Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
1
N:o 39.
Ant till Riksd. kansli den 15 mars 1901, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1899.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda
revisionsberättelse jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk
och myndigheter till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklariiigar
blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar
och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne
gjorda framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande;
kommande utskottet att dervid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.
Fångvårdsstyrelsen.
§ 1.
(Rev. ber. pag. 42—51; uti. pag. 600—609.)
Uti förevarande revisionsberättelse hafva revisorerne erinrat, hurusom
1896 års statsrevisorer anfört, att de vid granskning af fångvårdsBih.
till Rikad. Prot. 1901. 4 Sami. 1 Afd\ 23 Haft. (.N:o 39.) 1
Angående
anordnandet
af fångarnes
arbeten
vid rikets
fångv&rdsanstalter.
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
anstalternas räkenskaper funnit anledning taga i öfvervägande det sätt,
hvarpå arbetena inom fängelserna och tvångsarbetsanstalterna vore ordnade;
och hade de ansett det kunna ifrågasättas, om ej förändringar
i detta hänseende borde åvägabringas. Enär på grund af väckt motion
i ämnet vid samma års riksdag Andra Kammaren, i enlighet med dess
tredje tillfälliga utskotts hemställan, för sin del besluta, att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t. anhålla om utredning af frågan om fångarbetets
lämpligaste anordning med hänsyn till såväl dess ändamål i och
för fångvården som dess konkurrens med det fria arbetet, men utskottets
utlåtande icke hunnit före riksdagens slut komma under Första
Kammarens afgörande samt detta ämne alltså kunde antagas komma
att återupptagas vid 1897 års riksdag, hade de dock icke ansett sig
hafva anledning att då taga detsamma under närmare ompröfning.
Då emellertid ännu icke några genomgripande åtgärder till ordnande
af ifrågavarande angelägenhet blifvit vidtagna, hade nästlidet
års revisorer ansett sig böra å nyo fästa Riksdagens uppmärksamhet å
densamma.
Till en början hade revisorerne i tre i berättelsen intagna tabeller
Litt. A, B och C lemnat, en öfversigt af de vid rikets fängelser under
år 1899 utgjorda dagsverken och inkomsterna af desamma, till h vilka
tabeller utskottet tillåter sig att hänvisa.
Hvad först beträffade inkomsten af fångarnes arbeten vid länsfängelserna
och kronohäktena, hade revisorerne velat uttala den mening,
att ingen del deraf borde tillfalla fångvårdspersonalen. I detta afseende
delade revisorerne den af Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3
vid 1896 års riksdag framstälda åsigt, att fångvårdspersonalens penningintresse
i fångarbetet vore förkastligt, då det dels i allmänhet
icke vore lämpligt, att fångar arbetade i hop penningar åt sina väktare
och dels den misstanken skulle kunna uppstå, att hellre sådant arbete
anskaffades, som gåfve god arbetsförtjenst än sådant, som vore mest
egnadt till fångarnes utdaning och framtida utkomst såsom frie arbetare.
Särskildt hade under revisorernes besök å åtskilliga cellfängelser
framhållits det ur disciplinär synpunkt olämpliga uti att under nuvarande
förhållanden fången vore medveten om att den större eller
mindre flit, han utvecklade, medförde större eller mindre ekonomisk
fördel för bevakningspersonalen.
Förändrade bestämmelser i fråga om fördelningen af de i länsoch
kronocellfängelserna intagna fångarnes arbetsförtjenst syntes sålunda
böra införas. Men dervid både revisorerne visserligen icke förbisett,
att nuvarande fängelsedirektörer och öfrig bevakningspersonal
Statsutskottets Utlåtande A:o 39.
3
borde, i den man andelen af arbetsinkomsten beräknats ingå i aflöningsförmånerna,
beredas skälig ersättning för hvad dem sålunda frånginge.
En särskild anledning till reglering af fångvårdspersonalens inkomster
i förevarande afseende syntes förefinnas i den af Riksdagen
ofta uttalade åsigt om att hittills med tjenstebefattningar förenade sportelinkomster
borde så vidt möjligt bortfalla; och af ofvannämnda tabell
Litt. C framginge, huru olika dessa inkomster i förevarande fall inflöte,
då exempelvis fängelseföreståndaren vid kronohäktet å Långholmen af
arbetsinkomsten år 1899 uppburit 4,585 kronor 14 öre och i Linköping
2,476 kronor 88 öre, under det att motsvarande tjenstemän vid länsfängelserna
i Nyköping, Halmstad, Östersund och Umeå af sådan inkomst
endast erhållit resp. 347 kronor 97 öre, 110 kronor 67 öre, 385
kronor 79 öre och 296 kronor 43 öre.
Hvad vidare vidkomme fångarnes arbeten vid rikets fångvårdsanstalter,
hade revisorerne trott sig finna, att anordningarna af dessa
arbeten för närvarande icke vore fullt tillfredsställande. En genomgående
undersökning och utredning syntes derför böra i detta afseende
åvägabringas; och borde dervid enligt revisorernes uppfattning särskildt
beaktas, att det gjordes så inkomstbringande som möjligt utan åsidosättande
af straffets ändamål, att fångarne i långt större utsträckning
än för närvarande användes till arbeten för statens räkning, såsom till
förfärdigande af utrustningspersedlar till armén och flottan, möbeltillverkning,
bokbinderi m. m., att tillbörlig hänsyn toges dertill, att fångarnes
arbeten i så ringa grad som möjligt måtte genom konkurrensen
skada det fria arbetet, samt att, hvad särskildt tvångsarbetsfångar beträffade,
de måtte användas till jordbruksarbeten, såsom väganläggningar,
utdikning och uppodling af mossar och d}dikt.
I ett med anledning af nästlidet års revisorers anmärkningar rörande
fångvården den 11 januari innevarande år afgifvet utlåtande har fångvårdsstyrelsen,
beträffande inkomsten af fångarnes arbeten vid länsfängelserna
och kronohäktena, förklarat sig i detta afseende fullkomligt
dela revisorernes uppfattning, för hvars befogenhet ännu flera och tungt
vägande skäl skulle kunna anföras. På grund af styrelsens framställning
den 30 september 1889 hade ock Kong!. Maj:t i kungörelsen den
30 maj 1890 bestämt, att vaktbetjente vid län sfängelser och kronohäkten
skulle för åtnjutande af de löneförmåner, som genom ny lönestat,
från och med 1891 kornrne dem till del, vara skyldige underkasta
sig den reglering eller indragning af dem för närvarande tillkommande
andel af arbetsinkomsten vid sagda fängelser, som framdeles
4
Statsutskottets Utlåtande A:o 39.
kunde varda beslutad. Den stegring i priset å lefnadsförnödenheter,
som vid samma tid börjat göra sig känbar och som i hög grad yttrat
sig särskildt med hänsyn till bostadshyror, hade dock för styrelsen
omöjliggjort att föreslå den afsedda indragningens verkställande utan i
sammanhang med än ytterligare förbättrade aflöningsvilkor för ifrågavarande
betjente; och då derjemte varit ovisst, huruvida icke den inträdda
prisstegringen kunde vara af mera tillfällig natur, hade styrelsen
funnit sig böra låta med det tillärnade förslaget tills vidare anstå. Men då
erfarenheten tyckts visa, att någon återgång till förut rådande förhållanden
icke vore att förvänta, hade styrelsen i ett den 28 september
nästlidet år afgifvet löneregleringsförslag hos Kongl. Maj:t hemstält om
förbättring af bevakningspersonalens aflöningsförmåner, dervid styrelsen
ock föreslagit, att i sammanhang härmed den andel i fångarnes arbetsinkomst,
som vid länsfängelser och kronohäkten tillfölle der anstälde
vaktbejente, skulle, sedan deras aflöning höjts, alldeles indragas.
Hvad åter beträffade fängelseföreståndarnes andel af samma arbetsinkomst,
hade styrelsen redan i sitt den 24 april 1889 aflåtna betänkande
rörande utsträckning af tiden för straffarbetets verkställande i
enrum, påpekat behöfligheten af nya anordningar för fångarbetet i de
länsfängelser, der enrumsstraff för någon längre tid skulle komma att
aftjenas, likasom styrelsen ock i ofvanberörda skrifvelse den 30 september
1889 tillkännagifvit sin afsigt att, sedan frågan om enrumsstraffets
utsträckning blifvit afgjord, föreslå en väsentlig förändring i nu
gällande anordning för fångarbetet i dessa fängelser, afseende att äfven
der lägga arbetsdriften i statens hand och såmedelst fullfölja afskaffandet
af det i allo olämpliga system, som med fångarnes arbete förknippade
fängelsebefälets aflöningsförmåner. Sedan enrumsstraffets åsyftade
utsträckning med 1893 års ingång vunnit tillämpning, hade ock styrelsen
genom bestämmelser af 1893 och 1895 satt sig i stånd att vinna någon
erfarenhet af de verkningar, hvilka skulle vara att förvänta, derest nya
grunder för fångfördelningen å ifrågavarande slags fängelser skulle
komma att fastställas; och då sagda erfarenhet visat sig fullt betryggande,
hade styrelsen ock under sistlidna året upptagit arbetet för fullföljd
af sin förberörda afsigt. Så fort öfriga, styrelsen åliggande göromål
medgåfve det, ärnade styrelsen således till Kongl. Maj:t inkomma
med förslag i det magtpåliggande ärendet, hvilket icke blott, såsom
statsrevisorerne erinrat, måste inbegripa förslag om ändrad lönestat,
utan jemväl måste omfatta förslag till ändringar i de administrativa
förhållanden, hvilka med de nya arbetsanordningarna icke läte sig förena.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
5
Såsom särskild! beaktansvärda syftemål vid fångarbetets ordnande
föresloge revisorerne: att det måtte i högsta möjliga grad afse att underlätta
fångarnes framtida utkomst såsom frie arbetare; att det, utan åsidosättande
af straffets ändamål, gjordes så inkomstbringande som möjligt;
att det måtte i långt högre grad din nu tagas i anspråk för statens
räkning; att det måtte i så ringa grad som möjligt genom konkurrens
skada det fria arbetet; samt att, hvad särskildt beträffade tvångsarbetsfångar,
desse måtte användas till jordbruksarbeten, såsom väganläggningar,
utdikning och uppodling af mossar och dylikt.
Hvad anginge de fyra första af sålunda angifna grundsatser, funne
styrelsen dem i allo välbetänkta och fullt öfverensstämmande med styrelsens
egna önskemål. Men med hänsyn till den sist anförda anmärkte
styrelsen, att den icke blott, teoretiskt taget, svagt sammanhängde
med de tre först anföfda grundsatserna, utan ock, praktiskt tillämpad,
skulle i de särskilda fallen med dem komma i bestämd strid.
Om det vore så, att flertalet af tvångsarbetsfångarne förut varit
jordbruksarbetare, skulle ju med allt skäl kunna sägas, att deras framtida
utkomst borde »i högsta möjliga grad» underlättas derigenom, att
man under tvångsarbetstiden sysselsatte dem med det arbete, i hvilket
de förut inlärts. Men det vore icke så. Af de 1,322 män, som under
år 1900 för lösdrifveri hållits till arbete i rikets tvångsarbetsanstalter,
befunnes blott 24 upptagna såsom jordbruksarbetare, hvarjemte 21,
hvilka uppgåfves hafva förut varit »tjenstehjon», sade sig tidtals hafva
egna! sig åt jordbruksarbeten. Det öfvervägande antalet af de för lösdrifveri
dömde utgjordes af grofarbetare från städerna samt yrkesarbetare,
äfven de företrädesvis från våra städer.
Det kunde möjligen förefalla statsrevisorerne påtagligt, att äfven
dessas framtida utkomst skulle »i högsta möjliga grad» underlättas genom
deras invänjande vid jordbruksarbeten; men erfarenheten inom
fångvården hade visat, att den förre stadsarbetaren sällan stannade vid
ett honom efter frigifningen anskaffad! arbete å landet, hvadan ock kunde
slutas, att den vid jordbruksarbete sysselsatte tvångsarbetaren från stad,
så fort tvånget tagit slut, också lemnade det arbete, hvilket sannolikt
icke blifvit honom kärare derför, att han till detsamma tvingats, ehuru
det i de flesta fall för honom fallit sig tungt och främmande. Från
pedagogisk synpunkt sedt, måste det ock vara mera ändamålsenligt att
införa don lösdrifvande lättingen i ett arbete, som kunde utöfvas året
om, än i ett, som under eu stor del af året måste hvila; ingen yrkesarbetareklass
rekryterade tvångsarbetarekåren så talrikt som just den,
hvilken vore sysselsatt vid byggnadsindustrien, som ju blott under viss
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
tid af året påginge och sedan för åtskilliga månader afbrötes. Slutligen
måste ock tagas i betraktande, att det arbete, till hvilket lösdrifvaren
skulle hållas, icke finge vara af den art, att hans vanligen redan
ganska illa medfarna helsokraft deraf knäcktes. I så fall blefve följden
af hans tvångsarbete blott den, att han sedermera med laglig rätt
till försörjning för lifstiden folie vederbörande kommun till last.
Men allra kraftigast måste betonas, att med den af statsrevisorerne
tillrådda tvångsarbetsdriften med nödvändighet måste följa en återgång
till det gamla gemensamhetssystem, hvilket Sverige sedan sextio år
tillbaka stadigt sträfvat att i möjligaste mån ur fångvården aflägsna.
Den i 9 § af gällande lag angående lösdrifvares behandling (den 12
juni 1885) faststälda föreskrift., att »tvångsarbete skall förrättas i allmän
tvångsarbetsanstalt», läte sig ej förlika med statsrevisorernes anvisning,
då det ju måste vara omöjligt att vid hvarje plats, der en
mossafdikning, en väganläggning eller annat jordbruksarbete skulle med
tvångsarbetsfångar utföras, upprätta en anstalt så beskaffad, som i sagda
paragraf bestämdes. Den vid sådana företag använda tvångsarbetsst.yrkan
måste tydligen i de flesta fall inhysas i skjul, lador eller andra lätt
åtkomliga lägenheter, der sjelfsvåld, råhet, liderlighet och last skulle
ohejdadt florera och den från gemensamhefssystemet oskiljaktiga erfarenheten
upprepas, att de i den samlade flocken djupast sjunkne toge befälet
och nedtvingade de mindre förderfvade till samma grad af förfall,
de sjelfve nått. Om statsrevisorerne trodde, att det för desse skulle efter
frigifningen bli möjligt hos enskilde arbetsgifvare vinna anställning,
vittnade detta om märklig obekantskap med hittills inom vårt land
vunna erfarenheter. Dessa visade tvärtom, att man på detta sätt blott
skapade en stående lösdrifvarstam, hvars skilda nummer vid hvarje ny
tvångsarbetsdom återkomme till anstalterna med den ganska sanningsenliga
förklaringen, att de, äfven om de velat, dock icke skulle lyckats
hos enskilde erhålla stadigvarande arbete. Styrelsen vore ock öfvertygad
derom, att ett inslående å den af statsrevisorerne anvisade vägen så
långt ifrån skulle komma att för tvångsarbetarne »i högsta möjliga
mån underlättar deras framtida utkomst såsom frie arbetare», att det
tvärtom skulle i de flesta fall omöjliggöra den.
Statsrevisorernes andra grundsats i fråga om fångarbete vore, att
det borde göras så inbringande som möjligt. Af hvad styrelsen redan
antydt framginge, att den satsen svårligen kunde bringas till öfverensstämmelse
med anvisningen om tvångsarbetsfångarnes sysselsättande.
Vårt lands klimat omöjliggjorde fullföljandet af arbeten med mossafdikningar,
väganläggningar och andra jorbruksarbeten året om; för så
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
7
vidt icke lagen skulle förbjuda ådömandet af tvångsarbete under vintertid,
måste således ändå alltid fasta anstalter finnas för upptagande och
sysselsättande af de under sådan tid för lösdrifveri dömde. Utöfver
den kostnad, häraf skulle föranledas, tillkomme sedan ej blott hvad för
de vid de anvisade jordbruksarbetena använda tvångsarbetarnes kringsändande
skulle åtgå, utan derjemte de vida större utgifter, som, derest
ofvan antydda erfarenheter skulle åtminstone i någon mån undvikas,
skulle ådragas statsverket för ej mindre anordnande af bostäder, sjukvårds-
och arrestlokaler åt hvarje sådan arbetsstyrka än äfven dess bevakande;
och ville styrelsen med hänsyn till detta senare enrinra, att
första vilkoret för att något skulle uträttas genom ett arbete, till hvilket
icke den egna viljan drefve, vore, att det utfördes under sträng tillsyn
samt att möjlighet gåfves för bestraffande af visad lätja, uppstudsighet
eller annan olydnad. Skulle tillbörligt arbetsresultat kunna ernås,
skulle rymningar och myterier kunna förekommas, utan att bevakningen
af hänsyn till egen säkerhet tvingades att gent emot en med kraftiga
arbetsredskap beväpnad arbetsstyrka se genom fingrarne med hvad som
helst, måste denna bevakning utgöras af utvaldt folk och vara så manstark,
att den icke blott i revolvrar, hvilka den blott med tvekan
skulle våga använda och hvilka vid ett anfall kunde densamma frånrycka^,
såge sitt skydd mot de ofta hätska och hänsynslösa viljor, den
vore satt att öfvervaka. Det kunde under sådana förhållanden icke
varda tal om någon annan inkomst af här ifrågavarande arbeten än
det resultat, arbetet möjligen åvägabragt; men tvifvels utan skulle sådant
hafva kunnat vinnas för vida mindre kostnad, om för dess åstadkommande
lemnats ett direkt statsanslag.
Statsrevisorernes tredje grundsats rörde krafvet, att fångarbetet
måtte tagas i anspråk för statens räkning. Styrelsen kunde på goda grunder
förklara: att skulle tvångsarbetarne användas på sätt revisorerne
föreslagit, vore knappast att vänta, det någon annan än staten sjelf
skulle känna sig villig för sagda ändamål anlita dem. Ej mindre kostnaden
än äfven motviljan att ådraga hemtrakten de olägenheter, som
med eller utan skäl ansåges medfölja en arbetsstyrka af denna beskaffenhet,
skulle antagligen så påverka enskilde arbetsgivare, att de icke
gerna kunde beräknas tillströmma i det antal, som skulle erfordras för
upprätthållandet af det anbefalda systemet.
