Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
1
N:o 1.
'' • f- f V* . v ■ : >? ''•
Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1901 kl. 2 e. m.
Betänkande i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående
förändrad lydelse af §§ 6, 7, S, 41 och 42 i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897, dels ock åtskilliga
motioner rörande samma ämne och dermed sammanhang
egande frågor.
I proposition n:o 26 har Kong], Maj:t föreslagit Riksdagen att
besluta,
dels att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897 må erhålla följande förändade lydelse, att tillämpas från den 1
januari 1902, nemligen:
§ 6.
Riksbanken eger rätt att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras
af följande kassatillgångar:
a) metallisk kassa, så beräknad som i § 8 sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,
mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld;
c) hos bank eller bankir på utrikes ort i löpande räkning inuestående
medel, efter afdrag af riksbankens skuld i dylik räkning.
§ 1-
Utöfver det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af ett hundra millioner kronor samt, derest den
Bih. till Riksd. Brot. 1901. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. (N:o 1.) 1
Till utskottet
hänvisade
förslag.
2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
metalliska kassan öfverstiger fyrtio millioner kronor, af ytterligare ett
belopp uppgående högst till den summa, hvarmed den metalliska kassan
öfverstiger fyrtio millioner kronor.
Riksbankens utelöpande sedlar skola till den del de öfverstiga de
i § 6 omnämnda kassatillgångar motsvaras af följande tillgångar
sammanräknade:
a) lätt säljbara utländska statspapper:
b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller utom riket.
§ 8.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt^ guldmynt
samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre
belopp än fyrtio millioner kronor.
dels ock att §§ 41 och 42 i samma lag må erhålla följande förändrade
lydelse:
§ 41.
Jemlikt — — — — — omförmäles.
Intill utgången af år 1903 eger enskild bank, som, efter minst
tre månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord
anmälan, afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke inindragit
något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
att hos riksbanken dels mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes,
begagna kassakreditiv till tre fjerdedelar af det belopp, hvartill
dess utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, utan erläggande
af kreditivafgift och mot ränta, två procent lägre än riksbankens
gällande tre månaders vexeldiskonto, dock ej öfver tre eller under två
för hundra om året, dels till en fjerdedel af nyssberörda belopp i
riksbanken rediskontera vexlar, som af fullmäktige godkännas, mot
diskonto, icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken
gällande.
Då---— — underrättas.
Från början af år 1904 till utgången af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af ofvanberörda afdelningskontor, att
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande Ko 1. 3
intill fyrtio procent af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar den
1 januari 1901 uppgingo, åtnjuta rediskonteringsförmån på de vilkor,
som ofvan äro omförmälda; hvarjemte sådan enskild bank må hos
riksbanken, mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkännes, från
början af år 1904 begagna kassakreditiv jemväl till fyrtio procent af
nyssnämnda sedelbelopp utan erläggande af kreditivafgift och mot
ränta, två procent lägre än riksbankens tre månaders vexeldiskonto,
dock ej under två för hundra om året; skolande detta kreditiv årligen
minskas med en femtedel af sitt ursprungliga belopp och således vid
1908 års slut vara till fullo inbetaldt.
Har —--— — ^diskontering.
Den---—--bankaktiebolag.
§ 42.
Intill utgången af år 1908 må bland de tillgångar, som enligt
§ 7 skola motsvara riksbankens sedelutgifhing utöfver det enligt § 6
medgifna belopp, inberäknas jemväl sådan kreditivfordran hos enskild
bank, hvarom i § 41 förmäles.
Denna proposition har hänvisats till bankoutskottet, som efter
öfverenskommelse med lagutskottet öfverlemnat densamma till behandling
af sammansatt banko- och lagutskott.
Till utskottet hafva derjemte öfverlemnats nedannämnda motioner,
i hvilka framstälts följande yrkanden, nemligen:
af herr M. Dalm, (motion n:o 161 i Andra Kammaren):
att §§ 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank måtte erhålla följande
lydelse:
§ i
''Utöfver
det enligt § 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad
till sedelutgifning af högst ett hundra millioner kronor samt, der särskilda
förhållanden sådant påkalla, af ytterligare ett belopp uppgående
till den summa, hvarmed metalliska kassan öfverstiger fyrtio millioner
kronor. (För öfrigt lika med Kongl. Maj:ts proposition).
§ 8.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt svenskt och utländskt
4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
guldmynt samt omyntadt guld. Metalliska kassan må ej bibehållas
vid lägre belopp än fyrtio millioner kronor.
Skulle öfversigt eller uppgift, som i § 24 omnämnes, utvisa, att
metalliska kassan nedgått under fyrtio millioner kronor, eller att den
i § 7 medgifna sedelutgifning öfverskridits, skall förhållandet, så fort
sig göra låter, varda rättadt.
af herr J. Berlin (motion n:o 25 i Första Kammaren):
att till den af Kong!. Maj:t föreslagna lydelsen af § 41 i lagen
för Sveriges riksbank måtte efter fjerde stycket fogas ett så lydande
tillägg:
För bank, som före år 1901 afstått från sin rätt att utgifva sedlar
och som icke indragit något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
bestämmas kassakreditiv och rediskonteringsförmån,
hvarom ofvan förmärs, med hänsyn till det belopp, hvartill bankens
utelöpande sedlar uppgick den första dagen i den månad, under hvilken
eller med hvars utgång sedelutgifningen upphörde (alternativt den
första dagen det år, under hvilket eller med hvars utgång sedelutgifningen
upphörde).
af herr F. A. Boström (motion n:o 38 i Första Kammaren):
dels att till § 41 i lagen för Sveriges riksbank måtte fogas följande
tillägg:
I stället för enskild bank ofvan tilförsäkrade förmåner må fullmäktige
i riksbanken ega rätt till enskild bank, som före 1903 års
utgång afstår från sin sedelutgifning och icke indragit eller under aftalstiden
indrager något af sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
efter med fullmäktige träffadt aftal om tiden och vilkoren
för upphörande af dess sedelutgifning, dels mot säkerhet, som af fullmägtige
godkännes, bevilja lån intill sjuttiofem procent af det belopp,
hvartill den enskilda bankens utelöpande sedlar den 1 januari 1901
uppgingo, att från och med år 1903 årligen före december månads slut
återbetalas med en åttondedel af det ursprungliga beloppet, skolande sålunda
lånet vid utgången af år 1910 vara till fullo återbetaldt, och mot
ränta två procent lägre än riksbankens gällande tre månaders diskonto,
dock icke lägre än två procent, dels medgifva rediskonteringsrätt i
riksbanken af vexlar som af fullmäktige godkännas, intill tjugufem procent
af den enskilda bankens den 1 januari 1901 utelöpande sedelbelopp
och mot diskonto icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest
i riksbanken gällande, börande jemväl denna rediskonteringsrätt från
och med utgången af år 1903 årligen minskas med en åttondedel af det
ursprungliga beloppet.
Sammansatta Banko- ock Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5
Vid de förmåner, som sålunda medgifvits enskild bank, må fullmäktige
ega rätt bibehålla aktiebank, hvartill enskild bank blifvit
ombildad.
Då enskild bank genom aftal med fullmäktige i riksbanken förbundit
sig att vid viss tidpunkt afstå från sin sedelutgifningsrätt,
skall chefen för finansdepartementet derom af fullmäktige ofördröjligen
underrättas.
Derjemte ega fullmäktige rätt, att med bankaktiebolag, hvartill
enskild sedelutgifvande bank före den 1 januari 1901 ombildats, träffa
aftal om beviljande af de förmåner med hänsyn till lån och rediskontering
ofvan omförmälts att beräknas efter samma enskilda banks den
1 januari 1896 utelöpande sedelbelopp.
dels att § 42 i samma lag måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
Bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara riksbankens
sedelutgifning utöfver det enligt § 6 medgifna belopp, må inberäknas
ej mindre till utgången af år 1903 jemväl sådan kreditfordran hos
enskild bank, som i § 41 omförmäles, än ock till 1910 års slut sådant
enskild bank meddeladt lån, som omförmäles i samma paragraf.
af herr A. F. O. Cederberg (motion n:o 27 i Första Kommaren):
att lagen för Sveriges riksbank måtte erhålla sådan ändrad
lydelse, att den riksbanken genom nämnda lag tillagda rätt att ensam
utgifva sedlar bortfaller;
af densamme (motion n:o 28 i Första Kammaren):
att åt lagen med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt
m. m. den 12 maj 1897 måtte gifvas sådan ändrad
lydelse, att sedelutgifningsrätten ej förbehålles riksbanken ensam;
af herr C. J. Jakobson (motion n:o 102 i Andra Kammaren):
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
förnyad utredning af sättet för ordnandet af landets sedelbankväsen;
af herr W. T. Lundgren (motion n:o 111 i Andra Kammaren):
att Riksdagen måtte besluta dels att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om den förnyade utredning af bankfrågan i hela dess
vidd, som de senare årens utveckling i vårt land och nödvändigheten
af bankväsendets anpassning dertill nödvändiggöra, dels ock att, i afvaktan
på denna utredning, lagen för Sveriges riksbank, i hvad densamma
afser de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, icke måtte
vinna sin fulla tillämpning förr än den 1 januari 1910;
Ang. ändring
i bestämmelserna
rörande
den enskilda
sedelutgifningsrättens
upphörande
m. m.
6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
af herr J. Nyström (motion u:o 20 i Första Kammaren):
att sådan ändring måtte vidtagas i lagen för Sveriges riksbank,
att de enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar skall fortfara
till slutet af år 1908, samt att i samband dermed tiden, under hvilken
de förmåner, som riksbanken är pligtig att för underlättande af öfvergången
inrymma åt de enskilda bankerna, måtte utsträckas med fem år;
af densamme (motion n:o 22 i Första Kammaren):
att i öfvergångsstadgandet i lagen med vissa bestämmelser om
riksbankens sedelutgifningsrätt m. m. vidtages sådan ändring, att de
enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar skall fortfara till
slutet af år 1908; samt
af herr A. F. O. Cederberg (motion n:o 29 i Första Kammaren):
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
den 12 juni 1874 måtte ändras derhän, att enskild bank ålägges
hålla en guldkassa af minst tjugu procent af beloppet af utelöpande
sedlar, äfvensom att åt samtliga enskilda bankers sedlar gifves ett
likartadt utseende.
öfver samtliga ofvannämnda förslag med undantag af de inom
Första Kammaren väckta motionerna n:ris 22, 28 och 38 hafva fullmäktige
i riksbanken afgifvit infordradt yttrande, hvilket tillika med
protokollsutdrag, innefattande en fullmäktigs i visst hänseende afvikande
mening, finnes såsom bilaga fogadt vid detta betänkande.
Hvad först angår de af herr Cederberg väckta motionerna n:ris
27 och 28 samt de af herrar Jakobson, Lundgren och Nyström framstälda
yrkanden, så rigta sig dessa samtliga mot gällande stadgande,
att den enskilda sedelutgifningsrätten skall med 1903 års utgång upphöra.
Förslagen skilja sig derutinnan, att herr Cederberg yrkar, att
berörda stadgande måtte utan vidare upphäfvas, medan åter herrar
Jakobson och Lundgren anse frågan böra göras till föremål för förnyad
utredning; hvarjemte herrar Nyström och Lundgren hemställa om uppskof
med tillämpningen af nämnda stadgande, herr Nyström till slutet
af år 1908 och herr Lundgren till den 1 januari 1910.
Herr Cederberg har till stöd för sin motion åberopat en af <iFöreningen
för bankfrågorx» undertecknad promemoria, deri anföres hufvudsakligen
följande:
7
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
För den affärsidkande allmänheten hade det blifvit allt mera klart
att genom gällande riksbankslag riksbanken icke blifvit så organiserad,
att densamma räckte till att fylla en allena sedelutgifvande centralbanks
maktpåliggande uppgifter. Tvekan hade ock börjat uppstå om
lämpligheten af att utan tvingande omständigheter utbyta det bestående,
väl funktionerande systemet med ett flertal sedelutgifvande banker
mot det beslutade nya enbankesystemet. Såsom det ändamålsenligaste
medlet att afhjelpa olägenheterna af 1897 års banklagstiftning framstode
en reform af riksbankens styrelse, sättet för denna styrelses tillsättande
och aflönande samt upphäfvande af riksbankssedlarnes egenskap
af lagligt betalningsmedel. För närvarande syntes emellertid
ingen utsigt förefinnas att få dessa reformer genomförda. Den enda
praktiska utvägen syntes vara att tillsvidare bibehålla det nuvarande
systemet af ett flertal emissionsbanker, dock med vidtagande af nödiga
ändringar af deras sedlars utseende och fondering. I sådant syfte
framställas i promemorian förslag af enahanda lydelse med dem, herr
Cederberg i sina motioner upptagit.
