Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
1
]M:o It a.
Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1901, kl. 2 e. m.
Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts framställningar i vissa
frågor, som beröra regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indraqninqsstaterna.
(l:a U. A.)
Pensionsstaten.
l:o) Kongl. Maj:t har i statsverkspropositionen under tionde
kufvudtiteln i punkten 4 föreslagit, att Riksdagen måtte, för beredande lärarnes vidi
af delaktighet i lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa
åt innehafvarne af 15 nya lektors- och 65 nya adjunktsbefattningar vid cwfce. 0cA
de allmänna läroverken samt 1 rektors- och 3 lektorsbefattningar vid pupillkassa.
tekniska elementarskolan i Hernösand, bevilja ett belopp af 9,965 kronor
till höjning af det såsom bidrag till pensionering af enkor och barn
efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. m. för
närvarande utgående belopp 69,851 kronor.
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 31 december
1900 har föredragande departementschefen härom yttrat följande:
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sami 1 Afd. 11 a Höft. (N:o 11 a.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
»Då jag liar för afsigt att föreslå Kongl. Maj:t att göra nådig
framställning till Riksdagen dels angående inrättande af 80 nya ämneslärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, deraf 15 lektors- och
65 adjunktsbefattningar, dels angående antagande af stat för den tekniska
elementarskolan i Hernösand, hvars upprättande beslöts af 1900
års Riksdag, i hvilken stat ingå 1 rektors- och 3 lektorsbefattningar,
så har jag anmodat direktionen för lärarnes vid elementarläroverken
enke- och pupillkassa att meddela upplysning om det belopp, hvarmed
statsbidraget till bemälda kassa borde höjas för eventuelt upptagande
till delaktighet i kassan för förenämnda lärarebefattningars innehafvare;
och har direktionen, som gifvit professor A. Lindstedt i uppdrag att
utföra för ändamålet erforderliga beräkningar, meddelat, att den årliga
ökning af statsbidraget till kassan, som erfordras för upptagande till
delaktighet deri af dessa befattningars innehafvare, utgör
för de 15 lektorsbefattningarna vid de allmänna läro
-
verken ........................................................................................ kronor 1,459
för de 65 adjunktsbefattningarna vid de allmänna läroverken
............................................................................... » 8,006
för 1 rektors- och 3 lektorsbefattningar vid den tekniska
elementarskolan i Hernösand ........................................... » 500
eller tillsammans kronor 9,965.
Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde hufvudtitelu
gjorda framställningar dels i punkten 18 om beviljande af ett
ordinarie anslag å 195,000 kronor för inrättande af 15 nya lektorsbefattningar
och 65 nya adjunktsbefattningar vid de allmänna läroverken
och dels i punkten 29 om beviljande å ordinarie stat af ett anslag å
22,600 kronor för tillämpning vid tekniska elementarskolan i Hernösand
af en stat, upptagande en föreståndare- och 3 lektorsbefattningar, hafva
af Riksdagen bifallits.
Då häraf torde följa, att delaktighet uti ifrågavarande enke- och
pupillkassa bör beredas de nya lärarebefattningarnas innehafvare, får
utskottet hemställa,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts nu
förevarande framställning, må, för beredande af delaktighet
i lärarnes vid elementarläroverken enke- och
pupillkassa åt innehafvarne af 15 nya lektors- och 65
nya adjunktsbefattningar vid de allmänna läroverken
samt 1 rektors- och 3 lektorsbefattningar vid tekniska
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
elementarskolan i Hernösand, bevilja ett belopp af
9,965 kronor till höjning af det såsom bidrag till pensionering
af onkor och barn efter lärare vid allmänna
läroverk, pedagogler, seminarier m. in. för närvarande
utgående belopp 69,851 kronor.
Vid bifall härtill kommer nämnda bidrag alt uppgå till 79,816 kronor. Angående
ui8tracHt
pensionsrätt
2:o) Uti en till Riksdagen den 1 mars detta år aflåten propo- för ha™
sition (n:o 60) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, det
barn efter afliden delegare i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa folkskoleiämåtte
blifva berättigade till åtnjutande af pension ur kassan, till dess'' pupillde
fyll 21 år, dock att pensionsrätten för dotter måtte upphöra vid in- kassa.
gående af äktenskap före nämnda ålder.
Till statsrådsprotokollet för ofvannämnda dag har statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet vid detta ärendes föredragning
yttrat följande:
I afgifven berättelse öfver verkstäld granskning af folkskolelärarnes
enke- och pupillkassas förvaltning och räkenskaper för åren 1894,
1895 och 1896 hade de af Kongl. Maj:t för nämnda granskning förordnade
revisorerna hemstält, bland annat, att Kongl. Maj:t täcktes uppdraga
åt direktionen öfver folkskolelärarnes pension sinrättning — såsom
direktion jemväl öfver nämnda kassa — att till påföljande revision år
1900 låta verkställa ny utredning af kassans ställning, särskildt med
afseende på ifrågasatt förhöjning af de dåvarande pensionsbeloppen.
Denna hemställan hade af Kongl. Maj:t. den 17 februari 1899 blifvit
bifallen, och till följd deraf hade direktionen anmodat professorn i matematik
och teoretisk mekanik vid tekniska högskolan A. Lindstedt att
verkställa den af revisorerna ifrågasatta utredningen.
Professor Lindstedt hade den 6 augusti 1900 afgifvit den äskade
utredningen, hvilken förelagts de under år 1900 församlade revisorerna
af omförmälda kassa. I den berättelse, desse den 25 augusti 1900 till
Kongl. Maj:t afgifvit, hade de ur Lindstedts utredning — hvilken utredning
sedermera i afskrift af direktionen till Kongl. Maj:t öfverlemuats
och till hvilken departementschefen i öfrigt hänvisade — anfört följande
resultat: att kassans ställning vid 1900 års början utvisat ett öfverskott,
motsvarande en årsränta af 86,300 kronor, eller, efter en räntefot af
3 1/s °/o, ett kapital af 2,466,000 kronor; att det förhållandet, att lärare
i vissa fall aflinge af annan anledning än genom dödsfall eller pensio
-
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
nering, kunde anses orsaka en minskning af öfverskottets beräknade
värde med omkring 150,000 kronor, hvarför således kapitalöfverskottets
värde härigenom skulle minskas till 2,316,000 kronor; att, om alla delaktighetsbelopp
den 1 januari 1900 blifvit höjda till det högsta förekommande
delaktighetsbeloppet af 1,000 kronor, kassans ställning derigenom
skulle försämrats med endast 433,000 kronor och öfverskottet
således derefter ändock uppgått till så stort belopp som 1,883,000 kronor;
samt att det skulle erfordras inrättandet af icke mindre än 257 nya
tjenster årligen med delaktighetsbelopp af 1,000 kronor, för att kassan
icke längre skulle hafva något öfverskott, utan endast jemnt motsvara
sina förbindelser.
Efter omförmälan häraf hade revisorerna vidare anfört: Då dessa
beräkningar utförts under antagande af en så låg räntefot som 3 x/2 %,
syntes förenämnda resultat otvetydigt gifva vid handen, att en höjning
af pensionsbeloppen utan höjning af statsbidraget vore möjlig. Men då
en sådan höjning ändock komme en del af kassans delegare till godo,
derigenom att minimidelaktighetsbeloppet redan från och med 1899 års
början höjts till 800 kronor och ytterligare komme att från och med
1901 års början höjas på det sätt, Lindstedt i sin utredning förutsatt,
eller till 1,000 kronor, hade icke vid 1900 års revision någon allmän
förhöjning af pensionsbeloppen synts kunna ifrågasättas.
Deremot hade revisorerna fäst sin uppmärksamhet vid ett annat
förhållande, som vore i hög grad behjertansvärdt. Jemlikt § 13 i
reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den 15 oktober
1875 vore barn efter delegare berättigade till pension intill 16 års ålder.
Efter denna ålder kunde son eller ogift dotter endast under synnerligen
ömmande omständigheter efter direktionens bepröfvande tilldelas understöd.
