Bevillningsutskottets Betänkande. N:o 34.
1
N:o 34.
Ant. till Riksd. kansli den 2 maj 1901, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om införande i
bevillningsförordningen af bestämmelser rörande sjelf deklaration.
(2:a A.)
I två inom Andra Kammaren väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
motioner, n:o 106 af herr G. Kronlund och n:o 114 af herr D.
Bergström, hafva förslag framstälts i syfte, att i bevillningsförordningen
måtte införas bestämmelser rörande sjelfdeklaration.
Så föreslår herr Kronlund, i uppgifvet ändamål att en progressiv
tilläggsbevillning skulle kunna effektivt genomföras, att Riksdagen ville
besluta sådan ändring i gällande bevillningsförordning, att hvarje skattskyldig
skulle vid lämpligt äfventyr vara pligtig att till taxeringsmyndigheterna
uppgifva beloppet af sin beskattningsbara inkomst.
Herr Bergström hemställer, att Riksdagen måtte besluta, att §§ 14,
15, 16, 18—21, 23—27, 30, 32, 51, 56 och 69—71 i bevillningsförordningen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
14 §.
Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild anmaning
på heder och samvete afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen
äro:
a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 § omförmäles,
så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst 50,000
kronor varit fastigheten åsatt;
Bih. till Riksd. Blot. IDOL ö Sami. 1 Afd. 21) lTäft. (N:o 34.)
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
b) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt
eller blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig
kontroll;
c) annan skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit inkomst af kapital eller af arbete, eller af begge gemensamt,
uppgående till minst 4,000 kronor.
15 §.
1 mom. Uppgiftsskyldig egare eller innehafvare af jordbruksfastighet.
skall, första gången år 1903 och derefter hvart femte år, aflemna
skriftlig uppgift, enligt faststäldt formulär, om egendomens enligt tillgängliga
handlingar eller annorledes kända areal i åker, äng samt
skogs- och betesmark, hvarje egoslag för sig, och, der sådant kan
uppgifva^, egendomens genom ordentlig gradering kända innnehåll i
fullgod jord af sagda egoslag äfvensom om årliga arrendet för utarrenderad
egendom.
2 mom. Uppgiftsskyldig egare eller innehafvare af annan fastighet
skall, . första gången år 1903 och derefter hvart femte år, aflemna
skriftlig uppgift, enligt faststäldt formulär, om markens eller tomtens
areal, derå uppförda byggnader och dessas brandförsäkringsvärde samt
om årliga liyressumman för uthyrd egendom jemte hyresvärdet för
hyresfiitt upplåtna, för af egaren sjelf begagnade samt för andra ej
uthyrda lägenheter inom sådan egendom.
Utgöres fastigheten af frälseränta, fiske eller vattenfall, eger uppgiftsskyldighet
enligt denna § icke rum.
3 inom. Verk eller bolag, som i 14 § b) omförmäles, skall till
fullgörande af den enligt samma § verket eller bolaget åliggande skyldighet
att afgifva uppgift till ledning vid taxeringen af sin inkomst
hvarje år aflemna ''bestyrkt utdrag af verkets eller bolagets senast afslutade
räkenskaper, utvisande beloppet af hela den under räkenskapsåret
uppkomna vinst, ränta å eget kapital inräknad; skolande vid detta
utdrag fogas bestyrkt afskrift eller tryckt exemplar af verkets eller
bolagets revisionsberättelse för senaste räkenskapsår.
4 inom. Skattskyldig, hvarom i 14 § c) förmärs, skall likaledes
hvarje ar enligt faststäldt formulär aflemna skriftlig uppgift öfver den
inkomst han åtnjutit af kapital eller arbete.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
o
O
16 §.
1 mom. Skattskyldig, som enligt de i denna förordning meddelade
bestämmelser icke är pligtig att afgifva uppgift till taxeringen,
vare dock skyldig att efter anmaning, som i 22 § 2 mom. sägs, lemna
uppgift:
a) å det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det
nästföregående året uppgått; och
b) öfver fastighet, hvarför bevillning af honom erlägges i den mån
infordrade upplysningar kunna lemnas.
2 mom. En hvar skattskyldig är det i öfrigt obetaget att meddela
upplysningar, som kunna tjena till ledning vid hans taxering.
18 §.
1 mom. Skyldighet att afgifva uppgift, hvarom i denna förordning
sägs, åligge för omyndig eller sådan frånvarande, för hvilken god man
af domstol förordnats, förmyndaren eller gode mannen för hvad han
har under sin förvaltning.
2 mom. För annan än enskild person åligge uppgiftsskyldigheten
vederbörande styrelse, förvaltning eller ombud.
19 §.
1 mom. Skattskyldig, som önskar upplysning rörande beskaffenheten
af honom åliggande uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande,
ege att för sådant ändamål hänvända sig till vederbörande
bevillningsberednings ordförande.
2 mom. Blanketter till de uppgifter, som i 15 och 17 §§ omförmälas,
skola kostnadsfritt tillhandahållas de skattskyldige hos ordförande
i bevillningsberedning samt derjemte i Stockholm hos öfverståthållareembetet,
i öfriga städer hos magistraten och å landet hos ordförande i
kommunalnämnd.
I enahanda ordning tillhandahållas blanketter enligt särskildt faststäldt
formulär åt skattskyldige, som, ehvad de enligt bestämmelserna
i denna förordning äro pligtige afgifva uppgift till taxeringen eller icke,
önska om sin beskattningsbara inkomst lemna fullständigare uppgift än
sådan, hvarom i 15 § 4 mom. förmäles.
4
Bevillningsutsliottets Betänkande N:o 34.
20 §.
Till ytterligare ledning vid taxeringen skola derjemte följande uppgifter
meddelas:
l:o de år, då allmän fastighetstaxering skall verkställas:
a) af stadsdomstol samt domare på landet:
uppgift å beloppet af den vid senaste försäljning betingade köpeskilling
för hvarje fast egendom, hvarå, efter det enahanda uppgift sist
meddelades, lagfart på grund åt köp beviljats; börande i denna uppgift,
hvilken skall angifva köpares och säljares namn samt köpeafhandlingens
datum, anmärkas, när försäljningen skett af föräldrar till barn, om och
i så fall till hvilket belopp i köpeskillingen inbegripits godtgörelse för
inventarier eller inbergad gröda, om förbehåll gjorts om s. k. undantagsförmåner
samt om köpet skett å exekutiv eller konkursauktion;
b) af direktion för hypoteksinrättning:
uppgift å det värde, hvartill hvar och en i samma hypoteksinrättning
till belåning anmäld fast egendom blifvit uppskattad vid derå,
efter det enahanda uppgift senast meddelades, för dylikt låns erhållande
anstäld och godkänd värdering;
2:o hvarje år:
a) af styrelse öfver brandförsäkringsinrättning eller dess agenter
eller vederbörande brandstodskomité:
uppgift rörande försäkringsvärdet å de i 5 § b) omförmälda hus och
byggnader; börande denna uppgift, hvilken skall meddelas särskilt för
hvarje fastighet, afse samtliga hit hörande byggnader, hvilka blifvit
mot brandskada försäkrade under den tid af samma år och det näst
föregående, för hvilken enahanda uppgift icke förut meddelats;
b) af statsdepartement jemte hvarje embetsmyndighet eller embetsverk,
vare sig statens, städs eller menighets, äfvensom af styrelse
för allmän inrättning eller stiftelse, der embets- eller tjensteman, vaktbetjent
eller annan eger utbekomma aflöning eller pension:
uppgift angående hvar och en person för det löpande året tillkommande
fast lön eller pension, äfvensom under nästföregående år
uppburna särskilda belopp af tjenstgöringspenningar, dagaflöning, traktamente,
arfvode, uppmuntrings-, mil- eller felräkningspenningar, portions-,
inqvarterings- eller beklädnadsersättning, provision eller gratifikation
och andra löneförmåner, hvarjemte, då med tjenstebefattning
följer fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller inkomst af sportler,
expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar eller andra obestämda eller
extra inkomster, sådant bör i uppgiften särskildt antecknas;
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
5
c) af förmyndarekammare eller gode män för tillsyn å förmynderskap
:
uppgift angående sammanlagda beloppet af hvarje omyndigs inkomst
af kapital för nästföregående år, för så vidt den uppgått till minst 500
kronor;
d) af agent för utländskt försäkringsbolag:
uppgift angående antalet försäkringar och premiebeloppet för nästföregående
år inom agenturens område, äfvensom beloppet af utbetalda
återförsäkringspremier;
e) af styrelse för verk eller bolag, som i 14 § b) sägs; så ock af
i 14 § c) omförmäld skattskyldig:
enahanda uppgift, hvarom i b) stadgas, angående lön- och arfvodestagares
samt öfriga arbetares löneförmåner.
I uppgift, hvarom i 2^o b) och e) stadgas, må icke något slag af
de vederbörande tillkommande aflöningsförmåner uteslutas, äfven om
enligt deuna förordning afdrag för någon del deraf må vara vid taxeringen
medgifvet, dock att pension eller gratifikation å belopp, understigande
200 kronor, må från sådan uppgift uteslutas, då för den, som
åtnjutit dylik pension eller gratifikation, annan inkomst ej uppgifves.
21 §.
De i 15, 16, 17 och 20 §§ omförmälda uppgifter skola upprättas
särskildt för hvarje kommun på landet och hvarje territoriel församling
i stad samt före den 1 april aflemnas, antingen direkt till ordföranden
i vederbörande bevillningsberedning eller ock i Stockholm till öfverståthållareembetet,
och i öfriga orter till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, magistraten i den stad eller kronofogden i det fögderi,
der taxeringen anses skola eg a rum eller den skattskyldige är bosatt.
Sådana uppgifter må kunna i betaldt bref med allmänna posten insändas.
Med aflemnande af uppgift från verk eller bolag till ledning för
dess egen taxering må dock njutas anstånd till utgången af april
månad; och derest hinder möter att, innan bevillningsberedningens
sammanträde afslutats, aflemna sådan uppgift, må densamma, efter derom
hos beredningens ordförande gjord skriftlig anmälan, i stället till
kronans ombud hos taxeringsnämnden aflemnas så fort ske kan och i
hvarje händelse före den 1 juni.
23 §.
/ mom. Varder uppgift, som i 20 § omförmäles, icke inom föreskrifven
tid aflemnad, ege bevillningsberedningens ordförande eller
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
kronans ombud hos taxeringsnämnd eller hos pröfningsnämnd att densamma
infordra.
2 mom. År den uppgiftspligtige icke offentlig myndighet eller
tjensteman, må infordrandet jemväl kunna ega rum genom Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, hvilken eger dervid förelägga lämpligt vite.
3 mom. För taxeringen eljest erforderlig officiel uppgift skall, då
begäran derom framställe», af vederbörande embetsverk lemnas; hvarförutom
bevillningsberedningens ordförande äfvensom kronans ombud
hos taxeringsnämnd eller pröfningsnämnd må ega att taga del af sådana
hos domare eller domstol förvarade handlingar, som i beskattningsafseende
kunna tjena till ledning.
4 mom. Efter anmaning, som i 22 § 2 mom. sägs, vare ock andra
verk eller bolag samt enskilda arbetsgifvare än de i 20 § 2:o e)
nämnda pligtige att aflemna sådan uppgift afgående lön- och arfvodestagares
samt öfriga arbetares löneförmåner, som i sistnämnda författningsrum
omförmäles.
24 §.
1 mom. Underlåter någon att inom stadgad tid afgifva enligt 15 §
eller 17 § föreskrifven uppgift eller att inkomma med sådan särskildt infordrad
uppgift eller upplysning, som i 22 § omförmäles, hafve förlorat
rätten att fullfölja talan i fråga om taxeringsvärdet å den fastighet
eller beloppet af den inkomst, som uppgiften eller upplysningen
skolat afse.
Hörsammas icke sådan anmaning, som i 22 § 1 mom. sägs, och
afser densamma uppgift, hvarom i 15 § 3 och 4 mom. samt i 17 §
stadgas, skall den försumlige bota ett belopp, svarande mot tio procent
af den bevillning, som inom beredningsdistriktet varder den skattskyldige
påförd för den inkomst, som uppgiften skolat afse.
Gitter den uppgiftspligtige visa giltig ursägt för underlåtenheten,
ege de i denna § stadgade påföljder icke rum.
2 mom. Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra hvad i 20 § och
23 § 4 mom. stadgas vare den försumlige, derest han är offentlig
tjensteman, underkastad ansvar såsom för annat tjenstefel, men böte
eljest 25 kronor.
25 §.
Utan hinder af uteblifven uppgift och med rätt att pröfva, i hvad
mån afgifven uppgift är af beskaffenhet att böra läggas till grund för
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
7
taxeringen, eger bevillningsberedningen att föreslå samt taxerings- och
pröfningsnämnderna att bestämma och fastställa skattskyldigs taxering.
Granskningen af de skattskyldiges till ledning för egen taxering
lemnade uppgifter skall härvid verkställas endast af berednings eller
nämnds ordförande med biträde i hvarje särskildt fall af den ledamot,
som ordföranden anser böra tillkallas; och må vid granskningen i
taxerings- eller pröfningsnämnd jemväl vederbörande kronoombud vara
tillstädes.
För innehållet af sålunda granskad uppgift må icke inom beredningen
eller nämnden vidare redogörelse lemnas, än som för taxeringen
oundgängligen erfordras.
Derest af skattskyldig lemnad uppgift icke följes vid hans taxering,
skola skälen derför i taxeringslängden eller beskattningsnämndens protokoll
angifvas; och skall tillika, då sådant frångående af lemnad uppgift
egt rum hos taxerings- eller pröfningsnämnd, så fort ske kan underrättelse
derom genom utdrag af nämndens protokoll med allmänna
posten den skattskyldige kostnadsfritt tillsändas.
26 §.
Uppgift af skattskyldig till ledning för hans egen taxering må ej,
utan att den skattskyldige medgifvit uppgiftens offentliggörande, vara
tillgänglig för andra än de personer, hvilka jemlikt 25 § och 32 § b)
skola granska uppgiftens innehåll, kronans ombud hos taxerings- och
pröfningsnämnderna samt de embets- och tjenstemän, hvilka i och för
sin befattning deraf erhålla del, och må ej heller utan den skattskyldiges
samtycke i taxerings- eller pröfningsnämnds protokoll intagas;
skolande efter taxeringsårets utgång såväl nu omförmälda som alla öfriga
uppgifter, hvilka enligt denna förordning aflemnats, med det undantag,
hvartill stadgandet i 66 § föranleder, öfverlemnas till bevillningsberedningens
ordförande, hos hvilken de skola behörigen förvaras, intill dess
fem år förflutit, hvarefter de af honom förstöras.
Om eftertaxcring.
27 §.
1 mom. Derest i afgifven uppgift eller upplysning enligt 15 § 3 och
4 mom., 16 §, 18 § 1 mom. eller 22 § skattskyldig eller förmyndare eller
god man för sådan mot bättre vetande lemnat origtigt meddelande och
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
derigenom från taxering undandragit inkomst, skall vid den taxeringsförrättning,
då kännedom erhålles om sådant svikligt förfarande, den
skattskyldige särskildt taxeras för den inkomst, hvarför bevillning till
följd af berörda förfarande icke blifvit påförd; och böte den skattskyldige
eller, der den origtiga uppgiften lemnats af förmyndare eller god
man, denne ett belopp, motsvarande fem gånger den bevillning, som
genom det svikliga förfarandet undandragits kronan. Lag samma vare,
der någon mot bättre vetande i uppgift enligt 15 § 1 och 2 mom. eller
16 § angående fast egendom lemnat origtigt meddelande.
2 mom. Har inkomst, som af skattskyldig åtnjutits, undgått bevillning
af annan orsak, än att afgifven uppgift varit veterligen origtig,
skall vid den taxeringsförrättning, då utredning härom vinnes, den
skattskyldige särskildt taxeras för den sålunda obeskattade inkomsten.
3 mom. Taxering på grund af denna § skall ske senast inom tre
år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras, och påföres bevillningen,
derest den skattskyldige aflidit, hans dödsbo. År boet skiftadt,
påföres bodelegare icke mera än hvad af bevillningen å hans lott
belöper och i intet fall mera, än hans lott i boet utgör.
30 §.
1 mom. Genom utfärdad allmän kungörelse underrättar Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i början af hvart och ett år de skattskyldige
om de personer, hvilka komma att inom hvarje ort såsom ordförande
leda bevillningsberedningens arbeten för samma år, samt om de
särskilda beredningsdistrikt, deruti länet blifvit indeladt, hvarjemte Kongl.
Maj:ts befallningshafvande meddelar föreskrift om det antal beredningsledamöter,
som inom hvarje beredningsdistrikt skall väljas, samt om
hvad i öfrigt vid dessa val bör iakttagas. Uti denna kungörelse erinras
vederbörande om skyldigheten att aflemna de uppgifter, som i afseende
på den förestående bevillningstaxeringen skola meddelas, samt
om påföljden för uraktlåtenhet derutinnan, hvarjemte underrättelse meddelas
om tid och ställe för uppgifternas aflemnande äfvensom hvarest
blanketter till de i 15, 16 och 17 §§ omförmälda uppgifter tillhandahållas,
likasom derom, att skattskyldig, som önskar upplysning rörande beskaffenheten
af honom åliggande uppgiftsskyldighet och sättet för dess fullgörande,
eger att för sådant ändamål hänvända sig till vederbörande
bevillningsberednings ordförande.
2 mom. Val af ledamöter och suppleanter i bevillningsberedningen
skola förrättas före den 15 februari; börande genast efter valförrätt
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
9
ningens slut den, som dervid fört ordet, om valet underrätta ej mindre
de valde än ordföranden i beredningen.
32 §.
Bevillningsberedningens ordförande åligger särskildt:
a) att tillhandahålla de skattskyldige blanketter, som i 19 § omförmälas,
samt på begäran meddela skattskyldig erforderliga upplysningar
rörande beskaffenheten af den honom åliggande uppgiftsskyldighet
och sättet för dess fullgörande;
b) att samla, ordna, numrera och granska de för taxeringen aflemnade
uppgifter och anmälningar, vidtaga föreskrifna åtgärder för uteblifna
eller eljest erforderliga uppgifters införskaffande, dervid bör tillses,
att genom infordrande af sådana upplysningar, som i 16 § omförmälas,
ledning vinnes för taxering af jemväl sådana skattskyldige, hvilka
icke enligt 14 § äro pliglige att utan särskild anmaning aflemna uppgifter,
samt i öfrigt söka att inhemta upplysningar till ledning för en
noggrann och tillförlitlig taxering äfvensom att, då anledning till tillämpning
af 24 § 2 mom. förekommer, derom göra anmälan hos Kong!
Maj:ts befallningshafvande för den åtgärd, som för sådant ändamål må
på sagda myndighet ankomma;
c) att bestämma tid och ställe för beredningens sammanträde samt
derom ofördröjligen ej allenast underrätta ledamöterna i beredningen,
utan äfven på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldige
inom beredningsdistriktet underrättelse; börande beredningssammanträdena,
hvilka på landet alltid skola hållas inom distriktet, utsättas så tidigt,
att samtliga beredningarna senast den 31 maj må hafva afslutat
sina arbeten;
d) att vid beredningens sammanträden föra ordet, tillhandahålla och
meddela ledamöterna alla i och för taxeringen erhållna uppgifter och
upplysningar, med den inskränkning, hvartill stadgandet i 25 § föranleder,
i taxeringslängden på behöriga ställen anteckna uppgifternas nummer,
uppgifna salu-, hypoteks- och brandförsäkringsvärden å fastigheter
äfvensom, derest skattskyldig gjort sig skyldig till försumlighet, hvarom
i 24 § 1 mom. förmäles, derom göra anteckning i längden; skolande
derjemte särskild förteckning å sådana försumlige taxeringsnämnden
meddelas;
e) att, då inkommen uppgift å aflöning eller pension eller annan
dylik inkomst afser person, som ej är inom distriktet mantalsskrifven,
liih. till Riksd. Prof. 1301. 5 Sami. 1 Afd. 211 Haft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
till vederbörande afsända uppgiften eller transsumt af densamma och
i senare fallet derom verkställa anteckning å uppgiften;
f) att, då kommun eller annan menighet, samfund, verk eller inrättning,
stiftelse, oskiftad! dödsbo, förening eller bolag af beredningen
föreslagits till utgörande af bevillning för inkomst och styrelsen eller
förvaltningen icke har sitt säte inom distriktet, om sådant förslag underrätta
ordföranden i bevillningsberedningen å den ort, der styrelsen
eller förvaltningen har sitt säte, med uppgift tillika å det föreslagna
taxeringsbeloppet; skolande jemväl rörande annan skattskyldig, hvilken,
utan att vara inom beredningsdistriktet mantalsskrifven, derstädes upptagits
till bevillning för inkomst af nyssnämnda slag, enahanda underrättelse
meddelas beredningens i mantalsskrifningsorten ordförande;
g) att, då sådan underrättelse, som under f) sägs, kommit honom
tillhanda, anteckna innehållet i taxeringslängdens anmärkningskolumn,
så vida underrättelsen afser någon, som är till bevillning i längden uppförd,
samt i annat fall, äfvensom då beredningen afslutat sina sammanträden,
delgifva kronans ombud hos taxeringsnämnden underrättelsens
innehåll för anteckning i nämndens protokoll och den vidare åtgärd,
som på nämnden må ankomma;
h) att noga tillse, att de skattskyldiges till ledning för egen taxering
aflemnade uppgifter, ehvad de afse pågående eller redan verkstäld
taxering, icke varda för obehöriga tillgängliga, för hvilket ändamål sådana
uppgifter böra, då de icke för taxeringen erfordras, under säkert
lås förvaras, äfvensom att, då han från sin befattning afgått, till sin
efterträdare aflemna samtliga i enlighet med stadgandet i 26 § hos honom
förvarade handlingar, som icke enligt bestämmelserna i samma §
blifvit af honom förstörda; samt
i) att utan lösen tillhandahålla skattskyldig, som sådant påfordrar,
mottagningsbevis öfver af honom lemnade uppgifter.
Öl §•
Såvidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra
låter, bör begärd upplysning om den af taxeringsnämnden skattskyldig
påförda taxering honom på stället meddelas.
Dessutom och på det hvar och en skattskyldig må komma i tillfälle
att erhålla kännedom om de hos taxeringsnämnden skedda ändringar
i bevillningsberedningens förslag, åligger det den, som fört
nämndens protokoll, att, senast fjorton dagar efter det taxeringsförrättningarna
inom fögderi eller stad blifvit afslutade, aflemna, i Stock
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
11
holm till öfverståthållareembetet, i öfriga städer till magistraten och på
landet till kommunalstämmans ordförande, för hvarje kommun på landet
och hvarje beredningsdistrikt i stad utskrifna utdrag af sagda protokoll,
utvisande alla af nämnden beslutade förändringar uti och tillägg till
beredningens förslag. Dessa protokollsutdrag, hvilka äfven böra upptaga
de anteckningar, som enligt 32 § g) blifvit i protokollet gjorda,
skola under viss bestämd och vederbörligen kungjord tid, som icke må
understiga fjorton dagar, på lämpligt och dervid äfven tillkännagifvet
ställe hållas de skattskyldige till hända.
56 §.
För att granska taxeringarna samt pröfva och afgöra anförda besvär
eller annars framstälda anmärkningar i anledning af taxeringsnämndernas
vidtagna åtgärder och beslut, skall en pröfningsnämnd årligen
under senare hälften af september månad sammanträda för hvart
och ett län i länets residensstad och för Stockholms stad i Stockholm;
egande denna nämnd att, efter tagen erforderlig kännedom om hvad
taxeringslängder samt protokoll äfvensom, med den inskränkning, hvartill
stadgandet i 25 § föranleder, aflemnade uppgifter innehålla och
noggrann pröfning af alla nämnden understälda frågor och förhållanden,
meddela sådana rättelser och ändringar i eller göra sådana tillägg till
den verkstälda taxeringen, hvilka finnas af rättvisa och billighet samt
en författningsenlig och jemlik beskattning påkallade.
69 §.
1 inom. Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd skall vid fullgörandet af sitt uppdrag
ställa sig till ovilkorlig efterrättelse de föreskrifter, denna förordning
och den till ledning för taxeringsmyndigheterna utfärdade instruktion
innehålla, samt, efter sorgfällig granskning och samvetsgrann pröfning
af meddelade uppgifter och för öfrigt upplysta eller kända förhållanden,
efter bästa förstånd samt på heder och samvete föreslå, bestämma och
fastställa taxeringen, så att densamma varder i möjligaste måtto jemlik
och rättvis.
2 mom. Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd samt kronans ombud hos dylik nämnd
och biträdande tjensteman får icke, utom vid beredningens och vederbörande
nämnds sammanträde och jemväl då endast med iakttagande
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
af livad i 25 och 26 §§ stadgas, yppa innehållet af skattskyldigs meddelade
uppgift eller upplysning; och må de under öfverläggningarna
inom sagda beredning eller nämnder lemnade upplysningar och yttrade
åsigter rörande enskildes ekonomiska ställning icke på något sätt utspridas.
Den häremot bryter vare, derest han på grund af tjenstebefattning
erhållit kännedom om det yppade förhållandet, underkastad
ansvar såsom för tjenstefel och straffes eljest med böter från och med
25 till och med 5Ö0 kronor.
Har genom sådant yppande af hvad hemligt hållas bort skada uppkommit,
vare den felande derjemte skyldig skadan till fullo godtgöra.
3 mom. Ordförande i och ledamot af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd skall afträda såväl då fråga förekommer
om hans egen, hans föräldrars, barns eller syskons taxering som ock
då fråga är om taxering af bolag, hvars styrelse han tillhör, eller af
skattskyldig, af hvilken han uppbär aflöning.
4 mom. Ofvanstående 1, 2 och 3 mom. skola vid hvarje bevillningsberednings,
taxeringsnämnds och pröfningsnämnds första sammanträden
uppläsas.
70 §.
1 mom. Till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarna,
till arfvoden åt kronans ombud vid taxeringsnämnd i stad och för protokollsföringen
hos sådan nämnd samt för protokollsföringen och andra
anteckningar under pröfningsnämndens sammankomster, till kostnad för
tryckning eller utskrift af förteckningar öfver de till pröfningsnämnden
inkomna besvärsskrifter äfvensom till vedergällning för det i samband
med taxeringsförrättningarna för öfrigt lemnade biträde af städernas
tjensteman eller andra personer, som icke ega att vid samma förrättningar
beräkna rese- och traktamentsersättning, må hvarje pröfningsnämnd,
med undantag af Stockholms stads, för hvilken nedanstående
särskilda stadgande gäller, använda och fördela högst ett belopp, motsvarande
tre procent af de första 100,000 kronor, hvartill distriktets
hela bevillningssumma efter denna förordning för året uppgår, två procent
af derpå följande 50,000 kronor och en procent af allt hvad bevillningssumman
öfverstiger 150,000 kronor; dock får, om än denna
bevillningssumma sedermera skulle visa sig öfverstiga dess af pröfningsnämnden
beräknade belopp, hvarken någon ytterligare kostnadsersättning
eller vedergällning än den då beviljade för samma år utdelas,
eller ett sådant öfverskott tagas i beräkning vid bestämmande af ena
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
13
banda ersättning och vedergällning under ett följande år; börande vid
de särskilda ersättningarnas bestämmande afseende fästas på för uppdragets
utförande erforderlig skicklighet, tid och arbete. Landsstatstjensteman,
som i och för tj ensten är skyldig att närvara vid taxeringsförrättning,
eger icke att derför åtnjuta arfvode af bevillningen.
2 mom. Angående det för ofvan uppgifna ändamål af profningsnämnden
anvisade belopp och dess fördelning bör till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
aflåtas särskild! utdrag af nämndens protokoll, hvarefter
det beviljade beloppet i vanlig ordning utbetalas af länets landtränteri
och med bifogande af sagda protokollsutdrag i kronoräkenskaperna
redovisas.
3 mom. Till bestridande af kostnaderna för blanketter till taxeringslängder,
till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarna,
till arfvode åt kronans ombud och för protokollsföringen samt andra
anteckningar under taxeringsnämndernas och pröfningsnämndernas sammankomster
äfvensom till vedergällning för det i samband med taxeringsförrättningarna
för öfrigt lemnade biträde af personer, som icke
ega att vid samma förrättningar beräkna traktamentsersättning, må af
Stockholms stads pröfningnämnd användas och disponeras ett belopp,
som svarar emot högst en och en half procent af samma stads efter
denna förordning utgående hela bevillningssumma för året; gällande
jemväl för bemälda pröfningsnämnd det i 1 mom. af denna § gjorda
förbehåll för det fall, att bevillningssumman skulle komma att öfverstiga
pröfningsnämndens beräkning. Om det af pröfningsnämnden sålunda
beviljade belopp och detsammas fördelning skall underrättelse
genom utdrag af nämndens protokoll meddelas statskontoret, hvarifrån
beloppet utbetalas.
4 mom. Ersättning med 50 öre arket för den afskrift af taxeringslängderna,
hvilken det enligt 53 § 3 mom. åligger häradsskrifvaren
att till kommunalstämmas ordförande aflemna, samt den i 39 och
64 §§ bestämda rese- och traktamentskostnadsersättning bör efter granskning
af derå ingifna räkningar, utan sammanblandning med de i föregående
tre moment omförmälda taxeringskostnader och arfvoden med
flere utgifter, utbetalas för länen af vederbörande landtränteri och för
hufvudstaden af statskontoret.
