Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

1

N:o 14.

Ank. till Kiksd. kansli den 28 februari 1901, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af dels kongl. propositionen n:o 4, om
förändrad lydelse af § 4 af bränvinsför säljning sförordningen,
dels ock väckt motion, åsyftande ändring af samma
laarum.

(2:a A.)

Sedan 1896 års Riksdag beslutat, att § 4 i gällande bränvinsförsäljningsförordning
skulle erhålla sin nuvarande, genom kongl. förordningen
den 25 september 1897 faststälda lydelse, väcktes vid 1898
års riksdag en motion, i hvilken erinrades, hurusom stadgandet i mom. 2
af berörda paragraf angående förbud mot försäljning af spritdrycker
emot efterkraf för köpeskillingen hade börjat kringgås på det sätt, att
vid försäljning af spritdrycker till någon å annan ort bosatt reqvirent
varan afsändes under afsändarens egen adress, hvarjemte fullmagt mot
postförskott, motsvarande det belopp, reqvirenten hade att för varan
betala, tillsändes denne, som derefter utlöste postförskottsförsändelsen med
inneliggande fullmagt samt, med företeende af den sistnämnda, afhemtade
varan. Med anledning af detta missförhållande föreslog motionären att
i ifrågavarande lagrum skulle efter ordet »efterkraf» inflickas orden
»eller postförskott». Utskottet ansåg, att, derest förbud stadgades emot
att genom postförskott taga betalning för försåldt bränvin, ett sådant
förbud icke kunde göras effektivt, och afstyrkte förty motionen, hvilken
af Riksdagen afslogs.

Vid 1899 års riksdag förnyade motionären sitt förslag, sålunda
modifieradt, att han hemstälde, att Riksdagen måtte besluta sådant tillägg
i bränvinsförsäljningsförordningen, att förbud mot försäljning af spiri Bih.

till Rilesd. Frot. 1901. ,5 Sami. I Afd. 11 Raft. (N:o 14.) 1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

tuosa emot postförskott måtte varda stadgadt, eller ock i skrifvelse till
Kong]. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga
förslag till sådant tillägg; och anhöll Riksdagen, med anledning af
denna motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 21 mars 1899, att Kongl.
Maj:t täcktes låta verkställa undersökning rörande de omförmälda missförhållandena
samt till Riksdagen inkomma med förslag till den ändring
i bränvinsförsäljningsförordningen, hvartill undersökningen möjligen
kunde gifva anledning.

I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 4, föreslår
nu Kongl. Maj:t, att § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen skall erhålla
följande förändrade lydelse:

»1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med anskaffande af
bränvin i mindre belopp än han sjelf eger försälja.

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta vare sig mot efterkraf för köpeskillingen eller genom ombud å
annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till köpare
utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges, till annat ställe
än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, under sin egen adress försändt
eller låtit försända bränvin i mindre belopp än 250 liter och
låter han annan person mot postförskott bekomma skriftlig handling,
innefattande bemyndigande att hos den, som bränvinet mottagit, afhemta
detsamma, vare det, der sådant afhemtande sker, ansedt såsom
om bränvinet blifvit af rättighetsinnehafvaren genom ombud å det ställe,
der afhemtandet sker, till köparen utlemnadt.«

Derjemte har i en till bevillningsutskottet öfverlemnad, inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 157, herr J. Ericsson i Vallsta föreslagit,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förutnämnda proposition,
i hvad den afser tillägg till mom. 2 af ifrågavarande paragraf, måtte
för sin del besluta, att första stycket af sagda mom. skall erhålla följande
förändrade lydelse:

»Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta vare sig mot efterkraf eller med posten och mot postförskott för
köpeskillingen eller genom ombud å annat ställe än det, der han sin
försäljningsrätt utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp
än 250 liter.»

