Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
1
N:o 24.
Ank. till Biksd. kansli den 2 april 1901, kl. 2 e. in.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående stadganden om
att bolag, som egen jordbruksfastighet, skall, förutom vanlig
bevillning, för denna rättighet årligen erlägga särskild
bevillningsafgift.
(2:a A.)
I eu till bevillningsutskottet öfverlemnad, inom Andra Kammaren
af herr W. Styrlander väckt motion, n:o 53, i hvars syfte sex af kammarens
ledamöter instämt, föreslår motionären, att Riksdagen ville besluta
att antaga ett sådant tillägg till kongl. förordningen angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, att bolag, som
eger jordbruksfastighet, skall, förutom vanlig bevillning, för denna rättighet
årligen erlägga en femtedels procent af taxeringsvärdet å fastigheten.
I motiveringen till detta förslag anför motionären till en början,
hurusom bolagens ohejdade jordbruksförvärf, särskild! i Norrland och
Dalarne, visat sig hafva förderfliga följder; och förmenar motionären,
att det enda verkliga botemedlet mot ifrågavarande onda vore att genom
lag förbjuda bolagen att förvärfva jordbruksfastigheter och att till staten
expropriera de jordbruk, som redan kommit i bolags händer, men att,
då den allmänna meningen icke ännu syntes vara mogen för dylika
kraftåtgärder, hvilka dock vore af förhållandena fullt motiverade, RiksBih.
till Biksd. Prof. 1901. 5 Sami. 1 Afd. 20 Höft. (N:o 24.) 1
2
.Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 34.
dagen torde, »i afvaktan på opinionens mognande för fullt verksamma
botemedel, höra vidtaga åtgärder, som gjorde bolagen betänksamma
gent emot ett fortsatt förvärfvande af jordbruksfastigheter och på samma
gång beredde en ersättning åt staten, hvars intressen genom bolagens
jordbruksförvärf måste anses trädas för nära, då eganderättens till fast
egendom lösryckande från personlighetsförhållandena och godtyckliga införlifvande
med korporationsintressena måste anses i högsta grad strida
mot det allmännas intressen.»
Motionären fortsätter:
»Då eganderätten till skogarne i Norrland och Dalarne, hvilka
ursprungligen ansetts tillhöra kronan, så småningom öfvergått till enskilde,
har detta skett i det lofvärda uppsåtet att upphjelpa jordbruket
och odla obygderna, hvarför bolagens förvärfvande af jordbruken för
att åtkomma skogarne för sågverksindustrien måste anses för dem innebära
en förmån, som icke har någon historisk eller rättslig grund.
Staten borde derför anses vara fullt berättigad att af bolagen upptaga
en särskild afgift eller bevillning för denna förmån, hvartill så mycket
större skäl förefinnas, som bolagens jordbruksförvärf onekligen innefattar
en öfverhängande social fara.
Jag har vid de två senaste årens riksdagar framstält. ett förslag''
att vinna det af mig antydda målet genom att påföra dubbel bevillning
å sådana jordbruksfastigheter, som egas af bolag, men har detta förslag,
ehuru det vunnit sympatier inom Riksdagens Andra Kammare, icke
kunnat vinna Riksdagens bifall, hufvudsakligen af det skäl, att det
ansetts strida mot de grunder, på hvilka vår bevillningsförordning hvilar.
Denna anmärkning torde icke kunna träffa förslaget om att pålägga
de bolag, som ega jordbruksfastigheter, en afgift för den förmån
de åtnjuta genom att förvärfva och besitta jordbruksfastigheter, enär
principen om påläggande af en särskild bevillning för vissa förmåner
och rättigheter redan är genomförd i vårt land med afseende på rättighet
till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar, med afseende på
sedelutgifningsrätten och på flera andra områden.
