Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
1
N:o 70.
Ank. till lliksd. kansli den 26 april 1901, kl. 2 e. m.
Utlåtande, med anledning af dels Kongl. Majits framställning
om anslag till ordnande och registrerande af vissa
handlingar i kammararkivet, dels ock väckt motion angående
inspektion af vissa embetsverks arkiv in. m.
(l:a o. 2:a U. A.)
Uti den till Riksdagen den 14 januari innevarande år aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof har Kong]. Maj:t
under sjunde hufvudtiteln i punkten 7 föreslagit, att Riksdagen måtte
till ordnande och registrerande af vissa handlingar i kammararkivet å
extra stat bevilja 24,000 kronor, att utgå under fyra år, deraf för år
1902 6,000 kronor.
Till statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 11 sistlidne januari
har departementschefen angående det ämne, som i förevarande framställning
beröres, till en början erinrat om följande omständigheter.
På framställning af kammarkollegium hade Kongl. Maj:t den 29
januari 1897, för påbörjande af arbetet med ordnande af de i kammararkivet
befintliga, oordnade handlingar, af sjunde hufvudtitelns anslagtill
extra utgifter beviljat ett belopp af 1,500 kronor såsom arfvode för
ett år till eu biträdande arkivarie.
Bih. till Riksd. Brot. IDOL 4 Samt. 1 Afd. 38 l£äft. (N:o 70.)
Angående
Kongl. Maj:ts
förslag om ''anslag
till ordnande
och
registrerande
af vissa handlingar
i kammararkivet.
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
Sedan derefter 1897 års Riksdag, på grund af en vid riksdagen
väckt motion, på extra stat för år 1898 anvisat ett belopp af 5,000
kronor att efter Kongl. Maj:ts närmare föreskrifter användas för ordnande
och registrerande företrädesvis af ännu oordnade handlingar i
kammararkivet, hade kammarkollegium, jemlikt Kongl. Maj:ts befallning,
den 8 oktober 1897 afgifvit utlåtande i fråga om användningen af sistberörda
anslag och i sammanhang härmed hemstält, att för hvart och
ett af åren 1899, 1900 och 1901 måtte beviljas 5,000 kronor för fortsatt
ordnande och registrerande af kammararkivets handlingar. Vid
detta utlåtande hade varit fogadt ett från tjenstförrättande kammararkivarien
infordradt yttrande, hvari anförts, bland annat, att den närmaste
uppgiften vid arkivets ordnande då vore att fullfölja arbetet med
de lösa akternas fördelning i hufvudgrupper, hvilket med redan vunnen
erfarenhet ansetts böra kunna med en arbetstid af fyra timmar om dagen
utföras under loppet af ett år af tre dertill lämpliga personer, samt att
arbetet med hufvudgruppernas fördelning i kronologiskt ordnade serier
sannolikt skulle kunna under ytterligare tre år så bedrifvas, att derefter
endast en del registreringsarbete borde återstå, hvilket arkivets ordinarie
personal, möjligen med någon tillfällig hjelp i och för renskrifningsarbete,
ansetts under den närmaste tiden kunna medhinna.
Med bifall till en af Kongl. Maj:t gjord framställning hade derefter
1898 års Riksdag för ordnande och registrerande, företrädesvis af ännu
oordnade delar af kammararkivets handlingar beviljat ett extra anslag
af 15,000 kronor att utgå under tre år. Af detta anslag hade Riksdagen
för hvardera af åren 1899, 1900 och 1901 anvisat 5,000 kronor,
att ställas till kammarkollegii disposition mot den redovisning och
kontroll, som Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva; och hade
beträffande det för sistnämnda år anvisade extra anslaget Kongl. Maj:t
den 5 oktober 1900 meddelat bestämmelser, enligt livilka ett belopp af
4,800 kronor finge utgå i arfvoden af lika storlek till tre särskilda
biträden åt kammararkivarien, hvilka biträden kammarkollegium egde
antaga, och återstoden eller 200 kronor efter kollega bepröfvande användas
till de särskilda utgifter, som kunde föranledas af arbetet med
handlingarnes ordnande och registrerande.
Nu hade, enligt hvad departementschefen vidare anfört, i ett till
kammarkollegium den 19 september 1900 aflåtet memorial tjenstförrättande
arkivarien anmält, att, då vid början af sistberörda år ordningsarbetet
fortskridit så långt, att samtliga tillförene utan ringaste ordning
i arkivet hopade handlingar blifvit i hufvudgrupper fördelade, det visat
sig, att mängden af oordnade handlingar varit långt större, än man
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
3
från början skäligen kunnat antaga. I stället för omkring 2,000 bundtar,
hvartill nämnda arki väder år 1897 uppskattats, hade dessa handlingar
befunnits utgöra mer än 6,000 bundtar. Anledningen dertill, att
den första uppskattningen visat sig origtig, finge uteslutande tillskrifva
svårigheten att uppskatta ett material, som förvarades å mörka och
svåråtkomliga platser såväl inom den egentliga arkivlokalen som på
vindar och i källare. Att det vid sådant förhållande skulle visa sig
omöjligt att inom den från början beräknade tiden af fyra år afsluta
arbetet, läge, enligt tillförordnade arkivariens åsigt, i öppen dag.
Redan de lösa akternas första genomgående och fördelning i liufvudgrupper
hade nemligen tagit i anspråk två års arbete eller dubbelt så
lång tid, som ursprungligen beräknats, men det vunna arbetsutbytet
vore det oaktadt synnerligen tillfredsställande, då arbetsmaterialet befunnits
vara tre gånger så stort, som från början antagits. För att
förenämnda, nu i någon mån ordnade 6,000 bundtar arkivalier skulle
komma i sådant skick, att de kunde användas vid arkivets egna undersökningar
och af enskilda forskare, hvilka i stigande antal begagnade
sig af arkivets samlingar, erfordrades emellertid, enligt tillförordnade
arkivariens mening, att ett ännu mödosammare arbete än det redan
verkstälda nedlades på arkivaliernas närmare granskning och systematiska
ordnande inom de särskilda hufvudgrupperna. Denna del af arbetet
hade i tillförordnade arkivariens förstnämnda yttrande beräknats
kräfva en tid af tre år. Under antagande, att den tid, som för sistberörda
arbete erfordras, ökades i samma proportion som tiden för
arbetet med arkivaliernas fördelning i hufvudgrupper, skulle således
härför erfordras ej mindre än sex år från och med år 1900; men under
förutsättning, att hufvudsakligen samma personer, hvilka allt ifrån arbetets
början dervid användts och härunder förvärfvat sig grundlig kännedom
om arkivalierna, fortfarande blefve att tillgå för ordningsarbetet, trodde
dock tillförordnade arkivarien, att detta arbete inom ytterligare tre år
från och med år 1902 skulle till sina hufvudsakligaste delar vara afslutadt.
