Kongl. Majrts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

KONGL. MAJ:TS

NÅDIGA

PROPOSITION

TILL

Riksdagen

angående statsverkets tillstånd och behof;

Gifven Stockholms slott den 15 januari 1900.

Jemlik^ grundlagens bud afgifver Kongl. Maj:t härmed nådig proposition
angående statsverkets tillstånd och behof.

Dervid förekommer först frågan om beräkningen för nästa statsregleringsperiod
af statsverkets inkomster.

Med åberopande af de beslut, hvarom bilagda statsrådsprotokoll öfver
finansärenden för den 13 innevarande månad *) lemnar närmare upplysning,
och under de i samma protokoll angifna förutsättningar föreslår Kongl. Maj:t’
att statsverkets inkomster för år 1901 upptagas sålunda:

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Inkomstberäkningen”.
Bih. till Rikad. Prof. 1900. l-.a Sami. l:a Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Ordinarie inkomster:

Grundskatt..........................................................................

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål....................

Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet

Trosspassevolansafgift.........................................................

Tillfälliga rotevakansafgifter..............................................

Soldatvakansafgift...............................................................

Båtsmansvakansafgift.................................-............

Arrendemedel.......................-..............................................

Mantalspenningar................................................................

Bötesmedel.........................................................................

Kontrollstämpelmedel.................................................-........

Fyr- och båkmedel...............................-.....,.....................

Telegrafmedel...................-................................................-

Jernvägstratikmedel............................................................

Skogsmedel..........................................................................

Extra uppbörd.......................................-............................

säger 23,901,000: —

kronor

960.000

270.000

49.000

19.000

175.000

38.000

150.000
2,200,000

700.000

290.000

40.000

1.500.000

1.610.000
10,000,000

5,800,000

100.000

Bevillningar:

	kronor	49,000,000
	»	11,590,000
Bevillningsafgifter för särskilda förmana och rättigheter	»	850,000 5,000,000
	»	18,000,000
TTxTT+Ko+aannVpvt.illvprknin.crsafoiTt .............................-.......	»	9,000,000
Bevillning af fast egendom samt af inkomst.................	»	3,000,000

säger 96,440,000:

summa kronor 120,341,000:

Kongl. Maj:t föreslår vidare enligt ofvan nämnda
protokoll öfver finansärenden för den 13 innevarande
månad: ___

Transport kronor 120,341,000:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 120,341,000: —

att såsom tillgång vid förevarande statsreglering
må beräknas och användas:

öfverskott å statsregleringarna för år 1898 och föregående
år..................................................................... » 24,340,000: —

och af öfverskottet å 1899 års statsreglering............ » 3,000,000: —

samt att för statsverkets behof må till utbetalning
vid den tid under år 1901, som af Riksdagen bestämmes,
af riksbankens vinst för år 1899 anvisas ............. »_2,000,000: —

hvarefter det för nästa statsregleringsperiod disponibla

beloppet af statsverkets tillgångar uppgår till................kronor 149,681,000: —

Första hufvudtiteln,

innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna.

Nu gällande riksstat upptager såsom årliga eller ständiga utgifter:

för kongl. hofstaten........................................................... kronor 1,196,900: —

» » slottsstaten.......................-................................ » 123,100: —

tillsammans kronor 1,320,000: —
Häruti föreslår Kongl. Maj:t icke någon ändring.

Extra anslag.

Med åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver tinansärenden för den
13 innevarande januari*) vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att å extra stat
under denna hufvudtitel bevilja

[1.] för yttre restaurering af Stockholms slott en femtedel af det beviljade
anslaget 500,000 kronor eller........................................ kronor 100,000: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Första hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Vid jemförelse med 1900 års riksstat finnas slutsummorna å anslagen
under denna hufvudtitel vara oförändrade.

Andra hufvudtiteln,

innefattande anslagen till justitiedepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnas i
nu gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisade 3,842,450
kronor, vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda
statsrådsprotokoll öfver justitiedepartementsärenden den 13 innevarande månad,
*) föreslå Riksdagen beträffande

Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli:

[1.] att, under förutsättning att särskildt afbiten
proposition med förslag till lag om straffregister varder
af Riksdagen bifallen, öka anslaget till departementets
afdelning af Kongl. Maj:ts kansli dels, enligt det i
statsrådsprotokollet intagna förslag till tilläggsstat, med
aflöning till en kanslist 2,700 kronor och dels med
förhöjning af 2,000 kronor i anslaget till amanuenser,
vikariatsersättningar, renskrifning med mera, eller således
med tillhopa................................................................ kronor 4,700: —

och alltså i 1901 års riksstat uppföra ifrågavarande
anslag, nu upptaget till 35,800 kronor, med 40,500
kronor;

samt att för åtnjutande af de i tilläggsstaten upptagna
löneförmåner stadga enahanda vilkor, som äro
föreskrifna för innehafvare af löner å 1878 års aflöningsstat; Transport

kronor 4,700: —

'') Se bil. till statsverkspropositionen: ”Andra hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

4,700:

Svea hofrätt med derunder lydande justitiestat:

„ [2.] att, för genomförande af delning af Norra

Ångermanlands domsaga i två nya domsagor, anslaget
till häradshöfdingarne under Svea hofrätt måtte ökas
med..................................................

■"o" ----------------

samt de till häradshöfdingen i Norra Ångermanlands
domsaga anslagna tjenstgöringspenningar fördelas på
sätt, åberopade statsrådsprotokoll upptager;

kommande, i händelse af bifall härtill, det i 1900
års riksstat under rubrik »Svea hofrätt med derunder
lydande justitiestat» uppförda anslag, 666,287 kronor,
att förhöjas till 670,787 kronor;

Fångvården:

[3.] att lönen höjes med 700 kronor för kamreraren
vid centralfängelset å Långholmen och med 500
kronor för en hvar af kamrerarne vid centralfängelserna
å Nya Varfvet samt i Karlskrona och Landskrona
äfvensom vid tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i
Norrköping eller med tillhopa 3,200 kronor, att utgå
af bestämda anslaget till fångars vård och underhåll
under enahanda vilkor, som föreskrifvits för innehafvare
af lön å nu gällande af Riksdagen antagna lönestat
för tjensteman vid fångvårdsanstalterna;

[4.] att lönen för direktören vid centralfängelset
å Nya Varfvet höjes med 500 kronor och skrifvarearfvodet
till direktören vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping
med 200 kronor för år, eller tillhopa 700 kronor,
att af bestämda anslaget till fångars vård och
underhåll utgå under enahanda vilkor, som i punkt 3
här ofvan är sagdt;

[5.] att, i händelse under nionde hufvudtiteln gjord
framställning om direktören vid indragna centralfängelset
å Norrmalm Carl Robert Wibergs öfverflyttning
på allmänna indragningsstaten bifalles, minska bestämda

Transport kronor

4,500: —

9,200: —

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 9,200: —

anslaget till fångars vård och underhåll med belopp,
motsvarande å nämnda anslag för denna befattning
anvisade löneförmåner, eller 3,700 kronor;

[6.] att ytterligare minska samma anslag med
den del af arfvodet till presterligt biträde vid fängelserna
å Långholmen, som denne varit pligtig frånträda,
derest tjenstebostad, såsom nu skett, kunnat åt honom
anvisas, eller 300 kronor;

kommande, i händelse af bifall till omförmälda
framställningar beträffande fångvården, bestämda anslaget
till fångars vård och underhåll, som nu utgör
499,100 kronor, att uppgå till 499,000 kronor och sålunda
minskas med 100 kronor, samt följaktligen och
då andra förändringar i fångvårdsanslaget ej föreslås,
detta anslag i sin helhet, som nu utgör 1,695,975
kronor, att upptagas till 1,695,875 kronor och således
minskas med 100 kronor.

Öfriga ordinarie anslag.

I dessa har Ivongl. Maj:t icke att föreslå någon

förändring. ______

Summa ökning kronor 9,200: —

Om från den sålunda föreslagna ökningen dragés
den likaledes föreslagna minskningen i anslaget till

fångvården.......................................................................... »_100: —

återstår såsom i de ordinarie anslagen föreslagen ökning kronor 9,100: —

Andra hufvudtitelns ordinarie anslag utgöra enligt

nu gällande riksstat........................................................... kronor 3,842,450: —

Om härtill lägges ofvan angifna ökning i samma
anslag..................................................................................... »_9,100: —

så komma de ordinarie anslagen under denna hufvud titel

att uppgå till............................................................ kronor 3,851,550: —

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Extra anslag.

För behof af tillfällig beskaffenhet, hänförliga under andra hufvudtiteln,
vill Kongl. Maj:t, på sätt förutnämnda protokoll öfver justitiedepartementsärenden
vidare innehåller, föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901
bevilja:

[7.] för fortsatt uppehållande af lagbyråns verksamhet.
.............................................................................. kronor 25,000: —

[8.] till arfvoden åt krigshofrättens ordförande

och militäre ledamöter......................... » 3,250: —

[9.] för uppförande af nya hägnader vid vissa

fängelser................................................................. » 34,600: —

[10.] för uppförande af ett bostadshus åt vaktbe tjente

vid länsfängelset i Stockholm................................ » 21,500: —

[11.] för förändrad inredning af en flygel vid
centralfängelset å Långholmen 60,000 kronor, deraf för

år 1901............................................................................... » 15,000: —

[12.] för beredande af dyrtidstillägg för år 1900
åt en del tjensteman och betjente i justitiedepartementets
afdelning af Kongl. Maj:ts kansli samt till justitiedepartementet
hörande embetsverk och kårer, förslagsvis » 108,000: —

Summa kronor 207,350: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten
för år 1900 upptagen och sådan den nu är af Kongl. Maj:t föreslagen, utfaller
sålunda:

1900. 1901.

ordinarie anslag 3,842,450:— 3,851,550:—således ökning kronor 9,100: —
extra » 94,700:— 207,350:— » » » 112,650: —

summa kronor 3,937,150: — 4,058,900: — således ökning kronor 121,750: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Tredje hufvudtiteln,

innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnas i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisade 629,250 kronor, vill
Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti biiagda statsrådsprotokoll
öfver utrikesdepartementsärenden den 13 innevarande månad,*) föreslå,

att nedannämnda ordinarie anslag må af Riksdagen anvisas att utgå emot
nu gällande redovisningsskyldighet samt med samma rätt till deras användande
och under enahanda vilkor som hittills, nemligen:

Kabinettskassans utgifter:

[1.] departementschefen, ministern för

utrikes ärendena................................................ kronor 24,000: —

[2.] utrikesdepartementet.......................... » 32,365: —

[3.] ministerstaten.................................... » 350,647: —

[4.] militärattachéer................................... » 8,471: —

[5.] skrifmaterialier, expenser och extra
utgifter.................................................. » 63,517: — 479,000: —

Konsulskassans utgifter:

[6.] utrikesdepartementet...... kronor 8,857: —

[7.J konsulsstaten .................. » 241,510: —

[8.] skrifmaterialier, expenser

och extra utgifter......................... »_17,433: — 267,800: —

eller efter afdrag af hvad som häraf beräknas kunna
bestridas af inflytande konsulat- och expeditions afgifter.

..................................................................... 107,800: — 160,000: —

summa kronor 639,000: —

Utgifter, som bestridas af svenska statsverket allena:

[9.] svenska kyrkan i Paris........................................... » 2,950: —

tillsammans kronor 641,950: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Tredje hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i ofvannämnda statsrådsprotokoll öfver utrikesdepartementsärenden
för den 13 innevarande månad finnes antecknadt, vill
Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att under denna hufvudtitel å extra stat bevilja:

[10.] för fortsatt utgifvande af »Sveriges traktater»...... kronor 4,500: —

[11.] till ersättning för de af statskontoret förskottsvis
bestridda kostnaderna för Sveriges deltagande i den inter nationela

fred skonferensen i Haag.........................................T. » 15,500: —

[12.] till beredande af dyrtidstillägg för innevarande år
åt en del tjensteman och betjente i utrikesdepartementets
afdelning af Kongl. Maj:ts kansli, såsom förslagsanslag..... » 3,850: —

tillsammans kronor 23,850: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den tinnes i riksstaten för
år 1900 upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t, nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

	1900.	1901.
ordinarie anslag..	.. 629,250: —	641,950: —	således ökning kronor	12,700: —
extra »	.. 4,500: —	23,850: —	» » »	19,350: —
summa kronor	633,750: —	665,800: -	således ökning kronor	32,050: —

Bill. till Riksd. Prof. 1900. Ua Sami. l:a A/d.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o /, om statsverket 1900.

Fjerde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till landtförsvarsdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i
1900 års riksstat till årliga och ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................. kronor 26,767,678: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

ersättningar......................................... »_698,400: —

tillsammans kronor 27,461,078: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda statsrådsprotokoll
öfver landtförsvarsärenden den 13 innevarande januari,*) föreslå
Riksdagen beträffande

Aflöning och rekrytering m. m.:

[1.] a) att, med godkännande af det vid statsrådsprotokollet
fogade förslag till stat för Karlsborgs
artillericorps, medgifva, att denna corps må omorganiseras
på sätt nämnda stat utvisar, äfvensom att under
öfvergångstiden uppkommande besparingar å de till
corpsen anvisade anslagsmedel må användas till bekostande
af de två nya kompaniernas första uppsättning
och utrustning;

b) att staten för Vermlands fältjägarecorps måtte
på det sätt ändras, att de till korpraler, vice korpraler,
jägare och spel anvisade 400 nummerlöner höjas
från 65 kronor till 150 kronor, men att de nu å staten
uppförda inqvarteringspenningar måtte derur uteslutas
;

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Fjerde hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

c) att medgifva, att sqvadronstrumpetarne vid Kronprinsens
husarregemente må i fråga om månadslön
och lega likställas med det öfriga manskapet vid regementet,
samt att aflöningsstaten för nämnda regemente
måtte i öfverensstämmelse härmed ändras;

d) att vid bifall till hvad under a), b) och c)
föreslagits, öka anslaget till aflöning och rekrytering

m. m., nu kronor 8,608,524, med................................... kronor

till kronor 8,740,181;

Ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljons läkarne: [2.

] att, vid bifall till hvad under [1.] a) föreslagits,

öka förevarande anslag, nu kronor 41,911, med............ »

till kronor 43,176;

Inqvarteringskostnader:

[3.] att, vid bifall till hvad under [1.] a) föreslagits,
öka anslaget till inqvarteringskostnader, nu kronor

172,470, med...................................................................... »

till kronor 173,220;

Ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation: [4.

] att ej mindre den till marinregementets qvarstående
personal utgående aflöning samt det afskedad
personal från samma regemente enligt 1888 års Riksdags
beslut och nådiga brefvet den 31 maj samma år
tillkommande pensionstillägg, än äfven den auditörerne
J. M. A. Grenander och C. F. A. von Post tillkommande
aflöningsfyllnad må från och med innevarande
år få utgå från anslaget till »ersättning åt vissa löntagare
i följd af arméns omorganisation», i den mån
detta kan ske utan öfverskridande af anslagets i riksstaten
anvisade slutsumma, hvilken derför torde för år
1901 uppföras med oförändradt belopp;

131,657

1,265

750

Transport kronor 133,672

12 Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

Remontering och skoning m. m. för garnisonerade arméns
hästar:

[5:] att öka anslaget till remontering och skoning
m. in. för garnisonerade arméns hästar, nu kronor

172,270, med...................................................................... »

till kronor 190,770;

Ridskolan:

[6.] att öka anslaget till ridskolan, nu kronor

30,000, med.......................................................................

till kronor 40,000;

Artillerist utskolor:

[7.] att, vid bifall till hvad under [1.] a) föreslagits,
öka anslaget till artillerist utskolor, nu kronor

26,175, med........................................................................

till kronor 27,625;

Det icke garnisonerade infanteriets och det indelta
kavalleriets vapenöfningar:

[8.] att, vid bifall till hvad under [24.] föreslås,
höja anslaget till det icke garnisonerade infanteriets
och det indelta kavalleriets vapenöfningar, nu kronor

1,134,110, med...................................................................

till kronor 1,160,640;

De värnpligtiges vapenöfningar:

[9.] att, vid bifall till hvad under [24.] föreslås,
öka anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar, nu

kronor 3,148,020, med......................................................

till kronor 3,201,080;

133,672: —

18,500: —

10,000: —

1,450: —

26,530: —

53,060: —

Transport kronor 243,212: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

Arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets
öfningar och materiel:

[10.] att, vid bifall till hvad under [1.] a) föreslagits,
öka anslaget till arméns vapen, ammunition och
skjutöfningar samt artilleriets öfningar och materiel,

nu kronor 1,430,155, med................................................. »

till kronor 1,448,475;

Mathållning vid garnisonerade armén:

[11.] att, vid bifall till hvad under [1-] a) föreslagits,
öka anslaget till mathållning vid garnisonerade

armén, nu kronor 1,421,830, med i jemnadt tal........... »

till kronor 1,456,430;

Arméns munderingsutrustning:

[12.] att öka anslaget till arméns munderingsutrust -

ning, nu kronor 1,946,440,

dels med...................................................................... »

dels ock, vid bifall till hvad under [1.] a) föreslagits,
med......................................................................... »

till kronor 2,063,451;

Arméns intendentur- och sjuk vård sträng

samt

diverse intendenturbehof:

[13.] att anslagen till »arméns intendentur- och
sjukvårdsträng», nu 83,855 kronor, samt till »diverse
intendenturbehof», nu 33,323 kronor, måtte få med
hvaramkra sammanslås till ett reservationsanslag benämndt
»arméns diverse intendentur- och sjukvårdsbehof»,
samt att detta anslag måtte få med 117,178
kronor i riksstaten uppföras näst efter anslaget till
»arméns riiunderingsutrustning».

243,212: —

18,320: —

34,600: —

101,000: —
16,011: —

Transport kronor 413,143: —

14 Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1000.

Transport kronor

Armén» kasernutredning samt ved, ljus och vatten för
den garnisonerade armén:

[14.] att, vid bifall till hvad under [1.] a) föreslagits,
höja anslaget till arméns kasernutredning samt
ved, ljus och vatten för den garnisonerade armén, nu

kronor 213,378, med-......................................................... »

till kronor 217,446;

Lindring i rustnings- och roteringsbesvären:

[15.] att förevarande anslag, nu kronor 3,000,000,

måtte ökas med i rundt tal.............................................. »

till kronor 3,330,000;

Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och
Norrland:

[16.] att öka anslaget till omorganisation af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland, nu kronor
1,786,083,

dels med...................................................................

dels ock, vid bifall till hvad under [5.] föreslagits,

med.......................................................................................

till kronor 1,819,483;

Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne
och Norrland:

[17.] att öka anslaget till fortgående vakanssättning
af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland, nu

kronor 249,000, med........................................................ »

till kronor 291,600; _

413,143: —

4,068: —

330,000: —

11,400: —

22,000: —

42,600: —

Summa kronor 823,211: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Beträffande öfriga under fjerde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag föreslår Kongl. Maj:t icke någon
förändring.

Lägges till ofvannämnda förhöjning........................ kronor 823,211: —

summan af hufvudtitelns ordinarie anslag enligt nu

gällande riksstat................................................................ » 27,461,078: —

skulle denna hufvudtitels ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till.................................................... kronor 28,284,289: —

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i statsrådsprotokollet för den 13 innevarande
januari tinnes antecknadt, föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:

[18.] att ej mindre för tillfällig löneförbättring åt
underbefäl med flera å extra stat för år

1901 bevilja ett anslag af....................... kronor 301,000: —

än äfven medgifva, att från nämnda
anslag må under år 1901 till nedan
omförmälde befattningsinnehafvare utbetalas
tillfälliga löneförbättringar med
följande belopp och under samma vilkor
som aflöningen under de aflöningstitlar,
hvartill de, enligt hvad nedan säges,
skola utgöra tillägg, nemligen:

dels till dagaflöningen under tjenstgöring: för

fanjunkare, styckjunkare, regementstrumslagare
och regementstrumpetare
samt intendenturcorpsens förvaltare
50 öre;

för sergeanter, hautboister, stabs-, sqvadrons-
och batteritrumpetare äfvensom

Transport kronor 301,000: —

Kongl. Maj\ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

fältmusikanter vid Vermlands fältjägarecorps,
Gotlands infanteriregemente, Hallands
bataljon, Vesternorrlands regemente
och Blekinge bataljon, trumslagare
och hornblåsai’e vid Gotlands infanteriregemente
samt Hallands och Blekinge
bataljoner äfvensom trumpetare vid Gotlands
artillericorps 40 öre;

för gevärshandtverkare och pistolsmeder
vid den icke garnisonerade armén
20 öre

för korpraler vid den icke garnisonerade
armén 25 öre;

för vicekorpraler vid den icke garnisonerade
armén 40 öre;

dels till lönen för vaktmästarne vid
intendenturcorpsen 180 kronor;
dels till månadsarfvodena:
för distinktionskorpraler och l:e konstaplar
vid garnisonerade armén, skånska
husar- och dragonregementena samt Norrlands
dragonregemente 3 kronor;

för korpraler och 2:e konstaplar vid
garnisonerade armén, skånska husar- och
dragonregementena samt Norrlands dragonregemente
3 kronor; och

för vicekorpraler vid garnisonerade armén,
skånska husar- och dragonregementena
samt Norrlands dragonregemente 3
kronor;

[19.] att för tillämpning af värnpligtslagens föreskrifter
i fråga om de värnpligtiges inskrifning
och redovisning in. m. på extra
stat för år 1901 bevilja ett belopp af... »

[20.j att bevilja 3,390,470 kronor till fortsatt tillverkning
vid statens gevärsfaktori af
55,000 gevär och 5,000 karbiner samt

Transport kronor

301,000:

53,000

354,000

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

att af detta belopp för 1901 å extra stat

anvisa.......................................................... »

till anskaffande af 15,000 gevär och
5,000 karbiner;

[21.] att för anskaffning af ammunition för eldhandvapen
bevilja en summa af 3,390,000
kronor samt deraf på extra stat för år

1901 anvisa ett belopp af........................ »

hvaraf 300,000 kronor afsedda för utvidgning
af aminunitionsfabrikens afdelning
å Karlsborg.

[22.] att för anskaffning af ny fältartillerimateriel
och ammunition bevilja 12,000,000 kronor
och deraf på extra stat för år 1901

anvisa en sjettedel eller............................ »

[23i] att dels medgifva, att den till minflankeringsbatteri
vid inloppet till Göteborg för år
1900 anslagna återstoden af en-per-millefonden
må, i den mån sådant utan hinder
för nämnda batteris fullbordande kan
ske, användas äfven till försänkningarne
derstädes, dels och för fortsatt stärkande
af landets fasta försvar bevilja 4,853,100
kronor samt till utgående under år 1901

deraf anvisa............................................... »

[24.] att af det utaf 1899 års Riksdag till anskaffning
af lakan och handdukar åt den icke
garnisonerade armén och de värnpligtige
beviljade belopp anvisa till utgående på
extra stat under år 1901 återstående.... »
[25.] att till betäckande af kostnader för anskaffande
af inventarier till kasernetablissementena
för Andra Svea artilleriregemente
och Norrlands dragonregemente

på extra stat för år 1901 anvisa............ »

[26.] att till anskaffning af 95,000 ammunitionsgördlar
med hylsor för bajonettbalja på

Transport krono]1

354,000: —
1,116,000: —

954,000: —

2,000,000: —

2,147,500: —

209,072: —

17,550: —

6,798,122: —

Bill. (ill Rilcad. Prof. U)00. l:a Samt. hd Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

extra stat bevilja 855,000 kronor samt
för år 1901 deraf anvisa.......................... »

[27.] att för anskaffning af 65,135 meter kläde
och 8,390 meter yllefoder, att användas
såsom för truppförbanden vid mobilisering
erforderligt förlag, å extra stat bevilja
572,000 kronor samt till utgående
under år 1901 deraf anvisa..................... »

[28.] att till anskaffning af erforderliga, till den
personliga fältrustningen hörande beklädnads-,
utrednings- och remtygs- m. fl.
persedlar för såväl sjette arméfördelningens
fyra från bataljoner till regementen
genom 1892 års härordning omorganiserade
infanteri truppförband, som för de
genom samma härordning nyuppsatta
artilleriregementena, Karlsborgs artillericorps
och trängbataljonerna, på extra
stat bevilja i jemnadt tal 1,000,000 kronor
samt till utgående under år 1901
deraf anvisa................................................ »

[29.] att för täckande af uppkommen brist i anslaget
till arméns munderingsutrustning
på extra stat bevilja 404,000 kronor
samt deraf för år 1901 anvisa................ »

[30.] att för år 1901 till reseunderstöd åt officerare
och intendenturtjenstemän anvisa... »

med rättighet för Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget
kan under året besparas;

[31.] att till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande på extra stat för

år 1901 bevilja......................................... »

med rättighet för Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget
kan under året besparas;

6,798,122: —
427,500: —

190,670: —

500,000: —

202,000: —
9,000: —

160,000: —

Transport kronor 8,287,292:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

[32.] att till ökade utgifter för krigshögskolan anvisa
ett belopp af 28,000 kronor samt
deraf på extra stat för år 1901 bevilja. »
[33.] att till uppförande af exercishus å Vesterbottens
regementes mötesplats bevilja å

extra stat för år 1901 ett belopp af------ »

[34.] att för verkställande af reparationer och ändringar
af tvättinrättningen vid Karlberg

anvisa å extra stat för år 1901.............. »

[35.] att, med antagande af de af Yesterås stad
gjorda erbjudanden om upplåtelse af mark
till ny mötesplats för Vestmanlands regemente
m. in.,
dels medgifva,

att östra delen af den kronan tillhöriga
lägenheten Kungsängen, till
eu areal af 29.207 hektar, å en år
1897 upprättad karta utmärkt med
n:ris 1—32, måtte få till mötesplats
för nämnda regemente användas;

att den kronan tillhöriga lägenheten
K lockartorpet n:r 1 måtte, på sätt
och under vilkor kammarkollegium
föreslagit, få utbytas mot annan af
staden Vesterås lemnad mark af motsvarande
godhet och värde;

att mötesplatserna Salbohed och
Utnäslöt med derå befintliga, kronan
tillhöriga byggnader, i den mån
dessa ej kunna till regementets nya
mötesplats förflyttas, måtte få försäljas
och derför inflytande belopp
användas till uppförande af de för
regementet erforderliga byggnader å
sistnämnda plats, samt

att ett belopp af 128,000 kronor
måtte få för regementets förflyttning
till Vesterås användas af

Transport kronor

8,287,292: —

14,000: —
38,000: —
14,000: —

8,353,292: —

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 8,353,292: —

Vestmanlands regementes knektelegornedelskassa; dels

ock för bestridande af öfriga för
regementets förflyttning erforderliga kostnader
bevilja ett belopp af 201,000 kronor
samt på extra stat för år 1901

deraf anvisa hälften eller......................... » 100,500: —

[36.] att för utförande under innevarande år af
försöksmobilisering och dermed sammanhängande
fälttjenstöfningar vid den eller
de delar af hären, Kongl. Maj:t bestämmer,
äfvensom för anställande af mönstring
med hästar och fordon, som erfordras
för krigsmaktens ställande på

krigsfot, å extra stat för år 1901 bevilja » 480,000: —

[37.] att till gäldande af ett utaf statskontoret utgifvet
förskott på extra stat för år 1901

bevilja......................................................... » 4,719: —

[38.] att till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet
den 8 i denna månad
angifna grunder, af dyrtidstillägg för
innevarande år åt en del af den personal,
som åtnjuter aflöning från fjerde hufvudtitelns
medel, å extra stat för år 1901

anvisa såsom förslagsanslag ett belopp af » 985,000: —

_Summa kronor 9,923,511: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1900 års
riksstat upptagen och sådan den af Kongl. Makt nu är föreslagen, utfaller på
följande sätt:

1900. 1901.

ordinarie anslag 27,461,078
extra » 6,390,372

— 28,284,289

— 9,923,511

— således ökning kronor 823,211: —

— » » » 3,533,139: —

summa kronor 33,851,450

— 38,207,800

— således ökning kronor 4,356,350: —

Kong!. Maj:ts nåd. prop. n:o 7, om statsverket 1900.

Femte hufvudtiteln,

innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.

I afseende på regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga och ständiga utgifter anvisadt:

kontant.......................................................................... ..... kronor 7,458,031: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter................... » 4Q5; _

ersättningar.................................. » 26,404: _

tillsammans kronor 7,484,840: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda statsrådsprotokoll
öfver sjöförsvarsärenden den 13 i denna månad,*) föreslå
Riksdagen beträffande

Aflöning för flottans kårer och stater:

[1.] att godkänna stater för flottans officerskår,
för reservofficersaspiranter vid flottan, för flottans underofficerskår,
för flottans sjömanskår, för flottans skeppsgossekår,
för flottans mariningeniörstat, för flottans
läkarestat, för de militära befattningar vid flottan, hvilkas
innehafvare, derest de icke åtnjuta boställe i kronans
hus, erhålla inqvarteringsbidrag i penningar, samt
å dagaflöning till officerare, underofficerare och läkare
vid flottan från anslaget till aflöning för flottans kårer
och stater, af den lydelse bilagorna n:r 7—15 vid
ofvannämnda protokoll utvisa, att tillämpas i den mån
Riksdagen dertill beviljar anslag;

’) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Femte hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

[2.] att — med uteslutande ur riksstaten af anslaget
å 114,000 kronor till ersättning för vakanta
rusthållsnummer i Blekinge län och Södra Möre härad
af Kalmar län — för genomförande under år 1901 af
nyssnämnda stater för personal vid flottan, med undantag
af staten för skeppsgossekåren, i den omfattning
bilagorna n:r 16—23 vid samma protokoll utvisa, i
riksstaten för år 1901 höja anslaget till aflöning för
flottans kårer och stater från 1,773,452 kronor till
2,544,482 kronor, eller med............................................. kronor

Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna:

[3.] att i riksstaten för år 1901 höja reservationsanslaget
till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna
från 286,550 kronor till 323,060 kronor, eller

med...................................................................................... »

Naturaunderhåll:

[4.] att i riksstaten för år 1901 höja förslagsanslaget
till naturaunderhåll från 419,870 kronor till
492,470 kronor, eller med................................................

Flottans nybyggnad och underhåll:

[5.] att i riksstaten för år 1901 höja anslaget till
flottans nybyggnad och underhåll från 1,300,000 kronor
till 1,725,000 kronor, eller med...............................

Skeppsgosseskolan:

[6.] att dels, med godkännande af ny stat för
skeppsgosseskolan af den lydelse bilagan n:r 26 vid
förutnämnda protokoll utvisar, i riksstaten för år 1901
höja anslaget till skeppsgosseskolan från 8,780 kronor
till 9,980 kronor, eller med.....................................-.......

771,030: —

36,510: —

72,600: —

425,000: —

1,200: —

Transport kronor 1,306,340: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

dels ock medgifva, att den nya staten må tillämpas
jemväl på de nuvarande skollärarne;

kommande vid bifall härtill anslaget till undervisningsverken
att i sin helhet höjas från 50,920 kronor
till 52,120 kronor;

Lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna:

[7.] att det till lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna
erforderliga penningeanslag må
upptagas till enahanda belopp, hvartill inkomsten af
titeln fyr- och båkmedel beräknats, eller 1,500,000
kronor, och följaktligen, med inberäkning af deri ingående
friheter och ersättningar 409 kronor, utföras
med 1,500,409 kronor; hvarvid Kongl. Maj:t tillika
förutsätter, att de å inkomsttiteln fyr- och båkmedel
uppkommande öfverskott fortfarande må såsom hittills
få användas för de med anslaget afsedda ändamål;

Undervisningsanstalter för sjöfart:

[8.] att dels, med godkännande af förändrad stat
för navigationsskolorna i riket af den lydelse bilagan n:r
27 vid ofvanberörda protokoll utvisar, i riksstaten för år
1901 höja anslaget till undervisningsanstalter för sjöfart
från 86,150 kronor till 101,300 kronor, eller med »
dock under vilkor, att den föreslagna höjningen i anslaget,
i hvad den föranledes af inrättande af maskinistafdelning
vid navigationsskolan i Hernösand, må utgå
endast om nämnda stad förbinder sig att upplåta och
för framtiden underhålla tjenlig lokal äfven för maskinistafdelning
vid sagda skola, dels ock medgifva, att
den nya staten må tillämpas jemväl å nuvarande
tjensteinnehafvare vid navigationsskolorna;

Skrifmaterialier och expenser, ved m. in.:

[9.] att för jemnande af hufvudtitelns slutsumma
förslagsanslaget till skrifmaterialier och expenser, ved

1,306,340

15,150

Transport kronor 1,321,490

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 1,321,490: —
m. in., nu utgörande 47,019 kronor, må höjas till

47,084 kronor, eller med.............. » 65: —

Summa kronor 1,321,555: —

Om härifrån afdrages det till uteslutning ur riksstaten
föreslagna anslaget till ersättning för vakanta
rusthållsnummer i Blekinge län och Södra Möre härad

af Kalmar län............ » 114,000: —

blifver den föreslagna höjningen på det hela å de ordinarie
anslagen................. kronor 1,207,555: —

Lägges härtill slutsumman af femte hufvudtitelns

ordinarie anslag enligt nu gällande riksstat ............ » 7,484,840: —

skulle femte hufvudtitelns ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till......................................... kronor 8,692,395: —

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i statsrådsprotokollet den 13 innevarande
januari finnes antecknadt, föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:

[10.] att af det anslag å 13,200,000 kronor, som
af 1899 års Riksdag beviljades till anskaffning af ny
krigsfartygsmateriel, anvisa på extra stat för år 1901

återstående........................................................................ kronor 7,823,500: —

[11.] att af det till försättande i fullt tidsenligt
skick af l:a kl. pansarbåtarna Svea, Göta och Thule
beviljade anslag å 5,920,000 kronor anvisa på extra

stat för år 1901 återstående............................................. » 2,420,000: —

[12.] att till ändring af 2:a kl. pansarbåtarna
Thordön och Tirfing bevilja ett anslag af 660,000 kronor
och deraf på extra stat för år 1901 anvisa........... » 100,000: —

[13.] att till ammunition för stridsfartyg^! anvisa
på extra stat för år 1901 återstoden af det utaf 1899

års Riksdag derför beviljade anslag med...................... » 315,000: —

Transport kronor 10,658,500: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket IDOG.

Transport kronor 10,658,500: —

[14.] att till anskaffning af torpeder anvisa på
extra stat för år 1901 återstoden af det utaf 1899 års
Riksdag derför beviljade anslag med 91,900 kronor,
äfvensom till försöksskjutning med torpeder bevilja

5,000 kronor, och således för anskaffning af torpeder

m. m. å extra stat för år 1901 uppföra sammanlagdt » 96,900: —

[15.] att på extra stat för år 1901 bevilja till

skjutförsök........................................................................... » 15,000: —

[16.] att till bestyckning af befästningarna vid
Carlskrona och batterierna vid Fårösund bevilja ett anslag
af 1,146,900 kronor och deraf på extra stat för

år 1901 anvisa................. » 852,500: —

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att på extra
stat för år 1901 bevilja till

[17.] minväsendet..................................................— » 200,000: —

[18.] anläggning af ett pumpverk för den nya

dockan i Carlskrona............. » 85,000: —

[19.] anläggning af en koldepot, beredande af
ökadt utrymme för kol å flottans varf i Carlskrona

samt uppköp af Waleska kol............................................ » 628,145: —

[20.] anordnande af minförsvar vid inloppet till

Göteborg ....................................................................... » 730,000: —

[21.] tillfällig löneförbättring åt underbefäl vid
Carlskrona artillerikår............. » 6,200: —

i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen
att medgifva, att från sistnämnda anslag må
under år 1901 till nedannämnda befattningshafvare vid
sagda artillerikår utbetalas tillfälliga löneförbättringar
med följande belopp och under samma vilkor som aflöningen
under de aflöningstitlar, hvartill de, enligt
hvad nedan sägs, skola utgöra tillägg, nemligen:

till dagaflöningen under tjenstgöring för styckjunkare
50 öre och för sergeanter 20 öre samt

till månadsarfvodena för l:e konstaplar, 2:e konstaplar
och l:a kl. artillerister 3 kronor;

[22.] löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan » 1,860: —

Transport kronor 13,274,105: —

Bill. till Riksd. Prot. 1900. l:a Sand. 1:a Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 7, om statsverket 1900.

Transport kronor 13,274,105: —

[23.] beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 8 i denna månad
angifna grunder, af dyrtidstillägg för innevarande år
åt en del tjensteman och betjente i sjöförsvarsdepartementets
afdelning af Kongl. Maj:ts kansli samt till
sjöförsvarsdepartementet hörande embetsverk, kårer och

stater, såsom förslagsanslag............................................... » 198,000: —

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen

[24.] att medgifva, att dyrtidstillägg, i enlighet med
de i statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 8 i
denna månad beträffande dyrtidstillägg för vissa statens
tjensteman och betjente angifna grunder, må för år
1900 utgå till tjensteman och vaktmästare vid flottans
pensionskassa.

tillsammans kronor 13,472,105: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1900 års riksstat
upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller på
följande sätt:

1900. 1901.

ordinarie anslag 7,484,840: — 8,692,395: — således ökning kronor 1,207,555: —

extra » 13,134,760:— 13,472,105:— » » » 337,345: —

summa kronor 20,619,600: — 22,164,500: — således ökning kronor 1,544,900: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Sjette hufvud titeln,

innefattande anslagen till civildepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 5,817,939: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter........................................................................ » 7,730: —

ersättningar................................................................ » 6,231: —

tillsammans kronor 5,831,900: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver civilärenden den 13 innevarande månad, *) föreslå beträffande -

Kommerskollegium:

[1.] att Riksdagen må medgifva,
dels att i den för kommerskollegium faststälda
stat uppföres aflöning för ytterligare en aktuarie å den
statistiska afdelningen med lön af 1,800 kronor, som
efter 5 år kan höjas med 500 kronor och efter 10 år
med ytterligare 500 kronor, samt tjenstgöringspenningar
1,200 kronor;

dels ock att det i staten för kommerskollegium
upptagna anslag å 17,500 kronor till »juridiskt biträde,
amanuenser och andra extra biträden, graf kar tekontoret,
vikariatsersättningar, renskrifning in. m.» förhöjes
med 4,400 kronor eller till 21,900 kronor;

) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Sjette llllfvildtitclll”.

28 Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

kommande, i händelse af bifall härtill, anslagstiteln

»kommerskollegium» att höjas med................................. kronor

eller från 64,600 kronor till 72,000 kronor;

Öfverståthållareembetet:

[2.] att Riksdagen må medgifva, att det under
denna anslagstitel uppförda ordinarie anslag å 12,200
kronor till aflöning åt exekutionsbetjeningen i Stockholm
må höjas med.............................-...............-...........

eller till 16,000 kronor;

kommande, i händelse af bifall härtill, hela anslagstiteln
att höjas från 87,422 kronor till 91,222 kronor;

Landsstaterna i länen:

[3.] att Riksdagen må medgifva, att länsnotarierne
och länsbokhållarne i Jemtlands och Norrbottens län
må hvar för sig uppbära i lön 1,500 kronor och i
tjenstgöringspenningar 1,000 kronor, tillsammans 2,500
kronor, samt efter tio års väl vitsordad tjenstgöring
ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor, äfvensom att
landträntmästaren i Norrbottens län må erhålla lön
2,500 kronor och tjenstgöringspenningar 1,300. kronor,
tillsammans 3,800 kronor, jemte ålderstillägg till lönen
till belopp af 500 kronor efter fem års väl vitsordad
tjenstgöring;

[4.] att anslaget till landsstaterna i länen må, med
anledning af ett boställes indragning, höjas med 800
kronor;

kommande, i händelse af bifall till hvad i dessa
båda punkter föreslagits, anslaget till »landsstaterna i
länen (deraf 120,000 kronor reservationsanslag)» att höjas
från 2,702,441 kronor till 2,705,541 kronor eller med »

Väg- och vattenbyggnadsstaten:

[5.] att reservationsanslaget till expenser för allmänna
arbeten må höjas från 30,000 kronor till 35,000
kronor eller med................................................................ *

7,400:

3,800:

3,100:

5,000:

Transport kronor

19,300:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport, kronor

kommande, i händelse af bifall härtill, anslagstiteln
väg- och vattenbyggnadsstaten med följande ändrade
lydelse: »väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf
två särskilda reservationsanslag, till expenser för allmänna
arbeten och till vägundersökningar, hvartdera
å 35,000 kronor)» att höjas från 150,000 kronor till

155,000 kronor eller med 5,000 kronor;

Skiften och afvittringar:

[6.] att Riksdagen må dels medgifva, att de belopp,
hvarmed inkomsterna af tjensten under år 1901 för
afvittringslandtinätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor för dem,
som tillhöra första lönegraden, och 3,000 kronor för
dem, som på grund af ålder i tjensten åtnjuta arfvodesförhöjning,
må desse tjensteman godtgöras af anslagen
till storskiftes- och afvittringsverken, dels ock för år
1901 åt föredraganden af afvittringsärendena i Norrbottens
län samt till skrifbiträde åt honom bevilja en
tillökning af 400 kronor i det åt honom anslagna belopp; Statens

jernvägstrafik:

[7.] att Riksdagen må medgifva, att i staten öfver
fasta arfvoden för personal vid statens jernvägar må
uppföras arfvoden till följande nya tjensteman, nemligen
inom styrelsen: två byrådirektörer och en byråingeniör,
samt vid distrikten: två baningeniörer;

Patent- och Registreringsverket:

[8.] att Riksdagen, med godkännande för år 1901
af samma utgiftsstat för patent- och registreringsverket,
som faststälts för år 1900, må medgifva,

att afgifterna för patent samt för registrering af
varumärken äfvensom af mönster och modeller må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka- i enlighet,

Transport kronor

19,300: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 19,300: —

med den godkända utgiftsstaten för patent- och registreringsverket
betingas af tillämpning ej mindre under
år 1901 af förordningen angående patent och lagen
om skydd för varumärken, än äfven under åren 1900
och 1901 af lagen om skydd för vissa mönster och
modeller; samt

att afgifterna för registrering af aktiebolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet och för andi’a
uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren äfvensom
för anmälanden till handelsregistren må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka antingen i enlighet
med nyssberörda utgiftsstat betingas af tillämpning
under år 1901 af lagen om aktiebolag, lagen om
aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse, och lagen om
registrering af bankaktiebolag, eller ock af Kongl.

Maj:t finnas betingade af tillämpning under år 1901
af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet, lagen om handelsregister, firma och prokura
tillika med lagen om ändring i vissa delar af sistnämnda
lag samt lagen om handelsbolag och enkla
bolag;

Arbetareförsäkringen:

[9.] att Riksdagen må medgifva, att Kongl. Maj:t
må ega för år 1901 använda de till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof, dels
till förvaltningsbidrag åt sjukkassor, under enahanda
vilkor, som i Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1899
(n:r 65) äro angifna, dels ock till utarbetande och
offentliggörande genom försäkringsinspektörens försorg

af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.__

Summa ökning kronor 19,300: —

Om till förestående ökning lägges de ordinarie anslagens
nuvarande slutsumma............................................ »_5,831,900: —

komma sjette hufvudtitelns ordinarie anslag att uppgå till kronor 5,851,200: —

Kongl. Maj:ts nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1900.

Extra anslag.

Kongl. Maj:t föreslår vidare, med åberopande af ofvannämnda protokoll
öfver civilärenden för den 13 innevarande januari,

[10.] att under denna hufvudtitel må å extra stat
beviljas till handhafvande af kontroll å
försäkringsanstalterna................................. kronor ■ 4,500:

[11.] att för arbetsstatistiska undersökningar må
beviljas ett anslag af 20,000 kronor och
deraf på extra stat för år 1901 anvisas

ett belopp af............................................... » 10,000:

att under ifrågavarande hufvudtitel må
vidare å extra stat beviljas till:

[12.] fortsatt utgifvande af »polisunderrättelser» » 15,000: —

[13.] aflöning m. m. åt särskild polisstyrka på

landet............................. » 95,000:

[14.] ersättning för juridiskt biträde åt de svenska
lapparne i Norge samt till lappfogdar
och lappförmän äfvensom ordningsmän
inom lappbyarne............................—......... » 17,500:

[15.] undersökningar af mindre hamnar och farleder
in. m.................................................- » 10,000:

[16.] att för undersökning m. m. af åtskilliga
uppgifna kanal- och segelleder i mellersta
Sverige må beviljas ett anslag af

173,000 kronor och deraf på extra stat

för år 1901 anvisas ett belopp af............ » 44,000:

att under ifrågavarande hufvudtitel må
vidare å extra stat beviljas till:

[17.] bestridande af statsverkets andel i kostnaden

för vägdelningar, såsom förslagsanslag.... » 50,000: —

[18.] aflöningar och öfriga utgifter vid Ultuna

landtbruksinstitut........................................ » 31,000:

[19.] uppehållande af undervisningen vid mejeri institutet

vid Alnarp..........—................... »_8,000: —

Transport kronor 285,000:

Kongl. Majds nåd. prop. n:o 1, om. statsverket 1000.

Transport kronor

[20.] bidrag till bestridande af kostnaderna för

allmänna landtbruksmöten........................ »

[21.] prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten

för husdjur, redskap, maskiner in. m_____ »

[22.] bidrag till underhåll af åtta kemiska stationer
för jordbrukets och näringarnas behof.
....................................... »

[23.] bidrag till underhåll af en för öfre Norrland
afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt inom

Norrbottens län.................. »

[24.] understöd åt frökontrollanstalter................ »

[25.] utbildande af eu elev i boskapsskötsel och

mejerihushållning................... »

[26.] understöd åt svenska mosskulturföreningen »
[27.] att Riksdagen må

dels medgifva att för tjensteman vid
Sveriges geologiska undersökning, som
hädanefter antages eller redan är anstäld
vid undersökningen med aflöning i lägsta
lönegraden, aflöningen bestämmes till

3,000 kronor, och att denna aflöning
må efter innehafvares af sådan beställning
väl vitsordade tjenstgöring under
en tid af fem år, räknade från och med
året näst efter det, då han antagits, ökas
med 500 kronor och således årligen utgå
med 3,500 kronor, vidare efter fem års
enahanda tjenstgöring höjas till 4,000
kronor och slutligen efter fem års sådan
tjenstgöring ökas med 500 kronor samt
således från och med sextonde tjensteåret
utgå med 4,500 kronor årligen,

dels ock för de geologiska undersökningarna
bevilja ett extra anslag för år
1901 till belopp af..................................... »

att under ifrågavarande hufvudtitel må
vidare å extra stat beviljas till:

Transport kronor

285,000: —

7,500: —
12,500: —

31,000: —

6,250: —
10,000: —

1,000: —
15,000: —

96,000: —

464,250: —

Kong1. Maj:ts nåd. ■grop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

[28.] anställande af en andre instruktör i husslöjd
och personligt ålderstillägg till andre instruktören
Jonas Wallander...................... »

[29.] bidrag till upprätthållande af väfskolan i
Borås och till aflönande af en andre lärare
vid samma skola................................ »

[30.] understöd åt Göteborgs handelsinstitut och

Frans Schartaus praktiska handelsinstitut

i Stockholm................................................. »

[31.] befrämjande af afsättning i främmande länder

af alster af svensk industri och svenska

näringar....................................................... »

[32.] handelsstipendier............................................. »

[33.] bergsskolorna i Filipstad och Falun............. »

[34.] stationerande af ett armeradt ångfartyg vid

rikets kuster för åstadkommande af ordning
och skydd vid fiskets bedrifvande »

[35.] anordnande af fabriksinspektion.................... »

[36.] ersättning till sjömanshusen.......................... »

[37.] förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen, med rätt för
Kongl. Maj:t att låta utaf detta belopp
under innevarande år af tillgängliga medel
förskjuta 25,000 kronor...................... »

[38.] ersättning för åtskilliga af statskontoret

förskottsvis bestridda utgifter..................... »

Ytterligare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:

[39.] att, i afbidan på omreglering af konsulatafgifterna,
för att till svenska fartygsrederier
må kunna, enligt de närmare
bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt
meddela, återbetalas fyra femtedelar af
hvad under samma år kan komma att
utgifvas såsom konsulatafgifter för rederierna
tillhöriga fartyg, på extra stat för

år 1901 anvisa ett förslagsanslag å........ »

[40.] att för år 1901 anvisa å riksstatens sjette
hufvudtitel, till utförande af nya bygg Transport

kronor

464,250: —

3,000: —

4,800: —

20,000: —

15,000: —
20,000: —
14,000: —

25,000: —
33,000: —
30,000: —

100,000: —
124,850: —

175,000: -

1,028,900: —

Bill. till Riked. Prof. 1900. l:n Sami. l:a Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. prof. n:o 7, om statsverket 1900.

Transport kronor

nader och anläggningar vid statens järnvägstrafik,
med rätt för Kongl. Maj:t att
låta utaf detta belopp förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna
1,254,400 kronor,........................ »

[41.] att för år 1901 anvisa å riksstatens sjette
hufvudtitel, för utläggning af ytterligare
ett jernvägsspår mellan Huddinge och
Tumba jern vägsstationer, med rätt för
Kongl. Maj:t att låta utaf detta belopp
förskottsvis under innevarande år af
tillgängliga medel utanordna 300,000

kronor,......................................................... »

[42.] att för år 1901, till anskaffande af ny rörlig
materiel vid statens redan trafikerade jernvägar,
anvisa å riksstaten utom hufvudtitlarne
5,000,000 kronor; *)

[43.] att till fullbordande af statsbanan från
Boden till Ytter-Morjärv för år 1901
bevilja å riksstaten utom hufvudtitlarne
ett anslag af 771,000 kronor; *)

[44.] att till fortsättning af statsbanan mellan
Gellivare och riksgränsen för år 1901
anvisa 10,100,000 kronor, med rätt för
Kongl. Maj:t att låta utaf detta belopp
förskottsvis under innevarande år af
tillgängliga medel utanordna 3,600,000
kronor; **)

[45.] att, till fortsättning af statsbanan från Göteborg
till Skee, för år 1901 anvisa 2,000,000
kronor; **)

[46.] att till statsbanan mellan Krylbo och Örebro
för år 1901 anvisa:

för kompletteringsarbeten å bandelen
Krylbo—Frövi........... kronor 1,670,000: —__

Transport kronor 1,670,000: — kronor

1,028,900: —

3,225,000: —

900,000: —

5,153,900: —

*) Se vidare här nedan pag. 73.

**) Se vidare här nedan pag. 78.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 1,670,000: — kronor

för vexel- och säkerhetsanordningar
vid stationer
och mötesplatser » 117,000: —

eller tillsammans kronor 1,787,000: —
med rätt för Kongl. Maj:t att låta förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga,
medel utanordna detta belopp;*)

[47.] att af det till bestridande af kostnaderna
för upprensning å uppgifna platser af
inomskärsfarled mellan Marstrand och
Lysekil samt mellan Hunnebostrand och
Fjellbacka beviljade anslag å 404,440
kronor på extra stat för år 1901 anvisa

återstående erforderliga beloppet.............. »

[48.] att, under förbehåll att det i statsrådsprotokollet
angifna, af stadsfullmäktige i Kalmar
gjorda åtagande behörigen fullgöres,
till bestridande af kostnaderna för utvidgning
af segelrännan genom Kalmar
sund från 60 till 80 meters bottenbredd
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp
af......................................................... »

Vidare föreslår Kongl. Magt, att under ifrågavarande
hufvudtitel må ytterligare å extra stat för år
1901 beviljas till:

[49.] bidrag för anläggning af nya samt förbättring
eller omläggning af backiga eller

eljest mindre goda vägar .......................... »

[50.] understödjande af brobyggnader och, företrädesvis
mindre, hamnbyggnader samt

upprensning af åar och farleder............ »

[51.] understödjande, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet,
af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar, hvilkas
ändamål är att minska frostländigheten
för närliggande bygd,.......................... »

Transport kronor

5,153,900: —

31,000: —

80,000: —

1,000,000: —
300,000: —

400,000: —
6,964,900: —

'') Se vidare här nedan pag. 78.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverlcet 1900.

Transport kronor 6,964,900: —

hvarjemte Kongl. Maj:t föreslår, att i
afseende å de tre sistnämnda anslagen må
gälla de vilkor och bestämmelser, som i
statsrådsprotokollet omförmälas.

Vidare anmärkes här:

[52.] att, enligt 1898 års Riksdags beslut, skola
till odlingslånefonden under år 1901 af
riksgäldskontor, i mån af behof, öfverlemnas
medel till så stort belopp, som
jemte de till fonden ingående annuiteter
å odlingslån kan erfordras till fyllande
af högst 1,000,000 kronor; samt
[53.] att, enligt 1896 års Riksdags beslut, blifvit
för år 1901 beviljade till understödjande
medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar
1,500,000 kronor.

Ytterligare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen
[54.] att till beredande, i enlighet med de 4 statsrådsprotokollet
den 8 i denna månad angifna
grunder, af dyrtidstillägg för innevarande
år åt en del tjensteman och betjente
i civildepartementets afdelning af
Kongl. Maj:ts kansli samt till civildepartementet
hörande embetsverk och kårer å
extra stat för år 1901 anvisa såsom förslagsanslag
ett belopp af.......................... » 1,654,000: —

tillsammans kronor 8,618,900: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1900 års
riksstat upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1900. 1901.

ordinarie anslag 5,831,900
extra anslag 6,131,900

— 5,851,200

— 8,618,900

— således ökning kronor 19,300

— » »i » 2,487,000

—

summa kronor 11,963,800

— 14,470,100

— således ökning kronor 2,506,300

—

Kongl. Maj:t$ nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Sjunde hufvudtiteln.

innefattande anslagen till finansdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 20,747,860: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter................................................. »_30: —

tillsammans kronor 20,747,890: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för den 13 innevarande månad,*) föreslå
beträffande

Postverket:

[1.] att Riksdagen, med godkännande af de enligt
statsrådsprotokollet för den 13 innevarande januari tillstyrkta
ändringar i postverkets stater, må för år 1901
bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till

10,755,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen, hvarigenom
anslaget till postverket skulle ökas med........... kronor 450,000: —

Och föreslår derjemte Kongl. Maj:t Riksdagen att
medgifva, att, i enlighet med de grunder, som på
generalpoststyrelsens förslag varda af Kongl. Maj:t
fastställa, må från och med innevarande år tills vidare
af anslaget till uppbörds- och frimärkesprovision utgå
full godtgörelse till de postförvaltare, kontrollörer och
postexpeditörer, hvilkas inkomst af uppbörds- och frimärkesprovisionen
minskas, i följd deraf att från innevarande
års ingång nya postexpeditörsbefattningar tillkommit; Transport

kronor 450,000: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Sjunde hufvudtiteln”.

38 Kongl. May.ts nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

Telegrafverket:

[2.] att Riksdagen, med godkännande af de enligt
ofvannämnda protokoll öfver finansärenden tillstyrkta
ändringar i telegrafverkets stater, må, under Kongl.

Maj:t förbehållen rätt att i verkets utgiftsstater göra
de jemkningar, som kunna finnas af behofvet påkallade,
såsom reservationsanslag, att utgå direkt af telegrafmedlen,
till telegrafverket för år 1901 anvisa enahanda
belopp, 1,610,000 kronor, hvartill inkomsterna af telegrafmedlen
beräknats, samt tillika medgifva, att det
öfverskott, som kan å dessa inkomster uppstå, må af
Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets och telefonväsendets
tidsenliga utveckling och förbättring; blifvande
härigenom anslagets slutsumma i riksstaten ökad
med....................................................................................... »

Tullverket:

[3.] att Riksdagen, med godkännande af de enligt
förut omförmälda protokoll öfver finansärenden tillstyrkta
ändringar i tullverkets stater, må för år 1901
bestämma anslaget för tullverket till ett mot staternas
slutsumma svarande belopp af 2,982,200 kronor, att
såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen, hvarvid

uppstår en ökning i anslagets nuvarande belopp af...... »

Och föreslår derjemte Kongl. Maj:t Riksdagen att
medgifva, att ej mindre det belopp af 129,489 kronor
11 öre, som jemlikt nådigt bref den 10 november 1899
blifvit af generaltullstyrelsen under samma år förskottsvis
utbetaldt till aflöning åt extra biträden vid
tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakningen
samt till 1900 års räkenskaper balanseradt, än
äfven det belopp, som, i den mån aflöning till erforderliga
extra biträden vid lokaltul Iförvaltningen samt kustoch
gränsbevakningen skulle visa sig icke kunna utgå
af det å lokalförvaltningens stat för innevarande år

Transport kronor

450,000: —

100,000: —

178,000: —

728,000: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

uppförda anslag till vikariatsersättning, extra biträden
m. m. samt under året uppkommande besparingar å
den ordinarie aflöningsstaten, kan komma att högst
med 200,000 kronor, efter Kongl. Maj:ts bemyndigande,
af generaltullstyrelsen under samma år för nyssberörda
ändamål förskjutas, må af tullmedlen för år 1900
godtgöras;

Skogsväsendet:

[4.] att Riksdagen må

dels i den för skogsstaten gällande stat uppföra
ytterligare 1 öfverjägmästare och 15 jägmästare med
de för dem i statsrådsprotokollet angifna aflöningsförmåner
samt 97 kronojägare äfvensom höja jägmästarens
i Arjepluog tjenstgöringspenningar med 200 kronor;

dels medgifva, att kronojägares tjenstgöringspenningar
må utgå för kronojägare i de sex norra länen
äfvensom i Vermland med 600 kronor samt för kronojägare
i öfriga delar af riket med 500 kronor;

dels för nu nämnda ändamål höja det bestämda
anslaget för skogsstaten från dess nuvarande belopp,

451,408 kronor, med 287,100 kronor till 738,508
kronor;

dels, med godkännande af den ändring i skogsinstitutets
stat, att anslaget till expenser ökas till 5,000
kronor och anslaget till de praktiska öfningarna till

8,000 kronor, höja anslaget för statens skogslärovei''k,
nu 50,500 kronor, med 4,500 kronor till 55,000 kronor;

dels höja reservationsanslaget till kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet
från nuvarande beloppet, 1,010,892 kronor,
med 489,100 kronor till 1,499,992 kronor;

så att anslaget till skogsväsendet erhåller följande
uppställning:

bestämdt anslag:

för skogsstaten.... kronor 738,508: —

» statens skogs läroverk.

..... » 55,000: — kronor 793,508: —_

Transport kronor 793,508:— kronor

728,000: —

728,000: -

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 793,508: — kronor

förslagsanslag:
till ålderstillägg åt skogsstaten och

skogsinstitutets lärarepersonal » 84,400: —

reservationsanslag:

» enskilda skogsundervisnin gen.

..............kronor 4,800: —

* kronoskogarnes
förvaltning och
befrämjande af
skogsväsendet i

allmänhet........ » 1,499,992:— » 1,504,792: —

Summa kronor 2,382,700: —
hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet

i dess helhet skulle ökas med....................................... »

dels ock medgifva, att till bestridande af de kostnader
för kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet, till hvilka det för år 1900
för berörda ändamål anvisade reservationsanslag icke
lemnar tillgång, må, efter Kongl. Maj:ts bemyndigande,
af domänstyrelsen under år 1900 förskjutas ett belopp
af högst 135,000 kronor, att af samma års skogsinedel
ersättas;

Till belöningar för rofdjurs (lödande:

[5.] att af det under sjunde hufvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till belöningar för rofdjurs dödande må,
enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna
godt meddela, användas ett årligt belopp af högst 5,000
kronor såsom bidrag till belöningar för dödande af
sjelar, under vilkor att statsbidraget icke må utgå med
högre belopp, än som motsvarar hvad vederbörande
hushållningssällskap eller landsting, hvart för sig eller
i förening, utbetalat såsom belöningar för inom området
dödade sjelar, och ej i någon händelse med mer än 3
kronor för hvarje dödad sjel.

728,000: —

780,700: —

Transport kronor 1,508,700: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 1,508.700: —

Beträffande öfriga under sjunde hufvudtiteln upp- ,

förda ordinarie anslag föreslår Kongl. Maj:t icke någon

förändring. ____

Summa kronor 1,508,700: —

Lägges härtill summan af hufvudtitelns ordinarie

anslag enligt nu gällande riksstat................................... » 20,747,890: —

skulle denna hufvudtitels ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till.................................................... kronor 22,256,590: —

Extra anslag.

Kongl. Maj:t föreslår vidare, med åberopande af ofvannämnda protokoll
öfver finansärenden för den 13 innevarande januari, att under denna hufvudtitel
må å extra stat beviljas till

[6.] arfvode för en assistent å finansdepartementets

bankbyrå............................................................................. kronor 5,000: —

[7.] ordnande och registrerande af vissa handlingar
i kammararkivet af förut beviljadt anslag å

15,000 kronor återstående beloppet................................. » 5,000: —

[8.] ersättning för af statskontoret gjorda förskott » 211,911: —

[9.] dels arfvoden åt adjungerade

kammarrättsråd...................................... kronor 12,800: —

dels ock arfvoden åt amanuenser
samt extra biträden, flitpenningar och

renskrifningskostnad............................. » 8,300: — » 21,100: —

[10.] dels utförande af de redan
beslutade telefonledningarna Stockholm—Malmö,
Svinesund—Malmö och
Haparanda—Pajala, utöfver förut dertill
anslagna belopp, ytterligare.......kronor 267,500: —

Transport kronor 267,500:— kronor 243,011: —

Bih. till Riksd. Prof. 1900. l:a Sami. l:a Afd. G

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 267,500:— kronor

dels ock anordnande af två nya
telefonledningar mellan Malmö och

Hildesborg............................................. » '' 70,000: — »

[11.] anläggning af vissa telefonledningar af förut

dertill beviljadt anslag å 2,994,000 kronor................... »

[12.] Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen att medgifva,
att det öfverskott af 5,357 kronor 64 öre, som uppstått
å det af Riksdagen på extra stat för år 1898 för
anordnande af en telegrafförbindelse mellan Gotland
och Dalarö öfver Gotska Sandön och Hufvudskål- beviljade
anslag å 176,000 kronor, må användas till bestridande
af kostnaden för berörda telegrafförbindelses
utsträckande från Dalarö till Stockholm.

Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen vidare att på extra
stat bevilja till

[13.] förstärkning af arbetskrafterna vid tullverket.
.................................................................................. x

[14.] underhåll och reparationer af publika byggnader
..................................................................................

[15.] yttre restaurering af Örebro slott en tiondedel
af det beviljade anslaget, 44,000 kronor, att utgå

under i statsrådsprotokollet angifvet vilkor med........... »

[16.] uppförande af ny flygelbyggnad vid länsresidenset
i Kalmar............................................................ »

[17.] arfvoden åt amanuenser och extra biträden

å domänstyrelsens skogsafdelning..................................... »

[18.] aflöning åt domänintendenter och uppehållande
af domängöromålen hos länsstyrelserna........... »

[19.] resekostnader vid domänförvaltningen, förslagsvis.
............................................................................... »

[20.] afdikningar å kronans skogar i de norrländska
länen samt i Kopparbergs län............................ »

[21.] reglering af flottleder i Norrbottens och

Kopparbergs län.............................................................»

i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t föreslår
Riksdagen att medgifva, att de afgifter, som läggas
å flottningen, må för enahanda ändamål disponeras;
_

243,011: —

337,500: —
1,000,000: —

228,400: —
50,000: —

4,400: —
89,000: —
10,100: —
43,200: —
40,585: —
150,000: —
100,000: —

Transport kronor 2,296,196: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 2,296,196: —

[22.] skogsodlingens befrämjande ............................ » 50,000: —

[23.] inköp af skogbärande eller till skogsodling

tjenlig mark................................. » 1,500,000: —

[24.] gäldande af årspremie för brandförsäkring
af operabyggnaden i Stockholm..................................... » 18,314: —

[25.] beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet
den 8 i denna månad angifna grunder, af dyrtidstillägg
för innevarande år åt en de! tjensteman och
betjente i finansdepartementets afdelning af Kongl.

Maj:ts kansli samt till finansdepartementet hörande

embetsverk och kårer, förslagsvis.................................... » 1,172,000: —

tillsammans kronor 5,036,510: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten för
år 1900 upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1900. 1901.

ordinarie anslag 20,747,890
extra » 2,110,610

— 22,256,590

— 5,036,510

— således ökningkronor 1,508,700

— » » » 2,925,900

—

summa kronor 22,858,500

— 27,293,100

— således ökning kronor 4,434,600

—

Åttonde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 13,679,084: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter........................................................................ » 2,500: —

ersättningar........................................... » 513,088: —

tillsammans kronor 14,194,672: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o /, om statsverket 1900.

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden för den 13 i denna månad,*) föreslå
Riksdagen beträffande

Nationalmuseum:

[1.] att för tillämpning af staten för Nationalmuseum,
sålunda ändrad som i nämnda statsrådsprotokoll
angifvits, höja anslaget till Nationalmuseum, nu

58,850 kronor, med............................................................ kronor

eller till 60,000 kronor;

Universiteten:

[2.] att till ett för läroämnet kyrkohistoria afsedt
fast docentstipendium inom den teologiska fakulteten
vid universitetet i Upsala på ordinarie stat bevilja ett

anslag af...........................................................................- »

[3.] att på ordinarie stat för universitetet i Upsala

bevilja ett anslag af.........................................................- »

för att, tillika med nu befintligt anslag af 500 kronor
till en amanuens, användas till aflöning åt en assistent
vid den patologiska institutionen derstädes;

[4.] att till aflöning åt en amanuens vid den zootomiska
institutionen vid universitetet i Upsala på

ordinarie stat uppföra ett anslag af............................. »

[5.] att för ökande af lönerna åt vissa vaktbetjente
vid universitetet i Upsala, i enlighet med det i förenämnda
statsrådsprotokoll omförmälda förslag, bevilja

ett ordinarie anslag af...........................................-......—

[6.] att för höjande af den till laboratorn i experimentel
fysiologi vid universitetet i Lund nu utgående
aflöningen från 3,000 kronor till 4,500 kronor, af
hvilket belopp 1,500 kronor skola utgöra tjenstgöringspenningar,
på nämnda universitets stat bevilja ett ordinarie
anslag af................................................................... »

under vilkor att den tjenstgöringsskyldighet, som hittills
ålegat befattningens innehafvare, må kunna ökas

på sätt Kongl. Maj:t kan finna skäligt bestämma;_

. Transport kronor

1,150: —

1,500: —

1,000: —

500: —

2,200: —

1,500: —

7,850: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Åttonde hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

7,850:

[7.] att till materiel in. m. för den rättsmedicinska
institutionen vid universitetet i Lund på ordinarie stat

bevilja ett anslag af.....................................................

[8.] att för underhåll och förkofran af ett kliniskt
laboratorium vid sjukvårdsinrättningarna i Lund på
ordinarie stat för universitetet i Lund bevilja ett anslag
af..........................................................................

[9.] att till ökning af de nu till materiel för de
anatomiska och histologiska institutionerna vid universitetet
i Lund utgående anslag af 2,800 kronor för
den förra och 750 kronor för den senare på ordinarie

stat bevilja ett belopp af.................................................. »

[10.] att dels såsom aflöning till en ny vaktmästare
vid universitetetsbiblioteket i Lund bevilja ett ordinarie

anslag af.............................................................................. »

dels medgifva, att såväl denne vaktmästare som
innehafvare af de nu vid universitetet i Lund befint -

liga vaktmästare^ensterna vid de anatomiska, astronomiska,
fysiologiska, fysiska, kemiska, inedicinskt-kemiska
och patologiska institutionerna samt biblioteket må ega
att komma i åtnjutande af två ålderstillägg, hvartdera
å 100 kronor, efter 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring,
med rätt för en hvar af nämnde vaktmästare
att räkna sig till godo den tid han derförut varit utan
afbrott såsom vaktmästare med full tjenstgöring i universitetets
tjenst anstäld,

dels ock förklara, att ifrågavarande ålderstillägg
skola utgå af det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslag »ålderstillägg»;

[11.] att, för höjande af det till aflönande af trädgårdsdrängar
vid universitetets i Lund botaniska institution
nu bestämda belopp, 800 kronor, till 2,000
kronor, bevilja ett ordinarie anslag af............................ »

kommande, under förutsättning af bifall till hvad
under punkterna 2—11 föreslagits, ordinarie anslaget
till universiteten, nu 812,224 kronor, att ökas med
tillhopa 12,500 kronor eller till 824,724 kronor;

500: —

1,000: —

500: —

600: —

1,200: —

Transport kronor

13,650: —

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

[12.] att till arfvode åt en amanuens vid institutets
kemiska laboratorium på ordinarie stat bevilja ett

belopp af............................................................................. »

[13.] att medgifva förhöjning i det till institutets
fysiologiska anstalts underhåll och drift utgående årliga
anslag från 2,000 kronor till 3,000 kronor, eller med »
[14.] att till höjande af aflöningen för laboratorn
i bakteriologi vid institutets patologisk-anatomiska institution
till 4,500 kronor, hvaraf 1,500 kronor skola
utgöra tjenstgöringspenningar, bevilja på ordinarie stat

ett anslag af........................................................................ »

med förklarande att förordnande för laboratorn må från
och med början af år 1901 utfärdas utan inskränkning
till viss tid;

kommande, i händelse af bifall till hvad under
punkterna 12—14 föreslagits, ordinarie anslaget till
Karolinska mediko-kirurgiska institutet, nu uppgående
till 197,950 kronor, att ökas med tillhopa 4,400 kronor,
eller till 202,350 kronor;

Allmänna läroverken:

[15.] att öka anslaget till praktisk utbildning af

blifvande lärare vid de allmänna läroverken med........

eller från 20,500 kronor till 31,500 kronor;

vid bifall hvartill reservationsanslaget till allmänna
läroverken, nu 3,049,361 kronor, kommer att ökas till
3,060,361 kronor;

Folkundervisningen:

[16.] att för beredande af medel för tillgodoseende
af vissa lärares och lärarinnors rätt till ålderstillägg
öka anslaget till seminarier för folkskolelärares
bildande med..................................................................... »

13,650: —

900: —

1,000: —

2,500: —

11,000: —

700: —

Transport kronor 29,750:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n-.o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

[17.] att dels höja förslagsanslaget till understöd
åt folkhögskolor från nuvarande belopp af 55,000 kronor

med...................................................................................... »

eller till 120,000 kronor;

dels medgifva, att af anslaget må såsom understöd
åt sådana i verksamhet varande folkhögskolor i riket,
som visat sig gagneliga och af Kongl. Maj:t pröfvas
vara i behof af dylikt understöd, utgå

a) till folkhögskola, som pågår minst 20 veckor,
högst 3,000 kronor,

b) till qvinlig folkhögskola, som pågår omkring 12
veckor, högst 1,800 kronor,

c) till qvinlig kurs, som samtidigt med manlig
folkhögskola pågår med väsentligen skild undervisning,
högst 1,000 kronor,

d) till en andra årskurs vid af staten understödd
folkhögskola högst 2,000 kronor, dock endast för såvidt
i samma kurs ett antal elever, motsvarande minst fjerdedelen
af dem, som under närmast föregående läsår genomgått
den första årskursen, fortfarande begagna
undervisningen; samt derjemte

e) till anordnande af parallelafdelningar vid folkhögskola,
då sådant pröfvas vid undervisningen i öfningsärnnena
vara oundgängligen erforderligt, extra
anslag af högst 1,000 kronor för hvarje dylik skola;

allt under vilkor att landsting, kommuner eller
enskilde, hvar för sig eller gemensamt, till vederbörande
skola eller kurs lemna bidrag, hvilka, inberäknadt skolafgifter,
sammanlagdt uppgå till minst enahanda belopp
som statsbidraget, samt att berättelse öfver skolans
eller kursens verksamhet årligen af skolstyrelsen ingifves
såväl till Kongl. Maj:t som till vederbörande landsting,

dels ock tillåta, att af ifrågavarande förslagsanslag
ett belopp af högst 3,000 kronor må enligt de närmare
bestämmelser, som Kongl. Maj:t kan finna lämpligt
meddela, användas till understöd för utbildning af lärare
och lärarinnor vid folkhögskolor;

29,750: —
65,000: —

Transport kronor 94,750: —

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

[18.] att dels, för sin del, godkänna de i ofvannämnda
statsrådsprotokoll angifna grunder för utdelande
af statsbidrag till främjande af undervisningen i slöjd,
med rätt för Kongl. Maj:t att, när i särskilda fall omständigheterna
dertill föranleda, meddela understöd af
statsmedel för ifrågavarande ändamål utan länder deraf
att någon afvikelse från nämnda grunder egt rum,

dels ock höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslag med titel »bidrag till
aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna», nu uppgående
till 110,000 kronor, med .................................... »

eller till 240,000 kronor;

[19.] att dels i fråga om aflönande i vissa fall af
vikarie för extra ordinarie eller biträdande lärare eller
lärarinna vid folkskola samt för lärare eller lärarinna
vid mindre folkskola eller småskola godkänna följande
grunder, nämligen:

1) att, derest vid folkskola anstäld extra ordinarie
lärare eller lärarinna, till hvilkens aflöning bidrag af
allmänna medel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter
tjenstledighet och vid folkskolelärareseminarium examinerad
vikarie för honom eller henne är förordnad under
oafbrutet minst en månad af den faststälda undervisningstiden
af åtta månader om året, vikarien för den
tid, hvarunder hans förordnande varar, skall åtnjuta
arfvode efter antingen minst 600 kronor eller minst
500 kronor för nyssnämnda undervisningstid, allt eftersom
tjenstinnehafvarens minimilön uppgår till eller
understiger 600 kronor, eller i förra fallet 75 kronor
och i senare fallet 62 kronor 50 öre för läsmånad,
hvarje månad beräknad till 30 dagar, hvarjemte vikarien
skall förses med tjenlig, skolan närbelägen bostad,
bestående af ett rum, med vedbrand, eller ock erhålla
ersättning derför, beräknad efter minst 50 kronor för
åtta månaders undervisningstid, äfvensom med belopp,
som af skoldistriktet bestämmes, undfå godtgörelse för
resekostnad, der sådan ifrågakotnmer;

94,750

130,000

Transport kronor 224,750

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

2) att, då biträdande lärare eller lärarinna vid
folkskola eller lärare eller lärarinna vid mindre folkskola
eller småskola, till hvilkens aflöning bidrag af
allmänna medel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter
tjenstledighet, arfvode till vikarie skall beräknas sålunda,
att, derest vid småskoleseminarium examinerad eller af
folkskoleinspektör enligt § 6 i kongl. kungörelsen den
5 juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel
för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor
pröfvad vikarie är förordnad under oafbrutet minst en
månad af den faststälda årliga undervisningstiden, vikarien
för den tid, hvarunder hans förordnande varar,
åtnjuter arfvode efter minst 300 kronor för åtta månaders
undervisningstid eller 37 kronor 50 öre för läsmånad,
hvarje månad beräknad till 30 dagar, och i
öfrigt samma förmåner som vikarie för extra ordinarie
lärare vid folkskola samt, om oexaminerad vikarie förordnas,
till denne utgår arfvode efter 250 kronor för
åtta månaders undervisningstid eller 31 kronor 25 öre
för läsmånad och i öfrigt samma förmåner, som tillkomma
examinerad vikarie;

3) att, om enligt läkarebetyg sjukdom, på grund
hvaraf extra ordinarie eller biträdande lärare eller
lärarinna vid folkskola eller lärare eller lärarinna vid
mindre folkskola eller småskola erhåller ledighet och
vikarie för honom eller henne förordnas på sätt ofvan
sägs, är sådan, att densamma gör läraren eller lärarinnan
oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst,
men ej af sådan beskaffenhet, att vid betygets utfärdande
läkaren kan med visshet intyga, att sjukdomen
för all framtid hindrar den sjukes återinträde i tjenstgöring,
samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio
års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad
till helt ålderdomsunderstöd, vikariens aflöning
skall utgöras sålunda, att tjenstinnehafvaren af sin lön
afstår ett belopp, motsvarande en fjerdedel af vikariens
kontanta minimiaflöning, samt två tredjedelar af

Transport kronor

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1:a Sami. l:a Afd.

224,750

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

samma minimiaflöning utgå af statsmedel och återstoden
erlägges af skoldistriktet, hvilket det jemväl skall
åligga att förse vikarien med bostad jemte vedbrand
eller ock lemna honom ersättning derför äfvensom att,
der så ifrågakommer, godtgöra honom resekostnad;

4) att, då oexaminerad vikarie förordnas, statsbidrag
till dennes aflöning må på nämnda sätt utgå,
derest folkskoleinspektör vitsordar, att vikarien befunnits
duglig;

5) att, der läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad
eller svårighet anskaffas, nyssnämnda bestämmelser
i fråga om vikariens aflöning skola, derest genom intyg
af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att
läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom
urståndsatt att vederbörligen uppehålla sin tjenst, gälla,
ändock att sjukdomens beskaffenhet icke blifvit genom
läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än högst
tre månader;

6) att, då enligt läkarebetyg sjukdom, på grund
hvaraf icke ordinarie lärare eller lärarinna erhållit
tjenstledighet, är af sådan beskaffenhet, att läraren eller
lärarinnan till följd deraf är urståndsatt att vidare
återinträda i tjenstgöring, vikariens aflöning skall utgöras
af läraren eller lärarinnan utan tillskott af allmänna
medel eller bidrag af skoldistriktet;

7) att icke ordinarie lärare eller lärarinna, som
uppnått sextio års ålder och i vederbörlig ordning förklarats
berättigad till helt ålderdomsunderstöd, skall,
då på grund af sjukdomsfall behof af vikarie för honom
eller henne intrader, ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner;
samt

8) att hvad här är föreslaget icke gäller i fråga
om tjenstledighet, som åtnjutes af vikarierande lärare
eller lärarinna, utom i det fall att nämnda lärare eller
lärarinna uppehåller tillfälligtvis ledig befattning;

dels beträffande grunderna för nu gällande stadganden
om aflöning af vikarie för sjuk ordinarie lärare
eller lärarinna vid folkskola medgifva den jemkning,

224,750

Transport kronor 224,750

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket li)00.

Transport kronor

att deri omförmälda läkarebetyg må vara af enahanda
innehåll med hvad här ofvan under mom. 3) föreslagits
;

dels ock, i stället för det nu befintliga förslagsanslag
å 40,000 kronor, med titel »bidrag till aflönande i vissa
fall af vikarie för ordinarie lärare eller lärarinna vid
folkskola», uppföra, under benämning »bidrag till aflönande
i vissa fall af vikarie för lärare eller lärarinna
vid folkskola eller småskola», ett förslagsanslag å 75,000
kronor för att i enlighet med såväl redan bestämda
som här ofvan föreslagna grunder användas såsom bidrag
till aflönande i vissa fall af vikarie för sådan
ordinarie, extra ordinarie och biträdande lärare eller
lärarinna vid folkskola samt lärare eller lärarinna vid
mindre folkskola och småskola, som af sjukdom urståndsättes
att fullgöra sin tjenst, med rätt för Kongl. Maj:t
att, när i särskilda fall omständigheterna dertill föranleda,
meddela understöd af statsmedel för ifrågavarande ändamål
utan hinder deraf att någon afvikelse från nämnda

grunder egt ruin; utgörande förhöjningen alltså............ »

och kommer, i händelse Riksdagen beviljar de i
denna punkt samt punkterna 16—18 äskade medel,
ordinarie anslaget till folkundervisningen, nu 5,528,025
kronor, att ökas med tillhopa 230,700 kronor eller till
5,758,725 kronor;

De tekniska läroverken:

[20.] att, för att möjliggöra ombildning af den nu
i staten för tekniska högskolan upptagna professuren i
allmän och tillämpad fysik till en professur i elektroteknik,
på ordinarie stat för högskolan bevilja till
aflöning åt en extra lärare i tillämpad värmelära ett

anslag af..........................................................................

[21.] att för höjande af den till professorn i grufvetenskap
vid tekniska högskolan från staten utgående
aflöning från dess nuvarande belopp, 4,700 kronor, till

6,000 kronor, deraf 4,000 kronor skola utgöra lön och

224,750: —

35,000: —

2,000: —

Transport kronor 261,750: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket WOO.

Transport kronor

2,000 kronor tjenstgöringspenningar, bevilja ett ordinarie
anslag af.—.............................................................. »

kommande, under förutsättning af bifall till hvad
under punkterna 20 och 21 föreslagits, ordinarie anslaget
till de tekniska läroverken, nu 450,075 kronor,
att ökas med tillhopa 3,300 kronor, eller till 453,375
kronor;

Medicinalstyrelsen med dithörande stater:

[22.] att öka ordinarie anslaget till medicinalstyrelsen
från dess nuvarande belopp, 78,650 kronor,

till 85,550 kronor, eller med............................................ »

deraf till aflöning åt ett medicinalråd 6,400 kronor,
att utgå med 4,400 kronor såsom lön och 2,000 kronor
såsom tjenstgöringspenningar, samt beträffande återstående
beloppet, 500 kronor, till förhöjning af det i
styrelsens stat upptagna anslag till medikamentsräkningars
granskning, vikariatsersättning, renskrifning, flitpenningar
och tillfälliga biträden, hvilket sistnämnda
anslag i sådant fall skulle komma att uppgå till 16,500
kronor,

äfvensom medgifva, att lönen för innehafvaren af
ifrågavarande medicinalrådsembete må, i likhet med
hvad som gäller för de nuvarande ledamöterna i medicinalstyrelsen,
kunna efter fem år ökas med 600 kronor;

[23.] att för inrättande af ytterligare en provinsialläkaretjenst
i Norrbottens län ordinarie anslaget till
medicinalstyrelsen med dithörande stater må höjas med »
äfvensom att af den nu odisponerade delen af anslaget
till fixa tjenstgöringspenningar må användas

1,000 kronor för denna nya provinsialläkaretjenst;

kommande, vid bifall till hvad som föreslagits i
punkterna 22 och 23, ordinarie anslaget till medicinalstyrelsen
med dithörande stater, nu 502,250 kronor,
att ökas med tillhopa 9,400 kronor eller till 511,650
kronor; _

261,750:

1,300:

6,900:

2,500

Transport kronor 272,450

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n.-o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

Hyresersättning åt provinsialläkare:

[24.] att för beredande af hyresersättning åt innehafvaren
af den under punkten 23 nämnda läkaretjenst
det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag
med titel »hyresersättning åt provinsialläkare»,
nu högst 103,500 kronor, må ökas med..........

eller till högst 104,250 kronor;

Barnmorskeundervisningen och barnbördshusen:

[25.] att, på det barnmorskelärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna
i Stockholm och Göteborg
må kunna årligen komma i åtnjutande af en och
en half månads semester, derest medicinalstyrelsen
finner sådan ledighet kunna utan hinder för göromålens
behöriga gång medgifvas, dessa anstalters ordinarie
statsanslag må höjas med 125 kronor till vikariatsersättning
vid hvardera anstalten eller sammanlagd
t med............................................................................

[26.] att för anskaffande och vidmakthållande af
erforderlig undervisningsmateriel vid barnmorskeundervisningsanstalten
i Stockholm det till anstalten utgående
årliga anslag må höjas med..........................-.........

kommande vid bifall härtill och till hvad under
nästföregående punkt föreslagits, anslaget till barnmorskeundervisningen
och barnbördshusen, nu 42,108
kronor, att ökas med sammanlagdt 750 kronor eller
till 42,858 kronor;

Naturhistoriska riksmuseum:

[27.] att till höjande af museets årliga expens medelsanslag

bevilja.....................................................

hvarigenom museets ordinarie anslag, nu uppgående
till 76,450 kronor, skulle komina att ökas till 77,450
kronor; __

272,450: —

750: —

250: —

500: —

1,000: —

Transport kronor 274,950: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor 274,950: —

Lasaretts underhåll:

[28.] att anslaget till serafimerlasarettet må höjas

från sitt nuvarande belopp, 82,100 kronor, med.......... » 37,900: —

eller till 120,000 kronor;

kommande, vid bifall härtill, ordinarie anslaget
till lasaretts underhåll, nu 97,874 kronor, att ökas till
135,774 kronor;

Hospitals underhåll:

[29.] att medgifva, att vid hospital eller asyl för
sinnessjuke anstäld tjensteman, i hvilkens aflöningsförmåner
ej redan ingår lyse, må, om han är å anstalten
boende och elektrisk belysning der anordnats, kunna
efter medicinalstyrelsens pröfning få på statens bekostnad
elektrisk belysning i sin bostad;

[30.] att den med sysslomansbefattningeu vid Nyköpings
hospital förenade aflöning må bestämmas att
efter den nuvarande innehafvarens afgång skola utgå
med kontant 2,800 kronor, deraf två tredjedelar lön
och en tredjedel tjenstgöringspenningar, jemte boställsvåning,
ved och lyse;

kommande bifall härtill och till hvad som föreslagits
under punkten 29 icke att föranleda någon
ändring i det till 900,000 kronor uppgående förslagsanslaget
till hospitals underhåll;

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.:

[31.] att detta förslagsanslag, nu upptaget till

23,066 kronor, må höjas med........................................... » 2: —

eller till 23,068 kronor;

Summa ökning kronor 312,852: —

Om till förestående ökning lägges de ordinarie
anslagens nuvarande slutsumma....................................... » 14,194,672: —

komma åttonde hufvudtitelns ordinarie anslag att uppgå
till................................................................................... kronor 14,507,524: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Extra anslag.

För behof af tillfällig beskaffenhet, hänförliga under åttonde hufvudtiteln,
vill Kongl. Maj:t, på sätt omför mäkla protokoll öfver ecklesiastikärenden vidare
innehåller, föreslå Riksdagen att på extra stat bevilja i afseende å

Riks- och landsarkiven:

[32.] till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman i

riksarkivet........................................................................... kronor 1,700: —

[33.] till fortsatt utgifvande i tryck genom riksarkivet
af sådana skrifter och handlingar, som äro af

vigt för fäderneslandets historia,................................... » 3,000: —

[34.] till fortsatt utgifvande genom riksarkivet af
»Svenska riksdagsakter jemte andra handlingar, som
höra till statsförfattningens historia under tidehvarfvet
1521—1718»,...................................................................... » 1,500: —

Nationalmuseum:

[35.] till vård, underhåll och tillökning af statens

konstindustriela samlingar................... » 5,100: —

[36.] för anordnande af nattlig bevakning vid na tionalmuseibyggnaden.

........................................................ » 2,000: —

[37.] för restaurering af taflor, tillhörande statens
i nationalmusei förråd, i landsortsmuseer och å de
kongl. slotten, företrädesvis Gripsholm, befintliga konstsamlingar,
af förut baviljadt anslag................................ » 5,000: —

[38.] för biträde vid vård och tillhandahållande af
handtecknings- och gravyrsamlingen äfvensom för vetenskaplig
bearbetning af samlingarna................................. » 2,500: —

Lifrustkammaren:

[39.] för tillsyn, underhåll och vård af samlingarna.
................................................................................. » 5,800: —

Transport kronor 26,600: —

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

Domkapitlens expeditioner:

[40.] för beredande af löneförbättring åt tjenstemännen
vid dessa expeditioner........................................ »

[41.j för betäckande af brister i domkapitlens expeditionskassor
samt för oförutsedda, oundgängliga behof
vid deras expeditioner................................................ »

Universiteten:

[42.] till arfvode åt en lärare vid universitetet
i Upsala i finsk-ugriska språk..................—........-.........- »

[43.] för anställande under ytterligare sex år vid
universitetet i Upsala af lektorer i tyska, franska och
engelska språken 36,000 kronor, deraf för år 1901 — »

[44.] för uppehållande af undervisningen och examinationen
i geografi vid universitetet i Upsala............ »

[45.] till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser
vid universitetsbiblioteket i Upsala.................................. »

[46.] till inköp åt'' konsthistorisk undervisningsmateriel,
att införlifvas med Upsala universitets museum
för bildande konst................................................— »

Kongl. Maj:t föreslår vidare Riksdagen att

[47.] medgifva, att det utaf 1899 års riksdag för
till- och ombyggnader samt dermed förbundna förbättringar
vid akademiska sjukhuset i Upsala vilkorligt
beviljade anslag, 201,188 kronor, må utgå utan hinder
deraf att de utaf Riksdagen vid anslagets beviljande
fästade vilkor icke blifvit i allo uppfylla, samt att af
nämnda anslag, hvaraf redan anvisats 150,000 kronor
till utgående år 1900, på extra stat för år 1901 anvisa
återstående beloppet ................................................- »

Ytterligare vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att
på extra stat bevilja i afseende på universiteten:

[48.] till uppförande och utrustning, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar och_

Transport kronor

26,600: —

3,716: —
5,000: —

2,500: —

6,000: —
1,000: —
3,500: —

5,000: —

51,188: —

104,504: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

förslag, af en ny laboratoriebyggnad för institutionen
för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala
ett anslag af 294,408 kronor och deraf för år 1901 »

[49.] för utgifvande i tryck af vederbörligen granskade
anteckningar efter föreläsningar, hållna inom
juridiska fakulteterna vid rikets universitet, ett anslag af »
att användas eldigt de närmare föreskrifter Kongl.

Maj:t kan finna godt bestämma;

[50.] till lektorer i tyska, franska och engelska
språken vid universitetet i Lund af förut beviljadt anslag »
[51.] såsom personligt lönetillägg för år 1901 åt
kamreraren vid universitetet i Lund Oscar Gerhard

Regnell................................................................................ »

deraf 150 kronor såsom tjenstgöringspenningar;

[52.] såsom särskild! arfvode för år 1901 åt docenten
vid universitetet i Lund Sven Otto Magnus Söderberg.
....................................... »

att utgå med vilkor att Söderberg under nämnda år
egnar sin tjenst åt universitetets i Lund historiska
museum samt mynt- och medalj kabinett;

[53.] för uppehållande af undervisning i entomologi
och vård af de entomologiska samlingarne vid

universitetet i Lund.......................................................... »

[54.] till aflöning åt en assistent i matematik vid

universitetet i Lund.................................. »

[55.] till aflöning åt en assistent vid växtfysiologiska
laboratoriet vid botaniska institutionen i Lund.... »
[56.] till arfvode åt en instrumentmakare vid fysiologiska
institutionen i Lund................................... »

[57.] till arfvoden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket
i Lund........................................................ »

[58.] till inköp af möbler, instrument m. m- för
den rättsmedicinska institutionen vid universitetet i

Lund................................................................................... »

[59.] till inredning och utrustning af ett kliniskt
laboratorium vid sjukvårdsinrättningarne i Lund......... »

Transport kronor

13ih. till Rikad. Prot. 1900. l:a Sami. 1:a Afd.

104,504: —

150,000: —
4,000: —

6,000: —

750: —

3,000: —

3,000: —
1,500: —
1,500: -500: —
2,500: —

2,400: —

10,000: —

289,654: —
8

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket IB00.

Transport kronor 289,654:

Kongl. Maj:t föreslår vidare Riksdagen att

[60.] dels medgifva, att det af Riksdagen år 1897
beviljade extra anslag af 168,000 kronor till ny- och
tillbyggnad för biblioteket vid universitetet i Lund må
i stället användas för uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med derför nu uppgjorda ritningar och
förslag, af eu till Helgonabacken förlagd nybyggnad
för nämnda bibliotek,

dels ock för samma nybyggnad bevilja ett ytterligare
extra anslag af 195,000 kronor samt häraf på
extra stat för år 1901 anvisa.................................. » 100,000:

Ytterligare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att på
extra stat bevilja i afseende å

Karolinska inediko-kirurgiska institutet:

[61-] till arfvode åt en amanuens vid institutets
medicinska poliklinik å serafimerlasarettet............ » 900:

[62.] till arfvode åt en amanuens vid institutets
oftalmiatriska poliklinik å serafimerlasarettet................. » 900:

[63.] till arfvode åt eu amanuens vid institutets
gynekologiska klinik............................... » 900:

[64.] till en pediatrisk klinik vid Kronprinsessan

Lovisas vårdanstalt för sjuka barn ...................... » 1,800:

och till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm... » 2,800:

under vilkor, hvad sistnämnda anslag beträffar, att
Stockholms stad för polikliniken tillskjuter samma belopp
för år 1901;

[65.] till bekostande af teckningar i vetenskapliga
ändamål vid institutet........................ » 1,500:

[66.] till anskaffande och underhåll af materiel för
oftalmiatriska kliniken vid institutet................................ » 500:

[67.] till aflönande af ett vaktmästarebiträde vid
institutets bakteriologiska laboratorium.......................... » 500:

[68.] till täckande af den del af bristen i institutets
allmänna materielanslag för år 1897, hvilken afser
poster, ingående i 1898 års räkenskaper........................ » 1,691:

Transport kronor 401,145:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

Allmänna läroverken och pedagogierna:

[69.] till tillfällig löneförbättring åt lärarne vid
de allmänna läroverken och pedagogierna, att utgå efter

samma grunder som för innevarande år......................... »

[70.] till arfvoden åt extra och vikarierande ämnes lärare

vid de allmänna läroverken................................... »

[71.] för beredande af tillfälle till utsträckning af
undervisningen å reala linien vid allmänna läroverket
i Hernösand till och med sjunde klassen....................... »

till aflönande af en extra ordinarie lektor;

kommande, under förutsättning af bifall härtill
samt till hvad under punkten 70 föreslagits, det extra
anslaget för år 1901 till arfvoden åt extra och vikarierande
ämneslärare vid de allmänna läroverken att utgöra
sammanlagdt 150,000 kronor;

Högre skolor för qvinlig ungdom:,

[72.] till resestipendier åt föreståndarinnor och
lärarinnor vid högre skolor för qvinlig ungdom och
samskolor, under de vilkor och bestämmelser Kongl.

Maj:t kan finna godt föreskrifva...................................... »

Högre lärarinneseminariet:

[73.] för beredande åt lärare och lärarinnor vid
seminariet af tillfällig löneförbättring, att utgå efter

samma grunder som för innevarande år........................ »

[74.] för uppehållande af den valfria fjerde årskursen
vid seminariet ........................................................ »

och för undervisning i huslig ekonomi vid seminariet

och dermed förenade normalskolan för flickor..........— »

[75.] för uppförande af en för statens normalskola
för flickor afsedd byggnad, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med uppgjorda ritningar, samt för verkställande
af vissa ändrings- och reparationsarbeten i

Transport kronor

401,145: —

429,725: —
148,000: —

2,000: —

6,000: —

3,250: —
3,000: —
5,000: —

998,120: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket It)00.

Transport kronor

seminariets och normalskolans nuvarande lärohus, ett
anslag af 315,187 kronor och deraf för år 1901........... »

Folkundervisningen:

[76.] för uppehållande under år 1901 af undervisningen
uti de vid folkskolelärareseminariet i Göteborg
och folkskolelärarinneseminariet i Kalmar anordnade
parallelklasser äfvensom för stipendier åt elever

i dessa klasser....................................................................

[77.] till uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med uppgjorda ritningar, af erforderliga byggnader
för ett folkskolelärarinneseminarium i Landskrona
ett anslag af 224,000 kronor och deraf för år 1901...
äfvensom för begynnande af verksamheten vid nämnda
seminarium vid början af höstterminen 1900 samt
uppehållande af undervisningen vid seminariet under

samma termin äfvensom vår- och höstterminerna 1901 »

[78.] för anordnande af en parallelklass vid folkskolelärareseminariet
i Vexiö................................................... »

[79.] till beredande af löneförbättring åt lärare
och lärarinnor vid folkskolelärareseminariema samt arfvoden
åt teckningslärare för extra tjenstgöring och
extra arfvoden åt musiklärare vid dessa seminarier
enligt samma grunder, som för år 1900 blifvit bestämda.
............................................................................... »

[80.] till understöd, enligt de närmare bestämmelser
Kongl. Maj:t kan finna godt föreskrifva, åt mindre
bemedlade manliga och qvinliga lärjungar vid sådana

folkhögskolor, som åtnjuta bidrag af statsmedel__________ »

[81.] till resestipendier åt folkskolelärare och folkskolelärarinnor,
enligt de vilkor och bestämmelser, som

Kongl. Maj:t kan finna skäligt föreskrifva..................... »

[82.] till uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med derför uppgjorda ritningar och förslag, af
en gymnastikbyggnad vid folkskolelärarinneseminariet
i Kalmar 50,000 kronor och deraf för år 1901............ »

Transport kronor

998,120: —
115,187: —

14,300: —

124,000: —

17,800: —
11,200: —

36,300: —

25,000: —
4,000: —

30,000: —
1,375,907: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

[83.] ett anslag af.................................................... »

att, sedan från Jockmocks sockens skogsmedelsfond ett
belopp af 10,000 kronor tillskjutits, användas till betäckande
af i öfrigt nödiga kostnader för uppförande
vid Murjeks stationssamhälle, å staten tillhörig mark,
af de för seminariet för bildande af lappska småskolelärare
och småskolelärarinnor jemte bostäder för seminarieelever
erforderliga byggnader, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med derför uppgjorda ritningar och
förslag;

De tekniska läroverken:

[84.] till förstärkning af lärarekrafterna vid tek -

niska högskolan................................................................. »

[85.] till förstärkning af lärarekrafterna vid tekniska
skolan i Stockholm.................................................. »

samt till inköp och underhåll af inventarier och undervisningsmateriel
vid samma skola.................................... »

eller tillhopa 2,750 kronor;

[86.] till uppehållande af verksamheten vid tekniska
elementarskolan i Norrköping:
till betjeningens aflöning kr. 250: —

» lyshållning, uppvärmning
m. m................. » 1,300: — kr. 1,550: —

tekniska elementarskolan i Malmö:
dels under läsåret 1900—1901:
till betjeningens aflöning kr. 850: —

» lyshållning, uppvärmning
in. in................. » 1,550: —

» en parallelafdelning i

första årskursen........ » 3,000: —

dels ock under höstterminen
1901:

4/o af nyssnämnda tre belopp,
tillhopa utgörande
5,400 kronor............... » 2,400:

Transport kr. 7,800:— kr. 1,550:— kronor

1,375,907: —
44,450: —

14,300: —
2,000: —
750: —

1,437,407: —

62 Kongl. Alaj:ts nåd. prop. n:o t, om statsverket 1900.

Transport kr. 7,800:— kr. 1,550:

till en parallelafdelning i

andra årskursen........... » 1,550:— » 9,850:

samt tekniska elementarskolan
i Borås: till be tjeningens

aflöning__________ » 850: —

» lyshållning, uppvärmning
m. m............... » 1,600: — » 2,450:

eller sainmanlagdt.........................................................

Kongl. Maj:t föreslår vidare Riksdagen

[87.] dels att medgifva, att en teknisk elementarskola
må upprättas i Hernösands stad, under vilkor
att staden såväl, i enlighet med af dess stadsfullmägtige
gjordt erbjudande, för skolan bekostar nödiga och
efter nutidens kraf fullt lämpliga lokaler uti särskild
för ändamålet uppförd byggnad å välbelägen tomt och
medgifver rätt till fri vattenförbrukning, som ock för
framtiden underhåller byggnaden samt anskaffar och
kostnadsfritt tillhandahåller tillräcklig lokal för skolan,
intill dess berörda särskilda läro verk shus hunnit blifva
färdigt och åt skolan upplåtet,

dels ock att för inrättande af en första årsklass
af nämnda skola från början af höstterminen 1901 på

extra stat för samma år bevilja ett anslag af.............. »

[88.] att till understöd för tre år åt lägre tekniska
yrkesskolor under det i statsrådsprotokollet omförmälda
vilkor samt till bestridande af kostnader för
inspektion af dessa skolor bevilja ett extra anslag af
180,000 kronor och deraf för år 1901............................ »

Ytterligare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att på
extra stat bevilja i afseende å

— kronor

Gymnastiska centralinstitutet:

[89.] till aflönande af en extra lärare i sjukgymnastik
vid institutet..................................................... »

1,487,407: —

13,350: —

10,000: —

60,000: —

2,500: —

Transport kronor 1,523,257:

Kongl. Majds nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

Medicinalstyrelsen med dithörande stater:

[90.] dels till arfvode för granskning af hospitalens
räkenskaper................................................................. »

dels ock till ökadt biträde hos medicinalstyrelsen

vid hospitalsärendenas behandling..................................... »

dock under förbehåll att deraf innehålles ett belopp,
motsvarande hvad seraf!merordensgiHets förre sekreterare
T. A. Billbergh kan komma att af de till honom
för år 1901 i ersättning för sekreterareaflöning frän
allmänna indragningsstaten utgående medel afstå till
bekostande af biträde åt medicinalstyrelsen vid handläggning
af sekreteraregöromål å hospitalsafdelningen;

Sanatorier:

[91.] för åstadkommande af ett sanatorium för
lungsotspatienter i södra Sverige återstoden af förut
beviljadt anslag................................................................. »

Barnmorskeundervisningen och harnhördshusen:

[92.] till anordnande af repetitionskurser för äldre
barnmorskor och till beredande, så vidt ske kan, af fri
bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna deri under
den tid, de genomgå dessa kurser,................................. »

Vetenskapsakademien:

[93.] till anskaffande för Stockholms observatorium
af eu ny meridiancirkel jemte ett nytt astronomiskt
pendelur ............................................................................ »

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien:

[94.] till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden
vid ordnandet och vården af de under akademiens

1,523,257: —

1,200: —
7,500: —

250,000: —

2,000: —

33,000: —

Transport kronor 1,816,957: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n.-o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

inseende stälda samlingar samt till aflöning åt vaktbetjening
4,000 kronor,

till undersökning och beskrifning af fäderneslandets
fornlemningar m. m. 3,200 kronor

samt till utgifvande af planschverk öfver fornsaker
och andra märkvärdiga föremål i statens historiska
museum 2,000 kronor,

eller tillhopa....................................................................... »

Naturhistoriska riksmuseum:

[95.] till inköp och insamling af naturalier vid
museets afdelning för arkegoniater och fossila växter,
till arbetsbiträden derstädes och till bestridande af
andra med arbetena vid afdelnirigen förenade utgifter »
[96.] till vård, underhåll och förkofran af museets
etnografiska samling ....................................................... »

Meteorologiska centralanstalten:

[97.] dels till upprätthållande af fullständigt ordnad
väderlekstjenst vid anstalten..................................... »

deraf 500 kronor såsom personligt tillägg i arfvodet
åt nuvarande amanuensen vid anstalten Hugo Emanuel
Hamberg och 3,000 kronor såsom anslag till vetenskapligt
biträde vid väderlekstjensten,

dels ock till upprätthållande af eu meteorologisk
station i Gellivare............................................................- »

Undervisningsanstalter för döfstumma och hlinda:

[98.] för uppehållande af undervisningen vid läroanstalterna
i Vadstena och Bollnäs för öfveråriga döfstumma.
................ »

[99.] till handtverksskolan i Kristinehamn för blinda »

[100.] för uppehållande af förskolans för blinda å
Tomteboda verksamhet...................................................... »

1,816,957: —

9,200: —

2,000: —
7,300: —

9,050: —

300: —

30,800: —
10,000: —

8,600: —

Transport kronor 1,894,207: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

[101.] till tryckning af blindskrifter....................... »

samt till understöd åt blindlärareelever och reseunderstöd
åt blindlärare........ ................................................... »

[102.] till förhyrande af lokal för förskolan för

blinda i Vexiö ..............................................................

under medgifvande tillika, att den besparing af hyresmedlen,
som kan uppstå derigenom att skolan under
år 1901 kommer att inflytta i egen lokal, må användas
dels för bestridande af kostnaderna för den hyrda
lokalens återställande i dess förutvarande skick och dels
till bekostande af skolans flyttning till den egna lokalen;

Undervisningsanstalter för vanföra och lyfta:

[103.] till understöd, i öfverensstämmelse med de
i omförmälda statsrådsprotokoll angifna grunder, åt de
i Göteborg, Karlskrona, Helsingborg och Stockholm af
föreningarne för bistånd åt vanföra inrättade undervisningsanstalter
för vanföra och lyfta samt för bekostande
af dessa anstalters inspektion............................ »

Hospitalsvården:

[104.] till underhåll af Jerfsö sjukhus för spetelske »

[105.] till inköp för Nyköpings hospitals räkning
af det invid hospitalet belägna, Nyköpings stad tillhöriga,
fattighus med tillhörande tomt samt till utförande
af de för fattighusets omändring till anstalt
för sinnessjukas vård erforderliga byggnadsarbeten...... »

Vidare anmärkes här, att Kongl. Maj:t i särskild
proposition den 22 december 1899 föreslagit Riksdagen,
bland annat, att

[106.] dels till uppförande af de för en å utarrenderade
förra landshöfdingebostället Restad i Naglums
socken af Elfsborgs län förlagd asyl för sinnessjuke
erforderliga byggnader samt anläggning af spårväg och

Transport kronor

Bill. till liiksd. Prof,. 1900. 1:a Sami. 1:a Afd.

1,894,207: —
2,500: —

1,200: —

4,000: —

t.!;l . ,!!

10,000: —

18,000: —

41,750: —

1,971,657: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

vattenledning till asylen m. in., dels ock till ersättning
åt egendomens nuvarande arrendator för det han före
arrendetidens utgång frånträder arrendet bevilja ett
anslag af 2,613,700 kronor och deraf på extra stat för
år 1901 anvisa ett belopp af............................................ »

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t, Riksdagen, i enlighet
med de beslut, som innefattas i bilagda statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden, att på extra
stat bevilja i afseende å

Diverse anslag:

[107.] till svenska fornskriffcsällskapet..................... »

[108.] för beredande af religionsvård åt svenske
sjömän i utländska hamnar samt åt andra derstädes sig

uppehållande landsmän................................................... »

[109.] till anställande af tre kontraktsadjunkter
inom Södra lappmarkens kontrakt samt de delar af
Vesterbottens andra och tredje kontrakt, som tillhöra

lappmarken, återstoden af förut beviljadt anslag......... »

samt till resekostnadsersättning åt, dessa kontraktsadjunkter
likaledes återstoden af förut beviljadt anslag »
[110.] till anställande af två kontraktsadj unkter
inom Vesterbottens fjerde kontrakt af förut beviljadt

anslag........................................... »

till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadj unkter
af förut beviljadt anslag.............................................. »

samt till två stipendier för utbildande vid universitet
af prester, förtrogna med finska språket, likaledes
af förut beviljadt anslag ........................................ »

[111.] till resestipendier åt prestman under de
vilkor och bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt

föreskrifva........................ »

[112.] till Nordiska museet....................................... »

[113.] till understöd, på de vilkor Kongl. Maj:t kan
finna lämpligt bestämma, för utgifvande äfven under år

Transport kronor

1,971,657: —

378,700: —

2,000: —
15,000: —

6,000: —
750: —

4,000: —
500: —

1,500: —

5,000: —
25,000: —

2,410,107: —

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

Transport kronor

1901 af tidskriften »Nyare bidrag till kännedom om

de svenska landsmålen och svenskt folklif»...............»

[114.] för åstadkommande af en utförlig ordbok

öfver Gotlands folkmål af förut beviljadt anslag.......... »

[115.] till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften
»Nordiskt medicinskt arkiv»................................ »

[116.] till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften
»Acta mathematica» ...........................,......... »

[117.] till understöd, under de vilkor Kongl. Maj:t
kan finna skäligt bestämma, åt sådana anstalter eller
föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen,
............................................................................... »

[118.] till understöd, under de vilkor Kongl. Maj:t
kan finna skäligt bestämma, åt de vid Upsala enskilda
läroverk och Ateneum för flickor i Stockholm samt af
Göteborgs allmänna folkskolestyrelse anordnade undervisningskurser
för utbildande af lärarinnor i huslig

ekonomi.............. »

[119.] för underhåll och tillsyn af de i riket inrättade
vattenhöjdmätningsstationerna m. m.................. »

[120.] för utgifning och spridning af nykterhetsskrifter.
............................................................................... »

att mot redovisningsskyldighet ställas till svenska nykterhetssällskapets
förfogande för ändamålet;

[121.] till understöd åt kuranstalten Sans Souci
invid Upsala på vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvas

lämpliga,....................... »

[122.] till understöd åt Stockholms alkoholisthem

på vilkor, som af Kongl. Maj:t, pröfvas lämpliga,......... »

[123.] för uppförande af en kapellbyggnad i södra
Bergnäs by i hufvudsaklig öfverensstämmelse med af
öfverintendentsembetet uppgjord ritning, under förutsättning
att till kapellbyggnaden efter af vederbörande
jägmästare, der så erfordras på bekostnad af de byamän,
hvilka vid sammanträde den 6 mars 1898 åtagit
sig ansvara för byggnadens underhåll, verkstäld utstämpling
från kronoskog kostnadsfritt utfås det för
byggnaden erforderliga virke............................................... »

Transport kronor

2,410,107: —

3,650: —
1,100: —
3,000: —
3,000: —

K) j G 1 j.i _ t"-

65,000: —

6,300: —
2,800: —
4,000: —

3,000: —
7,500: —

_ 6,000: —

2,515,457: —

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1000.

Transport kronor 2,515,457: —

[124.] för bestridande af kostnaderna för vissa utredningar
rörande presterskapets löneförhållanden m. in.

såsom förslagsanslag.......................................................... » 10,000: —

[125.] till det af Stockholms läraresällskap grundade
pedagogiska biblioteket i Stockholm...................... » 2,500: -—

[126.] till beredande, i enlighet med de i stadsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 8 i denna månad
angifna grunder, af dyrtidstillägg för innevarande
år åt en del tjensteman och betjente i ecklesiastikdepartementets
afdelning af Kongl. Majrts kansli samt
till ecklesiastikdepartementet hörande embetsverk och

kårer, såsom förslagsanslag............................................... » 522,000: —

[127.] till ersättning för belopp, som af statskontoret
förskottsvis utbetalts,................................................ »___19,719: —

Summa kronor 3,069,676: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1900 års
riksstat upptagen och sådan den nu blifvit af Kongl. Maj:t för år 1901 föreslagen,
utfaller sålunda:

1900. 1901.

ordinarie anslag 14,194,672
extra » 2,202,328

— 14,507,524

— 3,069,676

— således ökning kronor 312,852

— » » » 867,348

summa kronor 16,397,000

— 17,577,200

—'' således ökning kronor 1,180,200

—

Nionde hufvudtiteln,

omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Pensionsstaten:

I afseende å denna stat, för hvilken gällande riksstat upptager kontant
1,628,798 kronor, föreslår Kongl. Maj:t enligt bilagda statsrådsprotokoll*)

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Nionde hufvudtiteln”.

Kongl. Majds nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

[1.] att Riksdagen må för manskap af indelta armén, som efter ingången
af år 1901 afskedas, höja de från Vadstena krigsmanshuskassa utgående gratial
till 36 kronor i tredje klassen och 24 kronor i fjerde klassen och för sådant
ändamål uppföra å riksstatens nionde hufvudtitel under pension sstaten, näst
efter nuvarande anslaget till sagda kassa, ett nytt ordinarie anslag, stort

83.000 kronor med benämning »förhöjning i gratial.en åt afskedadt iridelt
manskap», att ifrågavarande kassa för bestridande af kostnaderna för ofvannämnda
gratialförhöj ning oafkortadt tillgodokomma;

[2.] att Riksdagen må medgifva,

dels att de pensioneringsgrunder, som, i öfverensstämmelse med Riksdagens
beslut, blifvit i nåder faststälda att gälla enligt nådiga kungörelsen den 24
november 1876 för pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar
med den deruti genom nådiga brefvet den 6 juni 1879 gjorda ändring samt
enligt nådiga skrifvelsen den 22 juni 1877 för pensionering af personalen och
vaktbetjeningen vid marinförvaltningen, mariningeniörstaten och kongl. flottans
civilstat, må jemväl tillämpas vid pensionering af personalens vid flottans poliskår,
med undantag af poliskommissarien vid flottans station i Stockholm, dock
att, hvad angår poliskommissarien vid flottans station i Karlskrona samt öfverkonstapel,
det aflöningsbelopp, hvarå pensionsbeloppet skall beräknas, må utgöra
för den förre 1,400 kronor och för öfverkonstapel 1,000 kronor; äfvensom att
för den af nämnda personal, med nyssnämnda undantag, hvilken efter uppnådda
65 lefnads- och minst 35 tjensteår erhåller afsked, fyllnadspensionen
skall utgå med skilnaden mellan det för pensionens beräknande faststälda belopp,
med inberäkning af ålderstillägg och pensionen;

dels ock att för innehafvaren af de förenade väbels- och poliskommissariebefati
ningarna vid flottans station i Stockholm fyllnadspension må utgå
med det belopp, som erfordras för att hans pensionsförmåner skola utgöra

1.000 kronor eller, om han vid afsked efter uppnådda 65 lefnads- och minst
35 tjenstår innehaft nämnda förenade befattningar i 5 år, 1,100 kronor och
i 10 år, 1,200 kronor;

[3.] att Riksdagen, i afseende å kostnaderna för småskolelärares in. ji.
ålderdornsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1901, må
medgifva,

att Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som för bestridande
af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga; samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter i öfrigt
under nämnda år erforderliga medel må åt Kongl. Maj:t, i den mån influtna
afgifter icke ftro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel såsom förskott,
att antingen ersättas af berörda afgifter, i den mån de under aret ingå, eller,
derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till
ersättande af Riksdagen.

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1000.

Om till det till uppförande under denna stat föreslagna
anslaget för förhöjning i gratialen åt afskedadt

indelt manskap.................................................................. kronor 83,000: —

lägges summan af ordinarie anslaget till pensionsstaten

enligt nu gällande riksstat................................ ............ » 1,628,798: —

skulle anslaget till pensionsstaten enligt Kongl. Maj:ts

förslag sluta å ett belopp af............................................ kronor 1,711,798: —

Allmänna indragningsstaten:

För allmänna indragningsstaten är i nu gällande riksstat anvisadt kontant
1,800,652 kronor.

Beträffande denna stat föreslår Kongl. Maj:t:

[4.] att direktören vid indragna centralfängelset å Norrmalm Carl Robert
Wiberg, predikanten vid samma fängelse August Löfgren samt kamreraren vid
indragna kronoarbetsstationen å Tjurkö Theodor Oralil må få å allmänna indragningsstaten
öfverflyttas, med rätt för dem att å sagda stat från och med
år 1901 under sin återstående lifstid uppbära årlig lön till belopp, Wiberg
af 5,175 kronor, Löfgren af 1,300 kronor och Grahl af 2,300 kronor, dock
med vilkor, beträffande Wiberg, att, i händelse han efter förflyttning till indragningsstaten
befordras i statens eller kommunens tjenst, han skall vara
pligtig att i allo frånträda lönen å indragningsstaten, derest denna understiger
eller är lika med den nya lönen, samt att å lönen å indragningsstaten, derest
den öfverstiger berörda nya lön, vidkännas mot denna senare svarande afdrag,
och angående Löfgren, att, derest han, efter förflyttning till indragningsstaten,
på statens, kyrkans eller kommunens stat erhåller högre aflöning än
den, hvartill hans inkomster såsom predikant vid Danviks hospital nu uppskattats,
eller 1,600 kronor, lönen å indragningsstaten skall minskas med skilnaden
mellan besagda högre aflöning, å ena, och nyssnämnda belopp, 1,600
kronor, å andra sidan, eller upphöra, der denna skilnad uppgår till 1,300
kronor;

[5.] att för fodermarsken vid ridskolan å Strömsholm Fredrik Leonard
Widlund må å allmänna indragningsstaten uppföras en, hälften af hans årslön
vid ridskolan motsvarande pension af 350 kronor, att af honom under hans
återstående lifstid årligen åtnjutas, med beräkning från och med månaden
näst efter den, då han blifvit eller varder från foderinarsktjensten entledigad;

[6.] att murmästaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad Nils Johan Nilsson
må från och med månaden näst efter den, då han varder från sin befattning
entledigad, under sin återstående lifstid åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten
till belopp af 800 kronor årligen;

Kongl. Maj:ts nåd. prof). n:o 1, om statsverket 1900.

[7.] att för lektorn vid sjökrigsskolan Johan Erik Lindgrens enka Anna
Constantia Lindgren, född Kjerrström, må å allmänna indragningsstaten uppföras
en pension af 400 kronor, att af henne från 1900 års början årligen
åtnjutas, så länge hon förblifver enka;

[8.] att underofficerskorpralen vid andra eldarekompaniet N:o 54 H. N.
Ståhls enka Selma Lovisa Ståhl, född Svensson, må å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 237 kronor 50 öre, att utgå från och med
den 1 oktober 1899 under hennes återstående lifstid, så länge hon lefver ogift;

[9.] att föreståndaren för nautisk-meteorologiska byrån, f. d. kommendörkaptenen
Fredrik Salomon Malmberg må vid afgång från tjensten få å allmänna
indragningsstaten uppbära pension till belopp af 5,000 kronor för år
räknadt, att utgå från och med månaden näst efter den, hvari han erhållit
nådigt afsked;

[10.] att vaktmästaren vid universitetsbiblioteket i Lund Carl Fredrik
Lundberg och kursorn vid samma universitet Nils Peter Johnsson må från
och med månaden näst efter den, hvarunder en hvar af dem erhåller afsked
från sin ifrågavarande befattning, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära årlig pension, Lundberg till belopp af 600 kronor
och Johnsson till belopp af 750 kronor;

[11.] att teckningsläraren vid allmänna läroverket i Luleå Erik Olof
Nordlinder må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked varder
honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp af 625 kronor;

[12.] att musikläraren vid högre allmänna läroverket i Malmö Johan
August Rose''n må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
varder honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension till belopp af
1,250 kronor;

[13.] att läraren i musik och sång vid allmänna läroverket i Helsingborg
Nikolaus Hagström må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
varder honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp
af 1,250 kronor;

[14.] att musikläraren vid Eksjö lägre allmänna läroverk Frans Jolian
Håkanson må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked varder
honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp af 450 kronor;

[15.] att läraren i musik och sång vid allmänna läroverket i Visby
Wilhelm Söhrling må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
varder honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin återstående

72 Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp af 1,100
kronor;

[16.] att å allmänna indragningsstaten må uppföras dels för f. d. öfverläkaren
vid Vexiö hospital Johan Fredrik Liedholms enka Elise Sofie Christiana
Liedholm, född Rosenbrock, en årlig pension af 800 kronor, att utgå från
början af år 1900 och så länge hon förblifver enka, dels ock för hvartdera
af Liedholms barn Gottfrid Jakob Fredrik Christopher och Clara Vilhelmina
ett årligt understöd af 200 kronor, att utgå från början af samma år och till
dess understödstagaren uppnått aderton år eller, hvad dottern beträffar, om
hon dessförinnan träder i gifte, till dess sådant skett;

[17.] att å allmänna indragningsstaten må för år 1901 anvisas ett anslag
å 10,000 kronor, att, enligt de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna
godt meddela, användas till understöd af högst 350 kronor åt sådana äldre
behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån

erhållit afsked före år 1867; samt

[18.] att anslaget till allmänna indragningsstaten
må höjas med 7,150 kronor eller från 1,800,652 kronor

till......................................................................................... kronor 1,807,802: —

Lägges härtill anslaget till pensionsstaten....................... » 1,711,798: —

blifver slutsumman af nionde hufvudtitelns ordinarie

anslag för år 1901............................................................- kronor 3,519,600: —

Extra anslag.

Beträffande extra anslag å denna hufvudtitel föreslår Kongl. Maj:t:

[19.] att å extra stat för år 1901 må anvisas ett förslagsanslag af 1,540,000
kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas egen
pensionering med faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan
att afstå det för året densamma tillkommande vederlag för de
till statsverket indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner
i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners utgående.

Kongl. Maj;ts nåd. prop. n:o /, om statsverket 190Ö.

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten för
år 1900 upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1900. 1901.

ordinarie anslag 3,429,450: — 3,519,600:— således ökning kronor 90,150: —
extra » 1,540,000: — 1,540,000: —

summa kronor 4,969,450:— 5,059,600:— således ökning kronor 90,150: —

De under de särskilda hufvudtitlarne äskade anslag för år 1901 utgöra
sålunda:

Ordinarie: Extra: Summa:

I	hufvudtiteln:	1,320,000	— 100,000	— 1,420,000	—
II	»	3,851,550	— 207,350	— 4,058,900	—
III	»	641,950	23,850	665,800	—
IV	»	28,284,289	— 9,923,511	— 38,207,800	—
V	»	8,692,395	— 13,472,105	— 22,164,500	—
VI	»	5,851,200	— 8,618,900	— 14,470,100	—
VII	»	22,256,590	— 5,036,510	— 27,293,100	—
VIII	»	14,507,524	— 3,069,676	17,577,200	—
IX	»	3,519,600	— 1,540,000	— 5,059,600	—
	summa kronor	88,925,098	— 41,991,902	— 130,917,000	—

Härtill komma de belopp, hvilka Kongl. Maj:t i
sammanhang med reglering af utgifterna under sjette
hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att till utgående under
år 1901 utom hufvudtitlarne å riksstaten anvisa, nemligen
:

till anskaffande af ny rörlig
materiel vid statens redan trafikerade
jernvägar.............................kronor 5,000,000: —

till fullbordande af statsbanan

mellan Boden och Ytter-Morjärv » 771,000: — kronor 5,771,000: —

De riksgäldskontorets utgifter för riksdags- och
revisionskostnader samt räntor och af betalningar å
statsskulden in. m., hvilka Kongl. Maj:t, med åbero Transport

kronor 136,688,000: —

Bih. till Riksd. Prot. 1900. l:a Sami. l:a Afd.

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 7, om statsverket 1900.

Transport kronor 136,688,000: —
pande af omförmälda protokoll öfver finansärenden den
13 innevarande januari, *) anser böra i riksstaten uppföras,
äro:

riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar m. m.,

förslagsvis....................................kronor 792,000: —

räntor och afbetalningar å statsskulden.
.............. kronor 14,802,300: —

efter afdrag af de ti 11
riksgäldskontoret
ingående rånte- och

kapitalbetalningar » 4,251,300: —

förslagsvis...................................... kronor 10,551,000:— » 11,343,000: —

Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen vidare, under
åberopande af nyssnämnda protokoll, att afsätta

till arbetareförsäkringsfonden..................................... » 1,400,000: —

samt till underlättande af åtgärder för arbetares
olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande................ » 250,000: —

Summan af dessa belopp...,.......................................kronor 149,681,000: —

utvisar totalsiffran af de i riksstaten förekommande utgifter, hvilka sålunda
uppgå till enahanda belopp, hvartill statsverkets tillgångar för år 1901 här
ofvan beräknats; och erhåller riksstaten följande utseende:

Se bil. till statsverkspropositionen: ”Finansplanen”.

Riksstat för år 1901.

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1900.

Riksstat

Kronor.

Tillgångar och inkomster:

öfverskott å statsregleringarna för år 1898 och föregående år .....

Af öfver skottet å 1899 års statsreglering...........................................

Statsverkets inkomster :

ordinarie inkomster....................................................... 23,901,000

bevillningar.................................................................. 96,440,000

Af Riksbankens vinst för är 1899

24,340,000

3,000,000

120,341,000

2,000,000

Summa kronor

149,681,000

Kongl. Maj:rs nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

för år 1901.

	Ordinarie anslag.	Extra anslag.	Summa.
Utgifter:	Kronor.	Kronor.	Kronor.
att utgå från statskontoret:
I hufvudtiteln ....................................	1,320,000	100,000	1,420,000
II » ....................................	3,851,550	207,350	4,058,900
III »	641,950	23,850	665,800
IV » ...................................	28,284,289	9,923,511	38,207,800
V » ....................................	8,692,395	13,472,105	22,164,500
VI » ....................................	5,851,200	8,618,900	14,470,100
VII » ....................................	22,256,590	5,036,510	27,293,100
VIII » ...................................	14,507,524	3,069,676	17,577,200
IX » ....................................	3,519,600	1,540,000	5,059,600
Utom hufvudtitlarne ........................		5,771,000	5,771,000
Säger	88,925,098	47,762,902	136,688,000
att utgå från riksgäldskontor et:
riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar in	m.,
förslagsvis.....................................		792,000: -
räntor och afbetalningar å statsskulden 14,802,300: -
efter afdrag af de till riksgälds-
kontoret ingående ränte- och ka-
pitalbetalningar...........................	.... 4,251,300:-
förslagsvis.....................................		. 10,551,000:-	11,343,000
Afsättning till arbetareförsäkringsfonden.......................		1,400,000
Afsättning till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfalls-
försäkring och sjukkassors bildande.......................		250,000
		Summa kronor	149,681,000

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1900.

Kongl. Maj:t föreslår i sammanhang härmed enligt beslut, som innefattas
i bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för den 13 innevarande
januari,*) att Riksdagen må medgifva, att vid statsregleringen för år 1901
de i Rikets Ständers skrifvelse den 12 Maj 1841 angifna grunder i afseende
å dispositionen af besparingarna å hufvudtitlarne fortfarande må blifva gällande.

Utgifter utom riksstaten.

Beträffande slutligen de under sjette hufvudtiteln omförmälda anslag:
till fortsättning af statsbanan mellan Gellivare

och riksgränsen.................................................................. kronor 10,100,000: —

till fortsättning af statsbanan från Göteborg till

Skee ................................................................................ » 2,000,000: —

samt till statsbanan mellan Krylbo och Örebro.... » 1,787,000: —

eller tillsammans kronor 13,887,000: —

föreslår, jemlik! nyssnämnda statsrådsprotokoll,*) Kongl. Maj:t, som anser det
omförmälda sammanlagda beloppet böra bestridas af upplånta medel, att
samma belopp, 13,887,000 kronor, må anvisas till utgående af riksgäldskontoret.

Samtliga de i denna proposition åberopade eller för öfrig! med statsregleringen
sammanhang egande handlingar skola Riksdagens statsutskott tillhandahållas;
och Kong!. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och
ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Hans Wachtmeister.

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Finansplanen”.

Stockholm 1900. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Bilagor

till

Kongl. Majrts
nådiga proposition

om statsverket år 1900.

Inkomstberäkningen.

Utgifterna å I-—IX hufvudtitlarne.
Finansplanen.

Propositionens justering.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

Inkomstberäkningen.

Utdrag af protokollet öfver Jinansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari
1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
anhöll att få underställa Kongl. Maj:ts pröfning de delar af statsregleringen
vid nu instundande riksdag, som rörde beräkningen af statsverkets
tillgångar för de behof, hvilka vid ifrågavarande statsreglering
borde fyllas, dervid departementschefen, efter att hafva anmält statskontorets
den 9 december nästlidet år afgifna berättelse om statsverkets
tillstånd och förvaltning, hvilken berättelse finnes detta protokoll bilagd
under litt. A, vidare anförde:

Beträffande först resultatet af 1898 års statsreglering har statskontoret
i underdånig skrifvelse den 25 juli sistlidet år anmält, att å

1898 änt
tlaltreglerinij.

4 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

statsverkets inkomster samt ordinarie och extra förslagsanslag uppstått

ett nettoöfverskott af........................................................ kronor 22,666,515:6 4

hvartill borde läggas:

af myntverkets behållning för år 1898 enligt

nådiga brefvet den 5 maj år 1882 ........................ „ 1,608,553: —

besparing å nionde hufvudtitelns anslag »bidrag
till folkskolelärares pensionering)) ................ „ 500: —

odisponerade behållningar å en del extra

statsanslag ........................................................................ „____ 64,427: 6 4

så att öfverskottet på det hela uppginge till .... kronor 24,339,996: 28.

I samma skrifvelse redogjorde statskontoret jemväl för den i rikshufvudboken
under benämning af »fonden för reserverade medel» upplagda
särskilda räkning öfver öfverskott och brister i statsregleringarna,
hvaraf inhemtas, att behållningen å denna fond vid 1898 års början

utgjorde ................................................................................ kronor 48,160,220: 3 9

hvartill komme ofvannämnda öfverskott ................ „ 24,339,996^2 8

tillsammans kronor 72,500,216: 6 7

att, om derifrån afräknades hvad i 1898 års riksstat
blifvit anvisadt att från fonden utgå .... „ 14,229,000: —

uppkomme det belopp af ............................................ kronor 58,271,216: 6 7,

hvartill enligt 1898 års rikshufvudbok behållningen å ofvannämnda särskilda
räkning vid samma års slut uppginge; samt att af denna behållning
vore disponerade enligt 1899 års riksstat 12,615,000 kronor och
enligt 1900 års riksstat 21,316,000 kronor, i följd hvaraf återstode att
disponera en summa af 24,340,216 kronor 67 öre; och hemställer jag,
att detta belopp måtte få under benämning öfverskott å statsregleringarna
för dr 18.98 och föregående år tagas i beräkning för 1901 års statsreglering,
dervid summan torde få jemnas till 24,340,000 kronor.

is99 års Såvidt hittills kan vara kändt och beräkneligt, hafva följande öfver ,

lateregien-ng. nppgtått å 1899 års statsreglering:

	Kronor.
Jernväqstrajikmedef hvilka för år 1899 beräknats till
10,000,000 kronor, hafva influtit med 10,500,000 kronor
och således lemnat ett öfverskott af ....................................	500,000
Skoqsmedel. Enligt meddelande från domänstyrelsen hafva
skogsmedlen för år 1899 belöpt sig till 7,133,290 kronor
51 öre. Af detta belopp hafva dock särskildt disponerats:
Transport	500,000

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

1	Kronor.
Transport	500,000
till åtgärder mot insekten nunnan 175,000 kronor, till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogs-väsendet i allmänhet 106,000 kronor samt för inköp af vissa Klotens aktiebolag tillhöriga hemman 1,500,000 kronor, eller tillsammans 1,781,000 kronor, hvadan af skogsmedlen återstå 5,352,290 kronor 51 öre, hvilken summa öfverskrider den beräknade, 4,000,000 kronor, med i jemnadt tusental ................................................................	1.352,000
Tullmedel, för år 1899 beräknade till 41,000,000 kronor, hafva, enligt meddelande från generaltullstyrelsen, be-löpt sig till 60,400,413 kronor 44 öre och således öfver-skridit beräkningen med i jemnadt tusental........................	'' 19,400,000
Stämpelmedel, för år 1899 beräknade till 4,400,000 kronor, hafva influtit med 7,987,000 kronor och lemna alltså ett öfverskott af ............................................................................	3,587,000
BränvinstilIverkninc/sskatten, för år 1899 beräknad till 15,500,000 kronor, har, enligt uppgift från finans-departementets kontroll- och justeringsbyrå, influtit med 20,870,374 kronor 60 öre. För denatureradt bränvin restituerades samma år, likaledes enligt uppgift från nämnda byrå, 1,093,737 kronor 88 öre, hvadan behållna inkomsten af bränvintillverkningsskatten under år 1899 komme att utgöra 19,776,636 kronor 72 öre, hvilken summa öfverstiger beräkningen med i jemna tusental	4,276,000
] Bevillning af fast egendom samt af inkomst, för år 1899 beräknad till 5,600,000 kronor, kan, med ledning af för-hållandena under föregående år, antagas lemna ett öfverskott af omkring....................................................................	800,000
Summa	29,915,000
Deremot har hvitbetssockertillverkningsafgiften, i riksstaten för år 1899 beräknad till 9,000,000 kronor, under samma år debiterats med allenast 7,483,947 kronor 60 öre, hvadan en brist af 1,516,052 kronor 40 öre uppstår, som från nämnda öfverskott afräknas med i jemnadt tusental ................................................................................................	1,516,000
då återstoden utgör ........................................................................	28,399,000

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

I öfrigt å en del inkomsttitlar uppkommande öfverskott kunna
antagas ungefärligen motsvara de brister, som å andra inkomsttitlar
uppstått.

Enligt rikshufvudboken för år 1898 hade å samma års förslagsanslag
uppstått:

brister ............................................................................ kronor 4,591,684:9 1

besparingar ................................................................ „ 2,550,074: 9 9

eller en nettobrist af............................................... kronor 2,041,609:92.

I nämnda besparingar ingick äfven besparing å det från riksgäldskontoret
utgående anslaget till riksdags- och revisionskostnader
samt aflöningar m. m., räntor och afbetalningar å statsskulden med
1,544,406 kronor 91 öre. Af 1899 års enahanda anslag innestodo hos
statskontoret vid årets slut 400,507 kronor 27 öre, och, enligt meddelande
från riksgäld skontoret, lärer en återbäring till statskontoret af
derifrån lyftade medel vara att förvänta till belopp af 1,283,768 kronor
72 öre. Besparingen å detta förslagsanslag skulle sålunda för år 1899
belöpa sig till omkring 1,684,000 kronor. Emellertid torde med säkerhet
kunna antagas, att utgifterna å en del andra förslagsanslag, exempelvis
lindring i rustnings-och roteringsbesvären, ersättning till städerna
för mistad tolag, lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor med
flera, uppstått brister till afsevärda belopp, och torde med afseende å
anförda förhållanden nettobristen å 1899 års förslagsanslag kunna beräknas
uppgå till omkring 2,000,000 kronor.

Om från beräknade öfverskottet å inkomsterna
för år 1899 ............................................................ kronor 28,399,000: —

dragés denna nettobrist ............................................. „ 2,000,000: —

skulle öfverskottet å 1899 års statsreglering blifva
omkring ............................................................................ kronor 26,399,000: —.

I fråga om dispositionen af detta öfverskott finner jag väl icke
anledning att ifrågasätta annat, än att den nu under en längre tid
iakttagna praxis, att öfverskottet för det år, som närmast föregått det,
under hvilket statsregleringen för ett visst gifvet år uppgjorts, icke
tagits i beräkning för denna statsreglering, utan reserverats för den
närmast följande, äfven denna gång må i hufvudsak tillämpas.

Jag anser mig likväl böra förorda, att en jemförelsevis mindre
del af det ifrågavarande betydande öfverskottet nu tages i anspråk
för genomförande af en åtgärd, som redan vid de två senaste statsregleringarna
bragts å bane och afser att för framtiden bereda ökad
stadga åt statsregleringen.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 7

Då jag den 14 januari 1898 understälde Eders Kongl. Maj:ts
pröfning frågan om beräkningen af statsverkets inkomster för då
närmast förestående statsregleringsperiod, ifrågasatte jag, huruvida icke
skäl kunde förefinnas att åt en del af det, enligt hvad redan då kunde
förutses, betydliga öfverskottet å 1897 års statsreglering söka bereda
en sådan användning, att derigenom på ett verksamt och varaktigt sätt
bereddes styrka åt kommande statsregleringar. Det hade nemligen
sedan längre tid tillbaka anmärkts såsom en oegentlighet, att flera inkomsttitlar
och främst bland dem bevillningen af fast egendom samt
af inkomst inflöte till statsverket först under året näst efter det, till
bestridande af hvars utgifter de påräknats. Tydligt vore, att, om anordningar
kunde vidtagas, genom hvilka sagda inkomster kunde beräknas
såsom tillgång för det år, under hvilket de verkligen inflöte, härigenom
skulle för all framtid beredas en mot ifrågavarande inkomsters belopp
svarande tillökning i statsverkets rörelsekapital eller kassaförlag. Det
vore endast en tidsfråga, när den direkta beskattningen komme att intaga
ett mera betydande rum i statens skattesystem än dittills, och det
vore icke länge sedan en tilläggsbevillning till lika belopp med bevillningen
utgick. Det vore derföre önskvärdt, att en förändrad ordning
för särskild!, bevillningens upptagande i riksstaten läte sig genomföras.

Eders Kongl. Maj:t fann godt förordna om närmare utredning af
den sålunda väckta frågan.

Sedan den sålunda föreskrifna utredningen blifvit af vederbörande
myndigheter verkstäld, föreslogos i den till 1899 års Riksdag aflåtna
nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof åtgärder
för reformens genomförande, men frågan vann då ej sin lösning.

Det lärer ej kunna förnekas, att det ligger en oegentlighet deruti,
att, då riksstaten för ett visst år uppgöres, bland de tillgångar, som
påräknas för att möta detta års utgifter, upptagas inkomster, hvilka
inflyta först, året derefter. I en enskild hushållning skulle ett sådant
tillvägagående anses afgjordt olämpligt; i statens kunna olägenheterna
i viss mån motvägas derigenom, att statsverket besitter ett kassaförlag,
som vid behof träder emellan med förskott. Men i ögonen fällande är,
på sätt jag tillförene till statsrådsprotokollet anfört, att statsregleringen
skulle beredas en väsentligt ökad styrka, derest anledningarna till detta
årligen återkommande, så att säga normala behof af förskott undanröjdes,
likasom det väl äfven måste anses naturligast, att de under ett
år beräknade utgifter täckas af under samma år inflytande inkomster.

De inkomster, som inflyta först året efter statsregleringsåret, äro
grundskatt, kavalleriregementenas hästvakansspanmål, afgifter för per -

8 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

sedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet, den af rusthåll utgående trosspassevolansafgiften,
tillfälliga rotevakansafgifter, soldatvakansafgift, båtsmansvakansafgift,
arrendemedel, mantalspenningar och bevillning af fast
egendom samt af inkomst. Af dessa inkomsttitlar äro samtliga, med
undantag af arrendemedlen, mantalspenningarne och bevillningen, af
sådan natur, att de jemlikt föreskrifterna i lagarne af den 2 december
1892 komma att inom kort upphöra att utgå eller ock ersättas de skattskyldige
till hela sitt belopp, och torde derföre, på sätt till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1899 anfördes, skäl saknas att vidtaga någon
förändring i fråga om tiden för deras upptagande i riksstaten, likasom,
af skäl som till nämnda statsrådsprotokoll anfördes, med åtgärden i
fråga om arrendemedlen och mantalspenningarne torde kunna anstå.
Deremot anser jag, med fästadt afseende på statsverkets nuvarande
gynsamma läge, tidpunkten synnerligen lämplig för ett förnyadt upptagande
af frågan om bevillningens uppförande i riksstaten ett år senare
än för närvarande eger rum.

Det mål, som nu närmast bör eftersträfvas, är, att den bevillning,
som inbetalas vid uppbördsstämman i början af ett visst gifvet år —
1900, 1901 eller 1902 — äfven upptages i riksstaten för samma år.

Har man vunnit detta, är reformen genomförd, ty sedan har man endast
att fortgå på samma väg. Svårigheten ligger i öfvergången till
den nya ordningen. 1000 års Riksdag åtager sig, enligt nu gällande
ordning, en bevillning att upptagas i lOOl års riksstat, men att inflyta
först år 1.902. Nu vill man exempelvis, att den bevillning, som inflyter
år 1902, äfven skall upptagas i riksstaten för år 1902. Men den
bevillning, som enligt 1900 års Riksdags beslut inflyter år 1902, kan
icke upptagas i 1902 års riksstat, emedan den redan förut är upptagen
i 1901 års riksstat och icke kan tjena två gånger. Då man öfvergår
till en sådan ordning, att bevillningen användes till bestridande af statsutgifterna
det år, under livilket den inflyter, är det klart, att, om allt
i öfrigt går som dittills och inga särskilda åtgärder vidtagas, två särskilda
bevillningar komma att sammanträffa under ett år. Lika klart är,
att de särskilda åtgärder, som måste vidtagas för att undvika detta
sammanträffande under ett år af två bevillningar, måste bestå deri, att
en årsbevillningsumma elimineras bort. Det är detta, som fordras för
den nya ordningens genomförande.

Genast bör erinras, att detta borteliminerande af en årsbevillningssumma
icke kan ske derigenom, att de skattskyldige befrias från utgörande
af ett års bevillning. Detta vore visserligen den enklaste utvägen,
men, så länge bevillningen utgör grunden för politisk och kom -

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 9

munal rösträtt äfvensom för flerahanda utskylder och afgifter, kan den
icke för ett år undvaras. Be vill ningen måste således som förut årligen
påföras och utgöras. Häri inträder ingen ändring. Åtgärderna för
bortelimineringen af en årsbevillningssumma måste inskränkas till riksstaterna,
så att, medan bevillningens utgörande ostördt fortgår, riksstaten
så uppgöres, att en sådan bevillningssumma kan undvaras, vare sig nu
utelemnandet i sin helhet förlägges till en riksstat eller fördelas på två.
På detta sätt invinnes, kan man säga, ett år och sammanträffandet af
två bevillningar under ett år förebygges.

För uteslutandet i sagda syftemål af en årsbevillningssumma ur
riksstaten hafva hufvudsakligen tre särskilda utvägar varit ifrågasatta.
Två af dem hafva afsett att låta uteslutningen i sin helhet drabba ett
års riksstat. Enligt den utväg, som ifrågasattes i den till 1898 års
Riksdag aflåtna statsverksproposition, skulle 1900 års Riksdag icke åtaga
sig någon bevillning för år 1901, men 190! års Riksdag åtaga sig bevillning
för samma år, 1901, att inbetalas år 1902. Här vore det således
året 1901, som skulle, i den bemärkelse jag nyss tagit ordet, invinnas,
i det att 1900 års bevillning, betalbar år 1901, upptoges i riksstaten
för år 1900 och 1901 års bevillning, betalbar år 1902, upptoges
i 1902 års riksstat, medan 1901 års riksstat uppgjordes utan beräknande
af någon bevillning.

Enligt en annan utväg, föreslagen af statskontoret och kammarrätten
i underdånigt utlåtande af den 19 november 1898, skulle i stället
staten för året 1900, så att säga retroaktivt, uppgöras utan bevillning.

1900 års Riksdag skulle nemligen besluta, att den i riksstaten för
samma år, 1900, redan uppförda bevillningen skulle ur densamma uteslutas
och ersättas med andra tillgångar samt i stället öfverflyttas till
riksstaten för år 1901. Då den sålunda till öfverflyttning föreslagna 1900
års bevillning inflyter år ''1901 och enligt förslaget skulle uppföras i

1901 års riksstat, vore förändringen redan sistnämnda år genomförd.
Den bevillning, som 1901 års Riksdag för samma år, 1901, skulle åtaga
sig, skulle naturligen upptagas i riksstaten för år 1902, hvilket år den
inflyter.

Jag behöfver icke nu mot hvarandra väga dessa båda förslag.
Mot båda har erinrats, att, ehuru enligt såväl det ena som det andra
förslaget bevillning hvarje år skulle af de skattskyldige erläggas, likväl
enligt båda förslagen riksstaten för ett år — enligt det förstnämnda
förslaget 1901 och enligt det senare 1900 — skulle uppgöras utan
anlitande af bevillning, och att, då i § 9 riksdagsordningen stadgas, att
till ledamöter i Första Kammaren äro, bland andra, valbara män, som
Bill. till liihäd. Prof. 1900. 1 Sami. l Aid. 2

10 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

minst tre år näst före valet skattat för viss inkomst af kapital eller
arbete, tvekan skulle kunna uppstå, huruvida en person kan anses
hafva »skattat» ett år, i hvars riksstat ingen bevillning finnes upptagen.
Frågan härom beror på tolkning af sagda grundlagsparagraf, och, äfven
om man skulle anse den såsom möjlig anmärkta tolkningen mindre
sannolik, kan ej förnekas, att försigtigheten bjuder att icke utsätta sig
för den eventualiteten, att, efter skedd framflyttning af bevillningen,
åt paragrafen komme att i domstolsväg gifvas en sådan tolkning, att
grundlagsbestämmelserna om valbarhet till Första Kammaren skulle i
väsentliga delar för en tid mista sin tillämplighet.

Den tredje utvägen för åvägabringande af bevillningens framflyttning
är den, som föreslogs i den till 1899 ars Riksdag aflåtna
statsverksproposition. Enligt denna skulle bevillningen icke i sin
helhet uteslutas ur något års riksstat, men en årsbevillningssumma
ändock uteslutas derigenom att, i två riksstater bevillning toges i beräkning
endast till halfva beloppet mot det vanliga. ibOO års Riksdag
skulle för år 1.901 åtaga sig en bevillning att upptagas i 1.90/ års riksstat
och inbetalas år 1.902, allt således i vanlig ordning, men med
den skilnad, att bevillningen endast skulle utgå med halfva beioppet
af den nuvarande bevillningen eller med 3 öre för hvarje fulla 100
kronor af det uppskattade värdet af jordbruksfastighet, med 2£ öre för
samma belopp af det uppskattade värdet af annan fastighet och frälseränta
samt i procent af uppskattad beskattningsbar inkomst. Vidare
skulle /.90l års Riksdag för år 1.902 åtaga sig likaledes half bevillning
att upptagas i 1.902 års riksstat och inbetalas samma år 1.902. Förändringen
vore härmed genomförd, då den bevillning, 1902 års Riksdag
åtoge sig för år 1903, komme att sistnämda ar inflyta o. s. v.

Mot detta förslag kan icke riktas samma anmärkning som mot
de båda förut omförmälda, i det att bevillning icke allenast erlagts
hvarje år, utan äfven upptagits i riksstaten för hvarje år. I två års
riksstater upptages bevillning endast till hälft belopp, men hvarje år
erlägges bevillning till fullt belopp, i det att den halfva bevillning,
som 1900 års Riksdag för år 1901 skulle åtaga sig, skulle inbetalas
år 1902 vid samma uppbördsstämmor, då den bevillningshälft, som
1901 års Riksdag skulle åtaga sig för år 1902, vore afsedd att inbetalas.

I fråga om berörda förslag anfördes vidare till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1899, att några ändringar i hittills gällande bestämmelser
emellertid erfordrades. Om än, såsom statskontoret och kammarrätten
i deras ofvan omförmälda utlåtande af den 17 november 1898

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 11

anfört, åtgärderna för bevillningens påförande måste vidtagas under
året näst före det, då bevillningen erlades, och dessa åtgärder måste
förberedas och delvis verkställas redan innan Riksdagen kunde komma
i tillfälle att besluta om den bevillning, som skulle i nästföljande års
riksstat uppföras och samma år erläggas, syntes det dock icke vara
nödvändigt att, såsom af embetsverken ifrågasattes, från sjelfva bevillningsförordningen
utbryta och i en särskild tills vidare och intill dess
annorlunda förordnades gällande författning upptaga alla de i bevillningsförordningen
nu befintliga föreskrifter om uppskattning af fast
egendom samt af inkomst genom dertill särskildt, utsedda taxeringsmyndigheter,
om verkställighet af och besvärs anförande öfver dessa
myndigheters beslut, om debitering, uppbörd och redovisning äfvensom
instruktionen för taxeringsmyndigheterna. Då nemligen taxeringsnämnderna
sammanträdde först efter den 20 juni samt den af Riksdagen efter
den nya ordningens införande antagna bevillningsförordning kunde
utfärdas och vara tillgänglig före denna tid, vore dessa nämnder i tillfälle
att tillämpa de af Riksdagen sist antagna bevillningsstadgar. De föregående
taxeringsåtgärderna afsåge hufvudsakligen insamlande af erforderliga
uppgifter, och bevillningsberedningarne uppgjorde endast förslag
till uppskattningar, hvilket arbete alltid komme de blifvande taxeringarne
till godo, äfven om de blifvit verkstälda efter den förut gällande bevillningsförordningen.
Då det för öfrigt vore antagligt, att med bevillningsförordningen
måste företagas en väsentlig omarbetning med anledning
af det förslag, som från den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta komité för
utredning angående sättet för kommunalbeskattningens skiljande från
bevillningen vore att förvänta, borde för det dåvarande ändringar i
bevillningsförordningen begränsas så långt möjligt vore. Af 1898 års
Riksdag hade såsom vanligt föreskrifvits, att då gällande bevillningsförordning
skulle lända till efterrättelse för år 1899 och intill slutet
af det år, under hvars lopp ny förordning angående denna bevillning
blefve af Riksdagen faststäld. Då det beslut om bevillningen för 1901,
hvilket 1900 års Riksdag komme att fatta, måste kunna omedelbart
tillämpas, på det att samma bevillning måtte kunna under år 1901
inflyta, hade det antagits, att 1899 års Riksdag skidle besluta om då
gällande bevillningsförordnings tillämpning, icke till slutet af år 1900,
utantill dess annorlunda af Riksdagen förordnades; hvarjemte det ansetts
klart, att de i sjelfva bevillningsförordningen intagna skattesatserna
»sex öre», »fem öre» och »en för hundra» skulle af 1899 års Riksdag
ändras till respektive »tre öre», »två och ett hälft öre» samt »en half procent».
Om till äfventyrs erforderlig höjning af det i § 70 af då gällande

12 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

bevillningsförordning till viss procent af bevillningssumman bestämda
belopp, som skulle användas till arfvoden och bestridande af andra
kostnader för taxeringen, komme 1900 års Riksdag att besluta.

Sagda förslag ledde dock, såsom ofvan blifvit antydt, icke till åtgärd,
då hel bevillning af nästlidet års Riksdag togs i anspråk för uppgörande
af staten för år 1900. I utlåtande n:o 33 med förslag till den
af Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande anförde emellertid
samma Riksdags bevillningsutskott, bland annat, att enligt utskottets
åsigt en bevillning, som Riksdagen åtoge sig för ett visst år, alltid
måste vara den bevillning, som efter verkstäld taxering påfördes den
för samma år mantalsskrifna befolkningen; och det syntes derför kunna
ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligare att bestämma, att, sedan
J.Ö00 års Riksdag — jag inskjuter bär i stället för de af utskottet anförda
årtal, dem, om hvilka nu är fråga — åtagit sig half bevillning
för år 1901 att upptagas i 1901 års riksstat och inbetalas år 1902,
1Ö01 års Riksdag skulle åtaga sig ytterligare half bevillning för samma
år (men ej för 1902), likaledes att inbetalas år 1902, men att upptagas
i sistnämnda års riksstat.

Nekas kan ej, att öfvergången till den nya ordningen i vissa afseenden
varder underlättad, derest hädanefter såsom hittills den bevillning,
som t. ex. år 1901 påföres de skattskyldige, äfven anses vara
1901 års bevillning, ehuru den uppföres i 1902 års riksstat, hvilket
då bör ske med angifvande att den utgör 1901 års bevillning. Om
den bevillning, som påföres år 1901, i olikhet med hittills anses utgöra
bevillning, icke för år 1901, utan för år 1902, i hvars riksstat den
uppföres, kan i fråga om kommunalutskylder, landstingsskatt, bidrag till
skjutsentreprenader m. fl. afgifter, som utgå i visst förhållande till bevillningen,
ovisshet stundom tänkas uppstå, till hvilket års bevillning
de vore hänförliga, och vissa rubbningar härigenom kunna uppkomma.
Och vidare vinnes den fördelen, att de båda halfva bevillningar, som
enligt 1900 och 1901 årens Riksdagars beslut skulle åtagas att utgå
år 1902, så väl den ena som den andra vore bevillningar för år 1901
— då 1901 års Riksdag åtager sig half bevillning för år 1901, torde
denna lämpligen förklaras jemte den af 1900 års Riksdag förut åtagna
bevillningen för 1901 utgöra samma års bevillning — och derföre kunna
i de debetsedlar, som skola liqvideras vid 1902 års uppbörsdsstämmor,
sammanföras till en summa. Detta har den fördelen, att ingen som
helst rubbning behöfver ske i beräkningen af de kommunalutskylder,
som skola påföras i förhållande till 1901 års bevillning. Om deremot
1901 och 1902 årens bevillningar endast skulle utgå med halfva det nor -

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 13

mala beloppet, måste antingen i kommunernas debiterings- och fyrktalslängder
för dessa år skatten per fyrk — under i öfrigt lika skattebebof
— fördubblas eller ock en öfvergångslag utfärdas, enligt hvilken
för de ifrågavarande åren en fyrk påfördes för hvart femte i stället för
hvart, tionde öre o. s. v. Detta undvikes naturligtvis om båda bevillningshälfterna,
i stället för till olika, hänföra sig till samma år. I sådant
fall erfordras ej heller förändrade bestämmelser i fråga om beloppet af
den så kallade bevillningsprocenten eller provisionen för uppbörden af
bevillningen.

Någon tvekan om grundlagsenligheten deraf, att 1901 års Riksdag
i riksstaten för år 1902 uppför en för år 1901 åtagen bevillning lärer
ej kunna uppstå. 1901 års Riksdag har att reglera staten för år 1902,
att — för att använda ordalagen i § 62 regeringsformen — pröfva statsverkets
behof och en deremot svarande bevillning sig åtaga. Bevillningen
skall användas för 1902 års behof, men grundlagen lägger intet
hinder i vägen för dess påförande redan år 1901 till inbetalning år
1902. Erinras må, att 1867 års Riksdag, som anvisat en summa af
1 \ million riksdaler, att för anskaffande af tidsenliga vapen till stärkande
af rikets försvarskraft utgå med \ million under år 1867 och
1 million under år 1868, såsom bidrag till täckande af denna anslagssumma
beviljade en särskild tillägsbevillning att under namn af vapenskatt
utgå på grund af 1867 års bevillningstaxering och inbetalas vid
de under år 1868 infallande uppbördsstämmor, äfvensom att 1879 års
Riksdag, som åtog sig en tilläggsbevillning för år 1880, att utgå på grund af
sistnämnda års bevillningstaxering och inbetalas vid 1881 års uppbördsstämmor,
tillika, såsom bidrag till betäckande af en å statsregleringen
för år 1878 uppkommen brist åtog sig en särskild tilläggsbevillning
att utgå på grund af bevillningstaxeringen för det löpande året —
1879—och inbetalas vid 1880 års uppbördsstämmor.

Genomförandet af den nu ifrågavarande åtgärden rörande bevillningen
kräfver, såsom redan blifvit erinradt, samverkan af 1900 och
1901 årens Riksdagar. Hela åtgärden gestaltar sig synnerligen enkel.
För målets vinnande kräfves af 1900 års Riksdag allenast, att densamma
i vanlig ordning åtager sig bevillning för år 1901, dock endast till
halfva beloppet af det normala, samt besluter om bevillningsförordningens
tillämpning, icke till slutet af det år — 1901 — under hvars
lopp, ny förordning angående bevillningen varder af Riksdagen faststäld,
utan till dess annorlunda af Riksdagen förordnas. 1901 års Riksdag
har derefter att åtaga sig bevillning till enahanda belopp, med

14 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

den afvikelse likväl från den vanliga ordningen, att bevillningen åtages
för samma år, 1901.

Om man skulle antaga, att, efter det 1900 års Riksdag vidtagit
de åtgärder, som på den ankomma för reformens genomförande, 1901
års Riksdag mot förmodan skulle undandraga sig att lemna sin medverkan
till dess fullföljande, i det att sistnämnda Riksdag icke, såsom
enligt planen för reformen vore afsedt, endast åtoge sig half bevillning
för år 1901, utan i stället i hittills vanlig ordning åtoge sig hel bevillning
för år 1902, erfordras en förändring i beloppet af den s. k.
bevillningsprocent, som enligt § 70 i bevillningsförordningen af den
3 december 1897 skall af 1901 års bevillning användas till arfvoden
och bestridande af andra kostnader för taxeringen. Enligt mom. 1 i
berörda § eger i hvarje län pröfningsnämnden för ändamålet använda
och fördela högst ett belopp, motsvarande 3 procent af de första 100,000
kronor, hvartill länets hela bevillningssumma uppgår, 2 procent af derpå
följande 50,000 kronor och 1 procent af allt hvad bevillningssumman
öfverstiger 150,000 kronor. I Stockholms stad eger pröfningsnämnden
enligt mom. 3 i samma § för enahanda ändamål disponera ett belopp,
som svarar mot högst 1 £ procent af samma stads hela bevillningssumma
för året. Om 1901 års Riksdag icke, utöfver den af 1900 års
Riksdag beslutade halfva bevillningen för 1901, åtager sig ytterligare
en half bevillning för samma år, kommer årets bevillningssumma endast
att uppgå till hälften af hvad den under normala förhållanden skulle
utgjort och bevillningsprocenten följaktligen äfven att bestiga sig till
allenast hälften af det normala beloppet. Det besvär och de kostnader
i och för bevillningstaxeringen, till hvilkas bestridande bevillningsprocenten
anvisats, äro emellertid oförändrade, och synes derföre, under den
nu antagna förutsättningen, lämpligt, att 1901 års Riksdag, utan ändring
af ordalydelsen i § 70, särskilt beslutar, att vid beräkning af de
belopp, som jemlikt sagda § mom. 1 och 3 må för år 1901 af vederbörande
pröfningsnämnder högst användas till bestridande af arfvoden
och andra kostnader för taxeringen, till grund för beräkningen för
hvarje län och för Stockholms stad må läggas en bevillningssumma,
uppgående till dubbla beloppet af det, hvartill bevillningssumman enligt
taxeringslängderna för året uppgår.

I fråga slutligen om den anordning, som, under förutsättning att
den nu ifrågasatta förändringen beträffande sättet för bevillningens upptagande
i riksstaten kommer till stånd, erfordras för att revision af
räkenskaperna rörande de statsinkomster, som komme att i riksstaten
upptagas ett år senare än för närvarande och sålunda anses tillhöra

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 15

detta senare år, ändock komme att ega rum på samma tid och i samma
ordning som nu, torde, på sätt statskontoret och kammarrätten i ofvan
omförmälda underdåniga utlåtande af den 19 november 1898 föreslagit,
böra dermed så förfaras, att bevillningen fortfarande upptages i uppbördsräkenskaperna
(fögderiernas och städernas specialräkningar) för det
år, hvarunder debitering af bevillningen eger rum, dock endast inom
linien för att i räkenskaperna för det följande året, då bevillningen inflyter,
utföras i kolumn, samt med iattagande att alla handlingar rörande
debitering och uppbörd af bevillningen bifogas uppbördsräkenskaperna
för förstnämnda år. Jemlikt nådiga brefvet den 5 juli 1884 lärer på
statskontoret ankomma att vidtaga de jemkningar i räkenskapsformulären,
som af förändringen påkallas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t — under förklarande att, då Eders Kongl.
Maj:t anser bevillningen af fast egendom samt af inkomst böra upptagas
i riksstaten för det år under bvilket den inflyter, samt denna
åtgärd böra på sådant sätt genomföras, att 1900 års Riksdag för år
1901 åtager sig bevillning till hälften af det nu utgående beloppet att
uppföras i sistnämnda års riksstat samt att 1901 års Riksdag likaledes
för samma år åtager sig bevillning till hälften af det nu utgående beloppet
att uppföras i riksstaten för år 1902, Eders Kongl. Maj:t förty
icke ifrågasätter, att instundande Riksdag skulle åtaga sig större bevillning
af fast egendom samt af inkomst än till belopp af 3,000,000 kronor —
ville i särskild nådig proposition föreslå Riksdagen att besluta, att 1
och 7 §§ af nådiga förordningen angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst den 3 december 1897 skola erhålla följande förändrade
lydelse, nemligen:

i §■

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas
frälseränta, skall, med de undantag, som i 4 § upptagas, bevillning
utgöras efter fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med tre öre för hvarje fulla ett hundra
kronor samt

b) för all annan fastighet och frälseränta med två och ett hälft
öre för hvarje fulla ett flundra kronor af uppskattningsvärdet.

Uppgår den sålunda uträknade bevillningen icke till jemnt öretal,
nedsättes bevillningen6 belopp till närmast lägre jemna öretal.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

Ordinarie inkomster.

Grundskatt.

Skogsmedel.

7 §•

För all behållen inkomst, vare sig af kapital eller arbete, skall,
med de undantag, som i 11 § omförmälas, bevillning erläggas med en
half för hundra af inkomstbeloppet.

Under förutsättning af bifall härtill skulle i riksstaten för år 1901
inkomsttiteln bevillning af fast egendom samt af inkomst allenast upptagas
med 3,000,000 kronor, eller med hälften af det belopp, hvartill
inkomsttiteln enligt statskontorets beräkning skulle uppgå. I ersättning
härför borde af 1899 års, enligt hvad jag redan haft tillfälle nämna
till 26,399,000 kronor beräknade öfverskott böra för den nu förestående
statsregleringen tagas i anspråk ett belopp af 3,000,000 kronor; och
hemställer jag förty, att i förslaget till riksstat för år 1901 måtte såsom
tillgång få af öfverskottet å 1899 års statsreglering upptagas berörda
belopp, 3,000,000 kronor.

I fråga om beräkningen af statsverkets inkomster för år 1901
och dervid först de ordinarie inkomsterna, anhåller jag att rörande
en ifrågasatt omflyttning af en mindre inkomstpost mellan två ordinarie
inkomsttitlar få anföra följande.

Statskontoret, som den 1 mars 1898 afgaf infordradt underdånigt
utlåtande angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande af
grundskatt m. in., fäste i detta sammanhang uppmärksamheten, bland
annat, å den rekognitionsafgift, som jemlikt nådiga brefvet den 29
januari 1824 åsätta kronoskogar, hvilka till vissa jerngrufvor upplåtits
att för grufvornas behof och nytta begagnas. I fråga om denna rekognitionsafgift
erinrade statskontoret, att densamma, som enligt lemnad
utredning uppginge till sammanlagdt 222 kronor 10 öre, icke vore i
kronans jordeböcker upptagen, utan redovisades i räkenskaperna såsom
grundskatt. Då till följd af föreskriften i lagen den 2 december 1892
angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter inkomsttiteln
grundskatt med år 1904 torde komma att ur riksstaten utgå,
skulle, enligt hvad statskontoret vidare anförde, rekognitionsafgiften
framdeles komma att under annan inkomsttitel redovisas, hvadan och
då denna afgift vore att anse såsom afgäld för rätt till begagnande af
vissa kronans skogar, statskontoret hölle före, att rekognitionsafgiften
borde upptagas bland skogsmedlen och såsom sådana redovisas.

I infordradt underdånigt utlåtande af den 30 september nästlidet
år hafva kammar- och kommerskollegierna anfört, att, om ock inkomst -

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 17

titeln grundskatt ej, på sätt statskontoret antagit, skulle komma att
utan vidare försvinna med år 1904, det likväl syntes föreligga giltig
anledning att redan nu till annan inkomsttitel omföra ifrågavarande
rekognitionsafgift, hvilken i afseende å redovisningen syntes kunna
jemnställas med de skogsräntor, som funnes omnämnda i nådiga kungörelsen
den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter
om åsättande af grundskatt m. m.; och hemstälde alltså embetsverken,
i anslutning till hvad statskontoret härutinnan föreslagit, att rekognitionsafgiften
måtte afföras från titeln grundskatt och redovisas såsom skogsmedel.

Då för den föreslagna öfverflyttningen af rekognitionsafgiften till
skogsmedlen tala väsentligen enahanda skäl, som föranledt de nyssnämnda
skogsräntornas omföring från titeln grundskatt till skogsmedlen,
är jag sinnad att vid blifvande underdånig anmälan af det ärende, för
hvilket jag nu delvis redogjort, föreslå, att rekognitionsafgiften från
och med år 1901 öfverföres till skogsmedlen. Ehuru en dylik åtgärd,
med afseende å berörda afgifts jemförelsevis obetydliga belopp, icke
inverkar på beräkningen af någondera af de båda inkomsttitlarna, har
jag likväl i detta sammanhang ansett mig böra omnämna förhållandet.

Skogsmedlen, som i riksstaten för år 1900 äro upptagna med

4.600.000 kronor, äro af statskontoret för år 1901 beräknade till

5.500.000 kronor. Sagda medel hafva år 1898 belöpt sig till 7,554,845
kronor och år 1899 till 7,133,290 kronor. I skrifvelse af den 29 sistlidne
december har domänstyrelsen meddelat mig, att, på grund af nu
kända eller beräkneliga förhållanden, skogsmedlen för år 1900 kunna
antagas komma att uppgå till 7,740,553 kronor.

Med stöd af dessa uppgifter och då jag är sinnad föreslå Eders
Kongl. Maj:t att af nästkommande Riksdag äska en icke obetydlig höjning
i anslaget till skogsväsendet för åvägabringande i sin mån af en mera
intensiv hushållning å statens skogar, anser jag skogsmedlen för år
1901 böra beräknas till 5,800,000 kronor, med hvilket belopp jag alltså
hemställer, att skogsmedlen må i riksstaten för sagda år upptagas.

Beträffande öfriga ordinarie inkomster hemställer jag, att desamma
må upptagas i riksstaten med de af statskontoret beräknade belopp.

Tullmedlen, i riksstaten för år 1900 upptagna med 45,200,000
kronor, äro af statskontoret för år 1901 beräknade till 46,000,000 kronor.
Denna summa motsvarar den afjemnade medelinkomsten, 45,917,337
kronor, under treårsperioden 1896—1898. Tullmedlen hafva influtit
Bih. till Biksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 3

Bevillning ar.
Tullmedel.

Bevillning af
fast egendom
samt af inkomst.

Inkomsternas

uppställning.

IB Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

år 1897 med ............................................ kronor 43,537,911: —

„ 1898 „ „ 52,012,881: —

„ 1899 „ „ 60,400,413: —

eller i medeltal för dessa tre år med „ 51,983,735: —

Den starka stegringen i tullmedelsuppbörden under de två senast
tilländagångna åren har icke berott på några under dessa år vidtagna
tullförhöjningar, utan är i hufvudsaklig mån att tillskrifva landets ökade
konsumtionsförmåga, om ock derjemte en eller annan mera tillfällig
orsak bidragit, såsom då den på grund af det ogynsamma utfallet af
1898 års sockerbetskörd framkallade sockerimporten under år 1899 medfört
en ökning af sockertullen i jemförelse med föregående år af nära
3,000,000 kronor. Nedsättning i tullsatser, som faststälts till sina
nuvarande belopp, ej i främsta rummet för att tillföra statsverket inkomster,
utan för att bereda skydd åt landets näringar, lärer ej böra
ifrågasättas; och om äfven helt naturligt ganska starka vexlingar i
tullinkomsterna kunna från det ena året till det andra inträffa, synes
mig likväl en beräkning, enligt hvilken tullinkomsterna under år 1901
skulle komma att understiga 1899 års enahanda inkomster med närmare
14 | millioner kronor, vara försigtigare än nödvändigheten bjuder. Då
det i öfrigt icke kan vara önskvärdt, att en alltför stor åtskilnad uppkommer
mellan det belopp, hvartill en inkomsttitel beräknats, och det,
hvartill den i verkligheten uppgår, anser jag en höjning i den af statskontoret
föreslagna beräkning böra ega rum; och hemställer jag, att
tullmedlen må för år 1901 beräknas till ett belopp, som med 3,000,000
kronor öfverstiger den af statskontoret beräknade afkastningen, 46,000,000
kronor, eller således till 49,000,000 kronor, hvilken summa i allt fall
med omkring 3,000,000 kronor understiger den ofvan angifna medelinkomsten
för treårsperioden 1897—1899.

Hvad derefter angår öfriga bevillningar, får jag, hvad bevillningen
af fast egendom samt af inkomst beträffar, med åberopande af hvad
jag förut anfört rörande denna bevillning, hemställa, att densamma må
i riksstaten upptagas till hälften af det af statskontoret beräknade belopp
eller 3,000,000 kronor, samt att öfriga hit hänförliga inkomsttitlar må
beräknas till de belopp, statskontoret föreslagit.

Ehuru jag hemställer, att statsverkets inkomster för år 1901 må
med de belopp jag föreslagit få i statsverkspropositionen upptagas i
den ordningsföljd, som hittills varit iakttagen, och likaledes med den
vanliga fördelningen i ordinarie inkomster och bevillningar, torde det

Inkomstberäkningen; statsrådsprotokollet. 19

tillåtas mig att, likasom vid föregående tillfällen egt rum, här låta införa
en gruppering af dessa inkomster, som bättre än den sedvanliga
uppställningen lemnar en öfversigt af dessa inkomsters olika natur ur
finansiel synpunkt och närmare sammanför inkomster af närbeslägtad art.
Denna öfversigt angifver såsom

Statsverkets inkomster:

A. Inkomster, som ej utgöra skatter:

arrendemedel ..........

skogsmedel ..........

jernvägstrafikmedel

postmedel ............

telegrafmedel .......

bötesmedel ..........

extra uppbörd

kronor 2,200,000: —

„ 5,800,000: —

„ 10,000,000: —

„ 11,590,000: —

„ 1,610,000: —

„ 290,000: —

„ 100,000: — 31,590,000: —

B. Skatter:

a) allmänna:

tullmedel ......... kronor 49,000,000:

bränvinstillverk ningsskatt

...... „

hvitbetssockertillverkningsafgift
„

stämpelmedel ..... „

mantalspenningar „
bevillning af fast
egendom samt
af inkomst......... „

b) af viss fastighet:

grundskatt ......... kronor 960,000: —

kavalleriregementenas
häst vakansspanmål

„ 270,000:—_______ ___________

Transport kronor 1,230,000: — 84,700,000: — 31,590,000:

18,000,000:

9.000. 000

5.000. 000
700,000

3,000,000: — 84,700,000: —

Riksbankens

vinstmedel.

20 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

Transport kronor 1,230,000: — 84,700,000: — 31,590,000: —

afgifter för persedelunderhållet
vid rusthålls infanteriet

...... „

trosspassevolans .

............. „

tillfälliga rote vakansafgifter

„

soldatvakansafgift „

båtsmansvakans afgift

............... „

c) särskilda afgifter:

fyr- och båkmedel kronor 1,500,000: — >

kontrollstämpel niedel

............... „ 40,000: —

bevillningsafgifter
för särskilda
förmåner och

rättigheter.........._„________850,000: - 2,390,000: — 88,751,000: —

Summa kronor 120,341,000: —

49,000: —

19,000: —

175,000: —

38,000: —

150,000: — 1,661,000: —

Enligt mig från fullmäktige i riksbanken tillhandakommen uppgift
är riksbankens behållna vinst för år 1899 approximativt beräknad
till 4,355,000 kronor.

Af riksbankens behållna årliga vinst skola, jemlikt 26 § i lagen
om Sveriges riksbank den 12 maj 1897, minst 10 procent afsättas till
bankens reservfond, intill dess denna uppgått till minst 25 procent af
bankens grundfond, hvilket ännu icke skett.

Under de senaste tjugufem åren har, med undantag för åren 1885,
1887 och 1898, för hvilka hela bankovinsten bibehållits åt banken, minst
hälften af sagda vinst öfverlemnats åt statsverket. Jag hemställer, att
Eders Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen göra framställning, att af riksbankens
vinst för år 1899 måtte för statsverkets behof anvisas ett belopp
af 2,000,000 kronor, att från riksbanken utbetalas de tider under år
1901, Riksdagen bestämmer.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 21

Om, under förutsättning af bifall till hvad jag nu föreslagit, till
slutsumman af statsverkets ofvan beräknade inkomster
....................................................................... kronor 120,341,000: —

läggas:

det af mig såsom öfverskott å statsregleringarna
för år 1898 och föregående år beräknade
belopp ................................................................. „ 24,340,000: —

af öfverskottet å 1899 års statsreglering „ 3,000,000: —

och af riksbankens vinstmedel för år 1899 „ 2,000,000: —

så erhålles för statsregleringen för år 1901 en

tillgång af ....................................................... kronor 149,681,000: —

De af föredragande departementschefen sålunda
i afseende å beräkningen af statsverkets ofvan omförmälda
tillgångar och dermed sammanhängande ämnen
gjorda hemställanden och förslag, i hvilka statsrådets
öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t
Konungen gilla och bifalla.

Ex. protooollo:
Waldemar Roos.

Bih. till liiksd. Prot. J900. 1 Sami. 1 Afd.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Bil. Litt. A.

'' tfii-ab

Till Konungen.

