Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

9

. ; C:

N:o 49.

Ank. till Riksd. kansli den 28 mars 1901, kl. 3 e. m.

f. • ''V7-• • Tr;^ • ''>• t '' i ■:} / '' v u , ■.»*■»♦$ . f: N* 1 •. i'', .-j -O ''tf

Utlåtande, angående Kongl. Maj ds proposition i anledning af en
underdånig ansökning om koncession å anläggning af
jernväg från Kiruna station vid statsbanan mellan Gellivare
och riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens län.

(R. A.)

Medelst en den 22 nästlidne februari till Riksdagen aflåten, till
statsutskottet för förberedande behandling remitterad proposition (n:o
44) har Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af det i ämnet förda statsrådsprotokollet,
lemnat Riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning af
en underdånig ansökning om koncession å anläggning af jernväg från
Kiruna station vid den under byggnad varande statsbanan mellan
Gellivare och riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens län; viljande
Kongl. Maj:t, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga den slutliga
pröfningen af koncessionsansökningen.

Det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet innehåller följande
anförande af statsrådet och chefen för civildepartementet:

»Uti särskilda den 18 oktober och den 9 november 1899 inkomna
underdåniga ansökningar hafva civilingeniören G. Thisell, vice häradshöfBih.
till Riksd. Prot. IDOL 4 Åfd. 1 Sami. 20 Häft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

dingen P. H. Santesson, civilingeniören G. A. Granström och auditören
E. D. W. Martin anhållit om tillstånd att anlägga och trafikera dels
jernväg af 42,7 km. längd från stationen vid Luossajärvi (hvilken station
numera benämnes Kiruna) å den under byggnad varande statsbanan
mellan Gellivare och riksgränsen förbi Mertainen till Svappavaara i
Norrbottens län dels ock eu 24,8 km. lång bibana från nämnda jernväg vid
Mertainen till Ylipää samt derom, att den mark, som erfordrades för banornas
anläggning med dertill behöfliga stations- och vaktstuguområden, sidoschakter,
^rus- och stenlag samt för afdikningar utanför banområdet
för banvallens torrläggning, måtte, för så vidt den tillhörde staten,
till sökandena kostnadsfritt upplåtas och att rättighet måtte beviljas
sökandena att å enskildes områden genom expropriation förvärfva erforderlig
mark äfvensom att åt ifrågavarande jernvägar måtte beredas
samma skydd, som tillkommer statens jernvägar.

Beträffande omförmälda bibana från Mertainen till Ylipää, hvilken
bana skulle hafva till ändamål att bereda möjlighet för bearbetande af det
vidsträckta malmfältet vid Ylipää, hafva emellertid sökandena uti en den
27 oktober 1900 inkommen skrift anhållit, att ansökningen om koncession
å denna handel måtte få hvila, till dess vidare undersökningar af omfattningen
af jernmalmsfyndigheterna vid Ylipää hunnit ega rum. Vid
den år 1899, på grund af nådigt beslut den 19 maj samma år, verkstälda
undersökning af mindre kända malmfyndigheter inom Jukkasjärvi
malmtrakt och dess omgifhingar, utröntes, att å det helt och hållet
jordtäckta område af l,500,000 qvadratmeter vid Ylipää, inom livilket
område kompassdrag angifver, att jernmalm skulle vara att finna, samlad
malm ännu icke anträffats, hvadan de förhoppningar, som man helt
naturligt gjort sig med anledning af det vidsträckta kompassdraget,
sålunda icke dittills blifvit bekräftade.

Vid dessa förhållanden och då sökandena icke meddelat, att några
ytterligare, till bättre resultat ledande undersökningar af tillgången på
samlad malm egt rum vid Ylipää, torde framställningen om koncession
å bibanan från Mertainen till Ylipää icke för närvarande föranleda vidare
yttrande.

I fråga om jernvägsanläggningen mellan Kiruna och Svappavaara
hafva sökandena anfört, att densamma vore afsedd att bereda möjlighet
för tillgodogörande af befintliga rika malmtillgångar, särskilt å Mertainens,
Svappavaara och Leveäniemi malmfält, äfvensom att i öfrigt
bereda kommunikationer och dermed ökad odlingsmöjlighet åt de trakter
i närheten af Kalix och Torne elfdalar, som jernvägen skulle komma
att genomgå och närma sig.

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

11

Svappavaara vore ett af Norrlands större malmfält. Redan kommissionen
af år 1875 hade påvisat detta. Senare undersökningar och
icke minst de officiella sådana, som på statens bekostnad egt rum år
1899, hade bekräftat, att så vore förhållandet, samt ytterligare gifvit
vid handen, att jernmalmsfälten der hade en vida större utsträckning
och ett vida större värde, än förr antagits. Svappavaara vore äfven
det äldsta kända malmfältet i Norrbotten. Innan malmbrytningen på
allvar påbörjats vid Gellivare, hade Svappavaara varit Norrlands mest
bearbetade gruffält, der schakten i grufvorna redan nått ett djup af
omkring 100 meter.

Det nyupptäckta malmfältet inom Leveäniemi, liggande på ett
afstånd af endast 1,500 meter från Svappavaara malmfält, vore ändå
större och värdefullare än Svappavaara.

Vidare förmälde sökandena sig hafva för afsigt att inom landet
förädla en del af den fosforfria malmen från malmfälten i den mån sådant
vore förenligt med den begränsade tillgången å träkol." Denna malm
komme att fraktas österut till Luleå.

Derjemte tillkännagåfvo sökandena, att deras afsigt vore att hafva
den ifrågavarande lokalbanan färdig samtidigt med att statsbanan mellan
Gellivare och riksgränsen öppnades för trafik, samt att de förbunde
sig att, beträffande såväl banans byggnadssätt som anordningarne rörande
trafiken å densamma, underkasta sig de bestämmelser, som gälde
för nämnda statsbana.

Af de vid ansökningen fogade planer och kostnadsförslag inhemtas
hufvudsakligen följande:

Den föreslagna jernvägslinien Kiruna—Svappavaara utgår från blifvande
stationen Kiruna å den under byggnad varande statsbanan Gellivare—riksgränsen
och går med sydostlig hufvudrigtning öfver uteslutande
obebodda samt mestadels myrlända och jemna marker fram till
Svappavaara, der ändbangård anlägges mellan malmberget och Svappavaara
by. Banan, som framdragits strax söder om Mertainens malmfält,
ligger till hela sin längd, hvilken uppgifvits till 42,7 kilometer,
förutom sidospår å stationer, beräknade till 2,fi kilometer, inom Jukkasjärvi
socken.

Följande allmänna bestämmelser hafva föreslagits för banan:

spårvidd ........................................................................................ 1,435 m.

skenor af stål, vägande för meter ............................................. 40 kg.

syllens längd ...................................................................................... 2,7 m.

största lutning å banan ........................................................... 10 °/oo.

minsta krökningsradie i hufvudspår.......................... 600 m.

