Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

1

N:o 57.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till förordning angående minderårigas och qvinnors
användande till arbete i industrielt yrke; gifven Stockholms
slott den 2 Mars 1900.

Med öfverlemnande af det i ämnet i Statsrådet förda protokoll, vill
Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver närlagda
förslag till förordning angående minderårigas och qvinnors användande
till arbete i industrielt yrke; viljande Kongl. Maj:t, efter
emottagandet af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af
samma förslag och om författnings utfärdande i ämnet i nåder förordna.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAK.

E. von Krusenstjerna.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Åfd. 31 Haft. (N:o 57.)

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 2
mars 1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen och
Crusebjörn.

1881 års
förordning.

Statsrådet herr von Krusenstjerna yttrade:

Sedan med föranledande af Riksdagens skrifvelse den 19 maj 1875
Eders Kongl. Maj:t den 30 juli samma år uppdragit åt vissa personer
att utarbeta förslag till författning i fråga om barns och yngre personers
antagande och användande i fabriks- och handtverksarbete samt
om tillsyn från statens sida öfver de deri meddelade föreskrifters efterlefnad,
samt de utsedde komiterade den 19 april 1877 inkommit med
underdånigt förslag till författning i ämnet, täcktes Eders Kongl. Maj:t
den 18 november 1881 utfärda den ännu gällande nådiga förordningen
angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller
annan handtering. Förordningen afser att bereda skydd i arbetet åt
minderårig i åldern från fylda tolf år till fylda aderton år. På samma
gång förordningen förbjuder användande i der afsedt arbete af minder -

3

Kong],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

årig under tolf år, lemnar den föreskrift, bland annat, dels i fråga om
det antal timmar af dygnet minderårig må i arbetet användas och dels
under hvilken del af dygnet dessa arbetstimmar skola infalla. I afseende
härå äro de minderåriga fördelade i två kategorier: barn och
yngre personer, mellan hvilka åldersgränsen är bestämd till fylda fjorton
år. Maximum af tid, hvarunder minderårig får sysselsättas i fabriksarbete,
är för de förra sex timmar och för de senare tio timmar af
dygnet, hvaremot förordningen beträffande arbete i handtverk eller
handtering, som icke är att anse såsom fabrik, icke lemnar någon föreskrift
om arbetstidens längd, utan gäller i afseende härå det allmänna
stadgandet i 17 § 2 mom. af förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864, att näringsidkare skall vid sina arbetares behandling
och sysselsättning fästa behörigt afseende å deras helsa och
arbetsförmåga. Vidkommande den tid af dygnet, hvarunder minderårig
får användas i arbete i fabrik, handtverk eller annan handtering, föreskrifver
1881 års förordning, att denna tid skall infalla mellan klockan
6 förmiddagen och klockan 8 eftermiddagen.

Uti det underdåniga förslaget hade komiterade föreslagit inrättande
af en särskild fabriksinspektion, som skulle öfvervaka efterlefnaden af
författningens föreskrifter. Någon sådan institution kom dock icke då
till stånd, utan blef uti förordningen kontrollen öfverlemnad åt vederbörande
helsovårds- eller kommunalnämnd.

Den sålunda tillkomna förordningen skulle lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1882, men med anledning af framställningar
dels från öfverståthållareembetet och dels från Norrköpings
fabriks- och arbetareföreningar blef, enligt nådiga kungörelsen den 30
december 1881, tiden för förordningens ikraftträdande framflyttad till
den 1 juni 1882. Redan dessförinnan hade dock från åtskilliga bruksegare
gjorts framställning om vissa eftergifter i förordningens stadganden
beträffande arbete i grufvor samt vid verk och inrättningar,
hvilka afse tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster. I
anledning af denna framställning förordnades genom nådigt bref den
19 maj 1882 att med tillämpning af förordningen skulle, hvad anginge
grufvor, masugnar eller hyttor, stångjernsbruk, manufakturverk och alla
andra inrättningar, som afsåge tillgodogörande eller förädling af mineralrikets
alster, anstå till den 1 november 1882. Sedan genom nådigt
bref den 20 oktober 1882 tiden för förordningens tillämpning å nyssnämnda
verk och inrättningar ytterligare framflyttats till den 1 november
1883, blefvo genom nådiga kungörelsen den 22 juni 1883 i afseende
å minderårigas användande till arbete vid grufvor, äfvensom vid mas -

4

Petitioner om
omarbetande
af 1881 ars
förordning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

ugnar eller hyttor, stångjernsbruk, manufakturverk och alla andra inrättningar,
som afsåge tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster
och icke vore att anse såsom handtverkerier, särskilda bestämmelser
meddelade, enligt hvilka arbetstiden för yngre person af mankön utsträcktes
till i medeltal högst tolf timmar af dygnet och jemväl till
annan tid än mellan klockan 6 förmiddagen och klockan 8 eftermiddagen,
dock under vilkor att arbetet vore indeladt å skift på visst i
kungörelsen närmare angifvet sätt. Vidare har, i anledning af särskilda
ansökningar om förklarande att förordningen icke skulle anses omfatta
sågverksrörelse och brädgårdsrörelse, genom nådigt bref den 13 april
1883 förklarats att, enär förordningen icke egde tillämpning på sågverksrörelsen
eller brädgårdsrörelsen, samma framställningar icke föranledde
vidare yttrande.

Den 1 november 1883 inkom till civildepartementet en af mer än
1,700 personer, till stor del näringsidkare, från mer än åttio olika
platser inom landet, undertecknad skrift, deruti framställning gjordes
om omarbetande af 1881 års förordning. Den hufvudsakliga anmärkning,
som uti denna skrift framstäldes mot förordningen, gälde arbetstidens
längd för minderårig, som uppnått femton år. I detta afseende
yttrades, att stadgandet att yngre person finge i fabriksarbete
användas högst tio timmar af dygnet hade, synnerligast för den textila
industrien, medfört stora olägenheter. Då nemligen för äldre arbetare
arbetstiden räckte från klockan sex på morgonen till klockan åtta på
aftonen med 2 eller 2 Va timmars rast, men den yngre personalen skulle
redan klockan sex på aftonen aflägsna sig, ehuru just flertalet af denna
sysselsattes med sådana förarbeten, på hvilkas oafbrutna fortgång de
äldres verksamhet nödvändigt vore beroende, vore uppenbart att äfven
dessa senare tvingades sluta sitt arbete två timmar tidigare och derigenom
gå miste om en icke obetydlig del af sin dagaflöning. När
derjemte toges i betraktande, att arbetsgifvaren på detta sätt hotades
med en ända till tjugu procent uppgående minskning uti årets arbetsproduktion,
hade han endast att välja emellan utvägen att ej vidare
anställa minderåriga eller ock att betydligt utvidga sina fabrikslokaler
och öka de kostbara maskinernas antal, så framt han skulle kunna
åstadkomma samma produktion som förut beräknats. Det vore knappast
tvifvel underkastadt, att den förra utvägen skulle af de fleste
arbetsgifvare föredragas, helst både lokala och finansiela svårigheter
skulle lägga hinder i vägen för anlitande af den senare. Visserligen
drabbades arbetsgifvaren genom användande af allenast äldre arbetare

5

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 57.

af betydligt stegrade produktionskostnader, men tyngst återfölle dock
på den stora skaran af hittills använda minderåriga alla följderna af
den sålunda framtvingade reorganisationen. Utom den gifna förlusten
af förr åtnjuten jemn arbetsförtjenst för de unga, hvarigenom i mången
arbetarefamilj med flere vuxna barn nöd och bekymmer måste blifva
påföljden, vore lätt att förutse, att sysslolösheten just vid åldern mellan
femton och aderton år skulle inom kort röja sina i moraliskt hänseende
förderfbringande verkningar. Med anledning af hvad sålunda anförts
hemstälde petitionärerna, bland annat, om sådan ändring i gällande
föreskrifter att, jemte det maximiarbetstiden för minderårig under femton
år bestämdes till sex timmar af dygnet, minderårig, som uppnått denna
ålder, skulle få användas i arbete högst tolf timmar af dygnet.

Ungefär samtidigt med nyssnämnda skrifvelse, eller i början af
november 1883, inkom till civildepartementet en petition från arbetarne
vid Korndals aktiebolags fabriker i Mölndal, deruti, under framhållande
af de olägenheter tillämpningen af förordningens föreskrifter rörande
maximiarbetstid för minderåriga medförde såväl ur ekonomisk synpunkt
för arbetare med stora familjer som ock för de minderåriga
sjelfva med hänsyn till framtida arbetsskicklighet, anhållits om en revision
af förordningen i syfte att maximitiden för minderårigas användande
i arbete måtte utsträckas.

Med anledning af dessa båda framställningar anmodades uti skrifvelse
den 28 november 1883 öfverståthållareembetet och Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län att meddela civildepartementet
kännedom om de iakttagelser rörande verkningarna af ifrågavarande
lagstiftning, hvilka dessa myndigheter varit i tillfälle att inhemta,
äfvensom huruvida en på sådana iakttagelser grundad erfarenhet
kunde anses vunnen af beskaffenhet att, utan eftersättande af eller men
för det med förordningen afsedda ändamål, kunna eller böra i något
hänseende föranleda till modifikation af stadganden, som gälde beträffande
minderårigas användande uti förenämnda slag af arbete.

Sedan sådana yttranden inkommit, anbefaldes den 7 april 1885
kommerskollegium att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande.

Uti sitt med anledning häraf den 22 oktober 1886 afgifna utlåtande
yttrar kommerskollegium, bland annat, att då, såsom af de inkomna
yttrandena framginge, mot hvarandra väsentligen stridande meningar i
ämnet sig yppat, det för åstadkommande af en, så vidt möjligt, tillfredsställande
lösning af ifrågavarande angelägenhet måste förutsättas
tillvägabringandet af en fullständig utredning af de förhållanden, som
kunde inverka på bedömandet af de mer eller mindre ingripande för -

Berlinorkonferensen
1890.

6 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 57.

ändringar i den nu gällande lagstiftningen, hvilka kunde finnas behöfliga
att vidtaga.

Vid ärendets föredragning den 31 januari 1891 behagade Eders
Kongl. Maj:t med anledning dels af berörda framställningar om vissa
ändringar i förordningen angående minderårigas användande i arbete
vid fabrik, handtverk eller annan handtering dels ock af de frågor
om reglerande af arbete i industriella företag och grufvor, som afhandlats
vid den i Berlin år 1890 hållna internationella konferens, i
hvilken särskildt af Eders Kongl. Maj:t utsedt ombud för Sverige deltagit,
förordna att en komité skulle tillsättas med uppdrag att, efter
utredning af verkningarna af nämnda förordning samt efter öfvervägande
i hvad mån de vid omförmälta konferens antagna grundsatser
borde i Sverige tillämpas, till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt
förslag till den nya eller förändrade lagstiftning i ämnet, som
kunde finnas, jemväl med hänsyn, till den dåmera här i riket införda
fabriksinspektionen, vara af förhållandena påkallad.

Innan jag går att redogöra för det förslag till förändrad lagstiftning
i förevarande ämne, som af den sålunda beslutade komitén, hvars
ledamöter den 13 derpå följande mars blefvo af Eders Kongl. Maj:t
utsedde, framlagts, anhåller jag att i korthet få redogöra för det hufvudsakliga
af de principuttalanden, hvarom ombuden vid berörda internationella
arbetareskyddskonferens förenat sig, i hvad dessa uttalanden
beröra förevarande fråga och ega tillämpning på svenska förhållanden.
Konferensen, som på sitt program upptagit, bland andra frågor, reglerandet
af minderårigas och qvinnors arbete vid grufvor och i industriella
inrättningar, har uti sitt slutprotokoll uttalat önskvärdheten af att, bland
andra, följande principer iakttoges vid de särskilda staternas lagstiftningsarbeten
på hithörande område, nemligen

att arbete under jord i grufvor förbjödes ej mindre för minderårig
af mankön under fjorton år än äfven för personer af qvinkön,

att barn af båda könen under en viss ålder uteslötes från arbete i
industriel yrke,

att denna åldersgräns bestämdes till tolf år,

att föreskrifvet elementärt kunskapsmått dessförinnan inhemtats,
att minderårig under sexton år äfvensom qvinnor icke skulle användas
i industrielt arbete nattetid,

att arbetstiderna borde bestämmas för barn under fjorton år till
högst sex timmar med åtminstone en half timmes afbrott och för minderårig
från fjorton till sexton år till högst tio timmar dagligen med afbrott
under sammanlagdt minst en och en half timme,

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

att likväl i fråga om den senare kategorien af minderåriga undantag
för vissa industrigrenar finge göras,

att äfven ynglingar i åldern mellan sexton och aderton år borde
beredas skydd beträffande, bland annat, maximalarbetsdag och nattarbete,
att arbetstiden för qvinnor öfver sexton år icke skulle öfverstiga
elfva timmar om dagen, hvilken arbetstid borde afbrytas af raster om
sammanlagdt minst en och en half timme, med undantag dock i båda
dessa hänseenden för vissa industrigrenar, samt

att qvinna först fyra veckor efter förlossning finge återinträda i
arbete.

Den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta komitén afgaf den 11 mars 1891 års komi1892
sitt af författningsförslag jemte motiv åtföljande betänkande. I th förslao~
sjelfva verket är här fråga om två skilda författningsförslag, det ena
afgifvet af komiténs ordförande och två dess ledamöter och det andra
i form af reservation utaf komiténs öfrige tre ledamöter. De två förslagen
öfverensstämma i hufvudsak i fråga om såväl författningens
giltighetsområde beträffande både de näringar och de personer, bvilka
författningen skulle komma att afse, som ock de föreskrifter, som afse
åldersgränsen för minderårighet, vilkoren för minderårigs användande i
industrielt arbete samt kontrollen. Deremot skilja sig förslagen, förutom
beträffande den formella affattningen, väsentligen i fråga om den
tid, hvarunder minderårigs arbetskraft må tagas i anspråk.

Vid eu jemförelse mellan 1881 års förordning, å ena, och komiténs
författningsförslag, å andra sidan, faller genast i ögonen, att
området för lagstiftningens giltighet uti det senare blifvit utsträckt att
omfatta sågverks- och brädgårdsrörelse samt handel, hvilka näringar af
1881 års förordning icke beröras. I detta afseende, eller i fråga om
hvilka näringar, som komma under bestämmelserna i 1881 års förordning,
är denna icke fullt tydlig. Att allt, som kan komma under benämningen
fabriks- eller handtverksrörelse hör dit, är bestämdt utsagdt,
men derjemte skall ock, enligt förordningen, dit höra »annan handtering»;
och hvad med detta något obestämda uttryck afses är ej fullt klart.

Komitén bar sökt afhjelpa denna otydlighet genom att närmare specificera
de näringar, som förslaget afser. Rörande berörda, i författningsförslagen
tillagda näringar yttrar komitén att, vidkommande sågverksoch
brädgårdsrörelsen, ett, enligt hvad statistiken utvisade, betydande
antal minderåriga sysselsattes i denna rörelse och att klagomål öfver
försummelser i sådana barns skolgång talrikt förekommit, samt att,
hvad handeln beträffade, man icke torde kunna låta det förblifva allenast

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

vid nuvarande föreskrifter, som inskränkte sig till att förbjuda anställande
af barn i handelsrörelse före fylda tolf år.

Vidare har uti författningsförslagen skyddslagstiftningen utsträckts
att omfatta jemväl qvinnors arbete, äfven der dessa icke äro att hänföra
till minderåriga. I detta afseende hänvisar komitén till den af
1875 års komiterade för behandling af frågan om minderårigas användande
i arbete uttalade mening, att skyddet för qvinnor skulle kunna,
utan väsentlig olägenhet för industrien men till mycken fromma för
familjelifvet och det uppväxande slägtet, utsträckas öfver den gräns,
hvarvid sist nämnda komiterade på grund af sitt uppdrag måst stanna.
Men, yttra 1891 års komiterade vidare, en allmän begränsning af arbetstiden
för fullvuxna qvinliga arbetare har komitén dock lika litet som i
fråga om män ansett behöflig, så mycket mindre som, enligt hvad den
af komitén föranstaltade statistiska undersökningen gåfve vid handen,
qvinliga arbetare här i landet icke i särdeles stor utsträckning användes
i industrielt arbete och några klagomål icke heller försports öfver
att särskilda missförhållanden dervid egt rum.