!1i:

Till åtlydnad af föreskriften i § 2 af den för statskontoret gällande
instruktion får embetsverket härmed underdånigst afgifva berättelse om
statsverkets inkomster för sistförflutna år jemte förslag till deras beräknande
för år 1901.

I detta hänseende får statskontoret till en början dels åberopa
sin under den 29 sistlidne augusti afgifna underdåniga berättelse om
Bill. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1

2 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

statsverkets tillstånd och förvaltning år 1898, hvarmed öfverlemnats
ett tryckt exemplar af det kapitalkonto till rikshufvudboken för samma
år med dertill hörande tablåer och bilagor, som blifvit härstädes upprättadt,
dels ock i underdånighet hänvisa till statskontorets underdåniga
skrifvelse den 25 derförutgångne juli, angående riksbokslutet för år 1898,
deri statskontoret beträffande resultatet af nämnda års statsreglering
anmält, att å statsverkets inkomster samt ordinarie och extra ordinarie

förslagsanslag uppstått ett nettoöfverskott af..... kronor 22,666,515:6 4

hvartill borde läggas:

af myntverkets behållning för år 1898, enligt

nådiga brefvet den 5 maj 1882, .................... » 1,608,553: —

besparing å nionde hufvudtitelns anslag »bidrag
till folkskolelärares pensionering» ..... » 500: —

odisponerade behållningar å en del extra statsanslag
.................................................................... » 64,427: 6 4

så att öfverskottet på det hela uppginge till..... kronor 24,339,996: 28.

Vidare anfördes i samma skrifvelse, beträffande förhållandet med
den uti rikshufvudboken under benämning af »fonden för reserverade
medel» upplagda särskilda räkning öfver öfverskott och brister i statsregleringarne,
att behållningen å denna fond vid 1898 års början utgjorde
............................................................................. kronor 48,160,220: 3 9

hvartill komme ofvannämnda öfverskott.............. » 24,339,996: 2 8

summa kronor 72,500,216: 6 7
att om derifrån afräknades hvad i 1898 års riksstat
blifvit anvisadt att från fonden utgå ...... » 14,229,000: —

uppkomme det belopp af ......................................... kronor 58,271,216:67,

hvartill, enligt 1898 års rikshufvudbok, behållningen å nyssnämnda
särskilda räkning vid samma års slut uppginge; samt att af denna
behållning vore disponerade enligt 1899 års riksstat 12,615,000 kronor
och enligt 1900 års riksstat 21,316,000 kronor, i följd hvaraf återstode
att disponera en summa af 24,340,216 kronor 67 öre.

Vid upprättande af sitt förslag till inkomstberäkning för år 1901,
hvilket innefattas uti här bifogade tabell litt. a), har statskontoret fäst
afseende dels å medeltalen af de senaste tre årens inkomstbelopp, angifna
å tabellen litt. b), dels derpå huruvida inkomsterna varit i jemnt
stigande eller fallande, dels ock på de vid vissa titlar förekommande
särskilda förhållanden, för hvilka statskontoret får här nedan närmare
redogöra.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Ordinarie inkomster.

Grundskatt. Genom nådiga förordningen den 11 september 1885
föreskrefs, bland annat, att skattefrälseräntor och kronotionde, som
innehades under enskild eganderätt, samt arbets- och hofveriskyldighet
till skattesåld kronoegendom skulle, derest anbud derom af vederbörande
egare framstäldes inom ett år från kungörelsens utfärdande, för statsverkets
räkning på vissa vilkor inlösas, samt att inlösta räntor och
kronotionde skulle med iakttagande af de beräkningsgrunder, som
gälde för utgörande af kronans räntor och tionde näst före utfärdandet
af kongl. kungörelsen den 11 maj 1855 angående de i ordinarie räntan
ingående persedlars omsättning och förenkling, omsättas enligt föreskrifterna
i nämnda kungörelse och kongl. förordningen den 23 juli
1869 samt till statsverket utgöras för tiden från räntornas och kronotiondens
indragning, hvarvid för desamma skulle gälla enahanda bestämmelser
som för annan till staten utgående grundskatt. Genom
nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 förordnades, att sådan inlösen
skulle fortfarande ega rum, derest vederbörande egare derom gjorde
anmälan inom utgången af år 1888. Tiden för anmälan om inlösen
af skattefrälseräntor m. m. blef vidare utsträckt genom nådiga kungörelsen
den 29 maj 1891 till utgången af år 1892 och senast genom
nådiga kungörelsen den 8 mars 1895 till utgången af år 1896.

Löseskillingarne för skattefrälseräntor och kronotionde, om hvilkas
inlösen anbud inkommit till kammarkollegium och derstädes intill den
1 innevarande månad handlagts, hafva, enligt uppgift från kammararkivet,
beräknats utgöra:

för skattefrälseräntor.......................................... kronor 3,113,728: 7 o

» kronotionde ................................................... » 122,271: 5o

tillsammans kronor 3,236,000: 2o.

Någon inlösen af hofveriskyldighet har, enligt hvad samma uppgifter
gifva vid handen, icke blifvit af kammarkollegium beviljad.

För inlösen af skattefrälseräntor och kronotionde voro i riksstaterna
för åren 1887—1891 anvisade tillhopa 3,070,000 kronor, hvilka
till fullo utgifvits; hvarförutom, jemlikt nådiga brefvet den 3 december
1897, för samma ändamål under förskottstitel af statskontoret anordnats
dels år 1898 kronor 9,858: 8 5, hvilka af innevarande års Riksdag
ersatts, dels ock under år 1899 kronor 2,090: 7 5. Sammanlagda

4 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

beloppet af hvad för ifrågavarande ändamål utgifvits utgör alltså
3,081,949 kronor 60 öre.

Enligt lagen den 2 december 1892, angående afskrifning af de
å viss jord hvilande grundskatter, skola de skatter och utlagor, som
med tillämpning af bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 5 juni
1885, angående nedsättning i samma grundskatter, samt § 4 i ofvan
berörda nådiga förordning den 11 september sistnämnda år, angående
inlösen af skattefrälseräntor m. m., blifvit nedsatta med trettio procent,
afskrifvas under loppet af tolf år, räknadt från och med år 1893, i
sådan ordning, att, under iakttagande i tillämpliga delar af föreskrifterna
i berörda nådiga kungörelse, skatterna och utlagorna nedsättas
från och med hvart och ett af åren 1893, 1894, 1896, 1898,
1900 och 1902 med tio procent af det belopp, hvarå nedsättningen
enligt nämnda kungörelse beräknats, hvarefter återstoden af skatterna
och utlagorna från och med år 1904 skall eftergifvas.

Enligt den utredning, som meddelats i de vid Eders Kongl. Maj:ts
till 1892 års urtima Riksdag aflåtna nådiga propositioner angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter med flere dermed
sammanhang egande ämnen bifogade utdrag af protokollet öfver finansärenden
den 14 oktober samma år, beräknades den grundskatt, hvarå
afskrifning kunde ega rum, utgöra 4,604,819 kronor 29 öre. Tio procent
derå motsvara 460,481 kronor 92 öre, eller i rundt tal 461,000 kronor.
I riksstaten för år 1900 är grundskatten upptagen med 983,000 kronor,
deri till följd af ytterligare afskrifning icke bör ifrågasättas någon
nedsättning för år 1901. Men då å inkomsttiteln under en följd afår
uppstått brister till stigande belopp:

kronor 19,583: 3 0
„ 18,043: 34

„ 22,943: 9 2

„ 22,885: 30

„ 27,656: 48

vill det synas statskontoret som om grundskatten borde af detta
skäl i riksstaten för år 1901 upptagas med ett till 960,000 kronor
nedsatt belopp.

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål erlägges, årligen och intilldess
annorlunda kan varda förordnadt, af rusthållen vid det afsutna
kavalleriet och blef i riksstaten för år 1900 beräknad till 270,000
kronor. Beroende på vexlande markegångspris, har denna afgäld, som

år 1894
„ 1895
„ 1896
„ 1897
„ 1898

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 5

för år 1898 influtit med 284,441 kronor 68 öre och i medeltal för åren
1896—1898 belöpt sig till 276,065 kronor, i tabellen upptagits med
oförändradt belopp, 270,000 kronor.

Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet. Enligt 1885
års Riksdags beslut, och nådiga kungörelsen den 23 december 1885
öfvertog statsverket från och med år 1886 den rusthållarne vid rusthållsinfanteriet
åliggande skyldighet att anskaffa och underhålla beklädnads-,
bevärings- och remtygspersedlar, under vilkor att till staten med eganderätt
samtidigt öfverlemnades af rusthållarne anskaffade motsvarande
persedlar till det antal och i det skick, som för godkännande vid generalmönstring
erfordrades, och att rusthållarne för besvärets upphörande
erlade en årlig ersättning af 20 kronor af hvarje rusthållsnummer att
af Eders Kongl. Maj:t för persedlarnes anskaffande och underhåll användas.
Ifrågavarande afgifter redovisades till en början hos arméförvaltningen
under det å riksstatens fjerde hufvudtitel då uppförda
reservationsanslag »till anskaffande och underhåll af beklädnads-, bevärings-,
remtygs- samt häst- och sadelmunderingspersedlar vid det
berustade kavalleriet och det berustade infanteriet.» Till följd af viss
vid 1888 års riksdag gjord förändring med berörda reservationsanslag
samt för åstadkommande af förenkling i redovisningen upptogos från
och med år 1890 dessa »afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet»
bland statsverkets inkomster, hvilken inkomsttitel uppfördes
med ett efter rusthållens dåvarande antal, 2,545, beräknadt belopp af

51,000 kronor. Inkomsttiteln har emellertid varit i ständigt sjunkande
och har under senaste treårsperiod i medeltal uppgått till endast
49,840 kronor. Med anledning häraf och då vid det afsutna kavalleriet
de effektiva rusthållens antal, som år 1898 utgjorde 2,477, innevarande
år, enligt här förvarade handlingar, uppgår till 2,455, hemställer statskontoret
i underdånighet, att inkomsttiteln må beräknas till 49,000
kronor.

Trosspassevolansafgiften. På grund af med vederbörande rusthållare
träffade och genom särskilda resolutioner faststälda aftal, enligt
Indika Kongl. Maj:t och kronan åtagit sig att både i freds-och krigstid
ombesörja anskaffandet, underhållandet och fortskaffningen af rusthållsregementenas
och kårernas tross, äfvensom tillhandahållandet af trosskuskar
och trosshästar, fullt munderade, emot en viss, från hvarje helt
rusthåll utgående passevolansafgift, erlägges af rusthållarne vid nedannämnda
regementen sådan afgift till följande belopp, nemligen:

3 kronor 75 öre i fredstid och 4 kronor 37 öre i krigstid vid de
skånska indelta kavalleriregementena enligt kongl. resolutionen den

6 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

18 december 1775; vid Vestgöta regemente enligt kongl. resolutionen
den 18 mars 1776 och vid Smålands husarregemente och Smålands
grenadierkår enligt kongl. resolutionen den 2 maj 1776;

4 kronor 37 öre både i freds- och krigstid vid Östgöta kavalleriregemente
(andra lifgrenadierregementet) enligt kongl. resolutionen
den 21 maj 1776; och

4 kronor 75 öre för alla tider vid lifregementet till häst (lifregementets
dragon-, husar- och grenadierkår er) enligt kontrakt den 15
januari 1778.

Denna statsinkomst var i riksstaterna för åren 1878—1894 beräknad
till 26,000 kronor och belöpte sig för treårsperioden 1890—1892
till 26,515 kronor, deraf

för 1,000 rusthåll vid skånska husarregementet kronor 3,750: ......

för 1,000 rusthåll vid skånska dragonregementet „ 3,750: —

summa kronor 7,500: —

Enligt 1892 års urtima Riksdags beslut och nådiga brefvet den
30 maj 1893 skola emellertid rusthållen vid sistnämnda båda regementen,
de tillfälligt karlvakanta genast och de öfriga i mån af dåvarande
ryttares afgång, för regementenas ombildning till värfvade sättas på
vakans mot erläggande såsom vakansafgift af ett belopp, motsvarande
de i lagen af den 5 juni 1885, med deri i vederbörlig ordning beslutade
förändringar, rustningstungan vid dessa regementen åsätta
värden, med rätt för rusthållarne att tillgodonjuta den lindring, som i
lagen bestämdes, men mot viss stadgad skyldighet beträffande aflemnande
eller underhåll af nummerhäst. Uti den sålunda faststälda
väkansafgiften ingår jemväl trosspassevolansafgiften, hvilken alltså,
i den mån vakanssättningen fortgår, kommer att upphöra. Enligt
ett vid Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen den 14
oktober 1892, angående förbättrad härordning, fogadt förslag till öfvergång
från nuvarande till föreslagna organisationen för dessa båda
regementen skulle regementenas ombildning från indelta till värfvade
kräfva en tid af 25 år. Uti sin underdåniga skrifvelse den
6 december 1893, med förslag till beräknande af statsverkets inkomster
vid nästföljande statsreglering, yttrade statskontoret, att med
afseende å den ringa betydenhet denna statsinkomst och särskildt
den del deraf, som motsvarade afgifterna från nyssnämnda båda regementen,
egde, syntes det statskontoret som en årligen, under hela
den tid vakanssättningen komme att försiggå, skeende, efter vakanssättningen
rättad minskning af inkomsttiteln ej vore behöflig, utan borde

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 7

redan då från inkomstberäkningen kunna uteslutas hela beloppet af
den trosspassevolansafgift, som erlades för rusthållen vid dessa regementen.
Denna statskontorets uppfattning blef af Eders Kongl. Maj:t
gillad och af Riksdagen biträdd; och är i anledning häraf denna inkomsttitel,
.för år 1894 beräknad till 26,000 kronor, i riksstaterna från och
med år 1895 upptagen med ett med summan af afgifterna för de båda
nämnda regementena, 7,500 kronor, minskadt belopp, eller i jemnadt
tusental 19,000 kronor, hvilken summa af berörda skäl uppförts i bifogade
tabell, ehuru trosspassevolansafgift i medeltal för åren 1896_

1898 influtit med 23,696 kronor.

Tillfälliga rotevakansafgifter. Enligt § 1 i lagen den 2 december
1892, angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären, skall i dessa
besvär på sätt och under iakttagande af de särskilda bestämmelser och
undantag, som i lagen omförmälas, lindring ega rum, att årligen utgå
från och med år 1893 med fyratio procent, från och med år 1894 med
femtio procent, från och med år 1896 med sextio procent, från och
med år 1898 med sjuttio procent, från och med år 1900 med åttio
procent och från och med år 1902 med nittio procent, allt af dessa besvärs
uppskattade värde, samt från och med år 1904 med hela beloppet
af samma värde; varande dels i lagens § 2 stadgadt, att vid uppskattning
af rustnings- och roteringsbesvären för det i § 1 angifna ändamål
prestationerna för hvarje rusthåll och rote skola, vid båtsmanshållet
kompanivis samt för tiden intill år 1900 vid rust- och rotehållet
i öfrigt regements- och kårvis, bestämmas till de i §§:na nämnda värden,
samt dels i § 3 föreskrifvet, att år 1899 och derefter hvart tionde år,
hvarje gång för de närmast följande åren, rustnings- och roteringsbesvärens
värde skall för det i § 1 angifna ändamål af Eders Kongl.
Maj:t bestämmas efter viss föregående utredning.

Då kännedom om de värden, som kunde varda bestämda att gälla
från och med år 1900, saknades vid tiden för afgifvande af statskontorets
förslag till inkomstberäkning för samma år, lades till grund för
beräkningen af nu ifrågavarande inkomsttitel de i ofvannämnda lag bestämda
värden å rustnings- och roteringsbesvären.

Enligt nådiga kungörelsen den 27 sistlidne oktober, angående
ny uppskattning af rustnings- och roteringsbesvären vid indelta armén,
bär emellertid Eders Kongl. Maj:t förorduat, att vid uppskattning af
rustnings- och roteringsbesvären vid indelta armén för det i § 1 af
nämnda lag angifna ändamål skola under tio år, räknadt från ''början
af år 1900, prestationerna för hvarje rusthåll eller rote bestämmas till

8 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

de i kungörelsen angifna förändrade värden, hviska statskontoret nu
lagt till grund för beräkningen af denna inkomsttitel.

Tillfälliga rotevakansafgifter inflyta:

af rusthåll och rotar för uraktlåten rekrytering;

af de vid 1878 års början till statsverket tillsvidare indragna afgifterna
af åtskilliga till underofficerares aflöning förut anslagna vakanta
rusthåll och rotar;

af rusthåll och rotar vid infanteriet, som jemlikt 1892 års urtima
Riksdags beslut samt nådiga brefven den 2 december 1892, den 28
september 1893, den 5 oktober 1894, den 15 november 1895 och den
15 april 1898 blifvit vakanssatta för infanteriets omorganisation;

af rusthåll vid skånska husar- och dragonregementena, hvilka i
mån af ryttarnes afgång, jemlikt samma Riksdags beslut och nådiga
brefvet den 30 maj 1893, blifvit satta på vakans för regementenas ombildning
till värfvade;

af dubbelrotar vid Jemtlands hästjägarekår, hvilka jemlikt nämnda
Riksdags beslut blifvit vakanssatta för kårens ombildning till värfvadt
regemente.

Belöpande afgifter för sådana rusthåll och rotar vid båtsmanshåll,
som jemlikt nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 angående båtsmanshållets
sättande på vakans inflyta, skola redovisas under titel
»båtsmansvakansafgift»; dock hafva, på sätt statskontoret i föregående
berättelser angående statsverkets inkomster meddelat, afgifterna för de
år, hvarunder vakanssättningen medgifvits, i räkenskaperna upptagits
under förevarande inkomsttitel.

Afgifterna för uraktlåten rekrytering, som år 1898 uppgingo till
7,544 kronor 49 öre, hafva i medeltal för åren 1889—1898 utgjort 8,718
kronor 46 öre och i medeltal för åren 1894—1898 6,539 kronor 57
öre. Då inkomsten emellertid är af vexlande natur och åren 1896 och
1897 endast uppgick till respektive 4,741 kronor 55 öre och 4,656
kronor 95 öre, torde den icke böra beräknas till högre belopp än 5,000
kronor.

För de vid 1878 års lönereglering till statsverket indragna rusthåll
och rotar kunna, enligt härstädes på grund af de uti nådiga kungörelsen
den 27 sistlidne oktober faststälda värden verkstäld beräkning,
vakansafgifterna för år 1901 antagas komma att, efter afdrag af 80
procent lindring, erläggas med omkring 19,000 kronor.

Vakansafgifterna af de för indelta infanteriets omorganisation vakanssatta
rusthåll och rotar, hvilkas antal, enligt här förvarade handlingar
för innevarande år, utgör 126 af de förra och 1,152 af de senare,

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 9

kunna, med beräkning efter förenämnda värden och sedan medgifven
lindring blifvit afdragen, antagas år 1901 inflyta med omkring 52,710
kronor.

Enligt till statskontoret från länsstyrelserna i Kristianstads och
Malmöhus län inkomna handlingar i fråga om den rusthållen vid skånska
husar- och dragonregementena för innevarande år tillkommande lindring
i rustningsbesväret har vakanssättning för regementenas ombildning till
värfvade egt rum för 475 rusthåll vid det förra och 490 rusthåll vid
det senare regementet. Vakanssättningen har beräknats år 1900 komma
att fortgå sålunda, att med visshet kunde antagas, att under nämnda
år rustningen komme att effektivt fullgöras af högst 410 rusthåll vid
hvardera regementet eller vid båda regementena 820 rusthåll. Enligt
meddelande från landtförsvarsdepartementet har effektiva rusthållens
antal vid dessa båda regementen beräknats vid 1901 års slut utgöra
högst 360 vid hvardera eller vid båda regementena tillsammans 720.
Vakansernas antal skulle alltså komma att år 1901 uppgå till omkring
640 vid hvartdera regementet, eller tillsammans 1,280. Vakansafgifterna,
beräknade efter de i nådiga kungörelsen den 27 sistlidne oktober

bestämda värden, skulle oafkortade uppgå till:

vid skånska husarregementet ............................ kronor 224,000: —

» » dragonregementet .......................... » 217,600: —

tillsammans kronor 441,600: —
Om härifrån dragés å rusthållen belöpande

rustningsunderstöd, beräknade till ............. » 2,000: —

återstå kronor 439,600: —

derå lindring skall tillgodonjutas med 80 % eller 351,680 kronor.
Ifrågavarande vakansafgifter kunna alltså beräknas år 1901 inflyta med
omkring 89,920 kronor.

Af handlingarne angående den rotehållen vid Norrlands dragonregemente
för innevarande år tillkommande lindring inhemtas, att vakanssättningen
för detta regementes ombildning till värfvadt fortgått så, att
intill innevarande år 120 nummer äro satta på vakans. Vakanssättningen
har beräknats år 1900 fortgå sålunda, att 68 dubbelrotar komme
att under år 1900 utgöra roteringen effektivt, i följd hvaraf vakansernas
antal, då regementet består af 200 dubbelrotar, alltså skulle
komma att uppgå till 132. Enligt en från vederbörande fördelningschef
till statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet inkommen
uppgift, af hvilken statskontoret undfått del, kommer antalet rotar, som
Bih. till Biksd. Prof. 1900. 1 Sand. 1 Afä. 2

10 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

under år 1901 fullgöra roteringen effektivt, att uppgå till omkring 70.
Vakansernas antal skulle alltså blifva omkring 130, och vakansafgifterna,
beräknade efter det i nådiga kungörelsen den 27 sistlidne oktober

bestämda värde, skulle oafkortade uppgå till ......... kronor 42,900: —

Om härifrån dragas de å rotarne belöpande roterings understöd,

approximativt beräknade till ............... » 5,000: —

återstå kronor 37,900: —

hvarå lindring bör tillgodokomma rotarne med 80 % eller 30,320 kronor.
Dessa vakansafgifter kunna alltså beräknas år 1901 inflyta med omkring
12,580 kronor.

Inkomsttiteln kan alltså för år 1901 approximativt beräknas sålunda:

Afgifter för uraktlåten rekrytering .......................... kronor 5,000: —

Vakansafgifter för rusthåll och rotar, indragna till
statsverket i följd af ny lönereglering för arméns
befäl, ................................................................ » 19,000: —

Dito för dito dito, indragna till statsverket för indelta
infanteriets omorganisation, ........................ » 52,710: —

Dito för rusthåll, indragna för skånska husar- och
dragonregementenas ombildning till värfvade

regementen,................................... ............................ » 89,920: —

Dito för dubbelrotar vid Jemtlands hästjägarekår,
indragna för kårens ombildning till värfvadt

regemente,........................................................ » 12,580: —

summa kronor 179,210: —

hvartill komma afgifter för under år 1901 eventuelt vakanssatta rotar
och rusthåll vid båtsmanshållet samt rotefrihetsmedel; hemställande statskontoret,
att inkomsttiteln må beräknas till 175,000 kronor.

Soldatvakansafgiften kan, enligt härstädes, på grund af förenämnda
genom nådiga kungörelsen den 27 nästlidne oktober faststälda värden
samt med iakttagande af 80 %> lindring, verkstäld approximativ beräkning,
antagas för år 1901 inflyta med följande belopp, nemligen:
Afgifter af ny ordinarie rotering för 810,041 rotar kronor 29,979: 04
Dito för 3 rotar i Sårna, Idre och Hede byar i Kopparbergs
län ............................................................. » 12: —

Dito af bergslagsrotar:

hel afgift för 5,7 3 3 rotar ................... 229: 2 8

half dito för 362,5 9 5 » .................... 7,139: 86 » 7,369: 14

eller tillsammans kronor 37,360: 18
Transport kronor 37,360: 18

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 11

Transport kronor 37,360: 18

hvartill komma knekterotefrihetsmedel, beräknade till )> 40: —

och retroaktiva afgifter m. m., som torde inflyta med

omkring ........................................................ »__500: —

summa kronor 37,900: 18,

hvilket belopp, afjemnadt till 38,000 kronor, torde få upptagas i riksstaten
för år 190i.

Båtsmansvakansafgiften. Vid 1887 års riksdag beslöts, att båtsmanshållet
skulle sättas på vakans samt derigenom inflytande vakansafgifter,
beräknade efter de i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885 bestämda värden, ingå bland statsverkets
inkomster; dock finge vakanssättningen under öfvergångstiden till den
i sammanhang dermed beslutade organisationen af en sjömanskår icke
ega rum med mera än en åttondedel af dåvarande effektiva rotar årligen.
Den tillökning i båtsmansvakansafgiften, som härigenom vore
att påräkna, antogs uppgå i jemnadt tal till 45,000 kronor för hvart och
ett af de följande åren. I sjelfva verket har tillökningen för hvart och
ett af åren 1888—1892, under hvilka år afkortning å afgifterna egde
rum med trettio procent, belöpt sig endast till:

år 1888 (inkomst af vakanssättningen kronor 37,033: 81) kronor 37,033: 81
» 1889 ( » » » » 73,328:4 9) » 36,294:6 8

» 1890( » » » » 108,197: 91) » 34,869:42

» 1891 ( » » » » 137,199:52) » 29,001:61

» 1892 ( » » » » 163,657: ol) » 26,457:49.

Under år 1893, då lindring egde rum med fyrtio procent, belöpte
sig inkomsten af vakanssättningen till 160,074: 19.

För åren 1894 och 1895, då lindring var medgifven med femtio
procent, och för åren 1896 och 1897, då lindringen utgjorde sextio
procent, belöpte sig inkomsten:

år 1894 till................................................................. kronor 148,990:4 6

» 1895 » ............................................................... » 166,707:12

» 1896 » .............................................................. » 148,701: 83

» 1897 » ............ » 169,974: 93.

För år 1898, då lindring utgick med sjuttio procent, belöpte sig
inkomsten till 166,746 kronor 93 öre.

Med afseende å den fortgående vakanssättningen och deraf motsedda
ökning i inkomst vidtogs vid beräkningen för år 1900 icke någon

12 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

förändring i den för år 1899 antagna beräkningen 150,000 kronor,
ehuru lindring för år 1900 skall utgå med åttio procent. Då i sistnämnda
förhållande ingen förändring inträder år 1901, hemställer statskontoret,
att båtsmansvakansafgiften, under hvilken inkomsttitel jemväl
ingå afgifter af ny båtsmansrotering, af utsockne frälsehemman i
Halland och af städernas båtsmanshåll m. in., må i riksstaten för år
1901 upptagas med enahanda belopp, hvartill denna afgift är i 1900
års riksstat uppförd, eller 150,000 kronor.

Arrendemedlen blefvo, med fäst afseende å den enligt Riksdagens
beslut fortgående försäljningen af mindre kronoegendomar och då inkomsten
alltsedan år 1893 varit i fallande, i riksstaten för år 1897 upptagna
med ett från 2,400,000 kronor till 2,300,000 kronor nedsatt belopp,
hvilken beräkning bibehölls äfven i riksstaten för år 1898. I riksstaten
för år 1899 upptogs denna statsinkomst med ett till 2,200,000 kronor
ytterligare nedsatt belopp, hvilket, oaktadt inkomsten fortfarande var i
fallande, men likväl intet år understigit 2,300,000 kronor, bibehölls
jemväl vid beräkningen lör år 1900. Under sistförflutna år har den
influtna inkomsten ytterligare sjunkit till 2,261,366 kronor, hvilket
emellertid icke torde böra föranleda någon ytterligare nedsättning,
hvadan inkomsttiteln i bifogade tabell fortfarande upptagits med 2,200,000
kronor.

Mantalspenningarne, som med hänsyn till inkomstens stigande
tendens i riksstaten för år 1900 upptogos med ett till 700,000 kronor
förhöjdt belopp och i medeltal under åren 1896—1898 influtit med
717,906 kronor, hafva i bilagda tabell upptagits med enahanda belopp
som för år 1900.

Bötesmedel. Denna inkomsttitel, i 1900 års riksstat beräknad till

250.000 kronor, är visserligen af tillfällig beskaffenhet, men då inkomsten
under en följd af år varit i stark stegring och årligen från och
med 1896 öfverskridit 290,000 kronor samt för år 1898 influtit med
352,757 kronor, torde densamma kunna uppföras i riksstaten för år
1901 med ett till 290,000 kronor förhöjdt belopp.

Kontrollstämpelmedlen uppgingo i medeltal för åren 1893—1895
till 33,228 kronor, för åren 1894—1896 till 36,904 kronor, för åren
1895—1897 till 41,888 kronor samt för senaste treårsperioden till
48,131 kronor. Med hänsyn till den fortgående stegringen i denna
inkomst torde kontrollstämpelmedlen, som i 1900 års riksstat upptagits
till 30,000 kronor och för år 1898 influtit med icke mindre än 55,791
kronor 99 öre, kunna för år 1901 i riksstaten uppföras med ett till

40.000 kronor förhöjdt belopp.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 13

Fyr- och båkmsdel, hvilka från och med år 1894 varit i riksstaten
upptagna till 1,400,000 kronor, uppfördes, med hänsyn till inkomsttitelns
stigande tendens, i riksstaten för år 1900 med ett till 1,500,000
kronor förhöjdt belopp, hvilket upptagits i bifogade tabell.

Telegrafmedlen äro i riksstaten för år 1900 upptagna med 1,510,000
kronor och hafva, enligt hvad statskontoret inhemtat, af telegrafstyrelsen
beräknats för år 1901 till 1,610,000 kronor, hvilken summa i bilagda
tabell upptagits.

Jernvägstrafikmedel. Efter hvad statskontoret inhemtat, har jernvägsstyrelsen,
hvilken det jemlikt § 3 i nådiga instruktionen för styrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar den 15 oktober 1897 åligger
att före utgången af november månad hvarje år till Eders Kongl. Maj:t
afgifva förslag till beräkning af den behållna inkomst af statens jernvägar,
som må upptagas i riksstaten för året näst efter det påföljande,
beräknat denna inkomsttitel för år 1901 till 10,000,000 kronor; varande
detta belopp upptaget i omförmälda tabell.

Skogsmedlen, hvilka upptagas uti 1900 års riksstat med 4,600,000
kronor, hafva utgjort:

år 1896 ........................................................ kronor 4,242,128: —

» 1897 ........................................................... d 5,426,312: —

» 1898 .......................................................... » 7,554,845: —

eller i medeltal för dessa tre år ............ » 5,741,095: —

Enligt från domänstyrelsen erhållen uppgift hafva statsverkets
skngsmedelsinkomster under innevarande års tre första qvartal belöpt
sig till 6,213,281 kronor. I händelse skogsmedelsuppbörden under
fjerde qvartalet komme att motsvara uppbörden under samma qvartal
af sistlidet år, 439,422 kronor, skulle inkomsten af skogsmedel för år
1899 alltså komma att uppgå till 6,652,703 kronor och öfverstiga den
senast antagna beräkningen med något öfver 2,000,000 kronor. I detta
sammanhang anser sig statskontoret böra erinra derom, att Eders Kongl.
Maj:t genom särskilda nådiga bref den 26 sistlidne maj dels bemyndigat
domänstyrelsen att till bestridande af de kostnader för kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet,
till hvilka det för innevarande år för berörda ändamål anvisade reservationsanslag
icke lemnade tillgång, under innevarande år förskjuta ett
belopp af högst 106,000 kronor att af samma års skogsmedel ersättas,
dels ock bemyndigat Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs
län att mot en köpeskilling af 1,500,000 kronor för kronans
räkning inköpa åtskilliga Klotens aktiebolag tillhöriga egendomar i

14 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Örebro och Kopparbergs län, hvilken köpeskilling, enligt nådig föreskrift,
förskottsvis utbetalats af statskontoret mot ersättning af innevarande
års skogsmedel, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 29 mars innevarande år bemyndigat domänstyrelsen att, för
vidtagande af vissa åtgärder till bekämpande af insekten nunnans härjningar,
af innevarande års skogsmedel använda ett belopp af 175,000
kronor.

Ehuru denna statsinkomst är beroende af förhållanden, som ej på
förhand kunna med någon säkerhet beräknas, torde dock, med hänsyn
till de senare årens starka stegring, skogsmedlen kunna i riksstaten
för år 1901 upptagas med ett till 5,500,000 kronor förhöjdt belopp.

Extra uppbörd. Denna inkomsttitel har visserligen under de senare
åren afsevärdt öfverskridit det beräknade beloppet, men då titeln är
af fullkomligt tillfällig och vexlande natur, torde densamma böra i riksstaten
för år 1901 upptagas med oförändradt belopp af 100,000 kronor.

Bevillningar.

Tullmedlen hafva enligt räkenskaperna inbragt:

år 1896 ....................................................... kronor 42,201,218: —

» 1897 ..................................................... » 43,537.911: —

» 1898 ........................................................ » 52,012^881: —

eller i medeltal för dessa tre år............ » 45,917,337:-—

För januari—november månader innevarande år hafva, enligt meddelande
från generaltullstyrelsen, debiterade tullmedlen utgjort 55,769,375
kronor och skulle, i händelse uppbörden för innevarande månad blefve
lika med den för december månad sistlidet år, eller 4,698,000 kronor,
för innevarande år uppgå till 60,467,375 kronor.

Denna statsinkomst befinner sig alltså under de två sista åren i
en stark stegring, med anledning hvaraf en väsentlig förhöjning i beräkningen
från det i 1900 års riksstat upptagna belopp af 45,200,000
kronor kunde anses påkallad, men med afseende derpå att statens inkomst
särskildt af tullmedel beror på konjunkturförhållanden, hvilka
icke låta sig med någon tillförlitlig grad beräknas för den tid 1901
års statsreglering afser, finner sig statskontoret böra hemställa, att tullmedlen
för nyssnämnda år beräknas till ett mot medelinkomsten under
åren 1896—1898 svarande afjemnadt belopp af 46,000,000 kronor.

Postmedlen. Statskontoret har inhemtat, att generalpoststyrelsen

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 15

vid afgifvande af förslag till postverkets inkomst- och utgiftsstater, som
böra till nästkommande års Riksdags pröfning öfverlemnas, beräknat
inkomsten af postmedlen till 11,590,000 kronor, hvadan denna summa
blifvit å bilagda tabell uppförd.

Bevillning saf gifter för särskilda förmåner och rättigheter. De särskilda
afgifter, som innefattas under denna titel, hafva enligt räkenskaperna
debiterats med:

	år 1896.	år 1897.	år 1898.
för rättighet till skogsfång och kol-
ningsfrihet på allmänningar ..... af bankbolag med sedelutgifnings-	1,739	63	1,739	63	1,404	91
rätt .......................	631,765	34	712,459	93	779,530	93
,, vissa handlande och handels-
expediter.......................................... ,, utländingar för konserter och	248,100	—	266,100	—	275,600
dramatiska eller andra föreställ-ningar ............................................	13,486	50	8,425	50	8,628
summa	895,091)47	988,725	06	1,065,163	84

Denna inkomsttitel var för år 1898 beräknad till 850,000 kronor,
men med fäst afseende å den minskning i bankbolags sedelutgifning, som
under innevarande år tilläfventyrs kunde ega rum i följd af stadgandet
i § 41 i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1898, beräknade sistnämnda
års Riksdag bevillningsafgifterna för särskilda förmåner och
rättigheter för år 1899 till ett nedsatt belopp af 750,000 kronor. Omförmälda
lagrum innehåller, bland annat, att enskilda banker eg a att
intill utgången af år 1903 utgifva egna sedlar, samt att från början af
år 1899 till utgången af år 1903 enskild bank, som, efter minst tre
månader förut hos chefen för finansdepartementet derom gjord anmälan,
afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt icke indragit något
af sina den 1 januari 1896 befintliga afdeluingskontor, eger åtnjuta hos
riksbanken vissa förmåner.

Med sistlidne års utgång upphörde eu enskild sedelutgifvande
bank, Vesterbottens enskilda bank, med sin rörelse, som då öfvertogs
af ett nybildad t bankaktiebolag. De bevillningsafgifter denna bank erlagt
hafva under sistförflutna femårsperiod i medeltal utgjort 29,937 kronor.

16 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Enligt hvad statskontoret inkemtat har styrelsen för Mälareprovinsernas
enskilda bank hos chefen för finansdepartementet anmält, att
bankens delegare å ordinarie bolagsstämma den 8 sistlidne mars besluta,
att banken vid 1902 års utgång skall upplösas för att ombildas till
bankaktiebolag. I öfrig! har ingen anmälan, som haft afseende å upphörande
af enskilda bankers sedelutgifning, till finansdepartementet inkommit.

Då denna inkomst under senaste åren befunnit sig i stegring och
i medeltal för åren 1896—1898 uppgått till 981,306 kronor samt för
år 1898 influtit med icke mindre än 1,065,422 kronor, anser sig statskontoret
höra, oafsedt möjligheten deraf att en eller annan bank kommer
att redan under de begge närmaste åren upphöra med sin sedelutgifning,
hemställa, att ifrågavarande statsinkomst måtte i riksstaten för år
1901 upptagas med det belopp, 850,000 kronor, hvarmed inkomsttiteln
var uppförd i riksstaten för år 1898.

Stämpelmedlen, som för år 1900 beräknats till 4,700,000 kronor,
hafva utgjort:

år 1896 ....................................................... kronor 5,240,923: —

» 1897 ........................................................... » 5,957,170: —

j) 1898 .......................................................... » 6,845,553: —

eller i medeltal för dessa tre år ............ 3> 6,014,549: —

Stämpelafgiften för spelkort, som före den 1 juli 1896 utgått med
1 krona 50 öre och derefter med 50 öre för hvarje kortlek, ingick i
nämnda belopp med:

år 1896 ............................................................. kronor 83,661: —

3> 1897 ............................................................. )3 111,832: —

3) 1898 ............................................................. 33 128,422: —

Under januari—november månader innevarande år hafva i länens
ränterier och till statskontoret influtit stämpelmedel med 7,466,000
kronor, deraf 100,578 kronor kortstämplingsafgift, och skulle, i händelse
uppbörden för innevarande månad blefve lika med den för december
månad sistlidet år, stämpelmedlen för innevarande år uppgå till
8,036,018 kronor, deraf 112,646 kronor kortstämplingsafgift. Härvid
bör erinras, att häri ingår stämpelafgift för en bouppteckning med omkring
1,800,000 kronor.

Enligt i finansdepartementet utarbetade uppgifter för åren 1896,
1897 och 1898 å beloppet af de stämplar, som användts till nedannämnda
handlingar, har detta belopp utgjort:

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 17

	år 1896	år 1897.	år 1898.
handlingar till lagfartsprotokoll ...	1,616,653	30	1,787,031	95	2,446,043	10
dito till inteckningsprotokoll .........	269,287	27	329,896	78	435,752	36
dito till äktenskapsförordsprotokoll	4,645	—	4,411	—	3,981	20
dito till bouppteckningsprotokoll.	1,107,903	90	1,400,414	65	1,524,124	65
summa kronor 2,998,489	47	3,521,754	38	4,409,901 31

Ny förordning angående stämpelafgiften är af Eders Kongl. Maj:t
utfärdad under den 2 sistlidne juni, men denna innefattar icke någon förändring,
som torde för beräkningen af denna inkomsttitel vara af betydelse.

Den stegring, denna inkomst under senare år utvisar, synes
statskontoret påkalla en höjning i inkomsttitelns beräkning, men då
den väsentligaste delen af skattetiteln är af vexlande natur, torde
större förhöjning icke böra vidtagas, än att stämpelmedlen i riksstaten
för år 1901 upptagas med ett belopp af 5,000,000 kronor.

Bränvinstillverhiingsskatt. Enligt räkenskaperna har bränvinstillverkningen
i riket utgjort:

år 1894
„ 1895
„ 1896
„ 1897
„ 1898

utgörande medeltalet för femårsperioden

liter 33,068,884
„ 34,886,895

32,804,168
36,295,172
38,654,829
35,141,990.

liter.

Medeltalet för femårsperioden 1893—1897 uppgick till 33,755,239

Tillverkningen under* innevarande år intill den 1 i denna månad
liar, enligt meddelande från finansdepartementets kontroll- och justerings byrå,

uppgått till.................................................................. liter 39,630,679,3

och om härtill lägges tillverkningen under december

månad sistlidet år ........................................................ „ 6,984,391, i

skulle, under förutsättning att sistnämnda litertal
komme att motsvara tillverkningen för samma
månad innevarande år, detta års tillverkning blifva liter 46,615,070,4.

Beträffande tillverkningsskatten meddelas följande öfversigt för
femårsperioden 1894—1898.

Bill. Ull Riksd. Prof- 1900. 1 Sand. 1 Afd.

18 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

		Restitution för
	Influten skatt.	denatu-	för högt	Statsverket
		reradt	erlagd	behållet.
		bränvin.	skatt.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
år 1894 ........................................	16,277,549	606,960	4,712	15,665,877
„ 1895 .............................................	16,558,451	710,025	1,709	15,846,717
„ 1896 .............................................	17,545,976	744,617	5,279	16,796,080
„ 1897 ............................................	18,438,057	919,989	5,643	17,512,425
„ 1898 ..........................................	20,004,608	992,768	6,481	19,005,359

Bränvinstillverkningsskatten är för år 1900 af Riksdagen beräknad
til] 17,000,000 kronor.

Enligt hvad förestående öfversigt utvisar belöpte sig statsverkets
behållna inkomst af bränvinstillverkningsskatten år 1898 till 19,005,359
kronor. Under innevarande år intill den 1 dennes är dylik skatt inbetald
med 18,336,632 kronor 85 öre, och under förutsättning att inkomsten
för denna månad kommer att inflyta med lika stort belopp
som under december månad sistlidet år, eller 2,322,916 kronor 60 öre,
skulle årets inkomst uppgå till 20,659,549 kronor 45 öre. Om derifrån
afräknas hvad för denatureradt bränvin under innevarande år blifvit
eller än vidare kan varda restitueradt, här förslagsvis beräknadt till

1,100,000 kronor, skulle återstå 19,559,549 kronor 45 öre. Den starka
stegringen i denna statsinkomst torde böra föranleda en höjning i beräkningen
till 18,000,000 kronor.

Hvitbetsnockertillverkningsafgift. Under nedannämnda tillverkningsår,
hvilka jemlikt nådiga förordningen den 19 maj 1893 räknas från
och med den 1 september till och med den 31 augusti nästföljande
år, har, enligt erhållna uppgifter från finansdepartementets kontrolloch
justeringsbyrå, vid samtliga fabriker inom landet afverkats följande
myckenhet betor:

	September —december, ton.	Januari —augusti, ton.	Summa ton.	Högsta antalet under tillverk-ningsåret i gång varande fabriker.
1894—1895 ...........................................	400,191	228,283	628,474	17
1895—1896 .............................................	493,125	45,584	538,709	18
1896—1897 ............................................	624,897	265,343	890,240	19
1897—1898 ............................................	660,349	55,792	716,141	19
1898—1899 ............................................	478,625	2,307	480,932	19

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 19

Enligt meddelande från ofvannämnda byrå har afverkningen under
nu löpande tillverkningsår utgjort:

oktober ....................................................................... ton 186,741,8

november..................................................................... » 282,125,9

tillhopa ton 468,867,7.

Under motsvarande tid sistlidet år utgjorde betafverkningen

377,347,3 ton.

Inkomsten af denna skattetitel har utgjort för kalenderår:

år 1894
» 1895
» 1896
» 1897
)) 1898

kronor 4,723,275: —

» 7,139,148: —

» 7,726,387: —

» 11,008,906: —

» 6,317,671: —

I medeltal för de tre åren 1896—1898 har inkomsten belöpt sig
till 8,350,988 kronor.

Enligt meddelande af ofvannämnda kontroll- och justeringsbyrå
har tillverkningsafgiften under januari—november månader innevarande
år debiterats med 5,792,454 kronor 7 öre. Under december månad
1898 afverkades 101,277,2 ton betor, och om myckenheten af under
innevarande månad afverkade betor blefve lika med afverkningen
under december månad 1898, skulle den debiterade afgiften för innevarande
månad komma att, efter 12 kronor 33 öre per ton, belöpa
sig till 1,248,747 kronor 88 öre och 1899 års inkomst till 7,041,201
kronor 95 öre.

Denna statsinkomst är i 1899 års riksstat uppförd med 9,000,000
kronor. Innevarande års Riksdag ansåg, att minskningen i inkomsten
af ifrågavarande skattetitel under år 1898 icke borde föranleda nedsättning
i beräkningen för år 1900. Orsaken till nyssberörda minskning
läge i den svaga skörden af hvitbetor nästlidet år och vore sålunda
af tillfällig natur. Härtill komme, att från och med nu pågående
tillverkningsårs början, den 1 september innevarande år, endast en
fabrik egde åtnjuta nedsättning i utbytesberäkningen. Då betafverkningen
hvarje år till största delen afslutades före december månads
utgång samt utbytet från och med den 1 september 1900 skidlc jemväl
vid denna fabrik beräknas enligt den i allmänhet gällande grund,
eller 10,5 procent, kunde nämnda förmån icke synnerligen inverka på
den under år 1900 från ifrågavarande fabrik inbytande skatten, på

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

grund hvaraf hvitbetssockertillverkningsafgiften upptogs i riksstaten
för år 1900 med 9,000,000 kronor, hvilket belopp jemväl blifvit uppfördt
i vidfogade tabell.

Bevillning af fast egendom samt af inkomst, i nästkommande års
riksstat uppförd med 6,000,000 kronor, har belöpt sig år 1896 till
5,730,320 kronor, år 1897 till 6,108,078 kronor och år 1898 till 6,746,055
kronor, eller i medeltal för dessa tre år till 6,194,818 kronor; hemställande
statskontoret, att denna statsinkomst måtte i riksstaten för
år 1901 upptagas med oförändradt, belopp 6,000,000 kronor.

Stockholm den 9 december 1899.

Underdånigst:

ALB. ANDERSON.

C. G. SYLVAN. F. W. HOFFSTEDT. CHR. L. TENOW.

Föredragande.

C. Kinberg.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Tab. Litt. a.

Statsverkets inkomster.

	Kronor.
Ordinarie inkomster.
Grundskatt ...............................................................................	960,000
Kavalleriregementenas hästvakansspanmål........................	270,000
Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet	49,000
Trosspassevolansafgift ..........................................................	19,000
Tillfälliga rotevakansafgifter ................................................	175,000
Soldatvakansafgift .....................................................................	38,000
Båtsmansvakansafgift .............................................................	150,000
Arrendemedel .......................................................................	2,200,000
Mantalspenningar .....................................................................	''700''000
Bötesmedel ................................................................................	290,000
Kontrollstämpelmedel ..............................................................	40,000	—
Fyr- och båkmedel ................................................................	1,500,000
Telegrafmedel.............................................................................	1,610,000
J ernvägstrafikmedel .................................................................	10,000,000	—
Skogsmedel .................................................................................	5,500,000
Extra uppbörd .........................................................................	100,000	—
Säger	23,601,000
Bevillningar.
Tullmedel ....................................................................................	46,000,000	1
Postmedel ...................................................................................	11,590,000
Bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter	850,000
Stämpelmedel ..........................................................................	5,000,000
Bränvinstillverkningsskatt ...................................................	18,000,000	—
Hvitbetssockertillverkningsafgift ..........................................	9,000,000
Bevillning af fast egendom samt af inkomst ..................	6,000,000	—
Säger	96,440,000
Summa	120,041,000

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Statsverkets

Ordinarie inkomster.	Beräknade i riksstaten för år 1900.
: Grundskatt .................................................................................................	983,000
Kavalleriregementenas hästvakansspanmål .....................................	270,000	—
Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet ...............	51,000	_
Trosspassevolansafgift ............................................................................	19,000
Tillfälliga rotevakansafgifter ..................................................................	150,000
Soldatvakansafgift ...................................................................................	28,000	—
Båtsm ansvakansafgift.............................................................................	150,000	_
Arrendemedel ...............................................................	2,200,000
Mantalspenningar .....................................................................................	700,000
Bötesmedel ............................................................	250,000	_
Kontrollstämpelmedel............................................................................	30,000	—
Fyr- och båkmedel ........................... ......................................................	1,500,000	_
Telegrafmedel ............................................................................................	1,510,000	_
Jernvägstrafikmedel...................................................................................	10,000,000	_
1 Skogsmedel.................................................................................................	4,600,000	—
Extra uppbörd..........................................................................................	100,000	—
Säger	22,541,000
Bevillningar.
Tullmedel ....................................................	45,200,000	—
Postmedel ..........................................................	10,800,000	—
Bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter............	750,000	—
Stämpelmedel...............................................................................................	4,700,000	—
Bränvinstillverkningsskatt......................................................................	17,000,000	—
Hvitbetssockertillverkningsafgift .........................................................	9,000,000	—
Bevillning af fast egendom samt af inkomst....................................	6,000,000	—
Säger	93,450,000	—
Summa	115,991,000	—
Tillkomma:
Kyrkotionde ................................................................	_ _	_
Tilläggsbevillning ............................................................................

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

inkomster.

Tab. Litt. b.

''	Enligt räkenskaperna		Statskontorets beräkning för år 1901.
För år 1896.	För år 1897.	För år 1898.	Medium.
1,882,056 264,476 50,220 24,272 202,762 61,371 230,279 2,348,955 705,871 291,467 40,388 1,581,458 1,520,224 9,800,000 4,242,128 110,680	1,882,115 279,276 49,840 23,675 268,744 62,451 243,443 2,309,988 716,974 319,671 48,213 1,664,659 1,624,208 13,800,000 5,426,312 120,483	1,416,344 284,442 49,460 23,141 221,263 47,746 207,454 2,261,366 730,872 352,757 55,792 1,659,377 1,702,314 11,000,000 7,554,845 249,846	1,726,838 276,065 49,840 23,696 230,923 57,189 227,059 2,306,770 717,906 321,298 48,131 1,635,165 1,615,582 11,533,333 5,741,095 160,336	960.000 270.000 49.000 19.000 175.000 38.000 150.000 2,200,000 700.000 290.000 40.000 1.500.000 1.610.000 10,000,000 5,500,000 100.000
23,356,607	28,840,052	27,817,019	26,671,226	23,601,000
42,201,218 9,035,371 886,668 5,240,923 16,796,080 7,726,387 5,730,320	43,537,911 9,704,637 991,828 5,957,170 17,512,425 11,008,906 6,108,078	52,012,881 10,310,473 1,065,422 6,845,553 19,005,359 6,317,671 6,746,055	45,917,337 9,683,494 981,306 6,014,549 17,771,288 8,350,988 6,194,818	46.000. 000 11,590,000 850,000 5.000. 000 18.000. 000 9.000. 000 6.000. 000
87,616,967	94,820,955	102,303,414	94,913,780	96,440,000
110,973,574	123,661,007	130,120,433	121,585,006	120,041,000
207,786 1,473,064	211,891	218,114 1,118
112,654,424	123,872,898 j	130,339,665 i

Utgifterna.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 januari

1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
anförde i underdånighet:

I en till Eders Kongl. Maj:t iugifven skrift hafva embete- och
tjensteman inom statsdepartement! och andra derunder lydande, till
Stockholm förlagda embetsverk, under åberopande af den betydande
Bih. till Rilcsd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1

prisstegring, som i hufvudstaden inträdt å nästan alla slag af lefnadsförnödenheter,
i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Magt täcktes
vidtaga åtgärder för afhjelpande af de svårigheter, hvaruti nämnda
samhällsklass i allmänhet blifvit genom prisstegringen försatt, dervid
hufvudsakligen anförts, att denna prisstegring, hvars tryckande verkningar
högst få af hufvudstadens invånare torde undgå att erfara,
gifvetvis måste drabba dem tyngst, hvilka, såsom förhållandet vore
med statens embets- och tjensteman, för fyllandet af sina lefnadsbehof
vore hänvisade till en bestämd inkomst; att den aflöning, statens
embets- och tjensteman för närvarande åtnjöte, derjemte dels för flertalet
vore faststäld redan för omkring 20 år sedan, efter hvilken tid
en betydande nedgång i permingevärdet egt rum, och dels ej heller
kunnat från början så tillmätas, att den medgåfve en ökning af utgifterna
i den grad, nu rådande priser med nödvändighet påkallade;
att följden af eu otillräcklig aflöning för statens tjenare i regel måste
blifva, att de, hvilka ej hade ett kapital att tillita, drefves att antingen
helt och hållet öfvergifva statens tjenst för att söka sin utkomst på
områden, der ett dugande arbete bättre ersattes, eller ock beträda
skuldsättningens farliga väg, i båda fallen säkerligen till skada för
staten; att en af sakkunnig person verkstäld, den underdåniga skriften
bilagd statistisk utredning rörande den inträffade prisstegringens omfattning
och höjd utvisade, att genom prisstegringen värdet af sökandenas
aflöning numera minskats med 25 å 30 procent i förhållande till värdet
af samma aflöning vid tiden för dess fastställande; att, om således tillvaron
af ett betänkligt missförhållande emellan de nuvarande lefnadskostnaderna
och den till sökandena utgående aflöningen finge anses
ådagalagd, det å andra sidan vore alldeles ovisst, huru länge detta
missförhållande på grund af de höga prisernas fortvaro skulle komma
att räcka, samt att sökandena till följd häraf anhölle om eu tillfällig
löneförbättring, sådan den under liknande förhållanden förut af Eders
Kongl. Maj:t beredts embets- och tjenstemännen i form af så kalladt
dyrtidstillägg.

Innan jag går att redogöra för hvad statskontoret, som i ärendet
hörts, i sitt underdåniga utlåtande af den 30 sistlidne november anfört,
tillåter jag mig till en början återkalla i minnet hvad som förekom
åren 1873 och 1874, då frågan om dyrtidstillägg åt statens embetsoch
tjensteman varit föremål för behandling hos Eders Kong]. Maj:t
och Riksdagen. Af det vid Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till 1874 års Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof fogade
statsrådsprotokoll öfver finansärenden den 19 december 1873 inhemtas,

hurusom med afseende på den betydliga stegring i priset på bostäder,
bränsle, arbetsbiträden, åtskilliga delar af beklädnad samt de oundgängligaste
födoämnen, som efter 1856—1858 årens lönereglering egt
rum, statsdepartementens chefer på nådig befallning i början af september
månad 1873 anmodat embetsverk och myndigheter att en hvar
för sina embete- och tjensteman inkomma med underdånigt förslag, i
den mån de kunde anses af omständigheterna påkallade, i syftning af
löuevilkorens förbättring vare sig genom eu fast löneförhöjning på
ordinarie stat eller genom ett tillfälligt efter prisförhållandena lämpadt
lönetillägg. De utlåtanden och förslag, som i följd deraf inkommit
från förvaltningens särskilda grenar, hade vid jemförelse inom statsdepartementen
befunnits icke blott i föreslagna anordningars särskilda
delar, utan äfven i de allmänna grundsatser, som vid deras uppgörande
tagits till ledning, innefatta en mångfald så stor och vexlande mellan
så olika åsigter i fråga om arbetsfördelning, lönegrader, aflöningens
fördelande i lön och tjenstgöringspenningar m. m., att dessa ämnens
sammanföring till ett öfverskådligt helt och deras bearbetande till ett
förslag, som kunde göras till föremål för Eders Kongl. Maj:ts och derefter
för Riksdagens pröfning, befunnits omöjligt att verkställa under
den korta tid, som till riksmötets början återstode. För frågans
bringande till eu lycklig lösning fann Eders Kongl. Maj:t derföre
nödigt att åt en komité uppdraga att, efter tagen kännedom af de inkomna
yttrandena, afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande
reglering af de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden,
med rätt att dervid jemväl, i den mån komiterade kunde
finna det af omständigheterna påkalladt, göra framställning om förändringar
i dåvarande organisation af förvaltningspersonalen och anordning
af dess arbete.

I afbidan på en dylik omfattande regleringsplan och då det syntes
ovedersägligt, att de dåvarande aflöningsbeloppen, jemförda med stegrade
pris och deraf beroende lefnadsbehof, påkallade förhöjning, men en
sådan på sakens dåvarande ståndpunkt ej kunde, med undantag för
vissa stater, der slutlig reglering på grund af redan vunnen erfarenhet
ansågs kunna ega rum, såsom för häradshöfdingeembetena samt Eders
Kongl. Maj:ts kansli, ske under annan form än genom ett tillfälligt
och i sjelfva sin benämning motiveradt dyrtidstillägg, vid hvars bestämmande
hänsyn måste företrädesvis tagas till den allmänna prisstegringens
inverkan på lefnadsbehofven, sävidt denna kunde oberoende
af rent individuel förhållanden uppfattas i sammanhang med allmängiltiga
förutsättningar, beslöt Eders Kongl. Maj:t på grund deraf och

enär efter föregående regleringen priset å de allmännaste lefnadsbehofven
såsom ett helt betraktade ökats, såvidt erfaras kunde, med
minst 30 procent, aflåtande till Riksdagen af den nådiga framställning,
att för hvarje å rikets stat uppförd penningelön eller arfvode, der icke
af särskild anledning blefve annorlunda bestämdt, måtte anvisas för
åren 1874 och 1875 ett dyrtidstillägg, hvartdera året af 30 procent;
dock icke högre än 1,500 kronor för något aflöningsbelopp, dervid
rörande dyrtidstilläggets utbetalning borde till vederbörande verks och
myndigheters efterrättelse stadgas de inskränkningar, att dylikt tillägg
till den, som af statens medel åtnjöte lön eller arfvode för två eller
flera befattningar, finge utbetalas endast för en af dessa, nemligen för
den, som medförde högsta aflöningen, eller, derest denna på mer än
ett ställe vore lika, för den af dem, till hvilken han först blifvit befordrad,
samt att å dyrtidstillägget skulle afdragas hvad tjenstens innehafvare
på grund af särskildt medgifvande egde uppbära såsom personel
godtgörelse för upphörda inkomster i tjensten.

I underdånig skrifvelse den 17 maj 1874 anförde Riksdagen, att
det med afseende å de stegrade pris på de flesta förnödenheter, som efter
förenämnda allmänna lönereglering för de civila tjenstemännen egt rum,
vore uppenbart, att statens embete- och tjensteman, hvilka för sin utkomst
vore hänvisade till en viss betämd inkomst, befunne sig i afseende
å aflöningsförhållanden i vida sämre ställning än den, som genom samma
reglering dem bereddes. Då emellertid under den korta tid, som förflutit,
sedan statsregleringen för år 1874 af Riksdagen faststäldes, någon
så betydlig förändring i prisförhållandena icke egt rum, att den skulle
kunna anses nödvändiggöra rubbning af samma statsreglering och påkalla
förhöjningar i aflöningar, som till en del för eu redan förfluten tid
belöpte, ansåg Riksdagen någon förbättring för samma år i redan faststäld
aflöning icke böra medgifvas annorlunda än i särskilda undantagsfall,
der omständigheterna dertill föranledde. Beträffande åter de för
år 1875 ifrågasatta dyrtidstillägg för sådana embetsverk och stater,
för hvilka reglering icke blifvit föreslagen, hade Riksdagen funnit sådana
tillägg i allmänhet icke lämpligen böra annorlunda än på det af
Eders Kongl. Maj:t angifna sätt eller efter en för alla lika procentberäkning
bestämmas; men denna procentberäkning hade ej endast
grundats på förhållandet af den alllmänna prisstegringen, utan hade
dervid jemväl tagits hänsyn dertill, att icke den utgående aflöningen
med dyrtidstillägget komme att uppgå till sådant belopp, att deraf
kunde uppstå svårighet vid en blifvande definitiv lönereglering. Vidare
hade dervid iakttagits, att, då fråga vore endast om en tillfällig, af

den stegrade lefnadskostnaden föranledd löneförbättring, sådan förbättring
icke kunde anses för de embetsman, som vore med högre
löner försedda, vara af nöden eller åtminstone icke erfordrades i lika
grad som för dem, hvilkas aflöning vid tiden för dess reglerande
endast varit afsedd för uppehållandet af en tarfligare lefnadsställning.

Efter att hafva från dessa olika synpunkter skärskådat frågan
hade Riksdagen såsom allmän grund för pröfningen af framställningarne
om dyrtidstillägg för år 1875 antagit den mening, att sådant tillägg
borde utgå med 20 procent å alla löner och arfvoden, som ej öfverstege
5,000 kronor, att å löner och arfvoden från 5,000 kronor till
och med 9,000 kronor, tillägget, der sådant beviljades, borde utgöra

1,000 kronor, samt att å löner eller arfvoden, som öfverstege 9,000
kronor, något dyrtidstillägg icke borde medgifvas; och hvad anginge
vilkoren för utbetalning af dyrtidstilläg hade Riksdagen godkänt de
af Eders Kongl. Maj:t i sådant hänseende föreslagna inskränkningar.

I sitt förenämnda underdåniga utlåtande har statskontoret anfört,
hurusom af den vid den nu föreliggande framställningen fogade statistiska
utredningen inhemtades, att efter den lönereglering för rikets
civila embete- och tjenstemän, som egde rum i slutet af 1870-talet och
början af 1880-talet och som sedermera utgjort den väsentliga grunden
för de civila aflöuingsförkållandena, priset i hufvudstaden å bostäder
och lifsförnödenheter såsom ett helt betraktade stigit med minst 25
procent. Det ville ock med afseende å den alltjemt fortgående stegringen
synas, som skulle någon nedgång i lefnadskostnaderna ej vara
att emotse under innevarande år och sannolikt ej heller under år 1901.
Med anledning häraf och på grund af hvad i den underdåniga framställningen
i öfrigt anförts, ansåge statskontoret åtgärd böra vidtagas
för att åt embets- och tjenstemännen i de till Stockholm förlagda
embetsverken för de berörda två åren bereda eu löneförbättring, hvilken
syntes böra beräknas å den för hvarje embete eller tjenst af Eders
Kong!. Maj:t och Riksdagen bestämda aflöning, ålderstillägg och personliga
lönetillägg deri dock ej inräknade, samt utgå för de med lägre
lön försedda tjenstemännen med belopp, som någorlunda motsvarade
skilnaden mellan värdet af aflöningen för det närvarande och värdet
deraf vid tiden för dess fastställande, och för embets- och tjenstemän,
som åtnjöte högre aflöning, efter någon lägre beräkning, med iakttagande
i bådadera fallen att, der med embete eller tjenst följde rätt
till fri bostad, löneförbättringen borde i någon mån minskas, enär
embets- eller tjensteman, som åtnjöte dylik förmån ej i samma grad

som de, hvilka ej deraf vore i åtnjutande, berördes af de stegrade
lefnadskostnaderna. Statskontoret tilläte sig i sådant hänseende föreslå,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de grunder, som af 1874 års Riksdag följdes vid pröfning af då föreliggande
framställningar om dyrtidstillägg, hos Riksdagen göra framställning
om beviljande för hvartdera af åren 1900 och 1901 af dyrtidstillägg
åt embets- och tjensteman, hvarom nu vore fråga, i syfte
att sådant tillägg måtte, der ej för särskilda fall någon afvikelse kunde
anses böra ega rum, utgå med 20 procent å aflöning, som ej öfverstege
5,000 kronor, samt å aflöning utöfver 5,000 kronor med 1,000
kronor, under iakttagande att, för den händelse embets- eller tjensteman
åtnjöte fri bostad, det honom eljest tillkommande dyrtidstillägg
borde minskas med en fjerdedel; och syntes det statskontoret jemväl
böra föreslås, ej mindre att i de fall, der aflöningen utgjordes af arfvode,
dyrtidstillägget måtte erhålla enahanda natur, men att eljest två tredjedelar
af dyrtidstillägget skulle betraktas såsom lön och en tredjedel
såsom tjenstgöringspenningar, än äfven att i fråga om dyrtidstilläggens
utbetalning till den, som af statens medel åtnjöte lön eller arfvode för
två eller flera befattningar, stadgades enahanda inskränkningar, som
bestämdes rörande de af 1874 års Riksdag beviljade dyrtidstilläggen;
varande af statskontoret tillika uppgjord eu beräkning öfver de belopp,
som med tillämpning af nu föreslagna grunder skulle i dyrtidstillägg
tillkomma ifrågavarande embets- och tjenstemän, med undantag af
Sveriges geologiska undersökning, jernvägsstyrelsen, rikets allmänna
kartverk och den till tulistaten i Stockholm hörande personalen, beträffande
hvilka statskontoret af angifna skäl icke kunnat uppgifva de
för dessa verk belöpande dyrtidstillägg. Tillika hemstälde statskontoret,
att anslagen för år 1900 måtte, i likhet med hvad som under enahanda
förhållanden egde rum år 1874, upptagas såsom tillägg till 1900 års
riksstat samt anvisas att utgå från den vid 1898 års slut till 24,340,216
kronor 67 öre uppgående odisponerade behållning å fonden för reserverade
medel.

I en till Eders Kongl. Maj:t. ingifven petition hafva vidare 265
postmästare, postkontrollörer och postexpeditörer i underdånighet anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos nästa Riksdag äska ett tillfälligt
anslag att utgå redan under loppet af år 1900 och ända tills
postverket erhölle ny normalstat, på det att utom annat vederbörande
posttjenstemän måtte komma i åtnjutande af dyrtidstillägg antingen
såsom tillfällig löneförbättring eller såsom tillfällig hyresersättning, till
belopp och på vilkor, som Eders Kongl. Maj:t med hänsyn till lefnads -

omkostnaderna å respektive orter ansåge sig böra bestämma för vederbörande
tjen stegrader.

öfver såväl berörda petition som ock först omförmälda framställning,
i hvilken jemväl tjenstemän hos generalpoststyrelsen förenat sig
med tjenstemän från andra centrala embetsverk i hufvudstaden, har
bemälda styrelse på grund af särskilda nådiga remisser afgifvit underdånigt
utlåtande, deri styrelsen, med förmälan tillika att hos styrelsen
gjorts framställningar i enahanda syfte dels af åtskilliga grupper af
posttjenstemän, dels ock af vaktmästarne hos generalpoststyrelsen och
af postvaktbetjente å vissa orter, hemstält, att Eders Kongl. Maj:t behagade
till Riksdagen göra framställning, att dyrtidstillägg för år 1900
måtte i enlighet med de grunder, som blefve för statens verk i allmänhet
faststälda, och de särskilda regler, som derutöfver, på generalpoststyrelsens
underdåniga förslag, kunde blifva af Eders Kongl. Maj:t
i nåder bestämda, utgå till de lägre aflönade bland postpersonalen,
samt att, om för statens verk i allmänhet medgåfves dyrtidstillägg
äfven åt personal med högre aflöningsförmåner, än som tillkomme den
del af postpersonalen, styrelsen nu närmast afsett, jemväl andra postverkets
embets- och tjenstemän måtte i lika mån med motsvarande
personal inom andra verk få komma i åtnjutande af dyrtidstillägg.

Med anledning deraf att i först omförmälda framställning förenat
sig med öfrige embets- och tjenstemän i till Stockholm förlagda embetsverk
jemväl embets- och tjenstemän i telegrafstyrelsen, tjenstemän
och ritbiträden vid rikets allmänna kartverk samt Sveriges geologiska
undersöknings tjenstemän, hafva infordrade underdåniga utlåtanden
afgifvits af telegrafstyrelsen, för såvidt framställningen anginge styrelsens
embets- och tjenstemän, rikets allmänna kartverk, för såvidt
framställningen afsåge personalen vid berörda kartverk, samt Sveriges
geologiska undersökning, i hvad framställningen beträffade tjenstemännen
hos sistnämnda embetsverk; och hafva samtliga dessa embetsverk
i underdånighet tillstyrkt bifall till ifrågavarande framställning.

I särskilda underdåniga skrivelser hafva ledamöterna, tjenstemän
och betjente dels i Göta hofrätt dels ock i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för
afhjelpande af de svårigheter, som föranledts af den betydande prisstegring,
hvilken i hela riket inträdt å nästan alla slag af lifsförnödenheter.

Vidare hafva sekreteraren och de i Stockholm bosatta kassörerna
vid fortifikationen hos Eders Kongl. Maj:t gjort, af chefen för fortifikationen
tillstyrkt underdånig ansökning om tillfällig förbättring i deras
aflöningsförmåner; och har statskontoret, som erhållit nådig befallning

att häröfver afgifva underdånigt utlåtande, dervid hemstält, att, enär
de af statskontoret i dess förstnämnda underdåniga utlåtande om beredande
af tillfällig löneförbättring åt embets- och tjenstemän vid statens
till Stockholm förlagda embetsverk för en dylik löneförbättring anförda
skäl egde tillämplighet jemväl å sistbemälde sökande, Eders Kongl.
Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning om beviljande af dyrtidstillägg
jemväl åt dessa.

Sedan underdåniga framställningar i enahanda syfte gjorts dels
af telegrafdirektören N. R. Curman med flera för de ordinarie tjenstemännen
vid Stockholms centraltelegrafstation med underlydande filialstationer,
dels af Sofie Bildt med flera telegrafister vid telegrafverket
för landsortens qvinliga telegrafkår, dels ock af de manliga ordinarie
tjenstemännen vid Göteborgs, Malmö och Sundsvalls telegrafstationer,
så har telegrafstyrelsen på grund af särskilda nådiga remisser häröfver
afgifvit underdåniga utlåtanden, deri styrelsen tillstyrkt aflåtande af
proposition till Riksdagen om anslag af uppgifvet belopp såsom dyrtidstillägg
till vissa tjenstemän af kommissarie-, assistent- och telegrafistgraderna.

Hos Eders Kongl. Maj:t hafva vidare direktören och lektorerna
vid skogsinstitutet samt den derstädes anstälda planteringsvaktaren af
anförda orsaker i underdånighet anhållit om en tillfällig förbättring i
nu utgående aflöningar; och hafva såväl domänstyrelsen som statskontoret,
hvilka i ärendet hörts, tillstyrkt bifall till berörda ansökning.

Efter det embets- och tjenstemän hos generaltullstyrelsen samt
vid tullverkets i Stockholm lokalförvaltning förenat sig i förstomförmälda,
af öfriga embets- och tjenstemän vid statens till Stockholm
förlagda embetsverk gjorda framställning, har generaltullstyrelsen, som
anbefalts att öfver framställningen i berörda afseende afgifva underdånigt
utlåtande, dervid meddelat, att från lokaltullförvaltningen samt kustoch
gränsbevakningen i olika delar af riket till styrelsen inkommit
framställningar i enahanda syfte, äfvensom, efter det styrelsen verkstält
utredning rörande förevarande fråga omfattande samtliga i tullverkets
tjenst anstälda embets- och tjenstemän samt betjente, hemstält,
att Eders Kongl. Maj:t behagade aflåta nådig proposition till
Riksdagen om beviljande för hvardera af åren 1900 och 1901 af dyrtidstillägg
åt tjenstemän samt betjente vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning.

Slutligen hafva i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven underdånig
ansökning vaktmästarne i högsta domstolen, statsdepartementen och
andra derunder lydande till Stockholm förlagda embetsverk anhållit,

att Eders Kong!. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning om
beviljande af en tillfällig förbättring i sökandenas nuvarande aflöning
med 30 procent, till stöd hvarför sökandena särskildt framhållit, hurusom
ej mindre hyreskostnaderna dels på grund af stegringen i materiel
och arbetskostnader, dels i följd af för Stockholm säregna förhållanden
ökats med ett belopp, som för de smärre lägenheter, som för sökandena
ifrågakomma, utgjorde fulla 50 procent och derutöfver af hvad förut
varit vanligt, än äfven prisen å lifsförnödenheter ökats med ett belopp,
som i medeltal motsvarade 40 procent af äldre priser, hvilken stegring
uppenbarligen vore mest kännbar för den del af statens tjenare, hvilkas
afiöningar helt naturligt beräknats, mera än de högre stäldes, med
enbart afseende på fyllande af de oumbärliga behofven; och då den
ifrågasatta löneförbättringen, för att fylla sitt ändamål, borde snarast
möjligt medgifvas, hafva sökandena anhållit, att densamma måtte få
räknas från ingången af innevarande år samt bestämmas nu eller sedermera
för så lång tid framåt, som de nu rådande undantagsförhållandena
med afseende på lifsförnödenheternas pris föranledde.

Statskontoret, som jemväl anbefalts att häröfver afgifva underdånigt
utlåtande, har dervid, under åberopande af hvad statskontoret
anfört i här ofvan omförmälda utlåtande angående beredande af dyrtidstillägg
åt embete- och tjenstemän inom statsdepartement^ och
andra embetsverk i Stockholm, hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte
hos Riksdagen göra framställning om beviljande för hvartdera af åren
1900 och 1901 af dyrtidstillägg åt ifrågavarande vaktmästare.

De många till Eders Kongl. Maj:t inkomna framställningarna om
dyrtidstillägg föranleda mig till en början till den erinran, att, då
lönerna för en tjenstemannaklass reglerats genom fastställandet af
aflöningsstat för vederbörande embetsverk eller kår, detta naturligen
skett med full vetskap derom, att prisen på förnödenheter af olika slag
vexla från år till annat och att sålunda den lön, staten består, icke
har samma köpkraft det ena året som det andra. Den höjning af den
allmänna prisnivån, som under många svängningar fram och tillbaka
under tidernas lopp gör sig gällande på grund af den ekonomiska lagen
om penningens sjunkande värde, framkallar emellertid tid efter annan
behofvet af löneregleringar, hvilka då helt naturligt resultera uti nya
lönestater med förhöjda aflöningsbelopp. En sådan lönereglering har
gemenligen föregåtts af en öfvergångstid, under hvilken dyrtidstillägg
medgifvits. Sakens natur medför, att en återgång från den högre
aflöning, som ett dylikt dyrtidstillägg innebär, måste, helst om dyrtidsBih.
till lii/csd. Prot. 11)00. 1 Sam. 1 Afä. 2

tillägget åtnjutits under något längre tid än allenast ett år, vara förenad
med mycken svårighet. Försigtigheten bjuder derföre, att, innan
dyrtidstillägg medgifves, noga pröfva, huruvida den prisstegring, som
skall motivera lönetillägget, är af den art och den stabilitet, att den
häntyder på en definitiv höjning af den allmänna prisnivån, eller om
den tilläfventyrs är att hänföra till de nyss omtalade svängningar i
prisen, på hvilka en löntagare måste vara beredd.

Resultatet af den statistiska utredning rörande prisförhållandena i
Stockholm, som finnes bifogad den af tjenstemän vid statsdepartementen
och de centrala embetsverken m. 0. gjorda framställning om dyrtidstillägg,
sammanfattas sålunda, att, om det ena väges mot det andra,
lefnadskostnadernas stegring i Stockholm från 1879 till 1899 uppgått
till 25 procent. Hvad lifsmedlen angår, motväges visserligen den inträdda
stegringen i priset på ett antal dylika till en viss grad af
den betydliga nedgången i priset på så vigtiga artiklar som socker,
kaffe, hvetemjöl och mjölk, men stegringen under rubrikerna hyra,
bränsle och tjenstefolkslöner är, så väl hvad hufvudstaden som det
öfriga landet angår, otvifvelaktigt mycket betydande och kändt är,
att en ytterligare höjning af hyresbeloppen allmänneligen inträdt sistlidne
höst.

En granskning af den tabell, i hvilken nyssnämnda utredning
innefattas och som upptager prisuppgifter för åren 1879, 1880, 1884,
1886, 1895, 1897 och januari—augusti 1899, utvisar emellertid, att, med
undantag hufvudsakligen för rubriken tjenstefolkslöner, prisstegringarna
i mera afsevärd utsträckning och mera allmänt inträda först i kolumnen för
år 1899. Äfven om på grund af kända förhållanden prisstegringen i
väsentlig mån kan anses hafva inträdt redan år 1898, har man, synes
det mig, ännu icke rätt att i de antydda stegringarne se mer än en
tillfällig prishöjning — om ock medgifvas måste, att inga tecken för
närvarande tyda på en snar nedgång i prisen.

Jag finner sålunda ställningen icke ännu vara sådan, att jag för
närvarande skulle eg a skäl tillstyrka medgifvandet af ett allmänt dyrtidstillägg
till statstjenstemännens löner. Skulle ett sådant anses böra
ifrågakomma, är det för öfrigt klart, att det borde medgifvas samtliga
klasser af tjenstemän, icke allenast dem, som nu petitionerat. Men,
ehuru tiden, såsom sagdt, icke ännu synes mig vara inne att på grund
af rådande prisförhållanden vidtaga eu vare sig provisorisk eller definitiv
löneförhöjning, kan staten, som ju i stor skala är arbetsgifvare, lika
litet som en enskild sådan undandraga sig pligten att tillse, att dess
arbetstagare icke må lida verklig nöd. Detta bör icke förutsättas kunna

inträffa i fråga om dem bland statens tjensteman, som äro i åtnjutande
af en något högre aflöning. Det åt dera tillmätta lönebeloppet
erbjuder en marginal, inom hvilken under ett år af dyr tid lefnadsbehofven
böra kunna begränsas, ehuru naturligen en, om ock tillfällig,
nedsättning i en under billigare tider intagen lefnadsställning icke utan
svårighet kan ega rum. På annat sätt gestaltar sig deremot förhållandet,
då det blir tal om de lägst aflönade statstjenarne, om betjentklassen
i dess helhet och de lägsta aflöningskategorierna bland tjenstemännen.
Hvad dessa statens tjenare beträffar, äro de naturligen i hög grad
beroende af vexlingarna i prisen och om dem torde kunna sägas,
att de i regeln icke kunna, utan att verkligt betryck uppstår, vidkännas
eu mera afsevärd inskränkning i de tillgångar, hvilka de för
sitt lifsuppehälle påräknat.

Omständigheterna synas mig derföre vara sådana, att staten bör
gent emot de lägst aflönade bland sina tjenare träda hjelpande emellan
med ett tillfälligt tillskott till deras löner. Detta lönetillskott torde lämpligen
böra bestämmas till 20 procent af aflöningen, dock att, der bostadselier
boställsförmån in natura åtnjutes, tillskottet, med afseende på
den högst betydande andel, de stegrade hyrorna intaga bland de ökade
lefnadskostnaderna, bör utgå med allenast 10 procent af aflöningen.
Att lönetillskottet, hvilken lämpligen kan benämnas ndyrtid stillägg)),
ehuru det skulle bestås i mindre omfattning, än den i hvilken dylika
vid föregående tillfällen utgått, i första rummet bör tillkomma samtliga
statens betjente, framgår af det förut anförda. Hvar gränsen i fråga
om tjenstemännen bör dragas, kan vara föremål för någon tvekan. Då
man utgår från den förutsättningen, att dyrtidstiilägget endast bör tillkomma
de lägst aflönade tjenstemännen, erbjuder likväl den för flertalet
civila tjenstemannakårer faststälda fördelningen i lönegrader en
lämplig anknytningspunkt. Dyrtidstillägg torde i enlighet härmed
endast böra medgitvas de tjensteman, hvilkas aflöning icke öfverstiger
den, som bestås civila tjensteman i första lönegraden, med iakttagande
dervid att till utgångspunkt för beräkningen tages den normala aflöningen,
det vill säga aflöningen utan ålderstillägg i denna lönegrad eller

3,000 kronor. Dyrtidstillägg skulle således icke tillkomma tjensteinnehafvare
till högre belopp, än att hans aflöningsförmåner jemte dyrtidstillägget
uppgå till 3,600 kronor.

Oundvikligt är, att vissa ojemnheter uppkomma, då gränsen för
rätten till dyrtidstillägg skall sättas vid en bestämd punkt på aflöningsskalan.
Anmärkningar, hvilkas befogenhet icke kan jäfvas, låta nog

rikta sig mot förhållanden, som varda en följd af en sålunda bestämd
gräns. Det bör sålunda icke möta svårighet att uppvisa fall, då en
yngre, ogift tjensteman erhåller, men en äldre tjensteman, som är
familjefader och endast åtnjuter obetydligt högre lön än den förre, icke
erhåller. dyrtidstillägg. Då nu emellertid icke är fråga om beredande
af dyrtidstillägg till statens tjenstemän i allmänhet, utan man endast
afser att bereda de lägst aflönade bland statstjenarne ett tillfälligt understöd,
synes skäl icke vara för handen att meddela dess mera detaljerade
bestämmelser, utan fastmera att låta alla tjenstemän och betjente
inom eu faststäld lönegräns vederfaras lika förmåner.

Följande grunder torde böra uppställas för medgifvandet af dyrtidstillägg,
nemligen:

att, der aflöningen utgöres endast af penningar, dyrtidstillägget
utgår med 20 procent af densamma;

att, der åter aflöningen består dels af penningar och dels af
bostads- eller boställsförmån in natura, vare sig denna är i stat beräknad
till visst belopp eller icke, dyrtidstillägget utgår med 10 procent
af det kontanta aflöningsbeloppet;

att dyrtidstillägg beräknas å lön, tjenstgöringspenningar, ålderstillägg,
kontant bostads- eller inqvarteringsersättning och arfvode
samt tillfällig löneförbättring, men icke å missräkningspenningar samt
skrifvarearfvode;

att, om tjensteinnehafvare har mera än en tjenst, summan af
hans aflöningsförmåner vid de särskilda tjensterna lägges till grund
för beräkningen, huruvida och till hvilket belopp dyrtidstillägg bör
tillkomma honom;

att dyrtidstillägg icke tillkommer tjensteinnehafvare till högre
belopp, än att hans till grund för beräkningen liggande aflöningsförmåner,
inberäknadt värdet af bostad eller boställe, der sådant är i stat
angifvet, jemte dyrtidstillägget uppgå till 3,600 kronor;
att dyrtidstillägget anses tillhöra lönen; samt
att äfven amanuenser med fast arfvode erhålla dyrtidstillägg.

För utrönande af det belopp, hvartill ett enligt förestående grunder
utgående dyrtidstillägg för år 1900 skulle uppgå, hafva uträkningar
verkstälts, enligt hvilka beloppet skulle utgöra:
för tjenstemän och betjente under justitiedepartementet.
...................‘....................''............................ kronor 107,787: —

för tjenstemän och betjente under utrikesdepartementet
(å Sveriges andel i aflöningen) ......... » 3,829:4 1

Transport kronor 111,616:41.

985,000: —
197,680: 36
1,653,040: 2 6

1,171,687: 16

Transport kronor 111,616:41.
för tjensteman och betjente under landtförsvarsdepartementet
.................................................... »

tör tjensteman och betjente under sjöförsvarsdepartementet
(utom lotsverket) .......................... »

för tjensteman och betjente under civildepartementet
....................................................................... »

(deraf å statsjernvägarnes personal belöpa

1,313,000 kronor och å patent- och
registreringsverket 11,345 kronor.)
för tjensteman och betjente under finansdepartementet
........................................................................ »

(deraf belöpa å tullverket kronor 286,242: 5 o,
å postverket kronor 684,613 och å telegrafverket
— telefonväsendet oberäknadt
— kronor 130,144.)

för tjensteman och betjente under ecklesiastikdepartementet
............................ » 521,930: 9 5

Summa kronor 4,640,955: 14

Härtill komma: för lotsverket 37,750 kronor, för statens telefonväsende
150,000 kronor och för postsparbanksbyrån 14,176 kronor.
Beträffande dessa verk utgå aflöningsbeloppen från respektive fyroch
båkmedlen, telefonmedlen samt postsparbankens inkomster, hvilka
medel Eders Kongl. Maj:t eger disponera till bestridande af aflöningarna
inom de respektive verken.

Då med afseende på den karakter af ett tillfälligt understöd åt
de lägst aflönade statstjenarne, det föreslagna dyrtidstillägget skulle
erhålla, bäst öfverensstämmer, att detsamma icke nu beviljas för en
period, som ligger något längre fram i tiden, utan hänför sig till nu
bestående förhållanden, anser jag mig böra förorda, att Eders Kongl.
Maj:t nu endast begär anvisande af dyrtidstillägg för år 1900, lemnande
till framtida pröfning, huruvida sådant äfven för år 1901 må varda
erforderligt. Strängt taget borde måhända rätteligen de för år 1900
ifrågasatta dyrtidstilläggen upptagas i en särskild tilläggsstat till 1900
års riksstat, men, då dylika rubbningar i en redan faststäld riksstat i
möjligaste mån böra undvikas, synes en sådan anordning vara att föredraga,
att dyrtidstilläggen upptagas i 1901 års riksstat; lärande Eders
Kongl. Maj:t, om dessa dyrtidstillägg af Riksdagen beviljas, vilja anbefalla
statskontoret att under år 1900 förskjuta beloppen.

I fråga om dyrtidstilläggen till jernvägs-, post-, telegraf- och tullBih.
till Biksd. lJrot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 3

staterna samt patent- och registreringsverket, skulle visserligen, då den
normala aflöningen till personalen vid dessa verk utgår af verkens
egna medel, kunna ifrågasättas, att äfven dyrtidstilläggen borde af
samma medel utgå. Detta skulle, hvad jernvägsstaten samt patentoch
registreringsverket angår, hafva den betydelse, att, då af jernvägstrafikmedlen
endast det beräknade nettoöfverskottet upptages i riksstaten
och de till patent- och registreringsverket inflytande afgifter, af
hvilka kostnaderna för detta verk bestridas, alls icke uppföras i riksstaten,
ej heller dyrtidstilläggen till personalen skulle komma till synes
i riksstaten. Reservationsanslaget till telegrafverket upptages, oberoende
af den summa, hvarå telegrafverkets stater sluta, i riksstaten till samma
belopp, hvartill telegrafmedlen beräknats, hvadan, om dyrtidstillägget
till telegrafpersonalen skulle utgå direkt af nämnda medel, dyrtidstiilägget
ej skulle föranleda någon, ökning i riksstaten. Då nu emellertid
endast är fråga om beredande af ett tillfälligt understöd åt de lägst
aflönade bland statens tjenare, synes lämpligast, att hela dyrtidstilläggssumman,
utgörande, enligt hvad jag redan meddelat, 4,640,955 kronor
14 öre, fördelad på de särskilda hufvudtitlarne som extra anslag å
1901 års riksstat uppföres. Omfattande uträkningar, hvilka i regeln
hänfört sig till hvarje person särskildt, hafva verkstälts för utrönande
af det belopp, till hvilket ett dyrtidstillägg enligt ofvan angifna grunder
skulle uppgå. Full noggrannhet har naturligen icke kunnat uppnås,
då i flera fall tillämpningen af grunderna är beroende på löntagarens
individuel förhållanden — således ej enbart på de i vederbörande
stater upptagna siffror — och sagda förhållanden kunna under
året vexla. Åt de extra anslagen till dyrtidstillägg torde derföre böra
gifvas egenskapen af förslagsanslag.

I det förestående har jag icke vidrört gjorda framställningar om
beredande af dyrtidstillägg äfven åt extraordinarie telegrafister och
telefonister; kommande denna fråga att i annan ordning behandlas.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
anfört, deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen godkänna; och skulle
utdrag af detta protokoll tillställas de öfriga departementen
för behörigt iakttagande vid uppgörande af
förslag till reglering af utgifterna under vederbörande
hufvudtitlar i riksstaten.

Ex protocollo:

Sven Köhler.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.

Första hufvudtiteln

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari
1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

RESTADroS.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
anförde vidare:

Beträffande regleringen af första hufvudtiteln hemställer jag, att
i propositionen angående statsverkets tillstånd och behof må för

Ordinarie anslag

under denna hufvudtitel beräknas enahanda belopp, som nu finnes för
sagda ändamål anvisadt, eller 1,320,000 kronor.

Bih. till Riksd. Prat. 1900. 1 Samt. 1 Afd.

I fråga om

Första hufvudtiteln.

Extra anslag

under denna hufvudtitel anförde departementschefen:

Yttre restaurering af Stockholms slott.

Yttre restau
rering af
Stockholms
slott.

Hvad statsrådet sålunda hemstält och föreslagit
beträffande anslagen under första hufvudtiteln behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ex protocollo:
Waldemar Boos.

Sedan med anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t gjord framställning
1897 års Riksdag för yttre restaurering af Stockholms slott
beviljat 500,000 kronor och deraf på extra stat för hvartdera af åren
1898, 1899 och 1900 anvisat en femtedel eller 100,000 kronor, hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att å
extra stat för år 1901 af nämnda anslag bevilja ytterligare en femtedel
eller 100,000 kronor.

Häruti instämde statsrådets öfrige ledamöter.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1900.

Andra hufvudtiteln,

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 13 januari 1900

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Departementschefen statsrådet Annerstedt föredrog de frågor,
som rörde regleringen af andra hufvudtitelns stat, och yttrade dervid
beträffande

Ordinarie anslag.

Justitiedepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli.

[L]

Under förutsättning, att den af Eders Kongl. Maj:t beslutade Hsjfjngt af
proposition med förslag till lag om straffregister varder af Riksdagen dlplnementL

BIL till Riksd. Vrot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1 afdelning af

Kongl. Maj:ti
kansli.

Andra hufvudtiteln.

bifallen, lära erforderliga medel för straffregistrets handhafvande böra
anvisas. Enligt nyssnämnda lagförslag skall straffregistret finnas i
justitiedepartementet; det skall innehålla uppgifter angående dem, som
genom utslag af rikets domstolar blifvit dömda till dödsstraff, straffarbete
eller fängelse eller för snatteri till böter eller förklarats ovärdiga
att i rikets tjenst nyttjas eller att föra andras talan inför rätta eller
blifvit för brott stälda under framtiden, och skall för en hvar, om
hvilken blifvit så dömdt, från domstolen lemnas särskild uppgift till
registret; uppgifterna skola i justitiedepartementet hållas ordnade efter
de dömdes namn; dragés målet under högre rätts pröfning, skall om
dess utgång derstädes uppgift lemnas till registret, likasom i fall, der
Konungen af nåd efterskänker eller mildrar straff eller annan påföljd,
hvarom straffregistret skall innehålla upplysning, anteckning derom bör
göras. Fångvårdsstyrelsen skall till registret lemna uppgift dels å dem,
som från straffanstalterna frigifvits efter undergående af bestraffning för
vissa brott, dels ock å aflidna fångar; uppbördsman, som indrifvit för
snatteri ådörnda böter, skall anmäla sådant till registret; straffuppgift skall
ur registret afskiljas, då högre rätts beslut dertill gifver anledning, då
den dömde aflidit, eller då nittio år förflutit från hans födelseår; och slutligen
skall utdrag af registret meddelas i de i förslaget angifna fall.

På sätt särskilde komiterade, hvilka den 30 september 1892 aflemnat
underdånigt förslag till förordning angående straffregister, beräknat,
skulle hela antalet straffuppgifter, som årligen komme att till straffregistret
insändas, uppgå till omkring 3,500 eller i medeltal ungefär 12
för hvarje söckendag, hvartill komme ingående meddelanden om utståndet
straff, högst 8 i medeltal för hvarje dag, samt ett mindre antal underrättelser
om bland fångar inträffade dödsfall; hvarje uppgift skulle komma
att vid anstalten förvaras under en tid af 65 år i medeltal, och anstalten
skulle, sedan den nått sin fulla utveckling, komma att innehålla omkring

227,500 uppgifter; om upplysning komme att begäras rörande alla för
gröfre och ringare brott tilltalade och rörande dem, som häktats för lösdrifveri,
skulle enligt komiténs beräkning dagligen komma att expedieras
omkring 50 meddelanden; men då en mycket stor del af de tilltalade
lagförts endast för ringa förbrytelser, ansåg komitén, att siffran i verkligheten
blefve lägre.

Såsom af mig den 14 januari 1897, då enahanda fråga var föremål
för behandling inför Eders Kongl. Maj:t, redan framhållits, synes, med
afseende å sammanhanget mellan de nya straffuppgifterna och de uppgifter,
som enligt gällande bestämmelser skola för rättsstatistiken insändas
till justitiedepartementet, straffregistret lämpligast kunna föras

Andra hufvudtiteln.

i detta departements statistiska byrå. Ett särskildt diarium bör derstädes
inrättas, upptagande, förutom statistiska ärenden, alla till straffregistret
inkommande uppgifter och förfrågningar med anteckning om
vidtagna åtgärder. Alla uppgifter måste, innan de inläggas i sina fack,
underkastas en omsorgsfull granskning, hvarvid bör tillses, att de äro
affattade i föreskrifven form, att de innehålla allt hvad de skola innehålla,
att inga otydligheter förekomma med mera. I händelse något
är att anmärka mot en straffuppgift, bör skrifvelse med begäran om
nödiga rättelser eller kompletteringar genast aflåtas till vederbörande.
När straffuppgift är i det skick, att den kan inläggas i sitt fack, bör
af densamma tagas en afskrift för att användas för rättsstatistiken.
Straffuppgifterna skola sedermera ordnas och inläggas i sina fack.
När begäran om registerutdrag inkommer, skall vederbörligt fack genomgås
och svar expedieras. Om ingen straffuppgift rörande den ifrågavarande
personen finnes och svaret således blifver helt enkelt nekande,
torde en anteckning i diariet vara tillfyllest för kontroll derå, att svar
blifvit behörigen expedieradt, men i annat fall bör ett koncept uppsättas
och justeras samt en utgående expedition i öfverensstämmelse dermed
utfärdas. Å straffuppgifterna skola, när anledning dertill förekommer,
verkställas anteckningar om högre domstols beslut, om verkstälda
straff med mera.

Det arbete, som förandet af straffregistret och meddelandet af
begärda upplysningar derur kräfver, synes, på sätt komitén ock antagit,
kunna verkställas af byråchefen för statistiska ärenden i justitiedepartementet
med tillhjelp af en kanslisekreterare, hvilken jemväl bör föra
diariet, samt nödigt skrifbiträde. Den närmare fördelningen af göromålen
mellan byråchefen och kanslisekreteraren torde icke, innan nödig
erfarenhet under arbetets utförande vunnits, böra definitivt fastslås,
utan göromålens behöriga gång till en början bäst befordras, om de
båda samfäldt deltaga i arbetet och således utan bestämd fördelning
af göromålen lemna hvarandra det biträde, som af behofvet påkallas.
Byråchefen bör följaktligen, utöfver ledningen och kontrollen af arbetet
i dess helhet, jemväl personligen deltaga i göromålen i alla deras
detaljer. Ansvaret för straflfregistrets behöriga handhafvande måste
emellertid hvila å byråchefen, som derför sjelf bör granska hvarje inkommen
straffuppgift samt, i händelse af behof, genom skriftvexling
med vederbörande inhemta de för rättelsers vinnande eller straffuppgifters
kompletterande erforderliga upplysningar och sålunda bringa
straffuppgifterna i det skick, att de kunna i registerskåpen inläggas,
likasom det torde böra tillkomma byråchefen att å straffuppgifterna

Andra hufvudtiteln.

gorå anteckningar om högre domstols beslut och om verkstälda straff
äfvensom att afskilja uppgifter ur registret i de fall, då sådan åtgärd
skall vidtagas, samt tillse, att diariet föres med ordning och fullständighet,
att svar å inkomna förfrågningar blifva noggrant och skyndsamt
expedierade, samt i allmänhet att allt arbete med straffregistret blifver
behörigen fullgjordt. Då byråchefens tid synes blifva fullt upptagen
med det arbete, som för straffregistrets handhafvande tillika med rättsstatistikens
bearbetning kräfves, torde det icke kunna ifrågasättas, att
han skall fortfarande vara underkastad den förpligtelse, som vid 1878
års lönereglering blef med afseende å beskaffenheten af byråchefens
dåvarande göromål honom ålagd, nemligen att antingen sjelf verkställa
eu del af de beräkningar, som kunde af biträden utföras, eller ock
med någon del af sin egen aflöning bekosta hvad till räknebiträden
åtginge utöfver det af anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar,
renskrifning med mera för närvarande till biträde åt byråchefen anvisade
belopp 2,000 kronor. Det arbete, som byråchefen på grund af omförmälda
särskilda förpligtelse haft att bekosta, torde, "derest han icke
sjelf medhinner detsamma, för framtiden böra bestridas af nyssnämnda
anslag, hvaraf jemväl bör utgå kostnaden för skrifbiträde, som i och
för straffregistrets förande och deraf föranledd expedition blifver af
nöden. I nämnda anslag, hvars nuvarande belopp icke medgifver
bestridande af dessa kostnader, erfordras följaktligen en tillökning med

2,000 kronor, hvilken förhöjning synes vara tillräcklig för fyllande af
det ökade behofvet.

Det sätt, på hvilket sålunda den för straffregistrets förande erforderliga
personalen skulle åvägabringas, synes mig fortfarande vara
det lämpligaste. Dock torde under den tid, som måste förflyta, till
dess straffregistret nått sin fullständiga utveckling, den årliga kostnaden
för registrets förande kunna i någon mån nedbringas derigenom, att
under sagda tid, då göromålen ännu icke uppnått sin fulla omfattning,
byråchefen tills vidare handhafver desamma, biträdd af, i stället för
en kanslisekreterare, en vid den statistiska byrån, i likhet med hvad
som eger rum å registratorskontoret i nedre justitierevisionen, anstäld
kanslist med aflöning enligt följande tilläggsstat:

1 kanslist:

lön

1,500

tjenstgörings penuingar -

1,200

summa jefter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor
2,700 ioch efter 10 ar med ytterligare 500 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t, behagade föreslå Riksdagen:

Andra hufvudtiteln.

att, under förutsättning att propositionen med
förslag till lag om straffregister varder af Riksdagen
bifallen, öka anslaget till justitiedepartementets afdelning
af Kongl. Maj:ts kansli dels, enligt förestående
förslag till tilläggsstat, med aflöning till en kanslist
2,700 kronor och dels med förhöjning i anslaget till
amanuenser, vikariatsersättningar, renskrifning med
mera 2,000 kronor, hvadan hela anslaget till justitiedepartementets
afdelning af kansliet, nu upptaget till
35,800 kronor, skulle i 1901 års riksstat uppföras
med 40,500 kronor;

samt att för åtnjutande af de i tilläggsstaten
upptagna löneförmåner stadga enahanda vilkor, som
äro föreskrifna för innehafvare af löner å 1878 års
aflöningsstat.

Svea hofrätt med derunder lydande justitiestat.

L2/J

Under år 1878 ingåfvo Norra Ångermanlands domsagas represen- xorr^Tngertanter
i Riksdagens andra kammare en underdånig ansökning, att maniands
Eders Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen göra framställning, att nämnda dom,a9adomsaga,
som utgöres af Nätra, Nordingrå, Själevads och Arnäs tingslag,
måtte vid dåvarande iunehafvaren häradshöfdingen Johan Åkerbloms
afgång delas i två domsagor sålunda, att Nätra och Nordingrå tingslag
komme att utgöra den ena domsagan samt Själevads och Arnäs tingslag
den andra.

Såsom skäl för ifrågavarande anhållan hafva sökandena hufvudsakligen
anfört, att sedan antalet invånare i Norra Ångermanlands
domsaga, med en areal af icke mindre än 62,81 qvadratmil, ökats till
mera än 43,000, det måste förutsättas, att rättsskipningen icke kunde
af en häradshöfding handhafvas på ett tillfredsställande sätt; att i
anledning af domsagans vidsträckta omfång och den årligen växande
mängden af domarens göromål domareembetet ock under senare tiden
utöfvats af två personer, som troligen dermed haft full sysselsättning;
samt att den tillökning i folkmängden och antalet af industriela anläggningar,
som kunde antagas blifva en följd af norra stambanans framdragande
genom en del af domsagan, torde komma att än ytterligare
öka domarens göromål och försena rättsskipningen.

De särskilda tingslagens invånare hafva öfver ansökningen blifvit

Andra hufvudtiteln.

hörda inför domhafvanden genom socknevis valda ombud, hvilka enhälligt
biträdt sökandenas framställning.

Dessutom äro yttranden i ärendet afgifna af två domhafvande,
som förordnats att samtidigt förvalta hvar sin del af domsagan, af Eders
Kong). Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län och af Svea
hofrätt. De båda domhafvandena hafva vitsordat behofvet af domsagans
delning och funnit detsamma bekräftadt genom sin erfarenhet, i det att
de för närvarande hade full sysselsättning med domsagans skötande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har, under erinran, hurusom
samma myndighet redan vid fråga om delning af dåvarande Södra
Ångermanlands domsaga framhållit behofvet af jemväl Norra Ångermanlands
domsagas delning, yttrat, att de skäl, som då anfördes
för sistnämnda domsagas delning, sedan dess icke förringats utan fast
hellre så stadgats, att de numera innebure en oafvislig nödvändighet,
hvadan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkte delning, på
sätt sökandena hemstält.

Svea hofrätt har med hänsyn till mängden af de vid domstolarna
inom domsagan förekommande mål och ärenden, domsagans vidsträckta
område och autalet af dess invånare, hvilka förhållanden föranledt, att
domsagans förvaltning alltsedan den 1 februari 1882, med undantag
allenast af fjorton dagar under 1885 års sommar, varit delad mellan
två domhafvande, ansett domsagans delning vara af behofvet synnerligen
påkallad, i följd hvaraf och då det i ansökningen föreslagna sättet
för domsagans delning, hvilket blifvit förordadt ej mindre af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande och den ene tillförordnade domhafvanden
än äfven af samtliga menigheter inom domsagan, hvilka i ärendet
yttrat sig, beredde domsagans befolkning fördelen af den snabbare lagskipning,
kongl. förordningen den 17 maj 1872 afsåge att åvägabringa,
och såväl derigenom som i öfrigt syntes vara egnadt att tillgodose
ortens intressen, hofrätten bemstälde, att Norra Ångermanlands domsaga
måtte vid nuvarande innehafvarens afgång från embetet delas i
två domsagor, bestående den ena af Själevads och Arnäs tingslag och
den andra af Nätra och Nordingrå tingslag.

Enligt statistiska centralbyråns ofliciela uppgift funnos den 31
december 1898 i Nätra och Nordingrå tingslag tillsammans 24,318 invånare
och i Själevads och Arnäs tingslag tillhopa 25,871 invånare.

På de skäl, som för domsagans delning blifvit anförda, synes densamma
vara af behofvet påkallad; och torde delningen böra ske sålunda,
att Nätra och Nordingrå två tingslag komma att utgöra en domsaga,
hvilken lämpligen kan benämnas Nätra och Nordingrå domsaga, och

Andra hnfvudtiteln.

att Själevads och Arnäs båda tingslag bilda en domsaga under benämning
Själevads och Arnäs domsaga. Som häradshöfdingeembetet för
närvarande är obesatt, torde intet hinder möta för delningens omedelbara
verkställande.

Beträffande det anslag, som för delningens genomförande erfordras,
äro åt domhafvanden i den odelade domsagan af statsmedel anvisade

4,500 kronor i lön och 2,400 kronor såsom tjenstgöringspenningar.
Då invånarnes och de afgjorda målens antal är något högre i Själevads
och Arnäs än i Nätra och Nordingrå tingslag, torde tjenstgoringspenningarna
böra, i öfverensstämmelse med de vid reglering af häradshöfdingarnes
löneförmåner följda grunder, på de båda nya domsagorna
sålunda fördelas, att på Själevads och Arnäs domsaga komma 1,300
kronor och på Nätra och Nordingrå domsaga 1,100 kronor. Då anledning
att föreslå beredande af förvaltningskostnadsbidrag ej förefinnes,
skulle domsagans delning således för statsverket medföra en ökad
utgift af allenast beloppet af en häradshöfdingelön eller 4,500 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att för delning af Norra Ångermanlands domsaga, på sätt
af mig nu blifvit ifrågasatt, i stället för de åt domhafvanden i nämnda
domsaga å ordinarie stat anvisade aflöningsbelopp af tillsammans 6,900
kronor, å ordinarie stat bevilja:

för häradshöfdingen i Nätra och Nordingrå domsaga:

lön ...... kronor 4,500: —

tjenstgöringspenningar..................................... „ 1,100: — 5;600: —

för häradshöfdingen i Själevads och Arnäs domsaga:

lön ..................................................... kronor 4,500: —

tjenstgöringspenningar...................................... ,, 1,300:— 5,800: —

Genom bifall härtill skulle det i nu gällande riksstat under rubrik
»Svea hofrätt med derunder lydande justitiestat» uppförda anslag,
666,287 kronor, förhöjas till 670,787 kronor.

Fångvården.

I underdånig skrifvelse har fångvårdsstyrelsen anmält, att samtliga
kamrerare vid de centrala fångvårdsanstalterna, med undantag af kamreraren
vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona, anhållit om vidtagande

[3J

Höjning af
lönen för
kamrer artre
vid vissa
fångvårds
anstalter.

Andra hufvudtiteln.

af åtgärd till beredande åt dem af förbättrad aflöning, motsvarande
deras uppbördsansvar och den förlust, de lidit i inkomster. Dessa,
hvilka till väsentlig del berodde på afskrifningsprocent å de under kamrerarnes
vård befintliga proviantvaror samt på kamrerarne tillkommande
så kallad utminuteringsprocent å artiklar, som fångarne egt af sin
arbetsförtjenst under namn af premievaror tillhandla sig ur förråd
vid centralanstalterna, hade nemligen under årens lopp betydligt sjunkit
i följd af minskning i fångantalet och ändrade föreskrifter rörande
fångarnes arbetsförtjenst.

Fångvårdsstyrelsen har med afseende å denna framställning anfört,
att den kamrerarne tillkommande afskrifningsprocent utginge af statsmedel
på grund af nådiga afskrifningsreglementet den 11 augusti 1812,
Den härpå beroende inkomsten, till hvilken uttryckligen togs hänsyn,
då kamrerarnes aflöningar af 1874 års Riksdag reglerades till sina
nuvarande belopp, hade sedan denna tid nedgått synnerligast vid de
centrala fångvårdsanstalterna å Långholmen och i Karlskrona. På
grund hufvudsakligen af det dåvarande höga fångantalet vid dessa
anstalter utgjorde nämnda inkomst i medeltal för de fem åren 1870—
1874 vid den förra anstalten 1,430 och vid den senare 1,150 kronor,
under det att densamma för år 1898 uppgick till endast 715 och 560
kronor vid samma anstalter. Under de senaste femton åren hade berörda
inkomst vid de särskilda anstalterna visserligen i mån af fångantalet
och prisen å förnödenheterna vexlat men dock i det hela taget
stält sig någorlunda konstant. Utminuteringsprocenten, som likaledes
af ålder utgått till kamrerarne, utgjorde ersättning till dem för besvär
och tidspillan genom bestyret med premievarorna och för förlust genom
deras utminutering. Den hade utgjort tolf procent å varornas inköpspris
och godtgjordes kamrerarne genom höjning af detta samt betalades
sålunda af fångarnes arbetsförtjenst. Beträffande den betydelse, de så
kallade premievarorna egt med hänsyn till kamrerarnes sportelinkomster,
erinrade fångvårdsstyrelsen, att vid de centrala fångvårdsanstalterna
medgifvande förr lemnats fångarne att af sin rätt stora arbetsförtjenst
använda hufvudsakligare delen till inköp af premievaror men att numera
inskränkning häri skett i fångvårdens intresse, så att blott en
mindre myckenhet af ett fåtal födoämnen hädanefter få såsom premievaror
tillhandahållas fångarne. Men denna inskränkning hade för kamrerarne
medfört, att deras på utminuteringsprocenten grundade inkomst
sjunkit till eu sådan obetydlighet, att den kunde anses hafva i det
närmaste upphört.

Andra hufvudtiteln.

Om den obetydliga ännu återstående ovissa inkomsten i utminuteringsprocent
ej medräknades, utgjorde kamrerarnes förmåner enligt
gällande stat med tillägg af i medeltal för de sista femton åren beräknad
afskrifningsprocent. följande belopp:

lön .................................

skrifvarearfvode............

afskrifningsprocent......

arfvode vid kronohäktet

å Långholmen ........

d:o vid tvångsarbets-anstalten å Ny a V arf-vet.............................

å Lång-holmen

Kronor

1,500

450

685

150

i Malmö

å Nya
Varfvet

ä Svart- | i Karls-sjö krona

i Lands-krona

i Norr-köping

Kronor

1,500

450

780

Kronor

1,500

300

540

300

Kronor

1,500

300

360

Kronor

1,500

300

550

Kronor

1,500

300

500

Kronor

1,500

300

200

Summa

2,785

2,730

2,640

2,160

2,350

2,300

2,000

hvartill komme åt en hvar af kamrerarne ålderstillägg med 300 kronor
efter fem och ytterligare 200 kronor efter tio år samt tjenstebostad
och löneved eller ersättning derför. För direktören och redogöraren
vid centralfängelset i Göteborg, hvilken åtnjöte, förutom bostad och
vedbrand, i lön som direktör 1,500 kronor och i arfvode som redogörare
500 kronor samt dessutom två ålderstillägg om tillsammans 500 kronor,
uppginge afskrifningsprocenten i medeltal till 90 kronor, så att hans
sammanlagda inkomst med frånräkning af ålderstilläggen utgjorde omkring
2,090 kronor.

Med särskild hänsyn till den betydliga uppbörd, som anförtroddes
åt fångvårdens kamrerare, måste det ligga i statens intresse,
att de icke aflönades så knappt, att de, såsom för närvarande vore
förhållandet, nedtvingades i ekonomiska bekymmer. Till afhjelpande
af nu inträdda missförhållanden ansåge styrelsen såväl billighet som
klokhet fordra, att kamrerarnes inkomster höjdes till belopp, ej understigande
hvad vid afvägandet af deras nu å bestämda anslaget till
fångars vård och underhåll uppförda aflöningar torde beräknats; och
ansåge styrelsen detta böra ske dels genom höjning af sjelfva lönen
dels genom beredande af arfvoden, motsvarande den inkomst, som
under de senare tiderna genom mistad utminuteringsprocent gått för dem
Bih. till Riksd. Vrot. IDOG. 1 Sand. 1 Afd. 2

Andra hufvudtiteln.

förlorad. Då emellertid fråga af styrelsen väckts om indragning af
centralfäugelset i Malmö, borde beträffande kamreraren derstädes i
nämnda afseenden för närvarande icke sättas i fråga annan åtgärd, än
att åt honom för den tid, fängelset kunde komma att bibehållas,
bereddes ersättning för den förlorade utminuteringsprocenten.

Kamreraren vid centralfängelset å Långholmen, hvilket vore det
största i riket, borde enligt styrelsens åsigt aflönas något högre än
öfrige kamrerare. Styrelsen ansåge derför skäligt, att lönen höjdes
med 700 kronor för kamreraren vid centralfängelset å Långholmen
och med 500 kronor för eu hvar af de öfrige kamrerarne, med undantag
af kamreraren i Malmö, samt att ersättningsarfvoden för förlorad
utminuteringsprocent medgåfves kamrerarne med uppgifha belopp.

Hvad fångvårdsstyrelsen sålunda anfört anser jag mig böra
biträda, såvidt angår förslaget till löneförhöjning såsom ersättning för
minskad afekrifningsprocent, till hvilken inkomst uttryckligen togs
hänsyn, då kamrerarnes aflöningar af 1874 års Riksdag reglerades och
deri minskning i följd af förändrade förhållanden vid fångvården
följaktligen torde böra af staten ersättas. Då utminuteringsprocenten
deremot icke synes vid löneregleringen hafva tagits i betraktande, och
densamma för öfrigt, enligt hvad fångvårdsstyrelsen anfört, utgör
ersättning för besvär och tidspillan genom bestyret med premievarornas
anskaffande och utminutering samt för den dervid uppkomna förlust, men
dessa bestyr och sagda förlust minskas i samma mån som utminuteringsprocenten
upphör, torde fångvårdsstyrelsens hemställan beträffande
ersättning för utminuteringsprocent icke böra föranleda någon framställning
till Riksdagen.

Jag får alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Majrt
täcktes föreslå Riksdagen:

dels att lönen höjes med 700 kronor för kamreraren
vid centralfängelset å Långholmen och med
500 kronor för en hvar af kamrerarne å Nya Varfvet
och Svartsjö samt i Karlskrona, Landskrona och Norrköping,
att utgå af bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll, dels ock att föreskrift meddelas,
att fö* åtnjutande af de sålunda tillökade löneförmåner,
tillsammans 3,200 kronor, skola gälla enahanda
vilkor, som föreskrifvits för innehafvare af lön å nu
gällande af Riksdagen antagna lönestat för tjensteman
vid fångvårdsanstalterna.

Andra hufvudtiteln.

Fångvårdsstyrelsen har vidare, med erinran att de centrala fångvårdsanstalterna
å Nya Varfvet och i Norrköping numera biifvit ordnade
och utvidgade för ändrad eller ny användning, framhållit, dels att
härigenom det förra fängelset iuträdt i likställighet med centralfängelserna
å Långholmen och i Malmö, samt att å Nya Varfvet de vanliga
fängelsedirektörsgöromålen ökats genom den större omtanke, som der
måste egnas åt fängelsearbetena, hvilka derstädes drifvas, icke såsom
i allmänhet annorstädes genom entreprenörer utan af fångvården sjelf
och för dess räkning, samt genom underhållsbestyren för den mängd
kronan tillhörande byggnader, som läge spridda på det synnerligen
vidsträckta fängelseområdet, dels ock, rörande anstalten i Norrköping,
att efter dennas nu skedda förändring till tvångsarbetsanstalt för qvinuor
direktörens göromål derstädes biifvit betydligt mer betungande än förr,
bland annat genom den ökning i skrifgöromåien, som biifvit en följd
af anstaltens större och i medeltal till mera än 150 qvinuor uppgående
fångpersonal samt den stora omsättning, som deri på grund af de
korta tvångsarbetstiderna egde rum. Styrelsen ansåge derför rättvist,
såväl att lönen till direktören vid centralfängelset å Nya Varfvet höjdes
från sitt nuvarande belopp, 3,000 kronor, till enahanda belopp, hvarmed
den utginge för direktörerna ä Långholmen och i Malmö, eller
till 3,500 kronor, som ock att skrifvarearfvodet till direktören vid
tvångsarbetsanstalten i Norrköping, hvilket nu vore bestämdt till 300
kronor, för framtiden utginge med samma belopp som motsvarande
arfvode vid samtliga de centrala fångvårdsanstalterna för män, eller
med 500 kronor för år.

[4-]

Höjning af lönen
för direktören
vid centralfängelset
å
Nya Varfvet
samt af skrifvarearfvodet

till direktören
vid tvångsarbetsanstalten

i Norrköping.

Med hänsyn till storleken af fångvårdsanstalterna å Nya Varfvet
och i Norrköping synes billigheten fordra, att direktörslönen vid
det förstnämnda fängelset och direktörens skrifvarearfvode vid det
senare höjas till de af fångvårdsstyrelsen föreslagna belopp.

Jag hemställer derför i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen:

att lönen för direktören vid centralfängelset å
Nya Varfvet höjes med 500 kronor och skrifvarearfvodet
till direktören vid tvångsarbetsanstalten i
Norrköping med 200 kronor eller tillsammans 700
kronor för år, att af bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll utgå under enahanda vilkor, som

Andra hufvudtiteln.

föreskrifvits för innehafvarne af lön å nu gällande
af Riksdagen antagna lönestat för tjensteman vid
fångvårdsanstalterna.

[5.] Kamreraren vid kronoarbetsstationen å Tjurkö, Theodor Grahl,

^ZaZTcen- hvilken På grund af konstitutorial å denna befattning åtnjutit 1,200
traifängeiset å Kronor lön och 300 kronor arfvode jemte bostad och vedbrand, blef,
NRrmwX »'' e^ter ^et kronoarbetsstationen med utgången af juli månad 1894 indragits,
■predikanten af Eders Kongl. Maj:t iörklarad berättigad att i afbidan på utredning af
fän eamVa huruvida skäl kunde föreligga att till Riksdagen göra framställning

Löfgren» »amt om pension åt honom å allmänna indragningsstaten, åtnjuta ett hans
kamreraren samtliga löneförmåner motsvarande belopp af 2,300 kronor efter år
VlkronodarbeZ räknadt. Enligt nådig proposition till 1895 års Riksdag uppfördes
stationen å Grahl å allmänna indragningsstaten med en hans lön motsvarande
framöfver- pension af 1,200 kronor. Men Grahl instämde derefter till Stockholms
flyttning daii- rådstufvurätt Kongl. Maj:t och kronan med yrkande, att Grahl, som
Zingsstaten9 fran 1896 års början icke kommit i åtnjutande af förenänmda med
kamreraretjensten förenade löneförmåner, måtte utbekomma så stor
del af dessa löneförmåner, uppskattade till 2,300 kronor om året, som
vid blifvande dom i saken kunde vara till betalning förfallen. I dom
den 28 maj 1896 förpligtade rådstufvurätten Kongl. Maj:t och kronan
att till Grahl utgifva den för de fem första månaderna af 1896 förfallna
andel af samtliga Grahl tillkommande löneförmåner. Hofrätten
ogillade visserligen, med ändring af rådstufvurättens dom, Grahls i
saken förda talan, men Kongl. Maj:t har, på Grahls ändringssökande,
i dom den 17 maj 1899, enär Grahl icke blifvit från sin befattning
entledigad samt af i öfrigt anförda skäl, pröfvat lagligt att, med ändring
af hofrättens dom, fastställa rådstufvurättens beslut. På underdånig
ansökning af Grahl om aflönings åtnjutande för tid efter ingången af
juni månad 1896 rnedgaf Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den
21 juli 1899, att till Grahl finge af förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll från och med den 1 juni 1899, till dess annorlunda
kunde varda förordnadt, utbetalas aflöning efter 2,300 kronor för år.

Innan rättegången med Grahl blifvit afgjord, hemstälde i underdånighet
fångvårdsstyrelsen — som utgick från den förutsättning, att
samtliga sådana befattningshafvande vid centralfängelset å Norrmalm
och det dermed förenade kronohäktet, hvilka icke kunde vid detta
fängelses förestående indragning förflyttas till tjenstgöring vid andra
fångvårdsanstalter men hade berättigade anspråk att det oaktadt få
för sina innehafvande tjenster fortfarande åtnjuta aflöning eller ersätt -

Andra hnfvndtiteln.

ning derför, skulle för pensions erhållande öfverflyttas å allmänna indrag
ningsstaten — att Eders Kongl. Maj:t täcktes dels medgifva, att efter
centralfängelsets indragning följande aflöningsförmåner finge tills vidare
intill år 1898 af fångvårdsanslägen utbetalas till nedannämnda befattning
skafvande vid fängelset, nemligen till direktören C. R. Wiberg:

lönen vid centralfängelset..................................................... kronor 3,000 —

arfvodet vid kronohäktet ........................... „ 300 —

två ålderstillägg, tillsammans.......................................... „ 700 —

vederlag för mistad bostad ................................................... „ 1,000 —

ii ii ii ve(^....................................... >i___175

Summa kronor 5,175 —

hvaremot ett till Wiberg utgående skrifvarearfvode å 400 kronor efter
upphörandet af Wibergs tjenstgöring icke vidare syntes böra till honom
utgå,

och till predikanten August Löfgren:

arfvodet vid centralfängelset............................................... kronor 1,400 —

„ „ kronohäktet .................................................... „ 300 —

ett ålderstillägg........................................................................ „ 500 —

hyresersättning ............................................................ „ 600 —

vederlag för mistad ved........................................................ ,, 100 —

Summa kronor 2,900 —

dels och föreslå Riksdagen att öfverflytta Wiberg och Löfgren till allmänna
indragningsstaten med rätt för dem att derå från början af år
1898 uppbära pension, Wiberg med 5,175 kronor och Löfgren med
2,900 kronor.

I häröfver infordradt underdånigt utlåtande tillstyrkte statskontoret
bifall till fångvårdsstyrelsens hemställan, i hvad den afsåg Wiberg.
Beträffande Löfgren, för hvilkens befattningar såväl vid centralfängelset
som vid kronohäktet icke å stat uppförts lön utan endast arfvode af
respektive 1,400 och 300 kronor, förklarade sig statskontoret väl anse,
att Löfgren borde tills vidare och intill dess han kunde användas vid
annan straffanstalt eller vinna annan befordran i statens eller kyrkans
Tjenst, få af fångvårdsmedel tillgodonjuta berörda arfvoden med ålderstillägg
jemte hyresersättning och vederlag för mistad vedbrand, hvaremot
statskontoret, med afseende derå att någon lön ej vore förenad
med Löfgrens befattningar vid fångvården och hans anställning såsom
predikant alltså icke kunde anses vara så fast, att han vid indragningen
af predikantsbefattningen skulle ega rätt att för all framtid bibe -

Andra hufvudtiteln.

hållas vid dermed förenade aflöningsförmåner, fann sig icke kunna
tillstyrka Löfgrens öfverflyttande på allmänna indragningsstaten.

Genom nådigt bref den 29 januari 1897 förklarade Eders Kongl.
Maj:t, att Löfgren finge bibehållas vid sina aflöningsförmåner till den 30
april 1897, men att Eders Kongl. Maj:t ej funnit skäl att hos Riksdagen
göra framställning om Löfgrens öfverflyttande på allmänna indragningsstaten.
I fråga om Wiberg deremot föreslog Eders Kongl. Maj:t 1897 års
Riksdag att medgifva uppförande åt honom å allmänna indragningsstaten
af ett mot hans förenämnda aflöningsförmåner svarande belopp af 5,175
kronor. Vid behandling af denna fråga anförde Riksdagen, under
åberopande af rådstufvurätteris dom i rättegången mot Grahl och enär
denna rättegång då vore på hofrättens pröfning beroende, att vid detta
förhållande Riksdagen ansåge, att, innan slutligen blifvit afgjordt,
huruvida Kongi. Maj:t och kronan skulle anses skyldig att vid en
tjensts indragning godtgöra tjensteinnehafvaren till större belopp, än
som motsvarade sjelfva den med tjensten förenade lönen, det icke vore
lämpligt bestämma, hvilket belopp borde för Wiberg å allmänna indragningsstaten
uppföras, samt att frågan om Wibergs öfverflyttande
å nämnda stat derför borde tills vidare anstå.

På särskilda framställningar från fångvårdsstyrelsen har derefter
Eders Kongl. Maj:t medgifvit, att Wibergs löneförmåner må till och
med år 1900 till honom utbetalas af fångvårdsmedel.

Efter det rättegången mot Grahl blifvit afgjord, har olvanbemälde
Löfgren i underdånig ansökning anhållit, att då genom Kong!. Maj:ts
dom i sagda rättegång syntes hafva uppkommit ett prejudikat, som
styrkte Löfgrens rätt att utan afseende å de förfogandeu, som vidtagits
med den tjenstebefattning, hvartill han konstituerats, fortfarande åtnjuta
de med tjensten förenade förmåner, Eders Kongl. Maj:t ville vidtaga
åtgärder i syfte, att Löfgren för tiden efter den 1 maj 1897 måtte
komma i åtnjutande af de honom såsom predikant vid centralfängelset
och kronohäktet å Norrmalm tillkommande löneförmåner till belopp
af 2,900 kronor för år räknadt.

Fångvårdsstyrelsen har i anledning af domen angående Grahl
samt Löfgrens nyssnämnda ansökning i underdånighet anfört, att, försåvidt
genom sagda dom finge anses vara slutligen afgjordt, att kronan
skall vara skyldig vid eu tjensts indragning godtgöra konstituerad
innehafvare deraf med hela den aflöning, som honom i tjensten tillförsäkrats,
torde Wiberg, hvilkens tjeusteställning i förevarande afseende
syntes vara fullkomligt likartad med den, som Grahl intagit, böra anses
fortfarande berättigad att uppbära aflöning, motsvarande honom till -

Andra hufvndtiteln.

försäkrade förmåner, tillsammans 5,175 kronor. Och då de Wiberg
och Grahl tillkommande aflöningar syntes lämpligast böra för framtiden
utgå från allmänna indragningsstaten, hemstälde styrelsen, att Eders
Kongl. Maj:t måtte dels förnya sin till 1897 års Riksdag aflåtna proposition
om Wibergs öfverflyttande å allmänna indragningsstaten, med rätt för
honom att under vissa vilkor å sagda stat från och med år 1901 uppbära
årlig lön till belopp af 5,175 kronor, dels ock föreslå Riksdagen
att å allmänna indragningsstaten, uppföra den Grahl nu tillerkända aflöning
att från och med 1901 af honom uppbäras med 2,300 kronor
för år; hvarjemte styrelsen hemstält, huruvida icke Eders Kongl. Maj:t,
för den händelse Eders KoDgl. Maj:t skulle pröfva skäligt bifalla Löfgrens
ansökning, täcktes finna lämpligt föreslå Riksdagen att, jemväl
åt Löfgren uppföra hans aflöning å allmänna indragningsstaten under
enahanda vilkor som för Wiberg.

Statskontoret har, med afseende å hvad i ärendet nu förekommit,
i underdånighet hemstält, att Eders Kongl. Maj:t, täcktes hos Riksdagen
göra framställning om Wibergs, Grahls och Löfgrens öfverflyttande
å allmänna indragningsstaten med rätt för dem att derå från och med
år 1901 uppbära eu hvar de af fångvårdsstyrelsen för honom tillstyrkta
belopp under de vilkor och inskränkningar beträffande Wiberg och
Löfgren, som af nämnda styrelse föreslagits.

Beträffande Löfgren har jag inhemtat, att han den 8 februari
1899 förordnats att vara predikant vid Danviks hospital med en
aflöning af 1,000 kronor jemte fri bostad. Då sålunda Löfgren numera
kommit i åtnjutande af eu med sagda förmåner förenad presterlig
tjenst, synes den för honom å indragningsstat föreslagna ersättning
höra minskas med, förutom nyssnämnda kontanta belopp 1,000 kronor,
jemväl hyresersättningen 600 kronor, och Löfgren å indragningsstat
böra beredas en ersättning af 1,300 kronor.

På grund af hvad sålunda förekommit får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t, täcktes föreslå Riksdagen:

Andra hufvudtiteln.

1,300 kronor och Grahl af 2,300 kronor; dock med
vilkor, beträffande Wiberg, att, i händelse han efter
förflyttning till indragningsstaten befordras i statens
eller kommunens tjenst, han skall vara pligtig att i
allo frånträda lönen å indragningsstaten, derest denna
understiger eller är lika med den nya lönen, samt
att å lönen å indragningsstaten, derest den öfverstiger
berörda nya lön, vidkännas mot denna senare
svarande afdrag, och angående Löfgren, att, derest
han efter förflyttning till indragningsstaten på statens,
kyrkans eller kommunens stat, erhåller högre aflöning
än den, hvartill hans inkomster såsom predikant vid
Danviks hospital nu uppskattats, eller 1,600 kronor,
lönen å indragningsstaten skall minskas med skilnaden
mellan besagda högre aflöning, å ena, och nyssnämnda
belopp, 1,600 kronor, å andra sidan, eller
upphöra, der denna skilnad uppgår till 1,300 kronor.

I händelse af bifall till denna framställning skulle från bestämda
anslaget till fångars vård och underhåll kunna afföras hvad derifrån hittills
utgått till aflönande af direktören vid centralfängelset och kronohäktet
å Norrmalm, nemligen lön 3,000, arfvode 300 och skrifvarearfvode 400
kronor eller tillsammans 3,700 kronor.

Det i Wibergs aflöning ingående ålderstillägg, 700 kronor, utbetalas
från förslagsanslaget till dylika tillägg, och bostads- samt vedbrandsersättningarna,
1,175 kronor, utgå från förslagsanslaget till fångars
vård och underhåll. Emellertid hafva de efter gällande grunder
upprättade och af Eders Kongl. Maj:t godkända stater till ålderstillägg
under en lång följd af år visat sig öfverskrida den i anslaget derför
beräknade summan, och då jemväl förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll, hvilket för år 1898 varit faststäldt till något högre belopp
än för år 1900, under förstnämnda år, enligt hvad fångvårdsstyrelsen
anmält, i någon mån öfverskridits, samt utgifterna å anslaget
i anledning af nu rådande höga pris å proviant- och andra förnödenheter
icke kunna förväntas under den närmare framtiden komma att
nedgå, torde någon nedsättning af dessa anslag såsom en följd af
öfverflyttning till allmänna indragningsstaten af aflöningen till Wiberg
icke böra ifrågasättas. Nedsättning i fångvårdsanslagen med deraf till
Grahl och Löfgren anvisade aflöningsbelopp har redan förut skett en -

Andra Imfvudtiteln.

ligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 31 maj 1895 och den 20
maj 1898. Annan anledning till förändring af nyssnämnda två förslagsanslag
torde ej heller förefinnas.

För presterligt biträde vid fängelserna å Långholmen finnes å
bestämda anslaget till fångars vård och underhåll uppfördt arfvode af
2,400 kronor med vilkor att, derest tjenstebostad kunde åt samma
biträde beredas, afdrag å arfvodet, skulle göras med 300 kronor. Sedan
numera dylik bostad anvisats, får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att från bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll afföra sistnämnda belopp 300 kronor.

Hvad fångvårdsstyrelsen i anledning af underdåniga framställningar
från bevakningspersonalen vid rikets fängelser angående förbättrade
lönevilkor hemstält, torde ej böra föranleda annan åtgärd än den, som
kan varda till beredande af dyrtidstillägg åt vissa statens tjensteman
vidtagen. Beträffande ordinarie anslagen till fångvårdsstyrelsen samt
till värd och underhåll af läns- och kronohäkten finnes icke anledning
att ifrågasätta förändring.

Bifalles hvad ofvan hemstälts, kommer bestämda anslaget till
fångars vård och underhåll, som nu utgör 499,100 kronor, att upptagas
till .................................................................... kronor 499,000: —

samt fångvårdsanslaget i sin helhet, som nu

utgör 1,695,975 kronor, att upptagas till ............ „ 1,695,875: —

(Kriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag har jag icke att föreslå någon
förändring.

Extra anslag.

För fortsatt uppehållande af lagbyråns verksamhet torde Eders
Kong], Maj:t föreslå Riksdagen:

Bih. till Riksd. Prat. 1900. 1 Samt. 1 Afd.

[6].

Minskning af
bestämda anslaget
till fångars
vård och
underhåll.

Öfriga ordinarie
anslag.

[7]-

Lagbyrån.

Andra hufvudtiteln.

[8].
Krigshofrätt
en.

[9.]

Nya hägnader
och fånggårdar
vid länsfängelserna
i
Malmö och
Örebro samt
vid kronohäktet
i
Uddevalla.

att på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp
af 25,000 kronor.

I sammanhang härmed torde angående lagbyråns verksamhet
under år 1899 böra meddelas, att lagbyrån under nämnda år utarbetat,
förutom åtskilliga författningsförslag af mindre omfattning, förslag till
lag om inteckning i fartyg äfvensom förslag till ändrad lydelse af 17
och 31 kap. rättegångsbalken jemte dermed sammanhängande författningar.
Härförutom hafva ledamöter i lagbyrån inför högsta domstolen
föredragit vissa lagförslag.

Då, efter det högsta domstolen i anledning af utarbetadt förslag
till lag om krigsdomstolar och rättegången derstädes, enligt hvilket
krigshofrätten skulle i väsentlig mån omorganiseras, afgifvit yttrande
af beskaffenhet att föranleda en genomgripande omarbetning af förslaget,
frågan om krigshofrättens organisation ännu icke kommit i det
skick, att densamma kan för Riksdagen framläggas, hemställer jag

i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen:

att för år 1901 till arfvoden åt krigshofrättens
ordförande och militäre ledamöter på extra stat anvisa
enahanda belopp, som för närmast föregående år dertill
anslagits, eller 3,250 kronor.

På sätt af protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 13
juni 1899 angående regleringen af andra hufvudtitelns stat framgår,
hade fångvårdsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 30 sept. 1898 anfört,
att reservationsanslaget till vård och underhåll af läns- och kronocellfängelserna,
hvilket vid 1882 års riksdag bestämdes till 30,000
kronor, alltsedan bibehållits oförändradt vid sagda belopp, som jemte
vissa kommuners bidrag af tillsammans omkring 2,400 kronor om året
utgjorde den tillgång, som för nyssnämnda ändamål stode till fångvårdsstyrelsens
förfogande. Efter 1882 hade emellertid dels uppförts
nya kronohäkten och dels anordnats nya bostäder åt vaktbetjente,
hvilket i förening med den omständighet, att behofvet, af underhåll af
tängelserna i män af deras ålder ökats, under det att priset å byggnadsmaterialier
och dagsverken betydligt stigit, föranledr, att allt större
svårighet mött att få reservationsanslaget att räcka till för de arbeten,
som för fängelsebyggnadernas vidmakthållande varit mest nödvändiga.
Hvad särskilt, anginge de vid fängelserna befintliga plank, som i all -

Andra hufvudtiteln.

mänhet vore uppförda för omkring fyrtio till femtio år sedan, hade
dessa, så länge de ännu kunnat repareras, erhållit det nödtorftiga underhåll,
reservationsanslaget kunnat medgifva utan äfventyr för beståndet
af andra vigtigare byggnadsdelar; men planken vid vissa fängelser
hade nu börjat visa sig till stomme och beklädnad så uppruttna, att
de icke vidare kunde tjena sitt ändamål eller repareras utan måste
ersättas med nya hägnader. Detta behof hade under de senaste åren
visat sig så trängande, att fångvårdsstyrelsen nödgats att i sina underdåniga
förslag till stater å reservationsanslaget upptaga nybyggnad af
fånggårdarne vid en del af fängelserna. Men följden deraf, att sålunda
betydliga summor undandragits det egentliga byggnadsunderhållet,
hade blifvit, att i och för sig synnerligen behöfliga reparationsarbeten
måst år efter år uppskjutas, till dess det nu blifvit nödvändigt att
bereda utväg för deras verkställande. I följd häraf och då reservationsanslaget
hade till uppgift att lemna nödiga medel till vidmakthållande
af befintliga fängelsebyggnader och sålunda icke torde böra till sitt
belopp bestämmas efter ett tillfälligt och mera sällan återkommande
behof såsom det ifrågavarande, hvilket borde betraktas såsom nybyggnad
och tillgodoses genom anvisande af extra anslag, hemstälde
fångvårdsstyrelsen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra
framställning om anvisande af ett extra anslag å 73,500 kr. för uppförande
af nya hägnader och fånggårdar vid ett antal af rikets länsoch
kronocellfängelser. Med anledning af denna hemställan fann sig
Eders Kongl. Maj:t böra till 1899 års Riksdag göra framställning om
ett anslag ä 31,305 kronor till nya hägnader och fånggårdar vid fyra
länsfängelser, hvilket anslag ock af Riksdagen beviljades.

Under hänvisning till sin ofvanberörda skrifvelse har fångvårdsstyrelsen
den 19 sistlidne oktober inkommit med instrument öfver
besigtningar, som under år 1899 verkstälts vid vissa länsfängelser
samt kronohäktet i Uddevalla, äfvensom beräkningar af kostnaden för
ombyggnad af fånggårdar och hägnader vid sagda fängelser; och har
fångvårdsstyrelsen hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att för uppförande af nya hägnader och fånggårdar vid
samma fängelser anvisa ett extra anslag af 46,500 kronor. Sagda
handlingar utvisa, att vid besigtningar, som efter förordnande af vederbörande
magistrater företagits vid kronohäktet i Uddevalla samt länsfängelserna
i Malmö och Örebro, fånggårdarne vid kronohäktet och
såväl fånggårdar som omfattningshägnader vid länsfängelserna vore i
så dåligt skick, att deras ombyggande ansetts nödvändigt. Enligt
beräkning, som af fångvårdsstyrelsens arkitekt uppgjorts med ledning

Andra hnfvndtiteln.

af de värderingar af dessa ombyggnadsarbeten, som verkstälts vid
sjelfva besigtningarna eller efter besigtningarna af sakkunnige män,
som i dem deltagit, skulle kostnaden för nämnda ombyggnadsarbeten
uppgå till 34,600 kronor, om samtliga ombyggnaderna utfördes af tegel,
och till 31,200 kronor, om fånggårdarne byggdes af sten och omfattningshägnaderna
af trä.

Då emellertid trakten närmast fängelset i Örebro vore till stor
del bebyggd med trähus, från hvilka, derest träplank uppfördes, eldfara
kunde hota fängelset, och den beräknade skilnaden i kostnad för
hägnader af tegel och af trä vid länsfängelset i Malmö vore obetydlig,
eller endast 400 kronor, har fångvårdsstyrelsen ansett tegel böra användas
till alla de nu ifrågavarande ombyggnaderna.

Beträffande fånggårdarne vid länsfängelset i Malmö har fångvårdsstyrelsen
meddelat, att ombyggandet af dessa visserligen varit
upptaget till belopp af 4,500 kronor i den af Eders Kongl. Maj:t faststälda
stat å reservationsanslaget till vård och underhåll af läns- och
kronohäkten för år 1898, men att ombyggnaden det oaktadt i anseende
till den högre kostnad, arbetet visat sig betinga, samt nödvändigheten
af anslagets anlitande för andra oförutsedda arbeten, i särskild promemoria
upptagna till belopp af 6,460 kronor 17 öre, icke kunnat komma
till verkställighet.

Då af hvad sålunda förekommit framgår, att ett oafvisligt behof
förefinnes, att medel anvisas till ombyggnad af hägnader och fånggårdar
vid ofvannämnda tre fängelser, samt hvad fångvårdsstyrelsen
anfört synes utgöra giltigt skäl för jemväl hägnadernas uppförande af
sten, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen:

att för uppförande af nya hägnader och fånggårdar
vid länsfängelserna i Malmö och Örebro samt
vid ki-onohäktet i Uddevalla för år 1901 anvisa ett
extra anslag af 34,600 kronor.

[10.1 I underdånig skrifvelse den 24 januari 1899 har fångvårdsstyrelsen

Bostadshus åt anfört, att 1890 års Riksdag på framställning af Eders Kongl. Maj:t
vidiänsfängei- dels bifallit, att, till de å ordinarie stat uppförde vaktbetjente vid fångst
tStoeMoJm. vården, som vore gifta eller euklingar med famil j och icke på kronans
bekostnad åtnjöte förmånen af fri bostad, finge utgå hyresersättning
till belopp af högst 150 kronor för år, och dels medgifvit Eders Kongl.
Maj :t att, om och i den mån besparing uppstode å förslagsanslaget till
fångars vård och underhåll, å samma anslag utanordna medel till an -

Andra hufvudtiteln.

skaffning af de ytterligare bostadslägenheter, som för den vid fångvårdsinrättningarna
anstälda bevakningspersonal pröfvades nödiga, försåvidt
sådana bostadslägenheter kunde i kronans redan befintliga hus utan
nybyggnad beredas. Genom de bostäder, som i följd häraf blifvit
anordnade, jemte förut befintliga vaktbetjentsbostäder hade numera
något mera än halfva antalet af fångvårdens gifta vaktbetjente blifvit
beredda fria bostäder i kronans hus. Hvad de öfriga anginge, hade
de genom erhållande af hyresersättning i allmänhet kunnat anskaffa
bostäder utan afsevärda tillskott frän dem sjelfva till hyrans betalande.
Men i de större städerna, der under senare åren bostadshyrorna i synnerlig
grad uppdrifvits, hade för de vaktbetjente, som uppbure hyresersättning,
uppstått ett förhållande, hvarigenom de blifvit satta i särdeles
ofördelaktig ställning i jemförelse med sina kamrater å andra
platser, så mycket mera som i de större städerna de numera i allmänhet
höjda lefnadskostnaderna icke obetydligt öfverstege samma kostnader
å andra orter, och derigenom svårigheten ytterligare ökats att
af den i allt fall rätt begränsade vaktbetjentslönen jemväl betala det
nödiga tillskottet till bostadshyran. Hvad särskilt anginge hufvudstaden,
der nu påpekade missförhållande för de vaktbetjente, som uppbure
hyresersättning, måste i jemförelsevis hög grad göra sig kännbart,
blefve detsamma för fängelserna å Långholmen inom den närmaste
tiden afhjelpt genom utförandet af den af Eders Kongl. Maj:t medgifna
inredningen af 16 vaktbetjentsbostäder i gamla straffängelsets
södra länga. I fråga om det nya länsfängelset i Stockholm, hvilket i
slutet af år 1898 tagits i bruk, hade styrelsen hoppats, att af de enligt
nådiga brefvet den 31 maj 1895 för detta och andra fängelsebyggnadsarbeten
till styrelsens disposition stälda medel så stora besparingar
skulle vinnas, att erforderligt belopp skulle deraf kunna anvisas till
uppförande i sammanhang med. den öfriga fängelsebyggnaden af ett
mindre bostadshus åt vaktbetjente vid fängelset. Men då i följd af
den under senare åren inträdda betydliga stegringen af arbetslöner och
pris å byggnadsmaterialier samt andra under byggnadstiden tillstötande
omständigheter numera visat sig, att dessa medel till fullo ätginge för
de arbeten, som blifvit genom nyssnämnda nådiga bref föreskrifna,
kunde behofvet af ett bostadshus för vaktbetjente vid ifrågavarande
länsfängelse icke afhjelpas på annat sätt än genom anvisande för ändamålet
af särskilt, anslag. Enligt gällande stat vore vid detta fängelse
anstälde, förutom tre vaktqvinnor, en vaktmästare och sex vaktkonstaplar.
Af dessa hade vaktmästaren familjebostad åt sig anordnad i
fängelsets ekonomiflygel, och åt eu vaktkonstapel, hvilkens hustru

Andra hufvndtiteln.

tjenstgjorde som portvakt, kade upplåtits fängelsets af ett rum och kök
bestående portvaktslägenhet. Vaktqvinnorna och en vaktkonstapel, som
vore ogift, bebodde för ogifta afsedda rum inom fängelset. De öfriga
fyra vaktkonstaplarne uppbure hyresersättning till belopp af 150 kronor
för år. I afgifvet tjenstememorial hade fängelsets direktör meddelat,
att smärre lägenheter på ett rum och kök i den del af staden, der
fängelset vore beläget, betingade eu årlig hyra af 300 å 325 kronor,
men att derstädes rådde sådan brist å dylika lägenheter, att det under
hösten 1898 varit omöjligt att der få hyra en sådan. Deremot hade
det lyckats en af konstaplarne att hyra en från en handelslägenhet
afskild och derför jemförelsevis billig bostad om två rum och kök i
fängelsets närhet för ett årligt pris af 406 kronor. Eljest kostade
tvårumslägenheterna i denna del af staden 450 å 500 kronor eller till
och med mera. De återstående tre konstaplarne hade nödgats hyra
så långt bort från fängelset som i Vasastaden och Karlbergsallén, der
de för sina lägenheter, hvilka bestode af ett rum och kök, betalade
250 å 275 kronor för år. De konstaplar, som erlade i hyra 275 och
406 kronor, hade för att skaffa sig något bidrag till denna utgift mottagit
främmande personer i sina hem som »inneboende». Det vore
tydligt, att de förhållanden, hvarom direktören sålunda upplyst, måste
vara till skada både för fängelset och konstaplarne. Genom hyresersättningens
otillräcklighet frestades de senare att hyra sig bostäder,
hvarhelst sådana kunde billigast erhållas. Härigenom och genom bristen
på lämpliga lägenheter i fängelsets närhet förlorade fängelset den med
hyresersättningarnas införande för fångvårdsbetjente jemväl för fångvården
afsedda fördelen, att dess betjente skulle kunna skaffa sig bostäder
inom sådana afstånd från fångvårdsanstalterna, att deras tjenstgöring
icke blefve deraf lidande. Och konstaplarne sjelfve ginge genom
de länga afstånden till sina hem till stor del förlustige den välbehöfliga
hvila från tjensten, som fristundernas tillbringande i hemmen borde
bereda. För öfrigt torde den vederqvickelse, som ett väl ordnadt hemlif
vore egnadt att skänka, i väsentlig mån gå förlorad för konstaplarne,
om de icke ens kunde behålla sina anspråkslösa hem för sig
sjelfva utan nödgades att, såsom med några af dem nu vore fallet, för
hyresutgiftens nedbringande dela bostäderna med »inneboende». Slutligen
torde med hänsyn till den afgörande betydelse, som prisfrågan
måste ega vid valet af bostad, den fara finnas för handen, att en lägenhet
komme att hyras, som vore för trång för familjen, osund och kanske
dertill belägen bland en af ekonomiskt betryck eller annat förfall sjunken
omgifning, från hvars inflytande det måste vara af vigt för fängelset

Andra hufvudtiteln.

att draga konstaplarne. Då det sålunda af mångahanda skäl vore synnerligen
angeläget att bereda ifrågavarande konstaplar bostäder vid
sjelfva fängelset, hade styrelsen låtit uppgöra ritningar till en byggnad
å fängelsetömten i två våningar med två bostadslägenheter i hvarje
våning och till en enligt bilagdt kostnadsförslag beräknad kostnad af

21,000 kronor.

På grund al hvad sålunda anförts har styrelsen hemstält, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till uppförande af ett
bostadshus åt vaktbetjente vid länsfängeiset i Stockholm bevilja ett
extra anslag af 21,000 kronor.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, som blifvit
i ärendet hörd, har, med vitsordande af fångvårdsstyrelsens uppgifter
angående svårigheten för vaktbetjeningen att mot något så när skälig
ersättning skaffa sig lämpliga bostäder i hufvudstaden och med tillkännagifvande,
att intet vore att erinra mot det uppgjorda byggnadsförslaget,
förordat bifall till fångvårdsstyrelsens framställning.

I infordradt underdånigt utlåtande har öfverintendentsembetet
anfört, att em betet icke funnit anledning till erinran mot de ifrågavarande
ritningarna men beträffande det dertill hörande kostnadsförslag
ansett sig böra anmärka, att då en deri upptagen post å 359 kronor
för oförutsedda utgifter torde få anses otillräcklig, samma förslags slutsumma,
21,000 kronor, borde höjas till 21,500 kronor.

Härefter har direktören vid länsfängeiset på anmodan inkommit
med uppgift å vaktkonstaplarnes bostäder och hyresbelopp från den 1
oktober 1899, utvisande, att två af dem, efter att förgäfves hafva i fängelsets
närhet sökt bostäder på ett rum och kök, ej långt från fängelset
förhyrt lägenheter om två rum och kök för 400 och 406 kronor men
sett sig nödsakade att inhysa så kallade inneboende, samt att de två
andra konstaplarne i Vasastaden hyrt lägenheter om ett rum och kök
för 280 kronor.

Då af hvad sålunda förekommit synes framgå, att det vore synnerligen
önskligt, att åt ifrågavarande fyra vaktkonstaplar bereddes
fri bostad i fängelsets närhet, får jag, med afseende tillika å den
af öfverintendentsembetet framstälda anmärkning mot det uppgjorda
kostnadsförslaget, i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen:

att för uppförande af ett bostadshus åt vaktbetjente
vid länsfängeiset i Stockholm för år 1901
anvisa ett extra anslag af 21,500 kronor.

Andra hufvud titeln.

.HM

Ostra natteeUflygelns
vid
centralfängelset
å Långholmen
inredande
med
celler för enrumsfängar.

Fångvårdsstyrelsen bär vidare i underdånig skrifvelse den 17 mars
1899 erinrar, att styrelsen vid afgifvande af underdånigt yttrande rörande
vissa ändringar i 1885 års lösdrifvarelag anmält, hurusom centralfängelset
: Malmö icke längre torde behöfva för sitt nuvarande ändamål tagas
i anspråk utan i händelse af behof skulle kunna upplåtas till tvångsirbetsanstalt,
dertill det väl lämpade sig icke blott på grund af sina
-stora arbetssalar utan ock genom sin tillhörande cellbyggnad, hvilken
senare genom sina 137 dagceller erbjöde önsklig möjlighet att afskilja
företrädesvis unge lösdrifvare sins emellan och från de äldre. Sä länge
lösdrifvarelagens nuvarande bestämmelser fortfore att gälla, förelåge
visserligen icke behofvet att inrätta en ytterligare anstalt för tvångsarbetare
och i sådant syfte indraga centralfängelset i Malmö såsom
straffanstalt. Men å ena sidan torde omtänksamheten fordra, att på
förhand sådana anordningar planlades, hvilka från fångvårdens sida
möjliggjorde tillämpningen af de förändrade lagbestämmelser beträffande
lösdrilvares behandling, styrelsen föreslagit såsom enligt dess åsigt
nyttiga och nödiga; och ä andra sidan kunde styrelsen icke förbise,
att, oafsedt detta, sådana förhållanden numera inträdt, att centralfängelsets
i Malmö indragning såsom straffanstalt måste anses från ekonomisk
synpunkt med nödvändighet päfordrad. Styrelsen hade derför ansett
sig utan afvaktan å den möjliga framgången af sitt förslag till förändringar
i lösdrifvarelagen redan nu böra till Eders Kong!. Maj:t ingå
med framställning i afseende ä nämnda fängelses utrymmande och de
åtgärder, hvilka såsom förutsättning härför erfordrades. Af tabell,
upptagande för åren 1892—1898 medeltalet af de vid de manliga
centralfängelserna, nemligen de å Långholmen, i Malmö och å Nya
Varfvet intagna fångar, alla dömde till straffarbete på längre tid än
två år, framginge, att såsom en naturlig följd dels af de genom lagen
den 20 juni 1890 för vissa fall inträdda lindrigare straffbestämmelser
och dels af den utsträckning af enrumsstraffets användning, som genom
lagen den 29 juli 1892 inträdde, gemensamhetsfångarnes antal nedgått
till mindre än tredjedelen, under det att enrumsfångarnas antal samtidigt
stigit till betydligt mera än det tredubbla. Då gemensamhetsfångarnes
antal så starkt sjunkit, hade deraf måst blifva en följd, att
utrymmet inom centralfängelserna, som varit inredda hufvudsakligen
för mottagande af detta slag af fångar, till betydlig del stode utan
användning. De tre manliga centralfängelserna innehölle sålunda sammanlagdt
700 för gemensamhetsfångar afsedda nattceller, under det att
antalet sådana fångar under år 1898 i medeltal utgjorde allenast 247.
Det framginge häraf, att antalet centralfängelser för män under nuvarande

Andra hufvndtiteln.

förhållanden kunde och borde nedbringas. Vid samma fängelser funnes
nu celler för enrumsfångar till ett antal af 508, medan enrumsfångarnes
medelantal under år 1898 uppgick till 404. Vid centralfängelset i Malmö
funnes 284 nattceller och, såsom förut erinrats, 137 celler, afsedda för
enrumsfångar. Om nu detta fängelse ej vidare toges i anspråk för
straffångar, skulle för dessa återstå 416 nattceller för gemensamhetsfångar,
nemligen 300 vid centralfängelset å Långholmen och 116 å
Nya Varfvet, samt 371 celler för enrumsfångar, nemligen 200 å Långholmen
och 171 å Nya Varfvet. Dessa siffror visade, att, i händelse
Malmöfängelset utrymdes, ett öfverskott af 169 nattceller för gemensamhetsfångarne
dock fortfarande skulle förefinnas, men att en brist
af 33 celler för enrumsfångar skulle uppkomma, allt under beräkning
efter medelantalet fångar under år 1898. Då nyssnämnda stora antal
nattceller, 169, skulle stå utan användning, och anledning vore att antaga,
att gemensamhetsfångarnes antal komme att ännu mera nedgå,
erbjöde sig såsom den enligt styrelsens åsigt mest lämpliga åtgärden
till fyllande af bristen på celler för enrumsfångarne och vinnande af
nödig reserv deraf att omändra och med dylika celler inreda en af
nattcellflyglarne vid centralfängelset å Långholmen, hvarigenom en för
det närvarande alldeles öfverflödig byggnad åter skulle komma till gagn.
I sådant afseende syntes den östra flygeln i följd af sitt läge vara den
mest passande. Enligt hvad verkstäld utredning gåfve vid handen och
på sätt vid skrifvelsen fogade, af styrelsens arkitekt uppgjorda ritningar
och kostnadsberäkningar utvisade, kunde för en kostnad af 60,000 kronor,
med omändring af nämnda flygels 150 nattceller, erhållas 72 för enrumsfångar
afsedda celler, med afseende å storlek och öfriga anordningar
jemförliga med de å senare tider inredda celler för enrumsfångar.
Efter genomförandet af den sålunda föreslagna förändringen skulle vid
centralfängelserna å Långholmen och å Nya Varfvet finnas 266 nattceller
för gemensamhetsfångar och 443 celler för enrumsfångar.

Kronans årliga utgifter för centralfängelset i Malmö, med afdrag
för kostnaderna för fångarnas underhåll med mera, som ju vid deras
förflyttning till annat fängelse skulle qvarstå, belöpte sig till omkring

70,000 kronor. Visserligen skulle till en tid en stor del af detta utgiftsbelopp
qvarstå, derest fängelset icke mera skulle varda för fångvårdsändamål
användt, enär under denna förutsättning aflöningar fortfarande
måste utgå till den derstädes anstälda tjenstepersonal, som ej kunde
till andra platser inom fångvården förflyttas; men styrelsen hade dock
redan inskränkt antalet af sagda personal genom att, der så ske kunnat,
Bill. till Rihsd. Prof. 1900. 1 Samt. 1 Afd. 4

Andra hufvudtiteln.

Jemna uppkomna ledigheter obesatta, och läte sig angeläget vara att,
i den mån detta utan äfventyrande af fängelsets säkerhet läte sig göra,
härmed vidare fortsätta. Genom fängelsets utrymmande skulle ock
undgås åtskilliga i annat fall förestående kostnader för reparationer
och nya anordningar till belopp af 52,000 kronor. Skulle åter en förändrad
lösdrifvarelagstiftning medföra, att Malmö centralfängelse behöfde
tagas i användning såsom tvångsarbetsanstalt, skulle nedläggandet af
straffängelsets verksamhet medföra en vinst, motsvarande kostnaderna
både för den nödiga tjenstepersonalens aflönande och för anordnandet
af en ny tvångsarbetsanstalt. Om än bebofvet af nyssnämnda reparation
i detta fäll skulle qvarstå, blefve likväl utgiften härför obetydlig, jernjord
med de belopp, hvilka för sistberörda nybyggnadsändamål skulle
erfordras.

På grund af det sålunda anförda och under erinran, att fängelsets
indragning icke kunde ske, förr än ombyggnaden å Långholmen hunne
fullbordas, hemstälde styrelsen, att Eders Kongl. Maj:t måtte medgifva,
att den östra nattcellflygeln vid centralfängelset å Långholmen finge
under de närmaste åren omändras så, att den komme att innehålla, i
stället för nuvarande 150 nattceller, 72 celler för enrumsfångar, samt
för nämnda arbetes påbörjande från förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll för år 1899 anvisa ett belopp af 15,000 kronor.

Sedan fångvårdsstyrelsen emellertid i skrifvelse den 11 sistlidne
juli anmält, att nämnda förslagsanslag för år 1898 något öfverskridits och
antagligen komme att fortfarande för någon tid visa sig väl knappt
beräknadt, fann Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt beslut den 20 sistlidne
oktober, enär förslagsanslaget desto mindre borde för ifrågavarande
arbeten användas, som, enligt hvad fångvårdsstyrelsen dåmera upplyst,
anslaget i allt fall sannolikt komme att öfverskridas, fångvårdsstyrelsens
hemställan ej kunna bifallas.

I sitt den 29 september 1899 afgifua förslag angående anslagen
till fångvården för år 1901 har fångvårdsstyrelsen hemstält, att Eders
Kongl. Maj:t på de i skrifvelse» den 17 nästförutgångne mars af styrelsen
anförda skäl täcktes föreslå Riksdagen att för ofvanberörda
ändamål anvisa ett extra anslag för år 1901 af 60,000 kronor

Då på de skäl, fångvårdsstyrelsen anfört, det synes lämpligt, att
såsom förberedande åtgärd till centralfängelsets i Malmö indragning eller
förändring till tvångsarbetsanstalt ena nattcellflygeln å Långholmen
inredes till celler för enrumsfångar, och, efter hvad af fångvårdsstyrelsens
skrifvelse framgår, sagda arbete bör kunna med ett belopp af

Andra hufvndtiteln.

15,000 kronor påbörjas, får jag i underdånighet hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att för östra nattcellflygelns vid centralfängelset
å Långholmen inredande med celler för enrumsfångar
på extra stat bevilja 60,000 kronor och för påbörjande
af sagda arbete till utgående under år 1901 af detta
anslag anvisa 15,000 kronor.

Under åberopande af hvad chefen för finansdepartementet till [12.1
statsrådsprotokollet den 8 i denna månad anfört i fråga om beredande Dyrtidstillägg.
åt statens betjente och de lägst aflönade bland dess tjensteman af ett
dyrtidstillägg för år 1900 att uppföras i riksstaten för år 1901, hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen:

att till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet
den 8 i denna månad angifna grunder,
af dyrtidstillägg för innevarande år åt en del tjensteman
och betjente i justitiedepartementets afdelning
af Eders Kong). Maj:ts kansli samt till justitiedepartementet
hörande embetsverk och kårer å extra stat
för år 1901 anvisa såsom förslagsanslag ett belopp
åt 107,787 kronor, utjemnadt till 108,000 kronor.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde hvad föredragande departementschefen
sålunda hemstält;

och täcktes Hans Maj:t Konungen dertill i nåder
lemna bifall.

Ex protocollo
Auq. von Hartmansdorff.

Tredje hufvudtiteln.

Protokoll öfver utrikesdepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 13 januari
1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena föredrog regleringen af
utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel för år 1901 och yttrade beträffande:

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1

Tredje hufvudtiteln.

Ordinarie

anslag

[1.]

[2.]

[3.]

[4-]

[5.]

Ordinarie anslag.

»Med afseende å kabinettskassans utgifter för år 1901 beräknades behofvet
i det budgetförslag, som förelädes Eders Kongl. Maj:t den 30 sistlidne november,
till 680,500 kronor för de Förenade Rikena tillsammans. Som
Eders Kongl. Maj:t emellertid denna dag vid förnyad underdånig föredragning
i sammansatt svenskt och norskt statsråd af samma budgetförslag behagat
i nåder besluta, att det såsom lön för en tredje militärattaché uppförda belopp,
6,000 kronor, icke skulle i förslaget upptagas, utgör kabinettskassans
utgiftsbehof 674,500 kronor. Af detta belopp skulle Sverige bestrida dels hela
det till hemliga utgifter beräknade anslaget, 9,900 kronor, dels ock af återstoden,
664,600 kronor, enligt vedertagen proportion, 12/n eller 469,100 kronor,
således tillhopa 479,000 kronor.

Af de i budgetförslaget ingående anslag är löneanslaget till departementschefen,
ministern för utrikes ärendena, uppfördt med samma belopp som i
nu gällande riksstat, eller 24,000 kronor.

Samma förhållande eger rum med anslaget till utrikesdepartementet, som
alltså upptagits till 32,365 kronor.

Anslaget till minister staten är — genom den af Eders Kongl. Maj:t den 30
november och denna dag föreslagna öfverflyttningen från konsulskassan till
kabinettskassan af det hittills såsom kontorsbidrag utgående anslaget till Kongl.
nederländska beskickningen i Tokio samt genom den föreslagna förhöjningen
af anslaget till Eders Kongl. Maj:ts beskickning i Madrid — ökadt från 478,750
kronor till 496,750 kronor, af bvilket senare belopp enligt proportionen 12: 5
belöper på Sverige 350,647 kronor.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda, förut denna dag
i sammansatt statsråd fattade nådiga beslut, upptages anslaget till militärattachéer
med oförändradt belopp eller 8,471 kronor

Det gemensamma anslaget till skrifmaterialier, expenser och extra utgifter
har för år 1901 beräknats till samma belopp, som det i budgeten för år
1900 upptagna, eller 95,900 kronor. Den på Sverige belöpande andelen deraf,
som i 1900 års budget utgjorde 63,523 kronor, har i budgetförslaget för
1901, för vinnande af hela hundratal i slutsummorna för Sveriges och Norges
andeler i kabinettskassans utgifter, uppförts med ett till 63,517 kronor jemkadt
belopp.

Hvad konsulskassan angår, äro inkomster och utgifter i detta budgetförslag
beräknade till 622,900 kronor, deraf 267,800 kronor beräknats be -

Tredje hufvudtiteln. 3

löpa på Sverige och 355,100 kronor på Norge, efter proportionen mellan
de under år 1898 till konsulskassan influtna konsulatafgifter af svenska och
norska fartyg, svenska och norska expeditionsafgifter samt statsanslagen från
båda rikena. Denna proportion, som utgjorde 42,9925 % för Sverige och 57,0075
% för Norge, har jemväl lagts till grund vid fördelningen af utgifterna under
de särskilda rubrikerna.

Dessa äro:

Utrikesdepartementet. Af det från konsulskassan beräknade bidraget,
20,600 kronor, är alltså den svenska andelen uppförd med 8,857 kronor.

Konsulsstaten■ Slutsumman utgör 561,750 kronor och har således ett
belopp af 241,510 kronor uppförts för Sverige.

Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter. Af det beräknade anslaget
till denna rubrik, 40,550 kronor, har den svenska andelen blifvit utförd med
17,433 kronor.

Under utgifter, som bestridas af svenska statsmedel allena, uppföres understöd
åt svenska kyrkan i Paris med oförändradt belopp af 2,950 kronor.

Extra anslag.

A tredje hufvudtiteln finnes i riksstaten för 1900 uppfördt endast ett
extra anslag, nämligen för utgifvande af »Sveriges traktater».

Den framstående lärde, som genom utgifvandet af detta verk beredt sig
ett varaktigt minne, afled den 17 sistlidne mars. Efter kanslirådet O- S. Rydberg
har professorn vid Upsala universitet O. Alin på uppdrag af min företrädare
i embete!, åtagit sig arbetets fullföljande. Den nye utgifvaren har
om verkets fortskridande lemna! följande redogörelse:

»Såsom af förut afgifna redogörelser för ai’betets fortgång synes, hade
kanslirådet Rydberg, då han den 17 mars sistlidet år af döden kallades från
fullföljandet af detta sitt storartade verk, sedan år 1891 samtidigt arbetat på
tvenne afdelningar deraf, den ena omfattande tiden 1630—1814, den andra
tiden från och med år 1815. Arbetets tyngdpunkt låg emellertid på den senare
afdelningen, hvaraf ett band, omfattande tiden 1815—1845, utkom år
1896, och ett band, omfattande tiden 1846—1867, år 1898. För att denna
afdelning af verket måtte kunna så skyndsamt som möjligt föras fram till
det år, som för närvarande är bestämdt att blifva dess slutpunkt, år 1900,
har hela arbetet under den del af sistlidet år — från den 24 april — hvarunder
dess ledning varit mig anförtrodd, nedlagts på denna afdelning och

[6.]

[7.]

[8.]

[9.]

Extra anslag.
[10.]

Tredje hufvudtiteln.

med det resultat, att dess 3:dje band, hvaraf vid kanslirådet Rydbergs död
fem ark förelågo färdigtryckta, kommer att denna månad utgifvas. Detta
band omfattar.tiden 1868-—1877 och utgör ungefär fyratio ark. Under innevarande
år är 4:de bandet af den afdelning af traktatverket, som omfattar
tiden från och med år 1815, afsedd att utgifvas. Detta band skall, likasom
det som nu utgifves, utgöra ungefär 40 ark. Samtidigt med arbetet derå
skall arbetet å den förra afdelningens 5:te band återupptagas.»

Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för
fortsatt utgifvande af »Sveriges Traktater» för år 1901 bevilja ett extra anslag
af 4,500 kronor.

[11.] Vidare får jag erinra, att Eders Kongl. Maj:t genom nådiga bref den 19

maj och den 27 oktober 1899 anbefalt statskontoret att till utrikesdepartementet
utbetala godtgörelse för de af departementet förskottsvis bestridda kostnaderna
för Sveriges deltagande i den under år 1899 i Haag hållna fredskon ferensen,

uppgående till 15,499 kr. 81 öre; och får jag i underdånighet

hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning
att till gäldande af nämnda utaf statskontoret under förskottstitel utbetalda
belopp må å extra stat för år 1901 anvisas motsvarande summa, som för

undvikande af öretal i riksstat»! torde uppföras med 15,500 kronor.

[12.] Under åberopande af hvad chefen för finansdepartementet till statsråds protokollet

den 8 i denna månad anfört i fråga om beredande åt statens betjente
och de lägst aflönade bland dess tjensteman af ett dyrtidstillägg för
innevarande år att uppföras i riksstaten för år 1901, får jag, med förmälan
att summan af de utrikesdepartementets tjensteman och betjente, enligt de af
Eders Kongl. Maj:t faststälda grunder, tillkommande dyrtidstillägg utgör 5,425
kronor, deraf enligt den vedertagna proportionen för Sveriges och Norges
deltagande i kabinettskassans utgifter, 12: 5, på Sverige belöper 3,829 kronor
41 öre och på Norge 1,595 kronor 59 öre, i underdånighet föreslå, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till beredande af dyrtidstillägg för
innevarande år åt en del tjensteman och betjente i utrikesdepartementets afdelning
af Eders Kongl. Maj:ts kansli å extra stat för år 1901 anvisa såsom
förslagsanslag ett belopp af 3,850 kronor, motsvarande i afrundadt tal Sveriges
andel i ifrågavarande dyrtidstillägg.

Tredje hufvadtiteln. 5

På grund af hvad jag nu i olika punkter anfört och föreslagit, får jag i
underdånighet hemställa:

att Eders Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen för år 1901 äska de anslag
under tredje hufvudtiteln, som finnas intagna i kolumnen b af den i likhet
med hvad föregående år egt rum utarbetade tablå, som torde böra fogas vid
denna dags protokoll såsom bilaga A;

att de ordinarie anslagen måtte föreslås att utgå mot nu gällande redovisningsskyldighet
samt med samma rätt till deras användande och under
enahanda vilkor som hittills;

och att afskrifter af protokollen vid föredragning i sammansatt statsråd
den 30 sistlidne november angående de Föi''enade Rikenas konsulära representation
i Ostasien och angående den för de Förenade Rikena gemensamma utrikesbudgeten
för år 1901 samt denna dag angående samma utrikesbudget måtte
såsom bilagor B och C åtfölja protokollet öfver denna föredragning.»

Jemlikt öfrige statsrådsledamöters tillstyrkande

behagade Hans Maj:t Konungen, med gillande af det
föredragna förslaget till riksstatens tredje hufvudtitel för år
1901 samt af hvad herr ministern för utrikes ärendena
i öfrigt hemstält och föreslagit, befalla, att afskrift af
detta protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
för att tjena till ledning vid författandet af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

In fidem:
Fredrik Rappe.

Tredje hufvud titeln.

Sil. A.

Ordinarie anslag. Kabinettskas sans utgifter. i Departementschefen, ministern för utrikes ären-dena..................	Riksstaten 1900.	Förslag till riksstat 1901.	Norges andel i utrikes-budgeten 1901.	Sveriges och Norges ge-mensamma ntrikesbud-get 1901.
a kronor. 24,000 32,365 337,941 8.471 63,523	b kronor. 24,000 32,365 350,647 8,471 63,517	C kronor.	d (b + c) kronor. 24.000 45,850 496,750 12.000 95,900
2 Utrikesdepartementet.............. 3 Ministerstaten...........	13,485 146,103 3,529 32,383
4 Militärattachéer.....
5 Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter....
Säger Konsulskassans utgifter. 6 Utrikesdepartementet...... 7 Konsulsstaten.............	466,300	479,000	195,500	674,500
8,923 231,198 15,399	8,857 241,510 17,433	11,743 320,240 23,117	20,600 561,750 40,550
8 Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter.... Afgår hvad som häraf beräknas kunna bestridas af inflytande konsulat- och expeditionsafgifter
255,520 95,520	267.800 107.800	355.100 235.100	622.900 342.900
Säger	160,000	160,000	120,000	280,000
Summa Utgifter, som bestridas af svenska statsverket allena. 9 Svenska kyrkan i Paris .	626,300	639,000	315,500	954,500
2,950	2,950
Säger	2,950	2,950
Summa Extra anslag. 0 För fortsatt utgifvande af »Sveriges Traktater» 1 Ersättning för de af statskontoret förskottsvis bestridda kostnaderna för Sveriges deltagande i den internationela fredskonferensen i Haag 2 Dyrtidstillägg för 1900 åt en del tjensteman och betjente i utrikesdepartementets afdelning af Ivongl. Maj:ts kansli, såsom förslagsanslag	629,250	641,950
4,500	4,500 15,500 3,850
Säger Summa	4,500 633,750	23,850 665,800

Tredje hufvudtiteln.

Anmärkningar.

(Till kabinettskassans utgifter bidrager Sverige med 12/17 och Norge med * 5/17. Anslagen till ministerstaten
och till militärattachéer äfvensom till skrifmaterialier, expenser och extra utgifter må användas
utan hinder af deras fördelning å särskilda utgiftstitlar eller inskränkning till något visst år.
(Sverige bestrider allena löneanslaget till departementschefen, men, för vinnande af ofvan angifna
l< proportion mellan slutsumman för Sveriges andel och slutsumman för Norges andel i kabinettskassans
utgifter, är Norges bidrag till anslagsrubriken 5 beräknadt högre än proportionen.

5 I slutsumman, Kr. 95,900, ingår för hemliga medel Kr. 9,900, att betalas af Sverige ensamt.

Konsulskassans utgifter bestridas med dels de vid de lönade konsulaten inflytande konsulatafgifter
af svenska och norska fartyg samt expeditionsafgifter (angående beräkningen af dessa
båda slag af afgifter, se sid. 22—24 här nedan), dels statsanslag, till livilka Sverige bidrager
med */7 °°h Norge med 3/7 (se svensk-norska konsulatkomiténs den 4 november 1876 afgifna
betänkande sid. 53 och följ. samt sid. 170 och följ., jmfr konsulatförordningen den
4 november 1886, § 126).

Tredje hufvudtiteln.

Bil. B.

Protokoll öfver utrikesdepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i sammansatt statsråd å Stockholms slott den
30 november 1809.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens norske herr statsministern Blehr,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claeson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius,

Thilesen,

L0VLAND.

l:o.

T. f. chefen för utrikesdepartementet hans excellens herr statsministern föredrog i
underdånighet frågan om de Förenade Rikenas konsulära representation i Ostasien:

Med anledning af till utrikesdepartementet ingångna upprepade klagomål öfver den
genom nådigt beslut den 11 november 1870 träffade ordning af de Förenade Rikenas
konsulära representation i Japan behagade Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning i
sammansatt statsråd den 14 maj 1897 besluta att åt lämplig person, som för tillfället
borde förses med diplomatisk karakter, lemna i uppdrag att begifva sig till Japan och
Kina för att undersöka bästa sättet för de Förenade Rikenas representation i dessa

Tredje hufvudtiteln.

länder, och genom nådigt beslut i ministerielt statsråd samma dag behagade Kongl.
Maj:t uppdraga åt dåvarande legationssekreteraren vid Kongl. Maj:ts beskickning i London
O. Gude att i egenskap af ministre plénipotentiaire ad hoc begifva sig till Japan
och Kina för att utföra ifrågavarande uppdrag enligt den instruktion, som för ändamålet
borde honom af ministern för utrikes ärendena meddelas.

Sedan minister Gude i hemlanden rådgjort med såväl svenske som norske exportörer
tillträdde Gude resan från Havre den 17 juli 1897 och återvände till Marseille den 4
mars 1898 efter att hafva besökt Tokio, Yokohama, Kobe, Kioto och Nagasaki i Japan,
Peking, Tientsm, Chefoo och Shanghai i Kina samt dessutom Hongkong, Saigon och
Singapore. e

Af minister Gudes efter hemkomsten afgifna rapport hade följande trenne delar
offentliggjorts i »Svensk Export» och »Beretninger om Handel og Söfart» för 1898
nemligen:

1. Berättelse om handels- och sjöfartsförhållandena i Japan.

* * * * » i Kina.