I följd häraf och då arkivets egen fåtaliga personal strängt
toges i anspråk för andra tjensteåligganden och ytterst sällan kunde
egna någon tid åt ordningsarbetet, som utan extra arbetskrafter icke
kunde fortsättas, än mindre bringas till slut, hade tillförordnade arkivarien
anhållit, att kammarkollegium ville hos Kongl. Maj:t hemställa,
att för hvart och ett af åren 1902, 1903 och 1904 måtte för ändamålet
beviljas ett belopp af 5,000 kronor.
I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 28 september 1900 hade kammarkollegium
anfört, att, ehuruväl tillförordnade arkivarien förklarat sig
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
hysa förhoppning, att ordningsarbetet skulle till sina hufvudsakligaste
delar hinna afslutas under tre år från och med år 1902 räknadt, kollegium
med stöd af hittills vunnen erfarenhet i frågan ansåge sig icke
kunna antaga, att ordningsarbetet jemte erforderlig registrering skulle
kunna fullbordas på mindre än fyra år från och med år 1902 och äfven
detta endast under förutsättning, att den för arbetet nu- använda personal
komme att fortfarande egna sig åt detsamma. För att emellertid
göra en sådan förutsättning sannolik kräfdes, enligt kollegii förmenande,
ökning i det årliga anslaget för beredande af bättre aflöning åt samma
personal. Enligt föreskrift i kongl. bref den 13 oktober 1899 vore det
under år 1900 utgående anslaget fördeladt i arfvoden å 1,600 kronor
till tre biträden åt arkivarien, och för denna aflöning skulle biträdena,
som icke hade rätt till någon semester, fyra timmar dagligen vara
sysselsatta med ordningsarbetet i en lokal, som icke motsvarade de
anspråkslösaste fordringar och som med hänsyn jemväl till arbetsmaterialets
beskaffenhet finge anses vara rent af helsofarlig. Återstoden af
anslaget, 200 kronor, finge enligt bestämmelserna i samma kongl. bref
användas till öfriga af ordningsarbetet föranledda utgifter och hade
tagits i anspråk dels för rengöring af tillfälligtvis disponerad lokal i
riksdagshuset och dels till godtgörelse åt vaktbetjening i arkivet, för
hvilket senare ändamål kollegium emellertid måst af anslaget till flitpenningar
m. in. tillskjuta 300 kronor årligen. På grund häraf hade
kollegium hemstält, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition
derom, att Riksdagen ville för hvart och ett af åren 1902, 1903,
1904 och 1905 anvisa ett belopp af 6,000 kronor att, enligt de närmare
föreskrifter, Kongl. Maj:t efter kollegii hörande kunde finna skäligt
meddela, ställas till kollegii disposition för fortsatt ordnande och
registrerande af handlingar i kammararkivet.
Efter meddelande häraf har departementschefen för egen del anfört,
att af det förestående framginge, att ordnandet af kammararkivets samlingar,
äfven om detsamma medelst redan anvisade medel kunnat föras
ett godt stycke framåt, dock ännu vore ganska långt från sin fullbordan.
Under arbetets fortgång hade nemligen visat sig, att det material, som
måste bearbetas, vore betydligt större, än från början antagits. Af denna
anledning hade arbetet icke medhunnits under den beräknade tiden,
utan måste fortsättas ännu några år. För att möjliggöra detta fortsatta
arbete, som kammarkollegium, under förutsättning, att kammararkivet
fortfarande finge disponera samma personal som nu, beräknat
komma att kräfva en tid af fyra år från och med år 1902, erfordrades
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
5
ytterligare anslagsmedel, och då ordnandet af kammararkivets värdefulla
samlingar, så att de måtte blifva för forskningen åtkomliga, vore
en fråga af den vigt, att den icke finge nppgifvas, innan den blifvit
bragt till ett lyckligt sint, hemstälde departementschefen om aflåtande
af nu förevarande framställning.
Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till statsutskottet Angående eu
hänvisad motion (n:o 85) har herr J. Centerwall föreslagit, KTmma”™
l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att vackt motion.
Kongl. Maj:t täcktes dels låta genom arkivaliskt fackbildade personer
snarast möjligt företaga en inspektion af i hufvudstaden befintliga
embetsverks samlingar af arkivalier, dels i öfrigt vidtaga åtgärder i syfte,
att högsta vården om rikets offentliga arkiv måtte uppdragas åt riksarkivet
såsom central öfverstyrelse; äfvensom för nämnda inspektion
ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag å 1,000 kronor, och
2:o) att Kongl. Maj:ts proposition om anslag för fortsatt ordnande
och registrerande af kammararkivets handlingar måtte på det sätt af
Riksdagen bifallas, att Riksdagen för nämnda ändamål beviljade ett
extra anslag af 24,000 kronor, att utgå under fyra år, samt deraf för
år 1902 anvisade 6,000 kronor, allt under vilkor, att arbetet verkstäldes
efter sådan plan, att nödig enhetlighet mellan riksarkivets och kammararkivets
samlingar vunnes.
Angående de skäl, som legat till grund för ifrågavarande framställningar,
har motionären anfört följande.
1 Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och
behof hade under sjunde hufvudtiteln föreslagits beviljande af ett extra
anslag å 24,000 kronor för fortsatt ordnande och registrerande af
kammararkivets handlingar. Af den motivering, som i statsrådsprotokollet
lenmades för detta förslag, framginge, att för samma ändamål
sedan januari 1897 redan beviljats tillsammans 21,500. kronor.
Äfven i ett annat hänseende ville det synas, som skulle för kammararkivet
Riksdagens uppmärksamhet snart komma att tagas i anspråk.
Enligt hvad af de offentliga tidningarna vore bekant, hade nemligen
finansministern i embetsskrifvelse af den 19 sistlidne december anmodat
öfverintendentsembetet att låta uppgöra ritningar och kostnadsförslag
för uppförande af dels ett nytt kanslihus på den tomt, som nu upptoges
af bland annat kammarrättens hus — i hvilket kammararkivet
vore inrymdt — dels nya lokaler för kammarrätten, domänstyrelsen
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
och kammararkivet på den tomt å Riddarholmen, som för närvarande
disponerades af Stockholms stads auktionsverk.
De ändamål, hvilka det här gälde att för kammararkivet tillgodose —
ordnandet af dess rika samlingar och dessas inrymmande i en ny lokal
— vore utan tvifvel båda synnerligen behjertansvärda; och båda hade
också förut varit föremål för statsmagternas uppmärksamhet. Beträffande
ordnandet, hänvisade motionären till de skeden af sakens historia,
hvilka i statsrådsprotokollet vore berörda; hvad åter anginge frågan
om ny lokal för arkivet, ville motionären erinra, hurusom 1897 års
statsrevisorer uttalat, att det för bevarande från förstörelse af arkivets
betydelsefulla handlingar och för deras tillgodogörande för forskningen
vore af största vigt, att arkivet blefve förflyttadt till rymligare och
ändamålsenligare lokaler än dess dåvarande.