Uti komiténs författningsförslag, hvilket i denna del i någon mån
afviker från reservanternas, hafva derför bestämmelserna härutinnan inskränkts
till att omfatta förbud mot användande af qvinna under tjuguett
år till industrielt arbete nattetid och till arbete under jord i grufvor och
stenbrott äfvensom till bestämmande af viss tid efter öfverstånden barnsbörd
för återinträde i arbete.

Uti författningsförslagen, som bibehållit den åldersgräns för minderårighet,
eller aderton år, som för närvarande är gällande, föreskrifves
såsom vilkor för minderårigs användande i industrielt arbete, att den
minderårige fylt tretton år, inhemtat det för afgång från folkskolan
stadgade minsta kunskapsmått och ej i följd af sjuklighet eller kroppslig
svaghet kan af det ifrågavarande arbetet lida men. Från dessa
vilkor göres dock det väsentliga undantag, att jemväl den, som fylt tolf
år, skulle få i industrielt arbete användas, så vida den minderårige inhemtat
visst kunskapsmått, som angifves olika af komiténs majoritet
och reservanterna.

Med uttrycket »det för afgång från folkskolan stadgade minsta kunskapsmått»
torde afses detsamma, som reservanterna uttryckt med hänvisning
till § 48 i folkskolestadgan. I afseende å vilkor för minderårigs,
som fylt tretton år, antagande i arbete öfverensstämma sålunda
komiterades och reservanternas förslag, men beträffande det kunskapsmått,
som skulle fordras af minderårig under tretton år för dennes antagande
i arbete, föreligger den skiljaktighet att, under det komitéför -

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

slaget hos sådan minderårig fordrar det större kunskapsmått, som afgångsbetyg
från folkskolan förutsätter, åtnöja sig reservanterna jemväl
för dessa med det minimikunskapsmått, som afses i § 48 i folkskolestadgan.
Båda förslagen fordra derjemte för minderårigs under tretton
år anställande i industrielt arbete att med läkarebetyg styrkes, att den
minderårige utan fara för sin helsa kan i arbetet taga del. Sådan föregående
läkareundersökning är visserligen icke föreslagen beträffande
minderårig, som fylt tretton år, men båda förslagen innehålla föreskrift
om årligen återkommande läkareundersökning af hvarje i industrielt
arbete anstäld minderårig, hvilken läkareundersökning beträffande nyantagen
minderårig skulle ske inom sex månader efter inträdet i arbetet.

I nu gällande förordning angående minderårigas användande i
fabrik, handtverk eller annan handtering är föreskrifvet, att minderårig
under femton år, som användes i sådant arbete, skall begagna undervisningen
i folkskolan å de tider, skolrådet efter näringsidkarens hörande
bestämmer, eller njuta annan deremot svarande och af skolrådet godkänd
undervisning. Uti förslaget har härutinnan, under erinran derom
att enligt folkskolestadgan skolpligtigheten icke fortfore längre än till
och med det år den minderårige fyller fjorton år, gjorts den ändring,
att allenast minderårig, som icke erhållit afgångsbetyg från folkskolan,
skulle begagna undervisningen i densamma å de tider, skolrådet efter
näringsidkarens hörande bestämde, till och med det kalenderår under
hvilket den minderårige fyller fjorton år. Derjemte är föreskrift intagen
om skyldighet för arbetsgivare att bereda hos honom anstäld minderårig
nödig ledighet för begagnande af undervisning i folkskolan och.
för deltagande i konfirmationsundervisning. Reservanterna föreslå, att
den minderårige skulle två eftermiddagar i veckan eg a att lemna arbetet
så mycket tidigare som skolgången fordrade, men nämna intet om konfirmationsundervisning.

Kontrollen å efterlefnaden af författningens föreskrifter är, enligt
båda förslagen, öfverlemnad åt yrkesinspektörerna, hvar inom sitt distrikt,
hvarförutom viss kontrollerande skyldighet är ålagd helsovårdsnämnd
eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd genom af nämnden dertill
utsedd person. För att underlätta kontrollen föreslås, att en hvar i
industrielt arbete anstäld minderårig skulle vara försedd med så kallad
intygsbok, innehållande intyg om, bland annat, den minderåriges namn,
födelseår och födelsedag, föräldrars eller målsmans namn, inhemtadt
kunskapsmått samt läkarebesigtning. Denna intygsbok skulle af arbetsgifvaren
förvaras så länge den minderårige vore i hans arbete anstäld,
men skulle vid den minderåriges afgång ur arbetet öfverlemnas till
Bih. till Rilcsd. Prat. llJ00. 1 Sami. 1 Afd. ‘.il Haft. ‘2

10

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 57.

denne. Vidare skulle näringsidkare, som i sitt arbete använde minderårig,
föra särskildt register enligt af Konungen faststäldt formulär.
Dessa intygsböcker och register skulle granskas af den person — af
reservanterna benämnd tillsyningsman — som, enligt hvad förut är nämndt,
skulle utses af helsovårds- eller kommunalnämnd. Öfver dessa granskningar
sktdle anteckningar föras och å vissa tider insändas till yrkesinspektören
i distriktet. Jemväl yrkesinspektörerna skulle hafva tillgångtill
intygsböckerna och registren.

I nu omförmälta delar äro komitéförslaget och reservanternas förslag
sålunda i hufvudsak lika. Jag öfvergår nu till redogörelse för de
båda förslagen i den del, eller i fråga om arbetstiden, deruti förslagen
väsentligen afvika från hvarandra.

Komitéförslaget föreskrifver, att uti arbete, som deri afses, må
minderårig under femton år användas högst sex timmar och minderårig,
som fylt femton år, högst elfva timmar af dygnet; dock tillätes elfva
timmars arbetsdygn för minderårig, som fylt fjorton år och erhållit afgångsbetyg
från folkskolan samt med läkarebetyg styrker sig kunna
utan men deltaga i arbetet, äfvensom beträffande minderårig under
femton år, som erhållit afgångsbetyg från folkskolan samt användes till
ärendens uträttande hufvudsakligen utomhus. Derjemte är arbetsgivare,
som sådant önskar, medgifvet att, efter derom hos vederbörande
yrkesinspektör gjord anmälan, sysselsätta minderåriga, för hvilka högsta
tillåtna arbetstiden för dygn utgör sex timmar, högst elfva timmar
hvarannan söckendag emot att de under mellanliggande dagar äro från
arbetet fria.

Uti förslaget förbjudes vidare att uti der afsedt arbete använda
minderårig före klockan fem på morgonen och efter klockan nio på
aftonen. Detta förbud gäller äfven i afseende å qvinna under tjuguett
år.

Rätt att medgifva dispens från dessa föreskrifter är Kongl. Maj:t
medgifven i fråga om yrken, der arbetets natur kräfver, att arbetet
pågår såväl natt som dag, eller medför arbetets inskränkning till vissa
årstider, eller der drifkraften är beroende af särskilda naturförhållanden.

Derjemte föreslås behörighet för kommerskollegium att för en tid
af högst tre månader af året meddela enahanda eftergifter för särskild
rörelse eller yrkesdrift, då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets
regelbundna gång, eller eljest kräfves, att detsamma tillfälligtvis stegras.
Sålunda medgifven dispensrätt, hvilken i vissa fall och för kortare tid
jemväl skulle få utöfvas af yrkesinspektör, är dock så till vida inskränkt,
att densamma icke får omfatta meddelande af tillstånd att använda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

11

yngling under femton år eller qvinna under tjuguett år i arbete nattetid
mellan klockan nio på aftonen och klockan fem på morgonen och
ej heller minderårig till arbete två nätter å rad.

Uti arbetstiden äro rasterna icke inberäknade. Beträffande dessa
är uti förslaget föreskrifvet, att desamma skola, der arbetstiden är sex
timmar, utgöra minst en half timme och vid längre arbetstid minst två
timmar.

Komiterade yttra i fråga om nu förevarande del af sitt förslag,
bland annat, att då komitén, med afseende derå att den minderåriga
före sin anställning i arbete bör hafva hunnit genomgå folkskolans lärokurs,
föreslagit det allmänna åldersminimum för inträde i arbete till
tretton år, det väl kunde ifrågasättas, om det icke från undervisningens
synpunkt vore obehöfligt att ens för de yngsta åldersklasserna af
arbetare begränsa arbetstiden till sex timmar; att komitén dock icke
kunde dela en sådan uppfattning, då det nemligen synts komitén vara
af stor vigt att de minderåriga icke beröfvades tillfälle att begagna den
fortsatta skolundervisning, som omförmäldes i § 5 af folkskolestadgan,
och för hvilken anordningar i flere kommuner vore vidtagna, eller undervisningen
i aftonskolor eller tekniska skolor, som å flere ställen inrättats;
att denna undervisning näppeligen läte förena sig med en längre
arbetstid; att vid fylda fjorton år konfirmationsundervisningen vanligen
infölle; att då dessa kraf gjorde sig lika gällande, vare sig de minderåidga
vore arbetare i fabrik, dermed jemförlig inrättning, handtverk
eller handel, komitén såsom allmän regel föreslagit arbetstiden för
minderårig under femton år till högst sex timmar, hvilket jemväl öfverensstämde
med hvad som föreslagits uti ofvanberörda petition af den
1 november 1883, och hvilket dessutom hade sitt berättigande i nödvändigheten
att så mycket som möjligt skydda de yngsta arbetarna
för öfveransträngning. Vidare, beträffande förslaget att bestämma
maximiarbetstiden för minderårig öfver femton år till elfva timmar,
anför komitén, att den omständighet, att dessa minderårigas arbetstid i
nu gällande förordning begränsats till tio timmar, gifvit anledning till
de mest talrika klagomål synnerligast från textilindustriens målsmän;
att erinringar, som i detta afseende gjorts, synts komitén förtjena afseende,
så mycket hellre som dels ytterst angeläget vore, att icke för
minderårig inskränka tillfälle till arbete — ett förhållande, som uppgifvits
blifvit följden af den nuvarande lagstiftningen — dels ock vid
de lättare arbeten, hvarmed ifrågavarande minderårige sysselsattes, en
arbetstid af elfva timmar icke kunde anses allt för lång, der arbetet
afbrötes af lämpliga raster och i öfrigt vore ändamålsenligt ordnadt;

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

samt att komitén trött sig böra desto mer beakta dessa synpunkter,
som komiténs förslag vore afsedt att omfatta icke allenast fabriksindustri
utan äfven handtverk och handel. Vidkommande den ifrågasatta utsträckningen
i vissa fall af elfva timmars arbetstiden till minderåriga
under femton år, som fullständigt genomgått folkskolan och derifrån
erhållit afgångsbetyg, yttrar komitén att, om sådan minderårig användes
till ärendens uträttande hufvudsakligen utomhus, borde arbetstiden
utan större olägenhet, åtminstone i hygieniskt afseende, kunna utsträckas
till elfva timmar; att en sådan utsträckning af arbetstiden jemväl beträffande
arbete i allmänhet syntes kunna göras för minderårig, som
fvlt fjorton år, så vida den minderårige med läkarebetyg styrkte sig
utan olägenhet kunna i arbetet taga del; och att dylikt medgifvande
äfven i andra fall syntes vara på sin plats synnerligast å orter, der
tillfälle till fortsatt undervisning, utöfver hvad i folkskolan kunde inhemtas,
icke funnes.

Slutligen upplyser komitén, att den i förslaget förekommande bestämmelse
att yrkesidkare egde sysselsätta minderårig, för hvilken högsta
tillåtna arbetstiden för dygn utgjorde sex timmar, högst elfva timmar
hvarannan söckendag upptagits i enlighet med hvad som stadgades i
den i Finland i ämnet gällande förordning af den 15 april 1889.

Enligt de tre reservanternas förslag rörande arbetstiderna får minderårig
mellan tolf och tretton år användas högst sex timmar, minderårig
mellan tretton och fjorton år högst tio timmar och minderårig mellan fjorton
och aderton år högst elfva timmar af dygnet. Dessa arbetstider, skola,
likasom i komitéförslaget, infalla mellan klockan fem på morgonen och
klockan nio på aftonen och vara afdelade af lämpliga raster, hvilka ej
äro inräknade i arbetstiden. Rasternas minimilängd är dock icke i
detta förslag angifven. Äfven här tillätes elfva timmars arbete hvarannan
dag för minderårig, för hvilken längsta arbetstid eljest är sex
timmar af dygnet, likasom också medgifvande lemnas att till ärendens
uträttande hufvudsakligen utomhus använda minderårig under femton
år ända till elfva timmar af dygnet. Detta senare medgifvande är i
reservanternas förslag utsträckt att gälla äfven minderårig, anstäld i
handel, bageri, källare- och värdshusrörelse, samt vid tillfälligt reparations-,
rengörings- eller annat arbete, som ej tål uppskof. Äfven i reservanternas
förslag förutsättes, att dispens från de allmänna föreskrifterna
i vissa fall skall kunna meddelas.

Reservanterna yttra, bland annat, att af alla bestämmelser i 1881
års förordning ingen mötts af så stark gensaga som den om sex timmars
arbetstid för trettonåringar; att uti petitioner och utlåtanden,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

13

hvilka af yrkesidkare och föreningar, enskildt eller å möten, blifvit afgift,
denna bestämmelses skada och olämplighet från mångfaldiga
synpunkter framhållits; att erfarenheten från den tid, då försök gjordes
att efterlefva förordningen, jemväl ådagalagt det berättigade i dessa
protester, hvarför man endast hade myndigheternas öfverseende med
öfverträdelser mot förordningen att tacka för att den icke burit sämre
frukter; samt att man i detta öfverseende hade att söka den förnämsta
anledningen till att det missnöje med lagstiftningens ingripande å detta
område, som vid utfärdandet af 1881 års förordning gifvit sig tillkänna,
efter hand lemnat rum för en mera lugn uppfattning. Beträffande
petitionen af den 1 november 1883, deruti föreslagits sex timmars arbetstid
för minderårig under femton år men ända till tolf timmars för
minderårig, som fylt femton år, anmärka reservanterna, att af petitionärerna
en mycket stor del utgjorts af handtverkare, hvilka icke drabbades
af förordningens bestämmelse om arbetstidens längd för minderåriga
utan endast af föreskriften om att arbetet skulle ega rum mellan klockan
sex förmiddagen och klockan åtta eftermiddagen, och att af de öfriga
större delen utgjordes af utöfvare af textilindustrien, inom hvilken det
till följd af arbetets beskaffenhet och regelbundna gång med mindre
olägenhet än i andra yrken läte sig göra att använda barn i dubbla
lag hvartdera om sex timmar. Reservanterna yttra vidare, att de
på grund af så väl egen som andras erfarenhet hade sig bekant, att
användandet af barn i dubbla arbetslag ej vore möjligt i vissa näringar
och i de öfriga förenadt med större eller mindre svårigheter, hvilket
hade till följd att yrkesidkare undveke att använda dem, som ej finge
arbeta åtminstone tio timmar dagligen, och endast undantagsvis dem,
som finge arbeta blott en half dag; att för att bevara åt industrien
detta slag af arbetskraft och ännu mera för att icke beröfva barnen
arbete och arbetsförtjenst, måste den i förordningen föreskrift^ och af
komitén bibehållna arbetstiden för ifrågavarande åldersklasser höjas;
att reservanterna icke kunde inse, huru den i deras förslag bestämda
arbetstiden skulle kunna utöfva någon hämmande inverkan på skolundervisningen,
då barnen, enligt hvad upplyst vore, i de flesta fall
lemnade folkskolan vid tretton års ålder, vid hvilken tid de, exempelvis
i Stockholm, inhemtat ej blott folkskolans minimikurs utan till och med
genomgått tolf kurser, det vill säga hela folkskolan; att då det likväl
inträffat, att i arbete anstäldes barn, som icke erhållit fullständigt afgångsbetyg,
äfven reservanterna sökt draga försorg om komplettering
af dessa barns kunskaper, då reservanterna föreslagit, att sådan minderårig
skulle begagna sig af den för den minderårige af skolrådet, efter