Styrelsen ville ock erinra, att detta hos oss hvarken vore nytt eller
opröfvadt. Den tankegång, som tydligen ledt statsrevisorerne vid deras
förordande deraf, vore alldeles densamma, som en gång gjort sig gällande
vid upprättandet af vår gamla krommrbetskår. Då fångvårds
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
anstalterna under 1830-talet och ännu vid början af påföljande decenniet
icke räckt till för det alltjemt stigande fångantalet, hade dåvarande
styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket i skrifvelse till
Kongl. Maj:t den 27 maj 1841 föreslagit, att det borde inrättas kronoarbetskompanier,
disponibla till verkställande af större arbeten såväl för
kronans som för särskilda bolags äfvensom för privata personers räkning,
af bvilka kompanier staten sannolikt skulle kunna påräkna dels
under fredstid en gifven tillgång på arbetare vid förefallande större
arbetsföretag, egande både arbetsvana och arbetsfärdighet, dels ock
i krigstid vana arbetare för kronans varf och verkstäder samt lämpade
för användning vid arméns tross. ((Obestridligen vore det en
fördel», hette det i sagda skrifvelse, »att de vid arbetskompagnierna
anstälde personer kunde der förvärfva skicklighet till sådana arbeten
som ofta och allmänligen förefalla samt sålunda sattes i tillfälle att
efter återvunnen frihet försörja sig medelst egen omtanke och arbetsamhet,
hvaremot de arbeten, med bvilka fångarne inom korrektionsinrättningarne
nu måste till stor del sysselsättas, vore af den beskaffenhet,
att fångarne af sin der förvärfvade skicklighet ej kunde draga
någon synnerlig vinst, utan snarare afvandes från det mödosamma lif,
en vanlig arbetare måste föra, hvarförutom det stillasittande och mekaniska
arbetet jemväl verkade mera ofördelaktigt på lynne och sinnelag
än arbeten i fria luften, bvilka senare visat sig kraftigare tygla onda
böjelser.» Genom kongl. brefvet den 8 augusti 1842 hade ock den
sålunda förordade arbetskåren blifvit upprättad och, i enlighet med
rikets ständers i skrifvelse den 19 maj 1841 framstälda anhållan, indelad
till arbete vid rikets fästningsbyggnader, hvarjemte ett mindre antal
förlagts i Falun och Linköping för att användas vid fängelsebyggnaderna
derstädes. Men att kronoarbetskårens historia icke förverkligat
de ljusa förväntningar, under bvilka den bildats, borde ännu
icke hafva förgätits; den både blifvit blott ännu ett bevis på rigtigheten
af den allestädes gjorda erfarenheten, att man genom att med
hvarandra sammanföra vilsekomna, mer eller mindre förderfvade personer
icke förbättrade, utan blott ytterligare förderfvade dem. Efter att
under svårigheter af allehanda slag hafva anlitats vid olika arbetsföretag,
hade slutligen dess användning inskränkts till stenhuggning vid
Borgbamn för kronans och å Tjurkö för enskild firmas, Wolff'' & C:os,
räkning samt till arbete vid Vaxholm—Oskar Fredriksborgs försvarsområde.
Från detta senare hade dervarande afdelning, efter af
landtförsvarsdepartementet den It) februari 1887 skedd uppsägning,
1891 blifvit förflyttad till Svartsjö, likasom, efter skedd uppsägning från
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
9
firman Wolff & C:o, afdelningen å Tjurkö förflyttats 1894 till Karlskrona,
dit jemväl Borghamnsafdelningen samtidigt öfverförts. Och
härmed hade i sjelfva verket för utvecklingen af Sveriges fångvård ett
det vigtigaste steg tagits. Styrelsen ville icke ingå i någon redogörelse
för det sedliga tillståndet bland de å nyssberörda kronoarbetsstationer
intagna tvångsarbetarne; de tillbragte qvällar och nätter i gemensamma
logement, och från hvad de der erfore kunde till och med rätt djupt
urartade bland de ditdömde, åtminstone innan de ännu tillräckligt förhärdats,
med häpnad vända bort sina blickar. Men styrelsen borde icke
underlåta att påminna om de erfarenheter, som tid efter annan åtföljt
Tjurköbefälets försök att till det bättre reformera logementslifvet;
sådana hade besvarats med hot och våldsdåd mot vederbörande, af hvilka
flera dervid tillskyndats svåra skador; och då bevakningspersonalen
kände sin underlägsenhet gent emot den vida mångtaligare arbetsstyrkan,
hade följden deraf blifvit, att denna senare visste sig vara den magt, som
i sjelfva verket bestämde gränsen för befälets myndighet. För att dels
egga tvångsarbetarnes arbetslust, dels ock förekomma, att de af liknöjdhet
eller ondt uppsåt förderfvade materiel, hade arbetsentreprenören,
fångvårdsstyrelsen ovetande och tydligtvis till kronans förfång, anordnat
en privat premietariff mellan sig och tvångsarbetarne, hvilka senare
efter frigifningen på detta sätt utfått vida större medel, än medgifvet
och gagneligt varit. Der sådan eggelse saknats, såsom på Borghamnsstationen,
kunde inträffa, att hela styrkan, då den ville visa sitt missnöje,
dag efter dag inskränkt sitt arbete i stenbrotten till att med
hackan vidröra stenväggen utan att i hugget inlägga minsta kraft; och
i saknad af andra magtmedel än sex konstaplar, af hvilka åtskilliga
varit nog ålderstigna, och åtta celler i en träbyggnad, måste befälet
låta härvid bero, till dess vederbörandes sinne lagt sig. Ständig bränvinssmuggling
och upprepade rymningar hade i lika grad vitsordat det
otillfredsställande tillståndet inom kronoarbetskompaniet å Vaxholm;
ingenstädes hade låtit sig göra att på önskvärdt sätt upprätthålla ordning
och disciplin. Efter nära femtio års försök kunde fångvårdsstyrelsen
såsom obestridligt fulltyga behofvet af fasta tvångsarbetsanstalter,
så ordnade, att fångarne kunde under nätterna förvaras åtskilde
från hvarandra och under dagarne hållas efter lagens föreskrift, »till
lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga», jemte det befälet på samma
gång bereddes möjlighet att utöfva den myndighet, samhällsmagten åt
dem anförtrott. Så hade numera skett. Och då eu på fångvårdsområdet
framstående utländsk auktoritet nyligen tillerkänt de skandinaBih.
till Itihd. Prut. IDOL 4 Sami. 1 Afd. 23 Haft.
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
viska staterna, bland bvilka Sverige obestridt intoge försteget, främsta
rummet bland Europas stater med hänsyn till deras penitentiära förhållanden,
kunde Sverige utan förhäfvelse emottaga detta erkännande
icke minst på grund af det sätt, hvarå numera dess tvångsarbetsanstalter
vore ordnade.
Det vore emellertid detta under det senast tilländagångna decenniet
genomförda arbetet, statsrevisorerne nu utdömde. Det vore 1842 års
åtgärder, de förordade till återupptagande; och detta blott fyra år, efter
det Kongl. Maj:t på föranledande af Riksdagen upphäft disciplinkompaniet,
den gamla kronoarbetskårens sista aflägg.
Styrelsen vågade förklara, att en sådan reform icke skulle innebära
utveckling, utan tillbakagång. Då sagda åtgärder 1842 vidtagits,
hade de framtvungits af öfverfylda fängelser, inom Indika plats icke
kunde beredas för ständigt ankommande och återkommande skaror.
Nu förefunnes icke det skälet. Ehuru tvångsarbetarne från både Tjurkö
och Borghamn öfverflyttats till tvångsarbetsanstalten i Karlskrona, det
förra straffängelset, hvilket fortfarande inrymde alla fullt arbetsföra
förut straffade, till tvångsarbete dömde män, hade någon brist på utrymme
ämm icke under tiden från 1894 derstädes låtit sig förspörja;
och fastän den personal, som indelats i den för ostraffade unga lösdrifvare
anordnade vestra tvångsarbetsanstalten å Nya Varfvet, från och
med 1895 försändes till Svartsjö-anstalten, dit jemväl enligt fattigvårdsförordningen
dömde män skulle öfverlemnas, hade denna hittills räckt
till för alla förut ostraffade män, som för lösdrifveri ådömts tvångsarbete.
Förklaringen härtill vore väl ock i någon mån att finna just
i den för lätjan och sjelfsvåldet mindre inbjudande stränga ordning
och arbetstillsyn, som inom dessa anstalter läte sig tillämpa. Icke få
af de lösdrifvare, för hvilka vistelsen å de forna stationerna icke inneburit
något afskräckande, hade funnit sig af den genomförda reformen
obehagligt berörda; och hellre än att interneras i de nya anstalterna
hade de valt att återupptaga sin sjelfförsörjning såsom fria. Förhållandet
vitsordades af de fällande siffrorna för de under åren efter
reformen nykomne dömde; från 256 år 1893 hade antalet af förut
straffade, fullt arbetsföre nykomne år 1895 sjunkit till 194 och hade
alltjemt hållit sig lägre än under det gamla systemet. Antalet af de
förut ostraffade nykomne, som tilldömts kronoarbetskompaniet å Vaxholm,
hade år 1890 utgjort 373, men 1892, året efter flyttningen till
Svartsjö, 324, och hade, efter frånräknande af de kategorier ditsände,
hvilka icke tillfördes kronoarbetskompaniet, aldrig nått så höga siffror,
som det vid kompaniet nykomna antalet kunde nå — och det, ehuru
Statsutskottets Utlåtande N:o 3.9.
11
de efter 1885 års lösdrifvarlag så ofta ådömda korta tvångsarbetstiderna
kunde sägas rent af leda till täta återfall.
En utveckling af fångvårdsförhållandena med hänsyn till lösdrifvarnes
behandling kunde icke vara att finna å den af statsrevisorerne
anvisade vägen, om än derför skulle åberopas exempel från klimatiskt
mera gynnade länder, som nu befunne sig i samma ställning som vi
på 1840-talet och derför nödgades, såsom vi då, anlita nödfallsåtgärder
af alldeles samma slag. En vidare och i sanning önskvärd utveckling
af denna del af rikets fångvård skulle deremot tvifvels utan vara att
vinna genom fortsatt tillämpning af den separationens idé, som läge
till grund för all verksam behandling af fångskaror, hvilka, sammanförda,
blott yttermera förderfvade hvarandra, men hvilka, allt mera fördelade,
miste ej blott tillfälle till sin allt undergräfvande vexelundervisning,
utan ock i ej ringa grad sin motståndskraft. Förslag till åtgärder
i denna rigtning hade fångvårdsstyrelsen i sin skrifvelse den
16, december 1898 för Kongl. Maj:t framlagt; och styrelsen vore för
sin del fullt öfvertygad, att genom höjning af tvångsarbetets minimitid
ett mera genomfördt åtskiljande af de dömde ocli rätt för fångvårdsstyrelsen
att, der skäl derför skulle yppa sig, vilkorligt frigifva och
till förut vidtalade arbetsgifvare öfverlemna tvångsarbetare, en för samhället
vida mer gagnande metod för fångbehandlingen i denna del
skulle åstadkommas än den af statsrevisorerne föreslagna.
Utskottet delar de af revisorerue uttalade åsigter dels om att ingen
del af inkomsten utaf fångarnes arbeten vid länsfängelserna och kronohäktena
bör tillfalla fångvårdspersonalen, dels att fångarnes vid rikets
fångvårdsanstalter arbete bör så anordnas, att det i högsta möjliga grad
underlättar deras utkomst såsom frie arbetare, dels att det göres så
inkomstbringande som möjligt utan åsidosättande af straffets ändamål,
dels att fångarne böra i långt större utsträckning än för närvarande
användas till arbeten för statens räkning samt dels att tillbörlig hänsyn
bör tagas dertill, att fångarnes arbeten i så ringa grad som möjligt må
genom konkurensen skada det fria arbetet.
Då emellertid, på sätt i anförda skrifvelsen meddelats, dessa åsigter
omfattas jemväl af fångvårdsstyrelsen och denna styrelse i vissa
fall redan är betänkt på att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till
anordningar i den af revisorerne angifna rigtningen, finner utskottet
sig icke hafva anledning föreslå Riksdagen vidtaga några särskilda åtgärder
till ifrågavarande syftemåls befrämjande.
Hvad vidare beträffar revisorernes antydan om att det vid
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Angående
utbetalning af
arvoden åt
militärattachéer
från
anslag under
fjerde hufvudtiteln.
undersökning och utredning'' i dessa ämnen torde böra beaktas, att,
livad särskildt tvångsarbetsfångar beträffar, de må användas till jordbruksarbeten,
såsom väganläggningar, utdikning och uppodling af mossar
och dylikt, torde, vid det förhållande, att i en inom Andra Kammaren
af herr G. A. E. Kronlund väckt motion, n:o 107, som blifvit, till kammarens
andra tillfälliga utskott hänvisad, föreslagits, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning angående jordbruksarbetets
lämplighet för såväl straffångar som till tvångsarbete dömde,
samt då sålunda den af revisorerne berörda frågan måste antagas
komma att på grund af nämnda motion af Riksdagen till pröfning upptagas,
finner utskottet sig nu icke böra göra något uttalande angående
densamma.
På grund af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,
att revisorernes förevarande framställning för
närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Arméförvaltn in gen.
§ 2.
(Rev. ber. pag. 91, 92; uti. pag. 613—614, 617—620.)
Revisorerne erinra vidare, att 1898 års revisorer i sin berättelse
omförmält, hurusom af det å riksstatens fjerde hufvudtitel uppförda
extra anslaget till reseunderstöd åt officerare och intendenturtj ens temän
3,300 kronor under år 1897 utbetalts till militärattachéer, oaktadt för
dessa sistnämnda ett särskildt anslag funnes å tredje hufvudtiteln uppfördt;
och att 1899 års revisorer meddelat, att äfven under år 1898 från
förstnämnda anslag utgått ersättningar till militärattachéer med tillsammans
5,950 kronor.
Enligt hvad de af revisorerne granskade räkenskaperna för är 1899
utvisade, hade ett liknande förhållande egt ruin jemväl under detta år,
i det att af förenämnda anslag utbetalts 3,000 kronor till en militärattaché
i Berlin.
Arfvode till militärattaché hade emellertid under år 1899 utgått äfven
från ett annat anslag under fjerde hufvudtiteln. Till militärattachéen
i S:t Petersburg, hvilken från det under tredje hufvudtiteln uppförda an
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
13
slaget- till militärattachéer uppburit eu årlig lön al'' 6,000 kronor, hade
nemligen under sistnämnda år af anslaget till generalstaben utbetalts,
förutom honom i egenskap af kapten vid generalstaben tillkommande
aflöningsförmåner, utgörande tillhopa 5,425 kronor, ett belopp af 3,000
kronor såsom »arfvode, åt militärattachéen i Petersburg». Till grund för
denna utbetalning läge ej, så vidt räkenskapshandlingarna utvisade,
någon Kong!. Maj:ts särskilda föreskrift, utan syntes utgiften hänföra
sig allenast till en den 6 december 1898 af dåvarande t. f. chefen för
generalstaben utgifven order till redogöraren vid generalstaben att till
militärattachéen i S:t. Petersburg från generalstabens anslag utbetala ett
månadtligt arfvode af 250 kronor »att utgå från och med innevarande
månad».
Visserligen upptoge den för generalstaben den 3 december 1898
faststälda staten för revisionsåret ett särskildt anslag å 9,500 kronor
till »generalstabens fältöfningar, kommunikationsafdelningens resor, resestipendier
in. in.» — å hvilken rubrik den ifrågavarande utgiften i
räkenskaperna afförts — men då, såsom ofvan nämnts, ett särskildt
anslag till militärattachéer uppförts å annan hufvudtitel än generalstabens
anslag och verksamheten såsom militärattaché alltså ej kunde
anses falla inom ramen för de uppgifter, hvilka tillhörde generalstaben
och för hvilkas bekostande anslaget till generalstaben vore afsedt, både
ifrågavarande utbetalning synts revisorerne ej stå i öfverensstämmelse
med den för generalstaben gällande, af Riksdagen antagna stat, helst
militärattachéen i S:t Petersburg, så vidt af de räkenskaperna vidfogade
handlingarne framginge, under den tid, för hvilken arfvodet å 3,000
kronor utgått, ej haft något särskildt uppdrag utöfver sina åligganden
såsom militärattaché att för generalstabens räkning utföra.
Med anledning af revisorernes nu omförmälda framställning har
arméförvaltningen å civila departementet uti ett den 17 januari 1901
afgifvet utlåtande anfört, att det till militärattachéen i Berlin utbetalda
understöd från anslaget till »reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän»
hade varit honom, för tiden intill dess han kunde komma
i åtnjutande af attachélön från tredje hufvudtiteln, t-illerkändt genom
kongl. brefvet den 17 december 1897, således innan uppmärksamheten
på denna fråga första gången väckts af de år 1898 församlade statsrevisorerne.
Understödet, som då redan åtnjutits under år 1898, hade
fått utgå jemväl under år 1899, men blifvit genom kongl. brefvet den
23 februari 1900 från sistnämnda års början öfverfiyttadt på fjerde
hufvudtitelns ‘anslag till extra utgifter, intill dess det upphörde vid
oktober månads ingång, då ifrågavarande attaché erhållit lön från
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
utrikesdepartementet. I fråga om behofvet af dylikt understöd hade
statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet uttalat sig vid
afgifvande af förslag till statsverkspropositionen vid nu församlade riksdag,
i hvad denna proposition rörde riksstatens fjerde hufvudtitel, och
hade Kongl. Maj:t på grund häraf föreslagit Riksdagen att höja anslaget
till reseunderstöd • åt officerare och intendenturtjenstemän med härför
erforderligt belopp.
Hvad åter anginge det understöd, som kommit militärattachéer till
del från de å generalstabens stat uppförda medel till »generalstabens
fältöfningar, kommunikationsafdelningens resor, resestipendier m. m.»,
bär arméförvaltningen till Kongl. Maj:t öfverlemnat yttrande af chefen
för denna stab, hvilken chef egde disponera sistnämnda anslagsmedel.
Uti detta yttrande har chefen för generalstaben hufvudsakligen
anfört, att allt sedan år 1883 en summa, till storleken i allmänhet ungefärligen
motsvarande den af revisorerne för 1899 angifna, årligen utbetalats
från det å generalstabens stat uppförda anslaget till »generalstabens
fältöfningar, kommunikationsafdelningens resor, resestipendier
in. m.» till generalstabsofficerare, som varit anstälda såsom militärattachéer,
utan att mot de verkstälda utbetalningarne några anmärkningar
blifvit gjorda.
Orsakerna till att detta anslag, som ju bland annat äfven afsåge
bestridandet af resestipendier för generalstabens personal, kommit att
anlitas äfven för militärattachéer, hade i allmänhet varit, att generalstabsofficerare,
som utsändts för att göra sig förtrogna med ett främmande
lands krigsväsende, blifvit, för att beredas en fördelaktigare
ställning, anstälde såsom militärattachéer vid vederbörande legationer.
Till innehafvaren af militärattachébefattningen i S:t Petersburg,
hvilken hittills i regel bestridts af generalstabsofficer, hade ända sedan
år 1885 i allmänhet utbetalats ett särskild! arfvode från generalstabens
anslag till resestipendier m. in. bredvid hans egentliga militärattachéarfvode,
enär detta senare visat sig ensamt icke motsvara de med denna
befattnings upprätthållande förenade kostnader, hvarför lämplig generalstabsofficer
utan detta tillskott från generalstaben icke kunnat erhållas
till befattningens bestridande. Att chefen för generalstaben trott sig
kunna förordna om ifrågavarande arfvodens från generalstabens stat utbetalande
vore att söka i det förhållandet, att nämnda chef, i motsats
till revisorerne, ansett äfven denna attachés verksamhet i icke ringa
omfattning falla inom ramen för de uppgifter, hvilka tillhörde generalstaben.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
15
Hvad föret beträffar de till militärattachéer utbetalda medlen från
extra anslaget å 9,000 kronor till understöd åt officerare och intendenturtjenstemän,
har Kongl. Maj:t, såsom arméförvaltningen äfven antydt,
i statsverkspropotionen under punkt 14 af fjerde hufvudtiteln föreslagit
Riksdagen att höja berörda anslag med 6,000 kronor med rätt för Kongl.
Maj:t att, när omständigheterna sådant föranleda, använda högst detta
belopp till underlättande af anställande utaf militärattachéer, som icke
komma i åtnjutande af arfvode från tredje hufvudtiteln. Riksdagen
kommer alltså att vid behandlingen af förenämnda anslagsfråga blifva
i tillfälle att taga i ompröfning, hvilka åtgärder böra vidtagas till ordnande
för framtiden af det utaf revisorerne anmärkta förhållandet,
i hvad det afser utbetalande af reseunderstöd åt militärattachéer från
sistberörda anslag.
Vidkommande härefter utbetalningen af arfvode åt en militärattaché
från anslaget till generalstaben, delar utskottet revisorernes uppfattning,
att denna utbetalning ej synes stå i öfverensstämmelse med den för
generalstaben af Riksdagen faststälda stat samt att sålunda ett anmärkningsvärdt
förfaringssätt i detta afseende egt rum. Utskottet har
emellertid inhemtat, att denna utbetalning från och med sistlidne augusti
månads utgång upphört, vid hvilket förhållande rättelse måste anses
hafva blifvit i det af revisorerne anmärkta tillvägagåendet vidtagen.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att revisorernes ifrågavarande framställning för
närvarande icke'' må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
§ 8-
(Rev. ber. pag. 94; uti. pag. 614—616, 635).