3. Sveriges och Norges handel på Kina och Japan.

Rapportens öfriga delar utgjordes af:

4. Förslag till de Förenade Rikenas konsulära representation i Ostasien.

* * * » » diplomatiska » » »

6. Rapport angående de Förenade Rikenas sjöfart på Ostasien.

Uti rapportens 4:de del rörande de Förenade Rikenas konsulära representation i
Ostasien, som herr statsministern nu utbad sig att få i underdånighet föredraga och som
i öfversättning finnes detta protokoll bilagd, hade minister Gude på anförda skäl

framstält följande förslag till ordnande af de Förenade Rikenas konsulära representation
i Japan och Kina.

A. Japan.

}■ Upprättande af ett lönadt generalkonsulat för hela Japan i Kobe med särskilt
distrikt omfattande dels ön Nippon vesterom departementen Kanagawa, Gifon, Aichi och
Tson, dels öarne Shikouku, Awaji och Oki. Aflöningsförmånerna skulle utgöras af:

generalkonsulns lön............................

anslag till japansk tolk och skrifvare
beräknad konsulatafgift ......................

kr. 17,000
» 1,000

1 R500 kr. 19,500.

2. Upprättande af ett olönadt konsulat i Yokohama med distrikt omfattande öarne
Yeso och Kurilerna, den östliga delen af ön Nippon innefattande departementen Kanagawa,
Gifon, Aichi och Tson äfvensom den öster om dessa belägna delen, ön Badd med

Bih. till Biksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

Tredje hufvudtiteln.

närliggande öar äfvensom ögruppen Bottin. Konsulatärendena skulle anförtros åt den
nederländske vicekonsuln mot

anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet af............,...... kr. 2,000

äfvensom beräknad konsulatafgift.^.^,..................-........—* » 1,200 kr. 3,200.

.•:-ncjt''fo^y->''■.kn.jn r-- :.>■■ ■ . -n - A; ! ""

■i-3. Upprättande af ett lönadt konsulat i Nagasdki med distrikt omfattande öarne
Kiuschiu, Iki, Isushima äfvensom de närliggande Liou-Kiou-öarne. Aflöningsförmånerna
skulle utgöras af:

konsulns lön .,...,,.4..,-—''.........m-w.....

anslag till japansk tolk och skrifvare
beräknad konsulatafgift ......................

kr. 15,000
» 1,000

» 2,000 kr. 18,000.

4. Upprättande af ett olönadt konsulat i Twatutia vid hamnstaden Tamsui med
distrikt omfattande ön Formosa med rättighet för innehafvaren att uppbära konsulatafgift.

B. Kina.

1. Bibehållande af det nuvarande generalkonsulatet i Shanghai för hela Kina såsom
lönadt och med särskilt distrikt, omfattande provinserna Kiangsu, Chekiang och
Fokien, samt hamnarne vid Yangtsekiang-floden, Aflöningsförmånerna skulle utgå
sålunda:

generalkonsulns lön................. ......................................-........

kontorsanslag mot redovisningsskyldighet.........—..........-................

lön för sekreterare ..............................................................................

beräknad konsulatafgift......................................—-..............................

mot det då utgående anslaget af kr. 28,000 jemte konsulatafgifter.

kr. 18,000
» 6,000
» 9,000

» 5,200 kr. 38,200

2. Upprättande af ett lönadt konsulat i Honglong för Syd-Kina med distrikt omfattande
den britiska kolonien Victoria och de kinesiska provinserna Kwang-tung och
ön Hai-nan. Aflöningsförmånerna skulle utgå sålunda:

konsulns lön...................................................................................-....... kr. 15,000

anslag till kinesisk tolk och skrifvare.............................................,,» 1,000

beräknad konsulatafgift............................... ....................................... * 2,500 kr. 18,500.

3. Upprättande af ett lönadt konsulat i Tientsin för Nord-Kina med distrikt omfattande
provinserna Chili och Shangtung. Aflöningsförmånerna skulle utgå sålunda.

Tredje hufvudtiteln.

konsulns lön ...............i............i—.............

anslag; till kinesisk tolk och skrifvare........

beräknad konsulatafgift....................

C. Singapore.

kr. 15,000
» 1,000

» 2,600 kr. 18,600.

''''it j.hoiif

tv ir''ky.ni in)

; -h V>i ri-M <u:[

Upprättande af ett lönadt konsulat i Singapore med distrikt omfattande Stråke
Settlements. Aflöningsförmånerna hade föreslagits sålunda:

konsulns lön .............................,...........................r -..........-.................—i k*- 16,000 .

anslag till kontorskostnader .............................-............-.........■ > 3,000 kr. ;19,000.

Genomförandet af minister Gudes ofvannämnda förslag beräknades då medföra en
ökad utgift för konsulskassan af kr. 92,000 förutom reseersättningar till konsulerne.

D. Vladivostok.

Tillsättande i denna stad af en handelsagent utan lön.

E. Ersättning för konsulernas resekostnader.

Utan att formulera något förslag uppgjorde minister Gude en beräkning af kostnader
såväl vid resor inom distriktet som för resan ut till Ostasien. Beträffande de
förra ansåg han dock, att dagtraktamentet icke torde kunna sättas under kr. 20.

För hvad anginge Shanghai, hade minister Gude derjemte påpekat ändamålsenligheten
af att derstädes inköpa ett hus till embetsbostad för generalkonsuln.

Med skrivelser den 22 november 1898 hade minister Gudes ofvannämnda förslag
remitterats tillyttrande af kommerskollegium och Kongl. Norska regeringens departement
för det inre.

Herr statsministern, som erinrade, hurusom dels genom nådigt beslut den 4
augusti 1899 den för kontorsbiträdet vid generalkonsulatet i Shanghai anvisade lön höjts
med kr. 3,000 eller till kr. 9,000 årligen, dels genom nådigt beslut den 29 september
1899 anslaget till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet vid sagda generalkonsulat
höjts med 2,000 kr. eller till kr. 6,000 för år, genom hvilket senare beslut den af
minister Gude väckta frågan om inköp af ett konsulathus kunde anses hafva förfallit,
redogjorde derefter för de från kommerskollegium och Kongl. Norska regeringen afgifna
underdåniga utlåtanden.

12 Tredje hafradtiteln.

Uti sitt den 29 september 1899 afgifna, af Kongl. Norska regeringen tillträdda underdåniga
betänkande, som finnes detta protokoll bilagdt, hade departementet för det inre,
som ansett sig böra anmoda vederbörande börskomitéer att, såvidt möjligt med tillkallande
af representanter för skeppsfarten och andra intresserade, underkasta Gudes förslag
en ingående granskning och derefter öfver detsamma afgifva yttrande, till en början
redogjort för de från börskomitéerna ingångna yttranden, äfvensom för innehållet af
en från direktörerna i »det Oversöiske kompani» inkommen skrifvelse den 21 augusti
1899 angående det föreslagna generalkonsulatet i Kobe, samt derefter, och under framhållande
af hurusom departementet, oaktadt hvad utrikesministern vid föredragning i
sammansatt statsråd den 13 januari 1899 anfört angående ändamålsenligheten af upprättandet
af en beskickning i Kina, funne sig böra fasthålla vid sitt i underdånigt
utlåtande den . 3 i samma månad gjorda uttalande, hvarigenom afstyrktes upprättandet
af en beskickning i Peking, för egen del anfört,

angående Japan,

att departementet tillstyrker upprättandet af ett lönadt generalkonsulat för Japan
med station i Kobe, med årlig lön för generalkonsuln af kr. 18,000 samt till kontorskostnader
— den inbegripet tolk- och skrifvarearvode — kr. 3,000 mot redovisningsskyldighet
samt med rätt för generalkonsuln att enligt insända och af utrikesdepartementet godkända
räkningar från konsulskassan erhålla godtgörelse för utresa till Japan och återresa efter
embetets frånträdande; vid generalkonsulatet inflytande konsulat- och expeditionsafgifter
antog departementet böra i likhet med vid andra lönade konsulat ingå i konsulskassan;

att departementet tillråder upprättandet af ett oleönadt vicekonsulat i Yokohama med
ett anslag till kontorskostnader af kr. 1,000 utan rpdovisningsskyldighet, för så vidt det
skulle visa sig vanskligt att utan sådant anslag få flatsen tillfredsställande besatt;

att departementet tillstyrker upprättandet a ett olönadt vicekonsulat i Nagasaki,
sa framt dess upprättande icke föranleder någon kostnad;

att departementet deremot ej finner sig kunna tillstyrka upprättande af ett vicekonsulat
i nordligaste delen af Japan eller på ön Formosa;

att departementet förutsätter, att efter omordnandet af konsulatväsendet i Japan,
det hittills från konsulskassan utgående kontorsbidraget af kr. 4,000 till nederländska
beskickningen i Tokio kommer att, derest detsamma anses fortfarande böra utgå, öfverföras
till ministerkassan;

att departementet, ehuru det är enigt med Gude i afseende å betydelsen af, att, med
hänsyn till i Japan och Kina rådande förhållanden, dervarande underordnade konsulära
representanter tilldelas en så hög rang som möjligt, dock af hänsyn till dithörande
bestämmelser i konsulatförordningen, med hvars förutsättningar den af Gude föreslagna
anordningen att gifva de underordnade konsulära representanterna titel af konsuler, ehuru
de i administratift hänseende skulle lyda under vederbörande generalkonsul, skulle strida,
icke finner sig kunna tillstyrka en sådan ordning och ej heller att i stället för vicekonsulat
upprättas konsulat, som efter gällande bestämmelser tilläggas särskilda embetsdistrikt;

Tredje hufvudtiteln.

angående Kina,

att departementet icke finner sig kunna tillstyrka upprättandet af lönade konsulat i
Tientsin och Hongkong, utan anser för behofvet tillräckligt, att det lönade generalkonsulatet
i Shanghai bibehålies med distrikt omfattande kinesiska riket och Hongkong,
och tillstyrker departementet,

att lönen för generalkonsuln bestämmes till kr. 24,000 utan förpligtelse att som hittills
af densamma bekosta utgiften för resor inom distriktet;

att generalkonsuln erhåller ett bidrag till kontorskostnader af kr. 6,000 mot redovisningsskyldighet; att

lönen för vicekonsuln i Shanghai bestämmes till kr. 9,000 eller samma belopp,
som enligt nådig resolution den 4 Augusti 1899 anslagits till aflöning åt generalkonsulns
nuvarande biträde;

att såväl generalkonsuln som vicekonsuln tillerkännes godtgörelse för utresa till och
återresa från Kina i likhet med hvad föreslagits för generalkonsuln i Japan;

att vicekonsulerna i Kina, så länge de uppbära konsulatafgifter, icke tillerkännas
något kontorsbidrag;

att med afseende å godtgörelse för konsulernas resor inom distrikten någon afvikelse
från konsulatförordningens bestämmelser icke bör för Ostasien särskildt införas.

Slutligen anför departementet, att, da man enligt departementets förmening icke
bör arbeta för en sådan omordning af förhållandena i Japan och Kina som den nu föreslagna
utan att saken förelagts Stortinget, departementet tillråder, att vederbörande
belopp, under förutsättning af nådigt bifall till departementets ofvan anförda förslag, upptagas
i det förslag till utrikes budget, som skall föreläggas nästa Storting. För hvad
Kina angår, förutsättes, att den föreslagna omorganisationen under ingen omständighet
träder i verket, förrän generalkonsulsbefattningen i Shanghai efter inträdd ledighet ånyo
tillsättes.

Det af Gude föreslagna upprättandet af en handelsagentur i Vladivostok och af ett
lönadt konsulat i Singapore förklarar sig slutligen departementet icke kunna tillstyrka.

Uti sitt den 24 oktober 1899 afgifna underdåniga utlåtande hade kommerskollegium,
efter att hafva redogjort för handels- och sjöfartsnämndernas författningsenligt afgifna
yttranden samt ett från styrelsen för Sveriges exportförening infordradt uttalande,
för egen del anfört, att kollegium bestämdt förordade en sådan anordning af de Förenade
Rikenas konsulära representation i Kina och Japan, att åtminstone den högsta
ledningen af vårt konsulatväsende derstädes blefve anförtrodd åt lönad generalkonsul af
svensk eller norsk nationalitet och att förty, med bibehållande för Kina af generalkonsulatet
i Shanghai, ett lönadt generalkonsulat upprättades äfven för Japan.

Tredje hufvudtiteln.

Kollegium yttrar vidare:

»Rörande omfattningen i öfrigt af de Förenade Rikenas konsulära representation i
Ostasien, har kollegium ansett sig böra fästa särskildt afseende vid hvad från norsk
sida härutinnan ansetts erfoderligt. Det är nämligen redan i det föregående framhållet,
och det framgår äfven af statistiken, att sjöfarten med svenska fartyg i de östasiatiska
farvattnen hittills varit och ännu är mycket obetydlig, samt att enahanda är förhållandet
med den direkta handeln mellan Sverige och Ostasien.

För Norge åter är, äfven om dess handel på Ostasien torde vara utan nämnvärd
betydelse, sjöfarten med norska fartyg på dessa trakter och fraktfarten mellan olika orter
derute likväl ansenlig.

För det närvarande måste det alltså vara i alldeles öfvervägande grad med särskild
hänsyn till Norges sjöfart, som frågan om omfattningen af den gemensamma konsulära
representationen bör tagas i betraktande, medan åter denna fråga, hvad beträffa! Sveriges
intressen, hufvudsakligen torde hafva sin betydelse i den utveckling, befintligheten af ett
ordnadt konsulatväsen kan förväntas i framtiden medföra för våra handels- och sjöfarts -förbindelser med dessa trakter.

Med hänsyn härtill har kollegium ansett det icke böra ifrågakomma att från svensk
sida, allenast med blicken fäst på en eventuell framtida utveckling, nu påyrka upprättande
af konsulär representation i Ostasien i vidsträcktare omfattning, än hvad från
norsk sida anses erforderligt för Norges intressen.»

Kollegium, som derefter redogör för inredepartementets betänkande, hvilket. blifvit

kollegium delgifvet, yttrar slutligen:

»Hvad sålunda af Kongl. Norska regeringen föreslagits och hemställts i fråga om de
Förenade Rikenas konsulära representation i Kina och Japan, biträder äfven kollegium;
dock anser kollegium, med afseende å hvad minister Gude anfört rörande angelägenheten
af att konsulära tjensteman i Ostasieu intoge en så god social ställning som möjligt,
de Förenade Rikenas konsulära representanter i Yokohama och Nagasaki böra
våra konsuler i stället för, såsom af Kongl. Norska regeringen föreslagits, vicekonsuler.

Konsulatens distrikt torde böra omfatta den respektive staden, hvadan sagda städer
alltså borde undantagas från generalkonsulns i Kobe distrikt, men åt denne icke desto
mindre uppdragas inseendet öfver nämnda konsuler, på sätt i § 12 af konsulatföiordningen
förutsättes kunna ske i land utom Europa.

Genom sådan anordning skulle visserligen enligt nu gällande bestämmelser dessa
båda konsuler komma att odeladt uppbära utom expeditionsafgifterna äfven konsulatafgifterna
uti ifrågavarande hamnar, hvilka afgifter uppgått i medeltal under åren

pg95 1898 i Yokohama till kr. 1,390 och i Nagasaki till kr. 2,100 årligen, men

då med denna anordning något särskildt anslag till kontorskostnad till konsulatet i
Yokohama icke torde böra utgå, komme skillnaden i kostnad för upprättande af konsulat
i stället för vicekonsulat i Yokohama och Nagasaki icke att blifva af någon nämnvärd
betydelse, hvaremot en sådan anordning möjligen skulle underlätta erhållandet af lämpliga
personer till befättningarne.

Tredje hiifvudtiteln. 15

Af enahanda skäl synes, då generalkonsulatet i Shanghai blir ledigt och en reglering
af detsamma ifrågakommer, de nuvarande vicekonsulaten i Hongkong och Tientsjn
böra förändras till konsulat med distrikt, det förra af britiska kolonien Victoria och det
senare af staden Tientsin eller möjligen något område derutöfver, hvilka distrikt således
skulle undantagas från generalkonsulatets i Shanghai distrikt, med bibehållande likväl
af generalkonsulns inseende öfver nämnda konsuler. Dessa konsuler skulle då också
ega odeladt behålla konsulat- och expeditionsafgifterna i likhet med andra olönade
konsuler.

Äfven rörande öfriga delar af minister Gudes förslag biträder kollegium Kongl. Norska
regeringens mening, dock med uttalande, beträffande frågan om upprättandet af en handelsagentur
i Vladivostok, att, äfven om denna fråga icke nu i sammanhang med ordnandet
af de Förenade Rikenas konsulära representation finnes böra föranleda någon åtgärd,
frågan derför icke bör, hvad Sverige beträffar, anses förfallen. Hvad om de kommersiella
förhållandena å nämnda plats blifvit upplyst, synes nämligen kollegium vara
förtjent af uppmärksamhet. Frågan härom synes emellertid lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af frågan om användningen af anslaget till handelsstipendier
eller eljest i sammanhang med åtgärder från statens sida till befrämjande al export
af svenska varor.»

- t , ... \ • (l., v., 1

Herr statsministern yttrade derefter:

»Af ofvanstående redogörelse för innehållet af de från kommerskollegium och departementet
för det inre inkomna yttranden framgår, att dessa myndigheter icke ansett sig
kunna förorda upprättande af lönade konsulat i Ostasien i den omfattning som af minister
Gude föreslagits. Den af myndigheterna förordade anordningen anser jag som ett
minimum, men jag finner mig dock, vid det förhållande att Norges intressen för närvarande
''äro de öfvervägande i Ostasien, icke föranlåten att, gent emot de uttalanden
som framkommit från norsk sida, för närvarande hos Eders Kongl. Maj:t tillstyrka eu
mera ytterliggående reglering. Jag har således icke ansett mig kunna tillstyrka Gudes
förslag angående upprättande af lönade kousulat i Nagasaki, Tientsin, Hongkong och
Singapore eller af ett olönadt konsulat på Formosa och en handelsagentur i Vladivostok”
ehuru jag särskildt beträffande Nagasaki anser upprättandet af ett lönadt konsulat
derstädes synnerligen önskvärdt. Ty den sedan flera år tillbaka tjenstgörande konsuln,
tyske konsuln Muller-Beeck, anhöll redan år 189(1 att i anseende till konsulatgöromålens
mängd befrias från uppdraget såsom svensk och norsk konsul, och det var endast på
grund af upprepade uppmaningar från vår sida och under förutsättning af en snart förestående
aflösning som Miiller-Beeck förmåddes att stanna. Den nu föreslagna ordningen
med upprättandet af ett olönadt vicekonsulat i Nagasaki motsvarar endast föga våra intressen,
enär det. enligt min åsigt torde blifva mycket svårt, om ens möjligt, att bland dervarande
köpmän finna en lämplig kandidat för tillvaratagandet af skeppsfartens intressen;
hittills har det åtminstone icke lyckats att få anvisning på eu sådan person.

Tredje hufvudtiteln.

I sammanhang med frågan om omregleringen af generalkonsulatet i Shanghai och
upprättandet af ett lönadt generalkonsulat i Kobe torde det tillåtas mig framhålla lämpligheten
af att de blifvande innehafvarne af dessa befattningar äfvensom af vicekonsulsbefattningen
i Shanghai ega juridisk utbildning. Visserligen är det numera endast
i Rina, der anstälde konsuler ega rätt och skyldighet att utöfva jurisdiktion och sålunda
hora besitta juridisk utbildning, men en sådan torde jemväl vara af behofvet påkallad
hos de lönade konsulerna i Japan, der de nya lagarnes tillämpning gent emot vår
handel och sjöfart bör följas med uppmärksamhet.

Enligt departementets för det inre åsigt bör med verkställandet af generalkonsulatets
i Shanghai reglering anstå, intill dess generalkonsulsbefattningen blifver ledig.
Häiemot har jag intet att anmärka och vill nu endast erinra, att genom anställande
af en lönad vicekonsul den hittills utgående aflöningen (kr. 9,000) till ett biträde hos
generalkonsuln kommer att bortfalla.

I sitt ofvannämnda förslag har minister Gude framhållit önskvärdheten af, att de
underordnade konsulattjenstemännen i Kina och Japan erhölle titel af konsul, och i sitt
underdåniga utlåtande den 24 oktober 1899 har kommerskollegium, på sätt ofvan anförts,
tillstyrkt detta förslag. I sitt underdåniga betänkande den 29 sept. 1899 har departementet
för det inre deremot funnit sig af hänsyn till hithörande bestämmelser i konsulatförordningen,
mot hvilka en sådan anordning enligt departementets åsigt skulle strida,
for det närvarande icke kunna tillstyrka densamma lika litet som upprättandet af sjelfständiga
konsulat med särskilda distrikt. Oafsedt frågan angående anordningens öfverensstämmelse
med förutsättningarna i konsulatförordningen eller ej, anser jag mig icke
heller för närvarande kunna tillråda, att något beslut härom fattas, så länge det icke
med bestämdhet kan förutses, att lämpliga kandidater för öfvertagande af en olönad
konsulsbefattning kunna erhållas.

Med departementet för det inre är jag enig, att några särskilda föreskrifter angående
konsulernas inspektionsresor utöfver de i konsulatförordningen redan intagna icke
äro af behofvet påkallade, samt att det på grund af Kongl. Maj;ts beslut den ^november
1870 till Eders Kongl. Maj:ts beskickning i Tokio utgående bidrag af kr. 4,000 för
år öfverflyttas från konsulskassan till kabinettskassan, under förutsättning af att nu ifrågasatta
organisation vinner Riksdagens och Stortingets bifall.

Under samma förutsättning skulle, i den utsträckning som i konsulatförordningen
föreskrifves för lönade konsulat, konsulat- och expeditionsafgifterna i och med den nya
organisationens ikraftträdande tillfalla konsulskassan. Enligt de af minister Gude uppgjorda
beräkningar skulle desamma utgöra, för Shanghai kr. 7,750 samt för Kobe
kr. 3,100.

Såsom ofvan omförmäldt, har departementet för det inre i sitt underdåniga betänkande
den 29 september 1899 förutsatt, att man för Norges del icke borde anordna de
i orenade Rikenas konsulära representation i Japan och Kina utan att ärendet förelagts
Stortinget. Departementet ville tillråda, att de af departementet föreslagna belopp,
derest de vunne nådigt bifall, måtte uppföras i det förslag till utrikesbudget, som

Tredje hufvudtiteln. 17

korn me att föreläggas nästa Storting. För egen del har jag så mycket mindre att erinra
häremot, som frågan om anslagets förhöjning kommer att föreläggas äfven den
svenska Riksdagen. För öfrigt måste den anordning som nu ifrågasättes alltid betraktas
som provisorisk och behöfva ändras och förbättras, allt efter som vår kännedom om och
våra förbindelser med Ostasien utvecklas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i
nåder medgifva, att i förslaget till de Förenade Rikenas utrikesbudget för år 1901 upptages
följande organisation af de Förenade Rikenas konsulära representation i Ostasien:

dels att i staden Kobe upprättas ett lönadt generalkonsulat med distrikt omfattande
kejsarriket Japan,

att de vid hufvudstationen inflytande konsulat- och expeditionsafgifter äfvensom de
från vicekonsulsstationerna inflytande konsulatafgifter redovisas till konsulskassan i enlig -

het med de för lönade konsulat i allmänhet gällande bestämmelser,
att å konsulskassan anvisas att årligen utgå:

lön för generalkonsuln i Kobe ..............................................................................kr. 18,000

anslag till kontorskostnader att inför utrikesdepartementet redovisas............... » 3,000

Summa kr. 21,000,

att generalkonsulatets innehafvare tillerkännes rätt till ersättning för resekostnader
enligt ingifna och godkända räkningar till och från Kobe vid ut- och hemresan;

dels att å konsulskassan till ett olönadt vicekonsulat i Yokohama, i händelse af
behof, anvisas ett årligt anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet af
kr. 1,000;

dels att i staden Shanghai vid inträffande ledighet upprättas ett lönadt generalkonsulat
med distrikt omfattande Kinesiska Riket och britiska kolonien Hongkong;

att de vid hufvudstationen inflytande konsulat- och expeditionsafgifter äfvensom de
från vicekonsulsstationerna inflytande konsulatafgifter redovisas till konsulskassan i enlig -

het med de för lönade konsulat i allmänhet gällande bestämmelser;
att å konsulskassan anvisas att årligen utgå:

lön för generalkonsuln i Shanghai ...................................................................... kr. 24,000

» » vicekonsuln till samma belopp som genom Eders Kongl. Maj:ts beslut

den 4 augusti 1899 bestämts för kontorsbiträdet.................................... » 9,000

anslag till kontorskostnader att inför utrikesdepartementet redovisas enligt

Eders Kongl. Maj:ts beslut den 29 sept. 1899............................................. » 6,000

Summa kr. 39,000

att generalkonsulatets och vicekonsulsbefattningens innehafvare tillerkännes rätt till
ersättning för resekostnader enligt ingifna och godkända räkningar till och från Shanghai
vid ut- och hemresan;

liih. till Rikad. Prof. 1900. I Sami. 1 A/d.

18 Tredje hufvudtiteln.

dels slutligen, under förutsättning af upprättandet af ett lönadt generalkonsulat i
Kobe, att det nu från konsulskassan under rubriken kontorskostnader utan redovisningsskyldighet
jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 11 november 1870 till beskickningen
i Tokio utgående anslag af kr. 4,000 för år öfverflyttas till kabinettskassan under rubriken
ministerstaten.

Till denna hemställan, deruti öfrige närvarande svenske och
norske statsrådsledamöter i underdånighet sig förenade,
behagade Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

2:o.

Herr statsministern anhöll nu att få föredraga förslag till de Förenade Rikenas
gemensamma utrikesbudget för år 1901 och anförde i underdånighet:

Uti den faststälda utrikesbudgeten för år 1900 äro de särskilda utgiftsposterna på
Tcabinettshassan upptagna till följande bolopp:

ministern för utrikes ärendena.......................................... kr. 24,000

utrikesdepartementet ......................................................... » 45,850

ministerstaten ....... » 478,750

militärattachéer ............... » 12,000

skrifmaterialier, expenser och extra utgifter .................. » 95,900

eller tillsammans kr. 656,500

I det förslag till utrikesbudget för år 1901, för hvilket jag nu ber att få för Eders
Kongl. Maj:t redogöra, har jag uppfört utgiftsrubrikerna ministern för utrikes ärendena,
utrikesdepartementet samt skrifmaterialier, expenser och extra utgifter med oförändrade
belopp, hvaremot slutsummorna af de öfriga två rubrikerna, ministerstaten och militärattachéer,
blifvit förhöjda, den förra rubriken med kr 18,000 från kr. 478,750 till kr. 496,750
och den senare med kr. 6,000 från kr. 12,000 till kr. 18,000.

Förhöjningen å rubriken minister staten har föranledts dels deraf, att det hittills
jemlikt nådiga beslutet den 11 november 1870 från konsulskassan såsom kontorsbidrag
utgående anslaget af kr. 4,000 till Kongl. nederländska beskickningen i Tokio, hvilken
tillvaratager de Förenade Rikenas diplomatiska intressen i Japan, blifvit, i enlighet med
Eders Kongl. Maj:ts förut denna dag fattade nådiga beslut angående omreglering af
konsulatväsendet i Ostasien, öfverflyttadt till kabinettskassan under nu ifrågavarande
rubrik, dels ock att jag ansett mig böra föreslå ökning af anslaget till Eders Kongl.
Maj:ts beskickning i Madrid med kr. 14,000.

Anslaget till sistnämnda beskickning utgjorde enligt 1765 års ministerreglemente rdr
hamb. banco 7,720, motsvarande kr. 30,880, deraf kr. 28,000 för ministern och kr. 2,880
för en legationssekreterare. Sedermera undergick detta anslag tid efter annan för -

Tredje hufYudtiteln. 19

ändring och upptogs i 18*59 års stat till rdr hamb. banco 4,500, motsvarande kr. 18,000,
utgörande allenast traktamente för eu ministerresident. Vid sistnämnda belopp bibehölls
anslaget till år 1877, då traktamentet höjdes med kr. 2,000.

Redan kort derefter framhöll dåvarande ministerresidenten i nämnda stad vid flere
särskilda tillfällen såväl otillräckligheten af berörda traktamente till följd af de i Madrid
rådande höga lefnadskostnaderna, som ock behofvet af anställande vid beskickningen af
en legationssekreterare för att biträda beskickningschefen vid handläggningen af de alltjemt
växande göromålen och vid förfall för ministern kunna öfvertaga beskickningen.
Vid underdånig föredragning den 20 december 1880 af de Förenade Rikenas utrikesbudget
för 1882 förklarade också dåvarande ministern för utrikes ärendena, att han skulle
hafva velat föreslå Eders Kongl. Maj:t att af Riksdag och Storting begära medel till
förstärkning af de löner å ministerstaten, hvilka visat sig vara otillräckliga, såsom fallet
synnerligen vore med den, som utginge till ministern i Madrid, äfvensom till anställande
vid beskickningen derstädes af en legationssekreterare, men att han afhölle sig derifrån
allenast på den grund, att statsverkens dåvarande ställning fortfarande påbjöde ett uppskof.
Vid framläggande för Eders Kongl. Maj:t den 21 december 1883 af förslag till
utrikesbudget för 1885 återkom utrikesministern till frågan. Jemte framhållande att
ministern i Madrid icke utan att till sitt förfogande ega ett biträde kunde medhinna
utförandet af de talrika göromålen på beskickningen, hemstälde utrikesministern, att i
Madrid finge anställas en legationssekreterare med lön af kr. 6,000 och med rätt att af
beskickningschefen uppbära ersättning för bostad och vivre äfvensom arfvode såsom
chargé d’affaires under ministerns frånvaro; hvarjemte ministern för utrikes ärendena föreslog,
att den otillräckliga lönen för beskickningschefen, hvilken med afseende på de vigtiga
underhandlingar, som blefvo honom under 1882 anförtrodda, erhållit rang af ministre
plénipotentiaire, måtte höjas från kr. 20,000 till kr. 33,000. Dessa förslag vunno dock icke
Riksdagens bifall, hvarför den till norska Stortinget gjorda framställning i ärendet återtogs.

Sedermera och efter det besparing å annan post uppkommit, ökades ministerlönen i
Madrid under år 1887 med kr. 2,000 till kr. 22,000, med hvilket belopp den fortfarande
utgår. Legationssekreterare eller annat biträde åt ministern har icke blifvit vid beskickningen
anstäld.

Jemväl den nuvarande innehafvaren af ministerposten i Madrid har vid upprepade
tillfällen framhållit ministerlönens otillräcklighet. Lefnadskostnaderna i Madrid hade
under de senare åren alltjemt ökats, så att Madrid nu utan tvifvel vore en af de dyraste
hufvudstäder i Europa. Enligt en af ministern afgifven detaljerad uppgift å de en gift
beskickningschef i Madrid påhvilande nödvändiga utgifter, kunde dessa icke sättas lägre
än till kr. 32,000.

Derjemte har ministern flera gånger påpekat det ohållbara i det nuvarande förhållandet,
att beskickningschefen lemnades utan hvarje arbetshjelp och sålunda vore hänvisad
till att sjelf af egna medel bekosta erforderlig sådan. På grund dels af de i
Spanien rådande invecklade administrativa förhållandena, dels ock af mängden af för
nämnda land säregna reklamationsärenden, hade, enligt hvad af ministern anförts, beskick -

Tredje hufvndtiteln.

ningen ovilkorligen behof af ett praktiskt biträde med kännedom om såväl spanska förhållanden
i allmänhet som de lokala förhållandena i Madrid, personligen bekant med de
särskilda underordnade myndigheterna och mäktig särskildt spanska språket. I snart sagdt
hvarje angelägenhet, som beskickningen egde att handlägga, erfordrades det, och särskildt
vid behandlingen af de talrika reklamationsmålen, förutom skriftliga framställningar — i
regeln på spanska — till de centrala embetsverken, upprepade muntliga anbefallningar
och påminnelser hos de olika underordnade myndigheter, genom hvilka ärendet skulle
passera. För verkställande af dessa ständigt återkommande förhandlingar med de underordnade
tjenstemännen äfvensom för utförande af öfversättnings- och andra kansliarbeten
hade ministern hemstält, att vid beskickningen måtte anställas en fast kanslist med en
lön af exempelvis kr. 4,000 om året. För beklädande af en sådan post funnes en lämplig
kandidat i en i Madrid bosatt norrman, hvilken vore anstäld hos ministern såsom privatsekreterare,
efter att förut under en följd af år hafva innehaft samma befattning hos deu
nästföregående beskickningschefen, och som egde vana vid ärendenas behandling i de
olika spanska embetsverken.

För min del är jag öfvertygad om nödvändigheten att höja den för ministerposten
i Madrid nu fastställda lön. Det är en känd sak, att lefnadskostnaderna i Madrid
äro synnerligen höga, och den utredning som verkställts har ställt utom allt tvifvel, att
den nuvarande lönen är alldeles otillräcklig, i all synnerhet för en gift beskickningschef,
äfvensom att den icke kan sättas lägre än till kr. 32,000, för att motsvara de utgifter,
som påhvila postens innehafvare. Den nuvarande ministerns företrädare i embetet, som
äfvenledes var gift, representerade visserligen de Förenade Rikena på ett fullt värdigt
sätt oaktadt den otillräckliga lönen, men detta berodde på, att han vid sidan af sin lön
egde en betydande enskild förmögenhet, ett undantagsförhållande, hvartill man väl icke
kan eller bör taga hänsyn vid fastställande af aflöningen för en beskickning. Erfarenheten
har för öfrigt visat, att de flesta af dem, som hos oss egna sig åt den diplomatiska
banan, icke besitta nämnvärda egna tillgångar, och för tjensten måste det vara till gagn,
att någon dylik hänsyn ej behöfver tagas, hvarken när inträdessökande skola antagas,
eller vid befordran eller förflyttning.

Likaså är jag öfvertygad om det behöfliga i en ökning af personalen vid beskickningen
i Madrid. De intressen, hufvudsakligen af ekonomisk art, som denna beskickning
har att bevaka, äro ingalunda ovigtiga. De Förenade Rikenas handel och sjöfart
på Spanien äro redan nu betydande och befinna sig i stadig ökning. Beskickningens
mellankomst i hithörande ärenden tages oupphörligt i anspråk, och frukterna af dess bemödanden
äro ock påtagliga. Sålunda, för att endast anföra en sida af dess verksamhet,
lyckas det beskickningen icke sällan att genom sin bemedling hos de spanska myndigheterna
erhålla lättnader för våra fartyg i gällande karantänsbestämmelser samt att utverka
befrielse från böter, som för öfverträdelse af tull- och andra reglementen blifvit
ådömda svenska och norska rederier och affärsmän, äfvensom återbetalning af tulldifferenser,
uppkomna genom origtig tillämpning af tulltaxan och tullreglementet — allt fall
som, på grund af i Spanien gällande stränga bestämmelser i hithörande ämnen och i

Tredje hufvudtiteln. 21

öfrio-t säregna förhållanden, derstädes torde inträffa oftare än i de flesta andra länder.
Ensamt under det senast förgångna året uppgick, enligt beskickningens arbetsredogörelser,
den sammanlagda summan af sålunda återbördade belopp till i det närmaste
44,000 pesetas och året derförinnan till öfver 73,000 pesetas.

Den erforderliga arbetshjelpen kan beredas genom anställande vid beskickningen af
antingen en legationssekreterare eller en kanslist. På grund af hvad ministern i Madrid
anfört angående det arbete, som skulle af biträdet utföras, anser jag, då man ställes inför
valet, att en fast anställd kanslist, som man kan göra räkning på att få behålla under en
längre tidsrymd, är att föredraga framför en legationssekreterare, som oftare ombytes.
Genom anställande af en kanslist åstadkommes också en besparing, då löneförmånerna
för en legationssekreterare näppeligen skulle kunna sättas lägre än till kr. 10,000 om
året, medan det årliga arfvodet för en kanslist enligt ministerns förslag kunde bestämmas
till allenast kr. 4,000.

Jag har alltså i 1901 års budgetsförslag upptagit anslaget till beskickningen i Madrid
med ett med kr. 14,000 förhöjdt belopp i följande poster:

lön till ministern ............................................................... kr. 32,000

arfvode till en kanslist ...................................................... » 4,000

tillhopa kr. 36,000.

Derest, såsom jag vågar hoppas, det nu framställda förslaget om löneförhöjning
och arbetsbiträde till ministern i Madrid, vinner Riksdagens och Stortingets bifall, torde
Eders Kongl. Maj:t vilja besluta en sammanslagning af beskickningen i Lissabon med
den i Madrid — en åtgärd, som redan förut varit påtänkt. Det lönade generalkonsulatet
i Lissabon skulle då bibehållas, derest ett sådant pröfvas fortfarande behöfligt, men
dess innehafvare icke längre förses med diplomatisk karakter, på sätt nu är fallet, utan
ministern i Madrid, som skulle erhålla titeln af envoyé, blifva ackrediterad jemväl vid
portugisiska hofvet. Eu anordning såsom den nu angifna skulle enligt min förmening i
praktiskt hänseende visa sig bättre och verksammare än den nuvarande, och möjligen
ock medföra någon besparing.

För närvarande finnas på utrikesdepartementets stat uppförda löner till två militärattachéer,
hvardera lönen å kr. 6,000. De nuvarande innehafvarne af dessa löner åro
anställde, den ene i Paris och den andre i Sfi Petersburg, men tidtals har en af lönerna
uppburits af den i Berlin anstälde. Behofvet af att hafva en ständig militärattaché i
Berlin, för att på nära håll följa det tyska krigsväsendets utveckling äfvensom tillhandagå
de talrika svenske och norske officerare, som för sin utbildning eller för utförande af
militära uppdrag utsändas till Tyskland, är påtagligt. För tillfället har man hjelpt sig med
att derstädes som militärattaché anställa en svensk officer likasom förut under någon tid
en norsk, som befunnits villig att utan särskild aflöning från utrikesdepartementet hufvudsakligen
af egna medel bekosta sitt uppehälle utomlands, men, förutom att eu sådan anordning
icke alltid kan vara att påräkna, torde den i hvarje händelse få betraktas som

Tredje hufvudtiteln.

en nödfallsutväg, som endast undantagsvis bör tillgripas. Lönen för denne tredje militärattaché
torde böra sättas till samma belopp som en hvar af de båda nuvarande militärattachélönerna
eller kr. 6,000 om året; och har derför i budgetförslaget rubriken militärattachéer
blifvit ökad med berörda belopp.

En jemförelse mellan kabinettskassans utgifter enligt den fastställda budgeten för
1900 och enligt det nu framlagda förslaget för 1901 visar följande skiljaktigheter:

Ordinarie utgifter:

	1900.		1901.	Ökning1.
Ministern för utrikes ärendena_________	............. kr. 24,000	kr.	24,000	—
Utrikesdepartementet........................	............. » 45,850	»	45,850	—
Ministerstaten....................................	........... » 478,750	»	496,750	kr. 18,000
Militärattachéer ..............................	............ » 12,000		18,000	» 6,000
Skrifmaterialier, expenser och extra	utgifter » 95,900	»	95,900	—
	kronor 656,500	kr.	680,500	kr. 24,000.

Af slutsumman för 1901 års utgiftsförslag belöper på Sverige

hela anslaget till hemliga utgifter .................................... kr. 9,900

samt af återstoden, kr. 670,600, enligt den vedertagna proportionen
12: 5.................................................................................. » 473,365

tillsammans kr. 483,265

samt på Norge ........................................................................» 197,235

Summa kr. 680.500.

Summan af de från kabinettskassan utgående expeläanslöner och pensioner har under
innevarande år minskats med den pension å kr. 6,000 om året, som uppburits af numera
aflidne f. d. envoyén F. T. Lindstrand. Som emellertid under innevarande år en af de
Förenade Rikenas ministrar uppnått pensionsåldern och under nästinstundande år ytterligare
en uppnår samma ålder, har jag icke ansett mig böra ifrågasätta ändring af den i
1900 års budget för denna utgiftspost upptagna siffra. Fn annan förändring rörande
ifrågavarande rubrik, hvilken dock icke inverkar på dess slutsumma har inträffat derigenom,
att Eders Kongl. Maj:ts minister i Paris envoyén F. Due, vid erhållande af
nådigt afsked från ministerposten den 7 februari innevarande år, fått sig tillerkänd en
årlig pension af kr. 6,000, att utgå från och med den 1 derpåföljande maj, samt att den
till envoyén H. Åkerman utgående expektanslön till samma belopp, kr. 6,000 för år,
genom hans utnämnande till minister i Paris från samma tid bortfallit.

Konsulskassans inkomster af konsulatafgifter beräknades i 1900 års budgetförslag
till kr. 291,900. Med ledning af beloppet af de konsulskassan tillkommande konsulatafgifter
för 1898 kan antagas, att ett ej obetydligt högre belopp än det nyssnämnda

Tredje hufvndtiteln.

kommer att under år 1901 inflyta till konsulskassan vid de konsulat, hvilka redan nu
till utrikesdepartementet redovisa för konsulatafgiftsuppbörden. Härtill kommer att,
derest det förslag till organisation af de Förenade Rikenas konsulära representation
i Ostasien, hvilket jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut denna dag upptagits
i förevarande budgetförslag, vinner Riksdagens och Stortingets bifall, till
konsulskassau komma att ingå de vid generalkonsulaten i Kobe och Shanghai inflytande
konsulatafgifter, beräknade till ett sammanlagdt belopp af kr. 10,850 för år.
Jag anser mig derför kunna hemställa, att för åstadkommande af jemvigt emellan konsulskassans
inkomst- och utgiftsposter konsulskassans inkomst af konsulatafgifter måtte för
år 1901 få upptagas med ett till kr. 324,900 ökadt belopp. Jag erinrar härvid, att uppkommande
öfverskott å konsulskassan, enligt Eders Kongl. Majtts beslut den 4 december
1893, skola fördelas mellan Sverige och Norge efter proportionen af de båda rikenas
bidrag till konsulskassan såväl genom statsbidrag som genom erlagda konsulat- och
expeditionsafgifter. Inkomsten torde således med ledning af de under 1898 influtna konsulatafgifter
kunna upptagas med följande belopp:

från Antwei-pens distrikt:

från hufvudstationen ........................................................... kr. 8,700

» vicekonsulaten............................................................ » 1,900 kr_ 10,600

från Archangels distrikt ...................................................................................... » 1,700

» Barcelonas » ...................................................................................... » 4,900

» Bilbaos » ............................................................................-.......... » 6,700

» Genuas distrikt:

från hufvudstationen ..................................	......................... kr.	4,300
» vicekonsulaten....................................-	»	500
» Hamburgs distrikt:
från hufvudstationen ...................................	......................... kr.	12,600
» vicekonsulaten ......................................	......................... »	1,100
» Havres distrikt:	»
från hufvudstationen ...................................	......................... kr.	5,800
» vicekonsulatet i Bordeaux .................	......................... »	2,500
d de olönade vicekonsulaten .................	......................... »	11,700	»
» Helsingfors’ distrikt .............................			»
» Kohus distrikt...................................................		............	»
» Konstantinopels distrikt.....................................	......-T-.....................	...........	»
» Köpenhamns distrikt:
från hufvudstationen ...................................	......................... kr.	11,200
» vicekonsulatet i Helsingör ..................	......................... »	400
» de öfriga vicekonsulaten ....................	......................... *	11,100	»

4,800

13,700

20,000

9,000

3,100

400

22,700

Transport kr. 97,600

Tredje hufvudtiteln.

Transport kr. 97,600

från Leiths distrikt:

från hufvudstationen ............................................................ kr. 3,100

» vicekonsulaten............................................................... » 19,800 , 22,900

''» Lissabons distrikt.......................................................................................... » 3,800

» Londons distrikt:

från hufvudstationen ............................................................ kr. 34,700

» vicekonsulatet i Cardiff................................................ » 14,500

» » i Liverpool .......................................... » 10,300

> » i Newcastle.......................................... » 24,900

» » i The Hartlepools .............................. t 4,400

» de öfriga vicekonsulaten............................................. » 51,950 » 140,750

» Lybecks distrikt:

från hufvudstationen ............................................................ kr. 4,300

» vicekonsulaten............................................................ » 3,400 » 7,700

» Newyorks distrikt ....................................................................................... » 29,800

» Rigas distrikt:

från hufvudstationen ........................................................... kr. 5,000

» vicekonsulaten........................................ » 2,200 » 7,200

» Rio de Janeiros distrikt:

från hufvudstationen ................................... kr. 3,700

» vicekonsulaten............................................................... » 3,700 » 7,400

» Shanghais distrikt.......................................................................................... » 7,750

Summa kr. 324,900,

hvaraf med ledning af 1898 års siffror i runda tal kr. 100,427 eller 30,9i procent antagas
belöpa på svenska och kr. 224,473 eller 69,09 procent på norska fartyg.

Konsulskassans inkomster af expeditionsafgifter, som för 1900 beräknades till kr.
18,000, torde kunna uppföras med samma belopp. På grund af 1898 års uppbörd
kunna ifrågavarande afgifter i runda tal beräknas utgöra för svenska ärenden omkring
kr. 7,337 eller 40,76 procent, för norska ärenden kr. 10,591 eller 58,84 procent samt för
sådana ärenden, hvilka äro att betrakta såsom för båda rikena gemensamma, kr. 72
eller 0,4o procent.

Om till den beräknade inkomsten af konsulatafgifter ............................. kr. 324,900

samt af expeditionsafgifter.................................................................................... » 18,000

läggas statsbidrag till samma belopp, hvarmed dessa under en följd af år
utgått och jemväl för 1900 blifvit beviljade, nämligen kr. 160,000 från Sverige
och kr. 120,000 från Norge eller tillsammans .......................................... » 280,000

skulle konsulskassans inkomster komma att utgöra i det hela........................ kr. 622,900.

Tredje liufvudtiteln. 25

Beträffande härefter konsulskassans utgifter upptages bidraget till utrikesdepartementet
med oförändradt belopp, kr. 20,600.

I fråga om rubriken löner och arfvoden inträder ökning

dels på grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut denna dag, att i förslaget till
de Förenade Rikenas utrikesbudget för år 1901 skall ej mindre upptagas lön för en

generalkonsul i Kobe........................................................................... kr. 18,000

samt lön för en vicekonsul i Shanghai............................................. > 9,000

än äfven den nuvarande lönen till generalkonsuln i Shanghai,

kr. 18,000, ökas till kr. 24,000 eller med ....................................... » 6,000

dels och derigenom, att vice konsulslönen i Newyork genom
nådigt beslut den 17 innevarande månad blifvit ökad från kr.

6,000 till kr. 9,000 eller med ............................................................ » 3,000 kr. 36,000

Ä andra sidan inträder minskning i rubriken derigenom,
dels att den genom nådiga beslutet den 4 augusti innevarande
år till kr. 9,000 årligen förhöjda, men i budgeten för
1900 till.............................................................................................. kr. 6,000

upptagna lön till biträdet vid generalkonsulatet i Shanghai kommer
att bortfalla från den tid, den nya vicekonsulslönen vid generalkonsulatet
börjar att utgå;

dels att de för vicekonsuln i Newyork i 1900 års stat uppförda
två ålderstillägg å tillhopa ................ .................................... » 1,000

upphört att utgå genom den senaste innehafvaren af befattningen
Chr. Ravns den 30 sistlidne juni skedda utnämning till konsul i
Newyork;

dels och att lönen för generalkonsuln i Köpenhamn blifvit
jemlikt nådigt beslut den 27 nästlidne oktober nedsatt från kr.

15,000 till kr. 12,000 eller med........................................................ » 3,000 » 10,000

utgörande sålunda hela ökningen på ifrågavarande rubrik............ kr. 26,000.

En ytterligare, denna rubrik rörande förändring, hvilken dock icke inverkar på
rubrikens slutsumma, är, att Eders Kongl. Maj:t den 4 augusti innevarande år, jemte
förklarande att de Förenade Rikenas konsulat i Archangel skall upphöra att benämnas
generalkonsulat, beslutat, att till innehafvaren af konsulsbefattningen skall anslås en lön
af kr. 8,000 för år och en resekostnadsgodtgörelse i ett för allt af kr. 4,000 för år, sålunda
tillhopa kr. 12,000, eller samma belopp som i 1900 års budget är uppfördt såsom
lön åt generalkonsuln i Archangel.

I afseende å anslag till hontorshostnader mot redovisningsshyldighet uppstår ökning
derigenom, att Eders Kongl. Maj:t dels genom nådigt beslut den 29 sistlidne september
Bill. till Rikad. Prof. 1900. 1 Smil. 1 A/d. 4

26 Tredje hnfvudtiteln.

bestämt, att ifrågavarande anslag till generalkonsulatet i Shanghai skall från och med

1899 års början höjas från kr. 4,000 till kr. 6,000, sålunda med ..................... kr. 2,000

dels ock genom förut omförmälda nådiga beslutet af denna dag förordnat,
att i budgetförslaget för år 1901 skall för generalkonsulatet i Kobe upptagas
anslag till kontorskostnader att inför utrikesdepartementet redovisas af ............ » 3,000

kommande sålunda denna rubrik att ökas med ...............................................—. kr. 5,000.

Anslagen till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet hafva minskats med det
jemlikt nådiga beslutet den 11 november 1870 till beskickningen i Tokio nu utgående

belopp af ..............-................................................................................................ kr. 4,000

hvilket, såsom ofvan omförmälts, på grund af Eders Kong]. Maj:ts förut åberopade
nådiga beslut af denna dag skall, under derför gifven förutsättning,
till kabinettskassan under rubriken ministerstaten öfverflyttas. Ä andra sidan

har konsulskassans förevarande anslagsrubrik ökats med..................................... » 1,000

hvilket belopp, jemlikt sistnämnda beslut, skall i händelse af behof anvisas de
Förenade Rikenas olönade vicekonsulat i Yokohama. Hela minskningen å

anslagsrubriken utgör således ................................................................................ kr. 3,000.

Utgifterna till pensioner hafva icke undergått någon förändring.

Hvad beträffar posten skrifmaterialier, expenser och extra utgifter, som i 1900 års
budgetförslag upptogs med kr. 35,550, får jag i underdånighet hemställa, det densamma
måtte under rubriken diverse utgifter ökas med kr. 5,000, motsvarande approximativt
beräknade ersättningar dels till vikarier, som på grund af vakans eller ordinarie innehafvare
meddeladt uppdrag förordnas att förestå lönad konsuls-, vicekonsuls- eller kontoristbefattning
på annan ort än der vikarie är bosatt, för kostnaderna för de af dem i
anledning af förordnandena företagna resor, kr. 3,000, dels ock, jemlikt Eders Kongl.
Maj:ts förut denna dag fattade nådiga beslut, till de blifvande innehafvarne af de
föreslagna lönade konsulära befattningarna i Japan och Kina för resekostnaderna till
och från tjenstgöringsorten vid ut- och hemresan.

Konsulatförordningen medgifver för närvarande icke ersättning för konsulattjenstemäns
på grund af förordnanden företagna resor. Dylika förordnanden förekomma regelbundet,
ehuru antalet förordnanden kunna variera under olika år. Sålunda har under
de 3 senaste åren förekommit:

år 1899:

Yicekonsulsförordnande i Newyork (från Havre)

Generalkonsuls d:o » London ( » Leith)

Konsuls d:o » Leith ( » London)

Generalkonsuls d:o » Antwerpen ( » London).

Tredje hufvndtiteln.

år 1898:

Vicekonsuleförordnande

D:o d:o

Konsuls d:o

Generalkonsuls d:o
D:o d:o

D:o d:o

i Köpenhamn (från Helsingfors)

» Cardiff ( » London)

» Newyork ( » Genua)

» Barcelona ( » London)

» Antwerpen ( » London)

» Archangel ( » S:t Petersburg).

år 1897:

Geueralkonsulsförordnande i Genua (från Lybeck)

Vicekonsuls d!o » Bordeaux ( » Paris);
hvarjemte vikarier förordnats att uppehålla kontoristbefattningarna vid generalkonsulatet
i London. Som det emellertid i de flesta fallen är omöjligt att förutse, när ett dylikt
vikariatförordnande kan inträffa, eller hur lång tid detsamma kan komma att räcka, är
det oundvikligt, att en vikarie, som utan uppskof och på obestämd tid eger att på befallning
begifva sig till annan tjenstgöringsort, får vidkännas jemförelsevis dryga kostnader,
för hvilka .ingen ersättning för närvarande beredes honom. Jag anser derför
rättvist, att vikarien under sådana omständigheter af statsmedel får ersättning enligt ingifna
och godkända räkningar för åtminstone sina resekostnader till och från den tillfälliga
tjenstgöringsorten. Det belopp af kr. 3,000 för år, som nu förslagsvis uppförts
till sådan resekostnadsgodtgörelse, torde under vanliga förhållanden vara tillräckligt.

Konsulskassans utgifter år 1901 skulle alltså omfatta:

utrikesdepartementet .........................................................................................--- kr. 20,600

konsulsstaten:

a) löner och arfvoden..........................................................--- kr. 410,900

b) anslag till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet » 81,000

c) anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet » 58,300

d) pensioner..........................................................................* 11,550 » 561,750

skrifmaterialier, expenser och extra utgifter..................................................... 8 40,550

Summa utgifter kr. 622,900.

Denna summa motsvaras af den ofvan gjorda inkomstberäkningen.

En sammanställning af beräkningarna för 1900 och 1901 skulle hafva följande utseende:

Inkomster: 1900. 1901. Ökning. Minskning.

statsverkens bidrag..........-............. ... kr. 280,000 kr. 280,000 —

konsulatafgifter....................................... » 291,900 » 324,900 kr. 33,000

expeditionsafgifter ...... » 18,000 18,000 — *

Summa kr. 589,900 kr. 622,900 kr. 33,000 —

Tredje hufyudtiteln.

Utgifter:		1900.	1901.	Ökning. Minskning.
utrikesdepartementet .............................. konsulsstaten:	kr.	20,600 kr.	20,600	— —
a) löner och arfvoden..................... b) anslag till kontorskostnader mot		384,900 »	410,900 kr.	26,000 —
redovisningsskyldighet............ c) anslag till kontorskostnader utan		76,000 »	81,000 »	5,000 —
redovisningsskyldighet............		61,300 i	58,300	— kr. 3,000
d) pensioner .................................... skrifmaterialier, expenser och extra		11,550 »	11,550	- -
utgifter ...............................................		35,550 i»	40,550 »	5,000 —
Summa kr.	589,900 kr.	622,900 kr.	36,000 kr. 3,000.

De summor, som för tillfälliga och oförutsedda utgifter samt till betäckande af
möjligen bristande inkomster skulle behöfva begäras af Stortinget, anser jag böra i
likhet med föregående år beräknas till kr. 12,000 för kabin ettskassan och kr. 16,000 för
konsulskassan. För Sveriges del lärer Eders Kong], Maj:t vilja af Riksdagen begära
samma dispositionsrätt öfver uppkommande besparingar, som hittills varit medgifven.

Jag hemställer i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t behagade öfver de af mig
uppgjorda förslag och beräkningar infordra Kongl. Norska regeringens betänkande.

Till hvad hans excellens herr statsministern sålunda hemställt
och deruti öfrige närvarande svenske och norske
statsrådsledamöter i underdånighet sig förenade, behagade
Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

In fidem:

C. H. Strömfelt.

Tredje hufvudtiteln.

Bilaga N:o 1.

Minister 0. Gndes rapport öfveren honom i nåder anbefald resa till
Japan och Kina för undersökning af bästa sättet för organisation
af de Förenade Rikenas representation i dessa länder.

IV.

De Förenade Rikenas konsulära representation i Ostasien.

FrågaD, huruvida upprättandet af en egen konsulskår må anses nödvändigt för
att skydda de Förenade Rikenas intressen i Japan och Kina, bör, för att kunna tillfyllestgörande
besvaras, betraktas från tre väsentligt olika sidor af konsulär verksamhet
i dessa länder. Den bör ses från handelns, från sjöfartens och från juriediktionens
synpunkter.

Om man tager hänsyn till den roll, en konsul kan spela i afseende å utvecklingen
af de Förenade Rikenas handel, är det tydligt, hvilken stor skilnad, såväl ifråga om
förmåga som vilja att tjena detta mål, som förefinnes mellan en egen konsulskår och en
konsulskår, som i första hand tjenar sitt eget land och först i andra hand de Förenade
Rikena. Bristen på förmåga hos den sistnämnda härleder sig till en del ur bristande
kunskap. Man kan icke räkna på att en främmande makts konsulära tjenstemän skola
ega nödig kunskap om de Förenade Rikenas produktion och de egenskaper hos de olika
varorna, som skulle göra dessa lämpliga till att konkurrera med andra länders produkter
på den särskilda marknad, konsulerna äro satte att öfvervaka och iakttaga. Äfven med
den bästa vilja lära de dock i allmänhet icke ega förmåga att lemna så tillfyllestgörande
upplysningar angående de utsigter, den främmande marknaden erbjuder, som ofta
erfordras för att vägleda hemlandets produktion till frambringande af konkurrensdugliga
varor. De äro alltför upptagna af samma arbete i sitt eget lands intresse. Brist på
kännedom om skandinaviska språk, handelscoutumer och arbetsmetoder tillkommer dessutom
såsom hindrande egenskap; och äfven om förmåga skulle finnas hos mången af

30 Tredje hufvudtiteln.

dessa, för tillvaratagande af de Förenade Rikenas intressen antagna främmande konsulattjenstemän,
äro de ofta rent af i saknad af vilja. Detta gäller i alla de tillfällen, då
våra länders intressen komma i konflikt med en dylik tjenstemans eget lands intresse.
Hans pligt förbjuder honom helt enkelt att tillvarataga våra intressen på bekostnad af hans
eget lands, om han är »consul missus» för det landet, och hans vilja lär i allmänhet bindas
af samma hänsyn, äfven om han är en »consul electus» af en främmande nationalitet.
Hos en dylik träder också ofta skötandet af hans egna affärer hindrande i vägen för
hans verksamhet såsom representant för våra länder. Isynnerhet gäller detta i Ostasien,
hvarest alla leveranser till allmänna inrättningar ske genom »licitation». Inbjudan sker
till inlemnande af »tenders», anbud på ett visst kvantum af en viss vara. Om konsulns
egen firma handlar med denna vara, lär han i sitt eget intresse väl akta sig för att öka
antalet konkurrenter genom att underrätta våra producenter om ett sådant tillfälle till
afsättning. Detta är ur handelns synpunkt den vigtigaste invändningen mot att såsom
konsuler anställa personer, hvilka antingen i egenskap af »consules missi», för sitt eget
lands, eller såsom köpmän, för sin egen verksamhets skull, kunna komma i konflikt med
ett fackmessigt och effektivt utöfvande af konsulär verksamhet för våra länder.

Från sjöfartens sida är det också allt skäl att önska upprättandet af en egen
konsulskår. Af alla kaptener, jag träffat under min resa i östern, hör jag detsamma.
De önska icke många konsulat, men att de, som anses nödvändiga, besättas med skandinaver
och helst med särskildt utsända konsuler. Här spela språk och kännedom om
våra sjöfartsförhållanden den vigtigaste rollen. Fn främmande konsul kan, isynnerhet
om han är »consul missus» för ett annat land, visserligen handlägga vanligen förekommande
konsulatgöromål, såsom in- och utklareringar, af- och påmönstringar, på ett tillfredsställande
sätt, men frågan gestaltar sig annorlunda, så snart det gäller konsulns
uppträdande såsom sjöfartens representant gentemot de lokala myndigheterna, hvilket i
de många mål, som här kunna uppstå till följd af missförstånd och de lägre lokala
myndigheternas, särskildt polisens, ofta brutala och hänsynslösa uppträdande, kan blifva
nödvändigt. Här erfordras för en tillfyllestgörande representation mera än som kan
begäras af en främmande makts representant, först och främst den kännedom om våra språk
och våra sjömäns förhållanden, som kan gifva honom ett klart begrepp om den förevarande
sakens betydelse och vigt samt om värdet af befälhafvares eller besättnings förklaringar.
Gäller detta för en främmande »consul missus», gäller det naturligtvis i ännu
högre grad för en främmande »consul electus», som ju, utom att han saknar kunskap i
sjörätt, aldrig kan hafva samma auktoritet gentemot de lokala myndigheterna som en
utsänd konsul. Detta är en sak af stor vigt i Östern, der intet embete respekteras,
som icke är utrustadt med full officiel auktoritet. Och »consules electi» på en plats, der
det eljest fins »consules missi», åtnjuta icke den auktoritet, som i många fäll är nödvändig
och i hvarje fall önsklig.

Konkurrensen spelar också hvad sjöfarten angår en icke obetydlig roll. Det är
klart, att i de fall, då en främmande makts »consul missus» kan låta sitt eget lands fartyg
komma i åtnjutande af en eller annan förmån framför våra fartyg, det är hans pligt

Tredje hufvudtiteln. 31

såsom sitt eget lands representant att först och främst låta denna förmån komma de
förstnämnda fartygen till godo. Eu köpmanskonsul å andra sidan, som i allmänhet sjelf är
befraktare, ofta agent för ett af de stora japanska eller kinesiska ångfartygsbolagen,
stundom sjelf redare, befinner sig inför frågan om pligt eller eget intresse bör ega
företräde, och det är icke tvifvelaktigt, att vågskålen kommer att luta åt det håll, som
är fördelaktigast för vederbörande sjelf. Men härmed äro icke våra rederier betjenta.

Om man betraktar frågan angående fördelen af en egen konsulskår i jemförelse
med representation genom främmande antingen »consules missi» eller »electi» ur jurisdiktionens
synpunkt, skall fördelen af egna konsuler blifva ännu mera i ögonen fallande. Det
må erinras, att konsulerna i dessa länder ega fullständig domaremyndighet i alla mål, som
röra deras respektive länders undersåtar, såväl sinsemellan som i förhållande till andra
europeer och de infödda japanerna eller kineserna. Det är helt enkelt en omöjlighet
för en utländing, äfven om han är »consul missus» och möjligen jurist, att kunna döma
enligt svensk eller norsk rätt, hvari han saknar till och med den allra enklaste kunskap.
När härtill kommer svårigheten för många af vårt sjöfolk att uttrycka sig på ett främmande
språk, är det klart, att våra landsmän utan egen sakkunnig representation och domareinyndighet
befinna sig i en mycket ofördelaktig ställning jemfördt med andra länders
undersåtar. Detta är af den allra största betydelse för vår sjöfart och för landsmän,
som hafva bosatt sig eller tänka på att bosätta sig i dessa aflägsna länder. Det har
också redan i många fall visat sig, att svårigheter uppstått af denna orsak.

Det kunde för många synas som om i framtiden denna uppfattning endast skulle
gälla ifråga om Kina, hvarest naturligtvis den konsulära jurisdiktionen ännu i oöfverskådliga
tider måste blifva beståndande, men icke beträffande Japan, hvarest denna
jurisdiktion skall upphöra från de nva traktaternas trädande i kraft år 1899. Jag vill i
detta hänseende citera ett uttalande — i ett bref, som jag sedermera under »Nagasaki»
tillåter mig intaga i sin helhet — af vår representant, tyske konsuln Mliller-Beeck i
Nagasaki, en man med stor erfarenhet och af erkänd duglighet. Han säger i sin
skrifvelse till utrikesdepartementet den 8 januari 1897 bland annat följande, som visar,
dels hvad slags ärenden under senaste tiden förekommit i Nagasaki, dels hans
uppfattning af ställningen i Japan med hänsyn till jurisdiktionen efter traktaternas
ikraftträdande:

»Då de flesta norrmän endast ofullkomligt tala engelska, och de främmande konsuler,
som förestå de svensk-norska konsulaten, icke förstå norska, lida de norska intressena
mycket på grund af denna omständighet. Detta olyckliga förhållande gör sig isynnerhet
gällande beträffande alla jurisdiktionela ärenden. Under förra året infördes i detta
konsulats matrikel öfver norska medborgare 4 norrmän, och redan hafva flera klagomål
anmälts för konsulatet.

Dessa ärenden hafva dock dels kunnat afgöras genom vänskaplig öfverenskommelse
utan rättsligt afgörande, dels afvisats. De angingo betalning af utestående fordringar,
fordringar angående lön, tvister angående ett hyreskontrakt och en anklagelse för
stöld.

Tredje hufvndtiteln.

Ett brottmål mot cn svensk för våld mot hans styrman öfverlemuades till konsulatet
i Kobe till dess vidare handläggning. Vidare utfärdades två arresteringsorder mot
tvenne rymda matroser.

Dessutom förorsakade under förlidet år det norska ångfartyget »Freyass sammanstötning
med en japansk ångare här i hamnen m$nga förhandlingar, liksom konsulatet fortfarande
hade att göra med »Skarpsno»-målet.

Enligt min ringa åsigt kommer upphäfvandet af den konsulära jurisdiktionen sommaren
1899 att med afseende å konsulernas verksamhet endast öka deras arbete, då redan
blott på grund af de tvistande parternas bristande kännedom om hvarandras språk talrika
meningsskiljaktigheter och missförstånd måste uppstå, och här tala — frånsedt några
af prefekturens tjensteman — de japanske embetsmännen, såvidt de öfver hufvud taget
tala något främmande språk, endast en högst bristfällig engelska.

Särskildt i sjöfartsärenden kan man med säkerhet emotse många reklamationer, då
det för ögonblicket icke finnes något hamnreglemente och icke någon hamnkapten. Men
häri torde eu förändring ske efter 1899. De till ett hamnreglemente hörande straff''
skola då utan tvifvel gifva de vid full ankringsfrihet vana fartygsbefälhafvarne anledning
till klagomål o. s. v. De japanske tull- och polistjenstemännens anspråksfulla
uppträdande och deras benägenhet att alltid framställa den obetydligaste öfverträdelse
såsom ett verkligt brott, kommer också ofta att gifva konsulerna tillfälle att uppträda
i den lugnt tänkande medlarens roll. »Skarpsno»-målet visar på det tydligaste, huru
äfven norska intressen kunna utsättas för att komma i fara.»

Jag måste helt och hållet instämma i dessa uttalanden. Afskaffandet af den konsulära
jurisdiktionen i Japan skall icke, i hvarje fall under den första mansåldern, medföra
någon minskning af de fall, i hvilka eu konsul har att uppträda såsom medlare
och tolk mellan tvistande parter, utan tvärtom öka dem. Och den stämning af högdragenhet,
ren fiendtlighet och delvis hat mot alla främlingar, som nu visar sig hos
den japanska befolkningen, hos hvilken de i krigen vunna segrarne stigit åt hufvudet
på ett för europeiska intressen farligt sätt, kommer att gifva anledning till många slitningar
och sannolikt ofta blodiga uppträden, hvarvid en duglig konsuls energiska ingripande
till skyddande af nationela intressen kommer att behöfvas.

Men härtill erfordras särskildt utsända konsuler och helst sådana med juridisk utbildning.
Till Kina, der en konsul när som helst kan komma att uppträda såsom domare,
borde aldrig skickas andra än juridiskt utbildade konsuler.

Jag måste derför på det hela taget gifvet förorda, att vi till Japan utsända egna
konsuler i stället för de främmande dels »consules missi», dels »electi», som nu representera
våra länders intressen derute.

Då jag från detta allmänna åskådningssätt gjort ett undantag beträffande Yokohama,
har det skett af särskilda skäl, som angifvas under den särskilda redogörelsen för förhållandena
i denna stad.

För hvad Kina angår måsto jag förorda utsändandet af flere yrkeskonsuler än den
ende, som vi nu hafva i Shanghai.

Tredje hufvudtiteln.

Japan.

I detta land hafva vi hittills representerats af de holländska konsulerna. Detta är
ännu fallet i Yokohama, der Holland sedan ett par år tillbaka representerats genom
en utsänd yrkes-(vice)konsul, för närvarande hr van Reuss. Deremot hafva köpmanskonsuln
hr Braess i Kobe och tyske konsuln Miiller-Beeck i Nagasaki upphört att vara
holländska konsuler. I Kobe äro de holländska intressena anförtrodda åt den ryske, i
Nagasaki åt den franske konsuln. I Kobe ansågo holländarne det nödvändigt att i
saknad af en egen utsänd konsul i alla fall representeras af en främmande »consul
missus», och den ryske konsuln åtog sig värfvet. Emellertid förklarade såväl den ryske
konsuln i Kobe som den franske i Nagasaki, att de omöjligen kunde åtaga sig också
de svenska och norska intressena, då dessas ordentliga skötande skulle kräfva för mycken
tid. Följden häraf blef, att hr Braess i Kobe och konsul Miiller-Beeck i Nagasaki
fortfarande representera Sverige och Norge. Begge hafva emellertid, hr Miiller-Beeck
flere gånger skriftligen, hr Braess muntligen till mig, förklarat, att detta endast sker
provisoriskt och i afvaktan på att snart se posterna besatta med utsända yrkes-konsuler,
något som de begge ansågo alldeles nödvändigt.

Att en dylik olämplig sakernas ordning icke kan fortfara, torde vara tydligt, och
af min föregående utredning af frågan följer, att, till och med om man på de platser,
der vi hittills varit representerade, skulle kunna finna personer, hvilka såsom »consules
electi» eller köpmanskonsuler skulle vara lämpliga och villiga att åtaga sig värfvet såsom
våra representanter, måste jag på det bestämdaste afråda valet af sådana personer.
Till och med om någon af de på dessa platser etablerade främmande yrkes-konsuler
skulle befinnas villig att åtaga sig värfvet, skulle jag icke i vår handels och sjöfarts intresse
kunna tillråda att vi begagna oss uteslutande deraf.

De öppna hamnar, der det nu kan blifva fråga om anställande af konsuler äro:
Kobe, Yokohama, Nagasaki och Hakodate. Nijgata har alltför ringa betydelse för att
bomma i betraktande, hvaremot det kan vara värdt att taga under öfvervägande, huruvida
icke Tamsui på Formosa bör göras till station för en konsul.

Kobe.

När jag i mitt förslag till en egen konsulär representation för de Förenade Rikena
i Japan nämner Kobe först och som den vigtigaste platsen samt föreslår upprättandet
derstädes af ett generalkonsulat för hela Japan, sker det på följande grunder.

Det har redan i min redogörelse för Japans handel blifvit nämndt, att Kobe i jemförelse
med Yokohama, den enda plats, som i detta afseende skulle kunna göra
Kobe rangen stridig, har gått framåt med jettesteg och redan, hvad införseln af främmande
varor angår, har öfverflyglat sin rival. Kobe är in- och utförselshamn för de
störa och rika industristäderna Osaka och Kyoto och kommer att växa i betydelse allt

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 5

34 Tredje hufYudtiteln.

efter som dessa städers industri ökas, och behofvet af europeiska varor tilltager. När
Yokohamas export ännu (1896) visar högre siffror (yen: 61,696,108) än Kobes och
Osakas (41,459,141), har detta förhållande sin orsak i den stora exporten derifrån af
silke, hvilken likväl icke eger betydelse för oss. Huru Kobe gått framåt beträffande
import i jemförelse med Yokohama, ses af följande tabell.

	Införselns värde i yen.
	1875	1885	1890	1895	1896
Kobe och Osaka.........	5,726,797	8,525,146	35,381,585	65,612,293	86,760,383
Yokohama ..................	21,953,909	18,630,379	40,603,546	56,062,560	72,803,799

Kobe, som sålunda utgör medelpunkten för Japans import och den naturliga
exporthamnen för de stora industrierna, är också f. n. centrum för sjöfarten på
Japan. Under 1895 föll på Kobes och Osakas del 36x/2 procent af till hela Japan
ankomna fartyg mot 18 V2 på Yokohamas. Af den sammanlagda drägtigheten föll
37 V2 procent på förstnämnda mot 21 procent på sistnämnda plats. År 1896 inkommo
(i första inklarering) till Kobe och Osaka 497 fartyg från utlandet med en drägtighet
af 665,876 ton, till Yokohama 299 med 514,952 ton. Motsvarande tal för 1895, för
Kobe och Osaka 358 fartyg med 452,365 ton, för Yokohama 249 fartyg med 420,252
ton, utvisa ökningen under 1896.

Förhållandet mellan de olika staternas deltagande i sjöfarten på Kobe framgår af
följande tabell öfver år 1895 dit ankomna fartyg.

	Ångfartyg.	Segelfartyg.	s	amma.
	Antal.	Ton.	Antal.	Ton.	Antal.	Ton.
Britiska.....................	691	1,355,687	11	20,524	702	1,376,211
Tyska........................	185	194,702	2	2,720	187	197,422
Franska....................	53	112,022	—	—	53	112,022
Japanska ..................	116	85,269	—	—	116	85,269
Norska .....................	80	66,502	—	—	80	66,502
Förenta Staternas ...	14	35,911	13	20,676	27	56,587
Österrikiska ............	12	30,532	—	—	12	30,532
Holländska...............	10	9,658	—	—	10	9,658
Transport	1,161	1,890,283	26	43,920	1,187	1,934,203

Tredje hufvudtiteln.

	Ångfartyg.	Segelfartyg.	s	amma.
	Antal.	Ton.	Antal.	Ton.	Antal.	Ton.
Transport	1,161	1,890,283	26	43,920	1,187	1,934,203
Koreanska ...............	20	7,321	2	84	22	7,405
Spanska ..................	5	2,982	—	—	5	2,982
Danska.....................	2	1,536	—	—	2	1,536
Hawaiiska ...............	—	—	4	768	4	768
Nicaraguas...............	—	—	1	447	1	447
Ryska........................	1	190	3	229	4	419
Summa	1,189	1,902,312	36	45,448	1,225	1,947,760

Att Frankrike står framför Japan och Norge i tonnage har sin orsak i de stora
oceanångarne, som gå i fast route (messageries maritimes).

År 1896 nedgick antalet norska fartyg, som inklarerades till Kobe, till 71 ångfartyg
med 54,000 tons drägtighet och år 1897 till 41 ångfartyg med 37,717 ton. Det
stora tonnaget åren 1895 och 1896 grundade sig på den höga fraktmarknaden under
och efter kriget med Kina, under det året 1897 väl snarare representerar förhållandenas
normala tillstånd. Till Yokohama inkommo under åren 1895, 96 och 97 respektive 9,
17 och 19 norska ångfartyg samt under 1895 1 svenskt ångfartyg. Det visar sig alltså,
att till och med 1897, då den norska ångfartygsflottan nedgick till hälften af hvad den
representerade 1895, var den dock dubbelt så stor som i Yokohama.

Konkurrensen med de engelska, tyska och japanska fartygen är stor, och ett vaket
öga och energisk kraft äro nödvändiga för att tillvarataga vår sjöfarts intressen på
denna vigtiga plats.

Men dessutom finnes ett ytterst vigtigt skäl att utse Kobe till säte för en generalkonsul
för Japan i dess läge i centrum mellan de tre vigtiga städerna Yokohama och
hufvudstaden Tokio i öster samt Nagasaki i sydvest. I fall vi få en egen diplomatisk
representation i Tokio och konsuler på båda de andra nämnda platserna, kommer
generalkonsuln i Kobe alltid att vara i stånd att på kort tid kunna begifva sig till
hvilken som helst af dessa platser. .Jernvägsförbindelsen med Yokohama och Tokio
sätter honom i stånd till att på omkring 16 timmar begifva sig dit. Jernvägen till
Nagasaki kommer sannolikt att fullbordas i en mycket snar framtid, och med ångfartyg
kommer man redan nu- på halfannan dag från I£obe till Nagasaki. Det kommer således
icke att finnas någon svårighet för den blifvande generalkonsuln att i förekommande
vigtigare fall personligen konferera med ministern i Tokio och konsulerna i
Yokohama och Nagasaki samt eventuelt verksamt ingripa.

36 Tredje hufvudtiteln.

Om på denna plats sättes en erfaren och energisk man, kommer han, med de utmärkta
post- och telegrafförbindelser, som nu finnas i Japan, att kunna icke blott
följa utvecklingen af handel och industri öfver hela landet, utan också befrämja sjöfartens
intressen med hela styrkan af den auktoritet, hans ställning gifver honom.

Då handeln, industrien och sjöfarten mer och mer koncentrera sig i Kobe, blir
också konkurrensen mellan de olika länderna större och större just på denna plats.
Om än det engelska inflytandet ännu är öfvervägande äfven här, börjar dock det
tyska att i de flesta brancher starkt framträda, och det just i de rigtningar, hvari
våra intressen skulle kunna göra sig mera gällande än de olyckligtvis hittills hafva
gjort. En stor import af jern och stål eger rum, och — om än de svenska jernoch
stålprodukterna ännu blott funnit ringa afsättning på grund af sin alltför goda
kvalitet och höga priser — är det dock icke absolut omöjligt att tänka sig en utvidgning
af vår marknad, om vi ville rätta vår produktion något mera efter det här förefintliga
behofvet. Det kan icke heller råda något tvifvel derom, att med tiden japanerna
skola lära sig att sätta värde på en bättre vara, och att marknaden då skall öppnas.
Att till handelsmuseet i Osaka skicka en sändning profver på svenska jern- och stålprodukter,
spik och verktyg är att anbefalla såsom ett lämpligt medel för att visa, hvad
som hos oss i den rigtningen kan presteras. Jag besökte detta museum, och direktören förklarade
sig synnerligen villig att taga emot och på ett fördelaktigt sätt utställa artiklar,
som skickades honom. Detsamma torde gälla beträffande andra artiklar från våra
länder såsom prof på vår träindustri, trämassa och papper.

Andra län- Storbritannien, Tyskland, Nordamerikas Förenta Stater och Kina hafva egna yrkesders
konsu- konsuler i Kobe. Engelske konsuln representerar också Osterrike-Ungern, den tyske
ler i Kobe. Italien; Kyssland, Frankrike och Spanien hafva yrkeskonsuler, som dock endast hafva
titel af vice-konsul. Den ryske representerar sedan 1897 också Holland, den franske
Portugal.

Köpmans-konsuler representera Sverige och Norge, Danmark, Belgien, Peru och
Hawaii.

Att icke ofvannämnda stormakter hafva generalkonsuler i Kobe, beror dels derpå,
att en del af deras diplomatiska representanter (så förhåller sig med England, Italien och
Spanien) tillika äro generalkonsuler för Japan, dels derpå att deras konsulära representation
ordnats, innan Kobe vuxit upp till den betydelse, staden nu har och framgent kommer
att få. Jag har upprepade gånger hört erfarne kolleger i Tokio gilla planen att
i detta hänseende lägga hufvudvigten på Kobe.

Aflöning. Hvad bestämmandet af aflöningen för en generalkonsul beträffar, komma härvid
flera omständigheter i betraktande. Det kan visserligen sägas, att det är jemförelsevis
billigt att lefva i Kobe liksom i Japans öfriga större städer, i det att såväl hyra för
hus som de flesta nödvändighetsartiklar såsom kött, fisk, ris, the etc. äro billigare än i
Europa, men dervid får icke förbises, dels att prisen på dessa varor och särskildt
hyrorna befinna sig i jemnt stigande, dels att prisen på alla importerade varor som
erfordras för ett europeiskt hushåll äro betydligt dyrare.

Tredje hufvudtiteln. 37

Dernäst bör man lägga märke till, att en yrkeskonsuls ställning i socialt hänseende
är en annan, än den han intager i Europa. Faktiskt representerar konsuln härute statens
såväl exekutiva som administrativa makt. Han är domare och polischef, ingen
rättstvist kan slitas utan att vädja till hans afgörande, ingeli försäljning eller köp kan afslutas
på ett rättsgiltigt sätt utan hans medverkan, intet arf tillträdas, intet äktenskap
ingås, utan att det sker under hans tillsyn och registrering. Landets invånare se upp
till honom som till den der representerar europeisk statsmyndighet och rätt, och europeerna
se i honom sitt naturliga försvar och värn i alla frågor, som beröra skyddandet
af deras och deras familjers personer, egendom och intressen. Följden är, att det också
fordras mera af dem i afseende å yttre uppträdande och representation, än hvad som
fordras af en yrkes-konsul i Europa, och ett visst yttre uppträdande är nödvändigt för
att upprätthålla ställningens anseende.

Vidare är en konsul härute tvungen att lefva på samma fot som sina kolleger.
Gemensamma intressen att bevaka gentemot de infödda myndigheterna och det gemensamma
uppträdandet såsom konsuls-kår göra, att konsulerna i dessa länder ständigt underhålla
och måste underhålla förbindelsen sinsemellan, och det deraf följande sociala umgänget
gör, att en konsul, som är dåligt aflönad och icke kan lefva på samma fot som
kollegerna, snart förlorar sitt inflytande. ''

Till jemförelse anföras här några af de främmande konsulernas löner.

Den engelske generalkonsuln i Yokohama har 1,000 £ St. = 25,000 francs; den
engelske konsuln i Kobe 900 £ St. = 22,500 francs, båda dock väl att märka med
fri bostad.

Den tyske konsuln i Kobe har 18,000 mark = 22,500 francs per år och fri bostad.

Den spanske generalkonsuln i Yokohama har 20,000 guld-pesetas = 20,000 francs
(något mindre på grund af den låga kursen på pesetas) allt i allt, fördeladt i 7,500 såsom
personlig lön, 7,500 i representationspenningar och 5,000 i kontorsanslag utan redovisningsskyldighet.
Konsuln i Kobe på samma sätt tillsammans 13,000 pesetas.

Den belgiske konsuln i Yokohama har 17,000 francs per år samt alla inkomster af
expeditionsafgifterna, som ofta vid försäljning och köp af hus till eller af belgiska undersåtar
uppgå till höga belopp. Dock anses hans aflöning för otillräcklig efter den stora
stegringen af prisen på alla lifsförnödenheter och skall med snaraste ökas.

Slutligen har den holländske vicekonsuln i Yokohama, som är den sämst aflönade,
6,000 fl. = 12,000 francs, men förslag har gjorts att höja detta belopp, som visat sig
absolut otillräckligt.

Jag anser, att ett belopp af 17,000 kronor per år utan kontorsanslag men med
rättighet att tills vidare behålla konsulatafgifterna, som år 1897 uppgingo till yen 962
och kunna anslås till 1,500 kronor, med tillägg af 1,000 kronor till en japansk tolk,
skall vara tillräckligt för eu generalkonsul i Kobe för att upprätthålla postens värdighet.

Tredje hufvudtiteln.

Konsulatets budget skulle alltså se ut på följande sätt:

konsulns lön .................................................................. 17,000 kronor

till japansk tolk............................................................ 1,000 »

Summa 18,000 kronor

Om de beräknade konsulatafgifterna c:a ............ 1,500 »

tilläggas, komma generalkonsulns sammanlagda inkomster
att utgöra c:a.................................................. 19,500 kronor

Då i trots af de för ögonblicket höga frakterna ingen sannolikhet finnes för en synnerligen
stor ökning af det norska tonnaget på Kobe, i det att fluktuationerna väl äro
för snabbt vexlande på fraktmarknaden här för att locka särdeles många af våra fartyg
hit ut från de också hemma ökade frakterna, tror jag det finnes grundad anledning
anse 1897 års tonnageafgift för ett medeltal, som kommer att fortfarande hålla sig någorlunda
jemnt, såvida icke extraordinära händelser såsom t. ex. ett krig åter skulle
medföra en plötslig, stor ökning af tonnaget, såsom under åren 1894—95.

Generalkonsulatets distrikt bör omfatta hela Japan, derunder inbegripet de under
generalkonsulatet hörande konsulatens eller vicekonsulatens särskilda distrikt. De särskildt
uncfer generalkonsulatet hörande distrikten blifva då: den del af ön Nippon, som
ligger vester om departementen Kanagawa, Gifon, Aichi och Tson, samt öarne Shikouku,
Awaji och Oki.

Yokohama.

Såsom den näst vigtigaste hamnen i hänseende till handel och sjöfart samt på
grund af dess läge i hufvudstaden Tokio’s omedelbara närhet kommer Yokohama i
betraktande vid afgörandet af frågan om upprättande af egna konsulat i Japan. Såsom
handelsstad har den, oafsedt att den är den största exporthamnen för silke, sin stora
betydelse såsom hamn för millionstaden Tokio, hvarför allt som föres till denna stad
med dess rika omnejd går genom Yokohamaköpmännens händer. Om också stadens
införsel, såsom nämnts under Kobe, sjunkit till siffror, som äro lägre än denna stads, är
dess handel öfverhufvudtaget ännu större än Kobes, i det den 1895 utgjorde 53 °/o af
hela Japans utrikes handel emot Kobes 38 °/o. År 1896 infördes till Yokohama för
72,803,799 yen och utfördes för 61,696,108 yen.

År 1896 inklarerades från utlandet till Yokohama 239 ångfartyg med 465,152 ton
och 60 segelfartyg med 49,800 ton. Af ångfartyg utklarerades 166 med 356,612 ton
och af segelfartyg 57 med 37,838 ton.

De svenska och norska fartygens antal i Yokohama har betydligt ökats under de
senare åren, såsom framgår af följande tabell:

''		Tredje hufvudtiteln.		39
		Antal		Ton
		Svenska Norska
	1893.....	.................................. .	3	2,787
	1894-—.	.................................. —	5	4,590
	1895.....	.................................. 1	9	12,071
	1896.....	.............................. .	17	19,256
	1897.....	.................................. 1	18	26,638
Äfven om	Yokohama	i afseende å sjöfarten står långt efter Kobe och såsom han-
delsstad snart	kommer att	öfverflyglas af denna stad,	får	man dock icke glömma, att

staden, som ligger på ett afstånd af blott en timmes järnvägsresa från Tokio, för hvad
angår den utrikes handeln och sjöfarten på visst sätt representerar hufvudstaden. Alla
de stora firmorna i östern äro här representerade.

Jag skulle också obetingadt hafva föreslagit upprättandet af ett eget konsulat i
Yokohama, om förhållandet icke vore, att holländarne, som hittills tillvaratagit våra
intressen i Japan, för omkring två år sedan tillsatt en yrkes-konsul i Yokohama. Före
denna tid tillvaratogos våra konsulära intressen af den holländska beskickningen i Tokio
på det sätt, att antingen ministern sjelf eller legationssekreteraren ett par gånger i veckan
reste ned till Yokohama för att handlägga de vigtigare ärendena. Det är tydligt,
att denna ordning var i hög grad otillfredsställande. Sedan yrkes-konsuln blef tillsatt,
har emellertid en stor förändring inträdt i detta förhållande. Vi hafva i de två konsuler,
hr van Walrée och hr van Reiiss, som hittills beklädt embetet, haft särdeles dugliga
och nitiska konsuler, som med kraft tillvaratagit våra intressen. Hr van Walrée
blef under allmän saknad förflyttad till Shanghai hösten 1897, men hr van Reiiss, som
strax efter sin ankomst möttes af det norska fartyget »Alette»s förlisande och omsorgen
om den räddade men på allt totalt utblottade besättningen, fick dervid tillfälle på ett
utmärkt sätt visa icke endast sin vilja utan också sin förmåga att bistå våra landsmän.

När härtill kommer, dels att våra länders export icke står i något konkurrensförhållande
till den holländska, dels att den holländska sjöfarten på Japan är så godt som
ingen, och konsuln således icke lätt riskerar att komma i någon pligtkonflikt genom att
representera såväl sitt eget som våra land, förefaller det mig fullt tillfredsställande, att
våra intressen fortfarande anförtros åt den holländske vicekonsuln i Yokohama. Såväl
den holländske ministern som hr van Reiiss hafva sjelfva förklarat sig icke hafva något
emot en sådan sakernas ordning; dock har hr van Reiiss anhållit om ett kontorsanslag,
enär de på grund af den stadigt växande norska sjöfarten tilltagande göromålen göra
det nödvändigt för honom att hålla eget kontor härför i stadens affärskvarter, hvilket
icke skulle vara af nöden, om han endast representerade de holländska intressena. I
det jag här intager en öfversättning af hans skrifvelse till mig i denna fråga, kan jag
icke annat än varmt förorda denna hans anhållan, som också ansågs fullt befogad af
minister Testa i Tokio. Herr van Reiiss skrifver:

»Med anledning af vårt samtal angående det svensk-norska konsulatets göromål här
tillåter jag mig meddela, att dessa för det mesta bestå af ärenden, som röra den nor -

40 Tredje hufvudtiteln.

ska sjöfarten. Alla sjöfartsärenden koncentrera sig här i »settlementet», den del af
Yokohama, der alla kontor finnas, och dessa ärenden göra det alldeles nödvändigt att
hafva konsulatets kansli der för att när som helst kunna stå till kaptenernas och sjöfolkets
förfogande.

Det nederländska yrkeskonsulat, som jag här representerar, fordrar icke detta.
Dess göromål röra mest den här bosatta, icke alltför talrika holländska koloniens
intressen. Denna kolonis medlemmar äro nästan utan undantag bosatta på »The Bluff»,
den del af Yokohama, der europeerna hafva sina bostäder. Icke heller nödvändiggör
den omfattande korrespondensen med handelshus i Holland och holländska Indien något
kontor i »the settlement.» I fall jag derför endast representerade Holland, skulle jag
hafva mitt kansli i min privata bostad på »the Bluff», på samma sätt som konsulerna
för Spanien, Belgien, Österrike-Ungern och Mexico, samtliga yrkeskonsuler.

Det svensk-norska konsulatets ärenden tvinga mig emellertid att i sjöfartens intresse
hålla kansli i stadens handelscentrum och förorsaka mig på detta sätt ej obetydliga utgifter,
hvarigenom inkomsterna af konsulatafgifterna från de skandinaviska fartygen nästan
alldeles beröfvas mig.

Emellertid har, efter det japansk-kinesiska kriget, också i Sverige och Norge ett
mycket större intresse för detta land visat sig, än som förut var fallet, och derför har
också korrespondensen med skandinaviska handelshus tilltagit i betydlig grad. Om härtill
läggas notariela och jurisdiktionela ärenden, som fordra mycken tid, måste det medgifvas,
att återstoden af konsulatafgifterna endast utgöra en särdeles ringa ersättning för
det häfda arbetet. Härtill komma också utgifter för alla register och skrifmaterialier
samt den japanska tolken, hvars halfva tid säkerligen är upptagen af svenska och norska
ärenden.

Från början af mars månad kommer kontorshyran, som nu utgör 70 yen*, att stiga
till 80 yen per månad. I det stora hela kan jag säga, att konsulatets utgifter belöpa
sig till öfver 1000 yen. Ä andra sidan har jag konsulatafgifterna, som under de senaste
fem åren belöpte sig till:

år 1893.............

» 1894..............

» 1895..............

» 1896 ..............

» 1897...............

alltså i medeltal yen 405,66

Om nu den norska sjöfarten bibehåller sig oförändrad på samma höjd som år 1897,
uppkommer intet betydande deficit, men genom en minskning i denna sjöfart skulle mitt
arbete med svenska och norska ärenden, som jag med glädje åtager mig, förorsaka mig

yen 81,31
» 154,24

» 399,04
» 436,98

» 956,77

* 1 yen = c:a l/s/4 eng. mynt.

Tredje hufvudtiteln. 41

direkta utgifter, hvilka i betraktande af den ringa aflöning, som från Hollands sida kommer
mig till del, skulle blifva mycket kännbara för mig.

Jag tillåter mig derför anmoda Eders Högvälborenhet att hos h. exc. hr ministern
för utrikes ärendena anhålla om ett kontorsbidrag åt mig af 1,500 å 2,000 yen.
Eders Högvälborenhet torde nog vara öfvertygad om det berättigade häri. Jag skulle
i ett sådant bidrag se ett erkännande af och ett vederlag för det arbete i den svenska
och norska handelns och sjöfartens intresse, som jag så gerna åtager mig.»

I det jag, såsom ofvan sagts, på det varmaste får förorda denna konsul van Reiiss’
anhållan, tillåter jag mig föreslå ett kontorsanslag till konsulatet i Yokohama utan redovisningsskyldighet
af 2,000 kronor om året. Anledningen, hvarför jag icke anser mig
kunna förorda ett så högt belopp som det af konsuln såsom lägst uppförda belopp af
1,500 yen = c:a 2,625 kronor, är den, att, om det också f. n. icke finnes någon särdeles
stor utsigt till en ökning af den norska sjöfarten, det dock icke heller kan sägas vara
någon anledning tro, att den skall mycket understiga hvad den varit under 1897. Uppskattas
inkomsten för de nästkommande åren till mellan 7 och 800 yen, är enligt min
åsigt ett bidrag af 2000 kronor tillräckligt, och jag är säker på, att det af konsul van
Reiiss kommer att mottagas med tacksamhet.

Ett eget konsulat med utsänd yrkes-konsul skulle icke på ett värdigt sätt kunna
upprätthållas i Yokohama under en utgift af minst 14,000 kronor i lön och 1,000 till
japansk tolk, som tillika tjenstgör som japansk skrifvare. När vi derför kunna behålla
en så duglig och intresserad representant som den nuvarande mot en relativt så
ringa utgift, förefaller det mig, i hvarje fall tills vidare, ändamålsenligt att begagna oss
häraf.

Jag har under Kobe anfört en del af de öfriga ländernas konsulers aflöning, som
också här kan tjena till jemförelse.

För att visa huru göromålen vid konsulatet i Yokohama tilltagit, sedan posten besattes
med den holländske yrkeskonsuln, anför jag här antalet in- och utgående expeditioner: -

för	ingående	utgående	summa
1895	22	23	45
1896	50	43	93
1897	88	112	200

Dessa siffror representera, väl att märka, endast in- och utgående skrifvelser, som
blifvit inregistrerade. I allmänhet har detta blott skett med den första in- eller utgående
skrifvelsen i ett ärende, under det eljes inga senare in- eller utgående skrifvelser
rörande samma ärende erhållit eget nummer, så att skrifvclsernas antal väl minst bör
fördubblas. Af nämnda expeditioner år 1897 angingo 56 sjöfartsärenden, 16 handelsfrågor,
1 fiskeriärende, 2 sanitära frågor, 21 jurisdiktionela, 14 pass-, och 10 personliga
ärenden.

Bill. till 1 tiknd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

42 Tredje hufvudtiteln.

Af skrifvelserna ankommo från och afgingo till

Utrikesdepartementet .................................................. 0 5

Kommers Kollegium...................................................... 2 4

Inredepartementet ........................... 5 8

Beskickningen i Tokio.......................................... 4 6

Angående skriftvexlingen med beskickningen i Tokio märkes, att expeditionernas
ringa antal måste tillskrifvas lättheten att få tillfälle till muntliga förhandlingar, som i
många fall gjort korrespondens öfverflödig.

Konsulns distrikt bör omfatta: öarne Yezo och Kurilerna, den östliga delen af ön
Nippon, omfattande departementen Kanagawa, Gifon, Aichi och Tson cell dem som ligga
öster om dessa, liksom ön Sado med närliggande öar och ögruppen Bonin.

Nagasaki.

Denna stad, som ligger på ön Kiuschiu’s vestra kust med en förträfflig hamn, är den
egentliga kolhamnen för alla fartyg i trade på Kinas, Koreas och Ostsibiriens kuster.
Dels inlöpa fartygen der för att förse sig med bunkerkol, dels intaga de kolläst för andra
hamnar efter att hafva lossat sin ris-, socker-, bön- eller petroleumlast i Japan.
Enligt den officiela statistiken är också de inklarerade fartygens antal större i denna än
i någon annan japansk hamn, i det att det år 1896 uppgår till 691 första gångens inklareringar
med 1,028,731 ton. De två torrdockorna locka också många fartyg dit, under
det man i Yokohama och Kobe är hänvisad till marinens torrdocka i Yokohama
för att verkställa rengöringar eller reparationer, och der är det svårt att få plats. Nu
finnas i Nagasaki tre skeppsvarf, der fartyg af en storlek af ända upp till 6,000 ton
byggas. Såsom handelsstad står Nagasaki långt efter de två andra nämnda hamnarne.
Förr i tiden var ön eller rättare halfön Decima den enda plats, der europeer — likväl
endast holländare — hade tillstånd att nedsätta sig och drifva handel i begränsad skala.
Holländarne hafva emellertid icke förstått bevara sin fördelaktiga ställning der, och
Nagasaki har som handelsplats icke följt med den eljes snabba utvecklingen af Japans
hamnstäder. Följden har blifvit den, att de öfriga städerna på Kiuschiu söka tillfredsställa
sina behof af utländska varor i Kobe och Yokohama, hvars stora handelshus draga
fördelen häraf. Det ser dock ut, som om en förändring snart skulle inträffa häri.
Ännu finnes blott ett verkligt stort handelshus i Nagasaki, nemligen den skotska firman
Holme, Ringer & C:o, som beherskar stadens handel, eger största delen af skeppsvarfven
och har så godt som monopol på handeln med engelska kol (Cardiff-kol), afsedda
för de många japanska och utländska krigsfartygen liksom till annan skeppsfurnering.
Det förhåller sig nemligen så, att krigsfartyg icke, eller åtminstone blott i
nödfall, kunna begagna japanska kol. Emellertid hafva dock under sista tiden flere
andra handelshus dykt upp, och utsigt finnes, att Nagasaki i en snar framtid kommer att
draga till sig hela afsättningen till de öfriga städerna på Kiuschiu. Det blir derför lättare
för nya, börjande affärsföretag att slå sig fram här, der utsigt finnes till en städse ökad

Tredje hufvudtiteln. 43

marknad och relativt obetydlig konkurrens på platsen. Konkurrensen från Kobe och Yokohama
kommer efter all sannolikhet icke heller att blifva betydande, ty de gamla fast
etablerade handelshusen i Kobe och Yokohama antagas icke skola vilja göra störa ansträngningar
för att behålla sin nuvarande dominerande ställning, ifall de se, att de mötas af ett
energiskt uppträdande från en plats, som ligger så nära afsättningsorterna. De hafva dessutom
så många andra och närmare liggande intressen att bevaka.

Det finnes således också all anledning antaga, att Nagasaki i en snar framtid skall
få en i hög grad ökad betydelse som handelsplats, och man kan endast önska, att ett svenskt
eller norskt handelshus här ville försöka eröfra en plats också för våra produkter.
Skeppsvarfven förbruka naturligtvis en hel del jern och stål, för hvilka artiklar, liksom
kanske för trälast, en marknad torde kunna eröfras genom energiskt arbete. Likaledes
för skeppsförnödenheter, så mycket mera som ett sådant hus väl kunde temligen säkert
räkna på samtliga norska fartyg såsom kunder, hvilket skulle vara af icke så litet värde
för en börjande affär.

Till stöd för upprättandet af en särskild konsulspost för de Förenade Rikena i Nagasaki
kan jag icke anföra något bättre, än hvad vår förre representant, tyske konsuln
Miiller-Beeck skifver i sin rapport rörande denna fråga till Kongl. utrikesdepartementet
den 8 januari 1897. Han säger häri:

»Efter det japansk-kinesiska kriget har ett jemnt stigande varuutbyte mellan de östasiatiska
hamnarne uppstått, särskilt börjar Nagasaki blifva en mer och mer vigtig
hamn för transit och reparationer. Öppnandet af en ny torrdocka (N:o 2) i november
1896, påbörjandet af jernvägen härifrån till Takeo med anknytning till Kiuschiu-banan
bör framkalla en liflig handelsförbindelse med ön Kiuschius störa handelsstäder, som nu
äro svårt tillgängliga härifrån.

Likaså bör öppnandet af nya hamnar på den Koreanska kusten, den redan öppnade
förbindelsen med Formosa och den år från år stigande trafiken på de sibiriska hamnarne
höja sjöfarten på Nagasaki, som geografiskt ligger i skärningspunkten för alla förbindelselinier
på Nord-Kina, Korea och Ostsibirien.

Af hänsyn till det växande antalet norska fartyg, som deltaga i denna trade, förekommer
det mig önskligt, att en Kongl. svensk-norsk konsularembetsman sättes att
undersöka och att tid efter annan till sin regering insända berättelser rörande dessa
förhållanden samt framför allt att vaka öfver och skydda de i Ostasien använda norska
fartygens intressen och samtidigt lemna handelsverlden i hemlandet sådana upplysningar
som skulle kunna främja dess intressen. Dessa uppgifter förmår, enligt min ringa åsigt,
en utländsk köpman eller ett främmande lands konsul, som här representerar de svenska
och norska intressena, aldrig lösa. Redan sjelfva bristen på kännedom om de svenska
och norska språken och skandinaviska förhållanden föranleder dessa herrar att förhålla
sig passiva, liksom å andra sidan svenska och norska undersåtar blott i nödfall komma
till konsulatet för att bedja om råd eller bistånd. Under tidigare år, till 1889, var det
endast få norska fartyg, som besökte hamnen, och icke heller bodde der norrmän i land.
Att eu härvarande köpman fick titel af tillförordnad konsul för Sverige och Norge,

44 Tredje hufvudtiteln.

var blott en utmärkelse, som knappast medförde någon förpligtelse. På detta sätt
kom det sig, att under många år inga register blefvo ordentligt förda och inga lagböcker
anskaffade. Ja, ännu den dag i dag är har det icke genom något officielt dokument
fastslagits, huruvida den person, som här förestår konsulatet, kan upptaga (notariela)
protokoll i personrättsliga ärenden, eller hur långt hans jurisdiktionela myndighet
sträcker sig. Nu för tiden kräfva de norska intressena, hvilka år för år ökas i Ostasien,
att en norsk konsulat-tjensteman skyddar och befordrar dem.

Till denna hamn ankommo af svensk-norska fartyg:

År 1889 ................................................ 44 ångfartyg om 35,712 ton.

* 1890................................................ 19 > » 11,778 >

1891 ................................................ 45 » s> 27,272 »

» 1892................................................ 22 » » 19,310 »

» 1893................................................ 41 » , 28,106 »

» 1894................................................ 37 » » 27,146 »

» 1895............................................... 83 » » 70,469 »

» 1896 ................................................ 77 » » 61,860 »

I de öfriga hamnarne på ön Kiuschiu, der det är främmande fartyg tillåtet inlöpa,
om de äro befraktade för japansk räkning, är resultatet följande:

In- och utlöpande:

1889 ........ 1890 ........	Moji—Sbimonoseki.		Karatsu.	Kuchinotsn. 7 = 9,569 ton.	Missnmi.
1891........	....... 7 — 9,914 ton.	4	— 2,842 ton.	21 = 40,610 >	1 = 761 ton.
1892........	....... 6 — 4,975 »	2	= 1,692 »	9 = 1,692 »	—
1893........	....... 20 — 14,838 *	1	11 O1»	29 = 40,818 >	—
1894........	....... 19 = 13,482 >	2	= 3,957 »	21 = 30,300 »	—
1895 ........ 1896 ........	....... 50 = 44,584 » ....... ännu icke kändt.	1	= 760 >	39 = 64,795 »	—

Af denna tabell framgår, att de svensk-norska fartygens fart på Kiuschius fyra hamnar
tilltagit i hög grad.

Under året 1895 besöktes ön af 173 svensk-norska fartyg med en sammanlagd
drägtighet af 180,608 ton.

Sjöfarten på Nagasaki visar stora vexlingar, i det förhållandet ställer sig så, att ju
mindre sjöfarten på Nagasaki är, desto lifligare är den på öns öfriga hamnar.

I de ofvannämnda, icke för utländingar öppnade hamnarne på Kiuschiu finnas inga
främmande konsuler. Det är derför konsulns i Nagasaki pligt att hålla ett öga på sjöfarten
i dessa hamnar och i de fall, då sådant erfordras, skydda dess intressen. Detta
har flere gånger varit nödvändigt under den tid, jag förestått konsulatet. Senast i an -

Tredje hufvndtiteln. 45

ledning uf att ångfartyget »Skarpsno» i Kuchinotsu år 1896 skulle beläggas med kvarstad.
Med hänsyn till Nagasakis ofvan omtalade geografiska läge tillåter jag mig vördsamt
anmärka, att konsuln här jemnt måste hålla ett öga på den norska sjöfarten på Sibiriens
kust, ty der förekommande brottmål, olyckshändelser och sjöolyckor kunna först när
ångfartygen komma söderut öfver Nagasaki blifva anmälda och eventuelt här afgöras.

Kunskap i svensk och norsk sjörätt synes mig nödvändig för att förhindra, att norska
fartygsbefälhafvare i höga norden tillåta sig egenmäktigheter, som skada rederierna och
assuransbolagen. Ångaren »Hövdingss strandning på Sibiriens kust torde tjena till bevis
härför. Officerarne och manskapet sändes hit för att hemförskaffas, och likaså blef en
annons om vrakets försäljande offentliggjord, utan att konsuln här underrättades om, att
det norska ångfartyget strandat och kondenmerats. Först senare, efter det kaptenen
ankommit och afgifvit förklaring, blef saken klarerad.

Då de fleste norrmän endast bristfälligt tala engelska, och de främmande konsuler,
som förestå de svensk-norska konsulaten, icke förstå norska, lida de norska intressena
mycket på grund af denna omständighet. Detta olyckliga förhållande gör sig isynnerhet
gällande beträffande alla jurisdiktionela ärenden. Under förra året infördes i detta konsulats
matrikel öfver norska medborgare 4 norrmän, och redan hafva flere olika klagomål
anmälts hos konsulatet (etc. etc. se sid. 3 och 4).

Enligt min ringa mening kan man i betraktande af de redan befintliga och alltjemnt
växande intressena, särskildt de norska, icke fästa sig vid de obetydliga årliga kostnader,
som skulle vara förbundna med utsändandet af en vicekonsul hit. Man behöfver i detta
afseende endast taga hänsyn till aflöningen, då konsulatafgifterna täcka kontorskostnaderna.
Afgifterna uppgingo 1896 till yen 1,639,33 (1 yen — 1,7 5 kronor).

Om man anslår till lön yen 7,500 (15,000 mark) och till bostad kronor 2,100 (2,400
mark) per år, skola de på befattningen stälda anspråk härigenom tillfredsställas, då den
nye konsuln kan förena kontorslokalen med sin privata bostad. Om såsom embetsdistrikt
tilldelas konsulatet icke blott Syd-Japan utan också hamnarne i Korea och Sibirien,
komma uppgifter att föreligga konsuln, som icke blott skola komma den norska sjöfarten,
utan äfven den svenska och norska handeln gemensamt till godo, liksom också å andra sidan
många af de i nämnda länder bosatta skandinaver skola i Nagasaki kunna finna ett stöd.

Jag tillåter mig vördsamt erinra derom, att flere norrmän äro delegare i ett rysktjapanskt
hvalfiskeri, och att genom färdigbyggandet af de sibiriska jernvägarne handeln
med nordiska produkter tilltager. Hvarför skulle icke också norske köpmän kunna taga
del i denna trade, liksom i den import af trälast till Japan, som nu eger rum från
Nordamerika?

Jag vill härmed hafva antydt, att genom utsändande af en nitisk, påpasslig embetsman
omkostnaderna för hans aflöning kunna till stor del ersättas.»

Jag kan fullständiga ofvnnstående meddelanden med uppgiften att till den 29 december
1897 under årets lopp inkommit 61 norska ångfartyg, alltså en minskning från
1896 af 16 fartyg. Hvad konsulatets verksamhet i öfrigt beträffar, utvisar registx-et för
1896 ett antal af 168, för 1897 ett antal af 100 sjelfstäudiga expeditionsnummer jemte

Tredje hufvudtiteln.

deraf föranledda åtgärder. Emellertid kunna dessa siffror icke gifva någon bild af omfånget
af konsulatets skriftliga verksamhet, sådan den skulle komma att gestalta sig,
ifall en egen konsul utsändes, då konsulns verksamhet hittills naturligtvis har inskränkt
sig till det allra nödvändigaste. Särskilt har konsulatet måst afstå från att insända
berättelser eller rapporter till utrikesdepartementet i Stockholm eller inredepartementet
i Kristiania, liksom man också endast i de mest trängande fall vändt sig till beskickningen
i Tokio, då en tysk konsul icke är berättigad afgifva dylika berättelser utan
särskild tillåtelse från utrikesministeriet i Berlin.

Hr Thiel, som under hr Muller-Beeck’s tjenstledighet förestod konsulatet, var af den
mening, att en svensk-norsk »consul missus» skulle få minst en 500 expeditionsnummer per
år att handlägga. Tillika uttalade han såsom sin åsigt, att Nagasakis betydelse skulle
under den närmaste framtiden betydligt ökas, och att det endast behöfdes en vise energi
från vår sjöfarts och handels sida för att blifva delaktiga i det uppsving, som handeln
på de kinesiska, koreanska och sibiriska hamnarna skulle få under de närmaste åren.

Förhållandena beträffande konsulatet i Nagasaki vid min ankomst till Japan voro,
att den tyske konsuln hr Muller-Beeck hade anhållit att blifva befriad från förordnandet,
då detta var förbundet med så mycket arbete för honom, att den franske konsuln hr
Steenackers, som provisoriskt öfvertagit det holländska konsulatet, hade förklarat sig af
samma orsak icke kunna åtaga sig representerandet af de svenska och norska intressena,
och att derför hr Muller-Beeck hade lofvat tills vidare fortsätta sin verksamhet, dock
endast i afvaktan på ett snart ordnande af förhållandena. Strax efter min ankomst skref
jag till hr Thiel, som förestod konsulatet, med förfrågan, dels huruvida han trodde, att
hr Muller-Beeck fortfarande godhetsfullt ville tillvarataga våra intressen i afvaktan på ett
snart ordnande efter min hemkomst af frågan om konsulatets besättande, dels huruvida,
för den händelse hans chef icke kunde antagas vilja gå in härpå, någon person funnes
i Nagasaki, åt hvilken man trygt kunde anförtro öfvertagandet af konsulatet.

På denna förfrågan svarade mig hr Thiel,

att han sjelf under den tid, han förestod konsulatet, med nöje ville fortsätta att
tillvarataga våra intressen,

att han icke vågade uttala en bestämd åsigt om, hvad hr Miiller-Beeck vid sin hemkomst
i februari 1898 i detta hänseende skulle besluta, men

att han antog, att denne, ifall det blott vore säkert, att ett ordnande af vår representation
på platsen tagits under slutligt öfvervägande, också skulle vara villig fortsätta
med sin verksamhet för oss, till dess saken afgjorts, och slutligen

att han hade så mycket större anledning tro detta, som det skulle visa sig ogörligt
att i Nagasaki finna en person lämplig att provisoriskt öfvertaga befattningen. Han
tilläde, att i de länder, der en konsuls rättsliga pligter och befogenhet äro af en vidtomfattande
och komplicerad natur, en representation genom andra än yrkeskonsuler vore
till stor skada för det representerade landet, ty slitningar med kollegerna på grund af
missförstånd angående rättsfrågor, intressekonflikter samt bristande kännedom om praxis
kunna icke undvikas. Särskildt i Nagasaki är valet mellan personer, som skulle kunua

Tredje hufvudtiteln.

egna sig åt en sådan verksamhet, ytterst begränsad^ Kandidater felas icke, som på
grund af dels titelsjuka, dels spekulation på de inflytande inkomsterna, skulle vara beredda
att öfvertaga posten, men deras sociala ställning är icke sådan, att man med godt
samvete skulle kunna föreslå dem.

Efter det jag under mitt uppehåll i Nagasaki grundligt öfverlagt med hr Thiel och
dervid måst dela hans uppfattning, att man icke utan uppoffrande af ganska vigtiga
vilkor för en värdig representation skulle kunna finna någon, som ville åtaga sig befattningen,
och då hr Thiel tillika uttalade såsom sin öfvertygelse, att hr Miiller-Beeck
nog skulle fortsätta att förestå vårt konsulat, om dess besättande snart kunde förväntas,
måste jag, med uttalande af Kongl. Maj:ts regerings tack för anbudet, nöja mig härmed.
Emellertid tillåter jag mig vördsamt att kraftigt yrka på, att detta afgörande fattas så
snart som möjligt. Ty på denna år efter år allt vigtigare plats tål det slutliga ordnandet
af vår representation intet uppskof.

Jag tillåter mig alltså att, med stöd af hvad ofvan utvecklats och af såväl hr MiillerBeeck
och hr Thiel som minister Testa i Tokio varmt förordats, föreslå upprättandet af
ett svenskt-norskt. konsulat i Nagasaki, hvars innehafvare bör vara eu utsänd yrkeskonsul
med juridiska kunskaper.

De makter, som hafva yrkeskonsuler i Nagasaki, aflöna dem på följande sätt:

	Lön.	Jap. tolk.
Frankrike...............	frcs 13,000	765
Tyskland ...............	» 19,980	1,224
England..................	» 21,290	612
Ryssland ...............	» 24,000	1,000
N Amer.För. stater	» 15,540	1,065
Spanien..................	» 5,000	306

Sekre- terare.	Jap. skrifvare.	Till hus.	Konsulat-afgifter etc.	Summa
—	214	1,530	2,500	17,509
3,663	306	2,754	4,845	32,772
1,836	2,019	3,529	7,690	36,976
v. konsul	---—
7,200	5,765	6,000	43,965
	8,000	3,108	1,500	29,213
	5,000	5,000	250	15,256

Konsulns

aflöning.

Härvid är att märka, att de franska och spanska konsulaten i Nagasaki äro konsulat
af 2 klassen, och att Frankrikes och Spaniens sjöfart, när man bortser från den
franska postångfartygslinien, är nästan ingen. År 1896 ankom således hvarken något
franskt eller spanskt fartyg till Nagasaki.

Såsom man af ofvan anförda bref från hr Miiller-Beeck torde hafva sett, föreslår han
konsulns aflöning sålunda:

lön .......................................................................................... 7,500 yen = 15,000 mark

anslag till hus ........................................................................ 2,100 kr. = 2,400 »

hvartill skulle komina konsulatafgifterna, hvilka år 1896 uppgingo
till.......... ................................................ 1,639 yen = c:a 2,850 kr. — c:a 3,300 »

Summa 20,700 mark.

48 Tredje hufvndtiteln.

Denna af hr Miiller-Beeck föreslagna summa motsvarar i rundt tal kronor 18,500.
Jag får också här tillstyrka hr Muller-Beeck’s förslag och föreslår vördsamt följande
beräkning för en svensk-norsk yrkeskonsuls i Nagasaki aflöning, sådan jag på grund af för
ögonblicket gällande priser på hus och lifsförnödenheter anser den vara tillräcklig:

konsulns lön............................................................................................................ kr. 15,000

till japansk tolk.................................................................................................... » 1,000

Summa kr. 16,000,

hvartill komma beräknade konsulatafgifter (i medeltal) .................................... kr. 2,000.

Konsulns sammanlagda inkomster skulle alltså utgöra...................................... kr. 18,000.

liv ad konsul Muller-Beeck’s förslag att låta hamnarne i Korea och Ostsibirien innefattas
i Nagasalds konsulatdistrikt angår, är denna tanke nog rigtig och skulle visst i
många fall visa sig praktisk, såsom det af honom anförda exempel bevisar. Hvad särskilt
Korea angår, tror jag dock man bör vänta, till dess vi i likhet med de flesta andra
sjöfarande nationer fått genom traktat ordnade förhållanden till detta rike. Jag anser
det snara afslutandet af en dylik traktat absolut nödvändigt för vår tilltagande sjöfart
på de koreanska hamnarne, der vi nu tills vidare stå alldeles rättslösa. Så snart en
traktat, som tillförsäkrar oss samma rättigheter som öfriga traktatmakter, blifvit afslutad,
torde det nog visa sig nödvändigt att upprätta ett eget konsulat i Chemulpo, hufvudstadens
hamn. Men jag ser icke någon tillräcklig grund att nu genast utvidga Nagasakis
konsulatdistrikt till att omfatta Koreas hamnar. Man måste i dylikt fall anhålla
om konsulns erkännande af den koreanska regeringen, hvilket kanhända icke vore så
lätt att erhålla, innan vi ega en traktat, och i alla fall skulle lemna ett föga tillfredsställande
resultat.

Beträffande de sibiriska hamnarne är det ju möjligt, att den ryska regeringen skulle
erkänna eu på annan plats boende konsul. Hvad man vet är endast, att den icke tillstädjer,
att någon utländsk konsul stationeras i någon af de ostsibiriska hamnarne. Under
dessa förhållanden är det väl bättre att ordna denna fråga så som Tyskland gjort, genom
tillsättande af en handelsagent i Vladivostok, hvarom mera i min särskilda rapport rörande
denna stad.

I hvarje fall är detta ett steg, som måste föranleda särskilda underhandlingar med
den ryska regeringen, och jag kan derför icke nu föreslå inbegripandet af de sibiriska
hamnarne i Nagasakis konsulatdistrikt, som bör omfatta:

öarne i Kiuschiu, Iki och Isushima, liksom de närliggande Liou-Kiou öarne.

Hakodate.

Den norska sjöfarten på Hakodate började först 1895, under hvilket år in- och utklarerades
4 norska ångfartyg med 4,145 tons drägtighet. Samma antal fartyg med
3,017 tons drägtighet besökte hamnen 1896. För 1897 föreligga ännu inga uppgifter
rörande sjöfarten, men det fins ingen grund att tro, att den tilltagit eller under den

Tredje hufvudtitelii. 49

närmaste framtiden kommer att tilltaga i någon större grad, då kustfarten dit upp företrädesvis
utföres af japanska ångfartygsbolag, som också skola göra allt för att icke
insläppa andra i traden. Af andra makter är det endast England och Ryssland som
hålla, det förstnämnda en konsul, det sistnämnda en vicekonsul på platsen. De är nog
också de enda i Hakodate bosatta europeer, och valet af en vicekonsul för de Förenade
Rikena, måste derför nödvändigtvis falla på en af dessa herrar.

Jag kan emellertid icke finna anledning föreslå upprättandet ens af ett olönadt
vicekonsulat på denna plats, som ännu är alltför obetydlig för såväl sjöfarten som den
internationela handeln. År 1896 inklarerades der sålunda allt i allt endast 84 fartyg,
hvaraf 21 ångfartyg. Den sammanlagda drägtigheten utgjorde endast 26,719 ton. Stadens
sammanlagda import af främmande varor hade ett värde af 330,716 ven, exporten ett
värde af 884,425.

Jag tillåter mig derför i ödmjukhet föreslå, att det olönade vicekousulatet i Hakodate,
som hittills stått obesatt, tills vidare icke återupprättas.

Formosa.

Ännu föreligger ingen officiel statistik rörande hvarken sjöfart eller handel på den
genom kriget förvärfvade ön Formosa. Emellertid vet man, att japanerna, hvilka för öfrigt
lika litet som förr kineserna lyckats göra sig till fullständiga herrar öfver de vilda infödda
stammarne, arbeta kraftigt för att tillgodogöra sig och bruka landets rika hjelpkällor.
Det är derför all anledning antaga, att handelsförbindelserna skola tilltaga, och att tillfällena
för svenskt och norskt tonnage att deltaga i rörelsen skola blifva talrikare än hittills.

Aren 1896 och 1897 ankommo till och afgingo från hamnar på Formosa följande
antal svenska och norska fartyg:

1896:

Ankommo:
Svenska. Norska.

Ton.

Afgingo:

Svenska. Norska.

Ton.

Tainsui...	.............. — 6		— 7
Amping Holnug Takow...	.................. — 1 .................. — 1 .................. — 1	4,858	1 1 1 1 i—‘ hs -	5,134
	Summa — 9	4,858	— 10	5,134
1897:
	Ankommo: Svenska. Norska. Ton.	Afgingo: Svenska. Norska. Ton.
Tamsui.	.................. — 1		- 1
Amping Takow...	......... 1 1	> 3,640	1 1	1,309
(segelfartyg)	(segelfartyg)
.	Summa 1 3	3,640	l 2	1,309
Bill. till Riksd.	Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

50 Tredje hufvndtiteln.

Visserligen har tonnaget nedgått från 1896 till 1897, men detta kan bero på särskilda
omständigheter, och det är som sagdt all anledning att tro, att traden kommer
att ökas, så snart lugnare förhållanden inträda på ön. Dess isolerade läge gör det också
ömkligt att der hafva en representant, som i fall af behof kan lemna vår sjöfart den
hjelp och det skydd, som här ofta äro af nöden.

England, Frankrike, Tyskland och Spanien representeras i Twatutia (Tamsui) genom
yrkeskonsuler, Nordamerikas Förenta Stater och Holland genom köpmanskonsuler. Då
våra intressen här icke äro betydligare än att de mycket väl kunna anförtros åt en olönad
vicekonsul, och en till mig från flere håll väl rekommenderad man hr P, Schabert, af
tysk nationalitet och holländsk konsularagent på platsen, har anmält sig till posten
såsom svensk och norsk konsul i Twatutia, den plats der alla de främmande konsulerna
bo, genom jernväg förbunden med hamnen Tamsui och hufvudstaden Takao, tillåter jag
mig härmed vördsamt föreslå, att ett olönadt konsulat med rätt att behålla samtliga
konsulatafgifter må upprättas i Twatutia, samt att befattningen besättes med hr P. Schabert.

Rekapitulation.

Förslag angående svenska och norska konsulat i Japan.

1. Generalkonsulat i Kobe:

Generalkonsulns lön ........................................................................... 17,000 kronor

Anslag till japansk tolk och skrifvare ............................................. 1,000 »

Summa anslag 18,000 kronor.

När härtill läggas konsulatafgifterna beräknade till 1,500
kronor, kommer generalkonsulns hela årliga inkomst att uppgå
till 19,500 kronor.

2. Konsulat i Yokohama:

Kontorsanslag....................................................................................... 2,000 kronor

3. Konsulat i Nagasaki:

Konsulns lön...............................................................-...................... 15,000 »

Anslag till japansk tolk och skrifvare ...........................................- 1,000 »

Summa anslag 16,000 kronor.

När härtill läggas konsulatafgifterna beräknade till 2,000
kronor, kommer konsulns årliga inkomst att uppgå till 18,000
kronor.

4. Olönadt konsulat i Twatutia (Tamsui) på ön Formosa med rätt att
behålla konsulatafgifterna.

Summa anslag för konsulat i Japan 36,000 kronor.

Tredje hufvudtiteln. 51

Då jag i här afgifna förslag angifvit samtliga föreslagna konsulära representanter
såsom generalkonsuler och konsuler, har det skett, emedan jag fått den bestämda uppfattning
af allt hvad jag hört och sett i Japan såväl som i Kina, hvarför mitt uttalande
också gäller sistnämnda land, att det skulle vara mindre lämpligt att utnämna
vicekonsuler här i Östern på platser, der det fordras så mycket sjelfständig verksamhet
som på dem det här är fråga om. Den auktoritet som åtföljer en representant försedd
med konsuls titel ocli värdighet kan här aldrig förvärfvas af en vicekonsul, och detta
gäller, väl att märka, lika val i förhållande till de infödda myndigheterna som i förhållande
till kollegerna, de öfriga makternas representanter. Det gäller nu för oss att
häfda den ställning, vi genom våra energiska redares verksamhet hafva uppnått, och
att ytterligare arbeta på dess utveckling samt dessutom att upparbeta en så godt som ny
marknad för våra produkter. Vi måste då också ställa våra representanter på samma
fot- som de andra konsulerna. Om vi icke kunna aflöna dem fullt så högt som stormakterna,
så böra vi i alla fall icke gifva dem lägre rang, till följd hvaraf de också,
rent formelt sett, vid alla tillfällen blefve nödgade att vara de sista och att derigenom
känna sig små och utan inflytande. Då de i alla fall måste aflönas med samma belopp,
skulle intet vinnas ur budgetmessig synpunkt, men mycket, som beror på härvarande
förhållanden, gå förloradt. Det är deremot icke min mening, då jag föreslår, att
konsuler utnämnas i stället för vicekonsuler, att dessa konsuler skola intaga en annan ställnino-
o-entemot generalkonsuln i landet än den som vicekonsuler skulle haft. Tvärtom är det
meningen, att de i administrativt hänseende skola stå under generalkonsulns kontroll, att
deras rapporter böra insändas genom honom, för att han må kunna få den nödiga öfverblicken,
och att de i vigtigare mål skola inhemta hans råd eller i förekommande fall hans order.

Jag har inhemtat många af mina erfarna kollegers i Tokio mening i denna fråga,
och alla delade de här ofvan utvecklade åsigter.

Hvad vi behöfva i Östern är energiska, dugliga arbetare, som, utom att de ega
juridiska kunskaper, äro fullt förtroliga med våra länders sjöfart, handel och industri
och som äro besjälade af ifver för att främja våra intressen; helst icke för gamla
män, ty klimatet gör allt arbete svårt och tröttande. De böra dessutom vara personer
med ett visst uppträdande, ty härute lägges mera vigt på många yttre saker
än som göres i Europa. Man hör alltid det omdömet om de olika konsulerna: »He is a
gentleman» eller »he is not a gentleman». Det kan för många tyckas, som om detta
skulle vara en sak af underordnad vigt, om blott duglighet och pålitlighet förefunnes.
Jag kan försäkra, att de, som möjligen hysa denna tro, taga betydligt fel och känna
icke förhållandena i den fjerran Östern.

Kina.

De Förenade Rikenas nuvarande konsulära representation i Kina utgöres af ett
löuadt generalkonsulat i Shanghai med en dermed förenad lönad kontoristbefattning samt

Tredje hufvudtiteln.

elfva olönade vicekonsulat i hamnstäderna Amoy. Canton, Chefoo, Chinkiang, Foochow,
Hankow, Newchwang, Ningpo, Swatow, Tientsin, Victoria eller britiska kolonien
Hongkong.

Jag har i inledningen till denna min rapport med förslag till omorganisation af
var konsulära representation i Ostasien sökt visa, hur föga effektiv en representation
genom olönade köpmanskonsuler, som dertill endast hafva rang såsom vicekonsuler, är
i den yttersta österns länder. Jag har likaledes sökt visa, att besättandet af dessa vicckonsulat
med personer af engelsk eller tysk nationalitet, alltså våra farligaste konkurrenter,
gör, att deras verksamhet i allmänhet inskränker sig till de af sjöfarten föranledda
löpande ärenden. Jag vill icke upprepa mig sjelf genom att här ingå i detaljer,
utan endast fastslå, att de af mig på de olika platserna gjorda erfarenheter till fullo
bevisat detta, och att flere af dessa våra konsulära tjensteman sjelfva öppenhjertigt sagt
mig, att det icke lian vara annorlunda. En af dessa sade mig bland annat, att det var
omöjligt för honom såsom stor importör att kraftigt uppträda gentemot de lokala myndigheterna
till förmån för t. ex. ett norskt fartyg, som på ett eller annat sätt lidit orätt
af dessa, af det enkla skälet, att han derigenom med säkerhet skulle komma på spänd
fot med vederbörande myndigheter, och detta skulle nästa gång komma att gå ut öfver
honom sjelf och den af honom drifna affär.

Med all aktning för de utmärkta tyska köpmän, som nu representera oss i Kina,
kan jag dock icke underlåta att framhålla, hurusom det varit ett misstag att anställa
dem. Ty de äro i sin egenskap af såväl befraktare som köpmän våra värsta konkurrenter.
Engelsmännen äro det också, men de sitta inne med så mycket, att de knappast
kunna åtaga sig mera än de hafva, eller göra i alla händelser icke så stora ansträngningar
för att ernå mera, hvaremot tyskarne sträfva att eröfra sig en ställning och
arbeta derför så mycket ifrigare. Den ofantliga utvecklingen af den tyska handeln och
sjöfarten utgör ett bevis på deras arbete och resultatet deraf samt måste väcka beundran.
Men att låta våra riken representeras af personer tillhörande detta folk, hvilka naturligtvis
endast arbeta för egen räkning, är och måste blifva ett misstag. Hädanefter böra
vi derför vid besättandet af de vicekonsulsposter, som anses nödvändiga i Kina, företrädesvis
anställa skandinaver och, om sådana icke skulle finnas, personer tillhörande
någon af de europeiska nationer, som icke på ett så pregnant vis deltaga i täflingsstriden
om eller i hvarje fall icke äro våra direkta konkurrenter på marknaden i Östern. Om
åter lämpliga personer tillhörande denna kategori icke skulle kunna erhållas, böra
engelsmän föredragas framför tyskar.

Att den nuvarande organisationen af våra konsulatförhållanden i Kina, med endast
ett yrkeskonsulat i Shanghai och för öfrigt blott köpmanskonsuler i de öfriga delarna
af det ofantliga riket, är alldeles otillräcklig för tillvaratagandet af våra intressen, så
som de redan nu hafva utvecklat sig, och ännu mera otillräcklig såsom det nödvändiga
och verksamma stödet för en ytterligare utveckling af våra handels- och sjöfartsintressen
på denna mer och mer sig öppnande rika marknad, torde vara temligen tydligt för hvar
och en, som följt händelsernas snabba utveckling i Östern. På grund af de intryck och

Tredje bufvudtiteln.

erfarenheter, jag samlat under min resa i Kina, der jag besökte Peking, Tientsin,
Chefoo, Shanghai och Hongkong, står det klart för mig, såväl att vår nuvarande konsulära
representation är otillräcklig, som att en utvidgad och bättre fördelad representation
genom dertill lämpliga, intresserade och energiska män skall få den allra största
betydelse för utvecklingen af vår handels och sjöfarts deltagande i den nya, nu uppblomstrande
verksamheten i den fjerran Östern.

Frågan blir då: hvar böra dessa nya konsulat förläggas för att verka bäst? Svaret
synes mig naturligast utfalla sålunda: med bibehållande af generalkonsulatet i Shanghai
och upprättandet af två nya yrkeskonsulat, ett för Nordkina och ett för Sydkina, dela
vi landet i tre distrikt, som hvart för sig blir öfverskådligt, och der konsuln kan arbeta
sig in i förhållandena och derigenom utföra ett effektivt arbete.

Att Shanghai såsom hufvudsäte för all europeisk verksamhet i Kina, såväl handel
som sjöfart, bör bibehållas såsom hufvudstation och säte för en generalkonsul, som fortfarande
bör vara generalkonsul för hela Kina, dock med mellersta Kina såsom särskildt
konsulatdistrikt, torde icke vara tvifvel underkastadt. Af 590 under 1896 till Kinas
samtliga hamnar ankomna norska fartyg inklarerades i Shanghai 200.

Att Hongkong bör vara säte för den konsul, som skall hafva sitt verksamhetsfält i
Sydkina, synes, i trots deraf att staden icke är kinesisk utan en engelsk koloni, vara
lika sjelfklart, som att Shanghai bör vara säte för generalkonsuln. Ty ingen af de sydkinesiska
städerna kan mäta sig med Hongkong i afseende å betydelse såsom handelsoch
sjöfartsstad. Sålunda ankommo under 1896 till det närliggande och för öfrigt mäktiga
kinesiska handelscentrum Canton endast 18 norska fartyg mot 101 till Hongkong.

Svårare förefaller det deremot onekligen att välja sätet för konsuln för Nordkina.
Här står man inför alternativet Tientsin eller Newchwang. Då jag i nedanstående
vördsamma förslag har föredragit Tientsin framför Newchwang, i trots af att sistnämnda
plats visar ett större antal inklareringar af norska fartyg än den förstnämnda (under
1896: 62 mot 45), är det, emedan Tientsin har större betydelse i allmänhet — såsom
det europeiska kulturarbetets förpost i norr och såsom den plats, hvarifrån eröfringen af
det gamla Kinas fasta hufvudstad och hittills säkra bålverk mot alla framsteg, nemligen
Peking, skall utgå. Redan nu är jernvägen mellan dessa två städer öppnad såsom en
första löpgraf, och på 3 till 4 timmar förflyttas man nu från Tientsin till det himmelska
rikets heliga stad. Från hamnplatsen Taku till Tientsin far man med tåg på ett par
timmars tid. Dessutom skall, om mitt förslag om upprättande af en beskickning i
Peking vinner bifall, befintligheten af ett så nära beläget konsulat vara af ovärderlig
nytta för våra intressen på grund af lättheten till samarbete mellan dessa två myndigheter.

Shanghai.

De Förenade Rikenas generalkonsulat i Shanghai torde i sina årsberättelser hafva
hållit Kong], utrikesdepartementet ä jour med den snabba utveckling, handel och sjöfart
hafva undergått i denna stad. Jag behöfver derför här icke annat än nämna de

54 Tredje hufvudtiteln.

vigtigaste punkterna till bevis för Shanghai’s betydelse såsom import- och exporthamn
samt såsom fraktmarknad.

Jag hemtar nedanstående siffror och upplysningar närmast från »The Itnperial Maritime
Customs’» redogörelse för Shanghais handel och sjöfart under 1896 och måste uttryckligen
fästa uppmärksamheten derpå, att vid dessa beräkningar 1 haikwan tael
anses lika med 3 sb. 4 d. engelskt mynt, under det dess värde senare sjunkit till 2 sh. 7 d.

Platsens inkomster af dess handel och sjöfart utvisa en summa af haikwan taels
7,891,486, eller eu ökning af l3/^ million taels jemfördt med föregående år. Om inkomsten
af exporttullen undantages, utvisa alla öfriga inkomstkällor en stor ökning.
Sålunda införseltullen 89% (mest för styckegods, metaller, rå bomull och petroleum)
och tonnageafgifterna 5,37 %.

Värdet af importerade främmande varor uppgår till 130 null. taels, utvisande en
ökning af 31 mill. mot föregående år. Återutförseln till utlandet representerar 31/2 mill.
taels mot nästan 6 mill. år 1895. Den stora nedgången häri beror dock väsentligen
på den omständigheten, att Newchwang år 1895 en tid räknades till utlandet (besatt af
japanerna) och att många fraktaftal slötos från Hongkong direkt till Vladivostok och
Korea. De importerade bomullsvarornas värde steg från 42 mill. taels 1895 till 64 mill.
1896. Nålar ökades med 3V4 mill. mille eller med 100%. Fönsterglas, mest begagnadt på
platsen i fabriker och andra byggnader, steg från 57,297 till 82,453 lådor. Metaller
utvisa en betydlig ökning, med undantag för bly och tenn. Den största ökningen utvisar
jern till spik, gammalt jern, jernvaror och stål. Under det amerikansk petroleum
steg från 16 mill. gallon under 1895 till 25x/2 mill. gallon år 1896, men likväl ännu
understiger 1894 års »rekords-import, har rysk petroleum icke gjort framsteg; deremot
visade sig under årets lopp petroleum från Sumatra för första gången på marknaden
med 1,58 mill. gallon. Denna import är i starkt stigande och synes utlofva stor användning
af våra fartyg och möjligen af skandinaviska lådbräder.

Värdet af exporterade kinesiska produkter uppgick till 55 mill. taels, en minskning
af 15 mill. från 1895. Till denna minskning bidrager rå bomull med 61/2 mill. på
grund af ökad efterfrågan på platsen och höjda priser, dernäst silkestyckegods med 1%,
råsilke med 51/4 och spunnet silke med IV2 mill. taels. Silkemarknadens tryckta ställning
var förorsakad af minskad förbrukning i Europa och den nästan fullständiga
bristen på efterfrågan från Amerikas Förenta Stater. De höga arbetslönerna, som stego
från 15—22 till 30—35 (mexikanska) dollar-cents per dag, gjorde, att produktionen af
spunnet silke blef mycket dyr; den steg på tre år från haikwan taels 450—500 per
picul* till haikwan taels 650—700, under det att de priser, till hvilka kunde säljas,
icke uppgingo till dessa belopp, så att silkespinnerierna ledo kännbara förluster. Likaså
har exporten af the sjunkit.

Handeln med andra platser på Kinas kust utvisar en import af inemot 54 mill.
och en export af 16 mill. taels, det mesta häraf i skandinaviska (norska) fartyg.

* 1 picul = 100 catties = 133Vs pund avoirdupois = 60,453 kilogram.

Tredje hnfvudtiteln. 55

Sjöfarten visar 7,002 inklarerade fartyg med sammanlagdt 7,964,036 ton, eu ökning
af 193 fartyg och 560,384 ton från 1895. Denna ökning har egt rum väsentligen under
kinesisk och skadinavisk (norsk) flagg.

Följande lista visar de olika nationernas deltagande i sjöfarten på Shanghai.

Antal och drägtighet af till Shanghai under år 1896 inklarerade och utklarerade

O c? O

fartyg fördelade efter de olika nationernas flaggor.

Ångfartyg.

Inklarerade:

Flagga:	Med last.	I barlast.	Summa.
Antal.	Ton.	Antal.	Ton.	Antal.	Ton.
Britisk.......................................	1,633	2,196,996	58	55,911	1,691	2,252,907
Amerikansk..............................	6	15,885	—	—	6	15,885
Tysk..........-..............................	226	253,414	8	7,267	234	260,681
Fransk......................................	58	117,137	—	—	58	117,137
Holländsk.................................	2	2,814	—	—	2	2,814
Dansk .......................................	—	—	12	7,152	12	7,152
Norsk .......................................	192	150,318	14	10,468	206	160,786
Rysk..........................................	8	14,269	4	6,995	12	21,264
Österrikisk ..............................	12	29,686	—	—	12	29,686
Japansk ........................—.........	108	138,449	5	7,988	113	146,437
Koreansk ................................	2	888	—	—	2	888
Kinesisk..................................	733	811,506	13	11,293	746	822,799
Summa ångfartyg	2,980	3,731,362	114	107,074	3,094	3,838,436

Segelfartyg.

Inklarerade:

Britisk.......................................	25	26,947	3	1,301	28	28,248
Amerikansk..............................	42	45,684	2	1,826	44	47,510
Tysk..........................................	1	633	1	280	2	913
Norsk .......................................	4	2,332	—	—	4	2,332
Nicaraguas ..............................	2	1,594	—	—	2	1,594
Hawaiisk....................................	1	1,518	—	—	1	1,518
Siamesisk ................................	2	966	—	—	2	966
Kinesisk------------------------------------	337	63,411	10	3,676	347	67,087
Summa segelfartyg	414	143,085	16	7,083	430	150,168
Totalsumma	3,394	3,874,447	130	114,157	3,524	3,988,604

Tredje hufvmltiteln

Ångfartyg.

U tklarerade:

Flagga.	Med last.	I barlast.	Summa.	Summa summarum.
Antal.	Ton.	Antal.	Ton.	Antal.	Ton.	Antal.	Ton.
Britisk ..............	1,551	2,091,044	128	161,642	1,679	2,252,686	3,370	4,505,593
Amerikansk..........	6	15,885	—	—	6	15,885	12	31,770
Tysk........................	156	192,534	77	66,038	233	• 258,572	467	519,253
Fransk ...........	58	117,998	1	816	59	118,814	117	255.951
Holländsk .......	2	2,814	—	—	2	2,814	4	5,628
Dansk ____________	7	4,172	4	2,384	11	6,556	23	13,708
Norsk ................	114	87,341	92	73,585	206	160,926	412	321,712
Rysk..............	7	11,679	5	9,585	12	21,264	24	42,528
Österrikisk ............	12	29,686	—	—	12	29,686	24	59,372
Japansk ...........	100	129,836	14	16,114	114	145,950	227	292,387
Koreansk ...........	2	888	—	—	2	888	4	1.776
Kinesisk.........	713	787,882	25	27,531	738	815,413	1,484	1,638,212
Summa ångfartyg] 2,728,	3,471,759	346	357,695	3,074	3,829,454	6,168	7,667,890

Segelfartyg.

Utklarerade:

Britisk ..........	15	12,508	14	16,512	29	29,020	57	57,268
Amerikansk .......	8	11,375	34	32,979	42	44,354	86	91,864
Tvsk ..........	2	913	—	—	2	913	4	1,826
Norsk ...............	3	1,628	—	—	3	1,628	7	3,960
Nicaraguas..........	2	1,594	—	—	2	1,594	4	3,188
Hawaiisk..................	1	1,518	_	--	1	1,518	2	3,036
Siamesisk ............	2	966	—	—	2	966	4	1,932
Kinesisk.............	321	64,138	2	1,847	323	65,985	670	133,072
Summa segelfartyg	354	94,640	50	51,338	404	145,978	834	296,146
Totalsumma	3,082	3,566,399	396	409,033	3,478	3,975,432	7,002	7,964,036

När man bortser från kinesiska fartyg, se vi också här, liksom i de flesta andra
ostasiatiska hamnar, att Norge intager den 3:dje platsen bland de sjöfarande nationerna,
representerade i denna hamn, i det att vi komma omedelbart efter England och Tyskland.

I Shanghai hafva alla de förnämsta i Kina och Japan etablerade bankinrättningar*
sina hufvudsäten, liksom äfven de förnämsta handelshusen, såväl engelska som tyska och
franska, här hafva sina hufvudkontor.

* Se min rapport N:o II, Kina.

Tredje hnfvudtiteln. 57

Värdet af Shanghais hela handel har från 1894, då den utgjorde

i import från utlandet .............................. haikwan taels 30,485,714

i import från Kina.................................... » » 6,269,184

i export...................................................... » » 45,340,093

summa import och export » » 82,094,991,

och till 1896, då den utgjorde

i import från utlandet .............................. haikwan taels 42,466,210

i import från Kina.................................... » » 10,737,873

i export ...................................................... » j> 41,831,213

summa import och export » s 95,035,296,

stigit med omkring 13,000,000 hkw. taels, och Shanghai är i detta afseende vida öfverlägset
de öfriga, för europeer öppna kinesiska handelsstäderna. Den dernäst vigtigaste
staden, Tientsin, representerar således ännu blott litet öfver hälften (hkw. taels 51,316,367)
af värdet af Shanghais hela omsättning; derefter kommer Canton med hkw. taels
46,160,343 och Hankow med en totalsumma af hkw. taels 44,306,493. Swatow följer
med öfver 27 millioner, Newchwang och Chinkiang med öfver 22 millioner.

Alla i handeln på Kina intresserade europeiska makter hafva generalkonsuler eller
konsuler i Shanghai. Jag skall här för jemförelses skull meddela, hvilka aflöningar
några af dessa embetsman hafva.

England aflönar sin generalkonsul, som samtidigt är »chief justice», med £ st. 2,000
(c:a 36,000 kronor), dessutom en konsul, som samtidigt är »assisting judge> med £ st. 1,200
(c:a 21,600 kronor), 3 vicekonsuler, 1 «chief clerk» (kanslist) och en vaktmästare med från
700 till 200 £ st. Alla hafva de fri bostad.

TysTdands generalkonsul i Shanghai uppbär 30,000 mark, vicekonsuln 12,000, tolkensekreteraren
12,000 och konsulatsekreteraren 7,200. Samtliga hafva fri bostad.

Frankrike gifver sin generalkonsul i Shanghai 50,000 francs och fri bostad, dessutom
motsvarande löner åt de underordnade.

Österrike-Ungern aflönar sin generalkonsul med i allt 50,000 francs.

Spaniens generalkonsul uppbär 25,000 francs, som nu föreslagits skola ökas till

30.000 francs.

Holland bär just i dessa dagar utnämnt en yrkeskonsul i Shanghai, hvilkens lön
jag ännu icke kunnat få veta. Miuisterresidenten i Peking är tillika generalkonsul för
hela Kina och har i lön 15,000 floriner. Denna lön, som visat sig alldeles otillräcklig,
skall dock nu ökas. Hollands generalkonsul för Sydkina (Hongkong) har likaledes

15.000 floriner (1 fl. = c:a l,so francs). Enligt hvad den holländske ministern i Peking
meddelade mig, vore det nu meningen, att Shanghai skulle göraB till generalkonsulat
liksom Hongkong, och att båda skulle aflönas med 30,000 francs, hvaraf dock kostnaderna
för kontor samt kinesisk tolk och skrifvare skola bestridas.

Bih. till Riksd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

58 Tredje hnfvudtiteln.

Danmark, som nyligen upprättat ett eget generalkonsulat i Shanghai, aflönar sin
konsul med 15,500 kronor, fördelade i lön 6,000 kronor, traktamente 8,000 kronor och
kontorsanslag 1,500 kronor.

Belgien har lönade konsuler i Shanghai, Tientsin, Hankow och Hongkong, hvar och
en med 18,000 francs. Konsuln i Shanghai dock med ett tillägg af 1,000 francs till tolk.
De Förenade Rikenas generalkonsul i Shanghai är f. n. aflönad med

lön ............................................................................................,..................... 18,000 kronor

kontorsanslag................................................................................................... 6,000 >

summa 24,000 kronor

hvartill kommer inkomsten af samtliga konsulatafgifter vid hufvudsta tionen

i Shanghai (i genomsnitt från 1895—97).................................... 3,522 »

och hälften af konsulatafgifterna vid de under generalkonsulatet f. n.

hörande 11 vicekonsulaten (i genomsnitt från 1895—97) ............... 6,132 »

Generalkonsulns hela inkomst blir alltså...................................................... 33,654 kronor.

Denna summa har uppkommit genom en genomsnittsberäkning af de i de olika
hamnarna influtna konsulatafgifterna under de 3 sista åren.

Jag intager här för öfversigtens skull den i departementet för det inre utarbetade
tabellen öfver generalkonsulatets och vicekonsulatens inkomst af konsulatafgifter för
norska och svenska fartyg, beräknad i genomsnitt för de 3 åren 1895—1897.

Vid generalkonsulatet Norska fartyg. Svenska fartyg. Tillsammans.

vid hufvudstationen................... från vicekonsulaten.................	........ kr.	3,522: 5,706:	29 25	kr.	426:	21	kr.	3,522: 6,132:	29 46
	kr.	9,228:	54	kr.	426:	21	kr.	9,654:	75.
Vid vicekonsulaten
i Amoy ..................................	........ kr.	289:	97	kr.	102:	13	kr.	392:	10
» Canton ..................................	........ »	466:	74	»	38:	55		505:	29
» Chefoo .................................		787:	48	»	55:	83	»	843:	31
» Chinkiang........................	........ »	123:	67				»	123:	67
» Foochow.................................		250:	80	»	3:	88		254:	68
» Hankow.................................		251:	90					251:	90
» Newchwang............................	........ »	900:	73	»	32:	00	»	932:	73
» Ningpoo.................................		—
» Swatow .................................	»	225:	56	» -	83:	22	»	308:	78
» Tientsin .................................	........ »	818:	90				»	818:	90
» Hongkong.............................. O O		1,590:	57	»	110:	63	»	1,701:	20

kr. 14,934: 86

kr. 852: 45

kr. 15,787: 31.

Tredje hufvudtiteln. 59

Visserligen är Shanghai nu icke längre den billiga uppehållsort som det förr var,
men den lön, som f. n. enligt ofvanstående beräkning utgår till vår generalkonsul, måste
dock sägas vara val riklig. Det han ju hända, att vår nu blomstrande sjöfart åter
minskas, men utsigterna tyda, såvidt jag kan inse, snarare på motsatsen. Genom att på
lämpligt sätt fördela de från vicekonsulaten inflytande medlen mellan de tre nu föreslagna
konsulaten kommer man att förhindra, att konsulatafgifterna i oproportionerlig
mängd strömma till endast en ort, samtidigt hvarmed man kommer att tillgodogöra sig
dessa medel genom att använda dem till förbättring af de två andra konsulatens löner.

Jag föreslår derför vördsammast, att de till hafvet gränsande kinesiska provinserna
delas mellan generalkonsulatet i Shanghai och de två nu föreslagna nya konsulaten
på så sätt, att generalkonsulatet, utom att vara generalkonsulat för hela riket, som sitt
särskilda distrikt skulle få sig tilldelade provinserna Kiangsu, Chekiang, Fokien och
hamnarna vid Yangtsekiaugfloden. De under generalkonsulatet lydande vicekonsulaten

skulle då blifva:

i Hankovv (hälften af konsulatafgifterna i genomsnitt) ................................... kr. 932

i Chinkiang ( » » ) .................................... » 123

i Ningpoo ( » » • )j -r-.- » —

i Foochow ( » » ) ...............................—- » 254

i Amoy ( » • •» ) ....................wjJ............ » 392

Summa konsulatafgift- vid vicekonsulaten kr. 1,701.

Detta belopp skulle alltså tillfalla generalkonsuln, som, när inkomsten af hufvudstationens
konsulatafgifter kronor 3,522 tillägges, i allt skulle af dessa afgifter uppbära
en summa af kronor 5,223 eller i rundt tal kronor 5,200.

Om generalkonsulns lön bibehålies sådan den nu är uppförd i budgeten, skulle
hans sammanlagda inkomster kunna beräknas på följande sätt:

lön........................................................................................ kr. 18,000

kontorsanslag....................................................................— * 6,000

Summa anslag kr. 24,000

beräknade konsulatafgifter................................................... » 5,200

Summa inkomster kr. 29,200

Denna lön förefaller mig stå i lämpligt förhållande till de Förenade Rikenas framstående
ställning såsom sjöfarande nation. Den kan förefalla väl hög i jemförelse
med t. ex. Tysklands representants inkomster, men härvid får icke glömmas, att Tyskland
låtit bygga ett sannskyldigt palats för sin representant i Shanghai, så att han icke
har några utgifter för hus etc. Äfvenså må man icke lemna ur sigte, att prisen på hus
och alla lifsförnödenheter äro i jemnt stigande, och att derför en lön, som tilltages knappare
än nu föreslagits, snart skulle visa sig för liten.

60 Tredje lnifvudtiteln.

Enligt en beräkning liknande den här ofvan beträffande Shanghai skulle konsulatet
i Hongkong, ifall dess distrikt blefve bestämdt att omfatta provinserna Kvangtung och
Hainan, få hälften af de vid vicekonsulaten i Swatow och Canton liksom hela beloppet
af de i sjelfva Hongkong inflytande konsulatafgifterna eller tillsammans kronor 2,514, i
rundt tal 2,500. Konsulatet i Tientsin åter, med distrikt omfattande provinserna Chili
och Shantung, skulle af vicekonsulaten i Newchwang och Chefoo samt af Tientsin sjelft
uppbära ett sammanlagdt belopp af kr. 2,593 eller i rundt tal 2,600.

Den naturliga fördelningen af provinserna med hänsyn till dessa konsulats läge
medför alltså en icke alltför stor skilnad i fördelningen af konsulatafgifterna, när Shanghais
stora betydelse tages i betraktande.

Jag bör redan nu påpeka, att det för visso snart skall visa sig nödvändigt att
bygga eget hus åt generalkonsulatet i Shanghai. Detta är emellertid en fråga, som
kan grundligare undersökas genom vår representant på platsen. Jag måste här inskränka
mig till att upprepa hvad generalkonsul Bock på min anmodan meddelade
mig. Hr Bock skrifver:

»En tomt passande för konsulat.

På »Bund» fins ingen mark att få. Om någon vore till salu, skulle den kosta
minst 20,000 taels pr mow (1 mow är 7,260 engelska qvadratfot eller omkring 84 X 84
qvadratfot).

Eu centralt belägen tomt kan möjligen erhållas för 7,000 taels pr mow; för 15,000
taels kunde ett passande jordområde fås. En lämplig konsulatbyggning skulle kosta
omkring 10,000 taels.

I betraktande af den stora svårigheten att erhålla lämpligt hus, i förening med
stigande hyror samt den störa betydelse Shanghai fortfarande torde få för de Förenade
Rikenas handel, sjöfart och andra intressen, får jag bestämdt tillråda, att staten inköper
tomt och bygger konsulat, det vill säga: embetslokaler samt privatbostäder för generalkonsuln
och vicekonsuln.

Shanghai den 27 januari 1898. Carl Boc]c s

Att en aflönad sekreterare på en så vigtig plats som Shanghai är nödvändig, har
ju redan erkänts i och genom upprättande af denna befattning. Försöksvis anslogs åt
denne sekreterare en lön af 6,000 kronor. På grund af förhållandena i Östern och den
sociala ställning, konsulära embetsman der intaga, kan det icke råda något som helst
tvifvel om, att detta belopp är för lågt tilltaget. Jag konfererade med flere af konsulerna
derute, och vi kommo till det resultat, att en aflöning af kr. 9,000 om året skulle
vara lagom för denna befattning.

Mitt vördsamma förslag är således, att generalkonsulatet i Shanghai bibehålies med
följande budget:

generalkonsulns lön
kontorsunslag...........

Tredje hufvud titeln.

kr. 18,000
> 6,000

kr. 24,000

sekreterarens lön................................................................. » 9,000

Summa anslag: kr. 33,000.

Om till generalkonsulns fasta inkomster ........................ kr. 24,000

läggas de beräknade konsulatafgifterna ........................... » 5,200

kommer hans årliga inkomst att uppgå till...................... kr. 29,200.

Hongkong.

Såsom redan nämnts i mina föregående rapporter angående Japans och Kinas handel,
finnes ingen handelsstatistik för den engelska kolonien Victoria (Hongkong). Man
kan derför icke gifva någon med siffror stödd framställning af denna städs ofantliga
betydelse såsom handelsplats. Det kan vara tillräckligt att anföra, att en stor del af
de till Kina, Japan, Korea och Sibirien införda varor gå öfver Hongkong i transit.
Såsom förut påpekats, sker detta ofta, emedan köpmän i Japan och Kina derigenom
blifva i stånd att dölja varornas produktionsort, hvilket i många fall ligger i deras
intresse. Af den kinesiska »Maritime Customs''» statistik ses emellertid, att Hongkong
vida öfverträffar hvarje annan plats eller hvarje annat land i afseende å såväl
import som export till Kina, i det dessa, som år 1893 uppgingo till ett sammanlagdt
belopp af 129,181,223 haikwan taels, under 1896 redan stigit till 145,409,590
haikwan taels, under det att hela Storbritanniens import och export till Kina nämnda
år endast utgjorde respektive 39,823,987 och 55,853,436 haikwan taels.

För de Förenade Rikena är Hongkong af den allra största betydelse på grund af
den framstående roll våra fartyg spela i den stora fraktfarten på denna plats och på grund
af de många fraktaftal, som der afslutas till så godt som alla ostasiatiska hamnar. Som
ingen statistik finnes, kan jag icke uppgifva vår sjöfarts betydelse i jemförelse med
andra nationer, men antagligen intaga vi äfven här 3:dje platsen, efter Storbritannien
och Tyskland. Deremot meddelar mig vår vicekonsul på platsen följande tabell öfver
våra länders deltagande i sjöfarten under de sista 6 åren:

1892 ................................. 34 ångfartyg .................................... 39,772 ton

1893 ................................. 60 » 65,803 »

1894 ................................. 77 » 71,132 >

1895 ................................. 127 » 145,360 *

1896 ....................,............ 101 » .................................... 98,006 »

1897 ................................. 162 » 162,109 »

Af de under sistnämnda år inlconma fartyg voro 12 svenska och 148 norska, de
förra med 14,172, de senare med 146,379 ton. Två fartyg med 1,558 ton qvarlågo i
hamnen från 1896.

62 Tredje hufyudtiteln.

Den störa ökningen under 1897 grundar sig dels på den omständighet, att liera
norska fartyg voro förhyrda i »timecharter» mellan Nordamerikas Förenta Stater och
Kina, dels på den betydligt ökade traden på Syd-Kina, under det traden på Nord-Kina
visar ett tillbakagående från föregående år.

Enligt hvad jag hörde af vår vicekonsul på platsen, har dess handel under 1897
varit tryckt på grund af penningekuapphet och den låga kursen. Huru mycket som
importerats af skandinaviska varor, är icke möjligt att få veta, på grund af att statistik
saknas. Dock kunde jag konstatera, att mindre partier svenskt jern och stål importerats,
fastän till föga tillfredsställande priser. I Hongkong såg jag för första gången i Östern
åter svenska säkerhetständstickor, men måste tyvärr äfven här höra, att dessa såväl som de
norska nästan alldeles försvunnit ur marknaden, och att utsigterna nog voro små för
att kunna återeröfra den förlorade ställningen, med mindre kursen skulle stiga betydligt.
Man är visserligen fullt öfverbevisad om den svenska och norska varans öfverlägsenhet
öfver den japanska, men den stora massan af förbrukare tyckas finna den sistnämnda
god nog, och dess pris är så lågt, att det hindrar hvarje konkurrens från Europa. Antagandet
af guldmyntfoten i Japan har i detta hänseende icke spelat någon väsentlig
roll, då kursskilnaden mellan 1 jap. yen och 1 mex. dollar (det också i Hongkong brukliga
mynt) under loppet af 1897 i genomsnitt endast utgjorde några få procent.

Med norska konserver, bränvin, kondenserad mjölk och smör hafva en del affärer
gjorts, och dessa skulle hafva framvisat ett ännu bättre resultat, om icke andra länder
såsom Amerika och Australien i så hög grad konkurrerat med varor skickade under
konsignation till mycket låga priser.

Någon export till de Förenade Rikena synes icke hafva egt rum från Hongkong.
Några direkt gjorda förfrågningar från Sverige och Norge ledde icke till afslutande af
affärer. De flesta af våra köpmän tyckas uppköpa sina varor i Europa. Jag intager
likväl följande engelska prislista öfver vissa exportartiklar, som måhända kunna locka

till inledande af mera direkta förbindelser:

Cassia Lignea .......................

Cassia broken .......................

Staraniseed Oil.......................

Cassia Oil 75/80 % Aldehyd

Staraniseed..............................

Cassia buds ..........................

Gallnuts...................................

Bristles Black Assorted........

» »B..................

» » A. .................

» » Extralong.....

- 30	s.	6	d. —	30	s. 9 d.	pr	Cwt.
.... 18	s.	6	d.			»	»
6	s.	10	d.				lb. English
.... 4	s.	6	d. —	4	s. IOV2 d.	»	» »
(no	8.	—	112 8.	pr.	, Cwt.
(Francs	270—275	»	100 Kilos.
.... 96	8.	—	100 s.	pr.	Cwt.
.... 60	s.	—	62 s.
1	8.	7	d.		pr. Ib. English
1	8.	11	d. —	2 8	. » »	»
.... 3	8.	6	d.		» »	»
4	SJ	3	d.

Tredje hufvild titeln. 63

Äf ofvanstående ses, att, om Hongkong ännu spelar så godt som ingen roll för vår
handel, har det så mycket större betydelse för vår sjöfart både såsom lossnings- och
lastningsplats och såsom befraktningscentrum. Om derför ett konsulat skulle upprättas
för Syd-Kina, kunde, ehuru Hongkong är en engelsk koloni, ingen annan plats komma
i betraktande, ty det i närheten liggande Canton är, om också icke få norska fartyg
(år 1896 inklarerades 19 ångfartyg med 17,115 ton) der anlöpa, dock af långt mindre
betydelse för fraktfarten. I Hongkong skall en konsul alltid kunna iakttaga fraktmarknaden
och vara till stor nytta för vår sjöfart.

De flesta stater hafva också väl aflönade yrkeskonsuler på platsen. Tyskland: 1
generalkonsul med 24,000 mark; Frankrike: 1 generalkonsul med 28,000 francs; ÖsterrikeUngern:
föreslår i dessa dagar upprättandet af ett konsulat i Hongkong; Holland: 1
generalkonsul med 15,000 floriner ( lfl. — 1,50 frcs.); Belgien: eu konsul med 18,000 francs.
Spanien har sina konsuler i Syd-Kina i Canton och Amoy på grund af den lifliga
trafiken mellan dessa och andra sydkinesiska hamnar samt Filippinerna. Aflöning 20,000
francs hvar.

Om också Hongkong såsom engelsk koloni och säte för civila och militära engelska
myndigheter med deraf följande större lyx och representation nog måste anses vara
en dyrare vistelseort än de flesta andra städer i Östern, tror jag likväl, att eu lön af
15,000 kronor, med tillägg af beräknade konsulatafgifter 2,500 kronor årligen, tillsvidare
kan anses tillräcklig.

Mitt vördsamma förslag är alltså,

att i staden Hongkong upprättas ett aflönadt konsulat, med distrikt omfattande den
engelska kolonien Victoria och de kinesiska provinserna Kvangtung och Hainan, hvarjemte,
såsom en följd häraf, vicekonsulaten i Swatow och Canton läggas under detta

konsulat;

att konsulns lön måtte bestämmas till .............................................kronor 15,000

anslag till kinesisk tolk och skrifvare ......................................... » 1,000

beräknade konsulatafgifter ............................................................... » 2,500

Summa inkomster kronor 18,500.

Tientsin.

Tientsin har under de senaste två årtiondena gått framåt i förvånande grad. Der
förr endast fanns en kinesisk stad med några få börjande europeiska firmor, reser sig
nu längs floden Peihos’ stränder eu vackert och regelmässigt anlagd europeisk handelsstad
med stora varumagasin, banker, affärsbyggnader, hoteller och all den komfort och
lyx, som i form af klubbar o. s. v. följa den europeiska storhandelns invasion i dessa
aflägsna trakter. Liksom i Shanghai är kommunalväsendet här deladt mellan engelsmän
och fransmän, hvarjemte i Tientsin det tyska elementet gör sig starkt gällande. Nya
affärslokaler öppnas alltjemt, och stora massor af europeiska och amerikanska varor
staplas upp i hamnstaden Taku, der nu stora kajer äro dels redan uppförda, dels före -

Tredje hufvudtiteln.

slagna. Man tänker också på att muddra upp floden ända till sjelfva Tientsin, så att
omlastningen på jernvägen eller på läktare i Taku åtminstone delvis skall kunna undvikas.
Maskiner till jernvägar och till de nyöppnade fabrikerna äfvensom till arsenalen
införas i ansenliga kvantiteter, och i maskintraden från New York via Suezkanalen och
indiska ocean (kanske det märkligaste prof på den moderna rederiverksamheten) äro
flera stora norska, i synnerhet bergensiska ångfartyg jemnt upptagna. Peking är nominel!
ännu icke öppnadt för europeer och deras handel, men likväl hafva redan tre olika
(deribland en dansk, hr Kjerulf) europeiska köpmän i längre tid haft tillåtelse drifva
handel der, och nu äro de flesta östasiatiska banker också etablerade i hufvudstaden. Jernvägen
är, såsom redan blifvit sagdt, färdigbygd från Tientsin till utanför Pekings murar,
och Tientsins betydelse kommer att ökas mer och mer, allt efter som Peking och hela
dess rika omnejd öppnas för europeiskt inflytande och europeiska varor. De rika
kollagren vester om Peking och Shansidistriktets stora mineralrikedomar skola, om banan
fortsättes så som påtänkts, i en snar framtid öka Tientsins betydelse och hela NordKinas
handelsutveckling i ofantlig grad. Redan nu har jernvägslinien norrut från Tientsin
till Shanghaikwan öppnat de stora kolgrufvorna, kända under namnet Kaipinggrufvorna,
för export. Hittills hafva de väsentligen tillgodosett de lokala behofven i Tientsin.
Stadens betydelse såsom medelpunkt för reformarbetet efter kriget synes deraf, att de
nya undervisningsanstalterna, såsom universitetet, skolor för sjö- och landtkadetter, telegrafskola
och medicinsk skola, samtliga äro upprättade i Tientsin.

Stadens in- och utförsel framgår af följande tabell för 1896:

utländska varor (netto) ........................... haikwan taels 29,490,949

kinesiska varor (netto) ........................... » » 13,263,578

Summa införsel haikwan taels 42,754,527
export (netto) .......................................... » » 8,561,840.

De största siffrorna på importlistan uppnår rysk petroleum, hvaraf infördes 3,246,000
gallon, dernäst amerikansk, 2,743,200 gallon. Af nålar infördes 1,512,950 mille och af
tändstickor 1,411,869 gross, mest japanska. Dernäst komma bomullsvaror med shirtings
1,297,470 och af »americau sheetings» 1,085,977 stycken. Af jern, nail rod och bar infördes
31,247 piculs*, af stål 23,243 piculs. Hur mycket häraf, som är af svenskt ursprung,
är omöjligt att uppgifva, då, såsom förut anmärkts, statistiken tager den europeiska
kontinenten i ett såsom exportfaktor, utan att skilja på de olika nationerna, med
undantag för hvad beträffar Ryssland.

Hvad våra länder skulle kunna exportera till Tientsin skulle närmast vara stål
och jern, trådspik, trämassa för papperstillverkning, omslagspapper, byggnadsmateriel
såsom färdiga dörrar och fönster, möjligen färdigbygda trähus, för öfrigt smärre ting
såsom elektriska apparater, petroleum-kokare och konserver.

Af stor vigt är att hafva en vaksam konsul på denna plats, emedan bland annat
alla arsenalens behof af jern och stål här utbjudas till anbud.

* 1 picul = 100 catties = 13373 eng. läs. = 60,543 kilogram.

Tredje hufvudtiteln. 65

Sjöfarten på Tientsin (hamnstaden Taku) illustreras bast genom följande tabell:

Ångfartyg.

Inklarerade:

Flagga	Med last	I barlast	Summa
An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.
Britisk ..............................	274	273,384	7	7,382	281	280,766
Tysk .................................	6	4,737		—	6	4,737
Norsk.................................	42	33,223	4	3,656	46	36,879
Japansk ............... ...........	33	27,750	—	—	33	27,750
Koreansk.. ... .	1	444	_		1	444
Kinesisk ...........................	256	237,050	45	17,244	301	254,294
Summa ångfartyg	612	576,588	56	28,282	668	604,870

Segelfartyg.

Inklarerade:

Flagga.	Med last	I barlast	Summa
An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	An- tal.	Ten.
Britisk ..............................	20	10,747	i	355	21	11,082''
	7	3,800			7	3,800!
Tysk	2	1,238			2	1,238

Summa segelfartyg	29	15,785	i	335	30	16,120
Summa summarum	641	592,373	57	28,617	698	620,990

Ångfartyg.

Utklarerade:

Flagga.	Med last.	I barlast.	Summa.	Summa in- och utklarerade
An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	Antal.	Ton.
Britisk ......................................	210	203,360	71	77,406	280	280,766	562	561,532
Tysk ....................................	9	1,243	4	3,494	6	4,737	12	9,474
Norsk .....................	15	13,669	31	23,210	46	36,879	92	73,758
Japansk ..........	12	10,866	21	16,884	33	27,750	66	55,500
Koreansk.............. .....	1	444	—	—	1	444	2	888
Kinesisk .....................	266	219,593	35	34,701	301	254,294	602	508,588
Summa ångfartyg	506	449,175	162	155,695	668	OC O	1,336	1,209,740

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 9

Tredje hufvudtiteln

Segelfartyg.

Utklarerade:

(56

Flagga.	Med last.	I barlast.	Summa.	Summa in- och utklarerade.
An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	Antal.	Ton.
Britisk .......................................	3	1,366	17	9,381	20	10,747	41	21,829
Amerikansk .............................	1	452	6	3,348	7	3,800	14	7,600
Tysk ...........................................		—	2	1,238	2	1,238	4	2,476
Summa segelfartyg	4	1,818	25	13,967	29	15,785	59	31,905
Summa summarum	510	450,993	187	169,662	697	620,655	1,395	1,241,645

Jag fogar härtill den jemförande tabellen öfver utklarerade fartyg tillhörande olika
nationer under de senaste fem åren:

Flagga.	1891.	1892.	1893.	1894.	1895.	1896.
An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.	An- tal.	Ton.
Amerikansk.........	3	1,417	4	2,559	2	1,197	3	1,426	2	1,154	7	3,800
Österrikisk .........	—	—	—		—		2	1,074	4	3,044	—	—
Britisk.................	305	252,063	285	246,588	303	262,358	368	318,285	369	352,106	301	291,513
Kinesisk .............	289	208,157	306	223,592	279	209,563	199	153,366	154	125,528	301	254,294
											1	444
Dansk . .									1	864
Holländsk............	- --	—	2	1,344	—	—	4	3,288	2	1,344	—	—
Tysk.....................	52	30,928	29	16,325	26	16,365	65	52,514	128	115,610	8	5,975
Hawaiisk ............	—		—						1	878	—	—
Japansk ...............	11	8,560	19	17,336	22	19,347	19	14,369	4	2,215	33	27,750
Nicaraguas .........	—		—	—	—		—		1	673	—
Rysk.....................	1	219	1	190	—
Norsk . ..............	11	6,120	3	2,048	5	3,584	18	11,797	22	14,033	46	36,879
Summa	672	507,464	649	209,982	637	512,414	678	556,119	688	617,449	697	620,655

Af denna tabell framgår först och främst den gradvisa ökningen af antalet norska
fartyg under de sista tre åren och den plötsliga ökningen från 22 år 1895 till 46
år 1896; säkert har antalet senare ökats. Anmärkningsvärdt är, att medan sammanlagda
antalet fartyg af alla nationer tillsammans icke stigit synnerligen från 1895 till
1896, antalet tyska fartyg nedgått från 128 under förstnämnda till endast 8 under

Tredje hufvudtiteln.

sistnämnda år. Detta förklarar den stora ökningen i antalet norska fartyg; vi hafva,
med andra ord, undanträngt den tyska konkurrensen, som höll på att blifva alldeles
öfvermäktig.

Af öfriga makter, som här äro representerade, aflönar England sin konsul med
£ st. 1,100 = c:a 19,800 kronor (fri bostad), Tyskland sin med 24,000 mark och fri bostad
(dessutom anslag till tolk-sekreterare 10,000 och till kontorist 5,400 mark), Frankrike
sin med £6,000 francs, Belgien sin med 18,000 francs, båda med fri bostad.

Jag anser, att en lön af 15,000 kronor med tillägg af de beräknade konsulatafgifterna
i Tientsin, Chefoo och Newchwang, sammanlagdt 2,593 kr. eller i rundt tal
2,600 kr., torde vara tillräcklig för en representant för de Förenade rikena, åtminstone
till en början. Hus äro icke billiga, hvaremot prisen på alla lifsmedel äro låga.

Mitt vördsamma förslag går alltså ut på,

att ett lönadt konsulat upprättas i Tientsin med distrikt omfattande provinserna
Chili och Shantung, hvarjemte, såsom följd häraf, vicekonsulaten i Chefoo och New -

chwang läggas under detta konsulat;

att konsulns lön måtte bestämmas till............................................. kronor 15,000

anslag till kinesisk tolk och skrifvare ............................................. 8 1,000

med beräknade konsulatafgifter............................—.......................... 8 2,600

Summa inkomster kronor 18,600.

Angående nödvändigheten af ett särskildt anslag till kinesisk tolk och skrifvare
gälla här samma synpunkter som beträffande Japan. Ett dylikt anslag beviljas af
nästan alla stater oberoende af vederbörande konsuls lön och andra inkomster, emedan
det anses för en alldeles nödvändig fast utgift för konsulatet, hvilken bör ersättas
af staten.

Rekapitulation.

Förslag till svenska och norska konsulat i Kina.

1. Generalkonsulatet i Shanghai:

Generalkonsulns lön...................................... kronor 18,000

Kontorsanslag .............................................— 8_b,000

kronor 24,000

Vicekonsulns lön............... _*_9,000

Summa anslag kronor 33,000 33,000

När till generalkonsulns fasta inkomster...... » 24,000

läggas beräknade konsulatafgifter................ 8 5,200

kommer hans sammanlagda årliga inkomst

att uppgå till ..............-........................... kronor 29,200__

Transport 33,000

Tredje hufvudtiteln.

2. Konsulatet i Tientsin:

Transport 33,000

Konsulns lön................................................... kronor 15,000

Anslag till kinesisk tolk och skrifvare ...... » 1,000

Summa anslag kronor 16,000 16,000

Beräknade konsulatafgifter ........................ » 2,600

Summa inkomster kronor 18,600

3. Konsulatet i Hongkong:

Konsulns lön ................................................... kronor 15,000

Anslag till kinesisk tolk och skrifvare ...... » 1,000

Summa anslag kronor 16,000 16,000

Beräknade konsulatafgifter.............................. » 2,500

Summa inkomster kronor 18,500

Summa anslag till konsulaten i Kina ..................... kronor 65,000.

Singapore.