I de sällsynta fall, då understöd af sistberörda slag utdelades,
vore detta understöd endast ämnadt att nödtorftigt uppehålla lifvet för
en varelse, som genom kroppslig eller andlig sjukdom förlorat möjligheten
att vara samhället till nytta. Den pension deremot, hvartill barn
efter delegare vore berättigade, hade till uppgift att möjliggöra deras
uppfostran till nyttiga medlemmar af samhället. Denna barnpensionernas
vigtigaste uppgift syntes emellertid i hög grad motverkas derigenom,
att peusionsrätten upphörde vid en så tidig ålder som 16 år. Det funnes
väl i våra dagar knappast någon lefnadsbana utom möjligen tjenarens,
för hvilken barnet redan vid 16 års ålder vore så utbildadt, att
det kunde försörja sig sjelft. Det funnes icke heller, revisorerna veterligt,
någon annan enke- och pupillkassa, i hvilken barnens pensionsrätt
upphörde vid så tidig ålder som i folkskolelärarnes. Revisorerna hade
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a. 5
i detta hänseende inhemtat, att i civilstatens och tullstatens enke- och
pupillkassor pensionsrätten upphörde för son vid fylda 21 år och för
dotter vid fylda 25 år, att i elementarlärarnes enke- och pupillkassa
pensionsrätten upphörde för barn af båda könen vid fylda 21 år och
att hos föreningen till understöd för enkor och oförsörjda barn efter
häradshöfdingar, landssekreterare och landskamrerare pensionsrätt tillkomme
dotter, till dess hon trädde i gifte, och son till fylda 21 år.
Det kunde väl, hade revisorerna vidare yttrat, icke förnekas, att
nu omförmälda missförhållanden i viss mån innebure något i socialt
hänseende nedsättande för folkskolelärarekåreu, som dock utgjorde eu
så samhällsvigtig klass af medborgare. Att missförhållandet lätt och
utan nämnvärd kostnad kunde ändras, framginge af Lindstedts förenämnda
utredning. Vid sina undersökningar hade han nemligen användt
tal, hvilka beräknats under antagande, att barnens pensionsrätt fortginge
till fylda 21 år, och derefter vidtagit en korrigering med hänsyn till
de i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa rådande förhållanden. Denna
korrigering uppginge till omkring 280,000 kronor, och om den fråndroges
öfverskottet, hvilket, såsom nämnts, blifvit beräknadt till 1,883,000
kronor, komme detta ändock att utgöra 1,603,000 kronor.
På grund af hvad revisorerna sålunda anfört, hade de hemstält
om sådan ändring i reglementet för enke- och pupillkassan, att barn
efter delegare skulle vara berättigade till pension intill 21 års ålder.
Öfver denna revisorernas framställning hade direktionen öfver
folkskolelärarnes pensionsinrättning den 16 februari 1901 afgifvit infordradt
utlåtande. Lika med revisorerna hade direktionen dervid erinrat
till eu början, att det af Lindstedt eventuel uppstälda antagandet
om höjning af delaktighetsbeloppet till 1,000 kronor för samtliga enkeoch
pupillkassan tillhörande läraretjenster numera — jemlikt kongl.
kungörelsen den 1 juni 1900 — blifvit en verklighet. Att denna ändring
inträdt ett år senare, än Lindstedt vid sin beräkning förutsatt, utöfvade
ej någon anmärkningsvärd korrigering af det resultat, som denna åtgärd
beräknats medföra. Någon sannolikhet syntes deremot icke förefinnas
för att tillväxten af nyinrättade tjenster under de kommande åren skulle
hinna upp till den siffra, som, efter hvad nyss anförts, skulle förändra
kassans läge från öfverskott till allenast ett jemnt motsvarande af kassans
förbindelser. 1 den delen borde bemärkas, att under den sista tioårsperioden,
hvarom uppgifter kunde lemnas, d. v. s. för åren 1890-—1899,
medeltalet årligen tillkomna tjenster stannat vid 114, en siffra icke ens
uppgående till hälften af den utaf Lindstedt angifna. Då härtill komme,
att till grund för den utförda undersökningen med lofvärd varsamhet
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
tf
lagte eu räntefot af allenast 3 V2 procent, syntes man i betraktande
jemväl af den stegring i räntan, som på senaste åren inträdt och ännu
bortföre, ega god anledning att antaga, att, om kassans förpligtelse!'' icke
ökades på ett mera ingripande sätt utöfver livad som nu gälde, dess
ekonomiska läge skulle blifva fullt tryggadt.
Direktionen hade vidare anfört, bland annat:
Revisorerna hade nu velat, att de goda tillgångar, hvilkas befintlighet
konstaterats, på ett berättigadt sätt skulle tillgodogöras genom
höjande af barnpensionens åldersgräns från 16 till 21 år. Den minskning
i det befintliga öfverskottet,, som häraf skulle vållas, hade efter
Lindstedts uträkning antagits uppgå till 280,000 kronor, och ändock
skulle sedermera ett kapitalöfverskott af 1,603,000 kronor finnas i behåll.
Till stöd för sin framställning i nyssberörda afseende hade revisorerna
åberopat de föreskrifter angående ålder för upphörande af barns pensionsrätt,
som gälde i vissa andra pensionsanstalter. Till hvad härom anförts
kunde erinras, att jemväl i presterskapets enke- och pupillkassa,
i arméns nya enke- och pupillkassa samt i enke- och pupillkassan vid
Stockholms stads embetsverk pensionsåldern för söner och ogifta döttrar
vore bestämd till 21 år och att denna ålder vore i telegrafverkets enkeocli
pupillkassa äfvensom i statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa
satt till 18 år samt i lotsverkets enskilda peusionsinrättning bestämd
för söner till 17 år och för ogifta döttrar till 21 år.
Särskild betydelse borde vidare tilläggas hvad i detta afseende
innehölles i det förslag, hvilket den 28 maj 1894 afgifvit.s af cleu komité,
som af Kongl. Maj:t förordnats att afgifva betänkande angående ordnandet
i dess helhet af pensionsväsendet för statens civile tjenstinnehafvare,
och hvilket förslag afsett pensionerings ordnande i större omfattning,
än som genom någon nu verkande pensionsanstalt egde rum.
Enligt § 9 i denna komités förslag till reglemente för, såsom benämningen
lydde, civilstatens pensionskassa för enkor och barn vore hithörande
bestämmelser så formulerade, att barn åtnjöte dem tillagd pension, intill
dess de uppnått 21 års ålder eller dessförinnan trädde i äktenskap. I
motiveringen härför hade yttrats, att komitén, som funnit den i ett par
för civilstatens grupper nu befintliga pensionsanstalter antagna åldern
af 25 år, intill hvilken dotter finge åtnjuta pension, kunna utan vidare
betänklighet nedsättas, beträflande frågan, huruvida barn borde blifva i
åtnjutande af pension antingen till 18 eller till 21 års ålder, ansett sig
icke böra lemna det förhållandet obeaktadt, att barn till en tjenstinnehafvare
ännu icke vid 18 års ålder i allmänhet enligt komiténs åsigt
hunnit förvärfva sig den utbildning, som med de i senare tider allt mera
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
7
stegrade anspråk fordrades för att kunna erhålla anställning eller egna
sig åt yrke, hvarigenom de sjelfva kunde bereda sig utkomst. Med anmärkning,
att stegringen i kostnaderna genom åldersgränsens bestämmande
till 21 i stället för 18 år vore så föga känbar, att den kunde
anses sakna piaktisk betydelse, samt att i allt fall delegarne sjelfva
bär skulle bestrida kostnaderna, hade komifén stannat vid att föreslå
åldersgränsen till 21 år, hvilken, såsom komitén yttrat, »hittills den vanligaste,
jemväl af delegarne sjelfva torde anses vara den för deras förhållanden
lämpligaste».
Så vidt direktionen kunnat finna, hade icke vare sig statskontoret
eller någon annan af de myndigheter, som yttrat sig öfver detta förslag,
haft något att erinra mot hvad om barns pensionsålder deri innehölles.
Denna omständighet borde tillmätas desto större betydelse i afseende
å det förslag, hvilket revisorerna framstäf, som en förändring af den nu
bestämda åldersgränsen för folkskolelärares barns pensionsrätt, derest
en sådan åvägabragtes, lämpligen borde öfverensstämma med hvad som
för andra större grupper af pensionsberättigade barn kunde förutses
blifva mera allmänt gällande.