Båda dessa frågor vore emellertid af den innebörd, att de måste
frammana tanken på en tredje: frågan om kammararkivets — och
måhända äfven andra af våra centrala embetsverks arkivs —• framtida
öde. Att man till den frågan borde taga största hänsyn, både när det
gälde att ordna kammararkivalierna och när fråga vore om att för deras
bevarande anskaffa nya lokaler, borde icke vara svårt att ådagalägga.
Ett arkivs ändamålsenliga tillvaro vore nemligen icke betryggad blott
derigenom, att dess innehåll en gång blifvit bragt i ordning eller att
det fått en ny lokal. Dåliga lokala förhållanden hade knappast varit
den förnämsta orsaken till det sorgliga skick, hvari kammararkivet
befunnit sig, utan det hade varit bristen på oafbruten sakkunnig ledning.
Sakkunnige vårdare af ett arkiv kunde göra mycket äfven i och trots
dåliga lokaler, och vore de, hvar efter annan, af den rätta sorten, så
skulle de ock nog kunna sörja för att lokalerna icke blefve'' för ohjelpliga,
utan något så när följa med arkivets utveckling. Saknades åter
sakkunnig vård, så kunde moderna lokaler och hyllor eller en en gång
införd ordning i längden föga hjelpa.
Kammararkivets historia kunde gifva slående exempel härpå.
Tider hade funnits, då arkivet haft lyckan att erhålla sakkunnige
vårdare; från dessa perioder qvarlåge ännu för sin tid utmärkta förteckningar
och dylikt. Men — och detta hade alltid varit kammararkivets
och liknande arkivs olycka — tider hade sedan kommit, då
sådan sakkunnig vård saknats, och när då materialet ökats, hade efter
hand den gamla ordningen blifvit rubbad och så småningom allt åter
bragts i oreda. Hvad som främst af allt behöfdes för att betrygga ett
arkivs ändamålsenliga bestånd vore således garantien för oafbruten, sakkunnig
värd.
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
7
Erfarenheten från både vårt land och andra länder visade nu —
hvad för öfrigt läge i sakens natur — att sådana garantier icke stode
att vinna, så framt ej de offentliga arkiven vore direkt underordnade
landets allmänna arkiv styrelse. Utöfvades ledningen af andra myndigheter,
riskerade man alltid, att dessa myndigheter vid tillsättande af
arkivarie- och andra platser i arkiven icke toge tillbörlig hänsyn till
att den blifvande innehafvaren egde tillräckliga arkivaliska fackkunskaper.
Exempel på att så förfarits af närmast öfverordnade myndighet
förelåge icke minst från kammararkivets historia, och hvad som
mer än en gång skett i sådant hänseende, kunde naturligtvis, så länge
systemet vore oförändradt, äfven framdeles komma att upprepas.
Det, som gälde kammararkivet, gälde också andra större, offentliga
arkiv både i vårt land och i utlandet. Så länge de lydde direkt
under förvaltande, d. v. s. för helt andra ändamål än arkiv-vård sammansatta
och arbetande embetsverk, egde man icke nödiga garantier för, att
erforderlig, sakkunnig skötsel skulle komma dem till del. Man kunde
snarare antaga, att motsatsen måste inträffa. Likasom embets- och
tjenstemännen i ett förvaltande verk under sin föregående utbildning
i de allra flesta fall icke haft något tillfälle att taga kännedom om
eller skaffa sig erforderlig öfning i allt det myckna, som i vår tid allt
mer framstälde sig såsom en oafvislig fordran på en duglig arkivvårdare,
så blefve de också sedermera under sin tjenstgöring så strängt
upptagna af sina dagliga, löpande göromål, att de åt arkivalisk fackutbildning
icke hunne egna någon tid. Man kunde emellertid naturligtvis
icke förundra sig öfver, om de gerna Båge en arkivarieplats,
öfver hvilken verket möjligen förfogade, besatt med någon af dess
egne tjeustemän — hvilken derför finge verkets förord — och följden
häraf blefve då, att det måste fordras alldeles särskildt lyckliga undantagsförhållanden,
om personen i fråga någonsin skulle kunna förvärfva
sig nödiga fackinsigter. Ofta finge han emellertid icke ens på den
nya platsen tid till egentligt arkivvårdande arbete, enär det icke vore
så ovanligt, att arkivariens befattning vore förenad med registratorns
eller med andra befattningar och i sådant fall det af dagliga löpande
göromål vanligen gåfves alltför mycket, för att någon synnerlig tid
skulle bli öfrig för den tidsödande och besvärliga vården och ordnandet
af verkets äldre, ofta på skilda håll och i olämpliga lokaler
spridda handlingar. Detsamma gälde naturligtvis äfven, då — hvarpå
ej heller exempel saknades — arkivarieplatsen betraktades såsom eu
befattning, hvilken man ansåge det vara en fördel att kunna disponera
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
åt sådana, som först efter någon tids väntan derstädes kunde påräkna
befordran på annat båll.
Det nu sagda innebure, enligt hvad motionären betonat, icke någon
anmärkning mot vare sig våra centrala embetsverk eller tjenstemännen
i dem: anmärkningen vore rigtad mot det hittills rådande system,
enligt hvillcet ej mindre vården af flera århundraden gamla arkivalier
skulle utöfvas af personer, som icke haft tillfälle att förskaffa sig derför
erforderlig fackutbildning, än äfven högsta öfverinseendet öfver
och ansvaret för dessa samlingar läggas på embetsverk, som hade
helt andra funktioner.