5 mom. Statskontoret åligger att till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen efter reqvisition utlemna erforderligt antal exemplar
af denna förordning äfvensom blanketter till taxeringslängder, jemte
sammandrag, samt till pröfningsnämndernas längder, för att genom
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg vederbörande tillställas. För
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Stockholms stad ombesörjer öfverståthållareembetet tryckning och tillhandahållande
af blanketter till taxeringslängder.
Blanketter till uppgifter, som i 15, 16 och 17 §§ omförmälas, så
ock till protokollsutdrag, som i 25 § sägs, skola genom Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes försorg tryckas och vederbörande tillsändas; börande
kostnaden derför gäldas, på sätt i 4 mom. stadgas.
71 §•
1 mom. Åtal för förseelse, som i 27 § 1 mom. eller 69 § 2 mom.
omförmäles, anhängiggöres vid allmän domstol.
Då till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna författning
meddelade föreskrifter eller af annan orsak eljest fråga uppstår om
tillämpning af deruti stadgadt bötesansvar, skall af vederbörande kronoombud,
ordförande eller ledamot i bevillningsberedning, taxeringsnämnd
eller pröfningsnämnd eller annan behörig person anmälan derom göras
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som, efter pröfning af härvid
förekommande förhållanden, förordnar om uttagandet af de böter, hvartill
en eller annan finnes hafva gjort sig förfallen, samt vidtager de
åtgärder, som anmäld försummelse eller uteblifven verkställighet af hvad
i denna förordning stadgas för öfrigt kan påkalla.
Förseelse, hvarom i 27 § 1 mom. förmäles, är föremål för allmänt
åtal; förseelse, som i 69 § 2 mom. omförmäles, må ej af allmän åklagare
åtalas, der ej målsegande densamma till åtal angifvit.
2 mom. Den, som icke nöjes åt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hvarigenom han, på grund af ofvan åberopade stadganden, blifvit
fäld till böter, eger att, med iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt
angående böters nedsättning och dylika utslags öfverklagande,
öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos kammarrätten, hvilka
besvär böra vara dit inkomna innan klockan tolf å trettionde dagen
efter erhållen del af samma beslut.
3 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.
I motiveringen till detta sitt förslag lemnar herr Bergström till en
början en kortfattad historik öfver den behandling, som kommit förut
framstäldt förslag om införande i svensk lagstiftning af obligatorisk
sjelfdeklaration till del, och fortsätter motionären derefter:
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
15
»Spörsmålet är nu: skall man dröja med införandet af obligatorisk
sjelfdeklaration, eller rättare med utsträckningen af denna skyldighet,
till den ovissa framtid, då kommunalskattekomiténs omfattande reformförslag
i afseende å den direkta beskattningen till stat och kommun
kunna varda antagna, eller bör man, på sätt Kongl. Maj:t år 1897 föreslog
och samma års bevillningsutskott tillstyrkte, på detta område taga
ett första reformsteg under afvaktan på de ännu större skattereformer,
som möjligen kunna inträffa längre fram? När den tiden kommer, lär
nog sjelfdeklarationsgrundsatsen med nödvändighet vinna en ganska
vidsträckt tillämpning, men just derför vore det kanske, såsom 1897
års bevillningsutskott framhöll, ej alldeles ur vägen, att en början
göres med att vänja vårt folk vid denna nya beskattningsgrundsats.
Vår växande utgiftsstat, i förslaget till riksstat för år 1902 slutande
på inemot 160 millioner, hvartill kommer något öfver 13 millioner utom
riksstaten, innebär en mycket kraftig uppfordran till statsmagterna att
se till, att skattetungan drabbar samhällsmedlemmarne i mån af deras
förmåga att bära den och att åtminstone icke tillfälle beredes de förmögnare
i samhället att för en del af sin egendom eller inkomst undandraga
sig eller undslippa den beskattning, som enligt gällande lag och
författning borde påläggas dem. När man läser chefens för finansdepartementet
s. k. militära finansplan i statsrådsprotokollet öfver finansärenden
den 21 december 1900, kan man icke annat än förvånas öfver,
att ledaren af våra statsfinanser inskränkt sig till en del platoniska uttalanden
om vårt folks ekonomiska offervillighet, om de ekonomiska
förpligtelser, som med hänsyn till bekostandet af ett starkare försvar
särskilt borde hvila på de förmögnare klasserna, om ett möjligt framtida
införande af progressiv beskattning, om starkare skattläggning af
den fonderade inkomsten o. s. v. På ingen enda punkt bjudes något
annat än utsigter till en blifvande rättvis fördelning af bördorna. Och
går man så till beräkningen af statsverkets tillgångar i statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 11 januari 1901, får man der endast
veta, att chefen för finansdepartementet anser omöjligt att uttaga den
för år 1901 begärda tilläggsbevillningen af 6,300,000 kronor progressivt
eller att dervid medgifva ens några mera omfattande skattelättnader.
Med den principiella uppfattning, chefen för finansdepartementet
uttalat beträffande de förmögnare klassernas förpligtelser att i afsevärdare
mån bidraga till bestridandet af de väsentligt ökade statsutgifter,
som nu föreslås och för framtiden ställas i utsigt, borde man kunnat
förvänta, att han funnit angeläget att se till, huruvida icke någon åtgärd
kunde vidtagas eller något beslut fattas, som visade, att det verk
-
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
ligen finnes allvar och mening bakom de vackra principuttalandena.
Ett steg i den rätta rigtningen hade det obestridligen varit, om chefen
för finansdepartementet, som i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 21 december 1900 förklarat sig icke våga angifva någon tidpunkt,
då de stora skattereformförslagen kunna framläggas för Riksdagen,
hade upptagit sin företrädares förslag af år 1897 om införande redan
nu i bevillningsförordningen af bestämmelser rörande obligatorisk sjelfdeklaration
och eftertaxering. Till framläggande af ett dylikt förslag
har regeringen i dessa dagar ingalunda saknat anledningar, och dess
framkomst just nu skulle säkerligen helsas med stor tillfredsställelse
såväl inom Riksdagen som ute i landet. Den ökning i allmänna bevillningens
slutsumma, hvilken enligt allas mening skulle blifva en följd
af ett beslut om obligatorisk sjelfdeklaration, borde i dessa tider kunna
göra äfven forna motståndare benägna för ett införande af denna princip
i vår bevillningsförordning.))
Med hänsyn till den stora vigten och betydelsen af nu föreliggande
fråga, har utskottet ansett sig böra meddela en temligen utförlig redogörelse
för hvad i densamma blifvit i vårt land redan förut åtgjordt
och för den behandling frågan vid föregående riksdagar rönt.
i8B5 och 1858 I de bevillningsförordningar, hvilka föregingo den, som antogs vid
Förordn" 1859—60 års riksdag, då, såsom bekant, genomgripande förändringar
vidtogos i bevillningslagstiftningen, förefans ett slags deklarationstvång,
i det vissa skattskyldige voro pligtige att vid mantalsskrifningen lemna
uppgift om sina inkomster. Så var i 1855 års bevillningsförordning § 61
af följande lydelse: »Till taxeringskommittéen behöfver ej husbonde afgifva
förteckning å de personer, för hvilkas bevillning han ansvarar,
hvaremot honom ovilkorligt åligger att anmäla och, på sätt om mantalsoch
skattskrifning stadgadt är, uppgifva sitt embete och tjenst, den lön
och inkomst han deraf njuter, den rörelse och näring han idkar, jemte
de skepp och farkoster af fem svåra lästers drägtighet och derutöfver,
samt de fastigheter och lägenheter, han under egande- eller nyttjanderätt
innehafver, äfvensom å desse sistnämnde det värde, hvartill han
anser dem böra uppskattas»; och stadgades i § 63, att den, som ej fullgjorde
dylik uppgiftsskyldighet, skulle bota 3 rdr rmt till socknens
fattige; egande taxeringskomité^ utan hinder af försummad uppgift, efter
egande kännedom, den skattskyldiges bevillning föreslå.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 17
Dessa föreskrifter, hvilka återfinnas i närmast föregående bevillningsförordningar,
upptogos jemväl i bevillningsförordningen af år 1858, dock
att i denna orden den lön och inkomst han deraf njuter fingo sin plats
efter orden »den rörelse och näring han idkar», en omredigering, som
verkstäldes för att förtydliga bestämmelsen om skattskyldigs åliggande
att uppgifva sina inkomster. (Bev-utsk. bet. n:o 5 sid. 20.)
Då Rikets Ständer i skrifvelse till Kongl. Maj:t, n:o 261 den 8 mars
1858, öfverlemnade sistnämnda bevillningsstadga, anförde Ständerna, hurusom
emot rättvisan och lämpligheten af då gällande grunder för bevillningens
fördelning flere anmärkningar, förtjenta af synnerlig uppmärksamhet,
hos Ständerna förekommit, men att frågan funnits vara af
så betydande omfattning och erfordra en så mångsidig utredning, att
Ständerna icke varit i tillfälle att dermed omedelbart taga befattning.
Ständerna anhölle fördenskull, att Kongl. Maj:t måtte låta upprätta förslag
till lämpligare och rättvisare grunder för bevillningens fördelning
och sättet för deras tillämpning.
Med anledning deraf tillsatte Kongl. Maj:t den 19 juni 1858 en
komité med uppdrag att uppgöra fullständigt förslag till förnyad författning
angående allmänna bevillningens utgörande.
I fråga om sjelfdeklarationsprincipen yttrade denna komité, i sitt
den 2 juli 1859 afgifna betänkande, följande:
»En af de mest omtvistade frågorna vid lagstiftningen angående
inkomstskatt är den, hvilka uppgifter skattskyldig bör åläggas meddela
angående sina inkomster och hvilka tvångsmedel böra användas emot
de i detta afseende tredskande. Lika otvifvelaktigt som det är, att de
bästa upplysningar kunna meddelas af den skattskyldige sjelf, lika säkert
är, att, til] följd af den rådande stora oviljan mot dylika meddelanden,
tillförlitliga underrättelser sällan blifva lemnade. Om skatten är eller
förmodas framdeles blifva hög, önska de skattskyldige i allmänhet undandraga
sig densamma eller någon del deraf. Men när skatten är måttlig,
vill oftast, af olika anledningar, den ene synas fattigare, den andre förmögnare,
än han verkligen är. Häri torde ligga förnämsta orsaken dertill,
att de flesta uppgifter af skattskyldige blifva origtiga och missledande.
Edgångar hafva i detta fall, likasom vid tulldeklarationer och
andra dylika tillfällen, visat sig för ändamålet föga verksamma, men
deremot föranledt missbruk af det heligaste samt vana att lättsinnigt
begagna ed, till stort men för de vigtigare fall, då edgång måste anlitas.
Rättighet för taxeringsman att fordra framläggande af enskilde
personers bokföring har befunnits vara icke blott ett särdeles förhatligt
Bih. till Ilik sd. Vrot. 1901. 5 Sami. 1 Afd. 29 Haft. 3
1858 års
komité.
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
medel, utan ock en stark lockelse till svekfulla och missledande af- och
påförmgar. I betraktande af dessa med flera kända förhållanden och
i synnerhet i den allmänna sedlighetens intresse hafva komiterade ansett,
att man borde stanna dervid:
att i allmänhet af skattskyldig icke ovilkorligen fordra andra uppgifter
angående hans egendoms värde eller hans inkomst än sådana,
hvilka af offentliga eller tillgängliga handlingar kunna kontrolleras;
att för dylik kontrolls möjliggörande vissa officiella uppgifter infordras;
men
att tillfälle likväl bör lemnas de skattskyldige till frivilligt aflemnande
af fullständiga upplysningar angående sina inkomster, helst antagas
kan, att ett visst antal personer alltid finnas, som ej hysa obenägenhet
mot ett sådant meddelande, och att bland desse är mången,
hvilkens uppgift, med afseende å hans kända redlighet, kan anses fullt
tillförlitlig och då lemnar den bästa ledning till bedömande både af
hans egen och flere hans yrkeskamraters ställning;
att, till uppmuntrande af dylika fullständiga uppgifters frivilliga
aflemnande, desamma, om skattskyldig så äskar, icke få offentliggöras,
utan böra hemlighållas af dem, åt hvilka de meddelas; samt
att för öfrigt inga sådana inqvisitoriska eller vexatoriska medel
böra användas, hvarigenom skattskyldig frestas till osanna eller bedrägliga
uppgifter och lagen blir förhatlig.»
Komitén intog icke desto mindre i sitt förslag till bevillningsstadga
(§ 32) en mängd detaljerade föreskrifter om uppgifter, som skulle af
de skattskyldige meddelas. Någon särskild motivering för dessa föreskrifter
lemnades icke, utom beträffande dels aktiebolags kapital och
årsvinst, om hvilka komitén ansåg kännedom aldrig böra få undanhållas
offentligheten, helst sådan kännedom utgjorde nästan den enda säkerhet,
allmänheten egde i afseende å sina affärsförhållanden till dylika bolag,
dels ock frågan derom, att bruks- och fastighetsegare skulle uppgifva
beloppet och värdet af sina tillverkningar och att vid handelsrörelse
skulle uppgifvas försäljningssumman för afyttrade varor. Härom yttrade
komitén, att, då näringsidkaren i hvarje fall vore skyldig att, för
annat ändamål, i officiel form meddela upplysning angående åtskilliga
af dessa förhållanden, och ifrågavarande uppgifter dels ofta torde kunna
genom tillgängliga dokument i viss mån kontrolleras, dels icke vore
af den art, att de blottade några mera ömtåliga delar af den skattskyldiges
ekonomiska ställning, komitén icke tvekat tillstyrka näringsidkares
åläggande att meddela dessa för taxeringsmännen vägledande
uppgifter.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 19
Komiténs förslag aflemnades af Kongl. Maj:t till 1859—60 års
Riksdag för att tjena till ledning vid beliandlingen af de hos Rikets
Ständer och deras bevillningsutskott förekommande frågor angående
allmänna bevillningen.
Under åberopande af komiténs allmänna motivering, upptog bevillningsutskottet
vid nämnda riksdag i § 27 i sitt förslag till bevillningsstadga
samtliga de af komitén föreslagna föreskrifter angående skattskyldiges
uppgifter till taxering. (Bet. n:o 20 sid. 32, förslag till bev,-stadga sid. 13.) Vid behandlingen af utskottets betänkande hade emellertid
riksstånden i vissa hänseenden dels fattat sins emellan eller från
utskottets förslag skiljaktiga beslut, dels återremitterat ärendet till
utskottets förnyade handläggning. Dervid hade borgareståndet afslagit
hela § 27, hvilken jemväl af ridderskapet och adeln samt bondeståndet
återremitterats, under det presteståndet gillat en del af §:ns innehåll,
men återremitterat öfriga i §:n intagna föreskrifter. Inom borgareståndet
hade hufvudsakligen anmärkts, att förut befintliga föreskrifter
angående de skattskyldiges uppgifter visat sig, med hänsyn till sin
otillförlitligliet, onyttiga och olämpliga, hvarför man förmodat, att de skulle
helt och hållet borttagas, men i stället .funne man, att de uppgifter,
som enligt nya förslaget borde af den enskilde lemnas, blifvit långt
flere än förut. Officiella uppgifter vore utan tvifvel tillräckliga till ledning
vid bestämmande af bevillningsafgiftens belopp, och dessa vore
ock de enda, staten hade rätt att infordra. Dessutom vore i det särskilda
förslaget till förordning angående mantals- och skattskrifningarnas
förrättande stadgadt, att hvar och eu skulle vid mantalsskrifningen uppgifva
den fasta egendom han egde, den rörelse och näring eller det
yrke han idkade o. s. v., hvarigenom, om detta förslag antoges, de
vigtigaste omständigheter för bedömande af personers ställning sålunda
komme till allmän kännedom. Om dessa uppgifter ansåges otillräckliga,
kunde de göras fullständigare, utan att det. måtte fordras, att den
skattskyldige skulle, till ledning för bevillningsafgiftens bestämmande,
ingifva en fullständig tablå öfver sin ekonomi. Det blefve desto nödvändigare
att borttaga § 27, som, derest densamma qvarstode, de deri
meddelade föreskrifter skulle göra hela författningen förhatlig samt
väcka allmän motvilja, enär meddelandet af de påbjudna uppgifterna
af ganska många skulle komma att anses för ett större onus än utgörandet
af sjelfva skatten. Äfven inom ridderskapet och adeln
hade den åsigten yttrats, att, om till förordningen om mantalsskrifningen
gjordes några mindre betydliga tillägg, man skulle kunna utesluta
§ 27.
1859—60 års
Riksdag.
Förberedande
skattejemk
ningskomitén.
20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
I nytt utlåtande, n:o 34, yttrade bevillningsutskottet, att de föreslagna
uppgifterna i de flesta fall vore af sådan beskaffenhet, att de
skulle kunna af offentliga eller för beredningskomitéerna lätt tillgängliga
handlingar kontrolleras, och, der undantag härutinnan egt rum,
föreskriften syntes vara af den art, att uppgiften icke borde innebära
något för de skattskyldige förnärmande. Med hänsyn emellertid till
de emot § 27 framstälda anmärkningar, ansåge sig utskottet böra hemställa,
att, under förutsättning att en del särskildt föreslagna tillägg
gjordes till mantalsskrifningsförordningen, § 27 skulle, med uteslutande
af samtliga deri förut intagna bestämmelser, innehålla föreskrift allenast
derom, att direktionen eller styrelsen för vissa bolag skulle ingifva bestyrkt
utdrag af bolagets senast afslutade räkenskaper, utvisande beloppet
af bolagets vinst.
Bland de tillägg, som af utskottet föreslogos böra göras till mantalsskrifningsförordningen,
befunnos föreskrifter, att husbonde skulle
meddela uppgift angående beloppet af hvar och en af sina tjenares
löneförmåner, när detsamma öfverstege 300 rdr för år, äfvensom att
eg are eller hufvudredare för fartyg borde, såvidt ske kunde, uppgifva
skeppares eller befälhafvares samt styrmäns och maskinisters årliga
löneförmåner, derest desamma öfverstege 300 rdr.
Riksdagen godkände den lydelse af § 27 i bevillningsstadgan, som
af utskottet sålunda senast föreslagits, men afsteg utskottets hemställan,
såvidt den afsåg förberörda tillägg till mantalsskrifningsförordningen.
Med anledning af det härordningsförslag, som framlades vid 1875
års riksdag, tillsattes den 22 juli 1875 komiterade med uppdrag att
såsom förberedelser till en framdeles sammanträdande komités arbeten
verkställa de undersökningar och uppgöra de förslag, hvilka kunde
finnas behöfliga såsom förberedande för utredande af frågan, på hvilket
sätt och i hvilken ordning, under förutsättning att de af fastigheter då
utgående rustnings- och roteringsbesvär samt grundskatter successivt
minskades för att slutligen upphöra, ersättning för dessa statsverkets
inkomster kunde vara att säkert påräkna.
Denna komité, den s. k. förberedande skattejemkningskomitén, hvilken
afgaf underdånigt betänkande den 20 oktober 1876, förklarade sig instämma
i de af 1858 års komité uttalade åsigter och fäste derjemte
uppmärksamheten derå, att, derest hvarje enskild skattskyldig skulle
åläggas att meddela uppgift om sina inkomsters belopp, några upp
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
21
skattningsnämnder icke torde böra finnas, utan uppgifterna granskas af
någon tjensteman och, der de icke vore bevisligen felaktiga, derefter
tjena till grund för bevillningens påförande. »Om uppskattningsnämnderna
bibehölles, skulle dessa nemligen lätt blifva utsatta för äfventj^ret
att besluta förhöjning i fall, der uppgifterna verkligen vore sanningsenliga,
och sådant skulle kränka den allmänna rättskänslan och föranleda
den skattskyldige att annan gång lemna sanningslös uppgift.
Att borttaga taxeringsmyndigheterna skulle dock vara betänkligt, bland
annat emedan man icke hos hvarje skattskyldig kan förutsätta den
kännedom om bevillningsförordningens innehåll eller den noggranna
bokföring af inkomsterna, att han äfven med bästa vilja skulle kunna
meddela tillförlitlig uppgift om det inkomstbelopp, för hvilket han bör
erlägga bevillning.»
På sålunda anförda skäl ansåg sig komitén icke böra föreslå några
förändrade föreskrifter rörande enskildes skyldighet att till uppskattningsnämnderna
meddela uppgifter om sina inkomsters belopp, och
detta desto mindre, som komiterade ansett uppskattningen böra gälla
det löpande årets inkomst.
Den år 1879 tillsatta skatteregleringslcomitén, hvilken fått i uppdrag
att efter fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket uppgöra
förslag till en på utredningen grundad, rättvis fördelning af skattebördorna,
yttrade i motiven till sitt den 17 augusti 1881 afgifna förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
följande:
»Komiterade hafva, af skäl, som dels i bevillningsbetänkandet af
den 2 juli 1859, dels ock i förberedande skatteregleringskomiténs betänkande
finnas utvecklade, ansett sig böra afstå från försöket att i vår
skattelagstiftning införa nyheten af obligatorisk sjelfdeklaration. Deremot
hafva de ansett, att hittills gällande föreskrifter rörande bolags
skyldighet att meddela en del för taxeringen vigtiga upplysningar borde
med fog kunna utsträckas icke obetydligt och således, bland annat, omfatta
enahanda uppgifter rörande personliga aflöningsförhållanden, som
det redan förut i fråga om statens och menigheters löntagare ålegat
vederbörande embetsverk att lemna.»
Till protokollet öfver finansärenden, bilagdt Kongl. Maj:ts proposition
n:o 6 till 1883 års Riksdag, med förslag till förordning angående
bevillning af tast egendom samt af inkomst, yttrade herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
Skatteregleringskomitén
och 1883 års
Riksdag.
22
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
»Ehuru tvifvelsutan ganska starka skäl kunna anföras för obligatorisk
sjelfdeklaration vid uppskattning till bevillning, förefaller det mig likväl
betänkligt att för närvarande i vår skattelagstiftning införa denna grundsats
i dess fulla utsträckning. Den tid, då denna skyldighet ännu var
hos oss lagstadgad, ligger ännu alltför nära, för att man ännu skulle hafva
glömt, huru betydelselösa de skattskyldiges uppgifter då voro för taxeringen.
Det får icke häller förbises, att behofvet af sjelfdeklaration till
ledning vid uppskattningen gör sig helt olika gällande inom olika
taxeringsdistrikt. Under det att å landsbyggden och i mindre stadssamhällen
taxeringsmyndigheterna i allmänhet hafva lätt nog att bedöma
de skattskyldiges inkomstförhållanden, är det deremot i de större
städerna svårighet egentligen uppstår att i många fall utan ledning af
de skattskyldiges egna uppgifter bestämma den verkliga inkomsten af
kapital och arbete. Det kan emellertid icke vara lämpligt att ålägga
hela den bevillningsbetalande allmänheten en skyldighet, hvars fullgörande
inom det stora flertalet taxeringsdistrikt icke har någon egentlig
betydelse för de myndigheter, för hvilkas skull skyldigheten skulle vara
tillkommen. Deremot finner jag det vara i sin ordning, att, när taxeringsmyndigheten
anser sig behöfva ledning af den skattskyldiges egen
uppgift, lagstiftningen anvisar myndigheten tillfälle att infordra sådan
uppgift. Åfventyret för skattskyldigs underlåtenhet att i sådant fall
lemna uppgift synes mig lämpligast böra bestämmas till den påföljden,
att han får besvärsrätten i fråga om sin taxering inskränkt på sätt
förslagets § 19 mom. 4 angifver. Den skattskyldige kan väl derigenom
icke tvingas att aflemna någon uppgift, men den påföljd, för hvilken
han utsätter sig genom sin underlåtenhet, bör utgöra honom en allvarlig
maning att ställa sig taxeringsmyndighetens uppfordran till efterrättelse
i hvarje fall, der icke alldeles särskilda skäl göra undvikandet
af uppgifters aflemnande för den enskilde önskvärd!. Ett så beskaffadt
utrymme för den enskildes fria bestämmande i förevarande afseende
förefaller mig vara af omständigheterna påkalladt».
I bevillningsförordningen den 14 september 1883 stadgades i § 16
mom. 1, att styrelse för verk eller bolag, som vore med Kongl. Maj:ts
oktroj försedt eller fått sin bolagsordning af Kongl. Magt stadfäst och
antingen stode under offentlig kontroll eller hade inskränkt ansvarighet
enligt kongl. förordningen den 6 oktober 1848, skulle lemna uppgift icke
allenast om egen vinst, utan jemväl å samtlige dess lön- och arfvodestagares
samt i verkets eller bolagets arbete i öfrig! anstälda personers
löneförmåner. Vidare stadgades i § 18, att hvar och en annan skattskyldig
än förenämnda verk och bolag skulle vid äfventyr enligt § 19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
23
mom. 4 vara skyldig att. inom 8 dagar efter derom från bevillningsberedningens
ordförande bevisligen emottagen uppmaning till honom
lemna uppgift å det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete
det nästföregående året uppgått. Berörda äfventyr för underlåtenhet
bestod i förlust af rätten att fullfölja talan emot pröfningsnämndens
beslut. I § 21 lemnades angående hemlighållande af skattskyldiges
uppgifter enahanda föreskrifter som de, hvilka innehållas i nu gällande
bevillningsförordnings § 27.
Vid 1890 års riksdag väcktes i Andra Kammaren motion (n:o 119),
att hvarje skattskyldig skulle lemna uppgift om alla sina inkomster af
kapital och arbete under nästföregående år, och att för aflemnande af
uppgift, upptagande mindre inkomst än den verkliga, skulle stadgas
böter, motsvarande 10 gånger den bevillning, hvartill den skattskyldiges
inkomst bort rätteligen taxeras.
Bevillningsutskottet förklarade (betänkandet n:o 3, sid. 6) sig väl vara
ense med motionären deri, att det vid taxering vore svårt att erhålla
exakta uppgifter om de skattskyldiges inkomster, i synnerhet af kapital.
Emellertid ansåg utskottet, med hänsyn till de i §§ 18 och 19 mom. 4
förut befintliga föreskrifter, att det af motionären föreslagna stadgande
om ovillkorligt åläggande för de skattskyldige att lemna uppgifter om
sina inkomster af kapital och arbete icke vore af behofvet påkalladt och
hemstälde för ty om afslag å motionen.
Utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne utan diskussion.
Vid 1892 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren två motioner,
n:is 10 och 75, om fullständigt genomförande i vår bevillningslagstiftning
af sjelfdeklarationsprincipen.
Bevillningsutskottet yttrade (betänkandet n:o 6, sid. 10) följande:
»Utskottet finner väl, att i ett genomfördt inkomstbeskattningssystem
en dylik grundsats som den s. k. sjelfdeklarationsprincipen är
till stor nytta ja rent af nödvändig för systemet. Att länder, hvarest
inkomstbeskattuingssystemet till större eller mindre del genomförts,
funnit sig föranledda, det ena efter det andra, att i sin beskattningslagstiftning
införa principen, är således ingalunda förunderligt. I vårt
land deremot finnes icke ett dylikt inkomstbeskattningssystem, och principen
får således hos oss ingalunda samma betydelse. Dess införande i
vår beskattningslagstiftning är icke en åtgärd, framkallad af nödvändighet,
utan endast af lämplighetshänsyn. 1 sådant afseende har också hos
1890 års
Riksdag.
1892 års
Riksdag.
1893 års
Riksdag.
24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
obs tagits steg i rigtning mot genomförande af sjelfdeklarationsprincipen.
Så infördes med vår nu gällande bevillningsförordning förpligtelsen för
skattskyldig att, vid stadgadt äfventyr, inom viss tid efter derom från
bevillningsberedningens ordförande bevisligen emottagen uppmaning till
denne lemna uppgift å det belopp, hvartill den skattskyldiges inkomst
af kapital eller arbete det nästföregående året uppgått. Utskottet har
sig likväl bekant, att allmänheten, oaktadt de åtta år, som förflutit,
sedan föreskriften inkom i vår lagstiftning, ännu icke vant sig dervid,
utan fortfarande ogerna underkastar sig densamma; och kan utskottet
under sådana omständigheter icke biträda herr Johanssons (motion n:o 10)
uppfattning, att tiden skulle vara mogen för ett fullständigt genomförande
hos oss af ifrågavarande princip. Innan lämpligt kan vara att taga ett
nytt steg i den inslagna rigtningen, anser utskottet, att hvad som i
saken redan åtgjorts, måste mera allmänt hafva gjort sig gällande.»
På grund af det sålunda anförda och under åberopande jemväl af
hvad i frågan yttrats af 1858 års bevillningskomité, förberedande skattejemkningskomitén
och skatteregleringskomitén äfvensom af chefens för
finansdepartementet ofvan intagna yttrande till statsrådsprotokollet den
8 januari 1883, hemstälde utskottet, att motionerna icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan bifölls af båda kamrarne, af den Andra efter
någon diskussion (II: 33, sid. 14).
Vid 1893 års riksdag gjorde å nyo flere motionärer framställning
om fullständigt genomförande i bevillningslagstiftningen af sjelfdeklarationsprincipen.
(Första Kammaren n:o 19, Andra Kammaren n:is 66,
85, 118.)
Bevillningsutskottet yttrade härom (i betänkandet n:o 18, sid. 26)
bland annat följande: Det läge för öppen dag, att det hos oss stadgade sättet
för uppskattningen af de skattskyldiges inkomster vore långt ifrån tillfredsställande.