I afseende a kostnaderna för uppfostran och möjligheten att inom
viss ålder vinna nödig utbildning i de yrken, hvartill''anlag och andra
omständigheter kunde hänvisa, syntes någon skiljaktighet icke förefinnas
mellan folkskolelärares barn och andras, för hvilka genom statens försorg
pensionsanstalter anordnades. Det läge derför något berättigadt i
revisorernas uttalande, att den för folkskolelärares barn så lågt som till
16 år sätta åldersgränsen för pensions åtnjutande vore ett missförhållande,
som innebure något i socialt hänseende för folkskolelärarekåren nedsättande.
Vid frågans bedömande borde icke förbises, att, ehuru folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa allt ifrån dess grundande åtnjutit anslag
af staten, beloppet deraf dock städse understigit de bidrag till kassai i,
som delegarne i . årsafgifter betalat, och att differensen dessa insatser
emellan, som tidigare icke varit så betydande, dock under kassans utveckling
alltjemt ökats och nu hunnit derhän, att, såsom af den afgifna
revisionsberättelsen kunde ses, för det sist afslutade räkenskapsåret statens
bidrag icke motsvarade hälften af delegarnes pensionsafgifter. Det
välstånd, hvartill kassan kommit, och det öfverskott i tillgångar, som
förefunnes, finge derför i främsta rummet anses åvägabragt genom delegarnes
insatser. Häri läge onekligen ett skäl, hvarför afseende borde
fästas vid sådana genom revisorerna framstälda förslag, som utan svåpåkänning
för kassan kunde genomföras och som för öfrigt kunde
rare
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
anses billiga, desto hellre som revisorerna, livilka väl fing’e anses föi
trogna med de önskningar, som inom folkskolelärarekåren mera allmänt
hystes, vore de enda organ, genom hvilka delegarne representerades
och enligt reglementets bestämmelser kunde direkt bevaka sina intressen
Med
stöd af hvad sålunda anförts och under förutsättning, att eu
mera allmän pensionslagstiftning, om den genomfördes, icke kunde antagas
komma till det resultat, att en lägre åldersgräns för barnpensio
neringen borde sättas än till 21 år, hade direktionen i sitt utlåtande
tillstyrkt bifall till revisorernas berörda hemställan.
År 1875 hade Riksdagen, enligt hvad departementschefen vidare
erinrat, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition beviljat ett ordinaiie
anslag å 54,000 kronor för inrättande af en pensionsanstalt för folkskolelärares
enkor och barn, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med vissa
af komiterade uppgjorda grunder, hvilka funnes återgifna i det piotokoll
öfver ecklesiastikärenden den 9 januari 1875, som legat till grund
för propositionen i ämnet. Bland dessa grunder för den tillämnade
pensionsanstalten hade den bestämmelsen ingått, att delegares barn
skulle vara pensionsberättigade, till dess de uppnått 16 års ålder, till
stöd hvarför anförts, att vid nyssnämnda ålder »de liksom allmogens
barn antagas kunna försörja sig sjelfva». .
Att denna bestämmelse, som vid upprättandet åt lolkskolelararnes
enke- och pupillkassa intagits i § 13 af det för kassan den 15 oktober
1875 utfärdade reglementet, underginge ändring i syfte, som åt
kassans revisorer nu ifrågasatts, eller sålunda, att åldersgränsen lörhöj
des till 21 år, syntes departementschefen väl befogadt. De förändrade
tidsförhållandena talade ur flere synpunkter härför, och det syntes departementschefen
till fyllest att hänvisa till hvad revisorerna och direktionen
anfört i fråga om önskvärdheten af denna förhöjning, fordringarna
härpå vunne ökad kraft genom de anförda exemplen från åtskilliga
andra pensionsinrättningar, och den verkstälda utredningen ådagalade,
att folkskolelärarnes enke- och pupillkassas ekonomiska ställning utan
svårighet medgåfve vidtagandet af den begärda ändringen. Härvid
borde likväl enligt departementschefens mening iakttagas, att, i likhet
med hvad som i åtskilliga andra reglementen för pensionsinrättningar
vore stadgadt, dotters rätt till pension skulle upphöra redan före den
eljest bestämda åldern, derest hon inginge äktenskap.
På grund häraf och då, med hänsyn till Riksdagens nyss anmarkta
beslut i fråga om beviljande af statsanslag till kassan, den ifrågasatta
förhöjningen af åldersgränsen icke syntes kunna stadgas utan Riksdagens
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
9
bifall, hemstälde departementschefen om aflåtande till Riksdagen af
proposition i ämnet.
Utskottet finner väl, att den åldersgräns, intill hvilken barn efter
afliden delegare i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa för närvarande
äro berättigade att åtnjuta pension ur kassan, eller 16 år, torde vara väl
låg. A andra sidan anser emellertid utskottet, att en viss försigtighet
bör iakttagas vid afgörande af en fråga, som. innebär rubbning af
kassans ekonomiska ställning, hvilken, ehuru den för närvarande synes
vara god, likväl är underkastad möjligheten af försämring. Med anledning
häraf synes ifrågavarande åldersgräns icke lämpligen böra sättas
högre än till 18 år. En sådan åldersgräns är nu stadgad för åtnjutande
af motsvarande pensioner från telegrafverkets enke- och pupillkassa
samt från statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa och har jemväl
plägat bestämmas för åtnjutande af pension, som i särskilda fall af
Riksdagen beviljats åt löntagares efterlefvande barn. Utskottet får derför
hemställa,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
barn efter afliden delegare i folkskolelärarnes enkeoch
pupillkassa må blifva berättigade till åtnjutande
af pension ur kassan, till dess de fy It 18 år, dock att
pensionsrätten för dotter må upphöra vid ingående af
äktenskap före nämnda ålder.
Indragningsstaten.
3:o) Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver utrikesdepartementsärenden den 8 nästlidne mars har Kongl. Maj:t
i en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 62) af samma dag föreslagit .
Riksdagen alt medgifva, att vaktmästaren i utrikesdepartementet Johan"
Edvard Ohlson måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken
afsked blefve honom beviljadt, för sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en hans lön jemte ålderstillägg motsvarande
årlig pension af sexhundra kronor.
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 4 Sand. 1 Afd. 11 a Höft. 2
Angående
pension
åt vaktmästaren
''. E. Ohlson.
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
Enligt af livad ofvan omförmälda statsrådsprotokoll inhemtas, liar
herr ministern för utrikes ärendena nämnda dag föredragit en af vaktmästaren
i utrikesdepartementet Johan Edvard Ohlson gjord ansökning,
deruti han, med bifogande af åldersbevis och läkarebetyg, af innehåll
att han på grund af sjukdom vore för all framtid oförmögen att sköta
sin tjenst, anhållit, att, då han af sin sjukdom nödgades begära entledigande
från sin vaktmästare!]enst, Kongl. Maj:t täcktes bevilja honom
pension å allmänna indragningsstaten till ett mot hans nuvarande lön
med ålderstillägg, 600 kronor, svarande belopp. .
Herr ministern erinrade derom, att en al Ohlson nästlidet år gjord
ansökning i samma syfte vid föredragning inför Kongl. Maj:t den
20 mars 1900 funnits icke till någon Kongl. Majits vidare åtgärd föranleda,
hufvudsakligen på den grund, att af det af Ohlson då företedda
läkarebetyget icke framgått, att han vore för all framtid oförmögen till
utöfvandet af sin tjenst.
öfver Ohlsons nu förevarande ansökning hade statskontoret atgifvit
infordradt utlåtande och deri anfört, att statskontoret vid. det förhållande,
som numera genom behörigt läkarebetyg styrkt blifvit, att
Ohlson vore på grund af sjukdom oförmögen för all framtid att sköta
sin tjenst, ansåge, att, derest Kongl. Maj:t skulle finna af behofvet påkalladt
att utan afbidan af Ohlsons inträde i pensionsåldern, hvilket
icke inträffade förr än 1909, befattningen blefve med annan tjenstbar
ordinarie innehafvare besatt, anledning förelage att hos Riksdagen göra
framställning om Ohlsons öfverförande å allmänna indragningsstaten
med en hans lön jemte ålderstillägg motsvarande pension af sexhundra
kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, hvari han
erhölle entledigande från befattningen såsom vaktmästare i utrikesdepartementet.