Uti förevarande revisionsberättelse meddelas vidare, hurusom, enligt
hvad af räkenskaperna framginge, under revisionsåret brister uppstått
å följande fasta anslag under fjerde hufvudtiteln:
Anslaget till arméförvaltningen ............................ brist 3,371 kr. 13 öre
» » lega för hästar till artilleriets och
ingeniörtruppernas exercis................. » 13,995 » 45 »
» » extra utgifter .................................. » 7,090 » 64 » .
Med påpekande häraf hafva revisorerne fäst uppmärksamheten äfven
derå, att samtliga dessa brister täckts genom omföring från hufvudtitelns
Angående
täckande af
brister å fasta
anslag genom
omföring från
hufvudtitelns
allmänna besparingar.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
allmänna besparingar, utan att, så vidt af räkenskapshandlingarna framginge,
Kongl. Maj:t dertill lemnat medgifvande.
öfver hvad revisorerne sålunda anfört hafva utlåtanden afgifvits
af arméförvaltningen å såväl det civila departementet som intendentsdepartementet.
Uti det förstnämnda af dessa utlåtanden har arméförvaltningen
hvad först anginge det af revisorerne anmärkta förhållande, att under
revisionsåret uppstått brist å tre af fjerde hufvudtitelns »fasta» anslag,
erinrat derom, att fullständig säkerhet mot ett tillfälligt öfverskridande
af ett fast ordinarie anslag icke stode att vinna, derest ej de utgifter,
för hvilka anslaget beviljats, sjelfva jemväl vore fasta, det, vill säga till
siffran bestämda och således genom sin natur förebygde ett dylikt
öfverskridande. Sådant vore emellertid icke förhållandet med de båda
af ifrågavarande tre anslag, hvilka stode under civila departementets
förvaltning, nemligen anslagen till »arméförvaltningen» och till »extra
utgifter».
Å det förstnämnda anslaget hade visserligen utgifterna intill år
1897 varit fasta, enär det då endast innefattade medel för arméförvaltningens
aflöningsstat, hvilken naturligtvis ej gifvit anledning till anslagets
öfverskridande. Annorlunda hade förhållandet blifvit, då genom
den vid 1896 års riksdag vidtagna omregleringen af fjerde hufvudtiteln
arméförvaltningens särskilda expensmedelsanslag indragits och
tillgångar för expensutgifterna anvisats under aflöningsanslaget. Sistnämnda
utgifter vore till sin natur synnerligen vexlande och med stigande
tendens till följd af stegradt arbete och prisförhöjningar, och
det vore å denna utgiftstitel under arméförvaltningens anslag, bristen
uppkommit. Till förekommande för framtiden af dylik olägenhet hade
emellertid Kongl. Maj:t, uppå arméförvaltningens framställning, föreslagit
nu församlade Riksdag att, med uteslutande från anslaget till
»arméförvaltningen» af derå till expenser uppförda 12,555 kronor 60
öre, på annat sätt anvisa tillgång till täckande af embetsverkets expensmedelsbehof;
och borde vid bifall härtill något öfverskridande af ifrågavarande
statsanslag icke i framtiden förekomma.
Från anslaget till »extra utgifter» måste ofta bestridas kostnader,
livilkas slutsumma vore vid anvisningen endast approximativt känd, och
som derför, vid det förhållande, att behofven å detta anslag kräfde dess
anlitande till dess fulla belopp, innebure en möjlighet af ett ofrivilligt
öfverskridande. Då de utgifter, för hvilka detta anslag vore afsedt,
vore af beskaffenhet, att hinder för deras anvisande direkt från hufvudtitelns
allmänna besparingar icke mötte vare sig ur konstitutionel eller
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
17
förvaltningssynpunkt, hade en allt för ängslig försigtighet att undgå
extra utgiftsanslagets öfverskridande möjligen kunnat få anses mindre
behöflig, enär det i realiteten ju vore detsamma, om dylika kostnader
bestredes från allmänna besparingarne omedelbart genom anordning å
dessa eller medelbart genom täckande från samma besparingar af den
brist, som till följd af sagda kostnaders anordnande från extra utgiftsanslaget
möjligen uppkommit å detta. Som emellertid ett öfverskridande
af det till extra utgifter uppförda fasta statsanslaget kunde anses formelt
origtigt, hade Kongl. Maj:t, uppå arméförvaltningens hemställan, funnit
skäligt att genom kongl. brefven den 14 och 21 december 1900 öfverflytta
några på extra utgiftsanslaget för år 1900 anordnade utgifter till
allmänna besparingarne för att dymedelst uppnå jemvigt å anslaget
för sistnämnda år; och kunde på liknande sätt ett öfverskridande af
meranämnda statsanslag jemväl hädanefter förebyggas.
Beträffande revisorernes anmärkning, att bristerna å dessa tre anslag
täckts genom omföring från hufvudtitelns allmänna besparingar,
utan att, så vidt af räkenskapshandlingarne framginge, Kongl. Maj:t
dertill lemnat medgifvande, anför arméförvaltningen, att allt sedan år
1881, då tiden för armé förvaltningens bokslut, i afsigt att sätta Riksdagens
revisorer i tillfälle att granska redan det nästföregående årets
statsförvaltning — emot, såsom förut, den två år tillbaka liggande —
måst afknappas till fyra månader ifrån förut medgifvet helt år, och
dessutom af samma orsak arméförvaltningens hufvudbok skolat uppgöras
efter nytt, för dess direkta upptagande i rikshufvudboken afsedt
formulär, hade ej kunnat medhinnas att före hufvudbokens afsilande
begära Kongl. Maj:ts uttryckliga tillstånd till fyllande, på sätt af ålder
skett, af uppkomna tillfälliga brister i de allmänna (fasta) ordinarie
anslagen från de allmänna besparingarne, till hvilka eventuella behållningar
å dessa anslag inginge. Anslagens bokslutsställning kunde
nemligen ej med exakta siffror fastställas förr, än — efter ingång från
arméförvaltningens talrika underredogörare af års-, respektive sista
qvartalets, redogörelser och dessas derefter skedda bearbetning af departementens
bokhållare — bokslutskamreraren kunnat med ledning
och öfverarbetning af de från desse senare aflemnade uppgifter utarbeta
och afsluta de särskilda anslagens konti. Arméförvaltningen hade derför
i den hvarje år, efter hufvudbokens afsilande för näst förutgångna
året, afgifna framställning om anslagsställningen å fjerde hufvudtiteln
under sistnämnda år lemnat uppgift om den vidtagna fyll nåd såtgärd en,
hvilken åtgärd då af Kong]. Maj:t blifvit vare sig uttryckligen godkänd
Bill. till Ritsd. Prot. 1901. 4 Sand. 1 A/d. 23 Ilä/t. ii
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
eller lemnad utan anmärkning; liksom åtgärden varit antingen i arméförvaltningens
skrifvelse uttryckligen omtalad eller stundom — såsom
fallet varit under nu ifrågavarande revisionsår — endast tydligen framgående
ur den öfver de allmänna besparingarne upprättade, skrifvelsen
åtföljande och i den åberopade tablå. Icke heller hade någon anmärkning
mot arméförvaltningens ifrågavarande bokföringsåtgärd blifvit gjord
af statskontoret, hvilket den formella kontrollen öfver arméförvaltningens
hufvudbok ålåge. Då nu arméförvaltningen skulle i framtiden
göra hvad på den kunde ankomma för att erhålla Kongl. Maj:ts uttryckliga
godkännande af bokföringsåtgärder af ifrågavarande slag, när
sådana kunde undantagsvis erfordras, ansåge arméförvaltningen den
nu föreliggande framställningen till äfventyrs icke erfordra någon
vidare åtgärd.
Uti sitt å intendentsdepartementet afgifna utlåtande i förevarande
ämne har arméförvaltningen anfört, att anledningen dertill, att anslaget
till lega för hästar till artilleriets och ingeniörstruppernas exercis, på
sätt anmärkt blifvit, öfverskridits, borde sökas deri, att, i den mån de
äldre för tidsperioder af 5 å 10 år upprättade kontrakten löpte till ända,
de nya legningskontrakten, i afvaktan på framtida bestämmelser i fråga
om ordnandet af fältartilleriets repetitionsöfningar i regeln afslutades
att gälla under allenast ett år i sänder, vid hvilket förhållande legan
för häst och dag alltid stälde sig betydligt dyrare, än när, såsom tillförene
egt rum, hästegaren genom kontrakt kunnat tillförsäkra sig en
bestämd inkomst af sin häst under en längre följd af år. De betydliga
besparingar, som beräknats att, i likhet med närmast föregående
två åren, uppstå under detta anslag å de för den ordinarie hästlegningen
anvisade tillgångar, hade på grund af nyss angifna förhållanden blifvit
lägre, än förväntats, och hade icke lemnat full tillgång till täckande af
den genom kongl. brefven den 10 mars och 19 maj 1899 medgifna
legningen af hästar för rekryternas vid 1 Svea artilleriregemente köröfningar
samt af hästar utöfver vanligt antal för Vendes och 2 Göta
artilleriregementens exercis. Härvid borde emellertid jemväl anmärkas,
att, till följd af de fälttjenstöfningar, som väntats komma att under
året ega rum i de södra delarne af riket, legningsprisen för hästar,
erforderliga för repetitionsöfningarne, vid vissa truppförband uppjagats
till belopp, som hittills aldrig förekommit.
Beträffande det af revisorerne omförmälda öfverskridandet af det
fasta anslaget till arméförvaltningen, hvilket öfverskridande föranledts
af ökade utgifter å det i berörda anslag enligt 1896 års Riksdags be
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
19
slut ingående expensmedelsanslaget, får utskottet erinra, att Kongl.
Maj:t i den till Riksdagen aflåtna statsverkspropositionen under punkterna
1 och 2 af fjerde hufvudtiteln föreslagit, att sistnämnda anslag,
uppgående till 12,555 kronor 60 öre, måtte utbrytas från anslaget till
arméförvaltningen och sammanslås med landtförsvarsdepartementets expensmedel
till ett gemensamt förslagsanslag; och derest denna hemställan
vinner Riksdagens bifall, torde, på sätt arméförvaltningen jemväl
framhållit, något öfverskridande af anslaget till arméförvaltningen
för framtiden icke böra förekomma.
Hvad i öfrigt angår revisorernes ifrågavarande framställning, finner
utskottet, i likhet med revisorerne, det visserligen vara anmärkningsvärdt,
att bristerna å förenämnda tre anslag täckts genom omföringar
från hufvudtitelns allmänna besparingar, utan att Kongl. Maj:ts medgifvande
dertill förut blifvit utverkadt. Då emellertid, enligt hvad ofvan
meddelats, arméförvaltningen förklarat sig skola i framtiden göra hvad
på densamma kan ankomma för att erhålla Kongl. Maj:ts uttryckliga
godkännande af sådana omföringar, då de undantagsvis kunna erfordras,
anser sig utskottet böra hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
§ 4.
(Rev. ber. pag. 96—98; uti. pag. 637, 638.)
Redogörelserna för de s. k. marketenteri- eller lägerkassorna äfvensom
för de beridna vapenslagens hästspillningsmedel hade, enligt hvad
i revisionsberättelsen meddelas, varit för revisorerne tillgängliga. De
senare medlen redovisades jemlikt kongl. brefven den 16 juni 1876
och den 6 september 1883 inför arméförvaltningen i sammanhang
med de från vederbörande truppförband ingående årsredogörelserna,
medan för marketenterikassorna jemlikt kongl. brefvet den 22 oktober
1897 särskilda redogörelser till arméförvaltningen insändes.
Utan att inlåta sig på bedömandet af frågan, huruvida sistnämnda
kassors behållningar och årliga inkomster i deras helhet vore att anse
såsom statsmedel, hölle revisorerne före, att de medel, som tillförts
och tillfördes dessa kassor genom försäljning af köksaffall och dylikt,
platshyror, gräsbete och skörd af grönfoder å exercis- och lägerplatserna
jemte vissa hyresersättningar, vore liksom ofvannämnda hästspill
-
Angående
redogörelserna
för
marketenterioch
lägerkassorna.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
ningsmedel att hänföra till statsmedel och således borde redovisas för
och granskas af kammarrätten. En sådan anordning ansåge revisorerne
redan nu och utan afvaktan på en fullständig undersökning derom, huruvida
och i hvad mån marketenterikassornas öfriga tillgångar borde betraktas
såsom statsmedel, lämpligen kunna genomföras sålunda, att redogörelserna
för dessa kassor särskildes i tvenne delar, deraf den ena
upptoge redovisning för de medel, till hvilka, enligt hvad ofvan antydts,
eganderätten otvifvelaktigt borde anses tillkomma statsverket.
Denna redovisning äfvensom redogörelserna för hästspillningsmedlen
borde derefter, i likhet med räkenskaperna för andra statsmedel, för
granskning insändas till kammarrätten.
För ernående af en fullt tillfredsställande sakernas ordning vore
emellertid nödigt att bringa till stånd en ingående undersökning om de
i de nuvarande marketenterikassorna sammanförda medlens natur af
statsmedel eller enskilda medel. Endast derigenom kunde nemligen
med säkerhet vinnas det önskemål, att alla statsmedel, som inginge uti
marketenterikassorna, blefve i den för statsmedel faststälda ordning underkastade
granskning inför kammarrätten, utan att denna ordning påtvingades
äfven redovisningen af de enskilda medel, som till äfventyrs
vore uti ifrågavarande kassor sammanförda, önskvärdheten af en sådan
undersöknings verkställande snarast möjligt framträdde särskildt vid beaktande
deraf, att en stor del af dessa kassor användts och äfven för
framtiden komme att användas till uppförande af byggnader å lägerplatserna.
Under revisionsåret t. ex. hade för sådant ändamål af kassorna
användts ej mindre än 35,678 kronor 78 öre. Detta förhållande
kunde under framtiden gifva anledning till tvekan, hvem eganderätten
till ifrågavarande byggnader rätteligen tillhörde, och äfven ur denna
synpunkt vore alltså den af revisorerne ifrågasatta undersökningen att
tillråda.
I detta sammanhang hafva revisorerne omnämnt, att marketenterikassornas
sammanlagda inkomster under revisionsåret uppgått till 232,016
kronor 88 öre samt att kassornas behållningar vid nämnda års slut utgjort
tillhopa 216,427 kronor 87 öre.
Uti sitt ofvan omförmälda utlåtande med anledning af nästlidet års
revisorers anmärkningar har arméförvaltningen å intendentsdepartementet
anfört följande.
I hvad mån det i denna anmärkningspunkt påyrkade särskiljandet
af de i marketenterikassornas nu förefintliga behållningar ingående
statsmedel från de i samma behållningar till äfventyrs förefintliga tillgångar
af mera enskild natur läte sig göra, vore svårt att afgöra och
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
21
blefve beroende på den utredning, som, om sådant skulle anses nödigt,
vid de särskilda truppförbanden möjligen kunde åtminstone i någon mån
åstadkommas.
Jemte erinran, att arméförvaltningen i utlåtande den 13 juli 1897,
i fråga om det framtida handhafvandet af dessa kassor, såsom sin uppfattning
framhållit, att den kraftigaste driffjedern till en god och ändamålsenlig
förvaltning och användning af dessa kassor vore att finna
deruti, att truppförbanden sjelfva fortfarande finge disponera kassornas
tillgångar och efter hvarje truppförbands olika behof använda dem såsom
sin egendom till bestridande, såsom hittills, af utgifter, för hvilka,
ehuru oundgängliga, medel dock icke kunde från statsverket påräknas,
har arméförvaltningen anmält, att, sedan Kongl. Maj:t i bref den 22
oktober 1897 föreskrifvit, att årlig redovisning för kassornas förvaltning
skulle från och med 1898 till arméförvaltningen ingifvas, arméförvaltningen,
efter den granskning af kassornas räkenskaper för sistnämnda
år, som hos arméförvaltningen egt rum, i skrifvelse den 15
december 1899 anmodat fördelningsintendenturerna att vid andra af
dem verkstälda inventeringar jemväl årligen granska och genomgå de
vid underlydande truppförband befintliga marketenterikassors disponibla
tillgångar och värdehandlingar samt att, derest mot kassornas förvaltning
och allmänna användande m. m. någon erinran skulle förekomma,
derom hos arméförvaltningen göra anmälan.
Då för en del af kassorna utfärdats reglementen, hvilka innehölle
föreskrifter, bland annat, om revidering vid truppförbanden af kassornas
räkenskaper, då, på sätt nyss anförts, fördelningsintendenturerna erhållit
föreskrift öfvervaka kassornas behöriga användande, då samma kassors
räkenskaper vidare skulle granskas af arméförvaltningens revision samt
då slutligen samma räkenskaper årligen funnes tillgängliga för granskning
af Riksdagens revisorer, förefölle det arméförvaltningen obehöfligt
att för kontroll öfver kassornas rätta användande betunga kammarrättens
revision med en ytterligare eller femte granskning af samma
räkenskaper.
Då ostridigt är, att i de s. k. marketenteri- och lägerkassorna ingå
såväl statsmedel som enskilda medel, finner utskottet med ordning och
reda öfverensstämmande, att dessa medel särskiljas och hvar för sig
redovisas; och synes redogörelsen öfver den del af dessa medel, som
är att hänföra till statsmedel, böra undergå granskning i kammarrätten.
Men för ernående af berörda ändamål torde med nödvändighet erfordras,
att, på sätt revisorerne ifrågasatt, undersökning anställes till ut
-
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Angående
omorganisationen
af allmänna
garnisonssjukhuset
och väckt
fråga om sjukhusets
förflyttning.
rönande af hvad utaf ifrågavarande kassors tillgångar rätteligen är att
anse såsom statsmedel och såsom enskilda medel. Vid detta förhållande
finner sig utskottet böra föreslå Riksdagen att söka utverka Kongl.
Maj:ts föranstaltande om en sådan utrednings verkställande.
På grund häraf hemställer utskottet,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, i hvad
mån de till de olika truppförbandens s. k. marketenteri-
och lägerkassor ingående medel äro statsmedel
eller medel af enskild natur, så att särskilda
redogörelser öfver den andel, som utgöres af statsmedel,
må kunna upprättas och i vederbörlig ordning
till granskning öfverlemnas.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 105—109; uti. pag. 616—617, 621—624.)
Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af det förslag till omorganisation
af allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, som förelagts 1898
års Riksdag till antagande, hade, såsom i förevarande revisionsberättelse
erinras, chefen för landtförsvarsdepartementet framhållit, att genom den
ifrågasatta omorganisationen skulle af det till nämnda sjukhus dittills
årligen utgående anslag kunna besparas ett belopp af 6,637 kronor.
Kongl. Maj:t hade derför föreslagit Riksdagen att med godkännande
af ny stat för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, slutande på
60,650 kronor, minska anslaget till garnisonssjukhusen i Stockholm och
Karlsborg med förenämnda belopp 6,637 kronor. Sedan denna Kongl.
Maj:ts framställning blifvit af Riksdagen bifallen, hade den 10 juni
1898 den af Riksdagen antagna, detaljerade staten för allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm faststälts att lända till efterrättelse från den
1 januari 1899.
Redan under första året af den nya statens tillämpning hade emellertid
visat sig, att de i staten upptagna belopp varit för dermed afsedda
ändamål alldeles otillräckliga, och att jemförelsevis betydliga belopp
utöfver staten blifvit för garnisonssjukhusets räkning tagna i anspråk.
Genom särskilda kongl. bref hade nemligen under revisionsåret för i
Statsutskottets Utlåtande N:o 89.
