Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

1

N:o 81.

'' - -i • .. 3

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 maj 1900.

— — — — Andra Kammaren den 9 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af

år 1899 församlade revisorers berättelse angående verkst
äld granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898.

(Statsutskottets utlåtande n:o 50.)

J) it.-'') it i i}

Riksdagens

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898 uti afgifven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter
uti deröfver afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t andragit, får
Riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

Fångvårdsstyrelsen.

M '' ■ '' J > # ■ ■ :.>.U . I i . : I I > . . ■ 11 ‘‘il.. i i i., I

Enligt hvad i förevarande revisionsberättelse meddelas, både, det
ådragit sig revisorornes uppmärksamhet, hurusom inom särskilda län
Bih. till liiksd. Prof. 1900. 10 Sand. 1 Afl. 1 Band. 21 Höft. (N:o 81.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

iakttoges helt olika förfaringssätt med sådana häktade och för brott
tilltalade personer, hvilka på grund af sinnessjukdom förklarats otillräkneliga
för begångna brott, men på samma gång, såsom vådliga för
allmänna säkerheten, af domstol öfverlemnats till Eders Kongl. Maj ds
befallningshafvandes förfogande. Uti en del län blefve nemligen sådana
sinnessjuke å länscellfängelset qvarhållne, till dess plats för dem kunde
beredas å hospital eller asyl. Så hade revisorerne vid besök, som de
under oktober månad nästlidet år ailagt å länscellfängelset i Malmö, erfarit,
att der förvarats en person, som, häktad för misshandel, genom domstols
utslag den 27 nästförutgångne september förklarats såsom sinnessjuk
icke kunna till ansvar dömas; hvarjemte af fängelsets direktör på förfrågan
upplysts, att under året fyra andra s. k. kriminaldårar varit,
efter det domstols utslag fallit, å fängelset underhållne, nemligen en
från den 7 januari till den 21 februari, en från den 10 juni till den
9 augusti, en från den 30 juni till den 22 augusti och en från den 26
juli till den 19 oktober.

Uti en del andra län åter plägade, efter hvad till revisorernes
kännedom kommit, sådana samhällsvådliga personer af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande genast, efter det domstolens beslut kommit till dess
kännedom, hemsändas till de kommuner, dit de hörde, för att, till dess
plats å anstalt för sinnessjuke hunnit beredas, antingen på egen bekostnad
vårdas i sina hem eller af kommunen omhändertagas och på
dess kostnad vårdas å fattighus eller annorstädes.

Då det icke sällan hände, att lång tid hunne förflyta, innan plats
å anstalt för sinnessjuke kunde beredas, måste i fall, som senast blifvit
antydt, sådana sinnessjuke och samhällsvådlige personer understundom
lång tid sakna nödig vård och tillsyn; och hade det äfven händt, att
förnyade brott blifvit under denna tid af de otillräknelige begångna.

Med framhållande häraf hade revisorerne velat uttala önskvärdheten
deraf, att allmänna föreskrifter måtte gifvas om hvad i förevarande afseende
i fråga om förvaringssätt och underhållskostnader borde iakttagas.

Uti sitt den 9 januari innevarande år till Eders Kongl. Maj:t afgifna
utlåtande angående revisorernes anmärkningar rörande fångvårdsförvaltningen
har fångvårdsstyrelsen meddelat, hurusom styrelsen, i anledning af
hvad revisorerne i förenämnda hänseende anfört, från Eders Kongl. Maj:ts
samtlige befallningshafvande infordrat uppgifter å det antal sinnessjuke
personer af omförmälda slag, som under år 1899 af domstol öfverlemnats

till Eders Kongl. Maj ds befallningshafvandes förfogande, jemte upplysning,
huru många af desse, som genast hemsändts till vederbörande kommuner,
och huru många, som qvarhållits i fängelse inom länen, samt beträffande

Riksdagens Skrifvelse N:o 81. 3

eu hvar af de sistnämnde upplysning om dagen för domstolens beslut
och om dagen, då den sinnessjuke från fängelset bortflyttats.