Herr ministern anförde derefter:
»Den vaktbetjening, som är för utrikesdepartementet å stat uppförd
har visat sig otillräcklig och har under årens lopp måst förstärkas
o-enom anlitande af extra biträden. Efter den senaste utvidgningen af
departementets lokal och det under senaste åren betydligt ökade arbetet
har behofvet af extra biträden helt naturligt än ytterligare ökats.
Under sådana förhållanden är det angeläget, att de ordinarie vaktmästarebefattningarne
inneliafvas af fullt tjenstbara personer, och ett
uppskof med pensioneringen af vaktmästaren Ohlson, som sedan öfver
två år icke kunnat tjenstgöra, skulle medföra stora olägenheter. Hans
tjenstgöring, så länge han egde helsa och krafter, var alltid väl vits
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
11
ordad. Det synes derför med billighet öfverstämmande att, ehuru han
ej uppnått stadgad pensionsålder, nu kunna tillförsäkra honom det skydd
för en nödstäld belägenhet, som ligger i beredandet af en årlig pension.»
På grund af det anförda hemstälde herr ministern, det Kongl.
Maj:t täcktes hos Riksdagen göra den framställning, ifrågavarande proposition
innefattade.
Af handlingarna i ärendet inhemtas, att Ohlson, som är född
den 24 augusti 1842, antogs till extra vaktmästare i utrikesdepartementet
den 1 augusti 1874 samt till ordinarie vaktmästare derstädes den
30 maj 1879 och alltså icke synes hafva under längre tid än omkring
261/2 år varit i statens tjenst anstäld. Hvarken i afseende å lefnadseller
tjenstår uppfyller alltså Ohlson de beträffande civile embets- och
tjensteman samt betjente stadgade fordringarne för erhållande af pension
å allmänna indragningsstaten. Med Ohlsons befattning är förenad lön
jemte ålderstillägg å tillhopa 600 kronor äfvensom tjenstgöringspenningar.
Enligt Kong]. Maj:ts förslag skulle förstnämnda summa utgå
såsom pension. För Ohlson sjelf torde det vara likgiltigt, under hvilken
titel beloppet utgår, och någon förbättring i hans ställning genom öfverflyttande
på indragningsstat skulle icke enligt Kongl. Maj:ts förslag
ega rum. Anledningen till en sådan åtgärd skulle då, såsom ock statsrådsprotokollet
gifver vid handen, vara utrikesdepartementets eget intresse.
Utskottet kan emellertid icke finna det ur dylik synpunkt nödigt
att nu pensionera ifrågavarande vaktmästare, hvilken endast under något
mer än två år varit till följd af sin sjukdom urståndsatt att tjenstgöra
och hvilkens befattning det icke torde blifva svårt att få upprätthållen
genom lämplig person mot åtnjutande af tjenstgöringspenniugarna och
med utsigt till befordran. Med anledning häraf och då utskottet anser,
att endast i särskilda undantagsfall, för hvilka förutsättningarna här saknas,
pension må af Riksdagen åt till följd af sjukdom otjenstbara personer
beviljas före uppnådd pensionsålder, får utskottet hemställa,
att Kong]. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
icke må af Riksdagen bifallas.
4:o) Uti en till Riksdagen den 22 nästlidne mars aflåten proposition
(n:o 74) har Kongl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för samma dag föreslagit
Riksdagen att å allmänna indragningsstaten bevilja f. d. musik
-
Angående
pension
åt musikdirektören
A. A.
Svensson.
12
Slatsutsicottets Utlåtande N:o 11 a.
anföraren vid Vermlands regemente, musikdirektören m. m. Axel Adam
Svensson en årlig pension af femhundratio kronor att utgå från och med
1901 års ingång.
Till åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen anfört
följande:
»Uti en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrifvelse har f. d. musikanföraren
vid Vermlands regemente, musikdirektören m. m. Axel Adam
Svensson, på grund af 50-årig tjenstgöring vid armén, i underdånighet
anhållit, att någon pension från statsmedlen måtte honom beredas samt
såsom ytterligare stöd härför andragit, att han under 8 år såsom hautboist
vid Göta lifgarde varit delegare i arméns pensionskassa, men
sedermera såsom musikanförare vid förstberörda regemente blifvit utestängd
från denna förmån, enär tillfälle icke honom lemnats att ingå
på stat såsom regementstrumslagare och såmedelst blifva berättigad till
pension från nämnda kassa.
Af de vid berörda ansökningar fogade handlingar inhemtas, bland
annat, att Svensson, som är född den 24 december 1837 och den 1
april 1849 antagits till hornblåsare vid Andra lifgardet, blifvit, efter
aflagd examen vid musikaliska akademien, den 16 maj 1867 anstäld
såsom musikanförare vid Vermlands regemente och den 28 april 1876
tillagd musikdirektörs namn, heder och värdighet samt den 31 december
1899 erhållit afsked från regementet; att han icke eger någon annan
inkomst än de pensioner han uppbär från hofkapellets pensionskassa
med. 1,200 kronor och från Vermlands regementes musikkårs enskilda
pensionskassa med 550 kronor; samt att han, enligt ett af medicine
doktorn A. Nyström afgifvit läkarebetyg, lider af periodisk oregelbunden
hjertverksamhet och nervositet i förening med hufvudvärk, hvaraf han
fått sin arbetskraft nedsatt.
Chefen för tredje arméfördelningen har, efter chefens för Vermlands
regemente hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i
ärendet och dervid anfört, att sökanden såsom musikdirektör tjenstgjort
vid regementet från år 1867 till utgången af år 1899 samt dervid ådagalagt
synnerligt nit, framstående duglighet och pligttrohet; att, sedan
genom reglementet .för arméns pensionskassa af den 14 december 1883
musikdirektörerne vid armén blifvit tillerkände rätt till pension ur nämnda
kassa, hvilken bestämmelse dock upphörde att vara gällande genom
nytt reglemente för arméns pensionskassa af den 15 december 1893,
föreskrifna afgifter 290 kronor 25 öre den 8 juni 1885 inlevererats till
kassan för att bereda Svensson rätt till pension från densamma, men
Statsutskottets t!(låtande N:o 11 a.
13
att direktionen, vid det förhållande att Svensson icke innehade fullmakt
å musikdirektörsbeställning, utan endast tilldelats musikdirektörs värdighet,
funnit honom icke vara berättigad att i nämnda egenskap vinna
delaktighet i kassan, till följd hvaraf de inbetalda afgifterna blifvit restituerade;
och har arméfördelningschefen tillstyrkt, att sökanden måtte
beredas en årlig pension af 600 kronor, motsvarande pension i den
klass af arméns pensionskassas reglemente 1888—1893, uti hvilken musikdirektörerne
vid armén voro som pensionsberättigade uppförde.
Efter härå erhållen nådig remiss har arméförvaltningen uti skrifvelse
den 22 nästlidne februari, med öfverlemnande af direktionens
öfver arméns pensionskassa yttrande i ärendet, i underdånighet hemstält,
att nådig proposition måtte aflåta^ till Riksdagen om tilldelande åt musikdirektören
Svensson af en årlig pension å 510 kronor eller samma
pensionsbelopp, som tillkommer de musikdirektörer vid indelta armén,
hvilka innehafva regementstrumslagarelön på stat, att från början af år
1901 utgå från extra förslagsanslaget å tionde hufvudtiteln »för upprätthållande
af arméns pensionskassas egen pensionering samt till
fyllnadspensioner» eller de andra statsmedel, som framdeles till äfventyra
kunna för samma ändamål blifva i stället för detta extra anslag anvisade.
