Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

1

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1901, kl. 3 e. m.

.. v. ■>. T( > '' . ■

Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
, beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.

(l:a U. A.)

Uti en till Riksdagen den 19 januari detta år aflåten proposition
(n:o 27) har Kongl. Maj:t, under erinran, hurusom Riksdagen uti skrifvelse
den 13 maj 1898 anhållit, att Kongl. Maj:t ville taga under ompröfning,
på hvilka sätt ålderdomsunderstöd lämpligen skulle kunna
beredas de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, och till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill undersökningen kunde gifva
anledning, samt med förmälan, att öfver Riksdagens berörda skrifvelse
äfvensom en till Kongl. Maj:t ingifven skrift, deruti »svenska barnmorskornas
centralkomité» anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
förslag i enlighet med Riksdagens uti nyssnämnda skrifvelse
gjorda hemställan, utlåtanden afgifvits af medicinalstyrelsen, statskontoret
och direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, under
åberopande af innehållet i bilagdt utdrag af protokollet öfver civilärenden
för förstnämnda dag, föreslagit Riksdagen att godkänna följande
grunder för inrättande af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd
åt barnmorskor:

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 4 Samt. 1 Afd. 33 Höft. (N:o 59).

1

2

Statsutskottets Utlåtande. N:o 59.

I) i afseende å anstaltens ändamål:

att anstalten, hvilken skulle benämnas barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt
och skulle träda i verksamhet med år 1902, skulle
afse beredande af ålderdomsunderstöd åt bär i riket legitimerade barnmorskor
med anställning hos kommun eller å barnbördshus, hvilka
genom långvarig och nitisk tjenstgöring gjort sig af sådant understöd
förtjenta;

II) i afseende å kostnadernas bestridande:

att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skulle bestridas
genom afgifter af kommuner och barnmorskor samt genom
fyllnadsbidrag af staten;

III) i afseende å kommunernas afgifter:

att kommun skulle vara skyldig att för hvart år från och med
1901 till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje
person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrå^ till ledning
vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,
samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppen skulle
sluta med ören, det skulle ökas till närmast högre krontal;

IV) i afseende å barnmorskornas afgifter:

att barnmorska, som efter ingången af år 1902 under ett kalenderår
innehaft sådan anställning i kommuns tjenst eller å barnbördshus eller
sådant uppdrag af stadskommun, att hon, enligt hvad nedan sades, finge
räkna samma år såsom tjenstår, skulle vara skyldig att för det året
erlägga en afgift af fem kronor. För afgiftens inlevererande till anstalten
skulle den kommun eller det barnbördshus, hvarest bon under
året senast varit sålunda anstäld, svara; börande dock, om anställningen
varit fäst vid två eller flere kommuner gemensamt, ansvaret för

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

3

afgiftens inlevererande ligga å den, enligt förenämnda uppgifter, folkrikaste
bland dem; och

att en gång erlagd afgift ej finge åt erbekommas;

V) i afseende å rätten till understöd samt understödets belopp:

att rätt till understöd från anstalten skulle under de vilkor, som i
öfrigt bestämdes, tillkomma i Sverige legitimerad barnmorska, som
under hvart och ett af de fem sista kalenderåren närmast före det år,
under hvilket ansökan om understöd inlemnades, haft sådan anställning
hos kommun eller å barnbördshus, att, enligt hvad här nedan sades,
tjenstår fått derför räknas; dock att den omständigheten, att barnmorska
under ett eller flera af de nämnda fem kalenderåren varit af
sjukdom eller annan, af henne sjelf oberoende anledning hindrad att
verkligen utöfva yrket, icke skulle betaga henne den rätt till understöd,
hon eljest skolat ega, derest sådant förfall genom intyg af hennes
närmaste förman eller annorledes behörigen styrktes;

att barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig: rättig:-heten att utöfva sitt yrke, ej skulle ega från anstalten erhålla understöd;

att helt understöd skulle utgå med ett belopp af 200 kronor för
år och skulle tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1902 förvärfvat
minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års
ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet
blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, hvilken förvärfvat minst 30 tjenstår och som derjemte
antingen uppnått 65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom
obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt
yrke, skulle kunna erhålla afkortadt årligt understöd till följande belopp:

om hela tjenstetiden infallit före ingången af år 1902 ..... 150 kronor,

om hon efter ingången af år 1902 förvärfvat mindre än

3 tjenstår ................................................................... 150 j>

minst 3 » .................................................................... 155 »

» 6 » ................................................................... 160 »

» 9 » ................................................................... 165 »

» 12 » ................................................................... 170 »

» 15 » .................................................................. 175 »

» 18 » .................................................................. 180 »

» 21 » ..................................................................... 185 »

» 24 » ..................................................................... 190 »

»27 » .................................................................... 195 » ;

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

att, derest barnmorska, när hon sökte understöd, sedan minst 10
år tillbaka oafbrutet haft sådan anställning, att tjenstår på grund deraf
finge henne tillkomma, och genom intyg af hennes närmaste förman
styrktes, att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel,
eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vore fullt lämplig
att sköta sin tjenst, samt vederbörande kommun eller förvaltning af
barnbördshus af denna anledning beslutade gifva henne afsked, hon
skulle, i fall hon uppnått 55 års ålder och räknade minst 30 tjenstår,
kunna efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt understöd till
följande belopp:

om hon vid afskedet fylt

55 år ................................................................................................. 100 kronor,

56 » .................................................................................................. 110 »

57 » .................................................................................................. 120 »

58 )) ........................................................................................;......... 130 »

59 » .............................................................................................. 140 »

60 » .................................................................................................. 150 »

61 » .................................................................................................. 160 »

62 » ............................................................................................... 170 »

63 » ................................................................................................. 180 »

64 » .................................................................................................. 190 »

dock så, att detta afkortade understöd i intet fall finge öfverstiga det,
som barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom
eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda
slags understöd erforderliga antalet lefnads- och tjenstår, men genom
obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt
yrke, skulle erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor,
om hon antingen förvärfvat minst 20 tjenstår eller ock genom olycksfall
under yrkesutöfningen ådragit sig sjukdomen eller vanförheten,
samt att hon i den senare händelsen skulle eg a rätt till det angifna
understödet, oberoende af antalet tjenstår;

att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd
samt redan börjat uppbära sådant, sedermera icke skulle kunna erhålla
rätt till högre understöd från anstalten;

att såsom tjenstår finge räknas hvarje kalenderår, under hvilket
barnmorska i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner eller
ock såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska eller sköterska å barn -

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

5

bördshus aflönad med fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor
och verkligen utöfvat yrket, samt att i den fasta årslönen finge inräknas
värdet af naturaförmåner, bostad och vedbrand, dock högst till ett
belopp af sammanlagdt 75 kronor;

att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranledde, anstaltens
direktion måtte, på ansökan af vederbörande kommun eller barnmorska
och efter medicinalstyrelsens hörande, ega att för viss, i hvarje fall
bestämd tid meddela rätt till beräknande af tjenstår, äfven om barnmorskans
löneförmåner vore lägre, än i föregående punkt sades;

att stadskommun, som icke hade barnmorska anstäld mot fast
årslön, men uppdragit åt vissa inom staden boende praktiserande barnmorskor
att, mot bestämd ersättning af kommunen för hvarje förrättning,
tillhandagå fattiga med förlossningsbiträde och som vid kalenderårets
början till anstaltens direktion ingifvit förteckning på de sålunda
anstälda barnmorskorna, skulle kunna efter årets slut hos direktionen
till tjenstårsberäkring för samma år anmäla bland de å sagda förteckning
upptagna barnmorskorna en för hvarje fullt 200-tal kronor, som
under samma år utgått såsom ersättning för fattiga barnaföderskors förlossning
och vård; dock att icke för något år tjenstårsberäkning i denna
ordning finge medgifvas åt flera barnmorskor, än att kommunens bidrag
till anstalten belöpte sig till minst 25 kronor för hvar och en af de
barnmorskor, som finge ifrågavarande förmån sig tillerkänd;

att det skulle tillkomma medicinalstyrelsen att på grund af omfattningen
och arten af den verksamhet, barnmorska under tiden före
år 1902 utöfvat i sitt yrke, med tillämpning af ofvan angifna grunder,
pröfva, om och i hvilken omfattning tjenstårsberäkning för nämnda tid
kunde henne tillkomma;

att, om barnmorska, som förklarats ega att från viss tid uppbära
understöd, efter nämnda tid innehade anställning i sådan egenskap hos
kommun eller såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska eller sköterska
å barnbördshus eller ock eljest fortfore att utöfva sitt yrke vid
andra tillfällen, än då hennes biträde betingades af nödfall (styrkt svårighet
att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skulle förlora
sin rätt till understöd, i förra fallet för tid, motsvarande den,
hvarunder hon, fastän till understöd berättigad, innehaft anställningen,
dock alltid för minst ett år, och i senare fallet för ett hälft år;

att undcrstödstagare, som dömdes förlustig medborgerligt förtroende,
skulle för den tid, hon deraf vore i mistning, förlora sitt understöd;
att den, som under ,5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skulle

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

afföras från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera
å nyo anmälde sig, det skulle ankomma på anstaltens direktion
att, efter medicinalstyrelsens hörande, bestämma, om och i hvilken mån
hon åter skulle inträda i sin förra rätt;

att understödstagare, som bosatte sig å utrikes ort, icke utan
Kongl. Majrts tillstånd skulle ega åtnjuta understödet för den tid, hon
vore utrikes, samt att, om understödstagare blefve främmande magts
undersåte eller utan Kongl. Majrts tillstånd trädde i främmande stats
tjenst, hennes rätt till understöd skulle upphöra;

att understöd skulle beräknas för fulla kalendermånader och i
regeln vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd
blifvit barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats
berättigad till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn
eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning, först med början
af månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin
tjenst;

att understöd skulle upphöra att utgå med den månad, i hvilken
barnmorskan aflidit eller rätt till understöd förlorats; samt

att understöd från anstalten icke finge för understödstagarens gäld
tagas i mät;

VI) i afseende å utbetalning af understöd:

att understöd skulle utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om
understödstagare vore boende i landsorten, hon skulle vara berättigad
att, efter derom hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om
hennes hemvist samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl.
Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med
allmänna posten kostnadsfritt sig tillsändt; och

VII) i afseende å anstaltens styrelse och förvaltning:

att anstalten skulle förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning, samt att dervid skulle i tillämpliga delar och i alla
de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten
komme att särskilt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

7

art. VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning vore gifna för
densamma och dess förvaltning.

I sammanhang härmed har Kongl. Maj:t — med tillkännagifvande,
dels att, derest dessa grunder af Riksdagen godkändes, Kongl. Maj:t
ämnade för den nya anstalten utfärda särskildt reglemente i enlighet
med desamma, dels att Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits
angående omfånget af de göromål, som tillhörde anstalten, samt
dessa göromåls lämpliga fördelning, komme att till Riksdagen afgifva
förslag till stat för anstalten, dels ock att Kongl. Maj:t, i den mån
särskildt bidrag från statsverket till anstaltens uppehållande blefve
behöfligt, komme att till Riksdagen aflåta proposition om uppförande
i riksstaten af härtill erforderligt anslag — föreslagit Riksdagen att, i
afseende å de under år 1902 uppkommande kostnader för beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor, medgifva:

att Kongl. Maj :t måtte för sistnämnda år bestämma de belopp, som
kunde varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens
förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för
behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt

att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt under
nämnda år erforderliga medel finge af Kongl. Maj:t, i den mån influtna
afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom förskott, att
antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under året till
anstalten inginge, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas
härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Till ofvan omformälda statsrådsprotokoll har statsrådet och chefen
för civildepartementet vid detta ärendes föredragning yttrat följande:

Sedan den af Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag aflåtna proposition
(n:o 5) angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor
icke vunnit Riksdagens bifall, hade frågan å nyo upptagits vid 1898 års
riksdag, då inom båda kamrarne motioner i ämnet väckts. Med anledning
af dessa motioner hade Riksdagen uti skrifvelse den 13 maj
samma år anhållit, att Kong]. Maj:t ville taga under förnyad ompröfning,
på hvilka sätt ålderdomsunderstöd lämpligen skulle kunna beredas
de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna och till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill undersökningen kunde gifva anledning.

Historik.

8 Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

öfver Riksdagens berörda skrifvelse, äfvensom en till Kongl. Maj:t ingifven
skrift, deruti »svenska barnmorskornas centralkomité» anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta ett nytt förslag i enlighet
med Riksdagens uti nyssnämnda skrifvelse gjorda hemställan, hade,
till följd af särskilda remisser, utlåtanden afgifvits den 30 december
1898 af medicinalstyrelsen, den 10 oktober 1899 af statskontoret och
den 7 april 1900 af direktionen öfver folkskolelärames pensionsinrättning.

Innan redogörelse lemnades för det af medicinalstyrelsen i dess
omförmälda utlåtande den 30 december 1898 framlagda förslag i ärendet,
anhölle departementschefen att få i korthet erinra om hvad förut i fråga
om ålderdomsunderstöd åt barnmorskor förekommit.

Redan år 1887 hade af ett allmänt barnmorskemöte genom petition
till Kongl. Maj:t gjorts framställning om åtgärder för bildande af en
pensionsinrättning för barnmorskor, hvarvid såsom önskningsmål framhållits,
att barnmorska vid fylda 55 år och efter 25 års utöfning af yrket,
vare sig såsom enskildt praktiserande eller af kommun aflönad, måtte
erhålla en årlig pension af 300 kronor, mot skyldighet att sjelf årligen
i 25 år erlägga en afgift af 10 kronor eller ock vidkännas ett motsvarande
afdrag vid första pension sutbetalningen. Innan detta ärende
hunnit att i utredt skick till Kongl. Maj:t inkomma, hade frågan upptagits
till behandling inom Riksdagen, som i skrifvelse den 5 maj 1888
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till en allmän
pensionsinrättning för barnmorskor jemte förslag till de bidrag från
staten, som derför kunde anses behöfliga. I denna skrifvelse hade Riksdagen
framhållit, att, då Kongl. Maj :t låtit utfärda barnmorskereglementet
den 28 november 1856, redan derigenom blifvit erkändt, att barnmorskeväsendets
ändamålsenliga ordnande vore en angelägenhet, som ålåge
staten. Men då borde staten också sörja för, att barnmorskorna blefve
bättre tillgodosedda i ekonomiskt hänseende och ej behöfde motse att
tillbringa sin ålderdom i nöd; blott på sådant sätt kunde man nemligen
begära ett fullt tillfredställande uppfyllande af de med yrket förenade
pligter och hindra, att dugliga och för yrket lämpliga qvinnor afskräcktes
att egna sig åt barnmorskekallet. Ett ingripande från statens sida vore
härvid af desto större vigt, som barnmorskorna i allmänhet ej kunde,
utan att det göda ändamålet med ett väl ordnadt barnmorskeväsen till
en del ginge förloradt, fortsätta att tjenstgora allt för långt in på
ålderdomen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

9

Med anledning af dels denna Riksdagens skrifvelse och dels barnmorskemötets
petition hade Kongl. Maj:t den 25 maj 1888 bemyndigat
chefen för ecklesiastikdepartementet att genom en eller flera sakkunniga
personer, dem han egde utse, låta utarbeta förslag till barnmorskekårens
pensionering. Sedan medicine doktorn E. W. Wretlind blifvit
härtill utsedd, hade denne den 8 november 1888 afgifvit ett förslag till
reglemente för svenska barnmorskors pensionskassa med tillhörande motivering.
Förslaget hade afsett bildande af en särskild lifränteanstalt för
barnmorskekåren, i hvilken anstalt insättningar borde göras dels af barnmorskorna
sjelfva, dels af staten för barnmorskornas räkning, så att
dessa vid fylda 60 år och efter minst 10 års delegarskap skulle kunna
erhålla en årlig pension af 200 kronor. Kostnaden för pensioneringen
borde till en tredjel bestridas af statsverket och till två tredjedelar
af barnmorskorna sjelfva.