Det vore visserligen i instruktionen för taxeringsmyndigheterna
föreskrifvet, hvilka omständigheter skulle läggas till grund för
uppskattningen, men dessa föreskrifter vore till stor del en död bokstaf,
enär taxeringsmyndigheterna i regel icke vore i stånd att förskaffa
sig tillförlitlig kännedom om ifrågavarande omständigheter. Uppenbart
vore, att de uppgifter, som enligt gällande lag opåmindt skulle till taxeringsmyndigheterna
aflemna», icke utgjorde tillräcklig ledning för taxeringen,
och den dessa myndigheter medgifna rättigheten att infordra
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
25
uppgifter torde icke heller vara egnad att i afsevärd mån hjelpa bristen,
då nemligen rättigheten vore afsedd att endast i undantagsfall tillämpas
eller i allt fall endast i ringa utsträckning vunnit tillämpning samt
ingen påföljd funnes stadgad för origtiga eller falska uppgifter. Tydligt
vore att vid sådant förhållande taxeringsmyndigheternas verksamhet
måste blifva famlande och osäker och bristerna blefve känbarare, ju
mera den direkta beskattningen måste tagas i anspråk. Bristerna torde
icke kunna afhjelpas med mindre än att den skattskyldige förpligtades
att efter bästa förstånd och samvete sjelf uppgifva sina inkomster, samt
sådana påföljder bestämdes för uraktlåtenhet derutinnan eller lemnande
af origtiga eller falska uppgifter, att den skattskyldige funne det med
sin fördel förenligt att ställa sig lagens bud till efterrättelse. Klart
vore nemligen, att i regel endast den skattskyldige sjelf kunde lemna
fullt tillförlitlig upplysning om storleken af sina inkomster, och åtminstone
vore han bättre än någon annan dertill i stånd. Man torde derför
tryggt kunna säga att obligatorisk sjelfdeklaration utgjorde inkomstbeskattningens
nödvändiga komplement, hvarförutan det vore omöjligt
att åstadkomma en rättvis beskattning. Utskottet upptog vidare till
pröfning de betänkligheter, som rest sig emot införandet af obligatorisk
sjelfdeklaration. Det kunde visserligen icke nekas, att det mången
gång vore förenadt med svårigheter att kunna uppgifva sin behållna
inkomst, men derest noggranna föreskrifter gåfves derom huru inkomsten
borde beräknas och om hvad som finge afdragas eller icke, samt derest
de skattskyldige finge tillfälle att meddela uppgifterna å i enlighet med dessa
föreskrifter affattade formulär, torde berörda svårigheter icka vara oöfvervinnerliga.
Vidare hade invändts, att många skattskyldige icke ville
ärligt uppgifva sina inkomster samt att ifrågasatta bestämmelse derför
skulle fresta till öfverträdelse, blifva förhatlig och verka i sedligt afseende
menlig, men denna invändning syntes utskottet ohållbar. Den
hos mången rådande motviljan mot att uppgifva sin inkomst berodde
på obenägenheten att betala skatten, och för en dylik tendens borde
lagstiftningen gifvetvis icke vika undan. Benägenheten att öfverträda
en sådan bestämmelse som den föreslagna torde kunna genom lämpligen
afvägda bestämmelser tillbörligen motverkas, något som torde
vara nödvändigt jemväl för att hindra att den ifrågavarande grundsatsen i
tillämpningen skulle leda till ett större betungande af den redbare och
samvetsömme än af den egennyttige och mindre ärlige medborgaren.
Emellertid syntes det som om man härvid borde till en början gå till
väga med en viss varsamhet, intill dess den nya grundsatsens rigtighet
Bih. till Rikad. Peot. 1301. ö Sami. 1 Afl, 23 Höft. 4
26
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
hunnit fullt arbeta sig in i det allmänna föreställningssättet, och man
borde icke förbise att uppskattningen i sista band verkstäldes af taxeringsmyndigheterna,
samt att de lemnade uppgifterna afsåge endast att
gifva dessa myndigheter en ledning. I de främmande stater der grundsatsen
om obligatorisk sjelfdeklaration antagits, både man i allmänhet
vid dess genomförande gjort den begränsning att personer, hvilkas beskattningsbara
inkomster icke uppginge till ett visst lägre belopp, vore
fritagna från ifrågavarande skyldighet, i det att desse endast på vederbörande
taxeringsmyndighets uppmaning vore pligtige att lemna uppgifter
om sina inkomster. Utskottet, som ansåge tiden vara inne att
äfven i vår lagstiftning införa grundsatsen om obligatorisk sjelfdeklaration,
funne emellertid lämpligt att en begränsning i sålunda antydd rigtning
i principens tillämpning gjordes jemväl hos oss; och vore dessutom,
för vinnande af det åsyftade ändamålet, af nöden att noggranna bestämmelser
meddelades om bvilka grunder den skattskyldige hade att
följa vid beräknandet och uppgifvandet af sina inkomster. Slutligen
erinrade utskottet, hurusom det jemväl beträffande uppskattningen af
fastighet skulle kunna vara lämpligt att ställa den skattskyldiges kännedom
om beskattningsföremålet till taxeringsmyndigheternas förfogande
genom att ålägga den, som hade att skatta för fastighet, skyldighet
att å vissa tider opåmint för taxeringsmyndigheterna efter bästa förstånd
och samvete uppgifva vissa af de omständigheter, som skulle
tjena till ledning för den fasta egendomens uppskattning.
Utskottet hemstälde derför, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att i det förslag till ändringar i bevillningsförordningen,
hvilket torde komma att af Kongl. Maj:t för Riksdagen framläggas,
måtte inrymmas förslag till bestämmelser derom, att dem, som
vore skyldige att erlägga bevillning för inkomst af kapital eller arbete,
ålades att opåmint, efter enligt behöriga grunder faststälda formulär,
till vederbörande taxeringsmyndighet lemna uppgifter angående sina
inkomster af nämnda slag, äfvensom att vid revisionen af bevillningsförordningen
måtte tagas i öfvervägande, huru vida och i hvilken mån
grundsatsen om de skattskyldiges pligt att för vederbörande taxeringsmyndigheter
uppgifva vissa omständigheter till ledning för taxeringen
borde vinna tillämpning äfven med afseende å uppskattningen af fast
egendom.
Första Kammaren afslog utskottets hemställan och beslöt att Riksdagen
skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära en revision af bevillningsförordningen.
— Andra Kammaren biföll utskottets förslag med
den ändring, att i skrifvelsen skulle framhållas, hurusom sjelfdeklaration
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
27
beträffande inkomst borde åligga allenast dem som hade inkomst utöfver
visst belopp. Med hänsyn till dessa skiljaktiga beslut förföll frågan.
Emellertid hade redan 1892 års Riksdag i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 27 november samma år anhållit om utarbetande af förslag
till revision af bevillningsförordningens bestämmelser, och hade med
anledning deraf tillsatts en komité att bereda hithörande frågor. Denna
komité inkom den 2 november 1894 till Kongl. Maj:t med betänkande
och förslag till förordning angående inkomstbevillning, hvilket förslag,
bland andra mera principiella förändringar i förut gällande bevillningsförordning,
innehöll jemväl införande af en vidsträcktare förpligtelse än
den dittillsvarande för skattskyldig att till ledning vid taxeringen lemna
uppgifter om sin inkomst.
Härom yttrade komitén i motiven till författningsförslaget följande
(sid. 123 och ff.):
»För åstadkommande af en jemlik beskattning är det icke nog,
att grunderna för skatten öfverensstämma med rättvisa och billighet.
Det erfordras äfven, att man anlitar till buds stående praktiska medel
för en i möjligaste mån rigtig taxering af inkomsten. Ett medel för
detta ändamål är naturligtvis taxeringsmännens sakkunskap i allmänhet
och de upplysningar, desse med afseende å taxeringen kunna på mera
enskild väg förskaffa sig. Med ensamt detta medel — hvilket dock
är af stort värde, der taxeringen, såsom hos oss, verkställes af de skattskyldiges
egna representanter, valde inom och för ett mindre beskattningsområde
— kan man emellertid icke ernå en tillfredsställande taxering
vid beskattning efter allmänna inkomsskattens grunder med de
mångskiftande och grannlaga förhållanden, hvilka dervid måste beaktas,
utan jemväl andra hjelpmedel måste anlitas. Ett sådant har man
funnit i upplysningar, hvilka myndigheter och inrättningar samt arbetsgivare
och i allmänhet personer, som befinna sig i den ställning till
andra skattskyldige, att de kunna lemna tillförlitliga uppgifter om deras
inkomster, ålagts att meddela. Häraf har äfven gällande bevillningsförordning
begagnat sig, såsom dess 14, 16 och 17 §§ utvisa. Men
att icke ens med tillhjelp af detta medel ett tillförlitligt taxeringsresultat
i något större omfattning kan vinnas, ligger i sakens natur
och bestyrkes äfvenledes af förhållandena hos oss. Det är också numera
en allmänt icke blott i teorien erkänd utan jemväl i lagstiftningen
tillämpad grundsats, att den rena inkomstskatten för sin tillämp
-
1894 års
komité.
28
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
ning med nödvändighet krafvel1, att man vid taxeringen begagnar sig
af den enda fullt tillförlitliga källan för vinnande af kännedom om den
skattskyldiges inkomst, nemligen hans egna upplysningar i detta hänseende,
eller med andra ord, inkomstskatten måste för att verka rättvist
förbindas med obligatorisk sjelf deklaration. Äfven i vår lagstiftning har
denna grundsats på olika tider mer eller mindre vunnit erkännande.
Så innehöllo de i början af vårt nuvarande statsskick utfärdade bevillningsförordningar
föreskrifter, hvarigenom ej mindre skattskyldig ålades
att lemna uppgifter till ledning för sin taxering än äfven ansvarspåföljder
stadgades för origtig eller uteblifven uppgift, hvilka föreskrifter
dock, på grund af det klass-skattesystem, hvarpå inkomstbeskattningen
då var byggd, icke kommo till sin fulla rätt, likasom de ock sedermera,
i den mån statsbeliofven tilläto allmänna bevillningens minskande, bortföllo
eller modifierades. Den komité, hvars förslag till ny författning
angående allmänna bevillningens utgörande låg till grund för 1861 års
bevillningsstadga, ville visserligen icke förorda fullständigt deklarationstvång,
men föreslog dock ganska vidtgående bestämmelser i ämnet,
hvilka emellertid vid förslagets pröfning hos Rikets Ständer nästan utan
undantag uteslötos. Så väl förberedande skatte]emkningskomitén som
skatteregleringskomitén ansågo sig böra, för att anföra sistnämnda
komités yttrande, »afstå från försöket att i vår skattelagstiftning införa
nyheten af obligatorisk sjelfdeklaration». Nu gällande bevillningsförordning
afviker dock i ej oväsentliga delar från de bestämmelser,
som i detta afseende funnos meddelade uti 1861 års bevillningsstadga.
Deklarationstvång eger nemligen rum för vissa bolag samt vilkorligt
för annan skattskyldig, i fall uppmaning att lemna uppgift tillstädes
honom af bevillningsberedningens ordförande. Den beredningsordföranden
sålunda lemnade rätt lärer dock mera sällan användas; och för
öfrigt må erinras, att deklarationstvånget i detta fall är endast indirekt,
i det att den skattskyldige genom underlåtenhet att efterkomma uppmaningen
icke utsätter sig för annat äfventyr än förlust af talan mot
pröfningsnämndens beslut i beskattningsfrågan. Häraf äfvensom af den
omständighet, att ingen menlig påföljd är stadgad för falsk uppgift,
torde kunna förklaras, att den sålunda stadgade deklarationsskyldigheten
blifvit utan större betydelse för taxeringen. Taxeringsmyndigheterna
hafva i saknad af tillförlitliga upplysningar om de skattskyldiges
inkomster alltmera måst begagna sig af den nödfallsutväg, som
i 13 § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna anbefalles för
taxering af ett visst slags inkomst, nemligen presumtion på grund af
yttre kännetecken, ett förfaringssätt, som lemnar fritt spelrum åt god
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
29
tycket, och för öfrigt är oförenligt med de grunder, på hvilka allmänna
inkomstskatten hvilar.
I denna brist på tillräckligt faktiskt underlag för taxeringen har
man utan allt tvifvel att söka en af de förnämsta orsakerna till den
öfverklagade bristen på jemlikhet i inkomstbevillningen. Inkomster, om
hvilkas belopp fullt exakta uppgifter tillhandahållas taxeringsmyndigheterna,
såsom fallet är t. ex. med aflöningsförmåner vid allmän och
i vissa fall äfven vid enskild tjenst, taxeras till fulla beloppet, under
det att andra inkomster, särskild! kapitalisternas samt de större handelsoch
industriidkarnes, ofta nog till en betydlig del undgå taxering. Vill
man undanrödja denna brist och åstadkomma eu verkligt rättvis och
jemlik beskattning, är detta lör visso icke möjligt på annan väg än
genom fullständigt införande af obligatorisk sjelfdeklaration. Eu sådan
åtgärd har ofta förut påyrkats, men frågan har städse fallit, mindre på
grund af något allmännare underskattande af sådan deklarations bety^
delse för en noggrann taxering än på grund af praktiska betänkligheter
mot den ifrågavarande grundsatsens fullständiga genomförande.
Man har åberopat de skattskyldiges obenägenhet i allmänhet att lemna
exakta uppgifter om sin inkomst och den deraf alstrade faran för origtiga
och vilseledande deklarationer samt tillika anfört, att man i den
allmänna sedlighetens intresse borde undvika bestämmelser, som verkade
i rigtning att bereda de mindre samvetsgranna samhällsmedlemmarne
fördelar på de mera rättrådiges bekostnad. Dessa skäl torde
dock icke väga särdeles tungt. Hvad i och för sig obenägenheten att
lemna uppgifter angår, beror denna väl i allmänhet antingen på önskan
att i större eller mindre mån undandraga sig den enligt faststälda
grunder belöpande skatt, i hvilket fall det, såsom med rätta anmärkts,
är lagstiftarens pligt att icke vika undan för en sådan sträfvan, eller
ock är den skattskyldige för sin kredits skull eller af andra skäl motvillig
att blotta en mindre god ekonomisk ställning. Ett sådant bemödande
må nu i och för sig kunna vara mindre lofvärdt. Inom skattelagstiftningens
uppgift torde det dock icke falla att motarbeta detsamma.
Vill den skattskyldige i sitt eget, verkliga eller förmenta intresse uppgifva
sin inkomst högre än den är och förty erlägga högre skatt än
honom åligger, bör sådant honom icke förmenas. Följaktligen bör vid
fastställande af deklarationsformulär tillses, att eu sådan möjlighet hålles
den skattskyldige öppen, hvilket kan ske t. ex. derigenom, att den
skattskyldige tillförbindes uppgifva, icke att hans inkomst utgjort så
och så mycket, utan att densamma icke öfverstigit visst belopp. Med
origtiga uppgifter bör sålunda förstås endast sådana, som skulle leda
30
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
till för låg taxering; men faran för dylika uppgifter torde väsentligen
kunna förebyggas genom lämpliga ansvarsbestämmelser samt genom
en verksam kontroll å uppgifternas sanningsenlighet, för hvilken kontroll
uppgifternas eget innehåll bör lemna en värderik utgångspunkt. Dessa
ansvarsbestämmelser och denna kontroll böra väl för ty kunna anses
egnade att förekomma den befarade olägenheten, att sjelfdeklarationen
skulle verka såsom en premie för bristande samvetsgrannhet i uppgifter
och sålunda motverka den allmänna sedligheten. För öfrigt kan i afseende
å denna anmärkning erinras, att i vår tid den allmänt medborgerliga
pligtkänslan väl får antagas vara så pass utvecklad, att den
allmänna sedligheten icke löper större fara genom sjelfdeklarationen
än vid andra i det dagliga lifvet förekommande fall af kollision mellan
pligt och intresse.
Mera vigt kunde man vara frestad tillmäta hänsynen till den
större eller mindre grad af inqvisitoriskt förfarande från taxeringsmyndigheternas
sida, som den obligatoriska sjelfdeklarationen medför.
Det finnes dock mycket, som talar för, att man öfverskattat vigten af
de mot sjelfdeklarationsprincipen ur denna synpunkt framstälda betänkligheter,
hvilka för öfrigt i sjelfva verket rigta sig mot inkomstskattesystemet
såsom sådant. I berörda hänseende torde endast behöfva
erinras om, hurusom ett folk, hvilket ställer den personliga friheten så
högt som det engelska, funnit sig i deklarationstvånget och dess följder,
samt att detsamma för öfrigt finnes stadgadt i nästan alla utländska
inkomstskattelagar.
Icke synnerligen mera värde kan man, enligt hvad erfarenheten
från andra länder gifvit vid handen, tillägga farhågan för de tekniska
svårigheter, deklarationsförfarandet skulle möta. Man har i detta afseende
särskildt åberopat svårigheten för många skattskyldige, hvilka
icke begagna sig af en ordnad bokföring, att redogöra för sina inkomster
och utgifter; men denna svårighet torde vara undanröjd dermed,
att deklarationstvånget icke utsträckes till de smärre inkomsttagarne,
hvilka väl nästan uteslutande skulle vara de, för hvilka denna
svårighet komme att hafva betydelse. Dessutom bör märkas, att med
det sätt för taxering af inkomst af fast egendom, som af komiterade
föreslagits, deklaration rörande sådan inkomst icke erfordras, hvilken
omständighet väl i väsentlig mån inskränker antalet af de skattskyldige,
för hvilka sådan svårighet kunde ifrågakomma. En stor del af
de svårigheter, som i öfrigt kunna möta för deklarationens behöriga
fullgörande, kunna naturligtvis högst betydligt underlättas genom tillhandahållande
af praktiskt uppstäda och eljest ändamålsenliga formulär
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
31
och genom beredande af tillfälle för den skattskyldige att, på begäran,
erhålla kostnadsfri upplysning om honom åliggande uppgiftsskyldighet
och sättet för dess fullgörande o. s. v.
Den omständighet, att för framtiden medelst allmänna bevillningen
torde komma att uttagas högre skattebidrag än tillförene, innebär otvifvelaktigt
ett särskildt skäl för lagstiftaren att snarast undanrödja de olägenheter
som bristen på sjelfdeklaration medför. Frågan gäller också
numera, enligt komiterades åsigt, icke huruvida obligatorisk sjelfdeklaration
bör införas, utan endast sättet, hvarpå den bör anordnas. Ju
strängare principen genomföres, desto mindre utrymme lemnas för
ojemnhet i taxeringen, men desto känbarare blifver naturligtvis också
det inq visito riska momentet i förfarandet. Vid afgörandet af frågan,
huru långt man här vid lag lämpligen bör gå, gäller det att väga fördelarne
å ena sidan mot olägenheterna å den andra. Till en början
är det otvifvelaktigt nödigt att såsom regel stadga skyldighet för vederbörande
att äfven utan föregående anmaning deklarera. Vidare kan man,
enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, icke, såvida man vill vinna
ett nöjaktigt resultat, inskränka sig till att stadga ett sådant indirekt
tvång, som gällande bevillningsförordning tillitat i bestämmelsen om
förlust af besvärsrätt i fall af uteblifven deklaration. Gent emot en
tredskande skattskyldig blifver det enda verksamma medlet att framtvinga
uppgiften ett stadgande af direkt ansvarspåföljd, hvilken komiterade
ansett lämpligen kunna, såsom i Preussen, bestå i skattens förhöjning
med vissa procent eller, hvilket gifver samma resultat men
förenklar debiteringen, motsvarande förhöjning af taxerade inkomsten.
Komiterade hafva dock ansett, att denna strängare påföljd lämpligen
borde inträda endast i det fall, att den skattskyldige, oaktadt honom
tillstäld anmaning att inkomma med uteblifven uppgift, likväl underlåter
att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.
Men det är icke nog, att uppgifterna aflemnas. Man måste äfven
förskaffa sig garanti för deras tillförlitlighet. Till den ändan är det
nödvändigt icke blott att stadga ansvar för veterligen origtig uppgift
utan äfven att inrätta en verksam kontroll å de aflemnade uppgifternas
innehåll. Ingenstädes har man nöjt sig med att efter ett blott konstaterande,
att de skattskyldiges egna uppgifter icke äro bevisligen felaktiga,
lägga dessa till grund för bevillningens påförande. Äfven der,
hvarest man vid taxeringen utgår från dessa uppgifter och icke använder
dem endast för åstadkommande af rättelse i ett på förhand
uppgjordt taxeringsförslag, eger dock en verklig taxering rum, i det
man ingalunda försummar att tillgodogöra sig de hjelpmedel, som kuuna
32
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 84.
tjena till kontroll å deklarationerna och vid sidan af dessa bidraga till
en rigtig uppskattning. Långt ifrån att våra nuvarande uppskattningsnämnder
skulle blifva öfverflödiga i och med sjelfdeklarationens införande,
är det tvärtom just med hänsyn till nyssberörda kontroll af
vigt, att dessa nämnders sammansättning är på ett nöjaktigt sätt ordnad.
Icke minst ur denna synpunkt har det synts komiterade vara af
stor vigt, att ledningen af bevillningsberedningens arbeten och de synnerligen
vigtiga förberedande åtgärderna derför läggas i händerna på
en person, som erhållit förordnande, icke såsom nu för endast ett år,
utan för längre tid. Utan tvifvel skulle man såsom följd af en sådan
ändring kunna af beredningarnes ordförande tillförse sig icke blott
vidgad personalkännedom och större författningskunskap, utan äfven
ökadt intresse för de med befattningen förenade åligganden, hvarigenom
likasom ock genom kontinuiteten i ärendenas behandling ökad
säkerhet skulle vinnas för en noggrann taxering.
I och för den erforderliga kontrollen å deklarationernas innehåll
har man, såsom ofvan anmärkts, en värderik utgångspunkt i deklarationerna
sjelfva. Det gäller emellertid med afseende härå att få dessa
så affattade, att de, utan att förorsaka den skattskyldige allt för känbar
obehag, lemna största möjliga ledning för kontrollen. I fråga om
det, enligt komiterades åsigt, lämpligaste sättet att nå detta mål, hänvisa
komiterade till författningsförslaget och den speciella motiveringen.
I detta sammanhang må emellertid äfven påpekas betydelsen för den
ifrågavarande kontrollen af det föreslagna stadgandet, att skattskyldig,
som vill för ränta å skuld njuta afdrag från annan inkomst än sådan,
som härflyter af handel eller näring, skall meddela upplysning om
fordringsegarens namn, skuldsummans storlek samt räntefoten.
För deklarationernas behöriga kontrollerande hafva komiterade
förestält sig, att beskattningsmyndigheterna lämpligen borde ytterligare
hafva att tillgå, förutom egen kännedom om personer och förhållanden,
hufvudsakligen följande hjelpmedel, nemligen: a) befogenhet att i mån
af behof infordra särskilda upplysningar från skattskyldig, utöfver hvad
deklarationen innehåller, b) vissa uppgifter från tredje man, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt, c) styrelse- och
revisionsberättelser från vissa verk eller bolag, samt d) ovilkorlig rätt
för ordförande i bevillningsberedning och kronoombud att taga del af
sådana hos domare eller domstol förvarade handlingar, som i beskattningsafseende
kunna tjena till ledning.
Att såsom i åtskilliga främmande länder tillåta de skattskyldiges
inkallande till muntligt förhör eller fordra deklarationernas edfästande
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
33
eller påbjuda taxeringslängdernas offentliggörande med mera dylikt torde
deremot icke böra ifrågakomma.
Ansvaret för felaktig deklaration torde, såväl för att kunna tilllämpas
omedelbart af taxeringsmyndigheterna som med hänsyn till
lämpligheten af dess redovisning i samband med bevillningen, böra, i
likhet med ansvaret för underlåtenhet att deklarera, åläggas i form af
förhöjd bevillning, hvilken komiterade, i betraktande af den ökade
kommunala skattskyldighet, som deraf blifver en följd, ansett icke böra
sättas högre än dubbelt mot hvad som undansnillats. Men äfven i det
fall, att inkomst undgått bevillning af annan orsak än till följd af afsigtligt
felaktig deklaration, bör, så snart sådant upptäckes, bevillning
påföras för dylik obeskattad inkomst. För sådan eftertaxering, vare sig
den grundas på felaktig deklaration eller icke, har en särskild preskriptionstid
af fem år synts lämpligen kunna stadgas. Så väl i ena som
andra fallet lärer, för den händelse att den skattskyldige aflidit, bevillningen
böra påföras dödsboet. Har arfskifte egt rum, bör enskild
dödsbodelegare svara för hvad af bevillningen å hans lott i boet belöper
men i intet fall med mera än • hela sin lott. Samtliga eftertaxeringen
rörande bestämmelser hafva synts böra i ett sammanhang upptagas.
Sambandet mellan bevillningen och den kommunala beskattningen
har, såsom naturligt är, vållat en mängd svårigheter vid komiterades
försök till ombildning af allmänna bevillningen i rigtning mot eu allmän
inkomstskatt. Icke minst bland dessa har varit svårigheten att
utfinna bestämmelser, genom h vilka möjlighet kunde beredas taxeringsmyndigheterna
att vinna kännedom om den skattskyldiges totalinkomst,
hvarförutan eu rättvis beskattning enligt allmänna inkomstskattens grunder
icke kan åvägabringas. Då det med afseende å nyssberörda samband
mellan bevillningen och kommunalbeskattningen är nödigt att
bibehålla gällande bestämmelser om taxeringsort, lärer sådan kännedom
svårligen kunna taxeringsmyndigheterna beredas på annat sätt än komiterade
föreslagit, nemligen dels genom åläggande för deklarationsskyldig
att i deklarationen angifva, huruvida han å annan ort eger
eller innehafver fastighet, äfvensom huruvida och till hvilket belopp
han eljest åtnjuter inkomst, som skall å annan ort beskattas, dels ock
genom föreskrift om kommunikation taxeringsmyndigheterna emellan,
på sätt förslagets 40 § utvisar.»
Öfver komiterades förslag afgaf häruppå kammarrätten, efter att
hafva inhemtat yttranden från öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts
liih. Ull 1UM. Prof. 1301. .j Sami. 1 Afd. 23 Höft. 5
34
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
1895 års
komité.
befallningshafvande i rikets samtliga län, den 25 april 1895 utlåtande,
deruti kammarrätten på utförligt anförda skäl hemstälde, att komiterades
förslag icke utan väsentliga, af kammarrätten antydda modifikationer
och förändringar måtte vinna afseende.
Kong!. Maj:t uppdrog härefter åt en ny komité att inkomma med
yttrande i fråga ej mindre om lämpligheten af de utaf 1894 års komiterade
föreslagna nya beskattningsgrundsatsers upptagande i bevillningsförordningen
än äfven om det sätt, hvarpå sagda grundsatser blifvit i författningsförslaget
tillämpade. Denna komité anförde uti den 9 december
1895 afgifvet utlåtande, angående införande af obligatorisk sjelfdeklaration,
följande:
»Det torde knappast kunna betviflas, att en af de förnämsta orsakerna
till den öfverklagade bristen på jemlikhet i den nuvarande inkomstbeskattningen
är att söka i otillräckligheten af de upplysningar,
som stå taxeringsmyndigheterna till buds beträffande de skattskyldiges
inkomster. Enligt komiténs förmenande måste man för att kunna råda
bot på detta missförhållande öfvervinna de betänkligheter, som hittills
gjort sig gällande mot införande af obligatorisk sjelf deklaration. En
effektiv beskattning af inkomsten torde för öfrigt endast på detta sätt
kunna åstadkommas. Med denna uppfattning kan komitén icke annat
än gilla den princip, som beträffande detta ämne i förslaget gjorts
gällande. Äfven i afseende å grundsatsen, att fastighets egare eller
innehafvare bör vara skyldig att lemna uppgift angående fastigheten,
ansluter sig komitén till förslaget. Sådana uppgifter, kunna nemligen,
äfven om den nuvarande fastighetsbevillningen bibehålies i hufvudsak
oförändrad, endast vara egnade att åstadkomma ett bättre taxeringsresultat
än för närvarande. Mot sättet, på hvilket grundsatsen om de
skattskyldiges förpligtande att lemna upplysningar till ledning för sin
taxering i förslaget genomförts, hafva emellertid anmärkningar blifvit
gjorda äfven af dem bland de hörda myndigheterna, hvilka i princip
medgifvit befogenheten af det tvång mot de skattskyldige, som deklarationen
innebär. Äfven komitén finner förslaget, särskildt i ett afseende,
tarfva vissa jemkningar för att kunna antagas.
Den enligt komiténs åsigt tyngst vägande anmärkning, som mot
förslaget i förevarande del framstälts, är nemligen den, att i detsamma
icke är tillräckligt sörj dt för hemlighållande af de uppgifter, hvilka de
skattskyldige afgifvit angående sina inkomstförhållanden. Särskildt är
det naturligtvis af yttersta vigt för näringsidkaren, att de af honom
meddelade uppgifter icke varda mera allmänt kända, och framför allt
att desamma, i hvad de kunna lemna ledning för utrönande af detal
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
35
jerna i lians affärsverksamhet, icke göras tillgängliga för konkurrenter.