Till stöd för de af herrar Jakobson, Lundgren och Nyström
väckta förslag anföres hufvudsakligen, att den nya riksbankslagen icke
vore så genomtänkt som önskligt varit; att det kunde ifrågasättas,
huruvida det vore klokt att utan ytterligare undersökning skiljas vid
det hittillsvarande banksystemet, som särdeles i landsorten på många
ställen varit till obestridligt gagn; att meningarne angående sättet för
utförande af en ändring af bankreformen ännu vore synnerligen delade
och sväfvande, samt att den enskilda sedelutgifningsrätteus upphörande
kunde befaras komma att medföra, att en icke obetydlig del af de enskilda
bankernas nu utlemnade lån måste uppsägas.
Med anleduing af de i dessa motioner gjorda uttalanden och yrkanden
anser sig utskottet till en början böra meddela en kort öfversigt
öfver de vigtigare skeden, frågan om upphörande af den enskilda
sedelutgifningsrätten i vårt land under de senare åren genomgått.
I gällande kungörelse angående enskilda banker med rätt att
utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874 är införd eu bestämmelse,
hvarigenom åt Kongl. Maj:t öfverlemnats att äfven under löpande
oktroj tid afgöra, om och när rättigheten att utgifva sedlar å 10 och 5
kronor skall för de enskilda bankerna upphöra. Denna bestämmelse,
hvilken tillkommit på grund af Riksdagens beslut, torde utmärka, att
statsmagterna redan vid tiden för berörda författnings tillkomst ansågo
en indragning af do lägre valörerna af de enskilda bankernas sedlar
önskvärd och böra, när så lämpligen Bke kunde, verkställas. Såsom
8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
kändt är, har ock indragning af ifrågavarande bankers femkronesedlar
redan skett, i det att, sedan 1879 års Riksdag med anledning af Kongl.
Maj:ts derom framstälda proposition medgifvit, att de enskilda bankerna
skulle under vissa vilkor ega att under åren 1880—1884 från riksbanken
erhålla vexlingsförskott enligt angifna grunder, Kongl. Maj:t
enligt kungörelsen den 20 juni 1879 förordnat, att den ifrågavarande
banker medgifna rätt att utgifva femkronesedlar skulle från 1880 års
början upphöra.
Sedan 1881 års Riksdag hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl.
Maj:t måtte låta underkasta gällande lagstiftning för enskilda sedelutgifvande
banker revision, tillsattes under samma år en komité med
uppdrag att afgifva yttrande och förslag i ämnet. Denna komité, som
bland sina medlemmar räknade ett flertal representanter från de olika
bankinrättningarne i riket, underkastade de olika skälen för införande
i vårt land af enbaukssystemet eller för bibehållande af det rådande
systemet med ett flertal sedelutgifvande banker en ingående granskning
och kom dervid till det resultat, att enbankssystemets fördelar — större
visshet om sedlarnes inlösbarhet, större trygghet för sedelemissionens
behöriga begränsning samt större fasthet och kraft i farliga tider — vore
så stora, att komitén utan meningsskiljaktighet funne sig böra uppställa
organiserandet af en enda sedelutgifvande bank såsom mål för
det svenska bankväsendets utveckling. Komitén framhöll ock, att utvecklingen
i det öfriga Europa gått i denna rigtning. Länder, som förut
haft flera sedelutgifvande banker, hade antingen öfverflyttat hela sedelutgifningsrätten
på en af dem eller ock fortfarande medgifvit någon
sedelutgifning vid sidan af centralinstitutets, men för densamma uppdragit
sådana gränser, att den visserligen tills vidare kunde tjena att
underlätta den lokala rörelsen, men deremot icke utöfvade något större
inflytande hvarken på centralbankens verksamhet eller på landets
ekonomiska ställning i allmänhet. Men komitén betonade äfven önskvärdheten
deraf, att ifrågavarande reform genomfördes med nödig
varsamhet samt att en lämplig öfvergångstid bestämdes, under hvilken
riksbanken blefve i tillfälle att bereda sig för den mera vidtomfattande
verksamhet, som öfvertagandet af hela sedelutgifningen komme att
medföra. Komitén uppgjorde två grupper af förslag, den ena innefattande
de förslag, hvilka komitén höll före böra komma i tillämpning
under öfvergångsskedet, och den andra gruppen omfattande förslag, afsedda
att vinna tillämpning först efter öfvergångstidens slut samt byggda
derpå, att rätten att utgifva sedlar anförtroddes åt riksbanken allena.
Hufvudpunkterna i sistberörda förslag voro, att enskilda delegare skulle
Sammansatta Sanko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9
inrymmas i riksbanken, att styrelsen öfver riksbanken skulle utgöras
af sju fullmägtige, af hvilka en såsom ordförande skulle utses af
Konungen, att åt de stadganden, som normerade riksbankens rörelse och
förvaltning, skulle gifvas karakteren af civillag, samt att riksbankens
rörelse skulle i angifna hänseenden begränsas. De till förstnämnda
grupp hörande förslag åter gingo derpå ut, att de enskilda bankerna
Skulle medgifvas att tillsvidare fortfarande utgifva sedlar dock till
inskränkt belopp sålunda, att hela sedelstocken för samtliga enskilda
banker bestämdes till 50 millioner kronor, hvilket belopp skulle af
Kongl. Maj:t mellan bankerna fördelas.
I enlighet med hvad komitén förordat upptog Kongl. Maj:t sistnämnda
förslag, och blefvo dessa med vissa modifikationer framlagda
för 1886 års Riksdag. De båda kamrarne stannade i skiljaktiga beslut
i frågan, i det att Första Kammaren i hufvudsak biföll Kongl. Maj:ts
proposition, hvaremot Andra Kammaren beslöt, att den enskilda sedelutgifningsrätten
skulle under år 1889 och hvart och ett af de derpå
följande nio åren minskas med en tiondedel, så att densamma skulle
helt och hållet upphöra’ med år 1898. Ett derefter afgifvet sammanjemkningsförslag
vann ej båda kamrarnes bifall, hvadan frågan för
denna riksdag förföll.
Under år 1889 tillsattes en ny komité för att uppgöra förslag till
bankväsendets ordnande. Äfven denna komité slöt sig enhälligt till
åsigten om lämpligheten af riksbankens öfvertagande af all sedelutgifning
i landet; och föreslog komitén till förverkligande af detta
mål, att efter utgången af år 18ä3 sedelutgifning för de enskilda
bankerna icke skulle medgifvas utöfver ett sammanlagdt belopp af
50 millioner kronor, hvilket belopp skulle af Kongl. Maj:t mellan
bankerna fördelas, samt att den enskilda sedelutgifningsrätten vid
utgången af år 1898 intill slutet af år 1903, då densamma skulle alldeles
upphöra, inskränktes till hälften af det bankerna sålunda tillagda
belopp. I sammanhang härmed förordade komitén meddelande af
bestämmelser om rätt för de enskilda bankerna att under öfvergångstiden
åtnjuta vissa förmåner i form af kreditiv och rediskonteringsrätt
hos riksbanken. Beträffande ofvannämnda förslag om enskilda delegares
inrymmande i riksbanken anförde komitén, att det väl finge medgifvas,
att ett upptagande i riksbanken af enskilde delegare kunde i vissa
hänseenden ega beaktansvärda fördelar, men att betydelsen af en sådan
anordning dock icke borde skattas allt för högt. De enskilde delegarnes
inflytande på bankens rörelse och förvaltning kunde ej och voro ej
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 6 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 2
lo Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande Nio 1.
heller i ofvannämnda förslag afsedt att blifva af afgörande inverkan;
och tillvaron af en minoritet af enskilde delegare skulle då icke heller
erbjuda den trygghet mot Övergrepp från statens sida under kritiska tider,
som med förslaget åsyftats. Under framhållande derjemte, att förslaget
uppenbarligen icke hade att påräkna de sympatier, vare sig inom eller
utom Riksdagen, som kunde bereda dess slutliga framgång, förklarade
komitén sig icke vilja föreslå någon förändring i riksbankens karakter
att uteslutande vara en statsbank. Såsom förutsättningar för att åt
riksbanken blefve öfverlemnad hela sedelutgifningen, föreslog deremot
komitén, dels att riksbankens rörelse begränsades sålunda, att utlåningen
komme att omfatta hufvudsakligen diskontering af affärsvexlar och
beviljande af korta lån samt dess inlåning mot räntegodtgörelse upphörde,
dels att grunderna för riksbankens rörelse och förvaltning skulle
angifvas i lag af civillags natur, dels ock att riksbankens styrelse blefve
omorganiserad sålunda, att den skulle utgöras af nio fullmägtige, af
hvilka Konungen skulle utse tre och Riksdagen välja sex och hvilka
samtlige skulle förordnas för tre år i sender. Genom dylika bestämmelser
vunnes, enligt komiténs åsigt, nödiga garantier för en sådan
måttfull och bankmessig förvaltning af riksbanken, att åt densamma
borde kunna anförtros det ökade inflytande, som rätten att ensam utgifva
banksedlar innebure.
Med anslutning till komiténs uppfattning i hufvudsakliga delar
aflät Kong]. Maj:t till 1890 års Riksdag proposition med förslag till
vissa grundlagsändringar i den af komitén angifna syftning. Denna
proposition vann Första Kammarens bifall, men afslogs af Andra Kammaren,
i följd af hvilken utgång komiténs öfriga förslag ej blefvo förelagda
Riksdagen.
Sedan 1894 års Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit om
framläggande enligt angifna grunder af förslag till omorganisation af
bankväsendet med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna, aflät, Kongl. Maj:t till 1896 och 1897 årens Riksdagar
propositioner med de förslag, hvilka legat till grund för den nu
i ämnet gällande lagstiftning. Enligt denna skall, såsom ofvan erinrats,
den enskilda sedelutgifningsrätten upphöra med 1904 års ingång.
Samtidigt med besluts fattande härom eller redan derförut
hafva, i syfte att göra riksbanken rustad för dess nya ställning såsom
ensam sedelutgifvande bank, betydelsefulla åtgärder vidtagits i
fråga om riksbankens förvaltning och organisation. Sålunda hafva
stadgandena angående sedelutgifningsrätten samt öfriga konstitutiva
bestämmelser angående riksbankens rörelse och förvaltning intagits i en
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 11
af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag. I hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad ofvannämnda komitéer i sådant hänseende föreslagit
hafva grunderna för riksbankens in- och utlåningsrörelse i
väsentliga afseenden ändrats. Inlåning mot ränta är sålunda i allmänhet
förbjuden samt utlåningen i regel bestämd till korta papper. Åt
Kongl. Maj:t har lemnats inflytande på styrelsens sammansättning så
till vida, att Kongl. Maj:t‘ af riksbankens sju fullmäktige utser en,
hvilken skall vara ordförande hos fullmäktige. Tiden, för hvilken fullmägtige
väljas, har utsträckts till tre år; och af de åt Riksdagen valde
fullmäktige afgå hvarje år två, en anordning hvarigenom vunnits ökad
garanti för bevarande af kontinuitet inom styrelsen. Riksbankens fonder
och metalliska kassa hafva betydligt ökats samt ett flertal nya
afdelningskontor af riksbanken inrättats. Slutligen må erinras om
Riksdagens nyligen fattade beslut, hvarigenom vissa ändringar rörande
riksbankens förvaltning och aflöningsstat vidtagits.
Af ofvanstående öfversigt framgår, att båda de för frågans utredning
tillsatta komitéer utan meningsskiljaktighet omfattat den åsigt
att den enskilda sedelutgifningsrätten borde upphöra; att äfvenledes
statsmagterna sedan lång tid tillbaka ansett önskvärdt, att riksbanken
ensam öfvertoge sedelutgifningen, samt att med detta mål i sigte
vidtagits ett flertal åtgärder af ingripande betydelse i fråga 019 riksbankens
organisation och verksamhet..
I en af de förevarande motionerna förmäles, att vid stiftandet
af 1897 års riksbankslag de föregående bankkomitéernas uttalanden
»i alla väsentliga delare lemnats utan afseende; och i förenämnda
af föreningen för bankfrågor undertecknade promemoria anföres, att
den beslutade bankreformen icke tillkommit på grund af utredningar
af fackmän, samt att, beträffande riksbankens öfvertagande af hela
sedelutgifningsrätten, vore att erinra, att den envåldsmakt öfver .cirkulationsmedlet,
som derigenom tillagts riksbanken, komme att innebära
en fara för landet, när icke genom förändringar i sättet för fullmäktiges
väljande nödig trygghet beredts för ett fullt sakkunnigt utöfvande
af denna magt. Dessa och dylika till stöd för berörda motioner
framstälda påståenden äro icke befogade. Ofvan lemnade redogörelse
öfver frågans tidigare skeden visar tvärtom, att den nuvarande lagstiftningen
i väsentliga delar formats i öfverensstämmelse med do
af bankkomitéerna afgifna förslag; och den af statsmagterna i 1889
års komitéförslag vidtagna ändring i bestämmelserna angående fullmäktiges
väljande kan, enligt utskottets åsigt, ingalunda berättiga till
12 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
det gjorda påståendet, att riksbankens organisation blifvit sådan,
att dess öfvertagande af hela sedelutgifningen innebär en fara för
landet.