23
sjukhusets stat angifna ändamål anvisats följande belopp utöfver staten,
nemligen:
genom kongl. brefvet den 23 januari 1899 till förbättring
af sjukhusdrängarnes aflöningsvilkor......... kronor
genom samma bref för aflönande af ett maskinistbiträde
under 8 månader af år 1899........................... »
genom kongl. brefvet den 14 juli 1899 till ytterligare
förhöjning af 2 gårdsdrängars aflöning från och med
den 1 maj 1899 högst 266,67 kronor, hvaraf under
revisionsåret utgått............................................................ »
genom samma bref till förhöjning af tvättförestån
derskans
och 2 tvättpigors aflöningsvilkor............... »
genom kongl. brefvet den 24 november 1899 till bestridande
af kostnaderna vid sjukhuset under fjerde
qvartalet år 1899 .............. »
deraf under revisionsåret utbetalts 9,166 kronor 21 öre;
samt genom kongl. brefvet den 22 december 1899
till gratifikation åt regementspastorn vid Svea trängbataljon
för tjenstgöring vid sjukhuset under tiden
januari—oktober 1899 ..................................................... »
600: —
600: —
160: —
216: —
20,000: —
416: 67.
Omorganisationen af sjukhuset hade dessutom föranledt åtskilliga
andra utgifter, som ej funnes omnämnda uti Kongl. Maj:ts proposition
till 1898 års Riksdag. Sålunda hade under revisionsåret anvisats:
genom kongl. brefvet den 23 januari 1899 till inköp
af möbler till den för sjukhusofficeren inrättade
lägenhet samt till de för qvinliga personalen af
sedda
ruin............................................................................. kronor
genom kongl. brefvet den 3 februari 1899 till vissa
inredningsarbeten uti chefläkarens, andre läkarens
och sjukhusofficerens bostäder....................................... »
genom kongl. brefvet den 6 mars 1899 till gratifikationer
åt förutvarande sjukhusvaktmästarne Dahlin
och Nyström med 600 kronor åt hvardera............... »
genom kongl. brefvet den 7 juli 1899 till hyresersättning
åt chefläkaren och andre läkaren under
2:dra och 3:dje qvartalen af år 1899 ....................... »
2,254: —
11,450: —
1,200: —
1,250: —
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
I detta sammanhang hafva revisorerne äfven omnämnt, att af öfverintendentsembetets
anslag till underhåll och reparationer af publika
byggnader under revisionsåret utgått 10,148 kronor 38 öre till underhåll
af garnisonssjukhusets byggnader.
Hvad sålunda förekommit hade ådragit sig revisorernes uppmärksamhet.
Den omständigheten, att en upprättad stat redan vid dess
första tillämpning visat sig icke på långt när motsvara de verkliga
behofven, hade i förevarande fall synts revisorerne desto mera anmärkningsvärd,
som från garnisonssjukhusets förvaltning under de gångna
åren god ledning kunnat hemtas för bedömande af hvilka utgifter vore
för sjukhuset erforderliga, Hade så skett, borde det kunna hafva undvikits,
att, såsom nu egt rum, aflöningen till två gårdsdrängar måst
förhöjas till mera än dubbelt mot det i staten för ändamålet upptagna
belopp. De två vid sjukhuset anstälda gårdsdrängarnes aflöning hade
nemligen — enligt hvad omförmäldes uti den af nuvarande chefläkaren
till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse, som föranledt den först beslutade
förhöjningen i gårdsdrängarnes aflöning — allt ifrån 1876 utgjort 600
kronor årligen för hvardera, utom bostad och vedbrand, och giltig anledning
till att, såsom skett, uti den nya staten upptaga gårdsdrängarnes
årliga aflöning till 300 kronor för hvarje syntes med hänsyn till nuvarande
höga arbetspris ej hafva förelegat.
Genom behörig hänsyn till redan vunnen erfarenhet hade man ock,
efter revisorernes förmenande, bort kunna säkrare, än nu skett, beräkna
kostnaden för aflöning åt maskinpersonalen, så att det i staten derför
utsatta beloppet ej behöft genast öfverskridas. Efter hvad chefläkaren
i sin förenänmda skrifvelse meddelat, hade nemligen ända sedan elektrisk
belysning år 1889 infördes i sjukhuset en extra maskinist varit
der anstäld under 8 månader af året; och behofvet af en sådan förefunnes
allt fortfarande.
Revisorerne hade jemväl fäst sin uppmärksamhet vid att gratifikation
utgått till regementspastorn vid Svea trängbataljon för tjenstgöring
vid garnisonssjukhuset, ehuru vid föredragning af omorganisationsförslaget
inför Kongl. Maj:t antydts, att förutvarande sjukhusprestens
göromål skulle kunna utan särskild kostnad åläggas regementspastorn
vid Svea trängbataljon.
Vidare hafva revisorerne meddelat, att sjukhuset genom kongl.
brefvet den 25 augusti 1899 befriats från en utgift, som tillförene utgått
af sjukhusets medel. Genom nämnda bref både nemligen förordnats,
att till bestridande af kostnaderna för medikamenter och förbandsartiklar
åt det inom Första Svea artilleriregementes kasern vårdade sjuka
Statsutskottets Utlåtande N:o SO.
25
manskapet — hvilka kostnader förut i likhet med medikamentskostuaderna
för de garnisonerade regementena i Stockholm utgått af sjukhusets
anslag — skulle från och med 1899 års början i första rummet
användas de i staten för regementet uppförda medikamentspenningar,
1,012 kronor 50 öre, samt att endast i den mån dessa medel visade
sig icke vara härför tillräckliga, anslaget till garnisonssjukhuset skulle
för ifrågavarande ändamål tagas i anspråk.
Maximi- och minimiantalet å sjukhuset vårdade patienter hade under
de fem föregående åren utgjort:
maximiantal |
minimiantal |
||
o ar |
1895 ....................... |
............................ 174 |
65 |
» |
1896 ....................... |
............................ 191 |
56 |
y> |
1897 ....................... |
............................ 170 |
70 |
» |
1898 ..................... |
............................ 198 |
62 |
» |
1899 ....................... |
........................... 178 |
63. |
Enligt hvad erfarenheten från dessa år utvisade, hade patientantalet
alltså städse varit väsentligt mindre än det antal af 315 patienter, för
hvilket sjukhuset och dervarande anordningar vore afsedda. Detta hade
helt naturligt till följd, att kostnaden för hvarje patient stälde sig betydligt
högre än å andra sjukhus, der verkliga patientantalet mera motsvarade
det beräknade.
T sammanhang härmed hafva revisorerne fästat uppmärksamheten
derå, att det för sjukhuset upplåtna området — inberäknadt den s. k.
lätta dragonernas kaserntomt, hvilken jemte derå uppförd åbyggnad
blifvit genom kongl. brefvet den 12 augusti 1811 till sjukhuset upplåten
och för hvilken den under revisionsåret influtna hyran belöpt sig
till 1,941 kronor 15 öre — utgjorde ej mindre är 322,594 qv.-fot.
Denna tomt skulle vid försäljning betinga ett betydande pris, och det
förtjenade derför tagas under ompröfning, huruvida ej en förflyttning
af sjukhusinstitutionen lämpligen borde ega rum, då derigenom kunde
blifva möjligt att utan ökad kostnad för statsverket erhålla ett fullt
tidsenligt sjukhus för arméns behof.
Med anledning af besök, som revisorerne aflagt å garnisonssjukhuset,
meddela revisorerne, att sjukhuset i flera afseenden förefölle mindre
tidsenligt. Korridorerna vore mörka och de å 3:dje våningen för
de veneriskt sjuka upplåtna rummen vore låga och hade ej fullt tillfredsställande
dagsbelysning.
Bih. till Itiksd. Prat. 1001. 4 Sami. 1 AJd. 23 Höft.
4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 3!).
Antalet patienter hade vid revisorernes besök utgjort endast 42,
medan antalet läkare, tjensteman, sjukvårdare och betjening — inberäknadt
19 för sin utbildning vid sjukhuset kommenderade sjukvårdselever
— uppgått till 48 personer.
Öfver revisorernes sålunda gjorda anmärkningar bär arméförvaltningen
hört chefläkaren vid garnisonssjukhuset, hvilkens yttrande arméförvaltningen
åberopat uti sitt förberörda utlåtande den 17 januari 1901.
För egen del har arméförvaltningen tillagt, att förslag om det nuvarande
sjukhusområdets försäljning och uppförande af ett nytt mera tidsenligt
garnisonssjukhus redan vore föremål för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet,
till följd hvaraf vederbörlig förberedande utredning i ärendet
blifvit anbefald och vore under utförande.
I sitt, af arméförvaltningen infordrade yttrande erinrar chefläkaren
om att, sedan Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 15 maj
1895 anhållit, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för eu omorganisation
af allmänna garnisonssjukhuset och dervid taga under öfvervägande,
huruvida icke sjukhusets förvaltning lämpligen måtte förläggas
under Svea trängbataljon, Kongl. Maj:t gillat det förslag till omorganisation,
som framhållits i den särskilda mening, hvilken generalintendenten
och chefen för intendentsdepartementets sjukvårdsbyrå uttalat
afvikande från det af arméförvaltningen i ärendet afgifna utlåtande,
samt i öfverensstämmelse härmed hos Riksdagen gjort framställning,
som af Riksdagen godkänts.
Otvifvelaktigt vore, att de för de af Riksdagens revisorer omförmälda
beställningar beräknade löneförmåner äfvensom underhållskostnader
varit otillräckliga i kanske större grad, än som kunde förklaras
af de under senare år stegrade arbetspris. Men på grund deraf, att besparingar
under den förra sjukhus förvaltningen före år 1899 funnits
från tider, då såväl arbetspris som pris på förnödenheter, i synnerhet
å eldningsämnen, varit afsevärdt billigare, hvilka besparingar af nämnda
förvaltning kunnat anlitas till fyllnad af andra behof, hade denna otillräcklighet
af beräknade och anslagna medel icke märkbart framträdt
förr än år 1899, då ej allenast alla besparingar åtgått, utan jemväl en
brist från år 1898 genom obetalda räkningar för detta år till belopp
af omkring 6,000 kronor uppkommit och måst gäldas under år 1899.
Behofvet af såväl den ökning i aflöning, som tillkommit sjukhusdrängarna,
tvättförestånderskan, och tvättpigorna som ock aflöningen till ett
maskinistbiträde, vore emellertid obestridligt och hade ej heller af Riksdagens
revisorer ifrågasatts.
Vidkommande det belopp 20,000 kronor, som genom Kongl. Maj:ts
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
27
bref den 24 november 1899 beviljats till bestridande af kostnaderna
vid sjukhuset under fjerde qvartalet 1899, så vore behofvet af samma
belopp, hvaraf dock under året ej utbetalts mer än 9,166 kronor 21
öre, delvis ådagalägdt genom ofvanförmälda förhållanden, att pris på
förnödenheter stegrats och att förvaltningen under år 1899 fått vidkännas
utgifter för räkningar, som afsett under föregående år förbrukade
artiklar. Härtill komme, att afgifter för epidemiskt sjuka, som vårdats
å Stockholms stads epidemisjukhus, under år 1897 höjts till 2 kronor
för hvarje man, hvarigenom, och då antalet sådana sjuka i följd af uppkommen
difteriepidemi varit ovanligt stort, berörda afgifter för året
uppgått till ,ej mindre än 9,092 kronor 50 öre eller en summa, som
ungefär motsvarade det belopp 9,166 kronor 21 öre, som af beviljade
20,000 kronor användts. Återstoden af sistnämnda belopp hade icke
tagits och kunde enligt kongl. brefvets lydelse icke vidare tagas i anspråk.
Vid sådana förhållanden och då derjemte toges i betraktande, att
för en del arbeten, särskild! skurning, som förut kunnat utföras af den
vid sjukhuset anstälda personal, måst i följd af denna personals minskning,
anlitas andra personer, borde anmärkningen öfver ifrågavarande
belopp anses vara mer än tillfredsställande förklarad.
I detta sammanhang ville chefläkaren framhålla, att den nya sjukhusförvaltningen
trots de anmärkta extra utgifterna kunnat nedbringa
utgifterna å nästan alla konti, såsom framginge af följande jemförelse
mellan åren 1898 och 1899. Dervid har chefläkaren erinrat, att verkliga
antalet underhållsdagar år 1899 i följd af den ofvan anmärkta difteriepidemien
varit väsentligt högre än år 1898.
■ Utgifter |
1898 |
1899 |
||
Aflöningar och kosthåll ............................. |
22,368 |
59 |
16,457 |
23 |
Proviantering ............................................................ |
25,282 |
52 |
25,195 |
73 |
Medikamenter........................................................ |
6,014 |
57 |
5,772 |
38 |
Förbrukningsartiklar ......................................... |
15,298 |
34 |
7,052 |
23 |
| Ved- och lyshållning ........................................... |
9,154 |
25 |
11,869 |
75 |
Nyanskaffning och underhåll af inventarier... |
8,960 |
25 |
2,143 |
59 |
!'' Byggnadsunderhåll.......................................... |
1,251 |
40 |
925 |
66 |
i. Epidemisjukhusvård....................................... |
— |
— |
9,092 |
50 |
Diverse kostnader ................................................ |
12,307 |
27 |
8,627 |
80 |
Summa |
100,637 |
29 |
87,136 88 |
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Varande kostnaderna för epidemisjukhusvård ej under år 1898
förda å särskilda kon ti, men belöpte desamma till allenast omkring
1,160 kronor.
Hvad anginge den till regementspastorn vid Svea trängbataljon
beviljade gratifikation för tjenstgöring vid sjukhuset, så hade val vid
föredragning af omorganisationsförslaget antydts, att den förutvarande
sjukhusprestens göromål skulle utan kostnad kunna åläggas bemälde
regementspastor. Men som han under hvarje söndag förrättat gudstjenst
å garnisonssjukhuset borde, särskildt i betraktande deraf att arfvodet åt
regementspastor vid trängbataljonen utgjorde allenast 400 kronor eller
blott hälften af arfvode för enahanda beställning vid öfriga truppförband,
den ringa godtgörelse, som genom anmärkta gratifikation tillkommit
honom för tjenstgöring vid sjukhuset, ej anses obillig.
De af revisorerne anmärkta kostnader för inköp af möbler till
den för sjukhusofficeren inrättade lägenhet samt till de för qvinliga
personalen afsedda rum, för inredningsarbeten uti chefläkarens, andre
läkarens och sjukhusofficerens bostäder samt till hyresersättning åt
nämnde läkare under 2 och 3 qvartalen 1899 vore betingade af organisationsförslaget
och bestämmelser i den af Riksdagen antagna och af
Kongl. Maj:t faststälda stat. Då nemligen ej mindre sjukhusofficeren
skulle inom sjukhuset hafva tillgång till en användbar lägenhet, än äfven
den qvinliga personalen i staten tillförsäkrats bostad med möbler, hade
anskaffandet af sådana varit nödvändigt och, äfven om ej uttryckligen,
dock (»medelbart genom organisationsförslagets och statens godkännande
medgifvet. På samma grund hade anmärkta hyresersättningar och
kostnader för inredningsarbeten utgått. Förmånen af fri bostad borde
nemligen anses såsom den väsentligaste delen af lönevilkoren för läkande,
och derför borde de med skäl kunnat fordra att utfå denna förmån in
natura eller ersättning derför från tiden för deras beställning till dess
hvarderas bostad blifvit försatt i brukbart skick, hvarför emellertid
tarfvats de reparationer och inredningsarbeten, för hvilka Kongl. Maj:t
den 3 februari 1899 beviljat ersättning med 11,450 kronor. Under 2
och 3 qvartalen 1899, då bostadslägenheterna å sjukhuset ej varit tillgängliga,
hade läkarne måst å annat håll skaffa sig dem tillerkänd bostad,
hvarför Kongl. Maj: t den 7 juli beviljat hyresersättning med
1,250 kronor.
Enligt organisationsförslaget skulle jemte andra tjenstår två vaktmästarebefattningar
indragas. Då innehafvare af dessa befattningar,
hvilka varit i tjenst vid sjukhuset respektive 16 och 17 år, nödgats
från desamma afgå, syntes det billigt, att dem tillerkändes någon sär
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
29
skild godtgörelse, och hade Kongl. Maj:t, efter derom gjord framställning,
den 6 mars 1899 funnit skäligt medgifva, att en gratifikation för
en gång med 600 kronor till dem hvardera utbetaltes.
Utskottet delar visserligen revisorernes uppfattning om, att det
för 1898 års Riksdag framlagda förslag till aflöningsstat för allmänna
garnisonsjukhuset icke blifvit så fullständigt genomarbetadt som önskligt
varit, till följd hvaraf staten också visat sig vara i vissa delar
otillämplig. Äfven ansluter sig utskottet till den af revisorerne uttalade
åsigt om lämpligheten af, att den till ifrågavarande sjukhus nu
upplåtna fastigheten försäljes och ett tidsenligt sjukhus för arméns
behof å annan plats uppföres. Då emellertid, enligt hvad arméförvaltningen
upplyst, sistnämnda angelägenheter äro föremål för Kongl. Maj:ts
särskilda uppmärksamhet, och utredning i ärendet fSr närvarande pågår
samt antagas kan, att i sammanhang med sjukhusets förflyttning frågan
om dess organisation och deraf beroende aflöningsreglering kommer att
tagas under allvarlig ompröfning, har utskottet endast velat hvad i
detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Marinförvaltningen.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 130—132; uti. pag. 658—668.)
Vidare hafva revisorerne meddelat, hurusom marinförvaltningen,
som enligt flottans då gällande reglementen egde att bestämma den
ersättning för slitning af maskiner m. m., som skulle påföras hvarje
vid något af flottans varf utfördt arbete, förordnat dels genom beslut
den 31 mars 1882, att nämnda ersättning skulle för hvarje arbete å
flottans varf, som derefter ifrågakomme till utförande, tills vidare beräknas
till 4 för hundradet af den samma arbete påförda kostnad samt
godtgöras anslagstiteln »verkstads- och förrådsbyggnader samt maskiner»
för alla arbeten med undantag af dem, som bekostades af stationens
andel i ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och underhåll, dels
ock genom beslut den 22 april 1892, att till godtgörande af utgifterna
å titeln 365: »Båtsmän för bevaknings- och ordonnanstjenst, arbetare
Angående den
vid arbetena
å flottans stationer
utgående
varfsprocenten.
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
anstälde vid upplagda fartyg samt för biträde vid departementschefskontor,
vid förråd och besigtningar, aflöning för permitterade, sjuke,
skadade och arresterade daglönare samt begrafningshjelp, äfvensom till
underofficerskorpraler, tjenstgörande såsom pumpvakt, nattpiket i telegraftornet
m. in.», å hvilken titel fortfarande skulle bokföras samma utgifter
som dittills, samtliga arbeten, som vid något af varfven utfördes
från och med den 1 maj 1892, skulle påföras vid Stockholms station
7 och vid Karlskrona station 8 procent af den arbetet påförda kostnad,
hvilka procent skulle redovisas såsom inkomst å titeln 365, samt att,
med ändring af förut gällande bestämmelser, den ersättning, som skulle
tillgodoföras titeln^ 369: »Instrumentaluppbördens underhåll» för godtgörande
af de kostnader, som debiterades denna titel, skulle likaledes
från den 1 maj 1892 utgöra 4 procent af den arbetet påförda kostnad.
Den s. k. varfsproc^nten utgjorde alltså vid Stockholms station 15 och
vid Karlskrona station 16 procent af den arbetet påförda kostnad.
Jemlikt ofvan nämnda föreskrifter hade varfsprocenten under revisionsåret
utgått med följande belopp, nemligen:
vid Stockholms station:
till titeln 136: »Verkstads- och förrådsbyggnader
samt maskiner»................................................................. 9,759 kronor 18 öre.