I de uppgifter, som styrelsen på grund häraf emottagit, hade från
sexton län meddelats, att något fall af den utaf revisorer anmärkta
beskaffenhet icke under sagda år i dessa län förekommit. Dervid hade
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län tillagt den
upplysning, att, då under senast förflutna tjugu år sinnessjuke personer
af berörda slag till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande af domstol
öfverlemnats och å länshäktet intagits, desamme derstädes qvarhålhts,
intill dess plats för dem blifvit å hospital beredd eller annan säker vård
om dem kunnat anskaffas, äfvensom förmält sig anse en uttrycklig föreskrift
härutinnan vara högeligen önskvärd. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kronobergs län hade meddelat, att uti fall af föreliggande
art alltid från fängelseläkaren infordrats yttrande, huruvida den
sinnessjuke kunde i hemorten af anhörige eller andra behörigen vårdas
eller om hospitaisvård vore oundgängligen erforderlig, samt att i sistnämnda
fall åtgärd vidtagits för beredande af plats å hospital eller
asyl för den sjuke, som under tiden i fängelset qvarstannat, hvaremot,
då erforderlig vård för den sinnessjuke kunnat beredas i hans hemort,
vederbörande fattigvårdssamhälle förständigats att honom ofördröjligen
från fängelset afhemta. Under år 1899 hade emellertid icke någon
dylik sinnessjuk person varit å länsfängelset intagen.

Detta hade deremot enligt de inkomna uppgifterna vant förhållandet
inom nedanstående åtta län, hvarest under ifrågavarande omständigheter
i fängelse förvarats, efter det domstols utslag angående

dem fallit: .

inom Östergötlands län en person från den 24 augusti till den 17
oktober, då han förflyttats till hospital, samt en från den 4 september
och en från den 13 november, de båda sistnämnde qvarvarande i fängelset.
vid 1899 års slut;

inom Kalmar län likaledes tre personer, hvaraf en från den 18
februari till den 27 april, en från den 28 februari till den 18 maj och
en frän den 18 mars till den 29 juni, samtlige från fängelset afiförde
till asyl eller hospital;

inom Blekinge län eu person från den 18 februari till den 17
mars, då han — efter det läkare och medicinalstyrelsen förklarat, att
han på grund af sin våldsamhet borde beredas tillfällig vård å lasarett
intill dess han kunde erhålla plats å hospital, men sig visat, att visshet
ej kunde vinnas om tiden, när han kunde blifva intagen å länslasarettet,
dit Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sökt få honom förflyttad —

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

öfverlemnats till fattigvården i Karlskrona, hvarifrån han sedermera i
maj månad blifvit till hospital öfversänd;

inom Kristianstads län en person från den 28 november 1898 till
den 16 januari 1899, då han afförts till hospital;

inom Malmöhus län fem personer, deraf en från den 7 januari
till den 22 februari, en från den 10 juni till den 10 augusti, en från
den 30 juni till den 23 augusti, en från den 26 juli till den 20 oktober,
varande alla fyra från fängelset afförde till hospital, och slutligen en
från den 27 september, hvilken i afvaktan på ledig plats å hospital
ännu vid årets slut varit å fängelset underhållen;

inom Elfsborgs län en person från den 11 november till årets
slut, då han fortfarande i afbidan å ledig hospitalsplats qvarsuttit å
länsfäugelset;

inom Kopparbergs län en person från den 13 till den 18 april,
då han öfverlemnats till Falu stads fångvårdsstyrelse; samt

inom Vesternorrlands län eu person från den 19 augusti till den
25 oktober, då han alförts till hospital.

I fråga om den af Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande i
Blekinge län berörda utvägen att intaga detta slags sinnessjuke personer
till vård å länslasarett, intill dess plats å hospital kunde beredas,
tilläte sig styrelsen ur hos styrelsen förvarade handlingar meddela, hurusom
en dylik person, rörande hvilken domstols utslag fallit den 28
december 1897, i afvaktan på hospitalsplats den 5 januari 1898 öfverflyttats
från länsfängelset i Mariestad till dårhusafdelningen å länslasarettet
i Falköping och der fortfarande vid 1899 års slut qvarsuttit.
Under tiden hade i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts i bref
till styrelsen den 21 februari 1890 för liknande fall meddelade beslut,
kostnaden för den sjukes vårdande å lasarettet i Falköping, 544 kronor
50 öre, drabbat förslagsanslaget till fångars vård och underhåll.