Af direktionens för arméns pensionskassa förenämnda yttrande
inhemtas, att någon pension icke kunde Svensson beredas från de under
direktionens förvaltning stälda medel, enär pensionering derifrån i regel
endast förekomme beträffande de å oi''dinarie stat anstälde delegare i
kassan, men att — i betraktande deraf att Svensson ej mindre under
sin anställning som hautboist vid dåvarande Andra lifgardet varit delegare
i arméns pensionskassa och i sådan egenskap bidragit med faststälda
utgifter till kassan för en tid af 7 år 11 månader, än äfven
under den tid, musikdirektörer egt rätt till delaktighet uti meranämnda
kassa, sökt fullgöra hvad på honom i sådan egenskap ankommit för att
bereda sig pensionsrätt vid pensionsålderns eventuella inträdande —
direktionen ansett fullgiltig^ skäl vara för handen att hos Riksdagen
söka bereda Svensson pension af statsmedel till belopp af 510 kronor,
motsvarande hvad som i pension tillkommer de musikdirektörer vid indelta
armén, Indika innehafva regementstrumslagarelön på stat; dock
att, vid det förhållande att statens blifvande kostnad för Svenssons
pensionering faktiskt skulle komma att inträda 10 å 13 år senare, än
fallit varit, om han pensionerats såsom innehafvare af regementstrumslagarelön,
någon afkortning i detta pensionsbelopp af det skäl, att
14 Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a
Svensson
ej erlagt härför stadgade afgifter, icke enligt direktionens
åsigt borde ega rum.
Slutligen har statskontoret uti infordradt och den 9 innevarande
månad afgifvet, underdånigt utlåtande förklarat sig biträda den af arrnéförvaltningen
i ärendet gjorda framställning, dock med den ändring, att
det för musikdirektören Svensson föreslagna pensionsbeloppet borde
anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.»
Utskottet har inhemtat, att ifrågavarande musikanförare varit i
berörda egenskap anstäld vid Vermlands regemente enligt ett mellan
regementschefen och honom uppgjordt kontrakt. Någon befattning på
stat vid armén har han sedan 1867 icke innehaft. Då regementstrumslagarebeställningen
vid regementet år 1876 skulle tillsättas, fann sig
Svensson icke böra ingå på de vilkor, som uppstäldes för att han skulle
blifva utnämnd till sagda befattning och derigenom blifva pensionsberättigad,
nemligen att han skulle sköta de med samma tjenst förenade
åligganden, utan blef annan person till regementstrumslagare utnämnd.
Svensson har alltså under hela sin tjenstetid såsom musikanförare endast
åtnjutit arfvode af de till musikens underhåll anslagna medel, och någon
pensionsrätt synes icke kunna vara derigenom grundad. Utskottet kan
icke heller finna tillfyllestgörande skäl vara anförda för att Riksdagen
skulle i allt fall anse billigheten kräfva, att pension af statsmedel beredes
Svensson. Visserligen har han i mer än femtio år varit anstäld
vid armén, men befattningen såsom musikanförare, hvilken han innehaft
sedan 1867, har uppenbarligen för honom endast varit en bisyssla,
hvilken han skött under ledigheten från sin hufvudsakliga tjenst i hofkapellet.
På grund af sin anställning såsom musikanförare har han dock
från regementets musikkårs enskilda pensionskassa erhållit en pension
af 550 kronor. Då han derjemte eger uppbära en pension å 1,200 kronor
från hofkapellets pensionskassa, synas icke heller några ömmande omständigheter
föreligga. På grund af hvad sålunda anförts och då ett bifall
till Kongl. Maj:ts framställning torde kunna innebära ett prejudikat
i afseende på pensionering af dylika musikanförare, hvilka till ett icke
obetydligt antal synas vara vid armén anstälda utan att samtidigt innehafva
tjenst på stat, finner utskottet sig icke kunna biträda Kongl.
Maj:ts nu föreliggande förslag, utan hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
15
5:o) Kongl. Maj:t har i en till Riksdagen den 22 nästlidne mars aflå- Angående
ten proposition (n:o 75) föreslagit Riksdagen att å allmänna indrag-^förråda?''
ningsstaten bevilja f. d. förrådsdrängen vid arméns utredningsförråd i drängen O.
Stockholm Olaus Pettersson och bagaregesällen vid Stockholms krono- ocl bagarebageri
Johan Berndt Sydow en årlig pension under deras återstående gesällen
lifstid af trehundra kronor för den förre och femhundra kronor för den ,7'' B'' Sydowsenare,
att utgå lör Pettersson från och med innevarande års början
samt för Sjdow från och med månaden näst efter den, i hvilken han
erhölle entledigande från sin beställning vid kronobageriet.
Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 22 mars
detta år har departementschefen i fråga om denna framställning meddelat,
att sedan dels förvaltningen vid arméns intendenturförråd i Stockholm
hos arméförvaltningen å intendentsdepartementet hemstält om
beredande af något understöd åt f. d. förrådsdrängen Olaus Pettersson,
dels ock chefen för samma förråd uti eu till generalintendenten stöld
och till arméförvaltningen öfverlemnad skrifvelse gjort framställning
om utverkande af ett årligt underhåll efter afskedstagandet åt gesällen
vid härvarande kronobageri Johan Berndt Sydow, hade arméförvaltningen
uti skrifvelse den 22 sistlidne januari till Kongl. Maj:t öfverlemnat
de sålunda gjorda framställningarna jemte dithörande handlingar,
hvaraf hufvudsakligen inhemtades:
att f. d. förrådsdrängen Pettersson, hvilken vore född år 1828,
alltifrån år 1854 till år 1897 eller i mera än 43 år varit anstäld vid
Stockholms utredningsförråd och under denna långa tjenstetid alltid
förhållit sig väl, men sedan sistnämnda år varit genom sjukdom och
svaghet, förorsakade förnämligast af arbetet i de kalla förrådslokalerna,
oförmögen att sjelf förtjena sitt lifsuppehälle, hvarför ock Kongl. Maj:t
under de tre sistförflutna åren för att i någon män lindra hans nöd
tillagt honom en årlig gratifikation af 100 kronor från fjerde hufvudtitelns
anslag till extra utgifter;
samt att bagaregesällen Sydow, som vore född år 1820 och den
1 oktober 1865 antagits till gesäll vid härvarande kronobageri samt
alltså i mera än 35 år tjenstgjort derstädes, under denna tid fullgjort
sina åligganden med synnerlig pligttrohet och duglighet, hvarför han
år 1897 af Kongl. Maj: t erhållit medalj i silfver af åttonde storleken
med inskrift »för nit och redlighet i rikets tjenst», men att han, som
enligt företedt läkarebetyg lede af åldersomssvaghet och kronisk luftrörskatarr,
numera, vid uppnådda 80 lefnadsår, vore urståndsatt att vidare
sköta sin tjenst.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
Med anledning häraf och då, enligt arméförvaltningens åsigt, hvarje
arbetare, som länge och troget tjenat staten eller enskild arbetsgifvare
och som i arbetsgifvarens tjenst förbrukat helsa och arbetskraft, vore
berättigad att på sin ålderdom af arbetsgivare!! erhålla understöd för
att icke falla fattigvården till last, hade arméförvaltningen, enligt hvad
departementschefen vidare meddelat, — under erinran att 1874 års Riksdag,
på Kongl. Maj:ts framställning, beviljat hvar och en af två förrådsdrängar
vid arméns utredningsförråd i Stockholm, åt hvilka den
ene varit anstäld vid förrådet i 32 år och uppnått 58 72 lefnadsår och
den andre tjenat vid förrådet i 19 år och uppnått 60 lefnadsår, en årlig
pension af 300 kronor — hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå
nu församlade Riksdag att från och med innevarande års ingång å
allmänna indragningsstaten bevilja f. d. förrådsdrängeu Pettersson en
årlig pension af trehundra kronor och bagaregesällen Sydow, hvilken,
eldigt hvad upplyst blifvit, vid kronobageriet åtnjutit en årlig aflöning
af 1,300 kronor, hvaraf 270 kronor beräknats såsom tjenstgöringspenningar,
likaledes en årlig pension, som med hänsyn till hans höga ålder
föreslagits till femhundra kronor.
Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet infordrats, hade uti skrifvelse
den 11 sistlidne februari dels biträdt arméförvaltningens hemställan
i fråga om f. d. förrådsdrängen Pettersson samt dervid åberopat
sitt den 8 februari 1894 med anledning af då för honom ifrågasatt pension
afgifna utlåtande, deruti statskontoret, med erinran att aflöning
till förrådsdräng utginge med 2 kronor om dagen, förordat aflåtande
till Riksdagen af proposition om beviljande åt Pettersson af en årlig
pension af 300 kronor eller samma belopp, som af Riksdagen förut vid
tvenne tillfällen åren 1874 och 1883 tillagts hvar och en af fyra vid
arméns utredningsförråd tjenstgörande förrådsdrängar, dels ock med afseende
å hvad som blifvit styrkt rörande bagaregesällen Sydows sjuklighet
och oförmåga att vidare sköta sin tjenst funnit sig höra tillstyrka
bifall till hvad arméförvaltningen i afseende å honom hemstält.
Departementschefen har för egen del anfört, att visserligen 1894
års Riksdag funnit sig icke kunna bifalla eu af Kongl. Maj:t till densamma
afbiten proposition om beviljande af 300 kronors pension åt f.
d. förrådsdrängen Pettersson, men att, då förhållandena derefter förändrat
sig sålunda, att Pettersson, som nämnda år uppgifvits vara mindre
arbetsför, nödgats år 1897 taga afsked på grund af svår sjukdom,
förnämligast orsakad genom arbetet i de kalla förrådslokalerna, samt
Pettersson numera vid fylda 73 år vore enligt läkarebetyg till arbete
17
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
oförmögen, han ansåge Riksdagens ofvannämnda beslut icke utgöra
hinder för en förnyad framställning i ämnet.
Då departementschefen i öfrigt delade arméförvaltningens ofvan
uttalade åsigt, att staten lika litet som enskild arbetsgifvare borde undandraga
sig att åt sina tjenare lemna understöd på deras ålderdom,
då desse efter, långvarig och trogen tjenst icke längre förmådde sjelfva
bidraga till sitt uppehälle, ansåge han sig, med stöd af de i ärendet
förekommande, bevekande omständigheter, böra hemställa om aflåtande
af nu förevarande proposition.
Med stöd af hvad sålunda i dessa ärenden upplysts, anser utskottet
pension af statsmedel icke böra förvägras ifrågavarande till hög
ålder komme och af sjuklighet lidande personer, som under mycket
lång tid haft stadig anställning vid staten tillhöriga inrättniugar och
för sin dervid utöfvade verksamhet blifvit väl vitsordade samt synas
befinna sig i behöfvande omständigheter. Utskottet hemställer derför,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställningar
må vinna Riksdagens bifall.
6:o) Kongl. Maj:t har uti en till Riksdagen den 15 nästlidne mars gående
aflåten proposition (n:o 69), under åberopande af bilagdt utdrag af stats- tékg^fisUn
rådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden samma dag, föreslagit Riks-W,y™\v; Z
dagen att . medgifva, att telegrafisten och vaktmästaren vid statens *” 9''m''
meteorologiska centralanstalt Vilhelm Zacharias Lindgren måtte från och
med månaden näst efter den, hvari han erhölle entledigande från sin
befattning vid anstalten, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära årlig pension till belopp af 800 kronor.
Ofvan åberopade statsrådsprotokoll innehåller härom följande:
Departementschefen föredrog en till Kong], Maj:t stäld’ skrifvelse
af den 15 februari 1901, deri vetenskapsakademien, i enlighet med derom
af föreståndaren för statens under akademiens inseende stälda meteorologiska
centralanstalt, professorn R. Rubenson, gjord och af de utaf
akademien förordnade inspectores öfver anstalten, generaldirektören
A. R. Åkerman och professorn G. R. Dahlander, tillstyrkt anhållan, hos
Kong!. Maj:t hemstält om aflåtande af proposition till 1901 års Riksdag
om beviljande af en årlig pension af 800 kronor åt telegrafisten och
vaktmästaren vid anstalten Vilhelm Zacharias Lindgren på grund af hans
i anstaltens tjenst ådragna obotliga sjukdomar äfvensom hans mångåriga
Bih. till Ri/csd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 a Häjt. 3
18
Statutshottets Utlåtande N:o 11 a.
förtjenstfulla utöfvande af den mödosamma tjenst, som varit honom
anförtrodd.
Af handlingarna i ärendet inhemtades: att Lindgren, som vore född
den 1 januari 1843 och således 58 år gammal, under den tid af 22 år,
hvarunder han varit i anstaltens tjenst, med stort nit och omtanke samt
med framstående skicklighet, enligt hvad anstaltens föreståndare vitsordat,
förrättat alla till tjensten hörande sysslor, hvartill räknades, utom
alla vanliga vaktmästaregöromål, jemväl telegrafering med in- och utlandet
rörande dagens väderlek, kopiering af anstaltens dagliga väderlekskartor
m. m.; att till följd af det ansträngande arbete, tjensten
kräft, Lindgren ådragit sig sjuklighet, som under de gista åren så tilltagit,
att hans tjenst upprepade gånger måst uppehållas af vikarie, ett
förhållande, som medfört stora extra utgifter för anstalten, då Lindgren
kunnat af sitt arfvode till vikarien afstå endast en mindre del; samt att
Lindgren enligt den 27 och den 28 januari 1901 afgifna läkarebetyg
för framtiden vore oförmögen till tjenstgöring.
Statskontoret, som erhållit befallning att i ärendet afgifva utlåtande,
hade uti skrifvelse den 1 mars 1901 till en början beträffande ifrågavarande
befattningshafvares aflöning erinrat, hurusom, sedan vetenskapsakademien
uti skrifvelse till Kong!. Maj:t den 10 november 1875 hemstält,
det Kougl. Maj:t täcktes genom proposition till Riksdagen utverka
erforderliga nya anslag för meteorologiska centralanstalten, och dervid
bland annat anfört, att till aflönande af eu vaktmästare, åt hvilken, om
han egde någon färdighet i skrifning och telegrafering, borde kunna
under tjenstemännens kontroll öfverlåtas, utom annat, äfven förrättandet
af en mängd rent mekaniska göromål vid anstalten, erfordrades ett årligt
arfvodesbelopp af 700 kronor, nämnda aflöningspost ingått vid beräkningen
af den i 1876 års proposition om statsverkets tillstånd och behof
begärda och af Riksdagen beviljade förhöjningen af det för meteorologiska
centralanstalten å ordinarie stat anvisade reservationsanslag; att
för åstadkommande af, bland annat, en förhöjning med 300 kronor i
det till anstaltens »telegrafist och vaktmästare» utgående arfvodet af
700 kronor årligen, hvilket visat sig otillräckligt för hans och hans
familjs underhåll samt icke heller kunnat anses motsvara de många
honom åliggande göromål, det för anstalten uppförda reservationsanslaget
å 12,000 kronor blifvit, uppå derom gjord framställning vid 1882 års
riksdag, höjdt med 4,000 kronor; samt att då, enligt uppgift af anstaltens
föreståndare i hans till vetenskapsakademien gjorda framställning,
Lindgren åtnjöte ett årligt arfvode af 1,200 kronor, eller 200 kronor
mer, än hvad som beräknats skola utgå af statsanslaget, anstalten alltså
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
19
syntee af egna medel med sistnämnda belopp bidraga till hans aflönande.
Då — hade statskontoret vidare yttrat — Lindgren enligt läkares vitsord
vore på grund af obotlig sjukdom för framtiden oförmögen till
tjenstgöring och det syntes vara af behofvet, att det bereddes tillfälle %
att vid hans entledigande ur anstaltens tjenst å allmänna indragningsstaten
tillförsäkra honom något skäligt underhåll för hans återstående
lifstid, finge statskontoret, som icke ansåge anledning förekomma till
anmärkning mot det föreslagna beloppet, hemställa om proposition till
Riksdagen att å allmänna indragningsstaten anvisa åt Lindgren en årlig
pension af 800 kronor.
Med anledning af hvad sålunda förekommit har statsrådet tillstyrkt
aflåtande af nu förevarande proposition.
Af det ansökningshandlingarne bifogade läkarebetyg framgår, att
Lindgren till följd af sedan flera år tillbaka bestående och genom
öfveransträngande arbete i tjensten förvärrad kronisk, obotlig njurinflammation
samt ögonlidande är för framtiden till tjenstgöring oförmögen.