Öfver detta förslag hade sedermera utlåtanden afgifvits af medicinalstyrelsen,
direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning och
direktionen för presterskapets enke- och pupillkassa. Härefter hade
ärendet företagits till förberedande behandlig inom ecklesiastikdepartementet,
och då dervid visat sig, att ytterligare utredning vore behöflig,
hade departementschefen den 16 juni 1892 uppdragit åt e. o. amanuensen
G. Eneström att verkställa nämnda utredning samt till Kongl. Maj:t
inkomma med det yttrande och förslag, hvartill densamma kunde gifva
anledning. På grund häraf hade Eneström den 13 februari 1893
aflemnat till Kongl. Maj:t betänkande om barnmorskekårens pensionering
jemte förslag till reglemente för barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt
(se bihang till 1895 års Riksdags protokoll, 2 saml.
2 afd. 1 band).

Enligt detta förslag borde för barnmorskekårens pensionering inrättas
en särskild statsanstalt, från hvilken barnmorskorna skulle i
regeln vid fylda 65 år, och sedan de i 30 år utöfvat yrket i en viss
omfattning, erhålla ett årligt understöd af 200 kronor. Kostnaden
härför skulle till omkring två tredjedelar bestridas genom afgifter från
kommunerna och till omkring en tredjedel genom fyllnadsbidrag af
staten. Från barnmorskorna sjelfva skulle deremot inga afgifter direkt
utkräfvas, utan borde det Öfverlemnas åt kommunerna att afgöra, om
de kunde och ville af barnmorskorna göra sig betäckta för hela sitt
utlägg eller eu del deraf.

Sedan vederbörande myndigheter blifvit hörda i anledning af detta
betänkande, hade Kongl. Maj:t för 1895 års Riksdag framlagt ofvannämnda
Bill. till Ili/csd. Prot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

Allmänna synpunkter.

proposition angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.
Till det i denna proposition framstälda förslag, hvars grundtankar varit,
att den hufvudsakliga kostnaden för ålderdomsunderstödet skulle bestridas
genom afgifter af kommunerna, att ett mindre bidrag skulle
erläggas af de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna samt att
hvad derutöfver visade sig vara beliöfligt skulle tillskjutas af statsverket,
hade statsutskottet stält sig mycket afvisande. I motsats till den af
1888 års Riksdag uttalade grundsats hade nu statsutskottet yttrat bland
annat: »Den omständighet, att ifrågavarande yrkesöfvare hvarken äro
af staten anstälda eller till större eller mindre del aflönade, anser
utskottet innebära tillräckligt skäl för att staten icke bör medverka till
deras ålderdomsförsörjning». Utskottet hade dessutom hållit före, att
beredandet af sådan försörjning åt de af kommunerna anstälda barnmorskorna
vore en angelägenhet, som helt och hållet borde öfverlemnas
åt kommunernas egen sjelfstyrelse, och att, hvad anginge de enskildt
praktiserande barnmorskorna, det måste åligga dem sj elfva att genom
besparingar under sin krafts och helsas dagar bereda sig medel till sin
ålder domsför sörj ning.

Propositionen hade emellertid af Första Kammaren bifallits (med
55 röster mot 46) men hade blifvit af Andra Kammaren afslagen (med
110 röster mot 88).

Sedan nu 1898 års Riksdag stält sig på den sidan, att något
borde från det allmänna göras för att bereda ålderdomsunderstöd för
åtminstone en större del af barnmorskorna i riket, ansåge departementschefen
sig icke behöfva mycket uppehålla sig vid frågan om grunden
dertill, att staten borde för sin del taga hand om ordnandet af ifrågavarande
understöd. Utöfver hänvisning till hvad 1888 års Riksdag,
på sätt nyss återgifvits, i detta hänseende anfört, anhölle han dock att
få erinra om hvad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat
vid föredragning af 1895 års förslag, hvilket yttrande särskildt rigtat
sig mot framstälda förslag om ärendets undanskjutande i afvaktan på
andra mer eller mindre närstående frågors afgörande. Han hade nemligen
till det vid 1895 års proposition fogade statsrådsprotokoll för den
18 januari samma år yttrat följande (sid. 12):

»Redan i Riksdagens skrifvelse 1888 antyddes med rätta, att staten
ur den allmänna helsovårdens synpunkt har stort intresse af att bereda
barnmorskorna utsigt till ålderdomsförsörjning, och samma tanke har
funnit uttryck i betänkandet samt ytterligare i medicinalstyrelsens och

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

11

statskontorets utlåtanden. Men om så är, lärer det icke heller vara
lämpligt att sammanbinda denna fråga vare sig med frågan om arbetsklassens
pensionering, vid hvars lösning helt andra synpunkter måste
göra sig gällande, eller med frågan om statsbidrag till barnmorskors
aflöning. Sistnämnda fråga har vid flera tillfällen bragts å bane inom
Riksdagen; men det har visat sig, att meningarna varit ganska delade
om lämpligheten af att bereda statshjelp för aflöning af förlossningsbiträden,
och de i sådant afseende framstälda förslag hafva icke föranledt
någon Riksdagens åtgärd. Af de förhandlingar, som vid 1888 års
riksmöte utmynnade i den då till Eders Kongl. Maj:t aflåtna framställningen
om åstadkommande af en pensionsinrättning för barnmorskor,
framgår deremot, att man inom Riksdagen temligen allmänt anslutit
sig till den uppfattning, att staten borde bidraga dertill, att barnmorskorna
finge en mera betryggad ställning med hänsyn till sin försörjning
på ålderdomen.»

I fråga om anledningen dertill, att det allmänna måste ingripa till
förmån för barnmorskornas ålderdomsunderstöd, hade medicinalstyrelsen
i sin omförmälda skrifvelse af den 30 december 1898 anfört följande:

Såväl från statsmagternas som från myndigheters, sakkunniges
och barnmorskornas egen sida hade gång efter annan med värma framhållits
det behjertansvärda deruti, att af stat eller kommun skälig ålderdomsförsörjning
bereddes en kår, hvilken trots de stora anspråk, som
stäldes på dess pligttrohet och yrkesduglighet, finge draga sig fram
under ekonomiska vilkor, som i regel vore så svaga, att all tanke på
möjligheten af sjelfpensionering måste anses utesluten.

Visserligen hade dervid anmärkts, att sambandet mellan barnmorskekåren
och staten vore allt för lös, för att staten skulle pröfvas
skyldig att träda emellan och medelst lagstiftning eller anslag af statsmedel
påtaga sig omsorgen om barnmorskornas pensionering, då staten ej
befattade sig med pensioneringen af flere andra kårer, Indika utöfvade
verksamhet i det allmännas tjenst; men i detta särskilda fall förefunnes
dock ett mycket vägande praktiskt skäl för statens ingripande — det
gälde nemligen icke enbart billighetshänsyn, utan tillgodoseendet af ett
vigtigt statsintresse.

Med de stora kraf, som i vår tid stäldes på barnmorskorna i
tekniskt hänseende, såsom beträffande antiseptik, och med vetenskapens
hastiga utveckling äfven på här ifrågavarande områden, vore det icke
möjligt, att barnmorskan — helst med en från början temligen ringa
allmänbildning — skulle kunna, när hon uppnått högre lefnadsålder,

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

ega förmåga att vidmagthålla, långt mindre utveckla den yrkesskicklighet,
hon i yngre år förvärfvat.

Det läge derföre i sakens natur, att de ålderstigna barnmorskornas
yrkesutöfning måste komma att blifva mindre tillfredsställande, men
risken gälde här ett, kanske två menniskolif. Klart vore också, att
den ålderstigna eller invalida barnmorskan, derest icke understöd henne
bereddes, tvingades att för sitt lifsuppehälle i det allra längsta fortsätta
utöfvandet af sitt yrke. Tillförsäkrades hon åter ett rimligt årsunderhåll,
vore dermed ett stort steg taget mot målet: de olämpliga
barnmorskornas försättande ur tjenst. Och att det ankomme på staten
att taga befattning med denna fråga, hvilken, såsom ofta framhållits,
vore en ren helsovårdsangelägenhet, borde svårligen kunna förnekas.
För närvarande syntes åtminstone ingen annan möjlighet finnas att
aflösa de mindre tjenstdugliga barnmorskorna än ordnandet af deras
pensionsförhållanden.

Med stöd af hvad sålunda förekommit ansåge departementschefen
sig vara berättigad att beteckna det såsom en gifven sak, att förslag
i fråga om ålderdomsunderstöd åt barnmorskor nu borde för Riksdagen
framläggas.

Begränsning
af antalet till
understöd
berättigade
barnmorskor.

Det kunde emellertid icke nu blifva fråga om att alla barnmorskor
skulle blifva berättigade till ålderdomsunderstöd. Redan 1895
års proposition hade innehållit, såsom i det följande skulle närmare
angifvas, vissa rätt afsevärda begränsningar i detta hänseende. 1898
års Riksdag hade tänkt sig en inskränkning till de i kommuners tjenst
anstälda barnmorskorna; och slutligen hade medicinalstyrelsen i sitt
förslag af år 1898 om ålderdomsunderstöd åt barnmorskor i kommuners
tjenst bibehållit en del begränsningar från 1895 års förslag, fastän
styrelsen visserligen derjemte ifrågasatt en vidsträcktare tolkning af
begreppet anställning i kommuns tjenst, än Riksdagen kunde anses
hafva omedelbarligen afsett.

Propositionen till 1895 års Riksdag hade afsett att bereda ålderdomsunderstöd
åt i Sverige legitimerade barnmorskor, såväl i kommuners
tjenst anstälda som enskildt praktiserande. I detta förslag hade den
omförmälda begränsningen legat uti bestämmelserna om sättet för beräkningen
af de erforderliga tjenståren. Det hade nemligen föreslagits,
att såsom tjenstår skulle räknas hvarje kalenderår, hvarunder barnmorska
antingen varit i sådan egenskap af en eller flere kommuner
aflönad med fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor, deruti in -

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

räknadt värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst
till ett belopp af sammanlagdt 75 kronor — och verkligen utöfvat
yrket, eller ock verkstält minst trettio förlossningar. Undantagsvis hade
dock varit medgifvet, att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranledde,
understödsanstaltens direktion skulle ega att, på ansökan af
vederbörande kommun eller barnmorska och efter medicinalstyrelsens
hörande, utan hinder af nämnda bestämmelser rörande aflöning och
antal verkstälda förlossningar, för viss, i hvarje fall bestämd tid meddela
rätt till beräknande af tjenstår.

Beträffande de i kommuners tjenst anstälda barnmorskors tjenstårsberäkning,
har]e dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat
följande (sid. 20):

»Hvad angår de i kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, kan
det vid första påseendet lätt förefalla, som om dessa borde få såsom
tjenstår räkna hvarje kalenderår, under hvilket de tjenstgjort. Vid
närmare undersökning visar det sig emellertid, att denna uppfattning
icke kan obetingadt godkännas. Många bland dessa barnmorskor utöfva
nemligen yrket i så ringa utsträckning, att deras tid endast i obetydlig
mån för detta ändamål tages i anspråk, och de kunna derför icke anses
i den allmänna helsovårdens intresse utföra ett så omfattande arbete,
att det bör berättiga dem till ålderdomsunderstöd. De stora olikheterna
mellan antalet af kommuner aflönade barnmorskor inom skilda landsdelar
samt lönebeloppen för dessa barnmorskor ådagalägga också, att
barnmorskor anställas, icke alltid derför att de äro behöfliga, utan af
andra, mer eller mindre tillfälliga anledningar. Så är det t. ex. i Skåne
inom mången kommun af ålder vanligt, att en barnmorska inom densamma
finnes, och då en sådan afgår, anställes derför en ny, utan att
hvarken kommunens folkmängd eller lokala förhållanden göra en särskild
barnmorska behöflig. Också är ofta icke blott lönen, utan till och med
hela årsinkomsten så obetydlig, att den icke på långt när kan räcka till
ens för lifvets nödtorftigaste behof. Skulle man nu endast på grund
af den obetydliga lönen gifva en sådan barnmorska rätt till tjenstårsberäkning,
så skulle understödet enligt de bestämmelser, som jag här
efteråt kommer att föreslå, i många fall högst betydligt öfverstiga hela
årsinkomsten — ett förhållande, som icke gerna kan anses annat än
orimligt, och hvilket dessutom lätt kunde gifva anledning till missbruk
af understödsrätten. Ville man åter rätta understödsbeloppet efter inkomsterna,
skulle det blifva allt för ringa för att erbjuda någon verklig
hjelp på ålderdomen.»

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

»Med anledning häraf har i betänkandet föreslagits, att endast de
i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, hvilka i fast årslön erhålla
minst 200 kronor och verkligen utöfva yrket, måtte få rätt till tjenstårsberäkning
på grund af sin anställning. Öfriga barnmorskor i kommuners
tjenst skulle deremot i nämnda afseende likställas med enskildt
praktiserande barnmorskor och således få rätt till tjenstårsberäkning,
blott om de utöfvat yrket i den förut angifna omfattningen. I den fasta
årslönen skulle äfven få inräknas värdet af naturaförmåner — bostad
och vedbrand dock högst till ett belopp af sammanlagdt 75 kronor —
men icke den särskilda ersättning af kommunalmedel, som kunnat tillfalla
barnmorskan för verkstälda förlossningar. D^ssa förslag, som
lemnats utan anmärkning af det öfvervägande flertalet bland de hörda
myndigheterna, anser jag mig äfven för min del böra förorda.»

Sedan 1898 års Riksdag, såsom redan nämnts, för sin del ifrågasatt
begränsningen i antalet understödsberättigade barnmorskor till de
i kommuners tjenst anstälda, hade medicinalstyrelsen i sitt förslag af år
1898 hemstält om vissa afvikelser från denna begränsning, i det att
dels åtskilliga i kommuners tjenst anstälda barnmorskor uteslutits, dels
vissa barnmorskor utan anställning i egentlig mening i kommuns tjenst
upptagits, dels ock bland till understöd berättigade barnmorskor upptagits
sådana, anstälda i vissa befattningar å barnbördshus.

I fråga om de i kommuners tjenst anstälda barnmorskor, som
skulle uteslutas från rätt till understöd, öfverensstämde medicinalstyrelsens
förslag med 1895 års proposition, med den skilnad dock att, då nu
icke vidare vöre fråga om de enskildt praktiserande barnmorskorna, ur
förslaget kunnat utlemnas allt hvad i propositionen förekomme om
tjenstårsberäkning på grund af visst antal verkstälda förlossningar.
Denna beräkningsgrund hade nemligen upptagits för att finna en norm
för beräknandet af tjenstår för i kommuns tjenst icke anstälda barnmorskor.
. Då i medicinalstyrelsens förslag sådana icke medtagits, hade
denna beräkningsgrund här kunnat uteslutas. Dervid finge dock icke
förbises, att denna uteslutning äfven komme att öfva inflytande på
antalet understödsberättigade barnmorskor i kommunal anställning.
Klart vöre nemligen, att en i kommuns tjenst anstäld barnmorska med
mindre årslön än 200 kronor skulle, enligt bestämmelserna i 1895 års
proposition, kunna det oaktadt erhålla tjenstårsberäkning, om hon nemligen
kunde åberopa ett tillräckligt stort antal verkstälda förlossningar.
Denna möjlighet vore här utesluten. Samtliga i kommuns tjenst afl -

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

15

stälda barnmorskor med mindre årslön än 200 kronor vore, enligt förevarande
förslag, uteslutna från rättigheten att komma i åtnjutande af
ålderdomsunderstöd. Deras antal vore icke obetydligt. Visserligen vore
departementschefen icke i tillfälle att exakt uppgifva detta, enär senare
statistiska uppgifter härutinnan icke förelåge, än sådana som afsåge år
1892, men då antagligt vore att förhållandena sedan dess icke väsentligen
. ändrat sig, syntes dessa uppgifter, Indika på sin tid insamlats
för att läggas till grund för de vid uppgörandet af 1895 års proposition
nödiga beräkningar, ännu kunna anses upplysande. År 1892, då barnmorskornas
hela antal uppgått till 2,643 — motsvarande siffra för år
1899 vore 2,744 —- hade i kommuners tjenst funnits anstälda 1,716,
af Indika 1,204 åtnjutit en årlig lön af minst 200 kronor. Af återstoden,
512, hade 295 haft eu årlig lön från 15 kronor till 149 kronor
och för öfriga 217 hade aflöningen vexlat mellan 150 kronor och 199 kronor.