Naturligtvis möter det svårighet att finna rätta grunden för här
ifrågasatta afgifts storlek, enär man å ena sidan skall finna densamma
för stor och å den andra för liten. För att densamma emellertid icke
skall blifva alldeles utan ändamål, synes det vara nödvändigt att sätta
den så pass stor, att å ena sidan staten bereddes någon verkligt afsevärd
ersättning för den ganska stora förmån, som bolagen åtnjuta genom
rätten att få ega jordbruksfastigheter, och å andra sidan någon hämsko
kunde läggas på bolagens jordbruksförvärf, hvilket är liktydigt med
3
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
bondeklassens och dermed äfven jordbrukets undertryckande i de norrländska
bygderna. Och ur denna synpunkt synes det mig, som om
afgiften borde sättas till allra lägst V5 procent af taxeringsvärdet, så
att ett hemman, som vore taxeradt till 10,000 kronor, skulle erlägga
en årlig afgift af 20 kronor o. s. v. En dylik afgift skulle helt säkert
icke ruinera bolagen, men dock tillföra staten en af sevärd inkomst,
hvilken må hända i framtiden skulle finna sin bästa användning till inköp
af socken- eller häradsallmänningar, genom hvilka ett godt stöd åt
jordbruket kunde lemnas, när sådant i en ej alltför långt aflägsen framtid
helt säkert kommer att behöfvas.
Enligt den utaf kongl. statistiska centralbyrån utarbetade redogörelsen
för bolags förvärf af jordegendom egde sågverksbolagen i
Norrland och Dalarne år 1895 jordbruksfastigheter till ett taxeringsvärde
af mer än 47 millioner kronor. En sådan afgift som den af mig
föreslagna skulle således redan under år 1895 ha tillfört staten en inkomst
af bortåt 100,000 kronor. Och torde den i närvarande stund ha
uppgått till minst dubbla beloppet. Och ingen torde väl på allvar vilja
påstå, att icke bolagen väl tålt och fortfarande väl tåla vid en dylik
beskattning, hvilken utgör en försvinnande liten bråkdel af deras genom
jordbruksförvärfvet ökade inkomster.»
I de här ofvan antydda, vid de två senaste årens riksdagar väckta
motioner föreslog motionären, »att Riksdagen ville vidtaga den förändringen
i bevillningsförordningen, att jordbruksfastighet, som eges
af bolag, måtte åsättas en särskild bevillning till beloppet lika med den
vanliga bevillningen af jordbruksfastighet, samt att denna bevillning
under namn af »särskild bevillning för bolags jordbruksfastigheter»
måtte i kronans räkenskaper föras i särskild kolumn.»
Såväl 1899 som 1900 års bevillningsutskott hemstälde, att förslaget
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, i enlighet med hvilken
hemställan Riksdagen jemväl fattade sitt beslut. Såsom motiv för
sitt afstyrkande anförde 1899 års bevillningsutskott hufvudsakligen, att
den föreslagna skatteförhöjningen icke öfverensstämde med de grundsatser,
på hvilka vårt skattesystem hvilade, samt att det af motionären
åsyftade ändamålet, nemligen inskränkning i bolags förvärf af jordbruksfastighet,
icke kunde genom den ifrågasatta skatteförhöjningen
vinnas.
4
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
1900 års bevillningsutskott ansåg hvad utskottet år 1899 uti förevarande
fråga sålunda anfört icke hafva sedan dess förlorat något af
sin betydelse för frågans rägtiga bedömande, och yttrade utskottet
vidare:
»Utskottet kan väl medgifva, att bolagens förvärf af jordbruksfastigheter
i den utsträckning, som detta förvärf numera synes vilja
antaga, innebär en fara för att den för vårt land så vigtiga del af befolkningen,
som består af sjelfegande jordbrukare, småningom minskas.
Men om ock ett statens ingripande i ändamål att hämma dessa bolagens
stora inköp af jordbruksfastigheter af sådan anledning skulle kunna försvaras
ur synpunkten af det allmänna bästa, håller utskottet dock före,
att detta mål icke kan vinnas på den af motionären föreslagna väg.