Den uppgiftsskyldige näringsidkaren måste också anses fullt berättigad
fordra, att lagstiftningen ej mindre uppställer betryggande garantier för
att dylika uppgifters innehåll icke yppas utom taxeringsmännens krets,
än äfven beaktar angelägenheten deraf, att antalet af de personer, hvilka
i och för taxeringen skola ega att granska uppgifterna och bland hvilka
kunna förekomma konkurrenter till de skattskyldige, i möjligaste mån
inskränkes. Men i berörda hänseende kan förslaget icke anses tillfredsställa
de skattskyldiges billiga fordringar, då bevillningsberednings
och beskattningsnämnders samtlige ledamöter — hvilka i taxeringsnämnd
kunde enligt förslaget uppgå ända till åttio — skulle ega att
taga del af uppgifterna, och då taxeringsman, som bröte mot sin tystnadspligt,
icke skulle vara underkastad något som helst ansvar.
För afhjelpande af den olägenhet, som härrör af taxeringsmännens
störa antal, kunde man visserligen, i likhet med kammarrätten,
ifrågasätta en förändrad organisation af taxeringsmyndigheterna i syfte
att inskränka såväl dessas antal som antalet ledamöter. Komitén håller
dock före, att en sådan åtgärd icke är tillrådlig. Känbara olägenheter,
särskildt med afseende å fastighetstaxeringen, skulle säkerligen
följa deraf. Deremot synes det icke böra möta några betänkligheter
att låta deklarationerna granskas endast af ett mindre antal ledamöter
i beredning eller nämnd. Komitén anser, att för ett tillfredsställande
taxeringsresultat icke kunde erfordras, att denna granskning verkstäldes
af flere än ordföranden och en af honom tillkallad ledamot, hvilken
senare borde kunna ombytas vid olika mål, allt efter som den ene eller
andre bland ledamöterne kunde antagas bäst känna den ifrågavarande
skattskyldiges förhållanden. Vid sådan granskning skulle dessutom
gifvetvis kronans ombud ega att vara tillstädes. För uppgifternas innehåll
borde sedermera visserligen redogörelse lemnas inom beredningen
eller nämnden, men endast i den mån sådant funnes vara för taxeringen
oundgängligen nödigt. På detta sätt skulle tvifvelsutan olägenheten
af taxeringsmännens stora antal kunna undanrödjas; och enligt komiténs
åsigt kunde en sådan inskränkning i rätten att omedelbart granska
deklarationerna icke anses strida mot grundsatsen, att det är beredning
eller nämnd i sin helhet, som föreslår eller bestämmer och fastställer
taxeringen.
Angelägenheten att i möjligaste mån inskränka antalet af de personer
utan tjenstemannaansvårighet, hvilka i och för taxeringen skola
hafva tillgång till deklarationerna, har jemväl synts komitén böra föranleda
inskränkning i deklarationsskyldigheten beträffande handel eller
36
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
näring, som drifves såsom gemensam affär å skilda orter. Enligt förslaget
skulle angående sådan näring fullständig uppgift i hvarje fall
lemnas å alla de orter, der densamma enligt 14 § borde taxeras. Det
bör emellertid, enligt komiténs åsigt, kunna låta sig göra att i allmänhet
medgifva lindring i denna omfattande deklarationsskyldighet och endast
kräfva aflemnande af fullständig uppgift i den ort, der hufvudaffären
drifves, med rätt för den skattskyldige att i öfriga orter uppgifva allenast
summan af den beskattningsbara inkomsten, huru denna enligt
den skattskyldiges åsigt bör på de särskilda orterna fördelas, samt
orten, der fullständig uppgift aflemnats. En sådan mindre omfattande
deklaration, i mån af behof kompletterad genom kommunikation taxeringsmyndigheterna
emellan, torde kunna antagas i allmänhet göra
till fyllest. I afseende å inkomst af vissa slags företag lära dock fullständiga
deklarationer i samtliga orterna svårligen kunna undvaras.
Hit anser komitén böra hänföras inkomst af kanal, jernväg eller annan
farväg, flottled eller annan farled samt af telefonanläggning och bankrörelse.
Hvad åter beträffar faran, att taxeringsmännen kunde åsidosätta
sin tystnadspligt, synes denna omständighet böra föranleda införandet
i förordningen af bestämmelser om ansvar och skadeersättningsskyldighet
för taxeringsman, som underlåter att ställa sig till efterrättelse
hvad honom i berörda hänseende åligger. Med sådana bestämmelser
skulle väl risken för obehöriga meddelanden angående deklarationerna
kunna anses väsentligen aflägsnad.
Till förekommande af deklarationernas missbrukande i konkurrenssyfte
har komitén slutligen ansett, att man borde i afseende å inkomst
af handel och näring afstå från att, på sätt det till förslaget hörande
deklarationsformulär n:o 2 innehåller, fordra specifika uppgifter angående
omkostnader för verksamhetens bedrifvande samt afskrifning å
inventariers värde.
Under förutsättning att de ändringar, komitén sålunda förordat
varda genomförda, anser komitén förslaget i denna del egnadt att tillgodose
de skattskyldiges billiga fordran på möjligast grannlaga behandling,
utan att det med sjelfdeklarationen åsyftade mål för statsverket
äfventyras. För de ytterligare jemkningar i detalj bestämmelserna,
Indika komiterade funnit ändamålsenliga, torde lämpligast vara
att redogöra under de särskilda paragraferna här nedan. Deremot bör
bär icke lemnas oanmärkt, att ett oundgängligt vilkor, för att sjelfdeklarationen
skall kunna utan större olägenhet införas, naturligtvis
är, att de i bevillningsförordningens bestämmelser innefattade garantier
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
37
för uppgifternas behöriga hemlighållande icke göras kraftlösa genom
bestämmelser, hvilka falla utom bevillingslagstiftningens område, samt
att komitén med afseende härå funnit sig i annat sammanhang böra
fästa uppmärksamheten å behofvet af att gällande tryckfrihetsförordning
af sådan anledning underkastas ändring i visst afseende.»
Vid 1897 års riksdag framlade Kongl. Maj:t i proposition n:o 29
förslag till ny bevillningsförordning, deri intagits bestämmelse om obligatorisk
sjelfdeklaration i enlighet med 1895 års komitéutlåtande.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet anförde i denna fråga
till statsrådsprotokollet den 26 februari 1897, att för vinnande af det
syftemål, som i 1892 års Riksdags skrifvelse i första rummet afsåges
med en revision af bevillningsförordningen, nemligen ökad effektivitet
och större likformighet i tillämpningen af bevillningsförordningens föreskrifter,
erfordrades utan tvifvel att bereda beskattningsmyndigheterna
tillgång till ett rikare material af faktiska upplysningar att tjena till
grundval för taxeringsförrättningarna, än det ofta mycket bristfälliga,
som för närvarande stode dem till buds. »Något», fortsatte statsrådet,
»kan i detta hänseende vinnas genom utsträckning af den skyldighet att
lemna officiella uppgifter, som redan nu åligger vissa myndigheter och
korporationer, men framför allt bör för ändamålet anlitas den för närvarande
endast i ringa omfattning använda kunskapskälla, som består
uti de skattskyldiges egen kännedom om sina inkomstförhållanden. Jag
syftar härmed på den s. k. obligatoriska sjelfdeklarationen. Denna användes
numera och anses oumbärlig i alla länder, som ega en något
mera utvecklad lagstiftning om inkomstskatt, och dess införande äfven
hos oss har flerfaldiga gånger påyrkats i motioner inom Riksdagen,
likasom densamma förordats af de båda senast tillsatta bevillningskomitéerna
äfvensom i något mildare form af kammarrätten i dess utlåtande
öfver 1894 års komités förslag. Det är en gifven sak, att de bästa
upplysningarna kunna erhållas af de skattskyldig^ sjelfva, och i den
omständigheten, att man kunde befara att stundom erhålla origtiga
uppgifter, ligger intet skäl att alldeles afstå från denna utväg, som i
flertalet fall säkerligen körnare att lemna högst värdefulla bidrag till
det afsedda syftemålet, en rättvis och jemlik taxering. Benägenheten
att lemna origtiga uppgifter torde, der den förefinnes, komma att allt
mera inskränkas, i den mån genom någon tids utöfning af uppgiftsskyldiglieten
det allmänna föreställningssättet så att säga komnre att
uppfostras att anse densamma som en medborgerlig pligt, och sagda
benägenhet kan i öfrig! motverkas dels genom straffpåföljder, dels och
1897 års
Rikadag.
38
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
hufvudsakligast derigenom att uppgiftsskyldiglieten göres så litet motbjudande,
som med möjligheten att uppnå det afsedda syftemålet är
förenligt.
Obenägenheten att lemna rigtiga uppgifter för beskattningen kan
härröra af den skattskyldiges önskan att undandraga sig taxering till
behörigt belopp, i hvilket fall sagda obenägenhet ju icke är förtjent af
något undseende, men den kan äfven bero på svårighet för den skattskyldige
att lemna de äskade uppgifterna äfvensom på farhåga hos
honom att genom yppande af sin förmögenhetsställning eller af detaljerna
i sin affärsrörelse råka ut för obehag af hvarjehanda slag, särskilt
ur konkurrenssynpunkt. Behörig hänsyn till hvad i dessa betänkligheter
kan vara berättigadt synes mig böra utgöra en maning
att något slå af på skärpan i de fordringar, som i förevarande afseende
ställas på de skattskyldige ej mindre i 1894 års än äfven, om ock i
något mildrad form, i 1895 års komitéförslag, helst äfven försigtigheten
torde bjuda att vid sjelfdeklarationens införande hos oss, der den, om
man bortser från den uppgiftsskyldighet., som åligger vissa bolag, är en
nyhet i skattelagstiftningen, icke omedelbart påbjuda ett förfarande,
som, på sätt i eu reservation vid sistnämnda betänkande framhållits,
torde i sina fordringar på detaljerade uppgifter vara strängare än det
i andra länder tillämpade. Jemte det naturligen bolagens deklarationspligt
bibehålies i sitt redan nu stadgade omfång med tillägg af skyldighet
att aflemna ett exemplar af senaste revisionsberättelsen, tror jag
derför, att man beträffande de fordringar, som i omhandlade afseendet
böra ställas på andra skattskyldige, åtminstone till en början icke bör
utkräfva deklarationspligtens fullgörande i andra fall än sådana, der
sagda pligt utan svårighet bör kunna fullgöras. Den obligatoriska deklarationspligten
synes mig derför böra begränsas till skattskyldige,
som under nästföregående år uppskattats för eller åtnjutit minst 1,000 kronors
inkomst af kapital eller enligt lag äro pligtige att föra handelsböcker.
Vidare torde, på sätt kammarrätten och reservanter inom 1895 års
komité påyrkat samt i utländska inkomstskattelagar är regel, uppgiften
icke nödvändigtvis behöfva omfatta mera än eu summarisk uppgift
å inkomsten. Dessa uppgifter borde lemnas å tillhandahållna blanketter,
derå till ledning för de skattskyldige skulle finnas meddelade
detaljerade anvisningar om hvad vid uppgiftens afgifvande borde iakttagas,
hvilka afdrag vid inkomstens beräknande icke vore medgifna o. s. v.
Dessutom borde tillhandahållas blanketter till mera detaljerade deklarationer
för de skattskyldige, hvilka önskade deraf begagna sig och
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 84. 39
livilkas antal med skäl torde kunna antagas efter hand komma att alltmera
tillväxa.
Det kan antagas, att, om det af mig sålunda förordade deklarationsförfarandet
kommer till tillämpning, detsamma skall medföra en
ökning i inkomsttiteln bevillning af fast egendom samt af inkomst.
Då genom lag af den 24 juni 1891 den obligatoriska sjelfdeklarationen
blifvit införd i Preussen, stego under påföljande beskattningsår de taxerade
inkomsterna för enskilde skattskyldige från omkring 4,274,000,000
mark till omkring 5,724,000,000 mark eller således med omkring
1,450,000,000 mark, deraf omkring 925,000,000 mark belöpte på inkomster
öfver 3,000 mark. Den bär i landet påräkneliga ökningen
kan väl icke antagas komma att blifva ens tillnärmelsevis jemförlig,
men det kan icke betvifla^, att särskildt inkomst af kapital till icke
obetydligt belopp förefinnes, som för närvarande undandrager sig taxering,
men genom tillämpning af deklarationsförfarandet skulle bringas
i dagen. Den uppskattade inkomsten af kapital uppgick år 1895 till
29,172,051 kronor. Då man erinrar sig, att den 31 december nämnda
år ensamt på depositionsräkning i bankerna innestod ett belopp af
322,699,661 kronor, å hvilket belopp räntan efter 4 procent utgör
12,907,984 kronor, kan man — äfven om man fäster behörig hänsyn
dervid, att af sistnämnda räntebelopp en del på grund af bestämmelserna
i gällande bevillningsförordning torde varit fri från bevillning —
icke undgå att finna, att nyssnämnda siffra, 29,172,051 kronor, hvilken
betecknar den samlade beskattningsbara kapitalinkomsten inom landet
och sålunda, jemte räntorna på depositioner i bankerna, äfven omfattar
ränta på obligationer, inteckningar och eljest utlånta belopp, sjmes allt
för låg.
Hufvudsyftet med deklarationsförfarandets införande är emellertid
icke endast att tillföra statsverket ökade inkomster, utan, såsom redan
tillförene blifvit framhållet, att i görligaste mån öka möjligheterna fölen
rättvis och jemlik taxering. I detta afseende kan sjelfdeklarationens
genomförande anses utgöra grundvilkoret för sådana reformer inom
inkomstbeskattningens område, som åsyfta att i ökad grad lämpa beskattningen
efter den enskildes skatteförmåga. Saknas det underlagför
dessa reformer, som ligger uti en noggrann taxering, komma reformerna
icke allenast icke att leda till det med dem åsjrftade målet,
utan fastmera på grund af den betydelse för skattefotens bestämmande,
som inkomstens art och storlek skulle erhålla, att medföra tillkomsten
af ett nytt slag af orättvisor. Icke mindre för tillämpningen af den
nuvarande bevillningsförordningen än äfven såsom grundval för eu
40
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
vidare utveckling af bevillningslagstiftningen måste derför sjelfdeklarationens
införande anses ega stor betydelse.
Från flera håll bar framhållits den svårighet för hemlighållandet
af innehållet i aflemnade deklarationer, som läge i det stora antalet
ledamöter i beskattningsnämnderna, sådana dessa enligt gällande bestämmelser
äro sammansatta. Vigten af de ur denna synpunkt framstälda
farhågor torde visserligen i väsentlig mån förringas, derest deklarationspligten
inskränkes på sätt nyss blifvit angifvet, men då det
icke desto mindre lärer vara angeläget att vidtaga alla åtgärder, som
kunna vara egnade att undanrödja möjligen förefintliga farhågor för
missbruk af deklarationerna, helst anlitandet af de mera detaljerade
deklarationsformulären härigenom otvifvelaktigt komme att befordras,
anser jag mig böra förorda 1895 års komités förslag, att deklarationernas
granskning endast borde verkställas af vederbörande beskattningsnämnds
ordförande och en af honom tillkallad ledamot, hvilken borde
kunna ombytas vid olika mål, äfvensom att, sedan denna granskning,
vid hvilken i taxerings- och pröfningsnämnd äfven kronans ombud
skulle ega rätt att vara tillstädes, egt rum, för uppgifternas innehåll
redogörelse visserligen borde lemnas inom beredningen eller nämnden,
men endast i den mån sådant funnes vara för taxeringen oundgängligen
nödigt. I enahanda syfte synes mig 1895 års komitéförslag, i hvad
det förordar meddelandet af hittills saknade bestämmelser om ansvar
och skadeersättningsskyldighet för taxeringsman, som bryter sin tystlåtenhetspligt,
vara förtjent af godkännande.
Sistnämnda komité har, för ytterligare tillgodoseende af de skattskyldiges
berättigade kraf på hemlighållande af deras till beskattningsmyndigheterna
lemnade uppgifter, framhållit behofvet af sådan ändring
i gällande tryckfrihetsförordning, att tillgång till dessa uppgifter icke
medgåfves annan än den, som i och för taxeringen skulle deraf erhålla
del. Väl kan, derest deklarationspligten inskränkes på sätt jag föreslagit,
behofvet af en grundlagsändring i antydt syfte icke sägas framträda
lika skarpt, som förhållandet skulle blifva, om komiténs förslagom
ett mera detaljeradt deklarationsförfarande vunne godkännande, men
då ändringen i hvarje händelse — äfven om bestämmelserna i gällande
bevillningsförordning bibehållas oförändrade —- synes vara på sin plats,
tillåter jag mig hemställa, att Eders Kong!. Maj:t framdeles ville på
föredragning af chefen för justitiedepartementet taga berörda fråga i
nådigt öfvervägande. Den omständigheten, att eventuel förslag i ämnet
icke kan blifva upphöjdt till lag förr än tre år härefter, lärer icke för
frågan om den obligatoriska sjelfdeklarationens införande kunna till
-
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 34.
41
mätas afsevärd betydelse. Saknaden af ett förbud i angifven riktning
har mig veterligen hittills icke faktiskt medfört någon olägenhet, och
om med dess utfärdande ännu får anstå någon kortare tid, synes detta
på sin höjd kunna medföra den verkan, att deklarationer enligt de mera
omfattande formulären under sagda tid tilläfventyrs icke komme att
afgifvas så talrikt, som eljest måhända skulle varit fallet.
Ordnas deklarationsförfarandet på ofvan angifna sätt, hyser jag
den fasta förvissning, att inga berättigade invändningar mot detsamma
skola kunna göras äfvensom att, i synnerhet efter någon tids tillämpning,
sagda förfarande ej skall kännas tryckande. Med det ringa faktiska
material, som för det stora flertalet skattskyldige hittills stått beskattningsmyndigheterna
till buds, har det icke kunnat undvikas, att
taxeringen ofta varit ungefärlig eller, om man så vill, en medeltalstaxering.
Vill man bereda den direkta beskattningen större utrymme
i statens skattesystem än hittills, måste det allmänna föreställningssättet
ledas till insigt om nödvändigheten deraf, att, lika litet som tvifvel
råder derom, att andra skatter, såsom tull, acciser m. fl., skola utgöras
efter fulla värdet eller qvantiteten af skatteföremålet, äfven bevillningen
kommer att utgå i förhållande till den exakt uträknade inkomsten.
Ofvergången till ett sålunda mera skärpt skatteförfarande kan måhända
för en och annan kännas något besvärande, men jag betviflar icke, att
den allmänna meningen inom kort skall komma till erkännande deraf,
att den ökade effektivitet i tillämpningen af skattebestämmelserna, som
afses med deklarationsförfarandet, äfven kommer att leda till ökad rättvisa
och jemlikhet i taxeringen.
Hvad jag nu yttrat om den obligatoriska sjelfdeklarationen har
nännast åsyftat de uppgifter om inkomst af kapital och arbete, som
föreslagits skola af de skattskyldige afgifvas till ledning för deras
egen taxering. De båda komitéerna hafva emellertid förordat införandet
äfven för fastighet segare af en viss deklarationsskyldighet. Denna
skulle naturligen icke afse några inkomstuppgifter, men deremot borde
egare af jordbruksfastighet lemna uppgifter om egendomens enligt tillgängliga
handlingar eller annorledes kända areal i åker, äng samt
skogs- och betesmark, hvarje egoslag för sig, och, der sådant kunde
uppgifvas, egendomens genom ordentlig gradering kända innehåll i fullgod
jord af sagda egoslag äfvensom om årliga arrendet för utarrenderad
egendom, samt egare af annan fastighet om markens eller tomtens
areal, derå uppförda byggnader och dessas brandförsäkringsvärde samt
om årliga hyressumman för uthyrd egendom jemte hyresvärdet för hyres
Bih.
till liiksd. Prot. 1301. 3 Sami. 1 Afd. 23 Haft. G
42
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
fritt upplåtna, för det af egaren sjelf begagnade samt för andra ej uthyrda
lägenheter inom sådan egendom. Dessa uppgifter skulle endast
aflemnas de år, då ny allmän fastighetstaxering skulle ega rum, hvilket
enligt komitéernas förslag skulle ske hvart femte i stället för såsom
hittills hvart tredje år. Från uppgiftsskyldigheten skulle fritagas fastighetsegare,
hvilkas fastigheter nästföregående år icke varit taxerade till
minst 1,000 kronor.
Komitéernas berörda förslag synes mig, allenast med den ändring,
att nyssnämnda minimisiffra af 1,000 kronor lämpligen torde böra höjas
till 5,000 kronor, i hög grad förtjent af godkännande. Allmänt och
säkerligen icke utan grund klagas öfver den brist på likformighet, som
olika taxeringsdistrikt och ännu mera olika landsdelar emellan råder i
fråga om upptaxeringen af värdet å fast egendom. Tid efter annan
inom olika län företagna, mera ingående undersökningar rörande fastighetstaxeringen
hafva ådagalagt, att stora ojemnheter, hvilka icke egt
sin grund i faktiska förhållanden, vidlådt sagda taxeringar. Om, på
sätt komitéerna föreslagit, uppgifter om areal och egogradering samt
arrenden och hyror tillhandahållas beskattningsnämnderna, komme dessa
att till sitt förfogande erhålla ett material, på hvilket en likformig beskattning
kunde byggas och som medgåfve kontroll, att sådan likformighet
verkligen iakttagits. Äfven om uppgifterna i ett och annat
fall till äfventyrs blefve mer eller mindre ofullständiga eller bristfälliga,
komme de likväl att utgöra ett synnerligen värdefullt tillskott till det
underlag — hufvudsakligen bestående af köpeskillingsuppgifter och i
stad brandförsäkringsvärden äfvensom taxeringsmännens personliga, ofta
temligen lösliga kännedom om förhållandena — på hvilket fastighetstaxeringen
för närvarande måste byggas.»
Bevillningsutskottet yttrade:
»Ehuru principen om obligatorisk sjelfdeklaration torde hafva sin
egentliga och rätta plats uti en lagstiftning, tillämpande äfven andra
nyare grundsatser i fråga om beskattningen och mera än vår nu gällande
skattelagstiftning egnad att träffa de större förmögenheterna, anser
utskottet sig dock böra förorda införande i bevillningsförordningen af
bestämmelser om obligatorisk sjelfdeklaration. Det synes utskottet
nemligen önskligt och nyttigt, att början göres med att vänja vårt folk
vid denna nya beskattningsgrundsats, hvilken vid en framtida fullständigare
revision af skattelagstiftningen lärer komma att vinna vidsträckt
tillämpning. Utskottet anser detta så mycket mera tillrådligt, som numera
väg banats för en dylik revision genom det af innevarande års
Riksdag fattade beslut om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Magt i
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
43
ändamål att åstadkomma ett särskiljande af den kommunala beskattningen
från skatten till staten.
Af hvad utskottet sålunda anfört angående den betydelse, som
enligt utskottets förmenande bör gifvas åt ett införande redan nu af
bestämmelser om obligatorisk sjelfdeklaration, följer emellertid, att
utskottet anser, det man härvid bör gå varsamt till väga och i mild
form tillämpa ifrågavarande grundsats. Utskottet kan derför ej tillstyrka
antagandet af de utaf Kongl. Maj:t härutinnan föreslagna bestämmelser
oförändrade, utan har utskottet deri vidtagit åtskilliga förändringar,
såsom det vid detta betänkande fogade, af utskottet upprättade förslag
till ny bevillningsförordning utvisar. Såsom närmare skäl för några
af dessa ändringar vill utskottet anföra följande:
Hvad först beträffar den uppgiftsskyldighet, som enligt 14 § a)
och 15 § 1 mom. i Kongl. Maj:ts förslag skulle åligga egare eller
innehafvare af jordbruksfastighet, skulle det i många fall blifva synnerligen
svårt och stundom omöjligt för jordbrukare att lemna de föreskrifna
uppgifterna. Härtill kommer, att det synes tvifvelaktigt, huruvida
den nytta, taxeringsmyndigheterna skulle kunna hafva af dessa
uppgifter, kunde uppväga det besvär och den kostnad, som desamma
skulle medföra för de uppgiftsskyldige, samt det ökade arbete, som
derigenom skulle tillskyndas bevillningsberedningarnas ordförande. I
hvarje fall skulle säkerligen tillämpningen af förslaget i denna del vålla
mycket missnöje. Utskottet finner sig för den skull böra hemställa,
att ifrågavarande bestämmelser måtte ur förslaget utgå. Dock har
utskottet ansett uppgiftsskyldighet böra åligga egare af utarrenderad
jordbruksfastighet för inkomst af arrendet, derest denna inkomst under
nästföregående år uppgått till minst 1,000 kronor. En sådan uppgift
torde ock utan svårighet kunna lemnas. Dessutom har utskottet i 21 §
föreslagit, att egare eller innehafvare af jordbruksfastighet skulle vara
skyldig att, efter vederbörlig anmaning, om fastigheten lemna upplysningar,
i den mån sådana kunna lemnas.
Deremot kan utskottet ej finna något fullgiltig! skäl, hvarför
deklarationspligt utan särskild anmaning ej skulle stadgas beträffande
inkomst af arbete. Kongl. Maj:ts förslag innehåller i detta afseende i
14 § endast, att uppgiftsskyldige äro skattskyldige, hvilka enligt lag
äro pligtige att föra handelsböcker. Utskottet har deremot ansett sig
böra föreslå uppgiftsskyldighet under viss förutsättning äfven för andra
än sådana, som föra handelsböcker.
Den af Kongl. Maj:t uti 17 § föreslagna rätt för skattskyldig att
i vissa fall muntligen afgifva de upplysningar, som för hans taxering
44
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
erfordras, och den härmed sammanhängande, uti sista stycket af 24 §
föreskrifna skyldighet för bevillningsberedningens ordförande att skriftligen
affatta sådan muntlig uppgift under beredningens sammanträde
har utskottet ur sitt förslag uteslutit. Då skattskyldig enligt 20 § eger
att af beredningens ordförande erhålla upplysning angående uppgiftsskyldigheten,
synas nemligen berörda stadganden, hvilka skulle vålla
tidsutdrägt vid beredningens sammanträden, icke vara af behofvet påkallade.
»
Kongl. Maj:ts förslag till bevillningsförordning var, med deri af
bevillningsutskottet föreslagna ändringar, i nedan intagna delar af följande
lydelse:
(Motsvarar i
D. Bergströms
motion)
14 §.
(Kongl. Maj:ts förslag.)
14 §.
Skyldige att, i den ordning här
nedan stadgas, utan särskild anmaning
på heder och samvete afgifva
uppgifter till ledning vid taxeringen
äro:
a) egare af fastighet eller sådan
innehafvare deraf, som i 2 § omförmäles,
så vida för nästföregående år
taxeringsvärde af minst 5,000 kronor
varit fastigheten åsatt;
b) verk eller bolag, som är med
Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller
blifvit såsom aktiebolag registreradt
eller står under offentlig kontroll;
c) annan skattskyldig, som under
nästföregående år uppskattats för
eller åtnjutit minst 1,000 kronors inkomst
af kapital eller enligt lag är
pligtig att föra handelsböcker.
(Utskottets förslag.)
14 §.
Skyldige att, i den ordning här
nedan stadgas, utan särskild anmaning
på heder och samvete afgifva
uppgifter till ledning vid taxeringen
äro:
a) eg are af fastighet, som i 1 §
b) omförmäles, eller sådan innehafvare
af dylik fastighet, som
enligt 2 § är pligtig att derför
erlägga bevillning, så vida för
nästföregående år taxeringsvärdet
å den eller de fastigheter,
hvilka af honom egas
eller med skattskyldighet innehafvas,
sammanlagdt uppgått
till minst 10,000 k ronor;
b) (Oförändradt.)
c) en hvar, som enligt lag är
pligtig att föra handelsböcker;
d) skattskyldig, som under
nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit minst 1,000
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
45
(Kongl. Maj:ts förslag.)
15 §.
1 mom. Uppgiftsskyldig egare
eller innehafvare af jordbruksfastighet
skall, första gången år 1898 och
derefter hvart femte år, aflemna
skriftlig uppgift, enligt faststäldt
formulär, om egendomens enligt tillgängliga
handlingar eller annorledes
kända areal i åker, äng samt skogsoch
betesmark, hvarje egoslag för
sig, och, der sådant kan uppgifvas,
egendomens genom ordentlig gradering
kända innehåll i fullgod jord af
sagda egoslag äfvensom om årliga
arrendet för utarrenderad egendom.
2 mom. Uppgiftsskyldig egare
eller innehafvare af annan fastighet
skall å tid, som i 1 mom. sägs, aflemna
skriftlig uppgift, enligt faststäldt
formulär, om markens eller
tomtens areal, derå uppförda byggnader
och dessas brandförsäkringsvärde
samt om årliga hyressumman
för uthyrd egendom jemte hyresvärdet
för hyresrätt upplåtna, för af
egaren sjelf begagnade samt för
andra ej uthyrda lägenheter inom
sådan egendom.
(Utskottets förslag.)
kronors inkomst af kapital eller
i arrende för fastighet;
e) skattskyldig, som under
nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit minst 2,000
kronors inkomst af arbete eller
af kapital och arbete gemensamt.
15 §.
1 mom. Uppgiftsskyldig egare
eller innehafvare af sådan fastighet,
som i 14 § a) omnämnes, skall, första
gången år 1898 och derefter
hvart femte år aflemna skriftlig
uppgift, enligt faststäldt formulär,
om markens eller tomtens areal,
derå uppförda byggnader och dessas
brandförsäkringsvärde samt om årliga
hyressumman för uthyrd egendom
jemte hyresvärdet för hyresfritt
upplåtna, för af egaren sjelf
begagnade samt för andra ej uthyrda
lägenheter inom sådan egendom.