*The Straits Settlements», hvilka förr hörde under »the Kast India Company’s» jurisdiktion,
gjordes till en »Crown colony» år 1867. De bestå af den stora ön Singapore.
den mindre Penang, Malacca och provinsen Wellesley på fastlandet, ytterligare en landremsa
och ön Pangkor, tillsammans kända under namnet »The Dinclings», Cocos (jama
och Christmas ön. Provinsen Wellesley producerar socker och skall, om en jernväg
ledes till det inre, sannolikt få stor betydelse. Malacca tyckes befinna sig i stagnation,
sedan det upphört att vara exportort för halföns produkter. Dess enda exportartikel af
betydelse är nu tapioca (sago), som produceras i stora kvantiteter med kinesiskt kapital
och arbete. Numera kan det endast kallas en förstad till Singapore och kommer att
förblifva så, tills det lyckas kineserna att tillgodogöra sig det fruktbara landet, något
som dess egna malajiska befolkning är alltför försoffad för att försöka sig på.

Ehuru visserligen Singapore tagit åt sig en del af den förmånliga omsättning, som
egde rum mellan Penang och de närliggande under Englands protektion stående malajiska
staterna, visar dock statistiken en jemn ökning i sistnämnda kolonis inkomster.

Singapore är en af Ostasiens intressantaste städer. Dess läge mellan grönskande
höjder, den rika tropiska vegetationen och dess mångfärgade befolkning tilldraga sig
genast den resandes uppmärksamhet. Man är ju äfven från andra städer i östern van
vid något af hvarje med hänsyn till de olika raser, som visa sig, men ingenstädes finnes
något så brokigt som i Singapore, ty här mötas den infödde malajen och den inflyttade
kinesen, kling en, javanesaren, araben, seedy-boy’en, dyak’en och bugis blandas om
hvarandra, alla klädda, så vidt de öfverhufvud taget hafva något på sig, som är värdt
att nämna, i de mest brokiga klädningsstycken. Bland dessa röra sig hvitklädda och
med hvita hjelmar försedda europeer, engelska officerare, engelska, tyska, franska och

Tredje hufnidtiteln. 60

holländska köpmän. Men Singapore eger utom äran att vara världens förnämsta frihamn
i vår tid också flere andra särskilda egenskaper, som utmärka det framför öns
andra städer, nemligen dess märkvärdiga historia full af blodsutgjutelser och omhvälfningar,
än holländskt, än engelskt allt efter krigslyckan, tills det år 1830 hamnade
under det ostindiska kompaniets jurisdiktion och 1867 upphöjdes till »Crown colony»;
dess geografiska läge på den sydligaste spetsen af Asiens fastland, »hörnet» mellan Ostasien
och den öfriga delen af verlden; och slutligen dess egenskap af att vara en af det
engelska verldsherradömets vigtigaste militära stödjepunkter. Utan denna starkt befästa
plats med dess ofantliga kollager skulle det nästan vara omöjligt för England att intaga
den dominerande ställning i den fjerran östern, som det har.

Singapores befolkning räknar 5,254 europeer och amerikaner, deri inberäknad den
engelska garnisonen af 1,160 man, 3,589 eurasier (afkomma efter europeer och infödda
kvinnor), 121,908 kineser, 35,992 infödda malajer, 16,035 af olika indiska raser och 1,776
af andra nationaliteter såsom araber, japaner, siameser, singhaleser etc. etc., i allt
en befolkning af 184,554 invånare. Det torde observeras, att kineserna äro de talrikaste.
De äro också de driftigaste. De äro mellanhänder vid nästan hvarje handel,
som afslutas. De stora europeiska handelshusen skulle icke kunna uträtta mycket utan
den hjelp de få af sina kinesiska »shrofls» eller »compradors». Det gäller här som öfverallt
i Östern: kinesen är handelsmannen »par excellence». Ja, äfven om man blott skall
köpa ett obetydligt föremål af en malajisk handtverkare eller köpman, ser man genast
en utanför stående kines blanda sig i saken, uppträda som mellanhand mellan köpare
och säljare, utjemna meningsskiljaktigheter i fråga om varans värde och afgöra affären
så, att båda parterna anse sig hafva gjort en god handel. Tusentals missnöjda kineser
lemna sin hemort för att nedsätta sig under den fria engelska flaggan, som tillförsäkrar
dem likhet inför lagen, handelsfrihet ocli fast bestämda skatter i stället för mandarinernas
tyranni och godtyckligheter. Många medlemmar af hemliga politiska kinesiska sällskap
flykta hit för att undgå mandarinernas förföljelser. Talrika hemliga politiska sällskap
hafva också bildats i Singapore till stor förargelse för det himmelska rikets regering,
som icke har underlåtit att högljudt beklaga sig häröfver. Genom ett dekret af 1890
förbjödos officielt dessa politiska »Umtriebe», men det är en öppen fråga, huruvida detta
förbud mot bildandet eller existensen af dessa sällskap helt och hållet har kunnat utrota
dem; det är väl snarare antagligt, att de fortfarande existera, men endast så mycket
hemligare.

Singapores betydelse såsom import- och exporthamn framgår af följande tabell:

införsel utförsel

1893 ......................................£ st, 13,878,537 £ st. 11,889,813

1894 ................ » 14,041,750 » 12,005,991

1895 ...................................... » 14,472,688 » 12,085,213

1896 ..................................... » 14,901,507 » 12,447,668.

70 Tredje hufvudtiteln.

. Häri äro icke in- ocii utförsel af guld- och silfverplantsar eller myntsorter inberäknade.

De Förenade Rikena deltaga icke i denna handel; dock synes Sverige under 1895
hafva utfört för 4,128 mexikanska dollars till Singapore. Hvaraf dessa varor utgjordes,
har det likväl icke lyckats mig konstatera. Vilkoren för skapandet af en export från
våra länder till Straits Settlements torde, såvidt jag kunnat erfara, vara ungefär
desamma som beträffande Kina och Japan. Svenskt jern och stål skulle ega samma
utsigter här som der, ifall prisen kunde sättas lika lågt som de engelska, hvilka här
äro öfvervägande. Till Singapore infördes år 1895 för £ st. 2,009,145 och år 1896
för £ st. 1,487,682 i metaller. Jag gjorde mig särskildt underrättad angående möjligheten
att importera lådbräder från Norge och Sverige. Det uppgafs för mig, att de
lådor, som här användes för försändelser af »petroleumtins», tillverkades af trä från
Straits Settlements sjelft och voro så billiga, att amerikanerna icke kunde konkurrera
med lådbräder af deras billigaste slag, nemligen Oregon Pine. Lådan levererades här
till 17 å 18 cents stycket (1 mex. dollar = 100 cents = 1 sh. 10 1/v d. engelskt mynt,
februari 1898). Storleken l''.8Va" X 1''3" X 101/i". Brädernas tjocklek för sidor, lock
och botten Va1'', för ändstyckena 3/4"- Dessutom meddelades det mig, att man mer
och mer upphörde att använda lådor till inpackning af »petroleumtins» såsom varande
onödiga. Bleckbehållarne sändas i ångfartygen sådana de äro, i det risken af förlust
på grund af läckning visat sig vara mindre än den med inpackningen i trälådor förbundna
kostnaden. Det synes alltså vara ringa utsigt till export af denna artikel, i
motsats till hvad förhållandet är på Java och Sumatra, hvarifrån den mesta petroleum,
utföres inpackad i norska lådor. Emellertid är ökningen af exporten af rysk petroleum,
för hvilken här i Singapore tyckes finnas en hufvudupplagsplats för kringliggande land och
städer, så stor, att man icke kan veta, om icke under förändrade förhållanden en marknad
kan uppstå äfven här. En omständighet, soin dock gör en sådan eventualitet mindre sannolik,
är att det nu bygges allt flera tankbåtar för petroleum, hvilka föra varan direkt utan
inpackning från en upplagsplats till en annan. Derför ser man också nu, att petroleumreservoarer
byggas öfverallt i de stora hamnstäderna, Saigon, Hongkong, Shanghai etc. etc.

Utsigterna för export hit af färdigbygda hus, som borde kunna gifva ett rikligt utbyte,
hafva, såsom jag hört, omöjliggjorts derigenom, att de här talrikt uppträdande
hvita myrorna på otroligt kort tid förstöra allt mjukt trä. Det är endast det jernhårda
»hardwood» från det inre af landet, som kan motstå dem och det i alla fall endast
för eu kortare tid. Till och med af petroleum genomdränkta lådbräder, som någon tid
legat i lagerrummen, blifva uppätna. Om något medel kunde uppfinnas mot detta onda,
skulle säkert såväl Kina som de sydligare delarne af Asien blifva en god marknad för
våra vackert bygda, praktiska och billiga färdiggjorda hus. Alla, för hvilka jag visat
de få ritningar och planer, jag medförde, blefvo mycket intagna af desamma och förespådde
dem en god framtid — om myrorna kunde öfvervinuas.

Någon införsel af trälast eger icke ruin, då behofvet tillgodoses genom landets
egen tillgång deraf.

Tredje hnfvudtiteln. 71

Huruvida dessa här ofvan nämnda och andra varor kunna hafva någon utsigt att
vinna inträde i Singapore och Straits Settlements, kommer här såsom i Kina att bero på
om en skandinavisk firma etablerar sig på platsen och kan göra uppoffringar i början för
att införa varorna, eller om en exportfirma i hemlanden, som härute eger pålitliga
agenter eller filialer, vill göra detsamma. Att hvarje sådant företag bör understödjas
af vårt konsulat, och att ett dylikt stöd kan ega en helt olika betydelse, om vi på
platsen få en yrkeskonsul, säger sig sjelft.

Då Singapore med hänsyn till sjöfarten på grund af sitt läge bildar likom en mellanlänk
mellan Europa, Indien, holländska Indien och det fjerran Östern, är det klart, att
det för hela året sammanlagda tonnaget är ganska imponerande. Följande tabell utvisar
de under 1896 in- och utklarerade fartygen efter nationalitet.

Inklarerade Utklarerade

	Antal	Ton	Antal	Ton
Amerikanska ....................	........ 5	4,896	5	4,896
Österrikiska ......................	........ 26	62,315	26	62,315
Britiska...............................	......... 2,965	2,630,008	2,967	2,630,472
Belgiska.............................	......... 1	1,689	1	1,689
Holländska.........................	........ 842	283,777	842	284,410
Franska..............................	........ 121	182,390	121	182,390
Tyska.................................	........ 321	484,844	322	484,447
Italienska............................	........ 53	46,318	53	46,318
Japanska............................	........ 25	54,172	25	54,172
Ryska................................	........ 9	25,503	9	25,503
Svenska och Norska..........	........ 71	79,797	71	79,797
Spanska..............................	........ 52	110,720	52	110,720
Summa 4,491	3,966,429	4,494	3,967,129.

Af dessa inkommo 4,458 samt afseglade 4,461 med last.

Af de under 1896 ankomna lastade svenska och norska fartyg voro 15 svenska och
47 norska. Dessutom ankommo 9 i barlast, hvilkas nationalitet jag icke fått mig
uppgifven.

Under 1897 växte tonnaget emellertid i öfverraskande grad, i det de norska fartygens
antal uppgick till 133 med 126,809 ton, de svenska deremot nedgingo till 7 med
8,267 ton, tillsammans 140 fartyg med 135,076 ton. Att vi i trots af detta imponerande
tonnage endast blifva n:o 4 i raden af här representerade nationer, beror derpå, att
holländarne här rycka upp med den talrika flotta, som ombesörjer den lokala trafiken
och handeln med Sumatra och Java, hvarjemte också medräknas den holländska ångfartygslinien
på Europa med dess i fast route gående stora tonnage. Detta sistnämnda

Utsändande
af yrkeskonsul
nödvändigt.

Konsulns

aflöning.

72 Tredje liufvudtiteln.

förhållande spelar här liksom i öfriga ostliga hamnar en stor roll äfven vid uppskattandet
af det franska och tyska tonnaget.

Liksom Hongkong är den stora befraktningsplatsen för frakter norrut till Kinas
nordliga hamnar. Japan och Sibirien, är Singapore centrum för befraktningar inom ett
ofantligt nät, som sträcker sig från Bombay öfver Colombo, Calcutta, Sumatra, Java,
Borneo, Bangkok, Saigon, Canton, Hongkong, Filippinerna och ända till Shanghai med
mellanliggande hamnar. Ris, socker och petroleum norrut och kol söderut äro de
väsentligaste af de frakter, som erbjudas. Oaktadt mycket af det gods, som går till
de platser, som anlöpas af de stora, i fast route gående engelska, tyska och franska
ångfartygslinierna, ombesörjes af dessa, finnes tillräcklig sysselsättning för våra fartyg
i frakterna på dessa och mellanliggande hamnar. Det var derför också vår härvarande
vicekonsul Mr Craig’s mening, att ingen anledning fans att befara en minskning
af vårt tonnage här under den närmaste tiden. I synnerhet trodde lian, att traden
till och från Bangkok skulle ökas betydligt och sysselsätta många fälttyg. På samma
sätt den alltjemnt växande petroleum- och sockertraden från holländska Indien till Kina
och Japan.

För farten på Bangkok skola i synnerhet moderna fartyg med stor drägtighet (cirka
2,000 ton) och ringa djupgående visa sig praktiska. Barren utanför Bangkok är endast
13,6 fot (engelska) djup, och fartyg, som vilja gå i denna trade, böra derför icke vara
mycket mera djupgående för att undgå nödvändigheten af att lossa för mycket i läktare
utanför barren, hvilket naturligtvis förorsakar extra kostnader. För öfrigt gälla här
samma vilkor för erhållande af goda frakter, som utvecklats under »sjöfart på Japan
och Kina»: sidoportar å mellandäck och anordningar för infödda passagerare samt helst
icke under 10 mils fart.

Af det föregående inses, hvilken betydelse Singapore har för sjöfarten, och det gäller
för oss att nu begagna de medel, som stå till vårt förfogande, för att befästa och ytterligare
utveckla den fördelaktiga ställning, vår sjöfart uppnått här ute. Då vårt tonnage
under ett år, 1897, som eljes icke kan sägas hafva varit synnerligen förmånligt för sjöfarten,
uppgått till nästan det dubbla mot föregående årets, synes detta utgöra ett godt
förebud för framtiden. Det första och vigtigaste medlet för detta ändamål är anställandet
af en utsänd, duglig yrkeskonsul, fullt förtrolig med våra sjöfartsförhållanden och fraktmarknaden
i det hela, så att han kan vara i stånd att genom sina rapporter lemna
våra redare snabba och tillförlitliga underrättelser om fraktmarknadens ställning in. nr
Tv det är sant, hvad den norska konsulatkomitén af 1891 säger i sitt förslag: »Komitén
anser sig i synnerhet böra förorda Singapore såsom station för den eventuelle fast aflönade
konsuln, såväl på grund af hamnens centrala läge, som emedan den år medelpunkten
för den asiatiska sjöfarten, hvarifrån det också är lättast att öfverskåda fraktmarknaden
i sin helhet, och hvarest för visso också alla hithörande upplysningar lättast
införskaffas.»

När jag här framkommer med förslag till konsulns aflöning, måste jag, jemte det
jag hänvisar till de allmänna synpunkter, jag tillåtit mig framhålla i fråga om förslaget

Tredje hufvud titeln. 73

rörande Japan och Kina, vördsamt fästa uppmärksamheten derå, att en konsuls ställning
i Singapore blir mera representativ än i de öfriga af Österns städer, i det han här
kommer i social beröring icke blott med sina kolleger, konsulerna för öfriga representerade
nationer, utan också med kolonialregeringen med guvernören i spetsen och alla
hans departementschefer samt med den militära administrationen.

Häraf följa sociala förpligtelse!'', som icke kunna undvikas, utan att man ställer sig
alldeles utanför hela det sociala lifvet, hvilket åter medför ett förringande af ställningens
anseende och värdighet, något hvarmed våra länder icke skulle vara betjenta härute,
der det just gäller att vinna en position.

Jag har gjort mig underrättad om hyror, tjenstfolks löner etc. och finner prisen,
i allmänhet sedt, ungefär lika dem i Kina och Japan.

Följande här representerade magter aflöna sina yrkeskonsuler på nedan angifna sätt:

Tyskland (generalkonsul) 24,000 mark, 1 sekreterare ä 8,000 och 1 sekreterare
ä 6,000 mark, fria bostäder.

Frankrike (generalkonsul) 28,000 francs eib fri bostad (sekreterarnes löner icke särskildt
omnämnda i budgeten).

Holland (generalkonsul) 15,000 floriner, (1 fl. — c:a 1,50 frcs).

Jag antager, att en lön af 16,000 kr. med 3,000 kr. i kontorsanslag utan rätt
till konsulatafgifter skall vara tillräcklig för en svensk och norsk konsul för att upprätthålla
sin ställning. Konsulatafgifterna utgjorde år 1896 mexik. dolk* 1,151 och år
1897 mexik. dolk 2,741.

Konsulns distrikt bör omfatta hela kolonien Straits Settlements, och vicekonsulatet
i Penang bör bibehållas och besättas med en köpmans-konsul.

Till Penang inkommo under 1896:

antal ton

svenska fartyg ...........................................-................ 9 8,901

norska fartyg ............................................................... 15 9,969.

Penangs betydelse som handelsplats framgår af följande tabell öfver in- och utförsel.

Införsel Utförsel

1895 .................................................. £ st. 4,848,416 4,584,666

1896 .................................................. » 5,109,270 4,869,926.

De till vicekonsulatet i Penang inflytande konsulatafgifter uppgingo 1897 till mex.
dolk 322.

* 1 mex. doll. nu = 1 sh. 10 Va d.

Bill. till liiksd. Prot. WHO. I Samt. 1 Afd.

Tredje liufvudtiteln.

Vladivostok.

Det var min plan att genast efter min ankomst till Japan i augusti månad begagna
den varma årstiden, under hvilken i alla fall icke mycket kunde der uträttas, till en
resa till Yladivostok för att undersöka förhållandena och möjligheten för ett större deltagande
från våra länders sida i den med ilande hast tilltagande importen till denna
vigtiga hamn af europeiska industrialster. Det visade sig tyvärr, att det händelsevis
icke gick något ångfartyg dit från Japan förr än under senare hälften af september,
och så länge kunde jag icke vänta; jag måste derför uppgifva planen och använda tiden
till att företaga den nödvändiga resan till Peking för att framlemna mina kreditbref
till kejsaren af Kina.

Jag kan icke nog beklaga, att denna min tilltänkta resa icke kunde blifva af, ty
jag är fullt öfvertygad, på grund af allt jag hörde i Japan och Kina af kompetenta
affärsmän, att icke någon plats finnes i Ostasien, der vissa af våra länders industriartiklar
skulle kunna finna en lättare och mera lönande marknad än i Yladivostok. Såsom den
trans-sibiriska jernvägens ändpunkt, den ryska Stillahafs-flottans koncentrerings- och
upplagsplats, förposten till den för möjliga operationer i yttersta Östern afsedda talrika
ryska armén, erbjuder denna plats, som sjelf ännu producerar så godt som ingenting,
naturligtvis den rikaste marknad för alla förnödenhetsartiklar af så godt som hvarje slag,
från maskiner och ångfartyg, rails och jern samt stålvaror af alla slag ända ned till
konserver, bränvin, Öl och stearinljus. Allt af god vara, som föres dit, kan räkna på
eu snabb omsättning och höga priser. De stora skogarne i Ostsibirien äro ännu så godt
som orörda, träförädlingsmaskiner komma derför att blifva och äro redan en af de vigtigaste
nödvändighetsartiklarne. Ja, jag tror mig trygt kunna säga, att dugliga svenska
eller norska yrkesmän med tillräckligt kapital för att anlägga sågverk och hyfvelverk
etc. derute kunna vara säkra om att göra goda affärer.

I Yokohama och senare i Shanghai träffade jag en ung svensk köpman, hr M.

Lindskog, som just kommit från Vladivostok, der han tydligen med flit och insigt studerat
förhållandena, med en utvidgning af våra handelsförbindelser för ögonen. Jag
bad honom gifva mig en resumé af sina intryck derifrån och mottog också från honom
nedanstående skildring med den deri intagna intressanta skrifvelsen i samma ämne från i
Vladivostok bosatte svenske ingeniören Nordström. Jag intager här dessa två skildringar,
emedan jag genom samtal med andra, med förhållandena i Vladivostok bekanta
män försäkrat mig om att de återgifva en rigtig uppfattning af dessa förhållanden.

Hr Lindskog, som nu etablerat sig i Shanghai tillsammans med en engelsman under

firma »Bickerton & C:o», har agent i Vladivostok, och affärer kunna således inledas och
afslutas genom honom, något hvartill jag på det bästa rekommenderar honom, då jag,
såsom redan förut nämnts i min rapport om våra handelsförbindelser med Kina, anser
honom för en sträfsam och ärlig ung man med stort intresse för utvecklingen af våra
länders export till det fjerran Östern.

Tredje hufvudtiteln. 75

Likaledes får jag på det enträgnaste uppmana våra industriidkare att icke underlåta
att begagna sig af ingeniör Nordströms i hans ofvan omförmälda bref gjorda erbjudande
att stå till tjenst med hjelp och upplysningar.

Hr M. Lindskogs skrifvelse lyder sålunda:

»Vladivostok ligger på 43°,7" nordlig latitud och 131°,54" östlig longitud vid södra
ändan af en lång halfö omsluten af Peter den Stores Bugt.

»Af alla hamnar i Ost-Sibirien är Vladivostok såväl i politiskt som kommersiell
hänseende ojemförligt den mest betydande, i synnerhet som hamnen nu genom den nyligen
från Danmark inköpta isbrytaren hålles öppen hela året.

»Staden med sitt storartade läge är på trenne sidor omgifven af höga, branta kullar,
af hvilka några äro starkt befästade. Under större delen af året ligga i hamnen flera
ryska pansarbåtar, minbåtar samt krigsfartyg från olika nationer. Äfven handelsflottan
är under sommaren temligen stor, och en liflig rörelse råder vid stränderna.

»Vladivostok är väl anlagdt med breda gator och stora byggnader, bland hvilka
senare må nämnas barackerna, jernvägsstationen, museum, ryska kyrkan, guvernörens
hus samt hrr. Kunst & Albers affärsbyggnader.

»En särdeles vacker park är belägen i stadens centrum, och flottans musikkår spelar
derstädes tvenne gånger i veckan under sommarmånaderna. — Vidare finnas i Vladivostok
två stora hotell, ett gymnasium för gossar, ett institut för flickor samt tvenne
sjukhus.

»Importen till Vladivostok ökas för hvarje år, både hvad qvantiteten och qvaliteten
beträffar, då deremot exporten, som till stor del består af skinn och hudar, förblifver
jemförelsevis ringa.

»Den firma, som otvifvelaktigt har största inflytandet på den ostsibiriska marknaden,
är hrr Kunst & Albers, hvilken tillika med sina filialer i Blagoweschensk och Nikolajewsk
har sitt ombud med samma firmanamn i Hamburg.

»Bland andra mera betydande importfirmor i Vladivostok må nämnas Tschourin &
Co. (rysk), G. H. Langelutje (tysk) samt Walden & Lindholm (finsk). Sistnämnda firma
har stora petroleumupplag strax utanför staden. — Firman Scheveleff & Co. äger en
tändsticksfabrik, som förser hela Ostsibirien med denna vigtiga artikel.

»Dessutom finnas några mindre europeiska firmor, hvilka hafva sina förbindelser på
Kina och Japan.

»Innan jag vidrör frågan, om hvad som bör göras för införandet af svenska och
norska alster i Sibirien, vill jag härmed påpeka, att Sverige har i Vladivostok en man,
ingeniör Nordström, hvilken under sin treåriga vistelse derstädes hunnit att noggrant
studera förhållandena i hela Amurlandet och således bör vara i stånd att bättre än
mången annan kunna döma om saken i fråga. Herr Nordström har till mig inlemnnt
en skrifvelse af följande innehåll:

''Att lemna några bestämda uppgifter öfver hvad som till Vladivostok ankommer
och hvarifrån är ej möjligt. Det finnes visserligen en komité, som skall lemna statistiska
upplysningar, men det material, denna har att tillgå, omöjliggör ett mera i delalj

76 Tredje hufvudtiteln.

gående arbete. Vi finna dock af komiténs berättelse för 1894, att Vladivostok besökts
af 153 fartyg om tillsammans 198,931 ton, deraf 7 norska om 9,627 ton medförande
117,883 ton diverse varor. — Utförseln har varit 36,086 ton varor hufvudsakligast till
Nicolnjevsk Sakhalin samt till större delen transitogods.

''Till Nicolajevsk ankom under samma år 36 fartyg om 30,191 ton, deraf 3 norska
om 2,159 ton lastade med 23,653 ton varor.

''På enskild väg har jag funnit, att Vladivostok till den 1 November 1897 besökts
af 215 fartyg om tillsammans 248,433 ton, hvaraf 27 st. om tills. 27,377 ton varit
norska. Men som af de senare »Pronto» besökt hamnen 8, »Bygdö» 5 och »Oslo» 2
gånger, så reduceras det verkliga antalet norska båtar, som under detta års seglationstid
besökt hamnen, till 15 st. om tills. 16,912 ton. De flesta af dem äro befraktade pr. månad.

’De firmor härstädes, som mest befatta sig med befraktning af fartyg, äro Konst &
Albers, Scheveleff & Co., J. H. Langelutje samt Tschourin & Co.

''Lämpligaste båtar för fraktfart norr om Vladivostok äro de om 700,850 ton samt
grundgående, emedan Nicolajevsk ej kan besökas af mer än 14 fot djupgående fartyg. —
Under denna sommar har norska ångaren »Bygdö» för hrr. Kunst & Albers räkning
gjort en tur till Anadyr. Denna är den nordligaste plats på ostsibiriska kusten, hvarest
ryska tjensteman äro stationerade. Dessa erhålla post och proviant en gång under sin
två månaders sommar och en gång under vintern medelst en rentransport, som då utgår
från Habarosk.

''Under min treåriga vistelse i östra Sibirien har jag sett mera maskiner, redskap,
materialer och industrialster af alla slag än tillförne under hela mitt lif. Ytterst
litet af detta har dock varit af svenskt fabrikat. De flesta industriidkande länder, deribland
äfven Finland, hafva varit väl representerade.

''Till Amur- och Ussurifloderna hafva under de två sista åren Creytons verkstad i
Abo levererat en ångare försedd med tvenne hjul och en mindre propellerbåt, samt
Brobyggnadsbolaget i Helsingfors två ångare, hvardera med tvenne hjul och ett hjul i
aktern. Af sistnämnda konstruktion hafva under samma tid levererats tre ångare från
England och två från Holland — detta för regeringens räkning. — Jag har dessutom
sett flera ångare af olika konstruktioner, hvilka anländt för enskildas behof och äro afsedda
för bogsering och passageraretrafik på floderna. Brobyggnadsbolaget i Helsingfors har till
Vladivostok levererat en bogserbåt med en maskin om 200 ind. hkr. och skola under
nästa år (1898) leverera ännu två ångare. Från Creytons verkstad äro åtta torpedobåtar
under ihopsättning härstädes. — En holländsk mek. verkstad har levererat ett stort
mudderverk, flera jernpråmar samt en flytande lyftkran för ånga. Flera mudderverk och
jernpråmar hafva förut levererats för floderna, och tvenne nya skola komma under
nästa år. — Från Norge hitkom för 2 år sedan två hvalångare om 90 fots längd med
kanoner och full utrustning, och för några månader sedan reste en norsk sjökapten hem
för att beställa och hitföra en dylik båt för en härvarande firmas räkning. — För öfrigt
hafva under de tre sista åren anländt en myckenhet af lokomobiler, flerfaldiga sorters
maskiner, ångpannor, pumpar, kranar, verktyg, redskaper och materialer.

Tredje hufyudtiteln.

''Upptagen med mitt arbete här har jag ej kunnat förhindra, att en cirkelsåg med
lokomobil samt en trähyflingsmaskin under september månad af herr Sovoroff reqvirerades
från Amerika. En annan firma, Kalarito & Co, har dock lofvat att ej beställa maskineri
från Amerika utan att först göra förfrågan om svenska träförädlingsmaskiner. Af dylika
maskiner bör åtskilligt kunna säljas såväl på kusten som in i landet, blott man lyckades
få någon att börja använda dem, så de stora i ögonen fallande fördelarna blefve bekanta.
Att dessa äro behöfliga här synes bland annat deraf, att under detta år 2,500 standard
hyfladt virke ankommit från Amerika, och 4,000 äro redan köpta för nästa år.

''Smidesjern, stål, spik och plåt, hvaraf massor korrugerad galvaniserad takplåt, som
här är allmänt taktäckningsämne, förbrukas årligen i stora qvantiteter. Behofvet häraf
har under senaste åren varit så stort, att härvarande firmor i allmänhet haft sitt höstlager
utsåldt före årets slut. — Hösten 1895 åtog sig min principal att vid sin såg vid Behinfloden
bygga 27 st. större däckade pråmar att levereras under följande sommar. För
att kunna utföra detta arbete måste vi beställa flera tusen skrufbultar från Japan samt
ifrån Kina och Japan köpa större delen af den gröfre spiken. Förliden höst hadejag i uppdrag
att göra ritningar och förslag till en byggnad vid Kronans transportflotta vid Amur och
Ussuri, men som jern och spik redan på nyåret ej fanns att få, blef det ej någon byggnad
utaf. — Det hufvudsakligaste af maskiner, verktyg, stål och jern kommer från
England och Tyskland; dock äro landtbruksmaskiner och redskap, hvaraf hittills litet
erfordrats, nästan uteslutande amerikansk tillverkning. Jag har i höst sett några rens- eller
kastmaskiner fullkomligt lika de svenska s. k. Wallamaskinerna, som syntes vara af tyskt
fabrikat. En del amerikanska plogar äro oftast för tunga och svårhandterliga för härvarande
förhållanden. Såsom regel vid urval af redskap och verktyg bör man gifva de
lättare företräde, synnerligast som dessa oftast äro de billigaste.

''Ett ölbryggeri finnes här, men mycket Öl kommer från Tyskland, Ryssland, Amerika
och Japan. En J/l butelj tyskt Öl kostar här i regeln rub. 1,2o; det billigaste
ryska 60 kopek. För några år sedan fauns endast danskt smör om 1 funt = 0,4095 kg.
i hermetiskt tillslutna bleckburkar, men detta år hafva äfven holländarne hitsändt ett
proflager. Dessa burkar kosta i handeln rub. 1. Ost ankommer från skilda håll utom
från Sverige. Kondenserad, osockrad norsk mjölk äfvensom preserverad fisk är mycket
omtyckt. Alla konserver hafva stor marknad här. Hos firmorna Kunst & Albers och
J. H. Langeliitje kan man ibland få se något af svensk tillverkning såsom Eskilstuna8miden,
lampor från herr Böhlmark i Stockholm, ekspik, papp m. in. Allt har godt
rykte om sig, men prisen äro något för höga. L. M. Erikssons telefoner åro ej alldeles
obekanta, och mycket torde i en snar framtid härutinnan vara att göra, synnerligast
som Vladivostok ännu saknar allmän telefonledning.

''Det synes som om svenska industriidkare begått en stor försummelse angående den
sibiriska marknaden, hvaraf andra nationer vetat att i tid begagna sig. Men skulle de
svenska industrialstren nå äfven hit, kan ännu ofantligt mycket göras, om tiden genast
tages i akt. Jag vill härmed säga min tanke om på hvad sätt denna marknad bör
kunna vinnas.

78 Tredje hnfvudtiteln.

''Tillfölje af de stora afstånden, svårigheten med ryska språket samt den kostnad,
som är förenad med ett ombuds uppehälle och resor härstädes, kan ej, såsom fallet är
hemma, en firma utsända en resande, som genom sin provision och vanligen lilla lön
skall underhålla sig, utan staten måste först och främst bidraga med nödiga belopp, och
äfven flera firmor måste sammansluta sig. Att utsända stipendiater till sådana ryska
centra som St. Petersburg, Moskva, Odessa in. fl. är utan tvifvel ett godt sätt att få
svenska alster införda i Ryssland, men i Vladivostok duger det ej att uteslutande handla
efter denna metod. Här måste finnas ett välsorteradt proflager å maskiner, maskindelar,
verktyg, jern, stål samt andra löuande artiklar samt i förening med detta en större reparationsverkstad
och en god firma såsom ombud och representant för nämnda lager och
verkstad. Som det är förenadt med många svårigheter, ja, nästan omöjligt att utskeppa
större, färdiggjorda maskiner, och som för öfrigt Vladivostok är i saknad af en bättre
verkstad, är detta det bästa och enda sättet att få de svenska maskinerna och det
svenska jernet och stålet i allmänt bruk. Det råder ett ständigt klagomål och krångel
vid mottagandet af färdiggjorda maskiner från Europa och Amerika, men genom en
dylik verkstad och med svenskt material bör sådant kunna afhjelpas och enligt min
och ryska ingeniörers åsigt skulle denna både betala sig sjelf och äfven bidraga till det
lika nödvändiga proflagrets underhåll.

''Det är min sanna önskan att snart få se Sverige och svenska alster väl representerade
i Sibirien, och skall jag med nöje stå till tjenst med nödig hjelp och vidare
upplysningar.’

»Af denna rapport framgår nödvändigheten af att de Förenade Rikena snarast möjligt
må blifva väl representerade i Ost-Sibirien.

»Såsom varande slutpunkten för den transsibiriska jernvägen och dessutom utgörande
hufvudorten för all import till Ost-Sibirien är och förblifver Vladivostok utan tvifvel
den lämpligaste plats, hvarest denna representation skulle hafva sin verksamhet.

»Det faller af sig sjelf, att skola ryssarne kunna öfvertygas om fördelen af att använda
svenska och norska artiklar, måste det finnas ett fullständigt proflager i Vladivostok,
lämpligt placeradt och med god tillsyn. Såsom representant för nämnda lager
fordras en firma, hvars ledare är rysk eller finsk och känd med sibiriska förhållanden.
Firman, som uteslutande skulle arbeta för införandet af svenska och norska alster i OstSibirien,
skulle vara väl representerad i Nicolajevsk, Habarosk och Blagovesaliensk. I
förening härmed skulle i Vladivostok upprättas en reparationsverkstad, som staden f. n.
är i stort behof af.

»Hufvudsaken är, att det som shall göras, må göras genast, enär i annat fall det
torde blifva omöjligt att alls få se våra artiklar i den ostsibiriska marknaden. Tyskar
och snart nog amerikanare få allt mer och mer insteg i Vladivostok, och det kommer
helt säkert ej att dröja länge, innan konkurrensen derstädes blir lika stor som i Japan
och andra platser.

»Som Sibirien ej är det enda land i den aflägsna östern, hvilket bör uppmärksammas
af våra länders exportörer, torde det vara till fördel för dessa att genom en härvarande

Tredje hufvudtiteln. 79

firma förena den svenska exporten till Kina med exporten till Sibirien, emedan exporten
tijl Vladivostok och äfven Nicolajevsk är till stor del beroende af europeiska affärshus
i Kina.

Shanghai den 12 januari 1898.

(undert.) M. Lindskog.»

Enligt föreliggande upplysningar besöktes Vladivostok år 1894 af 153 fartyg med
sammanlagdt 198,931 tons drägtighet, hvaraf 7 norska om 9,627 ton. År 1897 har sagda
hamn till den 1 november varit besökt af 215 fartyg med sammanlagdt 248,433 tons
drägtighet, hvaraf 27 om sammanlagdt 27,377 ton voro norska, De norska fartygens
antal har alltså sedan 1894 nästan fyrdubblats och befinner sig, såsom jag hört, i jemnt
stigande. Något svenskt fartyg har, såvidt jag kunnat erfara, icke besökt hamnen.

Det har icke varit mig möjligt att anskaffa något statistiskt material, som skulle
kunna läggas till grund för en beräkning af storleken eller värdet af den export, som
f. n. eger rum från de Förenade Rikena till Vladivostok. Af den föregående redogörelsen
framgår dock, att denna export ännu är jemförelsevis obetydlig, men att god utsigt
finnes, att den kan ökas i högst betydlig grad, i fall våra exportörer ville gripa sig
saken energiskt an.

Dessa två omständigheter, vår tilltagande sjöfart och den goda utsigten för en utmärkt
marknad för våra produkter, gör det nödvändigt, att från statens sida göres hvad
göras kan för att skydda våra intressen. Under vanliga förhållanden skulle Vladivostok
naturligtvis hafva blifvit ett verksamhetsfält — och jag kan tillägga, ett rikt sådant —
för en konsul. Men, såsom bekant, nekar den'' ryska regeringen att mottaga främmande
makters konsuler i Ost-Sibirien, och det återstår då intet annat än att hjelpa sig fram
på sätt Tyskland gjort, nemligen genom att anställa en så kallad handelsagent, som visserligen
icke erkännes såsom konsul på platsen, men dock tillätes utföra de väsentligaste
af en konsuls åligganden och taga sig an det lands och dess undersåtars intressen, som
han representerar. Jag tillåter mig vördsamt uttala såsom min åsigt, att det skulle vara
af största betydelse för utvecklingen af våra länders sjöfart och handel, om vi kunde
blifva representerade af en inflytelserik man i Vladivostok. Jag anser det derför
som en stor lycka, att Vladivostoks obetingadt mest framstående affärsman hr A.
Dattan, innehafvare af platsens förnämsta firma hrr Kunst och Albers, anhållit om min
medverkan till uppfyllande af hans önskan att blifva utnämnd till Kongl. svensk och
norsk handelsagent i Vladivostok. Han är sjelf befraktare af många norska fartyg
och säger sig också vara mycket intresserad i vår export. Han berömmes af alla, hos
hvilka jag hört mig före, såsom en sällsynt duglig och energisk man. Generalguvernören
öfver Ost-Sibirien, som jag träffade på en af mina resor, sade, att vi icke kunde få en
bättre man. Han är af tysk nationalitet och »Kaperi. Deutscher Handelsagent». Liksom
lian nu fått tillåtelse af de ryska myndigheterna att hissa tyska riksflaggan på sitt hus,
sä kommer han också att erhålla nödig tillåtelse att hissa de Förenade Rikenas unions -

80 Tredje hufvudtiteln;

gös, ifall han blir utnämnd. Flaggfrågan spelar, såsom förut nämnts, en vigtig roll i
Östern. Herr Dattan har vidare förklarat, att han utom Tyskland endast önskar representera
Sverige och Norge, då han har mest att göra med norska fartyg och är intresserad
i deras trade och vår handel öfverhufvudtaget. Han har två skandinaver i sin
tjenst. Dessutom sysselsätter firman 7 k 8 prokurister och sammanlagdt 180 personer. Såsom
den förnämste importören på platsen kommer lian säkert att kunna uträtta mycket för
vår handel.

Jag vågar derför ödmjukligen föreslå, att snarast möjligt en olönad Kongl. svensk och
norsk handelsagentur upprättas i Vladivostok, och att posten besättes med hr A. Dattan.

Konsulernas För de resor, som oftast skola komma i fråga, särskildt generalkonsulns i Kobe resor
reseersätt- till Nagasaki och Yokohama eller Tokio, kan ett fast reglemente angående reseersättning och
tung ar. dagtraktamente med lätthet fastställas. Biljettprisen ställa sig ungefär lika för befordran
med ångfartyg som med jernväg mellan Kobe och Nagasaki, i det att de för begge befordringssätten
uppgå till omkring 15 yen (1 yen = 2 sh. 1 d.). Från Kobe till Yokohama
kostar jernvägsbiljetten (allt 1 klass) 10,5 3 och till Tokio 11 yen. Ångbåtsbiljetten från
Kobe till Yokohama 12 och tur och retur 18 yen. På ångfartyget äro också måltiderna
inberäknade. På de japanska fartygen far man nu för 6 yen utan måltider mellan
nämnda hamnar, men man måste komma öfverens med kaptenen om europeiska måltider,
som i allmänhet serveras för 3 yen per dag eller 1 yen per måltid.

Hotellen lemna rum med full kost (den så kallade »american plan», som följes
öfverallt här i Östern) för ett belopp af 5—7 å 8 yen per dygn, allt efter rummets beskaffenhet.
Om så en resande konsul skall hafva sina öfriga utgifter för vagn eller i
hvarje fall »jinrikska», för de på grund af klimatet nödvändiga förfriskningar, för drickspenningar
och befordran af bagage ersatta, torde omkring 11 ä 12 yen eller 20 kronor
om dagen vara det minsta belopp, som kan anslås till dylik ersättning. På de japanska
jernvägarne gifves ingen rabatt för returbiljetter. Enligt ofvanstående skulle t. ex. en
fyra dagars resa från Kobe till Yokohama eller vice versa ersättas sålunda:

jernvägsbiljett tur och retur = 21,ob yen ......... c:a 36,oo kronor

4 dagar å 20 kronor................................................... 80,oo »

Summa 116,oo kronor

Från Kobe till Nagasaki eller vice versa:

biljett (ångfartyg eller jernväg och ångfartyg) tur

och retur = 30 yen ............................................. 52,bo kronor

4 dagar ä 20 kronor................................................... 80,oo »

Summa 132,bo kronor

Tredje hufvudtiteln. 81

Beträffande beräknandet af jernvägs-biljett mellan Kobe och Yokohama skulle man
kunna invända, att tur och retur med ångfartyg (europeiska eller amerikanska) kostar
endast 18 yen, och att man derför icke borde beräkna mera i fråga om ersättning.
Men då ångfartyg icke gå hvarje dag, måste det öfverlemnas åt konsuln sjelf att afgöra
sättet att resa, då eljest lätt eu större utgift kunde förorsakas genom att konsuln
skulle blifva nödsakad vänta på ett ångfartyg en eller två dagar.

För andra möjligen förekommande resor inom landet, såsom t. ex. för att lemna
bistånd vid strandningar etc., måste räkning inskickas för sjelfva resan, hvaremot
20 kronor i traktamente per dygn öfverallt bör kunna anses tillräckligt. Jag
måste dock uttryckligen tillägga, att denna summa redan nu af kolleger och konsuler,
med hvilka jag öfverlade härom, ansågs för ganska lågt tilltagen, då prisen på allt
äro i jemnt stigande. Under de senaste 10 åren hafva sålunda prisen på lifsförnödenheter
stigit med 30 %. Det kan således lätt hända, att om några år ofvannämnda belopp
för traktamente måste ökas, för att icke tjensteresorna skola medföra en direkt
förlust för vederbörande embetsman.

'' För en eventuel minister i Japan bör anslås 30 kronor i traktamente per dag under
tjensteresor, då han, hvar han än uppehåller sig, måste hafva häst och vagn och äfven
måste bo annorlunda på hotel än konsulerna. Det är för en minister alldeles omöjligt,
här såväl som i Kina, att företaga officiela besök eller visiter i allmänhet utan vagn
med helst två hästar. En sådan kan fås för 3—4 yen per dag.

Kostnaderna för resan ut äro desamma på de engelska, tyska och franska linierna.
Dock är den sistnämnda att föredraga på den grund, att vin och Öl, konjak och lemonad
serveras »å discrétion», så att de extra utgifterna derigenom minskas i högst väsentlig
grad. Prisen på denna linie äro:

Från Marseille till: 1 klass- 2 klass- 3 klass- 4 klass'' utan kosi

Singapore....................................francs'' 1,400 930 510 — —

Hongkong, Shanghai ............... » 1,715 1,150 635 400 311

För familjer lemnas följande reduktioner: barn under 3 år resa fritt, mellan 3 och
12 för hälft pris, äldre barn lika med fullvuxna, men å hvarje biljett för såväl fullvuxna
som barn öfver 12 år 15 % afdrag.

Af de flesta här representerade nationer betalas reseersättning för hela familjen och
en tjenare. Franska diplomater och konsuler hafva till och med rätt att medtaga föräldrar.
För manliga tjenare betalas på de franska ångfartygen 4 klass med installering
å 3 klass. För barnpiga betalas till och med endast 4 klass utan kost, och det blir
såvidt möjligt sörjdt för, att hon får liggplats tillsammans med barnen på 1 klass och
sina måltider med dem gratis.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

Tredje hufvudtiteln.

Bil. C.

Utdrag af ''protokollet öfver utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i sammansatt statsråd å Stockholms
slott den 13 januari 1900.

Närvarande: ’

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Hans excellens norske herr statsministern Blehr,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von KrusensTJERNA,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius,

Thilesen,

Lövland.

l:o.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena föredrog i underdånighet förslaget
till de Förenade Rikenas gemensamma utrikesbudget för 1901 samt Norska
regeringens den 29 nästlidne december deröfver afgifna underdåniga betänkande.

Herr ministern anförde:

»Det budgetförslag, som förelädes Eders Kong!. Maj:t den 30 sistlidne november,
innehöll, hvad kahinettskassan beträffar, några förhöjningar i beräkningen af utgifterna
å ministerstaten samt för militärattachéer.

I fråga om anslaget till beskickningen i Madrid har departementet för det inre
i det utlåtande, som ligger till grund för norska regeringens betänkande, förordat

Tredje hufvudtiteln.

såväl höjande af ministerns lön från kr. 22,000 till kr. 32,000, som anvisande af
kr. 4,000 åt en kanslist vid beskickningen. I förra afseendet uttalar departementet,
att det har sig bekant, att Madrid är en mycket dyr lefnadsort, och, då afseende
fästes vid dervarande beskicknings betydelse för Norges näringar, hufvudsakligen med
anledning af de invecklade och stränga spanska tullbestämmelserna, framstår det för
departementet såsom önskvärdt, att befattningen är så aflönad, att ekonomiska hänsyn
icke lägga hinder i vägen för, att densamma vid hvarje tidpunkt kan vara besatt på
bästa möjliga sätt.

I fråga om kanslisten yttrar departementet, att departementet af hänsyn till beskickningens
betydelse och till hvad i utrikesdepartementets förslag blifvit framhållet,
finner sig likaledes kunna uttala sig för, att till aflöning åt en kanslist uppföres
ett belopp af kr. 4,000, hvilken anordning faller sig icke obetydligt billigare, än om
man nödgades skrida till anställande af en legationssekreterare.

Departementet instämmer ock deruti, att ministern i Madrid, om dervarande beskickning
erhåller så förbättrade vilkor, som afses genom ifrågavarande förslag, bör
öfvertaga de diplomatiska funktionerna äfven i Portugal. Departementet förutsätter
härvid, att den till generalkonsulatet i Lissabon anslagna aflöning vid inträffande ledighet
nedsättes till kr. 12,000, äfvensom att man söker uppväga den nu föreslagna ökningen
i kabinettskassans utgifter genom framtida sänkning i aflöningen för andra beskickningar,
hvarhelst sådant kan på något sätt visa sig utförbart.

I anledning häraf hemställer jag, att i beräkningen af utgifterna å ministerstaten
måtte under »beskickningen i Madrid och Lissabon» uppföras: envoyé extraordinaire
och ministre plénipotentiaire kr. 32,000 samt kanslist, arfvode kr. 4,000.

Departementet tillstyrker likaledes, att det hittills å konsulskassan såsom anslag
till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet uppförda belopp af kr. 4,000 för Kongl.
Nederländska beskickningen i Japan måtte öfverflyttas å kabinettskassan. Jag hemställer
derför, att å ministerstaten måtte uppföras under »beskickningen i Tokio»: anslag
till kanslikostnader kr. 4,000.

Förslaget om ökande af anslaget till militärattachéer med ett belopp af kr. 6,000
till en tredje militärattaché har departementet förklarat sig icke kunna biträda. Enligt
departementets förmenande tillhöra utgifter af ifrågavarande slag rätteligen hvartdera
rikets militärbudget, och om äfven departementet icke anser sig böra gå ända derhän
att föreslå uteslutande ur den gemensamma utrikesbudgeten af hela utgiftsposten militärattachéer,
så har detta sin grund endast deri, att departementet icke finner förhållandet
vara af sådan betydelse, att departementet anser nödigt att motsätta sig en anordning,
som nu en gång är antagen. Att utvidga denna anordning till att omfatta ännu
en tredje post bör emellertid efter departementets förmenande icke kunna komma
ifråga.

Jag delar ingalunda departementets åsigt, att utgifter för militärattachéers anställande
vid beskickningarna rätteligen tillhöra hvartdera rikets militärbudget. Desse
tjensteman hafva nämligen att vid de beskickningar, der omständigheterna påkräfva

Tredje hufvudtiteln.

anställandet af en särskild person för att följa det främmande landets utveckling på
försvarsväsendets område och för att tillhandagå landsmän, som utsändas med militärt
uppdrag, utföra en del af de tjenstepligter, som åligga beskickningarna i allmänhet och
som derför vid de beskickningar, der någon militärattaché icke finnes anstäld, utföras
af ministern eller legationssekreteraren. Ett anslag af unionella medel för militärattachéers
utsändande låter derför helt säkert väl försvara sig;. Enär emellertid Norska
regeringen icke anser sig kunna tillträda förslaget, hvilket sålunda skulle komma att
sakna regeringens stöd i Stortinget, anser jag mig icke böra tillråda Eders Kongl.
Majestät att nu framlägga det.

Med iakttagande häraf skulle slutsumman för Icabinettsleassans utgifter under år
1901 uppgå till kr. 674,500 för de Förenade Rikena tillsammans. Af detta belopp bestrider
Sverige ensamt det till hemliga utgifter beräknade anslaget, kr. 9,900. Återstoden,
kr. 664,600, torde, enligt den vedertagna proportionen 12 till 5, fördelas sålunda,
att med afrundning af slutsiffran till närmaste hundratal Sveriges andel beräknas
till kr. 469,100 och Norges till kr. 195,500. En obetydlig rubbning uppkommer visserligen
härigenom i proportionen mellan rikenas bidrag, men den är dock endast skenbar,
emedan i utrikesdepartementets räkenskaper hänsyn till den rätta proportionen alltid
tages, och skilnaden godtgöres hvartdera landet, så att uppkommen besparing eller brist
i hvarje fall noggrant fördelas efter den angifna proportionen.

I fråga om JconsulsJcassan har departementet för det inre förklarat sig icke hafva
något att erinra vid beräkningen af konsulat- och expeditionsafgifter för 1901.

Departementet erinrar emellertid derom, att i sammanhang med utrikesdepartementets
budgetförslag för 1900 ett förslag förelegat, att den nuvarande konsulatafgiften
af 6: 3 5 per ton skulle afskaffas, och att de för konsulatväsendet nödiga medlen skulle
åvägabringas dels genom ökade statsanslag, dels genom höjda expeditionsafgifter och
en vederbörande konsulatembetsman tillfallande fartygsafgift af 1 till 5 kronor, allt
efter fartygets storlek. Departementet är emellertid fortfarande af den förmening, att
konsulatafgiften, som i Norge utgår på grund af lagen af den 15 juni 1878, bör upphäfvas
och att de för konsulatväsendet nödiga medlen böra åvägabringas genom statsanslag
och expeditionsafgifter, samt att de afgifter, som det kunde finnas billigt ålägga
sjöfarten, skulle utgå i form af afgift till statsverket i öfverensstämmelse med norska
grundlagens § 75, a.

Skilnaden mellan svensk och norsk uppfattning rörer sig alltså för närvarande
derom, huruvida fartyg, som anlöpa en främmande hamn, skola erlägga någon mindre
afgift till konsulerna, eller om de böra vidkännas en skatt till staten. Enighet åter
råder om önskvärdheten af den nuvarande konsulatafgiftens nedsättande. Jag kan
endast för min del uttala den förhoppning, att ärendet må upptagas till pröfning
under en nära framtid, möjligen i sammanhang med några andra reformer på konsulatväsendets
område.

Mot de föreslagna utgifterna under konsulskassans olika rubriker har departementet
icke gjort någon anmärkning, utan tvärtom förordat såväl den ifrågasatta nya organi -

Tredje hufvudtiteln.

sationen af konsulatväsendet i Ostasien, som ock den föreslagna förhöjningen af anslaget
till skrifmaterialier, expenser och extra utgifter med kr. 5,000 för att kunna bereda
resegodtgörelser åt de konsulattjenstemän, som erhålla vikariats förordnanden, äfvensom
åt de lönade konsulerna i Kina och Japan.

Konsulskassans utgifter skulle i öfverensstämmelse härmed komma att för år 1901
uppgå till ett belopp af kr. 622,900 att betäckas af dels inflytande konsulatafgifter dels
statsanslag till oförändrade belopp af kr. 160,000 för Sverige och kr. 120,000 för Norge.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag i underdånighet hemställa, det Eders
Kongl. Maj:t behagade besluta att af Riksdagen och Stortinget äska de för utgifternas
bestridande nödiga anslag, att utgå såväl för kabinettskassan, så vidt angår de af
Sverige och Norge gemensamt bestridda anslagen, som för konsulskassan efter den för
de båda rikenas bidrag till sådana utgifter hittills tillämpade proportion.

Med hänsyn såväl till de för Sverige och Norge olika statsregleringsperioderna,
som till den olika dispositionsrätt öfver besparingar å ifrågavarande anslag, hvilken i
de båda rikena under senare år varit bestämd, får jag slutligen föreslå,

att af Riksdagen måtte för 1901 begäras kr. 479,000 (kr. 9,900 + 469,100) till kabinettskassan
och kr. 160,000 till konsulskassan, att utgå emot nu gällande redovisningsskyldighet
samt med samma rätt till anslagens användande och under enahanda vilkor
som hittills;

och att af Stortinget måtte för budgetterminen 1 april 1900—31 mars 1901 äskas
kr. 191,525 till kabinettskassan och kr. 120,000 till konsulskassan, förutom hvad i konsulatafgifter
af norska fartyg samt expeditionsafgifter kan komma att under samma
period inflyta, äfvensom derutöfver ett anslag för tillfälliga eller oförutsedda utgifter
af kr. 28,000, hvaraf kr. 12,000 för kabinettskassan och kr. 16,000 för konsulskassan.»

Uti hvad sålunda blifvit hemstäldt och föreslaget, förenade sig det sammansatta
statsrådets öfriga ledamöter, hvarvid norska statsrådsafdelningen tillika yttrade, att den
anslöte sig till kongl. Norska regeringens betänkande;

och behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla
hvad herr ministern för utrikes ärendena hemstält
och föreslagit.

Ex protocollo:
Fredrilc Kappe.

Tredje hufvudtiteln.

Sveriges och Norges gemensamma utrikesbudget för år 1901.

Kabinettskassan:

Kronor.

1. Ministern för utrikes ärendena.................... 24,000

2. Utrikesdepartementet................................. 32,365

3. Ministerstaten___________________________________________ 350,647

4. Militärattachéer ........................................ 8,471

5. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter... 63,517

Summa kronor 479,000

Norge.

Kronor.

13,485

146,103

3,529

32,383

195,500

II. Konsulskassan:

6. Utrikesdepartementet.......... 8,857 11,743

7. Konsulsstaten__________________ 241,510 320,240

8. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter.. 17,433 23,117

267,800 355,100

Afgår hvad som häraf beräknas kunna bestridas

af inflytande konsulat- och expeditionsafgifter. 107,800 235,100

Summa kronor 160,000 120,000

Beräkning öfver kabinettskassans utgifter för år 1901.

1. Ministern för utrikes ärendena ............................................

2. Utrikesdepartementet__________________________________________________________

3. Ministerstaten:

a. Traktamenten m. m.

Beskickningen i Berlin:

Envoyé Extraordinaire och Ministre Plénipotentiaire 48,000
Legationssekreterare......................................... 6,000 54,000

Tillsammans

Kronor.

24.000
45,850

496,750

12.000

95,900

674,500”

20,600

561,750

40,550

622.900

342.900
280,000

Kronor.

24,000

45,850

Transport 54,000

69,850

Tredje liufvudtiteln.

Transport 54,000
Beskickningen i Bryssel och Haag:

Ministre Plénipotentiaire............................. 20,000

Beskickningen i Konstantinopel:

Ministre Plénipotentiaire............................ 10,000

Beskickningen i Köpenhamn:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire........................... 36,000

Legationssekreterare....................... 5,000 4] ^00

Beskickningen i London:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire........................... 60,000

Legationssekreterare....................... 8,000 68,000

Beskickningen i Madrid och Lissabon:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire...................... 32,000

Kanslist, arfvode............................ 4,000 36,000

Beskickningen i Paris:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire........................... 60,000

Legationssekreterare............... 8,000 68,000

Beskickningen i S:t Petersburg:

Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire......................... 60,000

Legationssekreterare ..................... 8,000 68,000

Beskickningen i Bom:

Envoyé Extraordinaire och Ministre Plénipotentiaire
................................................. 29,000

Beskickningen i Tokio:

Anslag till kanslikostnader.............. 4,000

Beskickningen i Washington:

(Toocfkr “iaom «enl!‘''alkonsul> Envoyé Extraordinaire och Ministre

Plénipotentiaire........................... 24,000

Legationssekreterare, lön............. 6,000

D:o, tjenstgöringspenningar 4,000 34^00

69,850

Transport 432,000

69,850

Tredje hufvudtiteln.

Transport 432,000

Beskickningen i Wien:

Envoyé Extraordinaire och Ministre Plé nipotentiaire.

...........................................- 32,000 464,000

b. Exjpektanslöner och Pensioner................ 32,750

4. Militärattachéer:

1 Militärattaché................................................ 6,000

1 d:o ................................................ 6,000

69,850

496,750

12,000

5. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter:

a. Skrifmaterialier och expenser......................... 31,000

b. Ekiperingspenningar........................ 10,000

c. Hemliga utgifter.......................................... 9,900

d. Ofriga extra utgifter.................... 45,000 95,900

Summa kronor 674,500

Beräkning öfver konsulskassans inkomster och utgifter för år 1901.

Inkomster:

Svenska statsverkets bidrag.............. .......

Norska statsverkets bidrag........................

Konsulatafgifter, förslagsvis:

inom Antwerpens konsulsdistrikt..................... 10,600

» Archangels » 1,700

» Barcelonas » 4,900

» Bilbaos » 6,700

» Genuas » 4,800

» Hamburgs » 13,700

a Havres » 20,000

» Helsingfors’ » .............;....... 9,000

» Kobes » 3,100

» Konstantinopels » 400

Kronor.

160,000

120,000

Transport 74,900

280,000

Tredje hufvudtiteln.

Transport 74,900

inom Köpeuhamns konsulsdistrikt .................. 22,700

s Leiths » 22,900

> Lissabons » 3,800

* Londons » 140,750

» Lybecks » 7,700

» Newyorks » — .......... 29,800

* Rigas » 7,200

» Rio de Janeiros » -----............. 7,400

» Shanghais » , .................. 7,750 324,900

Expeditionsafgifter, förslagsvis.............................. 18,000

Summa kronor

280,000

342.900

622.900

U tgifter:

6. Utrikesdepartementet

7. Konsulsstaten:

20,600

a. Löner och arfvoden:

Antwerpen, Generalkonsuln, lön ......... 13,000

Archangel, Konsuln, » 8,000

resekostnadsersättning 4,000 12,000

Barcelona, Generalkonsuln, lön ........ 12,000

Bilbao, Konsuln, » ......... 10,000

Genua, Generalkonsuln, » 12,000

Hamburg, » » 15,000

Havre, » . » 14,500

Vicekonsuln, » 5,000 19,500

Bordeaux, » * ......... 6,000

Helsingfors, Generalkonsuln, » ......... 15,000

Kobe, » .......... 18,000

Joinför mlnisterataten. Konstantinopel, Ministre Plénip. » 10,000

Drogman, » 7,000 17,000

Köpenhamn, Generalkonsuln, » 12,000

Vicekonsuln, » 4,500 16,500

Uppbur konsuiatafgiftor. Helsingör, » 2 3,900

2:ne ålderstillägg 1,000 4,900

Leith, Konsuln, lön .......16,000

Lissabon, Generalkonsuln, > ......... 15^000

Transport 201,900

Bill. till Riktd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

20,600

Tredje hufvndtiteln.

London,	Transport	201,900
Generalkonsuln, lön Vicekonsuln, » Kanslisten, » En kontorist, »	24.000 10.000 6,000 5,000
	» » »	4,000	49,000
Cardiff,	Vicekonsuln, »		9,000
Liverpool,	Vicekonsuln, lön	9,000
	2:ne ålderstillägg	1,000	10,000
Newcastle,	Vicekonsuln, lön	9,000
	2:ne ålderstillägg	1,000	10,000
The Hartlepools, Kontoristen, lön	4,000
	personligt lönetillägg	1,000	5,000
Lybeck,	Generalkonsuln, lön		12,000
N ewyork,	Konsuln, »	30,000
	Vicekonsuln, »	9,000	39,000
Riga,	Konsuln, »		9,000
Rio de Janeiro,	Generalkonsuln, »		17,000
I lönen ingår ersättning förl SVtnrurlioi resor inom distriktet. } önanglMl,	Generalkonsuln, »	24,000
Vicekonsuln, »	9,000	33,000
Jemför ministerstaten. AVashingtOn,	Generalkonsuln, »		16,000

b. Anslag till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet:

Antwerpen.................. 4,500

Archangel................... 2,500

Barcelona........................................................ 2,000

Bilbao......................................................... 2,500

Genua............................................................. 2,500

Hamburg....................... 5,500

Havre............................................. 4,500

Helsingfors ............... 4,000

Kobe ............................................... 3,000

Köpenhamn......................................... 4,500

Leith ............................................................. 6,000

Lissabon................... 4,000

London ............................................... 11,000

till underhåll af generalkonsulatets hus... 4,000 15,000

Transport 60,500 410,900

20,600

Tredje hufvudtiteln.

Transport 60,500 410,900

Lybeck.......................................................— 3,500

Newyork__________________________________________________________ 8,000

Riga............................................................... 3,000

Shanghai....................................»;................... 6,000 81,000

c. Anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet:

Alexandrin.............................Avsit.ci.....w-iS.i..... 3,500

Alger............................... 2,000

Bordeaux......................................i....:.:—........... 2,000

Buenos Ayres....................____*.-r____j................. 4,000

Cardiff....................... 7,000

Gibraltar...................................rr...................- 2,000

Havana.............................................—-...... 3,000

Kiel................................................................ 800

Liverpool..,..................................................... 5,000

Marseille.......... 1,500

Melbourne................. 6,000

Montevideo........................... 2,000

Neapel............................................................ 3,000

Newcastle........................................-............... 4,000

Pirsus________________ 1,000

Rio de Janeiro.................................................- 4,000

San Francisco..........................................-....... 4,000

Tanger.................. 1,500

Tunis.....................................::j...................... 1,000

Yokohama ..................................................— LOPP 58,300

d. Pensioner.......................................—------------------- 11,550

8. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter:

a. Skrifmaterialier och expenser..................................... 8,550

b. Konsulernes embetsutgifter ..................................... 20,000

c. Diverse utgifter....................................................... 12,000

20,600 ''

iipqqU

561,750

40,550

Summa kronor

622,900

Tredje hufyudtiteln.

Uppgift öfver de från kabinettskassan och konsulskassan för närvarande utgående

expektanslöner och pensioner.

Från Kabinettskassan.

Jemt. Nådigt

beslut af den Pensioner: Kronor.

10 Juli 1884 F. d. Envoyén Herr O. M. Björnstjerna................................. 6,000

7 Febr. 1899 » » F. Due............... ........................................ 6,000

6 Sept. 1895 » Ministern C. Burenstam .............................................. 5,000

15 April 1869 » Ministerresidenten Friherre L. Wrede........................... 4,000

Summa kronor 21,000

Från Konsulskassan.

Jeml. Nådigt

beslut af den Pensioner: Kronor.

30 Dec. 1898 F. d. Generalkonsuln C. Juhlin-Dannfelt______________ 4,000

24 April 1885 Generalkonsuln G. Hegardts enka ............ 800

16 Okt. 1898 i> C. Falsens enka................ 800

9 Juli 1896 Konsuln A. Kirseboms enka ..... 700

29 Maj 1874 Yicekonsuln Hambros enka................ 400

9 Juli 1896 » J. J. G. Nicolaysens enka............. 400

6 Juli 1825 Aflidne Konsulatsekreteraren Frumeries dotter Anna Carolina____ 225

Summa kronor 7,325

Tredje liufrudtiteln.

Kongl. Maj:ts i Nåder faststälda Stat för Utrikesdepartementet;

att tillämpas från och med d. 1 Januari 1900;

Gifven Stockholms Slott den 30 december 1899.

		Lön.	Tjenst- görings- penningar.	Summa.
1	Kabinettssekreterare, Expeditions-p.hpf arfvnrle . _ ............. ..			7,500	\|Af detta arfvode anses 2,500 < kr. motsvara tjenstgörings-
	4,400	2,000	6,400	t penningar.
2	D:o° ................	8,800 2,500 2,500 2,500 1,800 1,800 5.400 1,200 2.400 650	4,000 1,500	12,800	j* göring höjas med 600 kr.
1	Förste Arkivarie ____________________	4,000	)
1	Förste sekreterare ....... ......	1,500	4,000	I Lönen kan efter Ö års tjenst-t göring höjas med Ö00 kr. och j efter 10 års tjenstgöring med I ytterligare 500 kr.
1	D:o ................	1,500	4,000
1	Andre arkivarie .....................	1,200	3,000
1	Aridre sekreterare _______________	1,200	3,000
3 1	D:o .............	3,600 800	9,000
D:o - ;.....	2,000
2	D:o ..............	1,600 300	4,000
1	Förste vaktmästare _________________	950	Derjemte fri bostad.
1	Vaktmästare ......................-	500	300	800
3	D:o ____________________	1,500	900	2,400	f göring höjas med 100 kr.
Till Utrikesdepartementet hörande embetsman: 1 Introduktör för främmande sände-bud, arfvode ___________________________			2,600
		Summa kronor	66,450

Statens slutsumma af sextiosextusenfyrahundrafemtio kronor kommer att af nedanstående
anslagsmedel utgå, nemligen:

1) Anslaget å svenska riksstatens tredje hufvudtitel:

Utrikesdepartementet...................................................-.......... kr. 32,365

2) De Förenade Rikenas anslag till Utrikesdepartementet å den gemen samma

konsulskassan.............................................................. 20,600

3) Norska statsverkets anslag till Utrikesdepartementet....................... » 13,485

Summa kronor 66,450

Fjerde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver landtfor svar särenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 januari 1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn och
Restadius.

Departementschefen, statsrådet Crusebjörn anhöll att få underställa
Kongl. Maj:ts pröfning frågan om reglerandet af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel för år 1901 och att i sammanhang dermed
få föredraga följande till Kongl. Maj:t inkomna skrivelser och framställningar
i de delar, de icke förut blifvit inför Kongl. Maj:t anmälda,
nemligen:

Bill. till Riksd. Prat. 1900. 1 Sami. ''1 Afd. 1 Raft.

2 Fjerde hufvudtiteln.

arméförvaltningens å artilleridepartementet underdåniga skrifvelse
den 16 november 1899, angående dess behof af ordinarie statsmedel
för år 1901;

generalfälttygmästare^ underdåniga skrifvelse den 15 november
1899, angående arméförvaltningens å artilleridepartementet behof af
extra ordinarie anslagsmedel för år 1901;

arméförvaltningens å fortifikationsdepartementet underdåniga skrifvelse
den 15 november 1899, angående dess medelsbehof för år 1901;

arméförvaltningens å intendentsdepartementet underdåniga skrifvelse
den 3 november 1899, angående dess behof af ordinarie statsmedel
för år 1901;

arméförvaltningens å intendentsdepartementet underdåniga skrifvelse
den 7 november 1899, angående dess behof af extra anslagsmedel för
år 1901;

arméförvaltningens å civila departementet underdåniga skrifvelse
den 8 december 1899, angående beräkning af anslaget till ersättning åt
vissa löntagare till följd af arméns omorganisation;

en af arméförvaltningen å civila departementet jemte eget yttrande
den 5 december 1899 öfverlemnad underdånig skrifvelse från chefen
för Vermlands fältjägarecorps, angående höjning af corpsens manskapsaflöning; arméförvaltningens

å artilleri-, intendents- och civila departementen
den 19 december 1899 aflåtna skrifvelse med utredning och förslag
angående erforderliga anslagsökningar till följd af Karlsborgs artillericorps’
omorganisation;

arméförvaltnigens å civila departementet underdåniga skrifvelse af
den 21 november 1899 med öfverlemnande af chefens för Kronprinsens
husarregemente underdåniga framställning angående löneförbättring för
sqvadronstrumpetarne vid nämnda regemente;

chefens för krigsskolan underdåniga skrifvelse den 9 september
1899 om beredande af medel för nyinredning af tvättinrättningen vid
Karlberg m. in. äfvensom arméförvaltningens å fortifikations- och civila
departementen deröfver afgifna underdåniga utlåtande;

inspektörens för kavalleriet underdåniga skrifvelse den 13 oktober
1899 med förslag till uy stat för ridskolan samt arméförvaltningens å
civila departementet deröfver afgifna underdåniga utlåtande;

inspektörens för kavalleriet underdåniga skrifvelse den 2 november
1899, angående ökning af medelinköpspriset för remonter, samt arméförvaltningens
å intendentsdepartementet deröfver afgifna underdåniga
utlåtande;

Fjerde hufvudtiteln.

statskontorets underdåniga skrifvelse den 9 december 1899 angående
statsregleringen för år 1901 under fjerde hufvudtiteln;

särskilda af chefen för VI arméfördelningen den 28 november 1899
och af chefen för I arméfördelningen den 8 december samma år till
departementschefen aflåtna skrivelser med uppgift å antalet rust- och
rotehåll, som kunde antagas komma under år 1901 effektivt utgöra
rustning och rotering vid skånska husar- och dragonregementena samt
Norrlands dragonregemente;

arméförvaltningens å intendentsdepartementet underdåninga skrifvelse
den 24 november 1899, angående medel till fortsatt anskaffning
af lakan och handdukar för den icke garnisonerade armén och de värnpligtige; chefens

för VI arméfördelningen underdåniga skrifvelse den 3 juni
1899, angående uppförande af exercishus för Vesterbottens och Vesternorrlands
regementen, äfvensom arméförvaltningens å fortifikations- och
intendentsdepartementen deröfver afgifna underdåniga utlåtande;

arméförvaltningens å intendentsdepartementet underdåniga skrifvelse
den 27 oktober 1899, angående anskaffning af inventarier för
Norrlands dragonregementes kasernetablissement i Umeå m. m.;

t. f. inspektörens för militärläroverken underdåniga skrifvelse den
17 februari 1899, angående'' ökning af elevantalet vid krigshögskolan,
äfvensom t. f. chefens för generalstaben och arméförvaltningens å civila
departementet häröfver afgifna underdåniga utlåtanden;

centralstyrelsens för Sveriges frivilliga skytteföreningar underdåniga
skrifvelse den 28 november 1899 angående extra anslag för år
1901 till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befrämjande;

chefens för V arméfördelningen underdåniga skrifvelser den 6
mars och den 13 oktober 1893 samt den 17 november 1896, angående
ändrad mötesplats för Vestmanlands regemente äfvensom följande myndigheters
i detta ärende afgifna underdåniga utlåtande nemligen arméförvaltningen
å artilleri-, fortifikations-, intendents- och civila departementen,
domänstyrelsen, kammarcollegium, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vestmanlands län samt chefen för generalstaben;

t. f. chefens för generalstaben underdåniga skrifvelse den 7 december
1899, angående anställande af försöksmobilisering under år 1900; samt
chefens för fortifikationen och generalfälttyggmästarens underdåniga
skrifvelse den 14 november 1899, angående extra ordinarie
anslag till rikets fästningsbyggnader med bestyckning under åren 1901
och 1902.

Departementschefen yttrade härvid beträffande de

Fjerde luifvudtitel».

Ordinarie anslagen.

Aflöning och rekrytering m. m.

. . Frågan om fästningsartilleripersonalens omorganisation är visser detta^nsiag.

%en ännu icke så utredd, att ett fullständigt förslag till densammas
lösning kan för Riksdagen framläggas, men det oaktadt tvekar jag dock
ej af skäl, för hvilka jag härmed går att redogöra, att redan nu fästa
Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på detta för vårt försvar så vigtiga
spörsmål.

Af den redogörelse för personalfrågans utveckling vid vårt fästningsartilleri
under adertonhundratalet, som lemnats af den genom
nådigt bref den 14 maj 1897 tillsatta komitén för utredning rörande
landets fasta försvar, och som finnes återgifven i det till Riksdagens
ledamöter utdelade sammandraget af komiténs betänkande, framgår
hurusom, jemnsides med det fasta försvarets tillbakagång, äfven fästningsartilleripersonalen
minskats och detta i så hög grad att, medan
denna personal år 1815 utgjorde 16 kompanier med tillsammans 960
mans numerär eller 40 procent af artilleriets hela nummerstyrka, densamma
år 1892 uppgick till endast 7 kompanier med en sammanlagd
styrka af 444 man eller 13 procent af artilleriets numerär. Visserligen,
anföra komiterade, hade sedan dess Karlskrona artillericorps, organiserad
på. 4 kompanier med en sammanlagd manskapsstyrka af 360 man,
tillkommit, men hela personalen uppginge dock vid tidpunkten för
afgifvandet af komiténs betänkande, i juli 1898, till endast 804 man,
utgörande 21 procent af artilleripersonalen. Denna svaga stamstyrka
vore uppenbarligen för sitt ändamål alldeles otillräcklig, hvadan komiterades
förslag måste, oaktadt mobiliseringsbehofvet blifvit satt så lågt
som rimligen kunde ske, förutsätta en efter våra förhållanden högst
afsevärd ökning i fästningsartilleriets stampersonal, »allra helst», heter
det i komiténs betänkande, »som regeringens vid 1892 års urtima
Riksdag framlagda förslag till omorganisation af fästningsartilleriet af
Riksdagen genom inskränkningar i den föreslagna artillericorpsen å Karlsborg
i så hög grad reducerades, att fästningsartilleriets å fastlandet
stamanstälda manskapsstyrka genom 1892 års förbättrade härordnings
antagande minskats från 512 till 412 man.»

På grund häraf föreslog komitén, att fästningsartilleripersonalen,
utom Gotlands artillericorps’ fästningskompani, skulle organiseras på
2 regementen, nemligen ett sjöfästningsartilleriregemente om 12 kom -

Fjerde hufvudtiteln. 5

panter, tillhörande sjöförsvarsdepartementet samt afsedt för befästningarne
vid Vaxholm och Oscar Fredriksborg, Karlskrona och Göteborg,
och ett landfästangsartilleriregemente om 10 kompanier, hörande
under landtförsvarsdepartementet och afsedt för befästningarne vid
Karlsborg och Boden.

Emellertid föranledde dels de skiljaktiga meningar rörande sjöfästningsartilleripersonalens
organisation, som uttalats af vederbörande myndigheter,
hvilka haft att yttra sig öfver komiténs förslag, dels ock den
under senaste tid väckta frågan om det fasta minförsvarets öfverflyttande
från flottan till sjöfästningsartilleriet, att Eders Kongl. Maj:t
under den 17 sistlidna november tillsatte en komité, bestående af representanter
från armén och flottan, åt hvilken komité uppdrogs verkställandet
af utredning rörande ny organisation af sjöfästningsartilleriet
och fasta minförsvaret jemte sammanhang härmed egande frågor.
Komitén började sina arbeten den 30 i nämnda månad, och torde desamma
kunna afslutas så tidigt, att ett fullständigt förslag till ordnandet
af denna vigtiga del af försvarsväsendet kan för nästkommande
års Riksdag framläggas.

Hvad åter beträffar frågan om landfästningsartilleripersonalens organisation,
står densamma visserligen i nära samband såväl med frågan
om anläggandet af den föreslagna fästningen vid Boden som ock med
spörsmålet om sjöfästningsartilleriets omorganisation, enär de båda
grenarne af fästningsartilleriet gifvetvis böra erhålla en i viss mån
likartad sammansättning, men då den ifrågavarande fästningen kräfver
en jemförelsevis lång tid för sin fullbordan, och behofvet af en
fullständigt organiserad besättningsstyrka först gör sig gällande, då
densamma närmar sig sin fullbordan, torde, i betraktande af att, såsom
förut är nämndt, utredning af frågan om sjöfästningsartilleriets omorganisation
nu pågår, utan olägenhet kunna tillsvidare anstå med
afgifvandet af ett fullständigt förslag till landfästningsartilleriets organisation,
äfven om anslag till fästningens påbörjande, i enlighet med
hvad jag i det följande kommer att hemställa, nu skulle äskas. För
bedömande emellertid af den omfattning, en dylik organisation bör
erhålla, torde jag få hänvisa till det förslag till landfästningsartilleriets
organisation, som afgifvits af förutnämnda komité för ordnandet af det
fasta försvaret och för hvilket tab. IX a) och c) i dess betänkande
lemna nödig öfversigt.

Om jag således icke nu är i tillfälle att afgifva ett definitivt förslag
till landfästningsartilleriets organisation, sedan förutom Karlsborg
äfven en befästningsanläggning vid Boden tillkommit, anser jag likväl

Fjerde hufvudtiteln.

nödvändigt att redan nu åtgärder vidtagas till förberedande af en sådan
organisation och på samma gång för fyllande af den betydande brist
i artilleripersonal, som förefinnes såväl vid vår nuvarande enda landfästning,
Karlsborg, som ock för handhafvande af den nu befintliga
positionsmaterielen. Bästa sättet härför synes då vara att organisera
Karlsborgs artillericorps i öfverensstämmelse med den ursprungliga, i
Eders Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års urtima Riksdag angifna
planen.

Jag tillåter mig i detta hänseende erinra, hurusom i det af t. f.
chefen för generalstaben afgifna betänkande, hvilket låg till grund för
berörda proposition, nämnda artillericorps’ uppgift angafs vara dels att
tillgodose fästningens behof af stamartilleripersonal vid en mobilisering
och dels att medgifva afdelandet af erforderlig personal för betjenande
af den positionsartillerimateriel, som vore afsedd till bestyckning af de
å strategiskt vigtiga punkter anlagda provisoriska befästningame. Corpsen
föreslogs organiserad på 4 kompanier med en befälskader af 1 öfverstelöjtnant
och chef, 1 major, 4 kaptener af l:a klassen, 3 kaptener af
2:a klassen, 1 regementsqvartermästare, 8 löjtnanter af l:a klassen och
5 underlöjtnanter jemte 24 underofficerare, i stabstrumpetare, 1 förste
bataljonsläkare och en manskapsstyrka af 300 man samt tygstat. Förslaget
till aflöningsstat utvisade en slutsumma af 240,192 kronor 35 öre.

Härvid är dock att märka,'' att, enligt nämnda förslag, till den nya
corpsen skulle öfverflyttas Göta artilleriregementes båda på Karlsborg
förlagda fästningskompanier med tillsammans 6 officerare, 6 underofficerare
och en manskapsstyrka af 112 man, hvadan antalet af de beställningar,
som skulle tillkomma, ganska väsentligt understeg det i den
föreslagna staten angifna.

Riksdagen biföll emellertid endast på det sätt Eders Kongl. Maj:ts
förslag, att de ofvannämnda Göta artilleriregemente tillhörande båda
fästningskompanierna skildes från fältartilleriet och bildade en särskild
corps med en personal af 1 major och chef, 1 kapten af l:a klassen, 1
kapten af 2:a klassen, 2 löjtnanter af l:a klassen, 2 underlöjtnanter, 6
underofficerare och 112 man samt en mindre tygstat.

Motivet för detta Riksdagens beslut framgår af dess särskilda utskotts
utlåtande, hvaruti, i likhet med statsutskottet vid 1892 års lagtima
Riksdag, utskottet förklarar sig finna den för Karlsborg afsedda
artillericorpsen vara »mindre af nöden, helst utskottet vore af den mening,
att densamma utgjorde en mera speciel och fristående del af
arméns organisation». På samma gång hemställer utskottet dock, att,
då de båda på Karlsborg redan befintliga fästningskompanierna, i hän -

Fjerde hufvudtiteln. 7

delse Eders Kongl. Maj:ts förslag i denna del blefve afslaget, men den
förbättrade härordningen i öfrigt godkändes, skulle komma att bilda en
fristående qvarlefva af den gamla organisationen, nämnda kompanier
måtte organiseras såsom en sjelfständig corps under egen chef. Detta
blef ock, såsom ofvan nämnts, Riksdagens beslut.

Det torde emellertid vara uppenbart, att derest en fästning, hvilken
som helst, skall kunna fylla sin uppgift, måste densamma ega en fullt
utbildad och behofvet motsvarande artilleribesättning. Detta varder
emellertid, hvad Karlsborg beträffar, vid mobilisering så långt ifrån
fallet, att äfven om fästningens omfång inskränkes till hvad 1897 års befästningskomité
föreslagit, och mobiliseringsbehofvet beräknas så knappt
som möjligt, med nuvarande organisation af artillericorpsen en brist uppstår
af icke mindre än 24 officerare, 71 underofficerare och, om ett obestämdt,
men i alla händelser ringa antal f. d. konstaplar, som kunna stå
till hands, ej beräknas, 290 konstaplar, att nu endast tala om befälet och
underbefälet. Någon möjlighet att från fältartilleriets personal, redan i
och för sig otillräcklig för behofvet, och dessutom oöfvad i handterandet
af fästningspjeser, fylla ens någon del af denna brist förefinnes icke.
Såvida ej särskilda åtgärder vidtagas, kan följaktligen fästningen icke
försvaras af brist på utbildad artilleripersonal, långt mindre då kan den
personal, som finnes, förslå äfven till skötandet af positionsartillerimaterielen.

Härtill kommer ock, att Karlsborgs artillericorps’ nuvarande organisation
är förenad med betydliga olägenheter med afseende på fredstjenstgöringen,
förorsakade af den allt för knappa befälstillgången,
hvarför det hittills vant nödvändigt, trots det mindre lämpliga deri,
att årligen ditkommendera personal från fältartilleriet.

Organiseras deremot corpsen i enlighet med 1892 års förslag, och
denna organisation genomföres på den såsom lämplig ansedda tidrymden
af 3 år, räknad från och med nästkommande år, varder vid slutet af
nämnda tid icke allenast fästningens behof af artilleripersonal nöjaktigt
tillgodosedt utan personal äfven öfrig för betjening af åtminstone en
del af positionsartillerimaterielen. Eu afsevärd svaghet i vår nuvarande
arméorganisation vore härmed undanröjd. De senaste årens krig och
i synnerhet kriget mellan Spanien och Eörenta staterna gifver oförtydbart
vid handen af hvilken oerhörd vigt utbildningen af artilleripersonalen
— den ombord på örlogsfartygen såväl som den på fästningarne
— intager. Den materiel, denna personal har att handhafva,
är för värdefull att lemnas i oöfvade händer, och endast med en skicklig
ledning är dess tillbörliga verkan att förvänta.

8 Fjerde hufvudtiteln.

Med Karlsborgs artillericorps’ organiserande såsom här blifvit föreslaget
vore ock en vigtig förberedelse gjord för den ytterligare utveckling
af artilleripersonalen, som blir af behofvet påkallad af ett påbörjande
af befästningarne vid Boden. I den mån de der ifrågasatta befästningsarbetena
fortgå och fullbordas, måste artilleripersonal derstädes
förläggas, och synes då lämpligast, att dylik personal dit till en början
förflyttas från Karlsborg för att der i vanlig ordning ersättas med nyantagen
personal. Med all säkerhet skall härigenom den för Boden
behöfliga personalens uppsättning på bästa sätt befrämjas.

Slutligen skulle genom den föreslagna organisationen fredstjenstgöringen
vid Karlsborgs artillericorps kunna bedrifvas, utan att behöfva
ditkommendera personal från andra truppförband till förfång för utbildningen
vid dessa.

Af hvad jag nu i underdånighet anfört torde framgå, att äfven,
innan den blifvande fästningen vid Boden kräfver särskild artilleribesättning,
ökningen af vår nuvarande fästningsartilleripersonal är en tvingande
nödvändighet, som icke längre kan uppskjutas, och att början
till denna ökning bör göras med uppbringandet af Karlsborgs artillericorps
till den styrka, som denna corps skulle erhållit, om Eders Kongl.
Maj:ts förslag vid 1892 års urtima Riksdag till corpsens organisation
vunnit Riksdagen bifall.

Det förslag till stat för Karlsborgs artillericorps, som jag låtit
upprätta (bil. I) öfverensstämmer i fråga om befälskader, manskapsstyrka
m. m. i allo med det för urtima Riksdagen framlagda organisationsförslaget,
endast med följande mindre afsevärda ändringar:

l:o) den i 1892 års förslag upptagne »förste bataljonsläkare» med
1,800 kronors lön och 3 kronors dagaflöniug har på grund af Eders
Kongl. Maj:ts med 1893 års Riksdag fattade beslut i fråga om bataljonsläkarebeställningarne
vid armén ersatts af en »bataljonsläkare» med 900
kronors lön och. 2 kronors dagaflöning, och skillnaden mellan de sålunda
föreslagna aflöningsbeloppen bör, på sätt jag framdeles under
[2.] kommer att föreslå, läggas till anslaget till »ökad aflöning åt
de till tjensteåldern äldste batalj onsläkarne»;

2:o) den i 1892 års förslag uppförde informationsofficeren med
arfvode af 400 kronor, har p>å grund af 1895 års Riksdags beslut i
fråga om ersättning åt informationsofficerarne förslagsvis tilldelats ett
arfvode af 500 kronor;

3:o) rustkammarsmedernas och stockmakarnes löner hafva jemlikt
1898 års Riksdags beslut upptagits till 700 kronor för hvardera i stället
för 600 kronor enligt 1892 års förslag;

4:o) på grund af Eders Kongl. Maj:ts utaf 1896 års Riksdag god -

Fjerde hufvudtiteln. 9

kända förslag rörande förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln
hafva ur staten utbrutits och till särskilda anslag öfver flyttats de i 1892
års förslag uppförda kostnaderna för servisersättning, portionsersättning
åt underofficerare, beklädnad och underhåll åt manskap samt kaserneringskostnader,
hvarjemte det i samma förslag uppförda särskilda anslag
för skrifmaterialer nu uppförts under rubriken expenser;

5:o) för vinnande af likhet med andra nu gällande stater för arméns
truppförband, har benämningen »beklädnadsersättning» utbytts mot
»beklädnad)).

Den sålunda föreslagna staten slutar å ett kostnadsbelopp af 157,625
kronor 55 öre, som, derest den af mig föreslagna omorganisationen
varder genomförd, bör bestridas från anslaget till aflöning och rekrytering
m. m. Från detta anslag utgår nu för nämnda corps, enligt gällande
stat, 56,849 kronor, hvadan anslaget alltså behöfver ökas med 100,776
kronor 55 öre eller, i jemnadt tal, 100,777 kronor.

Beträffande den anslagsökning i öfrigt, som af den ifrågasatta omorganisationen
skulle erfordras, har arméförvaltningen å artilleri-, intendents-
och civila departementen uti gemensamt utlåtande den 19 nästlidne
december hänvisat till nedanintagna tablå:

	För Karlsborgs artillericorps
	nu ut-gående belopp.	framdeles erforder-liga be-lopp.	ökning.
.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Till ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne	—	1,265	1,265
> inqvarteringskostnader..................................................	462	1,212	750
a artilleriskjutskolor............................................................	850	2,300	1,450
a arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets
öfningar och materiel..................................................	11,020	29,340	18,320
a mathållning vid garnisonerade armén ...............................	18,400	53,000	34,600
a arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för den
garnisionerade armén.....................................................	1,232	5,300	4,068
» arméns munderingsutrustning...........................................	9,069	25,080	16,011
Summa kronor	41,033	117,497	76,464
Lägges härtill ofvan omförmälda förhöjning i anslaget till af-
löning och rekrytering m. m................................................	56.849	157,625	100,777
befinnes den af ifrågavarande omorganisation påkallade förhöj-ning i de ordinarie anslagen under fjerde hufvudtiteln uppgå
till..................................................................................... Bih. till Ränd. Prat. 11)00. 1 Sami. / Åfd. 1 Häjt.			177,241 2

Fjerde hufvudtiteln.

Arméförvaltningen har jemväl erinrat, att då för närvarande funnes
å Karlsborgs artillericorps’ stat uppfördt ålderstillägg af 300 kronor för
en förrådsförvaltare, samt i den nja staten ytterligare en förrådsförvaltarebeställning
med enahanda förmån funnes upptagen, det kunde
komma att inträffa att till personal vid corpsen årligen finge utbetalas
sammanlagdt 600 kronor i ålderstillägg. Då emellertid anslaget till
ålderstillägg är af förslagsanslags natur och så nyligen som år 1898
höjdes från 9,500 kronor till 30,000 kronor, torde någon ökning i detsamma
nu icke påfordras.

Hos Riksdagen torde enligt hvad arméförvaltningen tillika hemstält
böra äskas medgifvande att, på sätt vid uppsättning af nya trupper
under en följd af år egt rum, använda de under öfvergångstiden
på samtliga titlar uppkommande besparingar till bekostande af de nya
kompaniernas första uppsättning och utrustning, äfvensom att få tillämpa
den nya staten i den mån Eders Kongl. Maj:t pröfvar sådant kunna
ske; och har jag i sistnämnda afseende i statens Öfverskrift infört, att
densamma skulle tillämpas i den mån Eders Kongl. Maj:t funne skäligt
derom förordna.

Beträffande inqvarteringen af den personal, hvarmed Carlsborgs
artillericorps blefve ökad, torde det, med hänsyn till omöjligheten att
uti eller i omedelbar närhet af Carlsborgs fästning kunna få hyra enskilda
bostäder, vara nödvändigt, att naturainqvartering beredes förkela
personalen.

Kostnaden för denna naturainqvartering torde, såsom 1897 årsbefästningskomité
föreslagit, lämpligen kunna bestridas af de vid försäljning
af kronan tillhöriga tomter i Stockholm, i Göteborg och å
Vaxholm inflytande medel. Af köpesumman för de redan slutsålda fotgardestomterna
återstår nemligen ännu en behållning af något öfver

450,000 kronor och af försäljningsbeloppet för de ännu osålda hästgarde
stomterna samt tomterna å kommendantsängen i Göteborg torde
med säkerhet ett öfverskott utöfver hvad af dessa medel redan blifvit
disponeradt uppstå af omkring 11 a million kronor.

Emellertid torde jag framdeles få i underdånighet underställa Eders
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning ett detaljeradt förslag till ordnandet af
ifrågavarande inqvartering.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

a) att, med godkännande af det vid detta protokoll
fogade förslag till stat för Karlsborgs artilleri -

Fjerde hufvudtiteln.

corps, medgifva, att denna corps må omorganiseras på
sätt nämnda stat utvisar, äfvensom att under öfvergångstiden
uppkommande besparingar å de till eorpsen
anvisade anslagsmedel må användas till bekostande af
de två nya kompaniernas första uppsättning och utrustning.

De till manskapet vid Vermlands fältjägarecorps enligt stat utgående
förmåner skilja sig i betydlig mån med afseende å såväl aflöningsslag
som belopp från hvad likstäldt manskap, tillhörande den icke garnisonerade
armén i öfrigt, eger åtnjuta. Under det nemligen de med corpsens
manskap fullt jemförlige menige eller de så kallade fast anstälde
volontärerna vid sjette arméfördelningens med flere truppförband i
nummerlön af statsmedel bekomma 150 kronor årligen, erhåller manskapet
vid Vermlands fältjägarecorps i årslön endast 65 kronor jemte
10 kronor i inqvarteringspenningar förutom ett visst belopp såsom lega.

Sedan den af Eders Kongl. Maj:t i nåder tillsatta komité för utarbetande
af förslag till ändringar i gällande förvaltningsreglementen
för armén uti sitt den 5 maj 1897 afgifna underdåniga betänkande
angående nytt aflöningsreglemente för armén framhållit, hurusom några
oöfverstigliga hinder icke syntes möta för åvägabringande af öfverensstämmelse
i aflöningshänseende mellan manskapet vid Vermlands fältjägarecorps
och nämnda fast anstälde volontärer, har chefen för eorpsen
uti underdånig skrifvelse den 11 augusti 1899 hos Eders Kongl. Maj:t
gjort framställning i enahanda syfte och dervid anfört, bland annat,
att till följd af de synnerligen obetydliga aflöningsförmåner, som kunde
erbjudas manskapet vid eorpsen, rekryteringen alltmer försvårats och
för närvarande utfallit så ogynsamt. att af corpsens 400 manskapsnummer
icke mindre än 108 vore vakanta. Jemfördes aflöningsförmånerna
för corpsens manskap med dem, som åtnjötes af menige vid indelta
armén, befunnes de knappast utgöra 50 procent af den indelta soldatens.
Andra regementen, hvilka värfvade sitt manskap inom de orter, hvarest
corpsens rekrytering hufvudsakligen egde rum, kunde genom att erbjuda
vida bättre förmåner, lättare erhålla manskap. Corpschefen har derför
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder låta vidtaga åtgärder,
ledande derhän, att årslönen för menige vid fältjägarecorpsen — utgörande,
inqvarteringspenningarne inberäknade, 75 kronor måtte
uppgå till 150 kronor för år, samt att det å corpsens stat upptagna

12 Fjerde hufvudtiteln.

rekryteringsanslag måtte höjas med så stor summa, att gratifikationer
till dem, hvilka utförde värfning vid corpsen, skulle kunna ökas från
hittills utgående 10 ^kronor till samma belopp, som nu erbjödes andra
truppförbands värfvare i orten, eller 40 kronor för hvarje anvärfd rekryt.
Med beräkning af en årlig värfning af 130 man skulle sålunda
rekryteringsanslaget vid corpsen behöfva höjas från 4,640 kronor till
8,540 kronor samt anslaget till nummerlöner enligt angifna grunder
böra ökas från 30,000 kronor till 60,000 kronor för år.

Uti häröfver afgifvet yttrande har chefen för tredje arméfördelningen
förklarat sig finna ifrågavarande framställning desto mera beaktansvärd,
som den närvarande bristen af omkring 25 procent i corpsens
manskapsnumerär uppstått, oaktadt tillfälle hittills funnits, att af tillgängliga
besparingar från föregående år bereda manskapet något bättre
förmåner än årsanslagen kunnat medgifva. Då emellertid dessa besparingar
snart vore förbrukade, kunde man emotse, att corpsens rekrytering
inom kort skulle blifva ännu mera försvårad än nu, i synnerhet
som de fördelar, hvilka kunde erbjudas värfvarne, vore vida högre
vid andra värfvade truppförband. Arméfördelningschefen ansåge dock
att det till corpsen nu utgående rekryteringsbidraget tillsvidare borde
bibehållas oförändradt.

Vid öfverlemnande af handlingarne i detta ärende har arméförvaltningen
å civila departementet uti sin ofvanuämnda underdåniga skrifvelse
den 5 december 1899 erinrat, hurusom det varit att emotse, att
Vermlands fältjägarecorps’ stamtrupp icke i längden skulle kunna hållas
fulltalig för den aflöning, som nu utginge till det obefordrade manskapet,
helst de med detta manskap i öfrigt fullt jemförliga fast anställde volontärerna
vid de norrländska infanteriregementena, Gotlands infanteriregemente
samt Hallands och Blekinge bataljoner i årslön uppbure
dubbelt så mycket. De af corpschefen och arméfördelningschefen anförda
skäl torde ock med nödvändighet påkalla en aflöningsförhöjning,
för hvilken jemväl talade fördelen, att derigenom en för endast nämnda
corps bestående aflöningskategori för manskap komme att försvinna.
Arméförvaltningen ansåge sig derför böra i underdånighet tillstyrka eu
förhöjning i årslönen för manskapet vid Vermlands fältjägarecorps till
150 kronor. Vidkommande rekryteringspenningarne, funnes visserligen
sådana ej ännu å stat anvisade vid de öfriga ofvan uppräknade truppförbanden,
men det hade befunnits nödvändigt att år efter år tillhandahålla
de norrländska bland dessa dylika anslagsmedel genom särskilda
nådiga anvisningar, hvadan de förhoppningar, man hittills kunnat hysa
om detta behofs temporära art, icke syntes blifva förverkligade. Under

Fjerde hufvudtiteln. 13

sådant förhållande torde det icke böra sättas i fråga att nu indraga
det redan befintliga rekryteringsbidraget vid Vermlands fältjägarecorps,
hvaremot arméförvaltningen ansåge det af corpschefen gjorda förslaget
om äfven detta bidrags ökning icke böra bifallas.

Nummerstyrkan på stat vid denna corps utgjorde 400 man. För beredande
af årslön med 150 kronor till en hvar af dessa erfordrades
............................................................................ kr. 60,000: —

För närvarande funnes å stat anvisade för 400 nummerlöner
å 65: — ..................................... kr. 26,000: —

samt för inqvarteringspenningar, hvilka

komme att upphöra .............................. » 4,000: — » 30,000: —

Den behöfliga anslagsförhöjningen skulle alltså utgöra... kr. 30,000: —

På sätt ofvan blifvit anfördt, torde billigheten fordra, att manskapet
vid Vermlands fältjägarecorps erhåller lika aflöningsförmåner med ofvannämnda
fast anställa volontärer, med hvilka de numera i öfrigt äro
likstälda. Då härtill kommer att all möjlig omsorg bör egnas deråt
att corpsens personal hålles fulltalig samt vid bifall till ifrågavarande
förslag en af de i allt fall mångtaliga kategorierna för aflöning åt arméns
manskap skulle försvinna och ett steg, om ock ringa, tagas till uppnående
af önskvärd enhet i berörda afseende, får jag, som i allo ansluter
mig till den af arméförvaltningen i ämnet uttalade åsigt, härmed i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

I nådigt bref den 4 december 1885 har Eders Kongl. Maj:t, jemte
fastställande af förändrade grunder för manskapets anställning, tjenstgöring
och aflöning vid en del af Göta artilleriregemente samt vid
Wendes artilleriregemente och Kronprinsens husarregemente, tillika

14 Fjerde hufvudtiteln.

förklarat, att, beträffande spelet vid dessa regementen, komme att tills
vidare förblifva vid hvad dittills i berörda hänseenden varit gällande.
Ehuru bestämmelserna angående aflöning åt spelet vid nämnda artilleriregementen
sedermera blifvit förändrade, har likväl, enligt aflöningsreglementet
den 8 juli 1898, det vid Kronprinsens husarregemente anstälda
spel af manskapsklassen fortfarande bibehållits vid samma aflöningsförmåner,
som till detsamma utgingo vid tiden för utfärdandet af
ofvanberörda nådiga bref.

Före den år 1892 beslutade förbättrade härorganisationen funnos
vid detta regemente anstälda sex sqvadronstrumpetare och tolf extra
trumpetare, men då regementet derefter organiserades på fem sqvadroner,
indrogos en sqvadronstrumpetare och två extra trumpetare, i
sammanhang hvarmed benämningarna ändrades till »stabstrumpetare»,
för de förra, och »sqvadronstrumpetare» för de senare. Af dessa äro
stabstrumpetarne, i likhet med förhållandet vid åtskilliga andra truppförband,
beträffande aflöningen likstälda med underofficerare, under det
att sqvadronstrumpetarne tillhöra manskapsklassen, men äro lägre aflönade
än manskapet, oaktadt spel af samma klass vid andra garnisonerade
truppförband åtnjuta full manskapaflöning. Då nemligen för allt
manskap, som aflönas enligt system II i aflöningsreglementet, äro anvisade
månadslön med 10 kronor och lega med 40 kronor de två första
tjensteåren och 80 kronor de följande, äro för trumpetarne af manskapet
vid Kronprinsens husarregemente anslagna i månadslön endast
7 kronor och i lega blott 20 kronor under alla tjensteåren förutom
arfvode med 3 kronor i månaden.

Under erinran härom har chefen för regementet i underdånighet
anhållit, att sqvadronstrumpetarnes löneförmåner måtte förbättras, samt
i sådant afseende hemstält, att månadslönen och legan måtte höjas till
enahanda belopp som för manskapet, samt att i arfvodet måtte för
detta år göras ett tillfälligt tillägg af ytterligare tre kronor i månaden.

Arméförvaltningen å civila departementet har, med öfverlemnande
af regementschefens ofvanberörda, af vederbörande arméfördelningschef
förordade framställning, i underdånighet tillstyrkt bifall till densamma,
i hvad den afser höjning af månadslönen och legan. För den
begärda tillfälliga höjningen i arfvodet har arméförvaltningen dock ej
funnit skäl föreligga, hvaremot förvaltningen ansett, att den ifrågasatta
höjningen i månadslönen och legan borde utgå äfven för innevarande
år och då bestridas från fjerde hufvudtitelns allmänna besparingar.

Den tillökning i kostnad, som skulle blifva eu följd af den till -

Fjerde hufvudtiteln.

styrkta höjningen i aflöningen till sqvadronstrumpetarne, beräknas åt
arméförvaltningen på följande sätt:

till bestridande af månadslön till 10 trumpetare i 12 månader å 10

kronor i månaden......................................................................... kr. 1,200: —

samt till lega, under förutsättning att af denna personal
2 befunne sig inom de två första tjensteåren, men att 8
vore till tj ensten äldre,

för 2 trumpetare å 40 kr.......................................... 80: —

» 8 » » 80 » ....................................... 640: — hr. 720: —

eller tillsammans kronor 1,920: —

hvadan, då för denna personal funnes å staten anvisade till

lön.................................................................................... 840: —

lega ................................................................................. 200: — hr. 1,040: —

den erforderliga anslags förhöj ningen skulle uppgå till kronor 880: —

Då det måste anses billigt, att sqvadronstrumpetarne vid Kronprinsens
husarregemente, i likhet med trumpetare af samma klass vid
andra truppförband, erhålla samma månadslön och lega som manskapet,
och då den närvarande skiljaktigheten i deras aflöningsförmåner i förhållande
till det öfriga manskapets innebär en oegentlighet, som torde höra
undanrödja^, så mycket hellre som kostnaden härför är jemförelsevis
obetydlig, anser jag den underdåniga ansökningen i denna del förtjena
nådigt afseende, och ämnar jag framdeles, derest denna min uppfattning
vinner Eders Kongl. Maj:t,s och Riksdagens bifall, i underdånighet
underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida den förböjda aflöningen
bör med anlitande af de till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
stående medel utgå jemväl för innevarande år.

Beträffande åter den af regementschefen begärda tillfälliga höjningen
i sqvadronstrumpetarnes arfvode under år 1900 med tre kronor
i månaden, anser jag, i likhet med arméförvaltningen, den underdåniga
framställningen i denna del ej böra föranleda åtgärd.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

c) att medgifva, att sqvadronstrumpetarne vid Kronprinsens
husarregemente må i fråga om månadslön

16 Fjerde hufyudtiteln.

och lega likställas med det öfriga manskapet vid
regementet, samt att aflöningsstaten för nämnda regemente
måtte i öfverensstämmelse härmed ändras.

Beträffande den ökning af utgifter under anslaget till aflöning och
rekrytering m. m., som skulle föranledas af nådigt bifall till hvad jag
här ofvan under a), b) och c) föreslagit, ber jag få erinra att, såsom
jag ofvan nämnt, anslaget, vid bifall till min hemställan under a), skulle
behöfva förhöjas med 100,777 kronor. Ett nådigt bifall till min hemställan
under b) skulle föranleda en anslagsförhöjning af 30,000 kronor.
Och slutligen skulle detta anslag, derest hvad jag under c) här ofvan
hemstält vinner nådigt godkännande, behöfva ökas med 880 kronor.
Anslaget skulle alltså förhöjas med sammanlagdt 131,657 kronor.

På grund häraf hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen

d) att, vid bifall till hvad under a), b) och c)
föreslagits, öka anslaget till aflöning och rekrytering

m. m., nu ...................................... kronor 8,608,524: —

med ....................................... » 131,657: —

till..................................................... kronor 8,740,181: —

Ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne.

[2.] Såsom ofvan under [1. a] i underdånighet erinrats, fanns i Eders

ökning af Kongl. Maj:ts för 1892 års urtima Riksdag framlagda förslag till
detta anslag. gtat för Karlsborgs artillericorps upptagen en »förste bataljonsläkare»
med aflöning, uppgående till sammanlagdt 2,895 kronor. Någon dylik
beställning blef icke af Riksdagen uppförd i den stat för corpsen, som
Riksdagen godkände, men i den stat för Karlsborgs artillericorps, som
jag under nyssnämnda punkt föreslagit Eders Kongl. Maj:t att nu förelägga
Riksdagen, har upptagits en »bataljonsläkare» med sammanlagdt
1,630 kronors aflöning. Skälet till denna förändring af 1892 års förslag
är, såsom jag redan förut anfört, att söka i Eders Kongl. Maj:ts med
1893 års Riksdag fattade beslut angående batalj onsläkarebeställningarne
vid armén. Med stöd af samma beslut synes mig skillnaden mellan
berörda två aflöningsbelopp, eller 1,265 kronor, böra läggas till anslaget
till ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne.

Fjerde hufvudtiteln.

Jag får alltså hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [1. a] föreslagits,
öka förevarande anslag,

nu ....................................................... kronor‘41,911: —

med...................................................... J> 1,265: —

till.......................................................... kronor 43,176: —

Inqvarteringskostnader.

Derest den af mig under [1. a] här ofvan föreslagna omorga- [3.]
nisationen af Karlsborgs artillericorps varder genomförd, kommer, ökning af
enligt hvad arméförvaltningen i sin ofvanberörda skrifvelse af den 19 detta anBlag''
december sistlidet år omförmält, årlig servisersättning att erfordras för

1 öfverstelöjtnant, 1 major och 8 kaptener med 30 kronor till hvardera,
eller tillhopa....................................................................kronor 300: —

för 8 löjtnanter, 5 underlöjtnanter, 1 bataljonsläkare
och 2 förrådsförvaltare med 24 kronor till hvar

och en, eller tillsammans...................................................... » 384: —

samt för 8 styckjunkare, 16 sergeanter, 1 stabstrumpetare,
1 tygunderofficer, 2 besigtningsrustmästare,

2 tygskrifvare, 2 handtverksmästare, 8 rustkammarsmeder
och 4 stockmakare med 12 kronor till hvardera,

eller tillsammans ..................................................................... » 528: —

Summa kronor 1,212: —

Då den för servisersättning åt corpsens personal
beräknade andel af anslaget till inqvarteringskostnader
för närvarande utgör...............................................................kronor 462: —

erfordras alltså, derest omorganisationen genomföres,

en ökning af nu ifrågavarande anslag med..................... kronor 750: —

Med anledning häraf hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

att, vid bifall ''.till hvad under [l.^a] föreslagits,
öka anslaget till inqvarteringskostnader,

nu ............................	........................... kronor	172,470: —
med ...........................	........................... »	750: —
till..............................	......................... kronor	173,220: —

Dill. till Riksd. Prot. W00. 1 Samt. 1 A/d. 1 Häft.

Fjerde hufvudtiteln.

[4-]

Anslaget

oförändradt.

Ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation.

I riksstaten för år 1897 upptogs af 1896 års Riksdag under ofvanstående
benämning ett anslag, afsedt för bestridande af vissa i förutvarande
stater upptagna aflöningsförmåner, som skulle utgå allenast så
länge innehafvande af vissa befattningar i desamma qvarstode. Uti det
inom landtförsvarsdepartementet uppgjorda förslag, som låg till grund
för Eders Kongl. Maj:ts proposition till nämnda Riksdag i livad den
rörde förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln, tablå 1, folio H.,
bil. 2, återfinnes fullständig redogörelse för de utgifter, som skulle
med detta anslag bekostas. Anslaget bestämdes af Riksdagen

till............................................................................................... 56,822 kronor,

men i följd af inträffad afgång bland de embete- och
tjenstemän, för hvilka anslaget vore afsedt, minskades

detsamma sedermera af 1897 års Riksdag till ............... 53,500 »

af 1898 års Riksdag till.................. 47,000 »

och af 1899 års Riksdag till .................................................. 40,885 »

I sin ofvannämnda skrifvelse den 8 december 1899 har arméförvaltningeu
å civila departementet erinrat, att den till marinregementets
qvarstående personal utgående aflöning samt de afskedad personal från
samma regemente enligt 1888 års riksdagsbeslut och nådiga brefvet den
31 maj 1888 tillkommande pensionstillägg tillförne utgått från statsanslaget
till »marinregementet», men, sedan detta anslag vid 1893 års
riksdag blifvit från och med år 1894 med hela sitt belopp öfverflyttadt
till det nya statsanslaget för »det icke garnisonerade infanteriets befälsaflöning»,
från detta senare anslag. Då emellertid vid den af 1896
års Riksdag beslutade förändrade uppställningen af hufvudtiteln sistnämnda
jemte flera andra anslag uppgingo i statsanslaget för »aflöning
och rekrytering», blef detta senare anslags belopp beräknadt sålunda,
att derunder ej kom att inbegripas de för marinregementet, enligt
hvad ofvan blifvit sagdt, erforderliga medel. Anslaget till »aflöning
och rekrytering» bildades nemligen af de sammanlagda summorna af
alla de bestående truppförbandens aflöningsstater — med undantag af
de under omorganisation varande kavalleriregementenas — hvadan derå
ej funnes anvisade medel för det indragna marinregementet. Enligt
arméförvaltningens åsigt hade detta förfaringssätt väl varit riktigt, men
medel bort för marinregementets indragningsstat på annat ställe i riks -

Fjerde hufvudtiteln. 19

staten reserveras och den härför lämpligaste platsen ansåge arméförvaltningen
hafva varit det särskilda förslagsanslaget till »ersättning åt
vissa löntagare i följd af arméns omorganisation».

Å detta statsanslag ansåge arméförvaltningen vissa aflöningsfyllnadsbelopp
för auditören vid Vestgöta regemente J. M. A.. Grenander
och auditören vid lifregementet till fot G. F. A. von Post jemväl bort
upptagas.

För Grenander funnes å anslaget såsom aflöningsfyllnad uppfördt
ett belopp af 920 kronor, och om dertill lades det för auditör enligt
1892 års lönereglering bestämda arfvodet, 500 kronor, vore således för
hans aflönande anvisade tillhopa 1,420 kronor eller det belopp, som
vid 1875 års lönereglering bestämdes såsom auditörs-aflöning, men.enär
Grenander egde rätt att beräkna sin aflöning efter 1833 års aflöningssystem,
hade såsom fyllnad i aflöningen åt Grenander bort, utöfver redan
anvisade 920 kr., upptagas ytterligare ett belopp af omkring 400 kr.

Hvad åter von Post anginge vore förhållandet, att vid lifregementet
till fot för närvarande funnes två auditörer med rätt till aflöning efter
1875 års aflöningsgrunder, af hvilka tjenstemän en qvarstode från lifregementets
grenadiercorps, den andre från Nerikes regemente. För
dessas aflönande med hvardera 1,420 kronor hade bort å ifrågavarande
ersättningsanslag uppföras, icke — såsom skett — två poster å 920
kronor hvardera, utan ett belopp å 920 kronor och ett å 1,420 kronor,
på det att, med inräkning af auditörsarfvodet å nya staten, 500 kronor,
de erforderliga två lönebeloppen å 1,420 kronor hvartdera skulle blifva
att tillgå. Enligt nuvarande bestämmelser måste således i anmärkta
hänseende en brist af 500 kronor årligen i aflöningsmedlen uppstå.

Då, enligt hvad sålunda framhållits, å riksstaten icke funnes anvisade
medel, vare sig till marinregementets qvarstående och afgångna
personal, eller till aflöningsfyllnad åt de båda auditörerna, hade arméförvaltningen
nödgats förskjuta de erforderliga beloppen mot ersättning,
som blifvit af Eders Kongl. Maj:t för åren 1897 och 1898 anvisad från
fjerde hufvudtitelns allmänna besparingar. Dessa utgifter vore emellertid
af den art, att de borde upptagas i riksstaten, helst anledningen
dertill att sådant icke egt rum redan vid 1896 års riksdag torde få
sökas allenast i ett vid en så vidtomfattande omreglering af hufvudtiteln
lätt förklarligt förbiseende.

Den utgift, som härigenom skulle komma att under någon tid
drabba ifrågavarande anslag, skulle, att döma efter förhållandena under
år 1899, blifva,

Fjerde hufvudtiteln.

för marinregementets personal......................................... kronor 2,403

» auditören Grenander omkring...................................... » 400

» » von Post............................................................ » 500

eller tillsammans omkring kronor 3,303

[5.] Då utgifterna å förevarande anslag för nästlidet år, enligt hvad armé dettainani.

förvaltniage? upplyst, torde komma att uppgå till icke fullt 39,000 kronor
och alltså sjunkit med omkring 1900 kronor under den beräkning, som
legat till grund vid bestämmandet af anslaget för innevarande år, och
sannolikheten talar för att en liknande minskning under detta år kommer
att inträda, lärer någon höjning af anslaget för år 1901 ej erfordras
äfven om förenämnda till omkring 3,303 kronor beräknade utgifter
skulle till detsamma öfverflyttas; och får jag med anledning häraf i
underdånighet hemställa, det Eders Kong!. ~Maj:t behagade föreslå
Riksdagen,

att ej mindre den till marinregementets qvarstående
personal utgående aflöning samt det afskedad
personal från samma regemente enligt 1888 års Riksdags
beslut och nadiga brefvet den 31 maj samma år
tillkommande pensionstillägg, än äfven den auditörerne
J. M. A. Grenander och C. F. A. von Post tillkommande
aflöningsfyllnad må från och med innevarande
år få utgå från anslaget till »ersättning åt vissa löntagare
i följd af arméns omorganisation», i den mån
detta kan ske utan öfverskridande af anslagets i riksstaten
anvisade slutsumma, hvilken derför torde för år
1901 uppföras med oförändradt belopp.

Remontering och skoning m. m. för garnisonerade arméns hästar.

Genom nådigt bref den 5 april 1889 har Eders Kongl. Maj:t, på
förslag af dåvarande remonteringskommissionen, bestämt femhundra
kronor såsom det lägsta och niohundra kronor såsom det högsta pris,
hvilket finge erläggas för remont, som för statens räkning inköptes.

Fjerde hufnidtiteln. 21

Med erinran härom och under förmälan att chefen för remonteringsstyrelsen,
hvilken det, jemlikt föreskrifterna i § 2 mom. 3 af nådiga
kungörelsen den 9 juli 1896 angående remonteringen vid värfvade
armén, ålåge att upprätta förslag öfver erforderliga medel för de årliga
remontuppköpen, förklarat, att han för innevarande år nödgades
föreslå en ökning i medelinköpspriset från sjuhundra till åttahundra
kronor per remont, har inspektören för kavalleriet i sin ofvan omförmälda
skrifvelse den 2 november nästlidet år anfört, att den utveckling,
industrien och jordbruket, särskildt inom landets hästproducerande
provinser, under de senaste årtiondena uppnått, medfört en
alltjemt ökad efterfrågan på arbetshästar, i följd hvaraf och då dylika
hästar, hvilkas uppfödande vore förenadt med mindre risk och mindre
kostnader än hvad vore fallet med den till ridbruk afsedda remonten,
icke desto mindre betingade ett pris, som i regeln öfverstege 700
kronor och understundom uppginge ända till 1,200 kronor, allt flere
hästegare öfvergått till uppfödandet af arbetshästar, under det att tillgången
på dugliga remonter för armén i jemnbredd dermed aftagit.
Om än arméns remontering hittills kunnat försiggå för ett medelpris
af sjuhundra kronor per remont, kunde man dock, enär allt flere hästuppfödare
vägrade att antaga det pris, som af remonteringsstyrelsen
kunde erbjudas, befara att remontmarknaden allt hastigare komme att
försämras, såvida ej staten genom remontprisets ökande härför i tid
satte en gräns. I annan händelse komme intresset för frambringande
af det för armén erforderliga hästmateriel att ytterligare aftaga och
remonttillgången inom kort blifva så ringa, att härigenom betydande
kostnader och olägenheter skulle uppstå.

Inspektören för kavalleriet har derför hemstält, att inköpspriset
för remonter måtte höjas, det lägsta till sexhundra och det högsta till
ett tusen kronor, samt i sammanhang härmed föreslagit, att, enär, enligt
§ 2 mom. 8 i ofvannämnda nådiga kungörelse, remonter vid inköpet
skulle mäta minst 1,45 meter bakom sadeln, men det visat sig, att
hästar med denna höjd vanligen vore för klena att motsvara de fordringar,
som nu måste ställas på den för krigsbruk afsedda hästens
uthållighet och förmåga att i hvilken terräng som helst bära en belastning
af ända till 130 kilogram, Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela
den ändring i nämnda stadgande, att remont skulle vid inköpet ega
en höjd bakom sadeln af minst 1,47 meter.

Uti detta ärende har arméförvaltningen å intendentsdepartementet
afgifvit underdånigt utlåtande och deri anfört, att enär det antal remonter,
som, med tillämpning af bestämmelserna i ofvanberörda nådiga

22 Fjerde hufvudtiteln.

kungörelse, i medeltal årligen skulle inköpas, uppginge vid de värfvade
beridna truppförbanden till 185 och vid indelta kavalleriet i Skåne och
Norrland, efter genomförd omorganisation, till 220, den föreslagna höjningen
i remontpriset, uppgående, med särskild hänsyn till den föreslagna
ändringen i föreskrifterna om remonternas storlek, till imedeltal
100 kronor, komme att medföra en ökning i förevarande anslag af

18,500 kronor och i anslaget till »omorganisation af indelta kavalleriet
i Skåne och Norrland» af 22,000 kronor. Mot denna beräkning, fortsätter
arméförvaltningen, torde visserligen kunna invändas, att till statsverket
ännu icke öfverlemnats samtlige nummerhästar vid det omorganiserade
kavalleriet, men enär omsättningen bland hästarna vid denna del
af kavalleriet, på grund hufvudsakligen af beskaffenheten hos de till
kronan öfverlemnade rusthållshästarna, hittills varit och under omorganisationstiden
fortfarande torde blifva så stor — ända till 11 procent
årligen — att de i sistnämnda anslag för remonteringen ingående beloppen
icke vore för ändamålet tillräckliga, komme den besparing, som
under vanliga förhållanden kunnat antagas uppstå genom den nu föreslagna
anslagsökningen, att helt och hållet erfordras till täckande af
de ökade remonteringskostnader, som, enligt hvad sålunda angifvits,
kunde förutsättas komma att fortfarande under omorganisationstiden
uppstå.

Då, på sätt inspektören för kavalleriet framhållit, under de senare
åren en afsevärd stegring å hästprisen inom landet inträffat, i följd
hvaraf ökade utgifter för remonteringen vid de beridna truppförbanden
påkallas för erhållande af fullt dugliga remonter, samt det obestridligen
är af största vigt, att statens för armén afsedda hästar ega den styrka
och uthållighet, som oundgängligen fordras för att kavalleriet skall
kunna fylla de ansvarsfulla pligter, som i nutidens krig äro detta vapen
ålagda, anser jag förevarande framställning vara synnerligen behjertansvärd.

Med beslut om den föreslagna ändringen af § 2 mom. 8 i ofvannämnda
nådiga kungörelse torde emellertid böra anstå, till dess sig
visat, huruvida Riksdagen medgifver de ifrågasatta anslagshöjningarna.

Ett bifall till dessa skulle, på sätt ofvan blifvit nämndt, föranleda
ändring i såväl förevarande anslag som i anslaget till omorganisation
af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland, och får jag, som ej haft
något att anmärka mot arméförvaltningens beräkning af de erforderliga
anslagsbeloppen samt sedermera torde få återkomma till frågan

Fjerde hufvudtiteln.

om höjandet af sistnämnda anslag, i underdånighet hemställa, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att öka anslaget till remontering och skoning m. m.
för garnisonerade arméns hästar,

nu .. .............................................................. kr. 172,270: —

med.............................................................. p 18,500:

till kronor 190,770: —

Ridskolan.

Enligt § 1 i det för ridskolan å Strömsholm den 5 augusti 1892 _ [6.]

utfärdade nådiga reglemente har skolan till ändamål i första rummet d°tt“l“|slaaff
att åt det vid kavalleriet inträdande befäl bereda undervisning i ridning,
veterinärlära och hofbeslag in. m. samt vidare att utbilda stallmästare
och beridare äfvensom att lemna nödig undervisning i ridning åt de officerare
af de öfriga truppslagen, som deraf kunna vara i behof. Skolan
är närmast afsedd för 12 ordinarie elever, af hvilka 10 i kavalleriofficerskursen
och 2 i lärokursen för stallmästare- och beridareelever.

Med erinran härom har kavalleriinspektören i sin ofvannämnda
underdåniga skrifvelse den 13 oktober 1899 framhållit, hurusom bestämmelserna
rörande elevernas antal väl motsvarade förhållandena före
genomförandet af 1892 års förbättrade härorganisation, då medeltalet
af elever i allmänhet utgjorde 13 å 14 årligen, men att derefter det
ökade officersantalet vid kavalleriet samt isynnerhet artilleriets, fortifikationens
och trängens större behof af stallmästare och ridlärare föranledt
en ökning i elevantalet till i medeltal 16 å 17. Det oaktadt
hade emellertid ett ej ringa antal kavalleriofficerare icke kunnat kommenderas
till ridskolan året efter deras befordran till officerare, i följd
hvaraf de under sitt första tjensteår ej lämpligen kunnat användas
såsom ridinstruktörer. Till nu pågående kurs vid ridskolan hade sålunda
sex underlöjtnanter vid kavalleriet icke kunnat kommenderas.

Vid krigsskolan på Karlberg genomginge 17 elever utbildning för befordran
under år 1899 till kavalleriofficerare, och då härtill komme, att
tre officerare af andra vapenslag ej kunnat kommenderas till nu pågående
ridskolekurs samt antagligen komme att dertill ånyo anmälas,
kunde sålunda ett antal af 26 elever ifrågasättas för kommendering
till 1900 års kurs.

I den mån utländska ridskolor blefve mindre tillgängliga för våra
kavalleriofficerare, vore det äfven nödvändigt att bereda skicklige svenska

Fjerde hufvudtiteln.

ryttare tillfälle till omkommendering vid ridskolan å Stömsholm, hvilken
numera kunde anses fullt jemnbördig med de bästa i utlandet.

På grund häraf och då möjlighet äfven borde beredas för omkommendering
till skolan af de kavalleriofficerare, hvilka ej på ett tillfredsställande
sätt kunnat tillgodogöra sig undervisningen under en första
kurs, har . kavalleriinspektören hemstält om vidtagande af åtgärder för
sådan utvidgning af skolan, att såsom ordinarie elever måtte kunna
årligen kommenderas 14 officerare af kavalleriet samt 2 officerare af
andra vapenslag, de sistnämnda för genomgående af lärokursen för
stallmästareelever. I följd af den vid urtima Riksdagen beslutade omorganisationen
af kavalleriet erfordrades deremot ej vidare att några
beridareelever vid skolan utbildades.

En utvidgning af skolan kräfde emellertid fastställande för densamma
af ny och förhöjd stat, och en sådan betingades jemväl deraf,
att flere af posterna i den gällande staten äfven med skolans nuvarande
organisation visat sig vara otillräckliga i följd af den prisstegring å
förnödenheter m. m., som under senare åren inträda

Räkenskapsförarens arfvode från	500 til''	800 kr. eller med	300: —
Aflöning åt stallbetjenter ...	b	3,500	b	7,500	B	B	B	4,000: —
Ved och vedhuggning ........ Lyshållning och lampors un-	b	1,000	»	2,500	B	B	B	1^500: —
derhåll................... Underhåll af möbler och	b	150	b	200	B	B	B	50: —
sängkläder.................. d:o af ridtyg och stallper-	»	250	b	330	B	B	B	80: —
sedlar..............	b	300	b	400	B	B	B	100: —
d:o af vapen ............. d:o af hinderbana och för smärre reparationer af	»	150	B	200	B	B	B	50: —
byggnader ...........................	b	350	»	500	»	B	B	150: —
Oförutsedda behof................ Dagaflöning till officerare af indelta kavalleriet, hvilka kommenderas att genomgå lärokursen för kavalleri-	»	350	B	1,120	B	y>	B	770: —
officerare .................. Fourrage för lönlösa kavalleri-	»	5,000	))	7,000	B	B	B	2,000: —
officerares tjenstehästar...	b	2,000	B	3,000	B	B	B	1,000: —

Summa erforderliga medel, utöfver de för skolan nu anslagna, kr. 10,000:

Fjerde hufvudtiteln.

Såsom skäl för de sålunda äskade förhöjningarne i anslagets särskilda
titlar anför kavalleriinspektören: att de för räkenskapsföraren
ökade göromålen gjorde för honom nödigt att använda särskildt skrifbiträde;
att med hänsyn till nuvarande höga arbetspris aflöningen till
de för skolan erforderliga stallbetjenter ej torde kunna sättas lägre än
till 2 kronor 50 öre om dagen; att otillräckligheten af det för stallbetjenter
i gällande stat upptagna belopp under flere år beredt skolans
förvaltning de största svårigheter; att, enär allt flera af slottsrummen å
Strömsbolm behöft för skolan tagas i anspråk, kostnaderna för ved
redan länge öfverskridit det derför nu anslagna beloppet, 1,000 kronor;
att anslaget för oförutsedda behof, för närvarande upptaget till 350 kr.,
under senare åren visat sig vara fullkomligt otillräckligt och borde höjas
jemväl med hänsyn till nödvändigheten att kunna möta möjliga prisstegringar
å kostnaderna för fourrage m. m.; samt att öfriga begärda
höjningar i statens olika titlar påkallades af den föreslagna ökningen i
elevantalet.

Skolans utvidgning förorsakade emellertid äfven att ökadt utrymme
åt stallbetjeningen måste beredas. I ridskolans nuvarande s. k. fodermarskbyggnad
funnes endast 3 boningsrum disponibla för hästskötare,
med utrymme för högst 7 personer. Om antalet skötare höjdes till 10,
erfordrades således rum för ytterligare 3, utom för 1 å 2 skötare af
extra hästar samt för de menige, hvilka kommenderades till skolan för
skötande af de från kavalleriregementena för inridning öfverlemnade
nyantagna remonter.

För afhjelpande af detta behof borde fodermarskhuset tillbyggas,
hvilket enligt uppgjord ritning jemte kostnadsförslag kräfde en utgift
af 2,614 kronor 30 öre.

Härjemte har kavallerinspektören framlagt förslag till de ändringar
i ridskolans reglemente, hvilka i händelse af bifall till hans ofvanberörda
framställningar blefve behöfliga.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet, som i detta ärende
afgifvit underdånigt yttrande, har icke haft något att anmärka mot de
gjorda beräkningarne vare sig beträffande höjningen af skolans årliga
utgifter eller i fråga om fodermarskliusets tillbyggnad.

Det af inspektören för kavalleriet väckta förslag om utvidgning af
ridskolan anser jag mig af de skäl, för hvilka jag ofvan redogjort,
böra på det kraftigaste tillstyrka, dock med erinran, att, enär anslaget
Bill. till Itiksd. Prof. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 1 lläft. 4

Fjerde hufyudtiteln.

till skolan utgår för kalenderår, men den föreslagna ökningen i elevernas
antal — vid det förhållande att ridskolekursen pågår från den 1
oktober ena året till samma dag påföljande år — icke kan ske före
den 1 oktober det år, för hvilket ökadt anslag erhållits, besparingar
första året kunna emotses, tillräckliga att därmed bestrida kostnaden
för tillbyggnaden af fodermarskhuset. Med afgörandet af frågan om
anvisande af medel för sistnämnda ändamål torde derför kunna tillsvidare
anstå, och då jemväl pröfningen af framställningen om vissa
ändringar i det af Eders Kongl. Maj:t utfärdade nådiga reglemente för
ridskolan är beroende af, huruvida den ifrågasatta utvidgningen af
skolan vinner Eders Kongl. Majrts och Riksdagens bifall samt nödiga
medel dertill beviljas, anhåller jag att framdeles få dertill återkomma.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag i
underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att öka anslaget till ridskolan nu kr. 30,000: —
med................................................................ » 10,000: —

till.................................................................... kr. 40,000

Artilleriskjutskolor.

Åberopande hvad jag ofvan under [1 a] anfört i fråga om ny stat
för Karlsborgs artillericorps samt med hänvisning till den af arméförvaltningen
lemnade utredning rörande deraf påkallade anslagsförhöjningar
(bil. II), hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t

behagade föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [1 a] föreslagits,
öka anslaget till artilleriskjutskolor,

nu ............................................................ kronor 26,175: —

med ................................................. » 1,450: —

till .............................................. kronor 27,625: —

Det icke garnisonerade infanteriets och det indelta kavalleriets

vapenöfningar.

Derest Eders Kongl. Maj:t täckes bifalla min framställning härnedan
under [24.] om anvisande på extra stat för år 1901 af åter -

Fjerde hufvudtiteln.

stående beloppet utaf de af 1899 års Riksdag beviljade medel till anskaffning
af lakan och handdukar åt den icke garnisonerade armén och
de värnpligtige, måste förevarande vapenöfningsanslag ökas med 26,530
kronor för underhåll och tvätt af nämnda persedlar.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att,

vid bifall till hvad under [24.] föreslås, höja
anslaget till det icke garnisonerade infanteriets och det
indelta kavalleriets vapenöfningar,

nu ..................................................... kronor 1,134,110: —

med .................................................. » 26,530: —

till .................... kronor 1,160,640: —

De värnpligtiges vapenöfningar.

Om min framställning här nedan under [24.] angående anvisande
på extra stat för år 1901 af återstoden utaf det belopp, som af 1899
års Riksdag beviljades till anskaffning af lakan och handdukar åt den
icke garnisonerade armén och de värnpligtige varder godkänd, måste
för underhåll och tvätt af nämnda persedlar höjning i förevarande
anslag ske med 53,060 kronor; och får jag med anledning häraf hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [24.] föreslås, öka
anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar,

nu ...................................................... kronor 3,148,020: —

med ................................................ »_53,060: —

till ..................................... kronor 3,201,080: —

Arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets öfningar

och materiel.

Under [1. a] här ofvan har jag omförmält, att ett bifall till min [10.]
der gjorda hemställan om nådigt godkännande af ny stat för Karlsborgs ökning åt
artillericorps skulle, enligt den af arméförvaltningen verkstälda utred- detta ‘in9lag''
ning (bil. II), föranleda en ökning i nu förevarande anslag af 18,320
kronor.

.[9.]

Ökning af
detta anslag.

28 Fjerde hufyudtiteln.

På grund häraf hemställer jag, att Eders Kongl. Mai:t täcktes föreslå
Riksdagen •

att, vid bifall till hvad under [1. a] föreslagits,
öka anslaget till arméns vapen, ammunition och
skjutöfningar samt artilleriets öfningar och materiel

nu ..................................................... kronor 1,430,155: —

med .............................. »_18,320: —

till ..................................................... kronor 1,448,475: —

Mathållning vid garnisonerade armén.

[11.] Med hänvisning till den af arméförvaltningen (bil. III) lemnade

detta''anslag. utredmng rörande den förhöjning i förevarande anslag, som komme
att erfordras i följd af den under [1. a] föreslagna omorganisation af
Karlsborgs artillericorps, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl.
Maj:t behagade föreslå Riksdagen,

att, vid bifall till hvad under [1. a] föreslagits,
öka anslaget till mathållning vid garnisonerade armén.

nu....................................................... kronor 1,421,830: —

med i jemnadt tal ........................ » 34,600: —

till kronor 1,456,430: —

Arméns munderingsutrustning.

[12.] Enligt de af Eders Kongl. Maj:t den 22 juli 1875 gifna förnyade

detta''anslag, kådiga instruktioner för beklädnadsdirektionerna vid indelta roterade
infanteriregementen och corpser samt för beväringsbeklädnadsdirektionerna
vid indelta roterade infanteri- samt afsutna kavalleriregementen och corpser
skulle de särskilda anslagsbelopp, hvilka nämnde direktioner egde uppbära
för bestridande af kostnaderna för underhåll och nyanskaffning af
manskapets beklädnad, beräknas för stammen i förhållande till antalet
effektiva nummer och för beväringen enligt uppgjord plan öfver manskapsstyrkan
vid hvarje truppförband, och sålunda i intetdera fallet
med hänsyn till det verkliga antalet af manskapets tjenstgöringsdagar
under året. De för beklädnaden afsedda medlen utbetalades, hvad beträffade
stammen, från anslaget till »lif- och släpmunderingar vid rotehållsregementena
och Vermlands fältjägarecorps», samt hvad vidkom

Fjerde hufyudtiteln.

beväringsmanskapet, från anslaget »försvarsverket till lands i allmänhet».
Det tillkom beklädnadsdirektionerna vid hvarje truppförband att till
förvaltning och redovisning mottaga de till truppförbandet anslagna
beklädnadsmedlen, af hvilka bildades särskilda beklädnadskassor för
stam och för beväring. Den del af kassornas medel, som pröfvades
under någon längre tid icke komma att användas, finge göras fruktbärande
genom inköp af statsobligationer, utlåning mot säkerhet af
inteckning m. m.

Vid rusthållstr upp erna åter bekostades manskapets beklädnad af
rusthållarna intill åren 1885 och 1886, då beklädnadsskyldigheten öfvertogs
af statsverket.

Genom beklädnadsreglementet af den 23 september 1887 ändrades
grunderna för beräkningen af munderingsunderhållet vid indelta armén,
Vermlands fältjägarecorps, Gotlands infanteriregemente, beväring sbataljonerna
och beväring en på det sätt, att hänsyn skulle tagas, icke till stammens
effektiva nummerantal eller beväringsstyrkan enligt uppgjord plan, utan
till det verkliga antalet tjenstgöringsdagar, hvarjemte förvaltningsdirektionerna,
som trädt i stället för de förutvarande beklädnadsdirektionerna,
fingo från arméförvaltningen öfvertaga det direkta bestyret med underhållet
af kappor samt, med några få undantag, jemväl remtygs- och
utredningspersedlar. På Eders Kongl. Maj:ts förslag sammanfördes
härefter af 1888 års Riksdag alla de statsmedel, som afsågos för munderingsunderhållet
vid indelta infanteriet, Vermlands fäljägarecorps och
Jemtlands hästjägarecorps till ett anslag af allmänt anslags natur, hvaremot
de för det berustade kavalleriet erforderliga beklädnadsmedlen,
enligt beslut vid 1884 års Riksdag, utgingo från ett reservationsanslag.

Munderingskassorna bibehöllos emellertid alltjemt åtskilda för stam
och beväring och kassornas besparingar qvarblefvo vid respektiva truppförband
till vederbörande förvaltningsdirektioners omedelbara förfogande
och förvaltning.

Hvad angår den garnisonerade armén innefattades vid nämnda tid
de då gällande bestämmelserna om munderingsunderhållet vid stammen
i särskilda för olika truppförband utfärdade förvaltningsreglementen,
enligt hvilka förvaltningsdirektionerna hade att mot uppbärande af visst
årsanslag, utgående från statsanslaget »försvarsverket till lands i allmänhet»,
ansvara för persedlarnes underhåll och ersättande med nya i mån
af förslitning. Dessa årsanslag beräknades jemväl i förhållande till det
å stat upptagna antalet tjenstgöringsdagar, men utbetalades från arméförvaltningen
endast i mån af behof, så att uppkomna behållningar i
årsanslagcn qvarstodo under arméförvaltnirigens vård, ehuru reserverade

Fjerde hufvudtiteln.

för hvarje särskild! truppförbands behof under kommande år. Under
slutet af 1880-talet blef emellertid, på grund af tid efter annan gifna
nådiga föreskrifter, vid garnisonerade armén den ändring vidtagen, att
munderingsanslagen för stammen beräknades efter verkliga tjenstgöringsdagar
och ej efter det å stat upptagna dagantalet.

Vid den af 1892 års urtima Riksdags beslut föranledda uträkning
rörande den ökning, som i hufvudtitelns särskilda anskaffningsanslag
påkallades med tillämpning af de utaf Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen
godkända prissättningar, sammanslogos alla för arméns munderingsutrustning
afsedda medel till ett gemensamt statsanslag af reservationsanslags
natur, kalladt arméns munder ing sutrustning, med undantag
af de från vapenöfnings- och skolanslag för samma ändamål utgående
belopp, bvilka alltjemt bibehöllos under dessa senare anslag.

En följd af denna sammanslagning, hvilken på Eders Kongl. Maj:ts
förslag af 1896 års Riksdag gillades, bar blifvit, att skilnaden vid
truppförbanden emellan stammens och beväringsmanskapets munderingsmedel
upphäfts och att sålunda för hvarje truppförbands behof beräknas
ett för stam- och beväringsmanskap gemensamt årligt munderingsanslag,
hvarjemte numera också enbet för armén i dess helhet
genomförts derutinnan, att de å dessa årsanslag uppkommande behållningar,
reserverade för hvart regementes egen räkning, qvarblifva
bos arméförvaltningen intill des« de för afsedt ändamål reqvireras.

I sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse af den 3 november 1899
hemställer arméförvaltningen å intendentsdepartementet om förhöjning
i statsanslaget till arméns munderingsutrustning, h vil k et alltjemt från
och med år 1897, då det först började utgå, visat sig vara otillräckligt.
Såsom skäl för den begärda höjningen anför arméförvaltningen:

Utaf de, i enlighet med gällande bestämmelser i nådiga beklädnadsreglementet
den 23 september 1887 och förvaltningsreglementena
för garnisonerade armén, af arméförvaltningen faststälda årsanslagen
för munderingsunderhållet vid arméns särskilda truppförband hade under
åren 1897 och 1898 följande belopp afsetts att utgå från ifrågavarande
statsanslag nemligen:

för år 1897 ..................................................................... kronor 2,058,885: 52

5 5) 1898 ...................................................................... x> 2,045,094: 30

eller tillhopa kronor 4,103,979: 82,

Fjerde hufvudtiteln.

under det att i riksstaten vore för såväl dessa som arméförvaltningens
direkta utgifter för munderingsunderhållet för hvartdera året anvisade
blott 1,939,191 kronor eller för båda åren tillsammans 3,878,382 kronor.

Arméförvaltningen hade alltså för munderingsunderhållet vid armén,
med undantag af det under omorganisation stående kavalleriet i Skåne
och Norrland, under dessa tvenne år varit nödsakad att från anslaget
till arméns munderingsutrustning såsom årsanslag åt munderingskassorna
anvisa 225,597 kronor 82 öre, eller i medeltal ungefär 112,800 kronor
för hvartdera året, utöfver livad som för utrustningen i dess helhet
funnits i riksstaten upptaget. Härförutom hade från anslaget. fortfarande
måst utgå de utgifter, hvilka det tillkomme armé förvaltningen
att direkt bestrida. Dessa förhöjda anslag hade, i den mån de af
truppförbanden tagits i anspråk, måst betäckas från munderingskassornas
hos arméförvaltningen innestående behållningar. I den mån vederbörande
truppförband behöfde använda dessa tillgångar för de med
dem afsedda ändamål, måste medel anskaffas för beloppens återgäldande.
Det vore uppenbart, att med ett så betydligt öfverskridande af det
årliga statsanslaget, i hvilket öfverskridande någon minskning icke vore
att motse, den dag ej kunde vara aflägsen, när kassornas hos arméförvaltningen
innestående behållningar vore förbrukade, och åtgärder
måste derför i tid vidtagas såväl för vinnande af tillgång till täckande
af redan befintlig brist som ock för beredande af sådan förhöjning,
att detta anslag måtte för framtiden blifva tillräckligt till täckande af
samtliga enligt gällande föreskrifter detsamma åliggande utgifter.

Till frågans belysande samt för utredande af anledningen dertill,
att detta statsanslag, omedelbart efter dess upptagande i riksstaten
under dess nuvarande benämning och natur, kommit att visa sig för
sitt ändamål otillräckligt, har arméförvaltningen lemnat nedanstående
redogörelse för såväl anslagets tillkomst som de förändringar, hvilka
under senare åren vidtagits beträffande de statsanslag, hvilka från ingången
af år 1897 sammanförts till reservationsanslaget »till arméns
munderingsutrustning.»

På sätt inhemtades af tablå 5 fol. 5 och 15 till det inom landtförsvarsdepartementet
utarbetade, för 1896 års Riksdag framlagda förslag
till ändrad uppställning af riksstatens 4:de hufvudtitel, hade detta
anslag bildats

af de för beklädnadsunderhållet afsedda delar af förutvarande anslaget
till »försvarsverket till lands i allmänhet», nemligen:

32 Fjerde hufVudtiteln.

från titeln de värfvade regementenas beklädnad
...................................................... kr. 882,587: 40

» beväringsmanskapets utredning ......... » 741,802: 60

» förlorade persedlars ersättande......... » 300: — ^ gg4 690- _

af anslaget till »beklädnad och utredning m. in. för indelta
infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och Jemtlands

hästjägarecorps» ................................................................... 366,073: 57

samt af anslaget »till anskaffande och underhåll af beklädnads-,
bevärings-, remtygs- samt häst- och sadelmunderingspersedlar
vid det berustade kavalleriet»... 81,248: —

S:a kr. 2,072,011: 57

Af dessa tillgångar hade till redovisning under anslaget till omorganisation
af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland öfverförts
139,728 kronor 95 öre, och skulle sålunda till munderingsutrustning
vid armén i öfrigt återstå 1,932,282 kronor 62 öre. Den nämnd, som
granskat omförmälda förslag, hade emellertid erinrat, dels att från ofvan
angifna summa borde afföras det för gevärsunderhållet vid rusthållsinfanteriet
afsedda belopp 10,192 kronor, dels ock att till anslaget borde
läggas 17,100 kronor 16 öre, ökadt behof af munderingsmedel för VI
arméfördelningens infanteritruppförband, och hade Riksdagen, i enlighet
med dessa yrkanden, för år 1897 faststält anslaget för »arméns munderingsutrustning»
till 1,939,191 kronor.

Enär den af nämndens erinringar föranledda anslagsförhöjningen
afsåg ökning af tillgångarna under »beklädnad och utredning m. m.»,
kunde samtliga för beklädnadsunderhållet under anslaget till arméns
munderingsutrustning anvisade medel sammanföras sålunda nemligen:

för de värfvade garnisonerade truppförbanden............ kr.

» beväringsmanskapet..................................................... »

» förlorade persedlars ersättande................................... »

» beklädnad m. m. vid icke garnisonerade infanteriet »
» d:o d:o d:o rusthållskavalleriet .................. »

882,587: 40
741,802: 60
300: —
372,981: 73
81,248: —

S:a kr. 2,078,919: 73

och om härifrån droges för det omorganiserade kavalleriet
afsedda................................................................... kr. 139,728: —

erhölles det af Riksdagen i rundt tal anvisade beloppet » 1,939,191: —

Af ett upprättadt sammandrag öfver beklädnadskassornas utaf arméförvaltningen
faststälda årsanslag för 1897, — det sista år, hvarunder

fjerde hufvudtiteln. 33

anslag faststäldes särskildt för stam och särskildt för beväring, —
framginge, att de till kassorna från anslaget till arméns munderingsutrustning
utgående årsanslagen enligt ofvan angifna gruppering för -

delades sålunda nemligen:

a) för de värfvade garnisonerade truppförbanden...... kr. 812,832: 80

b) » beväringsmanskapet ................................................ » 767,486: 43

c) » det icke garnisonerade infanteriet ..................... » 406,007: 25

d) » rusthåll skavalleriet ................................................... » 72,559: 04

S:a kr. 2,058,885: 52,

hvilket gåfve vid handen, att de anvisade tillgångarne öfverskridits ined
följande belopp, nemligen under grupp b) med kronor 25,683: 83 och
under grupp c) med 33,025: 52, samt att de under nämnda år från
anslaget till arméns munderingsutrustning för truppförbanden, utom det
omorganiserade kavalleriet, anvisade årsanslagen

till munderingsunderhållet......................................................... 2,058,885: 52

öfverstege nämnda statsanslag................................................ 1,939,191: —-

med kronor ................................................................................... 119,694: 52.

Då de vid omförmälda förslag till hufvudtitelns förändrade uppställning
fogade tabeller och sammandrag gåfve vid handen, att det belopp,
som öfverförts till munderingsunderhållet vid det omorganiserade kavalleriet,
utgått från grupp a), hade det under denna grupp upptagna ursprungliga
anslaget nedbringats till sådant belopp, att återstoden af
ofvan angifna anslagsbrist folie på denna grupp.

Otillräckligheten af de under grupp a) upptagna an slagstillgångar
ansåge arméförvaltningen härleda sig deraf att truppförbandens årsanslag
numera beräknades efter verkliga antalet tjenstgöringsdagar, under det
att förut i flere värfvade regementens stater upptogs ett bestämdt årsanslag
till beklädnaden.

En minskning i antalet tjenstgöringsdagar skulle visserligen under
de sista åren hafva inträdt i följd af ökadt antal vakanser bland manskapsklassen,
om icke samtidigt ett ännu större antal af det manskap,
som beräknats vara permitteradt, ej begagnat sin ledighet, utan föredragit
att stanna i tjenstgöring.

Anledningen till ökning af anslagsbehofven under grupp b) funne
arméförvaltningen vara den, att beväringens nummerstyrka samt antalet
af de värnpligtiges tjenstgöringsdagar öfverskridit, hvad i berörda hänseenden
förutsatts vid beräknadet af de utaf den nya härordningen
föranledda ökade medelsbehofven.

Bih. till Riksd. Prot. W00. 1 Sami. 1 Afd. 1 IUft. 5

Fjerde hufvudtiteln.

Hvad slutligen beträffade bristen i de under grupp c) anvisade
tillgångarna, hufvudsakligen bildade af det anslag, som fordom varit i
riksstaten upptaget under benämning »lif- och släpmunderingar vid rotehållsregementena
och Vermlands fält]''ägarecorps», vore enligt arméförvaltningens
uppfattning denna brist beroende deraf, att de anvisade
medlen visat sig vara för afsedt ändamål otillräckliga långt innan de
blifvit till det nya gemensamma anslaget öfverförda.

Anslaget till lif- och släpmunderingar, hvilket från och med år 1879
varit i riksstaten upptaget med 304,063 kronor, höjdes väl vid 1888 års
Riksdag till 385,583 kronor genom dithörande dels från anslaget för »försvarsverket
till lands i allmänhet» af 55,000 kronor, för anskaffning och underhåll
af kapotter samt remtygs- m. fl. persedlar vid rotehållsinfanteriet,
dels af det såsom sjelfständigt anslag i riksstaten förut upptagna beloppet
26,520 kronor till »trossens underhåll», men någon ökning i medel till
bestridande af det ursprungliga anslaget åliggande utgifter hade genom
denna anordning icke egt rum. Någon dylik ökning hade icke heller
varit förenad med den vid 1889 års Riksdag vidtagna åtgärd att höja
detta anslag, från och med sistnämnda år benämndt »beklädnad och
utredning m. in. för indelta infanteriet, Vermlands fältjägarecorps och
Jemtlands hästjägarecorps», till 436,583 kronor, enär denna höjning
uteslutande betingats'' af skyldighet för Kronan att öfvertaga munderingsunderhållet
vid det berustade infanteriet.

Efter afförande från sistnämnda anslagsbelopp af vissa utgifter, som
i följd af den förbättrade härordningen skulle upphöra, men tillförande
åter af åtskilliga utgifter, som efter härordningens genomförande tillkommo,
samt efter ytterligare afskiljande af vissa procent till intendentur-
och sjukvårdsträng, allt enligt hvad den vid oftanämnda förslag
fogade tablå V, fol. 16 närmare innehölle, hade detta anslag ingått i
det gemensamma munderingsanslaget med ofvan upptagna 366,073
kronor 57 öre. — Härvid ansåge sig dock arméförvaltningen böra
erinra, dels att i det ursprungliga anslaget till lif- och släpmunderingar
icke ingått några medel till bekostande af intendentur- och sjukvårdsträng,
dels ock att vid samtliga sist omförmälda truppförband de från
statsanslaget till lif- och släpmunderingar m. m. utfallande årsanslagen
för beklädnadsunderhållet till och med utgången af år 1887 beräknats
efter visst årsanslag, till storleken oberoende deraf, om truppen till
större eller mindre del varit till militärt]enstgöring eller arbete kommenderad,
då deremot, såsom ofvan blifvit nämndt, från och med ingången
af år 1888 årsanslagen beräknades efter verkliga tjenstgörings -

Fjerde hufvudtiteln.

dagar. Grunderna för dessa årsanslags beräknande hade sålunda ändrats,
utan att någon motsvarande ändring i anslagets, storlek; egt ruin.

Att förhöjning i anslaget till lif- och släpmunderingar påkallats af
de ändrade grunderna för beräknandet af beklädnadskassornas arsanslag,
framginge emellertid med tydlighet deraf, att å nämnda anslag till och
med år 1887 årligen uppstått större eller mindre öfverskott, 4:de hufvudtitelns
allmänna besparingar till godo, under det att år 1888, vid tilllämpning
af de ändrade föreskrifterna för beräknandet af arsanslagen
till munderingsunderhållet vid ifrågavarande truppförband, å anslaget
uppstod en brist af 22,347 kronor 11 öre, men då detta anslag, lika
som det nya anslaget till beklädnad och utredning m. m., i hvilket lifoch
släpmunderingsanslaget sedermera uppgått, varit af allmänt anslags
natur, hade härigenom någon större olägenhet af anslagets otillräcklighet
icke uppstått, enär uppkommande brister årligen täckts från öfverskott
å andra bland hufvudtitelns anslag af samma natur.

Härförutom borde icke lemnas oanmärkt, att ändrade rekryteringsförhållanden
med deraf föranledda större årskontingenter vid rekrytskolorna,
särskildt vid VI arméfördelningens truppförband samt vid
Hallands och Blekinge bataljoner, föranledt en ökning i kostnaderna
för beklädnadsunderhållet, ganska afsevärdt öfverskridande det af omförmälda
granskningsnämnd beräknade beloppet 17,100 kronor 16 öre.

Till närmare belysande af angifna förhållanden har armeförvaltningen
hänvisat till ett uppgjordt sammandrag öfver årsanslagen för
beklädnadsunderhållet vid indelta roterade infanteriet och Vermlands
fältjägarecorps, hvaraf framgår, att dessa anslag år 1887 uppgått till
sammanlagdt 281,797 kronor 69 öre, under det att motsvarande anslag
för det icke garnisonerade infanteriet, med undantag af f. d. rusthållsinfanteriet,
för år 1897 belöpt sig till 361,478 kronor 73 öre.

Då storleken af de årliga munderings anslagen grundade sig på
antalet tjenstgöringsdagar vid arméns särskilda truppförband, men detta
antal åter vore beroende på en del tjenstgörings- m. fl. förhållanden,
öfver livilka arméförvaltningen icke egde någon bestämmanderätt, mötte
det för arméförvaltningen oöfverstigliga hinder att med framtida tjenstgöringsförhållanden
såsom grund beräkna storleken af nu erforderliga
årliga anslagsförhöjning. För arméförvaltningen återstode det sålunda
endast, att med ledning af sista årens anslagsbehof föreslå den förhöjning,
som för den närmaste framtiden kunde antagas oundgängligen
erforderlig.

Såsom af det ofvan anförda framginge, hade bristen i anslaget
uppgått till i medeltal omkring 112,800 kronor för hvart och ett af

36 Fjerde hufvudtiteln.

åren 1897 och 1898, för såvidt afsåges beklädnadskassornas behof.
Armé förvaltningen både emellertid att från anslaget bestrida jemväl en
del för munderingsunderhållet i dess helhet erforderliga utgifter, hvilka
kunde beräknas till omkring 4,200 kronor. Under förutsättning att de

16.000 kronor, som för närvarande tillfördes munderingsanslaget från
Norrbottens hästjägaresqvadrons fond, fortfarande kunde påräknas, skulle
den nu erforderliga anslagsförhöjningen sålunda böra bestämmas till

101.000 kronor för år räknadt, i följd hvaraf anslaget till arméns
munderingsutrustning, nu i riksstaten upptaget till 1,946,440 kronor,
borde från och med år 1901 upptagas med 2,047,440 kronor.

Slutligen har arméförvaltningen framhållit nödvändigheten deraf,
att till täckande af den brist i anslagets tillgångar, som på grund af
ofvan anförda förhållanden under åren 1897—1899 redan uppstått och
kunde antagas ytterligare under innevarande år uppstå, i sammanhang
med förestående anslagsökning beviljades ett extra anslag af 404,000
kronor, motsvarande sammanlagda beloppet af bristen under hvart och
ett af nämnda fyra år.

Vid urtima Riksdagen år 1892 beräknades för munderingsutrustning
till de värnpligtige 2,124,000 årliga tjenstgöringsdagar, men alldeles
uppenbart lärer vara, att detta dagantal, i ett land stadt i den utveckling
som Sverige, så hänge årsklasserna icke begränsas, oupphörligen
måste stiga och sålunda också påkalla häremot svarande stegrade anslagskraf.
Då detta dagantal numera vuxit till i det närmaste 200,000 öfver
det ursprungligen beräknade, fordras sålunda för närvarande efter 35
öre för tjBotgöringsdag ett årligt tillskott af inemot 70,000 kronor
för de värnpligtig munderingsutrustning i hvad denna år 1892 ansågs
betinga. Men ej allenast denna ökning af tjenstgöringsdagarnas antal
kräfver växande anslagstillgångar för arméns munderingsutrustning, utan
sådana måste jemväl beredas med anledning af de i den enskilde soldatens
utrustning ständigt nytillkommande persedlar, som vapenteknikens
framsteg och lärdomar, hemtade från utländska arméer, påvisa såsom
oumbärliga. Detta senare skäl för ökning af anslaget gäller naturligtvis
icke endast de värnpligtige utan med lika berättigande den stamanstälde
soldaten. Att sålunda de beräkningar, som vid tiden för urtima
Riksdagens beslut år 1892 upprättades å kostnaderna för arméns munderingsutrustning,
numera icke kunna vara tillfyllest, lärer vara sjelfklart.

Under de senaste åren hafva, enligt hvad ofvan framhållits, på grund
af nyss åberopade omständigheter, de anvisade medlen för arméns mun -

Fjerde hufvudtiteln. 37

deringsutrustning visat sig alldeles otillräckliga, och arméförvaltningen
har varit nödsakad att tillfälligtvis, för täckande af de härvidlag uppkomna
bristerna, tillgripa innestående, för olika truppförband reserverade behållningar
å anvisade årsanslag. Man skulle ju kunna vara frestad antaga,
att, då betydande behållningar å de för truppförbanden af arméförvaltningen
anvisade årsanslagen förefinnas, dessa anslag blifvit för högt tillmätta,
derest icke de från truppförbanden årligen inkommande persedelredogörelserna,
som påvisa högst betydande brister i denna utrustning,
hvilka ej närmelsevis kunna täckas medelst dessa behållningar, bestämdt
jäfvade ett dylikt antagande.

Anledningen till dessa behållningar är också att söka derutinnan,
att försök för vinnande af den för armén mest tillfredsställande utrustning
pågå, och att vederbörande regementsförvaltningar, i afvaktan på
utgången af dessa försök och deraf föranledda modellförändringar,
såvidt möjligt undanskjutit den annars behöfliga nyanskaffningen.

De för munderingsutrustningens kompletterande hos arméförvaltningen
af truppförbandens årsanslag tillfälligtvis innestående behållningar,
äro sålunda redan beräknade och afsedda för täckande af brister
i munderingsutrustningen, till hvilkas fyllande de oundgängligen erfordras.

Derest min framställning under [1 a] härofvan angående omorganisation
af Karlsborgs artillericorps vinner nådigt bifall, måste, enligt den
inom arméförvaltningen verkstälda utredning (bil. III), nu förevarande
anslag höjas med 16,011 kronor.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt och af den utredning,
arméförvaltningen i sitt underdåniga utlåtande förebragt, får
jag, som anhåller att sedermera under [29.] få återkomma till frågan
om äskande af extra medel till betäckande af den uppkomna bristen
i detta anslag, härmed i underdånighet hemställa, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att öka anslaget till arméns

munderingsutrustning, nu ........... kronor 1,946,440: —

dels med ........................................ » 101,000: —

dels ock, vid bifall till hvad

under [1 a] föreslagits, med » 16,011: —

kronor 2,063,451: —

till

Fjerde hnfvudtiteln.

Arméns intendentur- och sjukvård strän g samt diverse intendenturbehof.

[13.] Arméförvaltningen å intendentsdepartementet har i sin ofvannämnda

sammanBiag- skrifvelse den 3 november 1899 i underdånighet föreslagit, att de för
mD*ansiagessa närvarande i riksstaten uppförda båda reservationsanslagen till arméns
»intendentur- och sjukvårdsträng» samt till »diverse intendenturbehof»
måtte med hvarandra sammanslås till bildande af ett nytt anslag under
titel »arméns diverse intendentur- och sjukvårdsbehof». Såsom stöd
för detta förslag har arméförvaltningen anfört, att anslaget till diverse
intendenturbehof visat sig alldeles otillräckligt till täckande af de utgifter,
som från detsamma borde bestridas, då deremot det förstnämnda
anslaget årligen lemnat afsevärda reservationer, tillräckliga att, om de
kunnat dertill användas, täcka det andra anslagets brister.

Anledningen dertill att anslaget till diverse intendenturbehof visat
sig otillräckligt, framginge af en jemförelse mellan de tabeller och
sammandrag, som funnes fogade vid det för 1896 års Riksdag framlagda
förslaget till förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln. Enligt tab.
5 fol. 5 och 24 hade nemligen genom sammanslagning af åtskilliga
under det förra anslaget till »försvarsverket till lands i allmänhet» upptagna
titlar bildats ett anslagsbelopp af 33,397 kronor 5 öre, afsedt
för intendentur- och sjukvårdsförråden i Stockholm och å Karlsborg.
Häraf hade emellertid 17,324 kronor öfverförts till anslaget för omorganisation
af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland, under det att
för den öfriga armén afsetts återstoden 16,073 kronor 5 öre, hvilket
belopp af den nämnd, som haft att granska berörda förslag, sammanslagits
med ett för troféer m. m. afsedt anslag å 16,850 kronor till
bildande af det i riksstaten för år 1897 första gången upptagna anslaget
till diverse intendenturbehof. Då de flesta af de under anslaget
för »försvarsverket till lands i allmänhet» upptagna utgifts!itlar, som
bildat det ursprungligen föreslagna anslaget för intendentur- och sjukvårdsförråden
i Stockholm och å Karlsborg, redan förut årligen i regeln
öfverskridits, läge det i öppen dag, att det sålunda bildade anslaget
till diverse intendenturbehof, särskildt efter nyss omförmälda öfverföring
till omorganisationsförslaget, måste blifva otillräckligt.

Fjerde hufvudtiteln.

Under åberopande af de utaf arméförvaltningen anförda skäl, och
då utgifterna under ifrågavarande båda anslag i vissa afseenden äro
ganska likartade, i följd hvaraf tvekan mången gång lärer uppstått,
huruvida en utgiftspost rättast bort å det ena eller andra anslaget
bokföras, samt genom den föreslagna åtgärden sålunda torde vinnas
förenkling och lättnad i bokförings- och redovisningshänseende, får
jag i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att medgifva,

att anslagen till »arméns intendentur- och sjukvårdsträng»,
nu 83,855 kronor, samt till »diverse intendenturbehof»,
nu 33,323 kronor, måtte få med hvarandra
sammanslås till ett reservationsanslag benämndt
»arméns diverse intendentur- och sjukvårdsbehof», samt
att detta anslag måtte få med 117,178 kronor i riksstaten
uppföras näst efter anslaget till »arméns munderingsutrustning».

Arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för den
garnisonerade armén.

Såsom jag ofvan under [1. a] anfört samt af arméförvaltningens i [14.]
denna fråga’ lemnade utredning (bil. III) inbemtas, skulle, vid bifall till
min hemställan om antagande af ny stat för Karlsborgs artillericorps, e a an8 ag''
nu ifrågavarande anslag behöfva förhöjas med 4,068 kronor. Jag hemställer
derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [1. a] föreslagits,
höja anslaget till arméns kasernutredning samt ved,
ljus och vatten för den garnisonerade armén,

nu ...................................................... kronor 213,378: —

med ...................................... »_4,068: —

till kronor 217,446: —

Lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Enligt § 11 i lagen den 2 december 1892, angående lindring i [15.]
rustnings- och roteringsbesvären, skola de rust- och rotehållare, hvilka

40 Fjerde hufvudtiteln.

utgöra besvären effektivt eller genom erläggande af vakansafgift till
regemente eller corps, erhålla lindring i nämnda besvär medelst utbetalning
till en hvar af dem af ett efter vederbörlig uppskattning bestämdt
belopp, för hvilket ändamål nu ifrågavarande anslag blifvit anvisadt.
Enligt 1900 års riksstat utgår detta anslag med 3,000,000 kronor,
deri dock ej är inberäknad belöpande lindring för ännu ej vakanssatta
rusthåll och rotar vid Skånska husar- och dragonregementena
samt Norrlands dragonregemente, hvilken lindring skall gäldas af det
särskilda anslaget till »fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet
i Skåne och Norrland.»

Under erinran härom har statskontoret uti sin ofvan omförmälda
skrifvelse den 9 december 1899 anfört, att med beräkning efter de
genom nådiga kungörelsen den 27 oktober 1899 bestämda nya värden
å rustnings- och roteringsprestationerna, lindringen, som under åren
1900 och 1901 utginge med 80 % af hela värdet, komme att för sistnämnda
år erfordra ett belopp af sammanlagdt 3,633,099 kronor 24 öre,
hvaraf belöpte på Skånska husar- och dragonregementena samt Norrlands
dragonregemente 302,879 kronor 11 öre samt på öfriga indelta
truppförband 3,330,220 kronor 13 öre.

I enlighet med statskontorets hemställan får jag sålunda i underdånighet
tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att förevarande anslag

nu .................................................... kronor 3,000,000: —

måtte ökas med i rundt tal ..... » 330,000: —

till .................................................. kronor 3,330,000: —

Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland.

[16.]
Ökning af
detta anslag.

Såsom Eders Kongl. Maj:t behagade erinra sig, äro Skånska husaroch
dragonregementena samt Norrlands dragonregemente för närvarande
under omorganisation från indelta till värfvade truppförband, hvilken
omorganisation kommer att pågå under ännu obestämbar tid, beroende
af den längre eller kortare tidrymd, som förflyter till dess det före
omorganisationens början antagna indelta manskapet hunnit afgå från
innehafvande beställningar samt rust- och rotehållsnumren i mån deraf
kunnat vakanssättas. Under hela omorganisationstiden komma kost -

Fjerde hufvudtiteln. 41

naderna för dessa truppförband att bestridas dels af rust- och rotehållare
i den mån vakanssättningen ej blifvit genomförd, och dels i
öfrigt af statsmedel, dock att vederbörande rust- och rotehållare, som
effektivt fullgöra rustning och rotering, ega att af statsmedel åtnjuta
ersättning för dessa besvärs uppskattade värde, i den mån lindring i
besvären skall ega rum.

I 1897 års riksstat uppfördes, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts
förslag, första gången nu ifrågavarande anslag, från hvilket skola bestridas
alla utgifter, som för omförmälda tre regementen under omorganisationstiden
erfordras, hvarefter anslaget kommer att ur riksstaten
utgå och dess belopp fördelas å de anslag, hvarifrån kostnaderna för
öfriga värfvade truppförband bestridas.

Samtliga utgifter för ifrågavarande tre regementen beräknades vid

1896 års Riksdag komma att efter genomförd omorganisation uppgå
till 2,033,613 kronor 90 öre, men då ett visst antal rust- och rotehållare
tillsvidare komme att utgöra rustnings- och roteringsbesvären
effektivt, blef häraf ett belopp, motsvarande fulla värdet af de vid
regementena icke vakanssatta 1,150 nummer, beräknade efter 300 kronor
för hvarje nummer, eller 345,000 kronor, öfverfördt till ett särskilt
anslag under benämning -»fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet
i Skåne och Norrland», från hvilket sedermera vid hvarje Riksdag
skulle i den mån vakanssättningen vid de tre regementena fortginge,
till omorganisationsanslaget öfverföras ett belopp, motsvarande vakansafgifter
enligt nyssnämnda beräkning för de sedan föregående Riksdag
vakanssatta numren. Anslaget till omorganisationen, hvilket således i

1897 års riksstat upptogs med (2,033,613: 90 — 345,000) i jemnadt tal
1,688,614 kronor, blef sedermera af ofvan angifna orsak vid 1897 och

1898 årens riksdagar ökadt med sammanlagdt 96,000 kronor, förutom
1,469 kronor för beredande af höjd aflöning åt beställningsmän,
samt upptogs sålunda i 1899 års riksstat med 1,786,083 kronor. Anslaget
till fortgående vakanssättning af ifrågavarande regementen uppfördes
i nämnda riksstat med 249,000 kronor, motsvarande, efter 300
kronor för hvarje nummer, 830 nummer, som antagits skola under året
effektivt fullgöra rustnings- och roteringsskyldigheten. Då emellertid
det sedermera visade sig, att detta antagande hvilade på oriktiga grunder,
enär, enligt de vid 1898 års slut lemnade uppgifter, antalet nummer,
som under år 1900 kunde antagas effektivt fullgöra rustningen
och roteringen, öfverstege den för år 1899 beräknade siffran, blef anslaget
för regementenas omorganisation för år 1900 uppfördt med oförändrad!
belopp.

hih. till Rikttd. Prol. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 1 Raft.

42 Fjerde hufvudtiteln.

Enligt de uppgifter, som från vederbörande arméfördelnings- och
regementschefer kommit mig tillhanda, kan antagas, att antalet nummer,
som under år 1901 effektivt fullgöra rustningen och roteringen,
kommer att uppgå till 360 rusthåll vid hvart och ett af Skånska husaroch
dragonregementena och 72 rotar vid Norrlands dragonregemente
eller tillhopa 792 nummer. Antalet af de nummer, som komma att
vakanssättas, skulle alltså uppgå till (830 — 792) 38, i följd hvaraf med
tillämpning af ofvan omförmälda grunder för anslagens bestämmande
ett belopp af 11,400 kronor bör till »omorganisationsanslaget» öfverföras
från anslaget »till fortgående vakanssättning». Visserligen inträffar
nu, att äfven sistnämnda anslag måste väsentligt förhöjas, beroende
på de ökade värdena å rustnings- och roteringsprestationerna,
men dessa ökade värden kunna icke föranleda dertill att vid beräkning
af det belopp, som skall till omorganisationsanslaget öfverföras, värdet
å de vakanssatta numren sättes till högre belopp än det af Riksdagen
förut bestämda eller 300 kronor. Jag anser sålunda, att ifrågavarande
anslag bör, jemlikt de af 1896 års Riksdag godkända grunder för dess
beräkning, höjas med ett belopp af (38 x 300) 11,400 kronor, som
öfver fly tf as från anslaget »till fortgående vakanssättning».

Om min framställning här ofvan under [5.] angående ökning af
medelinköpspris för remonter vinner bifall, måste, på sätt jag der omförmält,
förevarande anslag ytterligare ökas med ett belopp af 22,000
kronor.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag alltså i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att öka anslaget till omorganisation af indelta kavalleriet
i Skåne och Norrland, nu kronor 1,786,083: —

dels med.................................... » 11,400: —

dels ock, vid bifall till hvad
under [5.] föreslagits, med ............ » 22,000: —

till kronor 1,819,483: —

Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland.

[17-]

Ökning af
detta anslag.

För uppkomsten af och ändamålet med detta anslag har jag under
nästföregående punkt i underdånighet redogjort. I dess ofvan omförmälda
skrifvelse den 9 December 1899 har statskontoret anmält, att,
med beräkning af de genom nådiga kungörelsen den 27 oktober samma

Fjerde hufvudtiteln.

år bestämda värden å rustnings- och roteringsbesvären, lindringen, som
för år 1901 skulle utgå med 80 procent, komme att för Skånska husaroch
dragonregementena samt Norrlands dragonregemente erfordra ett
belopp af 302,879 kronor 11 öre, eller, i jemnadt tal 303,000 kronor.
Enligt hvad jag inhemtat har statskontorets beräkning af anslagsbehofvets
storlek grundats på de effektiva rust- och rotehållens antal
år 1899, och vid valet af denna beräkningsgrund har hänsyn tagits
till nödvändigheten af den här ofvan under anslaget till omorganisation
af dessa regementen om förmälda öfverflyttningen af ett belopp motsvarande
vakansafgifterna för de, sedan föregående riksstat uppgjordes,
vakanssatta numren. Derjemte har beaktats att lindring för år 1901
bör från detta anslag utbetalas till alla de nummer, hvilka den 1
januari samma år utgöra rustningen och roteringen effektivt, äfven om
ett större eller mindre antal af dem under samma år blifva vakanta.
Enär en öfverflyttning af 11,400 kronor, på sätt under nästföregående
punkt omförmäles, från det sålunda till 303,000 kronor beräknade anslaget
alltså kan utan olägenhet ega rum, torde detsamma böra bestämmas
till 291,600 kronor.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att öka anslaget till fortgående vakanssättning
af indelta kavalleriet i Skåne och

Norrland, nu...................................... kronor 249,000: —

med......................................... » 42,600: —

till kronor 291,600: —

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande
år finnas å fjerde hufvudtiteln uppförda, har jag icke anledning
att föreslå någon förändring.

Fjerde hufvudtitelns ordinarie anslag utgöra

nu ..................................................................................... kronor 27,461,078: —

De af mig å samma anslag ifrågasatta tillökningarne
utgöra tillhopa 823,211 kronor, och
skulle alltså de ordinarie anslagen genom tillägg

af nämnda belopp ........................................................ »_823,211: —

komma att höjas till

kronor 28,284,289: —

Fjerde hufvudtiteln.

[18.]

Anslag för
tillfällig löneförbättring
åt
underbefäl
med flere.

Extra anslag.

Tillfällig löneförbättring åt underbefäl med flere.

I statsverkspropositionen till sistlidet års Riksdag väcktes förslag,
att för åstadkommande af höjning i de till arméns underbefäl med
vederlikar utgående aflöningsförmåner ökning måtte beviljas i samtliga
de statsanslag, hvarifrån nämnda förmåner utgingo. Denna framställning
vann väl ej Riksdagens bifall, men syntes den Riksdagen vara
synnerligen behjertansvärd, och funne Riksdagen att en förbättring i
underbefälets aflöningsvilkor vore fullt befogad och af omständigheterna
påkallad. Vid bedömandet af framställningen hade Riksdagen dock
måst taga hänsyn till önskvärdheten af en genomgripande förenkling i
hela arméns aflöningsväsende och hade Riksdagen trott sig finna att
möjligen, i fall ökad aflöning åt ifrågavarande personal uppfördes å
ordinarie stat, derigenom skulle kunna skapas förhållanden, hvilka skulle
ytterligare försvåra genomförandet af en dylik förenkling. Då Riksdagen
emellertid ansåge en löneförbättring åt underbefälet vara så vigtig, att
dess åvägabringande icke lämpligen borde undanskjutas, fann Riksdagen
sig böra anlita den utvägen, att å extra stat anslå medel dertill. Med
anledning häraf och då lämpligast vore att icke uppdela de extra anslagsmedeln
å särskilda anslagstitlar, beviljade Riksdagen för tillfällig
löneförbättring åt underbefäl med flere å extra stat för år 1900 ett anslag
af 297,000 kronor att utgå enligt närmare angifna grunder.