Att statsmagterna nu, sedan enighet angående sättet för det så
länge eftersträfvade målets vinnande slutligen uppnåtts, skulle upphäfva
sitt i fråga om den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande
fattade beslut, dertill föreligga, enligt utskottets förmenande, ingalunda
skäl.
Utskottet anser sålunda ett upphäfvande af gällande bestämmelse
angående den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande eller en förnyad
utredning af denna fråga icke böra ifrågasättas. Hvad angår
de väckta förslagen om uppskof på viss tid med tillämpningen af
nämnda stadgande, vill utskottet erinra, att, på sätt fullmäktige i riksbanken
i sitt bilagda yttrande framhållit, svårigheterna vid öfvergången
från det gamla systemet kunna vara lika stora några år senare som
några år förut, samt att följden af ett enkelt uppskof gifvetvis blefve
den, att den oro, som nu synes förefinnas i fråga om nämnda öfvergång,
komme att fortfara en längre tid, uppenbarligen till skada för
den allmänna rörelsen och näringslifvet.
Beträffande åter herr Cederbergs motion n:o 29 om ändring i
vissa delar af gällande kungörelse angående enskilda banker med
rätt att utgifva egna banksedlar, så, enär utskottet ofvan uttalat sig
mot de framstälda förslagen angående ändring af gällande stadgande
om den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande, anser sig utskottet,
med hänsyn särskildt till den korta tid, som, derest utskottets hemställan
rörande berörda förslag vinner godkännande, skulle återstå till
reformens genomförande, böra afstyrka bifall jemväl till förevarande
motion.
ting aftViiL Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition, såvidt den innefattar
bankens sedel- förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 7 och 8 i riksbankslagen, har föranutgi^in^rS,
u ledts af en af nästlidet års Riksdag till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse,
deri Riksdagen anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning,
låta utarbeta och för innevarande års Riksdag framlägga de förslag
till förändrade bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt,
hvartill förhållandena kunde föranleda. Af det vid propositionen fogade
statsrådsprotokoll inhemtas, att Kongl. Maj:t vid föredragning den 17
oktober 1900 af denna Riksdagens skrifvelse förordnat tre personer
att, jemte bankinspektören, inom finansdepartementet biträda med ut
-
13
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
arbetande af förslag i ofvan omförmälda syfte. Det af komiterade afgift^
förslag har af fullmäktige i riksbanken, hvilka lemnats tillfälle
att yttra sig öfver detsamma, lemnats utan anmärkning; och Kong].
Maj:ts förslag öfverensstämmer med komiterades.
Hufvudpunkterna i det föreliggande förslaget äro, att maximibeloppet
af riksbankens obetäckta sedelutgifning, nu utgörande 100
millioner kronor, skulle få ökas med ett belopp, motsvarande det,
hvarmed riksbankens metalliska kassa öfverstege 40 millioner kronor,
dels ock att det belopp, hvarunder metalliska kassan ej må bibehållas,
eller 25 millioner kronor, skulle höjas till 40 millioner kronor. Beträffande
den närmare innebörden af förslaget samt motiven till detsamma
tillåter sig utskottet hänvisa till komiterades betänkande och
det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.
Herr Dahns ofvannämnda motion går derpå ut, att den af Kongl.
Maj:t föreslagna utvidgning af sedelutgifningsrätten skulle få förekomma,
allenast när särskilda förhållanden sådant påkallade, samt att
till § 8 måtte fogas ett tillägg af innehåll, att, derest maximibeloppet
af den obetäckta sedelutgifningen öfverskridits eller metalliska kassan
nedgått under 40 millioner kronor, förhållandet skulle, så fort sig göra
läte, rättas.
Af de gjorda framställningarne rörande ändring af de i § 7 i riksbankslagen
meddelade bestämmelser angående den obetäckta sedelutgifningen
anser utskottet Kongl. Maj:ts förslag ega företräde framför
herr Dahns. Att, på sätt motionären föreslagit, i lagen föreskrifva,
att den ökade sedelutgifningen finge komma till användning endast
der särskilda förhållanden sådant påkallade, synes utskottet icke
lämpligt, enär — såsom fullmäktige i bilagda yttrande framhållit —
då med en dylik lagbestämmelse ökningen någon gång blefve verkligen
behöflig, en oro i sinnena, hvilken helst bör undvikas, deraf
lätteligen skulle alstras. Den af Kongl. Maj:t ifrågasatta utvidgning af
sedelutgifningsrätten är, enligt utskottets åsigt, af omständigheterna
påkallad och lämpligen* afpassad; och derest detta förslag vinner
godkännande, synes det ingalunda behöfligt att, på sätt det af herr
Dahn föreslagna tillägg till § 8 innebär, medgifva den obetäckta sedelkontingentens
öfverskridande. Hvad åter angår samma tillägg, såvidt det
afser metalliska kassan, får utskottet erinra, att redan i den nuvarande
bestämmelsen, att den metalliska kassan ej må bibehållas vid lägre
belopp än det i lagen angifna, torde ligga, att, derest metalliska
kassan någon gång komme att nedgå under detta belopp, förhållandet
skall, så fort ske kan, rättas. Någon ytterligare bestämmelse i angifna
syftet är då icke erforderlig.
Ang. ändring
i riksbankslagens
ö/vergdngsstadgan•
den.
14 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
De af Kong]. Maj:t föreslagna ändringar i §§ 6 och 8 hafva icke
gifvit anledning till någon erinran från utskottets sida.
I syfte att underlätta öfvergången till enbankssystemet äro i
riksbankslagen meddelade bestämmelser, enligt hvilka de enskilda
bankerna under öfvergångstiden tillförsäkrats vissa förmåner i form af
kreditiv- och rediskonteringsrätt hos riksbanken. Kongl. Maj:ts ofvannämnda
proposition, så vidt angår §§41 och 42 i nämnda lag, afser
en utsträckning af dessa förmåner. Till stöd härför har, på sätt inhemtas
af det* vid propositionen fogade statsrådsprotokoll, chefen för
finansdepartementet, efter att hafva erinrat, hurusom ofvanbemälde
komiterade i det af dem afgifna betänkande uttalat, att det syntes
kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke de nu gällande öfvergångsstadgandena
borde ändras i syfte, att de förmåner hvilka borde tillkomma
de enskilda banker, som under öfvergångstiden afstode från sedelutgifningsrätt,
blefve, äfven hvad beträffade tidsperioden efter 1904
års ingång, för bankerna mera lockande, än nu erbjudna förmåner
visat sig vara, vidare anfört följande:
I Kong!. Maj:ts till 1897 års Riksdag framlagda förslag till lag
för Sveriges riksbank funnos intagna bestämmelser, som gingo derpå
ut, dels att under åren 1899—1903 enskild bank, hvilken afmätt från
sin rätt att utgifva egna sedlar och icke indragit något af sina den
1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, skulle ega att hos riksbanken
mot säkerhet, som af dess fullmäktige godkändes, begagna kassakreditiv
till det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar vid sistnämnda tidpunkt
uppgingo, utan erläggande af kreditivafgift och mot ränta, som icke
finge sättas högre än till två för hundra om året, dels ock att under
åren 1904—1908 enskild bank, som icke indragit något af förberörda
afdelningskontor, berättigades att, intill sextio procent af förenämnda
sedelbelopp, i riksbanken rediskontera vexlar mot diskonto, icke öfverstigande
två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande. I det
yttrande, fullmäktige i riksbanken den 3 rnays 1897 afgåfvo till det för
frågans behandling tillsatta särskilda utskott, hade desse intet annat
att erinra mot den föreslagna rätten till kreditiv, än att räntan borde
bestämmas till två procent under gällande tre månaders diskonto, dock
icke under två procent för år räknadt, hvarjemte fullmäktige förklarade,
att de icke hade något att invända deremot, att, om sådant skulle
anses billigt till någon ersättning för de föreslagna strängare vilkoren
för begagnande af kreditiven, dessa bestämdes till beloppet af de den
1 januari 1897 utelöpande sedlar, hvilka uppgingo till 65,3 millioner
15
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
kronor mot 60,8 millioner kronor den 1 januari 1896. I fråga om
omfattningen af och vilkoren för den föreslagna rediskonteringsrätten
framstälde fullmäktige ingen anmärkning. Sedan Riksdagens begge
kamrar i frågan fattat skiljaktiga beslut samt det särskilda, utskottet
framstäf förslag till sammanjemkning af desamma, beslöt Riksdagen,
med bifall till detta förslag, att, hvad anginge åren 1899—1903,
enskild bank, hvilken afstått från sedelutgifningsrätt, skulle ega hos
riksbanken dels på de af fullmäktige föreslagna vilkor begagna kassakreditiv
till belopp, motsvarande hälften af det belopp, hvartill dess
utelöpande sedlar den 1 januari 1896 uppgingo, dels ock likaledes till
hälften af sagda sedelbelopp ^diskontera vexlar mot diskonto, ej öfverstigande
två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande; hvarjemte,
beträffande tiden 1904—1908, den föreslagna rediskonteringsrätten inskränktes
till fyrtio procent af förenämnda sedelbelopp; och hade
öfvergångsstadgandena i riksbankslagen affattats enligt detta Riksdagens
beslut.
Hittills hade endast en enskild bank afstått från sin sedelutgifningsrätt
och en annan bank hade anmält sig vilja med utgången af år 1902
upphöra att utgifva egna sedlar. Det lede väl intet tvifvel, att, såsom
ock förenämnde komiterade erinrat, den ringa omfattning, i hvilken afstående
från sedelutgifningsrätten sålunda egt rum, i väsentlig grad
vant beroende på de betydande inskränkningar, Riksdagen beslutit i de
förmåner, genom hvilkas beviljande man afsåg att förmå ett flertal af
de enskilda bankerna att före den lagbestämda tiden upphöra med sin
sedelutgifning. Såsom förhållandena nu gestaltat sig och med den
knapphet, som numera inträdt å penningmarknaden, vore det sålunda
ganska antagligt, att, om intet i saken af statsmagterna åtgjordes, någon
vidare afsägelse af sedelutgifningsrätten icke komme att ske. Man
skulle följakligen vid 1903 års utgång stå inför det sakförhållande, att
25 enskilda banker, hvilkas utelöpande sedlar nu uppginge till inemot
80 millioner kronor, komme att på en gång upphöra med utgifvande
af egna sedlar. Den frågan uppstode då, huruvida den kredit, dessa
banker nu hade sig tillförsäkrad i riksbanken i form af rediskontering
intill fyrtio procent af sina den 1 januari 1896 utelöpande sedlar, vore
tillräcklig för att i den allmänna rörelsens intresse bereda eu lugn och
mjuk öfvergång till systemet med en enda sedelutgifvande bank. Det
kunde visserligen tyckas, att, då ännu tre år återstode, till dess denna
öfvergång skulle ske, man kunde tills vidare uppskjuta besvarandet af
förenämnda fråga för att afvakta, huruledes de ekonomiska förhållandena
komma att gestalta sig. Men då en vidt utbredd oro i berörda hän
-
16 Sammansatta Banko- och, Lagutskottets Utlåtande Ako 1.
seende framträdt, syntes det lämpligt och nyttigt, att denna oro, för
så vidt den kunde anses ega grund, blefve lugnad. Och departementschefen
ansåge sig för sin del böra gifva den allmänna meningen rätt,
då den nekande besvarade nyssnämnda fråga. Den sistnämnda rediskonteringskrediten
var, såsom ofvan antydts, väl knappt beräknad redan
då 1897 års Riksdag derom fattade beslut. Men sedermera hade omständigheter
tillkommit, som gjorde denna kredit ännu mera otillräcklig
för sitt syfte. I första rummet bidroge härtill det förut nämnda förhållandet,
att, mot hvad man antagit, nästan alla enskilda banker kunde antagas
komma att, med nu gällande lagstadganden, på en gång upphöra med
sin sedelutgifning, hvarigenom öfvergången blefve mera tvär och följaktligen
kräfde större lättnader. Vidare hade de enskilda bankernas
sedelemission från den dag, den 1 januari 1896, som lagts till grund
för kreditens beräknande, högst betydligt stigit, så att 40 procent af
de nu existerande enskilda bankernas sistnämnda dag utelöpande sedlar
motsvarade blott omkring 28 procent af dessa bankers nuvarande sedelstock.