(Motsvarar
i motionen)
15 § 1 mom.
15 § 2 mom.
46
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34,
(Motsvarar
i motionen)
15 § 3 mom.
15 § 4 mom.
18 § 1 mom.
(Kongl. Maj:ts förslag.)
3 mom. Utgöres fastigheten af
frälseränta, fiske eller vattenfall,
eger uppgiftsskyldighet enligt denna
§ icke rum.
16 §.
1 mom. Verk eller bolag, som i
14 § b) omförmäles, skall till fullgörande
af den enligt samma § verket
eller bolaget åliggande skyldighet
att afgifva uppgift till ledning
vid taxeringen af sin inkomst hvarje
år aflemna bestyrkt utdrag af verkets
eller bolagets senast afslutade
räkenskaper, utvisande beloppet af
hela den under räkenskapsåret uppkomna
vinst, ränta å eget kapital
inräknad; skolande vid detta utdrag
fogas bestyrkt afskrift eller tryckt
exemplar af verkets eller bolagets
revisionsberättelse för senaste räkenskapsår.
Skattskyldig, hvarom i 14 § c)
förmäles, skall likaledes hvarje år
enligt faststäldt formulär aflemna
skriftlig uppgift å den inkomst, han
åtnjutit af kapital eller af rörelse,
för hvilken han enligt lag är pligtig
att föra handelsböcker.
(Utskottets förslag.)
2 mom. (Lika med 3 mom. i
Kongl. Maj:ts förslag.)
16 §.
Verk eller etc.— — — — —
— — — — — — räkenskapsår.
Skattskyldig, hvarom i 14 §
c), d) och e) förmäles, skall
likaledes hvarje år, enligt faststäldt
formulär, aflemna skriftlig
uppgift å den inkomst, han
åtnjutit.
18 §. 18 §.
Skyldighet att afgifva uppgift, (Oförändrad.)
hvarom i denna förordning sägs,
åligge för omyndig eller sådan frånvarande,
för hvilken god man af
domstol förordnats, förmyndaren
eller gode mannen för hvad han har
under sin förvaltning.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
47
(Kongl. Majt:s förslag.) (Utskottets förslag.)
19 §. 19 §.
För annan än enskild person (Oförändrad.)
åligge uppgiftsskyldigheten vederbörande
styrelse, förvaltning eller
ombud.
20 §.
Skattskyldig, som önskar upplysning
rörande beskaffenheten af honom
åliggande uppgiftsskyldighet
och sättet för dess fullgörande, ege
att för sådant ändamål hänvända sig
till vederbörande bevillningsberednings
ordförande.
21 §.
1 mom. Skattskyldig, som enligt
de i denna förordning meddelade
bestämmelser icke är pligtig att afgifva
uppgift till taxeringen, vare
dock skyldig att efter anmaning,
som i 25 § 2 mom. sägs, lemna uppgift
å det belopp, hvartill hans inkomst
af kapital eller arbete det
nästföregående året uppgått.
2 mom. En hvar skattskyldig
är det i öfrig obetaget att meddela
upplysningar, som kunna tjena till
ledning vid hans taxering.
20 §.
(Oförändrad.)
21 §.
1 mom. Skattskyldig, som enligt
de i denna förordning meddelade
bestämmelser icke är pligtig att afgifva
uppgift till taxeringen, vare
dock skyldig att efter anmaning,
som i 25 § 2 mom. sägs, lemna
uppgift:
a) å det belopp, hvartill hans
inkomst af kapital eller arbete
det nästföregående året uppgått;
och
b) öfver fastighet, hvarför
bevillning af honom erlägges,
i den mån infordrade upplysningar
kunna lemnas.
2 mom. (Oförändradt).
(Motsvarar
i motionen)
18 § 2 mom.
19 § 1 mom.
16 § 1 mom.
1C § 2 mom.
48
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Motsvarar
i motionen)
20 §.
(Kongi. Maj:ts förslag.)
22 §.
Till ytterligare ledning vid taxeringen
skola derjemte följande uppgifter
meddelas:
l:o) de år, då allmän fastighetstaxering
skall verkställas:
a) af stadsdomstol samt domare
på landet:
uppgift å beloppet af den vid
senaste försäljning betingade köpeskilling
för hvarje fast egendom,
hvarå, efter det enahanda uppgift
sist meddelades, lagfart på grund
af köp beviljats; börande i denna
uppgift, hvilken skall angifva köpares
och säljares namn samt köpeafhandlingens
datum, anmärkas, när
försäljningen skett af föräldrar till
barn, om och i så fall till hvilket
belopp i köpeskillingen inbegripits
godtgörelse för inventarier eller in -bergad gröda, om förbehåll gjorts
om s. k. undantagsförmåner samt
om köpet skett å exekutiv eller
konkursauktion;
b) af direktion för hypoteksinrättning:
uppgift
å det värde, hvartill
hvar och en i samma hypoteksinrättning
till belåning anmäld fast
egendom blifvit uppskattad vid derå,
efter det enahanda uppgift senast
meddelades, för dylikt låns erhållande
anstäld och godkänd värdering;
2:o)
hvarje år:
(Utskottets förslag.)
22 §.
Till ytterligare ledning vid taxe
ringen skola derjemte följande upp
gifter meddelas:
l:o) (Oförändradt.)
2:o) hvarje år:
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
49
(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
a) af styrelse öfver brandför- a)—d) (Oförändrade),
säkringsinrättning eller dess agenter
eller vederbörande brandstods
komité:
uppgift
rörande försäkringsvärdet
å de i 5 § b) omförmälda hus och
byggnader; börande denna uppgift,
hvilken skall meddelas särskild! för
hvare fastighet, afse samtliga hit
hörande byggnader, hvilka blifvit
mot brandskada försäkrade under
den tid af samma år och det näst
föregående, för hvilken enahanda
uppgift icke förut meddelats;
b) af statsdepartement jemte
hvarje embetsmyndighet eller embetsverk,
vare sig statens, stads
eller menighets, äfvensom af styrelse
för allmän inrättning eller stiftelse,
der einbets- eller tjensteman, vaktbetjent
eller annan eger utbekomma
aflöning eller pension:
uppgift angående hvar och en
person för det löpande året tillkommande
fast lön eller pension,
äfvensom under nästföregående år
uppburna särskilda belopp af tjenstgöringspenningar,
dagaflöning, traktamente,
arfvode, uppmuntrings-,
mil- eller felräkningspenningar,
portions-, inqvarterings- eller beklädnadsersättning,
provision eller
gratifikation och andra löneförmåner,
hvarjemte, då med tjenstebefattning
följer fri kost, boställe, bostad eller
löningsjord eller inkomst af sportler,
expeditionslösen, bötes- eller beslagsandelar
eller andra obestämda
Bih. till liiksd. Hrot. IDOL 5 Samt. 1 Afd. 23 llä)t.
50
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Kongl. Maj:ts förslag.)
eller extra inkomster, sådant bör i
uppgiften särskildt antecknas;
c) af förmyndarekammare eller
gode män för tillsyn å förmynderskap:
uppgift
angående sammanlagda
beloppet af hvarje omyndigs inkomst
af kapital för nästföregående
år, för så vidt den uppgått till
minst 500 kronor;
d) af agent för utländskt försäkringsbolag
:
uppgift angående antalet försäkringar
och premiebeloppet för nästföregående
år inom agenturens område,
äfvensom beloppet af utbetalda
återförsäkringspremier;
e) af styrelse för verk eller bolag,
som i 14 § b) sägs; så ock af
sådan i 14 § c) omförmäld skattskyldig,
som under nästföregående
år taxerats för inkomst af rörelse
eller yrke till belopp af minst 3,000
kronor eller som är pligtig att föra
handelsböcker:
enahanda uppgift, hvarom i b)
stadgas, angående lön- och arfvodestagares
samt öfriga arbetares löneförmåner.
I uppgift, hvarom i 2: o) b) och
e) stadgas, må icke något slag af
de vederbörande tillkommande aflöningsförmåner
uteslutas, äfven om
enligt denna förordning afdrag för
någon del deraf må vara vid taxeringen
medgifvet; dock att pension
eller gratifikation å belopp, understigande
200 kronor, må från sådan
(Utskottets förslag.)
e) af styrelse för verk eller bolag,
som i 14 § b) sägs; så ock af
annan skattskyldig, som under
nästföregående år taxerats för inkomst
af rörelse eller yrke till belopp
af minst 3,000 kronor eller
som är pligtig att föra handelsböcker:
enahanda
uppgift, hvarom i b)
stadgas, angående lön- och arfvodestagares
samt öfriga arbetares
löneförmåner.
I uppgift,--------
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
51
(Kongl. Maj:ts förslag.)
uppgift uteslutas, då för den, som
åtnjutit dylik pension eller gratifikation,
annan inkomst ej uppgifves.
28 §.
Blanketter till de uppgifter, som
i 15 och 16 §§ omförmälas, skola
kostnadsfritt tillhandahållas de skattskyldige
hos ordförande i bevillningsberedning
samt derjemte i
Stockholm hos öfverståthållareembetet,
i öfriga städer hos magistraten
och å landet hos ordförande i
kommunalnämnd.
1 enahanda ordning tillhandahållas
blanketter enligt särskildt faststäldt
formulär åt skattskyldige,
som, ehvad de enligt bestämmelserna
i denna förordning äro pligtige
afgifva uppgift till taxeringen
eller icke, önska om sin beskattningsbara
inkomst lemna fullständigare
uppgift än sådan, hvarom i
16 § 1 mom. förmäles.
24 §.
De i 15, 16, 21 och 22 §§ omförmälda
uppgifter skola upprättas
särskildt för hvarje kommun på landet
och hvarje territoriel församling
i stad samt före den 1 april aflem-*
nas antingen direkt till ordföranden
i vederbörande bevillningsberedning
eller ock i Stockholm till öfverståthållareembetet
och i öfriga orter till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
det län, magistraten i den stad eller
kronofogden i det fögderi, der taxe
-
(Utskottets förslag.)
— — — — — uppgifves.
23 §.
Blanketter till de uppgifter, som
i 15, 16 och 17 §§---—
kommunalnämnd.
I enahanda —
förmäles.
24 §.
De i 15, 16, 17, 21 och 22 §§
(Motsvarar i
motionen)
19 § 2 mom.
21 §.
52
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Motsvarar i
motionen)
23 §.
(Kongl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
ringen anses skola ega rum eller den
skattskyldige är bosatt. Sådana
uppgifter må kunna i betaldt bref
med allmänna posten insändas.
Med aflemnande af uppgift från
verk eller bolag till ledning för dess
egen taxering må dock njutas anstånd
till utgången af april månad;
och derest hinder möter att, innan
bevillningsberedningens sammanträde
afslutats, aflemna sådan uppgift,
må densamma, efter derom hos
beredningens ordförande gjord
skriftlig anmälan, i stället till kronans
ombud hos taxeringsnämnden
aflemnas så fort ske kan och i hvarje
händelse före den 1 juni.
— — — — insändas.
Med aflemnande — — — —
— -— — den 1 juni.
26 §. 26 §.
1 mom. Varder uppgift, som i (Oförändrad.)
22 § omförmäles, icke inom före
skrifven
tid aflemnad, ege bevillningsberedningens
ordförande eller
kronans ombud hos taxeringsnämnd
eller hos pröfningsnämnd att densamma
infordra.
2 mom. År den uppgiftspligtige
icke offentlig myndighet eller
tjensteman, må infordrandet jemväl
kunna ega rum genom Kongl. Maj:ts •
befallningshafvande, hvilken eger
dervid förelägga lämpligt vite.
3 mom. För taxeringen eljest
erforderlig officiel uppgift skall, då
begäran derom framställes, af vederbörande
embetsverk lemnas; hvarförutom
bevillningsberedningens
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3é.
53
(Kongl. Maj :ts förslag.)
ordförande äfvensom kronans ombud
hos taxeringsnämnd eller hos
pröfningsnämnd må eg a att taga
del af sådana hos domare eller domstol
förvarade handlingar, som i
beskattningsafseende kunna tjena
till ledning.
4 mom. Efter anmaning, som i
25 § 2 mom. sägs, vare ock andra
verk eller bolag samt enskilda arbetsgivare
än de i 22 § 2:o) e)
nämnda pligtige att aflemna sådan
uppgift angående lön- och arfvodestagares
samt öfriga arbetares löneförmåner,
som i sistnämnda författningsrum
omförmäles.
(Utskottets förslag.) (Motsvarar i
motionen)
27 §.
27 §.
24 § 1 mom.
Underlåter någon att inom stadgad
tid afgifva enligt 15 § eller 16
§ föreskrifven uppgift eller att inkomma
med sådan särskildt infordrad
uppgift eller upplysning, som
i 25 § omförmäles, hafve förlorat
rätten att fullfölja talan i fråga om
taxeringsvärdet å den fastighet eller
beloppet af den inkomst, som uppgiften
eller upplysningen skolat afse.
Hörsammas icke sådan anmaning,
som i 25 § 1 mom. sägs, och
afser densamma uppgift, hvarom i
16 § stadgas, skall den försumlige
bota ett belopp, svarande mot tio
procent af den bevillning, som inom
beredningsdistriktet varder den
skattskyldige påförd för den inkomst,
som uppgiften skolat afse.
Underlåter någon att inom stadgad
tid afgifva enligt 15 §, 16 §
eller 17 § — — — — — —
Hörsammas— — — — —
16 och 17 §§ stadgas— — — —
— — — — afse.
54
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Motsvarar i
motionen)
24 § 2 mom,
25 §.
(Kong! Maj:ts förslag.)
Gitter den uppgiftspligtige visa
giltig ursäkt för underlåtenheten,
ege de i denna § stadgade påföljder
icke rum.
28 §.
Vid underlåtenhet att behörigen
fullgöra hvad i 22 § och 26 § 4
mom. stadgas vare den försumlige,
derest han är offentlig tjensteman,
underkastad ansvar såsom för annat
tjenstefel, men böte eljest 25 kronor.
89 §.
Utan hinder af uteblifven uppgift
och med rätt att pröfva, i hvad
mån afgifven uppgift är af beskaffenhet
att böra läggas till grund för
taxeringen, eger bevillningsberedningen
att föreslå samt taxeringsoch
pröfningsnämnderna att bestämma
och fastställa skattskyldigs
taxering.
Granskningen af de skattskyldiges
till ledning för egen taxering
lemnade uppgifter skall härvid verkställas
endast af berednings eller
nämnds ordförande med biträde i
hvarje särskildt fall af den ledamot,
som ordföranden anser böra tillkallas;
och må vid granskningen i taxerings-
eller pröfningsnämnd jemväl
vederbörande kronoombud vara tillstädes.
För innehållet af sålunda granskad
uppgift må icke inom beredningen
eller nämnden vidare redogörelse
lemnas, än som för taxeringen
oundgängligen erfor das.
(Utskottets förslag.)
Gitter — — —• — —
rum.
28 §.
(Oförändrad.)
29 §.
(Oförändrad.)
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
55
(Kongl. Maj:ts förslag.)
Derest af skattskyldig lemnad
uppgift icke följes vid hans taxering,
skola skälen derför i taxeringslängden
eller beskattningsnämndens
protokoll angifvas; och
skall tillika, då sådant frångående
af lemnad uppgift egt rum hos taxerings-
eller pröfningsnämnd, så fort
ske kan underrättelse derom genom
utdrag af nämndens protokoll med
allmänna posten den skattskyldige
kostnadsfritt tillsändas.
30 §.
Uppgift af skattskyldig till ledning
för hans egen taxering må ej,
utan att den skattskyldige medgifva
uppgiftens offentliggörande, vara
tillgänglig för andra än de personer,
hvilka jemlik^ 29 § och 36 §
b) skola granska uppgiftens innehåll,
kronans ombud hos taxeringsoch
pröfningsnämnderna samt de
embets- och tjenstemän, hvilka i
och för sin befattning deraf erhålla
del, och må ej heller utan den skattskyldiges
samtycke i taxeringseller
pröfningsnämnds protokoll intagas;
skolande efter taxeringsårets
utgång såväl nu omförmälda som
alla öfriga uppgifter, hvilka enligt
denna förordning aflemnats, med
det undantag, hvartill stadgandet i
70 § föranleder, öfverlemnas till
bevillningsberedningens ordförande
hos hvilken de skola behörigen förvaras
intill dess fem år förflutit,
hvarefter de af honom förstöras.
(Utskottets förslag.)
30 §.
(Oförändrad.)
(Motsvarar i
motionen)
4
26 §.
56
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Motsvarar i (Kongl. Majrts förslag.) (Utskottets förslag.)
motionen)
27 §.
31 §.
31 §.
1 mom. Derest i afgifven uppgift
eller upplysning enligt 16 §,
18 §, 21 § 2 mom. eller 25 §
skattskyldig eller förmyndare eller
god man för sådan mot bättre
* vetande lemnat origtigt meddelande
och derigenom från taxering undandragit
inkomst, skall vid den taxeringsförrättning,
då kännedom erhålles
om sådant svikligt förfarande,
den skattskyldige särskilt taxeras
för den inkomst, hvarför bevillning
till följd af berörda förfarande icke
blifvit påförd; och böte den skattskyldige
eller, der den origtiga uppgiften
lemnats af förmyndare eller
god man, denne ett belopp, motsvarande
fem gånger den bevillning,
som genom det svikliga förfarandet
undandraga kronan. Lag samma
vare, der någon mot bättre vetande
i uppgift enligt 15 § angående
fast egendom lemnat origtigt meddelande.
2 mom. Har inkomst, som af
skattskyldig åtnjutits, undgått begillning
af annan orsak än att afvifven
uppgift varit veterligen origtig,
skall vid den taxeringsförrättning,
då utredning härom vinnes,
den skattskyldige särskildt taxeras
för den sålunda obeskattade inkomsten.
3 mom. Taxering på grund af
denna § skall ske senast inom tre
år efter det år, då inkomsten rätte
-
1 mom. Derest i afgifven uppgift
eller upplysning enligt 16 §,
17 §, 18 §, 21 § eller 25 § skattskyldig
— — — — — —--
— — enligt 15 § eller 21 §
angående fast egendom lemnat origtigt
meddelande.
2 mom. (Oförändradt.)
3 mom. (Oförändradt.)
Bevillningsutskottets Betänkande N:ö 34.
57
(Kongl. Maj:ts förslag.)
ligen bort taxeras, och påföres bevillningen,
derest den skattskyldige
aflidit, hans dödsbo. År boet skiftadt,
påföres bodelegare icke mera
än hvad af bevillningen å hans lott
belöper och i intet fall mera än
hans lott i boet utgör.
(Utskottets förslag.) (Motsvarar
i motionen)
34 §. 34 §. so §.
1 mom. Genom utfärdad allmän 1. mom. Genom utfärdad — —
kungörelse underrättar Kongl. Maj:ts — — — —--------
befallningshafvande i början af hvart — — — —--------
och ett år de skattskyldige om de — — — —--------
personer, hvilka komma att inom — — — —----------
hvarje ort såsom ordförande leda — — — —-------
bevillningsberedningens arbeten för — — — — ---------
samma år, samt om de särskilda — — — —-------
beredningsdistrikt, deruti länet blif- —--—-------
vit indeladt, hvarjemte Kongl. Maj:ts — — — —-------
befallningshafvande meddelar före- — — — —---------
skrift om det antal beredningsleda- — — — —--------
möter, som inom hvarje berednings- — — — —--------
distrikt skall väljas, samt om hvad — — — —---------
i öfrigt vid dessa val bör iakttagas. — — — —---------
Uti denna kungörelse erinras veder- — — — —--------
börande om skyldigheten att aflemna — -— — —--------
de uppgifter, som i afseende på — — — —-------
den förestående bevillningstaxerin- — — — —----------
gen skola meddelas, samt om på- — — — —--------
följden för uraktlåtenhet derutinnan, — — — —---------
hvarjemte underrättelse meddelas — — — —--------
om tid och ställe för uppgifternas — — — —---------
aflemnande äfvensom hvarest blan- — — — —-------
ketter till de i 15, 10 och 21 §§----15, 10, 17 och 21 §§
omförmäldauppgiftertillhandahållas, — — — -likasom derom, att skattskyldig, som — — — —
önskar upplysning rörande beska!- — — — —
Bih. till Riktd. Prot. IDOL 5 Sami. 1 A/d. 23 ljuf t.
8
58
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Motsvarar
i motionen)
(Kongl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
fenheten af honom åliggande uppgiftsskyldighet
och sättet för dess
fullgörande, eger att för sådant
ändamål hänvända sig till vederbörande
bevillningsberednings ordförande.
2 mom. Val af ledamöter och
suppleanter i bevillningsberedningen
skola förrättas före den 15 februari;
börande genast efter valförrättningens
slut den, som dervid fört ordet,
om valet underätta ej mindre
de valde än ordföranden i beredningen.
förande.
2 mom. (Oförändradt.)
ord -
32 §.
36 §.
36 §.
Bevillningsberednings ordförande
åligger särskild!:
a) att, i öfverensstämmelse med
hvad i 20 och 23 §§ stadgas, tillhandahålla
de skattskyldige blanketter,
som i 23 § omförmälas, samt
på begäran meddela skattskyldig
erforderliga upplysningar rörande
beskaffenheten af den honom åliggande
uppgiftsskyldighet och sättet
för dess fullgörande;
b) att samla, ordna, numrera och
granska de för taxeringen aflemnade
uppgifter och anmälningar, vidtaga
föreskrifna åtgärder för uteblifna
eller eljest erforderliga uppgifters
införskaffande, dervid bör tillses, att
genom infordrande af sådana upplysningar,
som i 21 § 1 mom. omförmälas,
ledning vinnes för taxering
af jemväl sådana skattskyldige,
Bevillningsberednings ordförande
åligger särskild!:
a) (Oförändradt.)
b) att samla,-------
— — som i 21 § omförmäles, —
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
59
(Kong!. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
hvilka icke enligt 14 § äro pligtige — — — —---------
att utan särskild anmaning aflemna — — — —-------
uppgifter, samt i öfrigt söka att — — —- —---------
inhemta upplysningar till ledning — — — —----------
för en noggrann och tillförlitlig ■— — — —--------
taxering äfvensom att, då anled- — — — —---------
ning till tillämpning af 28 § före- — — — —-------
kommer, derom göra anmälan hos — — — —--------
Kongl. Maj:ts befallningshafvande — — — — —--------
för den åtgärd, som för sådant — — — —---------
ändamål må på sagda myndighet — — — — --------
ankomma; ankomma;
c) att bestämma tid och ställe c)—h) (Oförändrade.)
för beredningens sammanträde samt
derom ofördröjligen ej allenast underrätta
ledamöterna i beredningen,
utan äfven på lämpligt sätt och i
god tid meddela de skattskyldige
inom beredningsdistriktet underrättelse
; börande beredningssammanträdena,
hvilka på landet alltid skola
hållas inom distriktet, utsättas så
tidigt, att samtliga beredningarna
senast den 31 maj må hafva afslutat
sina arbeten;
d) att vid beredningens sammanträden
föra ordet, tillhandahålla
och meddela ledamöterna alla i och
för taxeringen erhållna uppgifter
och upplysningar, med den inskränkning,
hvartill stadgandet i 29 § föranleder,
i taxeringslängden på behöriga
ställen anteckna uppgifternas
nummer, uppgifna salu-, liypoteksoch
brandförsäkringsvärden å fastigheter
äfvensom, derest skattskyldig
gjort sig skyldig till försumlighet,
hvarom i 27 § förmäles, derom göra
60
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 34.
(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
anteckning i längden; skolande derjemte
särskild förteckning å sådana
försumlige taxeringsnämnden meddelas
;
e) att, då inkommen uppgift å
aflöning eller pension eller annan
dylik inkomst afser person, som ej
är inom distriktet mantalsskrifven,
till vederbörande afsända uppgiften
eller transsumt af densamma och i
senare fallet derom verkställa anteckning
å uppgiften;
f) att, då kommun eller annan
menighet, samfund, verk eller inrättning,
stiftelse, oskiftadt dödsbo,
förening eller bolag af beredningen
föreslagits till utgörande af bevillning
för inkomst och styrelsen eller
förvaltningen icke har sitt säte inom
distriktet, om sådant förslag underrätta
ordföranden i bevillningsberedningen
å den ort, der styrelsen eller
förvaltningen har sitt säte, med
uppgift tillika å det föreslagna taxeringsbeloppet;
skolande jemväl rörande
annan skattskyldig, hvilken,
utan att vara inom beredningsdistriktet
mantalsskrifven, derstädes
upptagits till bevillning för inkomst
af nyssnämnda slag, enahanda underrättelse
meddelas beredningens i
mantalsskrifningsorten ordförande;
g) att, då sådan underrättelse,
som under f) sägs, kommit honom
till hända, anteckna innehållet itaxeringslängdens
anmärkningskolumn,
så vida underrättelsen afser någon,
som är till bevillning i längden upp
-
Bevillningsutskottets
(Kongl. Maj:ts förslag.)
förd, samt i annat fall äfvensom då
beredningen afslutat sina sammanträden
delgifva kronans ombud hos
taxeringsnämnden underrättelsens
innehåll för anteckning i nämndens
protokoll och den vidare åtgärd,
som på nämnden må ankomma;
h) att noga tillse, att de skattskyldiges
till ledning för egen taxering
aflemnade uppgifter, ehvad de
afse pågående eller redan verkstäld
taxering, icke varda för obehöriga
tillgängliga, för hvilket ändamål sådana
uppgifter böra, då de icke för
taxeringen erfordras, under säkert
lås förvaras, äfvensom att, då han
från sin befattning afgått, till sin
efterträdare aflemna samtliga i enlighet
med stadgandet i 30 § hos
honom förvarade handlingar, som
icke enligt bestämmelserna i samma
§ blifvit af honom förstörda; samt
i) att utan lösen tillhandahålla
skattskyldig, som sådant påfordrar,
diariibevis öfver lemnade uppgifter.
55 §.
Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens
fortgång sig göra låter,
bör begärd upplysning om den
af taxeringsnämnden skattskyldig
påförda taxering honom på stället
meddelas.
Dessutom och på det hvar och
eu skattskyldig må komma i tillfälle
att erhålla kännedom om de
Betänkande N:o 34. 61
(Utskottets förslag.)
i) att utan lösen tillhandahålla
skattskyldig, som sådant påfordrar,
mottagningsbevis öfver af honom
lemnade uppgifter.
55 §.
(Oförändrad.)
(Motsvarar
i motionen)
51 §.
62
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Motsvarar
i motionen)
56 §.
(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag
hos taxeringsnämnden skedda ändringar
i bevillningsberedningens
förslag, åligger det den, som fört
nämndens protokoll, att, senast fjorton
dagar efter det taxeringsförrättningarna
inom fögderi eller stad
blifvit afskräde, aflemna, i Stockholm
till öfverståthållareembetet, i
öfriga städer till magistraten och
på landet till kommunalstämmans
ordförande, för hvarje kommun på
landet och hvarje beredningsdistrikt
i stad utskrifna utdrag af sagda protokoll,
utvisande alla af nämnden
beslutade förändringar uti och tilllägg
till beredningens förslag. Dessa
protokollsutdrag, hvilka äfven böra
upptaga de anteckningar, som enligt
36 § g) blifvit i protokollet
gjorda, skola under viss bestämd
och vederbörligen kungjord tid, som
icke må understiga fjorton dagar,
på lämpligt och dervid äfven tillkännagifvet
ställe hållas de skattskyldige
till hända.
60 §. 60 §.
För att granska taxeringarna (Oförändrad.)
samt pröfva och afgöra anförda besvär
eller annars framstälda anmärkningar
i anledning af taxeringsnämndernas
vidtagna åtgärder
och beslut skall en pröfningsnämnd
årligen under senare hälften af september
månad sammanträda för
hvart och ett län i länets residensstad
och för Stockholms stad i
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
63
(Kong! Maj:ts förslag.)
Stockholm; egande denna nämnd
att, efter tagen erforderlig kännedom
om hvad taxeringslängder samt
protokoll äfvensom, med den inskränkning,
hvartill stadgandet i
29 § föranleder, aflemnade uppgifter
innehålla och noggrann pröfning
af alla nämnden understälda
frågor och förhållanden, meddela
sådana rättelser och ändringar i
eller göra sådana tillägg till den
verkstälda taxeringen, hvilka finnas
af rättvisa och billighet samt en
författningsenlig och jemlik beskattning
påkallade.
73 §.
1 mom. Ordförande i och ledamot
af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd
skall vid fullgörandet af sitt uppdrag
ställa sig till ovilkorlig efterrättelse
de föreskrifter, denna förordning
och den till ledning för
taxeringsmyndigheterna utfärdade
instruktion innehålla, samt, efter
sorgfällig granskning och samvetsgrann
pröfning af meddelade uppgifter
och för öfrigt upplysta eller
kända förhållanden, efter bästa förstånd
samt på heder och samvete
föreslå, bestämma och fastställa taxeringen,
så att densamma varder i
möjligaste måtto jemlik och rättvis.
2 mom. Ordförande i och ledamot
af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd
(Utskottets förslag.) (Motsvarar
i motionen)
73 §.
(Oförändrad.)