(Å denna titel är derjemte för Stockholms
station anvisadt ett belopp af 30,000 kronor ur anslaget
till flottans nybyggnad och underhåll.)
till titeln 365 »Båtsmän etc.»...................................... 20,007 » 24 »
till titeln 369: »Instrumentaluppbördens underhåll» 11,436 » 02 »
Summa 41,202 kronor 44 öre.
vid Karlskrona station:
till titeln 136 . ......v...................................... 38,076 kronor 97 öre.
(Å denna titel är derjemte för Karlskrona
station anvisadt ett belopp af 40,000 kronor ur
anslaget till flottans nybyggnad och underhåll.)
till titeln 365 ................................,,.............................., 76,257 » 09 »
» . » 369 ...................................................... 38,083 » 55 »
Summa 152,417 kronor 61 öre.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39. SI
Utgifterna å nämnda titlar hade under revisionsåret utgjort:
vid Stockholms station:
å titeln 136 ........................................................... 48,019 kronor 09 öre.
» )) 365 ................................................. t i 25,488 » 29 »
» » 369 ........u..................:>.....................14,686 » 81 i'',»;
alltså, efter afdrag af anslaget å titeln 136, sammanlagdt 58,194 kronor
19 Öre. . ''O.''; ■: ... ■: J ■ Öl >: ''
vid Karlskrona station:
å titeln 136 ................................................................... 73,610 kronor 33 öre
» » 365 ...................................................... 75,336 » 59 »
3> » 369 .........................''.........35,931 » 49 »
alltså, efter afdrag af anslagsbeloppet å titeln 136, tillhopa 144,878
kronor 41 öre.
Vid granskningen af de utgifter, som under revisionsåret guldris
med de af den s. k. varfsprocenten härflytande inkomster, hade det.
ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att en stor del af dessa utgifter
ej kunde hänföras till sådan »ersättning för slitning af maskiner
m. in.», hvilken enligt flottans reglemente skulle påföras hvarje arbete,
som å flottans varf utfördes. Sålunda syntes varfsprocenten ej hafva
bort användas till täckande af de kostnader, som funnes sammanförda
å titeln 365: »Båtsmän etc.» och ej heller till de å titeln 369: »Instrumentaluppbördens
underhåll» afforda utgifterna för aflöning åt daglönare.
Hade användningen af varfsprocenten, såsom vederbort, begränsats till
sådana utgifter som kunde anses innefattade under reglementets uttryck
»ersättning för slitning af maskiner m. m.», skulle alltså hafva uppstått
afsevärd behållning å de inkomster, som under revisionsåret influtit i
form af varfsprocent. Detta syntes ådalägga, att denna procent, sådan
den för närvarande vore faststäld, vore större än som betingades af de
ändamål, för hvilkas fyllande densamma enligt Kongl. Maj:ts i flottans
reglemente meddelade föreskrift vore afsedd, och att en ej oväsentlig
nedsättning af varfsprocentens belopp lämpligen kunde åvägabringas.
Med hänsyn härtill och då inkomsterna af varfsprocenten, hvilka redan
för närvarande uppginge till afsevärda belopp, på grund af den alltjemt
ökade omfattningen af arbetena vid flottans varf vore i ständigt stigande,
hade revisorerne, som ansåge önskligt, att af Kongl. Maj:t faststäldes
ej blott grunderna för varfsprocentens utgående, utan äfven bestäm
-
82
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
meker om dess storlek och användning, velat å ofvan anförda förhållanden
fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Beträffande revisorernas förevarande anmärkning har marinförvaltningen
i utlåtande den 15 januari 1901, under åberopande af varfschefernas
vid flottans stationer i Karlskrona och Stockholm i ärendet
afgifna yttranden, erinrat, att ifrågavarande omkostnadsprocent icke, såsom
revisorerne syntes hafva förestält sig, kunde af marinförvaltningen
i någon mån godtyckligt påläggas varfvets arbeten, utan att dermed
afsåges att bestrida verkliga utgifter, för hvilka, i brist af dessa procent,
medel måste särskildt anvisas.
Det under revisionsåret gällande stadgande i § 266 mom. 1 c af
1884 års reglemente för flottan, l:a delen, att hvarje arbete skulle påföras
den, ersättning för slitning af maskiner in. in., som af marinförvaltningen
efter förslag af varfschefen bestämdes, kunde icke anses
hafva blifvit åsidosatt genom af marinförvaltningen meddelade föreskrifter,
den 21 december 1888 angående debiteringen å varfvets samtliga
arbeten af vissa procent för »Instrumentaluppbördens underhåll»
och den 14 januari 1890 angående enahanda debitering till bestridande
af de under titeln »Båtsmän för bevakningstjenst m. in.» bokförda allmänna
omkostnader för varfsdriften, och detta så mycket mindre, som
berörda föreskrifter tillkommit först sedan den dermed afsedda anordningen
blifvit understäld Kongl. Maj:ts pröfning och vunnit Kongl. Maj:ts
godkännande. Innan samma föreskrifter meddelats, hade ifrågavarande
kostnader bestridts, hvad anginge »Instrumentaluppbördens underhåll»,
från materialförrådets kontanta behållning och, beträffande titeln »Båtsmän
för bevakningstjenst m. m.», från anslaget till flottans nybyggnad
och underhåll. För båda stationerna hade anvisats å den förra titeln
för år 1888 något öfver 40,000 kronor och å den senare för år 1889
öfver 47,000 kronor. Detta hade emellertid befunnits mindre rigtigt,
dels emedan erfarenheten visat, att materialförrådet, åtminstone vid
Karlskrona station, somliga år icke kunnat uppvisa någon kontant behållning,
dels emedan ju intet skäl förefunnits, att endast en del af
varfvets arbeten skulle draga för varfsdriften i dess helhet gjorda omkostnader.
I det den 8 december 1899 utfärdade nya reglemente för
flottan hade uti del I § 317 mom. 1 d gifvits det med tillämpade förfarandet
fullständigare öfverensstämmande stadgandet, att varfvets arbeten
skulle påföras af marinförvaltningen efter förslag af varfschefen
stadgade omkostnadsprocent för slitning af maskiner och instrumentalier
in, m. dylikt.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
38
Att, på sätt revisorerne ifrågasatt, Kong!. Maj:t skulle med frångående
af den i det nya reglementet sålunda uttryckta grundsats besväras
med eu i formelt afseende så underordnad detalj af varfsskötseln
som fastställandet af dessa efter föränderliga behof vexlande omkostnadsprocent,
syntes marinförvaltningen synnerligen olämpligt; hvadan
revisionsanmärkningen, enligt marinförvaltningens förmenande, icke borde
förtjena vidare afseende.
Varfschefen vid flottans station i Karlskrona har såsom eget utlåtande
öfverlemnat ett af chefen för ingeniördepartementet vid stationen
afgifvet yttrande, deri denne efter samråd med öfrige varfsdepartementscheferne,
anfört, att i det under år 1899 gällande 1884 års reglemente
för flottan, första delen, § 266 mom. 1 punkten c) stadgades, »att
hvarje arbete skall påföras den ersättning för slitning af maskiner m. m.
som af marinförvaltningen efter förslag af varfschefen bestämmes.»
Liknande föreskrift hade funnits i det intill den 1 oktober 1884
gällande 1875 års reglemente, andra delen, § 139 mom. 1 punkten d)
och funnes jemväl i det från och med ingången af år 1900 gällande
reglemente för flottan, första delen, § 317 mom. 1 punkten d).
Kongl. raarinförvaltningen hade angående ifrågavarande varfsprocent
gjort följande föreskrifter:
genom skrifvelse den 31 mars 1882, att beloppet af den ersättning
för slitning af maskiner in. m., som afsåges i reglementet för
flottan, 2:a delen, § 139 mom. 1 d), skulle för hvarje arbete å flottans
varf, som derefter till utförande ifrågakomme, tills vidare beräknas till
fyra för hundradet af den enligt åberopade reglemente och § mom. 1
a, b, c och e samma ax-bete påförda kostnad, och att det sålunda bestämda
ersättningsbeloppet skulle från vederbörlig anslagstitel godtgöras
anslagstiteln 104 (numera 136) »Verkstads- och förrådsbyggnader
samt maskiner» för alla arbeten med undantag af dem, som bekostades
af stationens andel i ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och
underhåll, men att ifrågavarande ersättningsbelopp, hvad sistnämnda
arbeten anginge, skulle upptagas å titelboken endast såsom en kalkylerad
kostnad; åberopade mom. a, b, c och e i § 139 omfattade daglönares
dagsverken, styckeverksförtjenster, sjömanskårens dagsverken
och materialkostnad;
genom skrifvelse den 19 juni 1885, att sistnämnda ersättning med
4 procent till titel 104 (136) »Verkstads- och förrådsbyggnader samt
maskiner» skulle utgå jemväl för de arbeten, som bekostades af besparingarne
å ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och underhåll;
/lih. till Riktid. Prof. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 23 Haft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
genom skrifvelse den 21 december 1888, att, tills vidare och intill
dess annorlunda kunde varda föreskrifvet, kostnaden för instrumentaluppbördens
underhåll skulle bokföras under titel 369 »Instrumentaluppbördens
underhåll» och nämnda titel till ersättning för denna kostnad
tillgodoföras för hvarje varfvet åliggande arbete från vederbörande
anslagstitel fem procent af den enligt § 266 mom. 1 a) och b) i då
gällande flottans reglemente, l:a delen, arbetet påförda kostnad, hvilka
mom. omfattade daglönares dagsverken och sjömanskårens dagsverken;
genom skrifvelse den 14 januari 1890, att till godtgörande af
utgifterna å titeln 124 (numera 365) »Båtsmän för bevaknings- och
ordonnanstjenst, arbetare anstälda vid upplagda fartyg samt för biträde
vid departementschefskontor, vid förråd och besigtningar, aflöning för
permitterade, sjuke, skadade och arresterade daglönare samt begrafningshjelp
äfvensom till underofficerskorpraler tjenstgörande såsom
pumpvakt, nattpiket i telegraftornet m. in.» skulle samtliga arbeten, som
vid varfvet utfördes från och med år 1890, påföras sju procent af den
enligt § 266 mom. 1 a och b (daglönares och sjömanskårens dagsverken)
i 1884 års reglemente för flottan, l:a delen, arbetet påförda kostnad,
hvilka procent skulle redovisas som inkomst å titeln 124 (365);
genom skrifvelse den 22 april 1892, att den ersättning, som tillgodofördes
titlarne 365 (124) och 369 för hvarje å varfvet utfördt arbete,
skulle från och med den 1 maj 1892 utgöra:
åtta procent i stället för dittills varande sju procent till titel 365
(124) och
fyra procent i stället för dittills varande fem procent till titel 369,
allt å den enligt nämnda § 266 mom. 1 a och b påförda kostnad.
Rörande rätta tolkningen af reglementets föreskrift, »att hvarje
arbete skall påföras den ersättning för slitning af maskiner m. m., som
af marinförvaltningen efter förslag af varsfchefen bestämmes», tillkomme
det icke varfsdepartementschefen att afgifva något yttrande, då sådant
skulle utgöra en granskning af högre myndighets uppfattning af reglementets
föreskrift.
Å titel 136 bokfördes alla kostnader för:
verkstäder och maskiner, hvartill hänfördes alla byggnader jemväl
arbetsskjul, som hufvudsakligen vore afsedda för arbetenas utförande,
varfsförrådsbyggnader, hvartill jemväl hänfördes kruthusen och
andra varfvet tillhörande förrådsbyggnader utom varfvet, samt
öfriga, ej omförmälda, af varfschefen disponerade byggnader inom
eller utom varfvet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
35
De medel, gom å sagde titel anvisades ur anslaget till flottans nybyggnad
och underhåll, åtginge i väsentligaste delen till underhåll af
alla ofvan angifna byggnader m. m., hvaremot den af nämnda anvisning
återstående mindre del tillika med de till titeln 136 inflytande s. k.
varfsprocent användes till och vore behöfliga för underhåll, vidmagthållande
och komplettering af den mängd maskiner och arbetsredskap
(ej verktyg eller instrumentalier), som vore nödvändiga för ett rättidigt
och efter nutidens fordringar rätt utförande af den mångfald olika och
omfattande arbeten, som numera utfördes å flottans varf i Karlskrona.
Att minska eller helt borttaga sagde procent till titel 136 skulle
medföra ett oeftergifligt och omedelbart behof af motsvarande ökning
af anvisningen ur anslaget till flottans nybyggnad och underhåll, hvaraf
åter skulle följa, att de arbeten, som icke bekostades af nämnda anslag,
skulle betunga detsamma med kostnaden, hel eller delvis, för slitning
och komplettering m. m. af arbetsmaskinerna, ett förhållande så mycket
orättvisare, som många af dessa arbeten just vore sådana, som kräfde
anskaffning af nya maskiner eller hårdt anlitade befintliga dylika. Utgifterna
å titeln 136 under senare åren gåfve ock vid handen, att den
bestämda ersättningen af 4 procent till denna titel för närvarande vore
praktiskt sedt rigtigt funnen.
Å titel 365 bokfördes de utgifter, som af titelns benämning angåfves,
och å titeln 369 underhåll och komplettering af alla de i registret
öfver materialförrådets instrumentaluppbörd upptagna arbetsverktyg och
instrumentalier. Äfven å dessa båda titlar hade inkomster och utgifter
skäligen väl balanserat, och skulle ett minskande eller borttagande af
nu gällande procent gifvetvis föranleda behof af motsvarande ökning
från annat håll. Då för titeln 369 »Instrumentaluppbördens underhåll»
en mängd arbeten utfördes å flottans varf, vore det helt naturligt, att
bland utgifterna förekomme sådana för aflöning åt daglönare.
De s. k. varfsprocenten eller omkostnadsprocent för slitning af
maskiner och instrumentalier m. m. dylikt motsvarade i viss mån hvad
vid enskilda verkstäder benämdes faux frais och kunde icke sägas vara
för höga, om de sattes i jemförelse med dylika faux frais.
Då utgifterna å titlarne 136 och 369 för underhåll och komplettering
eller anskaffning af arbetsmaskiner och arbetsredskap samt verktyg
och instrumentalier tydligen måste vexla i ungefärlig proportion
med de förekommande arbetena, syntes det vara rättare, att tillgångar^
å sagde titlar också blofve beroende af arbetenas omfattning och icke
af till siffran fixerade belopp, helst dessa icke läte sig beräkna så långt i
förväg som under första hälften af september månad året före det, då
de skulle komma till användning, detta af skäl, att mycket omfattande
96
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
arbeten, exempelvis nu pågående förändring af pansarbåten Göta, hvilka
medförde stora utgifter å titlarne i fråga, under årets lopp kunde anbefallas
till utförande utan att de varit upptagna i afgifvet förslag till
arbetsplan. Ej heller vore något att vinna genom att vid anbefallandet
af ett arbete samtidigt öka anvisningen å nu sagda titlar med belopp,
enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen såsom behöfliga, af 4 procent
till hvardera af titlarne 136 och 369. Enkelhet, reda och tillfredsställande
resultat ansåge varfsdepartementschefen bäst vinnas genom
bibehållandet i oförändradt skick af bestämmelserna om öfverförande
såsom tillgång å dessa titlar af nu utgående procent.
Hvad deremot beträffade titeln 365 »Båtsmän etc.» vore behofvet å
denna titel mera konstant, men hade enligt kongl. brefvet den 31 december
1889 kongl. marinförvaltningen uti skrifvelse den 26 november
1889 med öfverlemnande af förslag till fördelning af ordinarie anslaget
till flottans nybyggnad och underhåll för år 18-90 anfört under punkt
III aflöning:
»att, som under en följd af år anvisningarne till: ''båtsmän för bevakningstjenst
m. m.’, blifvit i afsevärd grad öfverbetalda, derom hvarje
år gjorts underdånig anmälan, men de utgifter, som innefattades inom
denna post, utgjorde omkostnader för varfsdriften i dess helhet, I ansett
rigtigare, att de fördelades på samtliga vid varfvet utförda arbeten,
än att de såsom hittills skulle träffa ensamt anslaget till flottans nybyggnad
och underhåll, hvadan I, som från varfscheferne infordrat förslag
å de belopp i vissa procent af kostnaden för hvarje å varfvet utfördt
arbete, hvilket till godtgörande af ifrågavarande utgifter borde
arbetet påföras och under förutsättning af nådigt godkännande af den
utaf Eder uttalade åsigt, ville meddela varfscheferne nödiga föreskrifter
i berörda syfte, ur statsförslaget uteslutit nämnda utgiftspost.»
Detta förslag hade vunnit Kongl. Maj:ts bifall.
Under år 1899, som revisionen omfattade, hade utgifterna för titeln
365 »Båtsmän etc.», fördelade i hufvudgrupper, utgjort följande belopp:
för bevaknings- och ordonnanstjenst........................... kronor 10,492: 95
» arbetare anstälda vid upplagda fartyg ............. » 1,498: —-
» biträde vid departementskontor................................ » 17,625:87
» » » förråd och besigtningar....................... » 25,096: 18
» aflöning till permitterade (helgdägsaftnar och laga
förfall)...................... » 5,834: —•
» aflöning m. m. till sjuka..................................... » 14,039: 59
» begrafningshjelp ................................................. » 750: -—
Summa kronor 75,336: 59.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
37
Uti sitt i ämnet afgifna yttrande liar varfschefen vid flottans station
i Stockholm, jemte öfverlemnande af utlåtanden från varfvets departementschefer,
för egen del anfört, att föreliggande anmärkning icke
syntes gälla det sätt, hvarpå i ämnet gifna föreskrifter tillämpats vid
de särskilda stationerna, utan snarare dessa föreskrifters, enligt revisorernes
förmenande, bristande öfverensstämmelse med flottans reglemente.:
Då det icke tiflkomme varfschefen att häröfver afgifva något yttrande,
ville han i detta sammanhang endast anföra:
att ifrågavande procenter, sådana de nu i öfverensstämmelse med
af kongl. marinförvaltningen meddelade föreskrifter utginge, icke försloge
till täckande af de dermed afsedda, utgifterna vid flottans härvarande
station, något som äfven framginge af den i revisorernes berättelse
intagna tablån;
att vidare utgifterna för underhåll af stationens instrumentalier
(titeln 369) samt utgifterna å titeln 365 »Båtsmän för bevakningstjenst
ete.» syntes honom, såsom afseende varfsdriften i sin helhet, lämpligen
böra bestridas af vissa procent af kostnaden för hvarje å varfvet, utfördt
arbete; samt
att på grund häraf, och då det anmärkta tillvägagåendet icke syntes
stå i strid med bestämmelserna i § 317 mom. ld) i första delen af nu
gällande reglemente för flottan, varfschefen icke ansåge sig böra tillstyrka
någon ändring i det sätt, hvarpå berörda omkostnadsprocenter
för närvarande utginge, liksom ej heller någon minskning i sjelfva procentbeloppen,
åtminstone beträffande arbeten vid flottans härvarande
station.
Departementscheferne vid flottans station i Stockholm, som ansett
att revisorernas anmärkning derom,, att varfsprocenten ej borde användas
till täckande af de kostnader, som funnes sammanförda å titeln
365 »Båtsmän etc» och ej heller till de å titeln 369 »Instrumentaluppbördens
underhåll» afförda utgifterna för aflöning åt daglönare, icke
böra, då användningen af varfsprocenten skett i öfverensstämmelse med
marinförvaltningens föreskrifter, föranleda till något yttrande från departementschefernes
sida, hafva framhållit nödvändigheten af att, om
varfsprocenten nedsättes, andra medel anvisades för bestridande af de
utgifter, som bokförts å dessa titlar; och hafva två af departementscheferne
tillika påpekat, att, i händelse varfsprocenten nedsättes, det
icke läte sig göra att betunga anslaget till flottans nybyggnad och underhåll
med någon del af de utgifter, som nu bestredes med den s. k.
varfsprocenten, och gälde detta äfven om den förhöjning i nyssnämnda
38
Statsutskottets Utlåtande A7;o 39.