Och det funnes ju ingen bestämd anledning att antaga, det denna
skulle före tidpunkten för den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande
väsentligen minskas. Slutligen vore att märka, att under de senare åren
rediskonteringsaftal mellan riksbanken och de enskilda bankerna i allt
större utsträckning blifvit afslutade, så att den de enskilda bankerna
på denna väg nu tillförsäkrade rediskonteringskredit åtminstone i åtskilliga
fall torde väsentligen öfverstiga 40 procent af vederbörande
banks den 1 januari 1896 utelöpande sedlar. Om nu riksbanken, då
den lagbestämda rediskonteringsrätten år 1904 inträdde, skulle finna
anledning att indraga eller minska den nu aftalade rediskonteringskrediten,
så vore det uppenbart, att gällande lagstadgande i denna del
skulle alls icke medföra någon kassalättnad för åtminstone vissa af de
enskilda bankerna och kanske just dem, som deraf vore i största behof.
Till följd af sistberörda förhållanden skulle behöflig kassalättnad för
de enskilda bankerna vid den enskilda sedelutgifningens upphörande
säkrast beredas dem enbart i form af kreditiv hos riksbanken. Men
då mycket stora kreditiv, derå temligen betydande fluktuationer till
äfventyrs vore att förvänta, kunde blifva för riksbanken besvärliga och
då man väl syntes kunna antaga, att nu aftalade rediskonteringskrediter,
som kunde sägas vara för begge kontrahenterna lika fördelaktiga, icke,
der ej tvingande omständigheter dertill föranledde, komme att af riksbanken
indragas, när lagbestämd rediskonteringsrätt inträdde, syntes
lämpligast, att den ökade kredit, som departementschefen ansåge böra
beredas de enskilda bankerna hos riksbanken, utginge delvis såsom
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 17
kreditiv och delvis i form af rediskonteringsrätt. Till grund för krediternas
storlek syntes man böra lägga beloppet af de enskilda banksedlar,
som vore utelöpande så nära som möjligt den tidpunkt, då
krediterna, som ju vore afsedda att i viss mån ersätta sedelemissionen,
skulle träda i kraft, eller således den 1 innevarande januari.
Beträffande då törst tiden till 1903 års utgång, så måste det ju
fortfarande anses i hög grad önskvärd!, att ett flertal enskilda banker
kunde förmås att upphöra med sin sedelutgifning före denna tidpunkt,
så att öfvergången till enbankssystemet kunde ske successivt och derigenom
blifva mindre känbar. Men för att detta önskemål skulle kunna
uppnås, borde icke oväsentligt ökade fördelar för tiden intill utgången
af år 1903 erbjudas. Om också af skäl, som ofvan antydts, kreditiv,
motsvarande hela den enskilda sedelemissionen, icke syntes böra ifrågasättas,
ansåge dock departementschefen, att kreditiv till ett belopp,
motsvarande sjuttiofem procent af de den 1 innevarande januari utelöpande
enskilda banksedlar, borde utan väsentlig olägenhet för riksbanken
kunna medgifvas. Skulle då äfven det föga sannolika förhållande inträffa,
att, efter ett sådant medgifvande, samtliga enskilda banker skulle före
1903 års slut öfvergå till aktiebanker, komme det kreditivbelopp,
hvartill de vore berättigade, i allt fall att understiga det kreditivbelopp,
mot hvilket fullmäktige i sitt förenämnda utlåtande den 3 mars 1897
icke haft något att erinra. Men härjemte syntes kreditivräntan, som
enligt nuvarande bestämmelser och med nu gällande diskontosatser utgjorde
fyra procent, böra något sänkas. Departementschefen ansåge
nemligen af skäl, hans företrädare i embetet uttalade till statsrådsprotokollet
den 9 januari 1897, att riksbanken val kunde mot en billig
ränta utlemna dessa kreditiv, genom hvilka den förvärfvade sig en ökad
sedelemission och hvilka den utbetalade i sina räntefria förbindelser,
sedlarne. Om det också icke borde ifrågasättas, att denna ränta fixerades
till så lågt belopp, som Kong!. Maj:ts proposition till 1897 års Riksdag
afsåg, syntes dock räntan icke böra sättas högre än till tre procent och
hållas två procent lägre än riksbankens diskonto för tre månaders vexlar,
der ej denna skulle nedgå under fyra procent. Såsom säkerhet för
dessa kreditiv kunde bankerna erbjuda sina grundfondshypotek i den
mån de genom sedlarnas indragning blefve lediga, hvilka hypotek ju
vore af den art, att de kunde af fullmäktige godtagas. För återstående
tjugufem procent af sin sedelstock den 1 januari 1901 syntes ifrågavarande
banker böra tillförsäkras rediskonteringsrätt på nu bestämda
vilkor.
Bih. till Likså. Prof. 1901. 6 Samt. 2 Afd. 1 Höft.
3
18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande iV.-o 1.
Hvad beträffade kassalättnaderna under tiden 1904—1908, byste
departementschefen väl den mening, att dessa borde betydligt utvidgas,
men de borde dock anordnas så, att motsvarande lättnader för tiden
intill 1904 stälde sig väsentligen fördelaktigare och dessa sålunda innebure
en lockelse till öfvergång före den lagbestämda tiden. Det ville
derför synas lämpligt, att, beträffande tiden 1904—1908, enskild bank,
med bibehållande af den nu bestämda rediskont.eringsrätten af fyrtio
procent, dock beräknade å det belopp sedlar, vederbörande bank hade
utelöpande den 1 januari 1901, tillika berättigades att hos riksbanken
vid 1904 års ingång erhålla kreditiv till ytterligare fyrtio procent af
förenämnda sedelbelopp mot ränta, två procent lägre än riksbankens
diskonto för tre månaders vexlar. Dessa kreditiv syntes dock böra
minskas med en femtedel årligen, så att de vore slutbetalda efter
fem år.
Såsom en följd af hvad sålunda föreslagits borde den tidpunkt,
intill hvilken, enligt § 42 i riksbankslagen, kreditivfordran hos enskild
bank finge inberäknas bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara
riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt § 6 medgifna belopp,
utsträckas till utgången af år 1908.
Beträffande förevarande förslag hafva fullmäktige i riksbanken i
sitt bilagda yttrande framhållit, att de af Kongl. Maj:t ifrågasatta, ökade
förmånerna knappast blefve tillräckliga att förmå ett atsevärdt antal
enskilda banker att före 1903 års utgång frånträda sin rätt att utgifva
sedlar. Enligt fullmäktiges åsigt borde dock förhållandena så ordnas,
att utsigt funnes för flera bankers öfvergång till det nya systemet före
år 1904, och det, om möjligt, efter hand och på olika tider. I syfte af
detta måls främjande samt på i öfrigt anförda skäl hafva fullmäktige
föreslagit, att åt dem borde medgifvas rätt att inom de gränser,
lagen stadgade, förhandla med de enskilda bankerna om tid och
vilkor för öfvergången, så att lagens medgifvanden kunde tillämpas
allt eftersom ett för båda kontrahenterna tillfredsställande aftal kunde
träffas. Hvad anginge de banker, som, utan att hafva med riksbanken
träffat sådant särskilt aftal, upphörde med sin sedelutgifning, borde,
enligt fullmäktiges åsigt, någon ändring i 1897 års bestämmelser icke
ega rum, utan skulle för dylika banker de nu stadgade förmånerna
bibehållas. Beträffande åter de banker, hvilka vore villiga att efter
aftal med riksbanken före 1903 års utgång afstå från sedelutgifningsrätten,
hafva fullmäktige förordat, att i riksbankslagens § 41 måtte intagas
bestämmelse, innefattande rätt för fullmäktige att åt dylik bank, för
så vidt den icke indragit eller under aftalstiden indroge något af
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 19
sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, dels mot säkerhet,
som af fulimäktige godkändes, bevilja lån intill sjuttiofem procent af
det belopp, hvartill den enskilda bankens utelöpande sedlar den 1 januari
1901 uppgingo, att från och med år 1903 årligen före december månads
slut återbetalas med en åttondedel af det ursprungliga beloppet, och mot
ränta två procent lägre än riksbankens gällande tre månaders diskonto,
dock ej lägre än två procent, dels medgifva rediskonteringsrätt i riksbanken
af vexlar, som af fullmäktige godkändes, intill tjugufem procent
af nyssnämnda sedelbelopp och mot diskonto icke öfverstigande två
tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande, hvilken rediskonteringsrätt
jemväl borde från och med utgången af år 1903 årligen minskas
med en åttondedel af det ursprungliga beloppet.
Hänvisande till hvad bilagda, af fullmäktige afgifna yttrande i
öfrigt rörande förevarande förslag innehåller, får utskottet för egen del
anföra, att utskottet lika med Kongl. Maj:t och fullmäktige anser ändring
af nu gällande öfvergångsstadganden vara af omständigheterna påkallad.
Utskottet delar ock den af fullmäktige uttalade åsigt, att de af Kongl.
Maj:t föreslagna bestämmelserna knappast skulle komma att leda till
det, för beredande af en succesiv öfvergång till den nya ordningen,
synnerligen eftersträfvansvärda målet, att ett större antal enskilda banker
redan före 1903 års utgång afstode från rätten att utgifva sedlar. Fullmäktiges
nyssberörda förslag deremot synes utskottet innebära en lycklig
lösning af frågan. Derest bestämmelser af den lydelse, herr Boström
i sin ofvannämnda motion, i öfverensstämmelse med fullmäktiges framställning,
föreslagit, blefve i lagen meddelade, synes det antagligt, att
de enskilda bankerna allmänt skola komma att före den lagstadgade
tiden upphöra med sedelutgifningen, och då härvid vilkoren för öfvergången
skulle, inom de i lagen angifna gränser, bestämmas efter aftal
mellan fullmäktige och vederbörande enskilda banker, innebär detta en
god borgen för att öfvergången verkligen varder succesiv och äfven i
öfriga hänseenden anordnad på ett tillfredsställande sätt. Utskottet
vill alltså tillstyrka bifall till ifrågavarande motion i berörda del.
Till stöd för ofvannämnda af herr Berlin gjorda yrkande har
motionären anfört följande:
En enskild bank, Vesterbottens enskilda bank eller numera bankaktiebolaget
Stockholm—Öfre—Norrland, hade före år 1901 afstått från
sin sedelutgifning och dervid kommit i åtnjutande af de förmåner, den
nuvarande lydelsen af § 41 i riksbankslagen medförde. Dessa förmåner,
livilka äfven i öfrigt vore mindre omfattande än de af Kongl.
20 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
Maj:t nu föreslagna, blefve särskildt mindre gynsamma genom att de
baserats på sedelutgifningen den 1 januari 1896, som varit vida lägre
än under de närmaste åren derefter. För Vesterbottens enskilda bank
utgjorde de den 1 januari 1896 utelöpande sedlarne ett belopp af
2,488,468 kronor. I den föreslagna nya lydelsen af berörda § 41, enligt
hvilken lydelse kreditiv- och rediskonteringsförmåner i riksbanken
skulle för enskild -bank utgå efter beloppet af dess utelöpande sedlar
den 1 januari 1901, vore icke på något sätt omförmäldt, huru förhållas
skulle med den bank, som redan före år 1901 afstått från sin sedelutgifning.
Skulle de nya bestämmelserna oförändrade tillämpas på
denna bank, blefve banken så godt som beröfvad de förmåner, 1897
års lag i dess ursprungliga lydelse tillerkändt densamma, ty beloppet
af Vesterbottens enskilda banks den 1 januari 1901 utelöpande sedlar
utgjorde allenast 148,400 kronor. .Att, derest lagändring vidtoges, å
här afsedda fall tillämpa äldre, icke längre existerande och af nya
ersatta lagstadganden syntes icke heller låta sig göra, då förmånen af
kassakreditiv i riksbanken reglerades genom årliga kontrakt. Men
äfven om en dylik tillämpning vore möjlig och tänkbar beträffande de
redan inträdda förmåner, som afsåge tiden till 1903 års slut, kunde
den omöjligen göras gällande beträffande de förändrade förmåner, som
skulle inträda med år 1904. För att förekomma en uppenbar orättvisa
mot det enskilda bankinstitut, som ställt sig 1897 års lag till lojal efterrättelse,
måste derför ett uttryckligt lagstadgande träffas, och detta
icke blott i den rigtning, att dess redan tillförsäkrade förmåner icke
rubbades, utan ock i den rigtning, att äfven denna bank komme i åtnjutande
af de ökade förmåner, som kunde anses nödvändiga. Det
vore sjelflfallet, att Vesterbottens enskilda banks öfvergång från sedelutgifvande
till icke sedelutgifvande skett under bestämdt förlitande
derpå, att en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag skulle
blifva ovilkorligen gällande såväl derutinnan, att enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt vid utgången af år 1903 skulle upphöra, som ock
derutinnan, att de förmåner hos riksbanken, som vid öfvergången medgåfves
enskild bank, blefve lika för alla banker. Om nu lagstiftningen
erkände, att de beviljade förmånerna för sedelutgifningsrättens upphörande
vore för små, syntes de ökade förmånerna i synnerhet och
framför andra böra komma den bank till godo, som, i hvad på densamma
berott, sökt främja syftena med 1897 års lag och genom en
tidig öfvergång till icke sedelutgifvande underlättat uppnåendet af det
uppstälda målet att koncentrera sedelutgifningen hos Sveriges riksbank.
