Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Rikst]. kansli den 13 maj 1901, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
ändrad lydelse af § 48 regeringsformen.

Regeringsformens § 18 är af följande lydelse:

>■§ 48.

Konungens Imf står under Dess enskilda styrelse: kunnande Han
häruti förordna som Honom godt synes. Alla beställningar vid Sitt Imf
ma konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta.»

Vid 1895 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren två särskilda
motioner, nemligen n:o 17 af herr S. Palme och n:o 156 af herr A. V.

•jungman, båda angående tillägg till denna paragraf i syfte att införa
grundsatsen om oförenlighet af viss statstjenst med hoftjenst. Enligt den
förstnämnda af dessa motioner borde till paragrafen fogas följande stadgande:
»dock må officerare i tjenst hvarken kunna till sådan beställning
nämnas, ej heller eljest till hoftjenstgöring användas». Herr Ljungman trick
ut1 sin motion längre^ än herr Palme och föreslog, att till paragrafen i
fråga matte fogas ett sa lydande tillägg: »dock må med sådan beställning
icke förenas embete eller tjenst, hvarom i 28 och 32 §§ förmäles*.

Konstitutionsutskottet afstyrkte i afgifvet utlåtande, n:o 2, båda dessa
hvaremot nio reservanter från Andra Kammaren hemstälde, att
antaga såsom hvilande till vidare grundlagsenlig boll and*

Bih. till Kikad. Urat. 1901. ,''j Sami. S llä/i (A:o yj. j

förslag,
Riksdagen måtte

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

ling ett förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande paragraf, hvari tilllägget
skulle erhålla denna lydelse: »dock må med hoftjenst icke vara förenad
anställning i statens tjenst».

Utskottets '' hemställan hlef af Första Kammaren utan diskussion och
votering bifallen, hvaremot Andra Kammaren efter hållen öfverläggning,
medelst anstäld omröstning med 108 röster mot 91, biföll den af herr
Palme i ämnet väckta motionen.

De af herr Palme anförda hufvudsakliga skälen för berörda af honom
väckta förslag återgåfvos i konstitutionsutskottets nämnda utlåtande pa följande
sätt. Vid många tillfällen hade »yppat sig missnöje inom ganska
vidsträckta kretsar af den svenska arméns officerskår i anledning af befordringar
af personer, som vid sidan af sin militära tjenst innehaft hoftjenst
af en eller annan art, samt rörande hvilka man funnit eller trött
sig finna, att de just på grund af sin ställning vid hofvet föredragits
framför andra, mera berättigade men detta företräde saknande kamrater.
Den dubbla egenskapen af hofman och militärer gåfve för öfrigt icke
endast vid befordringar anledning till missnöje. Fn hvar, som inom eu
officerskår varit i tillfälle att på närmare håll iakttaga en eller flere
officerare med hoftjenst, torde hafva märkt åtskilliga omständigheter, som
icke kunde annat än betraktas såsom mindre lämpliga. An kunde en
dylik officer, derför att han skulle inträda i utöfning af sin hofsyssla,
icke beordras till en viss kommendering, hvartill han eljest vore i tur.
Än måste han midt under pågående vigtig tjenstgöring af en kamrat aflösas,
derför att han kallades till hoftjenst. Ej sällan funnes inom kåren
osjelfständiga karakterer, som, beräknande att deras kanske ännu till och
med i lägre grad stående kamrat, hofmannen, dels vore förutbestämd att
hastigt avancera och dels hade högstälda personers öra, egnade honom en
jäsande uppmärksamhet, som ingalunda vore för andan inom kåren
nyttig. Dessa och andra omständigheter gjorde att, äfven utom befordringstillfällen,
den dubbla egenskapen af hofman och officer, vore olämplig.
Så länge missnöje inom armén rådde med dubbeltjenst inom armé och
hof, och sådant missnöje komme alltid att finnas, så länge vore motionären
ock på det lifligaste öfvertygad om, att det vore i hög grad olyckligt
för armén och för andan inom densamma, att officerare i tjenst kunde
utnämnas till befattningar inom Konungens hof. Med säd an a befattningar
menade emellertid motionären ingalunda adjutanter, för sa vidt nemligen
de sysslade med militär adjutantstjenst och icke med hoftjenst. Konungen,
den enligt § 14 regeringsformen sjelfskrifne högste befälhafvare!! öfver
landets krigsmagt, måste i denna sin egenskap ega rätt att till adjutantstjenst
hos sig kalla och kommendera det antal offic^are, som han ansåge