Med afseende å antalet verkstälda förlossningar utvisade det föreliggande
statistiska materialet, att af de sämst aflönade, de hvilkas
löner vexlade , mellan 15 kronor och 149 kronor, icke mindre än 119
under det år undersökningen afsett verkstält 30 förlossningar och derutöfver*,
Dessa barnmorskor skulle således enligt 1895 års förslag,
oaktadtjden låga aflöningen, hafva varit berättigade till tjenstårsberäkning.
Af de 1,716 i kommuners tjenst år 1892 anstälda barnmorskorna
skulle, med tillämpning af bestämmelserna i medicinalstyrelsens förevarande
förslag, 512 uteslutas från tjenstårsberäkning, hvaremot af dessa
en ganska stor procent hade, om 1895 års förslag tillämpades, kommit
att, med afseende å antalet verkstälda förlossningar, få räkna tjenstår.

Medicinalstyrelsen hade härom i sitt utlåtande den 30 december
1898 yttrat, att af de 512 barnmorskor, som angifvits anstälda i kommuners
tjenst med mindre lön än 200 kronor, åtnjöte 217 en lön af
150 kronor eller mera och med stor sannolikhet skulle det ej för
respektive kommuner möta några större svårigheter att höja dessas årslön
med de tiotal kronor, som erfordrades för att dessa barnmorskor
skulle kunna upptagas i anstalten; att det således skulle återstå ett
antal af 295, om hvilka man ej med lika stor sannolikhet kunde antaga,
att de genom höjning af lönerna kunde göras i denna mening kompetenta;
att af dessa 295 antagligen åtskilliga utöfvade föga omfattande
praktik och försörjde sig genom annat arbete än barnmorskeyrket; att
för eu sådan uppfattning talade den omständigheten, att flertalet af
dessa barnmorskor — 195 — voro bosatta inom rikets tätast befolkade
provins, der en till arealen föga vidsträckt kommun utan svårighet.

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

kunde bekosta sig fördelen att eg a inom kommunen bosatt och tjenstskyldig
barnmorska, hvars så väl lön som hela årsinkomst af yrket
likväl ofta nog vore så obetydlig, att den ej på långt när kunde räcka
ens till lifvets nödtorft; att flertalet af dessa antagligen ej heller hade
yrkets utöfning till hufvudsaklig sysselsättning utan utgjordes ofta af
gifta qvinnor, hvilka, jemte det de egnade sig åt familjens vård eller
annan sysselsättning, äfven biträdde vid förlossningar; samt att det
ville förefalla som om ett uteslutande af dessa barnmorskor, hvilka i
strängare mening icke bestridde egentlig tjenst, snarare skulle öfverensstämma
med Riksdagens mening, än om dem skulle tillkomma samma
förmåner som de kommunens barnmorskor, hvilka hade full tjenstgöring
och förty äfven full lön.

Medicinalstyrelsen hade vidare yttrat:

»Man måste dock medgifva, att kommuner finnas, hvilka äro i
stort behof af barnmorska, men sakna tillgångar att af kommunens medel
bereda henne skälig aflöning. I åtskilliga sådana fall skulle saken
kunna ordnas derigenom, att två eller flera närbelägna kommuner sammanslogos
till ett barnmorskedistrikt. Under förutsättning att denna
tolkning af det föreliggande statistiska materialet är rigtig, skulle endast
en ringa del återstå af de i kommuners tjenst anstälda och praktik
verkligt utöfvande barnmorskor, som icke enligt nu angifna grunder
kunde i anstalten upptagas. För dessa — hvilka utöfva praktik inom
fattiga kommuner, der behofvet af fast anstäldt sakkunnigt förlossningsbiträde
är stort, men der tillgångar saknas att bekosta tillräcklig lön
derför, och der kommunens belägenhet ej lämpar sig för sammanslagning
med annan kommun — återstår endast att till anstaltens direktion
öfverlemna att, efter medicinalstyrelsens hörande, bestämma, huruvida
icke för en gifven tidsperiod åt gången ett undantag bör göras.»

Skulle såsom i Riksdagens skrifvelse förutsattes, från antalet understödsberättigade
uteslutas enskildt praktiserande barnmorskor, syntes
deraf böra blifva en följd, att derifrån jemväl skulle uteslutas de i kommuners
tjenst anstälda, men med obetydlig lön försedda barnmorskorna,
enär dessa, med det af medicinalstyrelsen nyss angifna undantag, närmast
syntes vara att likställa med enskildt praktiserande.

Om också medicinalstyrelsen sålunda i sitt förslag uteslutit ett icke
ringa antal i kommunal tjenst anstälda barnmorskor från förmånen att
erhålla ålderdomsunderstöd, hade medicinalstyrelsen, å andra sidan,
föreslagit till erhållande af sådan förmån vissa barnmorskor, hvilka icke
i egentlig mening kunde sägas vara anstälda i kommuns tjenst. Medi -

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

17

cinalstyrelsen, som upplyste att i vissa städer barnmorskor icke anstäldes
mot fast årslön, utan att i stället kommunen träffade aftal med
vissa barnmorskor att mot bestämdt arfvode betjena fattiga barnaföderskor,
både nemligen ansett att under vissa omständigheter tillfälle
till ålderdomsunderstöd borde beredas äfven dessa barnmorskor.

Härom hade medicinalstyrelsen yttrat:

»Då enligt förslaget rikets alla kommuner skola lemna bidrag till
anstalten — Stockholm till exempel med 300,000 invånare 3,000 kronor
— skulle följden blifva antingen orättvis beskattning eller en påtryckning
att anställa aflönade barnmorskor, hvilket, enligt hvad erfarenheten
visat, skulle lända till skada för de fattiga barnsängsqvinnornas
behöriga betjenande, om de barnmorskor, som genom dylika aftal anstälts,
skulle förmenas tillträde till anstalten. Saken synes kunna så
ordnas, att i början af hvarje kalenderår till anstaltens direktion ingåfves
förteckning på sålunda anstälda barnmorskor och vid årets slut
bland dessa anmäldes till tjenstårsberäkning en barnmorska för hvarje
fullt 200-tal kronor, som under samma år från stadens kassa utgått
såsom ersättning för fattiga barnaföderskors förlossning och vård.»

Enligt 1894 års matrikel öfver Sveriges barnmorskor — någon senare
funnes icke utgifven — vore följande städer i saknad af fast aflönade
barnmorskor, nemligen Stockholm, Göteborg, Upsala, Eskilstuna, Linköping,
Norrköping, Skeninge. Mariestad, Lidköping och Hedemora,

Slutligen hade medicinalstyrelsen före^agjt, att jemväl tjenstgöring
på barnbördshus såsom förestånderska, instryktionsbarnmorska eller sköterska
med minst 200 kronors lön skulle berättiga barnmorska till
tjenstår för vinnande af ålderdomsunderstöd.

Vid formuleringen af sitt förslag till bestämmelser derom, hvilka
barnmorskor skulle blifva berättigade till ålderdomsunderstöd, hade
medicinalstyrelsen, i enlighet med 1895 års förslag, fästat denna rätt
vid viss tjenstårsberäkning och sålunda föreslagit följande bestämmelser:

att rätt till understöd skulle, under de vilkor, som i öfrig! bestämdes,
tillkomma i Sverige legitimerade barnmorskor, som under hvart
och ett af de fem sista kalenderåren närmast före det år, under hvilket
ansökan om understöd inlemnades, halt sådan anställning hos kommun
eller på barnbördshus, att tjenstår fått derför räknas;

att såsom tjenstår skulle få räknas hvarje kalenderår, under hvilket
barnmorska i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner eller af
barnbördshus aflönad med fast årslön af sammanlagd t minst 200 kronor
och verkligen utöfvat yrket, samt att i den fästa årslönen Ange inräknas
Bill. till IMsd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 39 Haft. 3

18 Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock högst till ett
belopp af 75 kronor;

att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranledde, en blifvande
understödsanstalts direktion skulle få, på ansökan af vederbörande
kommun eller barnmorska och efter medicinalstyrelsens hörande, ega
att för viss i hvarje fall bestämd tid meddela rätt till beräknande af
tjenstår, äfven om barnmorskas löneförmåner vore lägre än i föregående
punkt sades;

att stad, som icke hade någon barnmorska anstäld mot fast årslön,
men uppdragit åt vissa inom staden boende praktiserande barnmorskor
att mot bestämd ersättning af kommunen för hvarje förrättning tillhandagå
fattiga med förlossningsbiträde, och som vid kalenderårets början
till en blifvande anstalts direktion ingifvit förteckning på de sålunda
anstälda barnmorskorna, skulle få efter årets slut hos direktionen till
tjenstårsberäkning för samma år anmäla bland de å sagda förteckning
upptagna barnmorskorna en för hvarje fullt 200-tal kronor, som under
samma år utgått såsom ersättning för fattiga barnaföderskors förlossning
och vård; dock skulle icke för något år tjenstårsberäkning i denna
ordning få medgifvas åt flera barnmorskor, än att kommunens bidrag
till anstalten belöpte sig till minst 25 kronor för hvar och en af de
barnmorskor, som finge ifrågavarande förmån sig tillerkänd.

Emot hvad medicinalstyrelsen sålunda föreslagit hade af statskontoret
anmärkts allenast, att, då bland vilkoren för att ett kalenderår
skulle få såsom tjenstår räknas, uppstälts den fordran, att barnmorskan
skulle under det året hafva verkligen utöfvat yrket, skulle antagandet
af medicinalstyrelsens förslag oförändradt möjligen kunna gifva stöd
för en sådan tolkning, att för rätt till understöd ovilkorligen erfordrades
verklig tjenstutöfning under hvart och ett af de fem sista åren
före afskedstagandet, hvilket under vissa omständigheter skulle innebära
en orimlighet. Statskontoret hade derför i anslutning till 1895
års proposition ifrågasatt ett tillägg till förberörda af medicinalstyrelsen
föreslagna allmänna bestämmelser rörande rätten till understöd af följande
lydelse:

»dock att den omständigheten, att barnmorska under ett eller flere
af de nämnda fem kalenderåren varit af sjukdom eller annan, af henne
sjelf oberoende anledning hindrad att verkligen utöfva yrket, icke må
betaga henne den rätt till understöd, hon eljest skolat ega, derest sådant
förfall genom intyg af hennes närmaste förman eller annorledes
behörigen styrkes.»

Departementschefen har med anledning häraf anfört, att, då han

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

19

i likhet med hvad som uttalats vid föredragningen af 1895 års förslag,
ansåge, att barnmorska, hvilken sedan en längre tid tillbaka frivilligt
upphört med yrkets utöfvande, der sådant icke haft sin grund i otycksfall
under yrkesutöfningen, icke borde komma i åtnjutande af understöd,
och att denna tid lämpligen kunde sättas till fem år, biträdde
han medicinalstyrelsens förslag till de allmänna bestämmelserna rörande
rätten till understöd med dertill af statskontoret föreslaget tillägg.

Likaledes ansåge han hvad medicinalstyrelsen föreslagit beträffande
tjenstårsberäkningen böra godkännas; och liemstälde han alltså, att i
det förslag, som kunde komma att aflåtas till Riksdagen, dessa bestäm-''
melser måtte med angifna formulering inflyta

Sedan sålunda angifvits, för hvilka grupper af barnmorskor rätt
till ålderdom sunderstöd syntes böra föreslås, har departementschefen
öfvergått till frågan, på hvilket sätt ålderdomsunderstöd skulle kunna
beredas åt barnmorskorna och under hvilken form staten borde medverka
dertill.

Härutinnan har han hufvudsakligen åberopat hvad chefen för
ecklesiastikdepartementet anfört år 1895 (sid. 13 ff.):

»Vid öfvervägande af frågan, på hvad sätt ålderdomsunderstöd
skall kunna beredas åt barnmorskekåren, samt under hvilken form staten
bör dertill medverka, ligger det väl närmast till bands att tänka sig
understödet hufvudsakligen bekostadt af barnmorskorna sjelfva och
statens åtgärder inskränkta till ett underlättande af barnmorskornas
sträfvan att genom sjelfhjelp bereda sig en nödtorftig ålderdomsförsörjning.
Ett uttalande i denna rigtning förekom också vid 1888 års
riksdag, och samma tanke ligger till grund för doktor Wretlinds förslag.
Men om hufvudändamålet med statens ingripande på detta område
är att åstadkomma en förbättrad vård åt barnaföderskorna och
de späda barnen, så är det lätt att inse, att ändamålet icke under den
närmaste framtiden’ i någon nämnvärd mån vinnes, om kostnaden för
understödet skall hufvudsakligen bäras af barnmorskorna sjelfva. De
nuvarande äldre barnmorskorna måste nemligen på grund af de höga
utgifter, de skulle blifva nödsakade att erlägga, utestängas från utsigt
till understöd. Med j anledning häraf har också doktor Mretlind i sitt
förslag till reglemente för svenska barnmorskors pensionskassa förutsatt,
att delaktighet i kassan icke skulle tillkomma barnmorskor, som
redan fylt 50 år. Deremot kunde det nog förefalla, som om man åtminstone
i en icke alltför aflägsen framtid borde genom eu af barnmorskorna
sjelfva hufvudsakligen bekostad pensionskassa ernå hvad som

Ålderdomsunder
slö dsanstalt
för
barnmorskor

2Ö

Statsutskottets Utlåtande N:o 59-

här i främsta rummet afses, nemligen barnmorskeväsendets förbättrande.
Också vill jag ingalunda bestrida, att ju på detta sätt något
blefve vunnet, men att en väsentlig förbättring skulle komma till stånd,
synes mig föga sannolikt. Någon föreskrift om obligatoriskt inträde
i en sådan kassa lär nemligen icke kunna komma i fråga, vare sig
för de enskildt praktiserande eller för de lågt aflönade kommunala
barnmorskorna, och att ur kassan utesluta en barnmorska, som af någon
anledning upphör att utöfva yrket, torde möta betänklighet. Man har
således ingen garanti för, att ett afsevärdt antal barnmorskor skulle
inträda i kassan, och icke heller är det säkert, att kassans förmåner
skulle tillfalla blott dem, hvilka ur den allmänna helsovårdens synpunkt
deraf borde komma i åtnjutande. Denna sista olägenhet skulle
möjligen kunna genom särskilda regleraentariska föreskrifter aflägsnas,
men på samma gång blefve då också de administrativa anordningarna
mycket invecklade. Hvad åter angår den första anmärkningen,
tillåter jag mig framhålla, att år 1892 särskilda frågeformulär utsändes
för att utröna, huru stor tillslutning en pensionskassa enligt
doktor Wretlinds förslag skulle erhålla, samt att mindre än hälften af de
medelåldriga och blott omkring hälften af de yngre barnmorskorna förklarade
sig villiga att ingå i en sådan kassa. Man torde deraf kunna
sluta, att äfven bland de barnmorskor, som hädanefter komma att inträda
i yrkets utöfning, blott omkring hälften skulle vara att påräkna såsom
deltagande i en dylik kassa. Vid sådant förhållande anser jag, att den
hufvudsakliga kostnaden för det ifrågasatta ålderdomsunderstödet icke
kan bestridas genom afgifter från barnmorskekåren. Man måste således
på annat sätt söka få denna kostnad betäckt, och då det af ålder ansetts
tillhöra kommunerna att bära de utgifter, som för barnmorskeväsendets
lämpliga ordnanden äro behöfliga, synes det, som om kommunerna äfven,
med eller utan ett mindre tillskott från barnmorskornas sida, hufvudsakligen
borde bekosta ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren, under
det att staten dels fastställer de allmänna villkoren härför och garanterar
understödets rigtiga utbetalande, dels direkt bidrager med ett mindre
belopp. Mot en sådan anordning hafva dock från några håll betänkligheter
framstälts. Dels har man framhållit, att då ingen minimilön finnes
faststäld, något hinder icke möter för kommunerna att af de aflönade
barnmorskorna göra sig betäckta för sina utgifter, hvadan således den
hufvudsakliga kostnaden fot understödet ytterst skulle komma att bestridas
af de aflönade barnmorskorna. För att undvika detta missförhållande
har också föreslagits, att det bidrag till understödet, som kommunerna
egentligen borde lemna, skulle utgå af landstingsmedel. Dels

Statsutskottets Utlåtande N:o 59

21

här anmärkts, att inkasserandet af kommunernas utgifter skulle blifva
synnerligen besvärligt och följaktligen mycket kostsamt och dessutom
lätt kunna föranleda till många fastigheter. Utan tvifvel måste dessa
anmärkningar anses i någon mån befogade, och äfven jag skulle helst
sett, att de för ålderdonlsunderstödel nödiga medlen kunnat anskaffas
på ett ur administrativ synpunkt enklare sätt än det nu ifrågasatta.
Men att låta landstingen bestrida den hufvudsakliga kostnaden lär väl
svårligen kunna gå för sig, och icke heller torde det vara lämpligt, att
staten åtager sig denna kostnad. På grund häraf ansluter jag mig till
den i betänkandet uttalade uppfattningen, hvilken äfven biträdts af flertalet
bland de myndigheter, som i ärendet yttrat sig, nemligen att kostnaden
för ålderdomsundetstödet bör hufvudsakligen bestridas genom utgifter
för kommunerna.»