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

arbetsgifvarens hörande, anordnade undervisning och för den skull ega
att två eftermiddagar i veckan lemna arbetet så mycket tidigare, som
skolgången fordrade. Gentemot farhågan att de ungas fysiska utveckling
skulle genom tio timmars arbete hämmas ville reservanterna erinra
derom, att något tungt arbete icke tilldelades eller kunde tilldelas barn,
och, hänvisande till landets unga fabriksarbetarebefolkning, hvilken
uppvuxit under vida mindre kontrollerade förhållanden än dem, som af
reservanterna föresloges, fråga, om denna ungdom bure prägel af ett
förkrympt och af öfveransträngning försvagadt slägte. Ytterligare anföra
reservanterna, att den efter utfärdandet af 1881 års förordning
tillkomna lagen om skydd mot yrkesfara och inrättandet af yrkesinspektion
innebure ett konstant och verksamt medel att förebygga ett
missbruk af de minderårigas krafter; att ett annat, nemligen undantagsbestämmelser
för helsofarliga yrken, upptagits i reservanternas förslag;
att ett tredje och ännu verksammare medel vore af reservanterna inom
komitén föreslaget och af densamma bifallet, nemligen stadgandet om
årlig läkarebesigtning af alla i arbete varande minderåriga; att detta
sistnämnda stadgande i förening med de förbättringar i helso- och
humanitetshänseende, som på senare tider inträdt i det industriella lifvet,
och hvilket stadgande utgjorde komplement till reservanternas
yrkande på en längre arbetstid, i högre grad än något annat borde
bidraga till utjemnande af möjligen befintliga missförhållanden och till
förekommande af att minderåriga till arbete användes utöfver sina
krafter och till skada för sin helsa; att reservanterna, i motsats till
komiténs majoritet, ansåge, på grund af långvarig erfarenhet, att det
arbete, hvarom fråga vore, med sin regelbundna och väl afpassade
gång, i stället för att hämma barnets utveckling, skulle icke obetydligt
medverka till att stärka såväl dess fysiska krafter som dess andliga
helsa; att dertill komme den vigtiga omständigheten, att den större arbetsförtjenst,
som tillfölle barnet genom den längre arbetstiden, möjliggjorde
anskaffande af bättre och rikligare föda, varmare och ändamålsenligare
beklädnad o. s. v.; att, ehuru de af komitén föreslagna bestämmelser
vore för industrien betungande och skadliga, desamma dock
skulle kunna bäras af industrien, men att denna skulle i följd af dessa
bestämmelser nödgas utestänga största antalet barn från arbetet, och
att det ringa antal af barn, som industrien fortfarande kunde lemna
arbete, kunde få sådant i betydligt förminskad skala, hvadan alltså
verkan af en lagstiftning, sådan komitén föreslagit, komme att gå ut
öfver arbetsklassen och dess familjers ekonomiska välfärd; samt att
reservanterna väl ville erkänna, att förslaget om minskad arbetstid fram -

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

kommit i välment och filantropiskt syfte, men att de icke kunde anse
den filantropi, som beröfvade fattiga familjer deras arbetsförtjenst, på
samma gång den utsatte barnen lör sysslolöshetens faror, gå i välbetänkt
rigtning.

Jemför man de två författningsförslagen, komiténs och reservanternas,
kan man icke undgå att finna, att skilnaden dem emellan är
mera skenbar än verklig. Den inskränker sig i sjelfva verket hufvudsakligen
dertill, att komitén föreslagit en arbetstid af högst sex
timmar för barn, som fy It tretton men ej fjorton år, under det reservanterna
för denna åldersklass föreslagit högst tio arbetstimmar. Hvad
beträffar åldersklassen mellan fjorton och femton år uppställer komitéförslaget
visserligen såsom regel, att dessa minderåriga skulle få i arbete
användas likaledes högst sex timmar, men medgifver på samma
gång härifrån så väsentliga undantag, att man, särskildt med afseende
fästadt derå att fullständig folkskolekurs i regeln genomgåtts redan vid
tretton år, måste anse att, jemväl enligt komité förslaget, arbetstiden
för minderåriga af denna åldersklass i regeln komme att, likasom enligt
reservanternas förslag, utsträckas till elfva timmar af dygnet.

Sedan komitébetänkandet af den 11 mars 1892 jemte dervid fogade
författnings förslag inkommit, anbefaldes öfverståthållareembetet och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att, efter det dels
ej mindre föreningar af sådan beskaffenhet, som omförmäles i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, än äfven
öfrige industriidkare äfvensom arbetareföreningar och andre, hvilka
kunde vara af frågan intresserade, lemnats tillfälle att öfver berörda
betänkande och förslag sig yttra, dels ock från magistraterna_ i rikets
städer, med undantag af Stockholm, infordrats yttranden i ämnet,
till Eders Kongl. Maj:t inkomma med de i anledning häraf afgifna
yttranden jemte egna utlåtanden i ärendet. Genom nådig remiss den
1 oktober 1892 blefvo de inkomna utlåtandena jemte särskildt från
vissa folkskoleinspektörer infordrade yttranden öfverlemnade till kommerskollegium
och medicinalstyrelsen med befallning att i ämnet afgifva
utlåtande. Kommerskollegium lät i ärendet höra dåvarande tre yrkesinspektörer.
Kommerskollegii och medicinalstyrelsens utlåtande i anledning
af den nådiga remissen är dagtecknadt den 10 december
i892.

Beträffande de näringar, som författningen borde omfatta, hafva
embetsverken, under erinran att redan komiterade uti sitt betänkande
i denna del yttrat, att såväl sakens natur som det lämpliga och önsk -

Kommerskollec/n
och
medicinalstyrelsens
utlåtande
den 10
december 1892.

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

värda deri, att en så stor likformighet som möjligt åvägabragtes mellan
ifrågavarande lagstiftning och lagen den 10 maj 1889 angående skydd
mot yrkesfara, borde leda dertill, att ungefär samma föreskrifter som
i den senare äfven lemnades angående här afsedda yrken, för egen del
anfört, att embetsverken, som delade denna uppfattning, icke kunde
finna sakliga skäl anförda för de afvikelser från denna mening,
som uti författningsförslagen vidtagits, samt att det torde vara bäst och
för det afsedda ändamålet tjenligast att icke utsträcka den nya författningens
giltighetsområde så långt, att kontrollen af författningens tillämpning
omöjliggjordes, äfvensom att, då det med afseende å yrkesinspektörernas
verksamhet och för åvägabringande af reda deri torde vara
lämpligast, att hela deras verksamhet rörde sig inom samma fält, det,
åtminstone tillsvidare och intill dess större erfarenhet i ämnet vunnits,
syntes ändamålsenligast att den nya författningens tillämpningsområde
sammanfölle med lagens angående skydd mot yrkesfara. Med en sådan
uppfattning komme visserligen den till bergsbruket hörande grufdriften
att undantagas, men, yttra embetsverken, som anmärka att minderåriga
af spädare ålder icke användes i sådan grufdrift annat än uppe i dagen
till plockning af malm och detta hufvudsakligen om sommaren, någon
gång dock vintertiden men i sådant fall vanligen i täckta hus, att särskilt
kunde föreskrifvas, att bergsstatens tjenstemän, under hvilkas
tillsyn i fråga om skyddsåtgärder grufdriften stode, hade att tillse, att
nu ifrågavarande författning i tillämpliga delar följdes äfven vid grufdrift,
som vore att hänföra till bergsbruk.

Beträffande de af komiterade föreslagna skyddsföreskrifter för
qvinliga arbetare, som öfverskridit minderårighetsgränsen, hafva desamma
af embetsverken afstyrkts dels såsom obehöfliga dels ock, särskild! i
fråga om bestämmande af viss tid för återinträde i arbete efter öfverstånden
barnsbörd, såsom icke tillhörande området för förevarande lagstiftning;
och yttra embetsverken i detta afseende att, då man icke
ovilkorligen kan säga, att just den tid, eller fyra veckor, som komiterade
föreslagit, alltid är den, hvarunder en qvinna, som födt barn, måste
afhålla sig från arbete, borde, om föreskrift härutinnan skulle i författningen
intagas, till bestämmelsen läggas orden »derest bon icke
med läkarebetyg styrker, att hon dessförinnan kan utan men börja
arbetet».

Embetsverken öfvergå härefter till granskning af komiterades förslag
i fråga om minimiålder och öfriga vilkor för minderårigas inträde
i arbete.

Förutskickande den anmärkning att denna fråga på det närmaste

17

Konc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

sammanhängde med frågan om de minderårigas första skolundervisning''
och erinrande derom att barnets obligatoriska skolgång upphörde såväl
då barnet enligt § 47 i folkskolestadgan genomgått dess lärokurs och
efter aflagd examen erhållit afgångsbetyg som ock då barnet enligt §
48 i samma stadga, efter inhemtande af der angifvet minimikunskapsmått,
erhållit behörigt tillstånd att lemna folkskolan, yttra embetsverken
att, om man undersökte huru den i komiterades förslag angifna minimiålder
för inträde i industriel arbete öfverensstämde med folkskolans
allmänna anordning, funne man, att skolgången i regeln började kring det
sjunde året och slutade vid tolf till tretton års ålder; åberopande embetsverken
följande af folkskoleinspektören A. O. Stenkula i Malmö afgifna
yttrande:

»Hvad först angår arbetsåldern eller, noggrannare uttryckt, tiden
för dennas begynnelse, så tyckes det visserligen som om komiterade
gjort ett ytterst vigtigt medgifvande åt det humanitära intresset i det
att i lagförslagets § 1 mom. 2 arbetsåldern framflyttats till fy Ida 13
år, men detta medgifvande är endast skenbart, ty redan i samma §:s
sista mom. återtages det nästan helt och hållet genom bestämmelsen
''minderårig, som fy It tolf år, må dock kunna i arbete användas, såvida
han eller hon erhållit afgångsbetyg från folkskolan’ etc. Förhållandet
är nemligen att hvad som af komiterade antages som regel i sjelfva
verket är undantag, medan undantaget är regel, d. v. s. det stora flertalet
barn i landet afgår redan vid fylda tolf år med betyg från folkskolan.
I hufvudstaden är visserligen förhållandet annorlunda. I dess
folkskolor mottagas lärjungar först efter fylda sju år, och dessa böra
visserligen hafva fylt 13 år, innan de medhunnit hela folkskolans kurs.
Men så är det icke på de flesta ställen i landsorten. I Malmö t. ex.
mottagas barnen i småskolan redan efter fylda sex år. Dessa barn
höra derför i regel efter fylda tolf år hafva genomgått folkskolekursen
och kunna erhålla fullständigt afgångsbetyg från skolan. Om detta,
som jag tror, är det allmännaste, så blir ju framflyttningen af arbetsåldern
till 13 år alldeles illusorisk, och framdeles som hittills komma
de flesta barnen att vid 12 år ingå i arbete.»

Stenkula förordar emellertid, att arbetsåldern verkligen framflyttas
för alla barn till tretton år; och gör lian detta hufvudsakligen ur en
utvidgad skolundervisnings synpunkt. Samma mening uttalas af flere
folkskoleinspektörer.

Folkskoleinspektören O. G. Bergman i Stockholm uttalar såsom sin
åsigt att som vilkor för barns deltagande i fabriksarbete borde fordras

Bih. till Riksd. Prat. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 31 Haft. 3

18 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 57.

afslutad skolkare eller åtminstone sådant vilkor uppställas för minderårigs
under tretton år antagande i dylikt arbete.

Embetsverken yttra vidare, att äfven embetsverken insåge, att det
vore synnerligen önskvärdt, att barnen så mycket som möjligt begagnade
den dem beredda undervisning, samt att barnen väl kunde behöfva
skolans moraliska stöd under längre tid än nu vore fallet, men
hänvisa på samma gång till det, af nu gällande bestämmelser om folkundervisningen
föranledda faktiska förhållande, att särdeles många barn
slutade skolan vid fylda tolf men ej tretton år. Komitén ville emellertid
icke, fortsätta embetsverken, tillåta dem, som vid tolf års ålder enligt
§ 48 i folkskolestadgan slutat skolan, att få börja arbete, men intet
rimligt skäl gåfves för att ett friskt och sundt barn, som slutat skolan
på det i nyssnämnda paragraf medgifna sätt, och som sålunda icke
längre vore skolpligtigt, skulle förhindras från deltagande i industriel
arbete. Detta kunde, säga embetsverken, icke vara förenligt med främjandet
af de minderårigas vare sig moraliska eller fysiska utveckling
och besvara den invändning, som möjligen häremot kunde göras att,
genom att tillåta minderåriga under tretton år, som slutat folkskolan
enligt § 48 i folkskolestadgan, att inträda i industriel! arbete, dessa
hindrades begagna annan undervisning, såsom aftonskolor m. m., dermed
att dylik undervisning icke öfver allt funnes och dessutom icke
vore obligatorisk, hvartill komme att, om barnet för fattigdom, såsom
i § 48 sägs, slutat folkskolan, samma skäl torde hindra begagnandet
äfven af annan undervisning.

Reservanterna hafva deremot, yttra embetsverken, velat tillåta alla
barn, som vid fylda tolf år slutat skolan, vare sig detta skett enligt §
47 eller § 48 folkskolestadgan, och som kunde förete läkarebetyg om
god helsa m. m., att få inträda i arbete; men rörande detta medgifvande,
som äfven hos reservanterna gjorts under form af undantag
från regeln att barn icke finge deltaga i arbete före fylda tretton år,
kunde med ännu större skäl, än i fråga om komiténs förslag, sägas
att undantaget blefve regel och regeln undantag.

Embetsverken anse på grund af det anförda, att lämpligast vore
att tills vidare såsom minimiålder för inträde i arbete bibehålla tolf år,
men skarpare än som föreslagits framhålla en lagligen afslutad skolundervisning
såsom grundvilkor för användandet i arbete samt att
låta det medicinska inflytandet på tidpunkten, då arbetet verkligen kan
börja, mera framträda; förklarande embetsverken, att de följaktligen biträdde
hvad komitén och, i likhet med dem, reservanterna föreslagit
om läkarebesigtning af minderåriga, men med det tillägg att läkare -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57. 19

betyg borde af alla minderåriga företes vid deras inträde i arbete eller
nytt slag deraf.

Jag har i det föregående redogjort för komiténs och reservanternas
förslag rörande fortsatt skolgång för minderårig arbetare. I detta afseende
hafva embetsverken påvisat orimligheten af ett stadgande, sådant
som dessa förslag innehålla, om utsträckt skolpligt intill fylda fjorton
år för minderårig arbetare, som slutat folkskolan enligt § 48 i folkskolestadgan,
i det embetsverken erinrat derom, att skolpligten upphört
jemväl för den, som enligt nyssnämnda paragraf lemnat skolan, och att
stadgandet, om det blefve lag, skulle föranleda dertill, att minderårig under
14 år, som på sådant sätt slutat folkskolan och vore anstäld uti industriel
arbete, skulle vara skyldig deltaga i undervisningen, under det
att minderårig af samma ålder, hvilken lemnat folkskolan under samma
förhållande, men gånge sysslolös, skulle vara fri från hvarje skolpligt;
och anföra embetsverken vidare i denna del, att flere bland folkskoleinspektörerna
framhållit nödvändigheten af att de i folkskolan förvärfvare
kunskaper genom fortsatt skolgång underhölles och befästades; att
folkundervisningens ökande och utveckling onekligen vore en ytterst
vigtig angelägenhet; att samhället också med rätta kunde fordra, att
icke genom lagstiftningens tillskyndelse frukterna af denna undervisning
icke komme att motsvara de betydande ekonomiska uppoffringar
samhället iklädde sig för densamma; att det likväl utan tvifvel vore
lämpligare och ändamålsenligare att positiva åtgärder till främjande af
undervisningen, för såvidt sådant genom lagbestämmelser kunde ske,
vidtoges genom en omarbetning af den rörande samma undervisning
särskild! gifna förordningen, än att det skedde genom införande af
enstaka bestämmelse i sådant syfte i en författning, hvars hufvudändamål
vore ett annat; samt att embetsverken på grund häraf ansåge,
att föreskrift om utsträckt obligatorisk skolgång borde gifvas i annan
författning än den nu ifrågavarande och då afse alla minderåriga, men
att i sistberörda författning borde intagas föreskrift om skyldighet för
arbetsgivare att, der hos honom anstäld minderårigs målsman sådant
önskade, bereda minderårig ledighet för begagnandet af den fortsatta
undervisning, som vore eller kunde blifva anordnad, undervisningen i
tekniska skolor, der sådan förekomme, deri inbegripen.