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

ballastens krönbredd ............................................................................. 3 3 m,

b djup från sy liens öfverkant till balansplanet............... 0,6 »

banvallens krönbredd .............................................................. 5^ »

jordskärnings bredd i balansplanet...................................................... 9,8 »

» sidolutning..................................................................... 1 ; 1,5 »

bergskärnings bredd i balansplanet för två diken...................... 5,82 »

» » » » ett dike........................... 5,26 »

» sidolutning ....................................................................1 : 0,2 b

minsta dimension å afloppstrumma.............................................. 0,6 x 0,6 b

Förslaget upptager sju broar, den längsta med ett spann om 10 m.,
alla med landfästen i kallmur med de tre öfverstå skiftena i cementbruk
och å naturlig grund.

Förslaget innehåller vidare kostnad för anslutning till Kiruna bangård,
ändstation vid Svappavaara, 13 vaktstugor, 2 banmästarestugor,
2 vattenstationer, 1 vändskifva, 1 lokomotivstall, stängsel på båda sidor
om banan, telegraf och signaler samt rullande materiel.

Kostnaderna äro, utom för rullande materiel, beräknade till 1,869,000
kronor, motsvarande för kilometer, utan rullande materiel, 43,770 kronor.

För rullande materiel upptages ett belopp af 3 millioner kronor.

I fråga om kostnaden för den föreslagna jernvägen från Kiruna till
Svappavaara tillåter jag mig redan i detta sammanhang erinra, att jernvägsstyrelsen
i underdånig skrifvelse den 26 oktober 1900 anmält, att civilingeniören
Thisell, å egna och medintressenters i Svappavaara malmfält
vägnar, hos jernvägsstyrelsen anhållit, att, till förekommande af dröjsmål,
derest från behörigt håll yrkande skulle göras om banans byggande
såsom statsbana, styrelsen måtte förordna en eller flera sakkunniga
personer att ej mindre verkställa kontrollstakning af ifrågavarande
jernvägslinie och i öfrigt genomgå och kontrollera de genom intressenternas
försorg anstälda undersökningar och utarbetade kostnadsförslag
än äfven föreslå de ändringar och förbättringar, som kunde befinnas
erforderliga i de koncessionsansökningen bifogade förslag, eller med ett
ord att anställa en sådan undersökning af oftanämnda jernvägsförslag,
som skulle befinnas nödig, i fall fråga vore att bygga jernvägen såsom
statsbana, äfvensom att Thisell förbundit sig att gälda alla med undersökningen
förenade kostnader.

Sedan jern vägsstyrelsen den 9 november 1900, enligt sin hemställan,
erhållit nådigt bemyndigande att på sökandens bekostnad låta
utföra den begärda granskningen och utredningen, anförtroddes detta
uppdrag åt arbetschefen vid statsbanans mellan Gellivare och riksgränsen
södra distrikt, civilingeniören C. Höjer, med biträde af afdelnings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

13

ingeniören E. Holmgren. Den 3 innevarande februari afgaf Höjér utlåtande,
åtföljdt af nytt kostnadsförslag. Detta slutar å 3,300,000 kronor
utan rullande materiel, hvilken sistnämnda för sig upptagits, liksom
i det ursprungliga kostnadsförslaget, till 3 millioner kronor. Orsaken till
den betydliga höjningen i kostnad för bana utan rullande materiel från
1,869,000 kronor till 3,300,000 kronor uppgifves i utlåtandet vara: ■

förutom att banan förlängts från 42,7 till 43,6 km. i hufvudspår och
från 2,6 till 7 km. i sidospår — ökning å så godt som alla poster såväl
i arbetsqvantiteter som i pris. ut?

En sammanställning af de båda kostnadsförslagen visar följande
resultat: v hat j in

torr; i sser i n gsar be ten .............................

broar ............................!......................

trummor ................................................

vägöfverfarter..........................................

stängsel ...................................................

öfverbyggnad ........................................

ballastning..............................................

banbevakningsbostäder ........................

telegraf och signaler .........................

grödes- och skogsersättningar .........

bangårdar och vattenstationer .........

tillägg för arbetsledning m. in. (enligt
koncessionsansökningens förslag
18 procent, enligt Höj ers förslag
20 procent) ......................................

motsvarande per km. utan rullande
materiel...............................................

Koncessions ansök-

. IT

Höj ers

ningens förslag:

förslag: lit

kr.

359,100: —

kr.

853,100: 50

»

83,835: —

»

187,800: —

»

54,556: —

»

124,355:^

''»

3,850: —

; 2,000: —

24,930: —

»

25,000: —

»

578,325: —

»

753,200:—t

»

203,877: —

265,650: —

»

79,000: —

»

109,000: ^

»

14,962: 85

17,600:—i

»

2,140: —

»

2,200: —

»

179,000: —

»

404,000: —

.''i

»

285,424: 15

»

556,094: 50

kr.

1,869,000: —

kr.

3,300,000:’ —

kr.

43,770: —

kr.

75,688:''—

. 1 %vr jj ''v. '' i ■ j ^ .

Till följd af. nådig remiss å ansökningen om koncession å jernvägsanläggning
från Kiruna till Svappavaara har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
insändt protokoll vid sammanträde med ortsinvånarne i tingshuset i
Wittangi den 18 december 1899, yttrande af afvittringsstyresmannen
i länet H. W. Boström äfvensom eget underdånigt utlåtande af den 12
januari 1900.

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

På sammanträdet i Wittangi, till hvilket infunnit sig ombud för
Jukkasjärvi, Svappavaara och Wittangi m. fl. byar samt åtskilliga enskilda
personer, förklarades enhälligt, att ingen anmärkning vore att
göra mot banans föreslagna sträckning. I fråga om banans nytta och
lämplighet för orten afgafs samstämmigt det. yttrande, att den vore så
godt som ett iifsvilkor för hela kommunen derigenom,

att afståndet till stambanan skulle betydligt förkortas och att god
arbetsförtjenst bereddes befolkningen under byggandet;

att stora vidder användbar odlingsmark skulle uppodlas och en
talrik fast befolkning uppstå, åtminstone i trakten af Svappavaara;

att inflyttningarne af svensk befolkning till grufvorna skulle påskynda
svenska språkets spridning till de aflägsnaste orter inom kommunen: att

befolkningen i Svappavaara och Jukkasjärvi byar, som ursprungligen
varit svensk och tills nu delvis bevarat sitt svenska kynne, men
förlorat språket, ganska snart skulle återtaga sitt rätta språk, svenskan;

att genom lättnad i kommunikationer och godt pris för ortens alla
produkter kommunens betryckta ställning skulle genast vid arbetenas
påbörjande betydligt underlättas och snart förbytas till välstånd; samt
att äfven andra kommuner, såsom norra delen af Pajala, Muonionalusta
kapellförsamling och Enontekis socken, blefve delaktiga af nyssnämnda
förmåner.