Angående
väganlägg
ningen
mellan
Glommersträsk
och
Iluskträsk.
anslag, som 1900 års Riksdag beviljat, framdeles skulle komma att fördelas
mellan flottans båda stationer i ungefär samma proportion, hvari
nämnda anslag hittills anvisats.
I likhet med revisorerne har utskottet trott sig finna, att varfsprocenten
vid flottans stationer delvis användts till utgifter, som icke
legat inom det för densammas anlitande utstakade område; och med afseende
härå har utskottet förestält sig, att gränserna för denna procents
användning borde närmare bestämmas. Äfven grunderna för procentens
utgående hafva synts utskottet böra göras till föremål för särskild
ompröfning.
På grund häraf får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke närmare bestämmelser må böra utfärdas
angående såväl grunderna för den vid arbeten å
flottans stationer utgående varfsprocentens beräkning
som dess användande.
Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen.
1 § 7.
(Rev.-ber. pag. 176—177, uti. pag. 698—700.)
Med bifall till af Kongl. Maj:t gjord framställning hade, enligt hvad
i revisionsberättelsen meddelas, 1894 års Riksdag medgifvit, att från
då beviljadt anslag å 800,000 kronor till bidrag för anläggning af nya
samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda
vägar finge till anläggning af väg mellan Glommersträsk och Ruskträsk
å sträckan från gränsen mellan Norrbottens och Vesterbottens län
till färjstället vid Vindelelfven å vägen mellan Lycksele och Sorsele
kyrkor anvisas medel utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens
anlitande i allmänhet stadgade vilkor, att statsbidraget icke finge utgå
med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade
kostnaden; men hade Riksdagen samtidigt uttalat den upp
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
39
fattningen, att ortens invånare borde vidkännas underhållet af nämnda
vägsträcka.
Utförandet af ifrågavarande vägbyggnadsarbete, hvilket alltså skulle
verkställas helt och hållet på statsverkets bekostnad, hade upplåtits på
entreprenad genom ett den 25 oktober och den 1 november 1895
emellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, å Kongl. Maj:t och kronans
vägnar, å ena, samt vederbörande entreprenör, å andra sidan, afslutadt
kontrakt, i hvilket, bland annat, föreskrifvits, att arbetet skulle bedrifvas
så, att vägen måtte kunna på hela dess längd befaras inom utgången
af år 1898 och vara färdig till afsyning den 1 augusti 1899
samt såsom vilkor för vägens afsyning stadgats, att den färdigbrutna
vägbanan skulle hafva fått sätta sig under en källossning, innan densamma
blifvit grusad och putsad.
Enligt upplysningar, som revisorerne inhemtat, hade sedermera, i
enlighet med kontraktets bestämmelser, vägarbetet fortgått så, att vägen
kunde hösten 1898 trafikeras. Med hänsyn till ofvan angifven föreskrift
i kontraktet kunde emellertid någon afsyning af densamma icke ifrågakomma
förr än efter källossningen våren 1899.
För att bereda tillfälle till vägens trafikerande, hvilket under hösten
1898 hade fortgått, men derefter af entreprenören förbjudits, hade vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i januari 1899 med honom träffat det aftal,
att han mot särskild ersättning af 1,000 kronor skulle dels omedelbart
upplåta vägen för allmän trafik, dels ansvara för samt bekosta den
derigenom föranledda ökningen i underhållet af vägen intill dess vägarbetet
afsynats och godkänts.
Den utgift utöfver entreprenadsumman, som statsverket sålunda fått
för berörda väg vidkännas, hade synts revisorerne icke stå i öfverensstämmelse
med den, såsom ofvan nämndt blifvit, år 1894 af Riksdagen
uttalade mening, enligt hvilken statsverkets utgifter för vägen bort begränsas
till sjelfva anläggningskostnaden.
Uti häröfver den 15 januari 1901 afgifvet utlåtande har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att den anmärkning, som Riksdagens
revisorer sålunda framstält, syntes grunda sig på den uppfattningen,
att den kostnad, som varit förenad med vägens öppnande för allmän
trafik före arbetets godkännande, vore att hänföra, icke till vägens anläggningskostnad,
utan till dess underhåll, i anledning hvaraf styrelsen
ville erinra, att, utom det att allt arbete, som före en vägs fullbordan
nedlades på dess vägbanas bringande i fullt trafikabelt skick, enligt
sakens egen natur måste anses tillhöra dess anläggning, och att egentligt
underhåll af väg först kunde räknas från dess godkännande såsom
40 Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
laggill måste alla nyanlagda vägar, der grus utgjorde hårdgöringsärnne,
för att omedelbart efter fullbordandet blifva farbara för tung
trafik, då mark vore bar, under byggnadstiden upplåtas för dylik trafik
eller hårdgöras med vägvält för att vinna fasthet genom det påförda
grusets nedpressande i vägbanan.
Enklast och billigast skedde denna vägbanans hårdgöring genom
den förstnämnda åtgärden af vägens frafikering under byggnadstiden i
förening med samtidig skötsel af vägbanan, fyllning, planering af gropar
och spår samt inblandning i fyllningen af lämplig grusmängd och
småsten.
Kontraktets stadgande, att arbetet med väganläggningen skulle så
bedrifvas, att vägen skulle kunna på hela dess längd befaras inom utgången
af år 1898, hade emellertid ej utgjort någon förpligtelse för
entreprenören att före dess fullbordan upplåta vägen för allmän trafik,
utan hade endast afsett att tillförbinda honom att så bedrifva arhetet,
att vägen skulle vara på det sätt bruten och försedd med alla broar
och trummor, att den i händelse af behof skulle kunna tagas i
bruk för sitt ändamål inom utgången af nämnda år. Vid kontraktets
uppgörande hade antagits, att sådan trafik dock skulle komma att redan
från berörda tidpunkt ega rum, men då entreprenören i följd af de
stegrade arbetsprisen funnit sig tvingad att, till undvikande af ökade
förluster, söka bespara kostnaden för vägens trafikering under byggnadstiden
och för detta ändamål lyckans utverka länsstyrelsens vitesförbud
för dylik trafik, hade det ansetts länrpligast att genom uppgörelse
med entreprenören om det planeringsarbete, som föranleddes
af den för vägens hårdgöring och {ärbarhet nödiga trafikeringen under
arbetstiden, försäkra sig mot risken att nödgas mottaga och till de
underhållsskyldige öfverlemna ett vägarbete, om hvars giltiga beskaffenhet
kunde uppstå olika meningar.
Den anmärkta åtgärden hade sålunda vidtagits uteslutande i syfte
att redan från vägens fullbordan erhålla en så fast vägbana som möjligt,
och då detta måste anses tillhöra sjelfva vägbyggnadsarbetet och
statsverkets utgifter för anläggningen ändock begränsats i det närmaste
till beräknade kostnaden, trots de under tiden stegrade arbets- och
materialpriserna, hemstälde styrelsen, att anmärkningen icke måtte till
någon åtgärd föranleda.
Med förmälan, att entreprenören enligt ofvan åberopade entreprenadkontrakt
egt att för ifrågavarande arbetes utförande i ett för allt uppbära
247,000 kronor, har utskottet, under uttalande jbJl den mening, att
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
41
det af revisorerne anmärkta öfverskridandet af entreprenadsumman bort
kunna undvikas och måste tillskrifvas någon oklarhet i berörda kontrakt,
velat förhållandet för Riksdagen
anmäla.
Alnarps landtbruksinstitut.
§ 8.
(Rev. ber. pag. 215; uti. pag. 707—708.)
Revisorerne hafva i sammanhang med granskningen af landtbruksinstitutens
räkenskaper uttalat önskvärdheten deraf, att den sedan flera
år tillbaka vederbörande myndigheters behandling underkastade frågan
om nytt reglemente för Alnarps landtbruksinstitut och egendom samt
dessas ordnande efter samma grunder som de för Ultuna landtbruksinstitut
och egendom gällande snart måtte få sin lösning.
Beträffande revisorernes förevarande uttalande har landtbruksstyrelsen
i ett den 5 januari 1901 till Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande meddelat,
att sedan Kongl. Maj:t genom bref den 21 juli 1898, enär de
för Alnarps landtbruksinstitut gällande stadgar af den 25 februari 1859
med afseende å derefter inträdda förändrade förhållanden syntes i flera
afseenden erfordra omarbetning, anbefalt styrelsen för bemälda institut
att till Kongl. Maj: t inkomma med förslag till nya stadgar för institutet,
samt nämnda styrelse med skrifvelse den 17 augusti 1897 öfverlemnat
ett af styrelsen uppgjordt dylikt förslag,
så ock efter det landtbruksstyrelsen, till följd af remiss, den 11
november 1898 häröfver till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande och i sammanhang
dermed yttrat sig öfver ett af styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut
den 22 september 1887 afgifvet, till chefen för civildepartementet
insändt förslag till omorganisation af institutet, öfver hvilket
äldre förslag Kongl. Maj:t genom remiss den 29 augusti 1890 anbefalt
landtbruksstj^relsen att afgifva utlåtande,
samt ej mindre styrelsen för Alnaps landtbruksinstitut inkommit
med yttrande af den 27 december 1898 i anledning af hvad i ärendet
förekommit, sedan samma styrelse den 17 augusti 1897 afgifvit förslag
till stadgar för institutet, än äfven öfverintendentsembetet den 9 maj
1899 yttrat sig i ämnet,
Bill. till Rik sd. Blot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft.
Angående
nytt reglemente
för
Alnarps
landtbruksinstitut.
6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Angående
kostnaderna
för förvaltningen
af
beväringsmanskapets
aflöningsmedel.
hade Kongl. Maj:t genom remiss den 8 maj 1900 anbefalt landtbruksstyrelsen
att afgifva förnyadt utlåtande i detta ärende i hela
dess vidd.
Till följd häraf hade landtbruksstyrelsen låtit verkställa ny utredning
i ärendet, hvarför emellertid erfordrats uppgörandet af åtskilliga
nya ritningar till byggnader för institutets och egendomens behof med
åtföljande kostnadsförslag. Då likväl dessa ritningar och förslag icke
alla ännu till styrelsen inkommit, hade styrelsen sett sig ur stånd att
hittills afgifva det infordrade, förnyade utlåtandet, men hade styrelsen
anledning att antaga, att de återstående ritningarna och förslagen skulle
inom den närmaste framtiden till styrelsen inkomma, så att styrelsen
skulle blifva i tillfälle att inom kort tid samma utlåtande till Kongl.
Maj:t afgifva.
Hvad sålunda i detta ärende förekommit har utskottet velat för
Riksdagen
omförmäla.
Postsparbanken.
I 9-
(Rev. ber. kap. 304—306; uti. pag. 732—739.)
På sätt i revisionsberättelsen meddelas, skola enligt § 7 af kongl.
kungörelsen den 9 juni 1893, angående utbetalning af den beväringsmän
för tjenstgöring under de årliga vapenöfningarne tillkommande
dagaflöning m. in., de kostnader, som för postsparbanken uppkomma
genom mottagande och förvaltning af beväringsmans till insättning i
sparbank afsedda dagaflöningsmedel, till den del dessa kostnader icke
betäckas af den å medlen uppkommande räntevinsten, bestridas från anslaget
till beväringsmanskapets vapenöfningar. Jemlikt denna föreskrift
hade under revisionsåret på grund af kongl. bref den 21 april 1899
af anslaget »De värnpligtiges vapenöfningar» till postsparbanken utbetalts
ett belopp af 3,055 kronor 80 öre, utgörande godtgörelse till
postsparbanken för förvaltningen under år 1898 af beväringsmanskapets
dagaflöningsmedel. Totalkostnaden för denna förvaltning under
nämnda år hade nemligen uppgått till 6,374 kronor 69 öre och postsparbankens
räntevinst å de insatta dagaflöningsmedlen till 3,318 kro
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
48
nor 89 öre. Skilnaden emellan dessa båda belopp utgjorde nyssnämnda
summa 3,055 kronor 80 öre. Uti förvaltningskostnaderna inginge dels
ersättning till den å postsparbanksbyrån för ändamålet särskild! anstälda
personal, dels utgifter för motböcker, blanketter och dylikt, dels ock ersättning
till postdirektören i Stockholm och posttjenstemännen vid Stockholms
postkontor för deras bestyr med förvaltningen af ifrågavarande
medel. Enligt postsparbanksstyrelsens beslut den 28 maj 1894 skulle
nemligen utfärdandet af de värnpligtiges motböcker jemte redovisningen
af derå insatta medel ega rum vid postkontoret i Stockholm. Till följd
häraf hade för år 1898 af postsparbanken utbetalts dels 666 kronor
61 öre till postdirektören i Stockholm, utgörande den honom i egenskap
af föreståndare för postanstalten i Stockholm tillkommande uppbördsprovision
af Vio procent å de insatta medlen, dels 495 kronor 56
öre till posttjenstemännen vid nämnda postkontor, utgörande den dem
efter beräkning af 2 öre för hvarje insättning tillerkända ersättning.
Efter hvad revisorerne inhemtat, hade postsparbankens kostnader
för förvaltningen under år 1899 af beväringsmanskapets dagaflöningsmedel
uppgått till 6,438 kronor 25 öre; alltså ungefär samma belopp
som för år 1898. Af anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar hade
emellertid jemlikt kongl. brefvet den 20 april 1900 för år 1899 till
postsparbanken utgått väsentligt mera än för år 1898, i det att postsparbanken
för förstnämnda år deraf utfått hela förvaltningskostnaden
utan något som helst afdrag. Att så skett, hade, enligt hvad postsparbanksstyrelsen
uti den skrifvelse till Konungen, som föranledde
Kongl. Majrts beslut i ämnet, framhållit, berott derpå, att de för beväringsmän
insatta medlen — på grund af rådande penningförhållanden
och med kännedom deraf, att, enligt hvad erfarenheten från föregående
år utvisat, medlen till största delen uttagits, så snart motböckerna
kommit vederbörande beväringsmän till hända — icke kunnat
användas till placering i obligationer eller till direkt utlåning, utan måst
insättas å girox-äkning i riksbanken, å hvilken räkning ränta numera
icke godtgjordes, och att alltså någon räntevinst å de beväringsmedel,
som under 1899 .af postsparbanken mottagits till förvaltning, under
samma år ej tillgodokommit postsparbanken.
Af förvaltningskostnaden för år 1899 hade ersättningen till postdirektören
i Stockholm utgjort 704 kronor 45 öre och den till posttjenstemännen
vid Stockholms postkontor utgående 523 kronor 20 öre.
Revisorerne hade velat å anförda förhållanden fästa Riksdagens
uppmärksamhet, då desamma synts revisorerne gifva vid handen, att
förvaltningen i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel
44
Statsutskottets Utlåtande N'':o 39.
medförde större kostnad för statsverket, än omständigheterna med nödvändighet
påkallade.
Enligt revisorernes förmenande skalle denna kostnad kunna ganska
väsentligt nedbringas derigenom, att det arbete, som förorsakades genom
insättning och förvaltning i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel,
i dess helhet utfördes å postsparbanksbyrån, hvilken ju
redan under nuvarande förhållanden hade den hufvudsakliga delen af
nämnda förvaltning sig anförtrodd. Den af postsparbanksstyrelsen
genom dess förenämnda beslut af den 28 maj 1894 åvägabragta fördelningen
af ifrågavarande arbete mellan postsparbanksbyrån och Stockholms
postkontor, kunde ej undgå att förorsaka såväl ökadt arbete
genom den skriftvexling, som deraf föranleddes, som ock omgång och
tidsutdrägt. Genom postsparbanksbyråns öfvertagande af hela bestyret
med förvaltningen af de värnpligtiges dagaflöningsmedel borde man
kunna bespara en ej oväsentlig del af den ersättning, som för närvarande
utginge för arbetet i fråga; åtminstone kunde man derigenom
helt och hållet undgå den utgift, som för närvarande i form af uppbördsprovision
å de insatta beväringsmedlen utginge till postdirektören
i Stockholm.
Med anledning af hvad revisorerne i förevarande hänseende erinrat
har styrelsen för postsparbanken i utlåtande den 21 december 1900
meddelat följande.
Sedan 1892 års urtima Riksdag, uti skrifvelse den 26 november
1892, om förbättrad härordning m. m., meddelat, att Riksdagen ansett
en förhöjning i aflöningsförmånerna för den värnpligtige till 50 öre för
öfningsdag vara lämplig, af hvilken förhöjda ersättning 3/5 skulle vid
fullgjord vapenöfning för den värnpligtiges räkning insättas i postsparbanken
å motbok, som borde till den värnpligtige öfverlemnas efter
återkomsten till hemorten, hade postsparbanksstyrelsen, uti infordradt
utlåtande öfver ett af arméförvaltningen den 17 februari 1893 afgifvet
förslag till do närmare bestämmelser, som med anledning af Riksdagens
omförmälda beslut kunde vara af nöden, under den 3 maj sistnämnda
år såsom sin åsigt uttalat, att insättning i postsparbanken af den del
af de värnpligtiges dagaflöning, som ej vore afsedd att af dem å öfningsorten
kontant uppbäras, lämpligast borde ega rum vid postanstalterna
i Stockholm genom förmedling af postsparbanksstyrelsen och under
postsparbanksbyråns omedelbara uppsigt, för hvilket ändamål det skulle
åligga vederbörande kompani- (sqvadrons-, batteri-) befälhafvare att,
omedelbart efter utgången af lista årets öfningsmöte beträffande värnpligtige
tillhörande kavalleriet qller flottan, men efter slutet af 2:dra
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
45
årets öfningsmöte i fråga om värnpligtige vid arméns öfriga vapenslag,
till postsparbanksstyrelsen insända, förutom anmälningslista i 2 exemplar,
sammanlagda beloppet af de dagaflöningsmedel, som skulle för
det kompaniet (sqvadronen, batteriet) tillhörande beväringsmanskapets
räkning i postsparbanken insättas. Ena exemplaret af hvarje lista
skulle derefter tillställas vederbörande postanstalter i Stockholm för
utfärdande af motböcker för de å listorna upptagna värnpligtige samt
för anteckning och qvitterande i motböcker af det belopp i helt krontal,
som funnes för de värnpligtige å listorna angifvet; hvaremot det andra
exemplaret af listan skulle tjena till ledning vid uppläggande å pöstsparbanksbyrån
af konti för de värnpligtige. Sedan de för beväringsmännen
utfärdade motböckerna blifvit af postanstalterna i Stockholm
till postsparbanksbyrån öfverlemnade, skulle böckerna genom postsparbanksstyrelsens
försorg ö/versändas till vederbörande kompaniområdesbefälbafvare,
för att de värnpligtige tillhandahållas.
I fråga om den ersättning, som borde tillgodokomma de tjenstemän
vid Stockholms postkontor, hvilka komme att handlägga de postsparbanksgöromål,
som föranleddes af insättning i postsparbanken af
de värnpligtiges besparade dagaflöningsmedel, hade postsparbanksstyrelsen,
uti ofvan åberopade utlåtande af den 3 maj 1893, hemstält,
att denna ersättning borde utgå i enlighet med bestämmelse i Kongl.
Maj:ts skrifvelse till postsparbanksstyrelsen den 21 september 1883,
med åtskilliga föreskrifter rörande postsparbankens förvaltning.