I detta sammanhang torde jag, till belysande af huru värdet och ändamålsenligheten
af sådan, jemsides med arbetet anordnad undervisning ter
sig för eu skolman, få i korthet redogöra för hvad folkskoleinspektören Bergman
uti sitt förenämnda yttrande i detta afseende anför. Han yttrar, bland
annat, att en föreskrift, såsom komitén föreslagit, om skyldighet för min -

20

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 57.

derårig arbetare att begagna undervisningen i folkskolan å de tider, skolrådet
efter näringsidkarens hörande bestämde, möjligen kunde tillämpas
inom ett samhälle, der endast en näringsidkare funnes, men att, då flere
näringsidkare funnes, det vore omöjligt afpassa skolgången efter allas
beqvämlighet, och att, då lärarne hade sig ålagdt att för sin lön, under
vissa timmar om dagen, vissa månader om året meddela undervisning,
det blefve för skolrådet svårt att ordna undervisningen på olika tider
efter olika näringsidkares åsigt, utan att skolan i dess helhet med dess
ojemförligt större antal barn deraf blefve lidande; att saken icke komme
att ställa sig bättre om, såsom reservanterna föreslagit, dessa yngre
arbetare skulle två eftermiddagar i veckan lemna arbetet tidigare för
att dessa dagar begagna sig af för dem anordnad undervisning, ty det
vore svårt, för att icke säga omöjligt, att komplettera och afsluta dessa
barns undervisning på några eftermiddagstimmar i veckan, särskildt, om
man betänkte, att barnen komme till detta arbete mer eller mindre uttröttade
efter dagens föregående kroppsarbete, och det skulle på hvarje ämne,
äfven om man inskränkte dessa till den s. k. minimikursen, komma så
ringa tid, att svårligen några nämnvärda framsteg komme att göras.
Härtill komme, yttrar Bergman vidare, att denna s. k. skolundervisning
icke kunde ske utan olägenhet för arbetsgifvaren, då dessa yngre arbetare
ofta tjenstgjorde såsom handtlangare åt äldre, hvilka senare då
ej sällan nödgades dessa dagar afbryta sitt arbete tidigare; följden af
en sådan anordning hade också visat sig vara den, att arbetsgivare
icke velat i sitt arbete mottaga sådana minderåriga. Olägenheterna
afhjelptes icke, menar Bergman, genom att sysselsätta dessa minderåriga
i s. k. halfdagsarbete, ty antingen skulle de då sysselsättas med
kroppsarbete på förmiddagen och med skolarbete på eftermiddagen
eller ock måste den ena hälften alternera med den andra i kroppsarbetet
och sålunda besöka skolan på olika tider, men det vore icke möjligt
att under sådana förhållanden ordna skolundervisningen utan mycket
dryga kostnader. Detta hade försökts i Norrköping-, och yttrar
skolrådet härom, att de barn, som sysselsattes i halfdagsarbete, icke
på de derför bestämda tiderna infunne sig i den s. k. halfdagsskolan,
utan gingo ofta halfva dagen sysslolösa; följderna häraf hade icke uteblifvit:
hela band af tjufaktiga gossar hade ertappats, och äfven uppförandet
bland nattvardsungdomen vore enligt samstämmigt intyg från
stadens tre pastorer sämre. Till det sagda kunde, säger Bergman,
läggas det faktum, att barn, som delvis lemnat skolan för att deltaga
i arbete, vanligen vore rätt svåra att handleda i skolan och utöfvade
ett mindre godt inflytande på sina kamrater; och blefve dessa »half -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

21

arbetare» lätt och vanligen en börda och ett straff för skolan, utan att
hon kunde vara dem till något nämnvärdt gagn. Bergman sammanfattar
hvad han i detta afseende yttrat sålunda, att han velat med det
sagda påvisa nödvändigheten att bestämdt skilja mellan skolarbete och
arbete i fabrik m. m. på sådant sätt, att barnen ej samtidigt användes
i båda.

I afseende å kontrollen å efterlefnaden af förevarande författnings
föreskrifter, yttra embetsverken, under betonande af nödvändigheten
att denna kontroll göres fullt effektiv, att, äfven om kontrollen underlättades
genom utseende af sådana tillsyningsmän, som lcomitén och
reservanterna föreslagit, en effektiv kontroll endast vunnes genom en
ordnad, sakkunnig, fullt opartisk och kraftig yrkesinspektion, hvilken
icke finge inskränka sig till att öfvervaka att intygsböcker funnes och
att register fördes, utan måste äfven i andra afseenden, bland annat,
beträffande särskilt helsovådliga yrken, tillse, att åtgärder vidtoges,
der anmärkning förekomme. Då emellertid för utöfvandet af en sådan
kontroll yrkesinspektionens arbetskrafter, äfven med ökning af dess
personal och oafsedt det biträde, som kunde komma att lemnas af de
föreslagna kommunala tillsyningsmännen, icke vore tillräckliga, föreslå
embetsverken att till underlättande af yrkesinspektionens arbete proviusial-
och stadsläkare skulle åläggas att, då de vid utöfningen af sin
verksamhet funne något yrke särskilt helsovådligt, göra underdånig
framställning om de allmänna föreskrifter, som de med hänsyn dertill
kunde finna erforderliga, samt att, om anordningarna inom någon särskild
industriel anläggning af dem befunnes vara i hygieniskt afseende
bristfälliga, hos yrkesinspektören i distriktet derom göra anmälan;
hvarförutom embetsverken anmärkt att, om åt bergsstatens tjenstemän
öfverlemnades tillsynen öfver minderårigas användande i den egentliga
grufdriften, yrkesinspektörernas arbete jemväl genom en sådan
föreskrift skulle underlättas.

För den skiljaktiga uppfattning, som rådt mellan koiniténs majoritet
och reservanterna i fråga om antalet arbetstimmar, hvarunder minderårig
må sysselsättas i arbete, har jag i det föregående redogjort. Då
folkskoleinspektörerna väl torde få anses känna till de minderårigas
utveckling, torde deras åsigt beträffande detta, det måhända mest svårlösta
af alla här förekommande spörsmål böra tillmätas afsevärd betydelse;
och får jag derför, innan jag öfvergår till embetsverkens
uttalande i denna del, i korthet redogöra för folkskoleinspektörernas
yttranden härutinnan.

Folkskoleinspektören J. A. Franzén i Jönköping förordar i sedlighetens
intresse reservanternas förslag om utsträckning af arbetstiden
till högst tio timmar af dygnet för minderårig, som fylt tretton år.
Intet hade de senare åren under tillämpningen af nu gällande föreskrifter
om minderårigas användande i fabriksarbete framkallat större
bekymmer hos uppfostrare och skolans målsmän än att se skaror af
fabriksungdom halfva dagen under sysslolöshet stryka omkring på stadsgatorna
eller samlas kring kroghörnen.

Folkskoleinspektören I. A. Lyttkens i Norrköping anför, bland
annat, att behofvet af arbetstidens begränsning endast gälde det fall,
att arbetet vore tyngre än hvad som vore lämpligt för barnets krafter;
att der arbetet icke vore af sådan beskaffenhet och icke försigginge i
för helsan skadliga lokaler, utan vore afpassadt efter kroppskrafterna,
man från uppfostrarens synpunkt måste fasthålla, att det vore bättre,
om barnet hade lämplig sysselsättning under större delen af dagen än
om det ginge sysslolöst; att, då det nu vore fråga om att ändra gällande
bestämmelser, det borde tillses att detta icke ledde till sysslolöshet och
dagdrifveri med dess sorgliga följder; att tillämpningen af nuvarande
bestämmelser, hade haft till följd, att ett stort antal barn, synnerligast
gossar i åldern mellan tolf och fjorton år, ginge helt och hållet sysslolösa,
hvaraf olägenheterna vore allt för uppenbara för att vidare behöfva
omordas. Dessa olägenheter anser Lyttkens kunna afhjelpas, om
dels den obligatoriska folkskoleundervisningen förlängdes med ett år
och konfirmationsundervisningen omedelbart derefter vidtoge och dels
tiden för inträde i arbete bestämdes till slutet af det halfår, hvarunder
den minderårige fyller tretton år. Under denna förutsättning skulle
arbetstiden intill slutet af det halfår, hvarunder den minderårige fylde
fjorton år, bestämmas till högst sex timmar och derefter till högst elfva
timmar af dygnet. Lyttkens förslag innebär, att den utsträckta folkskolekursen
skulle vid inträdet i arbetet vara fullständigt afslutad och
konfirmationsundervisningen pågå samtidigt med halfdagsarbetet.

Folkskoleinspektören J. M. Ambrosius i Göteborg yttrar, att han i
fråga om skiljaktigheten mellan komiténs och reservanternas förslag
beträffande arbetstiden icke vågade yttra sig, men ansåge sig böra uttala
att ett jemnt och måttligt ansträngande arbete vore i moraliskt hänseende
synnerligen nyttigt, hvarför han, med hänsyn till ungdomens
uppfostran, hade svårt att hysa några betänkligheter mot det nuvarande
stadgandet om tio timmars arbete.

Folkskoleinspektören Bergman anför att, om man vidtoge- nödiga
försigtighetsmått med hänsyn till läkareundersökning och arbetsloka -

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

23

lernas beskaffenhet i hygieniskt hänseende, det lagstadgade maximiantalet
arbetstimmar icke syntes böra sättas allt för lågt; att, såsom komiterade
föreslagit, inskränka arbetstiden för minderåriga under femton år
till endast sex timmar, skulle vara till stor skada för särskilt de äldre
bland dem; att komiterade visserligen medgifvit undantag för dem, som
fylt fjorton år och erhållit afgångsbetyg från folkskolan, men det vore
icke skäl skrifva lagen så, att undantaget blefve lag och lagen undantag,
såsom här uppenbarligen skulle blifva fallet; att, beträffande det af
komitén anförda skäl för kortare arbetstid, nemligen att derigenom
skulle beredas yngre arbetare tillfälle till deltagande i undervisningen
i tekniska skolor och aftonskolor, Bergman ville uttala att, enligt hans
förmenande, det vore först efter fylda femton år, som arbetare begagnade
sådan undervisning, och sedan de en tid deltagit i arbetet och kommit
till insigt om nyttan och behofvet af fortsatt undervisning; att det
visserligen kunde synas strängt att bestämma arbetstiden för fjortonåriga
till elfva timmar, men att då arbetstiden i allmänhet hade tendens
att minskas, då genom yrkesinspektörerna tillsynen öfver de sanitära
förhållandena i arbetslokalerna bättre utfördes, och då till följd
af läkareundersökningen de svagare väl komme att skonas, faran icke
syntes vara så stor; samt att det vore nödvändigt, att författningens
bestämmelser ej blefve sådana, att arbetsgivare icke ville taga i sitt
arbete personer, som icke fylt aderton år. Bergman tillägger dock,
att han gerna ville föreslå en inskränkning i arbetstiden för barn, som
fylt fjorton år, så nemligen att tio timmars arbetstid sattes såsom maximum
till efter skedd konfirmation och att först derefter arbetstiden utsträcktes
till elfva timmar, men anmärker att, då konfirmationen icke vore
obligatorisk, skulle genom en sådan bestämmelse svårigheter uppstå,
Indika vore bäst att undvika. Bergman anser alltså, att arbetstiden
skulle utgöra för barn, som fylt tretton år, högst tio timmar, dock icke
nattetid, och för minderårig, som fylt fjorton år, högst elfva timmar,
men att i båda fallen den dagliga arbetstiden för minderårig under
femton år, som icke erhållit afgångsbetyg från folkskola, borde minskas
med fyra timmar; samt att barn, som fylt tolf år och kunde förete
fullständigt afgångsbetyg från folkskola, skulle få i arbete användas
högst- åtta timmar dagligen, om det med läkarebetyg styrkte sig utan
men kunna deltaga i arbetet.

Folkskoleinspektören Stenkula anför att, enligt hans mening, bestämmelsen
om högst sex timmars arbetstid för minderåriga ända till
fylda femton år otillbörligt inskränkte föräldrarnas rätt till barnens arbete,
hvarjemte barnens väl i visst afseende äfventyrades; att klagomålen

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

öfver 1881 års förordning varit högljuddast i fråga om arbetstidens inskränkning
till sex timmar, då derigenom arbetsförtjenst beröfvades så
väl barn som äldre, samt barnen utsattes för ett kringdrifvande lits
faror; att barn, som ginge i halfdagsarbete och i skolan andra hälften
af dagen, likväl under tre till fyra månader af året, då skolarbetet
hvilade, kunde tillbringa halfva dagarna i sysslolöshet och så vänja
sig vid dagdrifveri och lättja; att för tolfåringar arbetstiden visserligen
borde, till förekommande af öfveransträngning, inskränkas till halfva
dagen, men att deremot för barn, som uppnått tretton år, arbetstiden
utan fara syntes kunna utsträckas till tio timmar.

I förevarande afseende yttra embetsverken uti sitt utlåtande, att
på grund af för det närvarande här i landet rådande folkskoleförhållanden
embetsverken ansett, att minimiåldern för inträde i arbetet borde
bestämmas till tolf år, men att, då så unga barn som de, h vilka fy It
tolf men ej tretton år, väl icke genast borde utsättas för särdeles långvarigt
dagsarbete och dessa barn derjemte, der de slutat folkskolan
enligt § 47 folkskolestadgan, borde kunna besöka fortsättningsskola,
torde de icke böra arbeta mer än sex timmar dagligen; att med afseende
å hvad flere af folkskoleinspektörerna andragit, särskildt i fråga
om farorna deraf att barnen finge allt för mycken tid öfrig för egen
räkning, och då dessa faror torde framträda mer allt efter som barnen
utvecklades, men innan deras utveckling hunnit så långt, att de handlade
mera oberoende af andras exempel, tvekade embetsverken icke att
tillstyrka, det barn om fylda tretton år måtte tillåtas arbeta tio timmar;
att erfarenheten från, bland andra ställen, Norrköping, der man med
stor kostnad anordnat halfdagsarbete och halfdagsskolor, äfven gåfve
stöd härför, enär det visat sig, att de största svårigheter mött att få
barnen att ordentligt gå i halfdagsskolan, och att barnen snarare använde
sina lediga halfdagar att föra ett kringdrifvande lif, som ofta
ledde till brott; att af den statistik, som af komitén åstadkommits,
inhemtades, bland annat, att medelarbetstiden inom industriella yrken
här i landet vore tio och tre fjerdedels timmar, och att det utan fara
för misstag torde kunna sägas, att arbetstiden visade tendens att sjunka;
att det dessutom borde beaktas, att det industriella arbetet, för att
kunna med framgång drifvas, kräfde en noggrann ordning, och att,
åtminstone inom den mera utvecklade fabriksindustrien, till följd af den
arbetets fördelning, som inom alla områden gjorde sig mer och mer
gällande, den enes arbete oftast vore af någon eller några andras beroende;
att detta gälde icke minst i fråga om de yngres arbete i för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o .57.