Afvittringsstyresmannen har meddelat, att banan å 20 km. närmast
Kiruna ginge öfver kronopark och derefter öfver häradsallmänning och
Svappavaara bys område.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har anfört, att de trakter,
banan komme att genomlöpa, vore, frånsedt Svappavaara by och de uppspirande
grufsamhällena vid Luossavaara och Kiirunavaara, för närvarande
helt och hållet obebyggda och, ehuru de vore belägna invid
och delvis ofvanför barrskogsgränsen samt således måste anses för
skogsbörd mindre tjenliga, dock inneslöte vidsträckta områden, hvilka
redan vore eller genom lämplig behandling kunde blifva gräsbärande
och lemna tillfälle till bosättning och utkomst åt idkare af boskapsskötsel.
Den ifrågasatta jernvägen och den bergverksrörelse, som deraf
möjliggjordes, blefve otvifvelaktigt en mägtig häfstång för utvecklingen
af'' denna i mångt och mycket vanlottade utkant af vårt land
och ett godt medel att derstädes införa och rotfästa svenskt språk och
svensk odling. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tvekade derföre
icke att på det lifligaste tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga
ansökningen, dock med vilkor, att sökandena till pris, som af domän -

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

15

styrelsen bestämdes, ersatte den skog af saluvärde, som till äfventyrs
blefve fald vid jernvägens anläggning.

Uti underdånigt utlåtande den 5 mars 1900 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillkännagifvit, att de för banbyggnaden föreslagna
tekniska bestämmelserna i allmänhet öfverensstämde med dem, som
gälde vid statsbanan Gellivare—riksgränsen.

I öfrigt har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört hufvudsakligen
följande:

Under förutsättning, att de malmtillgångar, som den af sökandena
föreslagna jernvägen vore afsedd att frakta, förefunnes till sådan
myckenhet och beskaffenhet, att desamma kunde anses utgöra en säker
ekonomisk grund för anläggningen, hvilket syntes bestyrkas af resultaten
utaf de undersökningar rörande malmfyndigheterna i Svappavaara
och närliggande trakt, hvilka på statsverkets bekostnad utförts under
såväl år 1875 som år 1899, funne styrelsen de fördelar, som anläggningen
af denna jernväg skulle medföra, vara så betydliga, att dess
utförande borde befrämjas.

I likhet med hvad styrelsen yttrat i underdåniga utlåtanden den
19 november 1892 och den 2 oktober 1896 rörande då ifrågasatta koncessioner
å jernvägen Gellivare—riksgränsen, ansåge styrelsen jemväl
bibanan från Svappavaara till Kiruna vara egnad att utföras såsom
stambana, bland annat på grund deraf, att densamma i viss mån hade
samma ändamål som berörda bana, nemligen att tillgodogöra nu värdelösa
mineralrikedomar och att derigenom främja kulturen i dessa nordliga
trakter af riket, samt att detta mål skulle säkrare och bättre uppnås,
om bibanans anläggning och trafik ombesörjdes af hufvudbanans
förvaltning, hvarigenom icke blott skulle vinnas besparing i kostnaden
för personal och materiel, utan äfven förebyggas eljest lätt uppstående
konkurrens om arbetskrafter och tvister om rätten till transport af ökad
godsmängd på hufvudbanan, som med ungefär lika eller måhända något
mindre trafikförmåga än bibanan redan hade en väsentlig del af denna
förmåga tagen i anspråk af ingånget aftal om frakt af malmen från
Kiirunavaara och Luossavaara gruffält.

Såsom statsbana skulle den föreslagna jernvägen Kiruna—-Svappavaara
genom en böjning närmare Torne eif och Jukkasjärvi kyrkoby
med eu ringa förlängning komma att vida kraftigare befrämja landets
odling i den härtill lämpliga floddalen och bättre befordra tillförseln af
ladugårdsprodukter till de nya grufsam hällena än den nu föreslagna
jernvägen, som i nästan rätlinig rigtuing vore framdragen nära och å

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

vissa siräckor ofvanför barrskogsgränsen, hvarest förutsättningarna för
en jordbrukande befolknings utkomst vore svaga.

På grund häraf ansåge sig styrelsen böra förorda, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes hos Riksdagen äska nödiga medel till utförande af den
föreslagna jernvägen med ofvan angifna jemkning i liniens plan, derest
sådan vid närmare undersökning visade sig lämplig.

1 händelse Eders Kongl. Maj:t icke skulle pröfva skäligt att
låta vidtaga åtgärder för utförande af ifrågavarande jernväg såsom
statsbana, ansåge sig styrelsen ega giltig anledning att i underdånighet
förorda, att den sökta koncessionen blefve på vissa angifna vilkor
och förbehåll beviljad.

■ Då hufvudbanan Luleå—Gellivare—riksgränsen, såsom ofvan anförts,
både en väsentlig del af sin trafikförmåga tagen i anspråk af äldre
trafikförbindelser, ansåge styrelsen det vara nödvändigt att redan vid beviljande
af koncession å dess nu afsedda bibana bestämma den godsmängd,
som dennas intressenter egde rätt att få befordrad på hufvudbanan i ena
eller båda rigtningarne, hvilken godsmängd torde böra bestämmas på
förslag af jernvägsstyrelsen, som vore i tillfälle bedöma hufvudbanans
trafikförmåga inom den högfjellsregion, hvaröfver densamma vore framdragen
såsom den första vägförbindelsen.

Öfriga af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna vilkor och
förbehåll öfverensstämma med dem, som pläga intagas i alla jernvägskoneessioner,
och torde icke nu tarfva särskild redogörelse.

~.OTU7 ]*M i f i* ’ :.r!v .

Sedan i anledning af hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
yttrat sökandena anfört, att den malmqvantitet, de önskade få framforslad
mellan Kiruna och riksgränsen, enligt beräkningar skulle komma
att utgöra:

mu- år 1903 en relativt mindre qvantitet,

! d 1904 omkring 500,000 ton, i .

)> 1905 » 700,000 »

i • . i» 1906 och följande år 1,200,000 å 1,500,000 ton,
bär jernvägsstyrelsen uti underdånigt utlåtande den 26 april 1900 anfört
väsentligen följande:

I likhet med de myndigheter, som förut i ärendet afgifvit yttranden,
funne jernvägsstyrelsen de fördelar, som vore att förvänta genom
anläggande af ifrågavarande lokalbana från den blifvande statsbanestationen
Kiruna till Svappavaara, vara af den betydenhet, att denna
banas utförande borde af det allmänna främjas. Såsom i ärendet framhållits,
vore denna jernvägsanläggning nödvändig för tillgodogörandet

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

17

af de i dessa trakter befintliga malmtillgångar, och otvifvelaktigt vore
att efter banans anläggning ej obetydliga sträckor odlingsbar mark i
banans närhet komme att utgöra ett lämpligt fält för boskapsskötsel,
hvarförutom jernvägsföretaget komme att kraftigt bidraga till utbredande
och betryggande af den svenska kulturen i dessa landsdelar.
Styrelsen, som sålunda anslöte sig till de i ärendet förut gjorda uttalanden
rörande jern vägsföretagets nytta och behöflighet, funne sig
dessutom eg a så mycket giltigare anledning att tillstyrka dess utförande,
som derigenom stäldes i utsigt för statens jernvägar att erhålla
ökad vinst genom den malmtransport, som medelst den nu ifrågasatta
jernvägen skulle komma att tillföras statsbanan mellan Kiruna och
riksgränsen.