Uti den kungörelse i ämnet, som af Kongl. Maj:t den 9 juni 1893
utfärdats, hade, beträffande sättet för postsparbankens anlitande för
insättning af de värnpligtiges dagaflöningsmedel, meddelats föreskrifter,
som grundade sig på hvad af postsparbankstyrelsen blifvit uti ofvan
åberopade utlåtande af den 3 maj samma år hemstäldt; hvarjemte
Kong!. Maj:t, uti bref jemväl af den 9 juni 1893, anbefalt postsparbankstyrelsen
att efter utgången af år 1894 årligen till Kongl. Maj:t
inkomma med uppgift å det belopp, som från anslaget till beväringsmanskapets
vapenöfningar kunde anses böra för närmast föregående
år till postsparbanken utbetalas såsom godtgörelse för dess bestyr
med förvaltningen af beväringsmännens i nämnda sparbank insatta
medel.
Till åtlydnad deraf hade postsparbankstyrelsen, uti särskilda skrivelser
af den 18 mars 1895, den 18 mars 1896, den 23 mars 1897,
don 18 mars 1898, den 10 mars 1899 och den 28 mars 1900, dels
anmält beskaffenheten och beloppet af de kostnader, som under hvart
och ett af de närmast föregående åren genom förvaltningen af bevärings
-
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
manskapets dagaflöningsmedel uppkommit för .postsparbanken, dels ock
hemstält om godtgörelse till postsparbanken för den del af ifrågavarande
kostnader, som icke betäckts af den å medlen uppkomna räntevinst,
hvarvid styrelsen särskildt angifvit det ersättningsbelopp, som, jemlik!
gällande bestämmelse i ämnet, för hvarje år tillgodokommit såväl postdirektören
i Stockholm som ock tjenstemännen vid dervarande postkontor
för bestyret med beväringsmanskapets dagaflöningsmedel; och
hade Kongl. Maj:t, enligt särskilda bref till postsparbankstyrelsen af
den 10 maj 1895, den 24 april 1896, den 20 april 1897, den 29 april
1898, den 21 april 1899 och den 20 april 1900, med godkännande af
hvad af postsparbankstyrelsen sålunda hemstälts, anvisat nödiga medel
för ersättande af postsparbankens utgifter uti ifrågavarande hänseende.
För tillämpning af de uti Kongl. Maj ds ofvan åberopade kungörelse
af den 9 juni 1893 meddelade föreskrifter, i hvad desamma
afsåge postsparbanken, hade postsparbankstyrelsen den 28 maj 1894, i
öfverensstämmelse med hvad af styrelsen blifvit uti dess utlåtande den
3 maj 1893 föreslaget, beslutat, att utfärdandet af motböcker för. beväringsmännen
skulle ega rum vid postkontoret i Stockholm; hvarjemte
styrelsen i sammanhang dermed meddelat närmare bestämmelser rörande
fördelningen mellan postsparbanksbyrån och Stockholms postkontor af
bestyren med afseende å beväringsmanskapets dagaflöningsmedel, dervid
föreskrifvits, att — för undvikande af den omgång, tidsutdrägt, och,
under dåvarande förhållanden, jemväl ränteförlust, som skulle uppkomma,
derest de från kompanicheferna till postsparbankstyrelsen insända
medlen från styrelsen levererades till postdirektören i Stockholm
för att af denne i sammanhang med afgifvande redovisning återlevereras
till postsparbankens hufvudkassa och derefter insättas å bankräkning —
dessa medel af postsparbankstyrelsen skulle direkt insättas i riksbanken,
hvarefter de sålunda insatta beloppen skulle af postdirektören krediteras
i den räkenskap, hvari, på grund af vid postkontoret i Stockholm
utfärdade motböcker, de dagaflöningsmedel, beloppen afsåge, blefve
debiterade.
Riksdagens revisorer hade uti sin berättelse såsom sin åsigt uttalat,
att nu omförmälda arbetsfördelning mellan postsparbanksbyrån och
Stockholms postkontor vore af beskaffenhet att förorsaka såväl ökadt
arbete genom den skriftvexling, som deraf föranleddes, som ock omgång
och tidsutdrägt.
Postsparbankstyrelsen medgåfve, att, derest, såsom revisorerne ifrågastält,
hela det arbete, som förorsakades genom insättning och förvaltning
i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel, kunde öfver
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
47
tagas af postsparbanksbyrån, derigenom ock skulle undvikas den ej ringa
skriftvexling, som måste ega rum mellan postsparbanksbyrån och postdirektören
i Stockholm i och för den behöriga redovisningen af dessa
medel; men styrelsen kunde dock ej instämma i revisorernes uttalande
derom, att den nu tillämpade anordningen föranledde omgång och tidsutdrägt.
Enligt styrelsens förmenande förekomme nemligen för närvarande
ej någon omgång vid utfärdandet af motböcker för beväringsmän.
Blanketter till dessa böcker jemte vederbörliga anmälningslistor
utlemnades af postsparbanksbyrån till postanstalterna i Stockholm, dervid
af postanstalterna afgåfves qvitto öfver de mottagna blanketterna. Äfven
om utfärdandet af nu ifrågavarande böcker kunde eg a rum å postsparbanksbyrån,
vore likväl nödvändigt, att dylikt qvitto afgåfves af de
funktionärer, åt hvilka bestyret med böckernas utfärdande anförtroddes.
Detta bestyr kunde nemligen ej utföras af den vid postsparbanksbyrån
fast anstälda personal, hvars tid vore helt och hållet upptagen af öfriga
löpande göromål, som ej tålde uppskof, utan måste omförmälda bestyr
uppdragas åt för tillfället anstälda, med göromålen ovana personer. Åt
dessas arbete måste under sådana förhållanden egnas en mera genomgående
kontroll och ett noggrannare öfvervakande, än hvad nu vore af
nöden, då arbetet med utfärdandet af motböckerna handhades af personalen
vid Stockholms postkontor, hvilken naturligtvis vore fullt förtrogen
med göromål af dylik art.
Enligt hvad postsparbankstyrelsen hölle före, vore den nu rådande
fördelningen mellan postsparbanksbyrån och Stockholms postkontor af
omhandlade arbete egnad att undvika tidspillan i stället för att, såsom
revisorerne förmenat, vålla tidsutdrägt. Jemlikt § 8 i ofvan åberopade
kungörelse af den 9 juni 1898 skulle de för beväringsmännen utfärdade
motböcker vara hos vederbörande kompaniområdesbefälhafvare att tillgå,
sedan en månad förflutit efter vapenöfningsmötets slut. Då nu, hvad
åtminstone beträffade det stora flertalet beväringsmän, eller de vid indelta
arméns truppförband anstälda, de för dessa beväringsmän afsedda
dagaflöningsinedel till postsparbankstyrelsen inkomme nästan samtidigt
från hela riket, dock först en eller annan dag efter vapenöfningsmötets
slut, samt de utfärdade motböckerna borde till kompaniområdesbefälhafvarne
öfversändas åtminstone några dagar före den dag, motböckerna
skulle vara att tillgå, vore det tydligt, att arbetet måste under mellantiden
forceras i högsta grad. Under sådana förhållanden vore det fördenskull
af nöden, att för vinnande af tid vid utförandet af den del af
arbetet med förvaltningen af beväringsmännens besparade dagaflöningsmedel,
som afsåge utfärdandet af motböcker, användes eu personal
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
sådan som den vid Stockholms postkontor anstälda, hvilken hade till
daglig sysselsättning handläggning af dylika göromål, äfvensom att
detta arbetes utförande fördelades mellan de för närvarande till ett antal
af 11 uppgående olika afdelningar och filialanstalter vid Stockholms
postkontor, vid hvilka postsparbanksrörelse funnes anordnad. Huru
omfattande detta arbete i regel vore, framginge deraf, att under september
månad 1899 till postsparbankstyrelsen inlevererats i 330 särskilda
poster ett sammanlagdt belopp af 581,339 kronor 70 öre dagaflöningsmedel
för beväringsmän, för hvilka genom förmedling af Stockholms
postkontor utfärdats 21,588 motböcker. Om än det skulle lyckas
postsparbankstyrelsen att för detta arbetes utförande å postsparbanks-''
byrån anvärfva tillräckligt antal personer med den vana vid handläggning
af sådana göromål, som innehades af tjenstemän vid Stockholms
postkontor, så skulle dock hinder möta för en sådan anordning till följd
deraf, att i de lokaler, som för närvarande disponerades af postsparbanksbyrån,
ej skulle finnas utrymme för denna ökade personal. Dessa lokaler,
uti hvilka arbetet med de vanliga löpande göromålen oafbrutet påginge
från klockan 9 f. in. till klockan 9 e. in., vore nemligen för närvarande
äfven under vanliga förhållanden mindre tillfredsställande och otillräckliga;
och att för den tid, under hvilken arbetet med utfärdande af
beväringsmanskapets motböcker påginge, för detta ändamål förhyra
särskild lokal, skulle för visso ej kunna ske utan synnerliga svårigheter
och stor kostnad.
Men äfven om sådana anordningar beträffande personal och lokal
åvägabragtes, att det arbete, som förorsakades genom insättning och
förvaltning i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel,
kunde i dess helhet utföras å postsparbanksbyrån, så ansåge stju-elsen
emellertid sådant, enligt gällande författning rörande postsparbanken,
ej kunna ega rum. Mom. 2 af § 2 i kongl. förordningen af den 22
juni 1883, angående en postsparbank för riket, lydde nemligen sålunda:
»Insättning kan ega rum vid de postanstalter, postsparbankens styrelse
bestämmer, å alla de tider, då postanstalten hålles öppen för allmänheten».
Och i § 6 -af samma förordning säges: »Insättning skall, för att vara
gällande, af vederbörande tjensteman å den postanstalt, der insättningen
sker, qvittens på sätt särskildt bestämmes.» Något förklarande derom,
att insättning skulle kunna ega rum annorlunda än genom förmedling
af postanstalterna, förekomme ej i nämnda förordning; och postsparbanksbyrån,
som vore ett under postsparbankstyrelsen direkt lydande kontor,
hvarest samtliga vid postanstalterna i riket verkstälda insättningar och
uttagningar bokfördes in. m., kunde ju ej anses såsom eu postanstalt.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
49
De insättningar och uttagningar, som i postsparbankstyrelsens årligen
afgifna berättelser angående postsparbankens förvaltning påfördes postsparbankens
centralförvaltning — och hvilka under år 1899 uppgått,
insättningarna till 274 och uttagningarna till 35 — hade ej verkstälts
å postsparbanksbyrån, utan utgjordes, hvad beträffade insättningarna,
af sådana som i verkligheten försiggått vid de respektive postanstalterna,
men, af en eller annan anledning, ej blifvit i dessas redovisningar
upptagna samt, i fråga om uttagningarna, af belopp, som af motboksegares
i postsparbanken innestående medel användts för inköp, genom
postsparbanksbyråns försorg, för motboksegares räkning af obligationer,
hvilka sedermera af vederbörande postanstalt tillstälts motboksegare,
dervid genom postanstaltens försorg i motbok afforts det belopp, som
för obligationsköpet utgått.
Då sålunda insättning i postsparbanken af de värnpligtiges dagaflöningsmedel
verkstäldes genom postanstalter i Stockholm på enahanda
sätt som egde rum beträffande vanliga insättningar, med undantag deraf
att, för undvikande af omgång, de för insättning afsedda medlen direkt
inlevererades till riksbanken, så borde ock ersättningen till posttjenstemännen
för bestyret med afseende å berörda dagaflöningsmedel utgå
efter enahanda grunder, som gälde beträffande vanliga insättningar i
postsparbanken.
Jemlikt kongl. skrifvelse]! till postsparbankstyrelsen den 21 september
1883 utginge ersättning till postanstalternas tjenstemän för handläggning
af postsparbanksgöromål sålunda, att
dels ett belopp af två öre för hvarje insättning tillfälle den tjensteman,
som i motboken qvitterade det insatta beloppet.
dels för hvarje redovisningsperiod uppbördsprovision med en tiondels
procent af de sparbanksmedel, som blifvit å postanstalt insatta,
tillgodogjordes föreståndaren för den postanstalt, som till centralförvaltningen
redovisade de influtna medlen, med iakttagande dock att
sådan provision beräknades endast å hvarje fullt tiotal kronor, som i
redovisningen inginge.
Enligt hvad ofvan meddelats, utfärdades de för beväringsmännen
afsedda motböcker, innehållande deras besparade dagaflöningsmedel,
vid postanstalterna i Stockholm, uti hvilkas sparbanksjournaler de insatta
beloppen uppdebiterades med angifvande af nummer å motbok
samt motboksegares namn, hvarefter journalerna öfverlemnades till postdirektören
i Stockholm, för att efter granskning ingå och redovisas i
den hufvudräkning öfver postkontorets i Stockholm och derunder lydande
Bih. till Itiksd. Brot. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 23 Käft. 7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
poststationers sparbanksuppbörd, som af postdirektören afgåfves till
postsparbanksbyrån. Såsom af revisorernes berättelse framginge, hade
sammanlagda ersättningen till postdirektören i Stockholm och andra
tjenstemän vid Stockholms postkontor uti ifrågavarande hänseende utgjort
för år 1898 kronor 1,162:17 och för år 1899 kronor 1,227:65.
Att dessa ersättningsbelopp utgått efter andra än de författningsenliga
grunderna, hade ej af revisorerne ifrågastälts. Postsparbankstyrelsen
hyste ock den åsigt att, derest den för postsparbanken gällande författning
samt förhållanden i öfrigt ej skulle lägga hinder i vägen derför,
att hela det bestyr med afseende å insättandet och redovisandet af beväringsmännens
dagaflöningsmedel, som nu handhades af postkontoret
i Stockholm, skulle utföras å postsparbanksbyrån, kostnaderna för den
personal, som för sådant ändamål måste för tillfället särskildt anställas,
ej skulle komma att i någon nämnvärd mån understiga de postdirektören
i Stockholm och andra tjenstemän vid postkontoret derstädes i
ofvannämnda hänseende tillkommande ersättningsbelopp.
Genom hvad styrelsen för postsparbanken i förevarande ärende
anfört finner utskottet icke vara ådagalagdt, att icke någon minskning
i kostnaderna för redovisningen af beväringsmanskapets dagaflöningsmedel
skulle kunna åstadkommas; och särskildt föreställer sig utskottet,
att, på sätt revisorne framhållit, den utgift, som för närvarande i form
af uppbördsprovision å de insatta beväringsmedlen utgår till postdirektören
i Stockholm, skulle kunna undvikas. Då emellertid förslag föreligger
till genomgripande förändringar i vårt härordningsväsende,
hvilka otvifvelaktigt skulle komma att framkalla ändrade anordningar
äfven i afseende å nu ifrågavarande förhållanden, anser utskottet revisorernes
förenämnda framställning för närvarande icke lämpligen böra
föranleda någon särskild åtgärd från Riksdagens sida; hvadan utskottet
endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
51
Domän styre! sen.
§ 10.
(Rev. ber. pag. 325; uti. pag. 744—746.)
Enligt hvad revisorerne vidare meddela hade, jemlikt generalorder
af den 24 mars och den 28 april 1899, på Kongl. Maj:ts befallning en
kommendering ur ingeniörtrupperna under befäl af chefen för Svea
ingeniörbataljon blifvit beordrad att under tiden från den 24 mars till
och med den 16 maj samma år inom vissa delar af Södermanlands
och Östergötlands län biträda vid skogsrödjnings- m. fl. arbeten för
bekämpande af skadeinsekten »nunnans» härjningar. Efter hvad en
bland de vid domänstyrelsens hufvudbok för revisionsåret fogade verifikationer
befintlig räkning (band 2 fol. 770) utvisade, hade nämnda kommenderings
befälhafvare, hvars uppehåll inom arbetsområdet skulle,
efter hvad i den första generalordern angåfves, vara beroende af då
hans närvaro därstädes erfordrades, under kommenderingstiden gjort
fyra särskilda resor till Stockholm, för hvilka han uppburit rese- och
traktamentsersättning. Men då han för vistelsen i hufvudstaden, som
under dessa resor utgjort tillsammans 17 dagar utom resedagar, tillgodoräknat
sig och uppburit äfven dagtraktamente, hade revisorerne
velat förhållandet anmärka.
Med anledning af hvad revisorerne sålunda anmärkt, har domänstyrelsen
till Kongl. Maj:t öfverlemnat infordradt yttrande från lcommenderingens
dåvarande befälhafvare, uti hvilket yttrande anförts, att
anmärkningen hufvudsakligen syntes gälla, att befälhafvaren, som,
enligt ofvannämnda generalorder, egt att lemna kommenderingsorten,
då hans närvaro der ej erfordrades, företagit fyra resor till
Stockholm och uppburit dagtraktamente för den tid af tillsammans 17
dagar, som han uppehållit sig derstädes, men att då dessa resor betingats
dels af nödvändigheten att personligen rådgöra med kongl. domänstyrelsen
angående kommenderingens verksamhet dels ock för administrativa
angelägenheter rörande truppens aflöning, beklädnad och utredning
m. in. samt proviantering, hvilken för den ur Kongl. Svea
ingeniörbataljon kommenderade kontingenten måst ske från hufvudstaden,
enär hvarken tid eller omständigheter medgifvit hållande af
upphandlingsauktioner i arbetsorten, så måste ifrågavarande resor betraktas
såsom under kommenderingstiden verkstälda tjensteresor och
Angående beräkning
af
dagtraktamente
till befälhafvaren
för
en kommendering
till biträde
vid ekogsrödjningsarbeten.
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Angående
lagfart
å statsverket
tillhöriga tomterna
n:is
1—4 i qvarteret
Grönlandet
norra
i Stockholm.
deri tid, som befälhafvare!! funnit nödigt uppehålla sig i Stockholm,
stå i omedelbart sammanhang med kommenderingen.
Då nu det kongl. brefvet af den 24 mars 1899 uttryckligen
föreskrefve, att aflöningen skulle utgå för hela den tid kommenderingen
påginge och den likaledes citerade generalordern öfverlemnade åt befälhafvaren
att vidtaga de åtgärder han funne nödiga, så syntes det
honom, att ifrågavarande aflöning utgått med rätta; denna åsigt tycktes
äfven hafva delats af såväl domän styrelsens som kammarrättens revisorer,
enär någon anmärkning i detta hänseende ej kommit honom
tillhanda.
Ehuru icke direkt hörande till saken ville befälhafvaren dock till
slut meddela att, då kommenderingen icke varit försedd med någon
redogörare, han sjelf måst utföra hela redogörarearbetet, hvilket äfven
efter kommenderingens slut tagit rätt lång tid i anspråk utan att någon
ersättning för denna förlängda arbetstid kommit honom till godo.
Hvad sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra för Riksdagen -
anmäla.
Vetenskapsakademien.
§ ii.
(Rev. ber. pag. 428—430; uti. pag. 749—750.)
Sedan vetenskapsakademien i skrifvelse den 20 oktober 1847, med
anmälan, att akademien, som förut egde tomten n:o 5 i qvarteret Grönlandet
norra här i staden, för en summa af 39,383 rdr 16 sk. banko
på auktion inköpt tomterna nds 1, 2, 3 och 4 i samma qvarter, anhållit,
att sistnämnda fyra tomter måtte varda med allmänna medel inlösta,
samt Kongl. Maj:t, med föranledande häraf, hos rikets åren 1847—48
församlade ständer gjort framställning i ämnet, hade, enligt hvad i
revisionsberättelsen anföres, rikets ständer i skrifvelse den 20 oktober
1848 till svar meddelat, att rikets ständer, enär inköpet af ifrågavarande,
intill akademiens egendom gränsande tomter egt rum i ändamål dels
att erhålla ökadt utrymme för riksmusei uti akademiens lokal befintliga,
staten tillhöriga dyrbara och i senare tider betydligt ökade samlingar,
dels att trygga dessa samlingar emot eldfara från de närgränsande
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
53
träbyggnaderna, ansett lämpligast, att alla de inköpta tomterna n:is 1,
2, 3 och 4 blefve för statens räkning inlösta; men som statsverkets
dåvarande disponibla tillgångar icke medgåfve anvisandet på en gång
af ett emot den erlagda köpeskillingen svarande belopp, hade rikets
ständer funnit nämnda inlösen böra verkställas genom beviljandet af ett
till akademien utgående årligt anslag; och hade rikets ständer i öfverensstämmelse
härmed besluta, att ett årligt anslag af 2,000 rdr banko
skulle för nämnda akademi å stat anvisas under vilkor, bland andra,
att de af akademien inköpta tomterna n:is 1, 2, 3 och 4 i qvarteret
Grönlandet norra jemte derå befintliga åbyggnader till staten öfverlätes
under samma eganderätt, som genom köpet blifvit akademien tillagd.