»Jag har nyss tillåtit mig framhålla, att från barnmorskornas sida
ingå större bidrag kunna ifrågasättas, och det gäller nu att undersöka,
huruvida öfver hufvud några bidrag från dem böra direkt utkräfvas.
Beträffande denna punkt hafva olika åsigter gjort sig gällande både
bland förslagsställare och bland de myndigheter, som i ärendet yttrat
sig. 1887 års barnmorskemöte förordrar en årlig afgift af 10 kronor,
och enligt doktor Wretlinds förslag skulle årsafgiften utgöra minst 14
kronor 20 öre, men i vissa fall kunna uppgå till vida större belopp.
I betänkandet åter föreslås, att inga afgifter måtte direkt utkräfvas af
barnmorskorna sjelfva, och detta förslag har lemnats utan anmärkning
af flertalet bland de hörda myndigheterna, under det att dock tre förste
provinsialläkare (i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län), tre länsstyrelser
(i Jönköping, Karlskrona och Gefle) samt direktionen öfver
folkskolelärarnes pensionsinrättning hemstält om direkta afgifter från
barnmorskorna. Till detta sistberörda förslag har äfven statskontoret,
såsom förut nämnts, anslutit sig och har statskontoret dervid erinrat:

att barnmorskorna sjelfva förklarat sig villiga att erlägga afgifter; att

det bästa sättet att förebygga, att kommunerna genom minskning
af barnmorskornas löneförmåner skulle bereda sig godtgörelse för
utgifterna till ålderdomsunderstödet, i hvilket afseende från många håll
uttalats farhåga, syntes vara att genom en uttrycklig reglementsbestämmelse
fixera barnmorskornas årsbidrag;

att åt de befarade svårigheterna att af vederbörande barnmorska
utbekomma stadgad årsafgift så mycket mindre kunde tillerkännas afgörande
betydelse, som det i allt fall syntes böra åläggas kommunerna
skyldighet att ansvara och redovisa för de inom kommunerna läst an -

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

stälda barnmorskornas årsafgifter, och, beträffande enskildt praktiserande
barnmorskor, man alltid blefve i tillfälle att vid understöds utbetalande
erhålla godtgörelse för möjligen oguldna årsafgifter; samt

att nödvändigheten att så mycket som möjligt begränsa statens
utgifter för barnmorskekårens pensionering fordrade en medverkan jemväl
å barnmorskornas sida.»

»Ehuru jag för min del gerna skulle se, att inga afgifter direkt
utkräfdes af barnmorskorna, utan att kommunerna finge hvar för sig
afgöra, huru stor del af sitt utlägg de ville återbekomma genom afdrag
å de aflönade barnmorskornas löner, så kan jag dock icke underkänna
vigten af de skäl, hvilka statskontoret till stöd för sin uppfattning
anfört. Särskildt i fråga om de af kommuner aflönade barnmorskorna
anser jag mig derför böra i hufvudsak förorda statskontorets förslag.»

Efter redogörelse för förhållandena med afseende å de enskildt
praktiserande barnmorskorna både chefen för ecklesiastikdepartementet
uti sitt åberopade yttrande (sid. 17) fortsatt på följande sätt:

»Då i fråga om den form, under hvilken staten bör medverka till
ålderdomsunderstöd åt barnmorskorna, de förhållanden, till hvilka hänsyn
bör tagas, äro hufvudsakligen likartade med dem, hvilka förefunnos vid
behandlingen af frågan om beredande af ålderdomsunderstöd åt småskolelärarekåren,
så synes mig här en administrativ anordning böra
träffas liknande den, hvilken jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 10 mars 1892 tillät mig inför Eders Kongl. Maj:t förorda,
och hvilken dels Eders Kongl. Maj:t då täcktes godkänna, dels sedermera
äfven Riksdagen genom sitt beslut visade sig i hufvudsak gilla.
Jag föreslår derför, att för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskekåren
må inrättas en särskild anstalt, hvilken torde böra benämnas
barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt, samt att denna anstalt må
träda i verksamhet med 1896 års ingång. Mot ett sådant förslag, hvilket
äfven i betänkandet finnes framstäldt och närmare motiveradt, hafva anmärkningar
gjorts af fem förste provinsialläkare (i Jönköpings, Blekinge,
Örebro, Jemtlands och Vesterbottens län) samt en länsstyrelse (i Örebro).
Härvid har framhållits, att en särskild anstalt vore onödig, enär ansökningarne
om understöd borde kunna pröfvas af medicinalstyrelsen,
efter vederbörande läkares hörande, samt penningemedlen förvaltas och
understöd utbetalas af landtränterierna eller af någon särskild person
inom hvarje län. Då emellertid medicinalstyrelsen på anförda skäl,
hvilka statskontoret gillat, bestämdt förklarat sig ej kunna taga befattning
med dessa ärenden, hvilka äfven torde befinnas vara väl främmande
för de uppgifter, med hänsyn till hvilka medicinalstyrelsens organisation

Statsutskottets Utlåtande N:o 59. 23

blifvit faststäld, och då enligt min åsigt de ifrågavarande göromålen
böra handläggas af en och samma myndighet, finner jag den nu omförmälda
anmärkningen icke böra vinna afseende)).

Medicinalstyrelsen hade, enligt hvad chefen för civildepartementet
nu meddelat, i sitt förslag af den 30 december 1898 fasthållit vid de
grundsatser, för hvilka han sålunda redogjort, dervid medicinalstyrelsen
dock tänkt sig, att understödsanstalten borde, till följd af begränsningen
i afseende å de till understöd berättigade, erhållna benämningen
ålderdomsunderstödsanstalt för de i kommuners tjenst anstälda
barnmorskor.

Mot medicinalstyrelsens förslag i de delar, hvarför nu redogjorts,
hade anmärkningar icke framstälts vare sig af statskontoret eller af
direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning, allenast med det
undantag att statskontoret, med hvilket direktionen instämt, ansett, att
den i 1895 års proposition använda benämningen »barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt))
borde bibehållas å den nu föreslagna anstalten,
då det vore att hoppas att, om den komme till stånd och befunnes
ändamålsenlig, den i en framtid skulle blifva tillgänglig jemväl för de
enskildt praktiserande barnmorskorna.

Departementschefen hemstälde derför, att följande grunder måtte
föreslås för inrättandet af en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd
åt barnmorskor:

att anstalten, hvilken skulle benämnas barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt
och träda i verksamhet med år 1902, skulle afse beredande
af ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade barnmorskor
med anställning hos kommun eller å barnbördshus, hvilka genom långvarig
och nitisk tjenstgöring gjort sig af sådant understöd förtjenta; samt

att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skulle bestridas
genom afgifter åt kommuner och barnmorskor samt genom
fyllnadsbidrag af staten.

Härefter har departementschefen Öfvergått till de erforderliga bestämmelserna
för understöds åtnjutande och dervid till eu början
erinrat, att redan vid frågan om begränsning af de till understöd berättigade
grupper af barnmorskor blifvit redogjordt för, huru tjenstårsberäkningen
syntes böra ordnas. Nu vore endast att tillägga att, i nära
* anslutning till 1895 års proposition och i enlighet med hvad medicinalstyrelsen
nu föreslagit, åt denna styrelse syntes böra anförtros att på

Närmare bestämmelser

för understöds
åtnjutande.

Antal tjenstår
och lefnadsår.
Helt och afkortadt
understödsbelopp.

24 Statsutskottets Utlåtande N;o 59.

*

grund af omfattningen och arten af den verksamhet, barnmorska under
tiden före anstaltens trädande i verksamhet utöfvat i sitt yrke, med
tillämpning af angifna grunder pröfva, om och i hvilken omfattning
tjenstårsberäkning för nämnda tid finge tillkomma henne.

Medicinalstyrelsen hade i fråga om de barnmorskor, hvilka vid
anstaltens trädande i kraft redan samlat en del kommunala tjenstemeriter,
anfört, att det förvisso icke skulle vara staten värdigt att utesluta
dessa äldre förtjenta qvinnor från en förmån, hvaraf en yngre
generation skulle komma i åtnjutande.

Departementschefen hemstälde att följande bestämmelse måtte
föreslås:

att det skulle tillkomma medicinalstyrelsen att på grund af .omfattningen
och arten af den verksamhet, barnmorska under tiden före år
1902 utöfvat i sitt yrke, med tillämpning af ofvan angifna grunder
pröfva, om och i hvilken omfattning tjensteårsberäkning för nämnda tid
kunde henne tillkomma.

Ett fullständigt förslag borde oek innehålla följande bestämmelse:

att barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten
att utöfva sitt yrke, ej skulle ega från anstalten erhålla understöd.

I ordningen följde nu att bestämma, med h vilket belopp understödet
skulle utgå, samt huru många tjensteår och hvilken lefnadsålder
derför borde fordras.

I dessa hänseenden samt i fråga om rätt till afkortadt understöd
har departementschefen, i anslutning till 1895 års proposition och medicinalstyrelsens
derpå grundade förslag, hemstält om följande bestämmelser
:

att helt understöd skulle utgå med ett belopp af 200 kronor för
år och skulle tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1002 förvärfvat
minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått .65 års ålder
eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet biff vit
urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, hvilken förvärfvat minst 30 tjenstår och som
derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller .ock fylt 55 år och genom
obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva
sitt yrke, skulle knnna erhålla afkortadt årligt understöd till följande
belopp:

om hela tjenstetiden infallit före ingången ,af år 1902 ...... 150 kronor,*

om hon efter ingången af år 1902 förvärfvat mindre än

3 tjenstår................................................................... 150 „

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

25

minst 3 tjenstår .............................;..................................... ... 155 kronor,

6

9

12

15

18

21

24

27

160

165

170

175

180

185

190

195

n

att derest barnmorska, när hon sökte understöd, sedan minst 10 år
tillbaka oafbrutet haft sådan anställning, att tjenstår på grund deraf
finge benne tillkomma, och genom intyg af hennes närmaste förman
styrktes, att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel,
eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vore fullt lämplig
att sköta sin tjenst, samt vederbörande kommun eller förvaltning af
barnbördshus af denna anledning beslutade gifva henne afsked, hon
skulle, i fall hon uppnått 55 års ålder och räknade minst 30 tjenstår,
kunna efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt understöd till
följande belopp:

om hon vid afskedet fylt

55 år

56

57

58

59

60
61
62

63

64

100 kronor»

110

120

130

140

150

160

170

180

190

ii

:n
11
1}
11
11
11
11
11

dock så att detta afkortade understöd i intet fall finge öfverstiga det,
som barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom
eller vanförhet blifvit urståndsatf att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut nämnda
slags understöd erforderl-iga antalet lefnads- och tjenstår, men genom
obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt
yrke, skulle erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp af 70 kronor,
om hon antingen förvärfvat minst 20 tjenstår eller ock genom olycksfall
under yrkesutöfningen ådragit sig sjukdomen eller vanförheten; samt

Bih. till liiksd. Brot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 33 Iluft.

4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

att hon i den senare händelsen- skulle ega rätt till det angifna understödet
oberoende af antalet tjenstår; samt

att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd
och redan börjat uppbära sådant, sedermera icke skulle kunna erhålla
rätt till högre understöd från anstalten.

Med afseende å tidpunkterna, då understödet skulle börja och
upphöra, har departementschefen föreslagit följande bestämmelser:

att understöd . skulle '' beräknas för fulla kalendermånader och i
regeln vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd
blifvit barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats
berättigad till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn
eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning, först med början
af månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin
tjenst; samt

att understöd skulle upphöra att utgå med den månad, i hvilken
barnmorskan aflidit eller rätt till understöd förlorats.

Beträffande vilkoren för understödets fortsatta åtnjutande hade
medicinalstyrelsen föreslagit, bland annat, att, om understödsberättigad
barnmorska fortfore att utöfva sitt yrke och mot ersättning verkstälde
förlossning, vid hvilken hennes biträde ej betingats af nödfall (styrkt
svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skulle
förlora sitt understöd för närmast följande halfår.

Motsvarande bestämmelse i 1895 års förslag hade varit af följande
lydelse:

»att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad,
sedermera under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar
erhållit af kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner
eller ock verkstält minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd
för hela det närmast följande kalenderåret;

att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant
biträde under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra
deremot svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30,
men mer än 14 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det
närmast följande halfva kalenderåret.»

Statskontoret hade hemstält att, i närmare anslutning till 1895
års förslag, bestämmelsen måtte erhålla följande affattning:

»att, om barnmorska, som förklarats ega att från viss tid uppbära
understöd, efter nämnda tid innehar anställning i sådan egenskap hos
kommun eller eljest fortfar att utöfva sitt yrke vid andra tillfällen, än
då hennes biträde betingas af nödfall (styrkt svårighet att anskaffa

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

27

annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skall förlora sitt rätt till understöd,
i förra fallet för tid motsvarande den, hvarunder hon, fastän till
understöd berättigad, innehaft anställningen, dock alltid för minst ett
år, och i senare fallet för ett hälft år».

Direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning hade ansett,
att den af statskontoret föreslagna formulering vore att föredraga framför
medicinalstyrelsens.

Då äfven anställning å barnbördshus såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska
eller sköterska under vissa förutsättningar kunde enligt
förslaget berättiga till understöd, syntes jemväl anställning i sådan
befattning för barnmorska, som förklarats berättigad till understöd, böra
hafva samma påföljd som innehafvande af anställning såsom barnmorska
hos kommun, eller förlust för viss tid af understödet. I öfrigt hade
departementschefen icke något att erinra mot statskontorets förslag.