En naturlig följd af ett sådant system blefve emellertid, att embetsverken
i gemen, ja, äfven de personer, som inom desamma närmast
fått förvaltningen af deras arkiv sig anförtrodd, lätt komme att sakna
rigtig föreställning om betydelsen af de arkivalier, som stode under
deras vård — något, hvarpå våra embetsverks historia kunde lemna
många slående bevis. I flertalet fall inskränkte sig tjenstemännens
behof af arkivalierna till handlingar af ganska sent datum, hvilka användes
för utredning af förekommande ärenden; de äldre handlingarna
åter behöfde de i allmänhet icke och komme derför lätt att betrakta
dem såsom eu onyttig börda, hvilken syntes dem dess mer värdelös,
ju äldre handlingarna, vore. Allt eftersom tiden gånge, dess flera af
de äldre årgångarne ansåge man sig derför kunna inrangera bland de
som värdelösa betraktade delarne af arkivet; så finge dessa maka åt
sig för de yngre, dagligen växande löpande akterna och blefve ofta
snart magasinerade på vindar, i källare och allehanda andra för arkivvård
alldeles olämpliga lokaler, der ordningen bland dem efter hand
blefve allt sämre, der de stundom rent af märktes med beteckningen
»odugliga» handlingar och faktiskt äfven af vederbörande såsom sådana
betraktades. På detta sätt blefve förklarligt, huru t. ex. krigskollegium
i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 19 juni 1832 kunnat om en
stor samling uppräknade arkivalier — bland hvilka märktes i historiskt
afseende så betydelsefulla saker som registratur och diarier alltifrån år
1633, brefböcker ifrån år 1635, generalmönstringsberättelser ifrån år
1626 och dylikt — förklara, att af dem »någon gagnelig upplysningför
framtiden icke står att vinna»} hvarför kollegiet också hemstält,
att desamma skulle dels få användas till patron- och ombuntningspapper,
dels öfverlemnas till något pappersbruk för att der omarbetas.
Samma åskådning hade naturligtvis också legat till grund för det
memorial af den 6 juni 1850, i hvilket en kammararkivarie, som dock
då redan åtskilliga år beklädt sin plats, kunnat om en samling
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
9
hofräkenskaper af flera slag från 1600-talet —räkenskaper af stort kulturhistoriskt
värde och numera sannolikt för slottsarkivet tillvaratagna
— yttra, att de alla vore -»af den ålder, att någon upplysning deraf
numera ej är hemta», hvarför deras bibehållande vore »utan allt ändamål»,
hvadan han också, då de uti öfver 100 år varit förvarade i ej
fuktfria hvalf och alltså till patroner ej användbara, hemstälde om
»annan anstalt för desammas förstörande». Lyckligtvis hade Kongl.
Maj:t i båda fallen sagt nej.
Frågan om en mera enhetlig organisation af de centrala arkiven
i hufvudstaden vore, enligt hvad motionären vidare anfört, icke ny.
Redan 1875 hade de komiterade, som år 1874 tillsatts för afgifvande
af utlåtande och förslag rörande reglering af de förvaltande embetsverkens
och myndigheternas löneförhållanden, och som derjemte varit
bemyndigade att i den mån, de funne lämpligt, föreslå ändringar äfven
i verkens organisation och anordningen af deras arbete, utan meningsskiljaktighet
föreslagit, att vården om kammararkivet skulle öfverfiyttas
till riksarkivet. I sin motivering härför hade komiterade framhållit,
bland annat, lämpligheten af att offentliga samlingar af likartad beskaffenhet
så vidt möjligt förenades till ett helt, äfvensom huru den
vanliga tjenstgöringen inom kammarkollegium icke vore egnad att utbilda
de särskilda egenskaper, som borde finnas hos en arkivtjensteman.
Att kammarkollegium då afstyrkte förändringen och att Kongl.
Maj:t den gången följde kollegium, borde väl icke vara något hinder
för att frågan nu upptoges till förnyad ompröfning. Tvärtom läge det
i öppen dag, att det skulle varit till synnerligt gagn i mer än ett hänseende,
om åtgärder redan då vidtagits, så att kammarkollegiet befriats
från ansvaret af sitt arkiv och kammararkivet upphört att vara ett ständigt
sorgeämne på olika håll. Om kammararkivet i enlighet med komiterades
förslag 1876 förenats med riksarkivet, skulle för dess tillbörliga
ordnande säkerligen ej heller behöfts så extraordinära åtgärder
som dem, regering och Riksdag numera måst tillgripa, då man dertill
dels redan beviljat, dels begärt sammanlagdt 45,000 kronor, och ingen
kunde väl betvifla, att detta ordnande skulle gått säkrare och bättre,
om det verkstälts af riksarkivets arkivaliskt skolade tjenstemän än af
tillfälliga arbetskrafter.
Gent emot nyssnämnda komiterades förslag om kammararkivets
förening med riksarkivet hade kammarkollegium år 1875 anfört, hurusom
vissa utredningar skulle försvåras, om de egentliga kronoräkenskaperna,
som dittills till kammararkivet successive öfverflyttats, komme
att qvarstanna i kammarrätten, medan det hufvudsakliga af kammarliih.
till Riksd. Prot. 1001. 4 tsaml. 1 Afd. DS Iläft. . 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
arkivet deremot komme att öfverföras till riksarkivet, under det att
åter vissa jordeböcker och handlingar funnes qvar i kammarkollegii
egna kontor. Härpå kunde till en början svaras, att det vore svårt
att inse, hvarför, efter ett underordnande af kammararkivet under riksarkivet,
de i kammarrätten reviderade räkenskaperna ej skulle kunna
öfverflyttas till kammararkivet likaväl som dessförinnan; meningen vore
naturligtvis icke att grundlägga ett nytt räkenskapsarkiv. Vidare borde
erinras, att lika litet som utomlands nödiga utredningar blifvit omöjliggjorda
derigenom, att de administrativa verkens äldre arkiv i allmänhet
flyttats från verken under särskild arkivalisk vård, lika litet skulle sådana
utredningar hos oss förhindras genom ett underordnande af kammararkivet
under riksarkivet. Redan nu vore det ju hos oss en hvardaglig
sak, att både kammarkollegium och andra embetsverk för sina
utredningar rådfrågade riksarkivets ofta just från dessa verk härrörande
samlingar; och vederbörande verk hade förmodligen funnit sig
bättre deraf, än om de sjelfva skulle haft qvar den tunga bördan att
förvara och vårda alla dessa arkivalier. Just med hänsyn till förekommande
utredningar vore det för öfrigt icke minst af nöden, att arkivalier
blefve väl vårdade och ordnade; det funnes tillräckligt många
exempel på den vanvård och oordning, som blifvit följden af att för
mycket arkivalier fått hopa sig hos embetsverken; och det funnes ock
exempel på, hurusom på grund deraf det blifvit dem svårt att förebringa
det för en utredning äskade materialet.
Då det gälde kammararkivet, borde man dessutom lägga märke till,
att långt från alla under kammar kollega verksamhet tillkomna handlingar
tillhörde det s. k. kammararkivet. Förhållandet vore nemligen det,
att jemte detta s. k. kammararkiv — hvilket omhänderhades af kammararkivarien
— funnes under kammarkollegii vård jemväl en annan
mycket stor arkivaliesamling, som man skulle kunna kalla kammarkollegii
eget arkiv och som handhades af kollegiets registrator och dess
aktuarie. Till denna senare samling, hvilken, i olikhet med det s. k.
kammararkivet, förvarades i kollegiets egna, olika embetsrum — kammararkivet
förvarades deremot hufvudsakligen i kammarrättens hus, och
kammarkollegii tjenstemän måste derför lika fullt gå öfver gatan, då de
skulle besöka kammararkivet, som då de skulle besöka riksarkivet —
hörde så godt som alla de akter, hvilka tillkommit under kammarkollegiets
verksamhet ända från, i stort sedt, 1600-talets slut: så kongl.
bref till kollegiet, dess egna diarier, protokoll och registratur, de till detsamma
från orterna inkomna handlingarna, dess akter från nämnda tid,
de nyaste jordeböckerna m. m. Man kunde således taga hela det s. k.