Den 1 december 1898 upphörde Vesterbottens enskilda bank med sin
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 21
sedelutgifning och redan under samma månad indrogos 1,050,000
kronor af dess sedlar. Med 1898 års slut öfvergick banken till aktiebank.
öfriga enskilda banker både deremot under den gångna tiden
efter utfärdandet af 1897 års lag ökat sin sedelutgifning med omkring
en tredjedel, och det vore denna omständighet, som bland annat skulle
bereda dem ökade förmåner bos riksbanken emot de från början afsedda.
Att med hänsyn till den enskilda bank, som sålunda redan
upphört med sin sedelutgifning, träffa bestämmelser, som tillförsäkrade
densamma andel i de ökade förmåner, man nu ville
bereda, kunde icke för riksbanken medföra någon som helst nämnvärd
tunga och vore så mycket mera på sin plats, som nämnda bank under
ungefär hälften af den första period, som förmånerna gält, fått åtnöja
sig med lägre förmåner, än lagstiftaren numera ansåge vara skäliga.
De bestämmelser, som i detta afseende borde träffas, behöfde allenast
afse att för ifrågavarande bank bestämma en annan tid än den 1
januari 1901 såsom den, hvilken skall tjena till utgångspunkt för beräknande
af kassakreditivs och rediskonterings storlek. Då i förslaget
valts den 1 januari 1901, hade detta motiverats dermed, att man borde
bestämma en tidpunkt, som läge så nära som möjligt den tid, då sedelemissionen
upphörde. För Vesterbottens enskilda bank skulle samma
princip leda till, att man valde den 1 december 1898 eller, om man
ansåge sig böra vidhålla den 1 januari, den 1 januari 1898.
Körande detta förslag hafva fullmäktige anfört, att någon ändring
af det såsom beräkningsgrund faststälda sedelbeloppet svårligen nu
syntes kunna ifrågakomma, då ifrågavarande bankbolag utöfvat, sin nya
verksamhet redan i mer än två års tid, hvarunder naturligtvis öfvergången
till det nya småningom försiggått så, att den allmänna marknadens
intressen blifvit behörigen tillgodosedda.
Lika med fullmägtige anser utskottet den af motionären påyrkade
ändring i bestämmelsen angående det såsom beräkningsgrund faststälda
sedelbeloppet icke böra ifrågakomma, men synes det utskottet deremot
billigt, att, på sätt fullmäktige äfven förordat, bemälda bank, under
förutsättning, att särskildt aftal i sådant hänseende kommer till stånd
mellan banken och fullmäktige, får åtnjuta samma förmåner i öfrigt,
som skulle tillgodokomma de enskilda banker, hvilka efter aftal med
riksbanken upphöra med sin sedelutgifning före 1903 års slut. I
herr Boströms ofvannämnda motion finnes intaget ett stadgande i sådant
syfte; och får utskottet tillstyrka bifall till motionen jemväl i denna del.
Utskottets
hemställan.
22 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
Beträffande öfriga i sistnämnda motion föreslagna bestämmelser,
så äro dessa föranledda af ofvan förordade nya stadganden i § 41 och
hafva ej gifvit anledning till erinran från utskottets sida. De af utskottet
vidtagna smärre jemkningar i redaktionen af förevarande förslag
torde icke tarfva någon särskild motivering.
•
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt hemställer utskottet:
l:o att herr Cederbergs motioner n:ris 27 och 28
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende;
2:o att herr Jakobsons motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;
3:o att herr Lundgrens motion icke måtte af
Riksdagen bifallas;
4:o att herr Nyströms ofvannämnda motioner
icke måtte vinna Riksdagens bifall;
5:o att herr Cederbergs motion n:o 29 icke måtte
af Riksdagen bifallas; samt
6:o att Riksdagen, under förklarande att Kongl.
Maj:ts proposition ej kan i oförändradt skick bifallas,
måtte, med afslag å herrar Dahns och Berlins motioner,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition och
herr Boströms motion för sin del besluta,
dels att §§ 6, 7 och 8 i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897 må erhålla följande förändrade
lydelse, att tillämpas från den 1 januari 1902,
nemligen:
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
§ «•
Riksbanken eger rätt att utgifva
sedlar till det belopp, som
motsvaras af följande kassatillgångar:
a)
metallisk kassa, så beräknad
som i § 8 sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller
under transport derifrån varande,
§ 6.
Riksbanken eger rätt att utgifva
sedlar till det belopp, som
motsvaras af följande kassatillgångar:
a)
metallisk kassa, så beräknad
som i § 8 sägs;
b) på utrikes ort nedsatt eller
under transport derifrån varande,
%
23
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
mot sjöfara försäkra^ guldmynt
eller omyntadt guld;
c) hos bankinrättningar eller
handelshus på utrikes ort i löpande
räkning innestående medel.
§ »•
Utöfver det enligt § 6 medgifna
belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af
högst ett hundra millioner kronor,
under vilkor att de på grund häraf
utgifna sedlar motsvaras af följande
tillgångar sammanräknade:
a) lätt säljbara utländska statspapper;
b)
statens, allmänna hypoteksbankens
och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller
utom riket.
§ 8-
Såsom riksbankens metalliska
kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befintligt
mot sjöfara försäkradt guldmynt
eller omyntadt guld;
c) hos lank eller lankir på
utrikes ort i löpande räkning innestående
medel, efter afdrag af riksbankens
skuld i dylik räkning.
§ i
Utöfver
det enligt § 6 medgifna
belopp är riksbanken berättigad
till en sedelutgifning af
ett hundra millioner kronor samt,
derest den metalliska kassan öfverstiger
fyrtio millioner kronor, af
ytterligare ett belopp, uppgående
högst till den summa, hvarmed den
metalliska kassan öfverstiger fyrtio
millioner kronor.
Riksbankens utelöpande sedlar
skola till den del de öfverstiga de
i § 6 omnämnda kassatillgångar
motsvaras af följande tillgångar sammanräknade:
a)
lätt säljbara utländska statspapper;
b)
statens, allmänna hypoteksbankens
och andra inhemska obligationer,
som å utländsk börs noteras;
c) vexlar, betalbara inom eller
utom riket.
§ 8.
Såsom riksbankens metalliska
kassa skall beräknas allt riksbanken
tillhörigt och inom landet befint
-
24
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
{Nuvarande lydelse:)
svenskt och utländskt guldmynt
samt omyntadt guld.
Metalliska kassan må ej bibehållas
vid lägre belopp än tjugofem
millioner kronor. Derutöfver
skall, då de på grund af § 7 utgifna
sedlar öfverstiga sextio millioner
kronor, riksbanken hålla i metallisk
kassa minst trettio procent
af det belopp, hvarmed de på sådan
grund utgifna sedlar öfverskjuta
sistnämnda summa.
(Föreslagen lydelse:)
ligt svenskt och utländskt guldmynt
samt omyntadt guld. Metalliska
kassan må ej bibehållas vid
lägre belopp än fyrtio millioner
kronor.
dels och att §§ 41 och 42 i samma lag må erhålla
följande förändrade lydelse:
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
§ 41.
Jemlikt lagen med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock angående
forum för riksbanken, ega enskilda
banker att intill utgången af år
1903 utgifva egna sedlar; och är
riksbanken pligtig att åt dessa
banker inrymma de förmåner, som
här nedan omförmälas.
Från början af år 1899 till utgången
af år 1903 eger enskild
bank, som, efter minst tre månader
förut hos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått
från sin rätt att utgifva egna
sedlar samt icke indragit något af
sina den 1 januari 1896 befintliga
afdelningskontor, att hos riksban
-
§
Jemlikt lagen med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock angående
forum för riksbanken, ega enskilda
banker att intill utgången af år
1903 utgifva egna sedlar; och är
riksbanken pligtig att åt dessa
banker inrymma de förmåner, som
här nedan omförmälas.
Från börian af år 1899 till ut
•j
_
gången af år 1903 eger enskild
bank, som, efter minst tre månader
förut hos chefen för finansdepartementet
derom gjord anmälan, afstått
från sin rätt att utgifva egna
sedlar samt icke indragit något af
sina den 1 januari 1896 befintliga
afdelningskontor, att hos riksban
-
25
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
ken, dels mot säkerhet, som af dess
fullmäktige godkännes, begagna
kassakreditiv till hälften af det belopp,
hvartill dess utelöpande sedlar
vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,
utan erläggande af kreditivafgift
och mot ränta, två procent
lägre än gällande tre månaders
vexeldiskonto, dock ej under två
för hundra om året, dels likaledes
till hälften af nyssberörda belopp
i riksbanken rediskontera vexlar,
som af fullmäktige godkännas, mot
diskonto, icke öfverstigande två
tredjedalar af det eljest i riksbanken
gällande.
Då sådan anmälan, som ofvan
är nämnd, inkommit till chefen för
finansdepartementet, skola fullmäktige
i Riksbanken ofördröjligen derom
underrättas.
Från början af år 1904 till utgången
af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af
ofvanberörda afdelningskontor, att
intill fyrtio procent af det belopp,
hvartill dess utelöpande sedlar den
1 januari 1896 uppgingo, åtnjuta
rediskonteringsförmån på de vilkor,
som ofvan äro omförmälda.
Har enskild bank, när, enligt
hvad nu är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för
densamma inträda, indragit eller
indrager den derefter något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
beror det af Konungen
att, med fästadt afseende å det eller
Bih. till Biksd. Brot. 1901. 6 Sami.
ken, dels mot säkerhet, som af dess
fullmäktige godkännes, begagna
kassakreditiv till hälften af det belopp,
hvartill dess utelöpande sedlar
vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,
utan erläggande af kreditivafgift
och mot ränta, två procent
lägre än gällande tre månaders
vexeldiskonto, dock ej under två
för hundra om året, dels likaledes
till hälften af nyssberörda belopp
i riksbanken rediskontera vexlar,
som af fullmäktige godkännas, mot
diskonto, icke öfverstigande två
tredjedelar af det eljest i riksbanken
gällande.
Då sådan anmälan, som ofvan
är nämnd, inkommit till chefen för
finansdepartementet, skola fullmäktige
i riksbanken ofördröjligen derom
underrättas.
Från början af år 1904 till utgången
af år 1908 eger enskild
bank, som icke indragit något af
ofvanberörda afdelningskontor, att
intill fyrtio procent af det belopp,
hvartill dess utelöpande sedlar den
1 januari 1896 uppgingo, åtnjuta
rediskonteringsförmån på de vilkor,
som ofvan äro omförmälda.
Har enskild bank, när, enligt
hvad nu är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för
densamma inträda, indragit eller
indrager den derefter något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
beror det af Konungen
att, med fästadt afseende å det eller
2 Afd. 1 Höft. 4
26
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N;o 1.
(Nuvarande lydelse:)
de indragna kontorens omfång och
betydelse för den allmänna rörelsen,
bestämma, huruvida den sålunda
skedda indragningen må föranleda,
att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet
nedsättes eller att banken
uteslutes från all rätt till kreditiv
eller rediskontering.
Den rätt till kassakreditiv och
till rediskontering, hvarom här ofvan
förmäles, bibehålies äfven, der
enskild bank blifvit ombildad till
bankaktiebolag.
(Föreslagen lydelse:)
de indragna kontorens omfång och
betydelse för den allmänna rörelsen,
bestämma, huruvida den sålunda
skedda indragningen må föranleda,
att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet
nedsättes eller att banken
uteslutes från all rätt till kreditiv
eller rediskontering.
Den rätt till kassakreditiv och
till rediskontering, hvarom här ofvan
förmäles, bibehålies äfven, der
enskild bank blifvit ombildad till
bankaktiebolag.
I stället för enskild bank ofvan
tillförsäkrade förmåner må fullmäktige
i riksbanken ega rätt att till enskild
bank, som, enligt med fullmäktige
träffadt aftal om tiden och vilkor
en för upphörandet af dess sedelutgifning,
före 1903 års utgång afstått
från sin sedelutgifningsrätt och
icke indragit eller under aftalstiden
indrager något af sina den 1 januari
1896 befintliga afdelning skontor,
dels mot säkerhet, som af fullmäktige
godkännes, bevilja lån intill sjuttiofem
procent af det belopp, hvartill
den enskilda bankens utelöpande sedlar
den 1 januari 1901 uppgingo, att
från och med år 1903 årligen före
december månads slut återbetalas med
en åttondedel af det ursprungliga beloppet,
och mot ränta, två procent
lägre än riksbankens gällande tre
månaders diskonto, dock icke lägre
än två procent, dels medgifva rediskonteringsrätt
i riksbanken af vexlare
som af fullmäktige godkännas,
intill tjugufem procent af den en
-
27
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
(Nuvarande lydelse:)
§ 42.
Under tiden från början af år
1899 till utgången af år 1903 må
bland de tillgångar, som enligt § 7
skola motsvara riksbankens sedelutgifning
utöfver det enligt § 6 medgifna
belopp, inberäknas jemväl
sådan kreditivfordran hos enskild
bank, hvarom i § 41 förmäles.