En högre beskattning af bolagens jordegendom kan icke — hvilket
motionären i sin motion vid 1899 års riksdag sjelf medgifvit — på ett
tillfyllestgörande sätt lösa den här föreliggande uppgiften. Det kan i
öfrigt icke anses vara annat än förkastligt att söka afhjelpa sociala
missförhållanden af olika slag genom att i sådant syfte på direkt väg
beskatta en samhällsklass mer än en annan utan hänsyn till skattelagstiftningens
uppgift, som endast är att uppställa sådana regler för
skattens utgörande, att densamma genom att afpassas efter hvars och
ens skatteförmåga kommer att trycka alla skattdragande lika. Och
då man till måttstock för bedömande af denna skatteförmåga tagit
den inkomst, som den skattskyldige anses ega, är det tydligt, att den
skatteförmåga, som grundar sig på inkomst af fastighet, icke kan
sägas vara större endast och allenast derför att fastigheten eges af ett
bolag i stället för af en enskild. Vidtagandet af den åtgärd, som motionären
föreslagit, skulle alltså komma att medföra ett uppgifvande af den
grundprincip, på hvilken vårt beskattningssystem är och bör vara bygdt.
Härtill torde böra läggas, att om man fördubblade bevillningen för
bolagens jordbruksfastigheter, så skulle äfven deras kommunala utskylder
och dermed det inflytande bolagen kunde utöfva på de kommunala
angelägenheterna komma att ökas, och detta i många fall i en högst
afsevärd grad.»
Det af motionären nu framstälda förslag skiljer sig visserligen i
någon mån från det, som innehålles i de vid de två senaste årens riksdagar
af honom väckta motioner. Sistberörda förslag afsåg nemligen
en åtgärd, som skulle upphäft de principer, som äro och böra vara
gällande i fråga om den allmänna och direkta beskattningen till staten,
under det i nu föreliggande motion fråga är allenast om ett tillägg till
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24. 5
förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter.
Emellertid anser utskottet icke heller denna motion böra bifallas.
Rätten för bolag att förvärfva och besitta jordbruksfastighet kan enligt
utskottets åsigt icke betraktas såsom någon särskild förmån eller rättighet.
Men äfven om eu sådan särskild förmån eller rättighet skulle
kunna anses tillkomma dem, som ega jord, hvilken ursprungligen tillhört
kronan och på fördelaktiga vilkor af enskilde förvärfvats från
kronan, finnes dock ej berättigad anledning att, på sätt motionären föreslagit,
stadga skyldighet allenast för bolag att utgifva särskild bevillning
för sådan förmån och än mindre att utkräfva särskild bevillning
af alla bolag, som ega jordbruksfastighet, således äfven af dem, hvilkas
jord aldrig tillhört staten, och af dem, hvilkas jord är belägen i andra
delar af landet än de af motionären särskildt åsyftade eller Norrland
och Dalarne.
Då härtill kommer, att den föreslagna åtgärden säkerligen icke
skulle hämma bolagens jordbruksförvärf i Norrland och Dalarne och
således icke verka i det af motionären angifna syfte, får utskottet
hemställa,
att herr Styrlanders motion om sådant tillägg till
förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, att dylik bevillning skulle
upptagas jemväl af bolag, som ega jordbruksfastighet,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 mars 1901.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. C AV ALLT.
6
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
Reservationer
o
af herrar Fredholm, G. Jansson, Hedgren, Åkerlund och A. Olsson
i Mårdäng, hvilka ansett, att utskottets betänkande — efter det i inledningen
blifvit, på sätt som skett, redogjordt för motionen och för de
bevillningsutskottets betänkande^ som afgåfvos vid 1899 och 1900 års
riksdagar med anledning af motioner likartade med den förevarande,
hvilken redogörelse å sid. 4 slutar med de orden »och detta i många
fall i en högst afse värd grad» — hade bort erhålla följande lydelse:
»Det af motionären nu framstälda förslag skiljer sig i väsentlig
mån från det, som innehålles i de vid de två senaste årens riksdagar
af honom väckta motioner. Sistberörda förslag afsåg nemligen en
åtgärd, som skulle på ett betänkligt sätt hafva rubbat de principer,
som äro och böra vara gällande i fråga om den allmänna och direkta
beskattningen till staten, under det i nu föreliggande motion fråga är allenast
om ett tillägg till förordningen angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter.