Hvad först angår den kong], propositionen, så inhemtas af det vid
detsamma fogade utdrag af statsrådsprotokollet, att öfver den i Riks -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

3

dagens ofvannämnda skrifvelse af den 21 mars 1899 gjorda framställning
samtlige Ivongl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit infordrade
underdåniga yttranden, af hvilka framginge, att det ifrågavarande försäljningssättet
vunnit stor utsträckning inom Norrbottens län, der det
isynnerhet användes af personer, som yrkesmessigt bedrefve oloflig
bränvinsförsäljning, äfvensom inom en socken i Vesterbottens län, der
det vore mycket vanligt och skedde i vidsträckt omfattning. Inom
Upsala, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Vermlands,
Vestmanlands, Kopparbergs och Gefleborgs län hade visserligen dylik försäljning
förekommit, men endast i ringa eller till och med ytterst ringa
omfattning. Öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesternorrlands och Jemtlands län hade icke yttrat sig om förekomsten
af ifrågavarande försäljningssätt, och i öfriga län syntes det alls
icke förekomma.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala, Örebro, Jemtlands,
Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län hade ansett lagstiftningsåtgärder
i ämnet öfverflödiga, enär de anmärkta missförhållandena syntes
kunna stäfjas genom tillämpning af redan gällande lagstadganden.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län hade förklarat sig
med hänsyn till förhållandena inom länet icke hafva anledning afgifva
något förslag i ämnet, och liknande förklaring hade afgifvits af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, som emellertid, då förhållandena
kunde vara olika å andra orter, icke ansett sig böra afstyrka
en bestämmelse i det i Riksdagens skrifvelse angifna syfte. Kongl.
Maj:ts öfrige befallningshafvande hade hemstält om vidtagande af antingen
nödiga ändringar i förordningen angående försäljning af bränvin
eller ock andra åtgärder, hvarigenom det sätt att kringgå gifna föreskrifter,
hvarom nu är fråga, måtte kunna för framtiden förekommas. I
detta syfte hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län föreslagit,
att när bränvin afsändes till afsändarens eget mottagande, det
skulle få utlemnas endast till honom personligen, och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Vesternorrlands län att spritvaror, när de försändes
från en ort till en annan, skulle åtföljas af en förpassning, hvilken borde
uppvisas för polismyndigheten i adressorten, innan varan finge utlemnas
till adressaten, hvarigenom polismyndigheten finge tillfälle att utöfva
kontroll å köpeaftalets beskaffenhet m. in. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms, Jönköpings, Vestmanlands och Hallands län
hade hemstält om förbud att på jernväg eller ångbåt försända bränvin
till afsändarens eget mottagande; hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i sistnämnda län alternativt föreslagit ett tillägg

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

till § 4 mom. 2 af bränvinsförsäljningsförordningen i syfte att likställa
ifrågavarande försäljningssätt med försäljning mot efterkraf. Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län hade ansett nyssberörda
mom. böra förtydligas och i sådant afseende föreslagit att mellan orden
»genom ombud» och »å annat ställe» inskjuta orden »eller annorledes».
Öfverståthållareembetet, som funnit det vara tvifvelaktigt, huruvida
ett enkelt förbud mot försäljning af spirituösa mot postförskott
skulle blifva effektivt, hade ansett att ändamålet med stadgandet i § 4
mom. 2 i försäljningsförordningen skulle kunna säkrast och fullständigast
vinnas på det sätt, att åt denna bestämmelse gåfves en så vidsträckt
affattning, att densamma komme att utgöra laga binder för innehafvare
af spirituosaförsäljningsrättighet att på hvad sätt det vara månde låta
minuterings- eller utskänkningsvis tillhandahålla köpare spirituösa under
omständigheter, af hvilka uppenbarligen framginge, att varan endast
skenbart försålts å det ställe, der försäljningsrättigheten finge utöfvas,
men i verkligheten afyttjats annorstädes. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Skaraborgs län hade uttalat sitt tvifvel derom, att försäljning
af spritdrycker mot postförskott skulle vara särskildt egnad att
främja dryckenskap bland den arbetande befolkningen på större arbetsplatser,
men medgifvit, att nu ifrågavarande försäljningssätt onekligen
innebure ett kringgående af gällande föreskrift, hvilket ej borde tillstädjas.
Enda medlet att vinna det afsedda målet hade Kongl. Maj:ts
befallningshafvande funnit i en lagstiftning, hvarigenom vid försäljning
mot efterkraf eller postförskott köpet förklarades vara afslutadt först
då efterkrafs- eller postförskottsförsändelsen utlöstes, så att säljaren ansåges
hafva sålt varan å det ställe, der utlösandet skedde, och följaktligen
gjorde sig skyldig till oloflig försäljning, om han icke innehade
rätt till försäljning å samma plats.