(Föreslagen lydelse:)
skilda bankens den 1 januari 1901
utelöpande sedelbelopp och mot diskonto)
icke öfverstigande två tredjedelar
af det eljest i riksbanken gällande.
| skolande jemväl denna rediskonteringsrätt
från och med utgången
af år 1903 årligen minskas med
en åttondedel af det ursprungliga beloppet.
Vid de förmåner, som sålunda
medgifvas enskild bank, må
bankaktiebolag, hvartill enskild bank
blifvit ombildad, bibehållas. Derjemte
ega fullmäktige rätt att med bankaktiebolag,
hvartill enskild sedelutgifvande
bank före den 1 januari
1901 ombildats, träffa aftal om nyssnämnda
förmåner, dock beräknade
efter samma banks den 1 januari
1896 utelöpande sedelbelopp.
Då enskild bank genom aftal
med fullmäktige i riksbanken förbundit
sig att å viss tid afstå från
sin sedelutgifningsrätt, skall chefen
för finansdepartementet derom af
fullmäktige ofördröjligen underrättas.
§ 42.
Bland de tillgångar, som enligt
§ 7 skola motsvara riksbankens sedelutgifning
utöfver det enligt § 6 medgifva
belopp, må inberäknas ej mindre
till utgången af dr 1903 jemväl
sådan kreditivfordran hos enskild
bank, hvarom i § 41 förmäles, än ock
till 1910 års slut sådant till enskild
bank lemnadt lån, som omförmäles
i samma paragraf.
Stockholm den 15 mars 1901.
På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:
F. A. BOSTRÖM.
28
■Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N;o 1.
Reservationer:
af herr Leman, hvilken anfört:
I.
_ Grunden till det af utskottet föreslagna stadgandet derom, att
enskild bank, som före 1903 års utgång afstår från sin sedelutgifningsrätt,
skall eg a åtnjuta vissa förmåner, under vilkor, att banken icke
indragit eller under aftalstiden ‘indrager något af sina den 1 januari
1896 befintliga afdelningskontor, torde väl vara, att utskottet ansett,
att den lättnad, som genom de af enskilda bankerna, särskilt i landsorterna
inrättade afdelningskontor blifvit för derstädes bosatte industriidkare,
köpmän, godsegare m. fl. beredd med hänsyn till skötandet
af deras penningaffärer, ej skall upphöra samtidigt med de enskilde
bankernas afstående från utgifvande af egna sedlar och innan riksbankens
afdelningskontor hafva vunnit den konsolidering samt den
affärsvana som kräfves för att tillgodose de särskilda orternas behof
af omsättningsmedel. Detta mål torde, enligt min åsigt, dock endast
ofullständigt vinnas genom det förslag, som utskottet i nu förevarande
afseende framstäf.
Otänkbart är nemligen icke, att enskild bank, som i följd af
konjunkturförhållanden eller af andra skäl icke funne med sin fördel
förenligt att i den utsträckning, som nu är för handen, upprätthålla ett
afdelningskontor, jemlikt lagens formella stadgande visserligen bibehåller
ett dylikt afdelningskontor, men dervid dock inskränker rörelsen t. ex.
endast till inlåning eller till afdelningskontorets öppenhållande endast
under någon timme i veckan. Genom ett sådant förfarande skulle
banken i formelt afseende icke hafva brutit mot lagens stadgande; men
deremot i materielt hänseende hafva gäckat lagstiftarens syfte.
A andra sidan kan inträffa, att i följd af förändrade förhållanden
(t. ex. nedläggande af stora industriella företag ell. dyl.) det blifver fullständigt
onödigt att å någon viss ort upprätthålla ett afdelningskontor.
Med den lydelse utskottets förslag har, blifver emellertid hvarje enskild
bank tvungen, såvidt den ej vill förlora de åt densamma inrymda förmåner,
att, utan afseende å rörelsens .kraf, bibehålla ett vid början af
år 1896 befintligt afdelningskontor. Mot ett sådant missförhållande
29
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
finnes bot i den nu varande lydelsen af § 41 i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897, dymedelst att deruti stadgas, att det beror
af Konungen att, der en sådan bank indragit eller indrager något af
sina den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, med fästadt afseende
å det eller de indragna kontorens omfång och betydelse för den
allmänna rörelsen, bestämma, huruvida den sålunda skedda indragningen
må föranleda, att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet nedsättes
eller att banken uteslutes från all rätt till kreditiv eller ^diskontering.
I den af herr F. A. Boström väckta, af utskottet tillstyrkta motion
saknas deremot ett dylikt stadgande, och ej heller finnes deruti
någon bestämmelse, som medgifver riksbankens fullmäktige rätt att
afvärja det missförhållande, som kan uppstå derigenom, att enskild
bank, till egen vinning, men till förfång för allmänt väl, obehörigen
inskränker rörelsen vid ett den 1 januari 1896 upprättadt afdelningskontor.
Mig synes, att, då man i det af utskottet tillstyrkta lagförslag,
enligt min åsigt, med fullt fog, lemnat åt riksbankens fullmäktige
en ganska vidsträckt rätt att genom aftal ordna förhållandena
angående tiden och vilkoren för upphörandet af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt, man ock förtroendefullt skulle kunna öfverlemna
åt fullmäktige att genom samma aftal ordna förhållandena angående
ej allenast fortvaron af de enskilda bankernas afdelningskontor, utan
äfven och fastmer angående omfånget och beskaffenheten af den rörelse,
som, i den allmänna penningmarknadens intresse, tid efter annan
bör vid dessa afdelningskontor ifrågakomma.
På här anförda skäl har jag ansett, att det i herr F. A. Boströms,
af utskottet tillstyrkta motion för enskild bank, som vill åtnjuta vissa
i motionen föreslagna förmåner, uppstälda oeftergifliga vilkor, att
banken icke indragit eller under aftalstiden icke indrager något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, bort utgå ur lagen samt
att i stället åt riksbankens fullmäktige bort öfverlemnas rätt att, efter
omständigheterna i hvarje särskilt fall, genom aftal med enskild bank
ordna förhållandena med hänsyn till enskild banks afdelningskontor.
II.
Kong]. Maj:t har i aflemnad proposition föreslagit, att riksbanken
skulle ega att, under vissa förutsättningar, åt enskild bank bevilja kassakreditiv
till 75 procent af det belopp, hvartill bankens utelöpande sedlar
BO Sammansatta Banko- och, Lagutskottets Utlåtande N:ö 1.
den 1 januari 1901 uppgingo. Utskottet åter har, på grund af riksbankens
fullmäktiges utlåtande och herr Boströms motion, hemstält,
att åt enskild bank icke skulle beviljas kassakreditiv utan i stället medgifvas
län efter ofvannämnda beräkningsgrund.
Såsom kändt är, har de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt i
främsta rummet genom sin elasticitet kunnat gagna den allmänna rörelsen.
Den nya anordning, hvilken, då nämnda sedelutgifningsrätt upphör,
bör införas, torde derför, åtminstone i någon mån, höra göras elastisk.
Så skulle kunna ske, i fall Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af kassakreditiv
till de enskilda bankerna blefve upphöjdt till lag. Men om
äfven, å andra sidan, icke kan förnekas, att, såsom riksbankens fullmäktige
erinrat, ej ringa olägenheter för riksbanken skulle uppstå, i
fall kassakreditiv skulle beviljas till så högt belopp, som Kongl. Maj:t
föreslagit, torde dock böra tagas i betraktande, huruvida man icke, till
fromma för den elasticitet, hvilken allmänna rörelsen ovedersägligen
kräfver, skulle kunna i sådant syfte göra någon, om än icke stor afvikelse
från den af utskottet fastslagna låneformen.
Af sådan anledning tror jag, att det, för befrämjande af allmänt
väl, skulle vara lämpligt, att man beviljade de enskilda bankerna rätt
att erhålla kassakreditiv — om än till mindre belopp, än Kongl. Maj:t
föreslagit — t. ex. till femton procent (c:a tolf millioner kronor) af det
belopp, hvartill deras utelöpande sedlar den 1 januari 1901 uppgingo.
Möjligt är väl, att under öfvergångstiden härigenom någon ringa
olägenhet skulle kunna förorsakas Riksbanken, men, å andra sidan,
skulle, enligt mitt förmenande, genom ett sådant tillvägagående åt den
allmänna rörelsen beredas fördelar, hvilka i hög grad torde öfverväga
de eventuella olägenheter, som under en öfvergångsperiod skulle kunna
drabba riksbanken.
Slutligen får jag erinra, att, med hänsyn till den allmänna rörelsens
kraf, det torde vara lämpligast, att kreditiven finge vara orubbade
så länge som möjligt, i följd hvaraf amortering af de fasta lånen
borde ske, förrän täckning af de enskilda bankernas kreditivskuld borde
ifrågakomma. Då emellertid riksbankens fullmäktige få det ansvarsfulla
värfvet att ordna de mångfaldiga kritiska förhållanden, som antagligen
uppstå vid öfvergången från mångbanks- till enbankssystemet,
torde man äfven med fullt förtroende kunna åt fullmäktige öfverlemna
att genom aftal med de enskilda bankerna öfverenskomma om lämpligaste
tidpunkterna för täckande af dessas kreditivskuld.
I följd af den ytterst knappa tid, hvilken varit mig förunnad att
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 31
afgifva denna min reservation, bar jag i förevarande så ytterst vigtiga
samhällsangelägenhet kunnat endast antydningsvis gifva skäl för
min från utskottsmajoriteten skiljaktiga mening, men jag har dock velat
låta anteckna, att jag ansett, det utskottet bort, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition och herr F. A. Boströms motion, föreslå, att sjunde
stycket af § 41 i lagen för Sveriges riksbank samt § 42 af samma lag
skulle erhålla följande lydelse:
I stället för enskild bank ofvan tillförsäkrade
förmåner, må fullmäktige i riksbanken ega rätt att
till enskild bank, som, enligt med fullmägtige träffadt
aftal om tiden och vilkoren för upphörande af dess
sedelutgifning, före 1903 års utgång afstått från sin
sedelutgifningsrätt och icke indragit något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor, mot
säkerhet, som af fullmäktige godkännes, bevilja dels
lån intill sextio procent och dels kassakreditiv intill
femton procent af det belopp, hvartill den enskilda
bankens sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, med rätt
för den enskilda banken att vara befriad från erläggande
af krediti ^afgift, men med skyldighet att såväl
å lån som å kassakreditiv gälda ränta, två procent
lägre än riksbankens gällande tre månaders diskonto,
dock icke lägre än två procent; skolande enskild bank
från och med år 1903 årligen före december månads
utgång återbetala erhållet lån med en åttondedel af det
ursprungliga beloppet samt före utgången af år 1910
återgälda skuld å kassakreditiv på sätt och tid, som
fullmäktige i aftalet eg a bestämma. Fullmäktige eg a
jemväl att genom sådant aftal, som ofvan sägs, medgifva
enskild bank rediskonteringsrätt i riksbanken af
vexlar, — — — — — — — — — — — — —
(Föröfrigt lika med utskottets förslag).
§ 42.
Bland de tillgångar, som enligt § 7 skola motsvara
riksbankens sedelutgifning utöfver det enligt
§ 6 medgifna belopp, må inberäknas till utgången af
år 1910 jemväl sådan kreditivfordran hos enskild
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
bank, hvarom i § 41 förmäles, samt sådant till enskild
bank lemnadt lån, som omförmäles i samma
paragraf.
af herr Sörensson, hvilken instämt med herr Leman.
STOCKHOLM, ISAÅC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1901.
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
1
Bilaga 1.
Till Bankoutskottet,
med yttrande i anledning af Kongl. Majt:s proposition och motioner
rörande ändringar i lagen för Sveriges riksbank och
dermed sammanhang egande frågor.
Genom protokollsutdrag liar utskottet anmodat fullmäktige att afgifva
yttrande i anledning bland annat af följande vid denna riksdag
gjorda framställningar angående ändringar i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897 i hvad rör riksbankens sedelutgifningsrätt och dermed
sammanhang egande frågor, nämligen,
l:o Kongl. Majt:s proposition i ämnet,
2:o motioner af
a) Herr Berlin i Första kammaren, n:o 25, om ändring af § 41 i
lagen för Sveriges riksbank af den 12 maj 1897,
b) Herr Cederberg i d:o, n:o 27 och 29 att riksbankslagen
måtte sålunda ändras, att den riksbanken tillagda rätt att ensam utgifva
sedlar bortfaller, och likaledes Kongl. kungörelsen af den 12 juni 1874
undergå vissa ändringar,
c) Herr M. Dahn i Andra kammaren, n:o 1-61, samt af
d) Herr ,/. Nyström i Första kammaren, n:o 20, om sådan ändring
i lagen för Sveriges riksbank, att de enskilda bankernas rätt att utgifva
egna banksedlar skall fortfara till slutet af 1908, samt att i samband
dermed tiden, under hvilken de förmåner, som riksbanken är pliktig
att för underlättande af öfvergången inrymma åt enskilda bankerna,
utsträckes med fem år.
e) Herr C. J. Jakobson i Andra kammaren, n:o 102, angående
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning i fråga om ordnandet
af landets sedelbankväsen,
Bih. till Riksd. Prat. 11)01. 0 Band. 2 A/d. 1 Haft.
