16
Riksdagens Skrifvelse N:o 53.
53.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 april 1900.
— — — — Andra Kammaren den 25 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i fråga om skattefrälseräntors
inlösande af staten.
(Statsutskottets utlåtande n:o 40.)
Till Konungen.
Inom Riksdagen har förslag väckts derom, att Riksdagen måtte för
sin del besluta sådan författning, hvarigenom åt egare af skattefrälseräntor
lemnades förnyadt tillfälle tills vidare och intill dess annorledes förordnades
att på i kongl. förordningen den 11 september 1885 bestämda vilkor få
räntorna inlösta af staten.
Till stöd för detta förslag har anförts följande.
Genom kongl. förordningen den 11 september 1885 angående inlösen
af skattefrälseräntor hade lemnats tillfälle för egare af dylika räntor att
få öfverlåta dem åt staten. Men den, som ville begagna sig af detta tillfälle,
hade måst göra det inom en viss tid. Sedermera hade genom förnyade
författningar i ämnet, senast den 8 mars 1895, lemnats upprepade
tillfällen för skattefrälseränteegare att få räntorna inlösta af staten. Ehuruväl
det vore nödvändigt att anordningar vidtoges, hvarigenom de enskilda
egarne af skattefrälseräntor drefves att så fort som möjligt låta
staten öfvertaga räntorna, kunde likväl tiden, inom hvilken den enskilde
ränteegaren egt att anmäla sig för inlösen af räntan, utan våda utsträckas
längre, än som genom ofvan omförmälda författningar skett. Det läte väl
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 53.
tänka sig, att vederbörande gerna velat begagna sig af det i författningarna
lemnade tillfälle att blifva qvitt räntorna, men att särskilda förhållanden,
såsom omyndighet och andra omständigheter, vallat svårighet
eller hinder, som icke då för tiden kunnat öfvervinnas. Det syntes derför,
som om det skulle vara lämpligt, att skattefrälseränteegare lemnades
förnyadt tillfälle att få räntorna af staten inlösta och att sadant tillfälle
lemnades dem för längre tid än förut varit förhållandet.
Då, såsom ofvan antydts, ännu lära förefinnas enskilda egare till
skattefrälseräntor, hvilka egare torde vara villige att, om förnyadt tillfälle
dertill lemnades, erbjuda räntorna till inlösen, och då, på sätt vid dessa
frågors föregående behandling anförts, det är önskligt, att staten ma kunna,
så vidt möjligt är, medelst frivilliga aftal med ränteegarne återförvärfva
berörda utskylder, anser Riksdagen, att ytterligare tillfälle bör beredas
till förvärfvande för staten af ifrågavarande räntor.
Beträffande den tid, hvilken det förnyade medgifvandet om anmälan
till inlösen af dessa utskylder må omfatta, synes densamma lämpligen böra
bestämmas till utgången af år 1903, eller intill det ar, för hvilket grundskatterna
varda helt och hållet eftergifna.
För inlösen af skattefrälseräntor och kronotionde voro i riksstaterna
för åren 1887—1891 anvisade tillsammans 3,070,000 kronor, hvilka till
fullo utgifvits. Sedermera hafva för samma ändamål erforderliga belopp
under förskottstitel af statskontoret anordnats för att derefter af Riksdagen
ersättas; och har innevarande Riksdag i sådant afseende beviljat ett belopp
af 15,313 kronor 73 öre. Då enligt Riksdagens förmenande ett sådant
förfaringssätt alltjemt torde kunna iakttagas, anser Riksdagen ej nödvändigt,
att anslag för skattefrälseräntors inlösen beviljas, derom i allt fall förslag
icke förelegat.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen beslutat,
att den genom kongl. förordningen den 11 september 1885 bestämda inlösen
af skattefrälseräntor må fortfarande ega rum, derest vederbörande
ränteegare, som vill begagna sig af denna inlösen, derom i den ordning,
samma författning stadgar, gör anmälan inom utgången af år 1903.
Stockholm den 25 april 1900.
, Med undersåtlig vördnad.
Bill. till Riksd. Prat. 1900. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 7 Iläft.