Uppslaget till stiftandet af en speciel beskattningslag rörande
särskilda förmåner och rättigheter gafs af den år 1879 af Kongl. Maj:t
tillsatta skatteregleringskomitén, hvilken hemstälde, att bestämmelser
rörande dem af i förut gällande bevillningsförordnings Art. III uppförda
skatter och afgifter, hvilka skulle bibehållas, måtte meddelas i en särskild
förordning angående bevillning för åtnjutande af vissa förmåner
och rättigheter. Såsom skäl för dessa stadgande^ utbrytande ur den
allmänna bevillningsförordningen anförde komitén, att samtliga ifrågavarande
skatter och afgifter hade föga gemenskap med en sådan skatt
som den efter då gällande bevillningsförordnings Art. II utgående allmänna
bevillningen dels af fast egendom, dels för inkomst af kapital
och arbete, »i afseende å hvilken sistnämnda skatt, så väl på grund af
dess för staten äfvensom för alla skattskyldige stora betydelse, som
ock till följd af dess särskilda ställning i skattesystemet, bestämmelserna
torde böra meddelas i en särskild förordning med endast denna fristående
skatteform till föremål». De skatter deremot, som icke afsåge att,
till bestridandet af statsverkets utgifter, efter en gemensam grund uttagas
af samhällets medlemmar i förhållande till deras inkomst af för
-
7
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
mogenhet och arbete, vore af en alldeles särskild natur, såsom afsedda
allenast att bereda staten ersättning för de förmåner, som på grund af
lagstiftningen komme några, men ej alla samhällets medlemmar till
godo.
I enlighet med de af skatteregleringskomitén sålunda uttalade
principer, aflät Kongl. Maj:t till 1883 års Riksdag särskilda propositioner
med förslag dels till förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, dels ock till förordning angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter. Dessa förslag blefvo af Riksdagen
med vissa ändringar antagna, och den 14 september 1883 utgafs den
första förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, genom hvilken förordning stadgades, bland annat, att
för vissa slag af frälseegendomar, nemligen allmänna frälsehemman
äfvensom rå- och rörs- samt insockne hemman, skulle jemte vanlig fastighetsbevillning
utgöras en särskild bevillningsafgift, hvilken i större delen
af landet skulle utgå med visst belopp för hvarje rusttjenstmark. Denna
bevillning, den så kallade rusttjenstbevillningen, var närmast att anse
såsom afsedd att utgöra någon ersättning för de större friheter, frälsejorden,
särskildt då rusttjensten icke effektivt utgjordes, åtnjöt i jemförelse
med skattejorden.
Vidare stadgades, att för de lotshemman, som voro frikallade från
rotering, skulle utgöras viss i förhållande till hemmantalet bestämd
särskild bevillningsafgift.
Förenämnda bestämmelser bibehöllos i 1884 och 1889 års förordningar
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
men finnas icke upptagna i nu gällande förordning af den 2 december
1892, derifrån de uteslutits på den grund, att sistnämnda års
Riksdag, i sammanhang med afskrifningen af grundskatterna samt rustnings-
och roteringsbesvären, på af Kongl. Maj:t derom framstäldt förslag
medgifvit, att de särskilda bevillningsavgifterna för frälseegendomar
och lotshemman finge upphöra.
Deremot qvarstår ännu oförändradt ett i 1883 års förutnämnda
förordning intaget stadgande om särskild bevillningsafgift för rättighet
till skogsfång och kolningsfriliet på allmänningar, hvarjemte enligt nu
gällande förordning särskilda bevillningsafgifter erläggas af bankbolag
med sedelutgifningsrätt, af vissa handlande och handelsexpediter samt
af utländingar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar.