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
11
kammararkivet från kollegiet, och detta skulle dock hafva qvar under
sin vård så godt som alla de handlingar, som rörde dess egen verksamhet
under de två senast gångna århundradena! En samling, ensamt
den mer än tillräckligt betungande för ett administrativt embetsverk
att ordna och vårda!
Af det s. k. kammararkivets serier daterade sig åter flertalet från
tiden för mer än 200 år tillbaka, från en tid, då så godt som hela
finansförvaltningen lydde under den gamla »räknekammare^. Der
funnes, allt ifrån kung Göstas nydaningsverk, representerade de första
begynnelserna till en mängd förvaltningsgrenar, hvilka sedan anförtrotts
åt helt andra embetsverk än det nuvarande kammarkollegiet. Der funnes
de äldsta materialierna för historien om den statens inkomst- och
utgiftsförvaltning, som i våra dagar handhades af statskontoret; om
räkenskapskontrollen, som nu tillhörde kammarrätten; om tullväsendet;
om myntväsendet; om den vigtiga vården om bergslagerna och om rikets
sjöfart och handel m. m., för hvilket allt efter hand skapats särskilda
embetsförvaltningar. Dertill komme också särskilda, än mera
fristående samlingar, såsom t. ex. det vigtigaste af de torna reduktionsmyndigheternas
arkiv, vissa spillror af enskilda personers arkiv m. in.
Allt detta hade med kammarkollegii nuvarande verksamhet så godt som
intet att skaffa. Hvarför skulle då dess vård alltjemt betunga kollegiet?
Och hvad som i våra dagar allt fort tillflutit kammararkivet -om också för närvarande tilloppet på grund af bristande utrymme spärrats
— nemligen de reviderade kronoräkenskaperna, det komme icke
från kammarkollegium, utan från kammar rätten och förvarades för öfrigt
delvis ej ens i kammararkivet, utan vore af kollegium deponeradt just
hos riksarkivet.
Äfven för nu pågående detalj ordnande af kammararkivet skulle utan
tvifvel en närmare förening mellan riks- och kammararkiven vara af
mycket gagn. Det vore först och främst naturligt, att den rika sakkunskap
och den mångåriga erfarenhet vid dylika arbeten, som förefunnes
i riksarkivet, derigenom skulle på ett helt annat sätt komma
detta arbete till godo än under nuvarande förhållanden, då någon sådan
samverkan icke förefunnes. Betydelsen häraf framträdde ytterligare,
då, enligt ett af tjenstförrättande kammararkivarien den 19 september
1900 aflåtet memorial (refereradt i statsverkspropositionen), »kammararkivets
egen fåtaliga personal strängt tages i anspråk af andra
tjensteåligganden och ytterst sällan kan egna någon tid åt dylikt ordningsarbete»:
tillräckliga garantier syntes sålunda icke finnas för att
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
den kännedom om arkivet i dess helhet äfvensom den arkivaliska fackkunskap
och erfarenhet, som naturligtvis i högre mått borde förefinnas
hos arkivets egen personal än hos de mera tillfälliga deltagarne i ordningsarbetet,
kunde i önskvärd grad komma detta arbete till del. Huru
vigtigt det emellertid vore, att ett ordningsarbete af dylik art från början
icke anlades efter mindre rigtiga principer, derom förvarade kammararkivet
redan nu ett varnande exempel i den s. k. Sandbergska
samlingen — af staten bekostad med minst 10,000 rdr — om hvilken
en erfaren historiker och arkivman måst uttala, att den metod, efter
hvilken den vore upplagd, tillämpad på originalhandlingar, stode i
opposition till hvarje rationel plan för ett offentligt arkivs ordnande.
(Historisk Tidskrift 1897, sid. 161.)
För enhetlighet i ledningen af ordningsarbetet i kammararkivet
och i riksarkivet talade ännu en omständighet af mycken vigt. Kammararkivet
hade nemligen ingalunda i alla tider varit ett slutet helt,
utan derifrån hade vid olika tillfällen blifvit till riksarkivet — äfvensom
vissa andra arkiv — öfverflyttade än särskilda grupper af arkivalier,
än mera osammanhängande massor af oordnade handlingar, hvilka
vid olika tillfällen af kammararkivarier förklarats såsom »umbärliga»,
»odugliga» och dylikt, men sedermera i riksarkivet blifvit föremål för
ordningsarbete. Af i kammararkivet nu förvarade arkivalier — både
sådant, som förut varit temligen bekant, och sådant, som vid nu verkstäld
granskning af dess mera oordnade handlingar provisoriskt uppdelats
— tillhörde icke så litet just samma serier som de förut till riksarkivet
öfverlemnade eller dermed närbeslägtade, och borde sålunda,
efter alla förnuftiga arkivprinciper, ovilkorligen med dessa sammanföras.
För att detta skulle låta sig göra, fordrades emellertid en ganska
ingående detaljkännedom af olika arkivserier äfvensom möjlighet
att vid behof kunna från det ena arkivet till det andra obehindradt
flytta än hela band och bundtar, än lösa blad och aktstycken för att
jemförande studera dem och förpassa hvarje handling just till dess
rätta plats — något, som naturligtvis icke vore möjligt utan gemensam,
enhetlig ledning af det hela.
Utan en sådan gemensamhet kunde det icke undvikas, att man på
båda hållen onödigtvis kastade bort tid, möda och kostnader på ett
ordningsarbete, som, när det i alla fall en gång oundvikliga sammanförandet
af det samhöriga komme att eg a rum, skulle få göras om
igen. För att undvika slöseri med arbetstid och arbetskraft i statens
tjenst, borde alltså en enhetlig ledning af nu ifrågavarande ordningsarbeten
fortast möjligt organiseras; och då det väl icke läte sig göra
Satsutskottets Utlåtande N:o 70.
13
att åt kammarkollegium öfverlåta vården äfven af riksarkivet, återstode
blott att låta riksarkivet öfvertaga kammararkivet.