‘25

hållande till de äldres och mera försigkomnas, hvarförutom det i fråga
om särdeles många yrken vore nödvändigt, att arbetaren i unga år,
medan kroppen vore smidig och sinnet vaket, finge tillfälle inhemta
för yrkets utöfning nödvändigt handlag och vinna erforderlig skicklighet;
samt att på grund häraf och då det, som ofvan anförts beträffande
utsträckning af arbetstiden för trettonåriga, äfven gälde i fråga om
äldre minderårigas arbete, och sålunda en utsträckning af arbetstiden
vore befogad af hänsyn ej mindre till industrien än äfven till de minderårigas
eget bästa, samt dertill komme att komitén jemväl ansett, att i
och för sig en fjortonårig ej vore för späd att användas elfva timmar
af dagen i arbete, tillstyrkte embetsverken, att minderåriga mellan
fjorton och aderton år tillätes arbeta elfva timmar.

Beträffande nattarbete anse embetsverken, att sådant icke borde i
allmänhet förekomma för minderåriga, men att undantag måste göras
i fråga om sådana industriella yrken, hvilkas natur oundgängligen
fordrade, att arbetet fortginge natt och dag, såsom t. ex. fallet vore i
hyttor, stång]-ernsverk, med flere rörelser, der arbetet förutsätter så
kallad ständig eld. I dessa fall anse embetsverken att det borde föreskrifvas,
att arbetet för minderåriga icke finge fortgå i längre skift än
åtta timmar, och att hvarje sådant skift skulle följas af lika lång
ledighet, samt att arbetet så ordnades, att samma arbetare icke två
nätter å råd komme på det skift, hvarunder midnatt infölle.

Uti det af embetsverken sålunda afgifna yttrande, i hvad det afser
minderårigas arbetstider, hafva två af medicinalstyrelsens medlemmar förklarat
sig icke kunna instämma. De yttra, bland annat, att de ansåge elfva
timmars dagligt och under lång tid fortsatt arbete äfven för fullvuxna
personer vara mycket tungt, och kunde således än mindre gilla att dylik
arbetstid medgåfves barn, som ej fylt femton år; att ett så länge fortsatt
arbete ovilkorligen i de flesta fall ledde till öfveransträngning, som
med tiden måste skada barnets helsa och försena dess utveckling; att
äfven tio timmars daglig arbetstid för barn mellan tretton och fjorton
år syntes vara allt för lång; men att de emellertid, för att tillmötesgå
arbetsgifvarnes befogade kraf på yngre arbetskrafter, och då de hölle före,
att äfven barn om tolf års ålder, för så vidt de vore friska och normalt
utvecklade, borde utan fara kunna sysselsättas med Renligt kroppsarbete
äfven något längre än de af komiterade föreslagna sex timmarna,
ansåge arbetstiden för barn mellan tolf och femton år lämpligen kunna
bestämmas till högst åtta timmar och för minderårig (ifver femton år
till högst elfva timmar.

flik. till Itiksd. Prat. W(JU. 1 Sami. 1 Afd. 117 Tläft.

4

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

Motion vid
1899 års riksdag.

Till den redogörelse för 1891 års komitéförslag och hvad i anledning
deraf förekommit, som jag nu lemnat, torde jag böra tillägga,
att frågan om omarbetning af 1881 års förordning upptogs vid 1899
års riksdag. I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:r 238) hemstälde
herr Curt Wallis, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och så fort ske
kunde till Riksdagen inkomma med förslag till ny lag angående minderårigas
användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering,
i hvilket förslag, på samma gång industriens, hygienens och folkundervisningens
berättigade kraf vid en sådan lagstiftning tillgodosåges,
framför allt måtte tillses, att lagstiftningen blefve verksam genom att
åt yrkesinspektionen öfverlemna kontrollen öfver lagens efterlefnad.
Efter en ingående granskning af hvad å ena sidan 1891 års komité och
å andra sidan reservanterna anfört särskildt i fråga om arbetstiden för
minderåriga, angaf motionären såsom sin åsigt, att »under förutsättning
af på tillfredsställande sätt anordnade läkareundersökningar och ökadt
tillmötesgående af kraf vet på att tillfälle för de i arbete anstälda minderåriga
lemnas till fortsatt undervisning i fortsättningsskolor, yrkesskolor
och dylikt, komiténs förslag med den af reservanterna föreslagna
ändringen, att 13- och 14-åringars arbetstid må få uppgå till högst 10
timmar dagligen, borde kunna utgöra grundvalen för en tillfredställande
lösning af denna samhällsvigtiga fråga». Motionären slutade med att
uttala, att en reform af den nuvarande lagstiftningen till skydd för
barn och minderåriga i industrielt arbete syntes hos oss vara i höggrad
af behofvet påkallad. En sådan reform syntes, yttrade motionären,
hufvudsakligen böra afse följande hufvudpunkter:

»Lagstiftningen bör göras effektiv derigenom, att kontrollen öfver
densammas efterlefnad öfverlemnas — liksom i utlandet med framgång
skett — åt yrkesinspektörerna, och att lagens bestämmelser angående
arbetstidens längd, rasterna m. in. affattas på ett sådant sätt, att det
blir möjligt för dessa kontrollanter att med framgång öfvervaka lagens
efterlefnad, ty erfarenheten från utlandet har lärt att, om så ej sker,
arbetsgifvarne hafva många möjligheter att eludera lagen och att göra
kontrollen öfver dess efterlefnad icke verksam. Anordnas dessutom,
såsom komiterade år 1892 enhälligt föreslagit, en kontroll af den arbetande
ungdomens helsotillstånd genom läkare, hvilka dock böra stå i
en från arbetsgifvaren fullt oafhängig ställning, så synas mig tillräckliga
garantier förefinnas, att denna lagskipning skall kunna utföra det
med densamma åsyftade gagnet, och det betyder då icke så mycket.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

27

om till en början smärre misstag skulle begås i afseende på arbetstidens
maximum, minimiåldern för de platssökandes inträde i arbete med flera
dylika bestämmelser, ty i sådana sakkunniga, för saken intresserade
och i utöfvandet af sitt värf fria och oberoende kontrollanter eger
lagstiftaren de bästa medhjelpare för en vidare utveckling och fullkomning
af lagstiftningen, om en sådan af behofvet är eller blir påkallad.
»

Motionen öfverlemnades till behandling af kammarens tillfälliga
utskott n:r 4. I afgifvet utlåtande yttrade utskottet, att utskottet i
likhet med motionären hölle före att, så fort ske kunde, en lagändring
borde komma till stånd särskildt beträffande de af utskottet närmare angifna
punkter, hvarom full enighet emellan komitén och embetsverken
förefunnes; men som antagas finge, att frågan med snaraste komme att
af regeringen upptagas till slutlig behandling, funne utskottet sig böra
föreslå, att motionen icke måtte till någon Andra Kammarens åtgärd
föranleda.

Detta blef ock kammarens beslut.

På grund af Eders Kongl. Maj:ts beslut den 26 maj 1899 blef
derefter af kanslirådet D. Ekelund och yrkesinspektören O. V. Sundeil
utarbetadt ett utkast till författning i ämnet, hvarförutom dels infordrades
upplysning från Stockholms stads helsovårdsnämnd om nämndens erfarenhet,
huru bestämmelserna i 1881 års förordning blifvit inom Stockholm
under de senaste fem åren tillämpade, dels ock Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Upsala, Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län anmodades meddela yttrande,
huruvida vid en blifvande omarbetning af 1881 års förordning, hvilken
icke egde tillämpning å sågverksrörelsen och brädgårdsrörelsen, detta
förhållande syntes böra fortfara eller, derest särskilda bestämmelser för
minderårigas användande i dessa rörelser syntes vara af behofvet påkallade,
huruvida de uti förenämnda utkast upptagna stadganden borde
vinna tillämpning jemväl å dessa rörelser eller om, med afseende å
dessas särskilda beskaffenhet, modifikationer i stadgandena vore erforderliga.

Genom särskilda nådiga remisser hafva såväl förenämnda författningsutkast
som ock de infordrade yttrandena äfvensom från ett
flertal glasbruksegare ingifna framställningar om rätt att vid vissa
arbeten inom glasindustrien använda minderåriga i vida större utsträckning
än för närvarande vore tillåtet öfverlemnats till kommerskollegium
och medicinalstyrelsen med nådig befallning att, efter bergmästarnes i

Utkast till författningf
utarbetadt
af
kanslirådet
Ekelund och
yrkesinspektören
Sundeil.

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

rikets samtliga bergmästaredistrikt samt yrkesinspektörernas hörande,
afgifva underdånigt utlåtande i ämnet.

Det infordrade underdåniga utlåtandet, dagtecknadt den 25 november
1899, inkom den 23 påföljande december till civildepartementet.

Redogörelse
för nu uppgjorda
förf attningsförslage
t.

Tillsynen
öfver efterlefnaden.

Läkareunder sökningar.

Giltighetsom rådet.

Med ledning af den utredning, som sålunda kommit förevarande
ärende till del, och sedan jag samrådt med rikets yrkesinspektörer vid
deras möte här under sistlidne januari månad, har jag nu låtit uppgöra
förslag till förordning angående minderårigas och qvinnors användande
till arbete i industrielt yrke; och anser jag mig böra nämna, att i de
flesta delar samtlige yrkesinspektörerna voro ense med mig.

Sedan departementschefen härefter uppläst förslaget, fortsatte departementschefen
:

Af den redogörelse, jag fått för Eders Kongl. Maj:t lemna för hvad
under senare tider föreslagits och uttalats beträffande vår skyddslagstiftning
för minderåriga vid arbete i industrielt yrke, torde Eders
Kongl. Maj:t hafva funnit, att i två hufvudpunkter fullständig enighet
eger rum.

Man är ense derom att, derest den nya författningen icke skall
blifva — såsom i mångt och mycket måste erkännas vara förhållandet,
utom i de större städerna, med 1881 års förordning — en lag endast
å papperet, så måste kontrollen öfver tillämpningen blifva helt annorlunda;
den måste blifva effektiv.

Det nya författningsförslaget innehåller derför, att tillsynen öfver
författningens efterlefnad skall i främsta rummet åligga yrkesinspektörerna,
utom hvad angår grufdrift, som är att hänföra till bergsbruk,
der kontrollen naturligen skall tillkomma bergmästarne.

Man är vidare ense derom, att kontrollen att lagstiftningen verkligen
åstadkommer hvad man dermed åsyftar bör understödjas genom
läkareundersökningar.

I anslutning härtill föreslås nu att, innan minderårig får i industrielt
arbete antagas, skall hvarje gång genom läkarebetyg vara styrkt, att
den minderårige icke kan anses af det ifrågavarande arbetet komma
att lida men (2 §), samt vidare — och på denna nyhet lägger jag
synnerlig vigt — att årlig läkarebesigtning skall hållas å hvarje
arbetsställe, der minderårig finnes anstäld. Besigtningen verkställes af
läkare, förordnad af offentlig myndighet, och bekostas af yrkesidkaren
(11 §)■.....

Författningens giltighetsområde har, på sätt kommerskollegium och
medicinalstyrelsen ock ansett, blifvit begränsad! till storindustrien.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ''N:o 57.

29

En verksam kontroll å författningens efterlefnad är något, som ej får
eftergifvas, men äfven med den betydliga tillökning i yrkesinspektionens
personal, hvarom jag ärnar göra underdånig hemställan, skulle det för
denna blifva ogörligt att i vårt vidsträckta land, så som sig bör, öfvervaka
handtverks- och hemindustrien. Då emellertid följden af en sådan begränsning
skidle blifva, att det i 6 § af 1881 års förordning förekommande
förbud mot att i handtverk eller annan handtering använda
minderårig i nattarbete komrne, med nyssnämnda förordnings upphäfvande,
att försvinna, synes blifva nödigt att genom vare sig tillägg till
1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet eller särskild författning
en motsvarande bestämmelse återinföres; och torde Eders Kongl. Maj:t
framdeles, i sammanhang med utfärdandet af den nya författningen,
vilja fatta beslut härom.

Beträffande nu storindustrien, så är, jemväl i öfverensstämmelse med
kollegii och medicinalstyrelsens uppfattning, föreslaget, att giltighetsområdet
skall sammanfalla med lagens angående skydd mot yrkesfara
den 10 maj 1889, allenast med tillägg af till bergsbruk hänförlig
grufdrift; och har dervid den terminologi, som uti 1 § af nyssnämnda
lag användes för bestämmande af de yrken, som komma
under lagens tillämpning, synts böra hufvudsakligen bibehållas, då,
såvidt jag försport, tvekan icke förekommit rörande denna terminologis
betydelse.

Hvad sålunda föreslås innebär emellertid å andra sidan en ingalunda
oväsentlig utvidgning i skyddslagstiftningens giltighetsområde
utöfver hvad för närvarande anses vara fallet, i ty att sågverks- och
dermed förenad brädgårdsrörelse skulle komma in under den nya författningen.
Då angående lämpligheten och behofvet häraf ganska
skiljaktiga meningar uttalats, torde jag böra något fullständigare redogöra
för hvad som under ärendets handläggning härom förekommit.
Såsom jag redan omnämnt, infordrade jag under sistlidna år från länsstyrelserna
i sex af do norra länen yttrande i förevarande fråga. De
svar, som härå afgåfvos, voro ingalunda öfverensstämmande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, som
rörande förhållandena inom länet upplyser, att minderåriga visserligen
i ganska stort antal användes vid de talrika inom länet belägna sågverken
men sysselsattes i regeln hufvudsakligen endast den ljusare
årstiden, då de skolpligtiga barnen åtnjöte ferier, ute i fria luften eller
i ljusa och luftiga lokaler med lättare arbeten, hufvudsakligen bestående
i märkning af plankor och bräder, hopsamling i brädgårdarna och stapling
eller lastning i pråmar af så kallad splitved med flere lättare

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

sysslor, äfvensom att dessa minderåriga nästan uteslutande utgjordes
af de vid verken anstälde arbetarnes barn, hvilket borde anses innebära
en viss trygghet mot deras öfveransträngning eller användande i arbete,
som vore förenadt med fara för olycksfall, har vidare yttrat att, enligt
Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvandes mening, behof icke förelåge
af en lagstiftning till reglementerande af och inskränkning i minderårigas
användande vid industriel rörelse af ifrågavarande art.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län förklarar,
med stöd af den utredning Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
sökt åstadkomma och af hvad erfarenheten hittills visat, sig
icke anse några föreskrifter angående minderårigas användande i arbete
vid sågverksrörelsen och brädgårdsrörelsen vara af behofvet påkallade;
och åberopar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till stöd för denna
mening att, då arbetena, såsom vid dessa rörelser syntes vara fallet,
vore afpassade efter de minderårigas förmåga, den sysselsättning dessa
hade vid sågen och brädgården under tillsyn af föräldrar eller andra
målsmän, på samma gång den visat sig icke vara menlig för de minderårigas
helsa, vore nyttigare för deras moraliska uppfostran än ett
sysslolöst kringdrifvande i sällskap med jemnåriga, hvarpå alltid funnes
god tillgång vid sågverk med stor arbetarepersonal. Skulle emellertid,
fortsätter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, det anses nödigt att
bestämmelser äfven meddelades för nu ifrågavarande rörelser, borde
dock en bestämd skilnad göras mellan sågverksrörelsen och brädgårdsrörelsen,
samt arbetet i den senare undantagas från alla föreskrifter i
förevarande hänseende, enär det arbete, som i brädgården verkstäldes
af minderårig, vore af lindrig art, endast undantagsvis förekomme nattetid
och alltid försigginge i fria luften.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län upplyser,
att vid sågverks- och brädgårdsrörelsen inom länet minderåriga
användes i temligen stor utsträckning och hufvudsakligen i följande
sysselsättningar, nemligen att slå kettingar omkring timmer, som genom
ångkraft uppfordrades till såghusen för försågning, att bortskaffa ribbor
från kantverken, att från klyfsågarne bortplocka och på derför afsedda
fortskaffningsmedel uppstapla staf, att, sedan stafven blifvit afkapad
till lämpliga längder, hopbinda och bortbära densamma samt undanplocka
odugliga, vid kapningen uppkomna träbitar, att vid justeringsverken
för plankor och bräder undanplocka split- och kantved äfvensom
sammanstapla plankveden till famnar, att stämpla eller märka justeradt
virke, samt att utlägga strön vid stapling af plankor och bräder. Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser alla dessa arbeten vara föga

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

ansträngande men dock fordra eu viss påpasslighet och hemställer, att
gossar, som fylt tio år samt voro friska och normalt utvecklade, finge
användas till sådana lättare arbeten vid sågverken, som nyss angifvits,
helst dessa sysselsättningar företrädesvis utöfvades i det fria, och det
arbete, som förekomme inom hus, svårligen kunde vara helsovidrigt, då
såghusen till väsentlig utsträckning vore öppna, så att instängd luft i
dem aldrig förekomme under arbetstiderna.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefieborgs län yttrar
att, som arbetet vid sågverks- och brädgårdsrörelsen drefves i fria luften
eller i ljusa och rymliga lokaler, syntes något menligt inflytande på
helsan icke kunna befaras af detta arbete, som, att döma efter förhållandena
inom länet, endast i sina mindre ansträngande, för olycksfall
minst utsatta detaljer plägade öfverlemnas åt minderåriga, samt att, då
dessutom egarne till och förvaltningarna af sågverken inom länet allmänt
stält såväl genom inrättande af skolor som i öfrigt sig till efterrättelse
de minderåriga åsyftande stadgandena i 17 § 1 och 2 mom. af
1864 års förordning angående utvidgad näringsfrihet, Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke ansåge några omständigheter inom länet
för närvarande påkalla detaljerade bestämmelser angående minderårigas
användande i arbete vid sågverk och brädgårdar, hvaremot det icke
vore alldeles utan våda, om arbetsgifvarne genom uppstälda svårigheter
och omgång skulle göras obenägna att i sitt arbete använda ifrågavarande,
vid sågverken talrikt förekommande åldersklass, som derigenom,
oafsedt den känbara minskningen i familjernas inkomster, i mer eller
mindre mån skulle försättas i sysslolöshet och hemfalla under deraf föranledda
frestelser till okynne, kanske brott. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föreslår dock meddelande af vissa bestämmelser till
förhindrande af olycksfall vid minderårigs användande i arbete vid
sågverk.

Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande i Kopparbergs län meddelar,
att i de större sågverken och brädgårdarna inom länet ett rätt
afsevärdt antal minderåriga sysselsattes, af hvilka omkring tjugufem
procent vore under fjorton år; att visserligen i allmänhet icke i arbetet
antoges någon förr än efter fylda tolf år, men att det dock inträffat,
att barn vid elfva, tio och ända till nio års ålder efter föräldrars eller
målsmäns enträgna, i vissa fall på osanna uppgifter om barnets ålder
grundade begäran blifvit i arbete använda; att det arbete, hvarmed minderåriga
sysselsattes, väl vore af mindre ansträngande och för deras
kroppsliga utveckling oskadlig art, men att arbetstiden i allmänhet
utgjorde, jemväl för minderåriga under fjorton år, åtta till tio timmar af

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

dygnet, infallande å brädgårdarna endast om dagen, men vid sågverken
jemväl nattetid, vanligen på det sätt, att arbetstiden ena veckan förlädes
till dagarne och den andra till nätterna. Med afseende å dessa förhållanden
och då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade sig bekant,
att vid minderårigs antagande i dylikt arbete någon hänsyn icke annat
än undantagsvis toges till den minderåriges helsa och kroppskrafter,
samt nattarbetet gifvetvis inverkade menligt på de minderårigas utveckling
såväl i kroppsligt som i sedligt afseende, anser Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, att särskilda bestämmelser vore nödiga i syfte att
verksam kontroll utöfvades derå, att minderårigas arbetstid, åtminstone
i sågverk, icke godtyckligt och till men för deras helsa utsträcktes.
Deremot finner Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sådana bestämmelser
beträffande brädgårdsrörelsen, der arbetet helt och hållet drefves
i fria luften och nattarbete icke förekomme, icke vara i lika hög grad
erforderliga, men anser att, då en effektiv kontroll öfver minderårigas
användande vid sågverk skulle i hög grad försvåras eller till och med
omöjliggöras, derest icke enahanda bestämmelser tillämpades vid brädgård
förenad med sågverk som vid sågverket, ifrågasatta bestämmelser
lämpligen böra ega tillämpning å sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län yttrar att,
ehuruväl vid sågverken och brädgårdarna åtskilliga lättare arbeten förekomme,
med hvilka minderårige utan fara kunde sysselsättas, det dock
till förekommande af missbruk vore nödigt dels bestämma viss ålder,
före hvilken minderårig icke finge till arbete i sågverk eller brädgård
användas, dels ock förbjuda användande af minderårig mellan tolf och
fjorton år till dylikt arbete under lärotiderna i folkskolan, med mindre
att med intyg styrktes, att den minderårige upphört att vara skolpligtig.
Vidare föreslår Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vissa föreskrifter
i afseende å arbetstiderna m. m.

Till de länsstyrelser, som påyrkat utsträckning af författningen äfven
till nu ifrågavarande yrken, har ej mindre medicinalstyrelsen än äfven
kommerskollegium anslutit sig uti dessa embetsverks af mig förut omnämnda
gemensamma utlåtande af den 25 november 1899, och samma
uppfattning omfattades obetingadt af samtlige yrkesinspektörerna. Vid
sådant förhållande har jag — om än jag fortfarande hyser viss tvekan om
åtgärdens nödvändighet — ansett mig ej kunna underlåta att nu medtaga
sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse bland de yrken, å
hvilka författningen skulle ega tillämpning, dervid dock, såsom af för -

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 57. 33

fattningsförslagets 8 § framgår, vissa undantagsstadganden ansetts böra
föreslås.

Uppenbart är, att inom en eller annan, nu ej upptagen industri
förhållandena kunna så gestalta sig, att deri anställa minderåriga böra
komma under sådan skyddslagstiftning, som den förevarande; och har
derföre i 1 § intagits erinran om skyldighet för kommerskollegium att
derom göra framställning.

Hvad kretsen af de skyddade personerna beträffar hade, såsom Kretsen åt
jag redan nämnt, uti det af 1891 års komité utarbetade författnings- Bkyd^eenper''
förslag skyddslagstiftningen utsträckts att i vissa afseenden omfatta
qvinnors arbete, äfven der dessa icke äro att hänföra till minderåriga.

Jag kan icke finna, att kommerskollegium och medicinalstyrelsen uti
sitt öfver komitéförslaget afgifna utlåtande anfört giltiga skäl för att ur
författningen helt och hållet utesluta dessa skyddsföreskrifter. Jag kan
icke se någon anledning, hvarför icke uti en och samma författning
skulle kunna inrymmas skyddsbestämmelser så väl för qvinnor som för
minderåriga, derest eljest sådana bestämmelser för qvinnor kunna anses
vara af behofvet påkallade. Berlinerkonferensens uttalanden rörande
skydd för qvinliga arbetare synas vara i hög grad beaktansvärda
och i vissa delar eg a tillämpning jemväl på förhållandena här i landet.

Det är i två afseenden nu gällande lagstiftning torde böra till skydd
för qvinliga arbetare kompletteras, nemligen dels i fråga om förbud
mot användande af qvinnor till arbete under jord i grufvor och stenbrott
och dels angående bestämmande af viss tid för arbetes återupptagande
efter öfverstånden barnsbörd. Det är väl sant att för närvarande
här i landet qvinnor icke användas till arbete underjord i grufvor
eller stenbrott, och detta synes också hafva varit hufvudaniedningen till
att komitéförslagets förbud mot qvinnors användande i sådant arbete af
embetsverken uteslöts, men då erfarenheten från de länder, der dylikt
qvinnas arbete förekommer, gifver vid handen, att qvinnors användande i
detta slag af arbete från flera synpunkter är i hög grad olämpligt, torde
ett förbud i sådan rigtning här vara på sin plats. Likaledes synes nödig
omtanke fordra införandet af en sådan lagbestämmelse, hvarigenom förtyödes
att i arbete i industriens tjenst använda qvinna under den närmaste
tiden efter det hon födt barn. Då emellertid, på sätt jemväl
embetsverken anmärkt, denna tid icke lämpligen bör vara densamma
för alla fall, synes mig föreskriften böra så affatta» att, på samma
gång eu bestämd tid angifves såsom den normala för frihet från arbete,
tillåtelse att tidigare inträda i arbetet göres beroende af läkarebetyg.
Bestämmelser i dessa båda hänseenden hafva upptagits i 7 §.

Dih. till Rihd. Prat. HJUL). I Samt. / Afl t. 51 lliijt. 5

34

Minimiålder
och öfriga vilkor
för minderårigas
anställande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

Om redan i fråga om giltighetsområdet för en skyddslagstiftning i
förevarande ämne skiljaktiga meningar eg a rum, så gäller detta i ännu
högre grad beträffande minimiålder och öfriga vilkor för minderårigas anställning
i de skyddade yrkena samt arbetstiden för minderåriga. Och
detta är helt naturligt. Å ena sidan står statens oafvisliga pligt att
vaka öfver det uppväxande slägtets kroppsliga och andliga utveckling så,
att denna icke må skadas eller lida intrång genom för tidigt inträde i
arbete, med andra ord hänsynen till hygienens och skolans intressen; å
andra sidan måste man taga hänsyn till dels vigten af att de unga icke få
gå sysslolösa och derigenom hemfalla till brott och förfall, dels föräldrarnes
önskan att få sina barn tidigast möjligt ut i yrkena, så att barnen
skola kunna förvärfva nödig yrkesskicklighet äfvensom lemna bidrag
till familjens uppehälle, dels ock, hvad vissa yrken angår, industriens
behof af att användandet af minderåriga i arbete ej må varda alltför
begränsadt. Härtill kommer att yrkenas sinsemellan så olika beskaffenhet
försvårar meddelandet af allmängiltiga bestämmelser.

Den principiella utgångspunkten för en lagstiftning härutinnan synes
böra vara den att, under förutsättning af obligatorisk läkareundersökning
och betryggande kontroll i öfrigt mot öfveransträngning och yrkesfara,
den minderåriges arbete, särskildt beträffande arbetstiderna, så anordnas,
att den minderårige vid den tidpunkt, då den obligatoriska folkskoleundervisningen
upphör, må kunna påräkna sysselsättning uti industriens
tjenst och derigenom, på samma gäng den minderårige afhålles från de
faror, som sysslolösheten, synnerligast i denna åldersperiod, medför, i tid
vänjer sig att uti ett regelbundet arbete söka sitt uppehälle.

I enlighet med kommerskollegii hemställan har således nu gällande
bestämmelse om tolf år såsom minimiålder för barns anställande iindustrielt
yrke blifvit i förslaget bibehållen. Att höja denna ålder exempelvis
till tretton år låter sig, enligt min tanke, icke förena med nu gällande
bestämmelser rörande folkundervisningen, och det är från dem jag har
att utgå. Sådan denna för närvarande är anordnad har i regeln barnet
i åldern mellan tolf och tretton år inhemtat det kunskapsmått, som berättigar
detsamma att afgå från folkskolan. Dermed har ock skolpligtigheten
upphört, ett förhållande, med hänsyn till hvilket minimiåldern för
inträde i industriens tjenst måste vara anpassad, så vida man vill undvika
att legalisera en kortare eller längre, men för den minderårige utan
tvifvel i hög grad skadlig period af sysslolöshet. Flera af folkskoleinspektörerna
hafva emellertid i yttrandena öfver 1891 års komités förslag
framhållit nödvändigheten af att de i folkskolan förvärfvade kunskaper
genom fortsatt skolgång underhållas och befästas och ifrågasatt stadgan -

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 57.

den härom. Såsom embetsverken yttrat, torde dock lämpligare vara,
att positiva åtgärder till främjande af folkundervisningen vidtagas genom
en omarbetning af folkskolestadgan än att det sker genom införande
af enstaka bestämmelser i förevarande författning, hvars hufvudändamål
är ett annat.

Men lika vigtigt, som det synes vara att dessa två områden, skolans
och industriens, omedelbart gränsa intill hvarandra, lika vigtigt
är att det senare icke inkräktar på det förra. Derför måste såsom
det andra vilkoret för inträde i arbete i industrielt yrke uppställas
den fordran, att skolpligtigheten upphört, vare sig enligt § 47
eller § 48 i folkskolestadgan eller genom annorledes, t. ex. i teknisk skola,
förvärfvadt kunskapsmått. Denna fordran bör dock icke, enligt min
tanke, utgöra binder för minderårig, som uppnått den ålder, författningen
förutsätter för inträde i arbete i industrielt yrke, och enligt läkares
pröfning ej af arbetet lider men, att under ferietid sysselsätta sig med
sådant arbete. Mångenstädes är nemligen folkskoleundervisningen så anordnad,
att undervisningen endast pågår fyra månader af året, under det
skolbarnen den återstående delen af året åtnjuta ledighet. Kommerskollegii
och medicinalstyrelsens i utlåtandet den 25 november 1899
afgifna hemställan härom har derföre, i enlighet med samtlige yrkesinspektörernas
tillstyrkan, upptagits i förslaget. Det synes mig olämpligt
att döma en frisk och arbetsför minderårig, som öfverskridit minimiåldersgränsen,
till sysslolöshet under en så lång period och äfven eljest, då
han åtnjuter skolferier. Deremot synes det mig icke tillrådligt att, såsom
samma embetsverk ock hemstält, tillåta ännu skolpligtig minderårig
att jemsides med skolgång deltaga i industrielt arbete. Ett sådant medgifvande
skulle antagligen hafva till följd ständiga konflikter, hvarur
förmodligen skolan icke skulle utgå såsom den segrande parten. Öfveransträngning
torde svårligen kunna undvikas. Myndigheternas hemställan
afstyrktes ock af yrkesinspektörerna.

För det tredje vilkoret för minderårigs anställande — läkares intyg
att han ej af arbetet lider men — har jag förut redogjort.

Hvad angår arbetstiden, synes mig tvekan ej böra förefinnas derom
att icke för minderåriga, som ej fylt tretton år, den hittills gällande
maximitiden eller sex timmar bör bibehållas.

Beträffande åter arbetstiden för minderåriga, som fylt tretton år,
hänvisar jag till min föregående redogörelse, hvaraf Eders Kongl. Maj:t
behagat finna, att bestämmelsen i 1881 års förordning att äfven minderåriga
mellan tretton och fjorton år ej skulle få arbeta mera än sex
timmar dagligen varit just det stadgande i förordningen, som framkallat

Arbetstid och
arbetsdag.

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

mesta missnöjet och försvårat författningens tillämpande, att reservanterna
i 1891 års komité uttalat sig för eu maximitid af tio timmar för
denna åldersklass, och att denna uppfattning biträdts af kommerskollegium.
Äfven mig synes en arbetstid af högst tio timmar af dygnet
kunna bestämmas för minderårig, som f}dt tretton år, om genom läkareundersökningar
och betryggande kontroll i öfrigt anledning att befara
öfveransträngning aflägsnas; och jag instämmer till fullo uti hvad
motionären i Andra Kammaren vid 1899 års riksdag härom yttrat, då
han säger:

»I sjelfva verket synes det sjelfklart, att det beror på sysselsättningens
eller arbetets art, huruvida en 10-timmars arbetsdag för 13-eller 14-åring skall vara till gagn eller skada, och det synes äfven
sjelfklart, att samma arbete kan för den ene vara oskadligt eller till och
med gagneligt, medan det för ett annat svagare barn är till skada. De
faror af en 10-timmars arbetsdag för 13- och 14-åringars helsa, som
onekligen kunna förefinnas, skulle helt visst kunna undvikas genom en
väl anordnad läkareundersökning, som ej blott pröfvade en platssökandes
helsobeskaffenhet före platsens tillträdande utan äfven årligen pröfvade,
huruvida äfven arbetet fortfarande vore passande för hans krafters
beskaffenhet. Och sådana ordentligt anordnade och bedrifna läkareundersökningar
skulle dessutom medföra den stora fördelen att man
snart finge reda på de yrken, som för barnens helsa vore farliga, och
för hvilka Kongl. Maj:t enligt komiténs förslag egde rätt stifta undantagslagar,
inskränkande arbetstiden eller till högre åldersklasser uppskjutande
de minderårigas inträde i yrket. Och härigenom erhålles
ytterligare en vigtig garanti för, att ej arbetet kunde medföra skada
för de i detsamma sysselsatta minderårigas helsa.»