Hvad särskildt beträffar bevillningsafgifterna för rättighet till
skogsfång och kolningsfriliet, så leda dessa sitt ursprung från bevillningsförordningeu
af år 1747, deri för första gången stadgades, att den, som
8 Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
hade rekognitionsskogar eller kolade på krono- eller häradsallmänning,
skulle betala viss afgift för hvarje stig kol. Afgiften för rättighet till
skogsfång utgår nu med 25 öre för hvarje stafrum ved eller deremot
svarande 18 tunnor kol och beräknas efter det belopp ved eller kol,
för hvilket rekognitionsafgiften enligt privilegier eller resolutioner utgår,
antingen skogsfånget årligen begagnas eller icke. För kolningsfrihet
på härads- eller sockenallmänningar, när derför till häradet eller
socknen icke erlägges betalning, svarande mot den, som för rekognitionsskogars
eller kronoallmänningars begagnande bör jemte bevillningen
utgöras, skall enligt nu gällande stadganden afgiften höjas så,
att beloppet blifver enahanda med hvad för nyttjanderätt till kronoskogarna
erlägges.
Ehuru, såsom förut nämnts, den af herr Styrlander väckta motionen
nu föreligger i eu ändrad form mot förut, förefinnes dock enligt utskottets
förmenande fortfarande betänkligheter mot att åt densamma
skänka bifall. Till en början vill utskottet framhålla det oberättigade,
som ligger deri, att, såsom motionären föreslagit, staten skulle — allenast
på den grund, att eganderätten till skogarne i Norrland och Dalarne
kan anses bereda sågverksbolagen derstädes en särskild förmån — uttaga
bevillning för särskilda förmåner och rättigheter icke allenast af
nämnda bolag, utan äfven af sådana i andra delar af riket befintliga
bolag, hvilka med hänsyn till den fördel af jordeganderätten, som dem
beredes, icke vore att jemställa med sågverksbolagen i norra Sverige.
Redan af detta skäl har utskottet icke kunnat tillstyrka bifall till motionen.
Men äfven om man skulle begränsa den af motionären föreslagna
åtgärden till norra Sverige, så har utskottet nu lika litet som vid föregående
tvenne riksdagar kunnat finna, att en sådan åtgärd skulle kunna
medföra af motionären åsyftad inskränkning i bolagens förvärf af jordbruksfastigheter.
Detta synes äfven motionären sjelf vilja medgifva, då
han säger, »att det enda verkliga botemedlet mot det onda vore att
genom lag förbjuda bolagen att förvärfva jordbruksfastigheter».
Men om utskottet också på nu anförda skäl icke anser sig kunna
tillstyrka ett bifall till motionen, så har dock utskottet, med anledning
deraf att motionen afser att afhjelpa i norra Sverige rådande missförhållanden,
hvilka länge varit påaktade och föremål för flera försök
att på dem råda bot, trott sig böra taga i betraktande, om icke kunde
vidtagas någon åtgärd, hvilken, om den ock ej på ett tillfredsställande
sätt afhjelpte, dock i någon mån förminskade vådorna af de miss
-
9
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
förhållanden, som i följd af bolagens i norra Sverige obegränsadejordförvärf
redan inträdt, för hvarje år mer förvärrats, och som nu så allvarsamt
synes bota denna landsdels framtida utveckling.
För att bilda sig en rätt mening om bvilka åtgärder i förbemäldt
syfte skulle kunna från statens sida vidtagas, torde det i främsta rummet
vara nödigt att i minnet fasthålla det faktum, att skogarne i Norrland
ursprungligen till allra största delen och delvis ända in i senare
tider varit samt på vissa trakter fortfarande äro kronans tillhörighet.
Möjligheten för enskilde att hafva kunnat utan vederlag och i stor utsträckning
med eganderätt komma i besittning af denna kronans mark
har beredts dem genom de s. k. afvittringarne, angående hvilka Kongl.
