras ansökning beviljades, de kunde hoppas på en
dräglig om ock efter nuvarande förhållanden tarflig utkomst; och hade
kommunalstämman på det varmaste tillstyrkt den föreslagna afskrifningsåtgärden
och såsom skäl derför anfört, att socknens lappallmoge allt sedan
det svåra olycksåret 1893—1894 till den grad försvagats i ekonomiskt
afseende, att de, som ännu vore skattdragande, knappast hade hälften qvar
af den renegendom, som de egt före nämnda olycksår, och de fleste af de
på den tiden mindre renegarne nu nedsjunkit till understödstagare och
fattighjon; samt att, derest nu ifrågavarande återstod af ersättningarna
skulle blifva föremål för indrifning, de nuvarande skattelapparne skulle
icke allenast drabbas af sina egna skadeersättningar utan ock nödgas erlägga
den andel af ersättningarna, som belöpte sig på dem, som nu mera
saknade tillgångar, och följden häraf skulle blifva en ytterligare ökning
af den redan hårdt tryckande fattigvårdstungan.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län hade, enligt hvad
af statsrådsprotokollet inhemtas, med skrifvelse af den 22 sistlidne januari

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

till Kongl. Maj:t öfverlemnat denna framställning jemte af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande infordrade yttranden från lappfogden i länet och krono''
fogden i Torneå fögderi, af hvilka yttranden inhemtades:

att lappfogden anfört, hurusom den minskning i renmängden, som
flere hvarandra följande ogynsamma betesår medfört, jemte de betydande
skadeersättningar af ifrågavarande slag, som äfven efter år 1896 uttagits,
den dryga fattigvårdstungan och ej minst den synnerligen stränga tillämpningen
af den finska gräns6pärrningslagen så försämrat lapparnes i Enom
tekis ställning, att de fleste af dem nu mera måste anses fattiga, i stället
för att allmän välmåga förut bland dem rådt, och att Enontekis lappar
syntes hotas af allmän fattigdom, samt att indrifning af det intill år 1896
uppkomna skadeersättningsbelopp hos de få lappar, som ännu kunde anses
i någon män ega tillgång till dess gäldande, utan tvifvel skulle hafva till
följd hela lappallmogens i socknen utarmande och renmängdens sänkning
till ett minimum; samt

att kronofogden uti sitt den BO december 1900 dagtecknade yttrande
meddelat, att Enontekis lappar på sista åren genom olyckor och andra
vidriga förhållanden så gått tillbaka, att fara vore för handen, att de snart
skulle fullständigt gå under; att olyckorna börjat under vintern 1893—
1894, då i följd af svår »flen» från tidigt på hösten omkring 50,000 större
och mindre renar dött af svält, hvarefter alla kalfvar, som födts på våren,
äfven omkommit i följd deraf att de svaga mödrarna icke kunnat lifnära
dem; att en ytterst sträng tillämpning af den finska gränsafspärrningslagen
verkat derhän, dels att de allra flesta från Norge förut inflyttade betalningskraffiga
lappar nödgats återflytta till Norge, efterlemnande ett stort
antal medellösa, som fallit fattigvården till last, dels att de talrika Köngämälappar,
som sedan gammalt alla vintrar betat sina renar på finskt
område, nödgats uteslutande hålla sig inom Enontekis, hvarigenom renlafmarkerna
blifvit allt för mycket inskränkta för det antal renar, som måste
söka sin föda inom kommunen, så att renlaf ven i det närmaste tagit slut;
att renlafvens successiva minskning efter olycksåret 1895 hufvudsakligen
orsakat, att renskötseln derefter ej kunnat repa sig och antagligen aldrig
kunde komma att göra det, synnerligast som lapparne år från år blefve
mer och mer kringskurna under somrarne i Norge, der man ock med
yttersta stränghet ådömde ersättningarna; att lapparne i Torneå lapp''
marker innevarande vinter å nyo, i följd deraf att alla betesmarker vore
täckta af flen, hade att kämpa emot mycket stora svårigheter, hvilkas
verkningar man icke kunde beräkna förr än tidigast nästa sommar; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o fl.

1

att man dröjt med uttagandet af nu ifrågavarande ersättningar, under förhoppning
att renskötseln skulle gå framåt så pass, att någon del kunde
årligen uttagas utan att förorsaka, att alla lappar och en del bofaste blefve
fattighjon, men att denna förhoppning ej gått i fullbordan.