I sammanhang härmed anhöll Riksdagen på anförda skäl, att Eders
Kongl. Maj:t måtte, så snart ske kunde, låta verkställa fullständig utredning,
huruvida och på hvad sätt härens aflöningssystem i dess helhet
måtte kunna förenklas, samt derefter, och om möjligt till innevarande
års Riksdag, inkomma med det förslag i ämnet, hvartill utredningen
kunde befinnas föranleda. Sedan Eders Kongl. Maj:t för åstadkommande
af nämnda utredning och förslag under den 9 juni sistlidet år
tillsatt en komité, har emellertid ordföranden i denna komité i en till
mig stäld skrifvelse anmält, att den komitén förelagda uppgift kräfde
arbete till den omfattning, att detsamma icke inom den närmaste tiden
kunde medhinnas, och att följaktligen något på utlåtande af komitén

Fjerde hufvudtiteln.

grundadt förslag uti ifrågavarande afseende icke torde kunna till innevarande
års Riksdag inlemnas.

Enär sålunda den af Riksdagen begärda utredning rörande förenkling
i härens aflöningssystem i dess helhet ej för närvarande kan framläggas,
samt vid sådant förhållande ej nu torde böra begäras, att ökade
aflöningsförmåner åt underbefälet med vederlikar uppföras å ordinarie
stat, men de skäl, som vid sistlidet års Riksdag anfördes för en dylik
löneförbättring, fortfarande äro lika gällande, lära medel böra för
• samma ändamål äskas å extra stat äfven för år 1901.

Såsom ofvan erinrats, är förevarande extra anslag uppfördt i
innevarande års riksstat med ett belopp af 297,000 kronor. Derest
den af mig under [1 a] föreslagna omorganisationen af Karlsborgs
artillericorps varder genomförd, lärer en förhöjning af nämnda belopp
vara erforderlig för att bereda jemväl den vid corpsen nytillkomna personalen
af underbefälet ifrågavarande ökade aflöningsförmåner. Enligt
hvad arméförvaltningen å civila departementet upplyst, kommer under
innevarande år löneförbättring till underbefäl med flera vid Karlsborgs
artillericorps att utgå med 1,381 kronor. Derest omorganisationen
varder genomförd erfordras under år 1901 för samma ändamål 5,382
kronor, hvadan den tillökning i anslaget, som af ofvannämnda anledning
skulle påkallas, utgör 4,001 kronor.

Jag får derför hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att

ej mindre för tillfällig löneförbättring åt underbefäl
med flera å extra stat för år 1901 bevilja ett
anslag af 301,000 kronor

än äfven medgifva, att från nämnda anslag må under
år 1901 till nedan omförmälde befattningsinnehafvare
utbetalas tillfälliga löneförbättringar med följande
belopp och under samma vilkor som aflöningen under
de aflöningstitlar, hvartill de, enligt hvad nedan säges,
skola utgöra tillägg, nemligen:

dels till dagaflöningen under tjenstgöring:
för fanjunkare, styckjunkare, regementstrumslagare
och regementstrumpetare samt intendenturcorpsens
förvaltare 50 öre;

för sergeanter, hautboister, stabs-, sqvadrons- och
batteritrumpetare äfvensom fältmusikanter vid Vermlands
fältjägarecorps, Gotlands infanteriregemente,
Hallands bataljon, Vesternorrlands regemente och

[19.]

Anslag för
tillämpning af
värnpligtslagens
föreskrifter.

Fjerde hufvudtiteln.

Blekinge bataljon, trumslagare och hornblåsare vid
Gotlands infanteriregemente samt Hallands och Blekinge
bataljoner äfvensom trumpetare vid Gotlands
artillericorps 40 öre;

för gevärshandtverkare och pistolsmeder vid den
icke garnisonerade armén 20 öre;

för korpraler vid den icke garnisonerade armén
25 öre;

för vicekorpraler vid den icke garnisonerade armén
40 öre;

dels till lönen för vaktmästarne vid intendenturcorpsen
180 kronor;

dels till månadsarfvodena:

för distinktionskorpraler och l:e konstaplar vid
garnisonerade armén, skånska husar- och dragonregementena
samt Norrlands dragonregemente 3 kr.;

för korpraler och 2:e konstaplar vid garnisonerade
armén, skånska husar- och dragonregementena samt
Norrlands dragonregemente 3 kronor; och

för vicekorpraler vid garnisonerade armén, skånska
husar- och dragonregementena samt Norrlands
dragonregemente 3 kronor.

Tillämpning af värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de
värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m.

I riksstaten för år 1900 är under denna benämning på extra stat
uppfördt ett anslag till belopp af 53,000 kronor, hvarifrån bestridas
arfvoden till de i kompaniområdena anstälda afdelningsområdesbetälhafvarne.

Då anslag för ifrågavarande ändamål till enahanda belopp erfordras
jemväl för år 1901, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen,

att för tillämpning af värnpligtslagens föreskrifter
i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning
rn. m. på extra stat för år 1901 bevilja ett belopp af

53,000 kronor.

Fjerde hufvudtiteln.

Årtilleribehof.

Arméns eldhandvapen.

Uti underdånig skrifvelse den 15 november 1888 gjorde dåvarande
generalfälttygmästaren framställning om beviljande af medel till förändring
af 200,000 stycken 1867 års gevär jemte 20,000 karbiner till en
mera tidsenlig modell. Att detta antal emellertid redan då betraktades
såsom ett minimibehof framgår deraf, att generalfälttygmästaren på
samma gång erinrade, att enligt gjorda beräkningar arméns hela behof
ej kunde fullt tillgodoses genom nämnda antal gevär, utan att ett visst
antal nya gevär måste i sinom tid anskaffas. 1888 års Riksdag, vid
hvilken denna fråga förekom till afgörande, beviljade dock medel till
förändring af endast 100,000 gevär, hvarefter de erforderliga årsbeloppen
uppå Eders Kongl. Maj:ts förslag af 1889—1893 årens Riksdagar
anvisades till utbetalning å extra stat.

Då Elders Kongl. Maj:t sedermera för 1894 års Riksdag framlade
planen för anskaffning af 6,5 mm. vapen med repetermekanism och
dervid föreslog en anskaffning af 100,000 gevär och 20,000 karbiner,
biföll Riksdagen denna framställning endast i den mån, att medel
anvisades för inköp af 5,000 karbiner. För anskaffning af ytterligare

10.000 karbiner beviljades derefter anslag af 1895 års Riksdag.

I underdånigt anförande till statsrådsprotokollet af den 2 januari
1896 framhöll emellertid min företrädare i embetet, hurusom det antal
gevär, hvilket förut ansetts vara med nödvändighet behöfligt, blifvit
efter antagande af den förbättrade härorganisationen alldeles otillräckligt
för arméns behof, samt att »såvidt målet verkligen skulle uppnås,
det icke vore nog att beräkna 100,000 nya gevär, jemte den befintliga
tillgången af 100,000 jemförelsevis tidsenliga gevär, utan att steget borde
tagas fullt ut och de nya gevärens antal bestämmas till åtminstone

200.000 stycken».

Derjemte framhölls att, enär anslag redan vore beviljade för 15,000
karbiner, hvad som jemte dessa närmast borde anskaffas vore 75,000
gevär, hvarefter borde följa återstoden af det första 100,000-talet gevär
och de återstående erforderliga 5,000 stycken karbinerna. 1896—

[20.]
Anslag till
arméns eldhandvapen.

Fjerde hufvudtiteln

1898 årens Riksdagar beviljade sedermera anslag för anskaffning af
tillhopa 55,000 gevär att tillverkas vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
hvarefter sistlidet års Riksdag anvisade medel till anskaffning
under åren 1899 eller 1900 inom eller utom landet af ytterligare 40,000
gevär utöfver det antal, som under samma år kunde för redan tillgängliga
medel tillverkas vid nämnda faktori. I fråga om beloppen af de
extra anslag, hvilka af de särskilda Riksdagarne för ifrågavarande ändamål
beviljats, torde jag få hänvisa till uppgifterna i närlagda tabell
(bil. IV).

I sin ofvanberörda skrifvelse af den 15 november sistlidet år har
generalfälttygmästaren anfört att, till följd af en mängd ogynnsamma
och oförutsedda omständigheter, för hvilka han uti underdånig skrifvelse
af den 15 november 1898 för Eders Kongl. Maj:t närmare redogjort,
tillverkningen vid statens gevärsfaktori icke kunnat komma i gång så
snart som beräknat varit, och att den för gevärstillverkningen vid faktoriet
utstakade vägen derför icke kunnat följas, men att likväl, i följd
af Riksdagens beslut sistlidet år, det först beräknade antalet af 75,000
gevär — samt antagligen något derutöfver — torde vid innevarande
års slut vara fyldt.

De 40,000 gevär, hvartill Riksdagen anvisat medel på 1900 års
stat hade, jemlikt medgifvande i nådigt bref den 14 april 1899, blifvit
bestrida vid »Waffenfabrik Mauser» i Oberndorf och enligt kontrakt af
den 15 april skulle leveransen vara fullgjord på våren 1900.

Generalfälttygmästaren erinrar vidare, att han i sin nyssnämnda
underdåniga skrifvelse af den 15 november 1898 uttalat den förhoppning,
att de största svårigheterna vid gevärsfaktoriet skulle vid nämnda
tid vara öfvervunna, sedan personalen då blifvit något inöfvad och ett
mera lättarbetadt material genom försök, utförda vid ett inhemskt jernbruk,
blifvit funnet, och att omkring 15,000 färdiga gevär borde under

1899 kunna förfärdigas, hvarefter svårigheter icke borde möta att
uppdrifva tillverkningen icke blott till den normala, omkring 20,000
gevär om året, utan äfven derutöfver. Anledning vore att antaga, det
dessa förhoppningar skulle gå i fullbordan.

Under Maj månad 1899 tillverkades nemligen vid gevärsfaktoriet

1,000 fullt färdiga gevär och sedermera hade tillverkningen oafbrutet
fortgått med minst 2,000 gevär i månaden, och vore detta resultat att
anse såsom synnerligen godt, särskildt i betraktande deraf, att faktoriet
haft att kämpa med rätt stora svårigheter, genom minskad drifkraft
till följd af vattenbrist. På grand af det erhållna resultatet hade man
all anledning att hoppas en tillverkning år 1899 af minst 15,000 gevär,

Fjerde hufvudtiteln.

och den årliga tillverkningen borde derefter — åtminstone till dess
faktoriet blefve upptaget af reparationsarbeten å de utlemnade gevären
— kunna uppdrifvas till ett antal af omkring 25,000.

Af föregående Riksdagar hade, fortsätter generalfälttygmästaren,
medel anvisats för tillverkning vid statens gevärsfaktori af sammanlagdt

55.000 st. 6,5 mm. gevär. Af dessa torde den 1 januari 1901 endast

15.000 återstå att tillverka, eller omkring 7s af det antal gevär, som
årligen kunde vid faktoriet förfärdigas. För att faktoriet skulle kunna
ostördt fortgå i sin verksamhet vore det sålunda nödvändigt att lör
gevärstillverkningen under år 1901 ytterligare medel anvisades, men
derjemte vore det för fabrikationens jemna gång af synnerlig stor betydelse,
att medel beviljades för en längre följd af år, eller åtminstone
att antalet vapen, som borde anskaffas, blefve bestämdt. En mängd
materialier måste nemligen anskaffas långt i förväg så till exempel
borde stockämnen och handskydd vara lagrade under minst 3 år —
och detta läte sig icke göra utan att den normala tillverkningen vore
fastslagen för en viss tid framåt.

Vid uppgörandet af en plan för fortsatt gevärsanskaffning syntes
man tills vidare lämpligen kunna utgå ifrån det sedan gammalt beräknade
minimibehofvet af 200,000 gevär och 20,000 karbiner.

Kostnaden borde enligt styresmannens för gevärsfaktoriet kalkyler
fortfarande beräknas såsom förut, dock med iakttagande af att patentafgiften
för i Sverige tillverkade vapen utöfver 100,000 st. nedginge
med 1 mark eller 90 öre, och skulle sålunda prisen för 38,300 vapen
utöfver dem, som vore tillverkade och dem, för hvilka anslag redan
vore beviljade, utgöra:

för gevär
» karbin

kronor 57,35,
» 51,15

och vid fortsatt tillverkning:

för gevär.................................................... kronor 56,45,

» karbin...................................................... yy 50,?5.

Bifogade tabell (bil. IV) utvisade samtliga af Riksdagen för ifrågavarande
lindamål hittills beviljade anslag och antalet vapen, som vore
och beräknades blifva för dessa medel anskaffade, samt innehölle tillika
en plan för fortsatt anskaffning.

Kostnaden för 105,000 gevär och 5,000 karbiner skulle enligt
denna beräkning uppgå i rundt tal till 6,213,000 kronor, men ansåge
generalfälttygmästaren sig böra i detta samband framhålla, att ett icke

Bih. Ull Rikad. Prof. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 7

Fjerde hufyudtiteln.

oväsentligt antal reservdelar framdeles borde tillverkas, för hvilket ändamål
ytterligare medel sannolikt komme att erfordras. Som dessa behof
ännu icke kunde med tillräcklig noggrannhet bedömas, hade någon
summa härför i ofvannämnda plan icke intagits, men årstillverkningarna
hade af ifrågavarande orsak mot slutet beräknats något mindre än förut.

Under åberopande af hvad sålunda anförts samt innehållet af ofvanberörda
plan, hemställer generalfälttygmästaren, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att för fortsatt anskaffning af eldhandvapen
bevilja 6,213,000 kronor och däraf på extra stat för år 1901 anvisa
ett belopp af 1,402,750 kronor.

Af förestående redogörelse för frågan om anskaffande af nya eldhandvapen
för armén framgår, att man såsom ett första mål uppställt
erhållandet af 100,000 gevär och 20,000 karbiner. Riksdagen, som
gillat denna plan för arméns första beväpnande med de nya repetergevären,
har från 1895 årligen med olika belopp bidragit till dess
genomförande och hittills beviljat medel till anskaffande af inalles 95,000
gevär och 15,000 karbiner, hvadan medel till anskaffande af 5,000
gevär och 5,000 karbiner ännu i första rummet torde återstå att af
Riksdagen beviljas.

Om man ock kunnat uppställa anskaffandet af 100,000 gevär och

20,000 karbiner såsom ett första mål vid arméns förseende med vapen
af den nya modellen, kan dess verkliga behof genom detta måls nående
ingalunda anses vara fullt tillgodosedt. En afsevärd reserv af dessa
vapen måste nemligen alltid förefinnas dels till ersättande af oundvikligförbrukning
i tält, dels ock till beväpning af sådana truppformationer,
som under krigets gång alltid måste ny uppsättas och utrustas. Till
eu dylik reserv kunna våra förändrade remingtongevär icke afsättas,
dels emedan dessa vapen äro afsedda för landstormen, hvilkens beväpnande
och möjlighet till användning såsom ett forsta vilkor kräfver,
att de för densamma afsedda gevären verkligen ställas till dennas förfogande,
dels ock emedan ersättning af förbrukning vid fälthären icke
kan ske med de gamla geväreu. Ett sådant tillvägagångssätt skulle
nemligen inom kort föranleda en sammanblandning af olika vapen med
olik ammunition inom samma truppförband. Hvilka följder detta skulle
hafva ligger i öppen dag. I likhet med generalfälttygmästaren och anslutande
mig till de uttalanden af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet,
som återfinnas i statsrådsprotokollet af den 2 januari

Fjerde liufvudtiteln.

1896, anser jag sålunda, att det antal 6,5 mm. gevär, som vid en mobilisering
af vår armé måste finnas, icke kan sättas lägre än till 200,000
stycken och önskvärdt. vore utan tvifvel, att man vid sådant tillfälle
kunde hafva att påräkna ännu ett 100,000-tal af samma gevär. Först
härigenom komme man upp till det antal, som motsvarar den fordran
man i detta hänseende inom de stora europeiska arméerna för sig uppställt.
Emellertid torde det för våra förhållanden knappast vara nödvändigt
att nu fastslå såsom en bestämd gräns för gevärstillverkningens
fortsättande framställandet af ytterligare 200,000 gevär.

I afseende på antalet gevär, som under de närmaste åren böra
tillverkas, delar jag visserligen generalfälttygmästarens mening angående
det önskvärda deruti, att det erforderliga antalet så fort som möjligt
tillverkas, samt att årstillverkningen för flera år å rad må blifva ungefär
lika, men sedan det första 100,000-talet gevär är levereradt, synes
det mig dock icke af förhållandena vara påkalladt eller ens önskvärdt,
att gevärsfaktoriets yttersta förmåga tages i anspråk uteslutande för
nytillverkning, allrahelst ganska omfattande reparationsgöromål torde
erfordras för att sätta samtliga de gevär af äldre modell i fullgodt
skick, hvilka äro afsedda för landstormens behof och hvilka enligt
mitt förmenande böra innan de till denna utlemnas fullständigt iordningställas.
Jag anser derföre, att årstillverkningen af nya eldhandvapen
vid faktoriet icke bör bestämmas till högre siffra än 20,000
gevär om året.

På grund af hvad jag sålunda anfört och med hänsyn till hvad
generalfälttygmästaren framhållit i afseende på önskvärdheten af att
säkerhet för tillverkningens jemna gång vid faktoriet för en längre tid
framåt betryggas, skulle jag helst se, att Riksdagen redan nu beslutade
en fortsatt tillverkning af de nya gevären intill 200,000 stycken, men
med tanke på det stora belopp, som härför på eu gång skulle beviljas,
synes det mig lämpligt att för närvarande af Riksdagen äska anslag
för en fortsatt tillverkning af de nya gevären endast intill 150,000
stycken. Enligt de uppgifter, som ofvan lemnats af generalfälttygmästaren,
kan priset per vapen beräknas för 33,300 gevär efter 57
kronor 35 öre, för karbinerna efter 51 kronor 15 öre samt för 21,700
gevär efter 56 kronor 45 öre. Hela kostnaden för 33,300 gevär blir
sålunda 1,909,755 kronor, för 5,000 karbiner 255,750 kronor och för
21,700 gevär 1,224,965 kronor eller tillsammans för 55,000 gevär och

5,000 karbiner 3,390,470 kronor. Enligt den af mig föreslagna anskatfningsplan
skulle för nedannämnda år erfordras:

[21.]

Anslag till
mobiliseringsammunition

för eldhandvapen.

52 Fjerde hufvudtiteln.

under 1901 för 15,000 gevär och 5,000 karbiner 1,116,000 kronor

» 1902 för 20,000 gevär, deraf 18,300 efter det

högre priset .......................................................... 1,145,470 »

» 1903 för 20,000 gevär efter lägre priset ......... 1,129,000 »

Summa 3,390,470 kronor;

och hemställer jag alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå innevarande års Riksdag

att bevilja 3,390,470 kronor till fortsatt tillverkning
rid statens gevärsfaktori af 55,000 gevär och 5,000
karbiner, samt att af detta belopp för 1901 å extra
stat anvisa 1,116,000 kronor till anskaffande af 15,000
gevär och 5,000 karbiner.

Itfobiliseringsammunition för eldhandvapen.

Den behöfliga qvantiteten ammunition för arméns 8 mm. gevär
m 67—89 har, under antagande af att den personliga ammunitionsutrustningen
uppginge till 100 patroner, i den nådiga propositionen till
1892 års lagtima Riksdag beräknats till 36,000,000 patroner. Dåvarande
chefen för landtförsvarsdepartementet har i sitt anförande till
statsrådsprotokollet af den 2 januari 1896 framhållit, att denna siffra,
hvilken redan 1892 ansågs såsom ett minimum, blifvit beräknad efter
arméns dåvarande numerär, men som denna genom 1892 års förbättrade
härordning blifvit ökad, hade följden deraf blifvit, att det ofvan
angifna antalet patroner måste ökas till minst 40,000,000. Äfven denna
siffra torde emellertid numera få anses alltför låg, om man tager i betraktande
att, med öfvergång till 6,5 mm. ammunition, till följd af den
mindre vigten af hvarje patron, den personliga utrustningen kan väsentligt
ökas, då ett större antal patroner utan ökad belastning rymmas
i hvarje patronlåda.

Till den häraf uppkommande ökningen bör äfven läggas erforderligt
antal patroner för kavalleri, ingeniörtrupper, kolonner och träng, hvilka
1892 voro beväpnade med gamla karbiner och sålunda icke voro medräknade
vid bedömandet af ammunitionsbehofvet.

Utförda beräkningar gifva äfven vid handen, att det behof af
24,000,000 patoner, som år 1892 ansågs i första hand behöfligt, nu
bör höjas till i rundt tal 31,000,000, hvilken summa är beräknad för

Fjerde hufvudtiteln. 53

omkring 100,000 gevär och 20,000 karbiner, men har dervid hänsyn ej
tagits till landstormens behof.

Till följd af den ökade personliga ammunitionsutrustningen bör
äfven den i förråd behöfliga reservammunitionen ökas i ungefärligen
motsvarande grad. Antager man denna till omkring Vs af behofvet i
första hand eller 19,000,000, skulle sålunda hela behofvet blifva i rundt
tal 50,000,000 patroner. Då för närvarande finnas omkring 20,000,000
6,5 mm. patroner, anskaffade för de utaf Riksdagen under föregående
år anvisade medel för mobiliseringsammunition, återstår sålunda till behofvets
fyllande i rundt tal 30,000,000 patroner.

Beträffande den nuvarande tillverkningsförmågan vid ammunitionsfabriken,
så kunna vid dess båda afdelningar å Mariebérg och Karlsborg
utan nattarbete årligen tillverkas kulor, tändhattar och laddramar
till omkring 12,000,000 skarpa patroner och samma antal patroner hopsättas
och paketeras, men i fråga om hylstillverkningen har denna hittills
ej kunnat uppdrifvas till mer än omkring 6,000,000 hylsor.

Årsförbrukningen har under senare åren uppgått till närmare 5Vs
millioner skarpa patroner, men med de alltjemt ökade krafven på skjutskicklighet
samt det ökade intresset hos våra frivilliga skytteföreningar,
torde nämnda förbrukning i en kalkyl för framtiden böra beräknas till
6’V millioner. Under sådana förhållanden skulle sålunda vid statens
fabrik kunna tillverkas omkring 5Vs millioner kulor, tändhattar och
laddramar utöfver årsförbrukningen, men fabrikationen af hylsor deremot
sannolikt ej stegras utöfver det årliga behofvet.

Utan en ökning af hylsfabrikationen skulle alltså samtliga de för
mobiliseringsbehofvet erforderliga hylsor (30,000,000) behöfva anskaffas
från enskilda fabriker, och en stor del deraf måste under sådana förhållanden
med all sannolikhet anskaffas från utlandet. Det för mobilisering
beräknade behofvet af kulor, tändhattar och laddramar skulle
deremot kunna vid statens fabrik tillverkas och motsvarande antal patroner
hopsättas under loppet af 5Va år eller, med någon ökning af
produktionsförmågan, under 5 år.

Beträffande tillverkningskostnaden, så ställer sig denna icke oväsentligt
olika om samtliga patrondelar tillverkas vid statens fabrik eller
vissa delar förfärdigas vid enskilda verkstäder.

Enligt uppgjorda beräkningar skulle kostnaderna för hvarje patron
uppgå:

a) om samtliga patrondelar tillverkas vid ammunitionsfabrikens
egna verkstäder till ........................................................

9,9 öre;

•54 Fjerde hufvudtiteln.

b) om samtliga patroudelar skola anskaffas från enskilda

verkstäder, men sammansättningen ske vid ammunitionsfabriken
till........................................................................................ 11,6 öre;

c) om endast hylsorna levereras af enskilda verkstäder,
men tillverkningen i öfrigt utföres vid ammunitionsfabriken

till...................................................................................................... 10,9 öre.

Af denna beräkning framgår, att en icke oväsentlig besparing
skulle kunna åstadkommas, derest möjlighet funnes att under anskaffningstiden
äfven tillverka hylsorna vid statens fabrik, med anledning
hvaraf det torde vara lämpligt att i detta samband upptaga frågan om
anordnande af en hylsfabrik vid ammunitions fabrikens afdelning å Karlsborg.
Genom fabrikens utvidgning för detta ändamål skulle ett
ytterligare steg jemväl tagas till förverkligandet af det länge hysta
önskningsmålet, att till Karlsborg förlägga hela ammunitionstillverkningen.
Den enda patrondel, som för närvarande ej kan framställas å
nämnda afdelning, är hylsan. Komme deremot äfven en dylik tillverkning
derstädes till stånd, vunnes derigenom, utom ofvannämnda besparing,
den fördelen, att å Karlsborg komme att finnas en fullständig
gevär sammunitionsfabrik.

Beräknar man för behofvets fyllande den förut angifna tiden af 5
år, bör en hylsfabrikation hinna att under samma tid å Karlsborg anordnas
och äfven en rätt stor del af de för mobiliseringsbehofvet erforderliga
hylsorna derstädes tillverkas, allt under förutsättning att de
härför erforderliga medlen beviljas senast i samband med anslag för
ammunitionens anskaffande.

En utvidgning af ammunitionsfabrikens afdelning å Karlsborg, så
att vid båda afdelningarna (Marieberg och Karlsborg) årligen kunna
tillverkas minst 12,000,000 patronhylsor, erfordrar dels en tillbyggnad
af den nuvarande fabriksbyggnaden med ungefärligen D s gång dennas
golfarea, dels ock uppförande af en bostadsbyggnad med tillhörande
uthus för den personal, som tillverkningen kommer att taga i anspråk.

Beträffande sistnämnda byggnad anser jag mig dock böra framhålla
att, äfven om en hylstillverkning å Karlsborg nu icke skulle komma
till stånd, äro dock bostäder derstädes behöfliga för en omkring 50
personer större arbetsstyrka än den nuvarande under den tid tillverkning
för mobiliseringsbehofvets fyllande kommer att derstädes pågå.

Den föreslagna tillbyggnaden är afsedd att äfven kunna inrymma
den uppsättning maskiner för 6,5 mm. ammunition, som nu finnes på

Fjerde hufnidtiteln.

Marieberg, och hvilken lärer så småningom böra flyttas till Karlsborg
för erhållande derstädes af en dubbel uppsättning maskiner.

Kostnaden för ofvannämnda byggnader kan beräknas sålunda:

för tillbyggnad af fabriksbyggnaden................................ kr. 67,000: —

för uppförande af bostadshus med uthus.......................... » 133,000: —

Summa kr. 200,000: —

hvartill dock ytterligare kommer kostnaden för maskiner, transmissioner,
värme-, vatten- och afloppsledningar m. m., som erfordras
för hylsfabrikationens anordnande. En detaljerad kostnadsberäkning
för dessa senare behof har emellertid icke ännu kunnat uppgöras, men
om man utgår från den beräkning, som i 1883 års förslag till ammunitionsfabrik
å Karlsborg häröfver blifvit gjord, skulle kostnaden komma
att belöpa sig till minst 100,000 kronor, hvilken summa för ett skyndsamt
bedrifvande af arbetena med fabrikens iordningställande lärer
böra anslås samtidigt med det till byggnadernas uppförande erforderliga
beloppet.

Såsom förut blifvit nämndt, skulle, med hänsyn till ammunitionsfabrikens
tillverkningsförmåga, en tid af 5 år vara behöflig för mobiliseringsbehofvets
fyllande.

Fastställes sålunda en anskaflhingsperiod af 5 år med anslagen
derunder jemnt fördelade, torde, under förutsättning att medel för utvidgning
af fabriken vid Karlsborg beviljas, kunna antagas, att under
de 3 sista åren hela behofvet skall kunna tillverkas vid statens egna
verkstäder. Kostnaden bör således för dessa år beräknas efter de ofvan
under a) angifna grunder, men deremot för de tvenne första åren
enligt under c) angifven beräkning.

Totalkostnaden för det beräknade behofvet af 30,000,000 patroner
skulle under sådana förhållanden uppgå till 3,090,000 kronor, hvilken
summa torde böra fördelas med 654,000 kronor på hvart och ett af
de två första åren och 594,000 kronor på hvart och ett af de följande.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för anskaffning af ammunition för eldhandvapen,
bevilja en summa af 3,390,000 kronor samt
deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af

954,000 kronor, hvaraf 300,000 kronor afsedda för
utvidgning af ammunitionsfabrikens afdelning å Karlsborg.

Fjerde hufvudtiteln.

Ny fältartillerimateriel.

[22.] Sedan sistlidet års Riksdag på extra stat för år 1900 beviljat ett

Anslag till ny belopp af 235,000 kronor för anställande af försök med nya fältkanoner
”materiel11" jemte lavetter och fordon samt för anskaffning af derför erforderlig
materiel och ammunition, hafva redan under sistlidet, år dylika försök
och dermed sammanhängande arbeten blifvit påbörjade, i det att dels
en kommission af fyra officerare varit beordrad att vid utländska verkstäder
studera nyare fältartillerimateriel, och dels ganska omfattande
skjut- och körförsök med materiel från firmorna Friedr. Krupp i Essen
och John Cockerill i Seraing (Belgien) blifvit utförda och nyligen afslutade,
hvarjemte en del af den pröfvade materielen blifvit inköpt. I
dessa skjutförsök har för åstadkommande af jemförelse äfven vår nuvarande
fältkanon varit använd.

Den svensk-norska artillerikomitén, som på grund af nådiga
generalorder sammanträdt i Christiania, har jemväl lemnat ett icke oväsentligt
arbete för lösande af frågan om den för de båda länderna
lämpligaste fältkanonen.

Sistnämnda komité har i sitt betänkande, bland annat, dels föreslagit
bestämmelser angående den nya materielen i syfte att möjliggöra
användandet af gemensam patron för de båda artilleriernas kanoner,
dels ock, i fråga om anordnandet af försök för val af fältkanonsvstem,
uttalat den åsigt att sådana borde i båda länderna så anordnas,
att norska officerare skulle beredas tillfälle deltaga i de svenska försöken
och svenska officerare i de norska. De nu afslutade försöken
här i Sverige hafva äfven varit på enahanda sätt anordnade och liknande
försök pågå för närvarande i Norge, hvarvid dock pjeser af
delvis andra typer äro under pröfning.

Den ofvannämnda, för studium af artillerimateriel beordrade kommissionen
har icke funnit någon af de för densamma förevisade kanonoch
lavettyper vara de öfriga så öfverlägsen, att den kunde föreslås
till antagande utan att jemförande försök först gjordes i Sverige, och
har kommissionen på grund häraf föreslagit, att sådana jemförande
försök måtte få göras, hvarvid till pröfning borde upptagas såväl det
system, der pjesen medelst hydraulisk rekylhämningsanordning tillätes
rekylera i lavetten, som äfven det system, hvilket icke använde någon
hydraulisk anordning. Af hvartdera systemet borde, enligt kommissionens
åsigt, pröfvas tvenne olika typer och har kommissionen, med fäst

Fjerde hufvudtiteln.

afseende på livad den nuvarande tekniken kunde åstadkomma och de
förhållanden, under hvilka vårt fältartilleri kunde komma att uppträda,
föreslagit, att vissa dimensioner och vigter in. m. borde fastställas för
samtliga de olika typer, som skulle komma under pröfning.

Enligt hvad generalfälttygmästaren i sin ofvannämnda underdåniga
skrifvelse den 15 november 1899 anfört, hade emellertid jemförande
försök, på sätt kommissionen föreslagit, icke, såsom beräknadt varit,
kommit till stånd sistlidne höst, men skulle sådana utföras innevarande
år. De firmor, som lofvat leverera materiel af det förstnämnda systemet

— med hydraulik — hade nemligen sedermera förklarat sig icke kunna
till den önskade tiden lemna någon materiel, som uppfylde de uppstäda
fordringarna, synnerligast med afseende på vigten, i hvilket afseende
deremot de redan färdiga typerna af det andra systemet — utan hydraulik
— väl fylde dessa fordringar. Då emellertid ett sådant uppskof

— synnerligast med hänsyn till att den 7 cm. materiel, som vore tilldelad
de ridande batterierna, och hvartill användas ändrade lavetter och
fordon af 1874 års konstruktion, numera vore synnerligen försliten och
borde ersättas med ny — icke kunde anses lämpligt, hade, enligt nådigt
medgifvande, försök blifvit redan under hösten sistlidet år utförda till
sådan omfattning, som lämpligen kunnat ske.

Vid dessa försök hade dock icke pröfvats någon lavett-typ af det
system, som medelst hydraulisk bromsanordning läte kanonen rekylera
inom lavetten, men då möjligt vore, att detta system i vissa afseenden
kunde ega fördelar framför det nu pröfvade och härtill komme att,
enligt de upplysningar, som kunnat erhållas, förstnämnda system vore
antaget inom en stormakts (Frankrikes) artilleri, funnes, enligt generalfälttygmästarens
mening, många skäl för att samma system borde underkastas
en jemförande pröfning, innan något definitivt beslut fattades
angående konstruktionen af Sveriges blifvande fältkanon.

Ehuru sålunda de hittills utförda försöken icke kunnat gifva ett
sådant afgörande resultat, att en för ombeväpning af vårt fältartilleri i
sin helhet gällande modell å ny fältkanon kunde hos Eders Kongl.
Maj:t till fastställelse föreslås, hade de, fortsätter generalfälttygmästaren,
dock gifvit vid handen, att af de pröfvade typerna en väl genomtänkt
och utarbetad samt fullt fältmessig materiel, omfattande såväl pjeser
som fordon och ammunition, redan nu kunde erhållas, och man kunde,
på grund af den erfarenhet, som redan vunnits, hysa grundad förhoppning
att de fortsatta försök, som vore afsedda att utföras dels i Norge
och dels här i Sverige, inom ganska kort tid skulle leda till sådant
resultat, att en materieltyp kunde föreslås till fastställelse af Eders
Bih. Ull Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Äfd. 1 Käft. 8

58 Fjerde hufvudtiteln.

Kongl. Maj:t. Under sådana förhållanden syntes det vara af vigt att
uti 1901 års stat uppfördes erforderligt anslag för påbörjande af fältartilleriets
ombe rapning i enlighet med de närmare bestämmelser, som
kunde varda af Eders Kongl. Maj:t faststälda, och ansåge generalfälttygmästare!)
på denna grund tiden vara inne att redan nu för Eders
Kongl. Maj:t i underdånighet framlägga en generell plan för genomförandet
af en sådan ombeväpning.

Den materiel, som i första hand behöfde ersättas med ny, vore
— på förut angifna skäl — de ridande batteriernas 7 cm. materiel,
men enär ett icke oväsentligt antal 8 cm. kanoner af det slag,
som nu tillhörde fältartilleriet, inginge i den af senaste befästningskomité
föreslagna bestyckningen å rikets fästningar, och då pjeser
af detta slag under den närmaste framtiden komme att erfordras för
uppställning i fästningsverk, som redan vore under byggnad, så borde
äfven ett utbyte af 8 cm. materielen mot ny snabbskjutande materiel
snarast möjligt påbörjas.

Med stöd af de prisuppgifter, som från olika fabrikanter erhållits,
hade generalfälttygmästaren låtit uppgöra en kostnadsberäkning för
svenska artilleriets ombeväpning med så kallad snabbskjutande materiel
under förutsättning, att artilleriets organisation fortfarande blefve lika
med den nuvarande, d. v. s. att liniebatteriernas antal komme att förblifva
40 jemte 6 depotbatterier och 2 depotafdelningar, och gälde
sålunda nedan angifna summor endast för en nybeväpning af det nuvarande
artilleriet.

Den enligt dessa grunder beräknade kostnaden komme att utgöra:

För ett batteri:

Kanoner med lavettage och förställare
......................................................... kr. 77,000: —

Ammunitionsvagnar....................................... » 55,000: — kr 132,000: _

Ammunition................................................................................. » 95,000: —

Summa kr. 227,000: —

För 46 batterier sålunda:............... kr. 10,442,000: —

2 depotafdelningar........................... » 151,000: — kr- 10,593,000: —

Reservdelar och utredning ej ofvan inräknade............ x> 50,000: —

Transport 10,643,000: —

Fjerde hufvudtiteln.

Transport 10,643,000: —
Nyanskaffning af rid- och anspannspersedlar, hufvudsakligen
för de batterier, som hade den äldsta utredningen
....................................................................... kr. 443,000: —

Ändring af batteriernas äldre ammunitionsvagnar att

användas vid ammunitionskolonnerna ........................ » 170,000: —

Reservlavetter för kolonnerna .................... » 205,000: —

Transportkostnader ............................................................. » 47,000: —

Summa kr. 11,508,000: —

Härtill borde läggas för oförutsedda utgifter och

prisökningar, förslagsvis omkring 4 % .................... kr. 492,000: —

och sålunda slutsumman komma att blifva.................. kr. 12,000,000: —

Med afseende på sättet för anskaffningen ansåge generalfälttygmästaren,
att minst Vs af materielen måste beställas vid den utländska
verkstad, hvars konstruktion deraf kunde blifva antagen, och att återstoden
af nytillverkad materiel samt all ändring af äldre fordon borde
ske inom landet. Hvad ammunitionen anginge borde man beräkna, att
ett visst antal projektiler samt patronhylsor och tändhattar måste beställas
utomlands, dock möjligen i något mindre proportion i förhållande
till behofvet än för materielen antagits.

Beträffande den tid, som kunde beräknas åtgå för nybeväpningens
genomförande, borde tagas i betraktande å ena sidan de jemförelsevis
ogynnsamma förhållanden, som, till följd af olikheter i afseende på utrustning
och ammunition under ombeväpningstiden, uppstode för artillerivapnet
och på grund hvaraf denna tid borde beräknas så kort som
möjligt, men å andra sidan att anskaffningsperiodeu borde bestämmas
med hänsyn till att — såvidt inom rimliga tidsgränser läte sig göra —
den inhemska industrien tillförsäkrades så stor del af den blifvande
tillverkningen som möjligt. Med hänsyn till båda dessa förhållanden
ansåge generalfälttygmästaren den erforderliga summan lämpligen kunna
komma till användning, om anslagen fördelades på en period af fyra
år, räknad från och med 1901; och har han sålunda i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att för anskaffning
af ny fältartillerimateriel och ammunition bevilja 12,000,000
kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa W eller 3,000,000
kronor.

60 Fjerde hufvudtiteln.

I likhet med min företrädare anser jag, att fältartilleriet i den nutida
krigföringen spelar en så stor och för stridens utgång afgörande
roll, att intet bör försummas, som är egnadt att hålla vårt fältartilleri
i jemnhöjd med den ställning, detta vapen intager i andra arméer.
Ju mindre en armé är och ju fåtaligare dess kanoner, desto vigtigare
är det, att kanonernas qvalitativa egenskaper icke äro underlägsna, och
skall det vara möjligt för en armé, h vilkens infanteri till följd af öfningstidens
korthet måste vara sin motståndare underlägset i utbildning,
att gå segrande ur striden, kräfves ovilkorligen stödet af ett fullt tidsenligt
snabbskjutande fältartilleri. Man måste vid här föreliggande
frågas bedömande komma ihåg, att, om äfven våra värnpligtiges utbildning
skulle komma att tillgodoses bättre än för närvarande, öfningstiden
för desamma dock torde blifva afsevärdt kortare än för de
värnpligtige i de flesta öfriga europeiska arméerna, der densamma
uppgår till 2 eller flera år.

Vår nuvarande fältkanon försvarade väl sin plats bland den materiel,
man nu öfverallt går att utbyta mot en ny, men den är afsevärdt
underlägsen den moderna snabbeldskanonen af den ena eller andra konstruktionstypen.
Granskar man förhållandena inom Europas arméer, skall
man finna, att Tyskland och Frankrike redan genomfört ombeväpningen
af fältartilleriet och försett det med materiel, som i afseende på verkningsförmåga
är mångfaldigt öfverlägsen och i afseende på lätthandterlighet
under eldgifning vida fördelaktigare än vår nuvarande. Man
vet äfven, att inom alla öfriga stater med ifver arbetas på anskaffandet
af tidsenlig fältartillerimateriel, men huru nära afgörandet man kommit
inom de särskilda staterna är ännu icke kändt, och vissheten härom
torde sannolikt från många håll äfven medföra underrättelsen om påbörjad
eller redan långt framskriden anskaffning af den antagna materielen.
Försöken bedrifvas nemligen af helt naturliga orsaker med
den största hemlighet, och en beslutad ombeväpning måste af militära
skäl genomföras på kortast möjliga tid. Sålunda öfverraskades i Tyskland
de främmande staternas militära fullmäktige vid underrättelsen om
att en ny fältkanon var antagen samtidigt af meddelandet om att densamma
skulle inom närmaste tiden utlenmas till flera truppförband, och
i Frankrike har allt, som angår den nya fältkanonens anskaffning och
utlemnande, omgifvits med så stor hemlighet, att man ännu knappast
känner dess konstruktion eller med huru stort antal den blifvit införlifvad
i fälthären. I Schweiz beviljades 1898 anslaget till ett försöksbatteri
3 dagar efter sedan det hos regeringen blifvit af artilleripröfningskommissionen
föreslaget och efter ytterligare 3 dagar var beställ -

Fjerde hufvudtiteln. 61

ningen af detsamma gjord hos firman Krupp i Essen, och i Norge är
anslag till ny fältartillerimateriel beviljadt, ehuru försök med snabbeldsfältkanoner
vid tidpunkten för medlens beviljande ännu icke påbörjats.
Samma land har dessutom till landstormen bestält 16 kanoner
af fullt, tidsenlig fältkanontyp att levereras från utländsk firma under
instundande vår. I Ryssland pågå omfattande försök, ehuru detta land
har en fältkanon af tidsenligare konstruktion än vår, och enligt uppgifter
i den utländska militärlitteraturen lär i Italien 23,000,000 lire
vara afsätta till nyanskaffning af en snabbeldskanon, angående hvilkens
konstruktion man emellertid ännu icke fattat beslut.

Af nu anförda exempel torde framgå, att fältartilleriets ombeväpning,
som inom alla länder, der den icke redan är verkstäld, är nära
förestående, med all sannolikhet kommer att bedrifvas med största
energie. Jag anser det under sådana förhållanden vara klokt, att till
instundande Riksdags kännedom framställa de anslagskraf, hvilka erfordras
till vårt nuvarande fältartilleris ombeväpning, och hvilka icke
längre kunna undanskjutas, utan att vår armés stridsduglighet i afsevärd
grad försummas.

Den plan till anskaffande af ny fältartillerimateriel, som generalfälttygmästaren
här ofvan framlagt, kan jag icke annat än till fullo
gilla, och skulle jag hafva ansett det lyckligt, om förhållandena medgifvit
att lägga densamma till grund för anslagsäskanden af instundande
Riksdag. Emellertid anses det behöfligt, med hänsyn till andra anslagsbehof
för försvarsväsendets utveckling, som i öfrigt måste göras
gällande, att utsträcka anskaffningstiden till 6 i stället för 4 år.

Försöken med ny fältartillerimateriel hafva visserligen ännu icke
afslutats, men de försök, som redan egt rum, hafva dock ådagalagt,
att ett definitivt förslag till ny fältartillerimateriel kommer att under
år 1900 underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Vid sådana förhållanden
och då anskaffningstiden, såsom ofvan nämnts, måste utsträckas
längre än hvad önskligt hade varit, är det af synnerlig vigt att redan
före 1900 års utgång kunna inlåta sig på aftal med vederbörande verkstäder;
och torde vi i detta fall böra taga exempel från broderlandet,
der man redan beviljat anslag för den nya materielens anskaffande,
innan den blifvit definitivt faststäld, en åtgärd som mer än annat visar,
af huru stor vigt man der anser införandet af den nya snabbskjutande
fältartillerimaterielen vara.

Den tvingande nödvändigheten af ett snart utbyte åt de ridande
batteriernas materiel gör det äfven önskvärdt, att anskaffningen af den
nya materielen så mycket som möjligt påskyndas, och den gamla ma -

Fjerde hufvudtiteln.

terielens användande vid redan eller inom den närmaste framtiden fullbordade
verk å våra under byggnad varande fästningar gör det också
i hög grad önskligt, att den derför afsedda materielen i tid frigöres för
detta ändamål.

Den minskning i kostnaden för bestyckningens anskaffande för de,
enligt komiténs för ordnande af det fasta försvaret den 25 juli 1898
afgifna förslag, ifrågasatta befästningar genom användande af en del
af de nuvarande 8 cm. fältpjeserna med tillhörande ammunition derstädes
i stället för anskaffande af ny dylik materiel har af generalfälttygmhstaren
beräknats till 803,200 kronor och hafva härvid de af
nämnda komité antagna prisen blifvit lagda till grund för beräkningarna.
Huru stor denna besparing i verkligheten blir, låter sig icke
för närvarande beräknas såsom varande beroende af de ändringar i
priset, som under tiden för befästningarnas uppförande kan komma att
inträffa.

Slutligen må framhållas, att en ombeväpning af vårt fältartilleri
med nya kanoner ingalunda i sig innebär ett kasserande af den nuvarande
materielen med dess ammunition, utan kan fortfarande en stor
del af densamma komma till användning vid landets försvar. Vid fältartilleriet
finnas för närvarande 264 8 om. kanoner, deraf 162 med
modell år 1881 och 102 med modell år 1894. Af dessa skola enligt
ofvanstående 70 st. inom den närmaste tiden tagas i anspråk för fästningsbestyckningen.
Af de på fästningarna nu befintliga 42 st. 8 cm.
kanonerna äro samtliga tillverkade före eller under år 1885, hvadan
desamma dels äro af den äldre modellen, dels ock redan i viss grad
förslita, hvarföre ett utbyte äfven af dessa mot fältkanoner af senare
tillverkningsår inom den närmaste tiden blir önskvärd. Af fältartilleriets
nuvarande 264 8 cm. kanoner skulle sålunda kunna med
fördel vid fästningarna användas 70 + 42 = 112 st. Af de återstående
152 äro 48 st. tillverkade 1881 och hafva sålunda snart varit i bruk
20 år, hvilket torde få anses såsom en tid, utöfver hvilken en fältkanons
fulla fältduglighet knappast sträcker sig. Återstår sålunda ett
hundratal kanoner i lavetter, hvilka kunna blifva af stor nytta vid lokalförsvaret,
vare sig de komma att betjenas af nyuppsatta positionsartilleritrupper
eller af landstormsafdelningar, för hvilka sistnämnda dessa
kanoner synas vara särskilt lämpliga.

Genom öfverförandet af de 70 8 om. kanonerna till det fasta försvaret
kommer en stor del af nu befintlig fältartilleriammunition att
blifva använd, dels såsom mobiliseringsammunition vid fästningarna, dels

Fjerde hufvudtiteln.

ock till skjutöfningar derstädes och någon slopning af densamma
skall knappast behöfva ifrågakomma.

Af befintliga 293 st. ammunition svagnar m 81 erfordras 187 st.
för att vid våra nuvarande ammunitionskolonner kunna få utrangera de
nu använda ammunitionsvagnarna, hvilka dels lastade väga 100 kilogram
mer än de förstnämnda och dels äro så gamla (ursprungligen af 1831 års
modell) att de med skäl kunna anses hafva tjenat ut sin tid. Emellertid
medför införandet af snabbskjutande kanoner vid fältartilleriet
äfven utan tvifvel, att man måste öka ammunitionsmängden vid batterierna
och ammunitionskolonnerna, och detta medför i sin tur ett ökadt
behof af ammunitionsvagnar, hvilket torde komma att erbjuda användning
för äfven större delen af de återstående 8 cm. ammunitionsvagnarna.
De öfverblifna komma naturligtvis att med fördel användas vid
positions- eller landstormsartilleriet. Det nuvarande fältartilleriets öfriga
fordon kunna med undantag af reservlavetterna användas äfven
vid de nya batterierna.

Då jag sålunda anser, att krafven på en ny kraftig och tidsenlig
fältartillerimatenel icke längre utan fara för arméns stridsduglighet
kunna undanskjutas, då utbytet af de ridande batteriernas materiel icke
kan längre anstå, då en afsevärdt stor del af de medel, som härtill
erfordras enligt den framlagda planen kommer den inhemska industrien
tillgodo, utan att densamma behöfver betungas med kostnader för dyrbara
förberedande försök, och då en direkt kontant utgift för fästningarnas
bestyckning kan undvikas genom redan befintliga men för sitt
nuvarande ändamål olämpliga kanoners öfverflyttande från fält- till fästningsartilleriet,
så får jag, jemväl på grund af hvad för öfrigt här ofvan
anförts, i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att för anskaffning af ny fältartillerimatenel och
ammunition bevilja 12,000,000 kronor och deraf på
extra stat för år 1901 anvisa en sjettedel eller 2,000,000
kronor.

Fjerde hufvudtiteln.

Fortifikations- och artilleribehof.

Det fasta försvaret i allmänhet.

[23.] Sedan frågan om stärkandet af vårt lands fasta försvar under en

faetaTörsvaret ^n§TC tidrymd fatt stå tillbaka för andra vigtiga försvarsspörsmål,
^allmänhet, hvaribland främst det om en förbättrad härordning, trädde densamma
i förgrunden vid 1896 års Riksdag, då statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
framlade en plan till ordnandet af denna del af
försvaret. Nämnda plan grundade sig på ett af honom såsom chef för
generalstaben afgifvet omfattande betänkande öfver Sveriges fasta försvar,
enligt hvilket det fasta kustförsvaret i första rummet borde stärkas

— främst Stockholms och Karlskronas försvar åt sjösidan — och derefter
de vigtigaste strategiska punkterna inuti landet såväl på Gotland
som på fastlandet tryggas medelst befästningar, och fäste han dervid
särskildt uppmärksamheten på nödvändigheten af att ordna ett fast
försvar i öfre Norrland.

Kostnaden för planens genomförande beräknades till omkring
33,000,000 kronor.

Häraf äskades af Riksdagen, utom anvisande af förut beviljade
anslag, följande belopp nemligen:

för Stockholms sjösida............................ 2,275,400 kronor

» Karlskrona......................................... 412,600 »

» Gotland................................................... 801,800 »

Summa 3,489,800 kronor.

Dessutom begärdes såsom årsanslag för befästningsarbetena å Karlsborg
200,000 kronor.

Af de sålunda äskade anslagen beviljade Riksdagen:

för Stockholms sjösida.............................. 2,275,400 kronor

» Karlskrona............................................ 412,600 »

Summa 2,688,000 kronor,

— hvaraf 1,394,000 kronor jemte återstoden, utgörande 221,750 kronor,
af det år 1895 beviljade anslaget till sjöfästningarna, anvisades att utgå
under år 1897 — samt till fortsättning af arbetena på Karlsborg med
Vaberget 200,000 kronor.

♦

Fjerde hufvudtiteln. 65

Deremot bifölls icke framställningen om medel till befästningar på
Gotland, enär Riksdagen ansåge mindre lämpligt, att anläggandet af
njm fästningsverk påbörjades, innan redan anlagda blifvit försatta i
försvarbart skick, och då, hvad en föreslagen befästning vid Tingstäde
beträffade, departementschefen förklarat, att densamma borde tagas under
förnyad granskning. Riksdagen anförde dock i sin skrifvelse, att »det
ville synas, som skulle de militära förråden i Visby böra förflyttas till
någon för öfverraskande fara mindre blottstäld plats».

Vid den derpå följande 1897 års Riksdag äskade Eders Kongl. Maj:t
dels anvisande för år 1898 af återstoden, 1,294,000 kronor, af de utaf
1896 års Riksdag beviljade medel till befästningsarbeten jemte anordningar
för försvarets ledning vid Vaxholms och Oscar-Fredrikshorgs fästning
äfvensom till förstärkningsarbeten vid Kungsholmens fästning, dels
beviljande af 200,000 kronor till arbetena på Karlsborg med Vaberget,

500.000 kronor till påbörjande af Göteborgs befästande åt sjösidan och
ett lika stort belopp till påbörjande af befästningsarbeten vid Boden.

Riksdagen anvisade det förstnämnda, redan beviljade beloppet af

1.294.000 kronor till sjöfästningarna att utgå under år 1898 samt beviljade
det äskade beloppet, 200,000 kronor, till Karlsborg.

Beträffande deremot beviljandet af medel till de ifrågasatta nya befästningarna,
stannade kamrarne i olika beslut. Första Kammaren biföll nemligen
ett framstäldt yrkande, att Riksdagen med anledning af berörda framställningar
måtte anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en
fullständig utredning af frågan om ordnandet af landets fasta försvar i det
syfte, som angåfves i eu af herr Lundeberg in. fl. afgifven reservation till
statsutskottets utlåtande i berörda fråga. I motiveringen till denna reservation
anfördes, bland annat, hurusom det icke kunde förnekas, att frågan
om ordnandet af landets fasta försvar, sedan Riksdagen fattat beslut om
fortsättande af den norrländska stambanan från Boden, inträdt i ett nytt
skede, i det att stambanans framdragande till riksgränsen betingade
anläggande af ett fästningsverk i öfre Norrland, hvilket borde vara
färdigt, när banan nått sitt slutmål. Tillika antog Första Kammaren
det förslag, som innefattades i den ofvannämnda reservationen, i hvilken
yrkats, att Riksdagen måtte i riksstaten för år 1898 uppföra ett belopp
af 1,000,000 kronor att afsätta3 för att efter Riksdagens medgifvande
användas för de af Kongl. Maj:t ifrågasatta ändamål.

Andra Kammaren beslöt visserligen också, att hos Eders Kongl.
Maj:t anhålla om en fullständig utredning af frågan om ordnandet af
landets fasta försvar, men anslöt sig till statsutskottets majoritet i fråga
om motiveringen. Hufvudsakliga olikheten mellan denna och den ofvanBih.
till liiksd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. i)

Fjerde hufvudtiteln.

nämnda af Första Kammaren antagna motiveringen var, att enligt den förra
det icke kunde förnekas att frågan om ordnandet af landets fasta försvar
skulle inträda i ett nytt skede, om Riksdagen komme att besluta fortsättande
af den norrländska stambanan från Kalix eif. Med afseende
på beviljandet af medel till påbörjande af de föreslagna befästningarna
vid Göteborg och vid Boden biföll Andra Kammaren statsutskottets afstyrkande
hemställan.

Som någon sammanjemkning mellan kamrarnes skiljaktiga beslut
icke egde rum, kom ej någon Riksdagens skrifvelse rörande ifrågavarande
utredning till stånd, ej heller beviljades något belopp för ifrågavarande
ändamål.

Med anledning af hvad inom Riksdagen förefallit beträffande berörda
fråga, behagade Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 14
maj 1897 förordna en af såväl militärer som ledamöter af Riksdagens
båda kamrar sammansatt komité för verkställande af en allsidig utredning
rörande landets fasta försvar. Denna komité började sina
arbeten den 20 maj sistnämnda år och afslutade sin verksamhet den
25 juli 1898, då densamma afgaf sitt omfattande betänkande.

1898 års Riksdag inträffade således, medan befästningskomiténs
arbeten ännu pågingo, och dessa kunde följaktligen icke läggas till
grund för Eders Kongl. Maj:ts proposition i ärendet till Riksdagen. I
sagda proposition betonades ock, att, innan komitén inkommit med sitt
betänkande, några anslag icke borde äskas till andra befästningsåtgärder
än till dem, som då pågingo, och ej utan allvarsamma olägenheter kunde
afbrytas, såsom fallet vore med Karlsborgs fästningsbyggnad, eller
som icke utan fara för neutralitetens upprätthållande kunde uppskjutas,
tills de af berörda komité gjorda framställningarna hunnit blifva af
Riksdagen behandlade. Då emellertid den återstående kostnaden för
ordnandet af landets fasta försvar enligt den i 1896 års statsverksproposition
angifna planen uppgick till omkring 33,000,000 kronor, vore
detta belopp, enligt dåvarande statsrådets och chefens för landtförsvarsdepartementet
åsigt, uttryckt i anförandet till statsrådsprotokollet för
den 14 januari 1898, så betydligt, att, äfven om det skulle kunna något
nedsättas, detsamma dock borde fördelas på flera år. »Men under
sådana förhållanden», heter det vidare i berörda anförande, »synes det
klokt och med eu god statshushållning öfverensstämmande att under
afvaktan på meromnämnda komités utlåtande afsätta en fond för stärkandet
af vårt fasta försvar, medan statskassan har att uppvisa rikliga
öfverskott.» Tillika framhölls nödvändigheten af att så snart som
möjligt beställa åtminstone en del af den för fästningarna afsedda

Fjerde hufvudtiteln.

artillerimaterielen, om hvars behöflighet inga olika meningar förefunnes
och som eljest, enligt hvad erfarenheten visade, ej med erforderlig
skyndsamhet skulle kunna anskaffas. På grund häraf äskades i statsverkspropositionen
ett belopp af 3,000,000 kronor för att efter Riksdagens
medgifvande användas till stärkande af landets fasta försvar, dock med
rätt för Eders Kongl. Maj:t att af nämnda belopp under år 1899 använda
högst 1,500,000 kronor för anskaffande af artilleri- och pansarmateriel
till redan befintliga fästningar.

Vidare äskades, i samband med ett anslag af 120,000 kronor för
flyttning af en del utaf förråden å Gotland till Tingstäde och uppförande
derstädes af nya förrådsbyggnader, till inköp af den för befästningsarbeten
och förråds anläggande erforderliga mark vid sagda ort 123,000 kronor.

I samma statsverksproposition hemstälde ock Eders Kongl. Maj:t,
det Riksdagen måtte medgifva, att under år 1898 finge användas

240.000 kronor af en per mille-fonden till befästningsarbeten m. in.
vid inloppet till Göteborg och äskade i samband härmed för enahanda
ändamål till utgående under år 1899 ett belopp af 130,600 kronor.

Slutligen äskades till fortsättande af arbetena på Karlsborgs fästning
med Vaberget ett anslag af 200,000 kronor, för att de pågående
arbetena skulle kunna bedrifvas »till samma omfattning som hittills».

På underdånig föredragning af statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
äskades vid samma riksdag dels ett belopp af

127.000 kronor till förbättrad bestyckning å befästningarna vid Fårösund,
dels ock ett belopp af 225,000 kronor till minförsvar vid Göteborg.

Med afseende å ifrågavarande anslag till det fasta försvaret, biföll
Riksdagen propositionen om 3,000,000 kronor till det fasta försvaret i
allmänhet, dock så att beloppet skulle utgå till stärkande af landets
dåvarande fasta försvar, och medgaf Eders Kongl. Maj:t rätt att häraf
under år 1899 använda högst 1,500,000 kronor till anskaffande af artillerioch
pansarmateriel till redan befintliga fästningar, hvarjemte det äskade
anslaget af 200,000 kronor till fortsättande af arbetena på Karlsborgs
fästning beviljades.

Deremot afslogos de äskade anslagen till det fasta försvaret på
Gotland och vid Göteborg, enär Riksdagen ej ansåg skäl bevilja anslag
till nya befästningsarbeten, innan befästningskomitén afslutat sina
arbeten.

Det förutnämnda anslaget af 1,500,000 kronor, som skulle utgå
under 1899, fördelades genom nådigt bref af den 9 december 1898
sålunda, att 607,500 kronor anslogos till arméförvaltningens artilleridepartement
för anskaffande af fästningsartillerimateriel till Vaxholm

68 Fjerde hufvudtiteln.

och Oscar-Fredriksborg samt Karlsborg, 285,000 kronor till arméförvaltningens
fortifikationsdepartement för anskaffande af pansarmateriel
till Vaxholm och Oscar-Fredriksborg samt till Vaberget och 607,500
kronor till marinförvaltningen hufvudsakligen för anskaffande af artillerimateriel
till Kungsholmens fästning.

Befästningskomitén hade emellertid, såsom förut blifvit nämndt, den
25 juli 1898 afgifvit sitt betänkande, hvilket för afgifvande af utlåtanden
remitterades dels till chefen för fortifikationen, generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet samt t. f. chefen för generalstaben och
dels till chefen för flottans stab samt stationsbefälhafvaren vid flottans
station i Karlskrona, hvarjemte marinförvaltningen sedermera anmodades
yttra sig öfver stationsbefälhafvarens utlåtande och det af sistnämnde
myndighet infordrade yttrande, som afgifvits af kommendanten å befästningarna
vid Karlskrona.

Då nämnda myndigheter i november 1898 inkommo med sina
yttranden, kunde befästningsfrågan i sin helhet framläggas för 1899
års Riksdag.

I det statsverkspropositionen bifogade statsrådsprotokollet för den
13 januari 1899 omtalades de resultat, hvartill komitén kommit, jemte
hufvudinnehållet af myndigheternas utlåtanden öfver komiténs betänkande.
Tillika angaf dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
sin egen utförligt motiverade ståndpunkt i denna
fråga.

Då hufvudinnehållet af komiténs betänkande, hvilket jemlikt Eders
Kongl. Maj:ts beslut i sammandrag utdelats till samtliga ledamöter i
Riksdagen, intagits i det 1899 års statsverksproposition bifogade statsrådsprotokollet
för den 13 januari samma år, synes icke nödigt att
här redogöra för betänkandets innehåll. Jag anhåller emellertid att få
i det följande fästa uppmärksamheten på vissa synpunkter, som äro af
den vigt, att de företrädesvis böra beaktas, och erinrar till en början,
att komiténs förslag, afsedt att genomföras under loppet af 10 år, upptager
kostnaden för befästnings- och bestyckningsåtgärder för förstärkning
eller befästande af nedannämnda platser till följande belopp nemligen
:

Vaxholm och Oscar-Fredriksborg .......................... kronor 2,867,300: -—

Karlskrona...................................................................... » 4,900,000: —

Karlsborg....................................................................... » 1,900,000: —

Transport kronor 9,667,300: —

Fjerde hufvudtiteln.

Transport kronor 9,667,300: —

Gotland: Fårösund..................................................... » 407,200: —

Tingstäde .................................................... » 590,000: —

Boden............................................................................... » 8,700,000:

Göteborg................................................. »_1,660,000: —

Summa kronor 21,024,500: —

I denna slutsumma ingår dock hvarken en per mille-fonden eller
kostnaden för minspärrning vid inloppet till Göteborg.

Mot vissa delar af komiténs förslag hafva trenne af dess ledamöter
reserverat sig. Dessa reservationer afse dels tidpunkten för utförandet
och i viss mån äfven omfånget af de s. k. sjöbefästningarna och dels
den föreslagna fästningen vid Boden, rörande hvilken en reservant
förmenar, att frågan om dess behöflighet borde ytterligare utredas,
medan de tvenne andra reservanterna hålla före, att fästningen, hvars
nytta i vissa afseenden ej bestrides, borde komma till utförande först
sedan de föreslagna befästningarna åt Stockholms sjösida, vid Karlskrona
och Karlsborg fullbordats och då såsom spärrfästning i viss mening.

Myndigheterna — med undantag dock af chefen för flottans stab,
hvilken har en afvikande mening med afseende på Bodens betydelse,
jemförd med en af honom ifrågasatt ny sjöfästning — instämma i allt
väsentligt med komiterade beträffande de ifrågasatta befästningarnas
antal, läge och allmänna beskaffenhet m. m. Deremot anse de, att af
komitén föreslagna inskränkningar och ändringar i förut angifna befästningsförslag
skulle medföra åtskilliga olägenheter ur försvarssynpunkt,
hvarförutom betonas, att kostnaden för de af komitén föreslagna
befästningsanordningarna jemte bestyckning m. m. beräknats alltför
låg.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning föreslå myndigheterna,
dels att vid vissa fästningar en del anläggningar, hvilka komitén visserligen
framhållit såsom önskvärda men af besparingsskäl ej upptagit, måtte
komma till utförande, dels att en och annan förändring med afseende på
en del detaljanordningar vidtages och dels slutligen, att den af komitén
beräknade kostnaden för vissa befästnings- och bestyckningsanordningar
höjes med större eller mindre belopp. Till följd häraf hemställa de
till landtförsvaret hörande myndigheterna om en höjning i det af komitén
angifna kostnadsbeloppet af tillsammans 1,189,244 kronor, hvartill skulle
komma kostnaden för vissa försvarsåtgärder, föreslagna dels af chefen
för flottans stab, dels ock af kommendanten å befästningarna vid Karls -

70 Fjerde hnfvndtiteln.

krona, hvilka åtgärder snille betinga en kostnad af tillsammans 1,235,500
kronor (eventuel ännu högre belopp).

Dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet anslöt
sig i sitt ofvannämnda anförande till statsrådsprotokollet för den
13 januari sistlidet år i hufvudsak till myndigheternas åsigt beträffande
sättet och kostnaderna för planens genomförande under framhållande
af sitt gillande af den utaf komitén föreslagna planen samt den sakrika
och allsidiga utredning, som kommit befästningsfrågan till del.
Dessa kostnader skulle enligt statsrådets förslag uppgå till ett sammanlagdt
belopp af 23,625,594 kronor och således komma att med i rundt tal

2.600.000 kronor öfverstiga den af komitén beräknade kostnadssumman.
Beträffande tidrymden, inom hvilken befästningsplanen enligt komiténs
förslag skulle komma till utförande, eller 10 år, ansåg statsrådet såväl
densamma som ock förslaget till fördelning på perioder vara väl motiverade,
men då frågan om fästningsartilleripersonalens organisation ännu ej
vore så utredd, att den kunde föreläggas Riksdagen, och denna fråga
stode i samband med den om anläggandet af en ny fästning, ansåg
statsrådet skäl ej vara för handen, att vid ifrågavarande Riksdag framlägga
hela den för första perioden föreslagna arbetsplanen med äskande
af det för densammas genomförande erforderliga beloppet, utan förordade
derför, att den af komitén angifna första perioden delades i tvenne,
hvardera på 2 år. Under den första af dessa, som skulle omfatta åren
1899 och 1900, borde årsanslagen — 3,000,000 kronor för hvartdera
året — användas till stärkande af landets nuvarande fasta försvar, hvarjemte
en per mille-fonden då borde utgå. Under den senare eller åren
1901 och 1902 borde årsanslagen deremot afse såväl det nuvarande
fasta försvaret som ock nya befästningsanordningar i öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit.

På grund af hvad statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
sålunda anförde, täcktes Eders Kongl. Maj:t af Riksdagen äska:

dels medgifvande att under år 1899 använda den ännu ej disponerade
återstoden, 1,500,000 kronor, af det utaf 1898 års Riksdag på extra
stat lör år 1899 till stärkande af landets nuvarande fasta försvar beviljade
anslag;

dels anvisande för samma ändamål på extra stat för år 1900 af

2.200.000 kronor;

dels ock medgifvande ej mindre att 50,000 kronor af en per
mille-fonden finge under år 1899 användas till befästningsarbeten jemte
bestyckning och anordningar för försvarets ledning vid inloppet till

Fjerde hufvudtiteln. 71

Göteborg, än äfven att för samma ändamål nämnda fonds återstod,
beräknad till 220,000 kronor, finge under år 1900 användas.

I sammanhang härmed behagade Eders Kongl. Ma_j:t, på statsrådets
och chefens för sjöförsvarsdepartementet föredragning, å extra
stat för år 1900 äska ett belopp af 800,000 kronor till fästningsartillerimateriel
för Karlskrona befästningar och batterierna vid Fårösund.

Riksdagen beviljade, på sätt Eders Kongl. Maj:t sålunda begärt,
till det fasta försvaret 3,000,000 kronor på extra stat för år 1900 samt
medgaf Eders Kongl. Maj:t rätt att för uppgifvet ändamål under 1899
använda 1,500,000 kronor af förut beviljadt anslag, äfvensom att till ett
minflankeringsbatteri vid inloppet till Göteborg använda en per millefonden,
delad så som i statsverkspropositionen angifvits.

Det nyssnämnda beloppet, 1,500,000 kronor, disponerades genom nådigt
bref af den 16 juni sistlidet år sålunda, att 1,094,956 kronor anslogos
till befästningsarbeten vid Vaxholm och Oscar-Fredriksborg, Karlskrona,
Karlsborg och Fårösund, 231,044 kronor till bestyckningsanordningar vid
Vaxholm och Oscar-Fredriksborg samt 174,000 kronor till bestyckningsanordningar
vid Karlskrona och Fårösund.

Slutligen har det till utgående under innevarande år anslagna
beloppet af 3,000,000 kronor genom nådigt bref af den 8 sistlidne december
sålunda fördelats: till befästningsarbeten vid Vaxholm och OscarFredriksborg,
Karlskrona, Karlsborg och Fårösund tillsammans 1,437,588
kronor, till bestyckningsanordningar vid Vaxholm och Oscar-Fredriksborg
762,412 kronor samt vid Karlskrona och Fårösund 800,000 kronor.

Det af Riksdagen till utgående under åren 1899 och 1900, motsvarande
de båda första åren af den i befästningskomitén angifna l:a perioden,
beviljade beloppet af 6,000,000 kronor till stärkande af landets nuvarande
fasta försvar jemte det af 1898 års Riksdag till utgående under
år 1899 beviljade beloppet af 200,000 kronor till Karlsborgs fästning, har
sålunda användts till befästnings- och bestyckningsanordningar vid
nedannämnda fästningar och kustbatterier, nemligen:

Vaxholm och Oscar-Fredriksborg

Karlskrona .........................................

Karlsborg...........................................

Gotland: Fårösund ......................

allt uttryckt i runda tal.

2,684,600 kronor
2,211,300 5>

993,900 »

310,200 »

Dessutom har en per mille-fonden tagits i anspråk för sitt ända''
mål, Göteborgs befästande.

72 Fjerde hufvudtiteln.

Enligt befästningskomiténs betänkande skulle således, i enlighet
med hvad jag sålunda anfört, återstående kostnaden utgöra vid:

Vaxholm och Oscar-Fredriksborg.......... 182,700 kronor

Karlskrona ................................................... 2,688,700 »

Karlsborg...................................................... 906,100 »

Gotland: Fårösund...................................... 97,000 »

Göteborg...................................................... 1,660,000 »

Chefen för fortifikationen och generalfälttygmästaren utgå emellertid
i sin förutnämnda skrifvelse af den 14 november sistlidet år rörande
extra ordinarie anslag till rikets fästningsbyggnader under åren 1901
och 1902 från den beräkning af kostnaden för ifrågavarande befästningar,
som af dem verkstälts vid granskningen af komiténs betänkande
och som finnes intagen uti deras i sammandraget af nämnda betänkande
intagna utlåtande öfver detsamma. Förut är antydt, hurusom berörda
myndigheter ansett sig af anförda skäl böra föreslå en större eller
mindre ökning i de af komitén angifna kostnadsbeloppen, hvilken ökning
i vissa fall uppgår till afsevärda belopp.

Utan att vilja bestrida, att myndigheternas hemställan om de af
komitén uppgifna kostnadsbeloppens förhöjning är befogad så till vida,
som de ständigt ökade material- och arbetsprisen med nödvändighet
betinga en ökad kostnad, detta desto mera som åtskilliga af komiténs
uppgifter Imla på af myndigheterna för några år tillbaka verkstälda
beräkningar, anser jag dock icke, att de befästnings- och bestyckningsanordningar,
som af myndigheterna förklarats nödvändiga, men med
hvars utförande komitén ansett kunna anstå, böra komma till utförande
under den närmaste framtiden och håller på grund häraf före, att de
belopp, som i myndigheternas utlåtanden upptagits för dylika anordningar,
icke för närvarande böra medräknas. Jag ber att i detta sammanhang
få erinra om några af de synpunkter, som vid frågans behandling
varit bestämmande för komitén, och hvilka jag såsom komiténs
ordförande till alla delar biträdt samt fortfarande anser fullt hållbara,
men hvilka, enligt min åsigt, icke alltid tillbörligt beaktats, när
det gällt att afgifva ett omdöme om komiténs arbete.

I den skrifvelse, hvarmed komiterade aflemnade sitt underdåniga
betänkande, anföres nemligen, hurusom vid afgifvandet af förslag till
ordnandet af vårt lands fasta försvar komiterade haft att taga hänsyn
icke allenast till önskvärdheten af att detta försvar ordnades på ett sätt,
som i möjligaste mån motsvarade fordringarna i strategiskt, taktiskt

Fjerde liufvudtiteln. 73

och tekniskt afseende, utan ock till nödvändigheten af att med hänsyn
till vårt lands begränsade ekonomiska tillgångar iakttaga tillbörlig
sparsamhet, hvilket senare föranledt komiterade bland annat såväl att vid
förslagen till fullständigandet af nuvarande befästningar utesluta åtskilligt,
som kunnat vara önskligt, och endast föreslå sådana åtgärder,
hvilka de funnit alldeles oundgängliga, som ock att på liknande
sätt ifråga om nyanläggningar »afstå från definitiva förslag till sådana
å flera punkter, der ett fast försvar varit ur strategisk synpunkt fördelaktigt,
på det att, utan öfverskridande af landets ekonomiska bärkraft,
sådana befästningar, som äro företrädesvis nödvändiga för bevarandet
af landets neutralitet, måtte kunna komma till utförande, och
har dervid behörig hänsyn måst tagas äfven till under senare tid inträffade
förändringar beträffande landets strategiska läge».

Slutligen erinra komiterade, att den snabba utveckling, hvaruti
såväl befästningskonsten som artillerivetenskapen befunne sig, äfven
föranledde en viss begränsning, när det gällde afgifvandet af en detaljerad
befästningsplan.

På grund af hvad komiterade sålunda anfört, ansåge de sig böra
afgifva förslag endast till sådana förstärkningsarbeten och nyanläggningar,
som, utan öfverskridande af våra tillgångar, kunde och borde
utföras under den närmaste framtiden, en tidsperiod, hvilken komiterade
ansett böra bestämmas till 10 år.

Häraf torde tydligt framgå, att, fastän komitén af besparingsskäl
icke ansett sig böra föreslå vissa anläggningar eller bestyckningsåtgärder,
som myndigheterna beteckna såsom nödvändiga, sådana likväl
framdeles skulle kunna komma till utförande. Det har endast gällt
att tillse, att, så snart tillgängliga medel det medgifva, våra nuvarande
fästningar skulle blifva satta i fullt försvarbart skick och de allra vigtigaste
strategiska punkterna i olika delar af vårt land skyddade medelst
permanenta befästningar nog starka för det med dem afsedda ändamålet.
Hvad som derutöfver må anses erforderligt för det fasta försvarets
stärkande, synes framdeles böra blifva föremål för utredning och pröfning,
så att hvad dervid kan anses nödigt och önskvärdt att tillkomma,
sedan de af komitén föreslagna befästningsanordningarna blifvit fullbordade,
måtte komma till utförande.

Med tillämpning af nämnda grundsatser håller jag före, att för
närvarande pågående arbeten å batterier och öfriga anläggningar, tillhörande
landets nuvarande fästningar, böra, så vidt icke alldeles särskilda
skäl till ett annat förfaringssätt föranleda, fullbordas i enlighet med
befästningskomiténs förslag. Äfvenså anser jag, att några nya befästDih.
till Rikad. Prot. IDOG. 1 Rand. 1 Åfd. 1 Haft. 10

Fjerde hufvudtiteln.

nings- och bestyckningsåtgärder förutom de af komitén föreslagna, så
framt ej sådana, i enlighet med hvad förut anförts, redan beslutits,
tills vidare icke böra komma till utförande.

Det af chefen för fortifikationen och generalfalttygmästaren i förenämnda
skrifvelse till utgående under åren 1901 och 1902 — motsvarande
andra hälften af den utaf befästningskomitén angifna l:a perioden
— ifrågasatta beloppet, omkring 693,000 kronor, till fullbordande af Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs fästning utgör, såsom af skrifvelsen framgår,
återstoden af den till 3,377,644 kronor uppgående kostnad, som enligt
myndigheternas beräkning fästningens fullbordan skulle betinga, Ehuruväl
sagda, äfven i fjolårets statsverksproposition angifna kostnadssumma
ej obetydligt öfverstiger den af komitén föreslagna, 2,867,300 kronor,
torde, såsom förhållandena nu utvecklat sig, fästningens fullbordan äfven
efter komiténs plan medföra en afsevärdt större kostnad, än som beräknats.
Å ena sidan bjuder nemligen nödvändigheten att med det snaraste —
och senast, såsom ock af komitén föreslagits, inom utgången af den ofvannämnda
l:a perioden — fullborda vår utan tvifvel vigtigaste fästning,
så att densamma må varda fullkomligt i stånd att fylla sin ansvarsfulla
uppgift: liufvudstadens tryggande från sjösidan. Å andra sidan förorsakar
den högst betydliga stegringen i material- och arbetskostnad, uppgående
exempelvis hvad vissa jern- och stålkonstruktioner beträffar till 40
procent och mera utöfver de för endast ett par år sedan gängse pris, och
hvilken för närvarande ej visar någon tendens att falla,'' en väsentligt ökad
såväl byggnads- som bestyckningskostnad och följaktligen äfven en motsvarande
ökning i de af komitén beräknade belopp. Dessutom förutsätta
berörda myndigheter, i likhet med komiterade, att de medel, som afses
för det fasta försvaret, beviljas till stärkande af detta försvar i dess
helhet, periodvis enligt den uppgjorda planen, hvadan det öfverskott utöfver
den verkliga kostnaden, som vid en fästningsbyggnad möjligen
skulle kunna uppstå, kan tillgodokomma en annan fästningsbyggnad, för
hvilken tilläfventyrs brist uppkommer. Fördelarna häraf äro påtagliga
och ådagaläggas för öfrigt till fullo i myndigheternas utlåtande öfver
komiténs betänkande.

Liknande synpunkter, som anförts beträffande Vaxholms och OscarFredriksborgs
fästning göra sig ock gällande, när det är fråga om att
stärka Karlskrona fasta försvar. Nödvändigheten af att vår flottas hufvudstation
är tryggad medelst tidsenliga befästningar har af komitén
klart ådagalagts och är äfven utförligt nog motiverad i de anföranden
till statsrådsprotokollet, som åtföljt Eders Kongl. Maj:ts propositioner till
närmast föregående Riksdagar. Åsigterna härom torde ej heller vara

Fjerde hufvudtiteln. 75

delade, lika litet som någon meningsskiljaktighet torde förefinnas
rörande de under utförande varande eller af komitén föreslagna befästnings-
och besty ckningsåtgär derna s ändamålsenlighet. Enligt befästningskomiténs
förslag till periodindelning skulle under l:a perioden utföras de af
ofvannämnda åtgärder, som företrädesvis afse stora inloppets tryggande.
Kostnaden för härför erforderliga befästnings- och bestyckningsåtgärder är
af komitén beräknad till 3,800,000 kronor. Såsom af det förut sagda framgår,
bär under åren 1899 och 1900 för berörda ändamål utgifvits eller
disponerats en summa af 2,211,300 kronor, hvadan återstoden skulle
utgöra 1,588,700 kronor. Chefen för fortifikationen hav emellertid
i den förutnämnda skrifvelsen af den 14 november sistlidet år upptagit
kostnaden för de återstående befästningsåtgärderna till omkring 790,000
kronor, hvilket belopp tillsammans med kostnaden för bestyckningens fullbordande,
hvarom statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet hos
Eders Kongl. Maj:t lärer komma att göra underdånig framställning i samband
med hemställan om anslag till bestyckningsåtgärder vid Fårösund,
torde ej oväsentligt öfverstiga den ofvan anförda, på komiténs uppgift
grundade kostnaden. Detta är ock en gifven följd af samma förhållanden,
som göra sig gällande vid beräkningen af kostnaden för Vaxholms och
Oscar-Fredriksborgs fästnings fullbordande och hvarom i det föregående
är taladt. I sammanhang härmed tillåter jag mig erinra, att genom
den redan beslutade öfverflyttningen af våra äldre pansarbåtars
grofva kanoner till det fasta kustförsvaret, hvilka pjeser afses att uppställas
i Karlskrona sjöbefästningar, försvaret härstädes kommer att
vinna ett högst afsevärdt tillskott i kraft utan att den af komitén beräknade
kostnaden öfverskrides.

Med afseende på Karlsborgs fästning föreslå chefen för fortifikationen
och generalfälttygmästaren, att till fullföljande af arbetena på
densamma jemte Vaberget ett anslag af 200,000 kronor måtte få utgå
under hvartdera af åren 1901 och 1902. Såsom af befästningskomiténs
betänkande framgår, hafva komiterade, vid afgifvande af förslag till
kostnadernas fördelande på perioder, äfven tänkt sig ett årsanslag af

200,000 kronor — utom det af 1898 års Riksdag till utgående under
1899 beviljade lika stora beloppet — böra afses för nämnda fästning,
och torde skälen härför tillräckligt tydligt framgå af komitébetänkandet
och sammandraget af detta. Kostnaden för fästningens förstärkning
under l:a perioden är af komitén beräknad till 1,000,000 kronor. Häraf
liar redan utgifvits eller disponerats ett belopp af 993,900 kronor,
hvaraf 360,000 kronor uteslutande för södra Vabergsfortets pansartorn.
Att sålunda redan nu så godt som hela den ofvannämnda för l:a

Fjerde hufvudtiteln.

perioden beräknade kostnadssumman disponerats, har hufvudsakligen berott
derpå, att de båda pansartornen anskaffats, samtidigt med att
arbetena i öfrigt på fästningen fortsatts såsom vanligt. Denna åtgärd
bör emellertid följdriktigt föranleda till, att arbetena under den närmaste
framtiden bedrifvas i mindre omfång än under de senaste
åren. Ett annat tillvägagående vore en afvikelse från den af komitén
föreslagna planen för stärkandet af landets fasta försvar i dess helhet,
hvilken så yidt möjligt bör följas.

Chefen för fortifikationen och generalfälttvgmästaren framhålla i
sin ofvannämnda skrifvelse nödvändigheten af att fortast möjligt fullborda
befästningarna vid Fårösund, och häruti instämmer jag till fullo. Enligt
såväl myndigheternas som befästningskomiténs förslag skulle nämnda
befästningar (batterier) vara fullbordade inom den l:a perioden. Kostnaden
härför är af komitén beräknad till 407,200 kronor. Som för åren
1899 och 1900 för berörda ändamål ett belopp af 310,200 kronor disponerats,
skulle den återstående kostnaden för batteriernas fullbordande och
bestyckning belöpa sig till 97,000 kronor, af hvilken kostnadssumma

87,000 kronor (befästningskostnad) ifrågasättas att bestridas af 4:e
hufvudtitelns anslag, medan återstoden (artilleri kostnad) skulle utgå från
5:e hufvudtiteln. Rörande den sistnämnda delen lärer statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet komma att hos Eders Kongl. Maj:t
göra underdånig framställning i samband med frågan om anslag till
fulländandet af bestyckningen af Karlskrona befästningar. Någon
ökning i den af komitén angifna kostnaden för ifrågavarande jemförelsevis
enkla anläggningar, i hvilka några särskildt dyrbara konstruktioner
ej ingå, är af myndigheterna icke ifrågasatt.

Med afseende på Göteborgs befästande åt sjösidan har, såsom af det
förut anförda framgår, Riksdagen medgifvit Eders Kongl. Maj:t rätt att
använda en per mille-fonden, beräknad till 270,000 kronor, till anläggning
af ett minflankeringsbatteri vid inloppet till staden. I befästningskomiténs
betänkande angifvas de befästnings- och andra lörsvarsåtgärder,
som äro ämnade att under l:a perioden utföras förutom till nämnda batteri
äfven till försänkningar, eu del anordningar för försvarets ledning samt en
tygförrådsbyggnad, hvarjemte afses, att den för positionen erforderliga
minmaterielen då skulle anskaffas. Kostnaden för ifrågavarande anordningar
(utom minmaterielen) beräknas till 365,000 kronor. Då, såsom af
chefens för fortifikationen och generalfälttygmästarens förut åberopade
skrifvelse framgår, minflankeringsbatteriet afsetts att utföras i samband
med försänkningarna, hvarför kostnadsberäkningarna ock uppgjorts
under denna förutsättning, men detta till följd af Riksdagens beslut —

Fjerde hufvudtiteln. 77

innebärande en inskränkning i hvad Eders Kongl. Maj:t uti statsverkspropositionen
till förlidet års Riksdag ifrågasatt rörande bemälde fonds användning
— icke kan ske, hemställa nämnda myndigheter, att Eders
Kongl. Maj:t måtte tillerkännas rätt att, i den mån sådant utan hinder
för nämnda batteris fullbordande kunde ske, använda eu per mille-fonden
äfven till bestridande af kostnaderna för försänkningarna. Enär
dessa senare icke af någon lika effektiv och billig stängsellinie kunna
ersättas, men spärrningen, för att kunna fylla sitt ändamål, hindrandet
af fientliga fartygs inträngande i Göteborgs hamn, måste vara fullständig,
inses att myndigheternas ifrågavarande hemställan är fullt befogad,
hvarför jag anser mig böra tillstyrka bifall till densamma.

Redan uti myndigheternas yttrande öfver befästningskomiténs betänkande
påvisades, hurusom under de senaste åren utförda noggranna
undersökningar rörande försänkningarnas anordnande ådagalagt, att den
af komitén upptagna kostnaden för nämnda anläggningar, hvilken grundade
sig på äldre undersökningar, vore för lågt beräknad. Detsamma
anföres äfven i skrifvelsen af den 14 november sistlidet år, hvaruti påvisas,
att beloppet borde ökas med 12,000 kronor, hvartill skulle komma kostnaden
för inköp af behöfliga redskap och instrumentalier, såsom rälväg,
bogserpråmar, eu bogserångare in. in., hvilka emellertid äfven, åtminstone
delvis, kunde komma blifvande befästningsarbeten till godo och
derefter försäljas. Då, efter hvad jag inhemtat, något billigare sätt,
såsom genom förhyrning, att anskaffa dessa redskap och instrumentalier
icke lärer gifvas, torde det förut beräknade kostnadsbeloppet för
försänkningarna böra, i enlighet med myndigheternas framställning,
höjas. Att de förhöjda material- och arbetspriserna äfven komma att
inverka på den af komitén beräknade totalkostnaden för ifrågavarande
befästningsanordningar är gifvet. Tillsammans med det af komitén
likaledes till utgående under l:a perioden föreslagna kostnadsbeloppet
af 35,000 kronor till anordningar för försvarets ledning och en tygförrådsbyggnad
skulle återstående kostnaden för nu ifrågavarande arbeten
uppgå till 160,000 kronor, hvilken summa med 65,000 kronor öfverstiger
den af komitén beräknade. Beträffande anskaffandet af den erforderliga
minmaterielen, lärer statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
derom göra underdånig framställning. Innan utgången af nästkommande
år borde således, i enlighet med myndigheternas förslag,inloppet till Göteborg-
vara, åtminstone nödtorftigt, tryggadt. Om betydelsen häraf, vare sig
ur politisk, strategisk eller ekonomisk synpunkt, torde väl numera efter
erfarenheterna från kriget mellan Spanien och Amerikas Förenta stater
samt sedan det vid fredskonferensen i Haag väckta förslaget om förbud

78 Fjerde liufvudtitelu.

mot bombardering af öppna kuststäder strandat, ej mera än en mening
förefinnas.

Hvad slutligen beträffar tillgodoseendet af öfre Norrlands fasta
försvar, skulle enligt komiténs förslag arbetena på den föreslagna fästningen
vid Boden börja under l:a perioden och bedrifvas med sådan
kraft, att vid periodens slut de båda vigtigaste fästena skulle vara fullt
färdiga och bestyckade, hvarjemte åtskilliga andra arbeten då ock skulle
vara verkstälda. Kostnaden härför är af komitén beräknad till 4,000,500
kronor. Emellertid har förbehållet, att den summa af 3,000,000 kronor,
som Eders Kongl. Maj:t äskat och Riksdagen anvisat till utgående under
hvardera af de båda första åren af l:a perioden (1899 och 1900) skulle
användas endast till stärkandet af landets nuvarande fasta försvar, föranleda
att arbetena på Boden ännu ej kunnat taga sin början. Genom
att större anslag, än som beräknats, blifvit, enligt hvad i det föregående
är anfördt, anvisade för det nuvarande fasta försvaret, har dessutom
den återstående delen af det till utgående under perioden föreslagna
beloppet (6,000,000 kronor), hvilken del skulle afses för Boden, blifvit ej
obetydligt mindre än hvad af komitén föreslagits. Emellertid borde,
enligt hvad af chefens för fortifikationen och generalfälttygmästarens
förut anförda skrifvelse framgår, under l:a året endast förberedande
arbeten, påkallande en jämförelsevis mindre kostnad, vid Boden utföras,
hvadan något behof af större anslag icke under detta år skulle föreligga.
Deremot borde alla tillgängliga medel d. v. s. återstoden af l:a
periodens anslag, sedan redan befintliga fästningar tillgodosetts, anslås
till arbetena på fästningen under 2:a arbetsåret. Det härför disponibla
beloppet uppgår till omkring 2,300,000 kronor.

Behofvet. af en fast punkt för att tjena såsom förrådsort (bas) och
stöd för den härafdelning, som under ett eventuelt krig får i uppdrag
att försvara den nordligaste delen af vårt land, och på samma gång
spärra en anfallscorps’ anmarschväg är så klart framhållet i befästningskomiténs
betänkande, att derom knappast något torde vara att tillägga.
Jag ber endast att få erinra derom, att vilja vi med framgång försvara
ifrågavarande landsdel, måste försvarscorpsen göras så vidt möjligt oberoende
af sin för afbrott utsatta förbindelselinie, som våra tillgångar ej
medgifva att genom permanenta befästningar och andra försvarsåtgärder
fullt trygga, men detta kan ej, såsom komitén ock visar, ske på annat sätt
än genom anläggandet derstädes af den ifrågasatta fästningen. Då fästningens
hufvudsakliga — men långt ifrån enda — ändamål är att medgifva en
koncentrering af de stridskrafter, hvaröfver vi för försvaret af vår norra
landgräns kunna förfoga, så att en stor del af dessa ej må behöfva afses

Fjerde hufvudtiteln.

till förbindelseliniens skydd, inses, att det af tvenne reservanter åberopade
skälet mot fästningens uppförande, att ifrågavarande förbind el selinie lätt
kunde afskäras, tvärtom — såsom ock af t. f. chefen för generalstaben,
chefen för fortifikationen och generalfälttygmästaren i dessa myndigheters
gemensamma utlåtande öfver befästningskomiténs betänkande framhålles
— är egnadt att ådagalägga fästningens stora betydelse. Kommer denna
anläggning ej till stånd, varder dels till följd af ofvan nämnda förhållande,
dels till följd af andra på krigföringen inverkande, i komiténs
betänkande närmare angifna omständigheter befälhafvaren för försvarscorpsen
efter allt att döma stöld inför ett hardt när olösligt problem,
och detta, vare sig ett eventuelt anfall eger rum på sommaren eller på
vintern. Den sannolika ugången är följaktligen lätt att förutse. Efter
upprepade strider nödgas försvarscorpsen utrymma öfre Norrland, hvilken
landsdel af fienden besättes och dermed, antagligen för alltid, är för
Sverige förlorad.

Denna landsdel är dock alltför mycket värd för att vi icke skulle
göra allt hvad vi kunna, utan att dermed blotta det öfriga landet, för
att få bibehålla densamma. Den vid sammandraget öfver befästningskomiténs
betänkande fogade tabellen öfver folkmängds- och förmögenhetstillväxten
i öfre Norrland, jemförd med motsvarande tillväxt i öfriga
delar af landet utvisar med ali önskvärd tydlighet, i hvilken snabb utveckling
ifrågavarande landsdel för närvarande befinner sig, och anföres
i betänkandet såsom exempel härpå, att sedan år 1870 folkmängdstillväxten
(i procent uttryckt) inom Norrbotten varit 6 gånger så stor
som inom Svea- och Götaland. Det lider intet tvifvel, att denna
utveckling kommer att fortgå ännu hastigare, när Luleå—Ofotenbanan
i en nära framtid blir fullbordad och den redan för närvarande i stor
skala pågående grufdriften ytterligare ökad. Skäl torde dock vara att
i detta sammanhang erinra om de betydliga direkta inkomster, som,
förutom skogsmedel och bevillningar, genom jernvägen Luleå —Gellivare
tillföras statskassan, och hvilka naturligtvis komma att i en
framtid, då nämnda jernväg framdragits till Atlantiska hafvet och eu
sammanhängande jernvägsförbindelse rundt norra delen af Bottniska viken
kommit till stånd, i ej ringa grad ökas.

1 hvarje fall kräfver dock omtanken för landets försvar i dess helhet,
att berörda fästning kommer till stånd. Det må nemligen anses till
fullo ådagalagdt såväl genom de betänkanden och öfriga aktstycken,
behandlande sagda spörsmål, hvilka af olika chefer (t. f. chefer) för
generalstaben under senare år till Eders Kongl. Maj:t ingifvits, som af
befästningskomiténs betänkande, att vårt lands hela strategiska läge

80 Fjerde hufVudtiteln.

kommer att omskapas dels genom öfre Norrlands alltjemt fortgående
utveckling och dels, samt hufvudsakligen, genom den jern vägsförbindelse
mellan Sverige och Finland, som i en snar framtid synes böra komma
till stånd. Att denna jernväg skall varda af en stor betydelse i nämnda
afseende, kan ock, såsom af det föregående framgår, sägas vara inom
Riksdagen erkändt, då hvardera kammaren under 1897 års Riksdag, i fråga
om hemställandet om en fullständig utredning rörande landets fasta
försvar, uttalade sig i denna riktning. Men blir landets hela strategiska
läge ett annat, än det hittills varit, följer ock, att de anstalter,
som på grund häraf anses böra vidtagas till landgränsens försvar,
skola vara af den största betydelse för landets försvar i dess helhet.
Jag tillåter mig i detta afseende hänvisa äfven till statsrådets och
chefens för landtförsvarsdepartementets anförande till statsrådsprotokollet
för den 13 januari 1899 vid föredragning af Eders Kongl.
Maj:ts proposition till samma års Riksdag, der han yttrar, att, om öfre
Norrland en gång af en anfallscorps besatts, lärer, på grund af militärgeografiska
och strategiska förhållanden, försvaret af den öfriga delen af
Norrland möta de allra största svårigheter, »och» heter det vidare, »hvad
förlusten af ena hälften af vårt land innebär, torde ligga i öppen dag.»
I sammanhang härmed bemötes äfven chefens för flottans stab uppfattning,
i hans yttrande öfver komiténs betänkande, angående det relativa
värdet af en fästning vid Ångermanelfvens mynning såsom replipunkt
för flottan, hvilken befästningsanläggning han anser böra föregå
anläggandet af en landfästning i Norrland. I nämnda statsrådsprotokoll
yttras nemligen bland annat: »Då ett anfall öfver landgränsen, såsom
möjligt att utföra under alla förhållanden, är på samma gång mycket
sannolikare och, såsom af komiténs betänkande äfven framgår, vida
farligare än en sjöexpedition med mellersta delen af Norrland såsom
mål, synes intet tvifvel gerna kunna råda derom, att tryggandet af
landgränsen, som ligger helt och hållet öppen för anfall, är en angelägenhet,
hvars ordnande bör föregå ifrågavarande replipunkts anläggning.
» Fullkomligt delande denna mening anser jag mig böra betona,
hurusom af betänkandet framgår, att just insigten om den af komitén
föreslagna fästningens betydelse för landets försvar i dess helhet varit
af afgörande inflytande vid fattandet af dess beslnt.

Vidkommande platsen för den ifrågasatta fästningen, har, redan första
gången frågan om anläggandet af en befästning i öfre Norrland kom på
tal, densamma föreslagits att förläggas vid Boden, och till samma resultat
hafva äfven kommit såväl samtliga myndigheter, hvilka yttrat sig om
nämnda landsdels försvar, som ock, efter en synnerligen grundlig utred -

Fjerde hufvudtiteln.

ning, befästningskomitén. Då någon annan strategisk punkt af samma
betydelse som den vid Norrbottens vigtigaste försvarslinie, Lule eif,
belägna jernvägs- och landsvägsknuten Boden icke finnes, och denna
dertill genom en, man må väl säga, lycklig slump i taktiskt afseende
erbjuder synnerligen stora fördelar, synes ej heller någon tvekan kunna
uppstå om fästningens lämpligaste läge.

Med afseende på fästningens omfång och beskaffenhet för öfrigt
öfverensstämma de förutnämnda militära myndigheterna och komiterade,
de senare efter en äfven beträffande denna fråga särdeles grundlig
undersökning, derutinnan, att fästningen bör gifvas så pass stort omfång,
att densamma kan tjenstgöra såväl som förråds- och operationssom
ock såsom spärrfästning. Genom att, som tvenne reservanter
ifrågasätta, utföra fästningen enbart såsom spärrfästning skulle visserligen
en anfallscorps’ /m/ywdoperationslinie spärras och dermed äfven
jernvägs- och landsvägsbron öfver Lule eif tryggas, men, då fästningen
icke kunde innesluta försvarscorpsens förråd och ej heller medgåfve
denna corps full frihet i sina operationer, skulle den endast ganska
ofullständigt fylla de uppgifter man ansett böra tillkomma en fästning
i öfre Norrland, allraminst den vigtigaste: att göra försvarscorpsen
oberoende af sin förbindelselinie. Dertill kommer, att en spärrfästning
vid Boden af den beskaffenhet, som terrängförhållandena oundgängligen
kräfva, skulle, enligt hvad af komiténs betänkande framgår, kräfva en
kostnad af minst 7,000,000 kronor, således högst 1,700,000 kronor
mindre än hvad fästningen, utförd till af komitén och myndigheterna
föreslaget omfång, skulle kosta enligt de gjorda beräkningarna. Fördelarna
af detta senare alternativ äro, framhåller slutligen komitén, så
stora, att de mer än väl uppväga den jemförelsevis obetydligt ökade
kostnaden, och i sjelfva verket vore det en dålig hushållning att för
en inbesparing af ett par millioner kronor afstå från fördelar, som med
all säkerhet äro oskattbara, då det gäller att försvara landet.

Ej heller kan det gerna komma i fråga att minska de föreslagna
verkens motståndsförmåga eller ersätta dem med provisoriska (passagera)
anläggningar. Befästningar i allmänhet äro ju hufvudsakligen afsedda för
att vid tryggandet af i strategiskt afseende vigtiga punkter spara lefvande
stridskrafter och medgifva dessas användande till största möjliga
styrka i öppna fältet. Men ju svagare befästningarna i och för sig
äro, desto starkare måste, relativt sedt, den truppstyrka, som skall
försvara dem, vara, och desto mindre styrka kan frigöras för operationerna.
För öfrigt kan vid strider om befästa stödjepunkter, sådan
som den ifrågavarande, truppantalet aldrig till fyllest ersätta starkare
Bih. till ltiksd. Prot. IDOL). 1 Sami. 1 A/d. 1 Hå/t. 11

82 Fjerde hufvudtiteln.

befästningsformer, lika litet som det kan ersätta ett kraftigare artilleri.
Hvad särskildt Bodens föreslagna befästningar beträffa, kunna, såsom
komitén visar, dessa ej ersättas vare sig af en större besättningsstyrka
eller af svagare (provisoriska) verk, enär dels terrängförhållandena icke
medgifva anordnandet af lämpliga, befästa fältställningar vid punkten
i fråga, dels tillräcklig tid till utförande af provisoriska befästningsanläggningar
med nära nog fullkomlig visshet kommer att saknas.

Med afseende slutligen på tidpunkten för fästningens anläggning
anför komitén, efter att hafva omnämnt, hurusom chefen för landtförsvarsdepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet för den 14
maj 1897 framhållit önskvärdheten af att fästningen måtte blifva färdig
samtidigt med att den mot gränsen ledande jernvägen nått sitt slutmål:
»I öfverensstämmelse härmed hafva ock komiterade ansett arbetena på
den föreslagna befästningen vid Boden ovilkorligen böra redan under
den första fyraårsperioden upptagas, hvilket, derest den af komiterade
för denna period ifrågasatta anslagssumman godkännes, jemväl kan ske,
utan att de för de äldre befästningarnas sättande i försvarbart skick
såsom oundgängliga ansedda åtgärderna derigenom undanskjutas. Å
andra sidan, och för den händelse den af statsutskottet vid 1896 års
riksdag uttalade åsigten, att de äldre befästningarna i första hand borde
fullbordas, skulle anses böra föranleda arbetets koncentrerande under
periodens första år på redan anlagda befästningar, blefve likväl, med
den af komiterade föreslagna omfattningen af l:a periodens arbeten,
befästningen vid Boden, inom periodens slut, i så vidsträckt omfattningpåbörjad
och förd framåt, att dess fullbordande derigenom icke försenades».

Såsom af det förut sagda framgår, har, genom att det af Riksdagen
till utgående under periodens båda första år anvisade beloppet af 6,000,000
kronor endast fått användas till stärkande af landets nuvarande fasta
försvar, just en sådan koncentrering, som den af komitén i ofvannämnda
teafyrande ifrågasatta, egt rum, och genom att, i likhet med hvad chefen
Ar fortifikationen och generalfälttygmästaren i ofta åberopade skrifvelse
jjtöfeslagit, afse allra största delen af det anslag, som skulle utgå under
periodens 3:e år (1901), äfvenledes till nu befintliga befästningar, skulle
dessa komma att befinna sig i försvarsbart skick innan de egentliga
arbetena på fästningen vid Boden taga sin början. Att dessa icke
kunna utföras till den omfattning, som komitén föreslagit för den l:a
perioden, beror sålunda på förhållandenas makt, och kan icke hjelpas.
klen bedrifvas arbetena med desto större kraft under 2:a periodens
första år, torde man kunna hysa grundad förhoppning att åtminstone

Fjerde hufvudtiteln.

de vigtigaste fästena skola vara fullbordade samtidigt med eller i alla
fall ej långt efter det att norska och finska jernvägsnätet sammanknutits.

Att ytterligare uppskjuta anläggandet af fästningen i fråga, kan
icke försvaras. Tidens lärdomar böra beaktas, hvilka visa till huru
stor fördel fästningar äro vid ett lands försvar. Statsverkets tillgångar
medgifva nu detta nödvändiga stärkande af försvaret.

På grund af hvad jag sålunda i underdånighet anfört och efter
samråd med statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels medgifva, att den till minflankeringsbatteri
vid inloppet till Göteborg för år 1900 anslagna återstoden
af en per mille-fonden må, i den mån sådant
utan hinder för nämnda batteris fullbordande kan ske,
användas äfven till försänkningarna därstädes,

dels ock för fortsatt stärkande af landets fasta
försvar bevilja 4,853,100 kronor .samt till utgående
under år 1901 deraf anvisa 2,147,500 kronor.

Fjerde hufvudtiteln.

[24.]

Anslag till
lakan och
handdukar åt
den icke
garnisonerade
armén och de
värnpligtige.

Intendenturbehof.

Lakan och handdukar åt den icke garnisonerade armén och de värnpligtige.

Uti underdånig skrifvelse den 15 november 1898 hemstälde arméförvaltningen
å intendentsdepartementet, det Eders Kongl. Maj:t behagade
göra framställning till 1899 års Riksdag derom, att 418,143
kronor 75 öre måtte anvisas på extra stat för anskaffande af 57,675
handdukar och 115,350 par lakan åt den icke garnisonerade armén
och de värnpligtige, äfvensom, vid bifall dertill, att, för bestridande af
kostnaderna för nämnda persedlars underhåll, anslaget till det icke
garnisonerade infanteriets och det indelta kavalleriets vapenöfningar
måtte ökas med 53,061 kronor samt anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar
med 106,122 kronor, men anslaget till arméns kasernutredning
samt ved, ljus och vatten för den garnisonerade armén deremot minskas
med 38,232 kronor.

Enär emellertid det för anskaffande af omförmälda parti lakan och
handdukar erforderliga beloppet vore jemförelsevis stort, ansåg Eders
Kongl. Maj:t, att detsamma, afrundadt till en jemn summa, borde fördelas
på två år, af hvilken fördelning vidare följde, att för underhållet
af ifrågavarande persedlar de båda här ofvan nämnda vapenöfningsanslagen
för år 1900 behöfde höjas med endast hälften af de utaf
arméförvaltningen föreslagna beloppen, eller i jemna tal respektive
26,530 kronor och 53,060 kronor, hvaremot anslaget till arméns kasernutredning
kunde minskas med hela det föreslagna beloppet, 38,232
kronor; och blefvo de i öfverensstämmelse härmed framställda förslag
af Riksdagen bifallna.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet hemställer nu uti
sin ofvan omförmälda skrifvelse den 24 november 1899, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes hos 1900 års Riksdag göra framställning derom,
att dels återstående beloppet af de för anskaffning af ofvannämnda
persedlar erforderliga medel måtte på extra stat för år 1901 anvisas,
dels ock ökning måtte beviljas i anslaget till det icke garnisonerade
infanteriets och det indelta kavalleriets vapenöfningar med 26,530 kronor
och i anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar med 53,060 kronor.

Fjerde hufvudtiteln.

Med anslutning härtill får jag i underdånighet hemställa, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att af det utaf 1899 års Riksdag till anskaffning
af lakan och handdukar åt den icke garnisonerade armén
och de värnpligtige beviljade belopp anvisa till utgående
på extra stat under år 1901 återstående 209,072
kronor.

Kaserninventarier för Andra Svea artilleriregemente och
Norrlands dragonregemente.

I nådig proposition till 1892 års urtima Riksdag angående för- [25.]
bättrad härordning har Eders Kongl. Maj:t, i sammanhang med utred- Anslag till
ning rörande kostnaden för de erforderliga nya kasernetablissementen, ^åserainventillkännagifvit,
att till anskaffande af inventarier till dessa etablissement tarier f°r
beräknats åtgå 110,000 kronor. aunierirlge Sedan

arméförvaltningen, på grund af föreskrift i särskilda nådiga mente och
bref, för nämnda ändamål af tillgängliga medel förskottsvis utbetalt gonrege-”"
ett sammanlagdt belopp af 92,452 kronor 9 öre, har 1898 års Riksdag, mente.
till betäckande af de sålunda för detta ändamål förskjutna kostnaderna,
å extra stat för år 1899 anvisat 92,450 kronor, hvadan af den beräknade
summan återstå 17,550 kronor. På sätt af den nådiga propositionen
till sistnämnda Riksdag inhemtas, erfordras under den närmaste framtiden,
utöfver berörda anvisade belopp, medel för anskaffande af kaserninventarier
dels till det under uppförande då varande etablissementet för
Andra Svea artilleriregemente i Upsala och dels för Norrlands dragonregementes
nya etablissement i Umeå.

Under erinran härom har arméförvaltningen å intendentsdepartementet
i sin ofvannämnda skrifvelse den 27 sistlidne oktober, med
förmälan dels att förvaltningen för anskaffande af inventarier till Andra
Svea artilleriregementes kasernetablissement förskottsvis utbetalt 8,912
kronor 81 öre, dels ock att fördelningsintendenturen inom sjette arméfördelningen
inkommit med förslag jemte kostnadsberäkning angående
anskaffning af inventarier för kasernetablissementet i Umeå, i underdånighet
anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för anvisande af nämnda
återstod utaf den år 1892 för kaserninventarier beräknade summan;

[26.]
Anslag till
ammunitionsgördlar.

86 Fjerde hufvudtiteln.

Och får jag med anledning af ofvanberörda framställning i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till betäckande af kostnader för anskaffande af
inventarier till kasernetablissementena för Andra Svea
artilleriregemente och Norrlands dragonregemente på
extra stat för år 1901 anvisa 17,550 kronor.

Ammunitionsgördlar.

På sätt jag förut i underdånighet anfört, äro af de 95,000 st. 6,5
m.m. gevär, till hvilka 1896—1899 årens Riksdagar anvisat medel, redan
en del utlemnade till vederbörande truppförband, och kan hela antalet
påräknas blifva under år 1901 levereradt. Med anledning häraf och
då för ett fullt tillgodogörande af de nya gevärens framstående egenskaper
erfordras särskilda för desamma lämpade patronväskor med rem
och hylsa för bajonettbalja eller så kallade ammunitionsgördlar, men
dessa äro till sin konstruktion alldeles afvikande från de af truppen
för närvarande begagnade patronväskorna, hvilka till följd häraf icke
kunna till de nya gevären användas, har arméförvaltningen i sin omnämnda
underdåniga skrifvelse den 7 november 1899 hemställt, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes för anskaffande af en fullständig nyuppsättning
af ammunitionsgördlar hos Riksdagen göra framställning om
anvisande af härför erforderliga medel.

Enligt hvad generalintendenten i en till mig stäld skrifvelse
anfört, vore en naturlig följd af den nya gevärsmodellens anskaffande,
att man ville söka tillvarataga alla med denna modell afsedda
fördelar äfven derutinnan, att det skulle blifva möjligt för soldaten att
bära den i hans utrustning beräknade ammunitionsmängd lätt åtkomlig
och på sådant sätt, att den för honom blefve så litet hinderlig och betungande
som möjligt.

Af de hittills till truppens utredning hörande två patronväskorna
lämpade sig den ena, eller den så kallade högra, alldeles icke för ammunitionen
till det nya geväret med dess längre och smalare patroner
och den andra, den så kallade venstra, endast för att medföra en ringa
del af den för den personliga fältutrustningen erforderliga patronmängden.

De vidt omfattande fleråriga försök, som, i sammanhang med försök
af förändrade ränselmodeller, pågått för utrönande af hvilken ut -

Fjerde hufvud titeln.

rustning för soldaten betingades genom hans beväpning med de nya gevären,
om dessa verkligen skulle medföra med dem beräknade fördelar,
gåfvo otvetydigt vid handen, att patronväskorna måste utbytas
emot ammunitionsgördlar, sammanfogade af 6 förenade mjuka småväskor,
rymmande tillsammans 160 st. 6,5 m.m. patroner eller om pappersomhöljet
borttoges 190 st., samt försedda med ny hylsa för bajonettbalja.
Det äldre 8 m.m. geväret vore nämligen försedt med stickbajonett,
helt olika den för det nya 6,5 m.m. geväret, hvilken utgjordes
af ett slags knif, äfven användbar till lägerarbeten m. in., och betingade
en annan balja än den för bajonetten till 8 m.m. geväret samt derföre
också en hylsa af alldeles ny modell.

Då vid omförmälda försök derjemte utrönts, att erforderlig ammunitionsmängd
icke kunde af soldaten medföras genom hans utrustning
med ökadt antal vensterpatronväskor, utan att härför måste konstrueras
eu ny dertill lämpad remtygspersedel, hade också den ifrågavarande
ammunitionsgördeln med hylsa för bajonettbalja, såsom den mest lämpliga,
blifvit under år 1898 af Eders Kongl. Maj:t fastställd för infanteriets
utrustning.

Beträffande kostnaden för ifrågakomna ammunitionsgördlar hade
verkstäld utredning gifvit vid handen, att en dylik gördel med hylsa
för bajonettbalja skulle kunna, under förutsättning af tillverkning i
större skala, erhållas för 9 kronor.

Enär det lärer vara uppenbart, att en afsevärd fördel med det nya
geväret skulle åsidosättas, derest icke den med detta gevär beväpnade soldaten
uti sin utrustning bereddes möjlighet att medföra den erforderliga
patronmängden, — hvilken, med hänsyn till såväl belastningens jemna
fördelande som ammunitionens lätta åtkomlighet och kontrollerande af
befälet, ej kan uppdelas att bäras i ränslar och fickor, — är det nödvändigt,
att hvarje med gevär af ny modell beväpnad infanterist tillgodoses
med den för detta gevär behöfliga ammunitionsgördel af angifven
beskaffenhet.

Såsom jag i sammanhang med frågan om anslagsbehof för arméns
munderingsutrustning under år 1901 förut framhållit, saknas emellertid
hvarje möjlighet, att med de till denna utrustning för handen varande
anslagstillgångar, hvilka visa eu betydligare brist, tillgodose det sålunda
uppkomna behofvet af ammunitionsgördlar, utan måste detta täckas
genom härför särskildt anvisade medel.

L27].

Anslag till
reservupplag
af kläde m. m.
till arméns
munderingspersedlar.

88 Fjerde hufvudtiteln.

Med anledning af hvad jag nu anfört samt under erinran, att befintliga
äldre patronväskor höra, förutom vid fästningsartilleriet, vid
fredsbrott kunna komma till användning för den med 8 m.m. gevären
beväpnade landtstormen, får jag, som af hänsyn till andra vigtiga försvarsändamål,
hvilka äfven böra under statsregleringsperioden tillgodoses,
finner det begärda anslagsbeloppet böra på två år fördelas, i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till anskaffning af 95,000 ammunitionsgördlar
med hylsor för bajonettbalja på extra stat bevilja 855,000
kronor samt för år 1901 deraf anvisa 427,500 kronor.

Reservupplag af kläde m. m. till arméns munderingspersedlar.

I sin omförmälda underdåniga skrifvelse den 7 november 1899 har
arméförvaltningen å intendentsdepartementet jemväl framhållit nödvändigheten
af att åstadkomma ett reservupplag å de särskilda truppförbandens
förråd af materialier till munderingspersedlar; och har arméförvaltningen
i sådant syfte anfört:

På grund af vunnen erfarenhet hade det visat sig att, om också
de erforderliga penningemedlen funnes att tillgå, det likväl redan under
fredsförhållanden vore förenadt med stora svårigheter att anskaffa en
del . materialier för tillverkning inom landet af vissa för soldaten behöfliga
persedlar, äfven om en anskaffningstid af omkring sex månader
kunnat medgifvas. Häraf hade uppmärksamheten blifvit fästad vid nödvändigheten
att i god tid under fredsförhållanden vidtaga sådana åtgärder,
som tillförsäkrade armén, att icke blott den materiel, som vid
krigsutbrott oundgängligen måste tillhandahållas för då anvisade medel,
skyndsamt blefve anskaffad, utan äfven att sådana materialier, som då
erfordrades för tillverkning af de munderingspersedlar, som från regementsdepoterna
i ersättning för förbrukade skulle tillföras fälthären,
redan förefunnes vid depoterna till den qvantitet, att, vid de derstädes
under fredstid upprättade persedelverkstäderna, tillverkningen omedelbart
kunde påbörjas. Härtill saknades dock för närvarande tillgångar,
enär de under arméförvaltningen stälda centrala intendenturförråden
endast vore afsedda, hvad munderingsutrustningen beträffade, att med
persedlar eller materialier komplettera, hvad som under det löpande året
blifvit kasseradt eller förbrukadt vid armén, hvadan vid årets utgång icke
der kunde påräknas behållningar för ifrågavarande ändamål. Frånsedt

Fjerde hufvudtiteln.

omöjligheten af att under nuvarande förhållanden kunna tillgodose krafvet
på nödigt förlag af materialier för regementsverkstädernas trädande i
utvidgad verksamhet vid en eventuel mobilisering, läge det således
äfven en fara deri, att vid ett sådant tillfälle å arméns centrala förråd
icke funnes nödigt reservupplag af materialier för tillverkning af munderingspersedlar,
hvarjemte det ej kunde förbises, att bristande förlag
af sådana materialier vid de inhemska fabrikerna samt möjligheten af
våra hamnars blockering redan vid krigs utbrott kunde lägga hinder i
vägen för tillgodoseendet af arméns behof i detta hänseende.

I sammanhang härmed har arméförvaltningen vidare anmält, att
embetsverket, i syfte att vinna enkelhet i administrationen och i
någon mån minska det för närvarande betydliga antalet af ingående
reqvisitioner å materiel för regementenas förråd samt deraf följande
skriftvexling och persedelanordningar, ämnade till regementenas förråd
förlägga det hufvudsakliga af de centrala intendenturförrådens behållningar
af beklädnadsmaterialier, så att regementsförvaltningarne efter
desammas förbrukning under året endast vid årets slut på en gång
finge komplettera sitt behof för det kommande året.

Generalintendenten har i en till mig stäld skrifvelse till närmare
utredning af arméförvaltningens förevarande framställning erinrat derom,
att för hvarje sjelfständigt truppförband vore för mobilisering eu
särskild utrustningsört bestämd, der truppen försåges med allt hvad
som för dess uppträdande till landets försvar erfordrades, men att, då i
ett nutida krig den lifligaste omsättning af personal och materiel egde
rum, det naturligtvis icke vore nog, att förråden i fred innehölle allenast
den nödiga första utrustningen, utan att det derjemte måtte på
förhand vara ordnadt så, att man kunde tillgodose äfven de behof, som
under kriget uppkomme ej allenast för de till fälthären erforderliga
ersättningst rupperna utan också för den omsättning i materiel, som
genom förslitning eller annan förlust kunde påfordras. I sådant afseende
måste derföre, vidkommande beklädnadspersedlar, redan under
fred förberedelser göras för ordnandet af skrädderiverkstäder i särskilda
på förhand för ändamålet utsedda lokaler, der arbetet kunde, samtidigt
med mobiliseringen, upptagas af förut vidtalad yrkeskunnig personal,
tills denna kunde ersättas med inkalladt värnpligtigt manskap.

Det vore likväl uppenbart att med hänsyn till mobiliseringstider,
då hvarje uppskof kunde blifva ödesdigert, äfven öfriga anstalter för
Bih. till Rikad. Prot. PJOO. 1 Sami. 1 A.fd. I Uåft. 12

90 Fjerde liufvudtiteln.

dessa verkstäders arbete måste vara ordnade i förväg. Härför erfordrades
dock, förutom de lämpliga lokalerna och en yrkeskunnig personal,
jemväl sådana nödiga materialier, hvilka icke funnes att tillgå i
den allmänna marknaden, enär eljest arbetet vid verkstäderna måste, i
afvaktan på behöflig anskaffning af dylika materialier, anstå till en oviss
framtid. Erfarenheten hade ådagalagt, att de materialier för nu ifrågavarande
ändamål, hvilka icke funnes i allmänna marknaden, hufvudsakligen
vore de för armén faststälda kläden af olika slag samt yllefoder
eller så kallad boj, som ej heller för en armé å fältfot kunde genom
utbyten mot andra befintliga sådana väfnader ersättas, utan att den erforderliga
hållbarheten skulle äfventyras. Det måste härför vara en
bjudande nödvändighet, att i detta afseende redan på förhand i fred
tillgodose arméns truppförband med den materiel, som vid dessa skrädderiverkstäder
erfordrades för den första beklädnadstillverkningen.

Härvid hade man då att beräkna den tid, som åtginge såväl för
att igångsätta klädes- och bojtillverkningen å landets större, för sådan
tillverkning åt armén lämpade fabriker, som för att sedermera af denna
tillverkning göra försändelserna till de särskilda utrustningsorterna,
hvilka åtgärder, enligt de verkstälda beräkningarna, visat sig kräfva
en tid af omkring en månad.

Vid beräkning af det parti kläde och boj, som på förhand ständigt
borde vara tillreds vid truppförbanden att förarbeta, skulle man sålunda
utgå från denna tidrymd och beräkna, hvad under densamma kunde
komma till användning af berörda Amfnader för de särskilda skrädderiafdelningarnes
verksamhet. Enligt sådan beräkning skulle för nu afsedda
ändamål erfordras 65,135 meter kläde och 8,390 meter boj af
olika slag, betingande en anskaffningskostnad af 571,655 kronor 75 öre,
eller i jemnadt tal 572,000 kronor. Berörda förlag af väfnader, som
ju icke fullt motsvarade arméns årliga förbrukning under fredsförhållanden,
skulle sålunda vid komplettering och underhåll af arméns beklädnadspersedlar
mycket Adil kunna årligen omsättas och farhåga således
ej böra uppstå för att någon del af detsamma kunde blifva förlegad.
Detta förlag komme dessutom att alltjemt bibehållas såsom
en statens tillgång för att vid en påkallad mobilisering minska de stora
utgiftsbehof, som då nödvändiggjordes.

På grund af den nu lemnade utredningen och då behofvet- af ifrågakomma
materiel väl oemotsägligt är af den natur, att dess tillgodoseende

Fjerde hufvudtiteln.

icke bör uppskjutas, men anskaffningen lämpligen torde böra på tre
år fördelas, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Magt
täcktes föreslå näst sammanträdande Riksdag

att för anskaffning af 65,135 meter kläde och
8,390 meter yllefoder, att användas såsom för truppförhanden
vid mobilisering erforderligt förlag, å extra stat
bevilja 572,000 kronor samt till utgående under år
1901 deraf anvisa 190,670 kronor.

Personlig fältufrustning vid nyuppsatta truppförband.

Under erinran att vid den omreglering af de ordinarie statsanslagen
under riksstatens 4. kufvudtitel, som, med anledning af den
vid 1892 års urtima Riksdag beslutade förbättrade härordningen, af
Riksdagen år 1896 vidtogs, dessa anslag, hvad utrustning beträffade,
beräknades så, att de anvisade medlen skulle kunna tillgodose befintliga
behof för underhåll och ersättning i mån af förbrukning, hvaremot
de behof, som kunde uppstå genom nyuppsättning af trupper eller genom
förändringar i utrustningen, alltjemt vore afsedda att täckas genom
extra anslagsmedel, har arméförvaltningen å intendentsdeparteinentet i
sin meranämnda skrifvelse den 7 november 1899 i underdånighet hemstält,
det Eders Kongl. Maja täcktes till näst sammanträdande Riksdag
aflåta nådig proposition om anvisande af erforderliga medel till
fullständigande af den personliga utrustningen vid de genom 1892 års
härordning inom VI arméfördelningens från bataljoner till regementen
omorganiserade infanteritruppförbanden äfvensom vid de till följd af
samma härordning nyuppsatta artilleriregementena, Karlsborgs artillericorps
och trängbataljonerna.

Då under senare åren nyuppsättning af trupper skett, har Riksdagen,
enligt hvad generalintendenten i en till mig aflåten skrifvelse i
ämnet erinrat, eljest omedelbart plägat bevilja de anslag, som för samma
trupper efter genomförd organisation skulle erfordras och medgifvit,
att de väsentliga besparingar, som kunde beräknas uppkomma genom
en först långsamt under flera år verkstäld uppsättning och organisation,
finge användas jemväl till utrustningsändamål. Vid nämnda urtima
Riksdag följdes emellertid härvidlag helt andra beräkningsgrunder,

[28.]
Anslag till
personlig fältutrustning
vid
nyuppsatta
truppförband.

92 Fjerde hufvudtiteln.

enär uppsättnings- och organisation sperioderna bestämdt angåfvos och
anslagen till genomförande af den nya organisationen allt efter dess
fortskridande år från år beviljades.

Visserligen hade, anför generalintendenten vidare, Riksdagen sedermera
under åren 1897, 1898 och 1899 för armén i dess helhet å extra
stat anvisat 1,566,920 kronor till fyllande af de mest trängande behofven
i arméns intendenturutrustning för att möjliggöra liniens mobilisering
till den styrka, som då varit bestämd, under det att dervid
beräknades såsom möjligt, att behofven af beklädnadspersedlar för
armén i dess helhet, med undantag af 6,000 par stöflar, för hvilka medel
i nyssnämnda belopp inräknats, samt öfriga behof för depotafdelningar
skulle kunna fyllas dels genom tillverkning och uppköp under sjelfva
mobiliseringstiden och dels genom öfverflyttningar från andra truppförband
af befintliga öfverskott.

Sedan emellertid den för landtförsvaret bestämda förbättrade härordningen
blifvit genomförd och sålunda VI arméfördelningens infanteriregementen
skulle hvartdera mobilisera tre i stället för två bataljoner,
samt hvarje nyuppsatt artilleri- och trängtruppförband utan tillskott
af främmande kontingenter draga försorg om sin egen planlagda
mobilisering, vore också de för dessa truppers utrustning numera uppkomna
brister så väsentligen ökade, att de måste beaktas, helst hvarje
förhoppning om bidrag till en utjemning häraf genom i statsanslaget
för arméns munderingsutrustning uppkommande öfverskott ju måste
alldeles öfvergifvas.

Att i ringaste mån undanskjuta den erforderliga kompletteringen
till den dag, då en mobilisering kan stå för dörren, vore, enligt generalintendentens
åsigt, icke under några förhållanden tillrådligt och allra
minst i detta fall, då den hufvudsakligen skulle afse VI arméfördelningen,
som bland arméns truppförband, till följd af sin förläggning,
egde de minsta resurser att utan omgång kunna fylla bristerna i sin
utrustning. En ifrågasatt uppdelning åt tilläfventyrs uppkommande
mindre öfverskott i utrustning vid några truppförband för utjemnande
af brister till andra truppförband vore i verkligheten icke möjlig att
rätt verkställa, helst då man betänkte, att de uppgifter, på hvilka en
dylik fördelning måste grunda sig, kunde, då den skulle utföras, vara
inemot ett år gamla och att under denna tid de beräknade öfverskotten
genom förslitning måhända öfvergått till brister, samt att alla försändelser
vid en mobilisering, då samfärclselmedien i öfrig! vore så hårdt
anlitade, måste utan tvingande nödfall undvikas.

Chefen för sjette arméfördelningen har i sin den 16 november

Fjerde hufvudtiteln.

1899 till Eders Kongl. Maj:t i kommandoväg aflåtna underdåniga skrifvelse,
angående åtgärder till främjande af försvarsväsendet inom fördelningsområdet
och tjenstbarheten i krig hos arméfördelningens trupper,
yttrat sig i förevarande ämne och dervid till en början erinrat, att utrustningen
för fördelningens truppförband ännu efter sjuårig organisation
företedde så stora brister, att vid öfvergång till krigsfot dessa
måste nödvändiggöra en betydlig reduktion af de stridskrafter, hvilka
organisationen förutsatte skola uppsättas. Det behöfde icke ledas i
bevis, att kostnaderna för nyanskaffning af mobiliseringsbehofvet för
en krigsstyrka, vida större än den till de årliga vapenöfningarna sammandragna
fredsstyrkan, icke rimligen skulle kunna bestridas uteslutande
genom besparingar på den slitningsersättning per dag, som staten
lemnade för denna fredsstyrkas ringa antal tjenstgöringsdagar. Visserligen
iakttoges den största sparsamhet beträffande beklädnadspersedlarnas
användande, i det att till dagligt bruk under vapenöfningarna
begagnades persedlar, så hårdt slitna, att de vore för fältbruk odugliga;
men dels måste det för fredsbehofvet erforderliga antalet beklädnadspersedlar
underhållas, hvilket dessutom mången gång föranledde extra
utgifter, då i och för anbefallda försök med nytillverkade persedlar af
särskilda försöksmodeller sådana måste användas i dagligt bruk, utan
att särskild ersättning härför lemnades, dels inginge i den personliga
fältutrustningen åtskilliga munderingspersedlar, af hvilka blott en
omgång vore beräknad att finnas, och vid hvilkas slitning alltså inga
särskilda besparingsåtgärder kunde vidtagas. Enligt vunnen erfarenhet
hade, anför fördelningschefen vidare, i rundt tal omkring 40 % af det
årliga munderings- (slitningersättnings-) anslaget kunnat användas till
nyanskaffning af munderingsperspdlar, och det vore klart att, då häruti
i främsta rummet inginge upprätthållandet, i mån af kassation, af den
för fredstjensten erforderliga persedelmängden, så ringa del af nytillverkningen
kunde bidraga till att fylla bristerna i den för det flera
gånger större krigsbehofvet erforderliga fältutrustningen, att en orimlig
tid måste förgå, innan sistnämnda behof, som dock alltid borde vara fyldt,
kunde varda i behörig grad tillgodosedt, helst de många vakanserna
bland stammanskapet väsentligt nedbringade fredstjenstgöringsdagarnas
antal och således ytterligare skärpte disproportionen mellan slitningsersättningen
och kostnaden för mobiliseringsbehofvets anskaffning.

[29.]

Anslag till
täckande af
brist i ordinarie
anslaget
till arméns
munderingsutrustning.

Fjerde liufvudtiteln.

Till närmare utredning af de brister, som i nu angifna hänseende
förefinnas, har inom arméförvaltningen uppgjorts närlagda specifika
förteckning (bil. V.), upptagande ej mindre de beklädnads-, utredningsoch
remtygs- m. fl. persedlar, som för ifrågakomna truppförband
erfordras, än äfven de för samma persedlars anskaffande nödiga kostnader,
uppgående till sammanlagdt. 999,427 kronor 27 öre.

Samtliga dessa persedlar äro af beskaffenhet att så fort som möjligt
böra anskaffas, enär dessförinnan det med den förbättrade härordningen
afsedda ändamålet att stärka landets försvarskraft ingalunda kan anses
hafva vunnits. Med hänsyn härtill och under åberopande af de utaf
såväl arméförvaltningen som fördelningschefen anförda kraftiga skäl
för nödvändigheten af att den anmärkta bristen å ifrågavarande persedlar
fortast möjligt varder fyld, samt med erinran, att den i ofvannämnda
specifika förteckning upptagna brist å 7,261 par stöflar, tillkommen
genom i senare tid fullföljd organisation, icke ingår i det behof af

24,000 par stöflar, som, enligt hvad af Eders Kongl. Maj:ts proposition
till 1897 års Riksdag framgår, för armén i dess helhet uppstår derigenom
att inkallade värnpligtige ej inställa sig med marschdugliga
skodon, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

till anskaffning af erforderliga, till den personliga
fältrustning en hörande beklädnads-, utredningsoch
remtygs- in. fl. persedlar för såväl sjette arméfördelningens
fyra från bataljoner till regementen genom
1892 års härordning omorganiserade infanteritrupplörband,
som för de genom samma härordning nyuppsatta
artilleriregementena, Karlsborgs artillericorps och
trängbataljonerna, på extra stat bevilja i jemnadt tal
1,000,000 kronor, samt till utgående under år 1901
deraf anvisa 500,000 kronor.

Täckande af brist i ordinarie anslaget till arméns munderingsutrustning.

Enär till fyllande af den brist i anslaget till arméns munderingsutrustning,
som i anledning af de under [12] utaf mig angifna orsaker
dels redan uppkommit dels kan med visshet förutses komma att äfven
under innevarande år ytterligare uppstå, medel torde böra å extra stat
beviljas, får jag, under åberopande af hvad jag i sammanhang med
mitt yrkande om höjning af nämnda anslag under berörda punkt anfört,

Fjerde hufvudtiteln. 95

i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

för täckande af uppkommen brist i anslaget till
arméns mundering sutrustning på extra stat bevilja 404,000
kronor samt deraf för år 1901 anvisa 202,000 kronor.

Diverse behof.

Reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän.

Till bestridande af kostnaden för officerares utsändande till främmande
länder i ändamål att inhemta upplysningar rörande krigsväsendet
och såsom bidrag till de kostnader, officerare måste vidkännas under
anställning i utländsk krigstjenst eller eljest under resor utomlands för
utbildning i sitt yrke, har under en följd af år anslagits ett belopp af

9,000 kronor; och hafva, i följd af 1883 års Riksdags beslut, medel
från detta anslag utgått jemväl för att bereda tjenstemän vid intendenturen
tillfälle att genom besök i främmande land tillgodogöra intendenturen
den der vunna erfarenheten i hvad till en armés hushållning hörer.
Då ett dylikt anslag fortfarande är af nöden, hemställer jag,

att för år 1901 må till reseunderstöd åt officerare
och intendenturtjenstemän äskas ett extra anslag å 9,000
kronor, med rättighet för Eders Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget kan under
året besparas.

Skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befrämjande.

Centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar har i sin
ofvanberörda underdåniga skrifvelse af den 28 november sistlidet år,
med förmälan att den frivilliga skytterörelsen under samma år ånyo
gjort beaktansvärda framsteg, tillkännagifvit, att under året nybildats
ej mindre än 62 skytteföreningar, hvadan hela antalet dylika föreningar
inom landet numera uppginge till 632 med tillhopa omkring 35,000

[30.]

Anslag till
reseunderstöd
åt officerare
m. fl.

[31.]

Anslag till
skarpskytteväsendets
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

96 Fjerde hufvudtiteln.

medlemmar. Inom de särskilda föreningarne kade äfven en ökad lifaktighet
gjort sig gällande, i det att, bland annat, antalet deltagare i
förbundstäflingarne under år 1899 uppginge till 4,400 emot 3,800 under
nästföregångna året, samt antalet anslagsberättigade öfverstigit den af
centralstyrelsen uppgjorda beräkning. Med framhållande af att behofvet
af statsunderstöd sålunda fortfarande gjorde sig gällande, ville styrelsen
särskilt betona krafvet på understöd till fri ammunition. Det af
styrelsen i detta afseende förut uttalade önskningsmål, att 96 fria skott
skulle kunna utdelas till de under löpande år antecknade rekryter och
36 dylika skott till det nästföregående årets, hade med det för år 1899
utgående anslaget af 120,000 kronor icke kunnat uppnås och ej heller
hade det varit möjligt att tillmötesgå skytteföreningarnes under året
inkomna ansökningar om understöd till skjutbanors ordnande. Under
sådana förhållanden och då skytterörelsen fortfarande genom ökad utbredning
och lifaktighet gåfve de bästa löften för framtiden, hemstälde
styrelsen, att samma belopp, 160,000 kronor, som för innevarande år
anvisats till befrämjande af skytteväsendet och skicklighet i skjutning,
måtte få jemväl under år 1901 utgå.

Då det frivilliga skytteväsendet befinner sig i en fortfarande utveckling
och det för innevarande år utgående anslaget till dess understödjande
visat sig vara väl behöfligt, får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande på extra stat för år 1901 bevilja 160,000
kronor, med rättighet för Eders Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget kan under
året besparas.

Ökade utgifter för krigshögskolan.

[32.]

Anslag till
ökade utgifter
för krigshögskolan.

I underdånig skrifvelse den 17 februari 1899 har tjenstförrättande
inspektören för militärläroverken anfört:

Chefen för generalstaben, generalmajoren m. m. friherre Raab
hade i sitt betänkande den 16 november 1876 rörande krigshögskolans
organisation beräknat antalet ordinarie elever till trettio, hvilket antal

Fjerde hufvudtiteln. 97

han ansåg så högt, att det sannolikt icke skulle komma att öfverskridas,
och derjemte vara det högsta, som samtidigt skulle kunna undervisas
af allenast en lärare, såvida undervisningen skulle kunna bedrifvas med
erforderlig kraft. Organisationsförslaget utarbetades också under förutsättning
af detta antal.

Enligt bestämmelserna i det för skolan utfärdade reglemente den
12 juli 1878 blef emellertid på förslag af krigsundervisningskommissionen,
maximiantalet elever höjdt till fyrtio, hvilket dock på den tiden i
sjelfva verket saknade större betydelse, då elevantalet först år 1892
öfverskred trettio. Sistnämnda år steg nemligen elevantalet till trettioåtta,
två officerare af flottan inberäknade, med anledning hvaraf dels
särskilda medel anvisades till förstärkning af lärarekrafterna och till
betäckande af de ökade kostnaderna för sommaröfningarna, dels ock
genom nådig kungörelse den 26 januari 1894 bestämdes, att de ordinarie
elevernas antal skulle vara högst 30, deri dock icke inräknade
officerare af flottan. År 1898 uppgick emellertid antalet kompetenta
inträdessökande till 37, deri inberäknade en officer af flottan och en af
Karlskrona artillericorps. För att hela detta antal skulle kunna emottatagas,
beviljades äfven för denna kurs medel till ökade lärarekrafter
och till sommaröfningarna. En dylik tillfällig hjelp torde emellertid
icke vara att påräkna för framtiden och vore ej heller tillfyllestgörande.
Af en verkstäld uträkning (bil. VI.) framginge nemligen, att
af de från och med år 1875 till och med år 1887 utnämnda officerarna
omkring 17,5 procent vunnit inträde vid krigshögskolan, men under de fem
härefter närmast följande åren kunde procentantalet beräknas till minst 25,
enär 1892 års årgång med all sannolikhet komme att ännu lemna elever
till högskolan, hvilket i än högre grad vore fallet med årgångarna
1893 -1895, hvilka redan lemnat resp. 20,9, 16,o och 11, i procent. Det
syntes derför icke vara för högt, om man beräknade, att framdeles 25
procent af samtliga utnämnda officerare komme att blifva berättigade
till inträde vid krigshögskolan, enligt hvilken beräkning och under antagande,
att 100 officerare årligen nyutnämndes, i hvarje af krigshögskolans
tvååriga kurser, komme att finnas 50 elever. Anled ningen

till denna ökning af elevantalet vore att söka utom i
det växande begäret efter vetande, dels deri att arméns officerscorps,
inberäkngdt intendenturcorpsen, sedan krigshögskolan började
sin verksamhet, ökats med ungefär 300 personer, dels ock deri att
efter den senaste förändringen vid artilleri- och ingeniörhögskolan
åtskilliga artilleriofficerare i stället för att genomgå sagda läroverks
högre kurs sökte inträde vid den under föga längre tid pågående krigsBih.
till lliked. Blot. IDOL). 1 Sami. I A/d. I Iliift. 13

Fjerde hufvudtiteln.

högskolan. Frågan vore då, huruvida krigshögskolan borde ordnas så,
att den kunde mottaga alla dem, hvilka vore berättigade till inträde.
Å ena sidan vore det uppenbart, att undervisningens grundlighet icke
finge lida intrång genom ett för stort elevantal, men å andra sidan
kunde det måhända anses obilligt, att några skulle uteslutas från en
undervisning, af hvilken de frivilligt sökte komma i åtnjutande utan
att derför uppbära någon egentlig ersättning, synnerligast så länge
större delen af de yngre officerarne vore urståndsätta att under två
tredjedelar af året utöfva militär tjenstgöring. En ökniug af elevantalet
till 50 skulle emellertid föranleda ganska omfattande förändringar.
Den skulle nemligen förutsätta en delning af kursen i två parallelafdelningar
med 25 elever eller ock att ny kurs börjades hvarje år,
d. v. s. en fördubbling af lärareantalet och nära nog äfven af anslaget,
samt anskaffandet af ny lokal med två lärosalar eller utvidgning af den
nuvarande. En ökning af elevantalet till 40, d. v. s. till 20 procent
af två årgångar officerare, torde deremot, enligt hvad hittills vunnen
erfarenhet gåfve vid handen, kunna ske äfven utan ändring af- högskolans
nuvarande organisation, men deremot icke utan förhöjning af
anslaget. Erfarenheten hade nemligen visat, att det för lärarna varit
förenadt med ganska ansträngande arbete att läsa och bedöma de af
eleverna på lärorummet och i hemmet utförda arbetena, när elevantalet
uppgått till 30—40. För att underlätta lärarnes arbete anställdes också
för de kurser, hvilka hade större elevantal än 30, d. v. s. för kurserna
1892—1894 och 1898—1900, repetitörer till deras biträde. Då
lärarna emellertid för att kunna känna och rigtigt bedöma elevernas kunskapsmått
i alla händelser nödgades genomläsa deras samtliga arbeten,
blefve vinsten af en dylik åtgärd ej synnerligen stor för andra, än för
lärarna i de ämnen, hvilka omfattade aplikatoriska kurser och i hvilka
skrifningar ofta förekomme hvarje vecka, hvarvid ej sällan mycket
omständliga rättelser måste göras. På grund häraf måste möjlighet
visserligen finnas att kunna anställa repetitörer till lärarnes biträde,
men det borde öfverlemnas åt chefen att använda dem för sådana ämnen
eller delar af ämnen, der deras biträde särskildt vore af behofvet påkalladt.
Derjemte syntes en ökning af lärareaflöningen utgöra ett oundgängligt
vilkor för hvarje höjning af elevantalet, dels emedan ett ökadt
arbete borde vara förenadt med ökad ersättning, dels emedan lärareaflöningen
vid krigshögskolan redan under nuvarande förhållanden
måste anses såsom synnerligen låg. Då intet skäl förefunnes att frångå
den nuvarande grunden för beräknandet af lärareaflöningen nemligen
efter antalet undervisningstimmar i veckan, så torde för militärämnena

Fjerde hufvudtiteln.

ocli matematik en ökning- af det nuvarande beloppet af trehundra kronor
om året för veckotimme till fyrahundra kronor vara den minsta, som
kunde ifrågasättas. För språklärarne åter kunde det nuvarande arfvodesbeloppet
bibehållas, enär deras arbete för lektionerna vore mindre än de
öfriga lärarnes. Aflöningen för läraren i tyska språket borde dock
beräknas efter samma grunder som för de öfriga språklärarne. Då
erfarenheten tydligen ådagalagt behofvet af ytterligare en lärare i ryska
språket, hvilket behof äfven för nu pågående lärokurs blifvit tillgodosedt,
borde en 2:e lärare i ryska språket upptagas i staten med samma
arfvode som l:e läraren, emedan de vore fullkomligt sidoordnade samt
hade samma antal undervisningstimmar och undervisningskyldighet.
Det för aflöning åt repetitörer erforderliga beloppet torde kunna inskränkas
till 1,000 kronor om året, att fördelas i arfvoden å högst
500 kronor, under förutsättning att chefen i öfrigt erhölle förfoganderätt
öfver detta anslagsbelopp. Då adjutanternas arbete ökades i förhållande
till elevernas antal, borde deras ursprungligen till endast 600
kronor bestämda arfvode höjas till 800 kronor. Af samma skäl borde
likaledes redogörarens arfvode, 500 kronor, höjas med minst 100 kronor,
till 600 kronor. Det arfvode af 600 kronor, hvilket enligt nådiga
brefvet den 7 november 1884 utginge till den officer (stallmästare),
hvilken bestrede undervisningen i ridning, borde, för ordningens skull,
lämpligen uppföras på högskolans stat.

Såsom upprepade gånger framhållits af krigshögskolans chefer,
vore, fortsätter t. f. inspektörn för militärläroverken, anslaget till sommaröfningarna
otillräckligt redan under nuvarande förhållanden. Enligt
en af chefen för krigshögskolan uppgjord och af krigsundervisningskommissionen
gillad beräkning (bil. VII) skulle kostnaderna för nämnda
öfningar under hvarje kurs med 40 elever belöpa sig till i jemnt tal

16,000 kronor eller 8,000 kronor om året.

Det till inköp och underhåll af inventarier, böcker och undervisningsmateriel
med 500 kronor årligen utgående anslaget vore ytterst
lågt beräknadt och torde derför böra höjas till 850 kronor.

Krigsundervisningskommissionen, som ansåge väckt fråga om dagaflöning
åt adjutanter och elever vid krigshögskolan för närvarande
icke böra till afgörande förekomma, hade likväl funnit i hög grad önskvärdt,
att någon lättnad i ekonomiskt afseende bereddes eleverna, och
derför föreslagit, att å högskolans stat måtte upptagas ett årligt anslag
af 4,000 kronor att af Eders Kong!. Maj:t uppå inspektörens för
militärläroverken förslag fördelas i undorstödsbelopp om högst 400
kronor, företrädesvis till elever, Indika deraf vore mest i behof.

100 Fjerde hufnidtiteln.

Slutligen hafva föreslagits de ändringar, Indika vore erforderliga i
krigshögskolans stat, derest det i nu gällande reglemente fastslagna
högsta elevantalet komme att bibehållas. På grund af hvad sålunda
blifvit anfördt, har tjenstförrättande inspektören för militärläroverken,
med erinran, hurusom genom antagande af stat för allenast 30 elever
någon utveckling af krigshögskolan icke vunnes och ändamålet med
hans förevarande framställning i sjelfva verket blefve förfeladt, på krigsundervisningskommissionens
vägnar, i underdånighet hemstält, att Eders
Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen göra nådig framställning därom, att
krigshögskolans stat måtte från och med år 1901 höjas till 40,000
kronor, i ändamål att elevantalet måtte kunna ökas till fyrtio, officerare
af flottan ej inberäknade.

I häröfver afgifvet underdånigt utlåtande af den 23 november 1899
har dåvarande t. f. chefen för generalstaben, öfversten m. m. K. Gr.
Bildt, anfört, att som antalet till inträde vid krigshögskolan berättigade
officerare för framtiden sannolikt komme att icke oväsentligt öfverstiga
det för närvarande faststälda maximiantalet ordinarie elever eller 30,
det vore högeligen önskvärd!, att krigshögskolan sattes i stånd att
emottaga och utbilda samtliga inträdesberättigade officerare eller åtminstone
så många som möjligt af dem.

Otvifvelaktigt vore dock, att undervisningen icke utan svårighet
kunde bedrifvas med full kraft, så vida elevantalet inom hvarje kurs
öfverstege 30, och att krigshögskolan därför borde organiseras så, att
ny kurs började hvarje år i stället för hvartannat år. Härtill skulle
dock fordras ej endast ökade lärarekrafter och höjdt anslag utan äfven
större lokaler. En vidtomfattande omorganisation af krigshögskolan
borde därför också ställas i utsigt, men denna kunde icke vidtagas, förr
än i sammanhang med lösandet af generalstabens och krigshögskolans
byggnads fråga — en fråga, som uppkommit sedan tjenstförrättande
inspektören för militärläroverken inkom med sin meranämnda skrifvelse
och hvilken fråga under den närmaste tiden borde erhålla sin
lösning. — På grund häraf borde alla mindre organisationsändringar
om möjligt anstå tills vidare, för att behandlas i samband med den
ofvannämnda fullständiga omorganisationen.

Emellertid vore en ökning af elevantalet vid krigshögskolan så
angelägen, att frågan derom icke helt och hållet torde böra uppskjutas,
tills byggnadsfrågan funnit sin lösning och i sammanhang dermed en
ny organisation kunde genomföras. Det syntes också möjligt att öka
elevantalet till 40, äfven med bibehållande af den nuvarande organisa -

Fjerde Inifvudtiteln. 101

tionen. De ökade medel, hvilka härtill otvifvelaktigt voro erforderliga,
borde emellertid tills vidare upptagas å extra stat.

Att göra de föreslagna anslagsökningarna beroende af elevantalet,
så att vid dem skulle fästas det vilkoret, att de skulle utgå endast
derest elevantalet öfverstege det nuvarande maximiantalet eller 30, vore
icke lämpligt, särskild! emedan lärarne vid krigshögskolan, hvilka hade
att ej endast pröfva de inträdessökandes kunskaper utan äfven yttra sig
om de antagna elevernas qvarblifvande vid högskolan, härigenom skulle
komma i den grannlaga ställningen, att de arfvoden, de såsom lärare
uppbure, skulle kunna blifva beroende af den större eller mindre noggrannhet
och stränghet, med hvilken de bedömde såväl de inträdessökandes
som elevernas kunskapsmått.

T. f. chefen för generalstaben hemställer på grund häraf, att Eders
Kongl. Maj:t behagade hos Riksdagen å extra stat äska följande ökning
af det till krigshögskolan utgående anslag för hvartdera af arbetsåren
1900—1901 och 1901 —1902, nämligen:

till 1 adjutant............................................................................... 200 kronor

» 1 » ............................................................................. 200 »

» 1 redogörare........................................................................ 100 »

till arfvoden åt lärare:

åt lärarne i landtmilitära ämnen och matematik 100
kronor för hvarje timmes undervisningsskyldighet i

veckan 100 x 20 ................................................................... 2,000 »

åt en 2:dra lärare i ryska språket............................... 1,200 »

» läraren i tyska språket ....................................................... 200 »

» » )) sjökrigsvetenskap ................................................ 150 »

» » » ridning .................................................................. 600 )>

till repitörer................................................................................. 1,000 »

» sommaröfningar ............................................................... 4,000 ))

» inköp och underhåll af inventarier, böcker och undervisningsmateriel
........................................................... 350 »

» understöd åt elever............................................................ 4,000 »

Summa 14,000 kronor.

eller tillsammans för begge arbetsåren d. v. s. för hela nästa kurs vid
krigshögskolan 28,000 kronor, hvaraf å 1901 års stat 14,000 kronor.

I infordradt utlåtande har arméförvaltningen å civila departementet
förklarat, att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle finna tillfälle böra

[33.]

Anslag för
uppförande
af exercishus
för Yesterbottens
regemente.

102 Fjerde hufvudtiteln.

beredas för en ökning af krigshögskolans elevantal, arméförvaltningen
icke hade något att erinra mot nådigt bifall, till hvad t. f. chefen för
generalstaben i detta ärende föreslagit.

Då krigshögskolans verksamhet är af mycket stor betydelse för
bibehållandet och höjandet af den högre militära bildningen inom arméns
officerskår, synes det mig angeläget, att denna bildningsanstalt
sättes i stånd att mottaga och utbilda såvidt möjligt samtliga de officerare,
hvilka söka inträde vid högskolan och visa sig ega derför erforderliga
förkunskaper. Den genomgripande omorganisation af krigshögskolan,
som för detta ändamål vore önskvärd, kan emellertid icke
genomföras, förr än i samband med den ännu sväfvande frågan om
byggnader för generalstaben och krigshögskolan. En omreglering af
krigshögskolans stat synes mig derför icke lämpligen böra ske förr än
i sammanhang med den fullständiga omorganisationen, utan torde å
extra stat böra anvisas de ökade medel, hvilka otvifvelaktigt erfordras
för att sätta krigshögskolan i stånd att fortsätta sin verksamhet i den
omfattning, som betingas af officerskårens vid armén nuvarande storlek.

På grund af hvad sålunda anförts, anser jag, att, på sätt t. f.
chefen för generalstaben föreslagit, medel böra anvisas för att ett större
antal elever må kunna vid krigshögskolan vinna inträde, och hemställer
jag derför, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen

att till ökade utgifter för krigshögskolan anvisa ett belopp
af 28,000 kronor samt deraf på extra stat för
år 1901 bevilja 14,000 kronor.

Exercishus för Vesterbottens och Vesternorrlands regementen.

Af sjette arméfördelningens truppförband sakna för närvarande
Vesterbottens och Vesternorrlands regementen särskilda byggnader, afsedda
för truppens öfningar, eller s. k. exercishus. Chefen för nämnda
fördelning har jemväl i sin ofvannämnda skrifvelse den 3 juni 1899
framhållit behofvet af dylika byggnader. Det hårda klimat, som vore
rådande inom denna arméfördelnings förläggningsområde och den utsträckning,
öfningarne numera erhållit, hvilken medförde, att dessa
måste börja så tidigt på våren, att marken i regeln till följd af snö
och väta lade hinder i vägen för utförande af noggrann rekrytexercis

103

Fjerde hufvudtiteln.

och gymnastik, hade med visshet till följd att truppens utbildning genom
saknaden af exercishus, måste blifva alltför mycket åsidosatt. Sistnämnda
två regementen vore derför nu i utbildningshänseende sämre
stälda än fördelningens öfriga truppförband. Dertill komme, att för
dessa regementen måste, till åstadkommande af likhet med de andra
truppförbanden, under närmaste tiden anskaffas fullständig gymnastikattiralj,
för hvars skyddande mot väderlekens skadliga inflytande vore
af stor ekonomisk fördel, att plats derför kunde i exercishus beredas.

Arméförvaltningen å fortifikations- och intendentsdepartementen
har i sitt öfver berörda framställning afgifna underdåniga utlåtande,
med instämmande i hvad arméfördelningschefen anfört rörande behofvet
af exercishus för nämnda regementen, öfverlemnat ritning och kostnadsförslag
till de ifrågasatta exercishusen, hvilkas uppförande ansetts
komma att betinga eu utgift för hvardera af 38,000 kronor, hvarjemte
armé förvaltningen, som för ändamålet icke egde medel till sin disposition,
hemstält att dertill måtte hos Riksdagen äskas anslag å extra stat.

De vid sjette arméfördelningens truppförband uppförda exercishusen
hafva visat sig vara till synnerligt gagn för truppens öfningar.
Med hänsyn härtill och då nu ifrågavarande regementens behof af gymnastikapparelj
torde under närmaste framtiden böra fyllas, men lokal
till denna materiels förvarande för närvarande saknas, anser jag uppförandet
af de föreslagna exercishusen vara till nytta med hänsyn till
såväl omsorg om manskapets bästa som statens eget intresse för bevarande
af materielen. Då emellertid, på sätt arméförvaltningen anfört,
Eders Kongl. Maj:t ej eger medel till sitt förfogande för dessa byggnaders
uppförande, torde dessa böra hos Riksdagen begäras, men då stora
anslagskraf måste framställas för andra landtförsvaret rörande ändamål,
torde med uppförandet af det ena af ifrågavarande exercishus få ytterligare
anstå. Vid bedömandet af hvilketdera regementet härvid skulle
ega företrädesrätt, har jag, med hänsyn till Vesterbottens regementes
nordligare förläggning och det å dess mötesplats i följd häraf rådande
kallare klimat, ansett detta regemente böra i första rummet komma i
åtanka, och får jag, på grund af hvad sålunda anförts, i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till uppförande af exercishus å Vesterbottens
regementes mötesjilats bevilja å extra stat för år 1901
ett belopp af 38,000 kronor.

104

Fjerde hufvudtiteln.

Reparationer och ändringar af tvättinrättningen vid Karlberg.

[34.] Med förmälan att den vid krigsskolan befintliga tvättinrättning,

rtn«aticmer hvilken för skolans behof numera vore nästan oumbärlig, från början
och ändringar anordnats provisoriskt och derför vållat mycket dryga underhålls8
nin^en^aT'' kostnader, hvilka betäckts af de till skolan anvisade medel och exemKarlberg.
pelvis under år 1892 uppgått till icke mindre än 2,000 kronor, har
chefen för skolan i sin ofvanberörda skrifvelse den 9 september 1899
i underdånighet anhållit, att, enär en synnerligt omfattande reparation
af tvättinrättningens lokaler och materiel vore nödvändig samt
tidsenliga anordningar beträffande dess inredning behöfde utföras, men
de å skolans stat anvisade medel ej härtill lemnade tillgång, särskild!
anslag måtte för ändamålet beviljas. Till styrkande af behofvet utaf
nämnda reparationer m. m. har chefen för skolan anfört, att endast för
ersättande af utbrända delar i den otidsenliga torkugnen årligen måste
utbetalas 300 kronor; att torkningen verkstäldes på det sätt, att kläderna
upphängdes i en stor arbetssal, der luften genom ugnen uppvärmdes
till omkring 60 grader och luftvexlingen åstadkommes genom
öppnandet af fönstren på båda sidor, i följd hvaraf arbetarne, som
måste uppehålla sig vid fönstren, hade att uthärda från den ena sidan
den starka hettan från ugnen och å andra sidan den genom fönstren
utifrån direkt inströmmande kalla luften; att skolans nuvarande tvättentreprenör,
som innehaft tvättinrättningen sedan den 1 oktober 1892,
och hvars senaste kontrakt derom utlöpte den 1 oktober innevarande
år, hos skolchefen gjort framställning om ändring i den olämpliga anordningen
af torkinrättningen samt om afhjelpande af åtskilliga brister
å golf och murverk, äfvensom föreslagit att dessa arbeten antingen
skulle af skolan verkställas, i hvilket fall entreprenören erbjöde sig att
efter arbetets fullbordande årligen erlägga en från nuvarande 1,500 till
2,300 kronor förhöjd hyra för tvättinrättningen, eller ock att entreprenören
sjelf skulle bekosta nämnda arbeten mot vederlag af åtskilliga
förmåner för framtiden, bland annat rättighet att mot en nedsatt
hyra af 1,000 kronor innehafva tvättinrättningen i 20 år m. m.; att
kostnaden för de ifrågasatta förändringarna och reparationerna komme
att uppgå till följande belopp, nemligen:

105

Fjerde hufvudtiteln.

för byggnadsarbetena enligt deröfver uppgjordt förslag kronor 12,996: —

)) tillfälliga tvättanordningar under byggnadstiden... » 400: —

» tillsyn, kontroll och oförutsedda utgifter .............. » 604: —

eller sammanlagdt kronor 14,000: —;

och har skolchefen, med förordande af att nämnda arbeten finge af
statsmedel bekostas, derjemte framhållit, att denna utgift, som med
hänsyn till husets bristfälliga skick, i allt fall icke kunde helt och hållet
undvikas, skulle genom hyresbeloppets ökning med 800 kronor, eller
möjligen ännu högre belopp, småningom amorteras, hvarförutom den
årliga underhållskostnaden blefve betydligt mindre, än under nuvarande
förhållanden, samt större utrymme och bättre arbetssätt vunnes.

Arméförvaltningen å fortifikations- och civila departementen har i
häröfver afgifvet underdånigt utlåtande instämt med chefen för krigsskolan
i afseende å såväl behofvet för skolan af tvättinrättningens bibehållande
som nödvändigheten af de föreslagna reparationsarbetena, hvarjemte
förstnämnda departement efter verkstäld undersökning förklarat
sig ej hafva något att erinra mot de ifrågasatta förändringarna och
kostnadsberäkningarne.

Genom hvad sålunda förekommit, anser jag ådagalagdt, att krigsskolans
tvättinrättning, som icke utan stor olägenhet för skolan kan
undvaras, bör repareras och i sammanhang dermed till sin anordning
ändras på sätt föreslaget blifvit. Att åt en enskild person öfverlåta
bekostandet af så vidtomfattande arbeten i ett kronan tillhörigt hus,
synes mig i hög grad olämpligt, hvadan arbetena, enligt mitt förmenande,
böra verkställas på statens bekostnad, så mycket hellre som ett
dylikt tillvägagående, om frågan ses uteslutande ur ekonomisk synpunkt,
torde få anses för staten fördelaktigast.

Då emellertid krigsskolans tillgångar under de senaste åren blifvit,
till följd af ökningen i elevernas antal, så anlitade, att den för nu
ifrågavarande ändamål erforderliga summan icke kan disponeras från
skolans anslag, samt för öfrigt, enligt den för skolan af Riksdagen
senast godkända stat, all den kontanta uppbörd, som på grund af
chefens dispositionsrätt öfver Karlbergs kungsgård m. m. inflyter, skall
till statsverket inlevereras, hvadan den inkomst för tvättinrättningens
uthyrande, som i följd af dess förbättrande uppstår, jemväl kommer
statsverket omedelbart och ej skolan till godo, får jag vid det förBih.
till Rikad. Prat. IDOG. 1 Samt. 1 Afd. 1 Haft,. 14

[35.]

Anslag till
ändrad mötesplats
för
Yestmanlands
regemente.

106 Fjerde liufvudtiteln.

hållande, att ej heller andra medel finnas för ändamålet tillgängliga, i
underdånighet hemställa, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att för verkställande af reparationer och ändringar
af tvättinrättningen vid Karlberg anvisa 14,000 kronor
å extra stat för år 1901.

Ändrad mötesplats för Vestmanlands regemente.

Sedan åtskilliga år tillbaka hafva klagomål försports öfver den af
Vestmanlands regemente nu använda mötesplatsen Salboheds olämplighet
i såväl militäriskt som sanitärt hänseende samt förslag framstälts
om regementets förflyttning till annan ort.

I sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 13 oktober 1893 har
chefen för femte arméfördelningen framhållit de olägenheter, som vore
förenade med ifrågavarande mötesplats, såsom dess stora afstånd, U/h
mil, från närmaste jernvägsstation, den otillfredsställande beskaffenheten af
sj elfva exercisfältet, hvilket vore sandigt och gropigt samt nedemot Sagån
vattensjukt, svårigheten att utföra strids- och fälttjenstöfningar såväl
å mötesplatsen som i densammas omgifningar, enär å exercisfältet utstånden
vore för små i förhållande till de nutida vapnens skottvidder
och den angränsande beträdbara terrängen hufvudsakligen utgjordes af
skogsmark och annan mindre tjenlig terräng.

Med anledning af dessa förhållanden har arméfördelningschefen
framhållit önskvärdheten af att Vestmanlands regemente flyttades till
annan ort, och då enligt 1892 års urtima Riksdags beslut Lifregementets
grenadiercorps komme att sammanslås med Nerikes regemente
till Lifregementet till fot samt den förra corpsens mötesplats Utnäslöt
derigenom blefve för densamma obehöflig, har han hemstält, att regementet
måtte flyttas till sistnämnda plats, hvilken, om ej i alla afseenden tillfredsställande
för regementets öfningar, dock erbjöde företräden framför
Salbohed.

Under tiden för detta ärendes utredning inom armé förvaltningen
och innan mötesplatsen Utnäslöt blifvit af Lifregementets grenadiercorps
fullständigt utrymd, inträffade emellertid ett nytt uppslag i frågan,
i det att städerna Sala och Vesterås, hvilka båda orter ansåges ur militärisk
synpunkt erbjuda vissa fördelar framför Utnäslöt, förspordes vara
villiga att kostnadsfritt för kronan upplåta mark till mötesplats åt Vestmanlands
regemente.

Fjerde hufvudtiteln.

107

Då sålunda frågan inträdde i ett nytt skede, stälde Eders Kong!.
Maj:t uppå derom gjord underdånig framställning genom nådigt bref af
den 1 april 1896 medel till chefens för femte arméfördelningen förfogande
för verkställande af nödig utredning samt uppgörande af erforderliga
förslag in. m. för en eventuell förflyttning'' af Vestmanlands
regemente till Yesterås eller Sala. Den sålunda anbefalda utredningen,
som, enligt arméfördelningschefens i ämnet lemnade föreskrifter, särskildt
skulle omfatta de föreslagna öfningsplatsernas läge med hänsyn
till militärn och sanitära förhållanden äfvensom de med en flyttning
förenade kostnader, utfördes af regementsförvaltningen och öfverlemnades
af arméfördelningschefen med eget yttrande i frågan till Eders Kongl.
Maj:t i underdånig skrifvelse af den 17 november 1896.

Af denna utredning inhemtas, bland annat, att den till mötesfält
afsedda platsen invid Sala stad dertill vore mindre tjenlig, enär den ej
egde tillräcklig ytvidd, hade för ringa höjd öfver den förbiflytande
Sagån samt i sanitärt hänseende lemnade åtskilligt öfrigt att önska,
hvarförutom lämplig mark i tillräcklig utsträckning saknades för uppförande
af behöfliga byggnader. Den angränsande terrängen vore för
tillämpningsöfningar mindre ändamålsenlig, och det vore med stor svårighet
och betydande kostnader förenadt att uti det föreslagna mötesfältets
närhet erhålla en tillfredsställande skjutbana. Dertill kom att
stadsfullmäktige i Sala ej lemnat något officielt erbjudande af den mark,
som för ändamålet varit ifrågasatt.

Hvad åter anginge den vid Vesterås föreslagna mötesplatsen, som
skulle utgöras af de söder om staden belägna lägenheterna Kungsängen,
Klockartorpet och Wiksäng, framhöll chefen för femte arméfördelningen,
att densamma hade flera beaktansvärda fördelar. Vid mobilisering
kunde nemligen regementets såväl stam som beväring från sina samlingsplatser
snabbare förflyttas till Vesterås än till Salbohed och där
lättare in qvartera s och förplägas. Vid en sammandragning af femte
arméfördelningens trupper i händelse af krigstillfälle kunde regementet
från Vesterås hastigare nå den antagliga sammandragningsorten än
från den nuvarande mötesplatsen och vore derjemte den föreslagna
mötesplatsen äfven vid fredsöfningar synnerligen lämplig. Den vore
nemligen tillräckligt vidsträckt för att öfningar der skulle kunna bedrifvas
i regementsförband, hvarjemte inom sjelfva mötesplatsens område
funnes mycket omvexlande terräng, som erbjödo tillfälle till utförande
af tillämpningsöfningar, hvartill komme att långs mötesplatsens nordöstra
gräns funnes mark lämplig för anläggning af skjutbana. För
uppförande af de till mötesfältet hörande byggnader funnes fördelaktig

108 Fjerde hufvudtiteln.

plats med högt och torrt läge, skyddad af skog mot nordliga och ostliga
vindar; hvarjemte närheten till Mälaren lemnade tillfälle till badoch
simöfningar för truppen. I afseende å terrängen å och omkring
öfningsfältet vore platsen obetingadt att föredraga framför Salbohed.

Chefen för generalstaben framhåller äfven i ett den 10 innevarande
månad afgifvet yttrande de fördelar, som skulle vara förbundna med
den föreslagna mötesplatsen vid Vesterås i jemförelse med nuvarande
mötesplatsen Salbohed, i det han bland annat säger:

»Betydelsen af en förflyttning af Vestmanlands regementes mötesplats
från Salbohed till Vesterås skulle utan tvifvel komma att framträda
så väl under fredstid som vid krigstillfälle.

Vestmanlands regementes nuvarande mötesplats Salbohed ligger på
18 km. afstånd från närmaste jernvägsstationen Sala, och något förslag
angående jern vägsanläggning till Salbohed föreligger mig veterligt
för närvarande icke. Med den betydelse för samfärdslen, landets jernvägsnät
numera eger, måste det naturligen vara en stor olägenhet, att
en ort, till och från hvilken en så liflig trafik eger rum under fredstid,
som ett infanteriregementes mötesplats, saknar direkt jernvägsförbindelse.

Särskildt framträder olägenheten häraf, då regementet skall deltaga
i större öfningar tillsammans med andra trupper. Regementet får nemligen
då en extra marschdag till Sala vid transporten till öfningsområdet
samt en andra extra marschdag från Sala till Salbohed vid återtransporten,
hvarigenom den knappt tillmätta tiden för regementsmötet
inskränkes till förfång för andra öfningar. Genom förflyttning af regementets
mötesplats till Vesterås, som ligger vid en af rikets större jernvägslinier
och som eger sjöförbindelse öfver Mälaren, skulle dessa olägenheter
upphöra. För Vesterås tala dessutom fördelarna af att regementets
mötesplats förlägges till länets största stad, hvilken tillika är säte för
länsstyrelsen och chefsembetet vid regementet.

De företräden, hvilka Vesterås sålunda under fredstid eger framför
Salbohed såsom mötesplats för Vestmanlands regemente, göra sig utan
tvifvel ännu kraftigare gällande vid krigstillfälle, då alla transporter
till och från regementets utrustningsort ske i mycket större utsträckning
än under fredstid, under det att samtidigt anspråken på snabbhet
framträda med ökad skärpa, och då ett lifligt samarbete måste ega rum
mellan länsstyrelserna och regementscheferna.»

Slutligen anför chefen för generalstaben i förevarande ämne:

»Sedan krigsrörelserna tagit sin början, måste naturligtvis regementets
förbindelse med den å utrustningsorten qvarlemnade depoten i
hög grad underlättas genom att denna är förlagd invid en större jern -

109

Fjerde hufvudtiteln.

vägsstation, liksom det äfven måste vara fördelaktigt, att depotbefälhafvaren,
hvilken tillika tjenstgör såsom ställföreträdande inskrifningsområdesbefälhafvare,
befinner sig å den ort, der regementets chefsembete
och inskrifningsområdesbefälhafvarens expedition under fred äro förlagda
och i omedelbar närhet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
med hvilken han flitigt har att samarbeta i sin egenskap så väl af depotbefälhafvare
som af ställföreträdande inskrifningsområdesbefälhafvare.»

I likhet med chefen för generalstaben och chefen för femte arméfördelningen
är jag af den mening, att Vestmanlands regementes förflyttning
till Vesterås är i hög grad önskvärd. Särskildt vill jag fästa
Eders Kongl. Majrts uppmärksamhet på de i sanitärt hänseende ogynsamma
förhållandena å Salbohed, hvilka länge varit öfverklagade samt
föranledt febrar och andra sjukdomar, ej minst i följd af bristen på godt
dricksvatten.

Om således skälen för en flyttning af Vestmanlands regemente
från Salbohed till Vesterås äro väl grundade, gäller det att taga i
öfvervägande tvenne dermed sammanhängande spörsmål: jordfrågan och
kostnadsfrågan.

Hvad den förra, jordfrågan, angår, har det redan antydts, att den
för Vestmanlands regemente afsedda nya mötesplatsen skulle bildas af
lägenheterna Kungsängen, Klockartorpet och Viksäng.

Kungsängen är en inom Vesterås stads område belägen kronolägenhet.
Den har en areal af 36,49 hektar och är enligt kontrakt af
den 27 oktober 1893 för statsverkets räkning på 20 år från den 14
mars 1894 utarrenderad till Vesterås stad mot årlig afgift af 1,500
kronor. Stadsfullmäktige i nämnda stad hafva under den 20 december
1895 beslutat, att, under förutsättning det regementets mötesplats förlädes
invid Vesterås, tillförbinda staden att för regementets behof den
14 mars året näst efter det, sådant för stadsfullmäktige tillkännagifvits,
afstå nämnda arrenderätt. Hela lägenheten skulle dock icke behöfva
tagas i anspråk, utan till det afsedda mötesfältet skulle enligt af landtmätare
verkstäld uppmätning erfordras blott 29,207 hektar, hvarefter
återstode 7,283 hektar.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet, hvars utlåtande
öfver stadsfullmäktiges ofvan berörda anbud infordrats, i underdånigt
utlåtande hemstält, att det mellan kronan och staden upprättade
kontrakt angående arrenderätt till ifrågavarande lägenhet måtte återkallas
och den för mötesplatsen erforderliga delen öfverlemnas till
regementets disposition, samt att den återstående delen af lägenheten
måtte, såsom för kronan obehöflig, antingen genom nytt, kontrakt ut -

Fjerde hufvudtiteln.

arrenderas eller, enligt befall ni ngshaf vandes åsigt, hellre till staden
försäljas, hafva stadsfullmäktige uti infordradt underdånigt yttrande,
med förklaring det de vore villige att fortfarande arrendera den återstående
delen af lägenheten, eller 7,283 hektar, mot en af domänintendenten
föreslagen årlig arrendeafgift af 300 kronor, anhållit att, då
sistnämnda område vore erforderligt för utvidgning af stadens renhållningsverk
m. m., staden måtte berättigas att inlösa samma område till
pris, som blefve i vederbörlig ordning bestämdt.

Domänstyrelsen, som i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande, har
dervid förklarat sig icke hafva något att erinra mot att ifrågavarande
del af lägenheten Kungsängen finge användas till mötesplats, men
tillika framhållit att, i händelse förslaget derom godkändes, tiden för
markens tillträdande af kronan, hvarom stadsfullmäktige icke yttrat sig,
torde få bero på särskild öfverenskommelse mellan staden och vederbörande
militära myndigheter samt det med staden afskräde arrendekontrakt
vid samma tid upphöra att vara gällande. Beträffande återstoden
af det till staden utarrenderade området hade styrelsen sig icke
bekant någon särskild anledning, som påkallade bibehållande i kronans
eg o af denna för en kronodomän obetydliga jordvidd, hvarför styrelsen,
derest den föreslagna mötesplatsen komrne till stånd, för sin del
ej hade något att invända mot stadsfullmäktiges begäran att få inlösa
berörda jordareal, under förutsättning att löseskillingen komme att
uppgå till ett belopp, som motsvarade områdets fulla värde, hvilket,
enligt styrelsens mening, blefve fallet, om densamma, i likhet med
hvad förut under dylika förhållanden egt rum, bestämdes i den ordning,
nådiga förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof stadgar; hvarjemte styrelsen dels,
med afgifvande af förslag till erforderliga köpevilkor, hemstält att köpeskillingen
måtte användas på samma sätt, som inflytande köpeskillingar
för försålda mindre kronoegendomar, samt att styrelsen måtte
bemyndigas att, sedan köpeskillingen blifvit till länets ränteri inlevererad,
utfärda köpebref å det försålda området, dels ock förklarat, att,
derest ifrågavarande jordområde skulle anses böra i kronans ego förblifva,
styrelsen funne den af stadsfullmäktige erbjudna årliga arrendeafgiften
300 kronor vara fullt nöjaktig.