Emellertid hade samme Kongl. Maj:ts befallningshafvande uttalat
den åsigt, att, derest en sådan rättsgrundsats vore rigtig och borde
genom lagbestämmelse befästas, en sådan lagbestämmelse måste få sin
plats i handelsbalken eller i en blifvande ny lag om köp och byte, enär
ju tvister rörande försäljning mot efterkraf eller postförskott kunde förekomma
vid handel med alla slag af varor och den omständigheten, att
varan utgjorde spritdryck, icke alls utöfvade något inflytande på rättsförhållandets
beskaffenhet.

För sin del har föredragande departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t den 30 sistlidne november såsom skäl för
den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse af ifrågavarande paragraf anfört
följande:

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

»Ehuru det af Riksdagen anmärkta sättet för försäljning af spirituösa
drycker utom inom Norrbottens län och en socken af Vesterbottens
län ännu icke synes hafva erhållit någon allmännare användning,
torde dock häri icke ligga någon giltig anledning att icke redan
nu vidtaga åtgärder för att stäfja berörda missförhållande, der det redan
vunnit insteg, och för att förekomma, att det vinner ytterligare utbredning.
Beträffande då sättet för vinnande af detta mål kan jag, efter
öfvervägande af de olika förslag, som i detta afseende blifvit framstälda,
icke finna annat än att målet bäst och säkrast bör kunna uppnås
genom att till förordningen angående försäljning af bränvin förlägga de
lagstiftningsåtgärder, som kunna vara behöfliga, för att det skall blifva
tydligt, att ifrågavarande försäljningssätt är olagligt; och synes mig
detta lämpligen kunna åstadkommas genom att till mom. 2 af 4 § i
nämnda förordning foga ett tillägg af innehåll, att det nu anmärkta
försäljningssättet skall, såsom det ju också i sjelfva verket är, anses
likstäldt med det i samma mom. redan omförmälda fall att någon genom
ombud å annat ställe än det, der försäljningsrätten utöfvas, till köpare
utlemnar bränvin.))

I motiveringen till förut omnämnda, af herr Ericsson väckta förslag
yttrar motionären, att det af Kongl. Maj:t föreslagna stadgande
nog torde komma att i sin mån befrämja ordning och nykterhet, efter
hvilken förklaring motionären tillägger följande:

»Emellertid har till min kännedom kommit, att konsumenter af spirituösa
drycker börjat att på ett synnerligen beqvämt och jemförelsevis
billigt sätt förskaffa sig dessa drycker i små partier, derigenom att
sjelfva varan sändes med posten, antagligen mot postförskott, och har
härigenom, enligt uppgift, dryckenskapen i väsentlig grad tilltagit i
de orter, der sättet användes. Naturligtvis är det förnämligast å sådana
orter, som äro belägna långt från jernväg eller annan beqväm
kommunikationsled, som det kan vara, från köparens af dessa varor
synpunkt sedt, fördelaktigt att anlita postverket vid förnyandet af spritförrådet.

För att hämma detta minst sagdt olämpliga sätt att, till skada för
nykterhet och god ordning, betunga postverket med fraktandet af saker,
som egentligen icke bör höra posten till, torde dock det i ofvannämnda
kongl. proposition föreslagna tillägget i bränvinsförsäljningsförordningen
icke vara tillräckligt. Deremot föreställer jag mig, att genom att i första
stycket af mom. 2 förut nämnda paragraf mellan orden »efterkraf» och» för
köpeskillingen» inskjuta orden eller med posten och mot postförskott skulle

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

kunna förhindras användandet af här relaterade sätt att beqvämt förse
sig med spritdrycker.»

I detta sammanhang har utskottet ansett sig böra lemna en kortfattad
redogörelse för de för postbefordring af paket inom riket gällande
stadganden, i de delar, desamma kunna för bedömandet af nu
föreliggande fråga vara af intresse.

Till befordran med posterna i allmänhet mottagas paket af ända
till 50 kilograms vigt, dock att, derest paket skall utvexlas genom
poststation, högsta tillåtna vigten utgör 10 kilogram, och att, derest
paketet skall befordras med gångpost eller landtbrefbärare, försändelsens
vigt icke må öfverstiga 1 kilogram.