Under sådana förhållanden och med hänsyn till öfriga i statsrådsprotokollet
anförda omständigheter anser utskottet, att pension bör
Lindgren beviljas vid afskedstagande!. Då emellertid Lindgren hvarken
i afseende å lefnadsålder eller tjenstetid uppfylt de vilkor, som gälla
för erhållande af pension för jemförliga, pensionsrätt medförande befattningar,
anser utskottet, att pensionen för Lindgren icke bör sättas
till högre belopp, än som af Riksdagen förut beviljats åt förste vaktmästare
vid vissa statsinstitutioner, eller 600 kronor. Utskottet hemställer
derför,
att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts
nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen medgifver,
att telegrafisten och vaktmästaren vid statens
meteorologiska centralanstalt Vilhelm Zacharias Lindgren
må från och med månaden näst efter den, hvari
han erhåller entledigande från sin befattning vid anstalten,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära årlig pension till belopp af
600 kronor.
7:o) Uti en till Riksdagen den 15 nästlidne mars aflåten pro- Angående
position (n:o 70) har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva^SZlv.
att rektorn vid tekniska elementarskolan i Borås, lektorn derstädes Tidblom.
August Vilhelm Tidblom måtte från och med månaden näst efter den,
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
hvari han erhölle afsked från befattningarna såsom rektor och lektor
vid skolan, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära årlig pension till belopp af 3,000 kronor.
Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för ofvannämnda
dag inhemtas, hurusom departementschefen då föredragit en af rektorn
vid tekniska elementarskolan i Borås, lektorn derstädes August Vilhelm
Tidblom gjord, af styrelsen för nämnda skola med eget utlåtande till
Kong]. Maj:t öfverlemnad och dervid till bifall förordad ansökning om
beredande åt honom vid afskedstagande! af pension till belopp af 3,000
kronor, motsvarande tre fjerdedelar af den honom enligt gällande stat
tillkommande lön.
Af ansökningen bifogade handlingar inhemtades: att Tidblom vore
född den 21 september 1847 och således uppnått en lefnadsålder af 53
år; att han, som den 1 juni 1874 förordnats till docent i fysik vid universitetet
i Lund, den 29 september 1876 erhållit Kongl. Maj:ts förordnande
att vara föreståndare för tekniska elementarskolan i Borås,
den 16 oktober 1877 af kommerskollegium utnämnts till lektor i ren
matematik och fysik vid samma skola samt den 14 december 1877 af
Kongl. Maj:t utnämnts till rektor derstädes; att han oafbrutet från och
med höstterminen 1878 på grund af sjukdom — cerebral neurasteni —
åtnjutit tjenstledighet från rektors- och lektorsbefattningarna; samt
att han enligt vederbörligt läkarebetyg af den 4 mars 1901 med all
sannolikhet aldrig blefve så återstäld, att han kunde återtaga sitt
arbete.
I sitt utlåtande hade styrelsen för skolan anfört: .Enligt den 15
juni 1877 för skolan faststäld stat följde med rektorsbefattningen aflöning
af 1,000 kronor årligen och med den dermed förenade lektorstjensten
årlig lön af 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera
efter fem och tio års väl vitsordad tjenstgöring, hvartill, enligt
kongl. bref den 19 maj 1899, kommit ett ytterligare dylikt ålderstilllägg
efter femton års sådan tjenstgöring. Tidblom, hvilkens lön, derest
han ej varit tjenstledig, sålunda skolat uppgå till 5,500 kronor, åtnjöte
emellertid nu tillhopa 4,000 kronor och afstode deraf till sina vikarier
sammanlagdt 769 kronor 23 öre, hvadan han i verkligheten uppbure
allenast 3,230 kronor 77 öre. Bifall till ifrågavarande framställning
skulle för statsverket medföra jemförelsevis obetydligt ökade kostnader.
För uppehållande af Tidbloms tjenstebefattningar utginge nemligen
nu af statsmedel ej mindre aflöning till Tidblom, på sätt nyss
sagts, 4,000 kronor, äu äfven bidrag till aflönande af hans vikarier
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.'' 21
1,730 kronor 77 öre, eller tillhopa 5,730 kronor 77 öre, under det att,
om ansökningen bifölles, statsverket hade att vidkännas dels Tidbloms
pension 3,000 kronor, dels ock aflöning till ordinarie innehafvare af
rektors- och _ lektorsbefattningarna 4,000 kronor, eller tillhopa 7,000
kronor. Ökningen skulle sålunda utgöra 1,269 kronor 23 öre.
Vidare hade styrelsen framhållit frågans betydelse för undervisningen
och läroanstaltens hela utveckling. Under första tiden af Tidbloms
tjenstledighet hade ombytena af lärare uti de synnerligen vigtiga
undervisningsämnena matematik och fysik, hvilka vore grunläggande
för flertalet af de tekniska läroämnena, vållat de allvarsammaste olägenheter,
och skolan hade under nuvarande ovissa förhållanden ingen trygghet
för, att icke dessa olägenheter när som helst kunde upprepas till
största men för undervisningen. Endast genom en lycklig tillfällighet
hade styrelsen nu under många år kunnat bibehålla samma vikarier.
Sålunda började nuvarande rektorsvikarien under april 1901 sitt tjugonde
tjenstår såsom tillförordnad rektor och nuvarande lektorsvikarien hade
med slutet af vårterminen 1901 i sådan egenskap tjenstgjort under tjuguett
läsår. Styrelsen saknade emellertid all visshet för, att ett lika lyckligt
förhållande skulle fortfarande ega bestånd. Det vore dessutom i flera
afseenden olämpligt, att statstjenster af den vigt som de nu ifrågavarande
det ena årtiondet efter det andra uppehölles af vikarier samt att
dessa för sitt arbete åtnjöte en ersättning, som endast i ringa mån
motsvarade det dermed förenade arbetet. Med hvad Tidblom af sin
lön afstode och hvad af statsmedel tillskötes uppbure nemligen vikarierna
för närvarande allenast, rektorsvikarien 500 och lektorsvikarien
2,000 kronor årligen. Styrelsen vore lifligt öfvertygad, att det skulle
vara för läroverket till största gagn, om de ovissa förhållanden, under
hvilka läroverket sedan många år arbetat, kunde genom Tidbloms afskedstagande
erhålla erforderlig stadga.
Statskontoret, som den 13 mars 1901 i ärendet afgifvit infordrad t
utlåtande, hade jemväl förordat ansökningen under framhållande, att
det icke borde kunna vara med statens välförstådda intresse förenligt,
att en så pass magtpåliggande befattning som föreståndare- och den
dermed fören|de lektorstjensten vid en af rikets tekniska elementarskolor
ännu under en lång följd af år — till äfventyrs mer än ett tiotal
— uppehöllei^S^vikarier.
Med anledning af hvad sålunda förekommit och då det uppenbarligen
vore af stor vigt för tekniska elementarskolan i Borås, att den
sedan många år tillbaka sjuke rektorn derstädes bereddes tillfälle att
22
" Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
kunna från sin befattning afgå, tillstyrkte statsrådet aflåtande till Riksdagen
af ifrågavarande framställning.
Enär det, på sätt i statsrådsprotokollet framhållits, synes vara af
stor vigt för undervisningen vid ifrågavarande läroanstalt, att befattningarna
såsom lektor i de vigtiga läroämnena matematik och fysik och
såsom rektor för läroverket, hvilka befattningar under den långa tiden
af nära 23 år, hvarunder Tidblom till följd af sjukdom varit förhindrad
att sköta desamma, uppehållits af tillfälliga vikarier, som härför allenast
uppburit ett jemförelsevis lågt arfvode, blifva besatta med ordinarie
innehafvare, hvilka kunna på ett mera stadigvarande sätt egna sin verksamhet
åt läroverket, anser utskottet, att, oaktadt Tidblom ännu icke i
afseende å lefnads- och tjenstår uppfylt fordringame för erhållande åt
pension, sådan redan nu bör tilldelas honom till sådant belopp, att han
kan finna det vara med sin fördel icke alltför oförenligt att afgå från
sina befattningar. Utskottet hemställer derför,
att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.
Angående 8:o) Uti en den 30 nästlidne mars aflåten proposition (n:o 71)
enkan°A.aB.har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att f. d. chefen för
A. Torell. Sveriges geologiska undersökning O. M. Torells enka Anna Elvira Beata
Torell, född Strömberg, må, så länge hon förblifver enka, å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af åttahundra kronor att utgå
från och med början af år 1901.