Om styrelsen sålunda ansåge sig ega fullgiltig anledning tillstyrka
jernvägsföretagets utförande, förefunnes deremot, enligt styrelsens
förmenande, icke nog talande skäl för denna banas anläggande
genom statens försorg. Såsom utgörande under nuvarande förhållanden
allenast en bibana till den blifvande Ofotenbanan, torde nemligen
den nu ifrågasatta banan, mot hvilkens föreslagna sträckning ej
af ortsinvånarne framstälts någon anmärkning, icke vara af annan än
lokal betydelse samt koncession å jernvägsföretaget således icke böra
sökandena förvägras.

I anledning af väg- och vattenb}7ggnadsstyrelsens uttalande i fråga
om bestämmande af den godsmängd, bibanans intressenter skulle ega
rätt att få befordrad på hufvudbanan i ena eller båda rigtningarna, hade
styrelsen, med fästadt afseende derå, att malmen från dessa trakter hufvudsakligen
vore afsedd att exporteras öfver Ofoten, låtit verkställa en utredning
rörande statsbanans trafikförmåga å linien Kiruna—riksgränsen,
af hvilken utredning framginge, att den malmqvantitet, som efter fullbordande
af Ofotenbanan skulle kunna årligen framforslas å linien
Kiruna—riksgränsen utöfver den qvantitet af 1,200,000 ton, som för
Luossavaara—Kirunavaara aktiebolags räkning skulle fraktas, icke torde
under vanliga förhållanden komma att understiga 1,500,000 ton. Och
hade styrelsen för Norges statsbanor på gjord förfrågan förklarat, att
Narvik—riksgränsbanans eller Sildvik (20 km)-riksgränsbanans transportförmåga
torde medgifva en årlig transport af 1,500,000 fou utöfver
nyssnämnda qvantitet af 1,200,000 ton; detta dock under förutsättning
att transporten jemt fördelades hela året om samt erforderlig ökning
af malmvagnparken skedde direkt för den nya trafikantens räkning
likasom ock behöfliga anläggningar och anordningar vid Sildvik
(eu tillämnad lastplats vid Rombaksfjorden innanför Narvik).

Bill. till lUtsd. Prot. 1901. 4 Sami. 1 AJd. 20 Käft.

B

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

Enligt kontrakt den 2 juli 1898 liade, forteätter jernvägsstyrelsen,
svenska staten tillförsäkrat förenämnda bolag rätt att å jernvägen
Gellivare—riksgränsen för bolagets räkning frakta årligen ofvannämnda
qvantitet, 1,200,000 ton, jernmalm eller af sagda myckenhet förädlad
produkt. Denna rätt vore bolaget tillerkänd på grund af särskilda förhållanden
vid banans tillkomst, men någon förpligtelse för statens jernvägar
att derutöfver frakta viss malm qvantitet för vare sig sagda bolag
eller nu ifrågavarande koncessionssökande eller andra bibaneintressetiter
borde, enligt styrelsens åsigt, icke ifrågakomma, utan torde dylik transport,
jemlikt gällande trafikreglementes bestämmelser, böra verkställas
i den mån förhandenvarande transportmedel sådant medgåfve.

På grund af det anförda har jernvägsstyrelsen hemstält, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes i nåder meddela sökandena rättighet att anlägga
och till allmänt begagnande mot afgift upplåta jernväg af 1,435 meters
spårvidd från Kiruna till Svappavaara.

Chefen för generalstaben har i afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkt
bifall till koncessionsansökningen, och chefen för fortifikationen
har icke haft något att erinra mot ansökningen.

Slutligen har, till följd af nådig remiss, domänstyrelsen den 19 juni
1900 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och dervid till en början
erinrat, att den föreslag-na jernvägslinien i sin helhet läge inom den
s. k. öfre barrskogsregionen, som karakteriserades af svag växtlighet
och glesa skogsbestånd, samt vidare yttrat, att faran af eldskada genom
en jern vägsanläggning vore der desto större, som de trakter banan
genomskure vore till väsentligaste delen obebyggda och brist på folk
alltså omöjliggjorde ett hastigt dämpande af skogseld, hvilken, en gång
lössläppt, sprede sig till större vidder och orsakade oberäknelig skada,
hvadan vissa försigtighetsmått i syfte att förekomma eldfara för
skogen vore af nöden, och har styrelsen för den skull hemstält, att föreskrifter
af enahanda innehåll som de, hvilka genom nådiga beslut af
den 23 april och den 6 juli 1888 utfärdats till efterrättelse för dåvarande
innehafvare af koncession å anläggning och trafikerande af jernväg
mellan Luleå, Gellivare och Luossavaara, måtte blifva gällande
jemväl för sökandena till koncession å nu ifrågavarande bana.

Vidare har domänstyrelsen, i likhet med länsstyrelsen, hemstält,
att ersättning för den timmerskog, som å kronans mark måste i jernvägslinien
fällas, skulle af sökandena erläggas efter pris, som styrelsen
bestämde.

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

19

I öfrigt liar styrelsen icke haft något från skogsväsendets sida att
erinra emot den ifrågavarande jernvägsanläggningen.

De af domänstyrelsen omförmälda särskilda bestämmelser till förekommande
af eldfara äro med deri formulering, de erhöllo genom
nådigt bref den 6 juli 1888, af följande lydelse: »att der jernvägen på
sektionen Luleå—Gellivare går genom skogsmark, det skall åligga koncessionshafvame,
till förekommande af eldfara för skogen, att vid jernväg-sliniens
bredhuggning qvarlemna de löfträd, som ej äro hinderliga
för banvallens anläggning; att under byggnadstiden aflöna de vakter,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, efter vederbörande
jägmästares hörande, finner nödigt anställa för tillsyn öfver elds handterande
ute å marken och, om skogseld uppkommer, genast låta vid
jernvägen anptälde arbetare vidtaga erforderliga släckningsåtgärder;
att ofördröjligen låta rensa marken närmast jernvägen till en bredd af
tjugu meter å hvardera sidan från vindfälda och torra träd samt från
toppar, grenar, ris och annat antändligt skogsaffall, äfvensom låta vid
större stigningar och, efter vederbörande jägmästares bestämmande,
äfven eljest å tallhedar afskilja nämnda område å ömse sidor om banan
från angränsande skogar medelst ett dike af tillräckligt djup och erforderlig
sidodosering samt minst en meters dagöppning, hvarjemte
Kongl. Maj:t föreskrifvit, att de lokomotiv, som å jernvägen användas,
skola skyndsammast och sist inom tre månader härefter vara försedda
med ej mindre gnistersläckare af svenska statsbanornas modell, än
äfven slaggfångare på asklådan likaledes af nämnda statsbanors modell,
vid äfventyr för uraktlåtenhet deraf, att jernvägens befarande med
lokomotiv kommer att inställas.»