Maj:t —med anledning af Rikets Ständers vid särskilda riksmöien gjorda
underdåniga framställningar om en förändrad hushållning med de under
allmän vård varande kronans skogar och allmänningar i riket, åsyftande
hufvudsakligen, att dessa skogar, med undantag af dem, som för kronans
behof borde bibehållas, skulle under skattemannarätt till enskilde
upplåtas — till 1823 års Riksdag aflät en proposition, innefattande anstalter
och föreskrifter i afseende på en förbättrad reglering med åtskilliga
af dessa skogar. Denna proposition blef, med några få dervid
gjorda tillägg, af Rikets Ständer antagen, och med anledning deraf
förordnade Kongl. Maj:t, bland annat, beträffande de kronomarker, som
vid afvittring öfverblefve i rikets norra provinser, nemligen Stora Kopparbergs,
Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vester- och Norrbottens
län, hvilka i anseende till folkbrist och felande kommunikationer
i deras dåvarande skick vore af föga värde och icke kunde med större
nytta för det allmänna användas än till nya hemmans anläggning för
att befordra landets uppodling och befolkning, att dessa skogar vid
den reglering, som i allmänhet komme att företagas, icke vidare skulle
komma i fråga, utan att med dem skulle förhållas efter de författningar,
som i förenämnda ändamål redan blifvit gifna eller vidare kunde komma
att meddelas.
Bland dessa författningar är att märka stadgan af den 10 februari
1824, angående afvittrings verket i Vesternorrlands, Vesterbottens och
Norrbottens län, i hvilken stadga ingressen och § 1 äro af följande
lydelse:
»Vi Carl Johan etc. Göre veterligt: Att då Vi ansett det vara ett
bland de vigtigare föremålen för Våre Nådige omsorger, att kraftiga
anstalter vidtagas för befrämjandet af odlingen och befolkningen i Rikets
norra Provinser, der stora ödeliggande trakter ännu vänta på arbetande
händer, för att blifva gagnande för Landets innebyggare och det AllBih.
till Biksd. Frot. 1901. 5 Sami. 1 A/d. 20 Häjt. 2
10
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
manna; Och för vinnande häraf angeläget är, att Afvittringsverket derstädes
får en skyndsam, ändamålsenlig och säker gång efter i alla delar
bestämde föreskrifter, så att tjenlige tillfällen för hugade odlare att sig
nedsätta när som helst må vara att tillgå, och den redan varande Nybyggaren,
genom stadga och säkerhet i dess område, uppmuntras till
sine egors vidare upparbetande och förbättrande; Så hafve Vi, i sådant
afseende, jemte det särskildt tillökade medel blifvit för detta vigtiga
ändamål anslagne, i Nåder godtfunnit att, med upphäfvande af hvad i
ämnet hittills varit föreskrifvit, utfärda en särskild Stadga för Afvittringsverket
i Vester-Norrlands, Vesterbottens och Norrbottens Län, att
hädanefter till efterlefnad gälla, så lydande:
§ 1. Afvittringens föremål äro:
Att skilja Kronans marker från enskildtes egor;
Att af Kronans marker tillägga svaga Hemman fyllnad i deras behof;
Att urskilja hvad Hemman utöfver deras mantal och räntor i egor innehafva;
Att
af Kronans öfverloppsmark indela och utstaka nybyggen, att af
hugade odlare emottagas; och
Att genom dessa anstalter bereda för Hemmansåboerne full visshet och
säkerhet om deras egorymd, och för idoge arbetare tillfälle till
nya Hemmans anläggning på Kronans Allmänningar och öfverloppsmarker,
samt således befrämja Landets uppodlande och bebyggande.»
Af förestående redogörelse framgår, att afvittringsförrättningarna
hafva till uppgift att såsom förläningar tilldela hemman och nybyggen
från kronans mark afsöndrade skogar i angifvet syfte att derigenom
varaktigt befrämja jordbruksnäringen. För befrämjande af detta med
afvittringarna afsedda ändamål, eller Norrlands uppodling, har staten
icke blott skänkt bort stora landsträckor, utan derjemte bestridt kostnaderna
för afvittringsförrättningarna med statsmedel till ett redan nu
uppnådt belopp af öfver nio millioner kronor.