Beträffande för öfrigt hvad revisorerne i nu förevarande fråga
påpekat, ville styrelsen slutligen gifva till känna, att det genom iakttagelser
vid de i enlighet med kongl. instruktionen af den 22 november
1877 förrättade inspektioner väl blifvit styrelsen bekant, hurusom till
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande öfverlemuade sinnessjuke
fått stundom rätt länge i fängelserna qvarsitta, men att styrelsen,
enär de Bjuke varit enligt domstols utslag öfverlemnade till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes förfogande, och då med hänsyn till det
otillräckliga utrymmet i rikets hospital det varit nödvändigt att i hvarje
fall, der plats i dem för den sjuke ej kunnat med önskvärd skyndsamhet
erhållas, bereda de sjuke sådan vård, som lämpligast stått till buds,

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

funnit sig icke böra i dylika fall ingripa. Vidkommande revisorernes
uttalande om önskvärdheten deraf, att allmänna föreskrifter måtte gifvas
om hvad i förevarande afseende i fråga om förvaringssätt och .underhållskostnader
borde iakttagas, tilläte sig med instämmande häruti
styrelsen, hvilken det icke tillkomme att i berörda med vården af
sinnessjuke närmast sammanhängande fråga afgifva något förslag, endast
påpeka olämpligheten af att behöfva till skada för den tystnad och
ordning, som inom fängelserna borde vara rådande, under längre eller
kortare tid efter domstolarnes beslut der behålla sinnessjuke af ifrågavarande
slag, med hvilka fångvården efter domstolsbeslutens afkunnande
egentligen icke vidare hade att taga befattning.

Genom hvad fångvårdsstyrelsen sålunda i detta ärende meddelat
har ytterligare bekräftelse vunnits å förefintligheten af det utaf revisorerne
anmärkta missförhållandet, att inom särskilda län olika förfaringssätt
iakttagas i fråga om förvaring af s. k. kriminaldårar. Enligt
hvad revisorerne ifrågasatt och fångvårdsstyrelsen jemväl tillstyrkt, synas
alltså föreskrifter böra utfärdas till åstadkommande af likformighet i förenämnda
afseende. Härvid har Riksdagen emellertid velat uttala den
mening, att, då för brott tilltalade personer af domstol förklaras på grund
af sinnessjukdom otillräkneliga, men på samma gång såsom farliga för
allmänna säkerheten öfverlemnas till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
förfogande, de icke böra återsändas till hemorten, utan böra
omhändertagas genom det allmännas försorg vare sig genom deras
qvarhållande i fängelset eller deras intagande å hospital eller på annat
sätt. Kommunerna sakna nemligen i de flesta fall möjlighet att bereda
sådana sinnessjuke den vård och tillsyn, som sätter dem ur stånd att
skada. Enligt hvad fångvårdsstyrelsen meddelat, hafva också dylika
sinnessjuke, hvilka icke ansetts kunna till hemorten sändas, ganska
länge fått qvarsitta å fängelserna, intill dess plats å hospital kunnat
för dem erhållas; och har fångvårdsstyrelsen icke ansett sig böra i
dylika fall ingripa, ehuruväl tillvägagångssättet visserligen icke egt
stöd i gällande författningar.

I sammanhang härmed har Riksdagen velat erinra, att det torde
vara af vigt, att vid utfärdandet af föreskrifter angående förvaring af
kriminaldårar tillses, att endast sådana, hvilkas sinnesbeskaffenhet uppenbarligen
gör dem vådliga för den allmänna säkerheten, beredes vård
genom det allmännas försorg, på det att ej kommunen må söka att
utan trängande behof få skyldigheten att taga vård om sinnessjuke
Överflyttad på det allmänna.

