bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

1

\:o 6*.

Ank. till Riksd. kansli den 19 februari 1901, kl. 1 e. na.

Betänkande, i anledning af väckt motion angående förändring i

tulltaxans uppställning.

(l:a A.)

Inom Första Kammaren har af herr A. G. G. Törner väckts en
motion, n:o 11, nti hvilken anföres följande:

»Enligt grundlagen tillkommer det Riksdagen allena att besluta
öfver tullbevillniugen och att således ensam bestämma de tullsatser,
som åsättas från utlandet införda varor. Detta förutsätter naturligtvis,
att de tullsatser, som af Riksdagen åsättas, äfven i verkligheten skola
utan någon som helst ändring utgå, och att de detaljföreskrifter beträffande
förtullningssätt m. m., som af Kongl. Magt utfärdas, icke leda
till vare sig någon höjning eller sänkning i de af Riksdagen stadgade
belopp.

Då Kongl. Maj:t emellertid, till underlättande af tulltrafiken, bestämt,
att en del varor kunna förtullas brutto med vissa procentafdrag
för taran, olika för olika varor, så har, efter hvad erfarenheten visat,
genom en sådan bestämmelse ändring i realiteten i åtskilliga fall egt
rum, hvarförutom en del varor derigenom undandrages en undersökning,
som varit afsedd vid tullsatsernas bestämmande.

Behörig och erforderlig rättelse härutinnan vinnes, om vår tulltaxa,
i likhet med flera utländska, angåfve vid de särskilda artiklarne,
hvilka af dem som kunna förtullas brutto, och huru stor taraprocent
som för hvarje särskild artikel eller olika slag af dem beräknas.»

Herr Törner föreslår derför, att Riksdagen ville besluta att i
skrifvelse till Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen
aflåta förslag, i syfte att en liknande uppställning af den svenska tulltaxan
verkställes.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 5 Samt. 1 AJd. 5 Höft. (N:o 6)

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

De tullsatser, som af Riksdagen beslutas att utgå efter vigt, äro
i allmänhet beräknade i förhållande till de införda varornas nettovigt.
Vissa slag af dessa varor äro dock af den beskaffenhet, att större
besvär eller svårighet kan möta att vid vågning skilja dem från det
kärl eller omslag, hvari de förvaras. I fråga om sådana varor bestämmes
af Kongl. Maj:t genom en s. k. taratariff, att bruttovigten skall
läggas till grund för beräkning af tullafgiften samt att från nämnda vigt
må afräknas viss procent för taran, hvilken procent bestämmes genom
att, efter bruttovägning af flere kolly af samma slag och likartadt innehåll
men af olika storlek samt vågning af emballagen, beräkna procenten
för hvarje kolly, hvarefter en generel taraprocent efter medelprocenten
fastställes. Att genom'' ett sådant tillvägagående icke i hvarje
fall ett fullt rigtigt resultat kan ernås, är tydligt, i det att tullafgiften,
då kärlet eller omslaget är tyngre än tariffen angifver, blifver högre
och i motsatt fall lägre än hvad Riksdagen åsyftat. Det är således möjligt,
att genom en af Kongl. Maj:t utfärdad taratariff af Riksdagen beslutade
tullsatser kunna faktiskt ökas eller minskas och en inskränkning
på sådant sätt ega rum i den enligt 57 och 60 §§ regeringsformen
Riksdagen ensam tillkommande rätten att besluta om tullafgifternas
storlek. Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst saknas ej heller
exempel på att på grund af bestämmelserna i taratariffen debiterade
tullafgifter ej oväsentligt skilt sig från det belopp, som enligt Riksdagens
beslut bort utgå.

Enär genom det förfaringssätt, som hittills användts för bestämmande
af hvilka varor skola förtullas efter bruttovigt och huru stort
taraafdrag dervid må beviljas, möjlighet sålunda förefinnes, att Riksdagens
beslut genom en Kongl. Maj:ts åtgärd varder tillämpadt på
sådant sätt, att en faktisk förändring af beslutet eger rum, kan Riksdagen,
då uppmärksamheten härå blifvit fäst, enligt utskottets åsigt icke
underlåta att förbehålla sig sin grundlagsenliga rätt oinskränkt. För
vinnande af detta ändamål måste Riksdagen i hvarje fall bestämma,
huruvida varans bruttovigt skall läggas till grund för beräkningen af
tullafgiften, samt, om så skall ske, tillika bestämma, huru stort afdrag
för tara må beviljas; och då i åtskilliga främmande länders tulltaxor
och senast i Norges införts bestämmelser i detta hänseende, synes detsamma
äfven kunna ega rum i Sverige.

Om än de af utskottet nu anförda skäl äro af formel art, så
äro de dock med hänsyn till grundlagens bud af den betydelse, att
de måste anses afgörande för frågan. Utskottet kunde derför ega

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6. 3

anledning att icke vidröra frågans materiella sida, men utskottet vill
dock icke underlåta att påpeka, att, om Riksdagen tager i sin hand att
besluta om taratariffen, detta är till fördel äfven ur praktisk synpunkt.
Inom Riksdagen finnas nemligen representanter för handeln och näringarna;
och tydligt är, att sedan Kongl. Maj:t uppgjort förslag, förberedt
genom de organ Kongl. Maj:t eger till sitt förfogande, än större trygghet
för ett rigtigt resultat vinnes, om förslaget underkastas ytterligare
granskning af Riksdagen, hvarigenom den sakkunskap, som inom Riksdagen
förefinnes, men som icke varit för vederbörande statsmyndigheter
tillgänglig, kan tillgodogöras. Intresset för denna för ett stort antal
näringar, vigtiga fråga kommer ock helt visst att ökas och vidmagthållas
vida mer, derest den varder föremål för handläggning af Riksdagen;
och det kommer i sådan händelse att falla sig lättare för näringarnas
representanter att framlägga förslag till de ändringar, som de
på grund af sin erfarenhet och sakkunskap finna vara behöfliga.

Huruvida, såsom motionären förutsätter, en förändrad uppställning
af tulltaxan för sakens genomförande erfordras eller om, såsom hittills,
taran bör bestämmas i särskildt utfärdad tariff, kan vara föremål för
olika meningar, men utskottet håller före, att saken lämpligast ordnas
derigenom, att en taratariff fogas såsom bilaga till tulltaxan. I följd
häraf far utskottet i anledning af den i ämnet väckta motionen hemställa,

att Riksdagen matte — med uttalande af sin åsigt,
att det tillkommer Riksdagen såväl att afgöra hvilka
varor må med medgifvande af visst taraafdrag förtullas
brutto samt den taraprocent, som dervid må beräknas,
som ock att besluta de föreskrifter i öfrigt,
som kunna vara erforderliga. — i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Mij:t ville för Riksdagen
framlägga förslag till taratariff antingen såsom en
bilaga till tulltaxan eller ock på annat sätt, som må
anses lämpligare.

Stockholm den 18 februari 1901.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.