1
2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
f) Herr W. T. Lundgren i Andra kammaren, n:o 111, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om förnyad utredning- angående
landets bankväsen m. m.
Hvad först beträffar Kongl. Maj:ts proposition om förändrad lydelse
af vissa §§ i lagen för Sveriges riksbank af den 12 maj 1897, innefattar
den förslag dels om utvidgning på vissa vilkor af riksbankens
sedelutgifningsrätt, dels ock om ändring i lagens öfvergångsbestämmelser
angående vissa förmåner för enskilda banker till ersättning för
uppbörd sedel utgifning.
I fråga om riksbankens sedelutgifningsrätt hafva fullmäktige, med
begagnande af lemnadt tillfälle att yttra sig öfver det af utsedde kommitterade
den 1 december förlidet år afgifna betänkande, under den 31
sistlidne december uttalat sig för det af kommitterades flertal i ämnet
framställda förslag. Då detta i oförändradt skick upptagits i Kongl.
Maj:ts proposition, lär något vidare yttrande i saken icke behöfva af
fullmäktige afgifvas än beträffande de i motionen n:o 161 i Riksdagens
Andra kammare af herr Dahn föreslagna ändringar af de ifrågavarande
lagbestämmelserna. Dessa ändringar afse dels att till § 8 skulle fogas
ett stycke af följande innehåll: »Skulle öfversikt eller uppgift, som i
§ 24 omnämnes, utvisa, att metalliska kassan nedgått under fyrtio millioner
kronor, eller att den i § 7 medgifna sedelutgifning öfverskridits,
skall förhållandet, så fort sig göra låter, varda rättadt», dels att § 7
måtte i sitt första stycke erhålla följande lydelse: »Utöfver det enligt
§ 6 medgifna belopp är riksbanken berättigad till sedelutgifning af
högst etthundra millioner kronor, samt, der särskilda förhållanden sådant
påkalla, af ytterligare ett belopp, uppgående till den summa, hvarmed
metalliska kassan, öfverstiger fyrtio millioner kronor. (För öfrigt
lika med den kongl. propositionen).
Motionären erinrar, att uttrycket »bibehållas» i § 8, helst när det sammanställes
med det äldre stadgandet om metalliska kassans storlek och
med bestämmelsen om reservfonden i 26 § riksbankslagen, synes angifva,
att lagen under vissa exceptionella förhållanden får hvila, men att fullmäktige,
sä fort sig göra låter, skola bringa de rubbade förhållandena
i jemvigt. Utan tvifvel är den sålunda uttalade uppfattningen riktig
så tillvida, att förhållanden kunna inträffa, som leda dertill, att riksbankens
metalliska kassa nedgår under det lagbestämda minimum, och
att genom bankstyrelsens bemödanden den metalliska kassan bör snarast
möjligt uppbringas till det rätta beloppet. Någon särskild föreskrift
till förklarande af hvad ordet »bibehållas» innebär synes dock icke nödig,
enär detta ord innefattar en tillräckligt tydlig maning till styrelsen
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3
om hvad den har att iakttaga, eu maning, som genom ett tillägg snanare
skulle försvagas än förstärkas.
Förslaget, att rätten till sedelutgifning motsvarande det belopp,
hvarmed metalliska kassan öfverstiger 40 millioner kronor, skulle inträda,
»der särskilda förhållanden sådant påkalla», synes fullmäktige icke egnadt
att gifva sedelutgifningen den elasticitet, som från synpunkten af rörelsens
behof kan anses önskvärd. I sitt här ofvan berörda yttrande
öfver kommitterades förslag anförde fullmäktige bland annat: »genom
att hålla en guldkassa, som öfverskjuter minimum, kunna fullmäktige
bereda banken en sedelreserv, som, dubbelt så stor som öfverskottet, när
helst deraf göres behof, utan begränsning af tid kan användas och
tillika gör hela den normala sedelutgifningsrätten mera brukbar». I
sjelfva verket ligger i stadgandet en anvisning för fullmäktige, att söka,
i den mån sådant kan ske, hålla guldkassan icke obetydligt högre än
minimum och arbeta på att stadigt och småningom stärka den faktiska
guldbehållningen, på det. att vid förefallande behof — dessa må nu återkomma
mera periodvis eller yppa sig i följd af tillfälliga anledningar —
sedelutgifningen må kunna fullt motsvara rörelsens berättigade kraf.
Men skall denna ökade sedelutgifning blifva af praktisk betydelse och
medföra de fördelar, som med densamma afsetts, då bör icke dess användning,
så i lagen inskränkas, att den får ega rum endast, der särskilda
förhållanden sådant påkalla. Ty när med en dylik lagbestämmelse
ökningen någon gång blefve verkligen behöflig, skulle deraf lätt alstras
eu oro i sinnena, hvilken helst bör undvikas. På grund af hvad sålunda
anförts finna fullmägtige fortfarande det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget
i oförändradt skick egnadt att främja det dermed åsyftade ändamålet.
Den andra delen af Kongl. Maj ds förslag afser att tillförsäkra de
enskilda bankerna större förmåner i utbyte mot den sedelutgifning,
som de lemna, och härigenom bereda en lugn och mjuk öfvergång
till systemet med en enda sedelutgifvande bank samt stilla den oro,
som skall hafva framträdt i fråga om den allmänna rörelsens intresse
i afseende å sättet för och följderna af öfvergången.
I det anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljer den kungliga
propositionen, har chefen för finansdepartementet utförligt behandlat
den af de här ofvan omförmälda kommitferade i förbigående berörda
frågan om större lättnader för de enskilda bankerna. Kommitterade hafva
särskilt åberopat fullmäktiges i riksbanken yttrande till 1900 års Riksdags
sammansatta banko- och lagutskott, hvari framhållits önskvärdheten
deraf, att do enskilda sedelutgifvande bankerna måtte successivt
4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
öfvergå till bolag utan rätt till sedelutgifning och med afseende härpå
ansett det kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke banklagens öfvergångsstadganden
borde ändras i syfte, att de förmåner, hvilka böra tillkomma
de enskilda banker, som under öfvergångstiden afstå från sedelutgifningsrätt,
må, äfven hvad beträffar tidsperioden efter 1904 års ingång,
blifva för bankerna mera lockande, än nu erbjudna förmåner
visat sig vara. Hvad kommitterade sålunda antydningsvis framkastat synes
fullmäktige väl värdt att tagas i betraktande, isynnerhet som tiden till
1904 är så pass kort, att de åt bankerna för denna period erbjudna
förmånerna, äfven om de blifva så förökade, som den kungliga propositionen
afser, numera knappast torde kunna blifva tillräckliga att
förmå ett afsevärdt antal enskilda banker att före 1904 års ingång
frånträda sin rätt att utgifva sedlar. Enligt fullmäktiges åsigt borde
dock förhållandena så ordnas, att utsigt finnes för flere bankers öfvergång
till det nya systemet före 1904, och det, om möjligt, efterhand
och på olika tider. Uppgiften för lagstiftningen skulle således blifva
att tillbjuda bankerna förmåner af den effektiva art, att de svårligen
kunna lemnas ur räkningen, då bankerna skola bestämma sig för att tidigare
öfvergå eller icke. Genom beviljandet af dylika förmåner skulle ock
vinnas det dubbla målet, att ej mindre den successiva öfvergång, som
ansetts för näringslifvets jemna utveckling förmånlig, åstadkommes, än
ock bankerna sattes i stånd att utan svårighet behörigen sörja för rörelsens
kraf jämväl under de nya verksamhetsformerna.
A andra sidan måste det dock uppenbarligen vara angeläget,
att de ifrågavarande förmånerna komma att begagnas på sådant sätt
och under sådana förhållanden, att hinder ej möta för den öfvergång,
som ansetts bäst främja det ekonomiska lifvet. Ett enkelt lagbud
om beredande af viss och under alla förhållanden gifven ersättning för
afträdd sedelutgifning kan hafva den verkan, i fall ersättningen är
rikligt tilltagen, att de enskilda bankerna, så snart ske kan, samtidigt
afstå från utgifningen af sedlar för att till fullo taga i anspråk hvad
lagen tillerkänner dem. Om nu en sådan samtidig öfvergång vid 1903
års slut ansetts kunna medföra svårigheter för affärsrörelsens ostörda
fortgång, lära svårigheterna ej blifva mindre, ifall en dylik sker af
samtliga banker på en gång redan dessförinnan, exempelvis vid eller
strax efter 1901 års slut. Men faran härför kan svårligen förebyggas,
derest icke tillfälle är beredt för riksbanken att förhandla med vederbörande
banker om tid och vilkor för öfvergången, så att lagens medgifyanden
kunna tillämpas, allt eftersom ett för båda kontrahenterna
tillfredsställande aftal kan träffas.
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5
Härigenom skulle ock en annan fara kunna undvikas,. hvilken icke
får lemnas obeaktad. Om en del banker upphöra med sin sedelutgifning,
ligger det tydligen inom möjlighetens gräns, att andra utvidga
sin och söka skaffa spridning åt sina sedlar på de håll, der den afträdda
sedelemissionsrätten lemnar en lucka, som naturligen bör fyllas
af riksbanken och äfven så kan, derest riksbanken sättes i tillfälle att
förbinda den bank, som upphört med egen sedelutgifning, att för framtiden
använda endast riksbankens sedlar. Har åter sådant ej skett,
skulle den afsedda minskningen efter hand af de enskilda bankernas
sedlar kunna blifva i viss mån illusorisk och det vid 1903 års slut ännu
utelöpande beloppet af enskilda banksedlar befinnas betydligt större, än
hvad lagstiftaren åsyftat, och den successiva afvecklingen derigenom
till stor del omöjliggöras. .
Klart är ock, att åtnjutandet af lagstadgad ersättning för atstadd
sedelutgifningsrätt icke behöfver med nödvändighet inträda i hela sin
vidd genast, efter det sedelindragningen börjat, enär erfarenheten visar,
att en banks sedlar icke inflyta omedelbart, efter det _sedelutgifmng;en
upphört, utan ofta rätt länge fortfara att cirkulera. Äfven andra förhållanden
finnas, som lämpligast ordnas genom särskilda öfverenskommelser
mellan hvarje bank för dess del och riksbanken. För tillgodoseende
af krafven härutinnan böra den senares fullmäktige få sig medgifven
rätt att inom de gränser, lagen stadgar, söka ordna förhållandena
med bankerna, så att dessa blifva satta i tillfälle att pa. ett verksamt
och för rörelsen i landet betryggande sätt samt till billigt pris
ersätta sina sedlar med riksbankens.
Det följer nu att undersöka, hvilka och huru stora de förmåner böra
vara, som skulle kunna tilldelas de enskilda bankerna. I afseende
härpå synes det fullmäktige, att någon ändring i 1897 års bestämmelser,
på hvilka måhända en eller annan bank med skäl ansett sig kunna räkna,
ej bör ega rum, utan de redan tillförsäkrade förmånerna bibehållas för
de banker, som utan särskildt aftal med riksbanken upphöra med sin
sedelutgifning vare sig före eller vid 1904 års ingång. Deremot bör
det, såsom ofvan antydts, noga tagas i öfvervägande, om ej åt de banker,
som äro villiga''att efter aftal med riksbanken före 1903 års slut
afstå från sin sedelutgifning, böra medgifvas förmåner, som gå utöfver
de nu stadgade.
Kongl. Maj:t har ifråga om den tidpunkt, som skulle fastställas
för det utelöpande sedelbeloppets beräkning;, föreslagit i stället för i
1896 samma tid 1901. Detta förslag innebär en tillökning i det ifrågavarande
beloppet af närmare 22 millioner, eller, med hänsyn dertill, att
6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
Vesterbottens enskilda bank under mellantiden upphört med sedelutgifningen,
omkring 24 millioner. Visserligen kan denna tillökning, s&om
i afsevärd män sammanhänger dermed, att åtskilliga enskilda banker
på de senare^ åren väsentligen ökat sina grundfonder, förefalla väl betydlig
och så till vida gifva anledning till anmärkning, att den skulle
hufvudsakligen tillgodokomma en del banker, medan de öfriga, som
ej afsevärdt ökat sedelemissionen, skulle få stå tillbaka, men å andra
sidan är det, såsom i statsrådsprotokollet angifves, lämpligt, att tidpunkten
för sedelbeloppets beräkning sättes så nära öfvergångstiden
som möjligt. Det måste ock anses välbetänkt, att möjligen förekommande
starka kraf å rörelsens sida blifva i alla händelser tillfredsstälda,
hvilket bör kunna antagas blifva fallet, om ersättningsbeloppet beräknas
med hänsyn till förhållandena vid slutet af ett år, som har att se tillbaka
på en redan flere år förut uppkommen och derefter fortsatt större
liflighet i affärsverksamheten. Och då hvad härutinnan bestämmes bör
tillgodose rörelsen, men ej lämpas efter bankernas möjligen olika intressen,
synes Kongl. Maj:ts förslag ej gifva anledning till erinran.