64
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
samt kronans ombud bos dylik
nämnd och biträdande tjensteman
får icke utom vid beredningens och
vederbörande nämnds sammanträde,
och jemväl då endast med iakttagande
af hvad i 29 och 30 §§
stadgas, yppa innehållet af skattskyldigs
meddelade uppgift eller
upplysning; och må de under öfverläggningarna
inom sagda beredning
eller nämnder lemnade upplysningar
och yttrade åsigter rörande enskildes
ekonomiska ställning icke på
något sätt utspridas. Den häremot
bryter varé, derest han på grund
af tjenstebefattning erhållit kännedom
om det yppade förhållandet,
underkastad ansvar såsom för tjenstefel
och straffes eljest med böter
från och med 25 till och med 500
kronor.
Har genom sådant yppande af
hvad hemligt hållas bort skada uppkommit,
vare den felande derjemte
skyldig skadan till fullo godtgöra.
3 mom. Ordförande i och ledamot
af bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd
skall afträda så väl då fråga förekommer
om hans egen, hans föräldrars,
barns eller syskons taxering
som ock då fråga är om taxering
af bolag, hvars styrelse han
tillhör, eller af skattskyldig, af hvilken
han uppbär aflöning.
4 mom. Ofvanstående 1, 2 och
3 mom. skola vid hvarje bevillningsberednings,
taxeringsnämnds
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
65
(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.) (Motsvarar i
motionen).
och pröfningsnämnds första sammanträden
uppläsas.
74 §. 74 §. ro §.
1 mom. Till ersättning åt ord- 1—4 mom. (Oförändrade.)
förandene i bevillningsberedningarna,
till arfvoden åt kronans ombud
vid taxeringsnämnd i stad och
för protokollsföringen hos sådan
nämnd samt för protokollsföringen
och andra anteckningar under pröfningsnämndens
sammankomster, till
kostnad för tryckning eller utskrift
af förteckningar öfver de till pröfningsnämnden
inkomna besvärsskrifter
äfvensom till vedergällningför
det i samband med taxeringsförrättningarna
för öfrigt lemnade
biträde af städernas tjenstemän eller
andra personer, som icke ega att
vid samma förrättningar beräkna
rese- och traktamentsersättning, må
hvarje pröfningsnämnd, med undantag
af Stockholms stads, för hvilken
nedanstående särskilda stadgande
gäller, använda och fördela
högst ett belopp, motsvarande tre
procent af de första 100,000 kronor,
hvartill distriktets hela bevillningssumma
efter denna förordning
för året uppgår, två procent af
derpå följande 50,000 kronor och
en procent af allt hvad bevillningssunnnan
öfverstiger 150,000 kronor;
dock får, om än denna bevillningssumma
sedermera skulle visa
liih. till Riksd. Prof. 1901. 5 Sami. 1 A/d. 29 Raft.
9
66
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Kongl. Maj:ts förslag.)
sig öfverstiga dess af pröfningsnämnden
beräknade belopp, hvarken
någon ytterligare kostnadsersättning
eller vedergällning än
den då beviljade för samma år utdelas,
eller ett sådant öfverskott
tagas i beräkning vid bestämmande
af enahanda ersättning och vedergällning
under ett följande år; börande
vid de särskilda ersättningarnes
bestämmande afseende fästas
på för uppdragets utförande erforderlig
skicklighet, tid och arbete.
Landsstatstjensteman, som i och för
tjensten är skyldig att närvara vid
taxeringsförrättning, eger icke att
derför åtnjuta arfvode af bevillningen.
2 mom. Angående det för ofvan
uppgifna ändamål af pröfningsnämnden
anvisade belopp och dess
fördelning bör till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande aflåtas särskildt
utdrag af nämndens protokoll, hvarefter
det beviljade beloppet i vanlig
ordning utbetalas af länets landtränteri
och med bifogande af sagda
protokollsutdrag i kronoräkenskaperna
redovisas.
3 inom. Till bestridande af kostnaderna
för blanketter till taxeringslängder,
till ersättning åt ordförandene
i bevillningsberedningarna, till
arfvode åt kronans ombud och för
protokollsföringen samt andra anteckningar
under taxeringsnämndernas
och pröfningsnämndernas sammankomster
äfvensom till vedergäll
-
(Utskottets förslag.)
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
67
(Kongl. Maj:ts förslag.)
ning för det i samband med taxeringsforrättningarna
för öfrigt lemnade
biträde af personer, som icke
ega att vid samma förrättningar
beräkna traktamentsersättning, må
af Stockholms stads pröfningsnämnd
användas och disponeras ett belopp,
som svarar emot högst en och en
half procent af samma stads efter
denna förordning utgående hela bevillningssumma
för året; gällande
jemväl för bemälda pröfningsnämnd
det i 1 mom. af denna § gjorda
förbehåll för det fall, att bevillningssumman
skulle komma att öfverstiga
pröfniugsnämnden beräkning. Om
det af pröfningsnämndens sålunda
beviljade belopp och detsammas fördelning
skall underrättelse genom
utdrag af nämndens protokoll meddelas
statskontoret, hvarifrån beloppet
utbetalas.
4 mom. Ersättning med 50 öre
arket för den afskrift af taxeringslängderna,
hvilken det enligt 57 §
3 mom. åligger häradsskrifvaren att
till kommunalstämmas ordförande aflemna,
samt den i 43 och 68 §§ bestämda
rese- och traktamentskostnadsersättning
bör, efter granskning
af derå ingifna räkningar, utan sammanblandning
med de i föregående
tre moment omförmälda taxeringskostnader
och arfvoden med flere
utgifter, utbetalas för länen af vederbörande
landtränteri och för hufvudstaden
af statskontoret.
(Utskottets förslag.)
68
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Motsvarar i (Kong!. Maj:ts förslag.)
motionen).
5 mom. Statskontoret åligger
att till Kong!. Maj:ts befallningshafvande
i länen efter reqvisition
utlemna erforderligt antal exemplar
af denna förordning äfvensom blanketter
till taxeringslängder, jemte
sammandrag, samt till pröfningsnämndernas
längder, för att genom
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg vederbörande tillställas. För
Stockholms stad ombesörjer öfverståthållareembetet
tryckning och tillhandahållande
af blanketter till taxeringslängder.
Blanketter till uppgifter, som i
15, 16 och 21 §§ omförmälas, så
ock till protokollsutdrag, som i 29
§ sägs, skola genom Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes försorg tryckas
och vederbörande tillsändas; börande
kostnaden derför gäldas, på sätt i
4 mom. stadgas.
(Utskottets förslag.)
5 inom. Statskontoret--—
— — — — taxeringslängder.
Blanketter till uppgifter, som i
15, 16, 17 och 21 §§ omförmälas,
stadgas.
75 §. 75 §.
1 mom. Åtal för förseelse, som (Oförändrad.)
i 31 § 1 mom. eller 73 § 2 mom.
omförmäles, anhängiggöra vid allmän
domstol.
Då till följd af uraktlåtet fullgörande
af de i denna författning
meddelade föreskrifter eller af annan
orsak eljest fråga uppstår om tilllämpning
af deruti stadgadt bötesansvar,
skall af vederbörande kronoombud,
ordförande eller ledamot
i bevillningsberedning, taxeringsnämnd
eller pröfningsnämnd eller
69
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
(Kongl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
annan behörig person anmälan derom
göras hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som, efter pröfning af
härvid förekommande förhållanden,
förordnar om uttagandet af de böter,
hvartill en eller annan finnes hafva
gjort sig förfallen, samt vidtager de
åtgärder, som anmäld försummelse
eller uteblifven verkställighet afhvad
i denna förordning stadgas föröfrigt
kan påkalla.
Förseelse, hvarom i 31 § 1 mom.
förmäles, är föremål för allmänt åtal;
förseelse, som i 73 § 2 mom. omförmäles,
må ej af allmän åklagare
åtalas, der ej målsegande densamma
till åtal angifvit.
2 mom. Den, som icke nöjes åt
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hvarigenom han, på grund
af ofvan åberopade stadganden, blifva
fäld till böter, eger att, med iakttagande
af hvad i allmänhet är stadgadt
angående böters nedsättning
och dylika utslags öfverklagande,
öfver det meddelade beslutet anföra
besvär hos kammarrätten, livilka
besvär böra vara dit inkomna innan
klockan tolf å trettionde dagen efter
erhållen del af samma beslut.
3 mom. Böter, som enligt denna
förordning ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas gäldande,
skola de förvandlas efter
allmän strafflag.
Vid lagförslagets behandling inför Riksdagen uppstod beträffande
förslagets hufvudpunkt § 14 eu synnerligen liflig diskussion. De principiella
motståndarne till införande af obligatorisk sjelfdeklaration sökte
70
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
häfda hurusom, särskild!, i fråga om kapitalister och näringsidkare, rigtigheten
af de uppgifter till taxering, som dessa skulle tvingas aflemna,
ytterst måste bero på det subjektiva omdömet. Det vore rättsvidrig!
att nödga de skattskyldige att för rigtigheten af dylika uppgifter sätta
heder och samvete i pant, så mycket mera som de skattskyldige, derest
deras uppgifter af vederbörande taxeringsmyndighet lemnades utan hänsyn
och de ville visa sanningsenligheten af sitt nödtvungna vittnesmål
i egen sak, i ingen händelse kunde göra detta utan ett fullständigt
uppoffrande af hvarje affärssekretess och i hvarje fall icke hade någon
säkerhet att uppnå sitt mål, enär ju alltid meningarne kunde vara olika
om huru beräkningen af inkomsterna rätt skulle utföras. Vidare, yttrades
det, vore hela apparaten ändamålsvidrig, ty för de ärlige och
samvetsgranne behöfdes den icke, och mot de oärlige och samvetslöse
blefve den kraftlös och vanmägtig.
Å annan sida, derifrån motståndet mot förslaget icke var af principiel
natur, rönte detsamma motstånd af det skäl, att de aflemnade uppgifterna
icke skulle kunna med beskattuingsmyndiglieternas nuvarande
sammansättning hållas tillräckligt hemliga, och åter andra röstade emot
förslaget på den grund, att genom dess antagande tiden för andra vigtiga
skattereformer och en rättvis fördelning af skattebördan skulle aflägsnas
i stället för närmas.
Af många bland dem, som uttalade sig för utskottets förslag, gjordes
emellertid vissa detaljanmärkningar emot detsamma. Så förmenade åtskilliga,
att sjelfdeklaration borde fordras jemväl af egare af jordbruksfastighet,
och anmärktes ytterligare, dels att gränsen för sjelfdeklarationens
användning vore satt för lågt, dels oclc att ett stadgande om
deklarationsskyldighet för alla, som hade skyldighet att föra handelsböcker,
vore onödigt.
Vid företagen omröstning afslogs i Första Kammaren § 14 mom.
a, c, d och e, mom. a med 102 röster mot 26, som afgåfvos för bifall
till ifrågavarande del af paragrafen med följande lydelse:
»a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 § omförmäles,
så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst 10,000
kronor varit fastigheten åsatt.»
Efter votering om kontraproposition, i hvilken 101 röster afgåfvos
för yrkandet om rent afslag, beslöt Andra Kammaren med 120 röster
mot 87, som afgåfvos för utskottets förslag, att § 14 i bevillningsförordningen
skulle erhålla följande lydelse:
»Skyldige att, i den ordning här nedan stadgas, utan särskild an -
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 71
maning på heder och samvete afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen
äro:
a) egare af fastighet eller sådan innehafvare deraf, som i 2 §
omförmäles, så vida för nästföregående år taxeringsvärde af minst
50,000 kronor varit fastigheten åsatt;
b) verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts oktroj försedt eller
blifvit såsom aktiebolag registreradt eller står under offentlig kontroll;
c) annan skattskyldig, som under nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit inkomst af kapital, eller af arbete, eller af begge
gemensamt, uppgående till minst 4,000 kronor.»
Med anledning af frågans olika utgång inom kamrarne och efter
åtskillig strid om formen för dess fortsatta handläggning, förklarades
densamma slutligen hafva förfallit.
Den år 1897 tillsatta kommunalskattekomitén har i sitt betänkande
den 18 maj 1900 föreslagit införande af obligatorisk sjelfdeklaration
i samband med den allmänna bevillningens förvandling till en allmän
och ren inkomstskatt. De närmare föreskrifterna angående deklarationen
innefattas i komiténs förslag till förordning angående taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, enligt hvilket förslag skyldighet
att utan särskild anmaning på heder och samvete afgifva uppgifter
till ledning vid taxeringen skulle åligga dels bolag och verk, som
äro med Kongl. Maj:ts oktroj försedda eller blifvit såsom aktiebolag
registrerade eller stå under offentlig kontroll, dels annan skattskyldig,
som nästföregående år beskattats för eller åtnjutit minst 3,000 kronors
inkomst, dock att uppgiftspligt. jemväl ålåge sådan skattskyldig, hvilken
nästföregående år beskattade eller åtnjutna inkomst icke uppgått
till 3,000 kronor, så framt inkomsten utgjorts af eller deri ingått inkomst
af kapital till belopp af minst 1,500 kronor, dels slutligen skattskyldig,
som påfordrar taxering efter de tre senaste årens medelinkomst.
(Till att få sin taxering sålunda bestämd skulle enligt förslaget den
vara berättigad, som det enligt lag åligger att föra handelsböcker, eller
hvilken eljest förer behöriga räkenskaper.) Såsom påföljd för underlåtenhet
att inom stadgad tid aflemna föreskrifven uppgift föreslås förlust
af rätten att fullfölja talan i fråga om beloppet af den inkomst,
som uppgiften skolat afse, och föreslås vidare, att uppgiftspligtig,
derest han i afgifven uppgift mot bättre vetande lemnat origtigt medde
-
Kommunal
skattekomi
tén.
72
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
lande och derigenom från taxering undandragit inkomst, skulle bota en
tiondedel af det inkomstbelopp, som genom det svikliga förfarandet undandraga
taxering, hvarjemte vid eftertaxering, som dock icke finge
ske senare än fem år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras,
vederbörande skattskyldig skulle särskildt taxeras för den inkomst, för
hvilken i följd af berörda förfarande skatt icke blifvit påförd.
I syfte att garantera hemlighållandet af innehållet i aflemnade deklarationer
och förebygga deras missbrukande, föreslås af komitén: att
granskning af deklarationerna skall verkställas endast af vederbörande
nämnds ordförande med biträde i hvarje särskildt fall af den ledamot,
som ordföranden anser böra tillkallas, dock att vid granskningen i taxerings-
eller pröfningsnämnd jemväl kronoombudet må vara tillstädes;
att inom nämnden för innehållet af granskade uppgifter icke må lemnas
vidare redogörelse, än som för taxeringen oundgängligen erfordras; att
deklarationerna icke utan att vederbörande skattskyldige medgifvit deras
offentliggörande må vara tillgängliga för andra än de personer,
hvilka, enligt hvad förut sagts, skola granska deras innehåll, kronans
ombud hos taxerings- och pröfningsnämnderna samt de embete- och
tjensteman, hvilka i och för sin befattning deraf erhålla del, och att
de ej heller må utan den skattskyldiges samtycke i taxerings- eller pröfningsnämnds
protokoll intagas; samt att efter taxeringsårets utgång uppgifterna
skola öfverlemnas till beredningsnämndens ordförande, hos hvilken
de skola behörigen förvaras, intill dess fem år förflutit, hvarefter
de förstöras.
I den allmänna motiveringen yttrar komitén, bland annat, följande:
»Den betydelse införandet af deklarationstvång eger för ett framgångsrikt
taxeringsarbete och ökandet af möjligheten för en rättvis
och jemlik taxering har tillförene senast i motiven till det vid 1897
års riksdag fallna förslaget blifvit så fullständigt utvecklad, att derom
intet är för komitén att tillägga. Framhållas må endast, att, då komitén
byggt sitt förslag till bevillningsförordning på den allmänna och
rena inkomstskattens grund, komitén icke utan att betänkligt brista i
följdrigtighet kunnat underlåta att föreslå införandet af obligatorisk
sjelfdeklaration, som ju allmänt erkännes vara ett oeftergifligt vilkor, för
att ett så anlagdt skattesystem skall ega nödig bärighet. Redan för
närvarande förefinnes deklarationstvång för en viss klass af skattskyldige,
utan att några olägenheter deraf försports, och efter anmaning är
en hvar skattskyldig pligtig att meddela uppgift angående storleken af
sin inkomst. Derest nu lagstiftningen, på samma gång allmän inkomstskatt
infördes, sådant oaktadt stannade vid den bestående ordningen i
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
73
fråga om deklarationspligt, skulle tvifvelsutan häraf följa, att taxeringsmyndigheterna
i ojemförligt större utsträckning än hittills såge sig
nödsakade att infordra uppgifter. Då emellertid den förmenta olägenheten
för skattskyldig af ett deklarationstvång icke lärer blifva
större, om uppgiften afgifves utan föregående anmaning, än om den
lemnas, efter det sådan tillstälts honom, vill det synas komitén, som
skulle en dylik anordning i sjelfva verket komma att hufvudsakligen
föranleda allenast ökad tidsutdrägt och ökadt besvär för taxeringsmyndigheterna
vid fullgörandet af deras magtpåliggande och grannlaga värf.
Komitén, hvilken sålunda i likhet med 1894 års bevillningskomité anser
frågan gälla, icke huruvida obligatorisk sjelfdeklaration bör införas,
utan endast sättet, hvarpå den bör anordnas, har härutinnan sökt tillgodogöra
sig det lagstiftningsmaterial, som föreligger i nyssnämnda
och 1895 års bevillningskomitéers utlåtanden samt Kongl. Maj:ts ofvan
omförmälda, i proposition till 1897 års Riksdag framlagda förslag.
Medan komitén sålunda å ena sidan sökt att åt deklarationstvånget bereda
nödig effektivitet genom meddelade ansvarsbestämmelser, har
komitén å andra sidan sökt att, så långt sådant synts kunna ske,
utan att det med sjelfdeklarationen åsyftade mål äfventyras, underlätta
deklarationspligtens fullgörande för den skattskyldige, hvarjemte komitén
föreslagit bestämmelser i syfte att garantera hemlighållandet af
innehållet i aflemnade deklarationer och förebygga deras missbrukande
i konkurrenssyfte.»
I den speciella motiveringen till förslaget till förordning angående
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, yttrar komitén, i
fråga om gränsen för inträdandet af deklarationstvång, följande:
»Komiténs förslag innefattar ett försök att i viss mån medla
emellan de olika synpunkter, som i förevarande ämne gjorts gällande.
Å ena sidan håller komitén sålunda före, att deklarationstvång icke
bör åläggas för lägre inkomst än 3,000 kronor, der ej inkomst helt
eller delvis utgöres af inkomst af kapital, i hvilket fall nedflyttning af
gränssiffran ansetts kunna ske till 1,500 kronor, men har komitén å
andra sidan icke velat för deklarationstvång uppställa vilkoret af lagstadgad
skyldighet att föra handelsböcker. Betydelsen af reformen
skulle nemligen derigenom allt för mycket förringas, då ju bland annat
så väl det egentliga jordbruket som ock grufdrift och bergsmannahandtering
skulle ställas utom området för deklarationspligtens tillämpning,
i huru vidsträckt omfattning de än drefves. Idkas jordbruk i så
stor skala, att behållna inkomsten — endast om sådan är nemligen här
Bih. till Riksd. Prof. 1301. 5 Smil. / Afd. 23 Häft. 10
Yttranden af
stadsfullmägtige.
74 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
fråga — utgör 3,000 kronor, förutsätter detta med en antagen räntefot
af fem för hundra redan för skuldfri fastighet ett taxeringsvärde af
60,000 kronor, och lärer enligt komiténs mening svårighet icke möta
för egare eller innehafvare af eu så pass stor egendom att på ett nöjaktigt
sätt fullgöra sin deklarationspligt. .Att skattskyldig, som påfordrar
taxering efter de tre senaste årens medelinkomst, underkastas
deklarationstvång, oberoende af inkomstbeloppens storlek under taxeringsperioden,
torde befinnas vara ett oundgängligt vilkor för att ifrågavarande
beskattningssätt, skall kunna erhålla önsklig effektivitet.»
Slutligen torde böra nämnas, att kommunalskattekomitén, som ansett
sig böra hemställa om sådan ändring i pröfningsningsnämndens
sammansättning, att halfva antalet ledamöter utsåges genom val af landstingen
eller i städer, som ej deltaga i landsting, stadsfullmägtige, tilllika
föreslagit en icke obetydlig reducering af antalet ledamöter i taxerings-
och pröfningsnämnderna. En sådan åtgärd hade, enligt hvad
komitén anför, påkallats, bland annat, af omsorgen för bevarandet af
den största möjliga sekretess vid ett taxeringsarbete, som i betydligt
större utsträckning än hittills betjenade sig af deklarationstvång; och
läge det, enligt komiténs förmenande, jemväl i sakens natur, att tillämpningen
af principen om obligatorisk sjelfdeklaration äfven i öfrigt medgåfve
ett lättande af taxeringsapparaten i angifvet afseende.
Öfver kommunalskattekomiténs betänkande har Kongl. Maj:t infordrat
yttrande från vederbörande, och sådant har redan blifvit afgifvet
af stadsfullmägtige i Stockholm och Göteborg. Då det kan
vara af intresse att taga kännedom om de åsigter, hvilka i fråga om
sjelfdeklaration gjort sig gällande inom dessa rikets två största: kommuner,
återgifves här hvad bemälde stadsfullmägtige derom yttrat.
Stadsfullmägtige i Stockholm yttra (Beredningsutskottets utlåtande
1901, n:o 38, sid. 12 och 13):
»Uti det af komitén afgifna förslaget till förordning angående taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering har komitén inrymt de
vigtiga bestämmelserna om obligatorisk sjelfdeklaration såsom grund
för inkomsttaxeringen. Dessa bestämmelser äro en konseqvent följd åt
att komitén byggt sitt förslag till bevillningsförordning å principen af allmän
och ren inkomstskatt. Allt tyder på, att införandet af sjelfdeklaration
inom den närmaste tiden ifrågakommer. Derigenom borde ock en
afgjord och väsentlig förbättring i taxeringshänsende kunna vinnas under
förutsättning: att deklarationspligtens begränsning väl utstakas; att åt
deklarationerna gifves sådan form, att de skattskyldiges uppgifter blifva
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 75
möjliga att åtminstone i hufvudsak kontrollera; samt att sådana anordningar
vidtagas, att deklarationernas innehåll hemlighålles sä fullständigt, som
med fyllande af deras ändamål är förenligt.
I förstnämnda hänseende har komitén föreslagit, att deklarationspligt
skulle inträda först vid en inkomstsiffra af 3,000 kronor, så framt
inkomsten ej utgjorts af eller deri ingått inkomst af kapital till belopp
af minst 1,500 kronor. Denna gräns synes med afseende å förhållandena
i hufvudstaden väl hög och torde här utan olägenhet kunna något
sänkas.
Beträffande uppgiftens form torde mot det af komitén upprättade
förslaget till formulär för deklaration kunna anmärkas, att detsamma
dels lemnar de uppgiftspligtige alltför fria händer vid fullgörande af
deklarationspligten, dels ock kan innebära anledning till tvekan derom,
hvad som rätteligen är att hänföra till beskattningsbar inkomst. Enligt
detta förslag skall nemligen den uppgiftspligtige uppgifva summan af
sin inkomst efter afdrag för vissa utgifter, hvilkas belopp och egenskap
han icke behöfver uppgifva. Det vill å ena sidan synas, som om
fältet härmed vore lemnadt öppet för mindre samvetsgranna personer
att undandraga sig skattskyldighet för en del af sin inkomst utan någon
möjlighet för taxeringsmyndigheterna att bedöma rättmätigheten af
de gjorda afdragen. A andra sidan kan en samvetsgrann person, som
är osäker om sin rätt att afdraga vissa inkomstbelopp, lätt föranledas
att såsom beskattningsbart medräkna belopp, som han lagligen egt afdraga,
hvaraf följden blir, att ett obehörigt skattebelopp af honom utkräfves.
Det skulle säkerligen lända till större reda och säkerhet och
det med deklarationen afsedda mål bättre främjas, derest formuläret
affattades så, att det komme att innehålla för den uppgiftspligtige lättfattliga,
fullständiga anvisningar, huru han skall skrifva sin deklaration
med angifvande bland annat, der inkomsterna enligt hans uppfattning
delvis skola beskattas i andra kommuner eller taxeringsdistrikt, huru
mycket, som belöper sig på de särskilda ställena. På detta sätt skulle
äfven förebyggas, att skattskyldig af okunnighet gjorde origtiga afdrag
eller fördelningar, då taxeringsmyndigheterna egde material att i nu
angifna häseenden pröfva befogenheten af den skattskyldiges åtgöranden.
Vidkommandet värnandet om de skattskyldiges berättigade anspråk
på hemlighållande af deras till beskattningsmyndigheterna lemnade uppgifter
har komitén uti den underdåniga skrifvelse, som åtföljt betänkandet,
framhållit, att införandet af obligatorisk sjelfdeklaration måste
förutsätta sådan ändring af gällande tryckfrihetsförordning, att tillgång
76 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
till dessa uppgifter icke medgifves annan än den, som i och för taxeringen
deraf skall erhålla del. «
Till fullo biträdande denna förutsättning, anse stadsfullmägtige
emellertid, att äfven de af komitén föreslagna stadgandena till värnande
om sekretessen vid taxeringsförfarandet böra göras mera effektiva.
Hvad hufvudstaden angår, synes detta mål kunna nås genom ett annat
ordnande af taxering sförrättning ärna än det af komitén föreslagna.»
Stadsfullmägtige i Göteborg yttra (Stadsfullmägtiges handlingar
1900, n:o 147, sid. 10—12):
»Den i förslaget till förordning angående taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering innehållna vigtiga bestämmelsen om obligatorisk
sjelfdeklaration och dess läggande till grund för inkomsttaxeringen har
af komitén sjelf betecknats såsom en gifven följd deraf, att komitén
byggt sitt förslag till bevillningsförordning på den allmänna och rena
inkomstskattens grund. Med instämmande häri vilja stadsfullmägtige
också för sin del uttala sig för deklarationspligtens införande, såsom
innefattande en afgjord förbättring i taxeringshänseende, men stadsfullmägtige
vilja derjemte vid detta uttalande fästa det bestämda förbehåll,
att innehållet i deklarationerna hemlighålles så fullständigt som är förenligt
med fyllandet af deklarationernas ändamål samt att detta hemlighållande
göres genom lämpliga föreskrifter fullt effektivt.
Oafsedt de af komitén i sådant syfte föreslagna stadganden uti
ifrågavarande förordning, har komitén uti den underdåniga skrifvelse,
som åtföljt komitébetänkandet, framhållit, att införandet af obligatorisk
sjelfdeklaration »måste, för tillgodoseende af de skattskyldiges berättigade
kraf på hemlighållande af deras till beskattningsmyndigheterna
lemnade uppgifter rörande deras ekonomiska förhållanden, förutsätta
sådan ändring i gällande tryckfrihetsförordning, att tillgång till dessa
uppgifter icke medgifves annan än den, som i och för taxeringen deraf
skall erhålla del».
Med fullt gillande af denna förutsättning anse stadsfullmägtige
dessutom erforderligt, att nyssnämnda af komitén föreslagna stadganden
göras mera verksamma för ernåendet af den önskade sekretessen. —
Såsom för sådant ändamål synnerligen tjenlig lärer få anses en bestämmelse
derom, att ordföranden i beredningsnämnden, på hvilken befattningshafvare
ansvaret för deklarationernas hemlighållande i främsta
rummet hvilar, varder en edsvuren tjensteman, hvilken, i händelse af
pligtförsummelse i nämnda afseende, finge ansvara såsom för tjenstefel.
Ett fullständigt fyllande af detta önskemål inom rikets alla beredningsdistrikt
skulle emellertid kräfva inrättandet och aflönandet af en ny och
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 77
mycket talrik tjenstemannaklass och lärer derför icke kunna betraktas
annat än som en möjlig framtidssak. Deremot torde redan nu kunna
finnas lämpligt att åt den kommun, som sådant önskade och vore villigersätta
den ökade kostnaden härför, medgåfves rätt att få sådane särskilde
tjenstemän anstälde; hvarförutom, äfven med bibehållande af
komiténs förslag oförändradt, förväntas bör, att till ordförande i beredningsnämnder
företrädesvis utses i tjenst varande eller pensionerade
embets- och tjenstemän i allmänhet, framför yrkesidkare och sådane,
hvilka sig till förmån skulle kunna använda den kännedom om konkurrenters
affärsställning, de genom dylikt ordförandeskap erhållit.
I fråga om berörda af komitén föreslagna stadganden få stadsfullmägtige
ytterligare framhålla dels behofvet af att inom hvarje beredningsnämnd,
der ordförandeskapet icke är uppdraget åt eu särskild
tjensteman, nämnes en vice ordförande, hvilken har att vid förfall för
ordföranden sköta dennes befattning och på hvilken böra ställas samma
kompetensfordringar som på ordföranden, dels ock att granskningen af
deklarationerna böra kunna ske af ordföranden ensam, och att alltså
tillkallandet för detta ändamål af annan ledamot i nämnden må göras
beroende af ordförandens bepröfvande.»
I åtskilliga europeiska länder åligger de skattskyldig^ pligten att utländsk iaglemna
uppgift å sin årliga inkomst (— deklarationstvång). Detta är för- stlftninehållandet
i Storbritannien och Irland (lag den 22 juni 1842), Danmark (lag
den 2 juli 1870), Italien (lag den 24 augusti 1877), Sachsen (lag den 2
juli 1878), Baden (lag den 20 juni 1884), Preussen (lag den 24 juni 1891),
Österrike (lag den 25 oktober 1896) och de flesta sclnveiziska kantoner.