Postbefordringsafgiften för paket utgör:

om paketets vigt ej öfverstiger l!i kilogram ........................... 30 öre

» » » öfverstiger V2 men ej 1 kilogram......... 50 »

» » » » l » » IY2 » 75 »

» » » » IV2 » » 3 » 1 krona

» » » » 3 » » 5 » 1 kr. 50 öre.

Öfverstiger paketets vigt 5 kilogram, betalas för de första 5 kilogrammen
af vigten 1 krona 50 öre och derefter 15 öre för hvart Överskjutande
V2 kilogram eller del deraf.

Å alla fasta postanstalter i riket, med undantag af poststationer af
tredje klass (de s. k. brefsamlingsställena) mottages till befordran paket
belagdt med postförskott intill belopp af 500 kronor. — För sådan försändelse
skall, utöfver öfriga postafgifter, vid dess aflemnande till postbehandling
erläggas en särskild postförskottsafgift, utgörande:

der beloppet uppgår till högst 25 kr.................................................. 15 öre

» » öfverstiger 25 men ej 50 kr....................................... 25 »

»

»

»

50 »

» 100 » ....................

................... 30 »

»

»

»

100 »

» 250 » ..................

.................... 35 »

»

»

»

250 »

» 500 » ...................

.................... 40 »

Paket, som till postbehandling aflemnas, skall vara åtföljdt af adresskort,
å hvars kupong afsändaren skall vid inlemnandet skriftligen uppgifva
paketets innehåll, och skall sådan uppgift af afsändaren med hans
namnunderskrift bestyrkas.

Till postbehandling får, enligt nu gällande stadganden, ej mottagas
paket, som innehåller sådana eldfarliga oljor och dermed jemförliga
vätskor, som afses i kongl. förordningen den 26 november 1875,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14. 7

explosiva ämnen, svafvelsyra, salpetersyra,''saltsyra, klorsyradt kali, fosfor
eller tändstickor. Förekommer anledning till misstanke, att till postbehandling
inlemnadt paket innehåller ämne af nämnda beskaffenhet,
eger vederbörande postexpedient vägra att mottaga paketet, såvida icke
genom undersökning, som afsändaren kan påyrka och då skall i hans
närvaro företagas, varder utrönt, att misstanken varit ogrundad. För
skada, som kan uppkomma derigenom, att ämne, hvarom ofvan förmäles,
till postbehandling aflemnas eller med post befordras, ansvarar
afsändaren, hvilken jemväl, derest han medelst origtig uppgift sökt få
paket, som innehåller sådant ämne, mottaget till postbehandling, gör
sig förfallen till böter af 20 kronor, såvida icke strängare ansvar enligt
lag eller särskild författning följa bör; och inträder dylik ansvarspåföljd,
ehvad paketet mottages till postbefordran eller icke.

Utskottet anser det i Kongl. Maj:ts föreliggande proposition föreslagna
tillägg af ett nytt stycke till § 4 mom. 2 i bränvinsförsäljningsförordningen
i hufvudsak motsvara det i Riksdagens skrifvelse den 21
mars 1899 angifna ändamål, nemligen att hindra, att det mot utjemning
af spritdrycker emot efterkraf för köpeskillingen redan stadgade förbud
må kunna kringgås medelst betalningens uttagande emot postförskott,
under det varan afsändes såsom frakt- eller ilgods med jernväg eller
ångbåt.

Utskottet har sig emellertid bekant, att, såsom i herr Ericssons
förevarande motion uppgifves, det på senare tiden blifvit ganska allmänt,
särskilt inom de norra länen af riket, att sjelfva varan afsändes
med posten, emot postförskott, ett förfaringssätt, som väl torde i sedligt
afseende medföra samma vådor, som derest spritdrycker afsändas med
jernväg eller ångbåt och betalningen uttages genom efterkraf.

Till nu omförmälda försäljningssätt har Kongl. Maj: t icke haft anledning
taga hänsyn, enär i Riksdagens till grund för den kongl. propositionen
liggande skrifvelse derom icke något nämnes, men då i den
till utskottet öfverlemnade, nu föreliggande motion frågan bragts på
tal, anser utskottet skäl vara för handen att tillse, att jemväl det missbruk,
som ligger i spritdryckers försändande med posten, emot postförskott
för köpeskillingen, må varda för framtiden städadt.