Af det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för samma dag inhemtas följande:
Uti en till Kongl. Maj:t stöld skrift hade aflidne f. d. chefen för
Sveriges geologiska undersökning, extra ordinarie professoren O. M.
Torells enka Anna Elvira Beata Torell, född Strömberg, anhållit, att
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd, för att henne m^tte beredas en
årlig pension af 1,000 kronor.
Vid skriften hade funnits fogade dels, i afl^Élm, ett af pastorsembetet
i Hedvig Eleonora församling i Stockholm utfärdadt frej debetyg,
utvisande, att enkan Torell vore född den 10 september 1836,
dels ock transsumt af bouppteckning efter professoren Torell, hvaraf inr
hemtades, att han, som aflidit den 11 september 1900, såsom sterbhus
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
23
delegare efterlemna^ jemte enkan, åtta barn, af hvilka det yngsta, en
dotter, vore födt den IG oktober 1881 och ogift, samt i boet funnes
en brist af 25,764 kronor 24 öre.
Af handlingarna i ärendet inhemtades, att sökandens aflidne man,
född den 5 juni 1828, utnämnts till adjunkt vid Lunds universitet den
14 februari 1860 och till extra ordinarie professor derstädes den 23
mars 1866, samt, efter att den 28 november 1871 hafva blifvit förordnad
att från 1872 års början såsom chef leda Sveriges geologiska undersökning,
af 1897 års Riksdag fått sig tillerkänd å allmänna indragningsstaten
en årlig pension af 5,000 kronor.
Till stöd för sin anhållan hade sökanden — under åberopande i
afseende å hennes aflidne mans verksamhet, att denna preglats icke blott
af den största vetenskapliga noggrannhet, utan tillika af en oaflåtlig
sträfvan att göra vetenskapens rön fruktbärande för det praktiska lifvet,
att han sålunda inom skilda delar af landet föranstaltat icke blott
för jordbruket betydelsefulla utredningar beträffande i naturen färdigbildade.
jordförbättringsmedel, utan jemväl undersökningar för tegelindustriens
tillgodoseende och för möjliggörandet af ett ändamålsenligt
tillgodogörande af . landets torfmossar och malmtillgångar, att han på
det rent vetenskapliga området jemväl utvecklat en lifaktig verksamhet,
att den betydelse, han haft för polarforskningen, allmänt blifvit erkänd,
att de färder, han till polarländerna företagit, till största delen bekostats
af honom sjelf, och att han på dem offrat en ingalunda obetydlig, ärfd *
förmögenhet i öfrigt anfört, bland annat: ställningen i boet efter
hennes man vore synnerligen ogynsam, då skulderna öfverstege tillgångarna
med mer än 25,000 kronor. Någon pension af allmänna
medel egde sökanden icke uppbära, och ej heller vore någon sådan
henne från privat inrättning beredd. En ringa utsigt hade yppats, -att
sökanden möjligen skulle från pensionsinrättningen vid universitetet i
Lund kunna utfå den för enka efter tjensteman i docentklassen stadgade
pension. På derom gjord ansökan både hon emellertid ännu icke erhållit
svar, men under förutsättning, att ansökningen bifölles, skulle
det belopp, som utfölle, blifva allenast 250 kronor, deraf en tredjedel
skulle uppbäras af sökandens omyndiga dotter. Det bekymmer, som
sålunda måste fprefinnas för sökanden att under de lefnadsdagar, som
kunde återstå, vinna det uppehälle, som hon vid sin framskridna ålder
ej kunde sjelf genom arbete förvärfva, ökades än mer deraf, att af hennes
barn flera voro i den ställning, att de måste finna svårighet i den
genom faderns bortgång dem ålagda nödvändigheten att sjelfva försörja
sig. Ire döttrar vore nemligen ogifta och eu son hade ännu icke af
-
24 Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
slutat sina studier för medicine kandidatexamen. Då, som sagdt, icke
någon som helst annan tillgång än den nu begärda pensionen stode
sökanden till buds, synes det af henne ifrågasatta beloppet af 1,000
kronor erfordras, om hon skulle kunna utan allt för stora bekymmer
se framtiden an. Beloppet öfverstege dessutom ej hvad enkan efter
afliden embetsman med ställning, motsvarande den af hennes man
innehafda, finge, då omyndigt barn jemväl lefde efter, enligt gällande
stadganden i pension uppbära.
Till följd af nådig remiss hade statskontoret den 21 mars 1901
afgifvit utlåtande i ärendet och deruti anfört hufvudsakligen: de vid
geologiska undersökningen anstälde embets- och tjensteman egde icke
tillträde till civilstatens pensionsinrättning och den dermed förenade
enke- och pupillkassan. Sökandens man hade alltså saknat tillfälle att
genom inbetalning af afgifter bereda sina efterlefvande rätt till pension
från någon af staten understödd pensionsanstalt. Att döma af boets
tillstånd vid professoren Torells död och den talrika familj han haft
att försörja, hade hans ekonomiska ställning icke heller medgifvit afsättande
af medel på annat sätt till betryggande af de efterlefvandes
utkomst På grund häraf och med fästadt afseende å den långa,
gagnande verksamhet, professoren Torell i lifstiden utöfvat såsom chef
för Sveriges geologiska undersökning, syntes anledning förefinnas att i
detta såsom i andra liknande fall påkalla Riksdagens medverkan för
* mildrande af det ekonomiska betryck, hvarunder en förtjent embetsmans
efterlemnade hustru lefde; och statskontoret ansåge sig derför
böra i anledning af förevarande ansökning hemställa, det täcktes Kongl.
Maj:t till Riksdagen aflåta proposition att å allmänna indragningsstaten
bevilja sökanden en årlig pension af åttahundra kronor hvilket belopp
motsvarade det högsta, hvarmed pension till enka utan pensionsberättigadt
barn utginge från civilstatens enke- och pupillkassa att
af henne under hennes återstående lifstid, så länge hon i sitt nuvarande
enkestånd förblefve, åtnjutas från och med innevarande år.
Departementschefen har vidare anfört, att, med afseende å hvad i
ärendet förekommit, och då han icke allenast med hänsyn till den långa
gagnande verksamhet, professor Torell utöfvat såsom chef för Sveriges
geologiska undersökning, utan jemväl med afseende fästadt å hans
otvifvelaktigt stora, både inom och utom landet erkända betydelse såsom
framstående vetenskapsman, funne staten böra träda emellan för att bereda
hans efterlemnade enka lindring uti det ekonomiska betryck, hvaruti
hon, såsom af handlingarna i ärendet framginge, genom mannens frånfälle
blifvit försatt, han ansåge sig, lika med statskontoret, böra till
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11 a.
25
styrka aflåtande af proposition till Riksdagen om beredande af pension
åt sökanden. Beträffande pensionens belopp anslöte han sig till statskontorets
förslag.
Såsom statskontoret antydt, bär den omständighet, att personalen
vid Sveriges geologiska undersökning icke är uppförd på af Kongl.
Maj:t och Riksdagen godkänd stat, utgjort hinder för framlidne professor
Torell att i civilstatens enke- och pupillkassa vinna delaktighet och
derigenom bereda sin enka pension. Häruti ligger, enligt utskottets
mening, ett talande skäl för Riksdagen att nu bevilja fru Torell pension.
Ytterligare anledning dertill finner utskottet uti hennes mans såväl för
landet i ovanligt hög grad gagneliga som af den vetenskapliga verlden
både i Sverige och i utlandet högt skattade verksamhet. Då dertill
kommer, att de ekonomiska förhållanden, hvari fru Torell befinner sig,
synas vara synnerligen bekymmersamma, enär bouppteckningen efter
hennes man utvisade en betydlig brist, anser utskottet sig böra i allo
biträda Kongl. Maj:ts förslag och hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 23 april 1901.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.
Det skulle antecknas, att herr G. D. R. Tornerhjelm icke deltagit
i förestående ärendens behandling inom utskottet.
Bill. till liiksd. Prat. 1901. 4 Sami. 1 Afd. 11 a Höft.
4