I vissa länder äro innehafvare af mindre inkomster befriade från ovilkorlig
deklarationsskyldighet, såsom exempelvis i Preussen, der denna
skyldighet inträder först vid en inkomst af mer än 3,000 mark, samt
i Österrike, der den inträder vid en inkomst af 1,000 floriner.
Underlåtenhet att afgifva deklaration, medför vanligen förlust af
rätten att öfverklaga taxeringen. Men i många lagstiftningar äro med
sådan underlåtenhet förenade äfven andra, strängare påföljder. Så skall
i Preussen för skattskyldig, som efter förnyad särskild anmaning icke
fullgör ifrågavarande skyldighet, skatten förhöjas med 25 procent. 1
Baden, Sachsen, Italien och vissa schweiziska kantoner bestraffas underlåtenhet
att deklarera såsom undansnillande af skatt, i fall den skatt
-
Preussen.
78 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
skyldige blifver för lågt beskattad. I England straffas denna förseelse
med böter ända till 50 £.
Felaktiga deklarationer äro i allmänhet belagda med stränga straff,
som emellertid vanligtvis inträda först om den origtiga deklarationen
ledt till för låg beskattning. I Preussen och somliga andra tyska land
är dock redan hvarje afsigtlig felaktighet i deklaration, som är egnad
att undandraga staten skatt, straffbar, utan hänsyn till om den föranledt
för låg beskattning eller icke. Om rättelse sker, innan felaktigheten
upptäckes, inträder straffrihet. Straffet utgör i allmänhet böter,
uppgående till ett visst antal gånger skattens belopp.
För att förskaffa skattskyldig trygghet derom, att de uppgifter och
upplysningar, som han rörande sin ekonomiska ställning meddelar, icke
delgifvas obehöriga personer, hafva lagstiftningarna ej blott ålagt beskattningsmyndigheterna
tystnadspligt rörande dessa uppgifter utan ock
vidtagit andra anordningar, bland hvilka är att särskild!! beakta det i
flere lagstiftningar, bland dem den preussiska, stadgade förbudet mot
beskattningslängdernas offentliggörande.
För vinnande af mera detaljerade upplysningar rörande de utländska
lagstiftningarnas bestämmelser i hithörande delar hänvisas till
den af professoren D. Davidson, enligt uppdrag af chefen för kongl.
finansdepartementet, år 1893 utarbetade öfversigt af den i utlandet gällande
lagstiftningen angående inkomstskatt.
Hvad särskildt Preussen beträffar, innehåller lagen af den 24 juni
1891 rörande deklarationspligten följande bestämmelser:
Ovilkorlig deklarationsskyldighet åligger hvarje fysisk eller icke
fysisk person, som är taxerad för det skatteår, under hvilket deklaration
för det följande skatteåret skall afgifvas, till en inkomst af mer
än 3,000 mark. — På särskild uppmaning af beskattningskomiténs ordförande
är jemväl hvarje annan skattskyldig pligtig att afgifva deklaration.
Deklaration skall affattas i enlighet med föreskrifna formulär, olika,
för fysiska och icke fysiska personer, som kostnadsfritt tillhandahållas
de skattskyldige. Fysisk persons deklaration skall innehålla uppgift
dels å den behållna inkomsten af hvar och en af de i lagen omnämnda
hufvudgrupperna af inkomstkällor (l:o kapitalförmögenhet, 2:o fastighet,
arrende och hyra med inberäknande af hyresvärdet af bostad i eget hus,
3:o handel och yrkesmässig näring, bergsbruk inberäknadt, 4:o vinstgifvande
sysselsättning samt rättigheter till periodiskt inflytande medel och andra
periodiska förmåner af hvarje slag) samt summan af inkomsterna från
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 79
alla dessa hufvudgrupper, dels ock å de räntor m. m., för livilka afdrag’
från totalinkomsten påkallas. Icke fysisk persons deklaration skall
innehålla uppgift å beskattningsbara nettoinkomsten (— de öfverskott
livilka i form af aktieräntor eller vinstutdelningar, under hvad namn
som helst, fördelas bland delegarne eller användas till amortering af
skulder eller grundkapital, till förbättringar eller affärsutvidgning eller
till bildande af reservfonder — dock med afdrag af 3 Va procent af
det inbetalda aktiekapitalet). — För alla deklarationer gäller att de
skola afgifvas med försäkran att uppgifterna gjorts efter bästa förstånd
och samvete.
Deklarationerna skola inom viss föreskrifven tid afgifvas till beskattningskomiténs
ordförande antingen skriftligen eller muntligen till
protokollet. Skriftliga få insändas med posten i betaldt bref, men på
afsändarens risk. Komiténs ordförande är skyldig att på muntliga förfrågningar
lemna upplysning om sättet för deklarationers affattande.
Den som utan giltiga hinder underlåter att inom föreskrifven tid
afgifva honom åliggande deklaration i föreskrifven form, förlorar rätten
att öfverklaga sin beskattning för det ifrågavarande skatteåret. Den
som efter ytterligare till honom stäld uppmaning utan giltigt hinder
underlåter att inom fyra veckor derefter afgifva vederbörlig deklaration,
skall utom den påförda skatten erlägga ett tillskott af 25 procent deraf.
Icke fysiska personer äro derjemte skyldige att hos beskattningskomiténs
ordförande årligen ingifva sina affärsberättelser och årsbokslut samt
bolagsstämmas beslut rörande dessa.
Den som i deklaration antingen lemnar origtiga eller ofullständiga,
till minskning af skatten egnade uppgifter rörande sin egen inkomst
eller inkomst tillhörande person, för hvilken han är målsman eller representant,
eller ock förtiger inkomst, som han enligt inkomstskattelagen
är skyldig uppgifva, gör sig förfallen till straff, utgörande från
4 till 10 gånger det skattebelopp, som undansnillats eller var afsedt
att undansnillas, dock minst med böter af 100 mark. Derest förhållandena
ge vid handen, att förseelsen väl skett medvetet, men ej i afsigt
att undansnilla skatt, nedsättes straffet till böter från 20 till 100 mark,
och straffet bortfaller, om den skattskyldige, innan anmälan om förseelsen
skett eller undersökning inledts, på vederbörligt ställe rättar
eller kompletterar sina uppgifter, resp. angifver sin inkomst samt inom
förelagd tid erlägger skatten.
När förseelse af ifrågavarande slag föreligger, fastställes efterkraf
af skatten, dock preskriberas skyldigheten att betala dylikt efterkraf
på 10 år. Statens anspråk på skatt gäller äfven mot den skattskyldiges
80
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
arfvingar, men anspråket mot arfvingarne preskriberas på 5 år, och
ingen af arfvingarna ansvarar med mera än sin arfslott. Preskriptionstiden
börjar löpa från slutet af det skatteår, under hvilket förseelsen
skedde.
Beskattningskomitéernas ledamöter skola förbinda sig »genom handslag
i eds ställe», att strängt hemlighålla de vid förhandlingarna till
deras kännedom kommande förhållanden rörande de skattskyldige. De
vid beskattningsförrättningarna tjenstgörande tjenstemännen äro genom
sin tjensteed förbundna till samma tystnadspligt. Deklarationerna skola
bevaras under försegling och få endast delgifvas tjenstemän, som aflagt
tjensteed. Den, som bryter mot dessa förpligtelser, straffas med böter
intill 1,500 mark eller fängelse i högst 3 månader. Taxerings- och
skattelängder offentliggöras icke.
Med afseende å det resultat, som i Preussen vunnits genom införandet
af deklarationspligten må ur professor Davidsons förenämnda
arbete följande anföras.
Den skatt, som för året V4 1892—31/s 1893, eller vid första tillämpningen
af der nu gällande lag angående inkomstskatt, påfördes de
skattskyldige, utgjorde nära 125 millioner mark och öfversteg den för
nästföregående år med öfver 45 millioner mark, af hvilket belopp emellertid
bör afdragas 10 millioner mark, som påförts icke fysiska personer,
enär desse enligt den äldre lagen icke voro skattskyldige. Återstående
35 millioner mark äro dock ej ett exakt uttryck för tillökningen,
emedan den nya lagen medgifver större lindringar än förut för innehafvare
af små inkomster. Dessa lindringar uppgingo till 4 millioner
mark, hvadan den verkliga tillökningen utgjorde nära 40 millioner mark.
Men då denna tillökning till en del beror på ökning af nationalinkomsten
och på höjningen af skattefoten för högre inkomster, måste man,
för att finna ett sant uttryck för reformens verkningar, vända sig till
siffrorna rörande sjelfva inkomsttaxeringen, dervid, på ofvan anförda
skäl, de icke fysiska personernas inkomster lemnas ur räkningen.
De uppskattade inkomsternas belopp utgjorde:
1891 — 1892 ....................................... 4,273,703,217 mark.
1892—1893 ....................................... 5,724,323,767 »
således en ökning af nära 1 Va milliard, hvilken ökning naturligtvis
till största delen var ett resultat af en noggrannare taxering.
Ökningen kom till största delen på inkomster öfver 3,000 mark.
81
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Till inkomst intill 3,000 mark voro taxerade:
1891— 92 1,743,358 personer med en totalinkomst af 2,386,262,700 m.
1892- 93 2,118,978 » » » » » 2,911,981,425 »
Till inkomst öfver 3,000 mark voro taxerade:
1891— 92 254,280 personer med en totalinkomst af 1,887,440,517 m.
1892— 93 316,889 » » » » » 2,812,342,342 »
Under det ökningen för inkomster intill 3,000 mark således utgjorde
obetydligt mera än 22 procent, var den för inkomster öfver
3,000 mark 49 procent.
Inkomsterna öfver 3,000 mark fördelade sig på de olika hufvudgrupperna
af inkomster på följande sätt:
Inkomst af kapital...........................
» » fastighet (landtbruk)
» » handel och näring ...
Öfrig inkomst....................................
Skuldräntor m. m...........................
1891-92.
584,448,953
707,219,251
650,723,967
351,152,488
406,104,142
1892-93.
911.721.201
755,361,284
982,804,091
593,941,967
431.486.201
Ökningen var således obetydlig för inkomst af fastighet och för
de skuldräntor m. m., för hvilka afdrag från totalinkomsten är medgifvet.
Verkan af sjelfdeklarationens genomförande framgår särskild! tydligt
ur en jemförelse mellan ifrågavarande två år, rörande antalet skattskyldige,
taxerade till inkomst öfver 48,000 mark, och de dessa påförda
skattebeloppen. 1891—92 taxerades till minst denna inkomst 2,760
personer, och den af dem erlagda skatten utgjorde sammanlagdt icke
fullt 9 millioner mark. 1892—93 utgjorde personernas antal 5,511 och
skattens belopp något öfver 24 millioner mark.
Denna högst afsevärda höjning beror visserligen i någon mån
derpå, att skattefoten enligt den nya lagen är högre, men äfven om
den deraf föranledda förhöjningen i skattebeloppet afdrages, uppgår
dock beloppet af de skatter, som för år 1892—93 påförts personer med
öfver 48,000 marks inkomst, till mera än 18 millioner mark, eller mera
än det dubbla mot motsvarande skattebelopp för nästföregående år.
Bih. till llikstl. hot. 1301. .5 Sand. 1 A/d. 23 Haft.
11
Danmark.
82 Bevillning saf skottets Betänkande N:o 34.
Danska skattelagen af den 2 juli 1870 blef föremål för åtskilliga
ändringsförslag, hvilka resulterade i ett af Regeringen år 1896 framlagdt
förslag till lagens utveckling och förbättring. Detta förslagtill
skattereform behandlades af danska riksdagen under fyra på
hvarandra följande år, och den 28 mars 1900 tillsattes af folketinget
en parlamentarisk skattekommission med uppgift att framlägga förslag
till nya skattelagar. Kommissionens arbete resulterade i fyra lagförslag:
angående inkomst- och förmögenhetsskatt till staten, angående
öfverföring- af en del direkta statsskatter till kommunerna, angående
aflösning af tionden samt angående ändringar och tillägg till kommunalskattelagarne.
Af dessa förslag företogos de två första under oktober
1900 till behandling af folketinget, som den 12 november 1900 antog
förslaget till lag om inkomst- och förmögenhetsskatt till staten. Nämnda
förslag stadgar rörande de skattskyldiges taxering för inkomst och förmögenhet,
bland annat följande:
(§ 1.) Skatten utgår efter progressiv skala, lägst 1,3 %, högst
2,5 %.
(§ 4.) Såsom skattepligtig inkomst anses, med vissa särskildt
nämnda undantag och begränsningar, den skattskyldiges hela årsinkomst
i penningar eller penningars värde, såsom
a) af jordbruk, skogsbruk, industri, handel, handtverk, fabriksdrift,
sjöfart, fiske eller hvilken som helst annan näring, så ock allt hvad
som uppburits eller är att anse såsom vederlag för vetenskaplig, konstnärlig
eller litterär verksamhet eller för arbete af hvarje slag;
b) af bortarrendering eller uthyrande af rörligt eller orörligt gods
såväl som af nyttjande af annans rörliga eller orörliga gods utan vederlag.
Den lägenhet, som eu egare sjelf bebott, beräknas såsom inkomst
för honom efter den hyra, han för densamma kunnat betinga sig;
c) af embete eller tjenst, såsom fast lön, sportler, fri bostad,
förmåner in natura, samt pension, gåfvor, understöd, lifränta och
d) af tionden;
ej af räntor eller utdelning å alla slags obligationer, aktier och
andra penningeffekter, så ock af utestående fordringar och af kapital,
utlånade mot eller utan pant eller förskrifning;
f) af lotterispel samt annat spel och vadslagning.
(§ 8.) Från hvarje beräknad inkomstsumma afdrages såsom skattefritt
belopp: i Köpenhamn 800 kr., i öfriga städer och å handelsplatserna
700 kr. och i landtkommunerna 600 kr.; för hvarje barn under
15 år, som icke särskildt taxeras, lemnas ett ytterligare afdrag af
Bevillningsutskottets Betänkande. N:o 34.
83
100 kr. i Köpenhamn, 85 kr. i öfriga städer och på handelsplatserna
samt 70 kr. i landtkommunerna.
(§ 12.) Såsom skattepligtig förmögenhet anses, likaledes med vissa
särskildt nämnda undantag och begränsningar, den skattepligtiges hela
rörliga och orörliga förmögenhet, särskildt
a) fast egendom med allt tillbehör, kreatur, redskap och maskiner;
b)
fartyg;
c) varor, råämnen och andra lösören;
d) utestående fordringar, penningar, värdepapper, kommandit- och
aktiebref;
e) patent-, författare- och förlagsrättigheter, reella privilegier, rätt
att uppbära tionde och jordskyld samt öfver hufvud alla rättigheter och
fordringar, som hafva ett i penningar uppskattbart värde.
(§ 23.) Inkomsttaxering sker hvarje år, förmögenhetstaxering hvart
tredje år.
Senast den 1 februari uppfordrar taxeringsmyndigheten genom
allmän kungörelse dem, som skola taxeras i kommunen, att sjelfve eller,
på eget ansvar, genom befullmägtigadt ombud före den 15 februari
uppgifva sin inkomst och, så vida jemväl förmögenheten skall taxeras,
denna. De, som äro skyldige att föra handelsböcker, må åtnjuta anstånd
med deklarationen till februari månads slut. I kungörelsen skall uttryckligen
tillkännagifvas, att hänsyn icke behöfver tagas till sjelfdeklaration,
som icke inkommer inom rätt tid, och att den, som försummar
att deklarera, oaktadt han dertill är skyldig, förlorar rätten att öfverklaga
taxeringen, såvida icke denna öfverstiger hans verkliga inkomst
eller förmögenhet med mera än 50 %. Påföljden för underlåtenhet att
ingifva sjelfdeklaration eller att ingifva den för sent bortfaller dock, när
taxeringsmyndigheten finner, att vederbörande anfört giltiga ursäkter
för försummelsen. Blanketter till sjelfdeklaration utsändas af finansministeriet
och tillställas alla skattskyldige af taxeringsmyndigheterna.
Berättigad till afgifvande af sjelfdeklaration är hvarje skattskyldig.
Förpligtad att sjelf uppgifva beloppet af sin beskattningsbara inkomst
är en hvar, som vid nästföregående taxering till inkomstskatt till staten
— eller, så vidt fråga är om den första taxeringen efter nya lagen,
vid den senaste taxeringen till kommunen — blifvit taxerad till en beskattningsbar
inkomst af 1,500 kronor, utan hänsyn till afdrag enligt
8 §. Förpligtad att vid taxering af förmögenhet sjelf uppgifva storleken
af sin beskattningsbara förmögenhet är en hvar, som vid nästföre
-
84
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
gående dylik taxering uppskattats till beskattningsbar förmögenhet af
6,000 kr. eller deröfver.
För att en sjelfdeklaration skall anses giltig, måste den utvisa de
särskilda summor, med hvilka inkomst och förmögenhet fördela sig på
de särskilda klasser, hvilka finnas å blanketten angifna.
Taxeringsmyndigheten inhemtar ytterligare så noggranna upplysningar
som möjligt om de skattskyldiges inkomster, förmögenhetsförhållanden
och hela ekonomiska ställning, att tjena till vägledning
såväl för taxeringsmyndigheten sjelf som för skattekommissionen.
(§ 24.) Efter det tiden för deklarationernas afgifvande utgått, vidtaga
taxeringsförrättningarna, dervid till en början taxeringsmyndighetens
egna medlemmar taxeras, hvarefter undersökning af de inkomna
deklarationerna företages. Anses en deklaration vara för låg, anmodas
vederbörande att inställa sig inför taxeringsmyndigheten för att meddela
upplysningar eller styrka sina uppgifter, hvarefter taxeringen sker,
antingen han inställer sig eller ej. Vistas han å för taxeringsmyndigheten
känd ort utom kommunen, anmodas han skriftligen om de felande
upplysningarna, och med taxeringen får anstå, tills hans svar inlupit,
så framt detta sker inom 14 dagar. År hans vistelseort okänd
eller uppehåller han sig utomlands, utan att taxeringsmyndigheten veterlig!
hafva för sig stält ombud i Danmark, kan förhöjning ega rum,
utan att han behöfver förut hafva uppmanats att afgifva vidare förklaringar
eller upplysningar.
(§ 25.) Senast den 1 april tillställer taxeringsmyndigheten skattekommissionen
en förteckning öfver de verkstälda taxeringarna tillika
med de inkomna deklarationerna och andra skriftliga upplysningar, som
angå taxeringen. Samtidigt framlägges på lämpligt ställe, efter kungörelse,
till allmänhetens skärskådande dels en förteckning öfver de
skattskyldige, som afgifvit sjelfdeklaration, dels ock en lista öfver taxeringen
af de skattskyldige, som icke afgifvit deklaration, eller hvilkas
deklaration inkommit för sent. Samtidigt tillställes dem, hvilkas deklarationer
icke blifvit vid taxeringen följda, särskild underrättelse derom,
med upplysning om den inkomst och den förmögenhet, till hvilken de
taxerats. Taxeringen af de skattskyldige, som äro uppförda på förteckningen
öfver dem, som afgifvit sjelfdeklaration, må icke offentliggöras.
Från den 1 till den 15 april kunna de i förteckningarna upptagne
ekattskyldige framställa de anmärkningar, hvar och en emot sin egen
taxering, till hvilka de må finna sig befogade (jfr dock stadgandet om
påföljd af för sent ingifvande af deklaration, § 23). Inom samma tid
85
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
eger i Öfrigt en hvar att klaga öfver, att en skattskyldig blifvit uteglömd
eller för lågt taxerad, samt framställa andra anmärkningar, som
kunna beröra lians rätt. Anmärkningarna göras skriftligen till taxeringsmyndigheten
och kunna åtföljas af begäran om tillfälle för klaganden
att muntligen framkomma med ytterligare förklaringar och upplysningar.
Eu dylik begäran skall alltid efterkommas.
(§ 26.) Från den 16 till den 30 april håller taxeringsmyndigheten
ett eller flera sammanträden för att pröfva de framstälda anmärkningarna.
Till sådant sammanträde kallas de, som anhållit att få muntligen
afgifva upplysningar och förklaringar. Taxeringsmyndigheten beslutar
derefter hvilka förändringar, den efter pröfning af de framstälda
anmärkningarna vill vidtaga i taxeringen. Om en anmärkning icke
blifvit fullständigt godkänd, underrättas vederbörande klagande derom,
hvarjemte hänvisning honom meddelas att skriftligen besvära sig inom
8 dagar hos skattekommissionen. Till denna öfversänder taxeringsmyndigheten
derefter de inkomna anmärkningsskrifterna tillika med en
förteckning öfver de ändringar i den ursprungliga taxeringen, till hvilka
anmärkningarna gifvit anledning.
(§ 27.) Skattekommissionen söker införskaffa de ytterligare upplysningar
om de skattskyldiges inkomst och förmögenhet, hvilka den
anser erforderliga. Alla emhetsmän och andra offentliga myndigheter
samt styrelser för banker, försäkringssällskap, aktiebolag, sparkassor
och dylika äro pligtige att, så vidt möjligt, meddela alla de upplysningar,
som kunna tjena skattekommissionerna till ledning, såsom förteckning
öfver löner, öfver på viss person noterade obligationer, i förmyndarekammare
insatta kapital m. in. Vägrar någon att lemna erforderliga
upplysningar, afgör finansministern, huruvida han är dertill skyldig,
och kan, om så är af nöden, framtvinga denna bestämmelses efterlefnad
medelst åläggande af dagabot.
(§ 28.) Skattekommissionen underrättar de skattskyldige, som besvärat
sig öfver, att taxeringsmyndigheten icke tagit hänsyn till framstälda
anmärkningar, och hvilka begärt att få muntligen lemna vidare
upplysningar och förklaringar, om tid och plats, der sådant kan ske.
(§ 29.) Skattekommissionen genomgår för hvarje särskild kommun
den kommunen rörande taxering, de om de skattskyldiges inkomst och
förmögenhet lemnade upplysningar, inkomna sjelfdeklarationer, de till
taxeringsmyndigheten insända anmärkningar öfver taxeringen samt de
deraf föranledda ändringarna i denna, och den pröfvar de öfver taxeringsmyndighetens
behandling af framstälda anmärkningar ingifna besvär,
hvarefter den meddelar beslut, genom hvilket taxeringen antingen
86 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3d.
stadfästes eder ändras. Klagan må ej föras öfver af skattekommissionen
afsagdt beslut angående taxering, öfver hvilken den skattskyldige
sjelf besvärat sig.
Finner skattekommissionen i öfrigt den skedda taxeringen rigtig,
godkänner den densamma och uträknar skattebeloppet för hvarje särskild
person, hvarefter skattelängden utfärdas. Finner skattekommissionen
deremot fel begångna, afsäger den ett på angifva motiv grundadt
beslut, hvarigenom taxeringsförteckningen återförvisas till taxeringsmyndigheten
för ny behandling. Härvid kan bestämmas:
att en på förteckningen uppförd skattskyldig skall utgå;
att en på förteckningen icke uppförd skattskyldig skall å densamma
uppföras och hans inkomst och förmögenhet beräknas;
att taxeringen för alla skattskyldige i kommunen eller för alla med
vissa, bestämdt angifna undantag eller för vissa enskilda skattskyldige
skall höjas med bestämdt angifna summor.
(§ 30.) När sådant beslut afsagts af skattekommissionen, håller
taxeringsmyndigheten å nyo sammanträde. Bestämmer denna sig för
att rätta sig efter beslutet, ändrar den taxeringen i enlighet dermed;
bestämmer den sig för att icke eller allenast delvis rätta sig efter beslutet,
skall den gifva en skriftlig redogörelse för skälen härtill.
Går beslutet ut på, att en i förteckningen icke upptagen skattskyldig
skall i densamma uppföras och hans inkomst och förmögenhet
taxeras, meddelas honom underrättelse såväl derom, med uppfordran
att afgifva sjelfdeklaration, som ock om den sedermera gjorda taxeringen,
vid hvilken samma regler följas och samma anstånd lemnas som vid
vanlig taxering.
Ärendet återgår derefter till skattekommissionen, som antingen
låter bero vid hvad taxeringsmyndigheten åtgjort eller ock sjelf verkställer
taxeringen af de skattsk3Tldige, beträffande livilka taxeringsmyndigheten
icke eller blott delvis rättat sig efter dess beslut. Härefter
uträknas skatten för hvarje enskild skattskyldig, hvaruppå skattelängden
utfärdas.
(§ 31.) Skattekommissionen tillsänder taxeringsmyndigheten skattelängden
tillika med ett utdrag af denna, innehållande taxeringen för de
skattskyldige, som icke afgifvit sjelfdeklaration, eller hvilkas deklaration
icke afgifvits i rätt tid. Skattelängden må icke offentliggöras, hvaremot
utdraget, efter kungörelse, blifver för allmänheten tillgängligt
under 2 veckor.
Skattebeloppet för dem, som afgifvit deklaration i rätt tid, må
icke offentliggöras. År detta icke bestämdt i enlighet med deklaratio
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 87
nen, skola de derom underrättas samtidigt dermed att skattelängden
tillställes taxeringsmyndigheten. Emellertid utgör förbudet mot skattebeloppets
offentliggörande icke hinder för offentliggörandet af namnen
å de personer, som i skattehänseende uppfylla vilkoren för politisk
(eller kommunal) rösträtt.
(§ 32.) Öfver skattekommissionens beslut må enskild skattskyldig
anföra besvär hos öfverskattekommissionen i följande fall: när han anser
sig icke hafva bort uppföras i skattelängden; när hans inkomst eller
förmögenhet blifvit uppskattad till högre belopp än det, hvartill den
uppskattats af taxeringsmyndigheten utan att han sjelf mot sistnämnda
uppskattning gjort någon erinran; när hans inkomst eller förmögenhet
upptaxerats till högre belopp än det, som följer af det beslut, som af
skattekommissionen afsagts öfver af honom sjelf förd klagan; när vid
taxeringen begåtts sådana formella fel, som kunna göra den ogiltig;
samt slutligen när hans skatt blifvit origtigt beräknad i förhållande
till hans inkomst eller förmögenhet.
(§ 33.) Besvären ingifvas till öfverskattekommissionen skriftligen.
Önskar klaganden att varda personligen hörd, skall han derom framställa
begäran i sjelfva besvärsskriften, och detta varder honom då
medgifvet. Öfver öfverskattekommissionens beslut må talan ej föras.
(§ 42.) Den, som uraktlåter att afgifva sjelfdeklaration i enlighet
med lagens bestämmelser, oaktadt han är dertill skyldig, förlorar rätten
att öfverklaga sin taxering, med mindre han kan visa, att den
öfverstiger hans verkliga inkomst eller förmögenhet med mera än 50
procent.
(§ 43.) Den, som mot bättre vetande till någon af de beskattande
myndigheterna lemnar origtiga upplysningar om sin inkomst eller förmögenhet
eller om andra förhållanden, som kunna hafva inflytande på
beräkningen af inkomst- eller förmögenhetsskatten, bötar intill 10 gånger
den undansnillade skattens belopp. Upptäckes dylikt svek vid behandlingen
af ett dödsbo, inbetalar boet den undansnillade skatten med
dess dubbla belopp.
(§ 44.) Alla beskattningsmyndigheters ledamöter äfvensom de
medlemmar af kommunala myndigheter, hvilka omhänderhafva uppbärandet
och indrifvandet af skatten, äro skyldige vid laga ansvar att
utom tjensten iakttaga obrottslig tystnad om hvad de under utförandet
af sitt uppdrag erfara angående de skattskyldiges förmögenhetsförhållanden.
Detsamma gäller de af kommissionerna antagna biträden.
(§ 45.) Offentliggörande af förhållande, som enligt denna lag icke
må offentliggöras, straffas med böter intill 400 kronor.
Norge.
88 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
I Norges skattelagstiftning har sjelfdeklarationssystemet ännu icke
blifvit infördt, ehuru fråga derom vid flera särskilda tillfällen varit
bragt å bane.
Den år 1853 nedsatta kongl. kommissionen hade i sitt förslag till
ny fattiglag upptagit den bestämmelse angående taxeringen, att det
skulle bero på taxeringskommissionen, hvilka upplysningar den ville
inhemta till ledning vid taxeringen, samt att, derest taxeringskommissionen
bestämde sig för att af en skattskyldig infordra detaljerad uppgift
öfver hans hela inkomst eller förmögenhet och dylik uppgift icke
afgåfves, den skattskyldige skulle hafva förlorat rätten att klaga öfver
origtig taxering. Den kongl. kommissionen förklarade sig anse farligt
att förelägga de skattdragande att afgifva detaljerade deklarationer
under förpligtelse att bekräfta dem med ed, men oaktadt de olägenheter,
som visserligen för många skattskyldige kunde vara förenade
med afgifvandet af noggranna upplysningar om deras ekonomiska ställning,
funne kommissionen det emellertid vara lämpligt att förpligta
dem dertill, derest icke andra påföljder bestämdes för underlåtenheten
än förlust af rätten att öfverklaga taxeringen.
Jemväl i det förslag till »Lov om udligning af by- og fattigskat
i kjöbsteederne og ladestsederne», som afgafs af den år 1861 nedsatta
kongl. skattekommission, hade intagits bestämmelser om ett sjelfdeklarationssystem.