Nu torde visserligen icke vara omöjligt att åt redan gällande
stadgande i § 4 mom. 2 af bränvinsförsäljningsförordningen om förbud

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

emot uttagande af betalning genom efterkraf gifva en så vidsträckt
tolkning, att deri innefattades förbud jemväl mot spritdryckers försändande
med posten, emot postförskott för köpeskillingen; men som
i dagligt tal åt orden »efterkraf» och »postförskott» gifves helt olika
betydelse, förmenar utskottet, att det skulle vara till gagn, derest i
bränvinsförsäljningsförordningen inrycktes uttryckligt förbud äfven emot
sistberörda sätt för utlemnande af spritvaror.

Åtgärder i dylikt syfte anser utskottet vara så mycket mera behöfliga,
som, enligt hvad ofvan antydts, ifrågavarande drycker kunna
i hvarje särskild paketförsändelse med posten befordras till ganska
afsevärd myckenhet, samt afgiften för befordringen är proportionsvis
mindre, ju större vigten är å paketet.

Hvad beträffar effektiviteten af ett förbud sådant som det ifrågavarande,
torde denna icke behöfva blifva mindre i fråga om bränvin,
som aflemnas till befordran mot postförskott, än i fråga om de varor,
mot hvilkas försändande med posten allmänna poststadgan redan innehåller
förbud.

Vidkommande slutligen sjelfva redigeringen af den af herr Ericsson
föreslagna ändring i nuvarande ordalydelsen af mom. 2 i § 4 af bränvinsförsäljningsförordningen,
anser utskottet motionärens förslag icke vara
fullt tillfredsställande. Derest förbud meddelades mot utlemnande af
bränvin med posten och mot postförskott för köpeskillingen, kunde detta
möjligen gifva anledning till den tolkning, att hvarje försändande af
bränvin med posten vore förbjudet, och ett så vidt gående stadgande
torde icke vara tillrådligt. Då postförskott kan uttagas endast å postförsändelser,
är, enligt utskottets åsigt, för det afsedda ändamålet till
fyllest att i nämnda moment mellan orden »efterkraf» och »för köpeskillingen»
inskjuta orden eller postförskott.

I fråga om betalnings uttagande genom postförskott i sådana fall,
då postförskott icke begärts direkt å den sjelfva varan innehållande
försändelsen, skulle, såsom förut nämnts, ett dylikt förfarande, såvidt
det afsåge kringgående af förbudet emot spritvarors utlemnande mot
efterkraf, förebyggas genom den af Kongl. Maj:t föreslagna lagbestämmelsen.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att åt § 4 i bränvinsförsäljningsförordningen
gifves följande förändrade
lydelse:

1. Ej må någon tillhandagå allmänheten med

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

anskaffande af bränvin i mindre belopp, än lian sjelf
eger försälja.

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning
åf bränvin låta vare sig mot efterkraf eller
postförskott för köpeskillingen eller genom ombud å
annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar,
till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än
250 liter.

Har innehafvare af rättighet, hvarom ofvan säges,
till annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, under sin egen adress försändt eller låtit försända
bränvin i mindre belopp än 250 liter och låter
han annan person mot postförskott bekomma skriftlig
handling, innefattande bemyndigande att hos den, som
bränvinet mottagit, afhemta detsamma, vare det, der
sådant afhemtande sker, ansedt, såsom om bränvinet
blifvit af rättighetsinnehafvaren genom ombud å det
ställe, der afhemtandet sker, till köparen utlemnadt.

Stockholm den 26 februari 1901.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLT.