Hvad beträffar formen för sedelersättningen, förekommer i Kongl.
Maj:ts proposition en väsentlig skiljaktighet från den 1897 bestämda,
i det att kreditiven satts till Ib % mot hälften och vexelrediskonteringen
till 25 % mot 50 %. Att den senare, från riksbankens synpunkt sedt,
har företräden framför kreditivrätten är uppenbart, och särskildt kunde,
med den nyss omförmälda större ökningen af det till grund liggande
beloppet, beviljandet af kreditiv till 75 % i förening med rediskontering
till 25 £ blifva betungande, i synnerhet om afseende fästes vid de fluktuationer,
som enligt sakens natur komme att uppstå i och genom omvexlande
starka uttag och starka insättningar å kreditiven och dermed
möjligen sammanhängande transaktioner med utlandet. Väsentligen
lättare ställer sig otvifvelaktigt förhållandet, om kreditiven utbytas mot
lån i afseende hvarå en viss analogi erbjuder sig med sedellånen af
1880 och för de enskilda bankerna torde låneformen med sin stabilitet
vara fullt tillfredsställande och i lika hög grad befordra möjligheten
att på lämpligt sätt och utan olägenheter för allmänheten afveckla
grundfondshypoteken. Framför allt skulle detta blifva fallet, om lånens
återbetalning utsträcktes på längre tid, så att den skulle — naturligtvis
för de banker, som före 1903 års slut upphörde att utgifva egna sedlar
- fortgå med 1 s om aret från och med 1903 års slut till utgången af
åi 1910. Med afseende å den stadga, som skulle genom en dylik anordning
vinnas för den allmänna rörelsen, och då det ur denna synpunkt
måste anses önskvärdt, att betydande lättnader beredas bankerna, anse
Sammansatta, Banko,- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 7
sig fullmäktige böra tillstyrka, att det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet
för sedelersättningens beräkning må bibehållas, men. med^den ändring,
att kreditiven utbytas mot lån. I fråga om räntesatsen borde dock, särskilt
med afseende å den vida längre tid, under hvilken lånen skulle
utestå, göras den jämkning, att den, likasom nfi, sättes utan vidare till
2 % under det för riksbanken gällande tre-månaders vexeldiskonto, utan
bestämmande af maximum, men ej lägre än 2%. För den rediskonteringsrätt,
som enligt lagen skulle medgifvas, borde enligt fullmäktiges
åsikt gälla samma amorteringsplan som för lånen.
Om hvad fullmäktige sålunda förordat skulle finnas antagligt,
bör tydligtvis i § 41 af lagen för Sveriges riksbank, sådan den nu
lyder, intagas ett stycke, som skulle innefatta rätt för fullmäktige i
riksbanken, att, på framställning af enskild bank, genom det aftal, hvarom
kan öfverenskommas, åt banken, för så vidt den före 1903 års
utgång afstått från sin sedelutgifning och icke indragit eller under
aftalstiden indrager något af sina den 1 januari 1896 befintliga
afdelningskontor, i stället för de genom 1897 års lag tillförsäkrade
förmåner,
dels mot säkerhet, som af fullmäktige godkännes, bevilja lån intill
sjuttiofem procent af det belopp, hvartill den enskilda bankens utelöpande
sedlar den 1 januari 1901 uppgingo, att från och med år 1903
årligen före december månads slut återbetalas med en åttondedel af
det ursprungliga beloppet, skolande således lånet vid utgången af år
1910 vara till fullo inbetaldt, och mot ränta två procent lägre än
riksbankens gällande tre månaders diskonto, dock icke lägre än två
procent,
dels medgifva rediskonteringsrätt i riksbanken af vexlar, som af
fullmäktige godkännas, intill tjugufem procent af den enskilda bankens
den 1 januari 1901 utelöpande sedelbelopp, och mot diskonto icke
öfverstigande två tredjedelar af det eljest i riksbanken gällande, börande
jemväl denna rediskonteringsrätt från och med utgången af år 1903
''årligen minskas med en åttondedel af det ursprungliga beloppet.
Om ett tilläggstadgande i hufvudsaklig enlighet härmed införes i
41 § af lagen för Sveriges riksbank, följer naturligtvis deraf, att motsvarande
ändringar måste vidtagas i § 42 och i sista stycket af § 41.
I fråga om de till fullmäktiges yttrande remitterade motionerna af
herrar Cederberg, Lundgren, Jakobson och Nyström torde af hvad bär
ofvan yttrats framgå, att fullmäktige icke finna någon af dom böra
vinna afseende.
Det torde ligga i öppen dag, att de år 1897 åt lvongl. ,Maj:t och
8 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
riksdagen gemensamt stiftade lagarna af den 12 maj, som jemte samtidigt
därmed faststälda grundlagsändringar bilda ett sammanhängande
helt, icke böra i hufvudsak ändras, utan att högst vigtiga skäl derför
kunna åberopas. Men om förhållandena ordnas i det närmaste så, som
fullmäktige nu föreslagit, förfalla i sjelfva verket de anledningar till
rubbning i lagens hufvudbestämmelse angående riksbankens rätt att
allena utgifva sedlar, som förmenats kunna hemtas från faran för den
allmänna affärsrörelsen af öfvergången till det nya, sådan denna efter
nu gällande öfvergångsstadganden skulle gestalta sig, i följd hvaraf icke
heller ändringen beträffande de enskilda bankernas sedeiutgifning kan
komma i fråga.
Att åter, såsom motionären herr Nyström föreslagit, besluta ett
uppskof på fem år med tillämpningen af 1897 års bestämmelser om
sedelutgifningen skulle enligt fullmäktiges åsigt, icke vara för den allmänna
rörelsen förmånligt.
Såsom redan från ett håll erinrats, kunna svårigheterna vid öfvergången
vara lika stora några år senare som några år förut. Och hvad
beträffar den oro, som nu synes förefinnas i fråga om öfvergången från
det gamla systemet, lär följden af ett enkelt uppskof gifvetvis blifva
den, att oron kommer att fortfara längre tid — uppenbarligen till skada
för näringslifvet och ekonomien. Den utväg fullmäktige angifvit för
mildrande eller undanröjande af de svårigheter, som af öfvergången
befarats, måste i sjelfva verket vida kraftigare bidraga att lugna alla
farhågor och åstadkomma en stabilitet, som grundar sig derpå, att beräkningar
och anordningar kunna träffas för närmare ett tiotal af år.
Vidkommande slutligen den af herr J. Berlin i Riksdagens Första
kammare väckta motionen (n:r 25) om beredande af vissa förmåner åt
bankaktiebolaget Stockholm—Öfre Norrland i ersättning för den redan
1898 afträdda sedelutgifningsrätten tillåta sig fullmäktige erinra, att
någon ändring af det såsom beräkningsgrund faststälda sedelbeloppet
svårligen nu synes kunna ifrågakomma, då bolaget utöfvat sin nya verksamhet
redan i mer än två års tid, hvarunder naturligtvis öfvergången
till det nya småningom försiggått så, att den allmänna marknadens intressen
blifvit behörigen tillgodosedda.
Deremot är det uppenbarligen billigt, att aktiebolaget får åtnjuta
samma förmåner i öfrigt som de enskilda banker, hvilka upphöra med
sin sedeiutgifning före 1903 års slut, eller dels möjlighet till erhållande
af lån till 3,4 och af rediskontering till 1 4 af sedelbeloppet, äfvensom
utsträckt amorteringstid. Samma skäl fullmäktige ofvan framhållit för
önskvärdheten deraf, att åtnjutandet af förmånerna må göras beroende
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 9
på särskildt aftal med fullmäktige, gäller tydligtvis äfven i förevarande
fall.
lör att möjliggöra sådant blir det nödigt att i lagen lemnas särskildt
medgifvande åt fullmäktige i riksbanken att med aktiebolaget
träffa öfverenskommelse om beviljande af låne- och rediskonteringsrätt
enligt, de bestämmelser, som i lagen äro lagda till grund för aftal med
andra enskilda banker, dock att sedelbeloppet förblifver det vid 1896
års början utelöpande.
Protokollsutdrag, innefattande en fullmäktigs i visst hänseende afvikande
mening, bifogas.
Stockholm deö 28 Februari 1901.
PEHR EHRENHEIM.
R. TÖRNEBLADH. K. LANGENSKIÖLD. S. von FRIESEN.
OLOF JONSSON. ROB. ALMSTRÖM. C. A. WEBER.
t
tlih. till RiksA. Rent. 1901. C Sami. 2 Afd. I Haft.
2
10
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.
Bilaga 2.
Utdrag af protokollet, hållet hos Herrar Fullmäktige
i Riksbanken den 28 Februari 1901.
S. D. Sedan fullmäktige vid särskilda tillfällen till handläggning
förehaft bankoutskottets remiss å de i Kongl. Maj:ts proposition
och enskilda motioner framstälda förslag till ändringar i lagen för
Sveriges riksbank m. m., beslöto fullmäktige att i ämnet afgifva yttrande,
hvilket nu justerades.
Herr fullmäktigen Jonsson var i viss mån af skiljaktig mening
och anförde:
»Ehuru ense med fullmäktige i fråga om det sätt, hvarpå åt enskild
bank, som efter aftal före 1903 års slut upphört att utgifva sedlar,
böra beredas större förmåner än de i banklagen nu stadgade, anser jag
dock, att dessa förmåner böx-a, under hvad fullmäktige föreslagit, modifieras
särskilt genom valet af annat årsskifte för den utelöpande sedelstocken
än det senaste. Anledningen till att denna sedelstock då
var större än under något föregående årsskifte, är med all sannolikhet
att söka uti den under de senaste fem åren rådande ovanliga lifaktigheten
inom näringslifvets flesta områden med deraf följande ökade
arbetslöner och varupriser samt stegrad konsumtion. Men lika antagligt
är också, att, likasom under senare hälften af 1870-talet efter ett
då föregående liknande uppsving skedde, vi äfven nu stå inför eu nedgående
period med deraf följande minskning i den utelöpande sedelstocken.
Visserligen skulle under de närmaste åren denna minskning möjligen
komma att stanna något under de 15,3 millioner kronor, hvarmed enskilda
bankernas utelöpande sedlar då sjönko från den 1 januari 1877
till den 1 januari 1879, men, då dertill lägges att af de enligt bankrapporterna
utelöpande sedlarna ett afsevärdt belopp till en del först
efter lång tid och till en del aldrig kommer att hos vederbörande
bank presenteras till inlösen, böra i alla fall de 72,2 millioner kronor, som
den 1 januari 1898 voro utelöpande, kunna antagas ligga lika nära det
belopp sedlar, som efter afstådd utgifningsrätt i verkligheten kommer
Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 11
att inlösas, som den af Kongl. Maj:t valda siffran skulle komma att
göra. Om till grund för de lån och den diskontering, hvarom här är
fråga, läggas de den 1 januari 1898 utelöpande sedlarna, förenklas
saken också ifråga om bestämmelsen af tidpunkten för det fall, att åt
den ombildade Vesterbottensbanken anses böra tillerkännas enahanda
förmåner, som komma att stå de andra tillbuds. Dermed skulle också
den oegentligheten åtminstone minskas, om ej helt försvinna, att i förslaget
ingen hänsyn tagits till att bankkontoren i landsorten från den
1 januari 1896 till den 1 januari 1901 enligt bankmatriklarna ökats
med 16.
Då bankernas grund- och reservfondshypotek sistnämnda dag utgjorde
i rundt tal 66,9 millioner, hvaraf, att döma efter senaste i bankrapport
derom tillgängliga siffror, högst en tredjedel torde utgöras af
inteckningar, och den belåningsrätt på dessa hypotek af cirka 52,5
millioner bankerna i alla fall kunde erhålla måste vara tillräcklig för
att undanröja hvarje sken af den fara för näringslifvet, som ansetts
kunna uppstå derigenom, att bankerna, derest nu gällande banklag
bibehölles oförändrad, skulle nödgas att i hast realisera sina grundfondsbypotek,
så bör väl äfven ur denna synpunkt det utelöpande
sedelbelopp af 72,2 millioner, jag här ofvan angifvit såsom lämpligt,
vara tillfredsställande. Att åt bankerna med en sådan förändring i det
af fullmäktige framställda förslaget i alla fall skulle beredas väsentligt
ökade förmåner, utöfver hvad Kongl. Maj:ts förslag innebär, är en lätt
insedd sak.»
Som ofvan.
Ur protokollet
Hjalmar Marin.