Hvad slutligen beträffar kostnaderna för underhållet af sådana

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

sinnessjuke, hvarom nu är fråga, torde, på sätt revisorerne föreslagit,
äfven derom böra meddelas särskilda föreskrifter till åstadkommande
af ett likformigt förfaringssätt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kong]. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida allmänna
föreskrifter må utfärdas om hvad som bör iakttagas i fråga om förvarande
af sådana häktade och för brott tilltalade personer, hvilka på
grund af sinnessjukdom förklarats otillräkneliga för begångna brott, men
på samma gång, såsom vådliga för allmänna säkerheten, af domstol
öfverlemnats till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande,
samt om kostnaden för sådane sinnessjukes underhåll.

Kongl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.

Den kongl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen grundar sig,
enligt hvad revisorerne meddela, dels på befallningsmannen öfver
Dragmarks län Thomas Dyres enkas, fru Margaretha Hvitfeldts den
22 januari 1664 till förmån för den vid »Göteborgs akademi eller gymnasium»
studerande ungdomen från Bohus län upprättade testamente
och dels på Konung Carl XI:s bref af den 20 oktober och den 26 november
1694, hvarigenom de bland de ursprungligen testamenterade hemmanen,
som varit underkastade reduktion, donerats till inrättningen
med föreskrift att härifrån skulle beredas understöd för studerande vid
gymnasiet från andra delar af Göteborgs stift. Stiftelsen utgjordes af
de i Göteborgs och Bohus län belägna säterierna Åby och Sundsby
med tillhörande afvelsgårdar samt öfriga hemman och lägenheter tillsammans
140 19/24 förmedlade hemman, deraf 83 3/s testamenterade och
55 s/i2 donerade.

Med anledning af klagomål öfver inrättningens förvaltning hade
rikets ständer vid 1809—1810 årens riksdag hos Kong]. Magt. anhållit
om revision af alla donationen och dess förvaltning rörande
handlingar, hvilken revision också åvägabragts; och hade härefter för
dessa förhållandens ordnande föreskrifter meddelats genom kongl.
brefvet den 18 mars 1815 och sedermera genom kongl. brefvet den
27 december 1833 och kongl. kungörelsen den 15 juni samma år samt
slutligen genom nu gällande instruktion för inrättningens förvaltning
den 2 juni 1876.

Beträffande användandet af inrättningens intrader och stipendiernas
fördelning hade föreskrifter lemnats genom kongl. brefvet den

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

5 januari 1780. Men då dessa föreskrifter icke längre varit tillämpliga
på de förändrade förhållandena, hade de blifvit ändrade genom kongl.
brefvet den 14 juni 1872, hvarigenom hufvudsakligen förordnats, att
af inrättningens behållna inkomster skulle till studerande af Göteborgs
stift utgå nedannämnda årliga anslag, nemligen

a) 9,000 kronor till trettio vid Göteborgs högre elementarläroverks
gymnasialafdelning studerande bohuslänningar, af hvilka 8 i
första klassen undfinge 360 kronor hvardera, 10 i andra 300 kronor
och 12 i tredje 260 kronor;

b) 4,000 kronor till 24 stipendiater af den öfriga ungdomen vid
nämnda afdelning i stipendier å 200, 160 och 120 kronor;

c) 2,400 kronor att i 12 lika stora stipendier tilldelades antingen
lärjungar i gymnasialafdelningen vid ifrågavarande läroverk, hvilka vore
fattige och genom sedlighet, flit och goda anlag vore af understöd förtjente,
eller ock studerande, som, efter att hafva genomgått gymnasialafdelningen
fortsatte sina studier vid högre undervisningsanstalt; börande
i sistnämnda fall stipendium tillkomma endast sådan studerande, som
vore i saknad af medel samt lemnade särdeles goda förhoppningar om
framgång i vetenskapliga studier;

d) det öfverskott, dock icke utöfver 1,100 kronor, som den behållna
inkomsten lemnade, efter det de under litt. a, b och c bestämda anslag
utgått; skolande nämnda öfverskott användas såsom tillfälligt
understöd eller särskild belöning åt lärjungar i gymnasialafdelningen,
som icke vore stipendiater, »såsom uppmuntran för verkliga snillen
samt belöning för utmärkt flit och vetgirighet».