Jag tillåter mig erinra att, medan förarbetena för åstadkommande
af statsbanan Gellivare—riksgränsen pågingo, G. A. Granström, i egenskap
af representant för innehafvare af inmutarerätten till Svappavaara
malmfält, den 5 juni 1897 ingifvit underdånig framställning om jernvägsliniens
mellan Gellivare och Luossajärvi (Kiruna) dragande mera
östligt och derigenom närmare Svappavaara än föreslaget blifvit. Uti
denna framställning, för hvilken närmare redogöres i propositionen till
1898 års Riksdag n:o 45 sid. 43, hade Granström, bland annat, framhållit,
att alla skäl, som anförts till fördel för en jernvägs dragande
förbi Kirunavaara och Luossavaara från Gellivare till norska gränsen,
gälde äfven Svappavaara; men dertill komrae, att en afvikning af jern*
vägen förbi Svappavaara skulle medföra stora fördelar för befolkningen,

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

under det att den endast förbi Kirijnavaara projekterade banan komme
att dragas genom nästan alldeles obebyggda områden.

Med hänsyn såväl härtill som till statens direkta intresse, derest
staten, efter förändrad lagstiftning, komme att deltaga i malmfältens
afkastning, hemstälde Granström, huruvida icke i planen för undersökningen
af den blifvande statsbanan finge ingå möjligheten att med den
ifrågasatta jernvägen beröra Svappavaara malmfält eller åtminstone att
linien droges närmare malmfältet, än hvad vid förutvarande stakningar
varit händelsen.

Uti underdånig skrifvelse den 8 december 1897 yttrade jernvägsstyrelsen
(propositionen år 1898 n:o 45 sid. 44) bland annat, att redan
vid okulär besigtning tydligt framgått, att linien förbi Svappavaara med
Gellivare som utgångspunkt vore betydligt underlägsen den föreslagna
vestligare linien i fråga om lutningsförhållanden och dessutom betydligt
längre. Det med banans framdragande öfver Svappavaara afsedda ändamålet
vunnes lämpligast — anförde vidare jern vägsstyrelsen — genom
anläggande af en särskild jernväg från Svappavaara till Luossajärvi
(Kiruna), enär den på trafiken menligt inverkande ökningen af hufvudliniens
längd derigenom undvekes och terrängförhållandena derjemte
vore rätt gynsamma för en dylik anläggning.

Då jag den 4 februari 1898 inför Eders Kongl. Maj:t föredrog,
bland annat, frågan om anläggning af en statsbana från Gellivare till
riksgränsen, fann jag mig (propositionen år 1898 n:o 45 sid. 65) böra
gifva jernvägsstyrelsen rätt i valet mellan de alternativa sträckningarne
söder om Luossajärvi (Kiruna) och framhöll dervid, att för beredande
af tillfälle att transportera malm från malmfälten vid Koskulls kulle och
Svappavaara den utvägen alltid stode öppen att genom bibanor förena
dessa malmfält med jernvägens hufvudlinie. Bibanan mellan Gellivare
och Koskulls kulle har ock sedermera kommit till stånd genom statens
försorg mot skyldighet för vederbörande grufintressenter att genom
årlig amortering återgälda kostnaden.

Beträffande malmtillgången å de malmfält, som skulle betjenas
genom en jernväg från Kiruna till Svappavaara, inhemtas följande ur
ofvan omförmälda berättelse om undersökningen inom Jukkasjärvi
malmtrakt.

Å Svappavaara malmfält beräknas den totala malmarean uppgå till
omkring 50,000 qvm., hvaraf ungefär 3/5 utgöres af blodsten och
V-5 af svartmalm. (Vid Kirunavaara och Luossavaara anses den sammanlagda
malmarean uppgå till omkring 300,000 qvm.) Malmföre -

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

21

kometen vid Svappavaara höjer sig i genomsnitt 70 meter öfver den
projekterade jernvägens nivå, och torde malmförekomsten kunna beräknas
till 13 millioner'' ton ofvan nämnda nivå, under förutsättning
att fyndigheten till detta djup har samma areal som i dagen. Att
betydande malmqvantiteter finnas äfven under denna nivå är i högsta
grad sannolikt. (Kirunavaara och Luossavaara anses tillsammans innehålla
233 millioner ton malm ofvan sjön Luossajärvis nivå.) Såväl
blodstenen som svartmalmen vid Svappavaara utmärkas af hög jernhatt,
hög fosforhalt och vexlande, delvis hög halt af kolsyrad kalk.

Leveäniemi malmfält innehåller jernmalm i stor qvantitet, dels
svartmalm och dels blodsten. Malmarean har hittills icke kunnat bestämmas
(fältet är betäckt af 3—13 in. jord) men det synes genom
sammanställning af de magnetiska mätningarnas och diamantborrningarnas
resultat framgå, att densamma är mycket betydande och att
detta nya malmfält väl förtjenar en plats vid sidan af de stora jernmalmsfälten
Kirunavaara, Gellivare och Svappavaara. Jernmalmen vid
Leveäniemi är utmärkt genom hög
fosforhalt, likaledes vexlande halt af kolsyrad kalk, mycket ringa titanhalt
och låg svafvelhalt.

Mertainens malmfält slutligen har icke heller kunnat fullständigt
undersökas. De på undersökningskartan utmärkta malmpartierna hafva
beräknats innehålla en area af approximativt 6,500 qvm. Dessutom
förekommer mycket magnetitrik »malmbreccia» inom en areal af omkring
75,000 qvm., hvilken breccia torde delvis lämpa sig för magnetisk
separation, så mycket mer som den i densamma förekommande malmen
är af synnerligen hög jernhalt och ytterst låg fosforhalt. Hvad Mertainenmalmens
kemiska beskatfenhet beträffar, utmärkes den af eu
mycket hög jernhalt, synnerligen låg fosforhalt och låg svafvelhalt
samt en titansyrehalt, som i ett prof uppgick till 0,80 procent.

Den af jernvägsstyrelsen omförmälda bestämmelsen i öfverenskommelsen
mellan staten och Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag den 2
juli 1898 i fråga om statens skyldighet att årligen transportera viss
myckenhet jernmalm från Kiruna till riksgränsen är af följande lydelse:

»g 2.

Staten åtager sig att, sedan banan blifvit färdigbyggd, å densamma
mot ersättning, som i § 3 här nedan sägs, dels från Luossavaara och
Kirunavaara till riksgränsen för bolagets räkning frakta årligen högst

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

en million tvåhundratusen ton jernmalm eller af sagda myckenhet vunnen
förädlad produkt, dels ock till Luossavaara och Kirunavaara frakta
hvad för bolagets rörelse erfordras af byggnadsmateriel och bränsle,
dock att staten fritager sig från ansvar för den minskning i den transporterade
malmmängden, som kan uppstå, derest bolaget icke med största
möjliga jemnhet fördelar malmafsändningen på årets särskilda månader.»