Vid frågan om ett ändamålsenligt ordnande af arkivväsendet i
riket syntes man emellertid icke böra stanna blott vid kammararkivet,
utan taga tillbörlig hänsyn äfven till andra centrala arkiv. Redan de
till reglering af kongl. biblioteket och riksarkivet förordnade komitérade
hade i sitt utlåtande af den 30 augusti 1876 framhållit, att de
ansåge väsentliga fördelar skola vinnas, om riksarkivet i egenskap af
centralt embetsverk stäldes i någon förbindelse med öfriga inom landet
befintliga offentliga arkiv, samt att en förening af de centrala arkiven
och en organisation af provinsarkiven under riksarkivet vore önsklig.
I sin årsberättelse för 1881 hade dåvarande riksarkivarien uttalat sig
för, att för emottagande af de jemte riksarkivet befintliga centrala arkivens
handlingar skulle anordnas ett under riksarkivets tillsyn stäldt
reservarkiv. Vid 1887 års januari-riksdag hade framlidne landshöfding
Axel Bergström i Första Kammaren väckt en motion med förslag om
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t skulle anhålla om åtgärders
vidtagande i syfte Datt högsta vården om rikets alla offentliga arkiv matte
uppdragas åt riksarkivet eller ecklestikdepartementet såsom central öfverstyrelse)>.
I motiveringen till denna motion hade bland annat yttrats
följande: »Då det är en beklaglig sanning, att våra många offentliga
urkundssamlingar eller arkiv i de flesta fall ej handhafvas som sig bör
— till oersättlig förlust för kännedomen om utvecklingen af våra förhållanden
på alla områden under sista århundradena — torde en slik
missrigtning böra motarbetas i tid, d. v. s. innan det blir för sent.
Säkraste sättet att åstadkomma en bättre sakernas ordning vore tvifvelsutan,
att alla dessa arkiv stäldes under en centralstyrelse, vare sig
riksarkivet eller ecklesiastikdepartementet, på det att handlingarna kunde
på likformigt sätt ordnas, vårdas och tillhandahållas. Denna arkivstyrelse
borde ega att föreskrifva de allmänna grunderna för ordnandet
samt insamla noggranna förteckningar öfver hvarje arkivs innehåll;
vidare att genom utsända inspektörer dels jemföra de upprättade förteckningarna
med sj elfva handlingarna och dels — hvilket vore det
mest angelägna — öfvervaka, att den påbjudna vården ej urartade
eller åt.erginge till vanvård; samt slutligen att tillse, att Sveriges folk
finge fullt tillgodonjuta sin i tryckfrihetsförordningen förbehållna rätt
att ega tillträde till offentliga handlingar. Alldenstund många enskilda
fall kunna påpekas dels af oordentligt ordnande, dels af oförsvarlig
vanvård och förstöring samt dels af olagligt hinder mot medborgarnes
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
forskningsrätt, skall säkerligen en hvar nödgas medgifva behöfligheten
af hvad nu ifrågasattes».
På grund af Riksdagens upplösning hade motionen ej hunnit blifva
slutbehandlad, men sedan vid 1888 års riksdag frågan återupptagits
genom motioner af grefve Gustaf Sparre i Första Kammaren och friherre
Carl Carlson Bonde i Andra Kammaren, hade Riksdagen den 14
maj 1888 aflåtit en skrifvelse (n:o 84) med anhållan, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder borde vidtagas för att
vinna ett bättre handhafvande af på spridda håll förvarade offentliga
arkiv. Vid denna frågas vidare behandling hade åtskilnad gjorts mellan
de provinsiella arkiven och de i hufvudstaden befintliga. Hvad de förra
beträffade, hade ifrågavarande skrifvelse efter hand ledt till den landsarkivorganisation,
hvilken för närvarande just hölle på att utveckla sig;
de senare åtestode deremot ännu att omhändertaga. I utlåtande af den
24 december 1888, föranledt af nämnda riksdagsskrifvelse, hade riksarkivarien
framhållit, hurusom äfven andra arkiv än kammararkivet
lede af väsentliga brister — han hade särskildt omnämnt Svea hofrätt^
och statskontorets äfvensom riksgäldskontorets samt bergs- och kommerskollegiernas
arkiv. Hvad särskildt de sistnämnda anginge, måste
deras nuvarande förvaringslokaler betraktas såsom i hög grad provisoriska:
arkiven vore nemligen dels fördelade i en mängd olika ruin i
kommerskollegiets embetslokal — hvilken vore belägen i staden inom
broarne, under sig hade diverse affärslokaler och således måste betraktas
såsom i hög grad eldfarlig — äfvensom på husets vind, der arkivkontoren
vexlade med boningsrum, dels äfven med vigtiga delar nödtorfteligen
inrymdt i ett f. d. kolerasjukhus på Östermalm. Äfven
andra centrala arkiv, t. ex. medicinalstyrelsens, förmältes lida af liknande
svårigheter.
Riksarkivarien hade i nyssnämnda utlåtande jemväl framhållit, huru
det i allmänhet vore de äldre och sålunda i historiskt afseende värdefullare
handlingarna, som lede mest af missförhållandena, enär det
vanligen vore dessa, som undanflyttades till de sämre lökarna och åtnjöte
mindre uppmärksamhet och omvårdnad. Af de utvägar, som
kunde ifrågakomma för afhjelpande af detta missförhållade, hade den i
och för sig lämpligaste och lättast verkställbara synts honom vare den,
att de olika embetsverkens äldre handlingar sammanfördes till ett gemensamt
arkiv, hvarför han ifrågasatt upprättande för de centrala embetsverkens
äldre handlingar af ett särskildt vare sig under riksarkivets
tillsyn stäldt eller på annat sätt ordnadt reservarkiv. För att ett
sådant arkiv måtte ställas i allra närmaste samband med riksarkivet —
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
15
derest icke detta skulle kunna tillräckligt utvidgas för att mottaga nu
ifrågavarande samlingar — talade bland annat äfven det förhållande, att
sedan berörda skrifvelse afläts, likasom delvis äfven dessförinnan, från
flertalet af de nämnda arkiven mycket betydande samlingar blifvit dels
till riksarkivet öfverlemnade och med dess samlingar införlifvade, dels
derstädes deponerade; redan samhörighetsprincipen fordrade alltså, att
de äldre arkivalierna från dessa embetsverk icke lörblefve splittrade
på olika ställen. Deremot kunde ju en lämplig tidsgräns fastställas,
så att de yngsta, för löpande göromål dagligen behöfliga handlingarna
i mån af behof komme att stanna i verkens vård. För öfrigt ville motionären
i fråga om centralisationstankens betydelse ur olika synpunkter
hänvisa till den framställning deraf, som törelåge i en uppsats om
»Våra centrala embetsverks arkiv» uti Historisk Tidskrift 1898. Särskilt
ansåge han sig dock böra anmärka, hurusom i densamma med
allt skäl påpekades, att ett gynsamt tillfälle till denna tankes förverkligande
syntes erbjuda sig, när snart en gång Riksdag och riksgäldskontor
skulle flytta från Riddarholmen. Äfven häri läge ett beaktansvärdt
skäl att just nu upptaga frågan till närmare utredning.