Härjemte vore i 32 § af förenämnda instruktion af den 2 juni
1876 stadgadt, att det ankomme på Eders Kongl. Maj:t att af stipendieinrättningens
öfverskottsmedel åt utmärkta idkare af studier tilldela
understöd för resor i vetenskapliga ändamål, dock att sökande till sådant
understöd skulle hafva såsom studerande tillhört Göteborgs stift och
vid dess gymnasium eller gymnasialafdelning genomgått lärokurs.

Enligt hvad stipendie-inrättningens räkenskaper för revisionsåret
utvisade, hade inrättningens inkomster för året utgjort i arrenden efter
afkortningar 29,000 kronor och i upplupna räntemedel 14,603 kronor
10 öre, eller tillsammans 43,603 kronor 10 öre, under det att i stipendier
utbetalts allenast 16,410 kronor.

Likaledes framginge af räkenskaperna, att förutom löner och
arfvoden, skogsförvaltningskostnader, stipendier och diverse omkostnader
under året utbetalts

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

dels 2,500 kronor såsom pension åt en f. d. gymnasieombudsman
med stöd af kongl. brefvet den 8 december 1893;

dels 75 kronor till Göteborgs högre latinläroverk såsom bidrag till
katalogs tryckning;

dels 525 kronor på grund af kongl. brefvet den 11 oktober 1836
till lärare vid Göteborgs högre latinläroverk för undervisning vid läroverkets
gymnasialafdelning i lärdomshistoria, sång och ritning samt för
religionsundervisning åt nattvardsungdom;

dels 410 kronor 60 öre för biblioteket vid samma läroverk, utgående.
med beräkning af 2Vj procent af de från inrättningen utbetalda
stipendier;

dels 800 kronor med stöd af kongl. brefvet den 21 maj 1897
till ersättning af kostnader för anskaffande af supplementskatalog öfver
läroverkets bibliotek; samt

dels 1,000 kronor, som enligt kongl. brefvet den 22 januari 1898
tillerkänts en löjtnant vid Första Göta artilleriregemente såsom reseunderstöd.

Härvid vore att tillägga, att en del af inrättningens inkomster
under året besparats.

Då det emellertid förefallit revisorerne anmärkningsvärdt, att afkastningen
af de den ifrågavarande stipendieinrättningen tillhörande,
till förmån för vissa bland den studerande ungdomen i Göteborg testamenterade
och donerade hemman och lägenheter numera, på grund af
en del under tidernas lopp gjorda föreskrifter och förordnanden, droges
till ändamål, som antingen alldeles icke eller endast medelbart stode i
samband med de vid donationerna fästade bestämmelser och detta till
så stor del, att med anledning häraf samt till följd af de dryga förvaltningskostnaderna
och gjorda besparingar endast 37,s3 procent af afkastningen
i arrenden och räntor blifvit såsom stipendier till studerande
ungdom utdelade, hade revisorerne velat härpå fästa uppmärksamheten,
med erinran tillika, att det syntes revisorerne lämpligt och önskvärdt,
att en revision af gällande föreskrifter om användningen af stipendierniättningens
medel företoges.

Kuratorerne öfver nämnda stipendieinrättning, hvilkas yttrande
Eders Kongl Maj:t infordrat med anledning af revisorernes anmärkningar
rörande inrättningen, hafva i utlåtande den 13 sistlidne januari beträffande
förevarande fråga anfört följande.

Väl .hade, såsom revisorerne framhållit, stipendieinrättningens inkomster
i viss mån blifvit använde till ändamål, hvilka endast medelbart
haft samband med de vid donationerna fästade bestämmelser, men

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

detta förfarande hade mod nödvändighet föranledts dels af de ofullständiga
bestämmelserna i Margareta Hvitfeldts testamente och dels
hufvudsakligen af de väsentligt förändrade förhållanden, som under
stipendieinrättningens mer än tvåhundraåriga tillvaro efter hand inträdt.