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

8

skäligt. Då de emellertid vore hos Konungen anstälde endast i Konungens
egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmagten, så kunde deremot med
all rätt fordras, att desse officerare icke blefve använda i annat än verklig
adjutantstjenst, med uteslutande af allt, som hörde till hoftjenst, uppvaktning
o. d. Samma vore förhållandet beträffande adjutanters anställning
hos de kungliga prinsarne, hvilka i och med detsamma icke heller kunde
hos sig få anstälde flere eller andre adjutanter än som med deras innehafvande
militära grad eller befattning inom krigsmagten vore förenligt.
Ett stadgande i nu antydt syfte, som för öfrigt vunne ytterligare bekräftelse
af snarlika bestämmelser i utlandet, särskildt Tyskland, syntes slutligen
motionären vara af vigt äfven ur konungamagtens egen synpunkt.»

Till stöd för sin afstyrkande hemställan anförde deremot konstitutionsutskottet,
att utskottet väl funne, att ett förenande af hoftjenst med
civil eller militär beställning i statens tjenst möjligen kunde leda till vissa
missförhållanden, särskildt med hänsyn dertill, att en statens tjensteman,
vare sig civil eller militär, genom hoftjenstgöring kunde komma att tidtals
dragas från sin egentliga verksamhet, men att, då utskottet hölle före, att,
för undvikande af nu antydda olägenhet, det icke torde vara behöfligt,
att någon särskild bestämmelse i grundlag infördes, och att, då för öfrigt
en sådan ändring som den af motionärerna åsyftade skulle kunna å sin
sida medföra bestämda olägenheter, utskottet funne sig icke böra tillstyrka
någondera af de i förevarande motioner ifrågasatta grundlagsförändringar.

Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet öfverlemnad motion, n:o 184, har herr David Bergström
återupptagit den af herr Palme uti berörda vid 1895 års riksdag
framlagda motion väckta frågan samt dervid hemstält, att Riksdagen måtte
såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag
till ändrad lydelse af § 48 regeringsformen:

»48 §.

Konungens Imf står under Dess enskilda styrelse; kunnande Han häruti
förordna som Honom godt synes. Alla beställningar vid sitt Imf må
Konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta, dock att till krigsmagten
hörande officer i tjenst, med lön ä regemente eller kår, icke kan till sådan
beställning nämnas eller till något slags hoftjenstgöring användas.»

Efter en

redogörelse

föi1 innehållet af herr Palmes ofvan omförmälda

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

motion och dess behandling inom Riksdagen samt med åberopande af åtskilliga
yttranden under förberörda öfverläggning inom Andra Kammaren,
har herr Bergström vidare till stöd för sitt grundlagsändringsförslag anfört
följande.

De skäl för en grundlagsändring i syfte att förhindra förenande af
militärtjenst och hoftjenstgöring, hvilka för sex år sedan gjordes gällande,
hade sedan den tiden ingalunda aftagit i vigt och betydelse. Fastmera
framträdde, i samband med arbetet på en förbättrad härordning, behofvet
af en grundlagsändring på detta område med ökad styrka. I Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående ny härordning framhölles flerestädes
vigten af att vidmagthålla och yttermera främja och utvidga officersutbildningen.
Genom förverkligande af grundsatsen om officerskårens ständiga
tjenstgöring ansåges vägen blifva öppnad för gynsammare förhållanden
i nu berörda afseenden. Med stor styrka betonade den nuvarande chefen
för landtförsvarsdepartementet betydelsen deraf, att genom denna ständiga
tjenstgöring, som enligt den föreslagna nya härordningen skulle blifva
härens befäl beskärd, möjlighet bereddes att genom officersöfningar af
hvarjehanda slag oaflåtligen arbeta på förkofrandet af of feer arnes fortsatta
utbildning.