De afvittrade hemmanen i Norrland och Dalarne intaga sålunda med
afseende på eganderätten en helt annan ställning i förhållande till staten
än hemmanen i södra och mellersta Sverige. Eganderätten till den
jord, de förra erhållit af kronan, har tilldelats hemmanen under förutsättning
och med förbehåll, att den sålunda erhållna marken skolat i
främsta rummet användas till jordbruksnäringens varaktiga befrämjande.
Men i samma mån eganderätten till de afvittrade hemmanen genom
köp öfvergått från allmogen till sågverksbolagen, har detta med eganrätten
förknippade vilkor faktiskt bortfallit, i det att jordbruksnäringen
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24. 11
försummats och den till odling tjenliga marken undandraga all annan
kultur än skogsbruk med ty åtföljande skogsafverkning.
Men om också genom skogarnes öfvergång med full eganderätt
från allmogen till sågverksbolagen det ursprungliga statsändamålet med
kronans afstående af sina skogar med åtföljande odlingsmark under
utvecklingens gång helt och hållet förfelats, så qvarstår dock i oförändradt
skick den afsigt, staten hade med att till enskilde öfverlemna
sina skogar. De vilkor och förpligtelser för innehafvarne, som varit
med dessa öfverlåtelser, om ock ej på ett för dem juridiskt bindande sätt,
förbundna, försvinna ej derför, att skogarne öfvergått från hemmansegarne
till sågverksbolagen. Denna öfvergång har ej kunnat gent emot
staten bereda sågverksbolagen någon bättre rätt att handhafva de afvittrade
hemmanen uteslutande efter eget godtfinnande. Följaktligen
kan staten fortfarande fasthålla den fordran, att sågverksbolagen skola
med skogarnes afkastning bidraga till jordbrukets befrämjande. Om
derför skogarnes nuvarande egare underlåta att fullgöra de förpligtelser,
som, tydligt uttalade, åtföljt statens öfverlemnande af kronans skogar åt
enskilde, så har staten full befogenhet att vidtaga åtgärder, som kunna
bereda staten något vederlag för denna underlåtenhet.
Ett sådant fullt berättigadt vederlag skulle staten kunna af sågverksbolagen
utkräfva endast derigenom, att det stadgades, att de bolag,
som med full eganderätt kommit i besittning af i Norrland och Dalarne
afvittrade hemman, skulle betala en i visst förhållande till taxeringsvärdet
årligen utgående särskild afgift, såsom ersättning för den förmån, som
kommer dem till del derigenom att de icke fullgöra de vilkor, som med eganderätten
till skogarne varit ursprungligen förknippad. Genom ett sådant
stadgande skulle staten kunna bereda sig nödiga medel för att sent omsider
realisera det med afvittringen ursprungligen afsedda ändamålet,
h vilket af skogarnes nuvarande egare blifvit åsidosatt. Ett af de
sätt, staten i sådant syfte kunde tillgripa, vore, om de medel, som
komme att inflyta genom de afvittrade skogarnes särskilda beskattning,
afsattes till en fond för att användas till bildande af allmänningsskogar,
hvilka genom sin afkastning kunde blifva till stöd för jordbruket eller
befrämja något annat dermed jemförligt kulturändamål. Ett sådant tillvägagående
torde vara så mycket mer förtjent af beaktande, som man
nu efteråt allmänt inser, att i afvittringsförfattningarna borde hafva ingått
bestämda föreskrifter om bildandet af dylika allmänningsskogar,
hvilkas stadigvarande afkastning kommit sockenmenigheterna till godo.
Andra och bättre utvägar än nu angifna för vinnandet af det med
afvittringarna ursprungligen afsedda ändamålet torde må hända kunna
12 Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24.
utfinnas. Men på hvilken väg man än må finna lämpligast att söka vinna
målet, skall det under alla förhållanden varda nödvändigt att dervid
kunna förfoga öfver för målets vinnande nödiga medel. De stora uppoffringar,
staten redan gjort för att befrämja jordbruksnäringen och
kulturen i Norrland, ingifva inga förhoppningar om att staten skall vara
villig att framgent resultatlöst fortgå på denna uppoffringarnes väg.