Afkastningen af stipendieinrättningens tillgångar uppginge i närvarande
tid till ett belopp, som vore mångdubbelt större än det, hvartill
densamma vid inrättningens stiftande beräknats skola uppgå. Det
läge derför i öppen dag, att det varit hvarken lämpligt eller gagneligt
att använda hela denna afkastning allenast till direkta understöd åt den
studerande ungdomen vid Göteborgs gymnasium, äfven om en sträng
tolkning af Margareta Hvidtfelts testamente skulle anses bjuda en sådan
användning. Redan sedan många år tillbaka hade det derför ansetts nödigt,
att bestämmelser lemnades om användningen af stipendieinrättningens
medel för ändamål, hvilka på samma gång de främjade stipendieinrättningens
innersta syfte, »den studerande ungdomens vid Göteborgs
gymnasium önskliga och kristeliga information uti bokliga konster till
framtida gagn», likväl icke stode i strid mot testamentets föreskrifter.
I sådant syfte hade under tidernas lopp utfärdats ett stort antal särskilda
kongl. föreskrifter och enligt kuratorernes förmenande hade dylika
åtgärder långt ifrån att förrycka inrättningens syfte i stället väsentligen
främjat detsamma.

Kuratorerne tilläte sig i detta sammanhang erinra, att såväl de
utgifter, hvilka af revisorerne blifvit ansedde såsom antingen icke alls
eller ock endast medelbart stående i samband med de vid donationerna
fästade bestämmelser, som ock öfriga stipendieinrättningens utgifter,
hvilka icke vore att anse såsom tillfälliga förvaltningskostnader, grundade
sig på och blifvit verkstälda i fullständig öfverensstämmelse med
derför utfärdade särskilda medgifvanden af Eders Kongl. Maj:t, hvadan
kuratorerne i fråga om användningen af stipendie-inrättningens medel i
intet afseende öfverskridit sin befogenhet.

I fråga om den besparing af stipendieinrättningens medel, som
under år 1898 uppkommit, hade väl kuratorerne funnit densamma afsevärd,
men kuratorerne hade i detta afseende endast haft att ställa sig
till efterrättelse de derför i kong], brefvet den 14 juni 1872 gifna föreskrifter.

Frågan om en ökning af de nu utgående stipendierna hade för
kuratorerne ingalunda varit främmande, men behöfligheten och lämpligheten
af en sådan åtgärd hade synts kuratorerne mycket tvifvelaktiga,
åtminstone för närvarande och särskild! hvad anginge de så
Bill. till RiJcsd. Prof. 1900. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 21 Raft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

kallade klassificerade stipendierna. Vid ett och annat tillfälle hade det
till och med, enligt hvad kuratorerne inhemta!, visat sig svårt att i
synnerhet till de bohuslänska stipendierna finna ett tillräckligt antal i
alla afseenden fullt qvalificerade stipendiater; och det kunde ej heller
förnekas, att utsigten att komma i åtnjutande af ett så väsentligt understöd
som de Hvitfeltska stipendierna innebure för ynglingar, hvilkas
begåfning och anlag bättre lämpade sig för andra värf än studier, en
lockelse att inträda på studiebanan.

Då emellertid stipendiinrättningens inkomster sedan den tid, då
allmänna bestämmelser om deras användning senast gifvits, väsentligt
ökats, funne kuratorerne en revision af dessa bestämmelser lämplig,
om derigenom ett bättre tillgodoseende af stipendieinrättningens syfte
kunde ernås, men kuratorerne ansåge sig dock böra uttala den mening,
att ett sådant mål icke kunde, på sätt revisorerne synts förmena, vinnas
genom en ökad stipendieutdelning, åtminstone till den vid de högre
allmänna läroverken i Göteborg studerande ungdomen.