Bostadslägenheten Klockartorpet n:r 1 är belägen i S:t Ilians socken
och Norrbo härad af Vestmanlands län och innehåller en areal åt 65,751
hektar. Den är intill den 1 maj 1906 utarrenderad för biskopens i
Vesterås räkning. Vesterås stadsfullmägtige hafva, enligt protokoll vid
sammanträde den 28 maj 1896, under förutsättning att Vestmanlands

Fjerde hiifvudtiteln.

regementes mötesplats förlädes till Kungsängen och lägenheten Viksäng
å stadens område, förbundit sig,

»dels att med nuvarande arrendatorn af Klockartorpet träffa sådant
aftal, att regementet, utan något anspråk af arrendatorn å regementet,
kunde derstädes anlägga och använda tillräcklig skjutbana för regementet
äfvensom å skogsmarken uppföra kasernbyggnader samt fritt
förfoga öfver den del af skogsmarken eller s. k. Sjöängen, som erfordrades
till förbindelseled mellan Kungsängen och Viksäng;»

»dels ock — under förutsättning jemväl deraf att vederbörande
lemnade sitt samtycke dertill, att Vesterås stad finge tillbyta sig Klockartorpet
mot staden tillhörig donationsjord öster om staden, uppskattad
till samma värde som Klockartorpet — att efter arrendetidens slut den
1 maj 1906 föranstalta derom, att för all framtid, så länge mötesplatsen
samt regementets skjutbana voro förlagda å området i fråga, till regementet
öfverlemnades nyttjanderätten till Klockartorpet, dock med rätt
för staden att sjelf förfoga öfver der uppförda byggnader samt fisket
och skogsafkastningen.»

Med öfverlemnande af infordrade yttranden från dels biskopen
m. m. J. A. Ekman, som för sin del ej haft något att erinra mot lägenhetens
användning för ifrågavarande ändamål, dels ock från domkapitlet
i Vesterås och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet, har
kammarkollegium i sitt ofvannämnda underdåniga utlåtande i ärendet
af den 8 september sistlidne år, med erinran att Eders Kongl. Maj:t
vid fastställande af löneregleringen för biskopen i V esterås stift genom
nådigt bref den 12 april 1871 förordnat, att biskopen skulle åtnjuta
afkomsten af, bland annat, kronolägenheten Klockartorpet, som skulle
för indelningshafvarens räkning i författningsenlig ordning utarrenderas,
upplyst att med tillämpning deraf lägenheten blitvit upplåten senast för
en tid af 20 år från den 1 maj 1886, hvarjemte kammarkollegium beträffande
det föreslagna jordbytet anfört, att kollegium icke för sin del
hade något att erinra deremot, att lägenheten för antydda ändamålet
toges i anspråk i enlighet med stadsfullmäktiges ofvanberörda beslut,
dock att såsom vilkor för utbytet, enligt kollegii åsigt, borde bestämmas:
att fullständigt förslag rörande vederlagsjordens storlek, läge,
skogstillgång och öfriga beskaffenhet skulle på stadens föranstaltande
upprättas och till Eders Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse ingifvas
inom viss tid, t. ex. 2 år från den dag nådigt beslut om regementets
förflyttning till Vesterås kunde komma att meddelas; att utbytet finge
utan vidare gå i verkställighet vid arrendetidens utgång den 1 maj
1906, vid hvilken tidpunkt det ålåge staden att efter laga syn, som

112

Fjerde hufvudtiteln.

borde bekostas af staden, afträda veaerlagsjorden med åbyggnader, allt
i fullgodt stånd samt fritt från alla gravationer; att vederlagsjorden från
och med tillträdesdagen den 1 maj 1906 skulle frigöras från sin egenskap
af donationsjord och inträda i alla de kamerala förhållanden, som
hade afseende å lägenheten Klockartorp n:r 1, hvars nuvarande egovälde
i stället vid nämnda tidpunkt skulle ikläda sig donationsjords natur
samt öfvertaga alla med innehafvet af dylik gjord förenade rättigheter
och skyldigheter, samt att alla med utbytet förenade kostnader skulle
bestridas af staden, hvilken det dessutom skulle åligga att hålla nuvarande
indelningshafvaren skadeslös för den minskning i inkomst, som
till följd af utbytet och lägenhetens användning för uppgifna ändamålet
möjligen skulle kunna uppkomma.

Lägenheten Viksäng tillhör Vesterås stad. Stadsfullmägtige hafva,
jemlikt förutnämnda protokollsutdrag af den 20 december 1895, under
förutsättning att regementets mötesplats förlädes till omförmälda
område eller större delen af regementets öfningar der komma att ega
rum, beslutat tillförbinda staden att för regementets behof den 14 mars
året näst efter det, sådant för stadsfullmägtige tillkännagifvits, till regementet
utan ersättning »för all framtid, så länge mötesplatsen eller
regementets hufvudsakliga öfningar der äro förlagda, öfverlemna nvttjanderätten
till den staden i egenskap af donationsjord tillhöriga lägenheten
Viksäng, dock med undantag af den s. k. Notudden och der belägna
villaplatsen n:r 1—7 jemte villaplatsen n:r 9 å Ladubacken» samt med
förbehållen rätt för staden att begagna till desamma ledande vägar
öfver Viksäng, äfvensom att sjelf tillgodogöra sig värdet af å Viksäng
befintliga, staden tillhöriga byggnader jemte fisket och skogsafkastningen.

Beträffande kostnaderna för såväl de å den föreslagna nya mötesplatsen
erforderliga byggnader, af hvilka en del kunna dit förflyttas
från Salbohed och Utnäslöt, som för öfriga behöfliga anläggningar och
arbeten, har arméförvaltningen å fortifikationsdepartement uppgjort
förslag (bil. VIII) och beräknat desamma till 375,000 kronor, i hviiket
belopp ingå kostnaderna för flyttningen af de officerarne och underofficerarne
tillhöriga byggnader, med respektive 29,380 och 6,000 kronor.
Armeförvaltningen har ansett med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
att kronan åtoge sig kostnaden för sistnämnda byggnaders flyttning
men att det borde lemnas officers- och underofficerscorpserna Öppet
att, på sätt vid flyttningen af Vesterbottens regemente egt rum, sjelfva
bestämma antingen de önskade få dessa byggnader flyttade på kronans

113

Fjerde hufvudtiteln.

bekostnad eller ock uppbära de derför beräknade belopp såsom flyttningsbidrag,
på det möjlighet måtte dem beredas att, om de så önskade,
med tillskjutande af egna medel förändra eller utvidga dessa sina
byggnader.

Utom ofvannämnda belopp 375,000 kronor tillkomme ytterligare i
samband med regementets flyttning kostnader dels för transport af
regementets persedlar och effekter, beräknade till 3,886 kronor, dels för
anskaffande af sängar och skåp i manskapets baracker, i stället för de nu
der befintliga i hygieniskt afseende skadliga britsarne, 31,450 kronor.

Den sammanlagda kostnaden för regementets ändrade förläggning
skulle sålunda komma att uppgå till 410,336 kronor.

I sammanhang härmed har arméförvaltningen erinrat, att de betänkligheter,
som möjligen kunde göra sig gällande mot mötesplatsens flyttning
med hänsyn till de stora kostnader, som densamma medförde,
väsentligen förringades, om man toge i betraktande, att etablissementet
å Salbohed befunne sig i ett så bristfälligt och otillfredställande skick,
att, om regementet fortfarande skulle förblifva derstädes, betydande
kostnader måste nedläggas å detta etablissement. I följd deraf att
regementets förflyttning under flere år varit ifrågasatt, hade nemligen
underhållet af etablissementet inskränkts till det allra oundgängligaste,
oaktadt behofvet af förbättring å detsamma varit i hög grad trängande.
Betydande ändrings- och inredningsarbeten i barackerna samt en del
nybyggnader och anläggningar vore nödvändiga att inom närmaste tiden
utföra, om regementet skulle qvarblifva å Salbohed.

Härvid torde det tillåtas mig framhålla, att regementsförvaltningen
vid beräkning åren 1896 och 1897 af kostnaderna för regementets förflyttning
funnit de arbeten och anläggningar, som ovilkorligen skulle
behöfva utföras å Salbohed, i fall regementet der förblefve, komma att
uppgå till omkring 98,000 kronor, hvarvid regementsförvaltningen synes
hafva upptagit endast de mest oafvisliga behofven. Med hänsyn till
de efter nämnda tid stegrade arbets- och materialprisen samt de helt
naturligt mera ökade bristfälligheterna, lärer detta belopp böra höjas
med minst 20% eller till omkring 118,000 kronor. Härtill bör läggas
de kostnader, som orsakas dels af de förändringar af barackerna, som
böra vidtagas i samband med användning af sängar i stället för britsar,
hvilken förbättring i manskapets inqvartering påyrkats i en af medicinalstyrelsen
den 15 september sistlidet år ingifven underdånig skrifvelse
angående hygieniska förbättringar å arméns mötesplatser, dels ock
vissa andra förbättringar af byggnader äfvensom de nybyggnader, hvilka
vid senare verkställd undersökning ansetts nödvändiga. Kostnaden för
Bih. till Kikad. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 15

114

Fjerde hufvudtiteln.

samtlige de för nyssnämnde förändringar och nybyggnader nödige
arbeten, deri dock ej ingår något tillgodoseende af bebofvet utaf förbättringar
i officerarnes och underofficerarnes inqvartering, har beräknats
till omkring 91,000 kronor. I sin helhet torde sålunda för mötesplatsen
Salboheds försättande i ett någorlunda tidsenligt skick erfordras ett belopp
af minst 209,000 kronor, hvartill kommer den för anskaffande af sängar
och skåp ofvan angifna summan af 31,450 kronor; således sammanlagdt
240,450 kronor.

Hvad härefter beträffar sättet för bestridande af berörda för regementets
ändrade förläggningsort erforderliga kostnader hafva i de verkstälda
utredningarne påvisats möjligheten att till en ej oväsentlig del
bereda medel derför dels genom försäljning af den till mötesfält vid
Salbohed och Utnäslöt upplåtna mark jemte de derstädes uppförda, till
förflyttning ej användbara byggnader, dels ock genom anlitande i någon
mån af de under årens lopp samlade rikliga behållningarne i Vestmanlands
regementes knektelegomedelskassa.

Denna kassa har, såsom Eders Kongl. Maj:t behagade erinra sig,
sitt ursprung i den donation af en tunna spannmål eller 3 daler silfvermynt
för rote, hvilken vid det vissa knektehållets införande blef af
konung Carl XI år 1684 medgifven åt 932 af Yestmanlands regementes
1,200 rotar. På sätt af de under den 20 november 1685 utfärdade
särskilda nådiga förordningarne och reglementena mellan allmogen och
soldaterna i Vesterås län (fögderi), Väsby med flere fögderier, tydligen
gifva vid handen, var denna knektelegomedelstunna afsedd att, såsom
namnet ock antyder, utgöra hjelp till knektelegan, hvarför den, eller
dess förutnämnda värde, ej heller fick utgå direkt till rotarne, utan
förblef under allmänt förvar, till en början i häradskistan, och derefter
i landtränteriet, för att först vid inträffande behof af lega lemna vederbörande
rote ersättning för denna. Den »afhandling)) om knektelegomedlens
inleverering i häradskistan, hvilken i förordningarne omförmäles,
grundade sig naturligtvis icke å något från allmogens sida lemnadt
medgifvande, utan innefattade ett på ömsesidig öfverenskommelse
mellan kronan och allmogen bestämdt vilkor för ifrågavarande donations
åtnjutande. Den från kassan utgående legohjelpen var till en början
faststäld till 100 daler kopparmynt och har sedermera successivt höjts
till dess nuvarande belopp 400 kronor. Det oaktadt bär kassans behållning
alltjemt ökats och uppgick vid 1898 års slut till 1,089,093
kronor 88 öre.

Med anledning af berörda förslag om användande af ett belopp
från kassan för regementets ifrågasatta förflyttning, hafva yttranden

115

Fjerde hufvudtiteln.

inhemtats från kassans direktion, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vestmanlands län samt arméförvaltningen å civila departementet.

Med erinran, att den på åtskilliga vakans satta rotar vid regementet
besparade legobjelpen uppginge till 2,303 kronor 33 öre årligen, hvilken
summa, kapitaliserad efter 4 procent, eller den ränta kassan sjelf åtnjöte,
utgjorde en besparad tillgång af i rundt tal 57,000 kronor, har
direktionen förklarat sig anse hinder icke möta mot att för det föreslagna
ändamålet använda nämnda belopp, men hemstält att, då en
dylik utgift icke vore förenlig med kassans egentliga ändamål, samtlige
delegarne i kassan måtte i frågan höras.

Eders Kougl. Maj:ts befallningshafvande har jemväl tillstyrkt, att
af knektelegomedelkassan finge för ändamålet utgå bidrag med det af
direktionen föreslagna beloppet, 57,000 kronor, men uttalat den åsigt
att, enär kassan bildats uteslutande af statsmedel, samt det ifrågasatta
bidraget blifvit för kassan besparadt genom statens åtgärd att sätta
vissa rotar på vakans, det vore obehöfligt att i ärendet höra kassans
delegare.

Slutligen har arméförvaltningen å civila departementet i sitt ofvan
omförmälda underdåniga utlåtande anfört, hurusom ett användande af
kassans besparade kapitaltillgångar i föreslagen utsträckning icke kunde
anses beröra de kassadelegares rätt, hvilka utgjorde effektiv rotering.
Det syntes nemligen vara uppenbart, att då knektelegomedelskassans
behållning ostridigt uppkommit på besparingarne å den hvarje dertill berättigad
rote enligt indelningsverket tillkommande årliga knektelegomedelstunnan,
en hvar af de i kassan delegande 932 rotarne icke kunde hafva
anspråk på rekryteringsbidrag från större del af kassans behållning än
1 932-del, hvadan, då vid senaste organisationer blifvit till ständig vakanssättning
för statsverkets räkning indragna 115 af dessa 932 rotar, de
återstående 817 rotarne naturligtvis egde sådant anspråk å endast 817 932
delar af kassans behållna kapital, men alls icke någon rätt till återstående
115 932-delarne deraf. Innehafvarne af dessa 115 vakanssatta rotar kunde
emellertid icke heller ega något anspråk på kassan och de på dem
belöpande delarne af behållningen. Kassan finge ju nemligen endast
lemna rekrytering tunder städig och då, såsom med full säkerhet kunde
antagas, någon rekrytering af dessa rotar icke mera ifrågakomme, kunde
ej heller någonsin för dessa rotar uppstå fordran på rekryteringshjelp
från kassan. Enligt arméförvaltningens åsigt, stode alltså den på dessa
115 rotar belöpande andel af kassans behållning till Eders Kongl. Maj:ts

116

Fjerde hnfvmltiteln.

och Riksdagens förfogande, och inga skäl funnes att för en dylik
disposition inhemta yttrande af kassans nuvarande delegare.

Derest, på sätt arméförvaltningen ansåg lämpligast, kassans utlånta
kapitalbelopp, i jemnadt tal 1,038,000 kronor, lades till grund för den
ifrågasätta uppgörelsen, skulle llö/932 delar deraf, eller i jemnadt tal

128,000 kronor, sålunda utgöra den del af knektelegomedelskassans behållning,
på hvilken de i kassan delegande rotarne ej kunde hafva
något berättigadt anspråk. Det syntes derför arméförvaltningen som
om inga på rätt eller billighet grundade hinder mötte för Eders Kongl.
Maj:t att, utan vidare hörande af kassans delegare eller direktion, föreslå
Riksdagen att för andra landtförsvarets ändamål använda sistnämnda
belopp af kassans medel.

Enligt hvad jag ofvan anfört, skulle samtliga kostnaderna för regementets
förläggning till Vesterås komma att uppgå till 410,336
kronor.

De härför tillgängliga medel beräknas af’arméförvaltningen i afrundade
tal sålunda:

inflytande medel för försäljning af mötesplatsen
Salbohed ...................................................... 35,500: —

d:o d:o af der befintliga, oanvändbara

byggnader.................................................................... 8,000: —

d:o d:o för försäljning af mötesplatsen

Utnäslöt ........................................................................ 23,000: —

d:o d:o af byggnader derstädes, hvilka
icke kunna till nya mötesplatsen öfverflyttas 15,000: —

medel från Vestmanlands regementes
knektelegomedelskassa ............................................ 128,000: — 209 500‘ _

hvadan skulle erfordras att af statsmedel anvisa 200,836 kronor, eller i
jemnadt tal 201,000 kronor, hvilket belopp lämpligen torde kunna på
två år fördelas.

De af Vesterås stadsfullmäktige gjorda, ofvan omförmälda erbjudanden
om upplåtelse af mark in. m. äro gällande för tiden intill den
1 augusti innevarande år. Då emellertid de industriella anläggningarne
inom staden äro i rask utveckling och de derför erforderliga områden

117

Fjerde hufvndtiteln.

utvidgas just i riktning mot platsen för det föreslagna öfningsfältet,
hvars jordvärde i följd deraf är i ständigt stigande, torde det vara
tvifvelaktigt huruvida stadens anbud, redan två gånger förnyade, komma
att vidhållas utöfver ofvan angifna tidpunkt. Frågan är sålunda kommen
i det läge, att dess afgörande under närmaste tiden oundgängligen påkallas.
Då jag derför nu går att underställa densamma Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, instämmer jag i allo uti de af myndigheterna till stöd för
behofvet af ändrad mötesplats för regementet anförda skäl, af hvilka
med fullständig tydlighet torde framgå, att den föreslagna förflyttningen
skulle medföra afsevärdt gagn för regementet i både militäriskt och
sanitärt hänseende samt dessutom från ekonomisk synpunkt lända till
statens fördel.

Hvad beträffar stadens anhållan att få med eganderätt tillösa sig
den del af lägenheten Kungsängen, hvilken åtminstone för närvarande
ej torde vara behöflig för öfningsfältet, anser jag emellertid pröfningen
deraf böra anstå till dess frågan om den ändrade mötesplatsen blifvit
afgjord; och anhåller jag sålunda, efter samråd med statsrådet och chefen
för finansdepartementet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att, med antagande af de af Vesterås stad gjorda erbjudanden
om upplåtelse af mark till ny mötesplats för Vestmanlands
regemente m. m.,
dels medgifva,

att östra delen af den kronan tillhöriga lägenheten
Kungsängen till en areal af 29,207 hektar, å en
år 1897 upprättad karta utmärkt med n:ris 1—32, måtte
få till mötesplats för nämnda regemente användas;

att den kronan tillhöriga lägenheten Klockartorpet
n:o 1 måtte, på sätt och under vilkor kammarkollegium
föreslagit, få utbytas mot annan af staden
Vesterås lemnad mark af motsvarande godhet och värde;

att mötesplatserna Salbohed och Utnäslöt med
derå befintliga kronan tillhöriga byggnader, i den
mån dessa ej kunna till regementets nya mötesplats
förflyttas, måtte få försäljas och derför inflytande belopp
användas till uppförande af de för regementet
erforderliga byggnader å; sistnämnda plats, samt

att ett belopp af 128,000 kronor måtte få för
regementets förflyttning till Vesterås användas af Vestmanlands
regementes knektelegomedelskassa;

118

Fjerde hufvudtiteln.

dels ock för bestridande af öfriga för regementets förflyttning
erforderliga kostnader bevilja ett belopp af 201,000 kronor
samt på extra stat för år 1901 deraf anvisa hälften eller
100,500 kronor.

Försöksmobilisering.

[36.] I nådig proposition till 1897 års Riksdag framlade Eders Kongl.

försöksmob! Maj:t förslag om anvisande af 700,000 kronor för utförande under år
Hsering. 1898 af en försöksmobilisering och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar
vid en arméfördelning. Vid behandling af detta förslag fann
Riksdagen, enligt dess skrifvelse den 5 maj 1897, att i det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet flere skäl framhållits för den
föreslagna försöksmobiliseringen, och ville Riksdagen icke förneka, att
genom en sådan mobilisering fördelar för försvaret i viss mån skulle
vinnas derigenom, att den nuvarande härordningen blefve mera omfattande
pröfvad, än som under fredstid skedde, men ansåge Riksdagen,
att en så dyrbar åtgärd som en försöksmobilisering, ifall den
skulle befinnas oundgängligen nödvändig, icke lämpligen borde ega rum,
förrän man kunde blifva i tillfälle draga all den nytta deraf, som i militäriskt
hänseende vore möjlig, hvilket dock, enligt Riksdagens mening,
icke kunde ske förr, än den nya härordningens ökade öfningstid kommit
alla första uppbådets åtta årsklasser till del; och funne Riksdagen
sig af dessa skäl ej böra bifalla berörda förslag.

Frågan upptogs ånyo i nådig proposition till nästlidet års Riksdag,
då enahanda anslag begärdes för utförande i ofvannämnda utsträckning
af försöksmobilisering jemte fälttjenstöfningar under innevarande
år, och framhölls dervid, bland annat, att det af 1897 års Riksdag anförda
skäl emot en försöksmobilisering förlorat sin giltighet år 1900,
enär vid en tillämpning detta år af gällande mobiliseringsplaner icke
ett enda af liniens truppförband eller den del af armén, som vore ansedd
för fälttjensten, behöfde sammansättas af andra årsklasser än dem,
som enligt den nya härordningen erhållit fullständig öfning, vid hvilken
arméfördelning eu mobilisering än måtte anbefallas.

I afseende å detta Eders Kongl. Majrts förslag stannade Riksdagens
kamrar, enligt skrifvelse den 4 Maj 1899, i skiljaktiga beslut, hvadan
frågan om försöksmobilisering äfven då förföll. De motiv, som hufvudsakligen
varit grundläggande för denna utgång af frågan torde vara
att söka i det utlåtande, som i ämnet afgafs af sammansatta stats- och

119

Fjerde liufvudtiteln.

lagutskottet, hvari, bland annat, anfördes, att tidpunkten för ett dylikt
mobiliseringsförsöks verkställande äfven då vore ogynnsam, enär från
skilda delar af landet klagomål förspordes öfver den stora bristen på
arbetskrafter i såväl industriens som jordbrukets tjenst, samt statsföretag
af vidsträckt omfattning å olika orter kräfde arbetsfolk i talrik
mängd. Under sådana förhållanden vore otvifvelaktigt, att en vapenöfning
af så stor omfattning och å många områden djupt ingripande betydelse
som den föreslagna, hvarigenom särskildt arbetare i stort antal, om
ock för kortare tid, komme att dragas från sin vanliga verksamhet, skulle
kännas än mer betungande; och det syntes Riksdagen som om man borde
afvakta en lägligare tid för att derigenom göra den ändock ganska
tryckande bördan af den ifrågasatta åtgärden något lättare. Ett ytterligare
uppskof af frågan syntes äfven påkalladt deraf, att centralmyndigheten
för arméns förvaltning ännu icke blifvit ordnad och i hvarje
fall till innevarande år ej kunde hinna blifva så organiserad, att de erfarenheter,
som vore afsedda att vinnas genom försöksmobiliseringen,
kunde, i hvad på denna myndighet ankomme, fullt tillgodogöras.

Med hänsyn till hvad vid 1899 års Riksdag i ärendet förekommit,
har uti skrifvelse den 4 oktober samma år t. f. chefen för generalstaben,
öfversten m. m. K. G. Bildt blifvit anmodad att utarbeta förslag
jemte kostnadsberäkningar rörande en försöksmobilisering i mindre omfattning
och enligt i någon mån förändrade grunder, än förut varit
föreslaget.

Till åtlydnad häraf har denne, med öfverlemnande af förslag till
lagar angående »vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap»
och angående »mönstring af hästar och fordon för utrönande åt härens
krigsberedskap», uti skrifvelse den 7 december 1899 till en början rörande
de af sammansatta stats- och lagutskottet anförda skäl emot bifall
till den föreslagna försöksmobiliseringen erinrat, hurusom omöjligt
vore att afpassa försvarets kraf efter rådande konjunkturer. Under
tider, då arbetstillgången vore riklig och arbetslönerna stora, blefve naturligtvis
inkallelsen till en försöksmobilisering mera kännbar i första
rummet för de inkallade, hvilka ginge miste om sin arbetsförtjenst, och
i andra rummet för deras arbetsgifvare, hvilka under någon tid måste
undvara en och annan af sina vanliga biträden. Under dåliga konjunkturer
åter skulle kanske statsverkets tillstånd anföras som ett skäl mot
ökade vapenöfningar. Det vore för öfrigt ej möjligt att förutse, huru
de ekonomiska förhållandena kunde gestalta sig om några år, ja ej ens
hvilka förändringar, som deri kunde inträffa under den tid, som förginge
mellan den tidpunkt, då eu försöksmobilisering beslutades, och

120

Fjerde liufvudtiteln.

den dag, då den sattes i verket. Erkändes vigten för försvaret af, att
härordningen under fredstid underkastades ett så allvarligt prof, som
den ifrågasatta försöksmobiliseringen, borde ofvannämnda skäl ej förorsaka
ett uppskof, men möjligen föranleda till försökets anställande i
mindre omfattning, till lättnad för dem, hvilkas intressen företrädesvis
deraf berördes.

Hvad arméförvaltningen anginge, deltoge detta embetsverk — med
den decentralisation af förvaltningsbestyren, som redan blifvit åvägabragt
mindre i arbetet vid en försöksmobilisering af blott en del
af armén, och dess befattning med försöket minskades ytterligare ju
mindre omfattning detta erhölle. 1 allt fall kunde ej i arméförvaltningens
nuvarande organisation ligga något hinder för en försöksmobilisering
utan borde snarare erfarenheterna från denna i någon mån komma utredningen
af frågan om det slutliga anordnandet af härens centrala förvaltning
till godo.

Emellertid torde, fortsätter t. f. chefen för generalstaben, äfven
andra skäl tala för att anställa försöket i något mindre omfattning än
den förut föieslagna; bland annat att den ständigt ökade enskilda trafiken
å jernvägarne ej kunde under fredsförhållanden inskränkas i ens
närmelsevis samma grad som vid en verklig mobilisering. Jernvägarne
kunde svårligen tagas i anspråk i högre grad för militära behof, än
hvad som plägade ske vid de större fälttjenstöfningarna, ja, deras tjenstår
kunde ej ens vid de mobiliserade truppförbandens sammandragande
till fälttjenstöfningar påräknas lika mycket som då, enär tiden för förberedelsers
träffande måste blifva ganska knapp. Då det följaktligen
vore önskligt, att sammandragningen af trupper till de fälttjenstöfningar,
som borde under försöksmobiliseringstiden hållas, inskränktes, svntes
ock tiden för sjelfva öfningarna böra något minskas.

Äfven i det 1899 föreslagna sättet för hästars anskaffning har t. f.
chefen för generalstaben ansett en modifikation önskvärd till undanrödjande
af inom Riksdagen yttrade betänkligheter. Såsom här nedan framhålles
finner han en mönstring höra ega ruin inom vissa områden af
de hästar och fordon, hvilka vid verklig mobilisering skulle komma att
utskrifvas för armens behof. Denna fråga vore dock, enligt hans åsigt,
icke så direkt sammanbunden med sjelfva försöksmobiliseringen, att det
blefve nödvändigt att — såsom till exempel motsvarande norska författning
tillstadde — äfven uttaga de mönstrade hästarna till de mobiliserade
truppernas förfogande. För dessa senare vore det af mindre
betydelse, på hvad sätt de erforderliga hästarna komme dem tillhanda,
enär det hufvudsakliga arbetet vid en hästutskrifning tillkomme de ci -

121

Fjerde hufvudtiteln.

vila myndigheterna. Vid en verklig utskrifning i fredstid skulle dessa
myndigheter liksom hästegarne betungas med många formaliteter för
ersättningar och dylikt, hvilka icke egde någon motsvarighet vid krigstillfälle.
Oberoende af mönstringsarbetet borde derföre de för försöksmobiliseringen
erforderliga hästarna legas. Af vigt vore dervid, att det
beräknade antalet kunde med säkerhet påräknas, hvilket icke vore möjligt
med mindre än att bestämda aftal redan på förhand upprättades.
Med bevarande af hemligheten om de truppförband, som skulle mobiliseras,
kunde detta ej ske på annat sätt, än att det bestämda antalet
på förhand legdes och uppstäldes å spridda orter inom landet för att
sedan i sinom tid föras till vederbörliga mobiliseringsorter. Då såväl
kostnaden som transportsvårigheterna härigenom något ökades, måste
hästantalet icke så litet reduceras mot det senast föreslagna. Deremot
skulle vinnas full säkerhet, för att det åsyftade målet med hästarnas inställande
nåddes, hvarigenom olägenheten af de skedda inskränkningarna
i någon mån minskades.

Men gifvet vore dock, fortsätter t. f. generalstabschefen, att en försöksmobilisering
för att blifva till verkligt gagn måste utföras i så stor
skala, att erfarenheterna derifrån kunde lemna ett tillfredsställande svar
på de frågor, hvilkas lösning vore utförd på papperet men ännu ej underkastad
något praktiskt prof.

I främsta rummet komme då stammens och de värnpligtiges inkallelse,
hvilken också till tiden vore den första af de stora arbetena
under mobiliseringens gång. Sedan länge hade ett oafbrutet arbete pågått
för att förenkla och förbättra bestämmelserna härom, hvilket arbete
slutligen utmynnat i 1897 års »Instruktion för inkallelse och samling
af beväringen vid allmän mobilisering». Men äfven sedan hade
ytterligare försök med orderutskrifning och dylikt ifrigt pågått, och
kunde arbetena nu sägas hafva fortskridit så långt, att man icke med
säkerhet kunde arbeta sig fram längre utan att hafva praktisk erfarenhet
att stödja sig på. För dessa arbetens skull vore det högeligen
önskligt, att försöket snart sattes i verket. Det intresse och det nit,
hvarmed alla vederbörande organ bedrifvit detta arbete borde ej få förminskas
af medvetandet, att det nu vore omöjligt att komma längre.
Vigtig! vore ju i första hand att få pröfva det nu fullgjorda arbetets
värde och om beräkningarna varit riktiga, men dernäst vore af vigt att
tillse, om icke än säkrare och hastigare resultat kunde nås genom förbättringar
af det gällande systemet. För att nå det första syftemålet
måste ett ej alltför litet antal truppförband mobiliseras, så att erfarenhet
kunde vinnas, om nu gällande inkallelsemetods användbarhet under
Bih. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 rAfd. 1 Haft. IG

122

Fjerde hufvudtiteln.

olika lokala förhållanden, och vid jemförelsevis stora svårigheter. Härmed
torde böra förbindas försök i mindre omfattning och å lämpliga
ställen med påtänkta förenklade och snabbare metoder. Ty för den
händelse det skulle visa sig, att inkallelsen mötte mindre svårigheter
än som väntats, borde man samtidigt få fullt klart för sig, på hvilka
vägar man borde slå in för att ytterligare minska tiden.

Det skulle dock vara ett fel, om man eftersträfvade att inkalla
manskapet till mobiliseringsorterna förr, än man vore i stånd att der
mottaga, förpläga och utrusta dem. Att i allo pröfva de planer, som
uppgjorts för truppens inqvartering å mobiliseringsorterna vore tyvärr
icke möjligt utan tillämpning af reqvisitionslagarna, hvilket dock icke
lämpligen kunde förutsättas. Men å andra sidan rörde man sig här
med gifna fakta, som redan i fred lättare kunde öfverskådas och beräknas.
Dessutom torde försöksmobiliseringen i alla fall nu böra anbefallas
under den blidare årstiden, då anstalter ändock kunde vidtagas
för att truppen ej skulle lida af väderlekens inflytande.

Ordnandet af truppens förplägning såväl under fredstjenstgöring
som äfven under fältlifvet mera liknande förhållanden — såsom vid
större fälttjenstöfningar — hade under de senare åren otvifvelaktigt
gjort högst betydande framsteg, senast genom intendenturcorpsens förbättrade
organisation. Dess utbildning i teoretiskt hänseende hade
oafbrutet utvecklats, men särskildt den praktiska hade visat sig främjas
företrädesvis genom de större fälttjenstöfningarna, der verkliga svårigheter
varit att öfvervinna och öfvervunnits. Erfarenheterna från dessa
hade varit ett stöd för utvecklingen och ledt den i rätt riktning. För
sitt så ytterst svåra och maktpåliggande värf i fält stode corpsen nu
bättre förberedd än någonsin tillförene. Men den saknade ännu hvarje
praktisk erfarenhet om sin kanske än svårare uppgift vid mobiliseringen,
nemligen att efter ett ytterst kort varsel tillförlitligen ordna förplägnaden
af de massor, som redan efter några dagar strömmade till
mobiliseringsorterna, och den beliöfde erfarenhetsrön för att äfven i
detta fall veta, i hvilken riktning den skulle arbeta vidare. Om truppernas
förplägnad å mobiliseringsorterna ej vore på förhand ordnad,
kunde deraf de största faror för disciplinen och för härens krigsberedskap
uppstå. Endast praktiken kunde gifva vid handen, om den beräknade
tiden vore tillräcklig för förnödenheternas anskaffande, eller
om den tilläfventyrs måste förlängas eller kunde förkortas. Också
borde försöken fördenskull få en tillräcklig omfattning med afseende
på olika lokala förhållanden, så att det kunde afgöras, om och i hvad
mån högre myndigheter borde vara beredda på att med befintliga re -

Fjerde kufmdtiteln.

123

servförråd eller andra utomordentliga åtgärder komma en eller annan
regementsförvaltning till hjelp.

Äfven med arbetet på arméns utrustning stode man nu på den
punkt, att man för arbetets fortsättande behöfde stöd af verkliga rön.
Här väntade på sin lösning frågorna, i hvad mån man kunde förlita
sig på manskapets medförande af egna persedlar, särskildt s. k.
småpersedlar, huru förråden och tj ensten vid desamma borde ordnas
för att trygga en hastig utrustning, huru klädespersedlarne skulle profvas
och afpassas in. m. Visserligen vore svårigheterna här ej så betydande
som vid förplägningen. Men utan att man lärde fullt känna
dem kunde arméens utrustning ej sägas vara fullt betryggande ordnad.

Det sista men derför icke minsta af de stora mobiliseringsarbetena
vore anskaffandet af hästar och fordon, och hade åt detsamma tillmätts
en sådan vigt, att Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts nådiga förslag
antagit en lag för tryggande af hästanskaffningen vid krigstillfälle.
Denna lag torde dock icke, i motsats till de flesta andra länders,
särskildt Norges, lagstiftning i samma ämne, tillåta något försöks
anställande redan i fredstid. Ur militär synpunkt finge detta förhållande
anses som en brist, i synnerhet som vi ej ens egde möjlighet
att genom periodiskt återkommande hästmönstringar, såsom i flere
länder egde rum, inhemta kännedom om hästmaterialets å olika orter
beskaffenhet och duglighet för krigsbruk vare sig såsom rid- eller
draghästar.

Vår kännedom om hästtillgången vore grundad på ett ur militär
synpunkt ganska otillfredsställande statistiskt material, och vår kunskap
om hästarnes qvalitet beroende på en allmän, i hög grad personlig och
godtycklig uppfattning, och redan af detta skäl vore en mönstring af
hästtillgången, helst öfver hela riket, men åtminstone å flere ställen,
fördelaktig.

Det vore emellertid icke ensamt eller ens hufvudsakligen af detta
skäl som en mönstring af hästar och fordon borde ega rum. I Eders
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till 1899 års Riksdag hade påvisats
önskvärdheten af att för mobiliseringsarbetets skull en pröfning måtte
ske af de former, under hvilka en hästutskrifning m. m. skulle verkställas,
hvilken förrättning icke egde någon som helst motsvarighet i
fred. För inkallelsen, förplägnaden och utrustningen af personalen
hade dock många arbeten, många öfningar och förberedelser kunnat
företagas. De verkstäldes ock af militära och civilmilitära organ, i
hvilkas uppgift läge att förbereda sig för kriget, men så vore ej förhållandet
med de civila myndigheter, på hvilkas medverkan hästutskrif -

124 Fjerde hufvudtiteln.

ningens resultat hufvudsakligen berodde. Icke förty hade dessa myndigheters
nit redan fört frågan i betydande män framåt i teoretiskt
hänseende, och arbetet inom länsstyrelserna hade på denna väg gått
så långt tills vidare ske kunde. Deras samarbete med de militära
myndigheterna och särskildt med generalstaben hade af Eders Kongl.
Magt främjats, derigenom att landsstatstjenstemän i nåder förordnats
att biträda vid generalstabens arbeten. Äfven här stode man alltså
på den punkt, att man borde öfvergå till praktiska försök, som lämpligen
kunde ske i form af en mönstring af de hästar och fordon, som
stäldes till krigsmaktens förfogande vid verklig mobilisering. Visserligen
kunde härvid ej undgås, att enskilde vållades någon olägenhet,
men denna blefve mindre kännbar, då ersättning dem bereddes. Besväret
vore i hvarje fall en obetydlighet emot det, som de värnpligtige
finge underkasta sig, liksom i jemförelse med de åligganden, som hästegare
i andra länder ständigt vore underkastade. De skulle nemligen
flerstädes inställa sina hästar till periodiskt återkommande mönstringar
och vore dessutom förpligtigade att ej köpa, sälja eller flytta sina
hästar utan anmälan till vederbörande militär myndighet. För att närmare
angifva storleken af det ifrågasatta besväret kunde nämnas, dels
att liästuttagningen omfattade ungefär 10 procent af hela antalet hästar
öfver 3 ar inom kommunen, dels att hästarnes bortovaro från egarne
skulle inskränka sig till 2 å 3 dygn.

Af hänsyn till kostnaderna finge man emellertid nöja sig med
hästmönstring inom ett fatal hästutskrifningsområden, exempelvis 6
(ett inom hvarje arméfördelningsområde), hvilka borde utväljas bland
dem, hvilkas hästbesättning kunde anses vara företrädesvis typisk för
den delen af landet, eller inom hvilka mobiliseringsarbetet kunde
anses vara förknippa^ med säregna svårigheter. De härvid vunna
erfarenheterna skulle lemna mycket värderika upplysningar för generalstabens
fortsatta arbeten.

Det vore dock, yttrar t. f. generalstabschefen vidare, icke blott för
främjandet af arbetena på mobiliseringsverkets fullkomnande, som en
försöksmobilisering hade en så stor betydelse. Endast genom en sådan
kunde vi få en verklig föreställning om, huru vår här toge sig ut
på fältfot och om den grad af krigsduglighet, den då kunde anses
ega. En exakt kunskap härom vore af största vigt såväl för krigföringen
som för härordningsfrågans slutliga lösning. Ännu hade vi
ingen på erfarenheter grundad uppfattning rörande utbildningsgraden
vare sig af de vid mobilisering inkallade, f. d. stamanstälde eller af
de äldre beväringsklasserna, Derföre vore det, äfven om man i all -

Fjerde lnifvudtiteln. 125

mänhet kunde åtnöja sig med inkallandet af 5 årsklasser, nödvändigt
att hafva i sin hand möjligheten att i vissa undantagsfall kunna inkalla
6—7 klasser, hvaremot hinder ej funnes för de öfvertaliges hemförlofvande
omedelbart efter skedd inmönstring och utrustning, enär en
fullt krigsmessig organisation af depoterna ej syntes vara oundgängligen
nödvändig. Pröfningen af de mobiliserade truppförbandens fältduglighet
borde ske i hela den utsträckning, som i fred vore möjlig. I
främsta rummet borde härför fälttjenstöfningar med alla vapen anordnas
efter i hufvudsak samma plan som de vanliga större öfningarne af
detta slag, äfven om antalet deltagande truppförband måste blifva betydligt
mindre. Dernäst vore fältskjutningar för infanteriet af vigt,''
icke minst med hänsyn till den ståndpunkt, på hvilken beväpningsfrågan
för närvarande befunne sig. Gifvet vore, att truppen icke
kunde vara i stånd att draga full nytta af det nya 6,5 m.mrs geväret,
förrän samtlige beväringsklasser hunnit blifva öfvade med detsamma,
men det vore af vigt att utröna, huru stora olägenheterna vore af att
sätta i truppens hand ett för den alldeles nytt gevär, och huruvida
icke möjligen det nya gevärets öfverlägsna egenskaper utjemnade eller
öfverskylde denna svaghet. För jemförelses skull borde en del af det
mobiliserade infanteriet utföra eu fältskjutning med det hittills använda
och af hela truppen kända geväret. Vid artilleriet spelade den
förestående nybeväpningen icke samma roll; med detta vapenslags
organisation och stridssätt mötte ringa hinder att framdeles under vanliga
fredsförhållanden utföra de för ändamålet nödiga profven. Utom
deltagandet i de större fälttjenstöfningarna förutsattes sålunda för artilleriet
endast försöksmarscher och dylika mindre öfningar.

Angående det inom generalstaben uppgjorda kostnadsförslaget (bil.
IX) yttrar t. f. chefen för generalstaben, att deri vore upptagna
endast de kostnader, som blefve en följd af sjelfva försöksmobiliseringen
och alltså folie på denna; hvaremot öfriga, samtidigt förekommande utgifter
skulle i vanlig ordning bestridas från anslagen till mathållning,
fouragering, beväringens och stammens vapenöfningar in. m. Kostnaderna
för transporter vore beräknade å generalstabens kommunikationsafdelning,
de öfriga å dess militärstatistiska afdelning, och vore de
prisuppgifter m. m., på hvilka kostnadsberäkningen grundade sig, bestämda
i samråd med generalintendenten.

Slutligen framhåller t. f. generalstabschefen önskvärdheten af att
försöksmobiliseringen måtte komma till utförande om möjligt redan under
innevarande år.

126

Fjerde hufvudtiteln.

Då jag nu går att yttra mig om det af t. f. clxefen för generalstaben
utarbetade förslaget till försöksmobilisering, vill jag till en början
rörande värdet och betydelsen af en sådan erinra om det sakrika och
öfvertygande anförande till statsrådsprotokollet den 13 januari nästlidet
år, som i detta häseende afgafs af dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet
och som åtföljde Eders Kongl. Maj:ts förut omnämnda
framställning till samma års Riksdag. Då detta anförande så
nyligen blifvit bragt till Riksdagens kännedom, torde det ej vara behöfligt
att här återupprepa detsamma. Jag anhåller att i stället få framhålla
de hufvudsakliga skillnaderna mellan det förslag till försöksmobilisering,
som framlades till 1899 års Riksdag, och det förslag i samma
angelägenhet, som nu afgifvits af t. f. chefen för generalstaben. Dessa
skillnader äro följande:

l:o. 1899 års förslag afsåg mobilisering af en hel arméfördelning
utom hälften af stora trängens formationer i hvad beträffar hästarna. Det
föreliggande åter förutsätter mobilisering i mindre omfattning och således
med en sammanlagd styrka, ej uppgående till hvad som 1899
föreslogs.

2:o. T 1899 års förslag var en fälttjenstöfning om 5 dagars varaktighet
beräknad för den mobiliserade arméfördelningen, om äfven med
undantag af vissa trängformationer. Enligt föreliggande förslag bör
äfvenledes en fälttjenstöfning ega rum, men af något kortare varaktighet
och endast med en del, den större delen, af de mobiliserade
truppförbanden; de öfriga utföra andra öfningar såsom fältskjutningar,
fältmarscher o. s. v., med hvilka åsyftas att vinna erfarenhet i olika
riktningar.

3:o. Hästanskaffningen antogs enligt 1899 års förslag skola ske
på följande sätt. Genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg
borde upplysningar införskaffas från de olika kommunerna i riket
angående det antal hästar, som vederbörande egare kunde finnas villiga
att till visst pris utlega för kronans räkning. Inom den mobiliserade
arméfördelningen skulle dessa hästar af militär personal men på ett med
mobiliseringsförhållandena i möjligaste mån öfverensstämmande sätt
föras till truppförbandens mobiliseringsorter. Rörande anskaffningen af
det antal hästar inom de särskilda arméfördelningsområdena, som ej på
detta sätt kunde erhållas, borde villkorliga aftal i god tid träffas med
entreprenörer å olika håll. Enligt föreliggande förslag åter skall det
behöfliga hästantalet, hvilket beräknats lägre än i 1899 års förslag, anskaffas
på det sättet, att bestämda aftal uppgöras om tillhandahållande
medelst legning på olika orter inom landet af samtliga erforderliga

Fjerde hufvudtiteln. 127

hästar och att vid försöksmobiliseringens igångsättande dessa hästar
transporteras till de mobiliserade truppförbandens utrustningsorter.

4:o. Utan direkt samband med den hästanskaffning, som, enligt
hvad nyss blifvit sagdt, är nödvändig för de mobiliserade truppförbandens
behof, bör enligt det nu föreliggande förslaget en mönstring af
hästar och fordon ske inom ett mindre antal hästutskrifningsområden
enligt de grunder, som finnas angifna i lagen af den 24 maj 1895 angående
anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på
krigsfot.

5:o. Kostnaden för försöksmobilisering och dermed sammanhängande
fälttjenstöfning beräknades i 1899 års förslag till 700,000 kronor.
Samma kostnad upptages i det föreliggande förslaget till blott

480,000 kronor.

Trots den mindre omfattning, som försöket enligt t. f. generalstabschefens
förslag skulle erhålla, kan och bör detsamma så ordnas,
att det fullt besvarar de frågor, som äro af vigt för fortgången af
arbetet på arméns krigsberedskap och för bedömandet af dess krigsduglighet.
De vigtigaste af dessa frågor äro följande:

a) I hvilka afseenden kan det vara nödvändigt att ändra nu uppgjorda
planer för personalens inkallelse och samling vid mobilisering
samt för dess förplägnad och utrustning vid detta tillfälle?

b) Hvilken grad af krigsduglighet kunna våra mobiliserade trupper
anses innehafva?

c) Huru funktionerar liästutskrifningsväsendet? Hvilket värde kan
tillmätas den häst- och fordonsmateriel, som står armén till buds?

Med hänsyn till den stora betydelsen af att dessa frågor blifva behörigen
besvarade finner jag angeläget vara, att förslag angående en försöksmobilisering,
i den omfattning och på det sätt t. f. chefen för generalstaben
förordat ånyo förelägges Riksdagen.

På en punkt i den kostnadsberäkning, som åtföljer t. f. generalstabschefens
förslag, anhåller jag att få fästa Eders Kongl. Maj:ts särskilda
uppmärksamhet.

Under det att uti propositionen till 1899 års Riksdag af Eders Kongl.
Maj:t blifvit föreslaget, att värnpligtig, som för undergående af öfning
som afsåge utrönande af härens krigsberedskap fullgjorde tjenstgöring
utöfver den, som enligt § 27 värnpligtslagen honom ålåge, finge åtnjuta
dagaflöning för den öfverskjutande tiden med endast 20 öre om
dagen, har t. f. generalstabschefen utgått från, att aflöningen till samtliga
värnpligtige under försöksmobiliseringstiden skulle, i likhet med
livad vid frågans behandling vid sistlidne års Riksdag påyrkades, ut -

128

Fjerde hufyudtiteln.

gorå 50 öre per dag eller det belopp, som är gällande för den ordinarie
tjenstgöringen enligt nyss åberopade paragraf i värnpligtslagen.
För min del bar jag intet att erinra mot den beräkningsgrund, som i
förevarande afseende blifvit af t. f. chefen för generalstaben använd.

I sammanhang härmed torde böra erinras, att en del af den under
vanliga förhållanden utgående dagaflöningen skall enligt gällande föreskrifter
insättas i postsparbanken, men att, med hänsyn till det betydande
arbete, som blefve förknippadt med sådan insättning, samt beloppens
obetydlighet,. det torde vara lämpligast, att under försöksmobiliseringen
hela aflöningen kontant utbetalas, med. undantag likväl för
aflöningen till första och andra årsklasserna, för hvilka ökad öfningstid
med anledning af försöksmobiliseringen icke torde ifrågakomma och
för hvilka insättning i sparbanken på vanligt sätt bör ske.

I afseende på tiden för försöksmobiliseringens utförande har t. f.
chefen för generalstaben framhållit önskvärdheten af, att försöket komme
till stånd redan under innevarande år; och med hänsyn därtill, att de
värdefulla lärdomar, som äro att hemta från detsamma, böra så fort
som möjligt få göra sig gällande i de förslag till införande af förbättringar
i vårt härväsende, som förestå, tvekar jag icke att på det lifligaste
tillstyrka framställningen äfven i denna del. Vid bestämmandet
af den tidpunkt af året, då försöket skall utföras, anser jag, att, i den
män. de militära krafven det tillstädja, nödig hänsyn bör tagas till att
så liten olägenhet som möjligt åsamkas idkarne af jordbruksnäringen.

Då emellertid beväringens första uppbåd eller delar däraf icke kunna
pa grund af gällande lagstiftning inkallas till sådan tjenstgöring, hvarom
nu är fråga, och då förhållandet är enahanda beträffande den föreslagna
mönstringen af hästar och fordon, enär lagen den 24 maj 1895, angående
anskaffning af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på
krigsfot, endast får tillämpas vid verklig mobilisering, måste särskilda
lagar för ändamålet antagas; och anhåller jag att framdeles få förelägga
Eders Kongl. Maj:t förslag därtill.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,''

att för utförande under innevarande år af försöksmobilisering
och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar
vid den eller de delar af hären, Eders
Kongl. Maj:t bestämmer, äfvensom för anställande af
mönstring med hästar och fordon, som erfordras för

Fjerde hufvudtiteln. 129

krigsmagtens ställande på krigsfot, å extra stat för
år 1901 bevilja 480,000 kronor.

Derest detta anslag af Riksdagen beviljas, torde Eders Kongl.
Maj:t vara i tillfälle att under innevarande år förskjuta nämnda belopp.

Ersättning för förskott.

Slutligen har statskontoret uti sin underdåniga skrifvelse den 9
december 1899 till ersättande anmält ett förskjutet belopp af 4,719
kronor, utgörande resekostnads- och traktamentsersättning åt ordförande
och ledamöter i den nämnd, som det enligt lagen den 2 december 1892
angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären ålegat verkställa
utredning om värdet å sagda besvär.

Då medel till betäckande af detta förskott ej kunna af de under
fjerde hufvudtiteln uppförda tillgångar beredas, får jag tillstyrka, att
ett extra anslag må för ändamålet af Riksdagen begäras och hemställer
sålunda,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes till gäldande af
ifrågavarande förskott utaf Riksdagen på extra stat
för år 1901 äska ett belopp af 4,719 kronor.

Dyrtidstillägg.

Under åberopande af hvad chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet
den 8 innevarande januari anfört i fråga om beredande
åt statens betjente och de lägst aflönade bland dess tjenstemän af ett
dyrtidstillägg för år 1900 att uppföras i riksstaten för år 1901, samt
med anmälan att vid uträkningen af det sammanlagda belopp, hvilket
enligt de af nämnda departementschef angifna grunder skulle i dyrtidstillägg
tillkomma tjenstemän och betjente under landtförsvarsdepartementet,
hänsyn tagits till lön och dermed enligt aflöningsreglementet
likstälda aflöningsförmåner, tillfällig löneförbättring, ålderstillägg, dagaflöning,
tjenstgöringspenningar, arvode, beklädnadsersättning, portionsHih.
till UiJcsd. Prat. W00. 1 ISaml. / Afl/. 1 Höft. 17

[37.]

Anslag till
ersättning för
försträckning.

[38.]

Anslag till
dyrtidstillägg.

130 Fjerde hufvudtiteln.

ersättning och inqvarteringsersättning, sistnämnda två slag af aflöningsförmåner
äfven om de ej äro till siffran i staten uppförda,

hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet
den 8 i denna månad angifna grunder, af
dyrtidstillägg för innevarande år åt en del af den personal,
som åtnjuter aflöning från fjerde hufvudtitelns
medel, å extra stat för år 1901 anvisa såsom förslagsanslag
ett belopp af 985,000 kronor.

Hvad chefen för landtförsvarsdepartementet sålunda
i afseende å regleringen af utgifterna under
riksstatens fjerde hufvudtitel tillstyrkt och hemstält,
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets
öfrige ledamöter, gilla och bifalla, med befallning
tillika, att utdrag af detta protokoll skulle till
finansdepartementet öfverlemnas till ledning vid författandet
af Kongl. Majrts nådiga proposition till Riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behof för
år 1901.

Ex protocollo:

C. J. TJlrich.

Fjerde hufvudtiteln,

131

Bil. I.

Förslag till

Stat

för Karlsborgs artillericorps,

att tillämpas i den mån Kongl. Maj:t finner skäl derom förordna.

Befälsaflöning.	Kronor.	Kronor.	Kronor.

a) Lön, dagaflöning in. m.
1 öfverstelöjtnant och chef, lön...............................	5,000	—
dagaflöning å 4 kronor....................................	1,460	—
lönetillägg för 1 tjenstehäst.............................	400	—
fourrageersättning.........................................	365	—	7,225
1 major, lön...........................................................	3,500	—
dagaflöning å 4 kronor................................ ...	1,460	—
lönetillägg för 1 tjenstehäst............................	400	—
fourrageersättning...........................................	365	—	5,725	_
1 kapten af första klassen, lön ...............................	2,800	—
dagaflöning å B kronor....................................	1,095	—	3,895	_
3 d:o d:o d:o ....................................	—	—	11,685	—
1 kapten af andra klassen, lön.................................	1,800	—
dagaflöning å 3 kronor...................................	1,095	—	2,895	_
2 d:o d:o d:o ....................................	—	—	5,790	—
1 regementsqvartermästare (kapten af andra klassen),
lön ................................................................	1,800	—
dagaflöning å 3 kronor....................................	1,095	—
lönetillägg för 1 tjenstehäst.............................	400	—
fourrageersättning..........................................	365	—-	3,660	_
1 löjtnant af första klassen, lön..............................	1,200	—
dagaflöning ä 2 kronor....................................	730	—	1,930	_
7 d:o d:o d:o ....................................	—	—	13,510	—
Transport	—	—	56,315	—	—	—

132

Fjerde hufvudtiteln,

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	_	_	56,315	_	_	_
1 underlöjtnant, lön...........................................	600 730
dagaflöning å 2 kronor.............................	—	1,330
4 d:o d:o d:o ....................................	—	—	5,320	—
1 styckjunkare, jemte portion, lön.........................	720	—
dagaflöning å 1 krona.....................................	365	—
beklädnad.....................................................	200	—	1,285	_
7 d:o d:o d:o ...................... 1 sergeant af första klassen, jemte portion, lön........	360	—	8,995	—
dagaflöning ä 80 öre..................	292
lönetillägg..............................	12	—
beklädnad.......................................................	200	—	864	_
15 d:o d:o d:o ......................... 1 stabstrumpetare, jemte portion,''lön ....................	360	—	12,960	—
dagaflöning å 80 öre...........................	292	—
lönetillägg...................................	12	—
beklädnad....................................	200	—	864	_
1 bataljonsläkare, lön............................................	900
dagaflöning å 2 kronor............................	730	—	1,630
b) Arfyoden.
Till 4 kompanichefer å 600 kronor........ » 1 informationsofficer.....................	2,400 500	—
» 1 gymnastikofficer......................	200	_
» 2 informationsunderoffieerare ä 100 kronor.........	200	—	3,300	_	92,863
Manskapsaflöning m. m.					-
a) Månadslön.
300 man i 1 månad å 8 kronor i månaden............	2,400	—
200 » i 11 månader å 8 » i » ............	17,600	—
100 »ill » ä 4 » i s	4,400	—	24,400

Transport	- !	-I	24,400	-1 92,863	-1

Fjerde hufyudtiteln,

133

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	—	—	24,400	—	92,863	—
b) Arfvoden.
16 förste konstaplar å 180 kronor per år	2,880	—
24 andre » å 120 » » »	2,880	—
4 afdelningstrumpetare å 36 » >, » ............	144	—
8 sjukvårdssoldater å 60 » » » ............	480	—	6,384	—
e) Rekryteringskostnader.
Lega och arfvoden till värfvare m. fl. kostnader:
300 man å 40 kronor per år....................................	—	—	12,000	—	42,784
Särskilda anslag.
Expenser................................................................	—	—	500	—
Medikamentspenningar för 300 man å 2,25 kronor.....	—	—	675	—
Kommunionspenningar för samtlig personal, 350 per-
soner å 5 öre.............................................	—	—	17	50
Till informations ver ket............................................	—	—	100	—
» anskaffning af undervisningsmateriel.................	—	—	150	—
» anskaffning och underhåll af gymnastikapparater
och persedlar..................................................	—	—	200	—
» biblioteket............................	—	—	100	—
y anskaffning af läroböcker vid informationsverket	—	—	100	—	1,842	50
Tygstaten.
Aflöning m. m.
a) Lön m. m.
1 tygunderofficer, jemte portion, lön........................	720	—
dagaflöning å 1 krona.....................................	365	—
beklädnad.................................	200	—	1,285	—
1 förrådsförvaltare, lön (åtnjuter dessutom ett ålders-
tillägg af 300 kronor, att såsom arfvode utgå
efter femte tjensteåret)....................................	—	—	1,800	—
1 d:o d:o d:o (d:o d:o)......	—	—	1,800	—
Transport	—	—	4,885	—	137,489	50

134

Fjerde hufyudtiteln,

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	—	—	4,885	—	137,489	50
1 besigtningsrustmästare, lön..................................	—	—	1,500	—
1 d:o d:o...................................	—	—	1,500	—
1 tygskrifvare, lön.................................................	—	—	1,000	—
1 d:o d:o .................................................	—	—	1,000	—
1 handtverksmästare, lön........................................	—	—	700	—
1 d:o d:o ........................................	—	—	700	—
1 rustkammarsmed. lön..........................................	—	—	700	—
7 d:o d:o ...........................................	—	—	4,900	—
1 stockmakare, lön..................................................	—	—	700	—
'' 3 d:o d:o .................................................	—	—	2,100	—
b) Arfvode.
1 tygmästare..........................................................	—		450	—
Särskild! anslag.					4U,loO
Kommunionspenningar för tygstatspersonalen, 21 per-
soner å 5 öre per år.......................................	—	—	—	—	1	05
Summa	—	—	—	—	157,625	55

Anm. Af de å anslaget uppkommande besparingarne, eller, om dessa ej lemna sådan tillgång,
af fjerde hufvudtitelns allmänna besparingar utgå till dertill berättigade löntagare dagaflöning och
fourrageersättning för skottdag.

Fjerde hufvudtiteln,

135

Bil. IL

P. M.

angående erforderliga förändringar uti de under Kongl. arméförvaltningens
å artilleridepartementet förvaltning stående statsanslag i samband
med organisation af Karlsborgs artillericorps till likhet med hvad i
Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års urtima Riksdag angifves.

Nu utgående.	Ökning.	Summa.
Kr.	Kr.	Kr.
500
—	850	\| 1,350
70	—	\| 190
	120
570	070	1,540

Ordinarie anslag.

Arméns vapen, ammunition och skjntöfningar samt
artilleriets öfningar och materiel.

Tit. I. Artillerimateriel: för fästnings artilleriet..

Anslaget i sin helhet 16,000 kronor: hvaraf utgår för iståndsättning
af materiel, som varit utlemnad till Karlsborgs artillericorps
..................................................................... omkring

Erforderlig ökning kan antagas proportionell med ökning i man188 skapsstyrkan

eller = yyyj X 500 .............................. omkring

Tit. II. Handvapen.

Af anslaget i sin helhet 50,000 kronor utgår för iståndsättning
och rengöring af från Karlsborgs gevärsförråd till corpsen för

exercis utlemnade persedlar.................................... omkring

188

Ökning i proportion till manskapsstyrkans ökning = yyy X 70
omkring.............................................................................

Tit. III. Ammunition för fästningspjeser.

Af anslaget, som för 1900 i sin helhet utgår med 37,000 kronor,
bestrides ammunition till de årliga skjutöfningarne med personal
tillhörande trenne corpser med en sammanlagd manskapsstyrka
af 457 man. I proportion till manskapsstyrkan utgår

Transport

136

Fjerde hufvudtiteln.

Transport

112

på Karlsborgs artillericorps ^ X 37,000 .................. omkring

........................ omkring

188

Ökning = X 9,000

Tit. in. Ammunition för handvapen.

Af anslaget i sin helhet 580,000 kronor ntgår till den nuvarande
förbrukningen vid oorpsen kostnaden för ungefär 11,000 patro ner

å 9 öre............................................................ omkring

188

Ökning

112

X 1,000

omkring

Tit. IY. Öfningar för artilleriet.

Af anslaget 35,000 kronor utgår till Karlsborgs artillericorps:

Till belöningar för skjutskieklighet.............................. ioo

Till corpsens öfningar m. m............................... 300

Ökning å den första posten ..............................

188

Ökning å den andra posten jjr X 300

100

500

Tit. IX. Diverse behof.

Af anslaget 15,155 kronor utgår bland annat till Karlsborgs artillericorps
för underhåll af corpsens bibliotek 50 kronor, hvilken
summa bör fördubblas..............

Summa

Artilleriskjutskolor.

Af anslaget till fästningsartilleriets skjutskola — 4,650 kronor —
utgör 3,500 allmänna omkostnader, som fördelade i proportion
till corpsernas manskapsstyrka för Karlsborgs artillericorps gifva
112
457

X 3,500

• 188

Ökning yjT, X 850 .

....... omkring

Stockholm den 18 december 1899.

Herman Fleming.

Fälttygmästare.

Summa

Nu utgående.	Ökning.	Summa.
Kr.	Kr.	Kr.
570	970	1,540
9,000	15,000	j 24,000
1,000	1,700	j 2,700
400	600	\| 1,000
50	50	100
11,020	18,320	29,340
850
—	1,450	2,300
11,870	19,770	31,640

Fjerde hufnidtiteln.

137

Bil. III.

P. M.

Uträkning å den ökning, som skulle erfordras i de under intendensdepartementets
förvaltning stående anslag i händelse Karlsborgs
artillericorps komme att utvidgas med 2 kompanier och i öfrigt
organiseras i likhet med hvad i Kongl. Maj:ts proposition
till 1892 års urtima Riksdag angifves.

			Kronor.	Kronor.	Kronor.
Beklädnad.
Enligt 1892 års förslag:
300 man i 30 dagar å 33 öre per dag.....			2,970	—
200 ;> i 335 » å 33 » » > .....			22.110	—	25,080	_
Enligt nu gällande stat:
112 man i 30 dagar å 33 öre per dag.....			1,108	80
72 > i 335 > ä 33 » » » .....			7.959	60	9,068	40	16.011	60
Underhåll.
Enligt 1892 års förslag:
Portionsersättning 8 styckjunkare... å 62	öre 1,810:	40
16 sergeanter...... å 62	» 3,620:	80
1 stabstrumpetare å 62	> 226:	30
1 tygunderofficer å 62	» 226:	30	5,883	80
300 man i 30 dagar å 62 öre per dag......	..... 5,580:	—
200 » i 335 » å 62 » » » ......	..... 41,540:	—	47,120	—	53.003	80
Enligt nu gällande stat.
portionsersättning: 2 styckjunkare å 62 öre	....... 452:	60
4 sergeanter.................	....... 905:	20	1,357	80
	Transport	1,357	80	53,003	80	16,011	60

Bih. till Rikud. Prut. 11)00. 1 Sami. 1 AJd. 1 Käft,. 18

138

Fjerde hufvudtiteln,

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	1,357	80	53,003	80	16,011	60
112 man i 30 dagar å 62 öre per dag......... 2,083: 20
72 c i 335 » å 62 » » > ......... 14,954: 40	17,037	60	18,395	40	34,608	40
Kaserneringskostnader.
Enligt 1892 års förslag:
300 man å 11 kr. per år .............................................	—	—	3,300	—
Enligt nu gällande stat:
112 man å 11 kr. per år .....................................	—	—	1,232		2,068
Hvartill kommer ökad kostnad för ved och ljus, för-
slagsvis..............................................	—	—	—	—	2,000	—
Summa kronor	—	—	—	—	54,688	—

Ä andra sidan beräknade ökade anslagsbelopp böra tillgodokomma följande anslag, neml.

Anslaget till arméns munderingsutrustning .................. kr. 16,011: 60.

D:o till mathållning vid garnisonerade armén......... » 34,608: 40.

D:o till kasernutredning samt ved, ljus och vatten.. » 4,068: —

Summa kr. 54,688: —

Stockholm den 12 December 1899.

O. Fakt ''ceus.

Bil. IV.

Tabell angående anslag för anskaffning af 6,5 mm. cldhandvapen.

	Af Riksdagen anvisade	Redan verkstäld och beräknad	Anslag att af Riksdagen
		medel.			anskaffning.			begäras.
För år			För anskaffning	För redan bevil-	För blifvande			För anskaffning	Anmärkningar.
	Anslags		af		jade medel.	anslag.	Beräknad,	af
								kostnad.
			karbiner.	gevär.	karbiner.	gevär.	karbiner.	gevär.			karbiner.	gevär.
	# kronor.	öre.	st.	st.	st.	st.	st.	st.	kronor.	öre.	St.	st.
\| 1895 ...	295,500	—	5,000	—	5,000	—	—	—	—	—	—	—
1896 ...	511,500	—	10,000	—	5,000	—	—	—	—	—	—	—
1897 ...	860,250	—	—	15,000	—	—	—	—	—	—	—	—
1898 ...	1,147,000	—	—	20,000	3,100	21	—	—	—	—	—	—	l) 1,650 karbiner till-
1 1899 ...	1,147,000	—	—	20,000	f 1,950\ \ 1,650/	14,979	—	—	—	—	—	—	verkade för marin-forvaltningen på annat
1900 ...	2,388,000	—	—	40,000	—	65,000	—	—	—	—	—	—	anslag och 50 till-verkade såsom reserv.
1901 ...	—	—	—		—	15,000	5,000	5,000	1,402,750	—	5,000	20,000	2) Deraf 50,000 från ut-
1902 ...		—	—	—	—	—	—	25,000	1,423,220	—	—	25,000	landet och 61,700 inom Sverige.
j 1903 ...	—	—	—	—	—	—	—	25,000	1,411,250	—	—	25,000
1904 ...	—	—	-	—	—	—	—	20,000	1,411,250	-	—	25,000
1905 ...	—	—	—	—	—	—	—	20,000	564,500	—	—	10,000
1906 ...	—	—	—	—	—	—	'' -	10,000	—	—	—	—
Summa	6,349,250		15,000	95,000	16,700 *)	95,000	5,000	105,000	6,212,970	—	5,000	105,000

111,700s)

Fjerde hufvudtiteln. 139

140

Fjerde hufrudtiteln.

Beräkning

Bil. V.

af kostnaden för anskaffning af erforderliga beklädnads-, utredningsoch
remtygs- m. fl. persedlar vid VI. arméfördelningens infanteriregementen
samt vid de truppförband, som jemlikt urtima Riksdagens
beslut år 1892 blifvit nyuppsatta.

Persedlarnes
Antal. Kostnad, kronor.

Beklädnad:

Attilor ...........................................	......................... st.	365	10,037: 50
Fotlappar .......................................	.........................par	13,319	8,657: 35
Kalsonger........................................	.......................... »	7,685	10,759: —
Kappor..............................................	.......................... st.	9,851	285,758: 50
Klädesbyxor .................................	..........................par	8,514	106,498: 95
Linnebyxor ....................................	......................... »	987	3,168: 27
Mössor.............................................	.......................... st.	9,327	25,548: 80
Skjortor ........................................	.......................... »	4,133	5,579: 55
Skor ..............................................	.........................par	3,559	39,839: 50
Spännsporrar med remmar.......	......................... »	1,930	4,342: 50
Stöflar, rid- och vanliga.............	........................ »	7,261	118,973: —
Ullstrumpor...................................	........................ »	4,369	4,369: —
Vapenrockar .................................	....................... st.	5,516	116,323: 20
Ylletröjor.........................................	......................... »	6,138	19,948: 50
Utredning:
Bärbara hackor ..........................	......................... st.	265	795: —
» spadar ............................	......................... »	1,579	1,579: —
» yxor ..............................	........................ );	804	3,015: —
Dosor för dagens kaffe .............	......................... ))	14,432	1,154: 56
» » reserv » .............	......................... »	12,579	1,257: 90
Fodral till kokkärl med rem. ..	......................... )>	722	1,805: —
» » putstyg .....................	......................... »	14,035	3,508: 75
Första förband..............................	........................ ))	2,245	471: 45
Kappremmar..................................	........................ »	10	4: 50
Kappsäckar......................................	......................... »	2,203	26,436: —
Kokkärl ...................................	......................... »	11,507	42,590: 20

Transport 842,420: 98

Fjerde liufvudtiteln.

141

	Transport 842,420: 98
Mattornistrar med rem .......................	................ st. 10,424	28,144: 80
Nummerbrickor .....................................	................ » 5,806	290: 30
Påsar för dagens proviant .................	................ » 13,444	1,344: 40
» » reserv » ................	................ » 12,610	3,152: 50
Ränslar, manskaps-...............................	................ » 3,833	52,703: 75
Skedar......................................................	............... » 15,886	2,364: 04

Remtyg:

Eggskyddare för bärbar hacka

» » » yxa.....

Handremmar till faskinknif........

» » sabel.................

Hylsor till faskinknifsbalja.......

Lifremmar .....................................

Patronväskor...................................

Sabelkoppel....................................

Skyddsläder för karbin .............

Karbinhölster för trängen ........

Diverse:

Sergeantsränslar.........................................................,..............	........ 2,500	—
Porteépéer och underofficerskokarder.................................	........ 6,600	—
Utredning till velocipedordonnanser m. fl.....................	1,200	—
Musikinstrument .......................................................................	........ 2,400	—
Utredning för officershästar m. m....................................	........ 5,500	—
Summa kronor 999,427	27

st. 269 134: 50

» 792 396: —

» 3,460 1,730: —

» 1,321 1,321: —

» 3,573 3,573: —

» 3,732 11,196: —

» 2,999 8,997: —

» 1,558 7,790: —

» 3,169 3,169: —

» 2,500 12,500: —

142

Fjerde hufvudtiteln

Bil. VI.

Fördelning af krigshögskolans elever af armén vid kursernas början

till antalet ut -

							0 f f i C	e r	are
	1873.	1874.	1875	1876	1877.	1878.	1879.	1880.	1881.	1882.
Kursen 1878—1880 ...........................	i	1	9	8			.		_
1880—1882 ...........................	—	1	1	5	8	8	—	—	—	—
1882-1884 ...........................	—	—	—	—	1	5	9	12	1	—
1884—1886 ...........................	—	—	—	—	—	1	1	1	21	5
1886—1888 ..........................	—	—	—	—	—	1	—	—	4	6
1888—1890 ...........................	—	—	—	—	—	—	1	1	2	1
1890—1892 ...........................	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1
1892—1894 ...........................										2
1894—1896 ...........................
1896—1898 ..........................	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
1898—1900 ...........................	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Summa	i	2	10	13	9	15	11	14	28	15
Antal under året utnämnde officerare	—	—	52	68	83	89	92	70	94	70
% krigshögskolister...........................	_	_	19,28	19,85	10,84	16,85	11,96	20	29,79	21,48

Fjerde hufvudtiteln.

143

på årgångar efter officersntnämning samt elevantalets förhållande
nämnde officerare.

1897. 1898.

144

Fjerde hufvudtiteln.

Bil. VII.

Beräkning

af kostnaderna för de praktiska öfningarna vid krigshögskolan:

	40 elever.	30 elever.
	Kronor.	Kronor.
Första året.
3 dagar besök vid Marma:
Chefen ä 10 kr., 1 lärare och 1 adjutant å 6 kr. per dag	66	—	66	—
3 dagar i Stockholm: 6 (4) lärare och instr. å, 6 kr. per dag...	108	—	72	—
14 » i öfningsorten d:o d:o d:o	504	—	336	—
5 » resor: 2 lärare och i adjutant å 6 kr. per dag.........	90	—	90	—
(25 dagar) eleverna 3 kr. per dag under 22 dagar..................	2,640	—	1,980	—
Resekostnad: 46 (34) personer ä 20 kr..................................	920	—	680	—
Inspektion, extra kostnader................................................	272	—	276	—
Summa	4,600	—	3,500	—
Andra året (fältöfning 14 dagar + 4 resdagar).
Chefen: 10 (dagtraktamente) + 2,50 (hästskötaretraktamente) +
+ 1 (tillägg till fourrageersättning) + 1 (transport af sa-
ker — 14,50 pr dag i 18 dagar.......................................	261	—	261	—
1 major och lärare: d:o d:o...............................................	261	—	—	—
1 kapten och lärare: 6 -f 2,50 + 1 + 1 = 10,50 per dag i 18 dagar	189	—	189	—
3 (2) kaptener och lärare: d:o d:o.......................................	567	—	378	-
1 adjutant eller 1 elev: 6 + 2,50 + 1,50 + 1 = 11: — per dag i
	198	_	198
41 (31) adjutanter och elever: d:o d:o.................................	8,818	—	6,138	—
1 ordonnans: 2,50 (dagtraktamente) + 1,50 (fourrageersättning) =
= 4: — per dag i 18 dagar..........................................	72	—	72	—
5 (3) ordonnanser: d:o d:o.................................................	360	—	216	—
Resekostnad, förslagsvis.......................................................	1,344	—	1,068	—
Extra kostnader................................................................	230	—	180	—
Summa	11,600	—	8,700	—
Summa för hela kursen	16,200		12,200	—

Fjerde hufvudtiteln

145

Bil. vin.

Kostnadsberäkning

öfver flyttning af Vestmanlands regementes mötesplats till Vesterås.

I. Kronans och regementets till öfvertagande af
Kronan föreslagne byggnader.

a) Flyttning af Ijyggnader från Salbolied samt förändringar
af deras inredning.

En förrådsbyggnad, s. k. stammens förråd:

Nedtagning, transport och uppsättning med tillägg af ny bottenvåning
af tegel och nytt plåttak..........................................

En barack n:o XXII (enligt karta öfver mötesplatsen):

Nedtagning, transport, uppsättning, inredning af rustkammare

å öfre botten, tillmurning af 4 st. skorstenar, nytt plåttak......

En barack VII:

Nedtagning, flyttning, uppsättning, tillbyggnad å båda gaflarna
för trappor och rustkammare, uppsättning af skiljeväggar
mellan kompanierna, omboning af två underofficersrum, borttagning
af gamla och inredning af nya garderober, skorstensmurar,
inköp af 4 st. Wimans ventilationskaminer.................

En barack Vill:

Nedtagning, transport, uppsättning, 2 st. nya trappor, 2 st.
nya ytterportar, skiljeväggar i nedra våningen, inredning af
rustkammare å öfre botten, skorstensmurar, 4 st. Wimans

ventilationskaminer ............................................................

Pyra tvätthus:

Nedtagning, transport, uppsättning, förseende med betongolf

jemte inredning samt plåttak och aflopp................. å 725 kr.

Transport

ItHi. till Ri/csd. Prof 1900. 1 Sami. 1 Afl. 1 Häft.

Kronor.

16,000 -

13,605

13,725

12,915

2,900

58,145

146

Fjerde hufvudtiteln,

	Kronor.	Kronor.
Transport	58,145	_	_	_
Ett kokhus:
Nedtagning, transport, uppsättning, plåttak och oementgolf samt aflopp........................................................................	1,500
Två proviantbodar:
Nedtagning, transport, uppsättning, plåttak .......... å 300 kr.	600	—
Ett afträdeshus för manskap: Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak ................... Ett afträdeshus för underbefäl och diverse personal:	1,270	—
Nedtagning, transport af tvenne regementet tillhöriga afträdes-byggnader, hvaraf uppföres en dylik under plåttak ..............	785
Ett sjukhus:
Nedtagning, transport och uppsättning, plåttak samt diverse förbättringar enligt årets reparationsförslag..........................	15,p00
En uthusbyggnad till sjukhuset:
Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak...................	1,400	—
Ett gevär sförråd:
Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak..................	5,200	—
En gevärssmedja:
Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak...................	1,350	—
En musikbarack, s. k. trumslagarebaracken:
Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak	1,500	—
Gy mnastik apparelj:
Nedtagning, transport och uppsättning................................	300	—
En stabsbyggnad (den s. k. chefsbostaden):
Nedtagning, transport och uppsättning, skorstensmurar och plåttak .........................................................................	3,200		90,250 .
b) Flyttning af byggnader från Utnäslöt samt ändringar i deras inredning. Två baracker:
Nedtagning, transport och uppsättning samt ändring i likhet med barack YII härofvan, så att 2 kompanier kunna inrymmas i hvar-dera, upptagas till samma belopp som barack VII å 13,725 kr.	27,450
Ett tvätthus:
Nedtagning, transport, uppsättning, plåttak, betongolf och in-redning ...................................	800

Transport	28,250	-	90,250	-1

Fjerde hufvudtiteln. 147

	Kronor.	Kronor.
Transport Ett kokhus:	28,250	—	90,250	—
Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak...................	1,800	—
En afträdesbyggnad för manskap:
Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak....................	930	—
En intendentur förrådsbyggnad:
Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak....................	11,000	—
Eu arrestbyggnad, utvidgad med förvaltare- och vaktmästarebostad:
Nedtagning, transport, uppsättning med tillägg af källare un-der byggnaden och plåttak äfvensom tillbyggnad.................	6,000
En materialbod:
Nedtagning, flyttning och uppsättning........................	550	—	48,530
c) Nya byggnader.
En barack för 2 kompanier med eldstäder, rustkammare, under-
officersrum, tvättrum m. m.................................................	40,000	—
Ett proviantmagasin af trä med källare .....................................	6,000	—
Ett ammunitionsmagasin af sten................................................... Två mathallar för 800 man hvardera:	6,000	—
Med tak af plåt å stolpar samt cementgolf......... å 11,200 kr.	22,400	—
Två kisthallar:
Kringbyggda skjul eller lider under plåttak och med beton-golf................................................................... å 4,800 kr.	9,600
Fyra urinoarer:
Af korrugerad plåt................................................ å 200 kr.	800	—
Ett uthus för förvaltaren och vaktmästaren................................. En byggnad för intendenturen:	1,000	—
Enligt ritning åtföljande regementsförvaltningens utredning ...	9,000	—
En messbyggnad för officerarne:
Enligt den för Yesterbottens regemente använda ritning........	35,500	—	130,300
II. Officerskårens byggnader.
En bostadsbyggnad (f. n. äfven använd till messlokal):
Nedtagning, transport och uppsättning samt plåttak (mess-lokalernas inredning till bostadsrum beräknas bekostad af officerskåren) .....................................................................	23,500
Transport	23,500	—	269,080	-

148

Fjerde hufvudtiteln.

	Kronor.	Kronor.
Transport En stallbyggnad: Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak................... En vagn- och vedbod: Nedtagning, transport, uppsättning samt komplettering med en del nytt virke................................................................. j En afträdesbyggnad: Nedtagning, transport, uppsättning samt utvidgning och för-seende med plåttak............................................................	23,500 4,000 980 900	—	269,080 29,380
III. Underofficerskårens byggnader.
En matsalsbyggnad: Nedtagning, transport, uppsättning samt plåttak................... En köksbyggnad: Nedtagning, transport och uppsättning................................	3.500 2.500	—	6,000
IV. Öfriga anläggningar och arbeten.
Yatten- och afloppsledningar. Enligt regementsförvaltningens utredning bilagdt förslag med tillägg för behöflig ökning af rördimensionema samt för höjda arbets-och materialpris, (ledningen till etablissementets gräns be-kostas af Vesterås stad).......................................................	22,700
Skjutbana. Afdikning och delvis dränering af fältet, blindering, ricochett-vallar, kultång med sandlådor, 24 st. ställningar för sväng-taflor, bänkar, signaler, telefonledning, allt i enlighet med regementsförvaltningens förslag, men med tillägg af en skjut-bod samt förhöjda arbets- och materialpris..........................	19,000
Dränering af mötesfältet. Enligt det regementsförvaltningens utredning bifogade förslaget med tillägg för ökade material- och arbetspriser...................	6,000
Transport	47,700	—	304,460

Fjerde liufYudtiteln

149

	Kronor.	Kronor.
Transport	47,700	—	304,460	—
Planering af etablissementets byggnadsplats samt
yäganläggningar.
Förslagsvis...............................................................................	15,000	—	62,700	_
Kontroll, ritningar, ställningar m. m........................................	—	—	7,840	—
Summa kronor	—	i	375,000	—
V. Utgifter ej direkt stående i samband med
etablissementets flyttning.
Transport af regementets effekter från Salbohed till Yesterås en-
ligt regementsförvaltningens beräkning................................	3,886	—
Jemsäiigar för 1,700 man å 18,50 ...............................................	22,950	—
Lösa skåp för d:o d:o » 5,00........................1......................	8,500	—	35,336	—
Summa kronor	'' —	—	410,336	—

Stockholm den 19 december 1899.

G. Julilin-Dannfelt.

Major.

Bih. till Rifad. Vrot. 1900. 1 Sami.

1 Afd.

I Häjt.

150

Fjerde hufvudtiteln.

Bil. IX.

Sammandrag af kostnaderna för en försöksmobilisering.

Inkallelsekostnader.......................................................... kronor 15,500: —

Färdkostnader ..................................................................... » 32,000: —

Rese- och traktamentskostnader.................................... » 8,000: —

Häst- och fordonslega samt kostnad för hästtransporter
................................................................ » 89,100: —

Aflöningskostnader ...........,............................................. b 39,600: —

Provianteringskostnader.................................................... x> 76,700: —

Fourageringskostnader.............. » 10,200: —

Kostnad för lägerhalm, kokved m. m. dylikt........ b 5,000: —

Slitningsersättning för de s. k. småpersedlarne______ b 12,600: —

Munderingsslitningser sättning....................................... b 35,000: —

Kostnader för utrustningsarbeten å mobiliseringsorterna,
sjukvårdskostnader m. m. dylikt........ b 12,000: —

Fälttjenstöfningskostnader ............................................ b 61,000: —

Kostnader för hästmönstringen .................................... B 60,000: —

Diverse kostnader ................................................ b_23,300: —

Summa kronor 480,000: —

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1900-

Femte hufvudtiteln.

Utdrag aj protokollet öfver sjö för svar särenden, hållet
inför Hans Maf.t Konungen i statsrådet å
Stockholms slott den 13 januari 1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn och
Restadius.

Departementschefen statsrådet Dyrssen anhöll i underdånighet att
få underställa Kongl. Maj:ts nådiga pröfning frågan om reglerandet af
utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel samt yttrade härvid beträffande
an slagstitlarna:

Bih. till Riksd. Prat. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 1 Saft.

Femte hufvudtiteln.

(1, 2.]

Aflöning för
flottans kårer
och stater.

Ordinarie anslag.

Aflöning för flottans kårer och stater.

Uti underdånig skrifvelse den 29 september 1899 har marinförvaltningen
beträffande anslaget till aflöning för flottans kårer och stater
anfört följande.

Om gällande stater toges till utgångspunkt, kunde de till denna
titel hänförliga utgifter för år 1901 beräknas till följande belopp,

nemligen:

officerskåren, fast lön.............................. 384,000: —

tillkommer lönetillägg.............................. 2,000: — ggg qqq.__

reservbefäl ...................................................................... 13,350: —

underofficerskären.........................................................„ 233,840: —

sjömanskåren........................................................ 683,470: 05

skeppsgossekåren................................................................ 11,972: —

mariningeniörstaten, med iakttagande af den jemkning,
som i anledning af anmärkningen i staten

beräknades,................................................................ 74,780: —

civilstaten............................................................................... 128,100: —

ecklesiastikstaten ............................................................ 8,550: —

läkarestaten......................................................................... 28,600: —

poliskåren .......................................................................... 27,800: —

inqvarteringsstaten ............ 68,500: —

reserv- och indragningsstater ........................................ 61,943: 82

dagaflöning och arfvoden till officerare, underofficerare
och läkare vid flottan m. fl. från anslaget
till aflöning för flottans kårer och stater,

1899 års statssumma................................................ 199,935; $0

Summa kr. 1,926,841: 37

Femte hnfrndtlteln.

Då tillgångarna å denna anslagstitel beräknades på
följande sätt:

1900 års anslag till aflöning för flottans kårer och

stater ................................................................... 1,773,452: —

d:o till ersättning för vakanta rusthållsnummer
i Blekinge län och Södra

Möre härad af Kalmar län .......................... 114,000: —

samt tillgång i följd af vakanser m. in. 39,389: 37 1^926,841: 37,

Bå skulle för år 1901 disponibla tillgångar kunna antagas förslå till betäckande
af utgifterna, under förutsättning att till aflöningsanslagets
förstärkning fortfarande finge tagas i anspråk anslaget till ersättning
för vakanta rusthållsnummer i Blekinge län och Södra Möre härad af
Kalmar län å 114,000 kronor.

Härvid hade icke tagits hänsyn till den förändring af löneförhållandena
för en del af flottans personal, hvarom fråga dels blifvit väckt
genom en den 19 sistlidne september till marinförvaltningen remitterad
underdånig framställning af en del tjenstemän vid flottans civilstat om
löneförbättring samt en af varfschefen i Carlskrona till marinförvaltningen
insänd underdånig framställning från varfspolisen derstädes i
enahanda syfte, dels ock, på sätt genom min embetsskrifvelse till marinförvaltningen
den 11 i sistnämnda månad meddelats, komme att väckas
genom ett från chefen för flottans stab förväntadt yttrande angående
ökning af flottans stampersonal m. m. Sedan nödig utredning i de två
förstnämnda ärendena och i enlighet med den i nyssnämnda skrifvelse
marinförvaltningen meddelade anmodan blifvit verkstäld, ville marinförvaltningen
fördenskull framdeles afgifva det förslag beträffande förändring
af ifrågavarande anslagsbelopp, hvartill kunde finnas anledning.

Marinförvaltningen hemstälde alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
hos nästkommande Riksdag föreslå, att hvad af anslaget till ersättning
för vakanta rusthållsnummer i Blekinge län och Södra Möre härad af
Kalmar län icke redan på grund af 1872 och 1876 årens riksdagsbeslut
borde inräknas bland tillgångarna till aflöning för flottans kårer och
stater måtte liksom föregående år få jemväl under år 1901 användas till
fyllande af medelsbehofvet under nu ifrågavarande anslagstitel, samt —
så vida icke framställning om ökande af anslaget till flottans kårer och
stater till Eders Kongl. Maj:t inkomme så tidigt, att derom kunde
göras proposition till Riksdagen — att detta anslag måtte för år 1901
bibehållas vid oförändradt belopp.

Femte hufvudtitcln.

Genom den tillökning af flottans fartygsmateriel, som dels redan
egt rum, dels ock under den närmaste framtiden ytterligare beräknas
skola ske, har behofvet af ökad personal för materielens bemanning
allt starkare framträdt. Med afseende härå aflät jag till chefen för
flottans stab en embetsskrifvelse, hvaruti han anmodades att verkställa
utredning och inkomma med yttrande angående ej mindre den ökning
af i senast fastställa organisationsplaner upptagen stampersonal, som
kunde befinnas nödig för att vid mobilisering behofvet af sådan personal
skulle kunna fyllas, än äfven de åtgärder, hvilka ansåges erforderliga
för denna öknings möjliggörande; och skulle vid arbetets utförande
iakttagas bland annat:

. att personalbehofvet, hvad stridsfartygen beträffade, beräknades särskilt
för den materiel, hvilken antoges vara tillgänglig vid 1902 års
ingång, nemligen:

10 st. l:a kl. pansarbåtar,

4 » 2:a » » 5

7 » 3:e » » ,

5 » torpedkryssare,

15 » l:a kl. torpedbåtar,

11 » 2:a » » ,

8 » l:a » kanonbåtar,

1 » 2:a » kanonbåt,

2 i) torpedverkstadsfartyg,

och särskildt för den materiel, som beräknades vara färdig vid utgången
af hvarje år från och med 1902 till och med det år, under
hvilket, med en årlig materieltillökning från och med 1902 af 0,5 st.
l:a kl. pansarbåt, 1,5 st. l:a kl. torpedbåt och 1 st. 2:a kl. torpedbåt,
antalet fartyg af dessa certer uppbringades till respektive 15, 30 och 20;

att från och med år 1902 en l:a kl. kanonbåt antoges blifva utrangerad
hvarje år; samt

att, för nedbringande i möjligaste mån af ökningen af stampersonalen,
reserv och beväring i största möjliga utsträckning beräknades
ingå i bemanningen.

På grund häraf har chefen för flottans stab, för utredning af i hvad
mån nu gällande organisationsplaner vid mobilisering kunde fylla
flottans behof af stampersonal, med embetsskrifvelse den 14 sistlidne
november öfverlemnat

dels beräkning (bil. n:r 1 A och 1 B) öfver antalet vid flottans stam
och reserv anstäld samt f. d. stamanstäld personal, som, efter det senast

Femte hufvudtiteln.

faststälda .organisationsplaner blifvit fullständigt genomförda, kan antagas
blifva påräknelig för flottans mobilisering,

dels ock sammandrag (bil. n:r 2 A och 2 B) och detaljberäkningar
öfver behofvet af personal för flottans mobilisering med den materiel,
som antages vara tillgänglig vid 1902 års ingång, äfvensom
öfver den ökning i behofvet, som från och med år 1902 enligt nyss
angifna grunder skulle uppstå.

I bil. n:r 1 B angifves jemväl för hvarje af sjömanskårens afdelningar
den ökning i antalet vid mobilisering disponibla stam- och f. d.
stamanstälda, som beräknas uppstå, om staten ökas med 100 man inom
2:a—4:e lönegraderna, och i bil. n:r 2 A dels den brist å stam- och f. d.
stamanstäld personal, som enligt för stammen nu gällande organisationsplaner
beräknas uppstå vid mobilisering af den materiel, som antages
tillgänglig vid 1902 års ingång, dels den ökning af staterna för
stampersonalen, som beräknas vara erforderlig för fyllande af denna
brist, samt i bil. n:r 2 B den ökning af stampersonalen, som årligen
under åren 1902—1911 beräknas erforderlig för nytillkommande materiel.

Vid uppgörandet af bil. n:r 1 A och 1 B hade, enligt hvad stabschefen
i berörda skrifvelse meddelar, för beräknande af den för mobilisering
tillgängliga stampersonalen det i staterna -enligt senast faststälda
organisationsplaner upptagna antalet minskats med 5 procent för
sjuka, rymda, vakanta och af annan orsak vid mobilisering ej påräknelig
personal. Denna procent kunde tyckas väl hög, men öfverskredes likvisst
under större delen af året. Beräkningen rörande f. d. stamanstälda
beväringsmän samt den procent af dessa, som beräknades uteblifva vid
mobilisering, vore uppgjord med ledning af den erfarenhet, som vunnits
beträffande värfvade stammens permitterade årsklasser, samt statistiska
uppgifter rörande flottans beväringsmän. De ändamål, för hvilka bemanning
beräknats, likasom ock grunderna för personalens fördelning
framgå af bil. n:r 2 A och 2 B. I sistnämnda afseende har chefen
för flottans stab anfört, bland annat, följande.

Vid bemanningsbehofvets beräknande hade stam och f. d. stamanstäld
beväring upptagits tillsammans, och hade i öfrig! personal af
reserven och beväringen, äfvensom stampersonal af lägre grad, än besättningslistorna
upptoge, afsetts att fylla så stor del af behofvet, som
kunde ske utan att fartygets eller minpositionens stridsvärde nedsattes.
Med undantag för torpedbåtarna, som beräknades hufvudsakligen böra bemannas
med stampersonal, skulle sålunda st rids far ty gens bemanning till
mera än hälften utgöras af dels f. d. stamanstälda, dels öfriga beväringsmän.
Bemanningsbehofvet för de handelsfartyg, som behölde för -

Femte hufvud titeln.

hyras för att obevärade användas för sjuk- och koltransport m. fl.
ändamål, hvartill enligt gällande reqvisitionslag reqvirerade fartyg kunde
begagnas, vore med undantag af personal för signalering och viss ekonomi-
och sjukvårdstjenst, för hvilken särskild utbildning vore nödig,
upptaget att fyllas genom beväring eller förhyrda.

Ersättningspersonalen vore upptagen till 25 procent af behofvet för
staber, fartyg, minpositioner och befästningar. Af stam och f. d. stamanstäld
personal hade i ersättningspersonalen beräknats skola ingå, af
officerare 5 procent och af underbefäl och gemenskap 10 procent af för
staber, fartyg, minpositioner och befästningar upptagen stam- och f. d.
stamanstäld personal samt af sjögående reservofficerare ett antal af 20
procent af det för staber, fartyg, minpositioner och befästningar upptagna
behofvet af stamofficerare. Återstående behofvet af ersättningspersonal
vore upptaget att fyllas af beväring.

Som i beräkningen af personalbehofvet för stationerna icke inginge
befäl, underbefäl och instruktörer, hvilka erfordrades för utbildning af
den beväring, som inginge i ersättningspersonalen, utan dessa vore afsedda
att uttagas bland den stampersonal, som vore upptagen att ingå
bland ersättningspersonalen, syntes någon nedsättning i antalet af den
för ersättningspersonalen beräknade stampersonalen icke utan väsentliga
olägenheter kunna ega rum.

En del af den såsom ersättningspersonal upptagna stampersonalen
vore under mobiliseringstiden jemväl erforderlig för tjenstgöring å flottans
stationer och varf.

Chefen för flottans stab lemnar härefter för hvarje särskild kår
eller stat en öfversigt af tillgång och behof samt erforderlig ökning,
äfvensom af de åtgärder, som anses nödiga för ökningens genomförande.

Hvad först angår officerare af stammen anför stabschefen följande.

Af stammens i stat upptagna 3 flaggmän, 30 regementsofficerare,
62 kaptener samt 80 löjtnanter och underlöjtnanter beräknades 95
procent, nemligen 3 flaggmän, 28 regementsofficerare, 59 kaptener samt
76 löjtnanter och underlöjtnanter, eller sammanlagdt 166 officerare vara
att påräkna såsom tillgång vid mobilisering. Af bil. n:r 2 A framginge,
att, oaktadt reservofficerare upptagits att ersätta stamofficerare å alla
de poster, der sådant utan nedsättande af materielens stridsvärde eller
rubbning af tjenstens behöriga gång läte sig göra, beräknades vid
mobilisering af den materiel, som skulle vara tillgänglig vid 1902 års
ingång, uppstå en brist af 1 flaggman, 12 regementsofficerare, 33 kaptener
samt 39 löjtnanter och underlöjtnanter, eller sammanlagdt 85
stamofficerare. Från och med år 1902 och intill dess flottans styrka

Femte hufvudtiteln.

blifvit på förut angifvet sätt ökad, koinme bristen att årligen ökas med
0,6 regementsofficerare, 1,9 kaptener samt 3 löjtnanter och underlöjtnanter,
eller tillsammans 5,5 officerare af stammen.

Beträffande nyss angifna brister vore att märka, att för fyllande
af en del poster i land vid stationerna samt kustsignal- och sjötransportväsendet
beräknats ett större antal regementsofficerare och
kaptener af reserven, än som i allmänhet kunde påräknas vara till
tjenstgöring vid mobilisering disponibla, så att bristen, särskildt inom
de högre graderna, i verkligheten torde blifva något större än nu angifvits.

Vid bedömandet af, huru den oundgängliga ökningen af officerskåren
borde fördelas på de olika graderna, syntes det vara nödvändigt
att jemväl taga hänsyn dertill, att sjökriget stälde synnerligen höga
fordringar på personalens tjenstbarhet och att det för erhållande af
dugliga fartygschefer vore af största vigt, att befordringen till regementsofficer
icke skedde vid alltför framskriden ålder. Sedan den af
1887 års Riksdag beslutade öfverföringen af till flottans permanenta
reservstat anslagna medel till aflöning af stamofficerare nu blifvit
genomförd, torde befordringen till regementsofficer med nu gällande
proportion mellan graderna komma att ega rum vid betydligt mera
framskriden ålder, än under de senare åren varit fallet; och sannolikhetsberäkningar
gåfve vid handen, att befordran till regementsofficer
vid flottan inom få år icke torde komma att ske förr än efter uppnådda
50 års ålder. Under sådant förhållande ville chefen för flottans stab
framhålla vigten deraf, att ökningen fördelades inom de olika graderna
i sådan proportion, att befordringsutsigterna icke väsentligen försämrades.

Enligt nu gällande stater vore tillgången af stamofficerare, efter
afdrag af 5 procent, 166, och som bristen vid 1902 års ingång utgjorde
85, eller 51 procent af nuvarande tillgången, borde ökningen i nuvarande
stater sålunda blifva 1 (egentligen 1,5) flaggman, 15 regementsofficerare,
32 kaptener och 41 löjtnanter och underlöjtnanter, eller tillsammans
89 stamofficerare. Uå emellertid ekonomisk hänsyn gjorde
det nödvändigt att inskränka ökningen inom hvarje grad till det antal,
som oundgängligen erfordrades för bristens fyllande, ansåge sig chefen
för flottans stab, efter .noggrann pröfning af hvarje särskildt behof,
böra föreslå, att för fyllande af den brist, som beräknades uppstå vid
1902 års ingång, ökningen af staterna för flottans officerskår inskränktes
till

Femte Inifvudtiteln.

flaggman.................................................................... 1

kommendörer .................................................................... 2

kommendörkaptener af l:a graden ........................... 5

» » 2:a )) 5

kaptener af l:a klass................................................... 22

» » 2:a » .................................................... 10

löjtnanter.......................................................................... 26

underlöjtnanter............................................................ 14

tillsammans 85.

Enligt detta förslag skulle sålunda antalet regementsofficerare ökas
med 12 i stället för 15, antalet kaptener och subalterner med 72 i
stället för 73, eller med andra ord kaptens- och subalterngraderna
komma att ökas i större proportion än regementsofficersgraderna. Då
härigenom tjenstetiden i kaptens- och subalterngraderna skulle komma
att blifva längre än enligt nuvarande stater, syntes billigheten fordra,
att samtidigt med en sådan ökning flottans officerare efter 30 års
tjenstetid, i likhet med officerarne vid armén, erhölle rätt att redan vid
50 års ålder afgå med fyllnadspension. Genom en sådan åtgärd skulle
flottans officerare blifva likstälda med arméns officerare i fråga om
möjligheten att erhålla afsked med pension vid en ålder, då utsigt ännu
förefunnes att genom anställning i enskild tjenst förvärfva sig de inkomster
utöfver pensionen, som erfordrades för deras uppehälle. För
flottan skulle en sådan åtgärd icke medföra minskning i tillgången af
officerare vid mobilisering, i det dels den pensionerade vid krig eller
större rustning vore skyldig tjenstgöra i land och intet syntes hindra
att såsom vilkor för pensionsrättens inträde vid 50 år föreskrifva, att
den pensionerade intill utgången af det år, under hvilket han fyllde
55 år, under krig eller vid större rustning skulle vara skyldig att i
händelse af behof jemväl tjenstgöra till sjös, dels respittiden för kaptenernas
obligatoriska afskedstagande skulle kunna bestämmas till 55
års ålder. I detta sammanhang borde erinras, att då flottans pensionsförhållanden
ordnades, fanns ännu flottans permanenta reservstat, och
att tillfälle derigenom var beredt att genom öfverflyttning till denna
stat frigöra stammen från officerare, som af en eller annan anledning
icke vore lämpliga att kommenderas till sjös. *

I bil. n:r 3 lemnades en öfversigt af antalet flaggmän, regementsofficerare
samt kaptener, löjtnanter och underlöjtnanter inom olika mariner
äfvensom den för obligatoriskt afskedstagande för olika grader

Femte hufvudtitcln.

bestämda åldern, samt i bil. n:r 4 en öfversigt af officerskårens vid
flottan i stat bestämda styrka vid olika tidpunkter af 1800-talet.

Beträffande officerare af sjögående reserven anför chefen för flottans stab.

Under åren 1889—1897 hade reservofficersaspiranternas medelålder
vid utnämningen till reservunderlöjtnanter varit mellan 24 och 25 år.
Beräknades allt fortfarande 10 reservofficersaspiranter årligen antagas,
skulle reservofficersorganisationen enligt nådiga kungörelserna den 13 juli
1887 och den 26 maj 1899, med antagande af 7 procents afgång under
första året (under aspirantkursen) och derefter af 3 procents årlig afgång,
lemna sammanlagdt 109 reservlöjtnanter och reservunderlöjtnanter, af
hvilka omkring 65 procent eller ett antal af 71 beräknades blifva vid
mobilisering disponibla. Vid 1899 års ingång fanns i rullorna upptaget
ett antal af 84 reservofficerare, utnämnda på grund af nådiga kungörelsen
den 13 juli 1887. Enligt förutnämnda beräkningsgrund skulle
antalet varit 82. Om antalet officerare af sjögående reserven, som vid
1899 års ingång tillhörde flottans reserv af annan anledning än utnämning
enligt sistberörda kungörelse, nemligen 8 kaptener samt 13 löjtnanter
och underlöjtnanter, ansåges motsvara det antal sådana officerare,
som för framtiden komme att vara i rullorna uppfördt, och detta antal
för till sjöfart permitterade, vid lotsverket tjenstgörande, sjuka och
otjenstbara m. m. minskades med 35 procent, beräknades af dessa ett
antal af 5 kaptener och 9 löjtnanter vara vid mobilisering disponibelt,
hvadan hela antalet vid mobilisering för sjökommendering disponibla
officerare af reserven enligt nuvarande organisation beräknades blifva
5 kaptener samt 80 löjtnanter och underlöjtnanter.

Som mobiliseringsbehofvet af sjögående reservofficerare vid 1902
års ingång för fartyg, minpositioner, kustsignalväsende m. m. beräknades
till 3 kaptener samt 70 löjtnanter och underlöjtnanter och för
ersättningspersonal till 42 löjtnanter och underlöjtnanter, men tillgången
endast kunde beräknas till 5 kaptener samt 8Ö löjtnanter och underlöjtnanter,
skulle nuvarande reservofficersorganisationen såsom ersättningspersonal
kunna lemna endast 10 i stället för det i bil. n:r 2 A såsom
behof beräknade antalet af 42 reservofficerare.

Nu nämnda mobiliseringsbehof af reservofficerare vore beräknadt
under förutsättning, att reservofficerare afsåges att fylla endast de poster,
der do utan nedsättning af materielens stridsvärde kunde användas.
Emellertid kunde officerare af stammen enligt nu gällande stater fylla
endast två tredjedelar af de poster, för hvilka stamofficerare vid 1902
års ingång borde afses.

I den mån den erforderliga ökningen af stammen med 85 officerare
Bih. till ltiktd. Vrot. IDOG. 1 Band. 1 Afd. 1 lläft. 2

10 Femte hufrudtiteln.

vid ingången af år 1902 icke hunnit genomföras, måste bristen på
stamofficerare vid mobilisering fyllas med officerare af flottans sjögående
reserv, hvadan beliofvet af dylika vid en mobilisering år 1902
torde blifva väsentligt större, än nu angifvits. Under åren 1902—1911
beräknades beliofvet för nytillkommande materiel till 2,3 reservofficerare
om året.

Under sådant förhållande föresloge stabschefen, att antalet reservofficersaspiranter,
som årligen anstäldes, måtte ökas, och borde denna
ökning, sedan ökningen af stammen blifvit genomförd, kunna inskränkas
till 5, eller från 10 till 15 årligen; men för att den brist å stamofficerare, som
under de närmaste åren vore att motse, i möjligaste mån skulle kunna fyllas
med reservofficerare, hemstäldes, att antalet reservofficersaspiranter, som
årligen skulle antagas, för de närmaste åren måtte bestämmas till 20.

Beträffande den icke sjögående reserven ansåge chefen för flottans
stab, att vid nu ifrågavarande öfversigt tillgången af officerare å permanenta
reservstaten och Eders Kong]. Maj:ts flottas nya reservstat icke
borde tagas i betraktande, hvarför nu endast berördes tillgången af
tjenstskyldiga officerare å pensionsstat.

Vid 1899 års ingång var antalet tjenstskyldiga sådana officerare
3 flaggmän, 12 regementsofficerare och 8 kaptener. Om 25 procent
af dessa beräknades vid mobilisering ej vara disponibla, blefve ett
antal af 11 flaggmän och regementsofficerare samt 6 kaptener disponibelt
för tjenstgöring i land, under det att för fyllande af poster i land
af ej sjögående reserven i bil. n:r 2 A upptagits 15 regementsofficerare
och 9 kaptener.

Då officerare af flottans reserv numera, utom för stati onstjenstgöring,
vid mobilisering toges i anspråk såsom bevakningschefer vid
kustsignalväsendet, motsvarade denna tillgång sålunda ej fullt behofvet.
För fyllande af denna brist syntes dock ingen annan åtgärd vara erforderlig
än att, såsom förut anförts, flottans officerare likstäldes med
officerarne vid armén i fråga om rätt att efter 30 tjensteår vid 50 års
ålder afgå med fyllnadspension.

Mobiliseringsbehofvet af ingeniörer, anstälda vid flottans stam eller
reserv, vore i bil. n:r 2 A vid 1902 års ingång beräknadt till 27, hvilket
antal öfverstege det i gällande stat för mariningeniörstaten upptagna
med 8. I fråga om åtgärder för tillgodoseende af detta behof hänvisades
till ett af chefen för flottans stab med embetsskrifvelse den 16
juli 1897 afgifvet förslag till omorganisation af mariningeniörstaten.
Bristen komme att ökas med en ingeniör för hvarje efter ingången af
år 1902 tillkommande l:a kl. pansarbåt.

Femte liufvudtiteln.

Frågan om erforderlig ökning af civilstaten ansåge chefen för
flottans stab böra göras till föremål för särskild utredning.

Det ökade behofvet vid mobilisering af personal vid ecklesiastikstaten
torde utan svårighet kunna fyllas på frivillighetens väg.

Af bil. n:r 2 A framginge, att behofvet af läkare för flottans mobilisering
vid ingången af år 1902 beräknades till 68, hvilket antal
med 45 öfverstege den tillgång af 23 läkare, som flottans läkarekår,
efter afdrag af en ej disponibel, kunde antagas lemna vid mobilisering.

Vid sagda bilagas utarbetande hade särskildt tagits i öfvervägande,
huru stor del af denna brist, som skulle kunna fyllas med värnpligtiga
eller frivilligt anstälda läkare. Med hänsyn dertill, att värnpligtiga
eller först vid mobilisering anstälda läkare icke hade någon erfarenhet
såsom fartygsläkare eller af de särskilda förhållanden, under hvilka
sjukvården å fartyg bestredes, och vid mobilisering först flera dagar
efter mobiliseringens början och sedan fartygen lemnat sina utrustningsorter,
kunde påräknas blifva för tjenstgöring disponibla, hade detta
antal icke kunnat sättas högre än till 30, hvadan vid mobilisering en
brist af 15 läkare skulle uppstå. För att delvis fylla denna brist hade
chefen för flottans stab genom embetsskrifvelse den 3 december 1895
afgifvit förslag till bestämmelser rörande bildande af en reserv af läkare
för flottan. Enligt svenska arméns rulla för år 1899 funnes vid fältläkarekåren
anstälda 171 och vid den, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med den för flottan föreslagna reserven af läkare^, organiserade fältläkarekårens
reserv 43 läkare, eller 25 procent af det vid fältläkarekåren
anstälda antalet. Om för flottan bildades en reserv af läkare,
och förhållandet mellan antalet läkare i stammen och reserven vid
flottan antoges blifva detsamma som vid armén, borde flottans reserv
komma att utgöras af 6 läkare, och om 5 af dessa beräknades som
tillgång vid mobilisering, skulle ändock återstå en slutlig brist af 10
läkare, som endast kunde fyllas genom ökning af antalet vid flottans
stam anstälda läkare.

På grund häraf föresloges, att flottans läkarestat måtte ökas med
10 läkarestipendiater.

Genom den utrangering af l:a kl. kanonbåtar, som beräknades
komma att ega rum från och med år 1902, kunde för dessa fartyg
nu afsedda läkare i stället påräknas för l:a kl. pansarbåtar, som
komme att byggas efter ingången af nämnda år.

För utredning af den ökning i underofficers- och sjömanskårerna, som
kunde befinnas nödig för att tillgodose mobiliseringsbehofvet för den
materiel, som borde vara tillgänglig vid 1902 års ingång, lemnades till

Femte hufvudtiteln.

en början i bil. n:r 1 B en beräkning öfver antalet vid flottans underofficers-
och sjömanskårer stam- och f. d. stamanstälda, som kunde
antagas blifva påräkneliga för flottans mobilisering, sedan den af 1898
års Riksdag godkända organisationen blifvit fullständigt genomförd.

Som underofficers- och sjömanskårernas ändamål vid mobilisering
numera vore inskränkt till att, jemte f. d. stamanstälda beväringsmän,
fylla flottans behof af underbefäl och förhandsfolk, under det att akterhandsposterna
skulle fyllas med öfriga beväringsmän, vore det nödvändigt,
att beräkningarna öfver de vid mobilisering disponibla stamoch
f. d. stamanstälda för hvarje af sjömanskårens afdelningar noggrant
angåfve dels det antal, som funnes utbildadt, dels det antal, som
vore eller varit under utbildning, men icke kunde afses att vid mobilisering
fylla någon förliandspost ombord å flottans fartyg.

De i flottans stab samlade statistiska uppgifterna gåfve vid handen,
att procenten af de vid sjömanskåren anstälda, som under sin anställningstid
hunne utbildas till högre tjenstbarhetsklass, väsentligt vexlade,
icke blott under olika år, inom olika yrkesgrenar och å de olika stationerna,
utan framför allt beroende på rekryteringskällan. Inom matrosafdelningen
hade sålunda de, som under senare åren karlskrifvits från
skeppsgossekåren, så godt som utan undantag blifvit utbildade till högre
tjenstbarhetsklass, under det att af de under åren 1896—98 genom
kontrakt för 2 år 4 månaders eller 2 år 8 månaders tjenstgöring vid
matrosafdelningen anstälda i medeltal blott 55 procent blifvit utbildade till
högre tjenstbarhetsklass. Af dem, som under åren 1888—92 enligt
1887 års organisation för 3 år 5 månaders tjenstgöring anstäldes vid
värfvade stammens minörafdelning, blefvo i medeltal vid Garlskrona
station 62 procent och vid Stockholms station 45 procent utbildade till
l:a kl. eller förhandsminörer. Af eldarna åter hade under de senare
åren omkring 67 procent af ursprungligen antagna styrkan under tjenstetiden
utbildats till l:a kl. eldare.

Man hade dock ansett sig kunna i beräkningen öfver mobiliseringstillgången,
särskildt inom matrosafdelningen, antaga, att ett något högre
procenttal blefve utbildadt, än hvad hittills varit fallet.

I fråga om beräkningen öfver tillgången vore att märka, att tillgången
vore beräknad vid den tidpunkt på året, då skjutskolan och
öfriga ombord å flottans fartyg förlagda kurser blifvit afslutade, hvadan
tillgången af yrkesutbildade vid tidigare på året skeende mobilisering
torde blifva ej obetydligt mindre.

Af bil. n:r 2 A framginge, att sedan den af 1898 års Riksdag
godkända organisationen af underofficers- och sjömanskårerna blifvit

Femte hufvndtiteln.

genomförd, beräknades vid mobilisering af den materiel, som antoges
vara färdig vid 1902 års ingång, bristen af stam- och f. d. stamanstälda
uppgå till 82 underofficerare och underofficerskorpraler samt 464 yrkesutbildade
af matrosafdelningen, 2 underofficerare och underofficerskorpraler
samt 14 gemenskap af ekonomiafdelningen, 100 underofficerare
och underofficerskorpraler, samt 83 l:a kl. och 79 2:a och 3:e kl.
sjömän af eldareafdelningen, 15 underofficerare och underofficerskorpraler
samt 35 gemenskap af handtverksafdelningen, 25 underofficerare
och underofficerskorpraler samt 17 l:a kl. och 60 2:a och 3:e kl. sjömän
af minörafdelningen, eller sammanlagdt 224 underofficerare och
underofficerskorpraler och 752 gemenskap.

För den materiel, som antoges komma att nyanskaffas under 10-årsperioden 1902—1911, beräknades jemlikt bil. n:r 2 B uppstå ett
ökadt behof af 84 underofficerare och underofficerskorpraler, 247 yrkesutbildade
och 26 ej yrkesutbildade af matrosafdelningen, 29 gemenskap
af ekonomiafdelningen, 90 underofficerare och underofficerskorpraler,
138 l:a kl. och 120 2:a och 3:e kl. sjömän af eldareafdelningen samt
16 underofficerare och underofficerskorpraler af handtverksafdelningen,
hvaremot ett öfverskott förefunnes af 3 underofficerare å ekonomistaten
och 6 gemenskap af handtverksafdelningen, hvadan det ökade behofvet
blefve 187 underofficerare och underofficerskorpraler samt 554 gemenskap.

Den ökning i staterna för underofficers- och sjömanskårerna, som
chefen för flottans stab ansåge erforderlig för fyllande af bristen vid
1902 års ingång, uppginge till sammanlagdt 121 underofficerare, 100
underofficerskorpraler och 600 gemenskap af sjömanskåren, sålunda
fördelade:

af under officerskår en:

•

60 flaggunderofficerare (styrmän, konstaplar eller skeppare),

29 » (maskinister),

5 » (rustmästare, torpedmästare eller qvartersmän),

27 underofficerare af 2:a graden (maskinister);

= 121;

af sjömanskåren:

100 man i l:a lönegraden, (underofficerskorpraler),

400 x> » 2:a x> ,

200 » » 3:e »

= 700;

Femte hufvudtlteln.

Den ökning i samma stater, som beräknades erforderlig för ökadt
behof under 1 O-årsperioden 1902—1911 uppginge till sammanlagdt 100
underofficerare och 555 gemenskap, sålunda fördelade:

af underofficer skår en:

15 flaggunderofficerare (styrmän, konstaplar eller skeppare),

15 » (maskinister),

3 » (rustmästare, torpedmästare eller qvartersmän),

30 underofficerare af 2:a graden (styrmän, konstaplar eller skeppare),

30 » » » (maskinister),

7 » )) » (rustmästare, torpedmästare eller

= poo; qvartersmän);

af sjömanskåren:

100 man i l:a lönegraden,

200 » » 2:a » ,

255 » x> 3:e x>

- 555;

Som emellertid Riksdagen vid godkännande år 1898 af den förändrade
organisationen af sjömanskåren fäst det vilkor, att densamma
finge genomföras endast i den mån då utgående anslag dertill lemnade
tillgång, och visst belopp af aflöningsanslaget till och med år 1902
komme att tagas i anspråk för aflöning af permitterade årsklasser af
sjömanskåren enligt 1887 och 1894 års organisationer, kunde 1898 års
organisation först från och med år 1903 fullständigt genomföras; och
då dertill komme, att en vidtagen ökning af staterna för sjömanskåren
först efter flera års förlopp medförde den beräknade ökade tillgången
af yrkesutbildad stam- och f. d. stamanstäld personal, komme 1898 års
organisation att vid 1902 års ingång lemna en väsentligt mindre tillgång
än den i bil. n:r 1 B angifna. Det vore derför af synnerlig vigt,
att den erforderliga ökningen af underofficers- och sjömanskårernas
stater med det snaraste genomfördes.

Som det för fyllandet af underbefäls- och korpralsposterna å den
moderna sjökrigsmaterielen och särskildt å våra endast under en kortare
tid och med ovant akterhandsfolk utrustade fartyg fordrades vida
större erfarenhet inom örlogstjenstens och sjömansyrkets olika grenar,
än som kunde hinna förvärfvas under den för bibringande af den första
yrkesutbildningen afsedda första anställningstiden, måste sjömanskårens
organisation i hvarje fall vara sådan, att densamma till väsentlig
del utgjordes af manskap, som qvarstode i tjenst efter den obligatoriska

Femte JmfYudtiteln.

första anställningstidens utgång. För att vid genomförandet af en
ökning af sjömanskåren tillförsäkra flottan en duglig bemanning, vore
det derför af synnerlig vigt, att åtgärder vidtoges icke blott för att öka
den årliga rekrytkontingenten, utan äfven för att i flottans tjenst bibehålla
erforderlig del af det manskap, som afslutat sin första skolutbildning.

För att tillförsäkra flottan en ökad rekrytering torde, bland
andra, följande åtgärder böra tagas i öfvervägande:

a) ökning af skeppsgossekåren;

b) bättre ordnande af rekryteringen af genom kontrakt antaget
manskap;

c) höjning af anslaget till rekryteringskostnader och lega; samt

d) höjning af aflöningen för det yngre manskapet.

Som erfarenheten visat, att det från skeppsgossekåren karlskrifna
manskapet såväl i uppförande som i förmåga att tillgodogöra sig utbildningen
stode väsentligt öfver det genom kontrakt antagna manskapet,
vore det för erhållande af dugligt förhandsfolk af synnerlig
vigt, att sjömanskårens ökning icke uteslutande genomfördes genom
att öka rekrytkontingenten af det medelst kontrakt antagna manskapet.

Det ringa antal karlskrifna, som skeppsgossekåren årligen lemnade,
hade emellertid haft till följd, att karlskrifna skeppsgossar under senare
åren endast undantagsvis kunnat tilldelas annan afdelning än matrosafdelningen.
Som skeppsgossekåren dock borde bidraga till rekryteringen
äfven af sjömanskårens öfriga afdelningar, särskildt ekonomi- och
minörafdelningarna, hade densamma redan med nuvarande styrka af
sjömanskåren visat sig lemna en mindre rekrytkontingent, än som för
en god rekrytering af sjömanskåren vore önskvärdt.

För utredning af det antal karlskrifna, som skeppsgossekåren med
sin i nu gällande stat bestämda styrka kunde påräknas årligen lemna,
bifogades en uppgift å antalet under åren 1887—99 antagna och karlskrifna
skeppsgossar. Af densamma framginge, att i medeltal blott 49
procent af de sökande blifvit antagna till skeppsgossar och att af de
till skeppsgossar åren 1887—96 antagna i medeltal blott 61 procent
eller 72 om året blifvit karlskrifna.

Den nuvarande skeppsgossekåren med en numerär af 320 skeppsgossar
kunde sålunda, under förutsättning att alla vakanser hvarje år
blefve fyllda, icke påräknas lemna mera än omkring 100 karlskrifna
om året.

Emellertid hade under åren 1895—99, sedan antagningen på hösten
egt rum, i medeltal funnits 95 vakanser, och 1899 års höst blefvo af

Femte hafvndtitcln.

150 vakanser endast 78 fyllda, hvadan skeppsgossekåren under nuvarande
förhållanden i verkligheten torde komma att lemna ett väsentligt
mindre antal karlskrifna än det nyss angifna af 100 om året.

Af det anförda framginge, att det för att erhålla ett större antal
karlskrifna icke vore tillräckligt att öka skeppsgossekårens i stat upptagna
antal, utan att åtgärder jemväl måste vidtagas för att öka antalet
vid skeppsgossekåren inträdessökande. Sedan en af anledningarna till
det minskade antalet inträdessökande genom inträdesålderns sänkande
från 16 till 15 år bortfallit, syntes nästa steg för att öka tillströmningen
till skeppsgossekåren böra vara att höja aflöningsförmånerna för
flottans manskap, i hvilket afseende hänvisades till hvad i det följande
komme att derom anföras.

Under förutsättning att en ökning af sjömanskåren blefve beslutad,
hemstälde chefen för flottans stab, att åtgärder måtte vidtagas för
skeppsgossekårens ökande till sådan styrka, att 200 skeppsgossar kunde
årligen karlskrifvas.

Stabschefen hade låtit upprätta en kortfattad redogörelse för de
grunder, efter hvilka värfningen för närvarande förrättades vid Svea
lifgarde, Göta lifgarde samt första och andra Svea artilleriregementen.
Af densamma framginge, att väsentligt högre belopp än vid flottan
vore vid dessa truppförband anslagna till rekryteringskostnader och att
ersättning till värfvarne för hvarje antagen rekryt utgjort minst 40
kronor, men i vissa fall utgått med ända till 70 å 90 kronor.

Då det under de senare åren visat sig omöjligt att för sjömanskåren
värfva det antal rekryter, som fordrats för vakansernas fyllande,
och erfarenheten vid armén gåfve vid handen, att möjligheten att
erhålla rekryter mera vore beroende på den ersättning, som lemnades
värfvaren, än på en höjning af den till rekryten utgående legan, hemstälde
stabschefen, att den genom nådiga kungörelsen den 20 maj 1898
bestämda ersättningen af 20 kronor för vid flottan antagen rekryt
måtte höjas.

Då denna ersättning icke alltid torde behöfva utgå med lika högt
belopp, torde rekryteringskostnaden böra beräknas efter det belopp,
som under normala förhållanden ansåges erforderligt, och den ökning
af ersättningen till värfvaren, som under vissa år kunde befinnas nödvändig,
böra bestridas med för ändamålet särskildt anvisade medel, och
föresloge stabschefen, att rekryteringskostnaden för hvarje vakans måtte
beräknas till 60 kronor, hvaraf i regeln högst 50 kronor skulle utgå
till värfvaren.

Under förutsättning af bifall till hvad i det följande komme att

Femte hufvudtiteln.

föreslås rörande lega för allt manskap utom dem, som vore tjenstskyldiga
på grund af karlskrifning från skeppsgossekåren, till ett belopp
af 10 kronor per år, skulle legan för de genom kontrakt för 2 år 8
månader anstälda utgå med 30 kronor och för de för 3 år 8 månader
anstälda med 40 kronor, hvilket belopp syntes fullt tillräckligt, särskildt
om 3:e och 4:e lönegraderna sammansloges, så att den nyantagne från
anställningens början erhölle aflöning i 3:e lönegraden.

Från sjömanshusen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg,
Sundsvall och Carlskrona hade infordrats uppgifter rörande beloppen
af de månadshyror, som under åren 1895—99 varit gängse för besättningarna
å svenska handelsfartyg, hvilka vid nämnda sjömanshus påeller
afmönstrats. Af sagda uppgifter framginge, att månadshyrorna
för det i handelssjöfarten anstälda manskapet från år 1895 till år 1899
i genomsnitt stigit med 5 kronor samt att månadshyran för det lägst
aflönade manskapet, nemligen lättmatroser och kollämpare, i regeln utgjorde
35 å 40 kronor samt för matroser och eldare vexlade mellan 45
och 55 kronor, och att endast undantagsvis någon å handelsfartyg tjenstgörande
åtnjöte så låg månadshyra som 30 kronor.

Dessutom åtnjöte manskapet å handelsfartyg samma förmåner in
natura som flottans manskap, med undantag af beklädnad, hvilken flottans
manskap erhölle af kronan till ett värde af högst 108 kronor per
år eller 9 kronor per månad.

Om värdet af beklädnaden lades till den aflöning per månad, som
gemenskapen vid flottan enligt gällande stat erhölle, funne man, att
manskapet i 4:e lönegraden erhölle 20 kronor, i 3:e lönegraden 31
samt i 2:a lönegraden 44 kronor, af hvilka belopp dock respektive 2,
4 och 5 kronor innehölles och insattes i postsparbanken.

Då den låga kontanta aflöning af 9 kronor per månad, som sålunda
för närvarande utbetalades i 4:e lönegraden, uti hvilken det manskap,
som genom kontrakt anstäldes vid sjömanskåren, enligt nu gällande
organisation under större delen af sin anställningstid komme att qvarstå,
torde utgöra en af de förnämsta orsakerna till de svårigheter, som
mötte att rekrytera sjömanskåren genom verkligt godt folk, hemstälde
chefen för flottans stab, att sjömanskåren, utom den för underofficerskorpralerna
afsedda l:a lönegraden, måtte omfatta endast två lönegrader
med månadslön och dagaflöning i likhet med nuvarande 2:a och 3:e
lönegraderna, så att. de, som antoges vid sjömanskåren, redan från anställningens
början erhölle aflöning i 3:e lönegraden.

Ett ytterligare stöd för denna framställning funne chefen för flottans
stab uti de undersökningar, som under sommaren 1899 blifvit

Bih, till nitid. Prof. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 3

Femte hnfrndtiteln.

verkstälda angående de vilkor, under hvilka beväringsmän kunde befinnas
villiga att taga anställning vid sjömanskåren, och af hvilka framgått,
att ingen kunde ifrågasättas vara villig att taga anställning vid
sjömanskåren mot lägre kontant aflöning än 30 kronor per månad.

De fordringar, som måste uppfyllas, för att manskapet skulle blifva
villigt att efter den obligatoriska första anställningstidens slut taga förnyad
anställning vid flottan, syntes i hufvudsak kunna sammanfattas
sålunda:

a) att manskapet under fritiderna åtnjöte all den frihet, som med
bibehållande af god ordning och disciplin vore förenlig;

b) att det äldre manskapet i största möjliga utsträckning medgåfves
rätt att bo i qvarter utom kasern;

c) att underofficerskorpralernas ställning förbättrades; samt

d) att aflöningsförmånerna för underbefälet och det äldre manskapet
åtminstone icke understege lefnadskostnaderna, och att skilnaden
mellan aflöningsförmånerna vid flottan och vid motsvarande
anställning i enskild tjenst, särskildt inom handelsflottan, icke vore så
stor, att manskapet af ekonomiska skäl lemnade sin anställning vid
flottan.

Rättigheten att bo i qvarter utom kasern tillämpades i ganska stor
utsträckning vid Carlskrona station, der enligt uppgifter från år 1895
inberäknadt underofficerskorpraler, 64 procent af sjömanskårens å stationen
närvarande styrka bodde i qvarter. Vid Stockholms station bodde
deremot vid samma tid endast omkring 20 procent utom kasern.

För att ett utsträckt medgifvande att bo utom kasern skulle, med
nuvarande höga hyreskostnader, kunna genomföras, vore emellertid
nödvändigt att öka icke blott antalet utan äfven beloppet af de till
manskapet från flottans underhållsanslag utgående inqvarteringsbidragen,
hvilka för närvarande på grund af nådiga brefvet den 14 november
1873 utginge med ett belopp per månad af 3 kronor vid Carlskrona
station och 4 kronor vid Stockholms station. Som det med nuvarande
låga inqvarteringsersättning för flertalet af flottans manskap icke torde
vara möjligt att begagna sig af dem tilläfventyrs medgifven rätt att
bo utom kasern, och detta förhållande icke vore utan betydelse i fråga
om manskapets villighet att taga förnyad anställning, hemstälde chefen
för flottans stab, att inqvarteringsbidragen för manskapet måtte bestämmas
till sådant antal, att samtliga underofficerskorpraler och l:a kl.
sjömän, som sådant önskade och hvilka icke af disciplinära skäl borde
vara förlagda i kasern, kunde medgifvas rätt att bo i qvarter, samt att
inqvarteringsbidragens belopp per månad måtte höjas för underofficers -

Femte hufvudtiteln.

korpraler till 15 kronor vid Stockholms och 12 kronor vid Carlskrona
station samt för l:a kl. sjömän till 10 kronor vid Stockholms och
8 kronor vid Carlskrona station.

I sammanhang härmed föresloges, att inqvarteringsbidragen för
underofficerare måtte utgå under hela året och höjas till sådant belopp,
att de bättre motsvarade det med dem afsedda ändamålet, och syntes
desamma fördenskull böra utgöra, för flaggunderofficer 300 kronor vid
Stockholms och 250 kronor vid Carlskrona station samt för underofficer
af 2:a graden 250 kronor vid Stockholms och 200 kronor vid
Carlskrona station.

För belysande af manskapets vid flottan befordringsutsigter samt
underofficerskorpralernas ställning gent emot arméns underbefäl lemnades
följande sammandrag af från stationsbefälhafvarna, sekundcheferna
för Svea och Göta lifgarden samt chefen för första Svea artilleriregemente
meddelade uppgifter rörande antalet, medelåldern och medeltjenstetiden
för dem, som under åren 1887 — 98 vid hvardera stationen
eller regementet utnämnts eller uppflyttats till respektive flaggunderofficer,
underofficer af 2:a graden och underofficerskorpral samt fanjunkare,
sergeant och distinktionskorpral.

Carlskrona station....................

Stockholms station...................

Vid uppflyttning
till underofficerskor-pral eller distink-tionskorpral.

Vid utnämning till
underofficer af 2:a
graden eller
sergeant.

Vid utnämning till
flaggunderofficer
eller fanjunkare.

Antal åren 1887—98
uppflyttade.

Medelålder i år.

Medeltjenstetid i år.

Antal åren 1887—98
utnämnde.

Medelålder i år.

''£

*5;

Antal åren 1887—98
utnämnde.

Medelålder i år.

223

137

31,6

27,2

11,8

7,6

131

36,9

32,0

17,9

12,4

51,4

46,3

31,2

26,5

Antal och medelålder .........

Svea lifgarde............................

Göta lifgarde.............................

Första Svea artilleriregemente ...

Antal och medelålder...........

360

120

106

140

29.4

24,i

23,8

22.4

9,7

5,0

4,2

3,5

197

34,5

27,8

26,1

27,2

15,1

8,1

6,7

8,5

48,8

43,o

43.6

38.6

28,8

22,6

25,4

16,6

366

23,4 | 4,»

27,o | 7,i

41,7

21,5

Femte hufvudtiteln.

Af detta sammandrag framginge, att utnämning till under officer sJcorpral
vid flottan i allmänhet egde rum vid en mera framskriden såväl
lefnads- som tjensteålder än befordran till sergeant vid nämnda regementen,
d. v. s. den grad, som motsvarade underofficer af 2:a graden
vid flottan. Af uppgifterna framginge dessutom, att under det medelåldern
för de vid sagda regementen befordrade från 1887 till 1898
något sjunkit, hade ett motsatt förhållande egt rum vid flottan, der befordringsåldern
varit i jemnt stigande och sålunda för befordran till
underofficerskorpral stigit vid''Carlskrona station från 29 till 34 år och
vid Stockholms station från 26 till 29 år.

Rörande höjning af underofficerskorpralernas aflöning hänvisades
till hvad i det följande derom anfördes.

Den erforderliga ökningen af 221 underbefäl hade i nu föreliggande
förslag fördelats mellan underofficerare och underofficerskorpraler i sådan
proportion, att antalet underofficerskorpraler efter ökningens genomförande
skulle, i öfverensstämmelse med den hittills följda principen,
vara lika stort som antalet underofficerare.

I fråga om aflöningsförmånerna för flottans manskap kunde det
visserligen tyckas, att den, som vore berättigad att af kronan erhålla
såväl beklädnad som portion och inqvartering in natura, skulle vara
oberoende af vexlingarna i lefnadskostnaderna. Dervid vore dock att
märka, att en stor del af det manskap, som ifrågakomme att taga förnyad
anställning vid flottan, uppnått den ålder, då de vore i begrepp
att bilda eget hem, och att dessa, om de icke erhölle aflöningsförmåner,
som motsvarade lefnadskostnaderna för den utom kasernen boende,
hellre sökte anställning i enskild tjenst.

Då jemväl erfarenheten visat, att ett stort antal af flottans äldre
manskap under senare åren lemnat sin anställning vid flottan, emedan
aflöningsförmånerna numera icke motsvarade de så väsentligt höjda
lefnadskostnaderna, ville chefen för flottans stab framhålla vigten deraf,
att åtgärder vidtoges för att höja aflöningen för flottans stammanskap,
och syntes det för bedömande af denna fråga vara nödvändigt att jernväl
taga hänsyn till den långa tid, som förflöte, innan gemenskapen
vid flottan vunne befordran till underofficerskorpral och underofficer.

För att möjliggöra en bättre rekrytering hade föreslagits en sammanslagning
af 3:e och 4:e lönegraderna, så att manskapet redan från
början af sin anställning vid sjömanskåren skulle erhålla något högre
aflöning; och för att de, som fullgjort fordringarna för uppflyttning i
l:a sjömansklassen, icke altför länge skulle komma att qvarstå i lägsta

Femte hufvudtiteln.

lönegraden, hade vid beräknande af kostnaderna för erforderlig ökning
af flottans stampersonal föru^atts eu proportionsvis större ökning af
antalet löner i 2:a än i 3:e lönegraden.

Då emellertid, enligt hvad förut anförts, det äldre manskapet vid
flottan vore i oundgängligt behof af sådan tillökning i aflöningsförmånerna,
att dessa komme att motsvara lefnadskostnaderna, hade det
synts önskvärdt att för denna aflöningsförbättring kunna erhålla sådan
form, att den, utan rubbning af de för de olika lönegraderna nu faststälda
aflöningsbeloppen, icke blott bidroge att öka antalet af dem, som
toge förnyad anställning, utan på samma gång utgjorde ett medel att
vid flottan qvarhålla företrädesvis det manskap, som utmärkt sig genom
godt uppförande.

På grund häraf hemstälde chefen för flottans stab, att ökningen i
manskapets aflöningsförmåner måtte genomföras på det sätt, att dels
allt manskap utom det, som vore tjenstskyldigt på grund af karlskrifning
från skeppsgossekåren, erhölle lega å 10 kronor per år, att till
dem, som toge förnyad anställning, kontant utbetalas, då aftalet om
förnyad anställning träffades, dels de, som tillhörde uppmuntringsklass,
erhölle uppmuntringspenningar jemväl under tjenstgöring i land.

Som befordran till underofficer utgjorde målet för manskapets vid
flottan sträfvande, måste de förmåner, som tillkomme underofficerare,
utöfva ett väsentligt inflytande på manskapets större eller mindre villighet
att qvarstå i flottans tjenst. Af hvad förut anförts framginge, att
befordran till lägsta gradens underofficer vid flottan vunnes vid väsentligt
mera framskriden ålder eller i medeltal vid Carlskrona station 9,9
och vid Stockholms station 5 år senare än vid gardena och första Svea
artilleriregemente.

Man skulle under sådant förhållande kunna antaga, att proportionen
mellan flaggunderofficerare och underofficerare af 2:a graden åtminstone
icke vore ofördelaktigare än proportionen mellan motsvarande
grader vid den garnisonerade armén. Så vore dock ingalunda förhållandet.
Enligt den af 1898 års Riksdag godkända staten för flottans
underofficerskår skulle densamma utgöras af 36 flaggunderofficerare och
243 underofficerare af 2:a graden, eller 1 flaggunderofficer mot 6,7 underofficerare
af 2:a graden, under det att enligt arméns stater vid hvardera
lifgardet funnes 10 fanjunkare och 20 sergeanter, eller 1 fanjunkare!''mot
2 sergeanter, och å artilleriregementena 12 styckjunkare och
22 sergeanter, eller D styckjunkare mot 1,8 sergeant.

Då billigheten, särskilt med hänsyn till den högre befordringsåldern
vid flottan, syntes fordra, att flottans underofficerare i nu be -

Femte hiifvudtiteln.

rörda afseende icke skulle vara sämre stälda än underofficerarne vid
armén, hade i kostnadsberäkningarna d^n erforderliga ökningen af underofficerskåren
förutsatts fördelad mellan flaggunderofficerare och underofficerare
af 2:a graden på det sätt, att underofficerskåren efter ökningen
skulle till en tredjedel utgöras af flaggunderofficerare och till
två tredjedelar af underofficerare af 2:a graden.

I fråga om underofficerares pensionering syntes hvad förut anförts
rörande pensionsåldern för kaptener vid flottan jemväl vara tillämpligt
å flottans underofficerare, och torde i sammanhang med pensionsålderns
sänkande böra tagas under ompröfning, huruvida icke flottans underofficerare
i likhet med underofficerarne vid värfvadt garnisonsregemente
och fortifikationen kunde medgifvas pensionsrätt efter 25 tjensteår.

I fråga om behöflig ökning af flottans personal hänvisar slutligen
chefen för flottans stab till följande yttrande i det af 1880 års sjöförsvarskomité
den 10 augusti 1882 afgifna betänkande (sid. 77):

»Såsom ofvan är närnndt bör till grund för beräkningen af flottans
personal läggas den materiel samt de öfriga flottan tillhörande inrättningar,
för hvilka denna personal är afsedd.

Komitén har för detta ändamål uppgjort särskilda specialtabeller
bil. A. n:ris 9—11, hvilka utvisa den personalfördelning, komitén i sådant
hänseende förutsatt. Enligt hvad af dessa framgår, har komitén
i fråga om flottans fartyg icke ansett berörda beräkning böra grunda
sig ensamt på de typer komitén till framtida anskaffning föreslagit,
enär tidpunkten för en så fullständig förändring af vår sjökrigsmateriel,
att densamma uteslutande af sådana utgjordes, i alla händelser syntes
alltför aflägsen samt försigtigheten torde bjuda att förutsätta möjligheten
af en långt förr inträffande mobilisering. Komitén har i stället
trott sig kunna taga till utgångspunkt materielens tillstånd vid den tid,
då jemlikt det uppgjorda, ofvan omförmälda byggnadsprogrammet en
första uppsättning af pansarbåtarna A, eller tre sådana båtar, hunnit anskaffas,
samt har fördenskull beräknat den för flottans fartyg erforderliga
personalen efter en materiel, bestående, jemte dessa tre pansarbåtar
A, af större delen utaf flottans nu egande stridsfartyg, med uteslutande
af sådana, hvilka ansetts allför gamla eller otidsenliga för att i krig
med fördel kunna användas och bemannas.»

Härefter lemnar chefen för flottans stab följande öfversigt af den
materiel, för hvilken 1880 års komité jemlikt den nyss åberopade till
dess betänkande fogade bil. A n:o 9 beräknat bemanning, och den
materiel, för hvilken bemanning vore erforderlig dels under år 1899,
dels vid 1902 års ingång.

Femte hnfvudtfteln.

		Antal
Materialens benämning.	för hvilken 1880 års komité beräk-nat bemanning.	färdig år 1899.	färdig vid 1902 års in-gång.
pansarbåtar A numera l:a kl. pansarbåtar. ..........	3	6	10
monitorer » 2:a » » ............	4	4	4
mindre pansarbåtar » 3:e » » ............	7	7	7
mindre pansarbåtar » afsedda för minpositions- försvar................................................................	3	2	2
l:a kl. torpedbåtar.....................................................	—	13	15
minbåtar A numera 2:a kl. torpedbåtar .....................	9	9	11
minbåtar B > bevakningsbåtar..........................	'') 30	b 7	*) 36
l:a kl. kanonbåtar......................................................	9	9	8
korvetter .................................................	2	—	—
minfartyg numera torpedverkstadsfartyg.....................	1	1	2
depotfartyg » handminefartyg..............................	2	2	2
torpedkryssare ...............................................:........	—	5	5
Svensksund.......................................................	—	1	1

*) En del af dessa utgöres af förhyrda privata ångslupar.

Vidare anför chefen för flottans stab.

Uti det förslag till normalstat för ordinarie anslag under riksstatens
femte hufvudtitel, som funnes afgifvet i bil. A n:o 24 af komiténs
betänkande och som å sid. 133 i samma betänkande angåfves vara den
ordinarie utgiftsstat komitén föresloge att slutligen tillämpas — men
som, enligt hvad komitén å sid. 144 anförde, under öfvergångstiden
för aflöning af å reserv- och indragningsstater qvarvaraude personal
samt ännu ej vakanssatte båtsmän beräknades blifva öfverskriden med
å sagda sida närmare angifna belopp — upptoges följande anslag till
aflöning åt flottans personal samt beklädnadsersättning åt underofficerare,
hvilken för närvarande utginge från aflöningsanslaget, nemligen:

Femte hufvndtiteln.

aflöning åt flottans kårer och stater ................................ kr. 1,680,314: 85

inqvarteringsbidrag till officerare och underofficerare... » 24,800: —

premier åt värnpligtigt reservbefäl och underbefäl » 4,000: —

lega till stamrekryter af värnpligtige ............................. » 20,000: —

beklädnad åt underofficerare ............................................... » 47,400: —

Summa kronor 1,776,514: 85

Om derifrån afdroges såsom dagaflöning åt värnpligtige

beräknade ..................................................................... kr. 33,205: —

återstode för aflöning enligt 1882 års komitéförslag kronor 1,743,309: 85

Enligt de för år 1899 faststälda staterna var anvisadt: till

aflöning för flottans kårer och stater kr. 1,729,052: —
till ersättning för vakanta rusthåll ...... » 114,000: —

Summa kronor 1,843,052: —

Enligt för år 1899 faststälda stater be -

räknades :

till aflöning för reservoch
indragnings stater.

.................... kr. 71,663: 15

till dagaflöning och inqvartering
för officerare
vid reservstaten
..................... » 20,855: —

till aflöning af båtsmän » 10,020: — kr. 102,538: 15
Om detta belopp frånräknades, återstode.
.............................................. kr. 1,740,513: ,85 kr. 1,740,513: 85

hvilket belopp med .............................................................. kr. 2,796: —

understege det af 1880 års komité i dess förslag till normalstat för
aflöning åt flottans kårer och stater beräknade beloppet.

Härvid syntes böra bemärkas, att slutsumman af de för år 1899 faststälda
staterna öfverstege det af Kiksdagen anvisade beloppet med
kronor 48,078: 70, men att denna brist påräknades utjemnad genom
den tillgång, som beräknades uppstå till följd af vakanser m. m., under
det att 1880 års komité redan vid de särskilda staternas uppgörande
iakttagit att minska densamma med ett belopp af tillsammans 38,277
kronor 55 öre, som på grund af vakanser beräknades icke komma att utgå.

Femte hnfvudtiteln.

Af det anförda framginge, att den af 1880 års komité föreslagna
organisationen icke var afsedd att fylla bemanningsbehofvet för den af
sagda komité till anskaffning föreslagna materielen (14 större och 10
mindre pansarbåtar samt 80 torpedbåtar) utan endast för en materiel,
väsentligt understigande den nu befintliga, samt att, ehuru komitén förutsatte,
att flottans personal skulle ökas i den mån behofvet af bemanning
för materielen sådant kräfde, vore för år 1899 till aflöning af
flottans personal icke anvisadt större belopp än som af 1880 års komité
beräknades erforderligt vid en tidpunkt, då personalbehofvet väsentligt
understeg det nuvarande.

Den utredning, som af chefen för flottans stab sålunda lemnats,
synes mig till fullo ådagalägga det oafvisliga behofvet af eu väsentlig
ökning af flottans personal.

Af beräkningarna i bil. n:r 2 A och 2 B framgår, att personal af reserven
och beväringen i största möjliga utsträckning afsetts att vid mobilisering
ingå i flottans bemanning. Sålunda skulle t. ex., med tillämpning af
de för år 1902 föreslagna staterna, stampersonal fylla endast 37 procent
af strid sfartygens — torpedbåtarna undantagna — behof af gemenskap,
under det att återstående behofvet beräknats skola fyllas genom f. d.
stamanstälda och öfriga beväringsmän. Vid sådant förhållande anser
jag någon minskning af den proportion, hvaruti stampersonal beräknats
skola ingå i flottans bemanning, icke kunna vidtagas utan att materielens
stridsvärde derigenom i betänklig grad nedsättes.

Emellertid har Eders Kongl. Maj:t, sedan stabschefens förevarande
förslag afgafs, den 17 november 1899 tillsatt en komité med uppdrag
att verkställa utredning rörande ny organisation af kustartilleriet och
fasta minförsvaret jemte sammanhang härmed egande frågor, hvarvid
Eders Kongl. Maj: t tillika föreskrifvit, att utredningen, som borde omfatta
till nämnda vapenslag afsedd personals antagning och utbildning,
skulle verkställas med tillämpning af vissa angifna grunder, bland
hvilka jemväl ingick, att det fasta minförsvaret skulle öfverflyttas till
kustartilleriet. Med afseende härå synes den del af den föreslagna
personalökningen för år 1902, som är afsedd för tjenstgöring vid fasta
minförsvaret och å befästningarna vid Carlskrona, nu icke böra upptagas;
hvaremot den personal från flottans kårer, som nu är för nämnda
tjenstgöring afsedd, måste för de närmaste åren och således äfven för
år 1902 oförminskad bibehållas.

Bill. till Ri/csd. Prot. 11)00. 1 Rami. 1 Afd. 1 Haft.

Femte hufvudtiteln.

Med afseende härå kan den enligt stabschefens förslag vid 1902
års ingång erforderliga ökningen af stampersonal minskas med
6 kaptener,

4 löjtnanter och underlöjtnanter,

10 underofficerare (minörafdelningen) och
100 gemenskap (deraf 50 vid matros- och 50 vid minörafdelningen);
hvarjemte 10 underofficerskorpraler, hvilka .upptagits såsom ökning
inom minörafdelningen, torde böra öfverföras till handtverksafdelningen.

Med iakttagande af detta afdrag och i sammanhang dermed gjord
mindre jemkning i underofficerarnes fördelning å stater skulle den vid
ingången af år 1902 erforderliga ökningen af personal sålunda utgöra för

officerskåren:

1 flaggman,

2 kommendörer,

5 kommendörkaptener af l:a graden,

5 » » 2:a » ,

18 kaptener af l:a klass,

8 » » 2:a » ,

26 löjtnanter,

10 underlöjtnanter,

= 75;

10 aspiranter;

reservofficersaspiranter:

läkarestaten:

5 läkarestipendiater med 600 kronors stipendium,
5 » » 500 » » ,

10;

under officer skår en:

45 flaggunderofficerare (styrmän, konstaplar eller skeppare),

29 » (maskinister),

7 » (rustmästare, torpedmästare eller qvartersmän),

27 underofficerare af 2:a graden (maskinister),

3 » » » » (rustmästare, torpedmästare eller

qvartersmän),

Femte hufvudtiteln.

sjömanskåren:

100 i l:a lönegraden,

400 i 2:a *» ,

100 i 3:e » ,

= 600;

skeppsgossekåren :

80 skeppsgossar.

År 1912 torde, derest kustartilleriets och fasta minförsvarets
omorganisation genomföres på det sätt, som nu ifrågasatts, personalen vid
kustartilleriet hafva öfvertagit minförsvaret och sjöbevakningen vid
kustbefästningarna, hvadan den för denna tjenstgöring af chefen för
flottans stab beräknade personal från flottans kårer bör kunna frånräknas
den af stabschefen föreslagna ökningen. Med anledning häraf
kan den personal, som af chefen för flottans stab beräknats såsom
ytterligare erforderlig vid ingången af år 1912, minskas med

3 regementsofficerare,

12 kaptener,

12 löjtnanter och underlöjtnanter,

31 underofficerare (deraf 17 vid matros- och 14 vid minörafdelningen),
31 underofficerskorpraler (deraf 17 vid matros- och 14 vid minörafdelningen),

305 öfrigt manskap (deraf 180 vid matros- och 125 vid minörafdelningen).

Följaktligen skulle den ytterligare ökning, som beräknas böra genomföras
under åren 1902—1911, med en mindre jemkning af underofficerarnes
fördelning på stater, utgöra för

officerskåren:

1 kommendör,

1 kommendörkapten af l:a graden,

1 » » 2:a » ,

5 kaptener af l:a klass,

2 » » 2:a » ,

12 löjtnanter,

6 underlöjtnanter,

28;

Femte liufvudtiteln.

under officer shår en:

5 flaggunderofficerare (styrmän, konstaplar eller skeppare),

16 » (maskinister),

2 x> (rustmästare, torpedmästare eller qvartersman),

9 underofficerare af 2:a graden (styrmän, konstaplar eller skeppare),
32 » » » » (maskinister),

5 » » » » (rustmästare, torpedmästare eller

qvartersmän),

= 69;

sjömanskåren:

69 i l:a lönegraden,

50 i 2:a » ,

100 i 3:e » ,

= 219;

skeppsgossekåren :

100 skeppsgossar.

Då, såsom chefen för flottans stab framhållit, en ökning af personalen
först efter flera års förlopp medför den dermed åsyftade ökningen
i tillgång på yrkesutbildad stam- och f. d. stamanstäld personal, vore
det önskligt att redan under år 1901 kunna genomföra den för år 1902
erforderliga personalökningen; men då det icke är möjligt att på en
gång uppsätta hela den ökade personal, som enligt det nyss anförda
erfordras vid 1902 års början, torde medel böra af innevarande års
Riksdag äskas endast för så stor del deraf, som under år 1901 torde
kunna uppsättas, nemligen af

officerskåren:

1 kommendör,

1 kommendörkapten af l:a graden,

2- kommendörkaptener af 2:a graden,
6 kaptener af l:a klass,

3 » » 2:a » ,

9 löjtnanter,

3 underlöjtnanter,

= 25;

Femte huiVudtiteln.

reservofjicersaspiranter:

10 aspiranter;

läkarestaten:

5 läkarestipendiater med 600 kronors stipendium,

5 » » 500 » » ,

= 10;

under ofjicerskåren:

25 flaggunderofficerare (styrmän, konstaplar eller skeppare),

19 » (maskinister),

5 » (rustmästare, torpedmästare eller qvartersmän),

9 underofficerare af 2:a graden (maskinister);

= 58;

sjömanskåren:

50 i l:a lönegraden,

200 i 2:a » ,

50 i 3:e » ,

= 300.

Beträffande den behöfliga ökningen af mariningeniörstaten, hvartill
chefen för flottans stab nu icke afgifvit förslag, anhåller jag att i det
följande få yttra mig.

Den grund för beräkningen af den under åren 1902 —1911 behöfliga
ökningen af flottans personal, som omförmäles i min ofvannämnda
embetsskrifvelse till chefen för flottans stab och efter hvilken samma
beräkning blifvit af stabschefen verkstäld, hänför sig till den plan för
sjökrigsmaterielens ökning, som framlades af 1892 års komité för utredning
af vissa frågor rörande denna materiel. Att ökningen skulle
fortgå långsammare än enligt denna plan lärer icke kunna ifrågasättas.
Uppenbart är emellertid, att om sjökrigsmaterielens ökning under ifrågavarande
period skulle komma att ega rum snabbare eller eljest i annan
ordning, än nu förutsatts, ökningen af personalen måste derefter rättas.

Den af chefen för flottans stab väckta frågan om pensionering vid
lägre ålder än den nu bestämda för såväl officerare som underofficerare
synes vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet, men då densamma
utan tvifvel kräfver en rätt vidlyftig utredning, torde med dess upptagande
till vidare behandling böra anstå.

Femte hnfvudtiteln.

Öfvergår jag nu till de förslag chefen för flottans stab framlagt
beträffande personalens aflöning sförhållanden m. m., så anser jag, i likhet
med bemälde stabschef, nödvändigt att, om den erforderliga ökningen
af flottans sjömanskår skall kunna genomföras, något förbättra aflöningsförmånerna
för underofficerare och manskap samt att jemväl i öfrigt
vidtaga åtgärder för att underlätta rekryteringen och öka manskapets
villighet att qvarstanna i tjenst vid flottan utöfver den vid första antagningen
aftalade tjenstetiden. De af stabschefen i sådant syfte gjorda
framställningarna torde derför förtjena synnerligt afseende och — med
de hufvudsakligen af ekonomisk hänsyn föranledda undantag, som nedan
omförmälas, — böra bifallas.

Beträffande förslaget att från lönegraderna vid sjömanskåren utesluta
den lägsta, 4:e lönegraden, så att manskapet genast vid inträdet i tjenst
erhölle de aflöningsförmåner, som nu äro bestämda för 3:e lönegraden,
skulle genomförandet af detta förslag i hela dess utsträckning medföra
så dryga utgifter, att dess godkännande icke bör ifrågasättas, förr än
man erfarit verkningarna af andra dels redan vidtagna, dels af chefen
för flottans stab föreslagna och af mig förordade åtgärder för rekryteringens
underlättande. Dock synes dagaflöningen för manskapet i 4:e
lönegraden kunna höjas från 20 till 30 öre, hvarjemte möjlighet bör
beredas att uppflytta manskapet i 3:e lönegraden, så snart det fullgjort
fordringarna för uppflyttning i 2:a sjömansklassen. Då dessa fordringar
i allmänhet äro fullgjorda vid utgången af juni månad året efter det,
under hvilket tjenstgöringen vid flottan började, bör tilldelandet af lön
i den högre lönegraden ske vid samma tidpunkt och staten i enlighet
dermed uppställas.

För underofficerare och dem af sjömanskårens manskap, som erhållit
tillstånd att bo utom kasern, har stabschefen föreslagit inqvar -

teringsbidrag till följande belopp:	vid Carlskrona station	vid Stockholms station
flaggunderofficer årligen..............................	........ kr. 250: —	300: —
underofficer af 2:a graden årligen .......	......... » 200: —	250: —
underofficerskorpral per månad .............	......... » 12: —	15: —
l:a kl. sjöman » » ...........	......... x 8: —	10:

hvarjemte chefen för flottans stab föreslagit, att inqvarteringsbidragen
till underofficerare måtte få utgå under hela året.

Femte hufvudtiteln.

De föreslagna beloppen har jag dels af sparsamhetshänsyn dels

för vinnande af en lämpligare afvägd fördelning ansett kunna jemkas
på följande sätt:
	vid Carlskrona	vid Stockholms
	station	station
flaggunderofficer årligen...........................	........ kr. 240: —	300: —
underofficer af 2:a graden årligen .......	........ )> 180: —	240: —
underofficerskorpral per månad .............	......... » 10: —	15: —
l:a kl. sjöman » » ..............	......... » 5: —	10: —

Samtliga dessa inqvarteringsbidrag torde böra utgå enligt nu gällande
grunder, dock med den ändring, att den, som är gift eller ock
enkling med minderårigt barn, skall åtnjuta inqvarteringsbidrag äfven
under tjenstgöring utom den station, han tillhör. Sistnämnda bestämmelse
— hvilken bör gälla för både underofficerare och manskap —
påkallas af hänsyn dertill, att den, som har familj, måste bibehålla
bostad vid stationen äfven under tjenstgöring utom stationen, hvarjemte
det synes önskvärdt, att på detta sätt bereda underofficerare och manskap,
som bildat familj, någon afsevärd förmån under sjökommendering.
Om nemligen inqvarteringsbidrag under sådan kommendering måste af
den, som bildat familj, frånträdas, motvägas de i öfrigt höjda aflöningsförmånerna
under sjötjenstgöringen af förlusten utaf inqvarteringsbidraget.

Om, såsom stabschefen föreslagit, manskapet i vidsträcktare omfattning
än hittills beredes tillfälle att bo utom kasern, befrias man i
motsvarande grad från omsorgen att bereda ökadt kasernutrymme för
sjömanskåren.

Då jag, såsom förut anförts, icke ansett mig kunna föreslå, att
aflöningen till det nyantagna manskapet höjes till det af chefen för
flottans stab föreslagna belopp, kan jag icke heller tillstyrka den nedsättning
i den till det genom kontrakt antagna manskapet nu utgående
lega, Rom stabschefen, under förutsättning af aflöningens höjning, föreslagit.
Den ifrågasatta nedsättningen af legan till nyantaget manskap
skulle antagligen inverka ogynsamt på rekryteringen, och hvad angår
den föreslagna legan till rekapitulerande manskap, torde denna näppeligen
kunna utöfva sådant inflytande på manskap, som redan en tid
varit i tjenst samt derunder haft tillfälle att lära känna och bedöma
aflöningsförmåner, befordringsutsigter in. m., att staten derför bör åtaga
sig den häraf betingade ökade utgiften.

Deremot instämmer jag till fullo uti hvad chefen för flottans stab

32 Femte hufvudtiteln.

anfört rörande beloppet af den ersättning, som bör utbetalas för anskaffande
af rekryter.

Likaledes synes det mig lämpligt, att de af manskapet, hvilka särskilt
ådagalägga godt uppförande, äfven under tjenstgöring i land erhålla
eu särskild förmån i form af upp mun tving sp enn ing ar. Dessa torde
dock, då det är önskvärdt, att aflöningsförmånerna under den mera ansträngande
och maktpåliggande sjötjenstgöringen förblifva i afse värd
mån högre än under tjenstgöring i land, icke böra bestämmas till samma
belopp som uppmuntringspenningarna under sjötjenstgöring, och har jag
ansett dem lämpligen kunna utgå med hälften af sistnämnda belopp,
således med 15 öre i l:a, 10 öre i 2:a och 5 öre i 3:e uppmuntringsklassen,
allt per dag.

Mot hvad chefen för flottans stab föreslagit i fråga om fördelningen
af den erforderliga nya personalen mellan graderna inom officerskåren,
graderna och staterna inom underofficerskåren samt lönegraderna inom
sjömanskåren har jag icke, utöfver hvad af det förut anförda framgår,
funnit något att erinra.

Likaså finner jag stabschefens förslag i fråga om reservofficersaspiranterna
och läkarestaten i allo välbetänkta och utförbara, hvarvid
jag likväl anser mig böra erinra, att ökningen af det årligen antagna
antalet reservofficersaspiranter framdeles kommer att nödvändiggöra en
ökning af anslaget till repetitionsöfningar för reservofficerare.

I fråga om skeppsgossekåren anser jag, att den år 1902 bör ökas
med 80 skeppsgossar och derefter med ytterligare 100.

Genom den af mig förordade ökningen af officerskåren med 75
officerare skulle flottans officerskår komma att till 1,6 procent utgöras
af flaggmän, till 16,8 procent af regementsofficerare och till 81,6 procent
af kaptener och subalternofficerare, under det att motsvarande
procenttal enligt för stammen nu gällande stater äro 1,7, 17,i och 81,2.
Efter genomförandet af denna ökning skulle sålunda befordringsutsigterna
inom flottans officerskår komma att ställa sig något ofördelaktigare
än enligt nu gällande organisationsplan. Befordringsutsigterna,
jemförda med de hittillsvarande, komma dock i verkligheten att ställa
sig ännu ofördelaktigare, än af det anförda framgår, då nemligen, såsom
bil. n:r 4 utvisar, procenttalet af regementsofficerare, på grund af tillvaron
af reservstater, varit väsentligt högre än det senast angifna. Af
bil. n:r 3 synes, att proportionen mellan lägre och högre grader efter
ökningen jemväl skulle blifva, med hänsyn till befordringsutsigter, ogynsammare,
än i allmänhet är fallet inom de utländska marinerna.

Femte hufyudtiteln.

Af bil. n:r 4 framgår, att antalet ofiicerslöner vid flottan å aktiva
kårens stat vid 1800-talets början öfversteg 300 och att antalet officerare,
om reserv- och indragningsstaterna medräknas, ända till år 1866
öfversteg den nu föreslagna staten af 250 officerare.

Enligt mitt nu förevarande förslag skulle för såväl underofficerare
som manskapet vinnas en afsevärd förbättring i fråga om befordringsutsigter.

Genom embetsskrifvelse den 28 sistlidne november anmodade jag
marinförvaltningen att uppgöra särskilda beräkningar öfver kostnaden
för den ökning af flottans personal, som af chefen för flottans stab beräknats
såsom erforderlig dels, utöfver den personal, som upptoges i
af Riksdagen senast godkända stater, för bemanning af den materiel,
som vid ingången af år 1902 antoges vara färdigstäld, dels ock, utöfver
den för år 1902 behöfliga ökningen, för bemanning af den ytterligare
materiel, som vid ingången af år 1912 antoges vara färdigstäld, allt
med iakttagande af de i det föregående angifna jemkningar. Derjemte
skulle särskild!, uppgifvas kostnaden för den del af den för år 1902
enligt nämnda grunder erforderliga personalökningen, som beräknades
kunna uppsättas under år 1901 och för hvilken medel sålunda borde
äskas för år 1901. Kostnadsberäkningarna borde för hvarje fall uppgöras
dels under förutsättning att samtliga aflöningsförmåner bibehölles
oförändrade, dels ock under förutsättning att de af chefen för flottans
stab föreslagna förändringar i desamma med de af mig förordade jemkningar
komme till stånd. Tillika skulle uppgöras förslag till stater för
åren 1902 och 1901. Slutligen anmodades marinförvaltningen att inkomma
med yttrande angående den ökning af mariningeniörstatens personal,
som ansåges böra ega rum under hvardera af åren 1902, 1912
och 1901 samt angående de ändringar i denna personals aflöning,
som kunde vara behöfliga, äfvensom med härpå grundade stater för
hvartdera af åren 1902 och 1901.

Jag anhåller nu att få redogöra för marinförvaltningens med anledning
af min sistberörda skrifvelse afgifna yttrande i fråga om erforderlig
ökning af mariningeniörstaten. Uti embetsskrifvelse den 8
sistlidne december har marinförvaltningen i detta ämne anfört följande.

Vid behandlingen af denna fråga hade marinförvaltningen äfven
tagit under ompröfning det af chefen för flottans stab i embetsskrifvelse
den 16 juli 1897 afgifna och af dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet
med embetsskrifvelse den 31 i samma månad till marinförvaltningen
remitterade förslag till ombildning af mariningeniörstaten.

Bill. till Rikad. Fiol. W00. 1 Sami. 1 Åfd. 1 IläJt. ö

Femte hufvudtiteln.

Mariningeniörstaten bestode nu, om byggmästare samt torped- och
miningeniörer frånräknades, af 1 öfverdirektör, 2 direktörer, 5 ingeniörer,
4 extra ingeniörer (i 2 lönegrader) samt 2 underingeniörer,
hvilka sistnämndas befattningar dock under en lång följd af år varit
obesatta på grund af det låga arfvode, 1,000 kronor, som för en hvar
af dessa vore bestämdt.

Att under den ökade verksamhet, som till följd af materielens ökning
de senare åren uppstått inom alla grenar af flottans förvaltning,
det varit möjligt för en så fåtalig mariningeniörstat att fullgöra det
ökade arbete, som särskildt kommit på denna stats del, hade berott på
att tillfälliga arbetskrafter i ganska stor utsträckning anlitats för en del
förekommande ingeniörsarbeten. Med hänsyn till det ur flera synpunkter
mindre lämpliga häruti hade behofvet af statens ökande under en följd
af år gjort sig högst kännbart, hvilket varit så mycket naturligare, som
genom tillkomsten af senare tiders komplicerade krigsmateriel på mariningeniörstaten
stälts kraf, hvilka knappast kunde vara förutsedda vid
tiden för statens bildande. Härtill komme, att ingeniörer erfordrades
till större antal än förr till öfvervakande och kontroll af tillverkningen
vid enskilda verkstäder af bestäld fartygsmateriel. Framför allt gjorde
det af ökningen af fartygsmaterielen föranledda behofvet af sjökommenderade
mariningeniörer behofvet af statens ökande synnerligen trängande.
Visserligen hade sedan 1874 en ökning i personalen egt rum,
men den hade afsett endast beredandet af ingeniör skrafter vid min- och
torpedväsendet, och de tjenstemän, som af sådan anledning tillkommit,
hade endast undantagsvis kunnat tagas i anspråk för den allmänna ingeniörsverksamheten
vid flottan.

Enligt gällande mobiliseringsplan skulle vid mobilisering från och
med år 1902 erfordras följande personal vid mariningeniörstaten:

tjenstgörande i marinförvaltningen............................................................... 4

» å varfvet i Carlskrona......................................................... 7

» » » » Stockholm ........................................................... 6

samt för sjökommendering en ingeniör eller extra ingeniör å hvarje
l:a kl. pansarbåt och således på 10 dylika fartyg, färdiga år
1902 ...................................................................................... 10

Summa 27

Då mariningeniörstatens stat upptoge en numerär, som, med inberäknande
af de obesatta två underingeniörsbefattningarna, uppginge
till 19, uppstode sålunda en brist af 8, hvilken brist marinförvaltningen

Femte hufvudtiteln.

ansåge böra fyllas derigenom, att aflöning anvisades till följande nya
befattningar vid nämnda stat, nemligen

till en direktör, öfverdirektörsassistent i marinförvaltningen
............................................................... kr. 6,000: —

med fast arfvode................................................ » 500: — kr 6 500:

till 2 ingeniörer, hvardera...................................................... » 4,000: —

» 2 » » ....................................................... » 3,500: —

samt till 3 extra ingeniörer hvardera ................................... » 2,000: —

På grund deraf, att underingeniörsbefattningarna länge varit
obesatta och af förut nämnd anledning ej kunde besättas, utgjorde den
verkliga bristen 10 i stället för 8 personer; men skulle den här ifrågasatta
ökningen i staten beviljas, ansåge sig marinförvaltningen likväl
kunna föreslå, att de nu befintliga arfvodena till 2 underingeniörer, utgörande
tillsammans 2,000 kronor, indroges, detta så mycket hellre
som marin förvaltningen i det följande gjorde framställning om bildande
af en mariningeniörstatens reserv för att bereda en ytterligare tillgång
af ingeniörer vid flottan.

I afseende på den föreslagna nya direktörsbefattningen och de tre
extra ingeniörerna anför marinförvaltningen följande.

Enligt nådiga instruktionen för öfverdirektören vid mariningeniörstaten
den 13 juni 1896 skulle, under den tid öfverdirektören åtnjöte
semester eller tjenstledighet eller befunne sig på tjensteresa, hans tjenst
uppehållas af en öfverdirektörsassistent. På grund af såväl detta assistentens
åliggande som af de vigtiga och ansvarsfulla uppdrag, som
tillkomme denne tjensteinnehafvare, vore det lämpligast och hade efter
institutionens tillkomst i allmänhet varit fallet, att assistentbefattningen
skötts af en af de vid mariningeniörstaten anstälda direktörerna. Under
vissa tider hade väl assistentbefattningen varit förenad med befattningen
såsom chef för ingeniördepartementet vid flottans härvarande station,
men icke utan olägenhet, och då på grund af de ökade göromålen
inom marinförvaltningens ingeniörafdelning assistentens tid helt och
hållet erfordrats för göromålen derstädes, hade annan person förordnats
att uppehålla chefsbefattningen tillika med verkstadsföreståndaretjensten
vid nämnda varfsdepartement. Då emellertid jemväl för denna chefsbefattning
borde, såsom alltid afsetts, vara anstäld en direktör, enär verkstadsföreståndaren
uteslutande erfordrades för sina särskilda göromål i
denna egenskap, ansåge marinförvaltningen nödvändigt, att, förutom ökadt
antal ingeniörer, äfven en ny direktör tillkomme. Dessutom och då
direktörerna vid stationerna, mot afstående af 500 kronor å aflöningen,

Femte hufvudtiteln.

åtnjöte förmånen af boställe, hvilken torde kunna värderas till minst

1,000 kronor, men den i marinförvaltningen tjenstgörande öfverdirektörsassistenten,
om lian vore direktör, ginge i mistning af denna förmån, hvilket
alltså torde kunna betraktas såsom en minskning i hans aflöning af
500 kronor, hade marinförvaltningen tillika ansett nödvändigt, att i
staten för kåren, i sammanhang med upptagandet af aflöning för en ny
direktörstjenst, också upptoges såsom arfvode åt öfverdirektörsassistenten
i marinförvaltningen ett belopp af 500 kronor såsom ersättning för
den öfriga direktörer tillkommande förmånen af fri bostad.

Äfven om den tillökning i mariningeniörstatens personal, som sålunda
ifrågasatts, komme till stånd, skulle dock i en ej långt aflägsen
framtid behof af ytterligare ingeniörspersonal gifva sig till känna, särskild!
vid mobiliseringar af större omfattning. De svårigheter, som i
detta afseende kunde vara att motse, torde kunna undvikas genom inrättandet
af en mariningeniörstatens reserv, hvilken skulle rekryteras
derigenom, att underingeniörer efter viss anställningstid vid flottan
skulle afgå från den aktiva staten, med skyldighet att inträda i reserven.
Marinförvaltningen ansåge sig böra biträda detta af chefen för flottans
stab väckta förslag så mycket hellre, som för dess genomförande icke
kräfdes andra kostnader än arfvoden till aspiranterna för den utbildningstid,
under hvilken de borde vara aktivt anstälda vid flottan.

Emellertid ansåge marinförvaltningen sjelfva benämningen underingeniör
ej vara fullt lämplig, utan syntes dessa böra benämnas extra
ingeniörer. Bemälda underingeniörer skulle enligt stabschefens förslag,
mot 1,200 kronors fast arfvode och dagaflöning till beräknadt belopp
af 720 kronor om året, anställas på förordnande med 6 månaders
uppsägningstid i likhet med nu anstälda extra ingeniörer. Anställningen
skulle afse en tid af 4 år och tjena såsom pröfvo- och utbildningstid.
Enligt marinförvaltningens mening vore dock det föreslagna
sättet för aflöningens utgående mindre lämpligt och utbildningstiden
väl lång; och ansåge marinförvaltningen, att dessa extra ingeniörer
borde vara tre till antalet och anställas en för hvarje år samt upptagas
i aflöningsstaten med ett fast arfvode af 2,000 kronor för
hvardera med skyldighet dels att efter tre års tjenstetid vid flottan
afgå till reserven, dels ock att intill fyllda 40 år på kallelse — allt
enligt närmare föreskrifter, som framdeles kunde varda i detta och
andra afseenden meddelade angående mariningeniörstatens reserv —
infinna sig till tjenstgöring i flottans öfverstyrelse eller å dess stationer
och fartyg.

Femte hufvudtiteln.

Beträffande öfriga vid kåren anställda direktörer och ingeniörer ansåge
marinförvaltningen, utom hvad anginge deras antal, ingen annan
ändring erforderlig än att de samtliga, såsom chefen för flottans stab
föreslagit, borde tillsättas medelst fullmakt. För närvarande tillsattes
en del af ingeniörerna medelst förordnande.

För att bilda sig ett omdöme, huru nu föreslagna antal ingeniörer
komme att ställa sig till antalet ingeniörer i andra med vår marin jemförliga
europeiska mariner, torde man kunna utgå från den förutsättningen,
att behofvet af teknisk personal borde vara beroende på flottmaterielens
storlek, hvilken i sin ordning kunde uttryckas dels med totala tontalet
af alla till de respektive marinerna hörande fartygen, dels med totala
maskinkraften.

Delades dessa hufvudsummor med antalet tjenstgörande ingeniörer,
erhölles siffror, hvilka för de särskilda marinerna relativt angåfve, huru
behofvet af teknisk personal blifvit tillgodosedt. För anställande af
sådan jemförelse ville marinförvaltningen såsom exempel anföra, huru
förhållandena i berörda hänseende stälde sig vid österrikiska, holländska,
danska samt svenska marinerna. Om man vid sådana jemförelser
inom samtliga mariner uteslöte de medlemmar af den tekniska personalen,
hvilka tillhörde torped-, min- samt väg- och vattenbyggnadsväsendet,
äfvensom för samtliga mariner upptoge tontalet och maskinkraften
af såväl befintliga som under byggnad varande sjögående fartyg, erhölles
med tillhjelp af de officiella uppgifter, som för år 1899 funnes
att tillgå, följande resultat i afrundade tal:

»	Summa doplacement i ton af sjö-gående fartyg.	Summa indikerade hästkrafter.	Summa teknisk personal af officers värdig-het med undan-tag af torped-, min- samt väg-och vatten-byggnads-ingeniörer.	Tontal por teknisk individ.	Hästkraft per teknisk individ.
Sverige...............................	61,000	108,000	20	;3,050	5.400
Danmark ...........................	46,000	68,000	55	836	1,236
Holland...............................	135,000	156,000	60	2,250	2,600
Österrike.............................	149,000	277,000	210	709	1,319

Femte hufvudtiteln.

Häraf framginge, att den tekniska personalen vore i förhållande
till totala tontalet afsevärdt större inom nyss angifna utländska mariner
än den, som, om nu föreslagen tillökning bifölles, komme att finnas
i den svenska; och äfven med kännedom om det i allo förtjenstfulla
sätt, hvarpå maskinistpersonalen i vår flotta hittills fyllt sina åligganden
och på grund hvaraf behofvet af sjögående ingeniörer vid mobilisering
kunde, jerafördt med anförda utländska mariners, något inskränkas,
blefve dock underlägsenheten i antalet ingeniörer vid svenska
flottan, jemfördt med sagda utländska mariners, påfallande.

I enlighet med den uppfattning, marinförvaltningen uttalat rörande
den ökning i mariningeniörstaten, som vore oundgänglig och torde
kunna åstadkommas, hade marinförvaltningen uppgjort och öfverlemnade
nu förslag till ny stat för flottans mariningeniörstat, slutande på ett
belopp af 100,500 kronor.