Enligt dessa skulle taxeringskommissionen utfärda
en generel uppfordring till de skattskyldige att inkomma med skriftlig
uppgift om förmögenhet och inkomst, och skulle de, som, utan laga
förfall, gjorde sig skyldige till underlåtenhet härutinnan, förlora rätten
att öfverklaga taxeringen, derest de blifvit uppskattade till en inkomst
af 400 speciedaler eller derutöfver. Emellertid medgaf majoriteten
inom kommissionen, att sjelfdeklarationspligt, äfven sålunda begränsad,
hade sina stora olägenheter, i synnerhet i fråga om kommunala afgifter,
hvilkas slutsumma vore på förhand gifven.
Den af 1853 års kommission föreslagna bestämmelsen upptogs i
den kongl. proposition om fattiglagar, som förelädes 1862—63 års
Storting och förordades af majoriteten i dettas kyrkokomité, men afslogs
af Odelstinget. Under debatten der framhölls hufvudsakligen, att, om
man ville införa sjelfdeklaration, man måste stadga en för alla gemensam
regel, efter hvilken deklarationer kunde infordras, men icke eu
bestämmelse sådan som den föreslagna, enligt hvilken taxeringskommissionen
skulle kunna »plukke udi> enskilda skattskyldige och förelägga
dem att lemna upplysningar om deras förmögenhet och inkomster,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
89
äfvensom att det vore olämpligt att den ene skulle tvingas att skatta
efter ett annat system än den andre.
I den kongl. propositionen till »Byskattelov», som förelädes 1862—63
års storting uteslötos bestämmelserna om sjelfdeklaration. Af protokollet
i vederbörande departement inhemtas, att af de myndigheter, som öfver
kongl. skattekommissionens förslag afgifvit yttrande, de flesta afstyrkt
förslaget om sjelfdeklaration såsom olämpligt, särskildt för de större
städerna, och att bland rikets 14 amtmän endast 3 uttalat sig för sjelfdeklaration.
Emot sjelfdeklarationen hade hufvudsakligen anförts, att
den tillit till den enskilde skattskyldiges upprigtighet och oegennytta,
som detta system förutsatte, knappast torde väntas komma att bekräftas,
och att en närmare kännedom om de sjelfdeklarationer, som redan,
ehuru i annan form och utan lagstadgadt korrektiv mot deras opålitlighet,
afgåfves i form dels af upplysningar till taxeringskommissionen
och dels i form af klagomål öfver taxering, utgjorde ett starkt bevis
för systemets olämplighet. — Departementet fann, att bestämmelsen om
sjelfdeklaration vore förbunden med väsentliga olägenheter och att den,
för att kunna verka gagnande, i hög grad behöfde stöd i den allmänna
opinionen, något som emellertid departementet ansåg densamma sakna,
i följd hvaraf departementet förklarade sig icke våga förorda dess antagande.
Stortingets tullkomité ansåg det i fråga om den kommunala beskattningen
icke vara tillrådligt att antaga sjelfdeklarationssystemet, väsentligen
derför att detsamma förutsatte en beskattning af den rena inkomsten
i motsats mot sjelfva rörelsen, en beskattning som i och för
sig kunde leda till stora olägenheter och för öfrigt skulle stå i uppenbar
strid med den beskattningsmetod, vid hvilken man vore van. —-I stortinget förekom icke någon debatt i frågan, antagligen i följd
deraf, att systemet kort förut varit föremål för behandling i sammanhang
med förslaget om fattiglagarna.
I det af den år 1861 tillsätta förut omförmälda kongl. kommission,
år 1865 afgifna förslag till »Lov om införelse af indkomstskat till statskassen»
förordade kommissionen enhälligt ett sjelfdelclarationssystem.
Bestämmelserna härom gingo hufvudsakligen ut på följande: skattekommissionen
skulle uppfordra de skattskyldige att inom viss bestämd tid antingen
till kommissionen ingifva skriftlig deklaration till inkomstskatt för
nästföljande år eller ock muntligen afgifva dylik förklaring. Skriftliga
sjelfdeklarationer skulle afgifvas på »Tro og Love» och vara affattado
på eller i noggrann öfverensstämmelse med tryckta blanketter, som
skulle finnas för allmänheten tillgängliga. Don, som icke ville eller
Bih. till infall. Prot. IDOL 5 Sami. I Afd. 23 lläft. 12
90 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
kunde författa sin deklaration, skulle ega rätt att å tid och plats, som
af kommissionen kungjordes, inställa sig inför denna och dervid antingen
efter rådgörande med kommissionen författa deklarationen eller
ock efter egna uppgifter låta den af kommissionen författas, men i
hvarje fall skulle deklarationen af den skattskyldige egenhändigt underskrifvas.
De inkomna deklarationerna skulle derefter pröfvas af
skattekommissionen, som, för så vidt den icke fann anledning till tvifvel
om deras vigtighet, utan vidare skulle i öfverensstämmelse med
desamma verkställa taxeringen. Om deremot kommisionen funne den
till beskattningen uppgifna inkomst vara för lågt beräknad, skulle den
härom underrätta deklaranten med uppfordran till denne att antingen
afgifva skriftlig förklaring öfver särskildt angifna punkter eller ock
personligen inställa sig inför kommissionen. Efter att hafva inhemtat de
ytterligare upplysningar, som kunde anses erforderliga, skulle kommissionen
efter bästa uppfattning fastställa vederbörandes inkomst och ega
rätt såväl att höja en eller flera af de i deklarationen upptagna inkomstposter
som att tillfoga nya dylika, eller att blott höja sjelfva slutsumman.
För dem, som icke inom bestämd tid afgifvit någon deklaration,
skulle kommissionen sjelf fastställa inkomstsumman. Efter slutade
taxeringsförrättningar skulle en hvar skattskyldig, som afgifvit deklaration
men beskattats efter högre inkomst än den af honom uppgifna, få
sig från kommissionen tillstäld en uppgift å de poster, i hvilka man
frångått deklarationen. Den som icke afgifvit deklaration skulle icke
kunna påyrka någon nedsättning, med mindre besvären åtföljdes af
deklaration och sådant bevis, som öfverskattekommissionen kunde godkänna,
derom att klaganden af sjukdom eller bortovaro vant hindrad
att i rätt tid ingifva densamma till skattekommissionen. Öfverskattekommissionen
skulle kunna af en hvar klagande infordra de upplysningar
om hans ekonomiska ställning, som den funne af nöden. Vägrade
klaganden att lemna dylika upplysningar om förhållanden, angående
hvilka han måste ega kännedom, skulle besvären anses återkallade. Om
öfverskattekommissionen, efter att hafva inhemtat sådana upplysningar,
icke ville rätta sig efter klagandens deklaration, eller om den ville
höja någon skattskyldigs inkomstskatt, för hvilkens beräkning hans deklaration
af skattekommissionen lagts till grund, skulle den, om sådant
af vederbörande skattskyldige påfordrades — och det icke med hänsyn
till särskilda omständigheter befunnes otillrådligt — tillstädja honom
att inför kommissionen med ed bekräfta, att hans deklaration i sin helhet
eller i omtvistade punkter vore affattad efter hans bästa »Skj0n og
overbe visning». Så snart eden aflagts, skulle taxering utan vidare ske
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34. 91
i öfverensstämmelse med deklarationen. Den, som, i afsigt att bedraga
staten på skatt, i sin sjelf deklaration eller i sina förklaringar inför
skatte- eller öfverskattekommissionen lemnade origtiga uppgifter, skulle,
för så vidt uppgifterna icke blifvit edfästade, straffas med böter till,
första gången, det tiodubbla och andra gången det tjugodubbla af det
skattebelopp, på hvilket han bedragit eller sökt bedraga statskassan,
dock icke under 5 speciedaler; vid iteration tredje resan skulle straffet
vara fängelse eller straffarbete. Dessutom skulle statskassan åtnjuta
ersättning för den lidna förlusten. — Sjelfdeklaration skulle dock icke
ega rum i fråga om inkomst af med skuld graverad jordbruksfastighet,
hvilken inkomst skulle bestämmas till vissa procent af egendomens
värde, beräknadt efter det i skattedistriktet allmänt gängse salupris.
I motiveringen till lagförslaget anförde kommissionen, att betänkligheterna
mot ett sjelfdeklarationssystem torde hafva minskats sedan
år 1863 och att de icke hade samma giltighet ifråga om en ren inkomstskatt
som gent emot kommunala afgifter, hvilkas slutbelopp vore
på förhand gifvet. I öfrigt yttrade kommissionen till vederläggning af
emot systemet framstälda invändningar, bland annat, följande:
Hvad man yttrat derom, att enskilda näringsidkare icke utan att
skada sin rörelse eller ruinera sin kredit skulle kunna lemna upplysning
om sin ekonomiska ställning vore enligt kommissionens mening utan
vidare betydelse. Genom de summariska uppgifter, om hvilka här vore
fråga, blefve nemligen ingen nödgad att gifva konkurrenter inblick i
rörelsens beskaffenhet. För öfrigt kunde för den, hvilkens ekonomiska
verksamhet i ett visst ögonblick icke tålte att hans ställning yppades,
deklarationsafgifvandet möjliggöras dels derigenom att hvad skattekommissionerna
genom sjelfdeklarationen fått veta, så vidt möjligt, hemligliölles,
dels derigenom att man beträffande de näringar, för hvilka
frågan hade en särskildt praktisk betj^delse, begärde uppgifter icke öfver
årsinkomsten utan öfver genomsnittsinkomsten under så många år att
en utjemning i regel kunde beräknas hafva egt rum. Och om det
ändå skulle vara svårigheter för den skattskyldige att uppgifva sina
inkomster, vore det i hvarje fall icke någon orättvisa om den, som
hade en vidtomfattande rörelse, af skattekommissionen taxerades icke
efter den på rörelsen uppkomna vinst utan efter rörelsens omfång. —
Beträffande vidare påståendet att sjelfdeklarationssystemet allenast skulle
medföra en högre beskattning af den redlige och samvetsgranne än af
den oredlige, så berodde detta på en öfverdrift. Visserligen fordrade
rättvisan icke blott att ingen beskattades öfver sin förmåga men också
att hvar och en beskattades efter förmågan. I det förra hänseendet
92
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
afvärjde tydligtvis sjelfdeklarationssystemet i allt väsentligt hvarje orättvisa;
i senare hänseendet vore det deremot obestridligt, att en oredlig
skattskyldig kunde föra skattekommissionen bakom ljuset och derigenom
undgå någon del af den skatt, han bort utgifva. Dock vunne han
derigenom icke någon fördel på den redlige skattdragarens bekostnad
utan endast en fördel framför denne, något som aldrig torde kunna
helt och hållet undvikas. Så länge skatten vore moderat, blefve emellertid
den fördel, som kunde vinnas genom origtiga uppgifter, så obetydlig
att knappast någon för den skull ville underkasta sig närmare
undersökning af skattekommissionerna och utsätta sig för det straff,
som skulle drabba honom, derest sveket upptäcktes. Dertill komme att,
då man icke genom straffbestämmelser sökte framtvinga sjelfdeklaration,
det vore sannolikt att eu skattskyldig hellre skulle underlåta
att afgifva dylik än meddela veterligen origtiga uppgifter. — Mera att
taga hänsyn till vore den omständigheten, att i vissa fall vederbörande
skattskyldige, äfven med bästa vilja, icke kunde lemna någon uppgift
om sina inkomster, och fråga hade i detta sammanhang uppstått, huruvida
icke sjelfdeklarationssystemet borde helt och hållet bortfalla i fråga
om de små inkomsterna. Emellertid berodde svårigheten att lemna
deklaration icke på inkomsternas lägre belopp utan på den lägre grad
af bildning och upplysning, på hvilken en del skattskyldige befunne
sig, och svårigheten vore delvis förekommen derigenom att man velat
lemna de skattskyldige tillgång att efter muntliga uppgifter få deklarationerna
författade af skattekommissionen.
Kommissionens förslag om införande af deklarat.ionstvång blef
emellertid icke upptaget i den kongl. proposition om skatt på inkomst
och förmögenhet, som förelädes 1878 års storting, och hvilken innehöll
förslag byggda på såväl repartitions- som procentsystemet. I frågan
anfördes i vederbörande departementsprotokoll, att man hyste betänkligheter
emot sjelfdeklarationssystemet, enär detta, så snart det tillämpades
på ett sätt, som icke vore i alla delar korrekt, kunde blifva i hög
grad demoraliserande. Frestelserna till att lemna origtiga deklarationer,
hvilka blott ytterst sällan kunde kontrolleras, vore mycket stora, och
en slapp moral i sådant hänseende hade stark tendens till hastig spridning,
enär nemligen så snart det blefve bekant eller allenast förmodades,
att somliga undandroge sig uppfyllandet af sin skattepligt, den föreställning
läge nära till hands, att man genom efterföljd af ett dylikt
exempel allenast verkade för återupprättandet af en rättvis fördelning
af skattebördorna, då ju eu sådan fördelning rubbades mindre derigenom
att alla betalade för litet än derigenom att somliga skulle betala
.Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
93
för litet men andra till fullo. Till följd häraf inskränkte sig den kongl.
propositionen till förslag derom, att »anledning» skulle gifvas de skattskyldige
att till skattekommissionen inkomma med sådana upplysningar,
till hvilka de kunde anse sig föranlåtna.
Icke heller i något af de lagförslag, som framlades för 1878 års
storting af den parlamentariska skattekommissionen, funnos andra bestämmelser
om sjelfdeklaration än de rent fakultativa, hvilka återfinnas
i 1880 års lag om utskrifning af skatt till staten för inkomst och förmögenhet,
enligt hvilka bestämmelser det är öfverlemnadt åt de skattskyldiges
godtfinnande, huruvida de vilja efterkomma den uppfordran
som skall göras af skattekommissionen om att meddela upplysningar
angående inkomst och förmögenhet. Af vissa ledamöter inom minoriteten
i den parlamentariska skattekommissionen uttalades dock önskvärdheten
deraf, att de skattskyldige, som lemna! upplysningar om sin
inkomst och förmögenhet, skulle uppfordras att skriftligen eller muntligen
förklara sig, innan skattekommissionen frånginge deras uppgifter.
Statsborgarnes medverkan vid skattslcrifningen vore af stor vigt och
kunde kanske i någon mån uppmuntras och främjas genom en bestämmelse,
som i verkligheten blott gåfve vederbörande en förmån, till
hvilken han på grund af upplysningar, meddelade med sitt namns
underskrift, kunde sägas hafva ett berättigadt kraf. Eu sådan medverkan
hade sin betydelse redan deri, att den gjorde taxeringen säkrare,
men icke mindre deri att den gåfve hela skattskrifningen en annan
karakter, och den kunde näppeligen värderas för högt.
Frågan om inkomstskatt till staten företogs icke till behandling
af 1878 eller 1879 års storting. I den kongl. proposition, som förelädes
sistnämnda storting angående en dylik skatt, byggd på repartitionssystemet,
fans icke någon bestämmelse om sjelfdeklaration, lika
litet som i den kongl. proposition, som förelädes 1880 års storting.
Vid detta storting föreslogs emellertid äfven eu skatt, byggd på procentsjmtemet,
och framlades vid sidan deraf ett alternativt förslag, i
h vilket sjelfdeklarations system et fans återupptaget i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de bestämmelser, som föreslagits i kongl. skattekommissionens
här ofvan refererade betänkande. I stortingets förstärkta
budgetkomité hemstälde majoriteten om antagandet af ett lagförslag, bygxlt
på procentsystemet, men i hvithet bestämmelser om sjelfdeklaration icke
funnos upptagna. Minoriteten, som föredrog reparti tion ssystemet, gjorde
gällande, att ett procentsystem, derest ett sådant infördes, skulle med
tiden nödvändiggöra sjelfdeklarationstvång; men ett dylikt tvång gjorde
ett sådant intrång i individens frihet och medförde så många andra i
94
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
ögonen fallande olägenheter att minoriteten redan deri funne stora betänkligheter
mot procentsystemet. Vid skattefrågans behandling inför
stortinget förekom icke något förslag om införandet af sjelfdeklaration,
och frågan derom föranledde endast en helt kort debatt i odelstinget,
der det framhölls, bland annat, hurusom sjelfdeklarationssystemet innehölle
en moralisk garanti af största vigt och bidroge till att hos de
skattskyldige utveckla hvad man kunde kalla »skattemre», ett redligt
värdesättande å inkomst och förmögenhet, hvilket vore en häfstång för
den politiska utvecklingen, som icke saknade sin betydelse.
Under förarbetena till kommunalskattelagarna af år 1882 var frågan
om sjelfdeklaration icke föremål för någon pröfning, och ej heller i
kongl. propositionerna till 1889 och 1890 års storting angående revision
af nämnda skattelagar förekom något förslag till införande af deklarationstvång.
För 1890 års storting framlades ånyo en kongl. proposition
angående införande af skatt till staten för inkomst och förmögenhet,
men funnos icke heller i denna proposition några föreskrifter
om sjelfdeklaration. Vederbörande departement förklarade sig då liksom
år 1878 hysa betänkligheter emot införande af ett dylikt system,
som skulle kunna leda till godt resultat allenast under den betingelse
att skattesatsen vore mycket moderat, en betingelse hvilken jemväl
framhållits af 1861 års skattekommission.
Såsom förut nämnts hade till stortingen 1878, 1879, 1880 och 1890
af regeringen gjorts framställning om införande af en direkt skatt till
statskassan. Dylik skatt hade i Norge icke förekommit sedan år 1836,
och ingen af regeringens förberörda framställningar ledde till det åsyftade
resultatet (förut omnämnda lag af den 19 juni 1880 innehöll allenast
föreskrifter om sättet för uttagandet af en statsskatt, derest en
sådan skulle införas).
Beträffande särskilt propositionen till 1890 års storting, utsattes
denna till slutlig behandling vid stortinget 1891, till hvilket regeringen
anmodades inkomma jemväl med förslag till revision af 1880 års skattelag.
Med anledning deraf framlades propositionen i oförändrad! skick
vid 1891 års storting, men derjemte ingaf regeringen, i hvilken under
tiden inträdt en ny chef för finansdepartementet, ett annat förslag till
skatt till staten för inkomst och förmögenhet, i hvilket intagits de särskilda
bestämmelser, som efter departementets åsigt vore ändamålsenliga
eller nödiga för att skatten skulle komma att verka på åsyftadt sätt.
Tullkomitén, till hvilken ärendet hänvisades för förberedande behandling,
ingick icke på någon realitetspröfning i saken (eu fraktion
inom komitén uttalade sig emellertid för införandet af en särskild stats
-
Bevillning sutskottets Betänkande N:o ,34.
95
skatt) utan hemstälde, att regeringen måtte anmodas att bringa till slut
den igångsatta revisionen medelst framläggande till nästkommande storting,
genast vid dess sammanträdande, af en proposition angående lag
om skatt till stat och kommun för inkomst och förmögenhet. Denna komiténs
hemställan bifölls af stortinget enhälligt, och beslöt derjemte odelstinget
att till regeringen öfversända ett af en dess ledamot framstäldt
förslag angående införande af sjelfdeklaration vid den kommunala taxeringen
samt angående rättighet för taxeringskommissionen att taga del
af skattskyldiges räkenskapsböcker äfvensom att infordra upplysningar
af de skattskyldige angående deras förmögenhet och inkomst. Enligt
detta förslag skulle enhvar skattskyldig ega rätt att till taxeringskommissionen,
inom viss af denna utsatt tid, inkomma med uppgifter
å sin förmögenhet och inkomst, och skulle taxeringskommissionen för
sådant ändamål låta utarbeta tryckta uppgiftsblanketter. Då uppgifterna
voro affattade medelst ifyllande af dylika blanketter, underskrifna af
den skattskyldige och inlemnade inom bestämd tid, skulle de läggas
till grund för hans taxering, såvida taxeringskommissionen funne dem
tillfredsställande och fullständiga. När dertill funnes anledning, skulle
taxeringskommissionen, innan den frånginge en sjelfdeklaration, lemna
den skattskyldige tillfälle att inför kommissionen afgifva förklaring.
Dessutom skulle vederbörande kommunala myndighet eg a bestämma, att
de skattskyldige, som nästföregående skatteår varit taxerade för förmögenhet
eller för inkomst af, på landet, minst 3,000 kronor och, i
stad, minst 5,000 kronor, skulle till taxeringskommissionen, inom af
denna utsatt tid, derom kungörelse skulle utfärdas minst 14 dagar förut,
inlemna en på »Tro og Love» afgifven, af den skattskyldige underskrifven
uppgift å sin förmögenhet och inkomst, hvilken deklaration skulle verkställas
medelst ifyllande af för sådant ändamål tryckta blanketter.
Derest taxeringskommissionen icke följde dylik i föreskrifven form af
den deklarationsskyldige afgifven uppgift, skulle den deklarationsskyldige
ega rätt att, på begäran, erhålla skriftligt meddelande angående
de punkter, i hvilka afvikelse egt rum. Deklarationsskyldig, som underläte
att efterkomma påbud om deklarations ingifvande, eller som icke
affattade och underskrefve deklarationen på föreskrifvet sätt, eller icke
afiemnade don inom bestämd tid, skulle förlora rätten att öfverklaga
årets taxering, så vida han icke visade laga förfall och inlemnade föreskrifven
deklaration. Taxeringsmyndigheterna skulle kunna för hvarje
särskildt fall besluta uppfordra en skattskyldig att för två af taxeringsmyndigheten
dertill utsedde personer framlägga sina räkenskapsböcker
äfvensom att inför samma personer afgifva skriftlig eller muntlig för
-
96
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
Idaring angående särskilda spörsmål rörande sin förmögenhet och inkomst.
Underlåtenhet att efterkomma dylik uppmaning skulle medföra
förlust af rätten att öfverklaga årets taxering, med mindre den skattskyldige
styrkte laga förfall för uppmaningens efterkommande samt derjemte
de äskade upplysningarna bifogades besvären. De medlemmar
af taxeringsmyndigheten, som denna utvalt för att granska en skattskyldigs
räkenskaper eller att af honom emottaga särskilda upplysningar, skulle
vara pligtiga att — utom hvad anginge de meddelanden, som de måste
göra inför taxeringskommissionen — hemlighålla hvad de dervid erfarit.
Öfver detta förslag, som förordades af ofvannämnda fraktion af 1891
års stortings tullkomité, infordrade regeringen yttrande af vederbörande
kommunala myndigheter, men inhemtas af det departementsprotokoll,
som fans bifogadt det af regeringen till 1892 års storting ingifna nya
förslag till »Lov om skat paa indtregt og formue till Stat og Kommuner),
att dylikt yttrande icke hunnit att före lagförslagets afgifvande inkomma
från samtlige myndigheter. Hos de myndigheter, hvilka yttrat sig angående
reformen, vore meningarne om densamma mycket delade och
de fleste frånrådde mer eller mindre bestämdt införandet af sjelfdeklarationssystemet.
— Departementet förklarade sig anse, att starka skäl
talade för ett sjelfdeklarationssystem såsom supplement till taxeringsväsendet.
Då det lyckades att genomföra systemet till öfverensstämmelse
med dess principer, skulle en sådan medverkan af statsborgarne
vid skattskrifningen otvifvelaktigt kunna verka i hög grad uppfostrande
och — såsom det jemväl framhållits af minoriteten inom 1878 års
parlamentariska skattekommission — förläna hela skattskrifningen en
annan karakter. Systemet hade derför vunnit insteg i de flesta staters
inkomstskattlagstiftning, senast i Preussens. Men å andra sidan funnes
också afsevärda olägenheter hos systemet, och hänförde sig departementet
i sådant afseende till hvad som yttrats i kongl. propositionerna
till 1878 och 1890 års storting. Under hvarje omständighet antoge
departementet, att systemet i hög grad behöfde stöd hos den allmänna
opinionen, derest detsamma skulle kunna lyckligt genomföras och visa
gagneliga verkningar. Då sådant stöd emellertid icke kunde för det
då närvarande i önskvärd grad påräknas, vågade man icke tillråda införandet
af deklarationstvång, utan ansåge man sig böra åtnöjas med
att bibehålla de i lagen af år 1880 meddelade bestämmelser, enligt
hvilka det berodde på de skattskyldiges eget godtfinnande, huruvida
de ville efterkomma den till dem stälda anmaning att meddela taxeringskommissionen
upplysning om deras inkomst och förmögenhet.
Dessa fakultativa bestämmelser äro ock de enda, hvilka finnas an -
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
97
gående sjelfdeklaration meddelade i den af 1892 års storting antagna
och ännu gällande lag om skatt på inkomst och förmögenhet till stat
och kommun. Emellertid stadgas i sagda lag bötesstraff för den, som
uppsåtligt genom origtiga uppgifter söker att vilseleda taxeringsmyndigheterna
med afseende å egen eller annans taxering, vare sig afsigten
varit, att få taxeringen faststäld till för högt eller för lågt belopp. Alla
taxeringsmyndigheters ledamöter, skattekommissarier och biträdande personer
äro skyldige att iakttaga tystnad om hvad de under utförande
af sitt uppdrag erfara angående skattskyldiges förmögenhetsförhållanden.
Efter det utskottet sålunda lemnat redogörelse såväl för den föregående
behandlingen af frågan om obligatorisk sjelfdeklaration här i
Sverige som ock för hufvuddragen af skattelagstiftningen i vissa andra
land, så vidt densamma afser deklarationssystemet, går utskottet nu
att uttala sin mening derom, huruvida skyldighet bör åläggas de skattpligtige
i allmänhet, gifvetvis med vissa undantag, att opåmint och
utan anmaning af beskattningsmyndigheterna och dessas funktionärer
lemna uppgifter till ledning för egen beskattning.
I detta afseende erinrar utskottet hurusom, enligt hvad förestående
redogörelse utvisar, vid olika tillfällen, då fråga förevarit om införandet
i svensk bevillningslagstiftning af obligatorisk sjelfdeklaration, skäl anförts
såväl för som emot sagda institut. Af dessa skäl anser utskottet
dem, som tala för deklarationsprincipen, vara de kraftigare. Den mening
torde ock numera hafva gjort sig allmänt gällande, att införandet
af obligatorisk sjelfdeklaration skulle vara önskvärdt ej mindre för en
rättvis tillämpning af nu gällande bevillningsförordning än äfven såsom
grundval för en vidare utveckling af bevillningslagstiftningen. I de
länder, i hvilka de enskildes afgifter till staten utgå i form af ren
inkomstskatt, anses deklarationstvång oundgängligen nödvändigt, och
enligt utskottets förmenande erfordras sjelfdeklaration äfven vid hvarje
annan form af skattelagstiftning, såvida taxeringen skall varda rättvis
och jemlik. Hvad särskild!, angår förhållandena här i Sverige, kräfves
för undanrödjande af de klagomål, som icke sällan höras öfver eu
mindre rättvis fördelning af skattebördan, att taxeringsmyndigheterna
erhålla tillgång till ett rikare material af faktiska upplysningar, att
tjena till grundval för taxeringsförrättningarna, än det ofta mycket,
bristfälliga, som för närvarande står dem till buds, och i sådant afseende
torde säkrare och tillförlitligare upplysningar icke vara att finna
än de, hvilka meddelas af de skattskyldige sjelfve. — Då staten söker
Bill. till Riksd. Vrot. 1301. f) Sand. 1 Afd. 23 Höft. VA
98 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 34.
att, såvidt möjligt, lämpa skattebördan efter skatteförmågan, bör den
ock rimligtvis kunna begära en medverkan från de skattskyldiges sida
vid skattefördelningen, och det är i hvarje fall under sådana förhållanden
som den frivillighet och lojalitet snarast kan utveckla sig, genom
hvilken skattens rättvisa fördelning säkrast garanteras och det synnerligen
eftersträfvansvärda mål vinnes, att beskattningen jemväl beträffande
den enskilde antager karakteren af sjelf beskattning.
Bevillningsutskottet, som förty finner sig böra i princip förorda
införandet i svensk bevillningslagstiftning af obligatorisk sjelfdeklaration,
har emellertid ansett sig icke böra i sakens nuvarande skick göra
något bestämdt uttalande angående det lämpligaste sättet för ifrågavarande
systems genomförande i detalj, enär detta på det närmaste
sammanhänger med bevillningslagstiftningen i öfrigt och åtskilliga andra
förslag till ändringar i denna föreligga vid innevarande riksdag, hvilkas
förberedande handläggning öfverlemnats åt annat utskott. För
frågans allsidiga pröfning är det derför, enligt utskottets åsigt, lämpligast,
att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, att Kong! Maj:t
täcktes låta förbereda densamma och derefter för Riksdagen framlägga
de förslag, till hvilka en dylik utredning må kunna föranleda.
Med anledning af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
l:o) att Riksdagen måtte, under förklaring att Riksdagen
anser obligatorisk sjelfdeklaration böra införas till
ledning för den direkta beskattningen, i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Magt täcktes, efter utredning
af frågan, låta för Riksdagen framlägga förslag
till författningsbestämmelser angående deklarationsskyldighet;
samt
2:o) att nu ifrågavarande motioner af herrar G. Kronlund
och D. Bergström måtte anses besvarade genom hvad
utskottet här ofvan under l:o) hemstält.
Stockholm den 2 maj 1901.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Herrar Bergendalil, J. Bromée och Meyer hafva begärt tå antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet, herr
Bromée på grund af arbete i särskilda utskottet n:o 1.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1901.