Han föresloge i enlighet härmed att hithörande bestämmelser
måtte formuleras på följande sätt:

att, om barnmorska, som förklarats ega att från viss tid uppbära
understöd, efter nämnda tid innehade anställning i sådan egenskap hos
kommun eller såsom förestånderska, instruktionsbarnmorska eller sköterska
å barnbördshus eller ock eljest fortfore att utöfva sitt yrke vid
andra tillfällen, än då hennes biträde betingades af nödfall (styrkt svårighet
att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp), hon skulle förlora
sitt rätt till understöd, i förra fallet för tid, motsvarande den,
hvarunder hon, fastän till understöd berättigad, innehaft anställningen,
dock alltid för minst ett år, och i senare fallet för ett hälft år;

att understödstagare, som dömdes förlustig medborgerligt förtroende,
skulle för den tid, hon deraf vore i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under 5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skulle
afföras från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera
å nyo anmälde sig, det skulle ankomma på anstaltens direktion
att, efter medicinalstyrelsens hörande, bestämma, om och i hvilken mån
hon åter skulle få inträda i sin förra rätt; samt

att understödstagare, som bosatte sig å utrikes ort, icke utan
Kongl. Maj:ts tillstånd finge ega åtnjuta understödet för den tid, hon
vore utrikes, samt att, om understödstagare blefve främmande inagts
undersåte eller utan Kongl. Maj:ts tillstånd trädde i främmande stats
tjenst, hennes rätt till understöd skulle upphöra.

Ytterligare föresloges i anslutning till 1895 års proposition följande
bestämmelse:

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

att understöd från anstalten icke finge för understödstagarens gäld
tagas i mät.

^understöd ^ Rörande utbetalning af understöd har departementschefen i anslut ning

till 1895 års proposition och i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag hemstält om följande bestämmelse:

att understöd skulle utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om
understödstagare vore boende i landsorten, hon skulle vara berättigad
att, efter derom hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om
hennes hemvist samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl.
Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med
allmänna posten kostnadsfritt sig tillsändt.

kostnaderna Beträffande kostnaderna för anstalten hade uti 1895 års proposi ör

amta ten'' tion, såsom redan nämnts, föreslagits, att dessa skulle bestridas genom
afgifter af kommuner och i deras tjenst anstälda barnmorskor samt
genom fyllnadsbidrag af staten; samt vidare att kommunernas bidrag
skulle utgå med en årlig afgift till anstalten, beräknad efter 1 öre för
hvarje person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till
ledning vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört
kommunen; samt att hvarje hos kommun mot fast årslön anstäld
barnmorska med rätt till tjenstårsberäkning skulle vara skyldig att till
anstalten lemna ett årligt bidrag af 5 kronor.

Uti sitt anförande år 1895 hade chefen för ecklesiastikdepartementet
beräknat kostnaden för anstalten till 66,000 kronor årligen,
hvilket kostnadsbelopp han emellertid af anförda orsaker betecknat
såsom endast ungefärligt.

I fråga om sättet för denna kostnads betäckande hade departementschefen
(sid. 29 ff.) anfört följande:

»Såsom jag i början af detta anförande tillät mig framhålla, borde
den nu beräknade kostnaden hufvudsakligen bestridas genom afgifter
från kommunerna. I betänkandet har föreslagits, att sådan afgift i
regeln skulle årligen utgå med 1 öre för hvarje kommun tillhörande
person, dock så att dels för hvarje barnmorska, som aflönas med minst
200 kronor, en afgift af minst 25 kronor borde betalas, dels i vissa
fall befrielse från afgifts erläggande skulle kunna medgifvas. På detta
sätt skulle enligt verkstäld beräkning inflyta ett belopp, iippgående till
omkring 2/s af kostnaden för ålderdomsunderstödet. Mot sjelfva hufvudförslaget
hafva inga anmärkningar framstälts af de myndigheter, hvilka
förordat kostnadens bestridande genom afgifter af kommunerna. Der -

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

29

emot har från flera håll hemstälts, att inga undantagsbestämmelser
måtte komma till stånd. Särskildt har statskontoret framhållit, att
anledningen till den första undantagsbestämmelsen skulle bortfalla, om
en särskild afgift af barnmorskorna sjelfva blefve faststäld.»

»Enligt de bestämmelser, hvilka jag i det föregående förordat,
skulle visserligen något mer än % af kostnaden för barnmorskornas
ålderdomsunderstöd blifva betäckt, om för kommunerna faststäldes en
afgift af 1 öre för hvarje person. Denna omständighet synes mig dock
icke hafva någon egentlig betydelse för frågan om afgiftens storlek,
och i afseende på sättet för beräkningen af densamma ansluter jag mig
derför till det i betänkandet framställa förslaget. Deremot anser jag,
på de af statskontoret anförda grunder, att ingen afvikelse i särskilda
fall bör göras från detta beräkningssätt, vare sig så, att afgiften skulle
kunna höjas, eller fullständig befrielse från dess erläggande medgifvas.
Då nu rikets folkmängd vid 1893 års slut uppgick till 4,824,150 personer,
skulle alltså på detta sätt inflyta ett belopp af omkring 48,000
kronor årligen».

»Hvad angår storleken af den afgift, som årligen borde erläggas
af barnmorskorna, så har statskontoret förordat, att denna måtte bestämmas
till 10 kronor. Till stöd härför har statskontoret erinrat, att
barnmorskorna sjelfva år 1887 förklarat sig villiga att erlägga en sådan
afgift, samt att ganska många barnmorskor år 1892 velat ingå i en
pensionskassa, der vida större afgifter skulle blifva behöfliga. Dessa
skäl synas mig emellertid icke vara tillräckliga för att xmder nuvarande
förhållanden motivera en årlig afgift af 10 kronor från barnmorskornas
sida. Det är sant, att barnmorskorna år 1887 förklarat sig villiga att
erlägga en årlig afgift af 10 kronor; men dervid förutsattes uttryckligen,
att en pension af 300 kronor skulle erhållas redan vid fylda 55 år och
efter blott 25 års utöfning af yrket. Det är också sant, att år 1892
inemot 600 barnmorskor voro beredda att ingå i en pensionskassa, der
årsafgifterna skulle vexla mellan 14 kronor 20 öre och 50 kronor; men
dervid förutsattes, dels att en pension af 200 kronor skulle erhållas
vid fylda 60 år och efter 10 års medlemskap, dels att det matematiska
värdet af de erlagda bidragen i regeln skulle återbetalas åt barnmorska,
som af någon anledning komme att. utträda ur pensionskassan. Enligt
det förslag, jag här framstäf, skulle deremot i regeln först vid fylda
65 år ett årligt understöd af 200 kronor kunna erhållas och för detsamma
skulle erfordras att hafva förvärfvat minst 30 tjenstår i afgiftspligtig
anställning. Då härtill kommer, att någon återbetalning af de
en gång erlagda afgifterna ej torde böra ifrågasättas, så är det klart,

Slatsutskottets Utlåtande N:o 59.

30

att mitt förslag innebär väsentligen strängare vilkor än de, under hvilka
ett större antal barnmorskor förklarat sig benäget att erlägga åtminstone
10 kronor. Jag anser derför, att så stor afgift icke lämpligen bör dem
affbrdras, helst småskolelärarinnorna för egen del erlägga till sitt åldersdomsunderstöd
blott 4 kronor årligen.»

»Med anledning häraf föreslår jag i stället, att barnmorskornas
egen afgift må bestämmas till 5 kronor. Jag anser mig så mycket
hellre böra fasthålla vid detta förslag, som, enligt hvad jag förut omnämnt,
denna afgift befunnits i medeltal ungefärligen motsvara ett
årligt belopp af omkring 50 kronor från och med uppnådd understödsålder,
och på grund häraf de enskildt praktiserande barnmorskornas
understödsbelopp föreslagits att utgå med 150 kronor. Faststälde man
deremot en årsafgift af 10 kronor, skulle denna ungefärligen motsvara
ett årligt understödsbelopp af omkring 100 kronor, och man blefve
således nödsakad att antingen sänka de enskildt praktiserande barnmorskornas
understöd till 100 kronor, hvilket belopp enligt min åsigt
är alltför ringa för att ur den allmänna helsovårdens synpunkt medföra
något nämnvärdt gagn, eller också höja helt understöd utöfver det af
mig föreslagna beloppet.»

»Enligt statskontorets förslag borde afgift erläggas af hvarje i kommuns
tjenst anstäld barnmorska. Då emellertid sådana finnas, hvilka
enligt mitt förslag icke skulle kunna förvärfva ens ett hälft tjenstår,
och då det synes mig obilligt att pålägga en afgift utan att bereda
någon som helst utsigt till ersättning för densamma, så hemställer jag,
att afgift för ett visst år må erläggas blott af den barnmorska, som
förvärfvat rätt att beräkna • samma år såsom helt eller hälft tjenstår.
Då emellertid, såsom jag förut framhållit, någon afgift ej gerna kan
påläggas barnmorskorna för tiden före år 1896, och då afgifterna för
det året icke kunna debiteras förrän under loppet af år 1897, så följer
deraf, att från barnmorskorna intet bidrag är att påräkna under anstaltens
första år. Från och med år 1897 åter skulle, under förutsättning
att mitt förslag om direkta afgifter från barnmorskornas sida antages,
utöfver kommunernas afgifter inflyta ett årligt belopp af omkring 8,000
kronor. För att bestrida understödskostnaden skulle således ytterligare
behöfvas ett årligt belopp af omkring 10,000 kronor, och detta belopp
borde då tillskjutas af statsverket, dock så att statens bidrag tages i
anspråk först i den mån det blifver behöfligt. Då nu enligt utförd beräkning
kostnaden bör under det första året betydligt understiga 48,000
kronor och först omkring år 1905 uppgå till 56,000 kronor, skulle från
statens sida något direkt bidrag till understödskostnaden icke under det

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

äi

första året blifva nödigt, utan tvärtom en besparing uppstå, hvilken kan
tagas i anspråk för följande år.»

Medicinalstyrelsen hade uti sitt utlåtande af den 30 december 1898
hemstält om bibehållande af bestämmelserna i 1895 års proposition, med
undantag deraf, att persenligt bidrag från barnmorskorna icke skulle
fordras. Medicinalstyrelsen hade dervid utgått från det antagandet, att
åtskilliga kommuner skulle komma att för sina bidrag söka vederlag af
sina barnmorskor, hvilka i sådant fall de facto finge utgöra den del af
bidragen, hvarmed staten ej mellankomme. Äfven hade medicinalstyrelsen
framhållit såsom en väsentlig fördel, att härigenom försvunne frågan
om erlagda afgifters återbetalande vid eventuelt utträde ur kassan.

Statskontoret hade, under åberopande af hvad statskontoret uti
sitt utlåtande öfver 1895 års förslag i detta afseende anfört, förordat
bibehållandet af barnmorskornas personliga bidrag; och hade statskontoret
vidare yttrat, att då de af statskontoret anförda skäl, såsom
af det vid 1895 års proposition fogade statsrådsprotokoll framginge,
vunnit Kongl. Maj:ts godkännande, syntes hvad nu af medicinalstyrelsen
anförts till stöd för afgiftsfrihet för barnmorskorna icke innebära
tillräcklig anledning att i en förnyad framställning till Riksdagen frångå
den princip i afseende å kostnadernas fördelning, som erhållit uttryck
i 1895 års proposition.

Departementschefen har förklarat, att, då han delade den uppfattning,
som härutinnan uttalats i nämnda statsrådsprotokoll, han ansåge,
att en personlig afgift från de barnmorskor, som vore afsedda att komma
i åtnjutande af ålderdomsunderstöd, borde utgå till det belopp, som
uti 1895 års proposition föreslagits.

Beräkningen år 1895 rörande summan af barnmorskornas egna
afgifter hade grundat sig på förhållandena under år 1892. Detta år
hade barnmorskornas i riket hela antal utgjort 2,643. Af dessa hade
754 varit privat praktiserande, 50, hvilka af annan orsak än ålder eller
sjukdom upphört att praktisera, 123, hvilka på grund af ålder eller
sjukdom upphört med sin verksamhet, men om hvilka det ej varit kändt,
huruvida eller under hvilka lönevilkor de varit i kommuners tjenst
anstälda, samt 1,716 anstälda i kommuners tjenst. Af dessa sistnämnda
hade 1,204 åtnjutit en årlig lön af minst 200 kronor, under det att de
öfriga 521 i årlig lön uppburit belopp, vexlande mellan 15 kronor och
199 kronor. Enligt hvad medicinalstyrelsen upplyst, hade antalet barnmorskor
utgjort:

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

32

År 1893......................

................. 2,555,

deraf under året

examinerade

108

„ 1894......................

................. 2,585,

11

11

11

99

„ 1895.....................

................. 2,626,

11

11

11

11

118

„ 1896......................

................. 2,656,

11

11

11

11

113

„ 1897.....................

................. 2,704,

11

11

11

106.

År 1898 hade deras antal utgjort 2,750 och år 1899, såsom redan
nämnts, 2,744,

Förändringarna i afseende å antalet hade under tiden 1892—1899
sålunda icke varit betydande. Medicinalstyrelsen hade ansett jemväl
förhållandet mellan de enskildt praktiserande och hela antalet barnmorskor
nu vara ungefär detsamma som år 1892, d. v. s. de förra
skulle utgöra något mer än en fjerdedel af samtliga barnmorskor. Då
hela antalet barnmorskor något ökats sedan år 1892, syntes sålunda
kunna antagas, att antalet i kommuners tjenst anstälda barnmorskor
med minst 200 kronor i årlig lön äfven något ökats. Då till dessa
lades antalet af de i större kommuner praktiserande och de å barnbördshus
tjenstgörande, hvilka enligt nu föreliggande förslag skulle komma
i åtnjutande af ålderdomsunderstöd, syntes — om i betraktande tages,
att enligt 1895 års förslag de enskildt praktiserande, till en lägre
pension berättigade barnmorskorna icke skulle erlägga någon afgift —
antalet betalande barnmorskor böra beräknas blifva icke obetydligt större
än år 1892, Då härtill komme, att antagligen kommun, hvilkens barnmorska
icke i årlig lön uppbure fullt 200 kronor, komme att höja lönen
till detta belopp för att bereda henne ålderdomsunderstöd, skulle antalet
betalande komma att än mera ökas. Det belopp af 8,000 kronor, som
år 1895 beräknats komma att årligen inflyta genom barnmorskornas
egna afgifter, borde derför nu ock, utan fara för öfverskattning, kunna
antagas komma anstalten till godo i form af sådana afgifter.

Medicinalstyrelsens förslag om bibehållande af bestämmelserna i
1895 års proposition om kommunernas bidrag till understödsanstalten
hade biträdts af statskontoret, som derom yttrat:

»Då det förra förslaget utgick från den otvifvelaktigt rigtiga uppfattningen,
att kostnaden för ålderdomsunderstöd åt barnmorskor borde
hufvudsakligen bestridas genom afgifter från kommunerna; då rigtigheten
af denna åsigt måste blifva ännu mera obestridlig, derest understödet,
såsom nu är meningen, uteslutande skulle komma de i kommunernas
tjenst anstälda barnmorskorna till del; och då statskontoret, i
likhet med medicinalstyrelsen, finner det ingalunda kunna betecknas
såsom obilligt, derest en hvar kommun för detta ändamål bidroge med

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

33

ett årligt af giftsbelopp, motsvarande ett öre för hvarje kommunen tillhörande
person, har statskontoret, änskönt det uttalat sig för bibehållandet
af bestämmelsen om barnmorskornas afgiftspligt, icke ansett skäl
förefinnas att för närvarande föreslå lägre beräkningsgrund för kommuneras
bidrag än den nyssnämnda, helst statskontoret hyser den öfvertygelsen,
att det nu tilltänkta understödsmaximum om någon tid skall
visa sig otillräckligt och fördenskull påkalla förhöjning.

Direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning hade härom
yttrat, att direktionen funne den ifrågasatta årsafgiften af 1 öre för
hvarje inom kommun mantalsskrifven person i och för sig billig och
trodde icke, att genom dess upptagande skulle tillskapas större resurser,
än som för ändamålet erfordrades, men att direktionen hyste den uppfattningen,
att för en understödsanstalt, afsedd endast för de i kommuners
tjenst anstälda barnmorskorna och för öfrigt med afseende å
rätten till understöd så ordnad och begränsad, som medicinalstyrelsen
och statskontoret stält i utsigt, den föreslagna beskattningsgrunden icke
rimligen borde utsträckas till alla rikets kommuner, oafsedt om dessa
för de inom dem verkande barnmorskorna erhölle delaktighet i understödsanstalten
eller icke; att det otvifvelaktigt komme att inträffa, att
åtskilliga kommuner skulle få utgöra den till anstaltens underhåll anslagna
skatten, utan att de inom samma kommuner verkande barnmorskorna
finge njuta förmånen af ålderdomsunderstöd; att det vore
orättvist och, principielt sedt, måste väcka betänklighet, att såmedelst
genom statsmagternas åtgöranden en allmän beskattning skulle införas
till försörjning af vissa kommuners tjenare på bekostnad af eller rättare
med bidrag från andra kommuner, som för sina tjenare icke Unge njuta
de genom beskattningen beredda förmåner till godo; att direktionen
visserligen trodde, att de nu antydda fallen icke skulle blifva särdeles talrika
och att deras antal säkerligen komme att undan för undan minskas,
men att skatteprincipens dugtighet vid allmän tillämpning qvarstode i
alla händelser; att, när, såsom förutsatts i propositionen till 1895 års
Riksdag, ålderdomsunderstöd skulle under eljest föreslagna vilkor beredas
alla legitimerade barnmorskor, den nu gjorda anmärkningen icke kunde
med giltighet framställas, men att förhållandena onekligen ändrats genom
den inskränkning i pensioneringens omfattning, som nu föresloges; att
direktionen i öfverensstämmelse med det anförda ansåge, att grunden
för kommunernas bidrag till den föreslagna ålderdomsunderstödsanstalten
borde angifvas ungefärligen sålunda:

»att kommun, i hvars tjenst barnmorska finnes anstäld mot lönevilkor,
som betinga delaktighet i ålderdomsunderstödsanstalten, eller
Bill. till Riksd. Frot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 33 Häft. 5

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

beträffande hvilken rätt till tjenstårsberäkning för der inom anstäld eller
eljest verkande barnmorska är beredd, skall vara skyldig att årligen
till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje person,
som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning vid
riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,
samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle sluta
med ören, det skulle ökas till närmast högre krontal.»

I afseende härpå har departementschefen anfört, att direktionen
syntes hafva förbisett, att hvad direktionen anfört mot föreliggande
förslag med ungefär samma fog kunnat framställas mot 1895 års förslag,
i ty att jemväl enligt detta åtskilliga kommuner skulle få utgöra
den till anstaltens underhåll anslagna skatten, utan att de inom samma
kommuner verkande barnmorskorna finge njuta förmånen af ålderdomsunderstöd.
Detta skulle, så vida ej särskilt undantag medgifvits, alltid
hafva inträffat, så snart en kommun antingen icke i sin tjenst antagit
någon barnmorska eller ock antagit en sådan, men med så ringa aflöning,
att hon icke på grund af sin tjenst kunde erhålla tjenstårsberäkning,
och i båda dessa fall barnmorskans praktik icke varit af den omfattning,
att hon på grund af densamma fått räkna tjenstår. Snarare syntes det,
som om den omständighet, att anstalten, sådan den nu ifrågasatts,
komme att inrättas hufvudsakligen till förmån för kommunernas barnmorskor,
borde tala för kommunernas skyldighet att lemna bidrag till
anstalten. Det vore ju helt och hållet lagdt i kommunens egen hand
att genom beviljande af tillräcklig aflöning bestämma, om inom kommun
verkande barnmorskor skulle komma i åtnjutande af ålderdomsunderstöd.

Departementschefen funne derför icke någon betänklighet att biträda
förslaget i denna del.

Med afseende å rikets nuvarande folkmängd syntes kommuneras
bidrag kunna beräknas till ett årligt belopp af omkring 50,000 kronor.

Då enligt föreliggande förslag antalet pensionsberättigade skulle
blifva mindre än enligt 1895 års förslag, men understödens storlek och
vilkoren för deras tillgodonjutande desamma, borde kostnaden för den
ifrågasatta understödsanstaltens anordnande ställa sig billigare än enligt
1895 års förslag. I följd häraf och då, såsom redan visats, bidragen
från kommuner och barnmorskor antagligen komme att uppgå till högre
belopp, än hvad vid uppgörandet af 1895 års förslag beräknats, borde
fyllnadsbidraget från statsverket knappast behöfva utgå med så stort
belopp, 10,000 kronor om året, som enligt 1895 års förslag antagits.

På grund af hvad sålunda förekommit har departementschefen
hemstält, att grunderna för kommunernas och barnmorskornas afgifter
till anstalten måtte bestämmas på följande sätt:

35

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

att kommun skulle vara skyldig att för hvart år från och med
1901 till anstalten erlägga en afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje
person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning
vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört kommunen,
samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle
sluta med ören, det skulle ökas till närmast högre krontal; samt

att barnmorska, som efter ingången af år 1902 under ett kalenderår
innehaft sådan anställning i kommuns tjenst eller å barnbördshus eller
sådant uppdrag af stadskommun, att hon, enligt hvad ofvan sagts, finge
räkna samma år såsom tjenstår, skulle vara skyldig att för det året
erlägga en afgift af fem kronor. För afgiftens inlevererande till anstalten
skulle den kommun eller det barnbördshus, hvarest hon under
året senast varit sålunda anstäld, svara; börande dock, om anställningen
varit fäst vid två eller flere kommuner gemensamt, ansvaret för afgiftens
inlevererande ligga å den, enligt förenämnda uppgifter, folkrikaste
bland dem; och

att en gång erlagd afgift ej skulle få återbekommas.

I likhet med hvad år 1895 ifrågasatts hade departementschefen
tänkt sig, att inkasserandet af afgift erna från kommunerna skulle tillgå
sålunda, att årligen före juli månads utgång utsändes till hvarje kommun
ett med postförskott belagdt qvitto å den kommunen påförda afgiften
för närmast föregående år, samt att äfven barnmorskornas afgifter skulle
på samma väg och samtidigt inkasseras. Enligt denna anordning finge
således för hvarje år å barnmorskas lön innehållas ett belopp åt 5
kronor, som i midten af påföljande år skulle inlevereras till anstalten.
För Stockholm och till äfventyrs för vissa barnbördshus syntes modifikationer
i dessa bestämmelser blifva erforderliga.

För att underlätta pröfningen af understödsrätten, borde hvarje
barnmorska, som enligt det föregående kunde ifrågakomma till understöd
— i likhet med hvad förhållandet redan nu vore med småskolelärarinnorna
— förses med en särskild tjenstgöringsbok, i hvilken årligen
antecknades de omständigheter, hvilka man för understödsrättens
pröfning behöfde känna.

Den föreslagna ålderdomsunderstödsanstalten för barnmorskor skulle
hafva att i främsta rummet pröfva understödsrätt och bevilja understöd,
vidare att utbetala understöden samt inkassera kommunernas och

Af gifter nas
inkasserande

Tjenst -g örin g sbok.

Anstaltens

förvaltning.

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

barnmorskornas afgifter. Af de föreslagna bestämmelserna framginge,
att någon fondförvaltning icke skulle ifrågakomma.

Enligt 1895 års proposition skulle den ifrågasatta understödsanstalten
ställas under direktionens öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning
förvaltning. Redan då både emellertid af direktionen uttalats
betänklighet mot en sådan anordning, dervid direktionen åberopat den
vidlyftiga förvaltning, hvarmed direktionen redan förut vore betungad.
En af direktionens ledamöter, lektorn Sixten von Friesen, hade dock
ansett, att, oaktadt den föreslagna understödsanstalten kräfde en särskild
uppsättning af tjenstemän, hinder dock icke borde möta att, om så
skulle finnas önskligt och ändamålsenligt, öfverlemna vården af denna
anstalt till nämnda direktion. Sedan jemväl beträffande den nu föreslagna
anstalten af medicinalstyrelsen ifrågasatts, att densammas förvaltning
skulle öfverlemnas åt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,
hade direktionen i sitt förberörda utlåtande den 7 april 1900
uttalat sig deremot, enär ett utförande af de direktionen redan betrodda
uppdrag icke väl kunde förenas med öfvertagandet af detta nya; och
hade direktionen ansett den lämpligaste anordningen af barnmorskornas
pensionering vara inrättandet af en för ändamålet särskildt afsedd lifränteanstalt,
men eu dylik anstalt skulle till sin planläggning och i
sitt arbetssätt förete sådana skiljaktigheter från de af direktionen förvaltade
kassorna, att någon förening dem emellan, enligt direktionens
mening, icke borde ifrågakomma.

Derefter hade direktionen anfört:

»Skulle åter, såsom innehålles i nådiga propositionen till 1895 års
Riksdag likasom i det förslag, som af medicinalstyrelsen nu framstälts
och som i allt hufvudsakligt ansluter sig till nyssberörda nådiga proposition,
ordnandet af barnmorskornas pensionering åstadkommas genom
en anstalt, inrättad närmast efter mönstret af småskolelärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt, men hvarifrån den skulle skilja sig, bland
annat, i det mycket vigtiga afseendet, att uppbörd och förvaltning af
anstaltens medel, som för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
ombesörjes genom kongl. statskontoret, vid den föreslagna anstalten
skulle genom anstalten sjelf ombesörjas, vore det naturligtvis
under vissa vilkor icke rent af omöjligt, att direktionen öfvertager dess
skötande, men pa de skäl, som direktionen nu och tillförene i underdånighet
an dragit, får direktionen dock afstyrka, att så sker.»

Äfven nu hade lektorn von Friesen uttalat en särskild mening.
Han yttrade:

»I likhet med direktionens flertal är äfven jag fortfarande af den

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

37

åsigten, att en annan utväg än den nu föreslagna borde väljas för beredande
af en ur flera synpunkter önskvärd pensionering af barnmorskor,
och att i sådant fall befattningen härmed icke borde anförtros åt direktionen
öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning. Men om sålunda nu,
liksom i kongl. propositionen till 1895 års Riksdag ifrågasatts, en ålderdomsunderstödsanstalt,
byggd på något så när lika grunder som småskolelärarnes
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, skall för ändamålet inrättas,
kan jag icke dela betänkligheterna hos direktionens flertal mot
att en sådan anstalt skulle hit förläggas. Derigenom skulle nemligen,
hvad direktionen beträffar, för densamma icke uppstå någon ökad fondförvaltning,
något, som måhända icke vore önskvärd!, utan endast dess
tid tagas ytterligare i anspråk för pröfning af ärenden i det hela lika
med sådana, som direktionen redan nu har att handlägga. Och hvad
tjenstemannapersonalen beträffar, skulle visserligen för densamma ökadt.
arbete beredas, men äfven detta i det hela af samma art som det, hvilket
nu åligger densamma. Det synes mig till och med med skäl kunna
sättas i fråga, huruvida icke genom en utvidgning af den hit förlagda
verksamheten en bättre indelning af göromålen på särskilda tjenstemän
skulle kunna åstadkommas än för närvarande, i det att med bättre fog
än nu kamrerarens göromål kunde begränsas till förstemansgöromål
jemte verkliga kamreraregöromål och kassörens till verkliga kassörsgöromål.
Genom den ifrågasatta tillökningen i arbete skulle nemligen
giltig anledning förefinnas att dels förvandla sekreterarens tjenst från
en bitjenst, som den nu är, till en hutvudsyssla, dels vid anstalterna
tillsätta en eller flere bokhållare. Om i fråga om kamrerare!) ensten det på
grund af de särskilda anstalternas allt jemt fortgående utveckling framdeles
skulle visa sig, att förstemans- och kamreraregöromålen icke skulle
kunna på en hand förenas, synes mig en delning af ifrågavarande tjenst
utan olägenhet kunna vid behof ega rum. Jag kan således icke finna
annat, än att en utvidgning af direktionens verksamhetsområde skulle
snarare underlätta än försvåra en ändamålsenlig organisation af den
under direktionen lydande förvaltningen.»

»Fortfarande hyser jag ock den uppfattningen, att det för pröfningen
af pensionsfrågorna måste vara en bestämd fördel, att densamma verkställes
af en direktion, som i sådana frågors behandling har en mångsidig
erfarenhet.»

Departementschefen har anfört, att då, undor förutsättning att
den direktionen underlydande tjenstepersonal lämpligen ökades, det
icke, på sätt jemväl direktionen funnit, borde möta oöfverstigliga svårigheter
för direktionen att öfvertaga anstaltens förvaltning, och då departe*

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 59

mentschefen, i likhet med reservanten, vore öfvertvgad om, att det för
pröfning af understödsfrågorna måste vara en bestämd fördel, att densamma
verkstäldes af en direktion, som i sådana frågors behandling
hade en mångsidig erfarenhet, syntes honom förvaltningen af anstalten
böra öfverlemnas af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,
på sätt år 1895 för den då föreslagna anstalten ifrågasatts.

Direktionen hade, oaktadt sitt afstyrkande, afgifvit förslag till
anstaltens organisation, för den händelse hvad af direktionen anförts
mot öfvertagande af anstaltens förvaltning icke skulle vinna afseende.
I detta hänseende hade direktionen erinrat, att det förslag till organisation
af den anstalt, som afsetts uti 1895 års proposition, utgått från den
förutsättning, att göromålen vid denna anstalt skulle till större eller
mindre del bestridas af tjenstemän, som voro gemensamma för denna
och småskolelärarnes in. 13. ålderdomsunderstödsanstalt, hvilken sistnämnda
stode under direktionens förvaltning. Som ställningen nu vore,
hade direktionen funnit en med den då ifrågasatta organisationen likartad
icke vara den ändamålsenligaste.

Härefter hade direktionen anfört:

»De förändringar i afseende å arbetets fördelning och löneanslagen,
som vid den nya anstaltens öfvertagande redan från början blefve nödvändiga,
torde, såvidt direktionen kan se, blifva ganska betydande.»

»Härom måste någon närmare redogörelse lemnas.»