Ett sammanförande äfven i vårt land af embetsarkiven till en institution
sådan som riksarkivet, der de kunde vinna nödig sakkunnig
vård, skulle, enligt hvad motionären slutligen anfört, stå i fullständigaste
harmoni med liknande åtgärder, som redan verkstälts flerstädes i
utlandet, och i jemförelse med hvilka vårt arkivväsen, derest vi ej följa
de gifna föredömena, komme att te sig i mindre fördelaktig dager.
I Danmark hade man sålunda redan 1861 vidtagit åtskilliga åtgärder
för centralisering af de centrala verkens arkiv och hade sedermera,
särskildt efter en kongl. resolution af den 22 december 1882, gått vidare,
så att i riksarkivet i Köpenhamn vore förenade icke blott de olika kansliernas
forna arkiv, utan äfven t. ex. räntekammararkivet, generaltullkammararkivet,
kommerskollegiets arkiv, finansarkiven och generalpostdirektionens
arkiv, allt till år 1848, vidare krigs- och marinministeriernas
arkiv till och delvis utöfver samma tid m. m. I Finska statsarkivet
bestode för tiden till 1809 kanske den öfvervägande delen af handlingarna
just af sådana, som i vårt land ännu tillhörde embetsverksarkiv.
Preussens arkivväsen företedde en organisation så till vida liknande den
danska, att t. ex. de centrala myndigheternas äldre arkiv — de finansiella
verkens ingalunda undantagna — vore törenade i Geheime-Statsarkivet
i Berlin, under det deremot de provinsiella myndigheternas vore
fördelade på olika provinsarkiv. I Holland och Belgien vore i arkiv
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
organisationerna fasta gränsår gifna, så att alla arkivalier af tidigare
datum vore, vare sig koncentrerade i de uti Haag och Briissel befintliga
riksarkiven eller fördelade på olika provinsarkiv, hvaremot handlingar
af senare datum vore qvar hos de respektive myndigheterna.
Detta gränsår vore i Holland 1815, i Belgien 1794; i det senare landet
vore dock äfven åtskilliga handlingar allt intill 1830 införlifvade med
riksarkivet, och man vore just för närvarande sysselsatt med organisationen
af en ny afdelning i arkivet, afsedd att mottaga handlingar från
en senare tid. Finansiella arkivalier, som hos oss ännu läge i vanvård,
räknades der bland centralarkivets dyrbaraste skatter, och af arkivets
utförliga publikationer hade derför betydande delar kunnat egnas åt
just sådana, för den inre historien så vigtiga samlingar. Äfven i Frankrike,
hvars arkivväsen i flera hänseenden vore mönstergilt, särskilt
hvad provinsarkiven anginge, omfattade dess hufvudarkiv, nationalarkivet
i Paris, högst betydande samlingar af hvad som från tidigare finansiella
myndigheter funnes i behåll, och fastän der bredvid egna arkiv
funnits inom vissa ministerier, såsom utrikes-, krigs- och marinministeriet,
_ hade centralisationsprincipen just i år medfört, att det sistnämnda,
marinministeriets arkiv, blifvit med nationalarkivet införlifvadt.
Något giltigt skäl, hvarför man icke äfven i Sverige borde undersöka,
om ej dylika exempel vore värda att följa, ansåge motionären
knappt kunna angifvas. Att ett ändamålsenligt ordnande af arkivväsendet
komme att draga med sig vissa kostnader, syntes ej vara något
sådant skål, helst då nu blott ifrågasattes eu utredning af saken. Hvad
kostnadsfrågan anginge, borde emellertid icke förgätas, både att, såsom
nu framträdt, vanvård af offentliga arkiv kunde draga dryga kostnader
med sig, och att deras räddning och framtida bevarande förmodligen
skulle blifva billigare, om de centraliserades, än om de skulle hvar på
sitt håll upphjelpas och förses med drägliga lokaler och dylikt. Det
blefve också i regel ett slöseri med både tid och kraft att för utförande
af ett visst arbete använda personer, som i dylika ting icke egde fackutbildning
och öfning. För öfrigt borde väl dock icke heller förgätas,
att de penningar, som vi offrade för bevarande af våra arkivskatter,
dem kunde vi förtjena in igen, men att, om dessa skatter sjelfva genom
vanvård eller osäkra förvaringsrum skulle förfaras, en sådan förlust
skulle vara oersättlig.
Sveriges inre historia vore ännu till god del oskrifven. Men det
vore af stor fosterländsk betydelse, att den blefve skrifven, ty deraf
funnes mycket att lära för en hvar. Om fädernas gerning på de
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
17
utländska valplatserna visste vi icke så litet; men det stode oss åter att
lära närmare känna fädernas gerning- under de gångna tidehvarfven i
eget land, på fält och vid sjö, i skog och i smedja, i kansli och i
borgarenäring. Historien om denna gerning, detta fädernas mödosamma,
välsignelserika, sekellånga odlingsarbete borde vi dock ha skrifven, ty
den lärde hvar och en af oss, i vida kretsar och breda lager, sambandet
mellan vår egen dagliga, fredliga tid och fädernas, och skulle
så med tusen trådar knyta samman de kommande slägtena med de
gångna.
Den historien kunde icke skrifvas utan fri, god och säker tillgång
till de skatter, som ännu läge spridda här och hvar i våra centrala
embetsverks s. k. arkiv. Derför borde deras arkivfråga lösas, men lösas
så, att verklig garanti vunnes för bästa möjliga ordning i och bästa
möjliga vård af de rika skatterna. Sådan ordning och vård kunde
de icke få annat än genom arkivaliskt skolade vårdare och under
arkivaliskt fackutbildad öfverstyrelse. Detta mål borde derför skarpt
hållas i sigte vid hvarje åtgärd, som rörde de ifrågavarande arkivens
ställning. Då nu tvenne sådana åtgärder för närvarande vore å bane,
hvilkas utförande på det ena eller det andra sättet måste blifva af betydelse
för det »bättre handhafvande af på spridda håll förvarade,
offentliga arkiv», som Riksdagen i sin skrifvelse af den 14 maj 1888
begärt, hade motionären trott, att en samtidig erinran om denna skrifvelse
och om de i fackkretsar allmänt omfattade principerna för eu
rigtig arkivvård icke borde saknas. Särskildt syntes det önskligt, att
— likasom i Danmark provinsarkivens upprättande föregåtts af en med
statsanslag bekostad och af arkivmän utförd inspektion af landets alla
vigtigare arkiv — snarast möjligt en inspektion af sakkunnige måtte
verkställas angående våra centrala embetsverks arkivs omfattning och
nuvarande förvaringssätt.