Uti mitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 februari 1898 yttrade
jag i fråga om den öfriga transport, som kunde å jernvägen ifrågakomma
(propositionen år 1898 n:o 45 sid. 67), att för möjligheten af vinst
redan under den tid, kontraktet med bolaget varade, talade utsigten
dels att genom de antydda bibanorna skaffa ökad malmtransport och
dels att vinna annan trafik, ej mindre rent lokal än äfven, framdeles,
transitotrafik.

Jag torde ock få erinra derom, att i det vid 1898 års proposition
fogade förslagskontraktet den malm qvantitet, staten skulle hafva att
mot den bestämda ersättningen af viss årlig amortering å anläggningskostnaden
m. m. frakta för bolagets räkning, upptagits till 1,500,000
ton årligen, men att Riksdagen ansett, att detta maximum borde minskas
till 1,200,000 ton, dervid Riksdagen ock betonat, att för den malm transport,
staten derutöfver åt bolaget besörjde, staten borde ega att uppbära
särskild afgift, hvarförutom äfven Riksdagen för sin del framhållit, att
vinst kunde vara att påräkna, bland annat, genom den malmtransport,
som medelst ifrågasatta bibanor kunde komma att tillföras jernvägen
från andra grufdistrikt. (Riksdagens skrifvelse år 1898 n:o 38 sid. 10.)

Nu har emellertid på grund af de betydligt ökade anläggningskostnaderna
för jernvägen från Gellivare till riksgränsen och deraf
följande ökning i det belopp, Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag har
att årligen erlägga till staten, detta bolags styrelse uti särskilda den
28 nästlidne januari ingifna underdåniga framställningar anhållit, dels
att Eders Kongl. Maj:t täcktes medgifva, att den qvantitet — 1,200,000
ton — jernmalm eller af sagda myckenhet vunnen förädlad produkt,
som bolaget mot den i § 3 i kontraktet med staten den 2 juli 1898
bestämda ersättning egde rätt att få fraktad från Kiruna till riksgränsen,
finge ökas med 47,5 procent och sålunda bestämmas till i rundt
tal 1,770,000 ton, dels ock att Eders Kongl. Maj:t täcktes medgifva
bolaget rätt att, utöfver berörda qvantitet af 1,770,000 ton jernmalm
eller af sagda myckenhet vunnen förädlad produkt, ytterligare framför
andra trafikanter, emot ersättning som kunde blifva bestämd, frakta
årligen mellan Kiruna och riksgränsen 430,000 ton jernmalm eller af
sagda myckenhet vunnen förädlad produkt.

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

23

Dessa båda framställningar, af hvilka i alla händelser den förstnämnda
icke torde kunna bifallas utan Riksdagens medgifvande, äro
lör närvarande öfverlemnade till jernvägsstyrelsen för afgifvande af
underdånigt utlåtande.

Uti nu förevarande ärende torde i främsta rummet böra utrönas, om
anledning förekommer att anlägga jernvägen Kiruna—Svappavaara såsom
statsbana. I detta hänseende synes mig jernvägsstyrelsen hafva rätt
deruti, att inga tillräckliga skäl tala för en sådan åtgärd. Det förhåller
sig visserligen så, att bibanan från Gellivare till Koskulls kulle bygdes
såsom statsbana, men dervid råder dock den skilnaden att, medan
Svappavaarabanan skulle blifva 43,6 kilometer lång, banan till Koskulls
kulle endast är 9 kilometer lång och således i vida mindre män lämpar
sig att utgöra en jernväg för sig.

Nu ifrågavarande ansökning om koncession å jernvägsanläggning
Kiruna—Svappavaara lärer emellertid icke kunna bifallas utan vissa särskilda
vilkor och förbehåll. Det faller af sig sjelf!, att dervid skola medtagas
alla de vilkor och förbehåll, som numera ingå i hvarje koncession
å jernvägsanläggning och af hvilka jag här endast torde behöfva erinra
om de utförliga bestämmelserna rörande statens rätt att när som helst
lösa till sig jernvägen med hvad dertill hör. Äfven det ofvan omförmälda,
af domänstyrelsen begärda vilkoret i fråga om åtgärder till förekommande
af eldfara torde höra införas i koncessionen.

Såsom särskilt, vilkor för att koncession skall kunna beviljas
torde böra fordras, att sökandena ådagalägga, att de förfoga öfver det
penningebelopp, som erfordras för jernvägens byggande och för anskaffande
af den behöfliga rullande materielen. Då på senare tider,
sedan penningetillgången blifvit knappare, städse påkallats, att koncessionssökande
skola, innan koncession beviljas, visa skälig anledning
till att de kunna anskaffa det behöfliga kapitalet, och då en dylik redogörelse
sedan lång tid tillbaka eldigt de vanliga koncessionsvilkoren
städse fordrats för tillstånd till arbetets påbörjande å inlöst mark, kan
den nu föreslagna fordringen, att sökandena skola, redan innan koncessionen
beviljas, ådagalägga att de förfoga öfver nödiga medel, icke
anses alltför betungande för sökandena.

I enlighet med hvad som år 1898 fordrades af Luossavaara—
Kirunavaara aktiebolag, torde ock i koncession å nu ifrågavarande
jernvägsanläggning böra, i syfte att bibehålla företaget såsom svenskt,
såsom vilkor för tillstånd till byggnadsarbetets påbörjande föreskrifvas,
att det ådagalägges, dels att koncessionen öfverlåtits å ett aktiebolag,

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

i hvars ordning stadgas, att aktie icke må egas eller inneliafvas af utländing,
dels ock att Svappavaara och Leveäniemi malmfält egas af
ett eller två aktiebolag, i hvilkas bolagsordning är stadgadt, att aktie
icke må egas eller innehafvas af utländing, och att beslut om ändring
i denna bestämmelse eller om försäljning af grufva eller del derå!,
om bolagets upplösning, om nedläggande af grufdriften och om förändring
af bolagsordningens bestämmelse i afseende å föremålet för
bolagets verksamhet icke må utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd vara
giltigt, med mindre samtlige aktieegare förenat sig derom, äfvensom
att för de fyra aktier i grufvebolaget eller grufvebolagen, hvilka — i
likhet med hvad som skett beträffande Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag
— torde böra till staten med full eganderätt öfverlåtas, talan skall
föras af den, som Eders Kongl. Maj:t dertill förordnar. Dessutom torde
böra fordras, att i såväl jernvägsbolagets som grufvebolagets eller grufvebolagens
ordningar skall, i likhet med hvad numera är fallet med ordningen
för Luossavaara—-Kirunavaara aktiebolag, vara intagen en bestämmelse
derom, att Eders Kongl. Maj:t eger utse en ledamot i bolagets
styrelse.

Med hänsyn till de förpligtelse!- staten, på sätt förut omförmälts,
iklädt sig gent emot Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag i fråga om
transporterande af viss myckenhet jernmalm eller deremot svarande
myckenhet förädlad produkt för hvarje år under kontraktstiden, bör
ock uti koncession å jernvägsanläggning Kiruna—Svappavaara inryckas
förbehåll om skyldighet för denna jernvägs egare och trafikanter att
vara underkastade den inskränkning i tillfälle till vidaretransport öfver
statsbanan Kiruna—riksgränsen, som kan blifva en följd af den redan
träffade öfverenskommelsen mellan staten och Luossavaara—Kirunavaara
aktiebolag samt af de medgifvanden af rätt till transport af malm
till större myckenhet än öfverenskommelsen innehåller, som möjligen
kunna varda sistnämnda bolag förunnade.