Ingen, som delade chefens för landtförsvarsdepartementet mening, att allt
borde göras för att höja officerarnes militära duglighet samt alltmer dana
dem för deras vigtiga uppgift, torde finna det annat än menligt och med
statens intressen oförenligt, att officerare i tjenst droges från sin militära
tjenstgöring till hoftjenstgöring, från arbetet på sin militära utbildning och
förkofran till sysslor, som icke hade det ringaste att skaffa med den militära
utbildningen. En och annan torde emellertid vara benägen att slå sig till
ro dermed, alt en viss varsamhet i många fall vid tillsättande af hoftjenster
redan börjat iakttagas och att denna varsamhet antagligen skulle varda än
vidare utsträckt, äfven utan något Riksdagens beslut om en grundlagsändring
på detta område. Det stora flertalet af Sveriges folk, som gerna
ville se, att reformerna med afseende å våra militära förhållanden begynte
ofvanefter, skulle deremot finna en formlig lagförändring mera öfverensstämmande
med sina önskningar. Först då vore på denna vigtiga punkt den
trygghet vunnen, hvarmed svenska folket önskade omgifva dylika förhållanden.

Med afseende å formen för ett grundlagsbud, sådant som det år 1895
af herr Palme ifrågasatta, hade anmärkts, dels att dennes förslag lede af
oklarhet, i ty att, då den fordran der framstäldes, att officerare i tjenst icke
skulle kunna nämnas till hofbeställning eller eljest användas till hoftjenstgöring,
den, som dömde efter ordasättet, måste antaga, att samma sak blifvit sagd
två gånger, hvarför, om det sista tillägget afsåge, att adjutanter hos kungliga

f

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

personer ej (inge användas till hoftjenst, detta borde tydligare uttryckas, dels
ock att med officerare icke endast menades officerare vid armén eller flottan
och att sålunda t. ex. de vid väg- och vattenbyggnadskåren anstälde tjenstemännen,
Indika jemväl benämndes officerare, komme att falla under en
bestämmelse sådan som den då ifrågasatta.

Med afseende å den förra invändningen vore att märka, att uttrycket:
»dock må officerare i tjenst hvarken kunna till sådan beställning (beställning
vid hofvet) nämnas» otvetydigt innebure förbud mot fast hoftjenst,
och att det derpå följande uttrycket: »ej heller eljest till hoftjenstgöring användas»
vore rigtadt mot den tillfälliga hoftjenstgöringen, och detta vare
sig af adjutanter eller af andra officerare. Från dessa synpunkter torde
det för sex år sedan föreslagna grundlagsbudet icke vara i behof af något
förtydligande. Deremot torde det vara på sin plats att tydligare markera,
att det vore den i aktiv tjenst varande officerens anställning vid hofvet
eller användning till tillfällig hoftjenstgöring, som man genom ett bestämdt
grundlagsstadgande ville förhindra. I sådant syfte torde ett tillägg till
uttrycket »officer i tjenst» af orden »med lön i regemente eller kår» vara
lämpligt och tillfyllestgörande.

Den andra anmärkningen, att officerare, som hvarken tillhörde armén
eller flottan, äfvenledes komme att från möjlighet till anställning vid hofvet
och tillfällig hoftjenstgöring uteslutas, kunde, om den ansåges vara af någon
egentlig vigt, lätt undvikas genom införande af orden: »till krigsmagten
hörande» framför uttrycket »officer i tjenst».

Till sist har motionären erinrat, att ett grundlagsstadgande i nu berörda
afseende vore af behof påkalladt, ehvad en ny härordning komme
att antagas eller den nuvarande ännu en tid komme att ega bestånd.