Och yttrar motionären vidare, såsom jag förut nämnt, att under
förutsättning af fullt opartiska läkareundersökningar och kontroll för
öfrigt genom särskilda inspektörer, såsom af komitén föreslagits, förslaget
om 13- och 14-åringars 10-timmars arbetstid syntes från hygienisk
synpunkt acceptabelt.

Samtlige yrkesinspektörer tillstyrkte likaledes utan någon tvekan
tio timmars arbetstid.

Om jag också sålunda anser, att arbetstiden för minderåriga mellan
tretton och fjorton år bör kunna bestämmas till högst tio timmar, finner
jag dock giltiga skäl saknas att för äldre minderåriga öka denna arbetstid.
Af de upplysningar, jag inhemtat rörande den vanliga arbetstiden för äldre
arbetare, har framgått, att denna i regeln är tio eller högst tio och en half
timme af dygnet. Då härtill kommer att, såsom jemväl embetsverken an -

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

märkt uti sitt ofta nämnda underdåniga utlåtande öfver 1891 års komités
förslag, arbetstiden visar en stark tendens att sjunka, har det synts ändamålslöst
att bestämma en högre arbetstid än tio timmar för minderårig.

Uti det förslag till lag om arbete i fabriker och dermed likstäld
verksamhet samt det offentligas tillsyn deröfver, som nyligen utarbetats
i Danmark, är arbetstiden för sådana minderåriga mellan tretton
och aderton år, som få i industrielt arbete användas, föreslagen till högst
tio timmar af dygnet.

Arbetsdagen för minderåriga är föreslagen att i regeln infalla mellan
klockan 6 på morgonen och klockan 7 på aftonen. Den förra tidsbestämmelsen
öfverensstämmer med hvad nu gäller. Den senare innebär
en ändring (tiden är i 1881 års förordning faststäld till klockan 8 på
aftonen) och har föranledts deraf att, då neppeligen i vanliga fall arbetet
i sådana industriella inrättningar, hvarom nu är fråga, slutar senare
än klockan 7, minderårigas dagsarbete synts icke böra utsträckas öfver
denna tid.

Från 1881 års förordnings stadganden angående arbetstid och arbetsdag
gjordes redan genom nådiga kungörelsen den 22 juni 1883
undantag för arbete i grufvor äfvensom arbete vid masugnar eller
hyttor, stångjern sbruk, manufakturverk och andra inrättningar, som afse
tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster, ity att i dylikt arbete
minderåriga af mankön öfver fjorton år må under vissa vilkor användas
i högst tolf timmar af d}gnet och jemväl i nattarbete. Dessa bestämmelser,
så affattade att de tydligen afse alla industriella inrättningar,
der arbetet förutsätter så kallad ständig eld, hafva, med vissa af kommerskollegium
och medicinalstyrelsen i utlåtandet den 25 november
1899 föreslagna redaktionella jemkningar, upptagits i förslagets 8 § 1
inom., hvarjemte de, jemväl i enlighet med nämnda embetsverks hemställan,
utsträckts att gälla äfven sågverk och dermed förenade brädgårdar.
I fråga om vilkoren för bemälda minderårigas användande i
nattarbete hafva embetsverken i samma utlåtande föreslagit eu modifikation.
De yttra härom att, då arbetet vid glashyttorna på många
ställen är fördeladt på åtta timmars skift med tre arbetslag, återkommer
der nattarbete hvarje dygn för samma arbetslag, till dess att ombyte
af skift vid veckans slut eger rum; att ett dylikt arbete åtta timmar
på dygnet helt visst vore mindre påkostande, än om det varit fördeladt
på två arbetslag, då visserligen hvarannan natt varit fri, men
arbetstiden per dygn uppgått till det högst medgifna eller i medeltal
tolf timmar; att derför, enligt embetsverkens åsigt, en dylik anordning
med tre arbetslag och tre skift icke borde förhindras; samt att embets -

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

verken med anledning häraf hemställa, att det skulle medgifvas, att å
arbetsställe, der arbetet för samma arbetslag vore begränsadt till högst
åtta timmar om dygnet, arbete för hvarje arbetslag finge eg a rum under
hvar tredje vecka hvarje natt.

Uti detta uttalande finner jag mig kunna instämma och har derför
i slutet af momentet intagit en dylik bestämmelse.

Vidare hafva embetsverken uti samma utlåtande, under erinran att
vid grufdrift samt sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse förekomme
en mängd arbeten af lättare beskaffenhet och försiggående i fria
luften, hemstält, att minderårig som fylt elfva år finge under högst
sex timmar af dygnet användas till lättare arbeten under bär himmel
vid grufvor samt sågverk och dermed förenade brädgårdar. Äfven de
ledamöter af medicinalstyrelsen, som eljest i vissa delar hyst afvikande
mening mot embetsverkens flertal, hafva uttryckligen förklarat sig ej
hafva något att invända mot ett sådant medgifvande.

Under förutsättning att öfriga af mig föreslagna vilkor för minderårigas
användande i arbete iakttagas, torde ej vara något att erinra
mot den föreslagna bestämmelsen, hvilken upptagits i 2 mom. af 8 §.
Då emellertid minderårig, som icke slutat folkskolan, icke heller skulle
få med sådant arbete, hvarom nu är fråga, sysselsättas annat än under
ferietid, torde medgifvandet icke få någon större betydelse.

Längre gående undantag än de sålunda i 1 och 2 mom. af 8 §
föreslagna har jag icke ansett mig kunna tillstyrka. Jag har således
icke upptagit det i embetsverkens ofta nämnda utlåtande den 25
november 1899 framstälda, men af medicinalstyrelsens samtlige ledamöter
afstyrkta förslaget att till lättare arbeten vid grufdrift, glashyttor
samt sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse minderårig, som
fylt 12 år, skulle få användas ända till tio timmar af dygnet, enär
jag befarar, att ett sådant medgifvande skulle kunna föranleda till
öfveransträngning.

Icke heller har jag tilltrott mig att för glasindustrien föreslå
andra eftergifter, än som innebäras i den lydelse 8 § 1 mom. erhållit,
d v. s. att i glashyttorna, såsom varande inrättningar, der arbetet förutsätter
så kallad ständig eld, arbetstiden för minderåriga af mankön
öfver fjorton år må, under vissa, af hänsyn till glasindustriens kraf
särskildt modifierade vilkor, få utsträckas till i medeltal högst tolf timmar
af dygnet och jemväl till annan tid än den i 5 § bestämda. Uti
den förut omnämnda, af flertalet af Sveriges glasbruksidkare undertecknade
framställning hafva emellertid desse begärt vida längre gående
eftergifter. De yrka nemligen — och de hafva häri vunnit understöd i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

39

åberopade uttalanden af arbetare från åtskilliga glasbruk — att för
minderårigas användande i glashyttorna minimiåldern måtte nedsättas till
fylda tio år och arbetstiden bestämmas till högst nio arbetstimmar på dagen
och, då arbetet är fördeladt på två eller flera skift, under dygnet
högst åtta timmar. Såsom hufvudsakligt skäl för sänkning af åldersgränsen
åberopa glasbruksidkarne, att ingen kan blifva en skicklig
glasarbetare, som ej redan från mycket tidiga år fått börja syssla i
yrket, och att, om icke yrkesskicklighetens nivå inom den svenska glasbruksindustrien
skall i betänklig grad sjunka till uppenbart förfång
för denna industri, hvilken just nu börjat taga ett så lofvande uppsving
och framgångsrikt konkurrera äfven på den utländska marknaden, måste
det jemtorelsevis mycket tidiga lärlingsskapet här principielt uppehållas.
De framhålla vidare, att hvad de sålunda begära öfverensstämmer med
det sätt, hvarpå arbetet vid deras glasbruk f. n. är ordnadt — 1881
års förordning har nemligen i regel icke blifvit tillämpad — att detta
sätt ej visat sig medföra olägenheter för de minderårigas fysiska eller
moraliska utveckling, och att de minderårigas egna målsmän ingalunda
önska rubbning i de nu bestående förhållandena.

Denna framställning har af embetsverken i utlåtandet af den 25
november 1899 funnits böra i viss, om än ringare, män tillgodoses.
Medicinalstyrelsens samtlige ledamöter hafva dock varit af skiljaktig
mening och afstyrkt allt afseende å framställningen.

Hvad af glasbruksidkarne anförts skulle vara synnerligen beaktansvärdt,
derest antagas finge, att användandet inom glasindustrien af
barn yngre än tolf år skulle vara ett nödvändigt vilkor för industriens
bestånd och utveckling. Denna industri sysselsatte år 1897 inalles
5,018 arbetare; dess tillverkningars årsvärde närmar sig till 7 millioner
kronor; den tillhör således Sveriges storindustrier, och dess alster hafva
inom och utom Sverige vunnit ett erkännande, som utgör en heder för
vårt land. Jag har dock svårt att föreställa mig, att barnens anställande
redan vid en mycket tidig ålder är en oundgänglig betingelse för
nödig yrkesskicklighets förvärfvande. Deremot talar — förutom exemplet
från andra länder med utvecklad glasindustri, der barnen ej få anställas
före 12 år —• det förhållande att så stor del af de för närvarande
i hyttorna vid Sveriges glasbruk sysselsatte arbetarne inträdt i
arbetet till och med senare än vid 12 års ålder utan att, efter hvad
erfarenheten torde utvisa, dessa arbetare sakna något af den erforderliga
yrkesskickligheten (so d:r Key-Åbergs arbetsstatistiska studie öfver
glasindustrien i Sverige). Deremot talar den omständighet, att vid
ett af landets största glasbruk hvars alster utmärka sig för eu

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

högt drifven fulländning, arbetet redan nu kunnat så ordnas, att nästan
inga minderåriga under tolf år der användas. Vid dessa förhållanden
och med hänsyn till medicinalstyrelsens bestämda afstyrkande har jag,
som sagdt, ansett afseende ej kunna fästas å framställningen, som ju
afser den nya lagstiftningens slutliga tillämpning å glasindustrien. Den
vann icke heller, hvad sänkning af åldersgränsen angår, något understöd
från yrkesinspektörerna; och en af dem upplyste, att vid ett
glasbruk inom hans distrikt arbetarne sjelfva ej gerna ville tillåta sina
egna barn att vid tidig ålder arbeta i hyttan, utan hade minderåriga
arbetskrafter der måst anskaffas från annat håll.

Ett faktum är emellertid, att vid ett flertal glasbruk minderåriga
under tolf år i en ganska stor utsträckning användts och fortfarande
användas i arbete. Detta är visserligen redan nu i strid mot lag och
har väl kunnat eg a rum endast derigenom att såväl kommunalnämnder
som åklagare slutit ögonen till, men förhållandet har länge existerat,
och flerstädes torde hela arbetsmekanismen i hyttorna vara bygd på
att det skall kunna fortfara. Att på en gång bryta härmed skulle antagligen
vålla ganska stora ekonomiska svårigheter vid en del, företrädesvis
mindre glasbruk, och detta såväl för arbetsgifvarne som för
arbetarne, för hvilka den förtjenst barnen intjena torde spela en rätt
stor roll.

Öfvergångsstadganden beträffande de inom berörda industri redan
anstälda minderåriga torde derföre i sammanhang med utfärdandet af
den nya författningen blifva nödigt att meddela för att förekomma brådstörtade
rubbningar. Detsamma lärer blifva erforderligt i fråga om
sågverks- och brädgårdsindustrien, der minderårigas användande för
närvarande är alldeles fritt.

För öfriga bestämmelser i förslaget torde någon fullständigare motivering
ej vara behöflig. Stadgandet i 1881 års förordning om rasternas
minimilängd bär uteslutits på hemställan af embetsverken i deras
utlåtande öfver 1891 års komités förslag. Enär förhållandena å olika
arbetsställen äro så skiftande, vore det enligt embete verkens åsigt
lämpligare, att ej rasternas längd i lag fixerades, utan att tiden
för och längden af rasterna finge af arbetsgifvaren bestämmas, men
att anslag om rasterna skulle i arbetslokalen uppsättas. Skulle då yrkesinspektör
finna, att rasterna vore för korta eller olämpligt anordnade,
lärer han nog kunna genom framställningar till arbetsgifvaren
åstadkomma rättelse. Samtlige yrkesinspektörerna biträdde denna uppfattning
under erinran att de minderåriga i fråga om tiden för rasterna

41''

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition'' N:o 57.

måste rätta sig efter de äldre arbetande, hvilka nog tillsåge, att arbetstiden
icke blefve utan afbrott för långt utsträckt.

Likaledes hafva yrkesinspektörerna icke ifrågasatt någon ändring
uti den från lagen om yrkesfara hemtade bestämmelse uti förslagets
15 §, att yrkesinspektör och bergmästare, innan de inträda å arbetsställe,
der minderåriga sysselsättas, skola hafva gjort tillsägelse hos
yrkesidkaren eller arbetsföreståndaren. Denna bestämmelse fanns icke
uti Kongl. Maj:ts proposition till 1889 års Riksdag, som föranledde nyssnämnda
lag, men tillädes på lagutskottets enhälliga hemställan (lagutskottets
utlåtande n:o 40 s. 9). Yrkesinspektörerna hafva förklarat,
att de efter tio års erfarenhet ej förmärkt några olägenheter af stadgandet.
Meningen dermed är icke att yrkesinspektören skall långt
förut tillkännagifva sin förestående inspektion, utan endast att han vid
ankomsten till en industriel anläggning, innan han inträder å arbetsstället,
skall gå in på kontoret och anmäla sitt besök.

Sammanfattar jag nu hufvudgrunderna i förslaget, så äro dessa: Samman/att vilkoren

för inträde i arbete: a) fylda tolf år, b) fullständigt af- ninggångsbetyg
från folkskolan eller behörigt tillstånd att lemna folkskolan,
eller skolpligtighetens upphörande af annan anledning, c) läkares intyg
att den minderårige utan men för sin helsa kan förrätta arbetet i fråga.

I lättare arbeten under bär himmel vid grufvor samt sågverk och dermed
förenade brädgårdar få elfvaåringar användas under iakttagande att
vilkoren b) och c) äro irppfylda;

arbetsdagen: 6 f. m.—7 e. m.; arbetstiden: 6 timmar för 12—13-åring, 10 timmar för 13—18-åring; i yrken med ständig eld samt i
grutarbete och i sågverk och dermed förenade brädgårdar medgifves tolf
timmars arbetstid och nattarbete för minderårig af mankön öfver 14 år;

förbud att i arbete använda qvinna fyra veckor efter barnsbörd;

förbud att till arbete under jord i grufva eller stenbrott använda
qvinna af hvad ålder som helst samt minderårig af mankön under
14 år;

årliga läkarebesigtningar, verkstälda af läkare, som förordnas af
offentlig myndighet;

kontrollen öfver författningens tillämpning tillkommer i första hand
yrkesinspektionen.

Antagandet af nu ifrågasatta författning påkallar med nödvändighet Yrkesinspek•
ökning af den nuvarande yrkesinspektionens arbetskrafter. Härom korn- h0Bj"‘af“£eU''
mer jag att, jemväl denna dag, göra särskild framställning.

Bih. ti/l Riksd. Vrot. 1000. 1 Sami. 1 Afd. 31 lläft.

G

42

Framställning
frän Sveriges
allmänna folkskolelärareförening.