Denna stat vore att anse såsom normalstat, utvisande ställningen
vid den tidpunkt, då nu föreslagna omorganisation af mariningeniörstaten
blifvit genomförd, eller år 1903. Af de der upptagna tre extra
ingeniörerna komme nemligen endast en att antagas för hvarje år,
hvadan fulla antalet uppnåddes först med år 1903, medan 2 i staten
upptagna arfvoden till extra ingeniörer å tillhopa 4,000 kronor ej komme
att utgå för år 1901 och ett dylikt arfvode å 2,000 kronor ej utginge
förr än år 1902. Förslag till stat för åren 1902 och 1901 äfvensom
för år 1903 bifogades jemväl.

I afseende på de enligt statförslaget ifrågasatta aflöningsförhöjningarna
efter 5 och 10 års tjenstgöring ville marinförvaltningen erinra,
att enligt nu gällande stat sådan förhöjning för torped- och miningeniörerna
utginge allenast med 500 kronor efter 5 års väl vitsordad
tjenstgöring; men då dessa ingeniörer hade föga utsigt till befordran
vid staten, hade marinförvaltningen ansett billigt och rättvist, att de,
likasom ingeniörer i högsta lönegraden och statens civila tjenstemän i
allmänhet, erhölle två löneförhöjningar, den ena efter 5 och den andra
efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring; och hade marinförvaltningen i
enlighet härmed föreslagit två löneförhöjningar för dem, hvaremot marinförvaltningen
icke för ingeniörerna i de två lägsta lönegraderna föreslagit
mera än en löneförhöjning, enär dessa tjenstemän genom erhållande
af en andra löneförhöjning skulle bekomma aflöning, lika stor
med eller större än den, som tillkomme ingeniörer i högre lönegrad
utan sådan förhöjning.

För bestridande af de ökade utgifter från anslaget till ålderstillägg,
hvilka skulle ifrågakomma för beredande af de föreslagna löne -

Femte hufvudtiteln.

förhöjningarna, torde någon ökning af detta anslag, som vore förslagsanslag,
ej vara erforderlig, utan syntes vara tillräckligt att erhålla Riksdagens
medgifvande dertill, att i sammanhang med den ändring i. staten
för mariningeniörstaten, som af bifall till ifrågavarande framställning
blefve en följd, finge meddelas bestämmelse om den aflöningsförhöjning,
hvarom no vore sagdt.

På grund af det nu anförda hemstälde marinförvaltningen, att till
nästkommande riksdag blefve aflåten proposition derom, att Riksdagen
måtte, med godkännande af nu afgifna förslag till stat för mariningeniörstaten,
bevilja den för statens tillämpning erforderliga ökning
af anslaget till aflöning för flottans kårer och stater.

Med embetsskrifvelse den 8 sistlidne december har marinförvaltningen
vidare öfverlemnat de genom min embetskrifvelse den 28 nästförutgångne
november infordrade kostnadsberäkningar och förslag till
stater.

Af kostnadsberäkningarna har jag låtit upprätta sammandrag, hvilka
torde få såsom bil. n:r 5 och n:r 6 fogas vid detta protokoll.

Beträffande kostnadsberäkningarna och de föreslagna staterna anför
marinförvaltningen i sin sistnämnda skrifvelse följande.

Reserv- och indragningsstaier samt båtsmän hade i beräkningarna
sammanförts i en post, emedan samtliga dessa kategorier inom en nära
framtid komme att utgå ur flottans bemanning. I kostnaden för ifrågavarande
personal både jemväl inräknats dagaflöning och inqvarteringsbidrag
för de officerare af reserven, hvilka för närvarande tjenstgjorde,
en såsom befälhafvare för uppfordrade båtsmän och andra såsom båtsmanskompanichefer.
Berörda kostnad hade för år 1900 beräknats till sammanlagdt
86,300 kronor. Denna summa syntes, med ledning af hvad
som hitills egt rum, kunna beräknas genom afgången å ifrågavarande
stater och fortgående vakanssättning nedgå med i medeltal 10,000 kronor
om året, hvadan det medelsbehof, hvarom nu vore fråga, kunde antagas
blifva minskadt år 1901 till 76,300 kronor och för år 1902 till 66,300
kronor. I enlighet härmed skulle från år 1910 icke erfordras medel
till aflöning af reserv- och indragningsstaterna samt båtsmän, på grund
hvaraf den för år 1912 beräknade ökningen af anslagsbehofvet reducerats
med motsvarande belopp.

Hvad staten för sjömanskåren anginge, hade dagaflöningskostnaden
minskats med det af varfvets medel till aflöning af sjömanskårens
manskap utgående belopp, hvilket förslagsvis beräknats till 30,000
kronor. Antalet arfvoden till korpraler, hvilket för närvarande vore 84,
hade förutsatts blifva ökadt till 100. Vid beräknande af i denna stat

Femte hufvudtiteln.

jemväl uppförda inqvarteringsbidrag för sjömanskårens manskap hade
med ledning af uppgifter, som infordrats från stationerna, blifvit förutsatt,
att vid Carlskrona station 95 procent af underofficerskorpralerna
och 50 procent af l:a klass sjömännen samt vid Stockholms station
75 procent af underofficerskorpralerna och 25 procent af l:a kl. sjömännen
vore gifta eller enklingar med minderåriga barn; och hade
för dessa beräknats inqvarteringsbidrag för hela året. Till öfrig! manskap
hade, då inqvarteringsbidraget utginge för hel månad, oafsedt om
tjenstgöringen i land varat en eller flera dagar i månaden, beräknats
inqvarteringsbidrag för 10 månader eller 1 månad mera än den tid,
för hvilken dagaflöning i land vore för sjömanskårens manskap beräknad.

A inqvartering sstaten vore upptagna inqvarteringsbidrag för såväl
officerare som underofficerare. Vid beräknande af kostnaderna för inqvarteringsbidrag
till officerare hade förutsatts, att officerare af följande
grader innehade de befattningar, som funnes upptagna i den af 1899
års Riksdag godkända staten för de militära befattningar vid flottan,
hvilkas innehafvare åtnjöte boställe eller inqvarteringsbidrag i penningar,
nemligen vid Carlskrona station 10 flaggmän och regementsofficerare
och 22 kaptener samt vid Stockholms station 18 flaggmän
och regementsofficerare och 34 kaptener, äfvensom att 3 kaptener,
tjenstgörande vid sjökarteverket, från dettas stat åtnjöte inqvarteringsbidrag.
"Det belopp, som skulle utgå såsom inqvarteringsbidrag i penningar
till innehafvare af de i inqvarteringsstaten upptagna militära
befattningar, vore med hänsyn dertill, att chefen för underbefäls- och
exercisskolorna samt en kompanichef vid sjömanskåren å Stockholms
station från och med den 1 oktober 1899 icke åtnjöte boställe, upptaget
till 38,300 kronor.

Vid sådant förhållande hade det återstående antalet officerare vid
stammen, för hvilka inqvarteringsbidrag enligt anmärkning 1 i inqvarteringsstaten
borde beräknas, förutsatts dels år 1901 blifva vid Carlskrona
station 2 regementsofficerare, 3 kaptener och 47 löjtnanter och
underlöjtnanter samt vid Stockholms station 7 regementsofficerare, 9
kaptener och 45 löjtnanter och underlöjtnanter, dels år 1902 blifva vid
Carlskrona station 5 regementsofficerare, 8 kaptener och 56 löjtnanter
och underlöjtnanter samt vid Stockholms station 13 regementsofficerare,
21 kaptener och 60 löjtnanter och underlöjtnanter, och hade inqvarteringsbidrag
för dessa beräknats att utgå under samma antal dagar
som dagaflöningen i land, eller 335 dagar för regementsofficerare, 305
dagar för kaptener och 275 dagar för löjtnanter och underlöjtnanter.

Femte hufvudtiteln.

Till inqvarteringsbidrag för dessa officerare hade efter denna grund
upptagits ett belopp af 30,945 kronor för år 1901 och 45,740 kronor
för år 1902.

I den senast godkända staten för inqvarteringsbidrag för vissa
militära befattningar beräknades 14 underofficerare, nemligen 3 i Carlskrona
och 11 i Stockholm, åtnjuta boställe. Vid beräknande af kostnaderna
för inqvarteringsbidrag till underofficerare hade eu tredjedel af
nyssnämnda underofficerare förutsatts vara flaggunderofficerare, och de
Övriga underofficerare af 2:a graden. Enligt uppgifter, som infordrats
från stationerna, hade af de underofficerare, som icke åtnjöte boställe,
95 procent förutsatts vara gifta eller enklingar med minderåriga barn;
och hade för dessa beräknats inqvarteringsbidrag för hela året. För
öfriga underofficerare hade inqvarteringsbidrag beräknats utgå under
samma tid som den, för hvilken dagaflöning i land beräknats, eller 305
dagar. Sålunda hade för åren 1901 och 1902 beräknats erforderligt
respektive 70,590 och 83,200 kronor.

I förslaget till dag aflöning sstat hade, likasom i den nu gällande
staten, uppförts den från aflöningsanslaget utgående dagaflöningen för
officerare och underofficerare af stammen samt för läkare. Dagaflöningen
vore för alla officerare och de underofficerare, som vore styrmän,
konstaplar eller skeppare, beräknad för hela året, eller 365 dagar.
Den dervid erhållna summan vore förslagsvis minskad dels med det
belopp, som beräknades blifva inbesparadt derigenom, att dagaflöning
under sjökommendering icke utginge från aflöningsanslaget, dels med
dagaflöning för dem af nyssnämnda officerare och underofficerare, som
tjenstgjorde å varfven, hvilken dagaflöning förslagsvis beräknats för de
förra till 20,000 kronor, dervid besigtningsmännen ej antagits vara
stamofficerare, samt för de senare till 8,000 kronor, dels ock med de
belopp, respektive 2,400 kronor och 1,900 kronor, Indika enligt 1899
års stater beräknades att till aflöning åt stamofficerare utgå från anslagen
till sjökrigsskolan och sjökarteverket.

Det belopp, som inbesparades under sjökommendering, vore beräknadt
efter följande grunder. Enligt uppgifter, som erhållits från flottans
stab, hade under femårsperioden 1895—99 sjötiden i medeltal per
år utgjort för flaggman och regementsofficer 45 dagar, för kapten 75
dagar samt för löjtnant och underlöjtnant 127 dagar. Som den för
personalen föreslagna ökningen vore proportionsvis större än den ökning
i öfningsanslaget, som inträdde från och med innevarande år,
hade vid beräkningen af den minskning i dagaflöningskostnaden, som
efter genomförandet af personaltillökningen kunde påräknas genom Björn
till Iliksd. Prot. VJ0U. 1 Sami. 1 Afd. 1 Jlä/t. C

Femte hnfvudtiteln.

kommendering, sjötiden förutsatts blifva för flaggman och regementsofficer
30 dagar, för kapten 60 dagar samt för löjtnant och underlöjtnant
90 dagar. Enligt förutnämnda från flottans stab erhållna uppgifter
hade under 5-årsperioden 1895—99 sjötiden för underofficer i medeltal
utgjort 70 dagar; men hade af nyss antydt skäl denna sjötid vid beräkningen
af minskningen i dagaflöningskostnaden efter personalökningens
genomförande antagits blifva 60 dagar.

För maskinist-, rustmästare-, torpedmästare- och qvartersmansstaterna
vore . dagaflöningen i land enligt hittills följda grunder beräknad att
bestridas af varfvens medel. Dagaflöningen till uppbördsman för i 2:a
beredskap förlagda fartyg, hvilken för närvarande utginge från underhållsanslaget,
hade beräknats i stället skola utgå från aflöningsanslaget,
enär dylik kommendering, sedan materielens förläggande i beredskap
numera hufvudsakligen komme att bestämmas med hänsyn till de militära
krafven på en snabb mobilisering, torde få anses vara en militär
tjenstgöring snarare än varfstjenstgöring.

Aflöningen för underofficerare å månadslönarestat och varfsmaskinister
inginge ej i beräkningarna.

De af marinförvaltningen framstälda förslag beträffande mariningeniörstaten,
anser jag böra godkännas, dock med den ändring beträffande
ingeniörernas anställning, att de vid första antagandet skulle anställas
endast tillsvidare med uppsägningstid af sex månader, såsom för närvarande
förfares vid anställandet af torped- och miningeniörer. Under det
att de som utbildas till officerare, upprepade gånger underkastas bedömande
i afseende på deras lämplighet för framtida anställning vid flottan, innan
de erhålla fullmakt såsom officerare, kan pröfning i sådant hänseende
i allmänhet ej ega rum beträffande ingeniörerna före deras anställning
vid flottan. Efter förloppet af ett år torde fullmakt kunna utfärdas för
den sålunda endast tills vidare anstälde, derest han under sin tjenstgöring
befunnits för densamma lämplig.

Hvad beträffar de af marinförvaltningen uppgjorda förslagen till
stater för mariningeniörstaten synes hvad marinförvaltningen derom
anfört icke innefatta giltigt skäl att till Riksdagens godkännande
framlägga särskilda stater för åren 1902 och 1903, utan torde den i
förslaget till stat för sistnämnda år upptagna personalen få anses angifva
personalbehofvet vid ingången af år 1902. Likaledes torde anledning
saknas att bibehålla den skilnad i fråga om skyldighet att afstå
viss del af lönen, då fri bostad åtnjutes, som i gällande stat förefinnes
mellan byggmästare och ingeniör, i det att byggmästare i nämnda fall

Femte hnfvudtiteln.

afstår 360 kronor men ingeniör endast 300 kronor. Byggmästare, som
i fråga om aflöningsförmånernas belopp är likstäld med ingenör, synes
ej böra afstå större del af lönen än ingeniör.

Öfver chefens för flottans stab förslag i fråga om läkarestaten har
infordradt yttrande den 8 sistlidne december afgifvits af medicinalstyrelsen,
som dervid till alla delar anslutit sig till de af stabschefen i
ämnet uttalade åsigter. Dessutom har medicinalstyrelsen i särskilda
underdåniga skrifvelser den 14 september 1898 och den 25 september
1899 föreslagit ökande af antalet läkarestipendier vid flottan, såsom behöfligt
jemväl under fredstid, hvilket förslag af marinförvaltningen blifvit
tillstyrkt. Jag tillåter mig att i detta sammanhang erinra derom, att
Eders Kongl. Maj:t den 8 sistlidne december utfärdat nådig förordning
om upprättande af en läkarestat i flottans reserv, hvarigenom en af de
utaf stabschefen föreslagna åtgärderna redan blifvit vidtagen.

Mot de af marinförvaltningen öfverlenmade förslag till stater för
flottans officerskår, för reservofficersaspiranter vid flottan, för flottans
underofficerskår, för flottans sjömanskår, för flottans skeppsgossekår,
för flottans läkarestat, och å dagaflöning till officerare, underofficerare
och läkare vid flottan från anslaget till aflöning för flottans kårer och
stater, alla afseende den vid ingången af år 1902 erforderliga personalen,
äfvensom till motsvarande stater att tillämpas år 1901 har jag
icke funnit något att i sak erinra. Förslaget till stat för de militära
befattningar, hvilkas innehafvare åtnjuta boställe eller inqvarterings
bidrag i penningar, har måst underkastas vissa jemkningar med hänsyn
till det den 8 december 1899 — samma dag som marinförvaltningens
förslag afgafs — faststälda nya reglementet för flottan, utan
att dock härigenom de för ändamålet beräknade kostnaderna behöfva
höjas.

De från anslagen under hufvudrubriken flottans personal å femte
hufvudtiteln utgående kostnaderna för den vid ingången af år 1902
erforderliga personalen skulle enligt de åt marinförvaltningen verkstälda
beräkningar och de detta protokoll bilagda förslag till stater utgöra
från anslaget till aflöning för flottans kårer och stater:

för officerskåren (stat bil. n:r 7) ...................

j> reservofficersaspiranter (stat bil. n:r 8)
» imderofficerskåren (stat bil. n:r 9)...........

................. kr.	545,500: —
................. »	26,700: —
.................. »	369,600: —
Transport kr.	941,800: —

Femte hnfViultitcln.

för

Transport kr.

sjömanskåren (stat bil. n:r 10) ................................. »

skeppsgossekåren (stat bil. n:r 11).......................... »

mariningeniörstaten (stat bil. n:r 12)........................ »

civilstaten (enligt nu gällande stat)....................... »

ecklesiastikstaten (enligt nu gällande stat)............ »

läkarestaten (stat bil. n:r l3) ................................... »

poliskåren (enligt nu gällande stat) ........................ »

inqvarteringsstaten för officerare och underofficerare
(stat bil. n:r 14), förslagsvis ................. »

reserv- och indragningsstaterna samt båtsmän, förslagvis
...................................................................... »

dagaflöning till officerare, underofficerare och
läkare (stat bil. n:r 15), förslagsvis ............... »

941,800

1,136,825

14,965

100,500

128,100

8,550

34,100

27,800

167,240:

66,300:

273,540:

Summa kronor 2,899,720:

Om härifrån dragés det för år 1900 för aflöning
åt flottans kårer och stater tillgängliga belopp........... kr. 1,887,452: _

så blifver den erforderliga ökningen............................... kr. 1,012,268: _

Den från anslaget till beklädnad åt sjömans- och
skeppsgossekårerna utgående kostnaden för den år 1902
erforderliga personalen skulle utgöra

för sjömanskåren................................................................... kr. 333,000: —

» skeppsgossekåren............................................................... » 29,200:

Summa kronor 362,200: —

Då anslaget för innevarande år utgör.................... kr. 286,550: —

blifver ökningen på detta anslag..................................... kr. 75,650:

I anslaget till naturaunderhåll påkallas för den
vid ingången af år 1902 erforderliga personalen en
ökning af.................................................................................. » 157,058: 30

För . den vid ingången af år 1902 erforderliga personalen skulle
den ökning, som kräfves i nämnda tre anslag, följaktligen belöpa sig
till sammanlagdt kronor 1,244,976: 30.

Femte hufrndtiteln.

Kostnaden för den ytterligare personalökning, som beräknas böra
genomföras under åren 1902—1911, skulle enligt bil. n:r 5 utgöra

från aflöningsanslaget ............................................................ kr. 207,358: 75

» beklädnadsanslaget........................................................... » 31,609: —

)) naturaunderhållsanslaget ................................................ » 76,448'': —

Summa kronor 315,415: 75

Den enligt marinförvaltningens beräkningar och bilagda förslag
till stater för år 1901 erforderliga kostnaden utgör från anslaget till
aflöning för flottans kårer och stater:

för officerskåren (stat bil. n:r 16) .................................... kr. 437,800: —

» reservofficersaspiranter (stat bil. n:r 17) .............. » 26,700: —

» underofficerskåren (stat bil. n:r 18) ....................... » 318,440: —

)) sjömanskåren (stat bil. n:r 19)................................. » 1,015,815: —

» skeppsgossekåren (enligt nu gällande stat)........... » 11,972: —

» mariningeniörstaten (stat bil. n:r 20)................... » 96,500: —

» civilstaten (enligt nu gällande stat)........................... » 128,100: —

» ecklesiastikstaten (enligt nu gällande stat) ............ » 8,550: —

» läkarestaten (stat bil. n:r 21) ................................... » 34,100: —

» poliskåren (enligt nu gällande stat)........................... » 27,800: —

» inqvarteringsstaten för officerare och underofficerare
(stat bil. n:r 22), förslagsvis..................... » 139,835: —

» reserv- och indragningsstater samt båtsmän förslagsvis
................................................. » 76,300: —

» dagaflöning till officerare, underofficerare och

läkare (stat bil. n:r 23), förslagsvis.................. » 222,570: —

Summa kronor 2,544,482: —

Jemföres denna summa med summan af för innevarande
år till aflöning för flottans kårer och stater
tillgängliga medel ................................................................ kr. 1,887,452: —

så visar sig, att för år 1901 erfordras en ökning af

ifrågavarande anslag å............................................... kr. 657,030: —

Femte hufvudtiteln.

Den från anslaget till beklädnad åt sjömans- och
skeppsgossekårerna utgående kostnaden skulle för år
1901 utgöra

för sjömanskåren ................................... kr. 299,700: —

» skeppsgossekåren ............................ » 23,360: — kr. 323:060:

Då samma anslag för år 1900 utgör........................ )> 286,550: —

skulle ökningen å detta anslag för år 1901 uppgå till kr. 36,510: —

Å anslaget till natur aunder håll skulle ökningen
för år 1901 utgöra............................................................. kr. 72,598: 40

Sammanlagda ökningen för år 1901 af ifrågavarande tre anslag
skulle således utgöra kronor 766,138: 40.

Den nu föreslagna ökningen af flottans personal påkallar ej höjning
af andra anslag under femte hufvudtiteln än de nu omförmälda. Hvad
särskild! anslaget till flottans nybyggnad och underhåll beträffar, är
visserligen ett större belopp än för närvarande beräknadt att från detta
anslag utgå såsom dagaflöning till personal, tjenstgörande å varfven,
men denna ökning torde till fullo uppvägas af motsvarande minskning
i summan af den aflöning, som under nuvarande förhållanden från
samma anslag utgår till särskild! anstälde daglönare å varfven. Dessutom
uppkommer en verklig minskning i utgifterna å underhållsanslaget,
derest såsom föreslagits, inqvarteringsbidrag till manskap vid sjömanskåren
kommer att utgå från aflöningsanslaget. De för detta ändamål
erforderliga utgifter bestridas för närvarande från underhållsanslaget
och äro i senast faststälda stat för fördelning af detta anslag beräknade
till 25,286 kronor. Om sistnämnda belopp fråndrages den nyss angifna
ökade kostnaden för år 1901, erhålles den verkliga ökade kostnaden för
sagda år.

Då aflöning till permitteradt manskap, tillhörande sjömanskåren
enligt 1887 och 1894 års organisationer, kommer att utgå äfven under
åren 1901 och 1902, kunna staterna för underofficers- och sjömanskårerna
under sistnämnda två år genomföras endast i den mån afgången
bland sagda permitterade manskap sådant medgifver.

Då det vidare synes uppenbart, att det under riksstatens femte
hufvudtitel uppförda anslag af 114,000 kronor till ersättning för vakanta
rusthållsnummer i Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar län,
hvilket anslag under de senare åren, på grund af Riksdagens för hvarje
år särskild! fattade beslut, fått inräknas bland tillgångarna till aflöning
för flottans kårer och stater, fortfarande kommer att blifva för fyllande

Femte hufviidtiteln.

af behofvet under denna anslagstitel erforderligt, torde skäl saknas att
vidare bibehålla detta ersättningsanslag såsom en särskild titel i riksstaten,
utan synes detta kunna ur riksstaten utgå, mot det att anslaget
till aflöning för flottans kårer och stater höjes med motsvarande belopp.

På det att nödiga förberedelser må kunna vidtagas för möjliggörandet
af den år 1902 erforderliga personalökningen, bör Riksdagens
godkännande af de med hänsyn till personalbehofvet vid ingången af
samma år uppgjorda förslagen till stater redan nu begäras; men då,
på sätt jag ofvan anfört, det icke är möjligt att under år 1901 uppsätta
hela den år 1902 behöfliga ökade personalen, torde anslag af innevarande
års Riksdag böra äskas för sagda staters genomförande endast
med afseende på den del af ifrågavarande ökade personal, som kan
under år 1901 uppsättas.

På grund af det nu anförda hemställer jag i underdånighet, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

dels att godkänna stater för flottans officerskår, för reservofficersaspiranter
vid flottan, för flottans underofficerskår, för flottans sjömanskår,
för flottans skeppsgossekår, för flottans mariningeniörstat, för
flottans läkarestat, för de militära befattningar vid flottan, hvilkas
innehafvare, derest de icke åtnjuta boställe i kronans hus, erhålla inqvarteringsbidrag
i penningar, samt å dagaflöning till officerare, underofficerare
och läkare vid flottan från anslaget till aflöning för flottans
kårer och stater, af den lydelse bilagorna n:r 7—15 vid detta protokoll
utvisa, att tillämpas i den mån Riksdagen dertill beviljar anslag,

dels ock, — med uteslutande ur riksstaten af anslaget å 114,000 kronor
till ersättning för vakanta rusthållsnummer i Blekinge län och Södra
Möre härad af Kalmar län — för genomförande under år 1901 af nyssnämnda
stater för personal vid flottan, med undantag af staten för
skeppsgossekåren, i den omfattning bilagorna n:r 16—23 vid detta protokoll
utvisa, i riksstaten för år 1901 höja anslaget till aflöning för
flottans kårer och stater från 1,773,452 kronor till 2,544,482 kronor,
eller med 771,030 kronor.

Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna.

Med stöd af hvad jag under punkterna [1, 2] anfört rörande den [3.]
ökning af anslaget till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna, Beklädnad åt
som betingas af föreslagen ökning af dessa kårer, hemställer jag i Bstfans8''0och
underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen kårefna.

Femte hufvudtiteln.

[4-]

Natura underhåll.

Lindring i
rustningsoch
roterings*
besvären.

[5.]

Flottans nybyggnad
och
underhåll.

att i riksstaten för år 1901 höja reservationsanslaget till beklädnad
åt sjömans- och skeppsgossekårerna från 286,550 kronor till 323,060
kronor, eller med 36,510 kronor.

N aturaunderhåll.

Af den utredning, som under punkterna [1, 2] lemnats, framgår
att den i nämnda punkter föreslagna ökning af flottans personal förutsätter
en ökad utgift för år 1901 från anslaget till naturaunderhåll
af kronor 72,598: 40. På grund häraf och då detta belopp lärer böra
afrundas till jemnt hundratal kronor, tillstyrker jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att i riksstaten för år 1901 höja förslagsanslaget till naturaunderhåll
från 419,870 kronor till 492,470 kronor, eller med 72,600 kronor.

Lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Enligt planen för genomförande af den år 1887 beslutade organisationen
af sjömanskåren och på grund deraf beräknade förändringar i
afseende på en del anslag under femte hufvudtiteln skulle det under
denna hufvudtitel uppförda anslag till lindring i rustnings- och roteringsbesvären
från och med år 1895 utgå ur riksstaten; men uppå
Eders Kongl. Maj:ts framställning blef anslaget i riksstaten för samma
år uppfördt med ett belopp af 33,300 kronor, af skäl att, då vakanssättningen
af båtsmanshållet icke blifvit genomförd, anslaget fortfarande
vore erforderligt för att bereda de rust- och rotehållare vid båtsmanshållet,
hvilka utgöra besväret effektivt, den lindring i besväret, som
1892 års urtima Riksdag beslutit. Samma skäl föreligger ännu, hvadan
ifrågavarande anslag jemväl i förslaget till riksstat för år 1901 upptagits
med oförändradt belopp, 33,300 kronor.

Flottans nybyggnad och underhåll.

I sin underdåniga skrifvelse den 29 september 1899 angående
utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel för år 1901 anför marinförvaltningen
beträffande anslaget till flottans nybyggnad och underhåll
följande.

Femte hufvud titeln.

Under en följd af år hade detta anslag visat sig otillräckligt för
de ändamål, anslagets titel angåfve. Alltsedan det vid 1886 års Riksdag
höjdes från sitt förutvarande belopp 1,078,800 kronor till 1,200,000
kronor kunde knappt någon med anslagets medel bekostad nybyggnad
sägas hafva förekommit. §P

Bifogade uppgift (bil. n:r 24) visade, hvilken jemförelsevis ringa del
af anslaget, som blifvit under några år använd för arbeten, som möjligen
borde hänföras till nybyggnad men med måhända lika stort skäl
kunde betraktas som underhåll.

Anslaget hade således till allra största delen tagits i anspråk för
flottans underhåll. Men äfven för detta ändamål hade anslagsbeloppet
allt sedan år 1886 visat sig i en för hvarje år växande grad otillräckräckligt.
Den under åren 1892—1896 beviljade ökning i anslagsbeloppet
med tillhopa 100,000 kronor hade i sjelfva verket icke medfört
någon förstärkning af anslaget, emedan ökningen endast utgjorde
ett knappt tillmätt vederlag för den ökning i utgifter, som åsamkats
varfven derigenom, att till följd af båtsmanshållets vakanssättning den
ytterst billiga arbetskraft man egde i båtsmännen måste utbytas mot
mycket dyrare daglönare. Anslagets storlek i förhållande till de behof,
som skolat dermed fyllas, kunde fördenskull sägas hafva förblifvit oförändrad
från år 1887. |fp

Sedan dess hade marinförvaltningen i sina årligen aflåtna underdåniga
skrifvelser med beräkning af anslagsbehofvet för andra året
derefter framhållit otillräckligheten af anslagets belopp. Till belysning
af förhållandet under 12-årsperioden 1888—1899 mellan anmälda behofvet
af och tillgången å anslagsmedel för flottans underhåll hade
marinförvaltningen låtit upprätta en tablå (bil. n:r 25) utvisande ej blott de
af varfscheferna vid fråga om fördelning af hvarje års underhållsanslag
hos marinförvaltningen äskade belopp för underhåll dels af fartyg och
båtar, dels af hus och byggnader samt för åtskilliga behof och för
aflöning, utan äfven de belopp, som kunnat för hvartdera ändamålet
anvisas, och skilnaden mellan de behöfliga och de anvisade beloppen.

Enligt de för anslagets användning gällande föreskrifter hade detsamma
äfven skolat användas till varfsförrådens förstärkande; men dertill
hade under ifrågavarande 12-årsperiod, åtminstone vid Carlskrona
station, icke kunnat afses någon del af de betydliga summor, som
varfsehefen för ändamålet begärt.

Af förenämnda tablå visade sig, att, medan af varfscheferna anmälda
behofvet utgjort 1,334,102 kronor 63 öre, hade kunnat anvisas
endast 1,109,627 kronor 25 öre eller 83,17 procent af anmälda behofvet,

Bill. till infot!,. Prot. 11)00. 1 Sami. / Afl. 1 Höft. i

Femte hufvudtiteln.

och att skilnaden mellan behof och anvisning utgjort 224,475 kronor 38
öre, allt i medeltal för hvarje år af ifrågavarande 12-årsperiod.

Att sådant oaktadt det varit möjligt att öfverhufvud bestrida flottans
underhåll, hade berott hufvudsakligen derpå, att underhållet begränsats
till det nödvändigaste, således i första rummet till stridsfartygen,
men för öfrigt, särskildt i fråga om hus och byggnader, kajer
m. m., fått, i den mån nödvändigheten att hålla sig inom anvisade
medel sådant kräft, eftersättas.

Hvad anginge orsakerna till anslagets otillräcklighet, härrörde denna
i första rummet deraf, att den år 1886 beviljade anslagsförhöjningen
var alltför ringa. Varfscheferna hade då beräknat den erforderliga
höjningen till 430,780 kronor, men af marinförvaltningen tillstyrktes
endast en förhöjning af 361,500 kronor. Enligt varfschefernas förslag
skulle anslagsspån hafva stigit till 1,508,780 kronor och enligt marinförvaltningens
till 1,440,300 kronor. Af Eders Kongl. Maj:t äskades
hos Riksdagen i jemnadt tal 1,440,000 kronor; men Riksdagen höjde
anslaget endast till 1,200,000 kronor.

Om anslaget således redan var för litet för underhållet af den
flotta, vi egde år 1887, hade otillräckligeten deraf blifvit ännu påtagligare
inför den kraftiga tillväxt, hvaråt vår flotta derefter, isynnerhet
under de senaste åren, haft att glädja sig. År 1887 blef vår första
pansarbåt Svea färdig, och sedermera hade tillkommit dels ytterligare
fem pansarbåtar af l:a klass, hvarjemte ännu en dylik pansarbåt vore
under byggnad, dels fem torpedkryssare, deraf likväl två ännu vore
under byggnad, nio l:a kl. torpedbåtar, deraf tre under byggnad, en
2:a kl. kanonbåt samt två öfningsskepp, om ett sådant ännu ej fullt
färdigbygdt medräknades, äfvensom två 2:a kl. torpedbåtar. Underhållskostnaden
för dessa fartyg — utom de två öfningsskeppen, om
hvilka särskild uppgift saknades rörande deras underhållskostnad, —
hade beräknats till sammanlagdt 283,800 kronor årligen. Förutom nu
nämnda fartyg hade under ifrågavarande tidrymd tillkommit ett icke
ringa antal för fasta minförsvaret, stationerna och varfven erforderliga
småfartyg, hvilkas underhållskostnad icke heller blifvit särskildt beräknad.

Att underhållskostnaden för dessa till stor del mycket dyrbara
fartyg måste vara betydlig, vore uppenbart. Det tekniska elementet i
vår materiel hade blifvit alltmer förherskande. Det vore numera ej
blott fråga om maskiner för fartygets framdrifning och styrande. Tornvridningsmekanismerna,
anordningarna för ammunitionstransporten, för
elektrisk kraftöfverföring och belysning samt för uppvärmning, hela

Femte liufvudtiteln.

torpeddetaljen in. in. hade gjort nutidens stridsfartyg till ett system af
invecklade maskiner, hvilkas underhåll fordrade ett i hög grad yrkesskickligt
arbete. Att detta medfört stegrade kraf på arbetsmaskiner i
varfvens verkstäder och yrkesskicklighet hos deras arbetare, vore tydligt,
likasom att dessa kraf tagit sig uttryck i ökade utgifter.

I afsevärd mån hade äfven den senare tidens uppdrifna pris på
både arbete och materialier medverkat till att göra ifrågavarande anslag
otillräckligt.

I fråga om den erforderliga anslagsökningen hade varfscheferna
lemnat utredning, hvaraf framginge, att nämnda ökning beräknats för
Carlskrona stations varf till 344,689 kronor och för Stockholms stations
varf till 199,807 kronor, eller till sammanlagdt 544,496 kronor.

Sistnämnda summa vore visserligen mycket större än skilnaden
mellan de af varfscheferna under senaste 12-årsperioden i medeltal årligen
anmälda behof och dem anvisade belopp, men detta förhållande
berodde uppenbarligen derpå, att den hänsyn till sannolikheten att af
det faktiskt tillgängliga anslaget erhålla äskadt belopp, hvilken vid årsbehofvets
beräknande förefunnits, ej kunnat göra sig gällande vid nu
ifrågavarande beräkningar.

Af det anförda funne marinförvaltningen framgå, att en ökning af
ifrågavarande anslag vore nödvändig; och ansåge marinförvaltningen
med stöd af den gjorda utredningen, att ökningens belopp ej kunde
sättas lägre än 500,000 kronor; på grund hvaraf marinförvaltningen
hemstälde om proposition till Riksdagen angående anslagets höjande
med sistnämnda belopp.

Hvad marinförvaltningen sålunda anfört synes mig innefatta fullt
giltiga skäl för den af marinförvaltningen föreslagna höjningen af ifrågavarande
anslag. Af bil. n:r 25 framgår, att skilnaden mellan de af varfscheferna
anmälda behofven och de anvisade beloppen, i stort sedt, varit
i ständigt stigande och för år 1899 uppgick till 542,065 kronor 96 öre,
eller i det närmaste till samma siffra som den af marinförvaltningen
såsom erforderlig uppgifna höjningen af anslaget, 544,496 kronor.

Emellertid gör hänsyn till andra anslagsbehof nödvändigt att såvidt
möjligt inskränka höjningen af nu förevarande anslag. Från den af
marinförvaltningen föreslagna höjningen 500,000 kronor torde kunna
afdragas nedan omförmälda belopp.

På grund deraf att medel till aflöning för flottans poliskår från
och med innevarande år anvisats under anslaget till aflöning för flottans
kårer och stater, upphör det hittills från underliållsanslaget till varfs -

Femte hufrudtiteln.

polisens i Carlskrona aflöning anvisade belopp af 25,500 kronor att utgå
från sistnämnda anslag.

Under förutsättning åt bifall till hvad jag under punkterna [1, 2]
här ofvan hemstält beträffande inqvarteringsbidrag åt manskapet vid
sjömanskåren, hvilka inqvarteringsbidrag skulle utgå från aflöningsanslaget,
besparas de lnqvarteringspenningar å tillhopa 25,286 kronor,
som hittills anvisats på underhållsanslaget.

Varfschefen vid Stockholms station har i de ökade underhållskostnaderna
beräknat underhåll för 2 under byggnad varande l:a kl.
pansarbåtar. Detta är i fråga om den ena af dessa pansarbåtar, Dristigheten,
som beräknas vara färdig i slutet af innevarande år, fullt befogad!.
; men beträffande den andra — en af dem, som äro afsedda att
anskaffas för det af 1899 års Riksdag beviljade anslaget å 13,200,000
kronor till nyanskaffning af krigsfart.ygsmateriel — bör erinras, att
denna tidigast i december 1901 kan antagas vara färdig, hvadan medel
för underhåll af densamma icke behöfva anvisas för sistnämnda år.
Då underhållskostnaden för en l:a kl. pansarbåt upptagits till 27,500
kronor, kan den föreslagna höjningen i anslaget minskas med detta
belopp.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 22 sistlidne september beslutit, att
brefdufveväsendet skall såsom en flottans angelägenhet upphöra, kan
det för detta ändamål hittills afsedda belopp 2,400 kronor inbesparas.

De nu nämnda besparingarnas sammanlagda belopp uppgår till
80,686 kronor. Deremot tillkommer, såsom jag här nedan under punkten
[19] anhåller att få närmare utveckla, derest min hemställan rörande
anskaffning och uppläggning af kol för mobilisering bifalles, en af
marinförvaltningen i dess underdåniga skrifvelse den 29 september 1899
icke beräknad ökad utgift från underhållsanslaget å tillhopa 5,600
kronor.

Den af marinförvaltningen föreslagna höjningen i samma anslag
torde således för närvarande kunna begränsas till i rundt tal 425,000
kronor.

Jag hemställer alltså i underdånighet, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t föreslå Riksdagen

att i riksstaten för år 1901 höja anslaget till flottans nybyggnad
och underhåll från 1,300,000 kronor till 1,725,000 kronor eller med

425,000 kronor.

Femte hufvudtiteln.

Skeppsgosseskolan.

Enligt gällande stat för skeppsgosseskolan åtnjuter en kvar af de
tre skollärare en lön af 1,000 kronor, hvarjemte till en hvar af dem
utgår lönetillökning med 200 kronor efter 5 års och med ytterligare
200 kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring. Slutaflöningen utgör
sålunda 1,400 kronor.

Hos Eders Kongl. Maj:t hafva skollärare vid skeppsgosseskolan i
särskilda underdåniga ansökningar af den 26 maj och den 6 november
1899 anhållit om förbättring i deras aflöningsvilkor, öfver hvilka ansökningar
såväl stationsbefälhafvaren vid flottans station i Carlskrona
som ock marinförvaltningen afgifvit utlåtanden.

I sistnämnda ansökning hafva skollärare till stöd för sin framställning
hufvudsakligen anfört.

Sökandenas löner, sådana de nu vore, faststäldes på en tid, då
lefnadsomkostnaderna voro betydligt billigare än nu. Under de senare
åren hade hushyror, arbetslöner, skatter, priset på födoämnen m. m.
stigit i betydlig grad, hvaraf blifvit en följd, att den inkomst, som förut
var någorlunda tillräcklig, numera blifvit särdeles knapp.

Bland folkskolelärarepersonalen i Carlskrona vore sökandena de
svagast aflönade. En lärare vid amiralitetsförsamlingens folkskola började
sin tjenstgöring från och med år 1900 med 1,400 kronor i årlig lön
samt erhölle 1,600, 1,800 och 2,000 kronor efter respektive 5, 10 och 15
års väl vitsordad tjenstgöring, under det sökandena, med en begynnelselön
af 1,000 kronor, efter 10 års förlopp icke nådde högre lön än
1,400 kronor. Utom den högre årliga inkomsten, som en folkskolelärare
sålunda åtnjöte, hade han äfven den fördelen, att församlingen
inbetalade hans afgifter till folkskolelärarnes pensionsinrättning utan afdrag
å hans lön.

Visserligen vore läsåret vid skeppsgosseskolan icke fullt så långt
som vid stadens folkskolor; men just denna kortare arbetstid gjorde,
att arbetet i skeppsgosseskolan, hvarest lärjungeantalet, åtminstone i
de större lärosalarne, plägade uppgå till 90—100, måste bedrifvas med
större omsorg och kraft, för så vidt de för skolan bestämda lärokurserna
skulle medhinnas. När härtill komme ett betydligt hemarbete
med korrigerandet af gossarnes rättskrifningsöfningar regelbundet hvarje
vecka under läsåret, kunde med fog påstås, att arbetet vid skeppsgosse•
skolan vore minst, lika ansträngande som i eu folkskola, hvarest elevantalet
i förhållande till lärarnes antal i allmänhet vore betydligt mindre.

[6.}

Skeppsgosse skolan.

Femte liufvudtiteln.

För sökandena vore det särdeles svårt att erhålla någon biförtjenst,
emedan de, som möjligen behöfde ett biträde, föredroge att anställa en
person, som vore disponibel hela året, hvilket sökandena icke kunde vara.

På grund af det anförda anhålla sökandena att med afseende å
löneförmåner blifva likstälda med amiralitetsförsamlingens folkskolelärare,
så att begynnelselönen för lärarne vid skeppsgosseskolan blefve
höjd till 1,400 kronor med 3 ålderstillägg, hvardera å 200 kronor,
efter respektive 5, 10 och 15 års väl vitsordad tjenstgöring.

Vid ansökningen finnes fogadt ett af pastor i Carlskrona amiralitetsförsamling
den 6 november 1899 utfärdadt intyg, att nämnda församling
å kyrkostämma den 1 nästförutgångua oktober bestämt lönerna för
försandingens folkskolelärare till 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kronor,
af hvilka belopp det förstnämnda skulle utgöra deras begynnelselön och
de följande skulle utgöra de lönebelopp, som tillkomme dem efter respektive
5, 10 och 15 års väl vitsordad tjenstgöring.

Uti skrifvelse den 6 november 1899, hvarmed rektor vid skeppsgosseskolan
till stationsbefälhafvaren i Carlskrona öfverlemnade ifrågavarande
underdåniga ansökning, anförde rektor i anledning af ansökningen.

Sökandenas löner vore i och för sig alltför små för att sökandena
af dem kunde hafva den bergning, som en lärare behöfde åtnjuta för
att kunna odeladt egna sig åt sitt lärarekall. Jemförde man vidare
skeppsgosselärarnes aflöningsförmåner med andra, dem likstälda lärares,
så framträdde de förstnämndas ogynsamma ställning synnerligen skarpt.

I de flesta städer hade eller finge med 1900 års ingång de ordinarie
folkskolelärarne en begynnelselön, som uppginge till 1,400 kronor — i
Malmö och Helsingborg vore den 1,500 kronor —; och lefnadskostnaderna
vore i Carlskrona högre än i de flesta andra landsortsstäder.

Men äfven ett annat skäl talade kraftigt för en höjning af skeppsgosselärarnes
begynnelselön. Om en ny lärarebefattning vid skeppsgosseskolan
skulle inrättas eller en af de nuvarande lärarne afginge och
skulle ersättas, så torde det blifva omöjligt att få kompetenta sökande
till den lediga platsen, såvida ej begynnelselönen vid skeppsgosseskolan
sattes lika hög som nämnda lön vid folkskolorna i Carlskrona och i
andra jemförliga städer.

Stationsbefälhafvaren har vid den gjorda ansökningen icke funnit
något att erinra.

Marinförvaltningen har i underdånigt utlåtande den 21 nästlidne
december anfört, att marinförvaltningen ansåge beredande af likställig- ■
het i löneförmåner mellan lärarne vid skeppsgosseskolan och folkskole -

Femte hufvudtiteln.

lärarne i Carlskrona vara ej endast en handling af billighet och rättvisa
mot de förra utan äfven en nödvändig klokhetsåtgärd, enär eljest
torde blifva osäkert, huruvida lärareplatserna vid skeppsgosseskolan vid
blifvande ledighet kunde återbesättas; och har marinförvaltningen på
grund häraf hemstält om aflåtande af proposition i ämnet till Riksdagen
i enlighet med sökandenas framställning; dervid marinförvaltningen tilllika
uttalat, att femte hufvudtitelns anslag till ålderstillägg, från hvilket
anslag de nu föreslagna ålderstilläggen skulle utgå, torde, såsom varande
förslagsanslag, icke behöfva ökas, derest nyssnämnda åldertillägg
blefve beviljade.

Lika med marinförvaltningen anser jag sökandenas ofvan anförda
framställning böra bifallas och hemställer alltså i underdånighet, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att dels, med godkännande af ny stat för skeppsgosseskolan af den
lydelse bil. n:r 26 vid detta protokoll utvisar, i riksstaten för år 1901
höja anslaget till skeppsgosseskolan från 8,780 kronor till 9,980 kronor,
eller med 1,200 kronor, dels ock medgifva, att den nya staten må
tillämpas jemväl på de nuvarande skollärarne;

kommande vid bifall härtill anslaget till undervisningsverken att i
sin helhet höjas från 50,920 kronor till 52,120 kronor.

Lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna.

Då inkomsttiteln fyr- och båkmedel för nu ifrågavarande statsregleringsperiod
beräknas liksom för innevarande år till 1,500,000 kronor,
lärer penningeanslaget till lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna
böra i riksstaten upptagas till enahanda belopp och följaktligen
med inberäkning af deri ingående friheter och ersättningar 409
kronor utföras med 1,500,409 kronor, under förutsättning derjemte, att
de å förenämnda inkomsttitel uppkommande öfverskott fortfarande må
såsom hittills få användas för de med anslaget afsedda ändamål.

Undervisningsanstalter för sjöfart.

Genom nådigt bref den 15 oktober 1897 behagade Eders Kongl.
Maj:t uppdraga åt särskilda komiterade att, jemte de sakkunniga biträden,
som af cheferna för sjöförsvars- och civildepartementen komme att
tillkallas, i vissa uti det nådiga brefvet omförmälda afseenden samt i
hvad dermed kunde ega samband företaga revision af, bland andra författningar,
nådiga reglementet för navigationsskolorna i riket den 6 juni

[7-]

Lots- och fyrinrättningen

med lifräddningsanstalterna.

[8.]

Undervisningsanstalter

för sjöfart.

Femte hufvudtiteln.

1890; och hafva komiterade med underdånig skrifvelse den 29 september
1898 till nådig pröfning öfverlemna! utarbetadt förslag till förnyadt
reglemente för navigationsskolorna.

Komiterade, som, med anledning af marinförvaltningens underdåniga
skrifvelse den 26 november 1897 fått sig särskild! uppdraget att
afgifva yttrande angående lämpligheten af att indraga en eller flera af
navigationsskolorna i riket, hafva i sistberörda fråga anfört följande.

Den komité, som efter uppdrag af dåvarande statsrådet och chefen
för sjöförsvarsdepartementet, meddeladt genom embetsskrifvelse den 22
december 1888, afgaf det förslag, som läge till grund för nu gällande
reglemente, föreslog en minskning af nämnda skolors antal och anförde
dervid, bland annat, att komitén för sin del skulle velat föreslå en
betydlig minskning i antalet, men att till följd af de svårigheter, som
antoges komma att deremot göras från de städers sida, hvilka fått sig
förmånen af navigationsskola tillerkänd, mot skyldighet att bekosta
lokal och bostad åt föreståndare, komitén ansett sig ej böra föreslå till
indragning mera än tre skolor, nemligen de i Strömstad, Karlshamn
och Vestervik. Orsaken, hvarför just dessa skolor föreslogos till indragning,
angafs vara dels att nämnda städer ej uppbyggt särskilda
skolhus och således ej ådragit sig den stora utgift, som uppbyggande
af sådant förde med sig, dels beträffande särskild! Strömstad, att elevantalet
der, allt sedan skolan inrättades, varit synnerligen litet, så att
den kostnad, statsverket för skolan fått vidkännas, ej stode i något
rimligt förhållande till den nytta, den kunde anses hafva gjort, dels
beträffande Karlshamn och Vestervik, att vid rikets södra och sydöstra
kuster allt för många skolor funnes hopade, hvadan en jemnare fördelning
syntes skola åstadkommas, om skolorna i Karlshamn och Vestervik
indroges. Såsom hufvudskål för en minskning af skolornas antal
anförde komitén i öfrigt, att derigenom skulle vinnas större likformighet
i undervisning och examensfordringar samt möjlighet af en mera
verksam inspektion.

Mot 1888 års komitéförslag i denna del afgafs reservation af en
bland komiténs ledamöter, dåvarande inspektören för navigationsskolorna,
kommendören V. af Klint, som ansåg den föreslagna indragningen
icke vara förenlig med rättvisa och derjemte egnad att medföra
andra olägenheter.

I underdånigt utlåtande af den 12 mars 1889 förklarade marinförvaltningen
sig instämma i komiténs förslag om indragning af vissa
navigationsskolor.

Vid föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 11 januari 1890 af

Femte hufvudtiteln.

förslag till ny stat för navigationsskolorna anförde föredragande departementschefen,
att i fråga om navigationsskolan i Karlshamn Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 10 maj 1889 förklarat, att densamma
med afseende på dess vigt och betydelse för den kringboende
sjöfartsidkande befolkningen icke skulle till indragning ifrågakomma;
att beträffande skolan i Yestervik underdåniga framställningar
från såväl ortens samtliga landstingsmän som stadsfullmäktige i Vestervik
blifvit gjorda om skolans bibehållande med hänsyn till ortens talrika
skärgårdsbefolkning och betydliga kontingent af lämpliga sjömän
för handelsflottan, såsom bevis hvarå anförts, att elevantalet, hvad styrmansklassen
anginge, varit större än i alla de öfriga med undantag för
den i Göteborg; att med afseende härpå icke heller Vesterviks navigationsskola
borde till indragning ifrågakomma; meu att deremot, med afseende
på hvad komiténs flertal anfört i fråga om navigationsskolan i
Strömstad, denna syntes böra och jemväl utan synnerlig olägenhet
kunna indragas.

Med anledning häraf föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen att
besluta, det navigationsskolan i Strömstad skulle indragas vid utgången
af augusti månad 1890.

1 skrifvelse den 20 maj 1890 anmälde emellertid Riksdagen, att
Riksdagen ansett sig icke böra bifalla den ifrågasatta indragningen af
navigationsskolan i Strömstad, samt anförde såsom skäl härför, att genom
en sådan indragning skulle å den långsträckta vestkusten, som beboddes
af landets mest sjöfartsidkande befolkning, endast komma att
finnas en skola för utbildning i navigation, nemligen navigationsskolan
i Göteborg;, att detta dock icke syntes lämpligt, helst som lefnadskostnaderna
måste ställa sig betydligt dyrare i Göteborg än i en mindre
stad, och af det långa afståndet från den norra delen af vestkusten till
Göteborg sannolikt vore att befara, att denna dels befolkning skulle vid
indragning af skolan i Strömstad komma att se sig nödsakad att i Norge
söka vinna ökad utbildning för sjöfart; att härtill komme, att stadsfullmäktige
i Strömstad den 31 januari 1890 beslutit, att, i betraktande
deraf att navigationsskolan derstädes från sjöfartens synpunkt vore behöflig,
staden skulle åtaga sig att, derest skolan komme att fortsättas,
fortfarande upplåta fri lokal derför äfvensom bostad åt föreståndaren;
samt att om någon af de nuvarande navigationsskolorna ansåges böra
indragas, Riksdagen snarare funne någon af de på östra kusten förlagda,
exempelvis den i Visby eller den i Vestervik, böra i sådant hänseende
ifrågakomma.

Sedan sålunda frågan om indragning af en eller flera navigationsBih.
till ltiksd. Prat. 1''JUO. 1 Barn/. ! Afd, l IIafl. 8

Femte hufyudtiteln.

skolor för den gången förfallit, anförde marinförvaltningen i underdånig
skrifvelse den 27 januari 1893, att vid det förhållande, att antalet elever
i rikets navigationsskolor under årens lopp i afsevärd mån minskats,
hvilket framginge deraf, att de inskrifna eleverna vid berörda skolor
enligt verkstäld undersökning utgjorde 2,311 under femårsperioden
1877—1882, 1,920 under femårsperioden 1882—1887 samt under sista
femårsperioden 1887—1892 allenast 1,376 personer, marinförvaltningen
i anledning af de årligen yppade bristerna i anslagen till en del skolor
och vid öfvervägande jemväl af andra på frågan inverkande omständigheter,
upptagit den af 1888 års komité för uppgörande af förslag till
ändringar i då gällande reglemente för ifrågavarande skolor uttalade
tanke, att en del navigationsskolor borde indragas; att marinförvaltningen
hade för afsigt att, då frågan såväl härom som angående behöfliga
ändringar i gällande reglemente för rikets navigationsskolor
blifvit till fullo utredd, till Eders Kongl. Maj:t afgifva underdånigt förslag
i detta ärende; samt att emellertid en sådan indragning såväl som
förändrade anordningar i öfrigt beträffande dessa skolor skulle betydligt
underlättas, derest hädanefter ledigblifvande befattningar vid skolorna
tills vidare icke blefve definitivt återbesatta.

Med anledning af marinförvaltningens i sådant syfte gjorda hemställan
förordnade också Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 10
februari 1893, att de föreståndare- och lärarebefattningar vid navigationsskolorna,
hvilka derefter blefve lediga, skulle tills vidare uppehållas
endast på förordnande, hvilken föreskrift ännu vore gällande.

Sedermera hade Riksdagens revisorer i sina berättelser för åren
1894 och 1896 framhållit önskvärdheten af att en minskning af navigationsskolornas
antal blefve vidtagen.

Till stöd för yrkandet på en sådan åtgärd hade hufvudsakligen
anförts, att, derest skolornas antal minskades från nu varande tio till
exempelvis fyra eller fem, skulle antagligen undervisningen vid dessa
kunna ordnas på ett rationellare och mera likformigt sätt än nu vore
förhållandet vid en eller annan af de smärre skolorna, bättre och rikhaltigare
undervisningsmateriel kunna anskaffas, större säkerhet vinnas
för att goda lärarekrafter alltid funnes att tillgå och inspektionen underlättas,
allt utan att någon ökad utgift af statsmedel för navigationsundervisningen
syntes behöfva ifrågakomma.

Men flera skäl talade också mot en sådan indragning, och dessa
skål,, som hufvudsakligen vore af praktisk art, syntes komiterade vara
starkare. Till en början kunde anmärkas, att den af marinförvaltningen
i dess underdåniga skrifvelse af den 27 januari 1893 åberopade fort -

Femte hufvudtiteln.

gående minskningen af det sammanlagda elevantalet i navigationsskolorna
under de senaste åren icke fortfarit, utan att tvärtom en
ökning af elevantalet inträdt, så att det för femårsperioden 1892—1897
utgjort ungefär detsamma som för femårsperioden 1882—1887. Detta
vore uppenbarligen en följd af de gynsammare konjunkturer för sjöfarten,
som på senaste tiden inträdt; och då man hade anledning hoppas,
att dessa konjunkturer skulle under den närmaste framtiden fortfara
och ytterligare förbättras, så torde man hafva skäl att förvänta en
ytterligare ökning af elevantalet uti ifrågavarande skolor.

Följaktligen torde man böra beräkna, att i de efter en eventuell
indragning återstående skolorna undervisning måste meddelas åt ett
elevantal, som icke komme att understiga, men antagligen öfverstiga
det antal, som nu undervisades i samtliga navigationsskolorna. Detta
skulle vid de återstående skolorna kräfva en ökad lärarepersonal; och
detta skulle visserligen icke medföra någon svårighet. Men vida svårare
stälde sig frågan om den utvidgning af skollokaler, som äfven
skulle blifva behöflig. Jemlikt nådiga brefvet den 7 april 1841
skulle de städer, i hvilka navigationsskola inrättades, på egen bekostnad
för skolan anskaffa och framgent underhålla tj enliga byggnader, hvarest
borde finnas såväl tillräckligt utrymme för skolans särskilda afdelningar
samt bok- och instrumentaliesamlingar, som ock passande boställsrum
för, såsom det då hette, ordinarie läraren, numera föreståndaren.

Nu hade det visserligen visat sig, att i de smärre städer, der navigationsskolor
funnes inrättade, intresset för skolans bibehållande i staden
varit så stort, att både kommunen och enskilda medlemmar af densamma
ådagalagt mycken offervillighet för anskaffande af tjenlig lokal för
skolan. Deremot torde näppeligen en sådan offervillighet vara att påräkna
hos de större kommuner, för hvilka navigationsskolans befintlighet
inom kommunen icke hade någon allmännare betydelse, under det att
det för sjelfva navigationsundervisningen måste vara af betydelse att
hafva skolor förlagda inom just dessa kommuner. Med afseende å det
nu anförda ville komiterade erinra om hvad som förekommit under
handläggningen af ett ärende rörande ifrågastäld utvidgning af lokalen
för skolan i Göteborg. Efter anmälan från skolans direktion, att lokalen
vore otillräcklig för undervisningens behöriga gång, hemstälde marinförvaltningen
i underdånig skrifvelse den 16 mars 1877 — under åberopande
af nådiga brefvet den 7 april 1841 — huruvida Eders Kongl.
Maj:t icke skulle finna skäligt förelägga Göteborgs stad att inom viss
tid anskaffa tillräckligt rymlig lokal för dervarande navigationsskola,
vid äfventyr att, derest staden icke fullgjorde detta föreläggande, skolan

Femte hufvudtiteln.

komme att flyttas från Göteborg. Sedan Göteborgs stadsfullmäktige i
anledning häraf fått yttra sig i ärendet och dervid anhållit, att marinförvaltningens
hemställan icke måtte bifallas, förklarade Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 31 maj 1878, bland annat, att Göteborgs
stad, på grund af dess jemlikt nådiga brefvet den 7 april 1841 gjorda
åtagande, icke kunde tillförbindas att anskaffa erforderligt utrymme för
skolan utöfver hvad nuvarande lokal erbjöde; hvarjemte Eders Kongl.
Maj:t föreskref, att tills vidare högst 170 elever finge i skolan intagas.

Hvad i detta ärende förekommit syntes komiterade utvisa, att en
minskning af navigationsskolornas antal skulle medföra rätt betydliga
svårigheter i fråga om anskaffande af lokaler för undervisningens meddelande
— svårigheter, hvilka möjligen kunde leda derhän att staten nödgades
öfvertaga åtminstone någon del af kostnaden för anskaffning af
ifrågavarande lokaler.

Den nuvarande anordningen med ett större antal navigationsskolor,
spridda kring våra vidsträckta kuster, syntes också medföra åtskilliga
beaktansvärda fördelar. De ynglingar och unge män, som sökte inträde
vid navigationsskolorna, vore i de flesta fall föga bemedlade, och det
vore med afseende härå för dem en gifven fördel ej mindre att en
skola funnes ej långt från hemorten än äfven att skolor funnes i smärre
städer med billiga lefnadskostnader. Men hvad komiterade i detta sammanhang
särskildt ville betona vore det intresse för sjömansyrket, som
tillvaron af en navigationskola, synnerligen i en mindre stad, framkallade
och underhölle hos den omgifvande traktens yngre manliga
befolkning. I en tid, då man måste lägga mycken vigt på att för
sjöfartsnäringens utöfvande skaffa dugligt och tillräckligt fartygsbefäl,
torde denna synpunkt vara förtjent af den största uppmärksamhet.

Såsom en af de väsentligaste fördelar, som skulle kunna vinnas
genom minskning af navigationsskolornas antal, hade särskildt framhållits,
att en verksammare inspektion derigenom skulle möjliggöras,
med deraf följande större likformighet beträffande undervisning och
examensbetyg m. m. Detta onekligen mycket vigtiga behof kunde
dock, enligt komiterades tanke, mycket väl tillgodoses äfven utan minskning
af skolornas antal. Ett steg till underlättande af inspektionen
hade redan tagits genom nådiga kungörelsen den 25 september 1896,
i hvilken meddelades ändrade bestämmelser rörande tiden för läsårets
början och för examina i syfte att göra det möjligt för inspektören att
närvara vid alla examina i navigationsskolorna. Uti det förslag, som
komiterade nu öfverlemnade, hade också införts flera bestämmelser,
hvilka afsåge att göra inspektionen fullt effektiv.

Femte luifviidtiteln.

Slutligen ville komiterade erinra, hurusom den behandling, som
1888 års komités förslag om indragning af tre uppgifna skolor undergick,
syntes utvisa, att meningarna i ämnet, åtminstone då det blef
fråga om särskilda skolor, då voro synnerligen delade.

Af sålunda anförda skäl kunde komiterade icke tillstyrka vidtagande
af någon åtgärd för indragning af en eller flera bland nu befintliga
navigationsskolor.

Mot hvad komiterade sålunda anfört har marinförvaltningen, som
den 17 oktober 1899 afgifvit infordradt, underdånigt utlåtande öfver
komiterades förslag, icke funnit något att erinra; och anser jag mig,
på grund af hvad sålunda förekommit, icke heller böra ifrågasätta
indragning af någon bland de nu befintliga navigationsskolorna.

Antalet vid navigationsskolorna inskrifna har, enligt från marinförvaltningen
lemnade uppgifter, utgjort:

Under läsåret	I navigations afdelning .	I maskinistafdelning
elever.	priva- tister.	summa.	elovor.	priva- tistcr.	summa.
1892-1893............................................	297	14	311	123	12	135
1893-1894.............................................	294	34	328	102	9	in \|
1894-1895.............................................	282	42	324	97	12	109
1895—1896.............................................	352	33	385	95	5	100
1896—1897.............................................	374	97	471	in	10	121
1897—1898.............................................	405	75	480	148	8	156
1898-1899.............................................	399	44	443	178	23	201

Komiterades förslag till förnyadt reglemente berör endast i jemförelsevis
få punkter skolornas organisation. För dessa punkter anhåller
jag nu att få- redogöra.

För närvarande finnes maskinistafdelning endast vid skolorna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Komiterade föreslå inrättande af
maskinistafdelning vid ytterligare en skola, nemligen den i Hernösand.
Behofvet af denna åtgärd framginge — yttra komiterade —
deraf, att tilloppet af elever inom maskinistafdelningen vid skolorna i
Stockholm, Göteborg och Malmö vore större än hvad som med hänsyn
till lokaler och lärarekrafter syntes vara förenligt med undervisningens
ordentliga bedrifvande, och det hade vid en hvar af sistnämnda skolor
inträffat, att så många sökande varit anmälda till inträde i maskinist -

Femte hufvudtiteln.

afdelningen, att icke alla kunnat mottagas. Enligt hvad komitén inliemtat
mötte ingen svårighet mot att inom den åt navigationsskolan i
Hernösand upplåtna byggnad anordna lokal för en maskinistafdelning.

Komiterade hafva vidare, med anledning af framställningar såväl
från inspektören för navigationsskolorna i hans berättelse för läsåret
1896—1897 som ock från andra håll, föreslagit, att elektricitetslära
måtte upptagas såsom särskildt läroämne, hvilket, enär skötseln af de
elektriska maskinerna i allmänhet torde anförtros åt maskinisterna å
ångfartyg, der sådana maskiner förekomme, syntes böra förläggas till
maskinistafdelningen. Då det icke i allmänhet kunde förutsättas, att
endera, af de båda öfriga extra lärarne vid maskinistafdelningen skulle
ega kompetens att meddela undervisning i detta nya läroämne, hafva
komiterade ansett en särskild extra lärarebefattning böra för detsamma
upptagas.

Det i nu gällande stat för navigationsskolorna upptagna anslag å

3,000 kronor »till extra lärarekrafter vid behof efter Kongl. Maj:ts bestämmande»
hafva komiterade ansett dels kunna ställas till marinförvaltningens
förfogande, dels ock böra, enär det under senare tiden vid
flera tillfällen visat sig otillräckligt, böra till beloppet något höjas.

Komiterade hafva framhållit, att, enligt hvad de inhemtat, statsanslaget
till instruments, kartors, böckers och möblers underhåll och förökande
äfvensom till reparationer, ved, ljus m. m. på senare tider visat
sig i allmänhet så otillräckligt, att, äfven med anlitande af skolornas
enskilda medel, behofvet icke kunnat på ett tillfredsställande sätt fyllas,
hvarförutom införandet af elektricitetslära såsom läroämne utan tvifvel
komme att ytterligare öka behofvet af undervisningsmateriel vid de
skolor, der maskinistafdelning funnes.

Slutligen hafva komiterade i fråga om aflöningsförhållandena för
den i staten för navigationsskolorna upptagna personal anfört, dels att
det till inspektören utgående arfvode af 1,500 kronor förefölle att vara
väl knappt, synnerligen om, såsom komiterade föreslagit, det blefve
honom ålagdt att i regel besöka alla navigationsskolor hvarje år samt,
såvidt möjligt, närvara vid alla examina i dessa skolor, dels ock att
det arfvode, som tillagts extra läraren i ångmaskinlära vid maskinistafdelning,
icke syntes stå i rätt förhållande till de fordringar, som stäldes
på denne lärare beträffande såväl behörighet som tjenstgöring, hvarför
det torde böra tagas i öfvervägande, om icke detta arfvode borde i
någon mån höjas.

I sitt ofvannämnda, den 17 oktober 1899 afgifna underdåniga ut -

Femte lmfvudtiteln.

låtande öfver komiterades förslag har marinförvaltningen anfört, bland
annat, följande.

I betraktande af de många olycksfall, som timade inom sjömansyrket,
ansåge marinförvaltningen högeligen önskvärdt, att eleverna i
sjökaptensklassen finge genomgå en kurs i helso- och förbandslära
under ledning af derför särskildt anstäld extra lärare. Helt visst skulle
i många fall ombord å fartyg lif och lem kunna räddas, om redan vid
olyckstillfället sakkunnig person vore till hands.

I komiterades uttalanden angående önskvärdheten af höjning af
inspektörens och extra lärarnes i ångmaskinlära vid maskinistafdelning
arfvoden samt ökning af anslagen till extra lärarekrafter och till instruments,
kartors, böckers och möblers underhåll och förökande m. m.
kunde marinförvaltningen för egen del icke annat än på det lifligaste
instämma. Vidkommande särskildt det i nu gällande stat för navigationsskolorna
uppförda anslag till extra lärarekrafter hade marinförvaltningen
genom nådigt bref den 22 nästförutgångna september fått sig
anbefaldt att taga i öfvervägande, huruvida icke anslaget lämpligen
borde höjas. Vid det förhållande, att ifrågavarande anslag för närvarande
utginge endast med 3,000 kronor för år, under det att till
extra lärarekrafter vid navigationsskolorna utbetalts år 1897 3,591 kronor
67 öre och år 1898 5,275 kronor, samt för täckande af den derigenom
uppkomna bristen måst anlitas femte hufvudtitelns allmänna besparingar,
ansåge marinförvaltningen, att ökning af anslaget vore af behofvet ovilkorligen
påkallad; och syntes ökningen ej kunna sättas lägre än till

3,000 kronor.

Hvad anginge de i navigationsskolornas år 1890 tillkomna stat för
närvarande upptagna anvisningar till instruments, kartors, böckers och
möblers underhåll och förökande m. m. eller de s. k. expensmedlen,
hade dessa efter tillkomsten af denna stat visat sig vid en del skolor
vara otillräckliga, medan desamma vid andra skolor visat sig, med tillhjelp
af de influtna terminsafgifterna, motsvara behofvet och vid några
skolor medgifva något mindre belopps reserverande enligt § 34 mom. 1
i gällande reglemente för skolorna. Af detta förhållande skulle kunna
synas, som borde hela det för ifrågavarande utgifter beräknade medelsbeloppet
i staten upptagas i en summa för att årligen fördelas mellan
skolorna i mån af hvarderas behof. Men då sådant torde komma att
verka förlamande på direktionernas och föreståndarnes intresse att om
möjligt handhafva dessa medel så, att någon besparing deraf för kommande
år kunde vinnas, ansåge marinförvaltningen den nuvarande anordningen
att i stat för hvarje skola upptaga ett visst belopp för ifråga -

Femte hufvudtiteln.

varande ändamål böra bibehållas, för så vidt anginge de skolorna för
närvarande anvisade beloppen.

Utom för navigationsskolan i Hernösand, för hvilken med afseende
å den föreslagna utvidgningen af skolan torde böra anvisas samma
expensmedelsbelopp som för öfriga fullständiga skolor och för hvilken
alltså skulle i stat upptagas en ökning af 150 kronor uti dessa medel,
hade marinförvaltningen beräknat följande ökningar deri vara erforderliga.

Till mötande af de från en del skolor årligen framstälda kraf på förstärkning
af expensmedlen ansåge, med ledning af de senare årens erfarenhet,
marinförvaltningen erfordras i medeltal årligen kr. 700: —

Af det föreslagna införandet af två nya läroämnen,
nemligen vid fyra skolor elektricitetslära och vid alla
skolor helso- och förbandslära, följde behof af ökad undervisningsmateriel,
hvarför marinförvaltningen beräknat såsom
erforderligt

för elektricitetslära 150 kronor vid hvarje skola eller
för fyra skolor............................................................................. » 600: —

och för helso- och förbandslära 100 kronor vid hvarje
skola, tillhopa............................................................................... » 1,000: —

Summa kronor 2,300: —

hvilket belopp marinförvaltningen emellertid, med hänsyn till svårigheten
att på förhand noga beräkna hvad som deraf kunde för hvarje
skola vara erforderligt, ansåge böra ställas till Eders Kongl. Majts
disposition, att i mån af behof för skolorna användas till bestridande
af utgifter af ifrågavarande slag

Med anledning af hvad nu anförts skulle, för den händelse föreslagna
ändringar och tillägg till reglementet vunne nådigt bifall, här
nedan upptagna förhöjning i anslaget till navigationsskolorna blifva erforderlig,
nemligen:

ökning i arfvodet till inspektören ......................................... kr. 1,000: —

» » » » 1 extra lärare i ångmaskinlära i

maskinistafdelningen vid navigationsskolan
i Stockholm................ » 300: —

» » » b 1 d:o i Göteborg............................. b 300: —

Transport kr. 1,600: —

Femte hufvudtiteln.

Transport kr. 1,600: —
ökning i arfvodet till 2 extra lärare, den ene i ång maskinlära,

den andre i matematik
i maskinistafdelningen vid navigationskolan
i Malmö .................. » 600: —

arfvode till 2 d:o i d:o vid skolan i Hernösand.............. )) 3,600: —

ökning i arfvodet till föreståndaren vid skolan i Hernösand » 500: —

arfvode till 4 extra lärare å 600 kronor, i elektricitetslära
vid skolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Hernösand ................................................................ » 2,400: —

arfvode till 10 extra lärare å 200 kronor, i helso- och
förbandslära i sjökaptensklassen vid samtliga navigationsskolorna.
........................................................................ » 2,000: —

ökning i anslaget till extra lärarekrafter ........................... » 3,000: —

» » » » instrument, kartor, böcker, ved, ljus

)) »

))

m. m. för skolan i Hernösand...... »

» Eders Kongl. Maj:ts disposition... »

150: —
2,300: —

Summa förhöjning kronor

16,150: —

Marinförvaltningen ansåge sig vidare böra framhålla önskvärdheten
af att ett tredje ålderstillägg af 500 kronor efter 15 års väl vitsordad
tjenstgöring kunde tilldelas föreståndarne vid de skolor, der maskinistafdelning
funnes. Derigenom skulle åt dessa föreståndare, hvilka icke
kunde vinna vidare befordran inom det kall, de valt, beredas en väl
behöflig ökning i aflönings- och pensionsförmåner. De förra uppginge
nu efter 10 års tjenstgöring till högst 4,300 kronor, och pensionen utginge
med högst 2,800 kronor. Vid inträdet i pensionsåldern skulle,
såframt ett tredje ålderstillägg beviljades åt föreståndarne vid navigationsskolorna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hernösand, pensionen
kunna komma att uppgå till 3,300 kronor, eller ett belopp, som ej alltför
mycket understege det pensionsbelopp, som utginge till lektorer vid
rikets allmänna läroverk.

Föreståndarne vid de sex öfriga navigationsskolorna hade utsigt
att möjligen blifva förflyttade till någon af de s. k. fullständiga skolorna
och att på sådant sätt ernå förbättrade löneinkomster och större pensioner,
hvarför enligt marinförvaltningens förmenande ett tredje ålderstillägg
för dessa icke vore af behofvet påkalladt.

På grund af det sålunda anförda och då förslaget om ett tredje
ålderstillägg för en del navigationsskoleföreståndare icke torde föranleda
ökning af anslaget till ålderstillägg för personalen vid undervisBih.
till Uiksd. Prot. 11)00. 1 Sami. 1 A/d. 1 Häft. 9

Femte hufvudtiteln.

ningsanstalterna för sjöfart, hvilket vore förslagsanslag, hemstälde marinförvaltningen
om aflåtande af nådig proposition till Riksdagen derom,
att, med godkännande af förslag till stat för navigationsskolorna, Riksdagen
måtte bevilja en förhöjning i ordinarie anslaget till undervisningsanstalter
för sjöfart med 16,150 kronor, eller från 86,150 kronor
till 102,300 kronor.

Vid marinförvaltningens förslag finner jag mig böra göra följande
erinringar.

Den af marinförvaltningen med hänsyn till införandet af läroämnet
helso- och förbandslära beräknade ökningen i utgifter, 100 kronor för
hvarje skola, synes mig väl hög och torde kunna begränsas till 50
kronor för hvarje skola, i följd hvaraf det i statförslaget till Eders Kongl.
Maj:ts disposition upptagna belopp bör minskas med 500 kronor.

Med hänsyn till hvad marinförvaltningen anfört rörande de belopp,
som under åren 1897 och 1898 måst anvisas till extra lärarekrafter,
torde höjningen i anslaget för detta ändamål kunna inskränkas till
2,500 kronor.

På sätt komiterade erinrat ankommer det på de städer, inom hvilka
navigationsskolor inrättas, att, efter åtagande, på egen bekostnad för
ifrågavarande skolor anskaffa och framgent underhålla tjenliga byggnader,
hvaruti bör finnas såväl tillräckligt utrymme för skolans särskilda
afdelningar, bok- och instrumentaliesamlingar som ock passande
boställsrum för föreståndaren. Hvad nu beträffar förslaget om inrättande
af maskinistafdelning vid navigationsskolan i Hernösand, der hittills
endast funnits navigationsafdelning, har visserligen direktionen för
skolan i en vid marinförvaltningens utlåtande i ämnet fogad skrifvelse
meddelat, att i den åt navigationsskolan i nämnda stad upplåtna byggnad
finnes tillräckligt utrymme jemväl för en maskinistafdelning; men försigtigheten
synes dock bjuda, att, innan beslut fattas om inrättande af
en maskinistafdelning derstädes, från stadsfullmäktige i Hernösand erhålles
uttryckligt förklarande, att staden är villig att upplåta och för
framtiden underhålla tjenlig lokal äfven för maskinistafdelning i nämnda
stad.

Sedan marinförvaltningens utlåtande den 22 sistlidne december
inkom till sjöförsvarsdepartementet, har jag anmodat Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands län att från stadsfullmäktige
i Hernösand inhemta yttrande i berörda afseende; men sådant
yttrande har ännu icke inkommit. Emellertid torde denna omständighet
icke böra hindra aflåtande af proposition i ämnet till Riksdagen.

Femte liufvudtiteln.

På grund af det sålunda anförda hemställer jag i underdånighet,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att dels, med godkännande af förändrad stat för navigationsskolorna
i riket af den lydelse bilagan n:r 27 vid detta protokoll utvisar, i riksstaten
för år 1901 höja anslaget till undervisningsanstalter för sjöfart
från 86,150 kronor till 101,300 kronor, eller med 15,150 kronor,''dock
under vilkor, att den föreslagna höjningen i anslaget, i hvad den föranledes
af inrättande af maskinistafdelning vid navigationsskolan i
Hernösand, må utgå endast om nämnda stad förbinder sig att upplåta
och för framtiden underhålla tjenlig lokal äfven för maskinistafdelning
vid sagda skola, dels ock medgifva, att den nya staten må tillämpas
jemväl å nuvarande tjensteinnehafvare vid navigationsskolorna.

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande [9.]
år finnas å femte hufvudtiteln uppförda, har jag icke att föreslå någon sknfmatenaannan
ändring än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, förslags- lier m- manslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., nu utgörande
47,019 kronor, må höjas med 65 kronor till 47,084 kronor.

Femte lmfvudtiteln.

[10-]

Nyanskaffning
af krigsfartygsmateriel.

Extra anslag.

Nyanskaffning af krigsfartygsmateriel.

I förut omförmälda underdåniga skrifvelse den 29 september 1899
bar marinförvaltningen i fråga om extra anslag till nyanskaffning af
krigsfartygsmateriel hemstält, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
nästkommande Riksdag att, till anskaffning af ny krigsfartygsmateriel,
dels af det utaf 1899 års Riksdag beviljade anslag å 13,200,000 kronor
anvisa på extra stat för år 1901 återstående 7,823,500 kronor,
dels ock ytterligare bevilja 2,076,000 kronor och deraf å extra stat för
år 1901 anvisa 1,638,000 kronor samt att till täckande af återstående
medelsbehofvet för anskaffning af torpedbåten Komet bevilja ett extra
ordinarie anslag å 103,424 kronor 30 öre.

Hvad först angår det af 1899 års Riksdag beviljade anslaget å

13,200,000 kronor till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel tillåter jag
mig erinra derom, att Eders Kongl. Maj:t den 29 september 1899 antagit
anbud å leverans af tre nya l:a kl. pansarbåtar, hvilkas anskaffande,
sedan infordrade leveransanbud inkommit, beräknats medföra
en sammanlagd kostnad af 14,597,172 kronor. I denna kostnad ingår
icke den utgift af omkring 1,122,000 kronor, som erfordras för en
andra utredning af torpeder och artilleriammunition till dessa fartyg.
En sådan andra utredning ingick också icke i den kostnadsberäkning,
som med hänsyn till anskaffande af tre nya l:a kl. pansarbåtar
af marinförvaltningen framlades i dess underdåniga skrifvelse den 16
september 1898 angående utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel
för år 1900 och som upptogs i den reservation till statsutskottets
utlåtande angående femte hufvudtiteln vid 1899 års Riksdag, hvilken
föranledde ifrågavarande anslags beviljande. Följaktligen måste medel
framdeles af Riksdagen begäras för täckande af återstående anskaffningskostnaden
för ifrågavarande tre l:a kl. pansarbåtar och deras
förseende med en andra utredning af torpeder och artilleriammunition.
Anslag för sådan andra utredning torde emellertid icke behöfva äskas
förrän år 1901, och det belopp, som i öfrigt erfordras för fullbordande

Femte hufvudtitelii.

af de tre nya pansarbåtarna, kan ännu icke med full noggrannhet
uppgifvas. Följaktligen synes någon framställning med anledning af nu
omförmälda förhållanden icke böra göras till innevarande års Riksdag.

I sammanhang härmed torde äfven få erinras, att, enligt hvad
marinförvaltningen i underdånig skrifvelse den 18 maj 1899 anmält,
kostnaden för de krigsfartyg, nemligen två l:a kl. pansarbåtar, fyra
torpedkryssare och sex l:a kl. torpedbåtar, för hvilkas anskaffande
de af Riksdagen för åren 1897 och 1898 anvisade extra anslag å tillhopa
11,780,000 kronor varit afsedda, med omkring 530,000 kronor
(omkring 4,5 proc.) öfverstigit sistnämnda anslagsbelopp. Jemväl denna
af höjda materialpriser och arbetslöner föranledda brist, som enligt
Eders Kongl. Maj:ts beslut den 9 sistlidne juni fått af marinförvaltningen
täckas med omhänderhafvande medel, lärer, sedan den blifvit till
siffran känd, böra hos Riksdagen till ersättande anmälas.

Lika med marinförvaltningen anser jag, att hos innevarande års
Riksdag bör begäras anvisande på extra stat för år 1901 af återstoden
af det år 1899 beviljade anslaget å 13,200,000 kronor till nyanskaffning
af krigsfartygsmateriel, eller 7,823,500 kronor.

Härutöfver har, såsom jag nyss anfört, marin förvaltningen föreslagit,
att för nyanskaffning af krigsfartygsmateriel''måtte äskas ett belopp
af 2,076,000 kronor. Enligt marinförvaltningens förslag skulle
detta belopp afses till anskaffande dels af en torpedbåtförstörare, hvarför
kostnaden beräknats till 1,200,000 kronor, dels af två l:a kl.
och två 2:a kl. torpedbåtar för en beräknad kostnad af tillhopa 876,000
kronor, i hvilka kostnadsberäkningar jemväl ingå två utredningar torpeder
och artilleriammunition för hvarje fartyg.

På senaste tiden har man i åtskilliga främmande mariner infört en
fartygstyp, uteslutande afsedd för spaningstjenst samt till att jaga och
förstöra torpedbåtar. Åt denna typ, som i den engelska marinen fått
benämningen torpedbåtförstörare, har man, i öfverensstämmelse med dess
ändamål, sökt gifva den största möjliga fart, ända till öfver 30 knop.
En sådan hastighet kan emellertid icke uppnås utan att afstå från att
gifva fartyget pansarskydd och kraftigare bestyckning samt från att förlägga
maskineriet under fartygets vattenlinie. Från dessa fördelar har
man vid konstruerandet af svenska flottans torpedkryssare, hvilka delvis
voro afsedda för sådan tjenst, som jag nyss antydt, icke kunnat afstå,
enär hänsyn måst tagas äfven till andra ändamål. I följd häraf kunna
sistnämnda fartyg, hvilkas konstruktion uppgjordes och hvilkas anskaffande
beslöts, innan berörda nya fartygstyp framträdde, uppen -

Femte liufvudtiteln.

barligen icke med samma framgång som en fullt modern torpedbåtförstörare
fylla den sistnämndas särskilda uppgifter.

Med afseende å dessa förhållanden anmodade jag i skrifvelse den
12 juni 1899 marinförvaltningen att inkomma med yttrande, huruvida
marinförvaltningen ansåge skäl föreligga att anskaffa åtminstone en sådan
torpedbåtförstörare, samt med uppgift å ungefärliga kostnaden och
anskaffningstiden för såväl fartyget som ock två utredningar torpeder och
ammunition för detsamma. Med anledning häraf har marinförvaltningen i
sin meranämnda skrifvelse den 29 sistlidne september — med uttalande
att flottans behof af torpedkryssare af hittills tillämpad typ syntes vara
fyldt genom fullbordandet af de två nu under byggnad varande — anfört,
att det inför de alltjemt stegrade anspråk på fart, som i främmande
flottor blifvit tillgodosedda på såväl avisofartyg som torpedbåtar, syntes
vara en nödvändighet att vid byggande af de lättare fartyg, hvaraf
flottan ännu hade behof, skilja det egentliga avisofartygets uppgift från
kryssarens samt att i fråga om fartyg, afsedda till spaningstjenst och
till att förhindra egna skärgårdars undersökning af fientliga torpedbåtar,
lägga hufvudsaklig vigt vid farten. I sådant syfte syntes det marinförvaltningen,
som om de hufvudsakligen i den engelska flottan införda
s. k. torpedbåtförstörare, hvilka vid utförda eskaderöfningar visat sig
så sjödugliga, att de äfven i Atlanten befunnits lämpliga för spaningstjensten,
jemväl skulle lämpa sig synnerligen väl för våra förhållanden.
Sedan marinförvaltningen fördenskull införskaffat uppgifter å kostnaden
för dessa torpedbåtförstörare och deraf funnit, att ett fartyg af detta
slag, som vore i stånd att göra 31 knops fart och som syntes böra
beställas utomlands, förutom bestyckning och utredning af torpeder
samt ammunition m. m., betingade ett pris af 1,002,650 kronor, hvartill
borde läggas dels 45,000 kronor för bestyckningen, som borde utgöras
af 6 st. 57 mm. snabbskjutande kanoner, dels ock 152,350 kronor för
2 st. torpedtuber och 2 utredningar torpeder och artilleriammunition
samt för inventarier, besigtningsresor och hemtransport, eller sammanlagdt
1,200,000 kronor, ansåge marinförvaltningen, att hos nästa Riksdag
borde äskas medel till anskaffande af en torpedbåtförstörare.

Med hänsyn till den stora vigten deraf, att den svenska flottan
erhåller ett snabbgående, lättare fartyg för spaningstjenst och oskadliggörande
af fientliga torpedbåtar, och då den af marinförvaltningen
omförmälda fartygstypen förträffligt egnar sig för detta ändamål, vore
det visserligen önskvärd!, att medel för anskaffande af ett dylikt fartyg
kunde så snart som möjligt beredas; men på det att jemväl andra behof
må kunna genom anslag för år 1901 behörigen tillgodoses, torde det

Femte hufvudtiteln.

vara nödvändigt att till ett kommande år uppskjuta äskandet af anslag
för ifrågavarande ändamål.

Beträffande flottans tillgång på torpedbåtar, hvilkas antal enligt den
byggnadsplan, som framlades af 1892 års komité för afgifvande af förslag
angående förändringar i afseende på sjökrigsmaterielen m. m., borde
vid utgången af år 1901 uppgå till 24 af l:a och 16,5 af 2:a klass,
anför marinförvaltningen, att, om vidare anskaffning ej egde rum utöfver
det antal, hvartill medel nu vore beviljade, skulle vid sistnämnda tidpunkt
flottan komma att förfoga öfver blott 15 st. l:a och 11 st. 2:a
kl. torpedbåtar. För att påskynda kompletteringen af hvad som ännu
bruste i fråga om denna vigtiga del af vår sjökrigsmateriel har marinförvaltningen
derför ansett nödvändigt att af nästa Riksdag för nybyggnad
af 2 st. l:a kl. och 2 st. 2:a kl. torpedbåtar med två utredningar
för hvardera af ammunition och torpeder, hvarför kostnaden

beräknats utgöra

för 2 st. l:a kl. torpedbåtar å kr. 263,000: — ............ kr. 526,000: —,

» 2 » 2:a » » å » 175,000: — .......... » 350,000: —

äska ett extra ordinarie anslag af..................................... kr. 876,000: —,

deraf för år 1901 borde anvisas hälften med kronor 438,000: —.

Ehuru det äfven enligt min åsigt skulle vara önskvärd t, att anslag
till byggande af torpedbåtar kunde för år 1901 beviljas, finner jag mig
dock af hänsyn till andra anslagsbehof icke kunna tillstyrka Eders
Kongl. Maj:t att till 1900 års Riksdag aflåta proposition om anslag till
anskaffande af nya torpedbåtar, Ett uppskof härmed synes så mycket
mindre kunna medföra någon olägenhet, som flottans båda varf, der
torpedbåtar, enligt hvad erfarenheten visat, med största fördel för kronan
byggas, icke före 1901 års utgång kunna sätta en ny torpedbåt på
stapeln, upptagna som de äro af byggandet af de fyra torpedbåtar, till
hvilkas anskaffning 1899 års Riksdag anvisat medel.

Slutligen har marinförvaltningen under rubriken »nyanskaffning af
krigsfartygsmateriel» erinrat derom, att genom nådigt bref den 5 juli
1895 anbefalla byggande af en l:a kl. torpedbåt, Komet, dervid föreskrifvits,
att för ändamålet skulle användas af allmänna försvarsföreningen
öfverlemnade medel samt att hvad derutöfver erfordrades
skulle af marinförvaltningen utbetalas af omhänderhafvande medel och
framdeles till ersättande anmälas. Kostnaden för denna torpedbåt har,
enligt hvad marinförvaltningen upplyser, utgjort 243,424 kronor 30 öre,
hvilket belopp med 103,424 kronor 30 öre öfverskjuter det af allmänna
försvarsföreningen inlevererade beloppet 140,000 kronor och med 12,618

Femte liufvu dtiteln.

kronor 30 öre den i förenämnda nådiga bref beräknade kostnaden
230,806 kronor. Sistnämnda öfverskjutande utgift torde hufvudsakligen
vara att tillskrifva de särdeles dryga utgifterna för besigtning af båten
och dess öfverförande till Sverige, hvilka uppgått till sammanlagdt 12,295
kronor 60 öre. På grund häraf har marinförvaltningen ansett medel
till betäckande af nyssnämnda, af omhänderhafvande medel förskjutna
belopp 103,424 kronor 30 öre nu böra äskas.

Den af marinförvaltningen föreslagna åtgärden synes emellertid
icke böra vidtagas, förr än en för närvarande pågående rättegång mellan
Eders Kongl. Maj:t och kronan, å ena, och sterbhusdelegarne efter
aflidne gymnastikföreståndaren Carl Martin Edholm, å andra sidan, angående
ett af den sistnämnde1 i lifstiden upprättadt testamente, blifvit
genom lagakraftegande dom afgjord. Genom nämnda testamente har
nemligen bemälde Edholm förordnat, att en del af hans qvarlåtenskap
skulle tillfalla Sveriges sjöförsvar, och derest den af hans sterbhusdelegare
väckta klandertalan å testamentet varder ogillad, skulle för Sveriges
sjöförsvar erhållas ett belopp, hvarmed antagligen en icke obetydlig
del af ifrågavarande kostnad kunde betäckas. Med afseende
härå kan jag icke tillstyrka, att någon åtgärd i anledning af marinförvaltningens
sistberörda framställning nu vidtages.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att af det anslag å 13,200,000 kronor, som af 1899 års Riksdag
beviljades till anskaffning af ny krigsfartygsmateriel, anvisa på extra
stat för år 1901 återstående 7,823,500 kronor.

Försättande i fullt tidsenligt skick af l:a kl. pansarbåtarna
Svea, Göta och Thule.

[11.] Till försättande i fullt tidsenligt skick af l:a kl. pansarbåtarna

Försättande Svea, Göta och Thule beviljade 1899 års Riksdag ett anslag af 4,920,000
i funt tids- kronor och anvisade deraf på extra stat för innevarande år 2,500,000
eafgi:a8kkik kronor. För ändringsarbetenas oafbrutna bedrifvande bör, på sätt
pansarbåtama marinförvaltningen i sin underdåniga skrifvelse den 29 sistlidne septem0^%^
ber anfört, återstoden 2,420,000 kronor för år 1901 anvisas.

De särskildt utsedda personer, hvilka afgåfvo det förslag till ändring
af ifrågavarande pansarbåtar, som lades till grund för Eders
Kongl. Maj:ts framställning i ämnet till 1899 års Riksdag, förordade,
bland annat, att å en hvar af de tre pansarbåtarna skulle borttagas 2

Femte hufvudtiteln.

st. 25 cm. kanoner med lavettage samt rörliga torn för att öfverlemnas
till fasta försvaret. Marinförvaltningen ansåg emellertid, att den
ena af dessa 25 cm. kanoner borde bibehållas å hvardera fartyget, och
i enlighet härmed uppgjordes beräkningarna för de föreslagna anordningarnas
genomförande. Sedermera har det dock lyckats träffa sådana
anordningar, att såväl samtliga ifrågavarande sex 25 cm. kanoner med
tillhörande torn, lavettage m. m. som ock de 8 st. 15 cm. kanoner
med lavettage, hvilka äro afsedda att borttagas från Göta och Thule,
finna särdeles god användning för Carlskrona fästning i stället för de
15 cm. och 24 cm. kanoner, hvilka eljest skolat för denna fästning
nyanskaffas. Härigenom kan det ursprungligen framstälda förslaget att
bestycka en hvar af nämnda tre pansarbåtar med en 21 cm. kanon,
hvilken är mera snabbskjutande än 25 cm. kanonen, genomföras samt
sådan minskning åstadkommas i kostnaderna för bestyckningen af
Carlskrona fästning, att utsigt förefinnes, att det af dåvarande statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet i hans anförande till
statsrådsprotokollet den 13 januari 1899 derför beräknade belopp skall
blifva tillräckligt, ehuru materialpris och arbetslöner sedermera betydligt
stigit.

Efter att hafva erinrat om dessa förhållanden, hemställer jag i
underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att af det till försättande i fullt tidsenligt skick af l:a kl.
pansarbåtarna Svea, Göta och Thule beviljade anslag å 5,920,000 kronor
anvisa på extra stat för år 1901 återstående 2,420,000 kronor.

Ändring af 2:a kl. pansarbåtarna Thordön och Tirfing.

CJti oftanämnda underdåniga skrifvelse den 29 sistlidne september
har marin förvaltningen beträffande 2:a kl. pansarbåtarna Thordön och
Tirfing anfört, att dessa fartyg ännu syntes vara synnerligen lämpliga
för position sförsvar och särskilt såsom stöd för försvaret af Carlskrona
fästning vid afvisande af anfall från vare sig sjö- eller landsidan,
hvarvid i förra fallet deras förnämsta betydelse torde ligga deruti, att
de, äfven efter fästningsartilleriets eventuella tystande, kunde påräknas
till skydd för minlinierna och mot inträngande torpedbåtar, men äfven
deruti, att de kunde försvåra på öarna möjligen landsatta truppers
sammandragning och rörelser. Vid afvärjande af anfall mot Carlskrona
från landsidan torde pansarbåtarnas roll likaledes blifva att söka hindra
Bih. till Rikad. Prot. 11)00. 1 Sand. 1 Afd. 1 Haft. 10

[12.]
Ändring af
2a kl. pansarbåtarna

Thordön och
Tirfing.

Femte hufyudtitcln.

truppers sammandragning och rörelser i kustens omedelbara närhet samt
att understödja befästningarna.

För de nu angifna ändamålen borde pansarbåtarna eg a ett så talrikt
snabbskjutande artilleri som möjligt samt elektriska strålkastare.

Marinförvaltningen, som ansåge ifrågavarande pansarbåtars nu antydda
uppgifter vara af den vigt, att fartygen borde användas i angifven
riktning, hade låtit uppgöra förslag till deras ändring, omfattande dels
24 cm. kanonernas utbytande mot 2 st. 12 cm. snabbskjutande kanoner
m/94 samt tornets flyttande något föröfver, dels de två 25 mm. fyrpipiga
kulsprutornas utbytande mot, å Thordön 8 st. 47 mm. snabbskjutande
kanoner m/95 och å Tirfing 8 st. 57 mm. snabbskjutande
kanoner, så uppstälda att en jemn eld åt alla sidor kunde erhållas,
dels uppställande af strålkastare å hvarje fartyg, dels ock i öfrigt de
af uppgjorda ritningar framgående förändringar, som kräfdes för ammunitionstillförselns
tillfredsställande anordnande, ökadt däcksskydd m. in.

De föreslagna strålkastarna erhölles från pansarbåtarna Svea och
Göta, sedan dessa undergått den förändring, som för dessas försättande
i fullt tidsenligt skick komme att företagas. De för Thordöns och
Tirfings förändring erforderliga 12 cm. snabbskjutande kanonerna m/94
erhölles från pansarbåten Sveas bestyckning. De till uppställning å
Thordön föreslagna 47 mm. snabbskjutande kanonerna m/95 syntes
lämpligast böra tagas från torpedbåtarna Komet, Blixt, Meteor och
Stjerna och å dessa båtar ersättas med 37 mm. snabbskjutande kanoner
m/98, hvarigenom torpedbåtarnas bestyckning blefve mera enhetlig, än
nu vore fallet. De för Tirfings bestyckning föreslagna 57 mm. snabbskjutande
kanonerna vore afsedda att nyanskaffas.

Den beräknade kostnaden för nu föreslagna ändring uppginge till

200.000 kronor per pansarbåt eller för båda fartygen till sammanlagdt

400.000 kronor. Härtill komme artillerikostnaden jemte kostnaden för
två ammunitionsutredningar, beräknadt till sammanlagdt 260,000 kronor.
Till ändring af två 2:a kl. pansarbåtar skulle alltså erfordras inalles

660.000 kronor, deraf för år 1901 hälften borde anvisas.

I sitt nuvarande skick äro ifrågavarande, åren 1866 och 1867 fullbordade
fartyg utan egentligt stridsvärde, och det måste betecknas såsom
misshushållning att längre påkosta dem något underhåll, om de ej
moderniseras. Beslut måste derför så snart som möjligt fattas, huruvida
de böra ändras eller såsom stridsfartyg utrangeras.

Otvifvelaktigt skulle dessa fartyg, så ombestyekade som marinförvaltningen
föreslagit, kunna göra särdeles god tjenst under sådana för -

Femte hufvudtlteln.

hållanden, då högre fart ej erfordras, d. v. s. vid flankering af minpositioner
såväl i Garlskrona som i StockholmB och Göteborgs skärgårdar
och vid försvar af Carlskrona. Med sitt i förhållande till fartygens
storlek talrika och effektiva snabbskj ätande artilleri skulle de blifva
ett slags flytande batterier, som utan svårighet kunde förflyttas till
hvilken punkt på kusten som helst.

De stora belopp, som måste begäras på extra stat för år 1901 till
fullföljande af redan beslutade arbeten, nödga emellertid till en sträng
begränsning i fråga om anslag till nya arbeten. Beträffande det nu
föreliggande förslaget är det, såsom jag redan framhållit, af största vigt
att så snart som möjligt få afgjordt, huruvida medel för ändring af
ifrågavarande fartyg kunna påräknas. Ett godkännande i princip af
det framlagda förslaget genom beviljande af anslag för ändamålet
är derför mest önskvärdt, under det att den del af anslaget, som borde
anvisas för år 1901, kunde inskränkas till hvad som erfordras för att
genast kunna företaga nödiga arbeten till förekommande af skrofvens
och maskineriernas ytterligare försämrande. Härför synes ett belopp
af 50,000 kronor för hvartdera fartyget vara tillräckligt.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

till ändring af 2:a kl. pansarbåtarna Thordön och Tirfing bevilja
ett anslag af 660,000 kronor och deraf på extra stat för år 1901
anvisa 100,000 kronor.

Artilleri- och torpedmateriel för fartygen m. in.

Sistlidna års Riksdag beviljade anslag till ammunition för stridsfartygen
å 630,500 kronor och till anskaffning af torpeder m. m. å
241,400 kronor samt anvisade för år 1900 af det förra beloppet 315,500
kronor och af det senare 149,500 kronor. Återstoden af de sålunda
beviljade anslagen torde böra anvisas för år 1901.

Till skjutförsök och inskjutning af kanoner har under en följd af
år å extra stat anvisats 10,000 kronor årligen. Denna fortfarande behöfliga
anvisning anser marinförvaltningen böra för år 1901, i anseende
till de omfattande skjutförsök, hvilka måste blifva cn följd af anskaffningen
af delvis ny materiel, höjas till 15,000 kronor. I denna
marinförvaltningens åsigt instämmer jag så mycket hellre, som försöken
skola företagas icke blott med pjeser af ny konstruktion och afsedda

[13,

14, 15.]

Artilleri- och
torpedmateriel
för
fartygen m. m.

Femte hufvudtiteln.

[16.]

Bestyckning
af befästningarna
vid
Carlskrona
och batterierna
vid
Fårösund.

för röksvagt krut, utan ock med häftigare sprängämnen än de hittills
uti ihåliga projektiler använda.

För anställande jemväl under år 1901 af de till torpedvapnets vidmakthållande
och utveckling erforderliga försöksskjutningar anser marinförvaltningen
böra, i likhet med hvad som skedde vid senaste Riksdag,
äskas 5,000 kronor.

Lika med marinförvaltningen hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

a) att till ammunition för skri dsfarty gen anvisa på extra stat för
år 1901 återstoden af det utaf 1899 års Riksdag derför beviljade anslag
med 315,000 kronor,

b) att till anskaffning af torpeder anvisa på extra stat för år 1901
återstoden af det utaf 1899 års Riksdag derför beviljade anslag med
91,900 kronor, äfvensom till försöksskjutning med torpeder bevilja 5,000
kronor, och således för anskaffning af torpeder m. m. å extra stat för
år 1901 uppföra sammanlagdt 96,900 kronor; samt

c) att på extra stat för år 1901 bevilja till skjutförsök 15,000
kronor.

Bestyckning af befästningarna vid Carlskrona och batterierna

vid Fårösund.

Sedan 1898 års Riksdag på extra stat för år 1899 under fjerde
hufvudtiteln uppfört ett anslag af 3,000,000 kronor för att efter Riksdagens
medgifvande användas till stärkande af landets nuvarande fasta
försvar, dock med rätt för Eders Kongl. Maj:t att af nämnda belopp
under år 1899 använda högst 1,500,000 kronor för anskaffande af
artilleri- och pansarmateriel till redan befintliga fästningar, har Eders
Kongl. Maj:t den 9 december 1898 i nåder beslutit, att af sistnämnda
belopp finge för sjöförsvarets räkning användas 607,500 kronor.

I enlighet med Eders Kongl. Maj:ts till 1899 års Riksdag gjorda
framställningar medgaf sistnämnda Riksdag Eders Kongl. Maj:t rätt attunder
samma år använda den då ej disponerade återstoden, 1,500,000
kronor, af nyssnämnda vid 1898 års Riksdag beviljade anslag, hvarjemte
Riksdagen beviljade dels under fjerde hufvudtiteln på extra stat för år
1900 ett extra anslag af 2,200,000 kronor till stärkande af landets
nuvarande fasta försvar, dels ock under femte hufvudtiteln, likaledes

Femte hufvudtiteln.

på extra stat för innevarande år, 800,000 kronor till bestyckning af
befästningarna vid Carlskrona och batterierna vid Fårösund.

Den af 1899 års Riksdag till Eders Kongl. Maj:ts förfogande strida
återstoden af det år 1898 beviljade anslaget fördelades af Eders Kongl.
Maj:t den 16 juni 1899 mellan landtförsvaret och sjöförsvaret på sådant
sätt, att för sjöförsvarets räkning skulle till förstärkningsarbeten och
bestyckning å rikets nuvarande fästningar få användas 174,000 kronor.
Af det år 1898 beviljade anslaget har sålunda ett sammanlagdt belopp
af 781,500 kronor kommit sjöförsvaret till godo. Lägges härtill förutnämnda,
af 1899 års Riksdag under femte hufvudtiteln beviljade anslag
å 800,000 kronor, så visar sig, att af de 6,000,000 kronor, som för
åren 1899 och 1900 beviljats till det fasta försvaret i allmänhet, för
sjöförsvarets räkning anvisats tillhopa 1,581,500 kronor.

För den nästföljande tvåårsperioden, omfattande åren 1901 och
1902, lärer, på sätt chefen för landtförsvarsdepartementet anfört i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet denna dag rörande anslagsbehofven
under fjerde hufvudtiteln, jemväl böra äskas anslag till befästningsändamål
under såväl fjerde som femte hufvudtiteln till sammanlagdt belopp af
6,000,000 kronor. Häraf skulle, enligt af marinförvaltningen gemensamt
med chefen för fortifikationen och generalfälttygmästaren gjorda beräkningar,
under femte hufvudtiteln erfordras tillhopa 1,146,900 kronor,
hvaraf borde anvisas 852,500 kronor för år 1901 och 294,400 kronor
för år 1902.

Efter samråd med statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
och under hänvisning till hvad han förut denna dag anfört i
punkten [23] under fjerde hufvudtiteln, får jag alltså underdånigst hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att till bestyckning af befästningarna vid Carlskrona och batterierna
vid Fårösund bevilja ett anslag af 1,146,900 kronor och deraf på
extra stat för år 1901 anvisa 852,500 kronor.

Minväsendet.

I marinförvaltningens underdåniga skrifvelse den 29 sistlidne september
anföres beträffande extra anslag till minväsendet följande.

För fasta minförsvaret vore under år 1901 följande anskaffningar
och arbeten erforderliga, hvarför kostnaden uppginge till nedannämnda
belopp, nemligen:

[17.]

Minväsendet.

Femte, hufvudtiteln.

telefonledningar och telefoner för bevakning vid samtliga
minpositioner..........................................................

tändstation vid minpositionen SS.t .................................

ångslup till handminpositionen CO...............................

ändring af flytminorna n:o 3 samt bomullskrut till dessa

minor...........................................................................

ångslup till handminefartyget Gunhild...................

» » minpositionen FN..................................

» » » WR. .................................

kr.

25.000

16.000
16,000

.... 3)	5,000: —
.... ))	6,000: —
	16,000: —
.... »	16,000: —
kr.	100,000: —

Då sjöförsvarets tillgång på nyare handminor utgjorde 340 och
behof 560 samt kostnaden för hvarje handmina belöpte sig till 500
kronor, så erfordrades för anskaffning af i jemnadt tal 200 nya handminor
ett belopp af 100,000 kronor.

Då jag icke har något att erinra mot den af marinförvaltningen
sålunda gjorda beräkning af anslagsbehofvet för ifrågavarande ändamål,
hemställer jag underdånigst, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå
Riksdagen

att på extra stat för år 1901 bevilja till minväsendet ett anslag
af 200,000 kronor.

Pumpverk för den nya dockan i Carlskrona.

[18.]

Pumpverk för
den nya
dockan i
Carlskrona.

I embetsskrifvelse den 17 oktober 1899 har marinförvaltningen
anfört följande.

Vid uppgörande af ursprungliga förslaget till den nu under byggnad
varande skeppsdockan å flottans varf i Carlskrona, för hvars utförande
medel beviljades af 1897 års Riksdag, beräknades, att det äldre pumpmaskineri,
som nu användes för länspumpning af den äng, uti hvilken
fem vid varf vet befintliga skeppsdockor hade sitt aflopp, äfven skulle
kunna användas för länspumpning af den nya dockan. Derför upptogs
i kostnadsförslaget öfver dockbyggnaden, hvars slutsumma uppgick till

475,000 kronor, bland andra arbeten sprängning af en afloppskanal
från dockan till förutnämnda pumpverks suggraf och fördjupning af
denna, hvilka arbeten sammanlagdt skulle betinga en kostnad af 10,750
kronor.

Emellertid hade den öfver användningen af nämnda pumpmaskineri
för sagda ändamål sedermera verkstälda utredning gifvit vid handen,

Femte hufvii dtiteln.

att pumpmaskineriet för att kunna användas för länsning af nya dockan
måste sänkas lika mycket som suggrafven fördjupas eller omkring 2,22
meter, emedan sughöjden i annat fall blefve för stor, hvilket arbete
komme att betinga afsevärda kostnader ej upptagna uti ursprungliga
kostnadsförslaget; att till följd af maskineriets relativt ringa arbetsförmåga
eu tid af minst 17 timmar komme att åtgå för länsning af
dockan, hvilken tid måste anses alltför lång; att den olägenhet af långsam
länspumpning af docksystemet i sin helhet, som redan nu förefunnes
derigenom, att fem å Carlskrona varf befintliga dockor hade
endast ett pumpverk, komme att i ännu högre grad göra sig kännbar,
om samma pumpverk skulle användas äfven för länsning af den nya
dockan, isynnerhet som denna, på grund af att hennes botten komme
att ligga djupare än de nu befintliga dockornas, icke skulle kunna,
såsom fallet vore med dessa, länsas genom att utsläppa vattnet i den
grop, som omgåfve suggrafven, utan endast medelst pumpverket direkt;
att risken för haveri å pumpmaskineriet afsevärdt ökades genom den
ökade belastning, för hvilken det utsattes derigenom, att maximilyfthöjden
blefve 2,22 meter större än den, för hvilken maskineriet vore
beräknadt; samt att inträffande skada å pumpverket skulle sätta såväl
de fem befintliga som ock den nya dockan ur tjenstbar skick, något
som äfven skulle inträffa under den tid, som åtginge för pumpverkets
ombyggnad och suggrafvens sänkning.

Bland de arbeten, som ålåge leverantören enligt det den 7 juni
1898 upprättade kontraktet om byggnad af ny docka i Carlskrona,
förekomme, jemte andra, utsprängning af ett uppställningsrum för pumpmaskineri
och hvalf genom dockans sida samt anordnande af rörgrafvar
för såväl sug- som afloppsledningar; men det i ursprungliga kostnadsförslaget
upptagna arbetet att spränga afloppskanal från dockans norra
ända till ängen och sänka befintliga suggrafven blef deremot ej intaget
i nämnda kontrakt på grund deraf, att gamla pumpmaskineriet ansågs
otillräckligt för länsning af dockan och att derför anskaffning af ett
kraftigare sådant vore af behofvet påkallad

Vid utredning af frågan, huru ett tidsenligt och kraftigt pumpmaskineri
borde anordnas, hade det visat sig lämpligast att använda
centrifugalpumpar, uppstäda under markens plan i betonmuradt. rum,
från livilka nödiga sugrör leddes ned till eu samlingsbrunn, nedsprängd
så djupt under dockans botten, att svårighet ej uppstode för fullständig
länspumpning. Pumpverkets länsningsförmåga borde rätteligen beräknas
så, att dockan kunde länspumpas på fyra timmar, men då ett så kraftigt
pumpverk, som härför skulle erfordras, komme att kräfva en betydlig

Femte lmfvudtiteln.

kostnad, ansåge marinförvaltningen anskaffningen i första kand kunna
och böra inskränkas till ett sådant pumpverk, som förmådde tömma
den färdiga dockan, rymmande 24,700 kubikmeter, på 8 timmar, och
borde utvidgning af pumpverket till angifna större pumpförmåga ske
i den mån medel härför kunde beredas utan anvisande af extra
anslag.

Det. hade tagits i öfvervägande, huruvida pumpverket borde drifvas
medelst elektrisk kraftöfverföring från kraftstation å varfvet eller med
ångmaskiner, för ändamålet uppstäda i pumpgropen, för hvilka särskilda
ångpannor i sådant fall måste anskaffas och uppställas i närheten af
de nuvarande dockornas pumphus. Verkstälda utredningar beträffande
dessa alternativ visade, att kostnaden för anskaffning och uppställning
i fullt arbetsfärdigt skick beräknats för ett pumpverk,

drifvet med elektricitet till................................................. kr. 85,000: —

» » horisontel högtrycksångmaskin och försedt

med ångpannor till....................... » 93,640: —

» » ångturbin och försedt med ångpannor till... » 97,000: —-

Med hänsyn till den billigare anläggningskostnaden och fördelen
af ökad tillgång på disponibel och lätt transportabel kraft, som för
varfvet i Carlskrona skulle uppstå genom anordnande och fullständigande
af en elektrisk kraftstation, från hvilken äfven belysning öfver
varfsområdet kunde erhållas, ansåge marinförvaltningen förmånligast för
kronan, att den nya dockans pumpmaskineri anordnades för elektrisk
kraft.

På grund häraf har marinförvaltningen hemstält, att nådig proposition
måtte aflåtas till Riksdagen om anvisande af 85,000 kronor till
anläggning af ett med elektricitet drifvet pumpverk för tömmande af
den under anläggning varande torrdockan å flottans varf i Carlskrona.

Då af marinförvaltningens anförda skrifvelse framgår, att behofvet
af ett särskilt pumpverk för den nya dockan i Carlskrona är oafvisligt,
och då medel för ändamålet icke kunna på annat sätt beredas,
tillstyrker jag i underdånighet, det täcktes Eders Kong!. Maj:t föreslå
Riksdagen

att till anläggning af ett pumpverk för den nya dockan i Carlskrona
bevilja på extra stat för år 1901 ett anslag af 85,000 kronor.

Femte hufvudtiteln.

Kolförråd för mobilisering.

Sedan sjövapnet numera blifvit för sin drifkraft uteslutande beroende
af ångan, har det framträdt såsom ett oundgängligt behof att för
mobilisering städse hafva ett tillräckligt och lätt tillgängligt förråd af
stenkol, hvilket förråd för att kunna fylla sitt ändamål måste vara fördeladt
på flera orter.

Chefen för flottans stab har uti embetsskrifvelse den 20 december
1898 lemnat en omfattande utredning till besvarande af frågorna, i hvad
mån svenska flottans behof i nyssnämnda afseende kan anses vara tillgodosedt
och hvad som behöfver göras för att på ett tillfredsställande
sätt fylla detta behof.

1 afseende på storleken af de qvantiteter stenkol, som vid olika
tider af året kunna finnas att tillgå inom landet, gifver den gjorda utredningen
vid handen, att af den kolsort, hvaraf flottan har det största
behofvet, i ogynsammaste fall blott finnes 18,000 tons (oberäknadt jernvägarnas
kolförråd), hvilken qvantitet — äfven om den skulle kunna i
sin helhet disponeras för flottans räkning — likväl vore alldeles otillräcklig;
och anför chefen för flottans stab vidare i berörda skrifvelse
bland annat följande.

Sannolikheten för att vid inträffande krigsutbrott ostördt få importera
hela eller större delen af flottans stenkolsbehof syntes ytterst ringa,
särskildt med hänsyn dertill att stenkol numera allmänt betraktades
såsom krigskontraband. Äfven vid uppehållandet af vårt lands neutralitet
kunde otvifvelaktigt stora svårigheter uppstå att erhålla stenkol,
i det att, för den händelse England tillhörde de krigförande makterna,
stor sannolikhet förefunnes för att detta land, hvarifrån flottan i allmänhet
erhölle sina stenkol, komme att helt och hållet stoppa sin kolexport.

För att icke flottan under krigstid skulle lida brist på kol, vore
det sålunda nödvändigt att redan under fredstid upprätta kolförråd,
afsedda att tillgripas under krig. Äfven för de fredliga öfningarna
skulle tillvaron af dylika förråd vara af stor nytta, då man vid kolning
af en sjöstyrka dels vore oberoende af de tillfälliga stegringar å kolmarknaden,
som strejker eller dylikt framkallade, dels kundo på utsatt
tid vida säkrare erhålla reqvirerad kolqvantitet än hvad vid flerfaldiga
tillfällen visat sig vara fallet, då kolning skett genom enskilda leveranDih.
till Itiksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1 Uäft. 11

[19.]

Kolförråd för
mobilisering.

Femte lmfvudtitclii.

törer, hvarvid åtskilliga timmar af den dyrbara öfningstiden ofta måst
spillas under afvaktan på de försenade kolpråmarna.

Fördelen af att flottans myndigheter sjelfva ombesörjde fartygens
kolning under eskaderöfningarna hade äfven framhållits af högste befälhafvaren
för 1898 års kusteskader, hvarjemte afdelningschefen för
Stockholmsafdelningen påpekat vigten deraf, att förråd af stenkol funnes
såväl i Stockholms skärgård som å öfriga platser längs kusten.

I de flesta europeiska stater funnes kolförråd och koldepoter för
flottans räkning, hvilka särdeles i de länder, som icke disponerade öfver
egna stenkolsgrufvor, antoge betydande proportioner. Sålunda funnes
på Italiens kust ett tiotal koldepoter och tillflyktsorter för torpedbåtar,
och uppginge kolförrådet endast i Spezzia till omkring 100,000 tons.
I Norge, der man ämnade upprätta icke mindre än 11 koldepoter, var
vid den tidpunkt, då förevarande yttrande afgafs, till byggande af kolskjul
och inköp af kol anslaget 293,000 kronor, hvilken summa i den
mån kolskjulen hunne byggas och fartygsmaterielen utvecklas, utan
tvifvel komme att följas af nya och betydligare anslag.

Ehuru icke hittills några kraftigare åtgärder blifvit vidtagna för
att tillgodose svenska flottans behof af bränsle under krigstid, hade
frågan icke desto mindre varit föremål för uppmärksamhet. Redan
1862 års komiterade för uppgörande af förslag till ett tidsenligt ordnande
af rikets sjöförsvar påpekade vigten af att flottan egde tillräckliga
förråd af de för ångfartygen erforderliga stenkolen, samt att dessa
vore af utmärkt beskaffenhet såväl för att vara fullt ändamålsenliga vid
begagnandet som för att utan olägenhet kunna en längre tid i förråden
förvaras.

Det förråd, som i fredstid borde uppläggas för flottans räkning,
vore till sin storlek hufvudsakligen beroende på

den dagliga kolåtgången under krig,

den tid, för hvilken tillgång på kol an,såges böra finnas efter slutad
mobilisering, samt

den qvantitet kol, som antoges kunna anskaffas vid mobilisering.

Erfarenheten från senare tiders krig syntes hafva gifvit vid handen,
att alla fartyg, som tillhörde en opererande flotta, måste vara påeldade
under hela den tid operationerna påginge. Så uppgåfves, att under
kriget mellan Kina och Japan 1894—95, hvilket varade i 9 månader,
afsläckning endast en gång egt rum å den japanska operationsflottan.
I den franska eskader, som 1883—85 opererade mot Kina, hade, enligt
uppgift, funnits fartyg, hvilka varit utan afbrott påeldade i 6 månader.
Likaså fanns det i den franska operationsflottan under 1870—71 års

Femte hnfmdtiteln.

krig fartyg, som ej hade afsläckt från det de lemnade Cherbourg till
dess de efter operationernas slut återkommo dit.

Vid beräknandet af den qvantitet stenkol, som kunde antagas komma
att åtgå under krig, syntes man sålunda böra taga såsom utgångspunkt,
att samtliga fartyg måste hållas påeldade under hela den tid, kriget
påginge. Att ett eller annat fartyg understundom måste släcka af för
skötsel af pannorna, hade ju ingen inverkan på den i hvarje fall approximativa
beräkning, som här vore för handen. Till den qvantitet kol,
som kräfdes för att hålla fartygen beredda att när som helst träda i
verksamhet, måste emellertid läggas hvad som kunde antagas åtgå
under gång. Denna qvantitet vore beroende af två faktorer, nemligen
den tid, under hvilken fartygen komme att vara i gång, samt den dervid
använda farten. Att i afseende på den tid, under hvilken fartygen
borde antagas vara under gång, stödja sig på erfarenheten från våra
krigsöfningar torde gifva ett allt för högt resultat, i betraktande af
att nämnda öfningar vore ordnade med hänsyn till att operationerna
skulle taga sin början snarast möjligt efter krigstillståndets inträde,
under det deremot i verkligt krig endast vissa delar af flottan — företrädesvis
dess rekognoserings- och bevakningsfartyg — torde behöfva
omedelbart träda i verksamhet, och öfriga fartygs ingripande blefve
beroende på ingångna underrättelser, fiendens förehafvanden m. m.

Chefen för flottans stab hade lagt följande tider och farter till
grund för beräkningen af kolåtgången under krigstid å flottans stridsfartyg
och för krigsbruk afsedda handelsfartyg, nemligen:

för pansarbåtar: 4 timmars gång per dygn med högsta fart utan
användande af forceradt drag;

för torpedkryssare, kanonbåtar, rekognoserings- och avisofartyg: 12
timmars gång per dygn med högsta fart utan användande af forceradt
drag, farten dock ej öfverstigande 16 knop;

för torpedbåtar: 15 timmars gång per dygn med högsta fart med
naturligt drag och dessutom en timmes gång per dygn med högsta
möjliga fart; samt

för s. k. trängj''artyg: 12 timmars gång per dygn med måttlig fart.

Af den på dessa grunder gjorda beräkningen framginge, att den
dagliga kolåtgången under krig borde anslås till 675 tons af rökfria
(Waleska, antracit- och andra dylika) kol samt 250 tons af rökgifvande
(ostkust-) kol. Beträffande de kolsorter, hvaraf ett för kriget afsedt
förråd borde bestå, hade ansetts, att flottans fartyg borde använda
Waleska eller i brist derpå andra rökfria kol, under det att de för
krigsbruk afsedda handelsfartygen ansetts kunna använda Newcastlekol

Femte hufrudtiteln.

eller andra rökgifvande kol. Ehuru det vore fördelaktigare såväl ur
ekonomisk synpunkt som med hänsyn till lättheten vid anskaffningen
att i vidsträcktare grad använda ostkustkol, hade chefen för flottans
stab likväl föreslagit de Waleska kolen till användning å flottans fartyg
framförallt på grund af deras egenskap att icke gifva tjock och röjande
rök, men dessutom icke blott på grund af deras större bränslevärde i
förhållande till volymen utan ock med hänsyn till den omständigheten
att man vid forcerad eldning aldrig torde kunna uppnå samma höga
fart med något slag af ostkustkol som med goda Waleska kol.

Vanskligt vore att beräkna, huru länge ett krig kunde komma att
vara, och att på grund deraf bestämma den tid, för hvilken det under
fredstid och vid mobilisering anskaffade kolförrådet borde afses att räcka.
Chefen för generalstaben hade uttalat den åsigt, att man städse borde
vara beredd på ett krig af minst ett års varaktighet. Chefen för flottans
stab ansåge likväl af flera skäl — ekonomiska hänsyn och möjligheten
att trots kriget lyckas, om ock blott sporadiskt, införa kol till
svenska eller norska hamnar — det vara tillfyllest, om det sammanlagda
förråd, som under fredstid och vid mobilisering anskaffades, afsåges
att räcka för hela flottan under sex månader.

Såsom förut blifvit anfördt, hade utredning verkstälts för att utröna
storleken af de qvantiteter stenkol, som vid olika tider af året funnes
i förråd inom landet. För verkställande af denna utredning, hvilken
omfattade åren 1896 och 1897, hade uppgifter erhållits från jernvägsstyrelsen
beträffande statens jernvägar samt genom Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande från de enskilda jernvägarna och från omkring 1,200
kolhandlare, industriidkare och industriella anläggningar, hvarjemte från
generaltullstyrelsen erhållits uppgifter rörande importen af stenkol. På
grund af de upplysningar, som härvid vunnits, ansåge chefen för flottans
stab det icke vara af behofvet påkalladt att i fredstid upplägga
några förråd af rökgifvande kol.

Åtgärder hade af chefen för flottans stab blifvit föreslagna för
utrönande af möjligheten att använda svenska kol till eldning ombord
å flottans fartyg; men han ansåge i hvarje fall användandet af sådana
kol å dessa fartyg endast som en nödfallsåtgärd, då nemligen desamma
utan tvifvel komme att gifva fartygen en betydligt mindre aktionsradie
än den, som kunde påräknas vid användande af engelska kol, och derjemte
sannolikt vore att hänföra till rökgifvande kol.

Då, med tillämpning af förut angifna grunder åtgången af Waleska
kol under ett 6 månaders krig borde beräknas till 121,500 tons eller
i rundt tal 125,000 tons, men vid tiden för sjöfartens öppnande ej kunde

Femte hufvud titeln.

påräknas till flottans disposition större tillgång af sådana kol än 15,000
tons, borde sålunda af denna kolsort under fredstid uppläggas ett förråd
af 110,000 tons. Med hänsyn till den årliga åtgången af Waleska
kol under de fredliga öfningarna syntes likväl den tid, under hvilken
ett så betydligt förråd komme att omsättas, blifva allt för lång. Väl
ansåges stenkol kunna förvaras snart sagdt huru länge som helst,
men intill dess säker erfarenhet vunnits i detta afseende, borde det
kolförråd, som i fredstid upplades, ej tilltagas större, än att det omsattes
på en tid af omkring 10 år. Med hänsyn till den ökning af
fredsöfningarnas omfång, som betingades af ökad flytande materiel,
syntes man vara berättigad antaga, att den årliga konsumtionen af
Waleska kol snart nog komme att uppgå till 8,000 å 8,500 tons. Lades
sistnämnda siffror till grund, så skulle man på 10 år omsätta ett förråd
af 85,000 tons, motsvarande förbrukningen i krigstid under 4 månader
och dertill något i reserv (4,000 tons). Lades härtill de 15,000
tons, som antoges kunna vid mobilisering anskaffas inom landet, återstode
likväl 25,000 tons af den qvantitet, som motsvarade förbrukningen
under 6 månader, sedan flottan blifvit mobiliserad. Vid under hand
gjord förfrågan hade jernvägsstyrelsen förklarat sig ega möjlighet att
för flottans räkning hålla i förråd och omsätta omkring 25,000 tons
Waleska kol.

Chefen för flottans stab öfvergår härefter till frågan om fördelning
och förvaring af det för krig afsedda kolförråd, som redan i fredstid
bör anskaffas för flottans räkning. Han erinrar dervid, att den del af
kolförrådet, hvilken afsåges för stationerna samt deras fasta minförsvar
och rörliga lokalförsvar, uppenbarligen borde förläggas inom stationerna
eller i dessas närhet, men att det för kustflottan utan tvifvel vore fördelaktigast
att hafva ett flertal kolstationer längs kusten. Nödvändigheten
att inskränka kostnaden, äfvensom svårigheten att finna platser,
som ej vore alltför blottstälda för fientligt angrepp, föranledde emellertid
till inskränkning i koldepoternas antal. I detta afseende har chefen
för flottans stab föreslagit en centraldepot och fem andra depoter samt
beträffande detta förslag lemnat närmare utredning och motivering, för
hvilka det dock icke är lämpligt att nu redogöra.

Med anledning af chefens för flottans stab nu omförmälda skrifvelse
anmodade jag genom embetsskrifvelse den 17 sistlidne juni marinförvaltningen
dels att i samråd med chefen för flottans stab låta rekognosera
trakten kring två af de orter, till hvilka stabschefen föreslagit,
att koldepoter måtte förläggas, för att utfinna lämpliga platser för koldepoters
upprättande derstädes oeh samtidigt söka träffa förberedande

Femte lmfviultiteln.

aftal angående inköp eller förhyrande af för ändamålet lämplig mark;
dels att uppgöra kostnadsförslag för inköp eller förhyrning af erforderlig
mark samt för uppförande af nödiga skjul och vidtagande af
öfriga anordningar ej blott för nyss antydda två koldepoter utan äfven
för en centraldepot och tilläfventyrs behöflig förstärkning af kolförråden
vid flottans station i Carlskrona och Stockholm; dels att söka träffa
förberedande aftal med jern vägsstyrelsen rörande den kolqvantitet, hvilken
vid mobilisering skulle kunna erhållas från statens jernvägars förråd,
dess upplagsplatser samt öfriga för sakens befrämjande tilläfventyrs
nödiga anordningar; dels slutligen att vidtaga förberedande åtgärder
för att vid mobilisering tillförsäkra flottan såväl den qvantitet stenkol,
hvilken ansåges erforderlig utöfver det i fredstid upplagda och
från statens jernvägar påräknade förrådet, som ock nödigt antal transportfartyg
och pråmar.

På grund häraf hafva chefen för flottans stab och marinförvaltningen
i gemensam embetsskrifvelse den 9 nästlidne december meddelat
resultatet af den omförmälda rekognoseringen och i sammanhang dermed
vidtagna åtgärder. Derjemte har marinförvaltningen i embetsskrifvelse
samma dag redogjort för hvad i öfrigt blifvit med anledning
af min berörda skrifvelse åtgjordt samt afgifvit förslag i ämnet.

Marinförvaltningen anför i sistberörda skrifvelse hufvudsakligen
följande.

Å den ena af de orter, som på grund af min embetsskrifvelse den
17 juni 1899 rekognoserats, syntes en koldepot nu böra anläggas, och
hade kostnaden derför efter den plan, som af chefen för flottans stab
och marinförvaltningen förordades, beräknats till 124,700 kronor. Beträffande
den andra af de ifrågasatta depoterna hade upplysning ännu
icke kunnat vinnas om vilkoren för upplåtande af nödig plats för ett
kolförråd med dertill hörande anordningar, i följd hvaraf något kostnadsförslag
derför icke kunnat uppgöras; och ansåge sig marinförvaltningen
med afseende härå böra föreslå, att frågan om denna depots
bringande till utförande måtte få hvila, intill dess fullständiga kostnadsberäkningar
kunnat verkställas.

Hvad anginge den föreslagna centraldepoten, hvilken enligt marinförvaltningens
förmenande jemväl borde inrymma den för Stockholms
station, utöfver nu befintliga förråd, behöfliga kolqvantitet, hade åtskilliga
undersökningar och kostnadsberäkningar verkstälts, dervid dock visat
sig, att för närvarande svårigheter förefunnes att utan ganska afsevärda
kostnader förvärfva eller förhyra ett för en kolcentraldepot Renligt
område. Af denna anledning och då förslaget om anläggning af en dylik

Femte hufvudtitcln.

depot lämpligen syntes böra afgöras i samband med frågan om förflyttning
af flottans härvarande station, hvilken frågas utredning blifvit
uppdragen åt en den 10 februari 1899 åt Eders Kongl. Maj:t tillsatt komité,
bemstälde marinförvaltningen, att med förslagets vidare behandling för
närvarande måtte få anstå.

Vidkommande förstärkning af kolförrådet vid flottans station i
Carlskrona ansåge marinförvaltningen med stöd af chefens för flottans
stab härutinnan gjorda utredning nämnda stations förråd af Waleska
(rökfria) kol snarast böra uppbringas till 22,000 tons. Uti infordradt
förslag till anordningar för uppläggning af kol hade varfschefen i
Carlskrona meddelat, att å dervarande station i kolskjul och täckta
förvaringsrum för närvarande funnes utrymme för 11,510 tons, hvarifrån
dock, då det vid nya dockornas yttre svajningsrum befintliga kolskjulet,
hvilket rymde 1,450 tons, måste rifvas med hänsyn till erforderliga
anordningar för den under byggnad varande nya torrdockan,
finge dragas 1,450 tons, hvadan utrymme kunde beräknas för allenast
10,060 tons, och ytterligare utrymme sålunda skulle behöfva beredas
för 11,940 tons.

Vid pröfning af varfschefens förslag till upplagsplatser för den
behöfliga kolqvantiteten hade marinförvaltningen af flera skäl funnit
det för närvarande icke vara lämpligt att förlägga ett kolupplag å
vestra delen af varfvet, hvaremot embetsverket icke hade något att
erinra mot öfriga af varfschefen föreslagna platser och anordningar,
hvadan embetsverket alltså förordade, att

inventariekammaren n:o 3 ändrades till inrymmande af...... 2,420 tons

och Vasaskjulet » » » » ...... 3,430 »

samt att å Söderstjerna uppfördes kolskjulet n:o 6 inrymmande
...................................................................................... 3,840 »

och kolskjulet n:o 7 inrymmande................................................ 2,310 p

summa 12,000 tons

Beträffande de af varfschefen uppgjorda kostnadsforslagen för de
ifrågasatta kolskjulen ansåge marinförvaltningen väl, i likhet med varfschefen,
att last- och lossningsbrygga äfvensom spårväg till sådan brygga
vid Vasaskjulet, hvilka anläggningar sammanlagdt beräknats skola kosta
27,640 kronor, för närvarande skulle kunna undvaras, men funne deremot,
att spåranordningar vid kolskjulen n:ris 6 och 7, såsom i hög
grad underlättande en hastig kolning, redan nu borde komma till utförande.

Femte hufrudtiteln.

Under förutsättning att kolskjulen skulle i enlighet härmed anordnas
torde kostnaderna böra beräknas för

» » Vasaskjulet

uppförande af nya kolskjulet

» » » »

n:o	3 till..	..................... kr.	6,900: —
	» .	...................... »	17,670: —
n:o	6 » .	..................... »	31,050: —
n:o	7 )) .	...................... ))	27,825: —
		summa kronor	83,445: —

Om den af marinförvaltningen förordade koldepoten, hvilken vore
afsedd att inrymma 5,500 tons Waleska kol, skulle anläggas och i
Carlskrona anordningar, på sätt nyss föreslagits, skulle vidtagas för
inrymmande af 12,000 tons dylika kol, torde medel jemväl böra anvisas
för anskaffande af 17,500 tons Waleska kol, hvarför anskaffningskostnaden,
med hänsyn till nu stigande pris, icke syntes kunna beräknas
lägre än efter 24 kronor per ton, eller till 420,000 kronor.

Beträffande den kolqvantitet, som enligt chefens för flottans stab
yttrande beräknats skola kunna erhållas från statens jernvägars förråd,
hade jernvägsstyrelsen, på en af marinförvaltningen i ärendet gjord
framställning, i skrifvelse den 18 september 1899 förklarat sig vara
beredd att, på vederbörlig befallning, för trafikmedel uppköpa under
loppet af år 1900 25,000 tons Waleska kol utöfver den mängd dylika
kol, som för jernvägsdriften erfordrades, samt att sörja för att denna
kolmängd, sedan den hunnit anskaffas och uppläggas, ständigt oförminskad
funnes till marinförvaltningens förfogande, allt under det jernvägsstyrelsen
tillsåge, att kolen vederbörligen omsattes, hvarjemte
jernvägsstyrelsen för sin del föreslagit platser, hvarest kolen borde
uppläggas.

I fråga om åtgärder för att vid mobilisering tillförsäkra flottan
den qvantitet stenkol, hvilken ansåges erforderlig utöfver det i fredstid
upplagda och det från statens jernvägar påräknade förrådet, hade marinförvaltningen
i skrifvelse den 24 sistlidne oktober hos de personer och
bolag i landet, 25 till antalet, som i större skala drefve handel med
stenkol, gjort förfrågan, om och på hvilka vilkor de kunde vilja hålla
förråd af rökfria kol för flottans räkning. Af de sålunda tillfrågade
hade 10 afgifvit nekande eller undvikande svar, en hade förklarat sig
villig att mot en årlig ersättning af 1,500 kronor hålla 1,000 tons
Waleska kol, och från de återstående 14 tillfrågade hade svar ej ingått.

Sedermera hade marinförvaltningen hos jernvägsstyrelsen gjort
framställning, huruvida styrelsen kunde ställa till flottans förfogande,
utöfver ofvanberörda 25,000 tons Waleska kol, ytterligare 15,000 tons

Femte hnfvndtiteln.

dylika för flottan behöfliga kol. Till svar härå hade jern vägsstyrelsen
i skrifvelse den 8 nästlidne december förklarat sig vara i tillfälle att,
på vederbörlig befallning, inköpa och för flottans räkning hålla i förråd

15.000 tons Waleska kol, under vilkor att flottan såsom ersättning för
de ökade kostnader, som härigenom åsamkades statens jernvägar, årligen
till jern vägsstyrelsen utbetalade 5,000 kronor.

I betraktande af dels svårigheten för flottan att omsätta större
förråd af kol, dels de kostnader, som förvaringsskjul för 15,000 tons
skulle kräfva, dels ock den omständigheten, att de enskilda koletablissementen
i landet icke syntes vara i stånd att för flottans räkning hålla
förråd af rökfria kol, alldenstund, på sätt nyss nämnts, blott eu person
förklarat sig villig — och detta mot dryg ersättning — hålla ett obetydligt
förråd deraf, måste det af jernvägsstyrelsen sålunda gjorda
erbjudandet anses vara för flottan synnerligen förmånligt.

Vidkommande flottans behof af ostkustkol, afsedda att anskaffas
vid mobilisering, hvilket behof af chefen för flottans stab beräknats till

45.000 tons, hade, på förfrågningar, som marinförvaltningen låtit under
hand göra hos några af de större koletablissementen i hufvudstaden,
dessa förklarat sig villiga att medelst kontrakt förbinda sig att vid
mobiliseringstillfälle ställa halfva sitt innehafvande kolförråd till flottans
disposition, dervid de dock tillika meddelat, att förrådens storlek vid
olika årstider väsentligen förändrades och, särskild! innan sjöfarten på
våren begynt, ofta reducerades till en obetydlighet.

Då flottans behof af ostkustkol vid mobilisering sålunda icke kunde
genom nyssnämnda åtgärd få anses tillgodosedt, syntes såsom utväg
härför böra begagnas rätten till reqvisitioner för krigsmaktens behof
enligt lagen den 24 maj 1895; och hade marinförvaltningen med ledning
af uppgifter, som af chefen för flottans stab infordrats från öfverståthållareembetet
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen
å tillgång af stenkol på olika orter och tider, låtit utarbeta förslag till
reqvisitioner för olika månader.

Hvad slutligen anginge flottans behof af koltransportfartyg och
pråmar, afsedda att dels transportera stenkol till de upplagsplatser, som
med afseende på sjöstyrkornas operationsområden erfordrades, dels från
befintliga upplagsplatser förse flottans fartyg med kol, syntes äfven
detta behof i allmänhet icke kunna fyllas annorlunda än genom reqvisitioner
enligt nämnda lag.

På grund af det sålunda anförda hemställer marinförvaltningen
dels om vederbörlig befallning till jernvägsstyrelsen att hålla i förråd,
för att vid behof tillhandahållas flottan, 40,000 tons Waleska kol, förBih.
till Riksd. Blot. 1000. 1 Band. 1 Aftl. 1 Haft. 1 2

Femte hufvndtiteln.

delad på sätt jern vägsstyrelsen föreslagit, deraf 15,000 tons mot en
årlig ersättning af 5,000 kronor och resten utan ersättning, dels ock
om aflåtande af proposition till Riksdagen om uppförande å riksstatens
femte hufvudtitel för år 1901 af nedannämnda extra anslag, nemligen:

för anläggande af en koldepot på föreslagen plats ...... kr. 124,700: —

» förändring och inredande till kolskjul af inventarie kammaren

n:o 3 och Vasaskjulet i Carlskrona ...... » 24,570: —

» uppförande å Söderstjerna derstädes af två nya kolskjul
jemte spåranordningar ......................................... » 58,875: —

samt för uppköp af 17,500 tons Waleska kol................ » 420,000: —

summa kr. 628,145: —

Det belopp, 5,000 kronor, som statens jernvägar skulle få i ersättning
för hållandet af förråd af 15,000 tons, ansåge marinförvaltningen
lämpligen kunna utgå af anslaget till flottans nybyggnad och underhåll;
hvarjemte marinförvaltningen erinrat, att ett särskildt arfvode af 600
kronor borde beräknas för den, som skulle utöfva närmaste tillsynen
öfver den föreslagna koldepoten.

De af marinförvaltningen i förevarande ämne uttalade åsigter delar
jag fullständigt.

Marinförvaltningens förslag om befallning till jernvägsstyrelsen
att för flottans räkning hålla ett förråd af 40,000 tons Waleska
kol torde särskildt få göras till föremål för Eders Kongl Maj:ts nådiga
pröfning. I sammanhang med min redan gjorda framställning i
fråga om höjning af anslaget till flottans nybyggnad och underhåll har
jag bland de utgifter, som nödvändiggjorde den föreslagna höjningen,
jemväl upptagit 5,000 kronor till ersättning åt jernvägsstyrelsen för
hållande i förråd af 15,000 tons kol samt 600 kronor till arfvode åt en
tillsyningsman vid koldepot.

Med anledning af hvad marinförvaltningen i öfrigt hemstält, tillstyrker
jag i underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå
Riksdagen

att till anläggning af eu koldepot, till beredande af ökadt utrymme
för kol å flottans varf i Carlskrona samt till uppköp af Waleska kol
bevilja på extra stat för år 1901 ett anslag af 628,145 kronor.

Femte Imfvii dtitel n.

Minförsvar vid Göteborg.

Med embetsskrifvelse den 27 november 1899 har chefen för fasta [20.]
minförsvaret inkommit med mineringsplan för spärrande af inloppet till Minförsvar
Göteborg, uppgjord på grund af den utaf Eders Kongl. Maj:t faststälda
situationsplanen öfver nämnda inlopp, äfvensom med dertill hörande
kostnadsförslag. Det sistnämnda slutar å en summa af 730,000 kronor.

Marinförvaltningen har den 5 sistlidne december i detta ärende afgifvit
infordradt yttrande, deruti marinförvaltningen förklarat sig icke
hafva något att erinra vid berörda mineringsplan och kostnadsförslag.

På det att ifrågavarande minförsvar måtte hinna blifva ordnadt till
den tidpunkt, då det minflankeringsbatteri å samma ort, hvilket skall
utföras för medel, beviljade under rikstatens fjerde hufvudtitel, beräknas
vara färdigstäldt, eller under år 1901, torde hela det för ändamålet
erforderliga beloppet nu böra äskas. I sammanhang härmed tillåter jag
mig erinra derom, att kostnaderna för minförsvar vid Göteborg icke
finnas upptagna uti de af komitén för utredning rörande landets fasta
försvar i dess underdåniga betänkande framlagda kostnadsberäkningar.

Med stöd af det nu föreliggande förslaget hemställer jag i underdånighet,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att för anordnande af minförsvar vid inloppet till Göteborg bevilja
på extra stat för år 1901 ett anslag af 730,000 kronor.

Tillfällig löneförbättring åt underbefäl vid Carlskrona

artillerikår.

Sedan Eders Kongl. Maj:t föreslagit 1899 års Riksdag dels att [21.]
medgifva, att vid Carlskrona artillerikår dagaflöningen under tjenst- ^f™?gönå®"
göring måtte höjas för styckjunkare från 1 krona till 1 krona 50 öre underbefäl vid
och för sergeant från 1 krona till 1 krona 20 öre, samt månadsarfvodet Carlskrona arför
l:e konstapel från 15 kronor till 18 kronor, för 2:e konstapel från
10 kronor till 13 kronor och för l:a kl. artillerist från 5 kronor till
8 kronor, äfvensom att staten för Carlskrona artillerikår måtte i öfverensstämmelse
härmed ändras, dels ock att i riksstaten för innevarande
år höja reservationsanslaget till Carlskrona artillerikår med 6,200 kronor,
anmälde Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1899, att Riksdagen
dels på det sätt bifallit Eders Kongl. Maj:ts framställning om höjd dag -

Femte hufvudtiteln.

[22.]

Sjökrigs skolan.

aflöning och höjda månadsarfvoden åt underbefälet vid Carlskrona OEtillerikår,
att Riksdagen medgifvit, att under år 1900 finge till neoannämnda
befattningsinnehafvare vid nämnda artillerikår utbetalas tillfälliga
löneförbättringar med följande belopp och under samma vilkor som
aflöningen under de aflöningstitlar, hvartill de, enligt hvad nedan sades,
skulle utgöra tillägg, nemligen till dagaflöningen under tjenstgöring för
styckjunkare 50 öre och för sergeanter 20 öre samt till månadsarfvodena
för l:e konstaplar, 2:e konstaplar och l:a kl. artillerister 3 kronor,
dels uppfört reservationsanslaget till Carlskrona artillerikår uti riksstaten
för innevarande år med oförändradt belopp, dels ock till extra
löneförbättring åt underbefäl vid Carlskrona artillerikår enligt de här
ofvan stadgade grunder å extra stat för år 1900 beviliat ett anslag af
6,200 kronor.

Marinförvaltningen har i sin underdåniga skrifvelse den 29 september
1899 hemstält, att då sistnämnda belopp torde blifva lika behöfligt
för år 1901 och allt framgent som för år 1900, Eders Kongl.
Maj: t täcktes hos Riksdagen äska en förhöjning i ordinarie anslaget
till Carlskrona artillerikår med 6,200 kronor.

Under hänvisning till hvad statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
denna dag under punkten [18] yttrat angående tillfällig
löneförbättring åt underbefäl med flera, hemställer jag i underdånighet,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att

ej mindre för tillfällig löneförbättring åt underbefäl vid Carlskrona
artillerikår å extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 6,200 kronor
än äfven medgifva, att från sistnämnda anslag må under år 1901
till nedannämnda befattningshafvare vid sagda artillerikår utbetalas tillfälliga
löneförbättringar med följande belopp och under samma vilkor
som aflöningen under de aflöningstitlar, hvartill de, enligt hvad nedan
sägs, skola utgöra tillägg, nemligen:

till dagaflöningen under tjenstgöring för styckjunkare 50 öre och
för sergeanter 20 öre samt

till månadsarfvodena för l:e konstaplar, 2:e konstaplar och l:a kl.
artillerister 3 kronor.

Sjökrigsskolan.

I likhet med hvad under de senare åren egt rum, får jag hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att till löneförbättring
åt lärarne vid sjökrigsskolan må, utöfver de 1,300 kronor,

Femte hufvudtitelu.

som enligt 1888 års Riksdags medgifvande få användas af kadetternas
terminsafgifter, anvisas för år 1901 ett extra anslag af 1,860 kronor
med det dervid för löneförbättringens erhållande fästade vilkor, att den,
som vill deraf komma i åtnjutande, icke må, jemte sin lärarebefattning
vid sjökrigsskolan utöfva lärareverksamhet vid någon privat undervisningsanstalt
för inträde i nämnda skola.

Dyrtidstillägg åt vissa statens tjensteman och betjente.

Under åberopande af hvad chefen för finansdepartementet till stats- [23.]
rådsprotokollet den 8 i dennä månad anfört i fråga om beredande åt Dyrtidstillägg
statens betjente och de lägst aflönade bland dess tjenstemän af ett fen^tjenstedyrtidstillägg
för år 1900, att uppföras i riksstaten för år 1901, samt män och
med anmälan att vid uträkning — hvilken, af skäl som i nämnda an- bet^ente''
förande finnas angifna, icke omfattat lotsstyrelsens och lotsverkets
personal — af det sammanlagda belopp, som enligt de af nämnda
departementschef angifna grunder skulle såsom dyrtidstillägg tillkomma
tjenstemän och betjente, hvilka aflönas från anslag under femte hufvudtiteln,
hänsyn tagits till lön, tjenstgöringspenningar, dagaflöning i land,
beklädnadsersättning, portionsersättning, kontant inqvarteringsbidrag
samt bostads- eller inqvarteringsersättning och arfvode, ålderstillägg
äfvensom tillfällig löneförbättring, får jag, som anser det beräknade
beloppet 197,680 kronor 36 öre böra afrundas till 198,000 kronor,
i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå
Riksdagen,

att till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 8 i denna månad angifna grunder, af dyrtidstillägg
för innevarande år åt en del tjenstemän och betjente i sjöförsvarsdepartementets
afdelning af Eders Kongl. Maj:ts kansli samt till sjöförsvarsdepartementet
hörande embetsverk, kårer och stater å extra
stat för år 1901 anvisa såsom förslagsanslag ett belopp af 198,000 kronor.

Dyrtidstillägg åt tjenstemän och vaktmästare vid flottans

pensionskassa.

Med underdånig skrifvelse den 18 sistlidne december bär direk- [24.]
tionen öfver flottans pensionskassa öfverlemnat en af tjenstemän och Dyrtidstillägg
vaktmästare vid nämnda kassa gjord underdånig ansökning att, ,U0chn°ak“än
med afseende å den stegring, som under den senare tiden inträdt i mästare vid

flottans pensionskassa.

Femte hufvudtiteln.

åtskilliga lefnadskostnader, komma i åtnjutande af samma förbättring i
löneförmåner, som kunde varda deras vederlikar vid flottans civilstat
tillerkänd; hvarjemte sökandena anhållit, att proposition i ämnet måtte
varda till Riksdagen aflåten.

Direktionen har, för den händelse den af sökandenas vederlikar
vid flottans civilstat gjorda underdåniga framställning om löneförbättring
vunne nådigt afseende, hemstält, huruvida icke Eders Kongl. Maj:t ville
bereda jemväl sökandena motsvarande löneförbättring.

Då Eders Kongl. Maj:t den 8 innevarande månad beslutit, att till
Riksdagen skulle aflåtas proposition om beredande af dyrtidstillägg åt
vissa statens tjenstemän och betjente .enligt angifna grunder, synes
billigheten fordra, att jemväl tjenstemän och vaktmästare vid flottans
pensionskassa komma i åtnjutande af motsvarande förmån.

Med tillämpning af nyssnämnda, af Eders Kongl. Maj:t föreslagna
grunder skulle dyrtidstillägg åt kassans tjenstemän och vaktmästare
medföra en utgift af 1,170 kronor.

Då emellertid aflöningen till ifrågavarande tjenstemän och vaktmästare
utgår af flottans pensionskassas medel, lärer jemväl dyrtidstillägget
böra af samma medel utgå, hvadan någon framställning till
Riksdagen om anslag för ändamålet icke erfordras; men då 1879 års
Riksdag vid bifall till Eders Kongl. Maj:ts då gjorda framställning om
pensionsrätt för löntagare å dåvarande amiralitetskrigsmanskassans, numera
flottans pensionskassas stat fästat det förbehåll, bland annat, att
den för kassans löntagare då gällande stat, hvad anginge beloppet af
de till dem då utgående löner, icke finge tillökas eller förhöjas, med
mindre Riksdagen medgåfve en sådan förändring, torde Riksdagens medgifvande
vara erforderligt för det ifrågasatta dyrtidstilläggets utgående;
och får jag fördenskull i underdånighet hemställa, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att medgifva, att dyrtidstillägg, i enlighet med de i statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 8 i denna månad beträffande dyrtidstillägg
för vissa statens tjenstemän och betjente angifna grunder, må för
år 1900 utgå till tjenstemän och vaktmästare vid flottans pensionskassa.

Hvad departementschefen sålunda i ofvanberörda
hänseenden tillstyrkt och hemstält behagade Hans
Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfriga
ledamöter, i nåder gilla och bifalla, med befallning

Femte hufvudtiteln.

att utdrag af detta protokoll skulle till finansdepartementet
öfverlemnas för att tjena till ledning vid författandet
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
Riksdagen angående statsverkets tillstånd och. behof.

Ex protocollo:
F. Wrangel.

BILAGOR.

Bih. till Rihd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft.

Femte hufvudtiteln,

Beräk öfver

antalet vid flottans stam och reserv anstäld samt f. d.

planer blifvit fullständigt genomförda, beräknas
a) Officerskåren samt flottans civilmilitära sta -

1-	2-	3.	*■	5. \|
	Of fi-
	Stam.
	Flaggman.	Regementsofficerare.	Kaptener.	Löjtnanter och underlöjtnanter.
Antal enligt faststäld stat......................................................................................	3	30	62	80
afdrag för vid mobilisering ej disponibla 5 %..................................................	—	2	3	4
Antal i rullorna vid innevarande åi’s början............................................................	—	—	—	—
afdrag för vid mobilisering ej disponibla 25 %.................................................	—	—	—	—
Beräknadt antal, sedan organisationen blifvit fullständigt genomförd........................	—	—	—	—
afdrag för vid mobilisering ej disponibla 35 %................................................	—	—	—	—
Summa	3	28	59	76
	166

Femte hufrudtiteln,

Bil. n:r 1 A.

ning

stamanstäld personal, som, sedan senast faststälda organisationsblifva
påräkneliga för flottans mobilisering,
ter äfvensom underofficerskårens reserv.

1 6-	1 7-	1 8.	1 9-	\| 10.	i ii-	12.	ris.	1 14-	\| 15. \| 16.	1 ”7	i 18. \| 19.	20.	\| 21.	\| 22	\| 23.	24. 1 25. \| 26.
c e r a r e.		c	i v i	Imilitära.		Underofficerare.
Reserv.	Marin- ingeniör- staten.	Civilstaten.	Ecklesiastikstaten. ______	Läkare- staten.	Ej sjögående reserv (pensionsstat).
Sjögående.	Ej sjögående (pensionsstat)	Stam.	w o CD O »-< <	Stam	Reserv.	Stam.	Reserv.	Maskiniststat.	Öfriga stater.
Kaptener.	Löjtnanter och under-löjtnanter	Flaggman.	W O Oq O 3 O a CD O Cfc o o *-i - o	Kaptener.	å stat.	öfver stat.	Carlskrona station.	Stockholms station.	Summa.	Carlskrona station.	Stockholms station.	Summa.
som varit reservofficors- aspiranter.	öfriga
—	—	—	—	—	—	19	—	47	25	—	5	24	_	—	—	_	_	_	_
—	—	—	—	—	—	1	—	2	1	—	—	1	—	—	—	-	—	—	—
—	—	—	3	12	8	—	—	—	—	—	—	—	—	i	6	7	62	16	78
—	—	—	1	3	2										bi	1	b 12	b 3	15	b 20 %
8	109	13											2) 6							2) Sedan reserv för
																				llottans läkarestat
3	38	4	—										bl							blifvit bildad.
5''	71	9	2	9	6	18	—	45	24	—	5	23	s) 5	i	5	6	50	13	63
85	17	18	69		a) 28

♦

- b f

Bil. n:r 2 A.

Sammandrag öfver behof vet af personal för flottans mobilisering med den, materiel, som antages vara tillgänglig vid 1902 års ingång.

2. | 3. | 4. | 5. | 6. 1 7■ 1 8. j 9. | 10- [ 11- | 12. | 13.

Beräkning öfver mobiliseringsbehofvet vid 1902
års ingång.

Officerare.

Stam.

crq

Staber...............................

10 st. 1. kl. pansarb&tar ...

4 st. 2. kl. » ......

7 st. 3. kl.

5 st. torpedkryssare..........

15 st. 1. kl. torpedbåtar......

11 st. 2. kl.

8 st. 1. kl. kanonbåtar........

1 st. 2. kl. » ........

2 st. torpedverkstadsfartyg.

2 st. handminefartyg..........

Summa staber och örlogsfartyg

Permanenta minpositioner..................................................

Handminepositioner............................................................

Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs sjöbevakning..................

Carlskrona sjöbevakning, befästningar och transportväsende
Förhyrda handelsfartyg.....................................................

Summa staber, fartyg, minpositioner och befästningar

Öfverstyrelse, stationer, varf..

Kustsignal väsendet................

Arméns sj ötransportväsende...
Ersättningspersonal...............

Tillsammans mobiliseringsbehof vid 1902 års ingång

Beräknad tillgång efter genomfö- | Stam och reserv...........................

randet af 1898 års organisation / f. d. stamanstäld beväring............

Summa

Brist.................................................................

Öfverskott.........................................................

Antal å stat enligt för stammen senast faststäld organisation
För bristens fyllande föreslagen ökning i staterna .............. — ■

Summa

Beräknad tillgång efter genomförandet af j o. , reserv

ofvan föreslagen ökning i staterna / '' ...... .

J f. d. stamanstäld beväring

för stammens personal

Summa

Brist..............................................................................

Öfverskott.......................................................................

Beräknad tillgång vid mobilisering den 10/''7 1899 (stam och f. d. stam).

»q

5
15

19
72
13

20
22
11
17

Reserv.

Sjö gående.

d tH

CD rt 2,

o- g

66 97 185

109

115

120

114

212

251

166

175

260

247

Ej sjögående.

d os
3- a

Er p
O 8*

3= n

112

5 80

116

>-ä

5‘

tres

£.*?

19
90
16
14

20
30
11
24

232

296

433

14. \|	15. \|	16. \|	i7. \|	18. \|	1 9. \|	20. 1	21.	22.	23. ]	24. \|	25.	26. 1 27. 1	28.	29. 1	30. !	31. j	32. i	33.	3-i. r	35. \|	30.	37. j	38.	3i). \|	40.	41. \|	43. \|	is: r	44.	~4f>. \|	41;. ["	47. \|	48. \|	49. \|	so. \|	51.	52.	53. j	54. \|	55. \|	’ Sfi. \|	57. 1	58. 1	59.	no. i	61.	82. \|	63.	64. \|	(15.	66.	67. \|	68.	09. \|	70. i	~ 71- t	72. \	73. [	74. \|	75. \|	76. \|	77. \|	78. j	79.
	C i	v i	1 m	i 1	t ii	r e.				M	a t r o s	a f d	e 1	n i n	g e	n.			Ekonomiafdelningen.			E 1	d a	r e a f t	e 1	n i	n g	e n.			Handtverksafdelningen.		M i n ö r a	fdel ningen.		u. Ej sjöj rese	Q			s	lut	s u	m	m	a.
Marin- ingeniör- staten.	Civil- staten.	Ecklesiastikstaten.	Läkare- staten.		Stam och f. d	. stam.		Öfrig beväring		Beväring eller förhyrde.		Stam	ocli f- d. stam.	Öfrig bevaring, ekonomimän. 1	w CD O (JQ O ^ 2. ^ p: tt1 t-s p	Tillsammans.	Stam och f. d. stam.	Öfrig beväring.	Beväring eller förhyrde.	Tillsammans.	Stam	och	d. stam.	Öfrig beväring, handtverkare.	Bevaring eller förhyrde, handtverkare.	Tillsammans.	Stam och f. d. stam.	Öfrig beväring utbildad till minörtjenst.	Tillsammans.	gående jrv.	Stam och	f. d. stam.	Reserv.	Civilmilitära stater, stam och reserv.	Öfrig beväring.	Bevaring eller förhyrde.	Tillsammans.
Tillsammans.	IT. O. och U. O. K.	1. kl. matroser tjenst- görande i st. f. U. O. K.	Yrkesutbildade matroser,	td i i g. cd o 2. cd EL CD ö. P P-i CD	Summa.	Styrmän.	i-- Matroser.	Summa.	Styrmän.	g P e+- o ce CD	Summa.	CD P P 3 CD	U. O. och IT. O. K.	1. kl. ekonomimän tjenst- görande i st. f. U. O. K.	S O o §. 3 P:	Summa.	d o o o d o 0	1. kl. eldare tjenstgö- rande i st- f. U. O. K.	1. kl. eklare.	to o		Maskinister.	Eldare.	Summa.	--- Maskinister.	Eldare.	Summa.	U. O. och U. O. K.	1. kl. handtverkare tjenst- görande i st. f. U. O. K.	1., 2. eller 3. kl. handtverkare.	Summa.	U. O. och IT. O. K.	1. kl. minörer tjenst- görande i st. f. U. O. K	1. kl. minörer.	2. och 3. kl. minörer.	Summa.	Officerare.	IT. O. och U. O. K.	Yrkesutbildad gemen- skap.	Matroser ej tillhörande yrkesgren.	Sjögående officerare.	Ej sjö-gående.
Stam och reserv.	Beväring.	\| Stam och reserv.	Beväring.	1 1 Stam och reserv.	Bevaring.	ch 3. kl. eldare.	Summa.
g p CD CD g g CD	Öfrig a stater.	Officerare.	d o
i	2	5		1	1		10	10		8		18							18			4	4	10		14																													19	10	12					8	12		61
9		9	_	__	9	1	28	141	40	032	80	893	10	673	683	—	—	—	1.576	10	i	120	131	120	—	251	94	48	77	157	376	20	182	202	—	—	—	578	29	—	20	49	10	—	59	—	—	—	—	—	—	—	—	—	72	274	1,095	80	18		—	27	1,016	—	2,582
			_		4		4	20	4	88	8	120	8	136	144	—	—	—	264	4	—	28	32	20	—	52	8	2	4	12	26	10	32	42	—	—	—	68	—	8	—	8	-	—	8	—	—	—	—	—	--	—	—	—	13	32	146	8	3	—	—	4	206	—	412
_		__	_	__	_	_	_	21	7	84	7	119	—	77	77	—	—	—	196	7	—	35	42	14	—	56	7	—	7	7	21	7	28	35	—	—	—	56	—	—	14	14	—	—	14	—	—	—	—	—	—	—	—	—	8	35	154	7	6	—	—	—	126	—	336
_		_	_	__	5	__	5	25	5	130	10	170	—	100	100	—	—	—	270	5	—	35	40	15	—	55	30	10	25	20	85	5	45	50	—	—	—	135	5	5	—	10	—	—	10	—	—	—	—	—	—	—	—	—	20	65	230	10	—	—	—	5	165	—	495
		_	__	.		_	__	15		60	_	75	—	_	—	_	—	—	75	—	—	15	15	—	—	15	30	—	38	45	113	—	23	23	—	—	—	136	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	---	—	—	22	45	158	—	8	—	—	—	23	—	256
		_	_.	__		__	_	11		33	_	44	—	_	—	—	—	—	44	—	—	—	—	11	—	11	22	—	22	33	77	-	11	11	—	—	—	88	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	11	33	88	—	—	—	—	—	22	—	154
		_	_	__	5	3	8	25	8	184	16	233	7	184	191	—	—	—	424	8	—	48	56	24	—	80	16	8	—	48	72	16	48	64	—	—	—	136	—	8	8	16	—	—	16	--									17	49	312	16	7	—	—	5	282		688
		_	_	__		_	_	3	_	14	2	19	—	10	10	—	—	—	29	1	—	5	6	2	—	8	1	—	1	1	3	2	4	6	—	—	—	9	—	—	2	2	—	—	2	—	—	—	--	—	—	—	—	—	1	5	23	2	1	—	—	~	18	—	50
		_	_			__		2		4	_	6	2	16	18	—	—	—	24	2	—	—	2	6	—	8	2	2	2	2	8	—	4	4	—	—	—	12	2	2	6	10	—	—	10	—	—	—	—	—	—	—	—	-	--	8	18	—	2	—	—	—	28	—	56
		_	_	__		_	_	2	_	_	__	2	2	_	2	—	—	—	4	2	—	6	8	4	—	12	2	—	—	—	2	2	8	10	—	—	—	12	—	—	—	—	2	—	2	4	—	8	8	20	16	36	—	—	2	10	22	—	2	—	—		34	-.	70
10	2	14	—	1	24	4	55	275	64	1,237	123	1,699	29	1,196	1.225	—	—	—	2,924	39	i	296	336	226	—	562	212	70	176	325	783	62	385	447	—	—	—	1,230	36	23	50	109	12	—	121	4	—	8	8	20	16	36	—	—	185	566	2,258	123	47	—	—	49	1,932	—	5,160
		2				5	7	8		20		28	7	40	47	7	16	23	98	5		34	39	25	_	64	14	10	16	9	49	10	81	91	5	14	19	159	2	—	6	8	4	—	12	48	19	67	164	298	234	532	—	—	18	77	345	—	9	—	—	2	406	45	902
													_		_	_		—	_	__	_	—	_	_	—	_	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4	—	4	18	26	12	38	—	—	2	4	22	—	-	—	—	—	12	—	40
								8	8	48		64	17	84	101	2	4	6	171	1	i	1	3	8	—	11	1	—	—	—	1	11	48	59	1	Q O	4	64	—	--	—	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3	10	58	—	2	—	—	—	169	10	252
	_	1		1	4	2	8	13	10	101	__	124	20	107	127	14	52	66	317	1	—	2	3	7	26	36	5	—	15	—	20	--	58	58	12	16	28	106	2	—	15	17	10	8	35										4	21	143	—	3	—	—	6	204	136	517
	__	3		__	3	3	9	—		18	_	18	4	8	12	18	160	178	208	6	—	9	15	SO	41	86	—	—	—	—	—	—	12	12	14	28	42	54	—	—	--	—	—	10	10	—	--	--	—	—	—	—	—	—	—	6	27	—	—	—	—	6	57	283	379
10	2	20	--	2	31	14	79	304	82	1,424	123	1,933	77	1,435	1,512	41	232	273	3.718	52	2	342	396	29G	67	759	232	SO	207	334	853	83	584	667	32	61	93	1,613	40	23	71	134	27	18	179	56	19	79	190	344	262	606	—	—	212	684	2,853	123	61	—	—	63	2,784	474	7,250
17		63		5	7	5	97	19		45		64	7	192	199		99	99	362	1			1	91	65	157	1	_	_	_	1	_	—	—	2	14	16	17	—	—	—	—	13	—	13	2	—	—	_	2	—	2	13	51	25	23	45	--	—	18	64	92	308	180	755
										53	_	53	_	_	_	_	__	_	53	___	_	_	_	_	_	_	__	,—	—	—	—	—	—	—	_	—	—	—-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—	53	—	8	5	—	—	—	—	68
				__	_				_	_	_	_	_	___	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	4	1	—	-	—	—	6
	3		5	—	—	11	19	31	8	142	12	193	77	592	669	10	58	68	930	5	—	34	39	134	17	190	23	8	21	33	85	68	227	295	8	15	23	403	4	2	7	13	27	5	45	6	2	8	19	35	117	152	—	—	11	69	284	12	42	—	—	—	1,276	118	1,812
27	5	83	5	7	38	30	195	354	90	1,664	135	2,243	161	2,219	2,380	Öl	389	440	5,063	58	2	376	436	521	149	1106	256	88	228	367	939	151	811	962	42	90	132	2,033	44	25	78	147	67	23	237	64	21	87	209	381	379	760	13	51	251	776	3,235	135	115	24	64	155	4,364	772	9,891
1 3	2	88		t	8			1,754											378						3	16											1(	13						1	J8
18	_	69	—	5	28	—	_	272	_	901	219	1,392	—	—	—	—	—	—	—	56	—	270	326	—	—	—	156	—	169	224	549	--	—	—	—	—	—	—	29	—	62	91	—	-	—	39	—	48	98	185	—	—	6	63	166	552	1,772	219	85	17	69	120	—	—	—
		_	__	__	--	—	_	__	_	389	107	496	—	—	—	—	—	—	—	—	—	94	94	—	—	—	—	—	64	64	128	—	—	—	—	—	—	—	—	—	6	6	—	—	—	—	—	43	51	94	—	-	—	—	—	—	711	107	—	—	—	—	—	—	—
18	—	69	—	5	28	—	—	272	—	1,290	326	1,888	—	—		—	—	—	—	56	—	364	420	—	—	—	156	—	233	3S8	677	—	—	—	—	—	—	—	29	—	68	97	—	—	—	39	—	91	149	279	—	—	6	63	166	552	2,483	326	85	17	69	120		—	—
9	_	14	_	2	10	—	—	82	_	464	—	546	—	—	—	—	—	—	—	2	—	14	16	—	—	—	100	—	83	79	262	—	—	—	—	—	—	—	15	—	35	50	—	—	—	25	—	17	60	102	—	—	7	—	85	224	752	-	30	7	—	35	—	—	—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	191	191	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	~	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	12	—	—	—	191	—	—	5	—	—	—
19	_	72	—	5	24	—	—	285	_	O CO >rH	1,465	—	—	—	—	—	—	—	60	—	285	345	—	_	—	164		415	579	—	--	—	—	—	—	—	30	—	65	95	—	—	—	40	—	155	195	—	—	—	—	175	579	2,100	—	—	—	—		—
5	_	_	—	--	10	—	—	85	_	420	505	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	___	—	—	106	—	100	206	—	—	—	—	—	—	—	10	—	30	40	—	—	—	20	—	50	70	—	—	—	—	85	221	600	—	—	—	—	—-	—	_
24	—	72	—	5	34	—	—	370	—	1,6	00	1,970	--	—	—	—	—	—	—	60	—	285	345	—	1 _	—	270	—	5	15	785	—	—	—	—		—		40	—	95	135	—	—	—	60	—	2	05	265	—	—	—	—	260	800	2d	00	—	—	—	—	—	—	—
27	—	69	—	5	38	—	—	352	—	1,216	303	1,871	—	—	—	—	—	—	—	56	—	270	326	—	—	—	256	—	209	279	744	—	—	—	—	—	—	—	38	—	90	128	—	—	—	57	—	63	130	250	—	—	6	63	247	759	2,257	303	121	17	69	139	—	—	—
__	_	___	_	—	—	—	—	_	_	528	141	669	—	—	—	—	—	—	—	—	—	94	94	—	—	—	—	—	79	79	158	—	—	—	—	—	—	—	-	—	8	8	—	—	—	—	—	57	67	124	—	—	—	—	—	—	912	141	—	—	—	—	—	—	—
27	—	69	—	5	38	—	—	352	—	1,744	444	2,540	—	—	—	_		—	—	56	—	364	420	—		—	256	—	288	358	902	—	—	--	—	—	—	—	38	—	98	136	—	—	—	57	—	120	197	374	—	—	6	63	247	759	3,169	444	121	17	69	139			—
—	—	14	—	2	—	—	—	2	—	10	—	12	—	—	—	—	—	—	—	2	—	14	16	—	—	—	—	—	28	9	37	—	—	—	—	—	—	—	6	—	5	11	—	—	—	7	—	—	12	19	—	—	—	—	4	17	66	—	—	7	—	16	—		—
											309	309	—	—	—	-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	12	—	12	—	—	—	—	—	—	—	309	6	—	—	—	—	—	-
	_	—	—	--	—	—	—	249	—	849	612	1,710	—	—	—	\| -	—	—	—	46	—	332	378	—	—	—	133	—	180	170	483	1 —	—	—	—	—	—	—	28	—	48	76	—	—	—	40	-	37	182	259	1 -	—	—	—	—	496	1,798	612	—	—	—	—	1	1	- 1

Beräkning öfver antalet vid flottans stam och reserv anstäld samt f. d. stamanstäld personal, som, sedan senast faststälda organisationsplaner blifvit fullständigt genomförda,

beräknas blifva påräkneliga för flottans mobilisering.

Bil. n:r 1 B.

b) Underofficers- och sjömanskårerna enligt 1898 års organisation.

Carlskrona station.

Underofficerare.....................................................................

Underofficerskorpraler............................................................

Gemenskap rekryterad från skeppsgossekåren.........................

» anstäld genom förnyande af kontrakt eller på 0 år.

» anstäld genom kontrakt, tjenstgörande 1. året........

» » » » » 2. » ........

» » » » » 3. » ........

» »> » » » 4. >» ........

Beväringsmän, som haft mer än 3 år 8 mån. stamanställning....
» » » högst » » »

Summa (efter skjutskolans slut)*)

*) Deraf under fredstid disponibla:

1. Februari — skjutskolans slut.....

Skjutskolans slut — 30. September

Stockholms station.

Underofficerare.....................................................................

Underofficerskorpraler...........................................................

Gemenskap rekryterad från skeppsgossekåren.........................

» anstäld genom förnyande af kontrakt eller på 6 år.

» anstäld genom kontrakt, tjenstgörande 1. året........

» » )> » )> 2. » ........

» » » » » 3. » ........

» » n » » 4. » ........

Beväringsmän, som haft mer än 3 år 8 mån. stamanställning....
» » » högst » » »

Summa (efter skjutskolans slut) **)

*) Deraf under fredstid disponibla:

1. Februari — skjutskolans slut.....

Skjutskolans slut — 30. September

Tillsammans båda stationerna.

I stat upptaget antal ................................................

Vid mobilisering disponibla (efter skjutskolans slut)

( stam
slut)! „

f. d. stamanst. bev.

Summa

En ökning af staten med 100 man gemenskap inom hvarje afdelning
beräknas vid mobilisering lemna en ökad tillgång af.....................

Om en ökning af 100 man inom matrosafdelningen antages uteslutande
omfatta 2 år 8 månader tjenstgörande manskap beräknas densamma
vid mobilisering lemna en ökad tillgång af..................................