»Hvad först angår kamreraren, skulle det åligga honom att vid den
nya anstalten bereda och föredraga alla inkommande ärenden samt att
i afseende å expeditionen, kassakontrolleringen och öfvervakandet af
arbetet i dess helhet utföra enahanda bestyr, som enligt gällande arbetsordning
eljest åligger honom i de hittills förvaltade pensionsanstalterna.
Ökningen i de göromål, som nu åligga kamreraren icke minst genom
bokföringen och till följd af penningeplaceringen uti de fondbildande
kassorna, hafva mer och mer tagit denne tjenstemans krafter i anspråk,
så att, utan afseende å nya uppgifter, det ansetts angeläget, att lättnad
i arbetet blefve honom beredd. Den andel af den nya förvaltningen,
som måsto falla på honom, gör det derföre rent af nödvändigt, att han
fritages från vissa nu åliggande arbeten. Hvad som främst af allt måste
flyttas på andra händer är kamrerarens skyldighet att upprätta hufvudräkenskapen
för de särskilda kassorna, ett arbete, som nu upptager
minst tre månader af den årliga arbetstiden och år från år blifvit så
betungande, att det endast med svårighet kunnat medhinnas. Naturligtvis
bör denne tjensteman fortfarande ansvara för att bokslut blir för hvarje
kassa eller anstalt i behörig tid och ordning upprättadt, men det skrif -

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

39

och räknearbete, som härmed är förenadt, bör öfverflyttas till tjenstemän,
som jemväl i öfrigt skulle fylla de uppgifter, som i dylika verk tillkomma
bokhållare, och som lämpligen äfven borde här så benämnas.
Vidare bör kamreraren, som hittills i de flesta fall utarbetat de betänkanden
och yttranden, som direktionen haft att afgifva med anledning
af revisionsberättelser, organisationsärenden och andra ärenden,
som beröra frågor af mera principel art, vinna, om icke befrielse härifrån,
så åtminstone väsentlig lättnad i dessa arbeten, hvilket endast kan ske
derigenom, att dessa arbeten åläggas sekreteraren. Denne sistnämnde
tjenstemans löneförmåner, som nu jemväl afse hans uppdrag såsom
pensionskassornas ombudsman, borde väsentligen förhöjas, helst desamma
med afseende å det nu åliggande arbetet måste anses för knappt
tillmätta. Under antagande af den nu i sigte komna utvidgningen i förvaltningen,
torde vid en definitiv organisation af lönestaten en ganska
genomgripande förändring böra vidtagas med sekreterare- och ombudsmannatjensten.
Den synes böra så anordnas, att innehafvaren helt eller
hufvudsakligen dervid sysselsättes och erhåller en för utkomsten tillräcklig
aflöning, i stället för att sekreteraren och ombudsmannen nu
innehar jemväl annan beställning, som för honom och hans utkomst
kan anses såsom den hufvudsakliga.»

»Sekreteraregöromålen vid barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt,
om sådan kommer till stånd, torde blifva ganska omfattande,
ty man kan förutse, att ett stort antal dispensärenden här äro att förvänta,
och sådana ärenden vålla långt mera arbete än normala pensionsrättspröfningar.
Med hänsyn till dessa omständigheter torde anslaget
för sekreteraregöromålens bestridande böra ganska väsentligt ökas. I
särskild afsigt använder direktionen detta uttryck: ökadt anslag för sekreteraregöromålens
bestridande, ty direktionen finner det ovisst, huruvida
den nuvarande sekreteraren och ombudsmannen, hvars qvarblifvande
vid de uppdrag, han hittills under lång tid skött, direktionen har stor
anledning att värdera, skall kunna åtaga sig det ökade arbete, hvarom
här är fråga, utan måste man förutse, att så icke blir händelsen, och
att då, åtminstone tills vidare, en uppdelning af sekreteraregöromålen
måste föranstaltas.»

»Den nuvarande kassören och, bokhållaren synes icke heller kunna
påläggas andel i det ökade arbetet utan att vinna lättnad i vissa honom
nu åliggande bestyr. Då kassörsgöromålen måste vara de för honom
vigtigaste, gäller det äfven här att placera på andra händer arbeten,
som angå bokhålleriet. Att helt befria honom från sistberörda arbeten

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

torde icke vara lämpligt, utan bör han helt visst fortfarande leda dem
och för deras rigtiga utförande bära det närmaste ansvaret. Det blir
ändock mycket, som kommer att hvila på denne tjensteman. I tidigare
underdåniga utlåtanden har framhållits, huru arbetet vid debitering och
uppbörd för eu dylik barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt måste
blifva synnerligen besvärligt, och detta gäller jemväl beträffande förslaget
i den uti vissa afseenden ändrade form, hvari detsamma nu framträder.
Uppbördsbeloppen komma att årligen vexla för alla betalningsskyldiga
kommuner, och någon utväg står icke här till buds att, såsom
vid de nu förvaltade kassorna, få uppbörden inom begränsade områden
i första hand verkstäld genom andra offentliga myndigheter, utan måste
debitering och uppbörd försiggå genom direkt kommunikation med alla
de kommuner, som för sina barnmorskor erhålla delaktighet i den nya
anstalten.»

»Det torde vara på sin plats att i detta sammanhang något beröra
sättet för understödens utbetalning, derom medicinalstyrelsen uti nu afgifna
förslag till grunder under punkten V oförändradt upptager hvad
som i samma afseende innehölls i nådiga propositionen till Riksdagen
år 1895, nemligen att understöden skola utbetalas halfårsvis samt att i
landsorten boende understödstagare må vara berättigad att från anstalten
få understödet med allmänna posten under rekommendation eller
assurans kostnadsfritt sig tillsändt. Liknande föreskrifter gälla för utbetalning
af understöden från småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
och mot lämpligheten af att de komma till användning
jemväl vid barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt torde i och för
sig intet vara att erinra. Men om här anstälde kassören skall sköta
liknande bestyr vid den tillämnade nya anstalten, måste utbetalningstiderna
för den på annat sätt bestämmas än uti de öfriga kassorna, der
de äro satta till juni och december månader. Ehuru med någon svårighet,
hafva samma utbetalningstider hittills kunnat uppehållas för hela
den hit förlagda pensionsförvaltningen, men om nu skulle tillkomma
en så talrik ny grupp, som barnmorskornas otvifvelaktligen skulle blifva,
och der, likasom i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, alla
utbetalningar komme att försiggå på ett och samma ställe utan förmedling
och hjelp af Konungens befallningshafvande i länen, blefve
det icke möjligt att på samma tider sköta jemväl dessa utbetalningar,
utan måste man derför redan från början vara beredd på att i nu berörda
afseende skilja denna anstalt från de öfriga. Och några svårigheter
synas ju knappast böra uppstå genom eu sådan anordning, exempelvis
att utbetalningarne skulle ske i maj och november månader.»

Statsutskottets Utlåtande 7V:o 59.

41

»Af det ofvan1 anförda framgår, att direktionen anser, att, om
verksamheten skall utvidgas såsom nu ifrågasattes, väsentligt ökade
arbetskrafter böra anskaffas till uppehållande af bokhållaregöromålen vid
kassorna. Enligt gällande arbetsordning och lönestat är kassören nu
äfven bokhållare, och finnes dessutom vid småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
en särskild tjensteman för dylika göromål förordnad,
hvilken i sin egenskap af extra tjensteman vid de öfriga pensionsanstalterna
vid dem jemväl utför likartade arbeten. Då utan afseende
på, om nya uppgifter skulle föreläggas direktionen och dess tjensteman,
man varit betänkt uppå att till hjelp i arbetet både för kamreraren och
kassören inrätta en särskild bokhållaretj enst och dervid förena densamma
med den tjenst af lika beskaffenhet, som finnes anordnad vid
småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, så har dock meningen
varit, att på samma gång skulle antagas en extra tjensteman, på hvilken
kunde läggas vissa enklare, men ändock noggrannhet kräfvande arbeten,
som bokhållaren i småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt uti
sin egenskap af e. o. tjensteman vid de öfriga anstalterna hittills ombesörjt.
Anställande af en ny arbetskraft har i hvarje händelse ansetts
behöflig! Men skulle härtill komma öfvertagandet af barnmorskornas
ålderdomsunderstödsanstalt, skulle helt visst behöfvas, att för nu berörda
ändamål två personer anstäldes med sådan kompetens och sådan aflöning,
att deras platser en gång vid definitiv reglering af lönestaten
kunde uppgå uti hvar sin bokhållaretj enst, och att dessutom funnes utväg
jemväl till aflöning åt extra biträden i mån af behof. Naturligtvis
skulle dock den nuvarande bokhållaretj ensten i småskolelärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt uti en af de två nyssberörda tjensterna ingå
och inbegripas.»

»Att detta endast skulle tillföra embetsverket så mycket ny arbetsstyrka,
som vore af behofvet påkalladt, torde blifva uppenbart, om man
öfverskådar de göromål, som skulle på dessa båda tjenstemän fördelas.
Dessa göromål skulle nemligen omfatta diarieforing, upprättande af
hufvudräkenskapen för samtliga pensions- och understödsanstalterna,
hvilket arbete vid de fondbildande kassorna redan gifver sysselsättning
åt en person under flera månader, kontroll och biträde vid pensionsutbetalningarne
och i samband dermed biträde åt kassören vid granskningen
af Konungens befallningshafvandes ersättningsreqvisitioner för i
länen verkstälda pensionsutbetalningar, förandet af s. k. liggare, matriklar
och öfriga anteckningsböcker, ett arbete, som, särskildt beträffande den
föreslagna nya anstalten, måste upptaga mycken tid i följd af det sätt,
hvarpå uppbörden der skulle verkställas, upprättande af debiteringsBih.
till liiksd. Frat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

längderna och besörjande af härför nödig expedition, uppsättande af de s. k.
pensionsregleringarne, granskning af årsuppgifterna och skötsel af den
vidlyftiga korrespondens, som dermed är förenad, utförande af statistiska
arbeten m. m.» ^

»Hvad slutligen angår vaktmästarsysslorna, synas dessa mot skälig
förhöjning i arfvodet åtminstone tills vidare kunna bestridas af en person.»

Direktionen hade vidare förklarat, att direktionen icke nu funne
skäl att på annat sätt, än som innehölles uti direktionens föregående
utlåtande, beräkna vare sig organisationskostnaderna för ifrågavarande
understödsanstalt eller det årliga bidraget till samma anstalt för hyra,
extra biträden, ved, renskrifning m. m.

Med åberopande af det sålunda anförda hade direktionen framlagt
följande beräkning öfver de kostnader, som med inrättandet af en ålderdomsunderstödsanstalt
för barnmorskor i nu ifrågasatt form och omfattning
och med dess öfvertagande till förvaltning af direktionen skulle
blifva förenade:

Till organisationsköstnader för en gång .......................

Arljga kostnader:

till arfvode åt kamreraren .................................................

„ ökadt anslag för sekreteraregöromålens bestridande

„ arfvode åt kassören...............................................

„ aflöning åt bokhållarebiträden....................................

„ arfvode åt vaktmästare.............................................

„ hyra, extra biträden, renskrifning, ved, ljus, städning,
skrifmaterialier in. m.............................

kronor 6,000: —

•n

v

ii

11

11

1,000: —
3,000: —
1,500: —
4,500: —
200: —

„ 3,000: —

hvartill skulle komma de arfvoden, som Kongl. Maj:t täcktes bestämma
för direktionens ledamöter.

Direktionen ■ hade slutligen anmärkt, att i dessa anslag inginge
poster eller delar deraf, som icke uteslutande föranleddes af den vidgade
verksamhet, som genom öfvertagandet af barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalts
förvaltning skulle uppkomma, utan som äfven eljest
skulle, om än i annan form, hafva framträdt, men att, när det ena som
det andra anslagskrafvet vore af den natur, att det borde genom statsmedel
ses till godo, och förhållandena angåfve, att omreglering af anslagen
till de under under direktionens vård stälda inrättningarne måste
i hvarje händelse inom icke aflägsen framtid vidtagas, denna sammanställning
af anslagsbehofven, för att icke säga sammanblandning deraf,
icke syntes böra väcka allt för stora betänkligheter, då den knappast
kunnat undvikas i det skick, ärendet nu förelåge.

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

43

Anslutande sig till förslaget i 1895 års proposition, har departementschefen
hemstält, att följande bestämmelse i afseende å anstaltens styrelse
och förvaltning måtte föreslås:

att anstalten skulle förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning, samt att dervid skulle i tillämpliga delar och i alla
de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten
komme att särskildt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt
art. VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning vore gifna för
densamma och dess förvaltning.

Departementschefen har slutligen anfört, att arbetet inom den nya
anstalten syntes under den första tiden lämpligen kunna ordnas'' i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det förslag, direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning i sådant afseende framstält. Med fastställande
af definitiv stat för anstalten syntes dock, på sätt direktionen äfven
ansett, böra anstå, intill dess tillräcklig erfarenhet vunnits. För de
första åren borde, i likhet med hvad som skett i fråga om småskolelärares
in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, endast af Riksdagen äskas
medgifvande för ett år i sänder, att Kongl. Maj:t måtte få bestämma
de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr kunde
varda erforderliga. Ett dylikt medgifvande syntes äfven böra begäras
för att bereda medicinalstyrelsen den förstärkning i arbetskrafter, som
under de första åren blefve behöflig för behandling af frågor om bestämmande
af barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning för tiden, innan
anstalten trädt i verksamhet. Bestridandet af dessa göromål, hvilka
antagligen skulle blifva rätt besvärliga, kunde nemligen, enligt hvad
departementschefen inhemtat, omöjligen af medicinalstyrelsen medhinnas
utan anlitande af extra biträde, till hvars godtgörande dock en summa
äf 3,000 kronor ansetts tillräcklig för de två första åren, hvarefter
sådant biträde borde kunna undvaras.

I det föregående hade omnämnts, att till understödskostnadens
bestridande kunde påräknas årligen omkring 50,000 kronor från kommunerna
och omkring 8,000 kronor från barnmorskorna. Uti 1895 års
förslag både hela det till understöd för första verksamhetsåret erforderliga
belopp antagits uppgå till 32,000 kronor. Af den redogörelse, som
nu lemnats för nu ifrågavarande anstalt, ansåge departementschefen
framgå, att motsvarande belopp under denna anstalts första verksamhetsår,
eller 1902. icke kunde antagas uppgå till eus så mycket. Vid sådant
förhållande syntes under detta år anstaltens ordinarie inkomster böra
blifva fullt tillräckliga för att betäcka icke blott utgifterna för. under -

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

stödet, utan äfven förvaltnings- och organisationskostnaderna, i hvilka
senare jemväl syntes böra inbegripas ersättningen till biträde åt medicinalstyrelsen
för behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning
under tiden före 1902 års början. Då emellertid kommunernas
afgifter ej kunde beräknas komma anstalten till hända förr än under
loppet af juli månad, borde de dessförinnan behöfliga medlen af Kongl.
Maj:t anvisas såsom förskott utaf tillgängliga statsmedel, att godtgöras
af berörda afgifter, i den mån de under året komme att till anstalten
inflyta, eller, derest mot all förmodan sagda afgifter skulle befinnas
härför otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen. Skulle, såsom
sannolikt vore, för hvart och ett af de första åren uppstå öfverskott,
borde detta vid årets slut aflemnas till statskontoret för att der såsom
en anstaltens tillgång bokföras och i mån af behof användas till understödskostnaden
för följande år. Längre fram, då antalet understödstagare
blifvit så stort, att bidrag från statens sida blefve behöfligt,
borde beloppet af detta bidrag på förhand ungefärligen beräknas och
såsom förslagsanslag upptagas i riksstaten.

I enlighet med hvad sålunda anförts har departementschefen
hemstält:

ej mindre att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna
de nu angifna grunder för inrättande af en anstalt för beredande af
ålderdomsunderstöd åt barnmorskor;

än äfven att Kongl. Maj:t —med tillkännagifvande, dels att Kongl.
Maj:t, derest dessa grunder af Riksdagen godkändes, ämnade för den
nya anstalten utfärda särskildt reglemente i enlighet med desamma,
dels att Kongl. Maj:t, efter det närmare erfarenhet vunnits angående
omfånget af de göromål, som tillhörde anstalten, samt dessa göromåls
lämpliga fördelning, komme att till Riksdagen afgifva förslag till stat
för anstalten, dels ock att Kongl. Maj :t, i den mån särskildt bidrag från
statsverket till anstaltens uppehållande blefve behöfligt, komme att till
Riksdagen aflåta proposition om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt
anslag — täcktes, i afseende på de under år 1902 uppkommande
kostnader för beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor,
föreslå Riksdagen medgifva,

att Kongl. Maj:t finge för sistnämnda år bestämma de belopp, som
kunde varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens
förvaltningsbestyr och ersättning till biträde åt medicinalstyrelsen för
behandling af frågor om barnmorskors rätt till tjenstårsberäkning; samt

att de för berörda ändamål och för anstaltens utgifter i öfrigt

Statsutskottets Utlåtande N:o .59.