Såsom en bidragande orsak till den förhållandevis ringa stipendieutdelningen
hade revisorerne jemväl framhållit de dryga förvaltningskostnaderna.
Redan vid ett föregående tilfälle, nemligen vid vederbörande
statsrevisorers granskning af 1889 års förvaltning, hade en
liknande anmärkning gjorts, och kuratorerne tilläte sig nu åberopa
hvad kuratorerne till bemötande af anmärkningen då anfört, nemligen
att kuratorerne för sina mödor, sin omtanke och sitt ansvar för
stipendieinrättningens förvaltning icke åtnjöte någon ersättning, att de
kongl. beslut, genom hvilka lönerna för stipendieinrättningens tjensteman
och betjente blifvit till beloppet bestämda, föregåtts af och
grundade sig på fullständiga utredningar rörande de med tjenstebefattningarne
förenade åligganden och bestyr samt att det ville synas
kuratorerne, som om Riksdagens revisorer icke tagit tillbörlig hänsyn
till beskaffenheten, omfånget och betydelsen af stipendieinrättningens
förvaltning. Kuratorerne ansåge sig endast böra tillägga, att dessa
skäl vore nu än mera talande, enär såväl kuratorernes som tjenstemännens
arbete för förvaltningen sedan nämnda tid mer än fördubblats.
Så hade exempelvis antalet af de till kuratorerne inkomna ärendena år
1889 utgjort 95 stycken, men sistlidet år uppgått till 228. I öfrigt vore
det ju uppenbart, att då stipendieinrättningen hade under sin förvaltning
jordegendomar, omfattande mera än 140 hela hemman förutom
en de! särskildt skattlagda torp och lägenheter, hvilka egendomar brukades
af nära 700 åboar, äfvensom ett stort antal fiskelägen, å hvilka
upplåtits nära 2,000 tomter till bebyggande, eu sådan förvaltning måste

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

betinga afsovärda kostnader. En omständighet, som särskild! under
senare tider ökat förvaltningsarbetet, vore den i stark utveckling stadda
stenindustrien inom länet. Då kuratorerne för närvarande meddelat
upplåtelse af närmare ett hundratal stenhuggerirättigheter, kräfde numera
ensamt denna gren af förvaltningen ett både mödosamt och tidsödande
arbete för åstadkommande af behörig kontroll och tillsyn.

Kuratorerne tilläte sig jemväl erinra, att en donation sådan som
den Kongl. och Hvitfeldtska ingalunda vore att i afseende å kostnaderna
för förvaltningen jemföra med andra donationer, hvilkas hela
eller hufvudsakliga egendom bestode i penningar eller värdepapper, ty
gifvetvis kunde dessa sistnämnda donationer förvaltas för ett förhållandevis
mycket ringa belopp.

Revisorernes anmärkning rörande förvaltningskostnaderna syntes
alltså kuratorerne fullständigt obefogad, och kuratorerne vågade i motsats
dertill framhålla, att förvaltningskostnaderna vore i förhållande till
det omfattande arbete, förvaltningen kräfde, särdeles låga.

Otvifvelaktigt är, att de för Kongl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen
gällande bestämmelser äro byggda på så uråldriga föreskrifter,
att de i många fall icke kunna tillämpas på de sedan dessas
tillkomst så betydligt förändrade förhållandena och att i öfrigt måste
gifvas dem en synnerligen vidsträckt tolkning, på det att denna inrättning
numera må kunna medföra det gagn, som med densamma afsetts.
Sålunda synes stadgandet om att stipendiestifteJsen är inrättad
till förmån för den vid »Göteborgs akademi och gymnasium» studerande
ungdom från Bohuslän dels vara otillämpligt på grund deraf, att inrättningens
tillgångar medgifva utdelandet af ett större antal stipendier
än som, äfven med den år 1872 medgifna utsträckningen af
stipendieutdelningen till studerande af Göteborgs stift, motsvarar tillloppet
af fullt qvalificerade stipendiater, dels ock, på sätt kuratorerne
anfört, innebära fara att på studiebanan inlocka ynglingar, hvilkas begåfning
och anlag bättre lämpa sig för andra värf. Med anledning
häraf synes kunna ifrågasättas, om ej utdelningen af stipendier från
inrättningen till sådana studerande från Göteborgs stift, som idka
studier vid högre undervisningsanstalter, borde utvidgas, samt stipendieutdelningen
utsträckas jemväl till dem, som, tillhörande nämnda stift,
studera vid läroanstalter, hvilka meddela undervisning för inträde å
de praktiska lefnadsbanorna.

I afseende å användningen af inrättningens tillgångar har Riksdagen
tillika velat ifrågasätta, om det ej må kunna anses ligga i sa -

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

kens natur, att en förvaltning af jordegendomar må af dessas afkastning,
då den sistnämndes väsentliga ändamål icke åsidosättes, kunna till
gifven fördel för institutionen disponera medel till grundförbättringar
d egendomarne, bidrag till väg- och hamnanläggningar m. m.