Med anledning häraf och på grund af hvad sålunda anförts, framstälde
motionären sitt förslag under punkten l:o.
Derest denna hemställan vunne bifall, vore det, enligt hvad motionären
till sist yttrat, tydligt, att sådant måste inverka på fortsättande
af ordningsarbetet inom kammararkivet. Af hvad ofvan anförts om
huru vissa serier af samhöriga handlingar för närvarande vore delade
mellan riksarkivet och kammararkivet, framginge emellertid, att redan
nu ett ändamålsenligt ordnande af dessa icke kunde ega rum utan att
en*gemensam plan uppgjordes och att äfven under arbetets gång nödig
samverkan egde rum — hvarvid det syntes naturligast, att arbetet
Bih. till Rihsd. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 38 Iläft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
verkstäldes under inseende af den myndighet, hos hvilken de största
arkivaliska förutsättningarna vore att finna.
Med anledning häraf framstälde motionären sitt förslag i punkten
2:o.
I öfverensstämmelse med Riksdagens år 1888 uttalade uppfattning
anser utskottet ett bättre handhafvande åt de på spridda håll förvarade
offentliga arkiven vara synnerligen behöflig!. Genom beslut om upprättandet
af landsarkiv och genom den stadga angående vissa offentliga
arkiv, som af Kongl. Maj:t utfärdats den 31 december 1900, hafva visserligen
förbättringar i åtskilliga hänseenden ernåtts eller synas komma
att vinnas. Genom dessa åtgärder blifva dock icke de af motionären
påvisade olägenheterna i afseende a de i hutvudstaden befintliga centrala
embetsverkens -arkiv afhulpna, synnerligast som nyssberörda stadga
uttryckligen undantager dessa arkiv från stadgans tillämpning. Enligt
hvad utskottet inhemtat, anbefalde Kongl. Maj:t den 31 december 1900
riksarkivarien att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till anordnande
af en ur arkivalisk synpunkt sakkunnig inspektion af de offentliga arkiv,
i afseende å hvilka en sådan inspektion kunde anses vara af behofvet
påkallad. Genom en dylik inspektion, som icke innebär någon
systemförändring i afseende på de centrala embetsverkens arkivs förvaring
och förvaltning, torde visserligen åtskilliga förbättringar i de
nuvarande förhållandena kunna åvägabringas. Det synes dock, på grund
af flera, delvis af motionären framhållna orsaker, som om en verksam
anordning till det bättre alltid maste blifva svår att genomföra, så
länge det nuvarande systemet bibehålies, enligt hvilket embetsverken
sjelfva hos sig förvara sina arkiv af äldre handlingar och hafva vården
om desamma. En förändring i detta hänseende torde derför böra tagas
under öfvervägande. Men innan frågan om en dylik mera genomgripande
systemförändring kan upptagas till pröfning, torde en sådan
sakkunnig undersökning af de befintliga embetsverks-arkiven i bufvudstaden,
som motionären föreslagit, vara erforderlig; och önskligt är, att
den så snart som möjligt företages. Derigenom skulle, bland annat,
frågan om möjligheten och lämpligheten af att ställa större eller mindre
delar af dessa arkiv under riksarkivariens högsta vård och inseende
eller måhända att till och med sammanföra dem i gemensam arkivlokal
vinna erforderlig belysning. Under alla förhållanden böra dock de
yngre delarne af nämnda arkiv, hvilka kunna antagas vara för embetsverkens
arbete i afsevärd män behöfliga, bibehållas vid embetsverken.
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
19
Hvad särskild! den föreliggande frågan om kammararkivet angår,
anser utskottet, att nyssnämnda ifrågasatta förberedande åtgärder icke
böra få inverka hämmande på det inom detta arkiv började ordningsarbetet,
utan synes detta arbete böra fortsättas, och anser sig utskottet
derför böra tillstyrka, att ett extra anslag måtte för sådant ändamål
beviljas. I betraktande af att för hvart och ett af de senaste fyra åren
dertill anvisats ett belopp af 5,000 kronor samt att kammararkivarien
icke för den närmaste framtiden ifrågasatt högre årligt anslag, anser
utskottet anslagsbeloppet kunna för den af Kongl. Maj:t nu afsedda
fyraårsperiod bestämmas till 5,000 kronor om året eller tillhopa till
20,000 kronor. Med anledning af motionärens förslag, att vid anslagets
beviljande skulle fästas det vilkor, att arbetet måtte verkställas efter
sådan plan, att nödig enhetlighet mellan riksarkivets och kammararkivets
samlingar vunnes, vill utskottet visserligen framhålla önskvärdheten
af att det måtte tillses, om ej en närmare samverkan må kunna åstadkommas
mellan kammararkivet och riksarkivet vid ordnandet af likartade
samlingar, så att en .gemensam plan dervid må följas, men då
vissa svårigheter i sådant afseende kunna tänkas uppstå, hvilkas betydelse
utskottet ej tilltror sig att bedöma, håller utskottet före, att sagda
önskemåls uppnående icke bör uppställas såsom vilkor för anslagets
utgående, helst i sådant fall måhända ordningsarbetets o af brutna fortgång
inom kammararkivet skulle kunna äfventyras.
Något särskild! anslag för verkställande af ofvanberörda af utskottet
förordade undersökning angående de centrala embetsverkens arkiv
synes icke vara erforderligt, enär Kongl. Maj:t icke torde sakna tillfälle
att af tillgängliga medel bestrida derför uppkommande kostnader.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må, med anledning af Kongl. Maj:ts
förevarande framställning och herr Centerwalls ofvanberörda
motion,
dels bevilja till oi''dnande och registrerande af
vissa handlingar i kammararkivet ett anslag af 20,000
kronor, att utgå under fyra år, och deraf för år 1902
å extra stat under sjunde hufvudtiteln anvisa 5,000
kronor att ställas till kammarkollegii disposition mot
den redovisning och kontroll, som Kongl. Maj:t kan
finna lämpligt föreskrifva;
dels ock hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta genom sakkunniga personer snarast möj
-
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 70.
ligt föranstalta en undersökning af de i hufvudstaden
befintliga centrala embetsverkens arkiv i syfte att få
en utredning såväl rörande beskaffenheten, omfånget
och förvaringssättet af deras arkivalier som ock angående
möjligheten och lämpligheten af att förena de
äldre delarne af nämnda arkiv med riksarkivet under
gemensam styrelse, och att, i fall en dylik förening
skulle befinnas möjlig och önskvärd, Kongl. Maj:t
måtte vidtaga de åtgärder, som vore egnade att förbereda
och främja densamma.
Stockholm den 26 april 1901.
På statsutskottets vägnar:
P. PEHRSON.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1901.