Vid behandlingen af herr Bergströms nu ifrågavarande motion har
utskottet funnit sig böra till eu början fästa uppmärksamheten derpå, att
till följd af den väsentliga åtskilnad, hvilken eger rum med afseende å
sättet för meddelande af uppdrag att bestrida å ena sidan adjutantstjenst
och å den andra verklig hoftjenst, frågan om Konungens rätt att till adjutantstjenst
beordra officerare helt och hållet faller utanför det nu föreliggande
spörsmålet om ändring i grundlagens föreskrifter rörande »Konungens
Imf». Till tjenstgöring i Konungens stab såsom öfveradjutant eller adjutant
eller i Kronprinsens'' stab såsom adjutant eller ordonnansofficer eller hos
de kungliga prinsarne beordras nemligen officerare af Konungen i kommandoväg
på föredragning af chefen för vederbörande försvarsdepartement,
medan uppdrag att bestrida hoftjenst meddelas genom fullmagt eller för -

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande X:o 9.

ordnande af Konungen på föredragning af riksmarskalken. Häråt framgår,
att adjutantstjenstgöringen, äfven om'' den i visst hänseende ocli
under vissa förhållanden måste pa grund af sakens natur blifva till arten
jemförlig med den egentliga hoftjenstgöringen, ingalunda får i konstitutionel
afseende hänföras till sådan beställning vid Konungens Imf, hvarom
i § 48 regeringsformen förmäles.

Beträffande åter frågan, huruvida det kan anses behöfligt eller
gagneligt, att någon inskränkning i den uti motionen angifna rigtning
vidtages i afseende å Konungens i § 48 regeringsformen stadgade befogenhet
att efter godtlirmande tillsätta alla beställningar vid sitt hof, har utskottet
icke kunnat finna rubbning böra ske i den uti sagda paragraf uttalade
grundsatsen, en grundsats, hvilken, med fästadt afseende^ jemväl å
paragrafens plats i regeringsformen, skulle kunna uttryckas på det sätt,
att monarken skall ega full frihet att, obunden af hvarje stadgande om
konstitutionel kontroll och utan inblandning af hvem det vara ma, afgöra
alla frågor angående sitt hof och att sålunda utöfva en oinskränkt
magt i afseende å val af sin personliga omgifning. Vid regeringsformens
tillkomst år 1809, från hvilken tid ifrågavarande paragraf behållit sin
nuvarande lydelse, torde de missbruk hafva varit i friskt minne, Indika
under enväldets dagar egt rum i afseende å tillsättningen af hoftjenster
och befordringar af dessas innehafvare. Att det oaktadt 1809 ars grundlagsstiftare,
hvilka icke kunna misstänkas för bristande nit, da det gälde
att undanrödja sådana olägenheter, som varit förbundna med envåldsmagten,
icke ryggade tillbaka för att genom stadgandet i sagda paragraf
förbehålla Konungen en obegränsad och okontrollerad magt i berörda hänseende,
torde väl kunna tillskrifvas bland annat den omständigheten, att
icke heller de missförhållanden fallit ur minnet, hvilka på förevarande
område varit rådande under den s. k. frihetstiden, då representationens
ingrepp i Konungens ifrågavarande prerogativ gatt så långt, att t. ex.
genom votering i ständernas sekreta utskott tillsattes både lärare för de
kungliga barnen och dessas uppvaktning.

Om utskottet sålunda velat gifva uttryck åt sin åsigt, att en fullkomligt
rigtig princip ligger till grund för stadgandena i § 48 regeringsformen,
har utskottet å andra sidan icke förbisett det önskvärda deri atp på
sätt herr Bergström i sin motion påpekat, officerare, tillhörande krigsmagten,
icke dragas från sin militära embetsutöfning till bestridande af
mera stadigvarande hoftjenst, hvilket vore desto vigtigare, derest genom
införande af en ny härordning grundsatsen om officerskårens ständiga tjenst -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o !).

7

göring blefve förverkligad. Att genom eu grundlagsförändring söka vinna detta
önskemål bör emellertid enligt utskottets åsigt icke ifrågasättas i annat fall,
än att så svåra faktiska missbruk förelåge, att hänsyn till det principieltrigtiga
måste vika. Men detta kan desto mindre nu sägas vara händelsen, som, enligt
hvad utskottet inhemta^ under de sex år, som förflutit sedan denna fråga
senast behandlades af Riksdagen, fullmagt på beställning vid hofvet blott
i ett enda fall blifvit utfärdad för en i aktiv tjenst varande officer. För
öfrigt må erinras om den under ärendets behandling vid 1895 års riksdag
betonade omständigheten, att ett förbud mot inträde i hoftjenst skulle vara
i principielt hänseende i lika hög grad påkalladt beträffande statens civile
och ecklesiastike embets- och tjensteman som i fråga om de militäre. En
dylik följdrigtigt utsträckt tillämpning af den i motionen uttryckta grundsatsen
torde emellertid möta ganska afsevärda hinder.