För egen del hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med åberopande
af hvad som i frågan yttrats af länets lappfogde och kronofogden i Torneå
fögderi, hvilka båda hade en på långvarig erfarenhet grundad kännedom
om lapparnes ställning, anfört, bland annat, att, då de ännu utestående
oguldna skadeersättningsbeloppen uppginge till ej mindre än 9,689 kronor
27 öre, lapparne i Enontekis, med tanke på omöjligheten att utgöra dessa
belopp utan att blifva alldeles utarmade, ansett sin enda räddning vara,
ätt staten trädde hjelpande emellan uti deras betryck; att beloppet af de
ännu utestående skadeersättningar, som tillkommit före år 1896, nu rätteligen
uppginge till 7,566 kronor 40 öre; att frågan om lapparnes försättande
uti en dreglig ekonomisk ställning vore af vigt, icke blott för
dem sjelfva, utan ock för staten, för hvars nordligare trakter deras näring
Vore betydelsefull; samt att denna fråga ock hade en humanitär betydelse,
som ej finge förbises; och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt,
att nyssnämnda belopp 7,566, kronor 40 öre, måtte af staten efterskänkas.

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet jemväl nu infordrats, hade i
sitt utlåtande af den 8 nästlidne februari anfört, att hvad sålunda i ärendet
förekommit enligt statskontorets mening ådagalagt behofvet af att staten
än en gång trädde hjelpande emellan för att lindra Enontekis lappallmoges
betryck. Visserligen afsåge den nu föreslagna eftergiften hela återstående
beloppet af de före 1896 förskjutna skadeersättningarna, men då af vederbörande
lappfogdes och kronofogdes yttranden torde framgå, att de före
nämnda år tillkomna skadeersättningar redan indrifvits i så stor utsträckning,
som ansetts skäligen kunna ega ruin, samt, för den händelse i något
fall den föreslagna eftergiften skulle visa sig obehöflig, pröfningen häraf
torde kunna öfverlemnas åt Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ansåge sig
statskontoret ej böra i annan mån föreslå någon nedsättning i det af
Kongl. Majtts befallningshafvande till efterskänkande föreslagna beloppet,
än att detsamma — helst, Som ofvan vore nämndt, af det år 1896 beviljade
anslaget ännu återstode 85 kronor 23 öre — afjemnades till
7,500 kronor.

Statskontoret hade på grund deraf hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes
i propositionen föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1902 bevilja

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 71.

ett anslag af 7,500 kronor, att efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
bepröfvande användas till beredande, i män af behof, af eftergift i den
vissa lappar inom Enontekis socken åliggande skyldighet att återgälda af
statsmedel före år 1896 förskjutna ersättningar för skador, som af renar
föröfvats å de bofastes egor inom Norge.

För egen del har departementschefen ansett, att af hvad handlingarna
i ärendet sålunda utvisade framginge, ej mindre att det icke varit möjligt
för vederbörande myndigheter att, utan ett för hela orten olycksbringande
skadande af lapparnes hufvudsakliga förvärfskälla, renskötseln, indrifva
något nämnvärdt större belopp, än som skett, af de Enontekis lappar
åliggande skadeersättningarna, än äfven att detta förhållande icke till
någon väsentlig del föranledts af lapparnes egna åtgöranden utan nästan
uteslutande berott på yttre, oundvikliga eller åtminstone svårundvikliga
omständigheter, såsom för renskötsel högst ogynsamma naturförhållanden,
de stora skadeersättningar, som lapparne äfven på senaste tiden årligen
måst utgifva till de bofaste i Norge, samt de svårigheter, som beredts
lapparne i grannländerna. Dessa omständigheter ansåge departementschefen
göra det för staten nödvändigt att träda ytterligare hjelpande emellan
genom efterskänkande, så långt Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvade
behöflig!, af ännu qvarstående fordringar för ifrågavarande förskotterade
skadeersättningar.

På grund häraf hemstälde departementschefen om aflåtande till Riksdagen
af förevarande proposition.

På de skäl, som i statsrådsprotokollet blifvit anförda, hemställer
utskottet

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
proposition, må på extra stat för år 1902
bevilja ett anslag af 7,500 kronor, att efter Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län bepröfvande
användas till beredande, i mån af behof, af eftergift
i den lappar inom Enontekis socken åliggande skyldighet
att återgälda af statsmedel före år 1896 förskjutna
ersättningar för skador, som af renar förorsakats å de
bofastes egor inom Norge.

Stockholm den 26 april 1901.

På statsutskottets vägnar:

P. PEHRSON.