Då helt naturligt tillräcklig erfarenhet ännu saknas, huru trafikförhållandena
komma att gestalta sig å en jernväg, som genomlöper fjelltrakter
å så lång sträcka som statsbanan Gellivare—riksgränsen, och
det derför måste anses önskvärdt, att jern vägsstyre Isen under det första
trafikåret icke får att göra med mer än en större trafikant, nemligen
den med hvilken aftal redan träffats, torde i koncession för jernvägen
Kiruna—Svappavaara böra stadgas, att transporten af mahn från denna
bibana öfver statsbanan till riksgränsen icke får taga sin början förlän
ett år efter sistnämnda banas öppnande för allmän trafik.

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

25

Innan frågan om beviljande af koncession å jern vägsanläggning
från Kiruna till Svappavaara till slutlig pröfning företages, torde böra
tagas under öfvervägande, huruvida anledning förefinnes att inhemta
Riksdagens yttrande i ärendet. I detta hänseende förekommer, att,
sedan i särskilda motioner vid 1893 års riksdag föreslagits, att Riksdagen
ville ingå till Eders Kong]. Maj:t med begäran, att Eders Kongl.
Maj:t icke utan Riksdagens föregående hörande måtte meddela koncession
å någon jernväg inom Norrbottens län, Riksdagen i skrifvelse den
19 april 1893 (n:o 46), med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt
och ekonomiskt hänseende hvarje jernväg af annan än lokal
beskaffenhet i Norrbottens län måste anses ega, anhållit, att, innan koncession
meddelades å jernväg inom Norrbottens län af annan än lokal
betydelse, Riksdagen måtte lemnas tillfälle att yttra sig i frågan.

Nu kan det väl sägas, att ifrågavarande endast 43,fi kilometer långa
bibana till statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen är att betrakta
som en lokalbana, eu utfartsväg för några icke synnerligen långt från
hufvudbanan, men betydligt aflägset från riksgränsen befintliga malmfält.
Men då banan å andra sidan har till så godt som uteslutande
uppgift att förmedla transport af betydliga myckenheter malm från
dessa malmfält hufvudsakligen till utlandet, kan det ej frånses, att
banan, åtminstone i ekonomiskt afseende, får eu annan än lokal betydelse.
Vid detta förhållande och då de antydningar om tillkomsten af denna
bibana, som, på sätt förut återgifvits, förekommo vid 1.898 års riksdagsförhandlingar,
icke torde kunna uti nu ifrågavarande hänseende anses
tillräckliga, torde rigtigast vara, att Riksdagen i koncessionsärendets
nuvarande läge får del af hvad i detsamma hittills förekommit.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t täcktes lemna Riksdagen
tillfälle att yttra sig i anledning af omförmälda ansökning om
koncession å anläggning af jernväg från Kiruna till Svappavaara och
afvakta Riksdagens svar, innan Eders Kong!. Maj:t företager den slutliga
pröfningen af k on c e s si o lisan sökningen.»

Uti den skrifvelse, hvaruti Riksdagen år 1898 till Kongl. Maj:t
anmälde sitt beslut om anläggning af statsbanan från Gellivare till riksgränsen,
framhöll Riksdagen, hurusom vinst å denna jernväg vore att
för staten påräkna, bland annat, genom den malmtransport, som medelst
ifrågasatta bibanor kunde komma att tillföras statsbanan. En sådau
fördel skulle uppenbarligen beredas staten genom den jernväg från
Bill. till Riksd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 2(1 Höft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

Kiruna till Svappavaara, för hvars anläggning enskilde nu hos Kong!.
Maj:t begärt koncession. Om staten sålunda bör hafva intresse af att
denna jernväg kommer till stånd, anser utskottet å andra sidan, i enlighet
med hvad af jern vägsstyrelsen och föredragande departementschefen
i detta ärende anförts, att tillräckliga skäl ej tala för, att den
sålunda ifrågasatta bibanan anlägges genom statens försorg och på dess
bekostnad. Under sådana förhållanden synes det utskottet icke höra
förvägras de enskilde, som derom gjort ansökning, att få utföra jernvägsanläggningen
och derigenom tillgodogöra de i dessa trakter befintliga
malmtillgångar.

Såsom af de i ärendet hörda myndigheter och särskildt af departementschefen
framhållits, bör emellertid koncession å ifrågavarande
jernvägsanläggning lemnas endast under särskilda vilkor och förbehåll.
Lika med departementschefen anser utskottet sålunda, att, innan koncession
beviljas, sökandena skola hafva ådagalagdt, att de förfoga öfver
det penningbelopp, som erfordras för jernvägens byggande och för
anskaffande af den behöfliga, rullande materielen.

Af synnerlig vigt är vidare att söka betrygga ifrågavarande företags
bibehållande såsom svenskt. Beträffande de malmfält, hvilkas tillgodogörande
jernvägen afser, har i sådant syfte af departementschefen
uppstälts den fordran, att desamma, nemligen Svappavaara och Leveäniemi
malmfält, skola egas af ett eller två aktiebolag, i hvilkas bolagsordning
är stadgadt: att aktie icke må egas eller innehafvas af utländing;
att beslut om ändring i denna bestämmelse eller om försäljning af
grufva eller del deraf, om bolagets upplösning, om nedläggande af
grufdriften och om förändring af bolagsordningens bestämmelse i afseende
å föremålet för bolagets verksamhet icke må utan Kongl. Maj:ts
tillstånd vara giltigt, med mindre samtlige aktieegare förenat sig derom;
att för de fyra aktier i grufvebolaget eller grufvebolagen, hvilka böra
till staten med full eganderätt öfverlåtas, talan skall föras af den, som
Kongl. Maj:t dertill förordnar; samt att Kongl. Maj:t eger utse en ledamot
i bolagsstyrelsen. Hvad angår sjelfva jernvägen, bör, enligt hvad
departementschefen framhållit, koncessionen å densamma öfverlåtas å
ett aktiebolag, i hvars ordning stadgas, dels att aktie icke må egas
eller innehafvas af utländing, dels ock att Kongl. Maj:t eger utse en
ledamot i detta bolags styrelse.

I koncessionen för Kiruna—Svappavaara jernväg bör vidare, på
sätt departementschefen förordat, införas särskilda vilkor dels i fråga
om vidtagande af vissa åtgärder till förekommande af eldfara, dels om
skyldighet för jernvägens egare och trafikanter att vara underkastade

Statsutskottets Utlåtande N:o 49,

27

den inskränkning i tillfälle till vidaretransport öfver statsbanan Kiruna
—riksgränsen, som föranledes af de medgifvanden af rätt till transport
af jernmalm eller deraf förädlad produkt, som redan af staten kontraktsenligt
lemnats eller framdeles kan komma att lemnas Luossavaara—
Kiruuavaara aktiebolag, dels ock derom, att transporten af malm från
Kiruna—Svappavaara jernväg öfver statsbanan till riksgränsen icke får
taga sin början förr än ett år efter sistnämnda banas öppnande för
allmän trafik.

