8
Riksdagens Skrifvelse N:o 66.
N o 66.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1900.
— — — — Andra Kammaren den 8 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta
motioner angående åtgärder till befrämjande af frånstyckad
hemmansdels eller af söndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld.
(Lagutskottets utlåtande n:o 39.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag hafva enskilde motionärer väckt förslag om
lagstiftning i syfte att bereda egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad
lägenhet möjlighet att utan medgifvande af inteckningshafvare få sin
fastighet frigjord från inteckningar, som gemensamt besvära denna och den
fastighet, från hvilken styckningen eller afsöndringen skett.
Riksdagen har funnit dessa framställningars syfte vara förtjent af synnerligt
beaktande.
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 66.
Det lärer nemligen ej kunna förnekas, att de i nu gällande lagstiftning
stadgade bestämmelser om vilkoren för dödning af inteckningar uti
frånstyckad eller afsöndrad lägenhet kunna föranleda till oskäliga och ytterst
känbara förluster för lägenhetens egare, och det kan — såsom erfarenheten
allt för ofta bestyrker — inträffa, att egaren af en dylik mindre
jordlott i följd af det sammanhang i fråga om inteckningar, som förefinnes
mellan lägenheten och den fastighet, från hvilken styckningen eller
afsöndringen skett, rent af går utan ersättning förlustig denna sin välfångna
egendom.
Väl må medgifvas, att detta förhållande i åtskilliga fall kan sägas bero
på lägenhetsegarens egen försumlighet att för lägenhetens frigörande från
de stamhemmanet vidlådande inteckningar anlita den redan nu befintliga
utvägen att förskaffa sig samtycke af alla inteckningshafvare, men å andra
sidan bör det bemärkas, att afsevärda svårigheter oftast äro med denna
utväg förenade, och att det i många fall är rent af omöjligt att förskaffa
sig det erforderliga samtycket. För den, som önskar köpa ett jordstycke
i afsigt att derå uppföra ett eget hem, kan det alltså mången gång ej vara
annat val än att antingen helt och hållet afstå från sin önskan eller ock
mottaga lägenheten med derå hvilande inteckningar.
Då så är förhållandet, säger det sig sjelft, att ett bibehållande af gällande
lagstiftning oförändrad är skadligt ur tvenne skilda synpunkter. Antingen
kommer nemligen detsamma att i och med skärpt uppfattning om
risken att köpa en jordlott, utan att stamhemmanets inteckningar deri lossas,
verka afskräckande för aftal om dylika köp — och häri skulle ligga ett
mägtigt hinder emot framgången af det numera så allmänt omhuldade sträfvandet:
egna hems bildande — eller ock skola, derest längtan efter det
egna hemmet visar sig besitta större magt än nu antydda risk och inköp
af intecknade jordlotter allt fortfarande som hittills kommer att i stor omfattning
ega rum, de ofvan antydda olägenheterna för de smärre jordlotternas
egare att allt oftare och skarpare framträda.
I hvilketdera fallet som helst synes det derför .Riksdagen högeligen
angeläget att söka genom underlättande af de frånstyckade eller afsöndrade
jordlotternas frigörande från stamhemmanets inteckningar råda bot å det
nuvarande otillfredsställande tillståndet.
Hvad beträffar frågan, huruledes en förändring till det bättre må kunna
åstadkommas, har Riksdagen ingalunda förbisett de afsevärda svårigheter,
som äro med dess lösning förbundna, särskildt med hänsyn till faran för
rubbning af fastighetskrediten, men Riksdagen vågar likvisst hålla före, att
Bill. till Riksd. Prof. 1900. 10 Sami. 1 Afd. I Band. 9 Iläft. 2
10 Riksdagens Skrifvelse N:o 66.
målet skall kunna nås, utan att inteckningskafvarnes intressen i nämnvärd
mån åsidosättas.
Ganska mycket skulle vara vunnet redan derigenom, att formerna för
dödning af inteckningar i lägenheter förenklades. I sådant afseende skulle
möjligen kunna tänkas, att, vid väckt fråga om dödning af inteckningar i
lägenhet, någon myndighet, exempelvis Konungens befallningshafvande,
skulle på begäran af lägenhetsegaren ega att utfärda kallelser å vederbörande
inteckningshafvare att inom viss tid yttra sig i ämnet, samt
att, under förutsättning att inteckningshafvare tilldelades hvad i förhållande
till lägenhetens värde på inteckningarne skäligen kunde anses belöpa,
dödning derefter skulle få ske af de inteckningar, hvilkas innehafvare
antingen dertill lemnat samtycke eller på grund af sin underlåtenhet
att inkomma med yttrande kunde antagas icke hafva någonting att
deremot erinra.
Svårare ställer sig saken, derest man vill bereda lägenhetsegare möjlighet
att få inteckning dödad, fastän inteckningshafvaren motsätter sig
sådan åtgärd. Hvarje lagändring i detta syfte måste nemligen i någon mån
föranleda till ingrepp i den rätt, som enligt gällande åskådning tillkommer
inteckningshafvaren. Med iakttagande af nödig försigtighet lärer emellertid
ej heller denna utvägs anlitande behöfva föranleda några större olägenheter
för inteckningshafvarne. Dessas rätt bör anses tillbörligen tillgodosedd derigenom,
att de beredas ersättning för den minskning af inteckningssäkerbeten,
som blir en följd af lägenhetens frånskiljande. Uppställes alltså
såsom vilkor för rätten att utan inteckningshafvares medgifvande få
inteckning i lägenhet dödad den fordran, att lägenhetsegaren till inteckningshafvaren
erlägger eller för hans räkning deponerar den summa,
som motsvarar hvad af inteckningen belöper på lägenheten, böra från
inteckningshafvarnes sida ej kunna mot dödningen göras några befogade
erinringar.
För fastställande af det belopp, som sålunda skulle af lägenhetsegaren
gäldas, kunna tänkas olika former. Sålunda skulle fastställandet kunna
ske med användande af det förfarande, som föreskrifves i förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april
1866, eller ock, derest berörda förfarande anses allt för tungt och
dyrbart, åstadkommas på det sätt, att gode män anstälde värdering å
marken samt ärendet derefter öfverlemnades till pröfning af vederbörande
domstol.
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 66.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, i hvad mån, utan skada för
fastiglietskrediten, egare af frånstyckad hemmansdel eller afsöndrad lägenhet
må kunna beredas lättnad att frigöra sin fastighet från inteckningar,
som gemensamt besvära denna och den fastighet, från hvilken styckningen
eller afsöndringen skett, samt förelägga Riksdagen det förslag till lagändring,
hvartill förhållandena kunna gifva anledning.
Stockholm den 8 maj 1900.
Med undersåtlig vördnad.