Slutligen har Riksdagen velat uttala den mening, att det ur många
synpunkter — ej minst med hänsyn till främjandet af den för närvarande
lifligt beaktade frågan om beredande af egna hem åt obemedlade
— vore önskligt, om de inrättningen tillhöriga tomter och lägenheter,
som nu äro till en ansenlig mängd innehafvare upplåtna, kunde
till dem försäljas. Ett afhändande af dessa tomter och lägenheter
skulle derjemte kunna medföra minskning i förvaltningskostnaderna,
hvilka Riksdagen visserligen icke anser vara under nuvarande förhållanden
öfver höfvan höga.

För att vinna de förändringar i inrättningens förvaltning, som
Riksdagen nu antydt, synes nödvändigt, att de för förvaltningen gällande
föreskrifter varda reviderade; och har Riksdagen i detta sammanhang
velat fästa uppmärksamheten på, att en stor del af inrättningens fastigheter
blifvit från statsverket till densamma donerade.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med anledning af
revisorernes ifrågavarande framställning får Riksdagen anhålla, att
Edex-s Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida en revision
af de för Kongl. och Hvitfeldtska fonden gällande bestämmelser lämpligen
må vidtagas.

Slutligen hafva revisorerne uti förevarande revisionsberättelse omförmält,
hurusom vid åtskilliga af de räkenskaper, som till granskning
af revisorerne öfverlemnats, fullständiga innehållsförteckningar blifvit
fogade, under det att vid många andra dylika förteckningar saknades.
Men då det till underlättande af granskningen vore af vigt, att en sådan
ledning för återfinnande vare sig af de i räkenskapen förekommande
konti, der sådana funnes upplagda, eller, i annat fall, af de särskilda
utgifts- och inkomsttitlarue vore att tillgå, hade revisorerne velat uttala
önskvärdheten af att en allmän föreskrift måtte varda utfärdad om att
de räkenskaper, som till Riksdagens revisorers granskning öfverlemnades,
skulle vara med innehållsförteckningar försedda.

Mot hvad revisorerne sålunda hemstält i fråga om innehållsförteckningar
till samtliga de räkenskaper, som till revisorernes gransk -

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

ning öfverlemnas, hafva statskontoret och kammarrätten i utlåtande
den 12 januari innevarande år förklarat sig ej hafva något att erinra,
hvarjemte kammarrättens revisionsafdelnings första och andra kontor,
hvilkas yttrande i ärendet af kammarrätten infordrats, upplyst, första
kontoret, att enligt nu gällande formulär till länens räkenskaper landsboken
skulle åtföljas af förteckning öfver de till densamma hörande specialredovisningar
och dessas bilagor, äfvensom af register, innehållande
uppgift på de i landsboken ingående särskilda konti och bilagor, samt
att fögderiers och städers specialräkningar äfvensom landtränteriets
specialräkning skulle innehålla sammandrag, upptagande, bland annat,
de i dessa räkningar ingående konti, samt andra kontoret, att innehållsförteckningar
bifogats eller till kontoret inkommit med de större räkenskaperna,
nemligen arméförvaltningens, marinförvaltningens med flottans
stationer, lotsstyrelsens och flottans pensionskassas räkenskaper, och
på reqvisition tillhandahölles revisorerne.

Då, enligt hvad sålunda upplysts, en afsevärdt stor del af de
revisorernes granskning underkastade räkenskaper är försedd med innehållsförteckningar,
och det synes med god ordning öfverensstämmande,
att samtliga de förvaltande verkens och myndigheternas räkenskaper
varda, till granskningens underlättande, på enahanda sätt utrustade,
har Riksdagen med anledning af revisorernes ifrågavarande framställning,
emot hvilken statskontoret och kammarrätten, såsom ofvan nämnts,
icke haft något att erinra, ansett sig böra hos Eders Kongl. Maj:t
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
en allmän föreskrift må utfärdas derom, att samtliga de räkenskaper,
som till granskning af Riksdagens revisorer öfverlemnas, skola vara
försedda med innehållsförteckningar.

Stockholm den 9 maj 1900.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Haft.

3