Deremot ligger den utvägen nära till hands, att de för en fortsatt utveckling
af Norrlands framtidsmöjligheter nödiga medlen böra tillsläppas
af dem, som redan beredts tillfälle att för egen del göra sig statens
uppoffringar till godo. Denna uppfattning torde man med allt skäl vara
berättigad att göra gällande särskildt beträffande de bolag, som genom
statens åtgärder blifvit egare till de från kronans mark afsöndrade
skogarne, af bvilkas afkastning de nu hemta en alltjemt ökad vinst
utan att någon som helst del deraf, än mindre någon gåfvans ursprungliga
värde motsvarande del kommer det allmänna bästa till godo. Om
staten således skulle på skatteväg af dessa bolag utkräfva något vederlag
för de förmåner, som af staten blifvit dem beredda, så bör en sådan
beskattning såväl ur rättvisans som billighetens synpunkt kunna väl
försvaras, allra helst om afsigten med denna beskattning icke är någon
annan än att befrämja hela landsdelens utveckling.
På hvad sätt en sådan särskild beskattning bäst skall genomföras
med afseende på afgifternas storlek, sättet för deras utgörande, fondmedlens
förvaltning och användande med mera dertill hörande, derom
kan man först bilda sig en mening, sedan frågan i sin helhet blifvit
gjord till föremål för en noggrann utredning. Men för den uppfattningen,
att frågan är af den betydelse, att den förtjenar en sådan utredning,
derför ba i det föregående förebragts, som det vill synas utskottet,
talande skäl. Om Riksdagen skulle dela denna uppfattning och således
finna lämpligt att bos Konungen anhålla om en så beskaffad utredning,
så fullföljdes dermed blott den väg, som redan blifvit beträdd genom
Riksdagens skrifvelse till Konungen af den 11 maj 1894, i hvilken begärdes
utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa delar
af landet m. m. och i hvilken tillika anhölls, att Kongl. Maj:t, för så
vidt de inbemtade upplysningarna sådant föranledde, ville för Riksdagen
föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning
i de norra länen kunna anses af förhållandena påkallade.
Samma skål, som Riksdagen i denna sin skrifvelse anförde för
då begärd utredning, torde med hänsyn till sedan dess förvärfvad erfarenhet
kunna med ännu större verkan åberopas för den nu föreslagna
utredningen, och om än 1894 års riksdagsskrivelse ännu ej föranledt
Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 24, 13
något förslag från Kongl. Maj:t, så bör man af förenämnda anledning
eller en rikare erfarenhet om och deraf följande bättre insigt i missförhållandena
i norra Sverige kanna hysa grundad förhoppning, att den
utredning, hvarom nu är fråga, skulle kunna föranleda till framläggande
af ett förslag, som vore afsedt att i möjligaste mån reglera de påpekade
missförhållandena, hvilka för den jordbrukande befolkningen i Norrland
nu utgöra anledning till så många bekymmer.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen behagade, med afslag på den af
herr Styrlander väckta motionen, i skrifvelse till
Konungen anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i
öfvervägande, om icke de i Norrland och Dalarne
afvittrade hemman, som med eganderätt öfvergått till
bolag, borde åsättas bevillning för särskilda förmåner
och rättigheter, samt i så fall för Riksdagen framlägga
förslag om sättet för denna beskattningsåtgärds
genomförande.»;
samt af herr Wester, som instämt i den af herr Fredholm med
flere afgifna reservationens syfte.
Herr af Buvén har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet, samt herrar J. Bromée, Lundström
och S. M. Olsson, att de af sammanträde i kongl. jordbruksdepartementet
varit förhindrade att deltaga i utskottets beslut.
Bih. till Biksd. Prot. 1901. 5 Sami. 1 Afd. 20 Höft.
3