Med anledning häraf hade Kongl. Maj:t infordrat akademiens utlåtande,
huruvida hon antoge berörda, för anslagets utgående af rikets
ständer bestämda vilkor; och sedan akademien i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 13 december 1848 tillkännagifvit, att akademien för sin del
icke funne hinder möta att på de föreslagna vilkoren antaga det beviljade
årliga anslaget af 2,000 rdr banko såsom fortfarande årlig ränta
af fem för hundra å den summa, akademien i och för de inköpta egendomarne
utbetalt, hade Kongl. Maj:t i bref den 16 januari 1849 förklarat,
att då de af rikets ständer vid anslaget fästade vilkor alltså
blifvit af akademien antagna, Kongl. Maj:t äfven för sin del bifölle,
det akademien finge mot uppfyllande af de förbindelser, hon sig sålunda
åtagit, uppbära ifrågavarande anslag å 2,000 rdr årligen för berörda
ändamål. Detta anslag hade derefter alltjemt uppförts bland ordinarie
anslagen å åttonde hufvudtiteln.
Vid granskning af akademiens räkenskaper för revisionsåret hade
revisorer^ funnit att förenämnda anslag, 3,000 kronor, i akademiens
hufvudbok bokförts såsom akademien tillkommande statsanslag, motsvarande
räntan å det af akademien erlagda köpeskillingsbelopp för
den år 1847 inköpta men sedan med året 1849 till staten afträdda
egendomen i qvarteret Grönlandet norra n:is 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 9.
Då emellertid dessa tomtnummer icke öfverensstämde med hvad som,
enligt hvad ofvan nämnts, inköpts, hade revisorerne låtit anställa efterforskningar
i ämnet och dervid funnit, att, enligt den i stadsingeniörskontoret
förvarade, år 1796 upprättade tomtbok öfver Norrmalm, qvarteret
Grönlandet norra endast innehållit åtta tomtnummer och att af
dessa numren 6 och 7 utlagts till gata och numret 8 till kyrkogård;
hvadan alltså den i akademiens hufvudbok förekommande tomtbeteckning
måste vara origtig.
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
Beträffande ifrågavarande tomter n:is 1, 2, 3 och 4, så och då,
för så vidt revisorerne kunnat inhemta, eganderätten till desamma icke
blifvit, i öfverensstämmelse med de vid statsanslagets beviljande fästade
vilkor, till staten öfverlåten, hade revisorerne velat uttala önskvärdheten
af att berörda vilkor blefve uppfylda och att förevarande angelägenhet
behörigen ordnades.
Uti sitt, med anledning af revisorernas förevarande framställning
den 9 januari 1901 afgifna utlåtande, har vetenskapsakademien jemte
åberopande af ett från akademiens kamrerare infordradt yttrande, förklarat,
att akademien icke hade något att erinra mot att lagfart söktes
för statsverkets räkning å tomterna n:is 1, 2, 3 och 4 i qvarteret
Grönlandet norra, vare sig att Kongl. Maj:t lemnade akademien uppdrag
att för statens räkning härom gå i författning, eller att statsverket
sjelft ville besörja denna angelägenhet, i hvilket senare fall
akademien förbunde sig att på anfordran tillhandahålla de för lagfarts
erhållande nödiga handlingar.
Kamreraren har uti sitt ofvanberörda yttrande meddelat, att akademiens
böcker utvisade, att ifrågavarande tomter upptagits under n:is
1—4 åren 1850 —1854 men sedermera under n:is 1—4, 6—9, och
gåfve anteckningar i dessa anledning antaga, att felet berott på, att de
nummer, tomterna åsatts i 1810 års nummerordning, sammanblandats
med derförut gällande.
Af kongl. akademiens inspecturse aerarii protokoll framginge, att
kongl. brefvet den 16 januari 1849 angående ifrågavarande statsanslag
föredragits hos dem den 9 mars samma år, hvarvid, bland annat,
beslutits, att tomterna n:is 2—4 skulle jemlikt föreskrift friköpas och
att fribref af den 22 juli 1850 å desamma aflemnats vid sammanträdet
den 6 september sistnämnda år.
Af kongl. akademiens protokoll framginge, att ärendet derstädes
anmälts den 14 mars 1849.
Fastebrefven å tomterna n:is 1—4 jemte fribrefvet förvarades bland
kongl. akademiens säkerhetshandlingar.
För öfrigt hade kamreraren icke kunnat finna att ärendet sedermera
varit föremål vare sig för kongl. akademiens eller inspecturse
aerarii behandling.
Då det synes med god ordning öfverensstämmande, att lagfart
meddelas å ifrågavarande, för statsverkets räkning förvärfvade tomter,
anser utskottet, att åtgärder böra vidtagas för utverkande af en sådan
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
55
lagfart, mot hvars beviljande vetenskapsakademien förklarat sig icke
hafva något att erinra. Utskottet hemställer derför,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta vidtaga de åtgärder,
som må erfordras, för att statsverket må beviljas
lagfart å detsamma tillhöriga tomterna n:is 1,
2, 3 och 4 i qvarteret Grönlandet norra här i staden.
§ 12-
(Rev. ber. pag. 430—431; uti. pag. 749—751.
Med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hade, på
sätt revisorerne erinra, 1874 års Riksdag på extra stat för år 1875 anvisat
ett anslag å 250,000 kronor till inköp för statens räkning af den
i qvarteret Grönlandet södra inom Adolf Fredriks församling här i
staden belägna festa egendom med adressnummer 92 vid Drottninggatan,
på det att erforderliga nybyggnader för det under vetenskapsakademiens
inseende stälda naturhistoriska riksmuseets behof måtte
kunna på denna tomtplats efter hand uppföras.
Då Riksdagen vid beviljande af nämnda anslag icke fästat något
vilkor med afseende å de hyror, som af omförmälda egendom komme
att inflyta, intill dess densamma blefve för riksmuseets behof fullständigt
bebyggd, hade Kongl. Maj:t genom kongl. bref den 28 augusti 1874 i
sammanhang med godkännande af köp för statens räkning af egendomen
förordnat, att i främsta rummet den på köparen fallande andelen
i omkostnaderna för sjelfva egendomsköpet äfvensom ränta på köpeskillingen
från tillträdesdagen, intill dess köpeskillingsliqviden skedde,
och vidare onera, utskylder, reparationer, renhållning och andra utgifter,
hvilka egendomens besittning årligen för framtiden komme att medföra,
skulle få af vetenskapsakademien, så länge hyresmedel inflöte, af dessa
bestridas samt att hvad derefter af hyresmedlen återstode skulle reserveras
och år från år sammanläggas för att framdeles för det med egendomen
afsedda ändamål användas i den ordning, Kongl. Maj:t kunde
komma att föreskrifva.
Sedermera hade genom kongl. bref den 4 juni 1886 medgifvits,
att af ifrågavarande hyresmedel ett belopp af tillsammans 3,480 kronor
Angående
dispositionen
af
rånte- och
hyresmedel
från kronans
egendom i
qvarteret
Grönlandet
södra i Stockholm.
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
för år finge användas för förvarande af den till naturhistoriska riksmuseum
öfverlemnade, under Vanadisexpeditionen hopbragta, etnografiska
samlingen.
Ofvan angifna, till Kongl. Maj:ts framtida disposition reserverade
hyresmedel hade jemte upplupna räntor vid revisionsårets början utgjort
216,900 kronor. Till dessa medel syntes enligt först åberopade
kongl. bref otvifvelaktigt böra läggas allt hvad som af hyres- och räntemedel
återstode, sedan ofvan omförmälda och i öfrigt medgifna utgifter
derifrån utgått. Men då så icke egt rum, utan af öfverskjutande inkomster
under år 1899, liksom under föregående år, endast en rund
summa af 10,000 kronor öfverförts till de reserverade medlen, och återstoden,
för revisionsåret utgörande 2,450 kronor 19 öre, öfverförts till
akademiens disposition, hade revisorerne velat förhållandet anmärka.
Beträffande revisorernes förevarande anmärkning har vetenskapsakademien
i sitt förberörda utlåtande den 9 januari 1901 åberopat ett
af akademiens kamrerare afgifvet yttrande, deri anföres, att af räkenskaperna
för qvarteret Grönlandet södra framgiuge, att under de första
åren, akademien hade egendomen under sin förvaltning, hela behållningen
vid föregående års slut i början af påföljande år öfverförts till kongl.
akademien för att göras räntebärande, men att sedermera större eller
mindre behållningar reserverats till ett kommande års utgifter.
Anledningen dertill hade varit, att utgifter för egendomen förestått,
innan första qvartalets hyresmedel influtit, samt att svårighet förefunnits
att fast placera mindre kapital. (Hyresgästen vore enligt kontraktet
ej skyldig att erlägga hyran förr än i slutet af första månaden i hvarje
qvartal.)
Beträffande egendomens förvaltning under år 1900, hade akademien
den 6 juni samma år besluta, att egendomen skulle hafva särskild räkenskap
och till följd deraf egna säkerhet.shandlingar, hvarför akademiens
förvaltningsutskott den 9 november 1900 förordnat, att vid årsskiftet
egendomens kapitaltillgångar skulle utbrytas från kongl. akademiens
och förvaras skilda från dess öfriga säkerhetshandlingar. Detta beslut
hade under den 29 sistlidne december utförts.
Då, enligt hvad af vetenskapsakademiens kamrerares ofvannämnda
yttrande framgår, ifrågavarande fastighets kapitaltillgångar vid senaste
årsskiftet blifvit utbrutna från akademiens och särskild räkenskap för
densamma blifvit upplagd samt vid detta förhållande måste antagas,
att någon sådan omföring från fastighetens hyres- och räntemedel till
Statsutskottets Utlåtande N;o 39.
57
akademiens disposition som den af revisorerne anmärkta icke bör för
framtiden ifrågakomma, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
Domkyrkorna.
§ 13.
(Rev. ber. pag. 466—468; uti. pag. 753.)
tO .1 fl « * *.» > V
I förevarande revisionsberättelse oniförmäles, att, enligt revisorerne Angående
meddelade uppgifter, Vesterås domkyrka egde — förutom gårdarne n:is ”rörande8
18 och 26 i norra qvarteret inom Vesterås stad och tomterna n:is 23, vester^ dom31,
32 och 118 i samma qvarter, hviska fastigheter uthyrdes för en
årlig hyra af tillsammans 3,440 kronor — 33 olika tomter i Vesterås, vester,
belägna i skilda delar af staden och sedan äldre tider tillbaka af enskilda
personer innehafda och bebyggda emot erläggande af tomtören,
uppgående till 4 kronor 69 öre för år.
Öfver dessa tomter hade revisorerne tillhandahållits omstående förteckning.
I afseende å domkyrkans egendom hafva revisorerne, efter inhemtade
upplysningar, meddelat, att ehuruväl domkyrkan genom reduktionen
förlorade sina talrika landtgårdar och äfven gårdar och jordegor på
stadens område, hade det dock vant ganska många tomter och stadsegor,
som undgått räfsten. Domkyrkans vretar, tomter och kålgårdar
hade emellertid småningom kommit i enskildes händer, utan att någon
inkomst tillfallit henne för dessa jordegor. Under uttalande af sitt
missnöje häröfver hade konung Johan III i skrifvelse den 20 mars 1574
förklarat, att. domkyrkan skulle tillerkännas eu skälig reveny af de
henne tillhöriga stadsegor, som stadsboerne sig tillegnat. I skrifvelse
den 28 juni 1621 hade konung Gustaf II Adolf tillkännagifvit, det han
förnummit, att åbyggnaden å domkyrkans tomter förfölle och att föga
hopp vore om deras bebyggande, så länge innehafvande saknade eganderätten
till dem, i anseende hvartill, och på det att staden måtte blifva
bebyggd, han samtyckte till domkyrkotomternas försäljning efter föreBih.
till Bilad. Prof. 1901. 4 Sami. I Afd. 23 lläft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 30.
Qvarter i Vesterås stad. f .. y ,; 7 |
t Tomtens nummer. |
Tomtens areal i qv. aln. |
Tomtören. |
Södra |
20 |
3,112 |
Kronor. 0,04 |
» |
26 |
1,295 |
0,20 |
» |
39 |
o 3,284 |
0,18 |
» |
41 |
? |
0,03 |
y> |
42 |
2,3381/2 |
0,03 |
■» |
44 |
1,2067* |
0,18 |
; » |
45—47 |
1,874 |
. 0,15 |
» |
49 |
2,130 |
0,10 |
» |
96 a och b |
4,306 |
0,53 |
» |
97—99 |
4,980 |
0,63 |
Vestra |
48 |
776 |
0,14 |
108 |
1,028 |
0,07 |
|
140 |
992 |
0,05 |
|
» |
141, 142 |
1,525 |
0,13 |
Norra |
21 |
2,05872 |
0,31 |
65 |
3,3487-1 |
0,33 |
|
» |
66, 67 a |
3,390 |
0,39 |
» |
67 b |
7,73172 |
0,08 |
» |
70 a och b |
1,849 |
0,10 |
75 |
1,51874 |
0,26 |
|
» |
78, 79 |
1,26974 |
0,14 |
» |
80 |
1,768 |
0,05 |
» |
81 |
1,189 |
0,10 |
» |
108—110 |
i 3,217 |
0,29 |
i'' It. » |
in |
1,568’ |
0,18 |
Summa |
57,755 |
4,69 |
gången värdering af borgmästare och -råd. Med åberopande af denna
skrifvelse hade konungen ock i sitt mandat om domkyrkans, skolans
m. m. underhåll af den 25 mars 1623 påbjudit, att tomterna skulle försäljas
eller skäliga tomtören till domkyrkan erläggas. På grund deraf
hade många tomter blifvit försålda, och för de öfriga hade bestämts
tomtöre saf gift efter beräkning af »2 Öre för hvar daler, som tomten
var skattad för».
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
59
Såsom af ofvan intagna förteckning’ framginge, vore de afgifter,
som för dessa oförsålda tomter för närvarande erlades, så ringa, att de
knappt kunde sägas utgöra någon inkomst för domkyrkan.
Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt hade revisorerne velat
uttala den mening, ätt fullständig utredning i fråga om domkyrkans
eganderätt till förenämnda tomter borde åstadkommas och derefter åtgärder
vidtagas till beredande åt domkyrkan af större inkomster från
desamma.
Kongl. Maj:t har med anledning af revisorernes ifrågavarande
framställning infordrat yttrande från domkapitlet i Vesterås, som i skrifvelse
den 14 sistlidne januari hemstält, att, då domkyrkokommissionen,
på sätt af kommissionens vid domkapitlets yttrande fogade skrifvelse
framginge, ej kunnat så snart som till den 20 nämnda månad lemna
den begärda utredningen, domkapitlet måtte få framdeles, så snart densamma
hunnit verkställas, till Kongl. Maj:t dermed inkomma.
Enligt hvad utskottet inhemtat, har den antydda utredningen ännu
icke blifvit från domkapitlet till Kongl. Maj:t ingifven och torde ej
vara att före innevarande riksmötes slut förvänta. Vid sådant förhållande
har utskottet, som förutsätter, att Riksdagens näst härefter sammanträdande
revisorer komma att egna sin uppmärksamhet åt denna
angelägenhet, endast velat hvad i ärendet förekommit för Riksdagen
anmäla.
§ 14.
( Rev. ber. pag. 526—580; uti. pag. 754—786.)
Jemte meddelande af en förteckning öfver de donationer och stiftelser,
för hvilka redogörelser intagits i de allmänna räkenskaperna eller
från hvilka i öfrigt medel tillförts allmänna ändamål, hafva revisorerne
påpekat, hurusom af förteckningen framginge, att af dessa donationer
och stiftelser kapitalbelopp icke blifvit utförda för 54 uppgifna fonder,
och med anledning deraf uttalat önskvärdheten af, att i vederbörande
räkenskaper måtte införas anteckningar äfven om dessa fonders kapitaltillgångar.
I särskilda häröfver afgifna förklaringar har uppgifvits, dels att
hinder icke skulle möta för upptagande i behörig räkning af veder
-
Angående
antecknande i
räkenskaperna
af donationers
och stiftelsers
kapitaltillgångar.
fiO
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
börande donationsfonders kapitaltillgångar, derest föreskrift derom blefve
meddelad, och dels att sådan redovisning icke kunde afgifvas af skäl,
att kapitalet af annan myndighet förvaltades eller ännu icke emottagits
eller att donationen utgjordes af frälseränta eller annan årlig
afgäld eller gåfva; varande i många fall uppgift å fondernas kapitaltillgångar
af redogörarne lemnad.
I sammanhang härmed har utskottet velat meddela, att sedan Riksdag-en,
med anledning af 1899 års statsrevisorers framställning i ämnet,
i skrifvelse den 11 maj 1900 anhållit, att Kongl. Maj:t måtte taga under
öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen skulle kunna vidtagas i syfte,
att Riksdagens revisorer och kammarrätten måtte vid granskning af
räkenskaper, i hvilka inginge redogörelser för donationer och stiftelser,
beredas tillgång till gällande föreskrifter och bestämmelser rörande
dessa donationer och stiftelser, så har Kongl. Maj:t genom kungörelse
den 25 januari 1901 förordnat, att vid afgifvande första gången derefter
af årsredogorelse för sådan donation eller Stiftelse, hvars räkenskaper
vore föremål för granskning i kammarrätten och genom Riksdagens
revisorer, vederbörande redogörare skulle till kammarrätten insända,
tillika med redogörelsen, två exemplar, tryckta eller i bestyrkta
afskrifter, af de rörande hvarje särskild donation eller stiftelse gällande
urkunder, dock att af de urkunder, af hvilka redan förut ett exemplar
blifvit till kammarrätten öfverlemnadt, allenast ett exemplar borde ytterligare
dit insändas; och skulle af de båda till kammarrätten inkomna
exemplaren af urkunderna det ena af kammarrätten öfverlemnas till
Riksdagens bibliotek.
Genom de sålunda meddelade föreskrifterna synes ett vigtigt steg
vara taget till underlättande af en effektiv granskning af redogörelserna
för ifrågavarande donationer och stiftelser. Ett sådant syfte skulle
enligt utskottets förmenande ytterligare främjas, om i vederbörande
räkenskaper alltid infördes anteckningar om dessa donationers och stiftelsers
kapitaltillgångar. Härvid förutsätter utskottet tillika, att, om
sådan uppgift icke kan lemnas, anteckning om orsaken dertill blifver
i räkenskapen intagen. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och
med anledning af revisorernes förevarande framställning, får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
hvilka åtgärder må vidtagas, på det att kapital
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 39.
61
tillgångarne för de donationer och stiftelser, angående
hvilka uppgifter meddelas i de kammarrättens och
Riksdagens revisorers granskning underkastade räkenskaperna,
må, der så ske kan, komma att i samma
räkenskaper upptagas.
§ 15.
Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt,
att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva
varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande;
hvilket utskottet skolat för Riksdagen
/
anmäla.
jaix-* v i:/ ... .> , s. ''tv
Stockholm den 15 mars 1901.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Reservationer:
vid § 7: (angående
Ruskträsk):
af herr D. Persson;
vid § 15:
af herr D. Persson.
väga nläggnin gon
mellan Glommerträsk och
Dill. till Riked. Prof. 1901. 4 Sand. 1 Afd. 23 Höft.
!)