Vidkommande den i motionen uttalade åsigten, att officerare i tjenst,
vare sig adjutanter eller andra, icke borde få användas i tillfällig hoftjenstgöring,
hvarmed väl torde afses sådana undantagsfall, då officerare
vid särskilda högtidliga tillfällen, större hoffester o. s. v., beordras till uppvaktning
vid hofvet, kan utskottet ej finna annat än att motionären
härutinnan gått alldeles för långt, enär ju en sådan tillfällig tjenstgöring,
ålagd ett jemförelsevis obetydligt antal personer, väl icke kan, i stort sedt,
anses i afsevärd mån inverka störande på den militära tjenstutöfningen.

Mot den form motionären gifvit åt sitt förslag kunna vidare åtskilliga
anmärkningar göras. Utskottet anser sig böra i detta hänseende först och
främst på det bestämdaste framhålla, att, äfven om ett stadgande i motionens
syfte skulle, mot utskottets åsigt, befinnas lämpligt, dess inryckande i
§ 48 regeringsformen såsom ett mot Konungen rigtadt förbud icke kan
anses öfverensstämmande med de grunder, enligt hvilka regeringsformen
är uppstäld, då ju nemligen derigenom skulle på ett enligt grundlagen
särskildt undantaget område, inom hvilket Konungen är personligen tillerkänd
full handlingsfrihet och i afseende hvarå någon konstitutionell kontroll
icke får ega rum, för Konungens beslutanderätt ändock uppdragas vissa
gränser.

Slutligen kan anmärkas, att vissa uttryck i det framlagda grundlagsändringsförslaget
äro af särdeles sväfvande beskaffenhet. Tvifvelaktigt torde sålunda
vara, huruvida under uttrycket »något slags hoftjenstgöring» skulle
innefattas jemväl utöfningen af sådana tjenstår som t. ex. ståthållarebefattning
eller kamreraretjenst å kungligt lustslott, uppdrag att vara
lärare för prins af det kongl. huset in. fl.

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

Utskottet får, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställa,

att herr Bergströms ifrågavarande motion ej må
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1901.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herrar Dalin, Johnsson och Andersson, hvilka ansett, att utskottet
bort föreslå ett tillägg till § 28 mom. 1 regeringsformen af innehåll: att
anställning vid krigsmagten med lön å stat ej må förenas med hoftjenst; samt
af herr Waldenström, som anfört:

»Då motionären icke i sin motion yttrat ett ord mot Konungens
rätt att till adjutanter kalla i tjenst varande militärer, så har utskottet
saknat allt fog att, såsom skett i första stycket af dess motivering, tala
så,: som om motionären ansett, att denna Konungens rätt hade något att
skaffa med grundlagens föreskrifter rörande Konungens Imf. Så mycket
mer kan mot utskottet denna anmärkning göras, som motionären dels i
sin motivering ur den vid 1895 års riksdag väckta motion, hvars hufvudtanke
han upptagit, anfört, att en sådan inskränkning i Konungens rätt
ingalunda kunde afses, dels i slutet af samma motivering betonat, att
Konungens adjutanter lika litet som andra i tjenst varande officerare
finge användas till hoftjenst, genom hvilka ord han ju uttryckligt skiljer
mellan adjutantstjensten i och för sig och hoftjensten, dels i sin motions
kläm endast föreslagit ändring i § 48 regeringsformen, som icke alls
handlar om adjutantstjenst utan endast om hoftjenst».

Herrar Rudebeck och Blomberg hafva begärt få här antecknadt, att de
på grund af sjukdom icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling
inom utskottet.

Stockholm, tvär Hteggströms Boktryckeri A. B., 1901.