Jemte dessa särskilda bestämmelser bör koncessionen å ifrågavarande
jern vägsanläggning gifvetvis innehålla alla de vilkor och förbehåll,
som numera ingå i hvarje jernvägskoncession och bland hvilka
särskildt må påpekas bestämmelser om rätt för staten att när som helst
inlösa jernvägen med tillhörigheter.

Under de vilkor och bestämmelser, som här ofvan angifvits, bör
enligt utskottets mening den sökta koncessionen å jernvägen Kiruna—
Svappavaara kunna beviljas. Skulle framdeles fråga uppstå om utsträckning
af denna bana, lärer, för så vidt den ifrågasatta utsträckningen
är af någon betydenhet, tillstånd härtill icke af Kongl. Maj:t meddelas,
utan att Riksdagen deröfver blifvit hörd.

I enlighet med hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
proposition, Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
tillkännagifva, att Riksdagen ej har något att erinra
deremot, att koncession å anläggning af jernväg från
Kiruna station vid statsbanan mellan Gellivare och
riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens län af Kongl.
Maj:t beviljas imder de vilkor och förbehåll, som föredragande
departementschefen enligt det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet förordat.

Stockholm den 21 mars 1901.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Reservationer:

af herr K. Bohnstedt, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hafva följande lydelse:

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

»I likhet med hvad departementschefen och de i ärendet hörda
myndigheterna framhållit anser utskottet, att koncession å ifrågavarande
jernvägsanläggning bör lemnas endast under särskilda vilkor och förbehåll.
Sålunda anser utskottet att, innan koncession beviljas, sökandena
skola hafva ådagalagdt, att de förfoga öfver det penningbelopp,
som erfordras för jernvägens byggande och för anskaffande af den
behöfliga, rullande materielen. Af synnerlig vigt är. vidare att betrygga
ifrågavarande företags bibehållande som svenskt. Beträffande de malmfält,
hvilkas tillgodogörande jern vägen afser, har i sådant syfte af departementschefen
uppstälts den fordran, att desamma, nemligen Svappavaara
och Leveäniemi malmfält, skola egas af ett eller två aktiebolag, i hvilkas
bolagsordning är stadgadt: att aktie icke må egas eller innehafvas
af utländing; att beslut om ändring i denna bestämmelse eller om försäljning
af grufva eller del deraf, om bolagets upplösning, om nedläggande
af grufdriften och om förändring af bolagsordningens bestämmelse
i afseende å föremålet för bolagets verksamhet icke må utan
Kongl. Maj:ts tillstånd vara giltigt, med mindre samtlige aktieegare
förenat sig derom; att för de fyra aktier i grufvebolaget eller grufvebolagen,
hvilka böra till staten med full eganderätt öfverlåtas, talan
skall föras af den, som Kongl. Maj:t dertill förordnar; samt att Kongl.
Magt eger utse en ledamot i bolagsstyrelsen. Hvad angår sjelfva
jernvägen, bör koncessionen å densamma öfverlåtas å ett aktiebolag, i
hvars ordning stadgas, dels att aktie icke må egas eller innehafvas
af utländing och att Kongl. Magt eger utse en ledamot i detta bolags
styrelse, dels ock att fyra aktier i jernvägsbolaget böra till staten med
full eganderätt öfverlåtas, och att talan för dem skall föras af den, som
Kongl. Maj:t dertill förordnar.

I koncessionen för Kiruna—Svappavaara jernväg bör äfven införas
särskilda vilkor dels i fråga om vidtagande af vissa åtgärder till förekommande
af eldfara, dels om skyldighet för jernvägens egare och trafikanter
att vara underkastade den inskränkning i tillfälle till vidaretransport
öfver statsbanan Kiruna—riksgränsen, som föranledes af de
medgifvanden af rätt till transport af jernmalm eller deraf förädlad
produkt, som redan af staten kontraktsenligt lemnats Luossavaara—
Kirunavaara aktiebolag.

Enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, har sistnämnda bolags
styrelse hos Kongl. Magt gjort framställning dels om att den qvantitet
— 1,200,000 ton — jernmalm eller af sagda myckenhet vunnen förädlad
produkt, som bolaget mot den i § 3 i kontraktet med staten den
2 juli 1898 bestämda ersättning egde rätt att få fraktad från Ki -

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

29

runa }}}} .rikögransen, Ange ökas med 47,5 procent ock sålunda bestämma8
till i rundt tal. 1,770,000 ton, dels ock om rätt för bolaget att utöfver
berörda qvantitet åt 1,770,000 ton jernmalm eller af sagda myckenhet
vunnen foradlad produkt, ytterligare framför andra trafikanter, emot
ersättning som kunde blifva bestämd, frakta årligen mellan Kiruna och
nksgrånsen 430,000 ton jernmalm eller af sagda myckenhet vunnen
foradlad produkt,

Enligt utskottets uppfattning torde båda dessa frågor, innan de
a göras af Kongl. Majd, komma att underställas Riksdagens profning
mist de beslut, hvartill desamma föranleda, otvifvelaktigt komma att i
högst väsentlig grad inverka ej allenast på malmtrafiken från Svappavaara
och Leveämemi gruffält utan äfven på möjligheten för transport
åt jernmalm från ofnga malmfält, hvilkas produkter måste fraktas å
berörda statsbana.

Jemte dessa särskilda bestämmelser bör konsessionen å ifrågavarande
jernvägsanläggning givetvis innehålla alla de vilkor och förbe »

8°m ?umera; m8''å i hvarje jernvägskoncession och bland hvilka
särskild^ ma påpekas bestämmelser om rätt för staten att när som helst
inlösa jernvägen med tillhörigheter. Bland koncessionsvilkoren synes
vidare böra upptagas, att jernvägen icke får intecknas till högre belopp
an som motsvarar kostnaden för jernvägens anläggning.

Skulle framdeles fråga uppstå om utsträckning af denna bana,
lärer för sa vidt den ifrågasätta utsträckningen är af någon betydenhet,
tillstånd härtill icke af Kongl. Maj:t meddelas, utan att Riksdagen
deröfver blifvit hörd. ö

I enlighet med hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att,_ i anledning af Kongl. Maj ds förevarande
proposition, Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Majd
tillkännagifva, att Riksdagen ej har något att erinra
deremot, att koncession å anläggning af jernväg från
Kiruna station vid statsbana emellan Gellivare och
nksgränsen till Svappavaara i Norrbottens län af Kona1!.
Majd beviljas under de vilkor och förbehåll, som bär
ofvan blifvit af statsutskottet angifna»;

samt af herr I. Wijk.

Herr A. G. L. Billing har begärt få antecknadt, att han icke deltagd
i förestående ärendes behandling i idskottet.

Bill. till K lind. prat. IDOL 4 Sami. 1 Afd. 20 /luft.