Departementschefens
hemställan.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

Slutligen har jag att anmäla att för två dagar sedan, den 28 sistlidne
februari, till civildepartementet inkommit en framställning från
Sveriges allmänna folkskollärareförening genom dess centralstyrelse
angående vissa önskemål från folkskolans synpunkt att iakttagas vid
en revision af förordningen om minderårigas användande i fabriksarbete,
önskemålen äro, att den obligatoriska skolgången för hvarje barn bör
räcka minst till och med det 13:de lefnadsåret, och att inom hvarje
skoldistrikt bör anordnas en fortsättningskurs omfattande minst 2 år.
För att dessa önskningsmål skola kunna förverkligas, begäres af centralstyrelsen,
att den nu ifrågasatta skyddslagstiftningen måtte hvila
på de hufvudgrunder, att minimiåldern för deltagande i industrielt
arbete fastställes till fylda 13 år och att för barn i åldern 13—15 år
bestämmes en maximalarbetstid af så begränsadt omfång, att de kunna
begagna sig af den fortsatta undervisningskurs, som för dem bör anställas.

En närmare utredning ur pedagogisk synpunkt af de utaf centralstyrelsen
framhållna önskningsmålen och om hvad från skolans sida
kräfves för att de skola kunna genomföras måste uppenbarligen föregå
framställningens pröfning i civildepartementet. En sådan utredning,
hvars anställande tillkommer ett annat departement, skulle i hvarje fall
kräfva så pass tid, att all fråga om författningsförslagets framläggande
i år förfölle. Vid sådant förhållande har jag förestält mig framställningen
nu ej kunna till någon åtgärd föranleda.

Det lagstiftningsområde, inom hvilket en författning om minderårigas
användande i industrielt arbete faller — näringslagstiftningen — hör
otvifvelaktigt till Konungens ekonomiska lagstiftning; i sådan ordning
har nu gällande förordning i ämnet tillkommit och i den för sådana
frågor stadgade ordning hafva ock, äfven under senare tider, af Riksdagen
behandlats af Eders Kongl. Maj:t till Riksdagens yttrande öfverlemnade
förslag om ändring i eller tillägg till gällande näringslagstiftning
(Kongl. Maj:ts proposition till 1887 års senare Riksdag n:o 35,
till 1891 års Riksdag n:r 64, till 1893 års Riksdag n:r 34).

I likhet med hvad genom nyssomförmälda propositioner egt rum,
synes mig emellertid äfven i nu förevarande fråga angeläget vara, att
Eders Kongl. Maj:t får tillfälle att erfara Riksdagens uppfattning, innan
slutligt beslut fattas; ett antagande att så skulle ske har ock uttalats
af de Andra Kammarens tillfälliga utskott vid 1886 och 1888 årens
riksdagar, som hade att yttra sig öfver motioner i ämnet.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t måtte genom nådig
proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver det af mig nu anmälda

43

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 57.

förslaget till förordning angående minderårigas och qvinnors användande
till arbete i industrielt. yrke och afvakta Riksdagens svar, innan
Eders Kongl. Maj:t, efter slutlig pröfning, om författningens utfärdande
i nåder förordnar.

Uti hvad föredragande departementschefen hemstält instämde Statsrådets
öfrige ledamöter.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla hvad
Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att, i öfverensstämmelse
med ett af departementschefen uppläst
förslag, nådig proposition skulle till Riksdagen aflåtas
af innehåll, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Pehr Thyselius.

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

Förslag

till

förordning angående minderårigas och qvinnors användande
till arbete i industrielt yrke.

1 §•

I denna förordning förstås med minderårig den, som är under
aderton år, och med industrielt yrke idkande såsom näring af sågverksoch
dermed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift eller annat dermed jemförligt
arbete; masugn eller hytta, stångjernsbruk, manufakturverk eller
annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets
alster och ej är att såsom handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-,
stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-, qvarn- samt handtverkerirörelse, som
drifves i så stor omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt,
att den skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och
annan med fabriksdrift jemförlig handtering.

Derest annan rörelse, än nu är nämnd, synes vara af beskaffenhet
att böra hänföras till industrielt yrke enligt denna förordning,
ankomme på kommerskollegium att derom göra framställning hos
Konungen.

2 §•

Till arbete i industrielt yrke må minderårig användas allenast under
vilkor att den minderårige fylt tolf år och antingen, efter att hafva
genomgått fullständig lärokurs, erhållit afgångsbetyg från folkskolan
eller, efter inhemtande af ett ringare kunskapsmått, erhållit behörigt
tillstånd att lemna folkskolan eller ock styrker, att skolpligtigheten
eljest upphört. Hvad sålunda föreskrifvits i fråga om inhemtadt visst

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

kunskapsmått såsom vilkor för minderårigs användande i arbete, hvarom
ofvan sägs, må dock icke utgöra hinder för minderårigs användande i
dylikt arbete under ferietid.

Innan minderårig må i sådant arbete antagas, skall hvarje gång
medelst läkarebetyg styrkas, att den minderårige icke till följd af sjuklighet
eller kroppslig svaghet kan anses af det ifrågavarande arbetet
komma att lida men.

Det åligger yrkesidkare att under den tid, minderårig är i yrkesidkarens
arbete anstäld, hafva i förvar den minderåriges intyg om
ålder och inhemtadt kunskapsmått äfvensom det i denna paragraf omförmälta
läkarebetyg.

3 §•

Till arbete i industriel yrke må minderårig, som ej fylt tretton
år, användas högst sex timmar och annan minderårig högst tio timmar
af dygnet.

4 §.

Arbetstiden för minderårig skall af bry tas genom lämpliga raster; och
må minderårig ej tillåtas att under rasterna uppehålla sig i arbetslokal, der
till följd af arbetets beskaffenhet luften är förorenad af ämnen, hvilka
äro för helsan skadliga; åliggande det i sådant fall arbetsgifvare att
anvisa lämpligt annat rum, der minderåriga kunna under rasterna vistas
■och intaga sina måltider.

5 §•

Minderårig må med arbete i industriel yrke icke sysselsättas före
klockan sex på morgonen eller efter klockan sju på aftonen.

6 §■

Minderårig må icke användas till att sköta ångpanna eller motor
eller att rengöra eller smörja i gång varande maskin, rem-, axel- eller
annan kraftledning; ej heller må minderårig tillåtas att från eller på i
gång varande kraftskifva af- eller pålägga rem, ketting eller lina, så
framt icke särskilda mekaniska anordningar äro vidtagna ocli dessa
blifvit godkända af den, som, efter hvad i 9 § sägs, har att vid ifrågavarande
arbetsställe utöfva tillsyn å efterlefnaden af denna förordning.

46

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 57.

7 §■

Med arbete i industriel yrke må qvinna, som födt barn, icke
sysselsättas under de fyra första veckorna efter barnsbörden, derest icke
med läkarebetyg styrkes, att bon tidigare kan utan men börja arbetet.

Till arbete under jord i grufva eller stenbrott må qvinna icke användas
och ej heller minderårig af mankön under fjorton år.

8 §■

1 mom. I grufarbete äfvensom i arbete vid masugnar eller hyttor,
stångjernsbruk, manufakturverk och andra industriella inrättningar, der
arbetet förutsätter så kallad ständig eld, samt vid sågverk och dermed
förenade brädgårdar, må, utan hinder af föreskrifterna i 3 och 5 §§,
arbetstiden för minderårig af mankön öfver fjorton år utsträckas till i
medeltal högst tolf timmar af dygnet och jemväl till annan tid än mellan
klockan sex på morgonen och klockan sju på aftonen, under vilkor
att arbetet är indeladt på skift sålunda, att ett och samma arbetslag
icke två nätter å rad arbetar på det skift, hvarunder midnatt
infaller, och alltid har tillfälle att åtnjuta åtta timmars hvila mellan
skiften; dock må å arbetsställe, der arbetet för samma arbetslag är
begränsadt till högst åtta timmar af dygnet, nattarbete för hvarje arbetslag
under hvar tredje vecka ega rum hvarje natt.

2 mom. I lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt
sågverk och dermed förenade brädgårdar må minderårig, som fylt elfva
år, användas under iakttagande i öfrigt af föreskrifterna i 2 § och
hvad eljest i denna förordning finnes stadgadt.

3 mom. Då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna
gång, må eftergift i de uti 3 § gifna bestämmelser kunna meddelas
af kommerskollegium för en tid af högst fyra månader och af
den, som, efter hvad i 9 § sägs, har att vid ifrågavarande arbetsställe
utöfva tillsyn å efterlefnaden af denna förordning, för högst en månad.

9 §•

Tillsyn å efterlefnaden. af denna förordning utöfvas, i fråga om
grufdrift, som är att hänföra till bergsbruk, af bergmästarne, och i
öfriga fall af yrkesinspektörerne, en hvar inom sitt distrikt.

47

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 57.

Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd samt
skolråd och skolstyrelse äfvensom vederbörande provinsial-, extra provinsial-,
städs- eller stad sdistriktsläkare vare pligtige att lemna yrkesinspektör
och bergmästare det biträde, som af deras tjensteåligganden,
enligt denna förordning, kan påkallas; och ega yrkesinspektör och
bergmästare att i förekommande fall anlita polismyndigheten.

10 §.

Finnes minderårigas sysselsättande i visst arbete vara synnerligen
ansträngande eller för deras helsa vådligt, må deras användande i dylikt
arbete kunna förbjudas eller särskilda vilkor för deras sysselsättande
dermed föreskrifvas.

Yrkesinspektör och, i fråga om grufdrift, som är att hänföra till
bergsbruk, bergmästare åligger att, der de firma förbud eller särskilda
föreskrifter i nu nämnda hänseende af omständigheterna påkallade,
derom göra framställning hos Konungens befallningshafvande, hvilken
det tillkommer att i anledning af sålunda gjord anmälan besluta.

11 §•

En gång hvarje kalenderår äfvensom eljest, då i följd af sådan
anmälan, som i 10 § sägs, eller af annan anledning Konungens befallningshafvande
så aktar nödigt, skall vid arbetsställe, der minderåriga
arbetare sysselsättas, företagas läkarebesigtning å derstädes anstälda
minderåriga till utrönande huruvida arbetet är för den minderåriges
helsa menligt.

Öfver verkstäld besigtning skall vederbörande läkare uti den i 12
§ omförmälta registerbok göra anteckning, angifvande huruvida minderårig
må i arbetet fortfarande sysselsättas; och må yrkesidkare icke i
strid mot innehållet i sålunda gjord anteckning i arbetet använda minderårig,
intill dess annorlunda kan varda af Konungens befallningshafvande
förordnadt; egande yrkesidkare påkalla Konungens befallningshafvandes
pröfning af anteckningens befogenhet.

Besigtning, hvarom nu förmäles, förrättas af legitimerad läkare,
som dertill förordnas af Konungens befallningshafvande. Har yrkesidkaren
för arbetarne anstalt särskild läkare, bör åt denne genom underrättelse
af besigtningsläkaren beredas tillfälle att, om han så önskar,
vid besigtningen vara närvarande.

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

För besigtningen, hvaröfver rapport skall af besigtningsläkaren
afgifvas till Konungens befallningshafvande, eger besigtningsförrättaren
af yrkesidkaren åtnjuta ersättning enligt taxa, som af medicinalstyrelsen
fastställes.

12 §.

Det åligger yrkesidkare att för hvarje kalenderår föra särskild
registerbok öfver de af honom under året till arbete i industrielt
yrke använda minderåriga. Denna registerbok, för hvilken formulär
af kommerskollegium fastställes, skall upptaga, bland annat, den minderåriges
fullständiga namn, födelseår och födelsedag, faders eller målsmans
namn och hemvist, dag för anställning i arbetet, den tid af dygnet,
hvarunder den minderårige varit i arbetet sysselsatt, det slag af
arbete, hvari den minderårige varit använd, dag för afgång ur arbetet
äfvensom anteckning derom att de i 2 § omförmälta intyg aflemnats.

Inom utgången af februari månad hvarje år skall yrkesidkaren
insända näst föregående års registerbok till vederbörande yrkesinspektör
eller, i fråga om minderåriga austälda i grufdrift, som är att till
bergsbruk hänföra, till vederbörande bergmästare; åliggande det yrkesinspektören
eller bergmästaren att före den 1 derpåföljande juli till
yrkesidkaren återställa registerboken, försedd med intyg om verkstäld
granskning.

13 §.

Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd äfvensom
skolråd och skolstyrelse ega att genom person, som nämnden,
skolrådet eller skolstyrelsen inom eller utom sig utser, granska registerbok
samt de uti 2 § omförmälta intyg. Sådan rätt tillkommer jemväl
vederbörande provinsial-, extra provinsial-, stads- och stadsdistriktsläkare.

14 §.

Yrkesidkare, som till arbete i industrielt yrke använder minderårig,
skall derom hos Konungens befallningshafvande göra skriftlig
anmälan inom en månad efter det denna förordning trädt i kraft
eller, derest minderårig först derefter i arbete antages, inom en månad

49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

efter det första gången sådant antagande eger rum, äfvensom på samma
sätt anmäla, då han i sin rörelse ej vidare använder minderårig.
Konungens befallningshafvande skall, så snart ske kan, efter tagen
kännedom om den gjorda anmälan, öfversända densamma till vederbörande
yrkesinspektör eller, i fråga om grufdrift, som är att hänföra
till bergsbruk, till vederbörande bergmästare.

Enahanda anmälan skall inom samma tid göras jemväl till helsovårdsnänmden
eller, der sådan ej finnes, till kommunalnämnden i den
kommun, der yrket bedrifves.

15 §.

Yrkesinspektör och, i fråga om grufdrift, som är att hänföra till
bergsbruk, bergmästare äfvensom enligt 11 § förordnad besigtningsläkare
ega under den tid arbetet pågår, efter tillsägelse hos vederbörande
yrkesidkare eller arbetsföreståndare, tillträde till arbetsställe, der
minderåriga sysselsättas, äfvensom rätt att der företaga de undersökningar,
till bvilka bestämmelserna i denna förordning kunna gifva anledning;
skolande i afseende härå gälla hvad till bevarande af yrkeshemlighet
är för yrkesinspektör särskildt stadgadt.

Yrkesinspektör eller bergmästare äfvensom besigtningsläkare skola
jemväl ega tillgång till registerbok samt till de uti 2 § omförmälta intyg.

16 §.

Hvad i denna förordning sägs om yrkesinspektör gälle i tillämpliga
delar jemväl hos yrkesinspektör i vederbörlig ordning anstäld assistent.

17 §•

Å arbetsställe, der minderåriga arbetare sysselsättas, skola finnas å
lämplig plats anslagna dels denna förordning med de tillägg eller ändringar,
som ''framdeles kunna varda stadgade, dels ock uppgift å de
tider, då för minderårig arbetet börjas och slutas samt rasterna infalla.

18 §.

För sådant läkarebetyg, som omförmäles i 2 §, må, derest det utfärdas
af i civil eller militär tjenst anstäld läkare, icke fordras högre
betalning än en krona.

Bih. till Riksd. Prot. 1U00. 1 Sami. 1 Afrf. 31 Käft.

7

50

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 57.

19 §.

Om emot de i denna förordning gifna eller på grund af densamma
utfärdade föreskrifter minderårig eller qvinna användes i arbete, straffes
yrkesidkaren med böter från och med tio till och med femhundra
kronor. Har öfverträdelsen skett med den minderåriges faders eller
målsmans vetskap och vilja, vare jemväl fadern eller målsmannen förfallen
till böter från och med fem till och med tjugu kronor.

Försummar yrkesidkaren att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna
i 12, 14 och 17 §§, straffes med böter från och med fem till och med
tvåhundra kronor.

Den som under tid, då han är stäld under tilltal för förseelse mot
denna förordning, samma förseelse fortsätter, skall, när han dertill varder
lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning derför utfärdats och
delgifvits, fällas till de böter, som för förseelsen äro bestämda.

20 §.

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse, hvarom i 19 § sägs;
skolande förseelsen åtalas hos polisdomstol, der särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare och, der sådan ej finnes, vid allmän
domstol; och gälle i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål är förordnadt.

21 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till fulla gäldandet af dessa böter, skola de förvandlas efter
allmän strafflag.

22 §.

Denna förordning skall ock ega tillämpning å sådan i 1 § omnämnd
industriel rörelse, som af staten eller kommun idkas, ändå
att rörelsen icke idkas såsom näring; dock att hvad om yrkesidkare
är stadgadt skall i fråga om sådan rörelse gälla arbetsföreståndaren.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1901.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1900,