45

under nämnda år erforderliga medel måtte få af Kongl. Maj:t, i den
mån influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf statsmedel såsom
förskott, att antingen godtgöras af berörda afgifter, i den mån de under
året till anstalten inginge, eller, derest sagda afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Herr statsministern friherre von Offer hav härefter till statsrådsprotokollet
yttrat följande:

»J a g hyser visserligen någon tvekan, huruvida det kan vara, strängt
taget, rätt att utan kommunernas hörande pålägga dem beskattning för
ett ändamål, som enligt mitt förmenande, är att anse såsom en kommunal
angelägenhet och som icke hvilar på någon allmän författning.
Men då Riksdagen aflåtit den nu föreliggande skrifvelsen, efter det
denna synpunkt blifvit vid frågans behandling under ett föregående
skede inom Riksdagen framhållen, finner jag mig icke kunna afstyrka
Kongl. Maj:t att aflåta nådig proposition i ämnet. Mot det framlagda
förslaget till sådan har jag i öfrigt icke något att erinra och ej heller
mot sjelfva saken, hvilken jag finner högeligen behjertansvärd.»

Frågan om beredande af ålderdomsunderstöd åt alla eller åtminstone
vissa barnmorskor har, på sätt i statsrådsprotokollet erinrats, upprepade
gånger varit föremål för Riksdagens pröfning. 1888 års Riksdag
anhöll i skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta förslag till en allmän pensionsinrättning för barnmorskor jemte
förslag till de bidrag från staten, som derför kunde anses behöfliga.
Efter verkstäld utredning aflät Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag proposition
i ämnet, afseende ålderdomsunderstöd åt i Sverige legitimerade
barnmorskor, såväl med anställning hos kommun som enskildt praktiserande,
hvilka antingen åtnjutit aflöning till minst visst bestämdt belopp
eller ock i viss angifven omfattning utöfvat yrket. Statsutskottet
afstyrkte förslaget. Frågan förföll på grund af kamrarnes skiljaktiga
beslut. Derefter bragtes densamma under Riksdagens förnyade pröfning
genom motioner åren 1896 och 1898. De tillfälliga utskott, som vid
sistnämnda års riksdag behandlade motionerna i detta ämne, afstyrkte
dem visserligen. Likväl beslöt Riksdagen att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga under förnyad ompröfning, på
hvilket sätt ålderdomsunderstöd måtte lämpligen kunna beredas de i

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

kommuners tjenst anstälda barnmorskorna, och till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill undersökningen kunde gifva anledning.

Att tillfälle till erhållande af ålderdomsunderstöd bör åt sistnämnda
barnmorskor genom statens medverkan beredas, finner utskottet vara
af Riksdagen erkändt; och anser utskottet det äfven vara önskligt, att
åtgärder i sådant syfte må kunna inom en snar framtid bringas till
verkställighet. Oaktadt utskottet derför gerna skulle sett, att detsamma
genom ett tillstyrkande, åtminstone i hufvudsak, af det nu föreliggande
förslaget kunnat befordra frågans snabba lösning, finner sig utskottet
dock nödsakadt att mot en af de principer, på hvilka förslaget hvilar,
framställa en anmärkning af den, enligt utskottets mening, väsentliga
natur, att utskottet icke kan förorda, att samma förslag må af Riksdagen
antagas. Kostnaden för pensioneringen skall nemligen enligt
förslaget bestridas, förutom genom bidrag af staten och af barnmorskorna
sjelfva, genom obligatoriska afgifter från rikets samtliga kommuner, uträknade
efter ett öre för hvarje invånare; men detta sätt för kostnadsbidragens
uttagande af kommunerna anser utskottet knappast vara rätt förenligt
med den grundsats, att kommunerna ega sjelfva bestämma sin beskattning
för kommunala ändamål. Det torde nemligen få anses gifvet, att
pensionering af de i kommunernas tjenst anstälda barnmorskorna måste
i första hand och hufvudsakligen betraktas såsom ett ändamål, till
hvilket kommunerna böra ega frihet att efter egen önskan medverka.
Någon förpligtelse för kommunerna i detta afseende torde desto mindre
kunna påvisas, som skyldighet för kommun att anställa barnmorska ej
finnes lagligen stadgad. Denna anmärkning gäller samtliga kommuners
rätt. Förslagets antagande i denna del skulle derjemte i afseende å
vissa kommuner, innebära eu obillighet. Det finnes nemligen, enligt
hvad gjorda undersökningar gifva vid handen, dels åtskilliga kommuner,
som icke hafva barnmorskor hos sig anstälda på något af de i Kongl.
Maj:ts förslag föreskrifna sätt, dels ock ett stort antal kommuner, hvilka
icke aflöna sin barnmorska med så högt belopp som 200 kronor. Begge
dessa kategorier af kommuner skulle, enligt Kongl. Maj:ts nu föreliggande
förslag, tvingas att bidraga till barnmorskepensioneringen utan
att deraf för egen del erhålla någon forman.

Redan vid föregående skeden af denna pensioneringsfrågas behandling
inom Riksdagen hafva de nu angifna betänkligheterna blifvit
med styrka framhållna. Utskottet vill i sådant afseende erinra, hurusom
statsutskottet vid 1895 års riksdag härom yttrat, att enligt utskottets
åsigt staten icke lämplig-en borde pålägga kommunerna afgifter
för kommunala ändamål utan öfverlemna sådant till kommunernas egen

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

47

sjelfstyrelse. I Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts vid 1898
års riksdag utlåtande (n:o 23) förekommer i detta hänseende följande
uttalande: »Hitintills hafva förslagen väsentligen gått i den rigtning,

att de för ålderdomsförsäkringen beräknade kostnaderna borde till största
delen vara kommunala och såsom sådana utan vidare obligatoriska. Att
icke minst sistnämnda bestämmelse känts såsom ingrepp på den kommunala
sjelfbestämmelserätten och för den skull framkallat kraftig gensaga,
må ej väcka förundran. Onekligen är här en ömtålig punkt, der
man så långt som möjligt bör undvika obehörigt tvång. På grund
häraf synas starka skäl förefinnas, att den löneförbättring, som ligger
innesluten i nu ifrågasatta ålderdomsunderstöd, måtte från kommuners
sida erhålla frivillighetens form, men med uppmuntrande bidrag från staten.
Så har ju i viss mån skett på folkskolans område. Der hafva vi länge
haft bestämmelser, att när skoldistriktet med ett visst belopp förhöjer
lönen, så kommer staten till hjelp med förökadt anslag. I detta ärende
skulle det kunna uttryckas så här, att när barnmorskedistriktet förbinder
sig till att lemna ett minimibelopp för barnmorskans ålderdomsförsörjning,
så kommer staten under vissa vilkor till mötes med ett från
dess sida fixeradt anslag.»

Derigenom att Riksdagen år 1898 till Kongl. Maj:t åflät ofvan
åberopade skrifvelse i ämnet, innefattande allenast begäran om ny
undersökning och eventuelt förslag, kan utskottet icke finna, att Riksdagen
måste anses hafva godkänt det sätt för afgifternas upptagande
från kommunerna, som Kongl. Maj:t år 1895 ifrågasatt och nu ånyo föreslagit.
Utskottet anser tvärtom de i nyssberördautskottsutlåtanden uttalade
åsigter innebära en rigtigare lösning af nu föreliggande spörsmål
och finner för denna sin uppfattning ytterligare stöd i direktionens öfver
folkskolelärarnes pensionsinrättning i statsrådsprotokollet återgifva uttalande
härom uti dess utlåtande öfver det nu föreliggande förslaget
(sid. 33 härofvan).

Utskottet anser alltså, att en organisation, som afser att bereda
ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande barnmorskor, icke bör fotas på
grundsatsen af obligatoriska bidrag från kommunerna, utan att det
tvärtom bör få bero af frivilliga beslut från kommunernas sida att för
sina barnmorskor deltaga i pensioneringen och för framtiden erlägga
de derför stadgade afgifter. Genom att sålunda bestämmanderätten i
detta afseende öfverlemna» åt kommunerna, torde äfven åtskilliga af
de betänkligheter i andra hänseenden, som kunnat framställas möt det
nu föreliggande förslaget, anses allägsnäde. Utskottet antager, att
omständigheterna skola af sig sj elfva leda derhän, att småningom det

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

öfvervägande flertalet af de barnmorskebeställningar, hvilkas innehafvare
skulle enligt det nu föreliggande förslaget vinna förmånen af ålderdomsunderstöd,
komma att genom kommunernas frivilliga beslut blifva tillförsäkrade
rätt till dylik förmån, och att alltså fördelarna för barnmorskekåren
i dess helhet komma att i allt fall blifva på ett för barnmorskorna
tillfredsställande sätt beaktade.

Den närmare anordningen af ålderdomsunderstödets beredande
torde, med iakttagande af berörda grundsats om kommunernas frivilliga
anslutning dertill, kunna tänkas genomförd på olika sätt. Tillämpningen
af nämnda grundsats synes å ena sidan icke vara oförenlig med den
organisation i öfrigt, som föreslagits i Kongl. Maj:ts nu föreliggande
framställning. Detta förslag måste dock i sådant fall undergå en ganska
genomgripande omarbetning, hvilken det icke tillkommer utskottet att
verkställa. Utskottet anser det emellertid å andra sidan vara önskvärdt,
att det må jemväl tagas under öfvervägande, huruvida icke möjligen
ett sådant pensioneringssystem, som Kongl. Maj:t i år i afseende å
sjuksköterskor föreslagit och som Riksdagen i hufvudsak gillat, bör
kunna äfven beträffande barnmorskor vinna tillämpning. Sistnämnda
system synes i flera afseenden innebära högst beaktansvärda företräden;
men vill utskottet icke nu uttala någon åsigt om hvilketdera systemet,
som i afseende å beredande af ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande
barnmorskor kan vara att föredraga. På grund af dessa skål anser
utskottet, att Riksdagen bör hos Kongl. Maj:t göra framställning om
utarbetande och framläggande af ett på grundsatsen om kommunernas
frivilliga deltagande bygdt förslag till beredande af ålderdomsunderstöd
åt ifrågavarande barnmorskor antingen genom en sådan anstalt och
enligt den organisation i öfrigt, som Kongl. Maj:t för sådant ändamål
ifrågasatt, eller ock enligt ett sådant system som det, hvilket följts
vid beredande genom statens medverkan af pension åt vissa sjuksköterskor.

För den händelse det skulle befinnas nödvändigt eller fördelaktigast
att bibehålla det nu af Kongl. Maj:t föreslagna systemet, på antydt
sätt förändradt, anser sig utskottet böra framhålla vissa andra hänseenden,
i hvilka ändringar i Kongl. Maj:ts förslag synts utskottet önskvärda
eller åtminstone förtjenta att tagas under ompröfning.

De afgifter, som skola af barnmorskorna sjelfva erläggas och
hvilka Kongl. Maj:t föreslagit till 5 kronor för hvarje tjenstår, anser
utskottet, med hänsyn äfven till den under senare tid alltmera omfattade
grundsats, att tjensteinnehafvare böra efter förmåga sjelfva
bidraga till sin pensionering, böra sättas till högre belopp än som så -

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

49

lunda föreslagits. Utskottet vill i sådant afseende erinra, att en afgift
af 10 kronor af statskontoret förordats, och att barnmorskorna sjelfva
år 1887 förklarat sig beredda att erlägga en sådan afgift, ehuru under
i viss mån olika förutsättningar mot de nuvarande.

Den rätt, som föreslagits att medgifvas stadskommun, att få delaktighet
i anstalten under vissa vilkor för barnmorska, som är anstäld
hos kommunen emot ersättning enligt viss taxa, synes böra utsträckas
att gälla alla kommuner.

Kong! Maj:t har föreslagit, att, om barnmorska, som förklarats
ega att från viss tid uppbära understöd, efter nämnda tid fortfar att
utöfva sitt yrke vid andra tillfällen, än då hennes biträde betingas af
nödfall (styrkt svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp)
hon skall förlora sin rätt till understöd för ett hälft år. Detta föreslagna
stadgande har hos utskottet väckt betänkligheter, beroende på
den vexlande tolkning, som torde kunna gifvas åt begreppet »nödfall».
Det synes nemligen, synnerligast på landsbygden, kunna gifvas tillfällen,
då en barnmorska, som åtnjuter ålderdomsunderstöd, anmodas och anser
sig icke kunna vägra att lemna sitt biträde vid förlossning, utan att
likväl egentlig svårighet att anskaffa annan sakkunnig förlossningshjelp
kan anses föreligga. Att i afseende på dylika undantagsfall, som i allmänhet
torde få anses föranledda mera af deras intresse, hvilka anlita
barnmorskan, än i dennas eget, stadga så sträng påföljd för den sistnämnda
som viss tids förlust af understödet, anser utskottet vara föga
lämpligt. Då i 1895 års proposition föreslogs, att dylik påföljd ej skulle
inträda i annat fall, än då fler än 14 förlossningar under ett år verkstälts,
fordrades icke, att det skulle styrkas, att biträdet vid dessa varit
förorsakadt af nödfall. Vidare torde det böra beaktas, att, enär skyldighet
för barnmorska att vid viss ålder taga afsked i allmänhet icke
lärer vara bestämd, det skulle, derest förslagets ifrågavarande stadgande
bibehölles, kunna befaras, att barnmorska äfven efter erhållen rätt till
ålderdomsunderstöd skulle föredraga att qvarstanna i tjenst mot åtnjutande
af lön och med rätt till fri praktik framför att taga afsked och
derefter löpa äfventyret att förlora understödet, i fall hon lemnade
begärd förlossningshjelp. Slutligen bör äfven tagas i betraktande, att
exempelvis för läkare icke något förbud finnes att efter afsked och
vunnen pension fortsätta med enskild praktik. Med anledning häraf
anser utskottet ifrågavarande bestämmelse böra ur grunderna för ålderdomsunderstödets
beredande uteslutas.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Bill. till Rik ad. Prat. 1901. 4 Sand. 1 Afd. 33 Höft.

7

Statsutskottets Utlåtande N:o

att Riksdagen, med* a fela g å Kongl. Maj:ts nu
förevarande framställning, må besluta att i skrifvelse
j till Kong!. Maj :t anhålla, att Kongl. Maj-rt täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till beredande
af alderdomsunderstöd åt de i kommuners
tjenst eller å barnbördshus anställa barnmorskor, bygdt
på den grundsats att det må blifva beroende på frivilliga
beslut från kommunernas sida, huruvida de
skola medverka till att bereda Bina barnmorskor ifrågavarande
förmån och i så fall; förpligta sig ätt erlägga
de derför stadgade utgifter, samt i öfrigt anordnadt
vare sig i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det
af Kongl. Maj;t i sådant afseende nu framlagda förslag
eller ock i enlighet med det system, som af Riksdagen
innevarande år gillats beträffande pensionering af vissa
::, sjuksköterskor.

Stockholm den 19 april 1901.

O i,; /

På statsutskottets vägnar:

- nr •, V. sr:'' or ■ U; v rr

HUGO TAMM.

r, . \ . Ä. i.

it

uV i.

, r -I

hvissla t;.ilo :f

ir.

■o rf,'' ).''* Il-1 ‘.''.A j

X! :: i'' ; 1 : ill Olif r 1‘s''l i - >1

irtnlRp tfa .kitvha
l, ■ >" . m-ngithdul'' . d i '': - : i

s : i•; ) ipia: y;-for f.r; r."r

■Urnr LibUim för niU'': 1 ,
i • d jormiitoso s,i-.houi-S

STOCKHOLM ISAAC MAIiCUS’ BOKTUYCKKUI-AKTIEBOLAO, 1001.