Reservationer:
af herr Cavalli, som anfört:

»Då 1899 års bevillningsutskott i sitt betänkande n:o 7 gjorde
hemställan om den skrifvelse, som utgjort anledningen till Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition om förändrad lydelse af § 4 bränvinsförsäljningsförordningen,
så anmälde jag mot denna utskottets hemställan
min reservation; och då utskottets betänkande föredrogs i Första KamBih.
till Ritad. Prof. 1901. 5 Sami. 1 Afd. 11 Hdft. . 2

JO Bevillningsulskottels Betänkande N:o 14.

maren, yrkade jag afslag å såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen. Jag kan i följd häraf icke biträda det slut, till hvilket
utskottet nu kommit, då utskottet icke allenast tillstyrkt bifall till den
kongl. propositionen, utan äfven i hufvudsak till en motion, som går
längre, än den kongl. propositionen. Emot utskottets hemställan får
jag derför anmäla min reservation, med tillkännagifvande, att jag inom
utskottet yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Riksdagen ville afslå såväl den kongl. propositionen
som herr Ericssons motion i förevarande
ämne»;

samt af herr Fredholm, hvilken yttrat:

»Då nu, för andra gången, sedan 1895 års bränvinsförsäljningsförordning
utfärdades, föreslås ändring i den lydelse, denna förordnings
4 § 2 mom. dessförinnan sedan länge egt, har det synts mig, att bevillningsutskottet
icke bort hafva försummat tillfället att i samband
med den nu föreslagna ändringen vidtaga rättelse af ett i förenämnde
paragraf förekommande uttryck, som vid förordningens tillämpning kan
gifva anledning till missförstånd.

I bränvinsförsäljningsförordningen förekommer nemligen ordet
»ställe» i allmänhet '' i betydelsen af försäljnings- eller utskänkningslokal,
men en sådan betydelse kan man icke gifva nämnda ord i det
sammanhang, hvari det förekommer vare sig i 4 §:s 2 mom. eller i
den ansvarsbestämmelse i 42 §, som afser öfverträdelse af det i förstnämnda
lagrum stadgade förbud, ej heller i det af Kongl. Maj:t i propositionen
n:o 4 föreslagna tillägget till 4 §:s 2 mom. I förberörda lagrum
kan ordet »ställe» icke beteckna annat än orten och ej lokalen,
der försäljningsrätten utöfvas. Detta framgår icke blott af sammanhanget,
utan äfven deraf, att Kongl. Maj:t i en till 1892 års Riksdag
aflåten proposition, som äfven afsåg ändring i 4 § 2 mom. beträffande
försändelse af bränvin, just använde ordet ort för att förekomma, att
ordet »ställe» skulle förvexlas med lokaler, der innehafvare af rättighet
till försäljning af bränvin sin försäljningsrätt utöfvar.

Af ingen torde förnekas, att man vid lagstiftning bör till förebyggande
af missförstånd om och misstolkning af lagens mening undvika
att i en och samma författning använda ett och samma ord i
tvenne från hvarandra vidt skiljaktiga bemärkelser. Följderna af ett
sådant sätt att skrifva författningar blifva i nu anfördt fall påtagliga,
enär stadgandet i omhandlade paragraf afser förbud för innehafvare af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14. . 11

bränvinsförsäljningsrättighet att låta till köpare utlemna bränvin genom
ombud, hvarför — i händelse åt ordet »ställe» skulle i berörda paragraf
gifvas samma betydelse, som ordet har i förordningen i öfrigt, eller af försäljningslokal—
innehafvare af bränvinsförsäljningsrättighet skulle kunna
anses förhindrad att låta genom ett sitt bud till köparen .utlemna den
af honom inköpta varan i hans bostad. Att detta icke kan vara förordningens
mening är uppenbart, men genom att åt stadgandet, sådant
det nu blifvit föreslaget, gifva en sträng bokstafstolkning, skulle en
åklagare deri kunna söka anledning att anställa åtal för öfverträdelse
af bränvinsförsäljningsförordningens föreskrifter. Då man kan förebygga
en sådan möjlighet genom den enkla utvägen att i 4 § 2 mom. äfvensom
i den del af 42 §, som handlar om ansvar för öfverträdelse af i
förstnämnda paragraf och mom. stadgade förbud, utbyta ordet »ställe»
mot »ort», så synes mig, att utskottet, till förekommande af att bränvinsförsäljningsförordningen
skulle kunna tillämpas på ett annat sätt
och i annat syfte, än hvad afsigten med densamma är, bort hafva vidtagit
denna åtgärd, hvilken jag på här ofvan angifna skäl inom utskottet
påyrkat.»

Herr af Buren har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen inom utskottet af detta ärende.