2	3	~TI		6 \| V staplar, ske		1.9	i»	ii	iä _	13	14		ic	17	18 ~	19	20	"91	22	513	24	25	2 C	27	2 8	29	30	31	32	33	34	35	so	" 87	38	so	40	41 "	42	43	j 44	45	46	47~	48	49	so	51	52	\| 53	54	1 55	\| 56	1 57	58	59
		Artillerikon	)pare,	styrmän och matroser.			Ekonomikonstaplar och ekonomimän.				Maskinister	0 c ''	i e	Hare.			Rustmästare, torpedmästare, qvartersman, vapensmeder, torpedhandtverkare och timmermän.	Minör	konstaj	1 a t	och minörer.
Antal af stammen å stat enligt organisationsplanen.	Antal beväringsmän, som beräknas vara uppfördt i stamrullan.	Af i rullorna upptaget antal beräknas vara	Afdrag för mobilisera disponib’	vid g ej a.	Vid mobilisering påräknelig tillgång.	Antal af stammen å stat enligt organisationsplanen.	Antal beväringsmän, som beräknas vara uppfördt i stamrullan.	Afdrag för vid mobilisering ej disponibla.	Vid mobilisering påräknelig till-gång.	Antal af stammen å stat enligt organisationsplanen.	Antal beväringsmän, som beräknas vara uppfördt i stamrullan.	Af i rullorna upptaget antal beräknas vara	Afdrag för vid mobilisering ej disponibla.	Vid mobilisering påräknelig till-gång.	Antal af stammen å stat enligt organisationsplanen.	Antal beväringsmän, som beräknas vara uppfördt i stamrullan.	Afdrag för vid mobilisering ej disponibla.	Vid mobilisering påräknelig till-gång.	\> P 3 p CTQ ->	Antal beväringsmän, som beräknas vara uppfördt i stamrullan.	Af i rullorna upptaget antal beräknas vara	Afdrag för vid mobilisering ej disponibla.	Vid mobilisering påräknelig till-gång.
U. O., U. O. K. eller yrkesutbildade.	Ej yrkesut-bildade.	%	Antal.	a o	U. O. K.	Hi CD CO p £ P P* CD	Ej yrkesutbildade.	CO P B g p	%	Antal.	U. O.	d o W	Ekonomimän.	Summa.	! U. O.. U. 0. K. eller 1. kl. eldare.	2. och 3. kl. eldare.	%	Antal.	d o	U. O. K.	1. kl. eldare.	2. och 3. kl. eldare. ...	S u m m a.	%	Antal.	d o	U. O. K.	Handtverkare.	I S u m m a.	p b § i CD ^ l"Öj P EJ m Ek C-CD P CD P CP3 C+-	U. O., U. 0. K. eller 1. kl. minörer.	2. och 3. kl. minörer.	%	Antal.	d o	U. O. K.	1. kl. minörer.	2. och 3. kl. minörer.	S u m m a.	Anmärkningar.
%	Antal.	U. O. eller U. O. K. eller yrkesut- bildade.	Ej yrkesut- bildade.	u. O. eller U. O. K.	Ekonomimän.	%	An- tal.	U. O., U.O.K. eller 1. kl. eldare. _	\| 2. och 3. eldare.	U. O. eller U. O. K.	1 Handtverkare.	%	An- tal.	U. O., U.O.K. eller 1. kl. minörer.	2. och 3. kl. minörer.
90		90			5	4		86				86	15		5	1		14			14	49		49			5	2		47				47	7		5			7			7	8		8			5			8				8
‘) 90	—	90	—	—	5	4	—	—	86	—	—	86	15	—	5	1	—	—	14	—	14	50	—	50	—	—	5	2	—	—	48	—	—	48	14	—	5	1	—	—	13	—	13	8	—	8	—	—	5	—	—	—	8	—	_	8	*) För rekryteringen af denna styrka
t																																																									beräknas årligen erfordras 45
j '') 475	—	460	—	15	5	23	1	—	—	437	14	451	125	—	5	—	7	—	—	118	118	100	—	100	—	—	5	5	—	—	—	95	—	95										18	—	18	—	—	5	1	—	—	—	17	—	17	karl skr ifna skeppsgossar.
90	—	—	100	90	5	—	5	—	_	—	85	85	14	—	5	—	—	—	—	14	14	40	—	—	100	40	5	—	2	—	—	—	38	38										13	_	_	100	13	5	_	1				12	12
88	—	66	25	22	5	3	1	—	—	63	21	84	14	—	5	—	1	—	—	13	13	39	—	—	100	39	5	__	2	—	—	—	37	37	41	—	5	—	2	—	—	39	39	13	—	—	100	13	5	—	1	_	_	_	12	12
82	—	61	25	21	5	3	1	—	—	58	20	78	12	—	5	—	1	—	—	11	11	37	—	—	100	37	5	—	2	—	—	—	35	35										12	—	—	100	12	5	—	1	—	—	_	11	11
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	34	—	23	33	11	5	1	1	—	—	22	10	32										11	-.	6	50	5	5	—	—	—	—	6	5	11
_	80	72	10	8	60	43	5	_	_	29	3	32	__	20	60	—	12	_	_	8	8	_
—	630	473	25	157	60	284	94	—	—	189	63	252	—*_	96	60	—	58	—	—	38	38	—	j 170	85	50	85	60	51	51	—	—	34	34	68	—	5	20	—	1	—	—	4	4	—	55	25	55	30	30	7	9	—	—	18	21	39
915	710	1,312	—	313	—	364	107	86	86	776	206	1,154	195	116	—	2	79	14	14	202	230	349	170	308	—	212	—	61	58	47	48	151	154	400	62	5	—	1	3	7	13	43	63	83	55	65	—	73	—	8	12	8	8	41	61	118
_	—	_	_	_	_	_	—	86	86	452	246	870	__	_	_	—	_	14	14	156	184	__	_	_	_	_	_		_	47	48	95	142	332		_				7	13	39	59									8	8	17	46	79
								86	86	558	140	870						14	14	156	184									47	48	117	120	332						7	13	39	59							"		8	8	23	40	79
50		50			5	2		48				48	15		5	1		14			14	30		30			5	2		28				28	3		5			3			3	12		12			5	1		11				11
2) 55	—	55	—	—	5	3	—	—	52	—	—	52	15	—	5	1	—	—	14	—	14	35	—	35	—	—	5	2	—	—	33	—	—	33	6	—	5	—	—	—	6	—	6	12	—	12	—	—	5	—	—	—	12	—	—	12	2) För rekryteringen af denna styrka
																																																									beräknas årligen erfordras 50
j 2) 310	—	295	—	15	5	15	1	—	—	280	14	294	90	—	5	—	4	—	'' —	86	86	35	—	35	—	—	5	2	—	—	—	33	—	33	''									18	—	18	—	—	5	1	—	—	—	17	—	17	karlskrifna skeppsgossar.
47	—	_	100	47	5	—	2	—	—	—	45	45	11	—	5	—	1	—	—	10	10	35	—	—	100	35	5	—	2	—	—	—	33	33										19	_		100	19	5	_	1	__			18	18
46	—	34	25	12	5	2	1	—	—	32	11	43	10	—	5	—	1	—	—	9	9	34	—	—	100	34	5	—	2	--	—	—	32	32	> 24	—	5	—	1	—	—	23	23	18	—	—	100	18	5	—	1	—	—	—	17	17
42	—	32	25	10	5	1	1	—	-	31	9	40	9	—	5	—	—	—	—	9	9	32	—	—	100	32	5	—	2	—	—	—	30	30										17	—	—	o o	17	5	—	1	—	—	—	16	16
—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	29	—	20	33	9	5	1	—	—	—	19	9	28										16	—	8	50	8	5	—	1	—	—	8	7	15
—	200	180	10	20	60	108	12	—	_	72	8	80	—	50	60	_	30	—	—	20	20	—
—	330	248	25	82	60	149	49	—	—	99	33	132	—	70	60	—	42	—	—	28	28	—	j 150	75	50	75	60	45	45	—	—	30	30	60	—	3	20	—	1	—	—	2	2	—	78	35	55	43	30	10	13	—		25	30	55
550	530	894	—	186	—	280	66	48	52	514	120	734	150	120	—	2	78	14	14	162	190	230	150	195	—	185	—	52	51	28	33	82	134	277	33	3		—	2	3	6	25	34	112	78	85	—	105	—	12	17	11	12	50	88	161	1
—	—	_	--	_	_	_	—	48	52	268	154	522	—	—	_	_	_	14	14	114	142	_	_	—	_		_	_	_	28	33	33	123	217	_			_		3	6	23	32									11	12	17	66	106
								48	52	343	79	522						14	14	114	142									28	33	52	104	217						3	6	23	32									11	12	25	58	106
—	—	—	—	—	—	—	—	140	145	1,180	1,465		—	—	—	—	30	30	285	345	—	—	—	—	—	—	—	—	79	85	415	579	—	—	—	—	—	10	20	65	95	—	—	—	—	—	—	—	—	20	20	155	195
—	—	—	—	—	--	—	—	134	138	901	219	1,392	—	—	—	—	—	28	28	270	326	—	—	—	—	—	—	—	—	75	81	169	224	549	—	__	—	—	—	10	19	62	91		—	—	—	—	—	—	—	19	20	48	98	185
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	389	107	496	—	—	—	—	—	—	—	94	94	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	64	64	128	—	—	—	—	—	—	—	6	6	—	—	—	_	—	_	_	—	_	_	43	51	94
—	—	—	—	—	—	—	__	134	138	1,290	326	1,888	—	—	—	—	—	28	28	364	420	—	—	—	-	—	—	—	—	75	81	233	288	677	—	—	—	—	—	10	19	68	97	—	—	—	—	—	—	—	—	19	20	91	149	279	i
								( stam		75	20	95						\|•stalrl		95	95									(stam		40	55	95						(stam		95	95									(■stam		31	64	95
100	—	—	—	—	—	—	—	j f. d.	stam	33	8	41	100	~	—	—	—		stam	33	33	100	—	—	—	—	—	—	—	f.d.	stam	15	15	30	100	—	—	—	—		stam	5	5	100	—	—	—	—	—	—	—	f. d.	stam	27	33	60
								i Summa	108	28	136						1 s.	rama	128	128									1 So	mma	55	70	125						1 >Si	mina	100	100									{ Su	mma	58	97	155
								( stam		47	48	95
100		(2 år	8 mån	åder tj	enstgöi	ande)		1 f. d.	stam	73	22	95
								1 Summa	120	70	190

Bil. n:r 2 B.

Sammandrag öfver deri ökning i behofvet af personal för flottans mobilisering, som beräknas uppstå från och med 1902 och intill dess antalet 1. kl. pansarbåtar, 1. och 2. kl. torpedbåtar uppbringats till respektive 15, 30 och 20,

under förutsättning af att 1 st. 1. kl. kanonbåt hvarje år blifver utrangerad.

1.	2.	3.	4.	5.	c.	7-	8.	9. "	io.	ii-	12-	13.	14.	15.	16.	17.	18-	19.	20.	21.	22.	23.	24.	25.	2 0.	27.	28.	29. ”	30.	31.	32.	33.	34.	35.	so!	37.	38.	3 9.	40.	L41-	42.	43.	j 44.	j in.	\| 46. ’	!	\| 48.	j 49.	\| 50.	\| '' 51.	1	53.	\| 54.	j 55.	56.	[ 57.	( 58.	\| 5 9.	G0.	1 61.	1 62.	j 63.	j 64.	1 65.	1 66.	67.	\| 08.	69.	\| 70.	1 71.	1 72.	73.	1 74-	\| 75.	1 76.	1 77.	78.
						0 i	f	i c	e r	a	r e.					C i	v i	1 m	i 1	t ä	r e.				Mat	ros	a f d e 1	n i n	g e	n.			Ekonomiafd	elningen.			E	1 d a r e	a f	d e	1 n i	n g	e n.			Handtverksafdelningen.		Minör»	fde	. n i n	gen.	U.	O.			S 1	U t	s	u m	m	a.
Sta m.	Rese r v.	Beväring, sjökaptener.	Bevaring eller förhyrde, sjökaptener.	Tillsammans.	Marin- ingeniör- staten.	Civil- staten.	Ecklesiastikstaten.	Läkare- staten.	Tillsammans.	Stam och f. d. stam.	Öfrig beväring.	Beväring eller förhyrde.	H 5T jo g g m	Stam och	f. d. stam.	Öfrig beväring, ekonomimän.	Bevaring eller förhyrde, ekonomimän.	Tillsammans.	Stam och f.	d. stam.	Öfrig beväring.	Beväring eller förhyrde.	Tillsammans.	Stam och	f. d.	stam.	Öfrig beväring, handtverkare.	Bevaring eller förhyrde, handtverkare.	Tillsammans.	Stam och f.	d. stam.	Öfrig beväring, utbildad till minörtjenst.	Tillsammans.	Ej sjö-gående reserv.	Stam och	f. d. stam.	Reserv.	Civilmilitära stater, stam och reserv.	Öfrig beväring.	Bevaring eller förhyrde.	Tillsammans.
Flaggman.	Regementsofficerare.	Kaptener.	Löjtnanter och under- löjtnanter.	Summa.	Sjö- gående.	Ej sjö-gående.	U. O. och U. O. K.	1. kl. matroser, tjenst- görande i st. f. U. O. K.	Yrkesntbildade matroser.	Ej yrkesntbildade matroser.	Summa.	Styrman.	Matroser.	Summa.	Styrmän.	Matroser.	Summa.	U. O. och U. O. K.	1. kl. ekonomimän, tjenst- görande i st. f. U. O. K.	Ekonomimän.	Summa.	U. O. och U. O. K.	1. kl. eldare, tjenst- görande i st. f. U. O. K. \|	1. kl. eldare.	2. och 3. kl. eldare.	Summa.	Maskinister.	Eldare.	U1 £ B B p	Maskinister.	Eldare.	Summa.	IT. O. och IT. O. K.	1. kl. handtverkare, tjenst- görande i st. f. U. O. K.	1-, 2. eller 3. kl. handtverkare.	Summa.	IT. O. och U. O. K.	1. kl. minörer, tjenst- görande i st. f. IT. O. K.	1. kl. minörer. 1	2. och 3. kl. minörer.	Summa.	Officerare.	O. O. och IT. O. K.	Yrkesutbildad gemenskap.	Matroser, ej tillhörande yrkesgren.	Sjögående officerare.	Ej sjö-gående.
Kaptener.	Löjtnanter och underlöjtnanter.	Flaggmänoch rege- mentsofficerare.	Kaptener.	Stam och reserv.	Beväring.	Stam och reserv.	Bevaring.	J Stam och reserv.	Beväring.
Maskiniststat.	Öfriga stater.	Officerare.	d o
Beräkning öfver ökning i mobiliseringsbehof och stater för
	under åren 190*2—-1911 nytillkommande materiel.
Mobiliseringsbehof vid 1902 års ingång.................................................	4	40	92	115	251	3	112	15	9	14	29	433	27	5	83	5	7	38	30	195	354	90	1,664	135	2,243	161	2,219	2,380	51	389	440	5,063	58	2	376	436	521	149	1,106	256	88	228	367	939	151	811	962	42	90	132	2.033	44	25	78	147	67	23	237	64	21	87	209	381	379	760	13	51	251	776	3,235	135	115	24	64	155	4,363	773	9,891
		1 divisionschef med stab...................................	—	1	—	1	2	—	—	—	—	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	__	—	_	___	__	_	_				2	1							1		4
		5 st. 1. kl. pansarbåtar......................................	—	5	10	20	35	—	10	—	—	—	—	45	5	—	5	—	—	5	—	15	75	20	310	40	445	5	380	385	—	—	—	830	5	—	60	65	60	—	125	50	25	45	85	205	10	100	no	—	—	—	315	15	—	10	25	5	—	30	—	—	—	—	—	—	__	_	_	35	145	555	40	- 10			15	560		1,360
		15 st. 1. kl. torpedbåtar.....................................	—	—	15	5	20	—	10	—	—	—	—	30	—	—	—	—	—	--	—	—	15	—	60	—	75	—	—	—	—	—	—	75	. —	—	15	15	—	—	15	30	—	45	45	120	—	30	30	—	—	—	150	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	20	45	165	_	10	_			30		270
åren		9 st. 2. kl. > ...................................	—	—	—	9	9	—	—	—	—	—	—	9	—	—	—	—	—	—	—	—	9	—	27	—	36	—	—	—	—	—	—	36	—	—	—	—	9	—	9	18	—	18	27	63	—	9	9	—	—	—	72	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	___	_	_	9	27	72						18		126
1902—'' 1911		Summa	—	6	25	35	G6	—	20	—	—	—	—	86	5	—	5	—	—	5	—	15	100	20	397	40	557	5	380	385	—	-	—	942	5	—	75	80	70	—	150	98	25	108	157	388	10	139	149	—	—	—	537	15	—	10	25	5	—	30	''-	_	_	__	_	__				66	218	792	40	20			15	609		1,760
	Afgar 8 st. 1. kl. kanonbåtar.....................................			8	8	16	—	8	—	—	—	—	24	—		—			5	3	8	24	8	184	16	232	8	184	192	—	—	—	424	8	—	48	56	24	—	80	16	8	—	48	72	16	48	64	—	—	—	136	—	8	8	16	—	—	16	—	—	—	__	_	_	_	_		16	48	312	16	8			5	283		688
		Återstår ökadt behof för ny materiel	—	6	17	27	50	—	12	—	—	—	—	62	5	—	5	—	—	h	— 3	7	76	12	213	24	325	— 3	196	193	—	—	—	518	- 3	—	27	24	46	—	70	82	17	108	109	316	- 6	91	85	—	—	—	4Q1	15	- 8	2	9	5	—	14 .										50	170	480	24	12			10	326		1.072
	Ökning i ersättningspersonalen under 10-årsperioden...............			1	1	2	“	11			3		16		1		1			—	2	8	1	21	2	32	13	84	97	—	—	—	129	—	—	2	2	15	—	17	8	2	11	11	32	14	55	69	—	—	—	101	1	—	—	1	1	—	2	—	—	—	-	—	—	—	—	—	2	17	48	2	11	—	—		187	—	267
Tillsammans ökning	i mobiliseringsbehofvet........................................	—	6	18	28	52	—	23	—	—	3	—	78	5	1	5	1	—	—	— 3	9	84	13	234	26	357	10	280	290	—	—	—	647	— 3	—	29	26	61	—	87	90	19	119	120	348	8	146	154	—	—	—	502	16	— 8	2	10	6		16										52	187	528	26	23			10	513		1.339
Mobiliseringsbehof vid 1912 års ingång.................................................	4	46	no	143	303	3	135	15	9	17	29	511	32	6	88	6	7	38	27	204	438	103	1,898	161	2,600	171	2,499	2,670	51	389	440	5,710	55	2	405	462	582	149	1,193	346	107	347	487	1,287	159	957	1,116	42	90	132	2,535	60	17	SO	157	73	23	253	61	21	87	209	381	379	760	13	Öl	303	963	3,763	161	138	24	64	165	4,876	773	11.230
Årlig medelökning i	mobiliseringsbehofvet..........................................	—	0.6	1.8	2.8	5.2	—	2.3	—	—	0.3	—	7.s	0.5	O.i	0.5	O.i	—	—	— 0.3	0.9	8.4	1.3	23.4	2.c	35.7	1.0	28.0	29.o	—	—	—	64.7	— 0.3	—	2.9	2.6	G.i	—	8.7	9.0	1.9	11.9	12.o	34.s	0.8	14.c	15.4	—	—	—	50.2	1.6	— 0.8	0.2	1.0	0.6	—	1.0	—	—	—	—	—	—	—	—	—	5.2	18.7	52.8	2.o	2.3	—	—	1.0	51.3	—	133.9
För fyllande af ofvanstående ökning i mobiliseringsbeliofvet
	beräknas staterna för stampersonalen böra ökas:
Under	10-årsperioden 1902—1911 med...............................................	—	6	19	30	55	—	—	—	—	—	—	—	5	—	5	—	—	—	—	—	90	—	230	320	—	—	—	—	—	—	—	—	—	20	20	—	—	—	95	—	205	300	—	—	—	—	—	—	—	15	—	—	15			-										55	200	45	5	_			10			720
Motsvarande en årlig medelökning af...............................................	—	0.6	1.9	3.0	5.5			—					0.5	—	0.5	—	—	“—	—	—	9.0	—	23.0	32.o	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2.o	2.0	—	—	—	9.5	—	20.5	30. o	—	—	—	—	—	—	—	1.5	—	—	1.5	—	—	-1		—	—	—	—	—	—	—	—	5.5	20.o	45.5	—	—	—	1.0	—	—	72.o

102

Femte hufvudtiteln,

Öfver af

antalet flaggman, regementsofficerare och kaptener, löjtnanter och

skedstagande för olika

	England.	Frankrike.	Tyskland.	Ryssland. 1897.	Italien. 1897.
Vio	1896.	Enl. plan 1903.	Enl. lag 9/e 1896.	fr.	1898.	1897.	Enl. plan 1905.
Antal.	SS	Obl. afsked. \|	Antal.	as	Obl. afsked. \|	Antal.	SR	Obl. afsked. \|	Antal.	SR	Obl. afsked. \|	Antal.	SR	1 Obl. afsked. \|	Antal.	SS	\| Obl. afsked.	Antal.	SS	\| Obl. afsked. :	Antal.	SR	\| Obl. afsked.
/			65			65			65			65			56			56			65			65
Flaggman...............\	68	4.1	60	68	3.2	60	35	2.o	62	35	2.0	62	14	1.8	53	19	1.7	53	63	5.2	60	21	2.9	60
f	_								60			60
Regementsofficerare t	458	27.6	55	512	24.4	55	240	13.9	58	340	19.7	58	129	17.3	50	191	17.4	50	270	22.2	55	193	26.8	55
1	—	—	50	—	—	50	—	—	55	—	—	55	—	—	—	—	—	—	—	—	51	—	—	52
Kaptener, Löjtnanter/	1,134	68.3	45	1,520	72.4	45	1,450	84.1	53	1,350	78. s	53	604	80.9	43	890	80.9	43	88572.6	47	507	70.3	50
o. Underlöjtnanter!	—		40	—	—	40	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	—	45

Anmärk I

England äro »midshipmen» icke medräknade, men »lieutenants 8 years seniority», hvilka hafva regementsicke
haft sin flagga hissad. De kunna således få pension (retired pay) viceamiraler vid 55 och konteramiraler
I Frankrike äro »aspirants 1. cl.» medräknade. Antalet regementsofficerare »fr. 1898» är sannolikt endast
I Nederländerna och Danmark upptager regementsofficersgraden endast »kapitein tee Zee» eller kommenI
Österrike lär icke någon viss pensionsålder vara föreskrifven, men pension fås i allmänhet efter 40

Femte hufvudtiteln

103

Bil. n:r 3.

sigt .

underlöjtnanter inom olika mariner samt den för obligatoriskt afgrader
bestämda åldern.

Förenta staterna.	Österrike fredsstaf. 1896.	Japan. 1897.	Neder- länderna. Ve 1896.	Danmark. 1896.	Norge. 1898.	Portugal. 1897.	Sverige.
1897.	Enl. ny plan.	Enl. gällande stat.	Enl. chefens för flottans stab förslag.
Antal.	SS	\| OM. afsked.	Antal.	SB	\| Obl. afsked.	Antal.	SB	\| Obl. afsked. \|	Antal.	*B	1 Obl. afsked. \|	Äntå).	SB	Obl. afsked. \|	Antal.	SB	Obl. afsked. \|	Antal.	*B	Obl. afsked.	Antal.	SB	Obl. afsked. \|	Antal.	SB	Obl. afsked.	Antal.	&	Obl. afsked.
18	2.2	62	18	1.8		9	2.0	—	9	1.5		4	1.0		3	2.o	—	2	2.3	68	13	5.o		3	1.7	68	4	1.5	68
130	16.1	62	182	17.8	—	74	16.7	—	101	16.c	—	25	6.1	—	15	9.9	-	18	20.r>	65	103	39.9	-	30	17.1	63 58	42	16.2	63 58
658	81.7	—	820	80.i	—	360	81.3	—	498	81.9	—	380	92.9	—	134	88.1	-	68	77.2	60-45	142	55.i	-	142	81.2	55.5	214	82.3	50-55

n i n g a r.

officers grad, äro här sammanräknade med öfriga löjtnanter. Flaggman pensioneras tidigare, om de under 2 år

vid BO års ålder. Captains kunna likaledes öfvergå >on retired pay» vid BO eller t. o. m. 4B år.

enligt förslag i deputerade kammaren.

dörer, deraf den låga procenten.

tjensteår.

104

Femte liufvudtiteln.

Bil. n:r 4.

Redogörelse

för antalet officerare å stat vid svenska flottan under
åren 1800—1899.

Vid århundradets början var sjöförsvaret deladt i två hufvuddelar:
örlogsflottan och arméns flotta. Dessa sammanslogos år 1824 till Kongl.
Maj:ts flotta. Under tiden 1800—1825 funnos på örlogsflottans stat 174
officerslöner samt dessutom intill år 1813 20 underlöjtnants-expektanslöner;
från 1814 till 1824 endast 15 sådana. Åren 1800—1825
undergick arméns flottas officerspersonal upprepade förändringar. År
1800 funnos på stat 144 officerslöner (hvaraf 16 expektansunderlöjtnantslöner);
åren 1801—1806 149 st. Åren 1805 och 1808 upprättades
Stralsunds och Malmö eskaderdivisioner, hvilka hvardera erhöllo
9 officerare på stat, delvis öfverflyttade från andra stationer. Genom
Finlands förlust och de finska stationernas försvinnande minskades
arméns flottas officerskår åren 1809 —10 till 84, men ökades 1811 till
94 samt år 1813 till 122 (hvaraf 14 underlöjtnanter med expektanslön).
Denna siffra bibehölls oförändrad till flottornas sammanslagning. Under
den första fjerdedelen af århundradet funnes således på stat 311—356
sjöofficerslöner.

Vid den år 1824 beslutade sammanslagningen uppgjordes en ordinarie
stat, omfattande tillsamman 257 officerare, hvilken skulle följas,
så snart omständigheterna det medgåfve. Af dessa 257 uttogos 35,
som skulle bilda en särskild sjöartillerikår. Emellertid kom nämnda
stat icke att tillämpas förr än år 1831, utan följdes till dess särskilda
interimsstater. Större delen af de öfvertaliga officerarne, till ett antal
af 73, öfverflyttades till en »extra- och expektansstaU, hvilken i mån af afgång
genom dödsfall eller afsked efter hand förminskades, så att den
år 1869 alldeles upphört. År 1834 minskades sjöartillerikårens styrka
till 33 officerare, hvilket antal bibehölls oförändradt, äfven sedan kåren
år 1847 förvandlats till ett marinregemente. Intill år 1846 hade den
egentliga sjöofficerskårens aktiva styrka enligt stat utgjort 222 officerare
(fr. o. m. år 1825), men den ökades nu till 228, hvarvid dock är att
märka, att under hela tiden från 1825 ända till 1854 ett obestämdt antal
underlöjtnantsexpektanslöner funnits (någon gång uppgående till 28),

Femte lnifvudtiteln.

105

så att antalet aktiva sjöofficerare med lön på stat under denna tid i
allmänhet varit omkring 240. År 1854 bestämdes antalet underlöjtnants-expektanslöner
till 20, hvadan antalet aktiva officerare på stat nu
faktiskt blef 248 (förutom 33 officerare vid marinregementet) ända till
år 1866.

Vid den nu timade delningen öfverfördes icke mindre än 84 officerare
till reservstat och sattes 7 på indragningsstat: antalet officerslöner
på aktiva staten vid flottan och skärgårdsartilleriet inskränktes till
sammanlagdt 143 (88 + 55) jemte 10 till 12 underlöjtnants-expektanslöner.
Staten för år 1867'' upptager således inalles 247°) officerare
(förutom marinregementets 33). Från och med år 1872 hade marinregementet
upphört att tillhöra flottan, och vid samma tid började antalet
officerare å reservstat (Kongl. Maj:ts flottas reservstat eller den s. k.
gamla reservstaten upprättad år 1852 och nya reservstaten upprättad
år 1866) att förminskas med ganska stor procent. Fyra år senare (år
1876) indrogos jemväl underlöjtnants-expektanslönerna.

Då flottorna år 1873 åter sammanslogos, minskades den aktivakåren
från 143 till 140, men inrättades den s. k. permanenta reservstaten,
och genom öfverflyttning till denna hölls antalet officerare på reservoch
indragningsstaterna någorlunda konstant (79—72) ända till år 1887.
Den då allt hastigare skeende afgången från reservstaterna föranledde
en småningom inträdande ökning af antalet löner på aktiva staten (från 140
till 175) genom öfverförande af löner från reservstaterna, hvarvid dock
antalet regementsofficerslöner betydligt förminskades. Sammanlagda
antalet officerare å aktiv stat, reserv- och indragningsstater har sedan
dess alltjemt förminskats och uppgick vid 1899 års ingång till endast
204. Härvid torde slutligen böra anmärkas, att reserv- och indragningsstaternas
officerare, hvilka icke blifvit rekryterade sedan år 1887,
med få undantag numera knappast kunna påräknas till någon slags
tjenstgöring.

I bifogade tabeller äro upptagna:

dels antalet officerslöner å aktiva kårens stat vid de olika tider
under århundradet, då förändringar i denna inträdt,

dels antalet officerslöner på stat för hvart 5:e år, då expektansunderlöjtnantslöner
såväl som löner å reserv- och indragningsstaten
medräknats, men deremot icke några löner på sjöartilleriets eller marinregementets
stater — allt jemte de procent, som antalet flaggmansoch
regementsofficerslöner utgjort af samtliga löner för de olika åren.

*) Nämligen: 143 + 10 + 84 + 7 + 3 (på gamla reservstaten).
Bih. till Rihsd. Prot. 11)00. 1 Barn/. 1 Afd. 1 Raft.

106

Femte hnfrudtitelu.

Antalet officerslöner å aktiva kårens stat. Sjöartilleriet,

	1800	%	1801	%	1806	%	1810	%
Flaggmäns löner................................	5	1.5	5	1.4	5	1.4	5	1.6
Regementsofficerares löner ...........................	52	15.2	53	15.3	55	15.5	48	15.2
Ofriga officerares löner.................................	249	—	253	—	260	—	236	—
Summa	306		311	-	320	—	289	—

Antalet officerslöner på stat för hvart 5:e år, då expektans-under räknas

(men icke sjö-artilleriet

	1804	%	1808-09	%	1814	%	1819	%
Flaggmäns löner.........................................	5	1.5	5	1.4	5	1.6	5	1.6
Regementsofficerares löner ..........................	52	15.2	55	15.4	50	16.1	50	16.1
Öfrige officerares löner.................................	285	—	296	—	256	—	256	—
Summa	342	—	356	—	311		311	—

	1859	% •	1864	%
Flaggmäns löner...................................................................................	4	1.5	3	1.2
Regementsofficerares löner........................................................................	54	20.3	50	19.4
Öfriga officerares löner..............................................................................	208	—	205	—
Summa	266	—	258	—

f) samt dessutom ett obestämdt antal expoktans-underlöjtnantslöner.

“Femte hufvudtiteln,

107

Bil. n:r 4. (Forts.)

marinregementet samt expektansunderlöjtnantslöner frånräknade.

1813	%	1825	%	1846	%	1858	%	1867	%	1875	%	1887	%
5	1.6	6	2.7	5	2.2	4	1.8	2	1.4	2	1.4	3	1.7
50	16.1	40	18.0	43	18.8	43	18.8	29	20.3	26	18.6	30	17.1
227	—	176	—	180	—	181	—	112	—	112	—	142	—
282	—	222	—	228	—	228	—	143	—	140	—	175	—

löjtnantslöner såväl som löner å reserv- och indragningsstater medoch
marinregementet.)

1824	%	1829	%	1834	%	1839	%	1844	%	1849	%	1854	%
5	1.6	6	2.2	6	2.2	6	2.8	5	2.1	5	2.0	„5	2.o
50	16.1	58	21.6	54	20. o	54	20.5	50	20.6	45	18.4	50	20.i
256	—	205	—	210	—	204	—	188	—	195	—	194	—.
311	_	269 *)	—	270*)	—	264*)	—	243*)	—	245*)	—	249 *)	—

1869	%	1874	%	1879	%	1884	%	1889	%	1894	%	1899	%
4	1.6	2	0.9	2	0.9	3	1.4	3	1.4	3	1.4	3	1.5
58	23.6	49	21.8	55	25.1	55	25.8	52	24.2	47	22.4	40	19.6
184	—	174	—	162	—	155	—	160	—	160	—	161	—
246	_	225	—	219	—	213	—	215	—	210	—	204	—

108

Femte hufrudtiteln.

Beräkning1 af kostnaden från nedannämnda anslag, dels för personal af
ingången af år 1902 beräknas vara färdigstäld, dels för den del af samma
personal af stam och reserv, som erfordras för bemanning af den
under förutsättning att de i Chefens för Kongl. Sjöförsvarsdeparte ändringar

beträffande aflönings -

	Enligt af			M e	d	f ö	r -
	riksdagen senast		1	r 1 9 0 2.
Af anslagen till aflöning för flottans kårer	godkända stater med nuvarande aflönings-	Enligt föreslagn stater.	a	I jemförelse med af riks-dagen senast godkända stater med nuvarande aflöningsförmåner.
och stater samt ersättning för yakanta					Ökning.	Minskning.
rusthållsnummer.
Officerskåren...........................................	38G,000 13,350		545,500 26,700		159,500 13,350
Reservofficersaspiranter...................................	—	—	—	_	—
Underofficerskåren ..........................................	260,520	—	369,600	—	109,080	—	—	—
Sjömanskåren..................................................	635,114	55	1,136,825	—	‘)501,710	45	—	—
Skeppsgossekåren....................................	11,972 75,000		14,965 100,500		2,993 25,500
Mariningeniörstaten........................................	—	—	—	—	—
	128,100 8,550		128,100 8,550
Ecklesiastikstaten ...........................................	—	—	—	__	—	_
Läkarestaten............................................	28,600 27,800		34,100 27,800		5,500
Poliskåren.......................................................
Inqvarteringsstaten för officerare och. under-
officerare.....................................................	88,255	—	167,240	—	*) 78,985	—	—	—
Reserv- och indragningsstater samt båtsmän för-
slagsvis .....................................................	86,300	—	66,300	—	—	—	20,000	—
Transport	1,749,561	55	2,626,180	—	896,618 45	20,000	—

*) I detta belopp ingår 203,710 kr. 45 öre erforderligt för genomförande af förändrade aflöningsförmåner för
af 600 och 300 man, hvarmed sjömanskåren föreslås ökad, egentligen utgör endast respektive 298,000 kronor och
2) I detta belopp ingår 28,630 kronor erforderligt för förökadt inqvarteringsbidrag för den styrka af under -

Femte hufvudtiteln,

109

Bil. n:r 5.

stam och reserv, som erfordras för bemanning af den materiel, som vid
personal, hvilken beräknas kunna uppsättas under år 1901, dels för den
materiel, som vid ingången af år 1912 beräknas vara färdigstäld, allt
mentet skrifvelse den 28 November 1899 punkt c omförmälda förförmånerna
komma till stånd.

ändrad	e	a f 1 ö	n	i n g s f	ö	r m å n e r.
År 19 0 1.	År 19 12.
Enligt föreslagna stater.	I jemförelse med af riks-dagen senast godkända stater med nuvarande aflöningsförmåner.	Hela kostnaden.		I jemförelse med för 1902 föreslagna stater.
Ökning.	Minskning.			Ökning.	Minskning.
437,800		51,800				594,600		49,100	_	_	_
26,700	—	13,350	—	—	—	26,700	—	—	—	—	—
318,440	—	57,920	—	—	—	436,920	—	67,320	—	—	—
1,015,815	—	!) 380,700	45	—	—	1,241,120	—	104,295	—	—	—
11,972	—	—	—	—	—	18,706	25	3,741	25	—	—
96,500	—	21,500	—	—	—	100,500	—	—	—	—	-
128,100	—	—•	—	—	—	128,100	—	—	—	—	—
8,550	—	—	—	—	—	8,550	—	—	—	—	—
34,100	—	5,500	—	—	—	34,100	—	—	—	—	—
27,800	—	—	—	—	—	27,800	—	—	—	—	—
139,835	—	a) 51,580	—	—	—	190,750	—	23,510	-	—	—
76,300		_	_	10,000	_	—	—	—	—	66,300	—
2,321,912\|—	582,350 45	10,000	—	2,807,846 25	247,96625	66,300	—

den styrka af sjömanskåren som är upptagen i af riksdagen senast godkända stater, hvadan kostnaden för den styrka
ocfi 170,990 kronor.

officerskåren, som är upptagen i af riksdagen senast godkända stater.

Femte hufvudtiteln.

	Enligt af			M e	d	f ö	r -
	riksdagen senast		Å	r 1 9 0 2.
	godkända stater med nuvarande aflönings-	Enligt föreslagna stater.	I jemförelse med af riks-dagen senast godkända stater med nuvarande aflöningsförmåner.
					Ökning.	Minskning.
Transport	1,749,561	55	2,626,180	_	896,618	45	20,000	_
Dagaflöning till officerare, underofficerare och
läkare.....................................................	188,620		273,540		84,920
För fyllande af det belopp hvarmed kostnaden
för personal upptagen i af riksdagen senast godkända stater öfverstiger 1900 års anslag till aflöning af flottans kårer och stater samt er-sättning för vakanta rusthållsnummer...........					50,729	55
Summa kronor	1,938,181	55	2,899,720	—	1,032,268	—	20,000	—
Anslag för år 1900	1,887,452	—	Minsknir	ig	20,000	—-
Erforderlig ökning utöfver för år 1900 anslaget
belopp...........................................	50,729	55	—	—	1,012,268	—	—	—
Af anslaget till sjökrigsskolan.
Dagaflöning till officerare förslagsvis...............	2,400	—	2,400	—	-	—	—	—
Af anslaget till sjökarteverket.
Dagaflöning till officerare förslagsvis...............	1,900	—	1,900	—	—	—	—	—
Inqvarteringsbidrag till officerare förslagsvis...*	1,500	—	1,500	—	—	—	—	—
Af anslaget till flottans nybyggnad och
underhåll förslagsvis.
Dagaflöning till officerare tjenstgörande å varfven	'') 24,820	—	20,000	—	—	—	4,820	—
» » underofficerare » » »	•) 45,562	50	83,792	50	38,230	—	—	—
» » manskap » » »	'') 42,635	45	30,000	—	—	—	12,635	45
Inqvarteringspenningar till manskap.................	>) 25,286	—	—	—	—	—	25,286	—
Summa kronor	138,303	95	133,792	50	38,230	—	42,741	45
							38,230	—
Minskning	—	-	—	—	—	—	4,511	45

*) Enligt för år 18Ö9 fastetälda fördelningen af anslaget.

Femte hnfradtiteln,

111

Bil. n:r 6. (Forts.)

ändrade a f 1 8	n i n g s f ö	r m å n e	r.
År 19 0 1.	År 19 12.
Enligt föreslagna stater.	I jemförelse med af riks-dagen senast godkända stater med nuvarande aflöningsförmåner.	Hela kostnaden.	I jemförelse med för 1902 föreslagna stater.
Ökning.	Minskning.	Ökning.	Minskning.
2,321,912	—	582,350	45	10,000	—	2,807,846	25	247,966	25	66,300	—
222,570	—	33,950	—	—	—	299,232	50	25,692	50	—	—
		50,729	55
2,544,482	—	667,030	—	10,000	—	3,107,078	75	273,658	75	66,300	—
Minsknin	g	10,000	—			Minsknin	g	66,300	—
						1 utöfver för 190	2 upp-
	—	657,030	—			tagna kos	ma	der 207,358	75
2,400	—	—	—	—	—	2,400	—	—	—	—	—
1,900						1,900	_		__		_
1,500	—	—	—	—		1,500	~
20,000				4,820		20,000
67,627	50	22,065	—	—	—	110,632	50	26,840	—	—	—
30,000	—	—	—	12,635	45	30,000	—	—	—	—	-
—	—	—	—	25,286	—	—	—	—	—	—	—
117,627	50	22,065	_	42,741	45	160,632	50	26,840	—	—	-
				22,065	—
—	—	■		20,676 45	—	-1		—		-f

112

Femte hnfvu(Ititeln

Af anslaget till beklädnad åt sjömans- och
skeppsgossekårerna.

Sjömanskåren (beklädnad och sängservis å 111

kr. pr man och år).......................................

Skeppsgossekåren (beklädnad och sängservis å

73 kr. pr man och år)..................................

Summa kronor
Anslag för år 1900 : 286,550 kr.

Af anslaget till naturaunderhåll.

Beservofficersaspiranter (portionsersättning å 62

öre om dagen i 365 dagar)............................

Underofficerskåren (portionsersättning å 62 öre

om dagen i 365 dagar)..................................

Sjömanskåren (portion å 53 öre om dagen i 90

dagar och 52 öre i 275 dagar).......................

Skeppsgossekåren (portion å 53 öre om dagen i

90 dagar och 52 öre i 275 dagar)..................

Summa kronor
Anslag för år 1900 : 419,870 kr.

Af anslagen till ilottans öfningar och till sjöbeväringens
vapenöfningar förslagsvis.

Dagaflöning till officerare (30 dagar för flaggman
och regementsofficerare, 60 dagar för kaptener

och 90 dagar för subaltemer)........................

Dagaflöning till underofficerare (60 dagar)........

» » manskap (90 dagar)..................

Summa kronor

Enligt af riksdagen senast godkända stater med nuvarande aflönings- förmåner.			M e	d	f ö	r -
	1	r 19 0 2
Enligt föreslagna stater.	I jemförelse med af riks-dagen senast godkända stater med nuvarande aflöningsförmåner.
Ökning.	Minskning.
266,400	_	333,000	_	66,600	_	_	_
23,360	___	29,200	—	5,840	—	—	—
289,760		362,200		72,440
2,263	_	4,526	_	2,263	_	_	_
63,137	70	88,257	—	25,119	30	—	-
457,680	—	572,100	—	114,420	-	—	—
61,024	_	76,280	—	15,256	—	—	—
584,104	70	741,163		157,058	30
29,880		42,720		12,840
19,140	—	31,350	—	12,210	—	—	—
87,300	—	126,225	—	38,925	—	—	—
136,320	—	200,295	—*	63,975	—	—	—

Femte hufvudtiteln,

113

Bil. n:r 5. (Forts.)

ändrade aflö	n i n g s f	ö	r m å n e	r.
År 19 0 1.	År 19 12.
Enligt föreslagna stater.		I jemförelse med af riks-dagen senast godkända stater med nuvarande aflöningsförmåner.	Hela kostnaden.		I jemförelse med för 1902 föreslagna stater.
		Ökning.	Minskning.			Ökning.	Minskning.
299,700	—	33,300		_	_	357,309	_	24,309		_	_
23,360	—	_	_	_	__	36,500	__	7,300		_	__
323,060		33,300				393,809		31,609	"	■ "
4,526	__	2,263	_	#	_	4,526	_
76,263	10	13,125	40	—	—	103,871	70	15,614	70	—	—
514,890	—	57,210	—	—	-	613,863	30	41,763	30	—	—
61,024	—	—	—	—	_	95,350	_	19,070	_	_	_
656,703	10	72,598	40			817,611		76,448
34,170		4,290				47,610		4,890
26,370	—	7,230		—	—	37,620	—	6,270	-	—	—
111,825	-	24,525	-	—	—	137,04:5		10,818	—	—
172,36ö\|	-1	36,045		- \|	—	222,273	-I	21,978	J	- i	--

Bill. till Kiksd. Vrot. 1900. 1 Sami. 1 Afl. 1 Haft.

114

Femte hufvudtiteln.

Samman -

af marinförvaltningens kostnadsberäkningar för ökning af flottans

r-	Af anslagen till
	aflöning af flottans kårer och stater	Af anslaget till
	samt ersättning för vakanta rust-	sjökrigsskolan.
	hållsnnmmer.
Med förändrade allöningsförmåner.
För personal upptagen i af riksdagen senast godkända stater.....	2,170,522	—	2,400	—
Ökning mot senast godkända stater med nuvarande aflönings-
förmåner ...............................................................	») 283,070	—	—	—
Minskning d:o d:o ...................................................	—	—	—	—
För personal upptagen i för 1902 föreslagna stater....................	2,899,720	—	2,400	—
Ökning mot senast godkända stater med nuvarande aflönings-
förmåner .......................................................^......	*) 1,012,268	—	—	—
Minskning d:o d:o ...................................................	—	—	—	—
För personal upptagen i för 1901 föreslagna stater....................	2,544,482	—	2,400	—
Ökning mot senast godkända stater med nuvarande aflönings-
förmåner ...............................................................	>) 657,030	—	—	—
	_	_	___	—

! För personal erforderlig å stat 1912..........................................	3,107,078	75	2,400	—
Ökning mot för 1902 föreslagna stater med förändrade af-
löningsförmåner.....................................................	207,358	75	—	—
Med nuvarande allöningsförmåner.
För personal upptagen i af riksdagen senast godkända stater ....	1,938,181	55	2,400	—
Anslag för år 1900 ............................................................	1,887,452	—	—	—

*) Denna ökning innefattar jemväl den summa af 50,729 kr. 55 öre, hvarmed kostnaden för personal upptagen
ersättning för vakanta rusthållsnummer.

Femte hufvudtiteln

115

Bil. n:r 6.

drag

personal utvisande kostnadernas fördelning å olika anslag.

Af anslaget till sj ökarte -yerket.	Af anslaget till flottans nybyggnad och underhåll.	Af anslaget till beklädnad åt sjömans-och skepps-gossekårerna.	Af anslaget till nåde-underhåll.	Af anslagen till flottans öfningar och sjöbeväringens vapenöfningar.	\| Tillsammans.
3,400	—	99,632	50	289,760	—	584,104	70	146,445	—	3,296,264	20
1 _	_	_	_	_	_	_	_	10,125	—	293,195	—
—	—	38,671	45	—	—	—	—	—	—	38,671	45
3,400	—	133,792	50	362,200	—	741,163	—	200,295	—	4,342,970	50
	_	_	_	72,440	_	157,058	30	63,975	—	1,305,741	30
—	—	4,511	45	—	—	—	—	—	—	4,511	45
3,400	—	117,627	50	323,060	—	656,703	10	172,365	—	3,820,037	60
_	_	_	_	33,300	_	72,598	40	36,045	—	798,973	40
—	—	20,676	45	—	—	—		—	—	20,676	45
3,400	—	160,632	50	393,809	—	817,611	—	222,27-3	—	4,707,204	25
_	—	26,840	—	31,609	—	76,448	—	21,978	—	364,233	75
3,400		138,303	95	289,760		584,104	70	136,320		3,092,470	20
—	—	—	—	286,550	—	419,870	—	—	—	—	— 1

i af riksdagen senast godkända stater öfvorstiger 1900 års anslag till aflöning för flottans kårer och stator samt

116

Femte liufrudtiteln.

Bil. n:r 7.

Förslag till

Stat

för flottans officerskår.

Ad tal.		Fast lön.
i	Flaggman...............................................................................................	8,000	_
3	D:o ..........................................................................	9.4 000
1	Kommendör...................................................................................	6,000	_
7	D:o .........................................................	4 2 GOD
1	Kommendörkapten af l:a graden....................................	4,000	—
16	D:o af d:o .................................	64,000	—
1	D:o af 2:a graden....................................	3,500	—
16	D:o af d:o ........................................................... ...	56,000	—
1	Kapten af l:a klass ................................................................................	2,800	—
59	D:o af d:o ............................................	165,200	—
1	D:o af 2:a klass .....................................................	1800
27	D:o af d:o ..............................................	48,600	_
1	Löjtnant ......................................................................	1,200	—
79	D:o .............................................................	94,800	—
1	Underlöjtnant.............................................	GO0
35	D:o .....................................................	21,000	_
250	Kronor	543,500	_
	Tillkommer:
	Årligt tillägg till fasta lönen åt innehafvare af chefsbefattningen i marin-
	förvaltningen, chefsbefattningen vid flottans stab eller stationsbefäl-
	hafvarebefattning, derest han icke uppbär flaggmans lön, med iakt-
	tagande att, om två af nämnda befattningshafvare icke uppbära dylik
	lön, tillägget skall tilldelas den, som är i sin befattning äldst..............	2,000	—
	Summa kronor	545,500	—

Anmärkningar:

l:o. Dagafiöning å 6 kronor till flaggman, 5 kronor till kommendör, 4 kronor till kommendörkapten
af 1 :a och kommendörkapten af 2:a graden, 3 kronor till kapten af l:a och kapten af ‘2:a klass och 2 kronor
till löjtnant och underlöjtnant eller half dagafiöning efter hvartdera af förestående belopp tillkommer i den
ordning gällande reglemente bestämmer.

2:o. Då befälhafvande amirals- och stationsbefälhafvareembetena i Carlskrona innehafvas af en och
samma person, åtnjuter innehafvaren ett särskildt arfvode af 3,000 kronor om året.

Femte liufvudtitelii

117

Bil. n:r 8.

Förslag till

Stat

för reservofficersaspiranter vid flottan.

Antal.		Kronor.	Summa.
i	Reservofficersaspirant, dagaflöning å 3 kronor eller för år........	1,095	—
	beklädnadsersättning å 20 kronor i må-
	naden eller för år..............................	240	-	1,335 25,365
19	D:o d:o ..............................	—	_
20	Summa kronor	26,700	—

118

Femte hufvudtitelii,

Bil. n:r 9.

Förslag till

Stat

för flottans underofficerskår.

Antal.		Fast lön.	Beklädnads- ersättning.	Summa.
1	Flaggunderofficer (styrman, konstapel eller skeppare)	720	—	200	—	920	—
77	D:o ...................................................	55,440	—	15,400	—	70,840	—
1	D:o (maskinist)...................................	960	-	200	—	1,160	—
44	I):o ...................................................	42,240	—	8,800	—	51,040	—
1 6	D:o (rustmästare, torpedmästare eller qvartersman)............................. D:o ...................................................	720 4,320	-	200 1,200		920 5,520	—
1 156	Underofficer af 2:a graden (styrman, konstapel eller skeppare).......................................... l):o ..........................................................	720 112,320	—	200 31,200	—	920 143,520	—
1	D:o (maskinist).........................................	720	—	200	—	920	—
89	D:o ..........................................................	64,080	—	17,800	—	81,880	-
1 12	D:o (rustmästare, torpedmästare eller qvar-tersman).......................................... I):o ..........................................................	720 8,640	—	200 2,400	—	920 11,040	—
390	Summa kronor	291,600	—	78,000	—	369,600	—

Anmärkning: Dagaflöning å 2 kronor till flaggunderofficer (maskinist), 1 krona 50 öre till flaggundor officer

(styrman, konstapel, skeppare, rustmästare, torpedmästare eller qvartersman) och underofficer af 2:a
graden (maskinist) samt 1 krona till underofficer af 2:a graden (styrman, konstapel, skeppare, rustmästare,
torpedmästaro eller qvartersman) tillkommer i den ordning, gällande reglemente bestämmer.

Femte hufvudtiteln.

119

Förslag till

Stat

Bil. n:r 10.

för flottans sjömanskår.

Antal. *		Er.	Ö.	Er.	Ö.
	, , „ , / 12 månaders månadslön å 30 kr. 1	580
	l.a luiicgtail \| dagaflöning å. 80 öre förslagsvis i 275 dagar /
399	D:o d:o	231,420	—
	„ ... . / 12 månaders månadslön å 20 kr. \	377	50
1	,a uiiegidi dagaflöning å 50 öre förslagsvis i 275 dagar /
1,099	D:o d:o	414,872	50
	, ... , / 12 månaders månadslön å 10 kr. \	230
1	J.c löncgi^a ^ dagaflöning å 40 öre förslagsvis i 275 dagar /
599	D:o d:o	137,770	—
	l„ ... , / 6 månaders månadslön å 10 kr.
	löilcgiaU \| dagaflöning ä 40 öre förslagsvis i 137 dagar 1	130	20
	\| . . (6 månaders månadslön å 5 kr.
	luiiegrau^ dagaflöning å 30 öre förslagsvis i 138 dagar ''
449	D:o d:o	83,603	80
	. ... , / 12 månaders månadslön å 5 kr. 1		50
1	4.e iöiiegiad j dagaflöning å 30 öre förslagsvis'' i 275 dagar /
449	D:o d:o	63,982	50
3,000		933,165	—
	Afgår dagaflöning under tjenstgöring å varfvet förslagsvis ..	30,000	—	903,165	—
	Lega å 50 kronor förslagsvis för 400 man ...........................			20,000	—
	Rekryteringskostnader å 60 kronor förslagsvis för 400 man ..			24,000	—
	Arfvode för 100 kompanikorpraler A 5 kronor i månaden .....			6,000	—
	Uppmuntringspenningar förslagsvis......................................			45,000	—
	Inqvarteringsbidrag förslagsvis............................................			138,660	—
	• • Summa kronor	1,136,825	-

Anmärkningar:

l:o. Dagaflöning under sjökommondering utgår af annat anslag enligt gällande bestämmelser.

2:o. Skulle det sålunda bestämda antalet i någon af de tro högre lönegradorna icke finnas fulltaligt,
må de löner, som i följd doraf sakna innehafvare, till så stor dol, som erfordras, användas till aflöning åt
manskap i lägre lönegrad samt till bestridande af lega och rokrytoringskostnader, om rokrytoringen skullo behöfva
omfatta floro än det förslagsvis upptagna antalet af 400 man.

3:o. Uppmuntringsponningar utgå under tjenstgöring i land till manskap, som tillhöra l:a, 2:a eller 3:o
uppteuntringsklasson mod respektive 15, 10 och 5 öre om dagen, enligt do för dagaflönings åtnjutande gällande
grunder.

4:o. Af det manskap, som erhållit vederbörligt tillstånd att bo utom kasernen, ega högst 1,500 man
under tjenstgöring i land och don, som är gift eller nr enkling med minderårigt barn, äfvon undor annan
tjenstgöring att åtnjuta inqvarteringsbidrag till olt månatligt belopp för undorofficerskorpral vid Carlskrona
station af 10 kronor och vid »Stockholms station af 15 kronor samt för gemenskap vid don förra stationen
af 5 kronor och vid don senare af 10 kronor.

120

Femte lmfVndtiteln

Bil. n:r 11.

F ör s 1 a g till

Stat

för flottans skeppsgossekår.

Antal.		Kr.	Ö .
i	Skeppsgosse, dagaflöning å 10 öre, eller för år................	36	50
399	D:o d:o d:o ..............................	14,563	50
	1 Skeppsgossekorpral, ä 5 öre dagligen, tillökning ..................................	18	25
	19 D:o d:o d:o ..................................	346	75
400	Summa kronor	14.965	—

Femte hufvudtiteln,

121

Bil. n:r 12.

Förslag till

Stat

för flottans mariningeniörstat.


			Tjenst-			Tjenst-
	Fast	görings-	Fast	görings-
	lön.		pennin-	arfvode.	pennin-
			gar.				gar.
											Direktör äfvensom ingeniör, hvilken
1 Öfverdirektör.....	—	~	—	—	7,000	—	2,000	—	9,000	—	förordnas att i succession efter till öfverdirektör förordnad direk-
1 Direktör ............	4,500	—	1,500	—	—	—	—	—	6,000	—	} för förrätta dennes befattning, be-kommer efter 5 års tjenstgöring
2 D:o ............	9,000		3,000	~		“			12,000		j inom denna grad löneförhöjning med 500 kronor.
1 Ingeniör ............	3,750	—	250	—	—	—	—	—	4,000	—	Ingeniör af högsta lönegraden, bygg-
										mästare samt min- och torpedinge-
6 D:o ............	22,500	—	1,500	—	—	—	—	—	24,000	—	niör äfvensom ingeniör af lägre lönegrad, hvilken förordnas att i
1 Byggmästare......	3,750	—	250	—	—	—	—	—	4,000	—	succession efter till direktör för-ordnad ingeniör af högsta löne-
1 D:o ......	3,750	—	250	—	—	—			4,000		'' graden bestrida dennes befattning, åtnjuter efter 5 års väl vitsordad
1 Miningeniör.......	3,750	—	250	—	—				4,000		tjenstgöring inom samma grad en förhöjning af 500 kronor och ef-
1 Torpedingeniör...	3,750	—	250	—	—	—	—	—	4,000	''-	ter 10 års sådan tjenstgöring ytter-ligare 500 kronor i innehafvande
1 D:o	3,750	—	250	—	—	—	—	—	4,000	—	aflöningsförmåner.
1 Ingeniör ............	3,250	—	250	—	—	—	—	—	3,500	—	Ingeniörer af de två lägre lönegra-
3 D:o ............	9,750	—	750	—	—	—	—	—	10,500	_	derna åtnjuta efter 5 års väl vits-ordad tjenstgöring förhöjning af
1 Ingeniör ............	2,250	• —	250	—	—	—	—	—	2,500	—	500 kronor i innehafvande aflönings-förmåner.
1 D:o ............	2,250	—	250	—	—	—	—	—	2,500	—
Transport	—			—		—	—	94,000	—

Bill. till Riksd. Prof. 1000. 1 Sami. 1 Afd. 1 Bäft.

lfi

122

Femte hufvudttteln,

	Past lön.	Tjenst- görings- pennin- gar.	Past arfvode.	Tjenst- görings- pennin- gar.	Summa.
Transport									94,000	_
1 Extra ingeniör ...	—	—	—	—	2,000	—	—	—	2,000	-
2 D:o Tillkommer fast arf-vode för den di-rektör, som för-ordnas till öfver-					4,000		! V f''*		4,000
direktörsassistent	—	—	—	—	500	—	—	—	500	“
Summa kronor									100,500	—

Anmärkning: Direktörs aflöning minskas med 500 kronor, ingenrörs och byggmästares med 300
kronor, så länge boställe af dem innehafves.

Femte hutrudtitelm

123

Bil. n:r 13.

Förslag till

Stat

för flottans läkarestat.

Carls krona station.

Stock.

holma

station.

Fältläkare.........................................

Regementsläkare...............................

D:o ..............................

Förste bataljonsläkare å 1,800 kronor

1 Läkarestipendiat, stipendium

u	D:o	d:o
1	D:o	d:o
12	D:o	d:o

Summa kronor

Kr.

4,000

2,800

10,800

20,400

600

6,600

500

6,000

34,100

Anmärknivg: Under verklig tjenstgöring erhålla fältläkaren och regementsläkarne samt bataljonsläkarne

förutom fast lön äfven dagaflöning, som under tjenstgöring i land utgår med 4 kronor till fältläkaren och
regementsläkarne samt med 3 kronor till bataljonsläkarne.

124

Femte hufvudtiteln

Bil. n:r 14.

Förslag till

Stat

för de militära befattningar vid flottan, hvilkas innehafvare, derest de
icke åtnjuta boställe i kronans hus, erhålla inqvarteringsbidrag

i penningar.

Antal
			Carlskrona	Stockholms
Carls-	Stock-
krona	holme		station.		station.
sta-	sta-
tion.	tion.		kr.	Ö.	kr.	ö.
	i	Chef för sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition	_	_	1,000	__
	2	Adjutanter i d:o å 500 kronor .......................................	—	—	1,000	—
	1	Chef för marinförvaltningen.......................................	—	—	1,500	—
	3	Chefer för marinförvaltningens militära afdelningar å
		1,000 kronor.........................................................	—	—	3,000	—
	5	Officerare, tjenstgörande i marinförvaltningen, å 500 kronor	—	—	2,500	—
	1	Chef för flottans stab ..................................................	—	—	1,500	—
	2	Afdelningschefer i flottans stab å 1,000 kronor...............	—	—	2,000	—
	8	Officerare, tjenstgörande i flottans stab, å 500 kronor.....	—	—	4,000	—
	1	Chef för sjökrigshögskolan...........................................	—	—	1,000	—
	1	Adjutant hos samma chef.............................................	—	—	500	—
	1	Chef för sjökrigsskolan..... ...........................................	—■"	—	1,000	—
	3	Kadettofficerare å 500 kronor ....................................	—	—	1,500	—
	1	Chef för sjökarteverket.................................................	—	—	1,000	—
i	1	Stationsbefälhafvare.....................................................	1,000	—	1,200	—
i	1	Varfschef.....................................................................	1,000	—	1,200	—
i	1	Chef för underofficers- och sjömanskårerna.................	600	-	1,000	—
i	1	Chef för exercis- och underbefälsskolorna ......................	600	—	1,000	—
i	—	Ordförande i förvaltningsdirektionen..............................	600	—	—	—
i	1	Ledamot i undervisningskommissionen (tillika tjenstgö-
		rande såsom beväringsbefälhafvare).........................	600	—	1,000	—
i	—	Chef för skeppsgossekåren.............................................	600	—	—	—
4	4	Varfsdepartementschefer å 600 kronor i Carlskrona och
		1,000 kronor i Stockholm ......................................	2,400	—	4,000	—
		Transport	7,400	—	30,900	—

Femte hufvudtitelu.

125

Antal	VA . '' C V	Carlskrona	Stockholms
Carls-	Stock-	'' '' i > rf j - rf !
krona	holms
sta-	sta-	.i. jl
tion.	tion.		kr.	ö.	kr.	ö.
		Transport	7,400	—	30,900	—
2	2	Adjutanter hos stationsbefälhafvaren, 1 å 600 kronor och
		1 å 400 kronor i Carlskrona och 1 å 1,000 och 1 å
		500 kronor i Stockholm .........................................	1,000	—	1,500	—
1	1	Äldste instruktionsofficer vid exercisskolan ...................	400	—	500	—
7	5	Kompanichefer vid sjömanskåren å 400 kronor i Carls-
		krona och 500 kronor i Stockholm..,........................	2,800	—	2,500	—
2	—	Kompanichefer vid skeppsgossekåren..............................	800	—	, f. t'' ‘ I	—
4	2	Informationsofficerare vid underbefäls- och minskoloma			rf.
		å 400 kronor i Carlskrona och 500 kronor i Stockholm	1,600	—	1,000	—
1	1	Äldste artilleriofficer (tjenstgörande vid artillerideparte-
		mentet)...............................................................	400	—	500	—
1	—	Äldste ekipageofficer (tjenstgörande, vid ekipagedeparte-
		mentet) .................................................................	400	—	—	—
1	1	Föreståndare för sjöinstrument- och sjökarteförrådet......	400	—	500	—
1	1	Minofficer (tjenstgörande vid mindepartementet och vid
		Carlskrona station, tillika chef för minörkompaniet)...	400	—	500	—
1	1	Adjutant hos chefen för underofficers- och sjömanskårerna	400	—	500	—
		Summa kronor	16,000	—	38,400	-
		Afgår för begagnade bostadslägenheter, förslagsvis.........	3,600	—	10,400	—
		Inqvarteringsbidrag i penningar ...................................	12,400	—	28,000	—
				40,400

Anmärkningar:

Ilo. Officer, hvilken är till tjenstgöring i öfverstyrelsen eller å flottans station eller till genomgående

af kurs vid sjökrigsliögskolan kommenderad ock icke åtnjuter fri bostad i kronans hus eller enligt ofvanståendo

stat är berättigad till ersättning derför i penningar, må uppbära inqvarteringsbidrag mod ett efter år räknadt
belopp af 300 kronor vid Carlskrona och 400 kronor vid Stockholms station. Chef för båtsmanskompani
tillkommer, under enahanda vilkor, inqvarteringsbidrag med ett efter år räknadt belopp af 400 kronor, om
han är bosatt i Stockholm, mon eljest af 300 kronor.

2;o. Underofficer må under tjenstgöring i öfverstyrelsen eller å flottans station samt om han är gift

eller är enkling med minderårigt barn jemväl under annan tjenstgöring, så vidt han icke åtnjuter fri bostad i

kronans hus, uppbära inqvarteringsbidrag mod ett efter år räknadt belopp af:

Flaggundorofficer vid Carlskrona station............................ kronor 240.

D:o vid Stockholms station..................................... »> 300.

Underofficer af 2:a gradon vid Carlskrona station.......................... » ISO.

X):o vid Stockholms station......................... » 240.

126

Femte hnfvudtiteln,

Förslag till

Stat

Bil. n:r 15.

å dagaflöning till officerare, underofficerare och läkare vid flottan från
anslaget till aflöning af flottans kårer och stater.

	Kr.	3.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Officerskåren.
4 Flaggman ............. dagaflöning å 6 kronor i 365 dagar	8,760
8 Kommendörer......... » » 5 » » » »	14,600	—
34 Kommendörkaptener » » 4 » » » »	49,640	—
88 Kaptener .............. »» »3 » » » »	96,360	-
116 Löjtnanter och un-
derlöjtnanter....... » »2 » » » '' »	84,680	—	254,040	_
Af går förslagsvis:
Dagaflöning under sjökommendering ..............	42,720	—
» » tjenstgöring å varfvet...........................	20,000	—
* ” »i sjökrigsskolan..................	2,400	—
" ” »i sjökarteverket..................	1,900	—	67,020
Underofflcerskåren.					187,020
78 Flaggunderofficerare (styrman, konstapel eller skeppare)
dagaflöning ä 1 krona 50 öre i 365 dagar ..................	42,705	—
157 Underofficerare afg2:a graden (styrman, konstapel eller
skeppare) dagaflöning å 1 krona i 365 dagar............	57,305	—	100,010
Af går förslagsvis:
Dagaflöning under sjökommendering..................................	16,440	-
» » tjenstgöring å varfvet...........................	8,000	—	24,440	—	75,570	—
Läkarestaten.			: rl
Dagaflöning förslagsvis.....................................................	JK-	—	—	—	10,950	—
. Summa kronor	—	—	—	-1	273,540	—

Anmärkning: Dagaflöning i land till underofficerare vid maskinist-, rustmästare-, torpedmästare- och

qvartersm an stuteri! a utgär af Yarfvets medel.

Femte hufvndtiteln,

127

Förslag till

Bil. n:r 16.

Stat

för flottans officerskår att tillämpas under år 1901.

Antal,		Fast lön	.
1	Flaggman..............................................................................................	8,000
2	D:o ..............................................................................................	16,000	—
1	Kommendör.............................................................................................	6,000	—
6	D:o .............................................................................................	36,000	—
1	Kommendörkapten af l:a graden ............................................................	4,000	—
12	D:o af d:o ............................................................	48,000	—
1	D:o af 2:a graden .........................................................	3,500	—
13	D:o af d:o ............................................................	45,500	—
1	Kapten af l:a klass .................................................................................	2,800	—
47	D:o af d:o ................................................................................	131,600	—
1	D:o af 2:a klass .................................................................................	1,800	—
22	D:o af d:o .................................................................................	39,600	--
1	Löjtnant..............................................................................................	1,200	—
62	D:o ..............................................................................................	74,400	—
1	Underlöjtnant..........................................................................................	600	—
28	D:o ..........................................................................................	16,800	—
200	Kronor	435,800	—,
	Tillkommer:
	Årligt tillägg till fasta lönen åt innehafvare af chefsbefattningen i marin-
	förvaltningen, chefsbefattningen vid flottans stab eller stationsbefälhaf-
	varebefattning, derest han icke uppbär flaggmans lön, med iakttagande
	att, om två af nämn da''befattningshaf vare icke uppbära dylik lön, till-
	lägget skall tilldelas den, som är i sin befattning äldst........................	2,000	-
	Summa kronor	437,800	—

Anmärkningar:

l:o. Dagaflöning ä 6 kronor till flaggman, 5 kronor till kommendör, 4 kronor till kommendörkapten
af l:a och kommendörkapten af 2:a graden, 3 kronor till kapten af l:a och kapten af 2:a klass och 2 kronor
till löjtnant och underlöjtnant eller half dagatiöning efter hvartdora af förestående belopp tillkommer i den
ordning, gällande reglemente bestämmer.

2:o. Då befälhafvande amirals- och stationsbofälhafvaroombotona i Carlskrona innohafvas af eu och
samma person, åtnjuter innohafvaron ett särskilt arfvode af 3,000 kronor om året.

128

Femte hufvndtiteln

Bil.. n:r 17.

Förslag till

Stat

för reservofficersaspiranter vid flottan att tillämpas under år 1901.

Antal.	Reservofficersaspirant, dagaflöning å 3 kronor eller för år........ beklädnadsersättning å 20 kronor i må-naden eller för år............................. D:o d:o ..............................	Kronor.	Summa.
1 19	1,095 240	—	1,335 25,365	—
_	_
20	Summa kronor	26,700	—

Femte hufnidtiteln.

129

Bil. n:r 18.

F örslag till

Stat

för flottans underofficerskår att tillämpas under år 1901.

Antal.		Fast lön.	Beklädnads- ersättning.	Samma.
1	Flaggunderofficer (styrman, konstapel eller skeppare)	720	—	200	—	920	—
57	D:o ..................................................	41,040	—	11,400	—	52,440	—
1	D:o (maskinist) .................................	960	—	200	—	1,160	—
34	D:o ..................................................	32,640	—	6,800	—	39,440	—
1	D:o (rustmästare, torpedmästare eller
	qvartersman) ...........................	720	—	200	—	920	—
4	D:o ..................................................	2,880	-	800	—	3,680	—
1	Underofficer af 2:a graden (styrman, konstapel eller
	skeppare) ..........................................	720	—	200	—	920	—
156	D:o ............................................................	112,320	—	31,200	—	143,520	—
1	D:o (maskinist)............................................	720	—	200	—	920	—
71	D:o ............................................................	51,120	-	14,200	—	65,320	—
1	D:o (rustmästare, torpedmästare eller qvartera-
	mai).) ..............................................	720	—	200	—	920	—
9	D:o ............................................................	6,480	—	1,800	—	8,280	—
337	Summa kronor	251,040	—	67,400	—	318,440	—

Anmärkning: Dagaflöning å 2 kronor till flaggunderofficor (maskinist), 1 krona 50 öre till fiaggunder officer

(styrman, konstapel, skeppare, rustmästare, torpedmästaro eller qvartersman) och underofficer af 2:a
graden (maskinist) samt 1 krona till underofficer af 2:a graden (styrman, konstapel, skeppare, rustmästare,
torpedmästare eller qvartersman) tillkommer i don ordning, gällande reglemente bestämmer.

Bih. till Rilml. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1 Häft.

130

Femte hufvudtiteln,

Förslag till

Bil. n:r 19.

Stat

för flottans sjömanskår att tillämpas under år 1901.

Antal.		Er.	Ö.	Kr.	Ö.
i	1 ® ( dagaflöning å 80 öre förslagsvis i 275 dagar /	580	—
349	D:o d:o	202,420	—
1	2 ijtroo-rnri / 12 månaders månadslön å 20 kr. \ ® \ dagaflöning å 50 öre förslagsvis i 275 dagar /	337	50
899	D:o d:o	339,372	50
1	ijtnpp-rad f månaders månadslön å 10 kr. \ '' °r \ dagaflöning å 40 öre förslagsvis i 275 dagar'';	230	—
549	D:o d:o	126,270	—
1	(o.p ]nrlp„ra j f 6 månaders månadslön å 10 kr. t f ° \ dagaflöning å 40 öre förslagsvis i 137 dagar. 1 if-e lttneoTHH / ® månaders månadslön å 5 kr. \| l a \ dagaflöning å 30 öre förslagsvis i 138 dagar.J	186	20
449	D:o d:o	83,603	80
1	l e litripfrroll / 12 månaders månadslön å 5 kr. \ ° \ dagaflöning å 30 öre förslagsvis i 275 dagar /	142	50
449	D:o d:o	63,982	50
2,700		817,165	—
	Afgår dagaflöning under tjenstgöring på varfvet förslagsvis	30,000	—	787,165
	Lega å 50 kronor förslagsvis för 600 man ...........................			30.000 36.000
	Eekryteringskostnader å 60 kronor förslagsvis för 600 man ..			—
	Arfvode för 100 kompanikorpraler å 5 kronor i månaden......			6,000	—
	Uppmuntringspenningar förslagsvis ..................................			40,000	—
	Inqvarteringsbidrag förslagsvis............................................			116,650	—
	Summa kronor	1,015,815	—

Anmärkningar:

l:o. Dagaflöning under sjökommendering utgår af annat anslag enligt gällande bestämmelser.

2:o. Skulle det sålunda bestämda antalet i någon af de tre högre lönegraderna icke finnas fulltaligt,
må de löner, som i följd deraf sakna innehafvare, till så stor del, som erfordras, användas till aflöning åt
manskap i lägre lönegrad samt till bestridande af lega och rekryteringskostnader, om rekryteringen skulle behöfva
omfatta flere än det förslagsvis upptagna antalet af 600 man.

3:o. Uppmuntringspenningar utgå under tjenstgöring i land till manskap, som tillhöra l:a, 2:a eller
3:0 uppmuntringsklassen med respektive 15, 10 och 5 öre om dagen, enligt de för dagaflönings åtnjutande
gällande grunder.

4:o. Af det manskap, som erhållit vederbörligt tillstånd att bo utom kasernen, ega högst 1,250 man
under tjenstgöring i land och den, som är gift eller är enkling med minderårigt barn, äfven under annan
tjenstgöring att åtnjuta inqvarteringsbidrag till ett månatligt belopp för underofficerskorpral vid Carlskrona
station af 10 kronor och vid Stockholms station af 15 kronor samt för gemenskap vid den förra stationen af
5 kronor och vid den senare af 10 kronor.

Femte hufviidtitcln

131

Bil. n:r■ 20.

Förslag till

Stat

för flottans mariningeniörstat att tillämpas

under år 1901.

			Tjenst-			Tjenst-
	Fast		görings-	Fast	görings-
	lön.		pennin-	arfvode.	pennin-
			gar.				gar.
											Direktör äfvensom ingeniör, hvilken
1 Öfverdirektör.....	—	—		—	7,000	—	2,000	—	9,000	—	förordnas att i succession efter till öfverdirektör förordnad direk-
1 Direktör...........	4,500	—	1,500	—	—	—	—		6,000	—	’ tör förrätta dennes befattning, be-kommer efter 5 års tjenstgöring
2 D:o ...........	9,000	—	3,000	—	—	—	—	—	12,000		inom denna grad löneförhöjning med 500 kronor.
1 Ingeniör............	3,750	_	250	_	_	_	_	_	4,000	—	Ingeniör af högsta lönegraden, bygg-
									mästare samt min- och torpedinge-
6 D:o ............	22,500	—	1,500	—	—	—	—	—	24,000	—	niör äfvensom ingeniör af lägre lönegrad, hvilken förordnas att i
1 Byggmästare......	3,750	—	250	—	—	~	—	—	4,000	—	succession efter till direktör för-ordnad ingeniör af högsta löne-
1 D:o ......	3,750	—	250	—	—	—	—	—	4,000	—	graden bestrida dennes befattning, åtnjuter efter 5 års väl vitsordad
\| 1 Miningeniör.......	3,750	—	250	—	—	—	—	—	4,000	—	tjenstgöring inom samma grad en förhöjning af 500 kronor och efter
j 1 Torpedingeniör...	3,750		250	—	—	—	—	—	4,000	—	10 års sådan tjenstgöring ytterli-gare 500 kronor i innehafvande
! 1 D:o ...	3,750	—	250	—	—	—	—	—	4,000	—	aflöningsförmåner.
	3,250		250	_	_	_	_	_	3,500	_
									Ingeniörer af de två lägre lönegra-
3 D:o ............	9,750	—	750	—	—	—	—	—	10,500	—	derna åtnjuta efter 5 års väl vits-ordad tjenstgöring förhöjning af
1 Ingeniör ..........	2,250	—	250	—	—	—	—	—	2,500	—	500 kronor i innehafvande aflönings-förmåner.
1 D:o ............	2,250	—	250	—	—	—	—	—	2,500	—
Transport			\|		\| \|	94,000	—

132

Femte hufyudtiteln

	Fast lön.	Tjenst- görings- pennin- gar.	Fast arfvode.	Tjenst- görings- pennin- gar.	Summa.
Transport									94,000	_
1 Extra ingeniör ... Tillkommer fast arf-vode för den di-rektör, som för-ordnas till öfver-					2,000				2,000
direktörsassistent	—	—	—	—	500	—	—	—	500	—
Summa kronor									96,500	—

Anmärkning: Direktörs aflöning minskas med 500 kronor, ingeniörs och byggmästares med 300

kronor, så länge boställe af dem innehafves.

Femte hufvudtlteln,

133

Bil. n:r 21.

Förslag till

Stat

för flottans läkarestat att tillämpas under år 1901.

Carls-	Stock-
krona	holms		Kr.	ö.
station.	station.
i	_	Fältläkare ..................................................................................	4,000	—
i	—	Regementsläkare ........................................................................	2,800	—
	i	D:o ........................................................................	2,800	—
4	2	Förste batal.ionsläkare å 1,800 kr................................................	10,800	—
			20,400	—
! 1 Läkarestipendiat, stipendium ......................................................................	600	—
	D:o	d:o ......................................................................	6,600	—
! i	D:o	d:o ........................................................................	500	—
12	D:o	d:o ........................................................................	6,000	—
j		Summa kronor	34,100	—

Anmärkning: Under verklig tjenstgöring erhålla fältläkaren och regementsläkarne samt bataljons läkarnc

förutom fast lön äfven dagaflöning, som under tjenstgöring i land utgår med 4 kronor till fältläkaren
och regementsläkarne samt med 3 kronor till bataljonsläkarno.

134

Femte hufvudtiteln

Förslag till

Stat

Bil. n:r 22.

för de militära befattningar vid flottan, hvilkas innehafvare, derest de
icke åtnjuta boställe i kronans hus, erhålla inqvarteringsbidrag
i penningar att tillämpas under år 1901.

Antal
			Carlskrona	Stockholms
Carls-	Stock-
krona	holma		station.		station.
sta-	sta-
tion.	tion.		kr.	ö.	kr.	ö.
	i	Chef för sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition	_	_	1,000	_
	2	Adjutanter i d:o å BOO kronor.......................................	—	—	1,000	—
	1	Chef för marinförvaltningen .........................................	—	—	1,500	—
	3	Chefer för marinförvaltningens militära afdelningar å
		1,000 kronor..........................................................	—	—	3,000	—
	5	Officerare, tjenstgörande i marinförvaltningen, å 500 kronor	—	—	2,500	—
	i	Chef för flottans stab..................................................	—	—	1,500	—
	2	Afdelningschefer i flottans stab å 1,000 kronor...............	—	—	2,000	—
	8	Officerare, tjenstgörande i flottans stab, å B00 kronor ....	—	-	4,000	—
	L	Chef för sjökrigshögskolan ...........................................	—	—	1,000	—
	1	Adjutant hos samma chef............................................	—	—	500	—
	1	Chef för sjökrigsskolan.................................................	—	—	1,000	—
	3	Kadettofficerare å 500 kronor .......................................	—	—	1,500	—
	1	Chef för sjökarteverket.................................................	—	—	1,000	—
i	1	Stationsbefälhafvare......................................................	1,000	—	1,200	—
i	1	Varfschef.....................................................................	1,000	—	1,200	—
i	1	Chef för underofficers- och sjömanskårerna ...................	600	-	1,000	—
i	1	Chef för exercis- och underbefälsskolorna......................	600	—	1,000	—
i	—	Ordförande i förvaltningsdirektionen..............................	600	—	—	—
i	1	Ledamot i undervisningskommissionen (tillika tjenstgö-
		rande såsom beväringsbefälhafvare) ........................	600	—	1,000	—
i	—	Chef för skeppsgossekåren.............................................	600	—	—	—
4	4	Yarfsdepartementschefer å 600 kronor i Carlskrona och
		1,000 kronor i Stockholm.......................................	2,400	—	4,000	—
		Transport	7,400	—	30,900	—

Femte hufvudtiteln

135

Antal		Carlskrona station.
Carls- krona	Stock- holms		station.
sta-	sta-
tion.	tion.		kr.	ö.	kr.	ö.
		Transport	7,400	_	30,900	—
2	2	Adjutanter hos stationsbefälhafvaren, 1 å 600 kronor och
		1 å 400 kronor i Carlskrona och 1 å 1,000 och 1 å	1,000 400		1,500 500
1	1	Äldste instruktionsoffieer vid exercisskolan.....................	—	—-
7	5	Kompanichefer vid sjömanskåren å 400 kronor i Carls-
		krona och 500 kronor i Stockholm...........................	2,800	—	2,500	—
2	—	Kompanichefer vid skeppsgossekåren.............................	800	—	—	—
4	2	Informationsofficerare vid underbefäls- och minskolorna
		å 400 kronor i Carlskrona och 500 kronor i Stockholm	1,600	—	1,000	—
1	1	Äldste artilleriofiicer (tjenstgörande vid artillerideparte-
			400	_	500	_
1	—	Äldste ekipageofficer (tjenstgörande vid ekipagedeparte-
		mentet)..................................................................	400	—	—	—
1	1	Föreståndare för sjöinstrument- och sjökarteförrådet ......	400	—	500	—
1	1	Minofficer (tjenstgörande vid mindepartementet och vid
		Carlskrona station, tillika chef för minörkompaniet)...	400	—	500	—
1	1	Adjutant hos chefen för underofficers- och sjömanskårerna	400	—	500	—
		Summa kronor	16,000	—	38,400	—
		Afgår för begagnade bostadslägenheter, förslagsvis.........	3,600	—	10,400	—
		Inqvarteringsbidrag i penningar ....................................	12,400	—	28,000	-
			40,400

Anmärkningar:

l:o. Officer, hvilken är till tjenstgöring i öfvorstyrelsen eller å flottans station eller till genomgående
af kurs vid sjökrigshögskolan kommenderad och icke åtnjuter fri bostad i kronans hus eller enligt ofvanståonde
stat är berättigad till ersättning derför i ponningar, må uppbära inqvarteringsbidrag med ott offer år räknadt
belopp af 300 kronor vid Carlskrona och 400 kronor vid Stockholms station. Chef för båtsmanskompani
tillkommer, under enahanda vilkor, inqvarteringsbidrag med ett efter år räknadt belopp af 400 kronor, om
han är bosatt i Stockholm, men eljest af 300 kronor.

2:o. Underofficer må under tjenstgöring i öfverstyrelsen eller å flottans station samt om han är gift
eller är enkling med minderårigt barn jemväl undor annan tjenstgöring, så vidt han icke åtnjuter fri bostad i
kronans hus, uppbära inqvarteringsbidrag mod ott oftor år räknadt belopp af:

Flaggundorofficor vid Carlskrona station ..................................... kronor 240.

i D:o vid Stockholms station .................................... »> 300.

Underofficer af 2:a graden vid Carlskrona station ......................... » 180.

I):o vid Stockholms station ........................ » 240.

136

Femte liufvudtiteln.

Förslag till

Stat

Bil. n:r 23.

å daga Honing till officerare, underofficerare och läkare vid flottan från
anslaget till aflöning af flottans kårer och stater att tillämpas

under år 1901.

	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	5.
Officerskåren.
3 Flaggman..................... dagaflöning å 6 kr. i 365 dagar	6,570	—
7 Kommendörer .............. » » 5 » » »	12,775	—
27 Kommendörkaptener..... » » 4 » >» »	39,420	—
71 Kaptener ..................... » »''3 » » »	77,745	—
92 Löjtnanter och underlöjt-
nanter ..................... » »2 » » »	67,160	—	203,670
Af går förslagsvis:
Dagaflöning under sjökommendering ................................	34,170	—
» » tjenstgöring å varfvet..........................	20,000	—
» » »i sjökrigsskolan..................	2,400	—
» » » i sjökarteverket..................	1,900	—	58,470	—	145,200
Underofficerskåren.
58 Flaggunderofficerare (styrman, konstapel eller skeppare)
dagaflöning å 1 kr. 50 öre i 365 dagar......................	31,755	—
157 Underofficerare af 2:a graden (styrman, konstapel eller
skeppare) dagaflöning å 1 krona i 365 dagar ............	57,305		89,060	_
• Af går förslagsvis:
Dagaflöning under sjökommendering.................................	14,640	—
» » tjenstgöring å varfvet...........................	8,000	—	22,640	—	66,420
Läkarestaten.
Dagaflöning, förslagsvis ...................................................	—	—	—	—	10,950	—
Summa kronor	—	—	—	—	222,570	—

Anmärkning: Dagaflöning i land till underofficerare vid maskinist-, rustmästare-, torpedmästare- och
qyartorsmansstaterna utgär af yarfyets medel.

Femte hufvudtiteln.

137

Bil.

n:r 24.

Utgifter, hänförliga till nybyggnad, hafva förekommit å
underhållsanslaget efter 1887.

År.		Kronor		Kronor

	Samtliga utgifter vid Carlskrona station.
1891 1892	Kolskjul å Söderstjerna....................................... » » »	—	-	20,000 20,000	-
1893	Förändringsarbeten i kasernerna n:ris 1 och 2	22,000	—
	Vågbod vid kruthuset å Espeskär ..	2,300	—
	Kolskjul å Söderstjerna ____	35,740	—
	Kallbadhus å Stumholmen ..........................	11,630	—	71,670 39,000
1894	Ändring af Saga.......
1895	Räkenskapskontorsbyggnadens förändring.......................	55,530	__
	Öfningsskeppet Najaden ......	50,000	—	105,530
1896	» »
1897	Nya ångpannor för Drott .	42,000
	" » » Saga...................	25,021	2oj		20
		67,021

Juli., till Rikad. Prof. HW0. I Sami. t A/d. 1 Höft.

138

Femte hufvudtiteln,

Ta utvisande

förhållandet mellan anmälda behof och tillgång af anslags tolfårsperioden -

Underhåll af fartyg och båtar.

Underhåll af hus och byggnader.

Å r.	Af varfscheferna anmälda behof.	Anvisadt belopp.	Skilnaden mellan anmälda behof och anvisadt belopp.	Af varfscheferna anmälda behof.	Anvisadt belopp.	Skilnaden mellan anmälda behof och anvisadt belopp.
1888 ............	583,185		496,146		87,039	_	395,573	_	287,466	—	108,107
1889 ...........	591,083	—	494,278	—	96,805	—	289,123	—	279,138	—	9,985	—
1890 ............	701,852	-t-	565,000	—	136,852	—	273,093	—	221.178	—	51,915	—
1891 ............	705,757	''-	576,000	—	129,757	—	324,090	—	209,383	—	114,707	—
1892 ............	678,710	—	582,000		96,710	—	351,871	—	204,006	—	147,865	—
1893 ............	618,085	—	546.000		72,085	—	280.687	94	205,265	—	75,422	94
1894 ............	617,546	—	566,000	—	51.546	—	299,335	—	281,244	—	18,091	—
1895 ..........	614,090	—	557,000	—	57,090	—	304,032	88	275,650	—	28,382	88
1896 ...........	698,230	—	631,740	—	66,490	—	300,222	88	257,180	—	43,042	88
1897 ............	806,188	50	666,500	—	139,688	50	311,506	60	213,105	—	98,401	60
1898 ............	904,205	_	681,500	—	222,705	—	347,461	40	230,395	—	117,066	40
1899 ............	944.960	-	691,000	—	253,960	—	510,875	96	233,925	—	276,950	96
Summa	8,463,891	50	7,053,164	—	1,410,727	50	3,987,872	66	2,897,935	-	1,089,937	66
Medeltal för
hvarje år...	—	—	—	—	117,560	62	—	—	1 -	—	90,828	14

Femte hufvudtiteln,

139

Bil. n:r 25.

blå

medel för nedannämnda till flottans underhåll hörande ändamål under

1888—1899.

Åtskilliga behof.			A f 1 ö n i n	g-
Af varfschefcrna anmälda behof.	Anvisadt belopp.	Skilnaden mellan anmälda behof och an-visadt belopp.	Af varfscheferna anmälda behof.	Anvisadt belopp.	Skilnaden mellan anmälda behof och an-visadt belopp.
70,440		62,440		8,000		244,034	40	223,652	22	20,382	18
67,750	—	80,150	—	+ 12,400	—	252,213	48	232,001	80	20,211	68
63,250	—	61,850	—	1,400	—	189,332	84	189,332	84	—	—
126,600	—	62,730	—	63,870	—	189,152	84	194,052	84	+ 4,900	—
120,020	—	83,340	—	36,680	—	193,590	78	192,290	78	1,300	—
102,756	—	101,256	—	1,500	—	192,487	84	191,857	84	630	—
63,100	—	77,460	—	+ 14,360	—	198,391	06	198,391	06	—	—
70,385	—	60,885	—	9,500	—	206,936	06	202,651	06	4,285	—
105,508	05	74,220	50	31,287	55	211,912	56	209,989	56	1,923	—
61,650	—	54,600	—	7,050	—	218,051	06	213,118	56	4,932	50
82,320	—	81,320	—	1,000	—	222,971	06	223,378	56	+ 407	50
74,405	—	63,750	—	10,655	—	230,209	34	229,709	34	500	—
1,008,184	05	864,001	50	144,182	55	2,549,283	32	2,500,426	46	48,856	86
	-	—	—	12,015	21	—	—	—	—	4,071	40
		Sammandrag
	af förestående	tablå.
I. Underhåll af fartyg och	båtar................		8,463,891	50	7,053,164	—	1,410,727	50
II. Underhåll af hus och byggnader...........		3,987,872	66	2,897,935	—	1,089,937	6d
III. Åtskilliga behof ...........				1,008,184	05	864,001	50	144,182	55
IV. Aflöning						2,549,283	32	2,500,426	46	48,856	86
				Summa	16,009,231	53	13,315,526	96	2,693,704	57
Medeltal						1,334,102	63	1,109,627	25	224,475	38

140

Femte liufvudtiteln,

Bil. n:r 26.

Förslag till

Stat

för skeppsgosseskolan.

	Lön.		Arfvoden m. m.	Carlskrona station.	Stockholms station.	Summa.
1 Rektor .......................................	3,000	_	__	_	3,000				3,000
1 Skollärare.................................	1,400	—	—	_	1,400		—	-	1,400	—
2 D:o ................................... 7 Monitörer å 5 kronor hvardera i	2,800	—	—	—	2,800	—	—	—	2,800	—
månaden (under 8 månader) ...... För inöfvande af hornblåsare och	—	—	280	—	280	—	—	—	280	—
trumslagare ..............................	—	—	—		1,250		1,250	—	2,500	—
Summa kronor									9,980

Anmärkning: Rektor erhåller lönetillökning med 500 kronor efter 5 års och med ytterligare 500
kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring; och för skollärarne höjes lönen efter 5, 10 och 15 års väl
vitsordad tjenstgörnig, hvarje gång med 200 kronor.

Femte hufvudtiteln.

141

Förslag till

Stat

Bil. n:r 27.

för navigationsskolorna i riket.

i $ '' *'' "v	Fast lön.	Tjenst- görings- pen- ningar.	Arfvo-den med flera anslag.	Summa.
1 Inspektör..................................................................... För undervisning i matematik och astronomi för kompe-	—	—	2,500	2,500
tens till föreståndare för navigationsskola...................	—	—	800	800
För undervisning i deviationslära m. m. för dito dito........	—	—	500	500
4 Föreståndare................................................................	1,800	1,500	—	13,200
6 D:o ...............................................................	1,800	1,000	—	16,800
7 Lärare vid navigationsafdelningen.................................	1,000	800	—	12,600
9 D:o vid dito ................................	1,000	500	—	13,500
3 Extra lärare i ångmaskinlära vid dito ...........................	—	—	700	2,100
7 D:o i dito vid dito...........................	—	—	500	3,500
10 D:o i författningskunskap m. m........................	—	—	400	4,000
4 D:o i matematik vid maskinistafdelning.............	—	—	1,800	7,200
4 D:o i ångmaskinlära vid dito .............	—	—	1,800	7,200
4 D:o i elektrioitetslära vid dito .............	—	—	600	2,400
10 D:o i förbandslära.......................................... Till extra lärarekrafter vid behof, enligt Marinförvalt-	—	—	200	2,000
. ningens bestämmande . .................................. ....... Till instruments, kartors, böckers och möblers underhåll	—	—	5,500	5,500
och förökande äfvensom till reparationer, ved, ljus m. m.	—	—	4,600	4,600
Till Kong! Ma.j:ts disposition ........................................	—	—	2,900	2,900
Summa kronor	—	—	—	101,300

Anmärkningar:

1 :o. För föreståndare och lärare i navigationsafdelningen kan lönen efter 5 år höjas med 500 kronor
för föreståndaren och med 250 kronor för läraren samt efter 10 år ytteriigaro höjas mod 500 kronor för don
förro och 250 kronor för don senare. För föreståndare för navigationsskola i Stockholm, Göteborg, Malmö
ollor Hornösand kan lönen efter 15 år höjas mod ytterligare 500 kronor.

Tiden för tillträde af åldorstillägg räknas från och mod kalenderåret näst efter det, under hvilket don
stadgade tjonsteåldorn blifvit uppnådd.

2:o. Beträffande lärares rätt till åtnjutande af do i staton uppförda lönoförmånor gälla enahanda vilkor,
som i sådant afseende finnas föreskrifna för föreståndare.

3:o. Utöfver det dem tillkommando arfvode enligt stat skola do, som vid 1891 års ingång voro oxtra
lärare i ångmaskinlära i navigationsafdelningen vid navigationsskolorna i Stockholm, Götoborg, Visby och
Carlshamn, så länge do i denna lärarobefattning qvarstå, hvardera åtnjuta fyllnad i nu utgående arlvodcsbolopp
mod 300 kronor om året af anslaget till oxtra lärarokraftef.

142

Femte hufvudtiteln

Bil n:r 28.

Förslag

till

Stat

för Femte hufvudtiteln för år 1901.

/	1 Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning på förslag.	Summa.		Summa summarum.
Ordinarie anslag.			Friheter.	Ersättningar.
Kronor.	\|ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	1 ö-	Kronor.	l °	Kronor.	ö.
Departementet och öfverstyrelsen.
	17,000						17,000
Departementets afdelning af Kong! Maj:ts kansli
samt kommandoexpeditionen .....................	26,800	—	—	—	—''		26,800	—
Marinförvaltningen.......................................	42,100	—	—	—	—		42,100	—
Sgr	85,900	—	—	—i —	—	85,900	—	85,900	—
Flottans personal.
Aflöning för flottans corpser och stater .........	2,544,482	—	—	—	—		2,544,482	_
Carlskrona artillericorps, reservationsanslag.....	293,795	—	—	—	—	—	293,795	—
Alderstillägg, förslagsanslag ...................... Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossecorpserna,	37,000	—	—	—	—	—	37,000	—
reservationsanslag....................................	323,060	-	—	-	—	—	323,060	—
Naturaunderhåll, förslagsanslag.....................	492,470	—	—	—	—	—	492,470	—
Båtsmansindelningen.................................. Lindring i rustnings- och roteringsbesvären, för-	—	—	—	—	26,400	—	26,400	—
slagsanslag............................................	33,300	—	—	—	—	—	33,300	—
Sgr	3,724,107	—	- j —	26,400	—	3,750,507	—	3,750,507	—
Flottans materiel.
Flottans nybyggnad och underhåll, reservations-
anslag..................................................	1.725,000		_		—	—	1,725,000	—	1,725,000	—
Transport j	—	-\|	—	—l — i	-\|	---I	— ]	5,561,407	-

Femte hufvudtiteln

143

—---— -----------------	—		Indelning och dermed
	Anvisning		jemförlig anvisning				Summa
	i kontant.		på förslag.				summarum.
			Friheter.		Ersättningar.
	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	.. 1 0. !	Kronor. 1	Ö.
Transport	__		_		—		—	—	5,561,407	_
Diverse anslag.
Flottans öfningar, reservationsanslag ............	870,000	—	—	—	—	—	870,000	1 1
Repetitionsöfningar för reservofficerare, reserva-
1 tionsanslag ............................................	11,900	—	—	—	—	—	11,900	—
Sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad										;
och ersättning derför, förslagsmslag .........	350,000	—	—	—	—	—	350,000
j Undervisningsverken:
Sjökrigsliögskolan, reservationsanslag 11,100:
Sjökrigsskolan ........................ 31,040: —
Skeppsgossoskolan .................... 9,980:	52,120	—	—	—	—	—	52,120
\| Sjökarteverket, reservationsanslag..................	65,000	—	—	—	—	—	65,000
Ersättning åt officerare och ingeniörer vid flottan
under anställning eller kommendering utrikes	12,000	—	—	—	—	—	12,000
Sjukvård, reservationsanslag..........................	44,000	—	—	—	—	—	44,000
Diverse behof.............................................	19,175	—	—	—	—		19,175
Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag	23,500	—	—	—	—		23,500
Skrifmaterialier och expenser, ved m. in., för-
\ slagsanslag .............................................	47,084	—	—	—	—	—	47,084
	12,500	—	—	—	—	—	12,500	—
Sgr	1,507,279	_	—	—	—	—	1,507,279	\|—	1,507,279	—
Handeln.								1
j Lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstal-
terna, reservationsanslag...........................	1,500,000	—	405	—	4		1,500,409
j Undervisningsanstalter för sjöfart ..................	101,300		—	—	—		101,300
\| Nautisk-meteorologiska hy rån........................	9,000		—				9,000
llderstillägg för personalen vid undervisnings-
anstalterna för sjöfart och föreståndaren vid
nantisIr-Tneteorologiska bvrån, förslaqsanslag	13,000	-	—		—	_	13,000
Sgr	1,623,300	\|_	405	\|_	4		1,623,709		1,623,709	—
Summa	8,665,586	P	405	1-	- 26,404	1-	-\| -		\| 8,692,395	1-

144

Femte hiifvudtiteln.

——	Kronor.	Ö.
Extra ordinarie anslag.
Till anskaffning af ny krigsfartygsmateriel	7,823,500
» försättande i fullt tidsenligt skick af l:a kl. pansarbåtarna Svea, Göta och Thnle	2.420,000
» ändring af 2:a kl. pansarbåtama Thordön och Tirfing	100,000	_
» ammunition för stridsfartygen .	315,000	_
» anskaffning af torpeder m. m...........................	96,900
» skjutförsök............................	15,000	_
» bestyckning af befästningarna vid Carlskrona och batterierna vid Fårösund....	852.500
» minväsendet.........................	200,000	—
” pumpverk för den nya dockan i Carlskrona ..	85,000	-
[ » kolförråd för mobilisering.........................	628,145	1
I a minförsvar vid inloppet till Göteborg...............	730,000
» tillfällig1 löneförbättring åt underbefäl vid Carlskrona artillericorps	6,200	_
» löneförbättring åt lärame vid sjökrigsskolan...............	1,860
" dyrtidstillägg åt en dol tjensteman och betjente............................	198.000	—
Summa	13,472,105	—

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1900.

Sjette hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet åt Stockholms slott den
13 januari 1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn och
Restadius.

l:o.

Departementschefen statsrådet herr von Krusenstjerna yttrade:

Då jag nu går att inför Eders Kongl. Maj:t framlägga förslag
rörande regleringen af utgifterna för år 1901 å de delar af riksstaten,
med hvilka det tillkommer mig att närmast taga befattning, får jag i
främsta rummet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å det
hvilande grundlagsändringsförslaget rörande införandet af ett nytt statsdepartement,
jordbruksdepartementet.

liih. till Riksd. Prat. 1000. 1 Sami. I Åfd. 1 Käft.

Sjette hufvudtiteln.

Sedan Eders Kongl. Magt genom proposition den 27 januari 1899
till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlagt förslag till
ändrad lydelse af §§ 5 och 6 regeringsformen, åsyftande att Statsrådet
skulle komma att bestå af elfva ledamöter, af hvilka en skulle vara
chef och föredragande för ett jordbruksdepartement, har Riksdagen i
skrifvelse den 10 maj nästlidna år anmält, att Riksdagen funnit sig icke
böra bifalla förslaget oförändradt, men såsom hvilande för vidare grundlagsenlig
behandling antagit ett förslag till ändrad lydelse af §§ 5, 6
och 42 regeringsformen.

I hvad angår §§ 5 och 6 af regeringsformen är detta förslag ordagrant
lika med det af Eders Kongl. Maj:t framlagda förslaget, så att
skilnaden mellan sistnämnda förslag och det af Riksdagen såsom hvilande
antagna består uteslutande i en ändring af § 42 regeringsformen, hvilken
ändring föranledts deraf, att det ansetts önskvärdt att, om §§ 5 och 6
regeringsformen ändrades i angifvet syfte, senare momentet af nuvavande
§ 42 regeringsformen borttoges, på det att icke, sedan antalet
ledamöter af svenska Statsrådet ökats till elfva, den svenska regeringsformen
skulle kunna anses — genom föreskriften i senare delen af
§ 42 att, då riksstyrelsen föres af Statsrådet, dess samtlige ledamöter
skola vara närvarande och rösta — påfordra, att elfva svenska statsråd
skulle vara ledamöter i interimsregering, under det att enligt riksakten
endast tio tillåtas att deri deltaga. Beträffande detta tillägg till den
föreslagna ändringen i regeringsformen tillåter jag mig erinra, att
chefen för justitiedepartementet vid ärendets handläggning i Riksdagens
kamrar tillkännagifvit, att mot borttagandet af sista stycket i § 42
regeringsformen intet vore att erinra.

Det torde hvarken vara behöfligt eller lämpligt att i detta sammanhang
ånyo redogöra för behofvet. af ett nytt statsdepartements inrättande.
Tillräckligt har förut framhållits, att särskildt chefen för
civildepartementet är i alltför hög grad öfverhopad med arbete såväl
till följd af de till departementet hörande ärendenas mängd som med
afseende å målens olikartade beskaffenhet. Konstitutionsutskottet vid
nästlidna års riksdag har ock med stöd särskildt af sin under granskning
af statsrådsprotokollen vunna erfarenhet om civildepartementsärendenas
växande omfattning och skiftande art vitsordat den trängande
nödvändigheten af att de mest betungade statsdepartementens arbetsbörda
lättades.

Med allt erkännande att antalet diariiförda mål icke i och för sig
gifver någon fullt tydlig bild af det arbete, hvarje särskildt departement

Sjette hufvudtiteln.

har att utföra, torde dock i förevarande fall en statistisk utredning endast
kunna röra sig härom. Angående målens skiftande art har jag redan
lemnat. meddelande såväl inför Eders Kongl. Maj:t som ock till Riksdagen
vid frågans behandling i Andra Kammaren den 8 april 1899. Jag anhåller
derför att få med uppgifter för åren 1898 och 1899 komplettera
den uppgift, jag i detta hänseende lemnade vid ärendets föredragning
den 3 december 1898.

De under särskilda nummer diariiförda målen utgjorde sålunda:

	i civil-	i finans-	i ecklesiastik-
	departementet:	departementet:	departementet
1841 .......	........... 981	1,216	750
1856 .......	........... 1,741	1,341	1,209
1867 .......	........... 1,389	1,573	1,892
1883 ......	........... 1,784	1,508	1,903
1897 .......	........... 2,286	1,991	2,147
1898 .......	.......... 2,336	2,142	2,292
1899 .......	......... 2,537	2,195	2,386

Då grundlagsändring träder i kraft omedelbart efter det densamma
blifvit i vederbörlig ordning beslutad, måste, om den nu ifrågavarande
ändringen varder slutligen antagen, det nya departementet vara i full
verksamhet redan före ingången af den statsregleringsperiod, hvarom
nu är fråga. Vid sådant förhållande torde det tillhöra mig att nu ånyo
redogöra för det nya departementets tillämnade organisation och i
främsta rummet för de ärenden, som torde böra förläggas till detta departement.
Härvid tillåter jag mig framhålla att, bortsedt från de rena
jordbruksärenden, som enligt sakens natur måste höra till ett jordbruksdepartement,
en öfverflyttning af ärenden till detta departement icke
behöfver blifva definitiv i den mening att icke, efter vunnen erfarenhet,
vissa grupper af ärenden skulle kunna efter Eders Kongl. Maj:ts beslut
återflyttas eller förläggas till något annat af de befintliga departementen
med eller utan utbyte mot andra grupper af ärenden. I detta sammanhang
vill jag ock i anledning af hvad vid ärendets föregående behandling
förekommit erinra, att man, hvad särskildt fattigvårdsärendena
angår, kan tänka sig eu annan anordning än den ifrågasatta. Inom
hvarje departement ankommer det åter på departementschefen att bestämma
ärendenas fördelning mellan byråerna.

Af hvad jag anförde till protokollet för den 3 december 1898 får
jag upprepa följande:

Sjette hufvudtiteln.

»Ett jordbruksdepartement skulle naturligen i första hand hafva att
taga befattning med de landtbruksärenden, som nu förekomma inom
civildepartementet. Men derutöfver bör äfven den för statens räkning
bedrifna jordbruksnäringen och i oskiljaktigt sammanhang dermed den
af staten idkade skogsvårdande verksamheten sortera under det nya
departementet, och således ärendena rörande statens domäner och skogar
flyttas från finansdepartementet till jordbruksdepartementet.

De rena landtbruksärendena i förening med ärenden rörande domänerna
och skogarna bilda emellertid icke en tillräcklig arbetsqvantitet
för ett departement vid jemförelse med de öfriga departementens
arbetsbördor. Såväl med hänsyn härtill som ock i betraktande af önskvärdheten
deraf att ärenden rörande de näringar, som stå jordbruket
nära, komma att handläggas i omedelbart sammanhang med jordbruksärendena,
tror jag mig böra föreslå, att till jordbruksdepartementet öfverflyttas
jemväl ett antal dylika ärenden.

I främsta rummet böra då ifrågakomma veterinärärenden och stuteriärenden
samt val äfven fiskeriärenden. Frågor om odlingslån samt om understöd
för myrutdikningar höra ock nära tillsammans med jordbruket.
Så göra ock landtmäteriärenden och afvittringsärenden samt ärenden
rörande kartverken, såväl de ekonomiska som de geologiska. I sammanhang
med skogsärendena böra ock de numera ganska fåtaliga flottningsärendena
lämpligen handläggas.

Ärenden rörande indelning och underhåll af allmänna vägar samt
frågor om den dessa ärenden närstående skjutsningsskyldigheten torde
ock lämpligen böra handläggas tillsammans med jordbruksärendena.
Vägarne höra visserligen uppenbarligen till kommunikationsanstalterna,
och det sättes icke heller i fråga att från civildepartementet skulle
frånskiljas ärenden om statsbidrag för byggande eller omläggning af
vägar. Men sedan vägarne äro färdiga och upplåtna för trafik, är frågan
om deras indelning och underhåll, åtminstone under nu gällande bestämmelser
derom, af så stort omedelbart intresse för den jordbrukande
befolkningen, att dessa ärenden lämpligen böra kunna förläggas till
jordbruksdepartementet.

De nu uppräknade ärendena hafva under år 1897 uppgått till ett
antal af 1,057, hvilket antal icke kan anses alltför betungande.

Att döma efter bestående förhållanden inom de departement, från
livilka mål komme att öfverflyttas till det nya departementet, torde
ärendena inom det sistnämnda böra fördelas på två byråer, af hvilka,
såvidt en indelning på förhand kan beräknas, den ena finge att handlägga
ärenden rörande landtbruk, domäner, odlingslån och myrutdik -

Sjette hufvudtiteln.

ningsunderstöd samt landtmäteri- och kartverks ärenden, och den andra
hvad som angår skogar, flottning, vägdelning och vägunderhåll jemte
skjutsväsende, fiske, äfvensom stuteri- och veterinärväsende.»

Beträffande den tillämnade omregleringen af ärendenas fördelning
mellan civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen, torde jag nu endast
böra redogöra för slutresultatet af det förslag, jag framlade den 3
december 1898. Jag anförde då:

»Undersöker jag, hurudan ställningen efter den föreslagna regleringen
blifver för de tre departementen, så befinnes, att civildepartementet
kommer att hufvudsakligen handlägga ärenden rörande landtregeringen
samt landtkommunernas och städernas styrelser och ordningsmål, kommunikationsväsendet
och helsovården, hvartill sluta sig försäkringsärendena
äfvensom ett antal mål af omvexlande men icke synnerligen betungande
natur, hvilka, såsom ej hänförliga till något af de andra
departementen, skola, enligt den i 1840 års departementalstadga uppstäda
grundsats, upptagas af civildepartementet. Hela antalet mål inom
civildepartementet komme att, efter förhållandena år 1897, blifva 1,644
i stället för nära 2,300, hvilket måste anses innebära en ganska väsentlig
lättnad.

Finansdepartementet skulle komma att jemte de egentliga finansärendena
handlägga dels ärenden rörande andra näringar än jordbruk
och dels ärenden rörande fattigvård. Antalet mål efter förhållandena
år 1897 blefve 1,942.

Slutligen skulle ecklesiastikdepartementet icke få några nya ärenden
i stället för helsovårds- och fattigvårdsärendena. Genom bortflyttningen
af dessa ärenden skulle en bättre fördelning af ärendena mellan
detta departements byråer kunna åstadkommas, till nytta såväl vid föredragningen
som vid den öfriga handläggningen. Efter förhållandena
år 1897 skulle målens antal utgöra 1,781.»

Jag tillåter mig erinra att till underlättande af omregleringen mellan
statsdepartementen Eders Kongl. Maj:t vid befordringar inom departementen
på senaste tid föreskrifvit, att tjensteinnehafvare skall vara
underkastad den förflyttning till annat departement, som kan föranledas
af omreglering af ärendenas fördelning mellan statsdepartementen.

Om byråindelningen inom de tre ifrågavarande departementen torde
här icke böra blifva fråga i vidare mån än som behöfves för att visa,
att någon inskränkning i byråernas antal icke kan ifrågasättas.

Hvad civildepartementet angår har alltsedan den 1 juli 1874, då
fördelning af departementets expedition på byråer genomfördes, de

Sjette hufvudtiteln.

fullständiga byråernas antal utgjort fyra, hvartill kommer den femte
byrån, som förestås omedelbart af expeditionschefen med biträde närmast
af en kanslisekreterare.

De hufvudsakliga ärenden, som å de särskilda byråerna för närvarande
handläggas, äro följande:

å första byrån ärenden angående landtregeringen, kommunalförfattningarnes
tillämpning, landtbruket äfvensom försäljning af vin och
maltdrycker m. m., utgörande år 1898 tillsammans 421 mål;

å andra byrån ärenden angående städernas styrelse, tillämpning af
byggnads- m. fl. stadgar, handel, industri, sjöfart och karantän, tillsammans
för år 1898 361 mål;

å tredje byrån ärenden angående skjutsväsendet, väghållning o. d.,
flottning, fiskerinäringen, bergsbruk, skiftes- och afvittringsärenden,
husdjurssjukdomar och patent, år 1898 tillsammans 451 mål, deraf 113
vägmål;

å fjerde byrån ärenden angående jernvägar samt väg- och vattenbyggnader,
omfattande jemväl odlingslån och myrutdikningsunderstöd,
utgörande för år 1898 tillhopa 680 mål.

Å den femte eller expeditionschefens byrå handläggas, bland annat,
ärenden angående geologiska undersökningen, eldfarliga oljor och
sprängämnen, bolagsordningar, lapparnes vård äfvensom försäkringsväsendet,
tillsammans för år 1898 141 mål.

Det synes af denna redogörelse, att ärenden skulle komma att
flyttas till annat departement från första, andra och tredje byråerna.

Till följd af göromålens ökning å första byrån kan icke dit förläggas
något afsevärdt antal nya mål, utom möjligen några mindre grupper
från femte byrån. Målantalet på byrån skulle efter 1898 års beräkning
blifva omkring 350.

Å andra byrån borde handläggas ärenden rörande post, telegraf och
telefon samt öfriga elektriska ledningar i stället för derifrån bortgående
ärenden angående handel, industri och sjöfart. Till följd af den stora
mängden af ärenden rörande städernas styrelse samt tillämpning af
byggnads- m. fl. stadgar, som skulle å denna byrå fortfarande bibehållas,
blifver arbetsqvantiteten å denna byrå så stor, att afsevärd
ökning af dithörande ärenden icke kan ifrågakomma. Antalet mål å
byrån skulle efter 1898 års förhållanden blifva omkring 375.

Till tredje byrån, som skulle mista så godt som alla sina nuvarande
mål, torde böra förläggas dels helsovårdsärendena och dels de
mål angående allmänna arbeten, som nu tillhöra fjerde byrån och icke
angå odlingslån eller myrutdikningsunderstöd, hvilka sistnämnda skulle

Sjette hufvudtiteln.

komma att förflyttas till jordbruksdepartementet. Helsovårdsärendena
utgöra för närvarande ungefär två femtedelar af arbetsqvantiteten å
lielsovårdsbyrån inom ecklesiastikdepartementet. Målen angående allmänna
arbeten handläggas för närvarande af en af Eders Kongl. Maj:t
tillförordnad särskild föredragande, hvilken derjemte handlägger vissa
bland de s. k. vägmålen. Då ytterligare ett antal mål skulle kunna
handläggas på denna byrå, torde, på sätt härefter skall närmare angifvas,
en öfverflyttning af vissa mål böra ega rum från expeditionschefens
byrå till den tredje byrån. På detta sätt skulle efter förhållandena
år 1898 antalet mål å byrån blifva omkring 340.

Genom den antydda bortflyttningen från fjerde byrån af ärenden
angående de allmänna arbetena skulle denna byrå komma att handlägga
uteslutande ärenden angående jernvägar, statens och enskilda, hvilket
komme att för byrån bereda en högst nödvändig lindring i arbetet.
Målantalet år 1898 skulle hafva utgjort 476.

Det har redan sedan åtskilliga år tillbaka varit omöjligt för en
enda person att medhinna beredning och föredragning af alla de ärenden,
som nu höra till Ijerde byrån. Under de sista åren intill midten af år
1899, då förutvarande innehafvaren af byråchefsembetet å denna byrå
afgick från befattningen till följd af hunnen pensionsålder, redde man
sig på det sätt, att under större delen af året byråns kanslisekreterare
med byråchefen deltog i föredragningen inför statsrådsberedningen.
Då denna utväg icke bör i längden fortsättas, har numera den åtgärd
vidtagits, att den särskild! tillförordnade föredraganden af vägmål fått
upphöra med föredragning af vissa slag af vägmålen och i stället bereda
och föredraga ärenden angående allmänna arbeten. Fjerde byrån
har sålunda blifvit provisoriskt ordnad på sätt den enligt förslaget bör
vara; och erfarenheten har, såsom var att vänta, visat att jernvägsärendena,
trots det att för närvarande antalet af nya jernvägskoncessioner
är mindre än förut, gifvit full sysselsättning åt en byråchef med
vanligt antal biträden.

Jag antydde nyss att från expeditionschefens särskilda byrå bör
bortflyttas ett antal ärenden. Äfven om nu departementets ärenden i
det hela komma att minskas och en lindring således beredes i afseende
å expeditionschefens skyldighet att taga befattning med samtliga inom
departementet förekommande mål, bör dock genom minskning af de
ärenden han har att omedelbart föredraga inför statsrådsberedningen
för honom beredas ökad möjlighet att, enligt föreskrift i gällande instruktion,
biträda departementschefen i allt hvad till departementets
handläggning hörer.

Sjette hufvudtiteln.

Utöfver hvad jag sålunda anfört rörande behofvet att i civildepartementet
bibehålla fyra fullständiga byråer, tillåter jag mig erinra,
att för de fem åren 1870—1874, under hvilket sistnämnda år de fyra
fullständiga byråerna inrättades, medeltalet diariiförda mål i civildepartementet
utgjorde 1,763, eller således föga mer än de 1,644 resp.
1,625 mål som, efter 1897 resp. 1898 års förhållanden, skulle falla på
civildepartementet, om det nya statsdepartementet kommer till stånd.

Hela antalet ärenden i finansdepartementet utgjorde, enligt hvad
chefen för detta departement meddelat mig, år 1898 2,142, dervid icke
medräknats större delen af de mål, som handläggas å de till detta
departement hörande särskilda byråerna, bankbyrån samt kontroll- och
justeringsbyrån. Omförmälda 2,142 mål hafva med undantag af de
mål, som beredas omedelbart af expeditionschefen, samt af ett jemförelsevis
litet antal mål, som, ehuru införda i departementets hufvuddiarium,
beredas å någondera af nyssnämnda båda särskilda byråer,
handlagts å departementets två byråer, den första för den egentliga
finansförvaltningen, bevillningsmålen och tullmålen m. m. och den andra
för kamerala mål, domän- och skogsväsendet samt post-, telegraf- och
andra elektriska ledningar angående ärenden.

Den första byrån beröres icke af omregleringen. Dock må anmärkas
att denna byrå icke kan belastas med flera grupper af ärenden
än densamma nu har att handlägga.

Den andra byrån handlade år 1898 708 ärenden. De ärenden,
som skulle från denna byrå öfverflyttas till civil- och jordbruksdepartementen,
utgjorde tillsammans 653, hvadan 55 mål skulle återstå. I
stället skulle denna byrå erhålla från civildepartementet 383 mål och
från ecklesiastikdepartementet 100 mål, tillhopa 483, så att en afsevärd
minskning i antalet mål skulle uppkomma, dervid dock måste betonas
att till följd af det stora antalet nu handlagda likformiga domänärenden
arbetsqvantiteten å denna byrå snarare kommer att ökas genom omregleringen
än minskas.

Ehuru det icke kan komma i fråga att minska antalet byråer i
detta departement, bör dock omnämnas att antalet mål i finansdepartementet
år 1873, närmast före genomförandet af den nuvarande byråindelningen,
utgjorde 1,904 eller således något mindre än de 1,972 mål,
som efter omregleringen skulle efter 1898 års förhållanden falla på
finansdepartementet.

Beträffande omregleringen mellan byråerna inom ecklesiastikdepartementet,
för den händelse lielsovårds- och fattigvårdsärenden komma att

Sjette hufvudtiteln. 9

derifrån bortflyttas, har jag från chefen för detta departement inhemtat
följande:

Nämnda ärenden tillhöra nu samma byrå, helsovårdsbyrän. Genom
öfverflyttningen skulle ärendena å denna byrå minskas med ungefär
fyra sjundedelar. Antalet af samtliga mål å byrån utgjorde åren 1896,
1897 och 1898 resp. 548, 546 och 544; antalet helso- och fattigvårdsärenden
under samma år resp. 323, 314 och 299; antalet öfriga ärenden
— mestadels sådana, *som angå akademier, riks- och landsarkiv, kongl.
biblioteket, museer och stiftelser — resp. 225, 232 och 245.

Fyllnad till helsovårdsbyrän skulle i främsta rummet tagas från
kyrkobyrån. Denna byrå är nu liårdt betungad med såväl många som
äfven delvis stora och svåra mål; hela antalet utgjorde åren 1896,
1897 och 1898 resp. 602, 622 och 707. Från byrån till helsovårdsbyrån
skulle öfverföras mål angående ritningar till kyrka eller kyrkliga
föremål, angående kyrkliga minnesmärken, angående jordafsöndring och
expropriation m. m. samt angående lån, under nyssnämnda år tillhopa
uppgående till 164, 144 och 139. Antalet qvarvarande mål å kyrkobyrån
blefve, enligt förhållandena åren 1896, 1897 och 1898, resp. 438,
478 och 568.

Äfven läroverksbyrån, å hvilken antalet mål befinner sig i ständigtillväxt,
behöfver någon lindring. Under åren 1896, 1897 och 1898 utgjorde
antalet mål resp. 556, 589 och 613. Från denna byrå skulle till
helsovårdsbyrän öfverflyttas mål rörande stipendier och stipendieinrättningar,
utgörande nämnda år visserligen endast resp. 6, 13 och 10,
men ofta af ganska invecklad beskaffenhet. Antalet qvarvarande mål
blefve således, enligt förhållandena samma år, resp. 550, 566 och 603.

Från folkskolebyrån, å hvilken antalet mål utgjorde under åren
1896, 1897 och 1898 resp. 455, 413 och 469, hvilket antal inom kort
torde komma att betydligt ökas, skulle till helsovårdsbyrän öfverflyttas
ärenden angående lån, utgörande under nämnda år resp. 74, 71 och 58.

Målens antal å de olika byråerna skulle sålunda blifva, enligt den
förut .använda beräkningen:

år 1896. år 1897. år 1898.

å kyrkobyrån .................................................................. 438 478 568

» läroverksbyrån............................................................... 550 566 603

» folkskolebyrån ............................................................ 381 342 411

» helsovårdsbyrän (under förändradt namn)............ 469 460 452.

Under det att de inkomna målen i detta departement år 1873
utgjorde 1,769, skulle de efter omregleringen men i öfrigt efter 1898 års
Bill. till lliksd. Prut. 1000. 1 Sami. 1 A/d. 1 Haft. 2

Sjette hufvudtiteln.

förhållanden utgöra 2,034, eller således fler än året närmast före den
nuvarande byråindelningens genomförande, frånsedt härvid den först på
senare tider vidtagna åtgärden att sammanföra flera likartade ärenden
på ett och samma diariinummer.

Hvad slutligen jordbruksdepartementet angår, skulle efter 1898 års
förhållanden den byrå, som komme att handlägga landtbruk och domäner
m. m., erhålla omkring 594 mal och den andra byrån, för skogar och
vägunderhåll m. m., omkring 506 mål, dervid emellertid bör anmärkas,
att bland domänärendena å den ena byrån finnes ett stort antal mål af
likartad beskaffenhet och att bland veterinärmålen å den andra byrån
en väsentlig del utgöres af anmälande^ som icke föranleda någon åtgärd.
Hela antalet mål å jordbruksdepartementet skulle alltså efter
1898 års förhållanden uppgå till omkring 1,100.

Af det nu hvilande förslagets genomförande skulle, om ärendenas
fördelning mellan departementen blefve den nu ifrågasatta, följa, att
öfverflyttningar af centrala embetsverk samt stater och kårer skulle
ega rum på följande sätt enligt statskalenderns uppställning:
till jordbruksdepartementet flyttas:
från civildepartementet:

rikets generallandtmäterikontor (landtmäteristyrelsen), Sveriges geologiska
undersökning, landtbruksstyrelsen, stuteriöfverstyrelsen, kommissionen
för de allmänna kartarbetena, rikets allmänna kartverk;

landtmäteristaten, hushållningssällskapen, kemiska stationerna, statens
landtbruksingeniörer m. fl., stuteristaten, länsveterinärer, landtbrukets
undervisningsanstalter, landtbruksakademien;
från finansdepartementet:
domänstyrelsen;

skogsstaten, skogsläroverken, domänintendenter;

till civildepartementet flyttas:

från finansdepartementet:

generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen;

poststaten, telegrafstaten;

från ecklesiastikdepartementet:

medicinalstyrelsen

medicinalstaten;

till finansdepartementet flyttas:

från civildepartementet:

Sjette hufvudtiteln. 11

kommerskollegium, statistiska tabellkommissionen, statistiska centralbyrån,
patent- och registreringsverket; ,

bergsstaten, yrkesinspektörer, direktionen vid sjömanshuset i Stockholm,
väfskolan i Borås, jernkontoret.

Till närmare upplysning derom, huru jag tänkt mig att efter grundlagsändringens
genomförande hufvudtitlarne torde komma att blifva
uppstälda, har jag låtit upprätta utkast till ändrad uppställning af sjette,
sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne enligt den faststälda riksstaten
för år 1900, derest det ifrågasatta jordbruksdepartementet funnits
upprättadt. Det är icke min mening, att någon förändrad uppställning
af hufvudtitlarne i något fall skulle komma till tillämpning under år
1900. Om det hvilande grundlagsförslaget varder antaget, kan icke
desto mindre den redan faststälda riksstaten för år 1900 tillämpas till
årets slut, om ock med vissa nödvändiga tillägg. Det upprättade utkastet
afser endast att i detalj visa innebörden af det förslag till ärendenas
fördelning jag förut framstält. Jag har dervid utgått från den
år 1840—41 införda grundsatsen, att det skall råda samband mellan
departementen och hufvudtitlarne i riksstaten på det sätt, att en och
samme departementschef har att gorå framställningar rörande alla de
anslag, som falla inom en och samma hufvudtitel.

Då jordbruksdepartementet i grundlagsändringsförslaget står mellan
civildepartementet och finansdepartementet, borde tilläfventyrs anslagen
till jordbruksdepartementet och hvad dertill hörer lämpligen föras tillsammans
i en ny, sjunde hufvudtitel, så att finansdepartementets och
ecklesiastikdepartementets hufvudtitlar skulle blifva den åttonde och
nionde. Då detta emellertid blefve förenadt med stora olägenheter
under en lång öfvergångstid, har jag i stället i utkastet ifrågasatt, att
jordbruksdepartementets hufvudtitel skulle blifva den nionde, hvarigenom
endast den nuvarande nionde hufvudtiteln, pensions- och indragningsstaterna,
skulle behöfva ändra nummer.

Efter närmare redogörelse för de särskilda poster, som enligt
utkastet skulle flyttas från en till annan hufvudtitel, anförde departementschefen
vidare:

Under nionde hufvudtitelns ordinarie utgifter har jag i utkastet
infört det förslag till stat för det nya departementet, som jag den 3
december 1898 framlade.

Bland de ordinarie anslagen under samtliga nuvarande sjette, sjunde
och åttonde hufvudtitlarne finnas upptagna förslagsanslag till ålderstillägg,
till rese- och traktamentspenningar samt till skrifmaterialier och
expenser, ved in. m. Då utgifterna å dessa anslag icke i nämnvärd

Sjette hufvudtiteln.

mån ökas derför att de tre hufvudtitlarne uppdelas i fyra, har jag endast
haft att i utkastet fördela anslagens sammanlagda belopp å fyra i
stället för tre hufvudtitlar. Rörande grunderna för denna fördelning
och beloppet af hvarje dylikt anslag å hvarje särskild hufvudtitel
har statskontoret efter anmodan meddelat fullständig, på granskning
af tre års räkenskaper grundad utredning, hvars resultat införts å
behöriga ställen i utkastet, dervid jag endast har att erinra, att jag
naturligtvis tagit hänsyn till anslagens och icke till de verkliga utgifternas
belopp.

Å åttonde hufvudtiteln i gällande riksstat finnas bland ordinarie
anslag uppförda posterna »Medicinalstyrelsen med dithörande stater (deraf
1,500 kronor reservationsanslag)» 502,250 kronor, »Lasaretts underhåll»
97,874 kronor äfvensom »Resestipendier samt läroböckers och lärda verks
utgifvande, reservationsanslag», 30,000 kronor. De två förstnämnda
posterna äro i utkastet öfverförda till sjette hufvudtiteln, dock med
undantag af dels 20,050 kronor till farmaceutiska institutet inom den
första posten och dels 82,100 kronor till serafimerlasarettet inom den
andra posten, hvilka belopp såsom afseende undervisningsändamål lemnats
qvar å åttonde hufvudtiteln. Af den sista posten å 30,000 kronor
har ett belopp af 3,500 kronor till resestipendier åt civile läkare flyttats
till sjette hufvudtiteln.

Då det kan vara af nytta, att det uppgjorda utkastet till ny uppställning
af vissa hufvudtitlar varder kändt, torde aftryck af detta
utkast få såsom bilaga litt. A fogas vid detta protokoll.

Beträffande kostnaderna för det föreslagna nya departementet tillåter
jag mig erinra om det förslag till stat för detta departement, som jag
framlade uti mitt anförande till protokollet för den 3 december 1898.
Detta förslag var af. följande lydelse:

»aflöning för departementschefen ...........................	kronor	17,000	_
» » expeditionschefen......................................	»	7,500	__
» » två byråchefer..........................................	»	12,800	.
» » två kanslisekreterare.........	»	8,000	_
» » en registrator ..................	))	4,000 1,900
» » två vaktmästare .........................................	»
» » amanuenser, vikariatsersättning och ren-
skrifning m. m........................................	»	12,000	—

eller tillsammans kronor 63,200: —

Sjette hufvudtiteln.

hvarförutom å det nya departementets hufvudtitel lärer böra uppföras
ett anslag till extra utgifter af omkring 10,000 kronor.»

Med rätt till ålderstillägg, der sådant bör ifrågakomma, samt aflöningsvilkor
i öfrigt. skulle naturligen förhållas på samma sätt, som för
de öfriga departementen är stadgadt.

Med åberopande af hvad jag nyss anfört i fråga om nödvändigheten
att inom de bestående ifrågavarande departementen bibehålla
samma antal fullständiga byråer som för närvarande äfven efter det
nya departementets inrättande, och då hvarje expeditionschef i de
befintliga departementen torde böra fortfarande som hittills, enligt förutsättning
i gällande instruktion, hafva en kanslisekreterare indelad till
särskild! biträde i arbetet i den mån dennes skyldighet att med öfrige
kanslisekreterare inom departementet deltaga i protokollsföringen i Statsrådet
dertill lemnar tid, kan jag icke heller nu ställa i utsigt att några
afsevärda besparingar å annat håll skulle kunna beräknas minska den
totala kostnaden för det nya departementet.

Med hänsyn till det gynsamma mottagande det nu hvilande grundlagsändringsförslaget
rönte i Riksdagens kamrar undpr handläggningen
nästlidna år, torde det få anses sannolikt, att detta förslag skall
varda vid nu instundande Riksdag slutligen antaget. Vid sådant förhållande
kunde det synas naturligt, att de anslagsäskanden, Eders Kongl.
Maj:t kan behaga framlägga för detta års Riksdag med afseende å 1901
års statsreglering, sammanfördes i hufvudtitlar i öfverensstämmelse med
det förslag jag nyss framlagt. Genom ett sådant tillvägagående skulle
dock, efter min uppfattning, vållas den olägenhet, att statsutskottets och
tilläfventyrs äfven kamrarnes arbete skulle blifva försvåradt och försenadt
under den tid, som måste förflyta, innan grundlagsändringsförslaget
kan hinna blifva slutbehandlad!, härjemte torde hänsyn böra
tagas dertill, att i sakens nuvarande läge hvar och en af cheferna för
civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen bör föredraga alla de anslagsfrågor,
som höra till den hans departement motsvarande hufvudtitel
enligt riksstatens nuvarande uppställning, och om hvilka frågor
framställningar redan af en hvar af oss utarbetats. Jag får derför hemställa,
att Eders Kong]. Maj:t täcktes bestämma att med anslagsfrågornas
föredragning må jemväl denna gång förfaras i enlighet med hvad
hittills skolat ske.

Enligt sin natur träda grundlagsändringar i gällande kraft genast
efter det de blifvit i stadgad ordning beslutade; och det nya departe -

Sjette hnfrtfdtlteltiJ

mentét bör följaktligen träda i verksamhet omedelbart efter det beslut''
fattats om anställandet af ett elfte statsråd såsom chef och föredragande
för jordbruksdepartementet. Vid sådant förhållande torde jag böra i
korthet omförmäla, huru jag tänkt mig att, i främsta rummet till undvikande
af hinder och tidsutdrägt i Riksdagens arbeten, det förestående
samarbetet mellan Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen vid verkställigheten
af ett blifvande grundlagsändringsbeslut bör gestalta sig. För
en sådan plan kan förebild närmast hemtas från förfarandet vid 1840
—41 års riksdag, under hvilken den nuvarande departementalordningen
genomfördes.

Det kan antagas, att Riksdagen hinner fatta sitt beslut i grundlagsändringsfrågan
redan under nästinstundande februari månad.

Under tiden dessförinnan och vidare, intill dess frågan varder
slutligen afgjord, torde hinder icke möta för statsutskottet att enligt
förfarandet år 1840 utarbeta och framlägga sina förslag i anslutning
till den nuvarande hufvudtitelsindelningen, med förbehåll om blifvande
omreglering mellan hufvudtitlarna före riksdagens slut.

Omedelbart efter det grundlagsändringsförslaget må håfva blifvit
af Riksdagen antaget, torde nådig proposition böra aflåtas till Riksdagen
med förslag till stat för det nya departementet att tillämpas
från den dag, då Eders Kong]. Maj:t på rikssalen meddelar Riksdagen
sitt samtycke till Riksdagens beslut.

Behandlingen inom Riksdagen af denna proposition kan icke kräfva
lång tid. Så snart Riksdagen å propositionen lemnat svar, som måste
förutsättas vara af beskaffenhet att kunna af Eders Kongl. Maj:t godkännas,
torde Riksdagen böra kallas till möte å rikssalen för mottagande
af Eders Kongl. Maj:ts svar i anledning af den af Riksdagen
antagna grundlagsändringen, hvarefter hinder icke torde möta att Eders
Kongl. Maj:t samma dag * utnämner chef för jordbruksdepartementet
äfvensom departementets personal att genast träda i tjenstgöring. I
sammanhang härmed måste ock ny stadga angående fördelning af ärendena
mellan statsdepartementen utfärdas att sättas i stället för departementalstadgan
af den 16 maj 1840.

Om icke oförutsedda hinder mellankomma, lärer hela det nu antydda
förfarandet kunna vara fullföljdt åtminstone till den 1 nästkommande
april, hvarefter tillräckligt rådrum för Riksdagen förefinnes
för beviljade anslags inordnande under nya hufvudtitlar, utan att
den tid, under hvilken Riksdagen vanligen är samlad, behöfver öfverskridas.

Sjette hufvudtiteln. ;15

Uppå tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter,
behagade Hans Maj:t Konungen, med gillande af hvad
departementschefen sålunda anfört beträffande organisationen
af det föreslagna nya statsdepartementet
och hvad dermed eger samband, anmoda cheferne för
civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen att, hvar
för sig, oberoende af den ändring i riksstatens indelning
i hufvudtitlar, som kunde blifva en följd af inrättandet
af det ifrågasatta jordbruksdepartementet, i
anslutning till riksstatens nuvarande uppställning föredraga
de af dem utarbetade framställningar rörande
anslag att af Riksdagen äskas.

2:o.

Föredragande departementschefen statsrådet herr von Krusenstjerna
anförde härefter:

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift för mig att,
oberoende af den ändring i riksstatens indelning i hufvudtitlar, som kan
blifva en följd af inrättandet af det ifrågasatta jordbruksdepartementet,
i anslutning till riksstatens nuvarande uppställning föredraga de af mig
utarbetade framställningar rörande anslag att af Riksdagen äskas, får
jag härmed underställa Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning frågan om
reglerandet af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel och dervid
beträffande de särskilda anslagstitlarne anföra följande:

Ordinarie anslag.

Kommerskollegium.

Uti den af Eders Kongl. Maj:t till 1896 års Riksdag aflåtna propo- ^ j
sition angående statsverkets tillstånd och behof gjorde Eders Kongl. Aneiag till
Maj:t framställning om ökning i den för kommerskollegium gällande näringsstatistat,
i syfte att kollegium måtte varda satt i stånd dels att behörigen 8tlke"''

Sjette hufvudtiteln.

fullgöra den kollegium åliggande skyldighet att afgifva statistiska redogörelser
för vissa näringar, med iakttagande deri af vissa föreslagna
förbättrade anordningar, dels ock att utarbeta jemväl en särskild arbetsstatistik.
För ifrågavarande begge behof äskade Eders Kongl. Maj:t
en ökning af den för kommerskollegium gällande stat med tillhopa
33,200 kronor. Af denna ökning belöpte på näringsstatistiken följande
belopp:

aflöning till eu aktuarie med samma löneförmåner som till den förut
i kollegium anstälde aktuarien eller 1,800 kronor i lön och 1,200

kronor i tjenstgöringspenningar............................................ 3,000 kr.

hvartill skulle komma två ålderstillägg å 500 kronor efter
fem och tio år;

förhöjning af det till 17,500 kronor uppgående anslaget »till
juridiskt biträde, amanuenser, andra extra biträden, grufkartekontoret,
vikariatsersättningar, renskrifning m. m.»
med dels 1,200 kronor, motsvarande arfvodet till en
amanuens, och dels 2,000 kronor, motsvarande skilnaden
mellan det belopp 4,100 kronor, som vid kommerskollegii
ombildning beräknades af anslaget belöpa å statistiska afdelningen,
och det belopp af omkring 6;000 kronor, som
för denna afdelning på senare tiden tagits i anspråk,
tillhopa ....................................................................................... 3,200 kr.

Summa 6,200 kr.

Riksdagen, som fann den framlagda planen för arbetsstatistikens
ordnande allt för vidtomfattande, ansåg sig icke kunna i vidsträcktare
mån biträda hvad Eders Kong!. Maj:t i detta afseende föreslagit, än
att för utförande af arbetsstatistiska undersökningar beviljades ett
anslag af 10,000 kronor på extra stat för år 1897. Beträffande åter
de medel, som af Eders Kongl. Maj:t äskats för näringsstatistikens
behof, pröfvade Riksdagen skäligt bevilja desamma, men ansåg, vid det
förhållande att ifrågavarande anslagskraf stälts i sammanhang med frågan
om anordnande af arbetsstatistik och då undersökningarne på detta
senare område möjligen kunde komma att gifva uppslag till en i viss
mån förändrad behandling af näringsstatistiken, att de föreslagna ökade
anslagen för denna borde uppföras å extra stat.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 13 november 1896 faststält de förändrade
bestämmelser rörande näringsstatistiken, hvilka i den nådiga
propositionen till samma års Riksdag stälts i utsigt, blef ärendet ånyo
föredraget inför Eders Kongl. Maj:t den 14 januari 1897, dervid jag i

Sjette hufradtiteln.

underdånighet anförde, att vid afgörandet af frågan om ordnande af
näringsstatistiken jemväl hade tagits i öfvervägande, huruvida de
arbetsstatistiska undersökningar, som komme att i följd af Riksdagens
beslut verkställas under år 1897, kunde föranleda någon ändring i den
allmänna näringsstatistikens behandling, men att någon sådan ändring
icke funnits af berörda omständighet påkallad. Då genom nyssberörda
af Eders Kongl. Maj:t utfärdade förändrade bestämmelser rörande näringsstatistiken
väsentligt ökadt arbete komme att föranledas inom kommerskollegii
statistiska afdelning, och de öfriga behof, för hvilka ökning
i det för näringsstatistiken afsedda anslag för år 1897 beviljats, fortfarande
förefunnes och vore af stadigvarande art, ansåg jag giltig anledning
förekomma, att det af Riksdagen till förevarande ändamål på extra
stat för samma år beviljade anslag blefve uppfördt å ordinarie stat.
Med gillande af hvad jag på grund häraf hemstält, fann Eders Kongl.
Maj:t skäligt att af 1897 års Riksdag ånyo äska det för näringsstatistiken
afsedda anslagets uppförande å ordinarie stat.

I anledning häraf anförde Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1897,
att enligt Riksdagens mening kunde frågan, huruvida de arbetsstatistiska
undersökningar, för hviikas verkställande anslag blifvit i 1897 års
riksstat uppfördt och jemväl för år 1898 af Eders Kongl. Maj:t äskats,
skulle kunna, på sätt af 1896 års Riksdag antydts, gifva uppslag till
en i viss mån förändrad behandling af näringsstatistiken, icke med
säkerhet bedömas, innan resultaten af dessa undersökningar blifvit framlagda.
Med afseende härå och enär det derjemte syntes Riksdagen
kunna ifrågasättas, om den faststälda förändrade planen för näringsstatistikens
utarbetande inom kommerskollegium komme att i lramtiden
med nödvändighet kräfva samma arbetskrafter, som under första tiden
af dess tillämpning, fann Riksdagen det ifrågavarande anslagets uppförande
å ordinarie stat icke vara af omständigheterna påkalladt. Då
anslaget emellertid kunde anses åtminstone tills vidare behöflig!, anvisades
till utarbetande af näringsstatistik inom kommerskollegium på
extra stat för år 1898 samma belopp, som af Eders Kongl. Magt föreslagits
och som för liknande ändamål af föregående årets Riksdag beviljats
eller 6,200 kronor; och har, fortfarande på extra stat, anslaget
med oförändradt belopp anvisats jemväl för åren 1899 och 1900.

Uti underdånig skrifvelse af den 17 oktober 1899 har kommerskollegium
nu ånyo understält Eders Kongl. Maj:ts pröfning frågan om
uppförande å ordinarie stat af berörda, hittills å extra stat anvisade
anslag till näringsstatistiken, och har kollegium derjemte hemstält om
anslagets höjande från 6,200 till 7,400 kronor eller med 1,200 kronor.

juli. till Riksd. Prut. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 3

Sjette hufvudtiteln.

Till stöd för dessa framställningar har kollegium åberopat innehållet af
ett utaf förste aktuarien å dess statistiska afdelning afgifvet tjenstememorial,
deruti anförts följande:

De skäl för det meranämnda anslagets bibehållande på extra stat,
som af 1897 års Riksdag anförts, hade varit dels att något bestämdt
omdöme i frågan om det såsom möjligt förutsatta organisatoriska sambandet
mellan arbetsstatistiken och näringsstatistiken icke kunde fällas,
innan resultaten af de arbetsstatistiska undersökningar, till hvilka
anslag beviljats för år 1897 och af Eders Kongl. Maj:t äskats för år 1898,
blifvit framlagda, dels ock att det syntes ovisst, huruvida den förändrade
planen för näringsstatistikens utarbetande komme att i framtiden med
nödvändighet kräfva samma arbetskrafter som under den första tiden
af dess tillämpning.

Hvad det förra af dessa skäl beträffade eller bristande erfarenhet
i fråga om arbetsstatistiken, kunde framhållas, att resultaten af såväl
1897 som 1898 års arbetsstatistiska undersökningar numera vore i tryck
framlagda, och att den liknande undersökning, som för åren 1899 och
1900 planerats, vore under utförande. Tillräcklig erfarenhet uti ifrågavarande
hänseende kunde sålunda anses vara vunnen, och hade denna
till fullo bekräftat hvad kollegium redan på förhand, vid afgifvandet
den 13 oktober 1896 af förslag till den första af dessa undersökningar,
trodde sig kunna uttala, eller att de arbetsstatistiska undersökningarna
ej komme att gifva anledning till förändrad behandling af näringsstatistiken.
Om, såsom vid diskussionen af denna fråga inom Riksdagens
kamrar antydts, meningen varit, att man, innan anslaget till näringsstatistiken
uppfördes på ordinarie stat, genom jemförelse af de olika
metoder för primäruppgifternas inhemtande, som för näringsstatistiken,
å ena sidan, och för arbetsstatistiken, å den andra, vore faststälda, borde
söka få utrönt, huruvida det ej skulle visa sig fördelaktigare att äfven
för den förra använda samma metod med särskilda uppgiftsinsamlare,
som för den senare användes — i stället för att låta uppgifterna insamlas
genom magistrater och kronofogdar — så kunde dervid anmärkas,
dels att en sådan metod, som för de arbetsstatistiska undersökningarna
vore nödvändig, redan på grund af dermed förenade kostnader
icke kunde för näringsstatistiken ifrågasättas, dels att erfarenheten
från de arbetsstatistiska undersökningarna gifvit vid handen,
att äfven på sådant sätt inhemtade primäruppgifter behöfde undergå
granskning, innan de kunde läggas till grund för tabellarbetet, hvarför
ett eventuelt införande af denna metod för insamlande af uppgifter på

Sjette hufvudtiteln.

näringsstatistikens område knappast skulle komma att i nämnvärd mån
underlätta arbetet inom kommerskollegium.

Beträffande det andra skäl, som Riksdagen anfört mot det ifrågavarande
anslagets uppförande å ordinarie stat, eller att det syntes
ovisst, huruvida den förändrade planen för näringsstatistikens utarbetande
komme att i framtiden med nödvändighet kräfva samma arbetskrafter
som under den första tiden af dess tillämpning, hade redan
under diskussionen härom vid 1897 års riksdag framhållits, att den vigtigaste
ändringen i fråga om näringsstatistiken, som vidtagits på grund
af nådiga skrifvelsen till kommerskollegium den 13 november 1896,
bestått deruti, att primäruppgifternas bearbetande skulle uteslutande
ega rum i kommerskollegium, hvarförutom äfven omfånget af näringsstatistiken
väsentligt ökats genom upptagande i densamma af tvenne
högst betydande industrigrupper, sågverk och qvarnar, hvilka förut ej
varit redovisade. Men de behof af ökade arbetskrafter, som nämnda
föreskrift framkallat, vore tydligen af stadigvarande art och den enda
förändring, som i detta afseende kunde vara att förvänta, vore att med
det ständigt växande statistiska materialet och den lika ständigt växande
önskan om mera utvidgadt omfång för de statistiska undersökningarna
arbetet säkerligen komme att ökas i stället för att minskas.

Då det sålunda, förutom på andra grunder, genom nära tre års
erfarenhet borde kunna anses till fullo ådagalagdt, såväl att arbetsstatistiken
icke kunde öfva något som helst inflytande på näringsstatistikens
organisation, som att behofvet af den genom ifrågavarande anslag
möjliggjorda ökningen i arbetskrafterna för näringsstatistikens bearbetning
fortvarande förefunnes och framgent komme att förefinnas, syntes
ingen anledning vara för handen att ytterligare undanskjuta uppförandet
af anslaget till näringsstatistiken bland ordinarie anslag å kollega stat.

I detta sammanhang ansåge förste aktuarien sig äfven böra framhålla,
att de medel, som för närvarande vore disponibla för aflöning
åt den extra ordinarie personalen å kollega statistiska afdelniug, i
sjelfva verket vore allt för knappt tillmätta. Af de tre qvjnliga extra
biträden, som vore sysselsatta med bearbetning af näringsstatistiken,
åtnjöte de två i tjensten äldsta hvartdera 70 kronor i månaden och den
yngsta, som dock haft anställning å afdelningen sedan närmare 3 V2 år
tillbaka, endast 60 kronor i månaden. Att denna aflöning, särskildt
under nuvarande förhållanden, måste anses alldeles otillräcklig för
tjenstebiträden, som under sex timmar dagligen vore bundna vid
ett ansträngande och ansvarsfullt arbete, borde icke kunna förnekas.
Billigheten och äfven angelägenheten att å den statistiska afdelningen

Sjette hufvudtiteln.

kunna för framtiden behålla arbetskrafter, som visat sig dugliga och blifva
med göromålen fullt förtrogna, syntes derför bjuda, att dessa biträden
om möjligt bereddes något förmånligare aflöningsvilkor än de
nuvarande, som dessutom ej på långt när motsvarade de arfvoden,
som qvinliga biträden vid många andra såväl offentliga som enskilda
verk numera åtnjöte. Om nämnda biträdens månadsarfvoden sålunda
kunde höjas till förslagsvis 90 kronor i medeltal åt hvartdera, skulle,
enligt förste aktuariens mening, tvifvelsutan ställningen för dem så förbättras,
att de utan allt för stora försakelser kunde skaffa sig ett
drägligt uppehälle och derigenom känna sig med sin verksamhet mera
tillfredsstälda. Den häraf föranledda höjningen i de för ändamålet använda
aflöningsmedlen skulle uppgå för år till inalles 840 kronor.

Men äfven för ett annat ändamål syntes utväg böra beredas kollega
statistiska afdelning att kunna påräkna i någon mån ökade anslagsmedel.
Af de för sagda afdelning — oberäknadt förste aktuarien
och den aktuarie, som innehade fullmakt å sin tjenstebefattning — för
närvarande afsedda aflöningsmedlen, nemligen 4,100 kronor af det åt
kollegium anvisade anslaget till »juridiskt biträde, amanuenser, andra extra
biträden, grufkartekontoret, vikariatsersättningar, renskrifning in. m.» samt
6,200 kronor »till utarbetande af näringsstatistik» eller sammanlagdt

10,300 kronor, utginge:

till aflöning åt en aktuarie ............................................................ 3,000 kr.

» » » tre amanuenser ................................................... 3,600 »

» » » ett manligt extra biträde, med timaflöning

omkring ............................................................. 800 »

» » » tre qvinliga extra biträden .............................. 2,400 »

» vikariatsersättningar .................................................................... 325 »

Summa 10,125 kr.

Till utdelning tvenne gånger om året af gratifikationer åt extra
ordinarie tjenstemän å afdelningen, i regeln 2 å 3, återstode således
endast 175 kronor. Otillräckligheten häraf vore i ögonen fallande,
och kollegium hade äfven hittills ansett sig böra med i öfrigt tillgängliga
medel fylla det erforderliga tillskottet, hvarigenom exempelvis under
år 1898 gratifikationer till tre e. o. tjenstemän å statistiska afdelningen
kunnat utdelas med ett sammanlagdt belopp af 525 kronor. Då
det emellertid icke kunde vara lämpligt att i längden för ifrågavarande
ändamål använda medel, som icke vore dertill specielt afsedda, måste
det vara nödigt att söka tillgodose behofvet i berörda hänseende genom
utverkande af ökadt anslag, och ifrågasattes med afseende härå en ök -

Sjette liufrudtiteln.

ning af 350 kronor. Hela den behöfliga höjningen i anslaget till utarbetande
af näringsstatistik skulle alltså komma att uppgå till 1,190
eller i rundt tal 1,200 kronor.

Nu ifrågavarande anslag har, såsom förut är nämndt, under tre
år å extra stat utgått med 6,200 kronor årligen. Af den utredning,
som nu af kommerskollegium lemnats angående ordnande åt arbetet med
näringsstatistiken inom kollegii statistiska afdelning, framgår, att någon
minskning i arbetet vid nämnda afdelning icke är att förvänta. Det
är ju ock helt naturligt att, med det ständigt växande statistiska materialet
och den icke minst hos allmänheten växande önskan om mera
utvidgadt omfång för de statistiska undersökningarna, ifrågavarande
arbete icke kan aftaga. Den nu under tre år vunna erfarenheten från
de arbetsstatistiska undersökningarna visar ock alldeles otvetydigt hän
derpå, att någon förändring i arbetet med näringsstatistiken icke föranledes
af de arbetsstatistiska undersökningarne.

Likaså synes mig vara genom den förebragta utredningen ådagalagdt,
att de arfvoden, som inom kollegii statistiska afdelning tilldelas
de qvinliga extra biträden, som äro sysselsatta med bearbetning af
näringsstatistiken, äro allt för låga, och att fördenskull tillfälle bör beredas
för deras höjande på sätt föreslaget blifvit. Att något ytterligare
belopp till beredande af gratifikationer åt de extra ordinarie
tjenstemännen vid afdelningen bör ställas till förfogande, finner jag ock
vara alldeles rigtigt. För dessa båda ändamål tarfvas, såsom nämnts,
en ökning i anslaget af tillsammans 1,200 kronor.

På grund af hvad sålunda förekommit och då de anslagsbehof,
hvilka nu äro i fråga, fortfarande komma att förefinnas och fördenskull
äro af stadigvarande art, tvekar jag icke att åter upptaga det af Eders
Kongl. Maj:t vid 1897 års riksdag framlagda förslag om öfverförande
af detta anslag från extra till ordinarie stat, nu med den förhöjning,
hvarom nyss förmälts. Jag får alltså hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen medgifva,

dels att i den för kommerskollegium faststälda stat uppföres aflöning
för ytterligare en aktuarie å den statistiska afdelningen med lön
af 1,800 kronor, som efter 5 år kan höjas med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare 500 kronor, samt tjenstgöringspenningar 1,200
kronor;

dels ock att det i staten för kommerskollegium upptagna anslag
å 17,500 kronor till »juridiskt biträde, amanuenser och andra extra bi -

[2-]

Höjning af
anslaget till
aflöning åt
exekutionsbetjeningen
i
Stockholm.

22 Sjette hufyudtiteln.

träden, grufkartekontoret, vikariatsersättningar, renskrifning m. in.» förhöjes
med 4,400 kronor eller till 21,900 kronor;

kommande, i händelse af bifall härtill, anslagstiteln »kommerskollegium»
att höjas med 7,400 kronor eller från 64,600 kronor till

72,000 kronor.

Öfverståthållareembetet.

Allt sedan år 1886 har å ordinarie stat under anslagstiteln »Öfverståthållareembetet»
varit uppfördt ett anslag äf 12,200 kronor till aflöning
åt exekutionsbetjeningen i Stockholm.

Nu har öfverståthållareembetet uti underdånig skrifvelse den 18
september 1899 väckt förslag om anställande af ökadt antal exekutionsbetjente
och hemstält, att hufvudsakligen för detta ändamål anslaget
måtte höjas från 12,200 kronor till 17,400 kronor.

Exekutionsbetjenternas antal utgör för närvarande, enligt af öfverståthållareembetet
lemnad uppgift, 12 personer jemte en vaktmästare,
och utgå aflöningsbeloppen till dem på följande sätt:

1 exekutionsbetjent med uteslutande tjenstgöring å förste stadsfogdens

kansli: lön''..........................................!.................................. kr. 1,200: —

6 exekutionsbetjente, samtidigt tjenstgörande på förste och

andre stadsfogdens expedition: lön 1,000 kr. till hvarje » 6,000: —
5 exekutionsbetjente, som tjenstgöra hos förste stadsfogden,
men användas äfven hos andre stadsfogden: lön

800 kr. till hvarje ................................................................. » 4,000: —

1 vaktmästare hos stadsfogdarne: lön..................................... » 600: —

återstoden reserveras till gratifikationer och vikariatsersätt ningar.

...................................................................................... » 400: —

tillsammans kr. 12,200: —

Dessutom erhålla elfva exekutionsbetjente sportler.

Såsom skäl för den föreslagna höjningen i antalet exekutionsbetjente
samt för den ifrågasatta löneförbättringen har öfverståthållareembetet
anfört följande:

Uti särskilda till öfverståthållareembetet ingifna skrifvelser hade
såväl förste som andre stadsfogden hos embetet gjort framställning om
åtgärders vidtagande för att få antalet hos dem anstälde exekutionsbetjente
ökadt.

Sjette hufvudtiteln.

Förste stadsfogden hade dervid, under förordande af någon löneförhöjning
åt den nuvarande exekutionsbetjeningen, inskränkt sig till
att för öfverståthållareembetet ånyo i korthet påpeka den förut flera
gånger framhållna vigten af förstärkandet af de honom understälda
arbetskrafter. w

Andre stadsfogden åter hade i en längre skrifvelse framlagt skälen
för sin framställning, och framginge af densamma, bland annat, att,
då under de tolf år, han innehaft andre stadsfogde^ensten, Stockholms
stads befolkning ökats med omkring 100,000 personer, under det att
antalet exekutionsbetjente vore detsamma, som det var icke blott för
tolf utan till och med för tjugu år sedan, det numera kommit derhän,
att handläggningen af de flesta ärenden blifvit i betänklig grad försenad
och att vederbörande myndigheter, som nödgades vända sig till andre
stadsfogden med begäran om handräckning, i ständiga påminnelser
gåfve uttryck åt sitt missnöje med den långsamhet, hvarmed handräckningsärendena
hos honom bedrefves; att, oaktadt han författningsenligt
vore skyldig att inom tre månader redovisa till honom inkomna ärenden,
flere tusen sådana och nästan alla, som afsåge uttagandet af utskylder
hos personer, som från rikets olika delar inflyttat till Stockholm,
aldrig hunne expedieras förr än efter en tid af fem månader;
att de inkomna ärendenas antal de senare åren utgjort:

år 1893..................................... 7,482

» 1894 .................................... 9,670

» 1895.................................... 9,964

» 1896 ................................... 11,830

)» 1897..................................... 12,275

» 1898.................................. 13,214;

att då, med fästadt afseende å antalet ärenden hos förste stadsfogden,
de sex hos andre stadsfogden tjenstgörande exekutionsbetjente vore
skyldige att i tur och ordning jemväl från förste stadsfogden mottaga
ärenden till handläggning, det vore omöjligt för desse att i rätt tid
medhinna de minst 20,000 besök, som för handläggningen af de exempelvis
år 1898 inkomna 13,214 ärendena erfordrades; att dertill ytterligare
komme, att minst en fjerdedel af de i ärendena afsedda personer
i regeln bytte om bostad och att med anledning deraf, sedan från
vederbörande rotemän anskaffats nya adresser, ytterligare besök måste
hos dem göras; att antalet besök, som ålåge hvarje exekutionsbetjent,
visserligen ej kunde exakt på siffran uppgifvas, men att, såsom lätteligen
insåges af hvad ofvan anförts, de måste uppgå till många tusen

Sjette hufvudtiteln.

och att, det oaktadt, vederbörande exekutionsbetjente dessutom vore upptagna
dels med två timmars expedition dagligen och dels med uppsättande
och utskrifvande af bevis rörande alla dessa »fattige», »ej anträffade»,
»afflyttade» m. m. som för redovisning af de dem anförtrodde
ärenden vore af nöden.

Andre stadsfogden ansåge sålunda såsom oundgängligen nödvändigt,
derest han skulle kunna till vederbörande myndigheters och allmänhetens
belåtenhet fullgöra sina åligganden, att åtminstone två nya
exekutionsbetjentbefattningar med skyldighet för blifvande innehafvare
att tjenstgöra endast inom andre stadsfogdens expedition med det
snaraste inrättades.

Öfverståthållareembetet har vidare anfört, att embetet i underdånig
skrifvelse den 5 november 1896 gjort framställning om ökande af det
i riksstaten till exekutionsbetjeningens i Stockholm aflöning uppförda
anslag med så stort belopp, att embetet blefve i tillfälle att dels med
100 kronor till en hvar öka den nu till exekutionsbetjente utgående
aflöning och dels inrätta två nya exekutionsbetjentbefattningar; men
att Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 29 december 1896 funnit
embetets dåvarande framställning icke till någon vidare åtgärd föranleda.
Embetet hade derföre nn ansett sig sakna anledning att i vidsträcktare
mån än som af nedan angifna förhållanden föranleddes göra
förnyad framställning om löneförhöjning åt de i stadsfogdarnes expedition
anstälde exekutionsbetjente.

Deremot funne sig öfverståthållareembetet af förhållandena manadt
att ånyo under Eders Kongl. Maj:ts pröfning draga frågan om inrättande
i Stockholm af ytterligare några exekutionsbetjentbefattningar. Redan
de siffror, öfverståthållareembetet framlade i sin förenämnda underdåniga
skrifvelse och som gåfve vid handen, att de på förste stadsfogdens
handläggning beroende så kallade handräckningarna i brottmål från år
1879 till år 1895 nära fördubblats, äfvensom att de på andre stadsfogdens
handläggning beroende indrifningsärenden under samma tid
ökats med sextio procent, under det att antalet exekutionsbetjente
förblifvit oförändradt, syntes otvetydigt ådagalägga, att det numera icke
vore möjligt att med den raskhet och ordning, som vederborde, ombesörja
indrifningen af de olika fordringar, afgifter och utskyldsposter,
hvilka komme under stadsfogdarnes handläggning; och, på sätt andre
stadsfogden erinrat, hade också synnerligen från de olika länsstyrelserna
tid efter annan till embetet inkommit klagomål öfver den långsamhet,
som vid behandlingen af från dem till embetet inkomna framställningar
om handräckning gjorde sig gällande.

Sjette hufvudtiteln.

De nja siffror, embetet nu vore i tillfälle framlägga, läte emellertid
de öfverklagade missförhållandena framträda i ännu bjertare dager,
och embetet skulle anse sig brista i uppfyllandet af en tjenstepligt, om
embetet ej sökte råda bot derför. De af andre stadsfogden framlagda,
här ofvan återgifna siffror ådagalade, att de på hans handläggning beroende
ärenden sedan år 1894 ökats med ytterligare ej mindre än
fyrtio procent och, äfven om ökningen i antal af de på förste stadsfogdens
åtgärd beroende så kallade handräckningarna i brottmål ej vore
lika stor, hade dock äfven beträffande dem en anmärkningsvärd stegring
på senare tider egt rum. Enligt från nämnde tjensteman infordrade
uppgifter hade nemligen dessa ärenden utgjort år 1895: 2,896 och år
1898: 3,408.

Embetet funne sig alltså böra hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig
framställning om förenämnda anslags ökande med så stort belopp,
att embetet blefve satt i tillfälle att inrätta tre nya exekutionsbetjentbefattningar.

I fråga om exekutionsbetjeningens tjensteinkomster har embetet
erinrat, att de elfva exekutionsbetjent^, som direkt sysselsattes med
verkställighet af utslag samt indrifning af böter m. m., jemväl kunde
påräkna sportler, som i rundt tal ansåges för en hvar af dem uppgå
till 600 kronor årligen.

Omförmälda elfva exekutionsbetjente kunde alltså påräkna, de
med den högre aflöningen en årsinkomst af 1,600 kronor och de öfrige
af 1,400 kronor årligen.

Härvid förekomme emellertid att, som sagts, sex af exekutionsbetjenterna
sysselsattes samtidigt såväl på förste som andre stadsfogdens
expedition, och då handläggningen af ärendena i förstnämnda
expedition gemenligen inbringade vederbörande exekutionsbetjent någon
sportelinkomst, torde lätt inses, hvad också af andre stadsfogden anmärkts,
att större drift och omsorg nedlades på skötandet af de ärenden,
som härrörde från förste stadsfogdens expedition, än af dem, som
lemnades exekutionsbetjenterna af andre stadsfogden.

Denne tjensteman hemstälde också att, om nya exekutionsbetjentbefattningar
komme att inrättas, åtminstone två af de blifvande innehafvarne
deraf måtte ställas till hans uteslutande förfogande.

Ofverståthållareembet-et ansåge denna framställning befogad, och då
sportlerna för de exekutionsbetjente, som tjenstgjorde endast hos andre
stadsfogden, kunde beräknas uppgå till högst 100 kronor årligen, torde
den kontanta aflöningen för de båda exekutionsbetjente, som skulle
tjenstgöra uteslutande hos andre stadsfogden, böra bestämmas till skilBih.
till Riksd. Prof. 1900. 1 Samt. 1 Afd. 1 Haft. 4

Sjette hufvudtiteln.

nåden mellan detta belopp och den summa, 1,600 kronor, som kunde
anses nu utgöra eu äldre exekutionsbetjents aflöning, eller 1,500 kronor.

Då embete! vidare ansåge nödigt att till tjenstgöring hos förste
stadsfogden anstäldes ytterligare en exekutionsbetjent med högre aflöning,
erfordrades derför 1,000 kronor årligen.

Ytterligare ansåge öfverståthållareembetet det vara uppenbart att,
då någon årlig ökning af de sportelgifvande ärendena hos förste stadsfogden
icke egde ruin, utan dessa tvärtom, för närvarande åtminstone,
syntes till antalet något nedgå, men enligt det förslag, embetet. framstält,
de på dessa ärenden belöpande sportler skulle för framtiden
komma att fördelas på tolf exekutionsbetjente, under det förut endast
elfva delat desamma, de förutvarande exekutionsbetjenternas aflöning
skulle i följd af nämnda förslag komma att nedgå med omkring 50
kronor årligen. Obilligheten häraf under nu rådande högt uppdrifna
pris på alla lifsförnödenheter folie emellertid genast i ögonen, hvadan
någon ersättning för denna minskning torde böra beredas; och då embetet
ansåge denna kunna bestämmas till 100 kronor årligen och antalet
hos förste stadsfogden tjenstgörande exekutionsbetjente för framtiden
skulle blifva tolf, erfordrades härför ytterligare 1,200 kronor.

Till sist har embetet ansett sig böra erinra, att förslag till indrifningsväsendets
i Stockholm ordnande visserligen för närvarande vore
beroende på stadsfullmäktiges pröfning, men att det förslag, embetet
nu framstält, i ingen mån berördes häraf. Det stadsfullmäktiges pröfning
understälda förslaget afsåge nemligen endast indrifningen af de
inom staden påförda skatter och utskylder äfvensom de så kallade polisböterna,
hvilken indrifning redan nu ombesörjdes af personal, som staden
sjelf aflönade; och ingen af de myndigheter, som yttrat sig i ärendet,
hade ansett nödigt, att någon ändring gjordes i det sätt, hvarpå de
här ofvan omförmälda, till handläggning hos förste och andre stadsfogden
förekommande ärenden nu ombesörjdes.

Med stöd af hvad embetet sålunda anfört har embetet i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till nästinstundande
Riksdag aflåta nådig proposition om ökande af det i riksstaten till
exekutionsbetjeningens i Stockholm aflöning uppförda anslag från 12,200
kronor till 17,400 kronor.

Uti häröfver den 27 nästlidne oktober afgifvet underdånigt utlåtande
har statskontoret, med erinran hurusom, på sätt framginge af en utaf
Eders Kongl. Maj:t till 1885 års Riksdag framlagd utredning, aflöningen
till exekutionsbetjeningen i Stockholm af ålder blifvit bestridd af stats -

Sjette liufyudtiteln.

medel, och att statens skyldighet i sådant hänseende dessutom blifvit
i en af Rikets Ständer den 6 februari 1858 till Eders Kongl. Maj:t
aflåten skrifvelse erkänd, anfört, att statskontoret, med afseende å hvad
af öfverståthållareembetet till stöd för dess underdåniga framställning
andragits, funne sig böra densamma till nådigt bifall förorda.

Det af öfverståthållareembetet nu framlagda förslag afser att öka
antalet exekutionsbetjente, som verkställa indrifning, från 11 till 14.
Af de 3 nya exekutionsbetjenterna skulle 2, helt och hållet upptagna
af göromål för andre stadsfogden, aflönas med 1,500 kronor till

hvarje.............................................................................................. 3,000 kronor,

1 aflönas med 1,000 kronor ...................................................... 1,000 »

hvarjemte till ersättning för minskade sportler i följd af

ökadt antal exekutionsbetjente skulle erfordras......... 1,200 »

tillsammans 5,200 kronor.

Likasom Rikets Ständer i sin skrifvelse den 6 februari 1858, i
fråga om aflöningsförliöjning åt de i öfverståthållareembetets kansli
anstälde tjenstemän samt betjente och deribland jemväl åt exekutionsbetjeningen,
funnit något tvifvel icke böra uppstå om statens åliggande
att, derest aflöningen befunnes otillräcklig, ytterligare anslå de medel,
som till densammas förbättrande erfordrades, har jemväl Riksdagen
genom uppförande af anslaget å 12,200 kronor till nämnda exekutionsbetjening
på ordinarie stat medgifvit, att denna personals aflöning är
en statens angelägenhet. Vid sådant förhållande torde jag här icke
behöfva upprepa den utredning, som i detta hänseende förebragts till
1885 års Riksdag, utan inskränker mig till att hänvisa till hvad derom
förekommer i protokollet öfver civilärenden för den 12 januari 1885
(sid. 23—25 i de tryckta riksdagshandlingarna).

Beträffande exekutionsbetjentes göromål och den för dem ifrågakommande
sportelinkomst har jag genom särskilda, infordrade promemorior
inhemtat följande närmare upplysningar.

Den å förste stadsfogdens kansli tjenstgörande, med 1,200 kronor
aflönade exekutionsbetjenten, hvilken icke åtnjuter någon sportelinkomst,
sysselsättes med skrifgöromål och är deraf upptagen omkring fem
timmar dagligen.

öfrige hos förste stadsfogden tjenstgörande exekutionsbetjente användas
för verkställighet af utslag i brottmål, jemväl urbota, deri ingår
äfven ett ringa antal polismål, nemligen sådana, der utmätning blir af
nöden för böters utfående. I denna tjenstgöring ifrågakommer icke

Sjette hufvudtiteln.

någon sportelinkomst. Sådan erhålla deremot desse exekutionsbetjente
på det sätt, att de af förste stadsfogden förordnas till extra utmätningsman.
I denna egenskap kunna de beräkna eu årlig inkomst genom
erhållna arfvoden för utmätningsförrättningar i tvistemål, för hvar och
en numera något öfver 400 kronor om året. Vid beräkningen att
denna inkomst skulle uppgå till omkring 500 kronor om året har man
utgått från medeltalet för ett större antal år.

För andre stadsfogdens expedition hafva exekutionsbetjente ett
stort antal mångskiftande ärenden att bestyra, bland hvilka må nämnas:
uttagande af utskylder af personer, som från rikets olika delar inflyttat
till hufvudstaden, tillställande af och uttagande af lösen för domar,
utslag, protokoll och andra expeditioner från högsta domstolen, kammarrätten,
hofrätter och rådstufvurätter med flera domstolar och verk så
inom som utom hufvudstaden, delgifningar af stämningar från hela riket
å personer, som härstädes äro boende eller tillfälligt uppehålla sig,
äfvensom uppsökande af arfsberättigade efter utrikes aflidna personer
med flere dylika på framställning af utrikesdepartementet eller kommerskollegium
grundade uppdrag. Den sportelinkomst, som vid. dessa göromål
kan uppkomma för exekutionsbetjente och beräknas till omkring
100 kronor årligen för hvar, består af godtgörelse för tillställande af
expeditioner, som icke utlösts, och dylikt.

Jag anser mig böra tillägga, att den indrifning, som för stadens
räkning utföres och af staden bekostas, hufvudsakligen afser resterande,
i Stockholm påförda krono- och kommunalutskylder och verkställes
genom extra utmätningsmän, som årligen förordnas till ett antal af
omkring 60 och hvilka aflönas med visst belopp, 50 eller 75 öre, för
hvarje indrifven debetsedel. På detta arbete, som icke fortgår mer än
vissa månader hvarje år, anses en sådan extra utmätningsman kunna
förtjena omkring 700 kronor om året.

Af den utredning öfverståthållareembetet nu framlagt och till
hvilken jag anhåller att få hänvisa, framgår att, oaktadt Stockholms
stads folkmängd betydligt stigit, antalet af exekutionsbetjente icke ökats.
Verkan af betjeningens fåtalighet har ock med kraft blifvit framhållen
af vederbörande myndigheter och rigtigheten af dessa uppgifter
torde icke kunna betviflas. Vill man således erhålla ett snabbare
och verksammare exekutionsväsende i Stockholm, så måste man vara
beredd på, att vid detsamma måste anställas tillräckligt antal betjente;
och den af öfverståthållareembetet föreslagna höjning i desses antal
synes mig således vara fullt grundad i ett oafvisligt behof.

Sjette hufvudtiteln.

I afseende på deri erforderliga förhöjningen i det till exekutionsbetjeningen
utgående anslag kan jag dock icke fullt dela den af öfverståthållareembetet
uttalade åsigt. Af de 3 nya exekutionsbetjenterna
skulle enligt embetets förslag 2 anställas till uteslutande tjenstgöring
bos andre stadsfogden; och torde, med beräkning af en sportelinkomst
för en hvar af dem af omkring 100 kronor om året, en aflöning till
belopp af 1,400 kronor för hvardera vara tillräcklig. Derigenom skulle
dessa nya exekutionsbetjente få en godtgörelse motsvarande den, som
uppbäres af de exekutionsbetjente, hvilka nu samtidigt tjenstgöra hos
båda stadsfogdarne.

Vidkommande den tredje nya exekutionsbetjenten, för hvilken är
föreslagen en lön af 1,000 kronor om året, förutom ifrågakommande
sportler, har jag intet att erinra.

Deremot finner jag mig icke kunna biträda det af öfverståthållareembetet
väckta förslag om ökning i samtlige exekutionsbetjentes aflöning
för godtgörande af den minskning i sportler för en hvar af de
med indrifning sysselsatte exekutionsbetjente, som skulle uppstå genom
anställande af ökad dylik betjening. Jag fäster mig i detta afseende
särskild! dervid, att den väsentliga delen af sportlerna i sjelfva verket
utgöres af ersättning för arbete på grund af särskild! förordnande.

På grund af hvad jag sålunda anfört och då det synes mig vara
af behofvet påkalladt, att medel beredas till anställande af

dels 2 nya exekutionsbetjente med lön af 1,400 kronor

för hvardera.......................................................................... 2,800 kronor,

dels 1 ny exekutionsbetjent med lön af................................. 1,000 »

tillsammans 3,800 kronor,

hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen medgifva,

att det under anslagstiteln »Öfverståthållareembetet» uppförda ordinarie
anslag å 12,200 kronor till aflöning åt exekutionsbetjeningen i
Stockholm må höjas med 3,800 kronor eller till 16,000 kronor;

kommande, i händelse af bifall härtill, hela anslagstiteln att höjas
från 87,422 kronor till 91,222 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

[3.]

Aflöningsförhöjning

åt vissa
landsstatstjenstemän.

Landsstaterna i länen.

Vid den lönereglering för landsstaten, som antogs vid 1878 års
riksdag, bestämdes att länsnotarie och länsbokhållare skulle åtnjuta:

i Malmöhus, Elfsborgs, Östergötlands, Skaraborgs, Göteborgs och
Bohus, Kalmar, Kristianstads, Vermlands, Jönköpings, Kronobergs,
Stockholms, Kopparbergs, Örebro, Gefleborgs, Vesternorrlands och
Södermanlands län: lön 1,500 kronor, tjenstgöringspenningar 1,000
kronor, tillsammans 2,500 kronor, med tillägg att efter tio år lönen
kunde höjas med 500 kronor, samt

i Blekinge, Hallands, Vestmanlands, Upsala, Vesterbottens, Norrbottens,
Jemtlands och Gotlands län: lön 1,200 kronor, tjenstgöringspenningar
800 kronor, tillsammans 2,000 kronor, med tillägg att efter
tio år lönen kunde höjas med 500 kronor.

Genom den lönereglering för landträntmästare, som faststäldes vid
1883 års riksdag, bestämdes vidare, att sådan tjensteman egde tillgodonjuta: i

Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs och Vermlands län: lön 2,500 kronor,
tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, tillsammans 4,000 kronor,

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Örebro,
Kopparbergs, Gefleborgs och Vesternorrlands län: lön 2,500 kronor,
tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, tillsammans 3,800 kronor,

i Upsala, Gotlands, Blekinge, Hallands, Vestmanlands, Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län: lön 2,500 kronor, tjenstgöringspenningar
1,000 kronor, tillsammans 3,500 kronor, jemte ålderstillägg
till belopp af 500 kronor efter fem års väl vitsordad tjenstgöring.

Framställningar om förhöjning i de sålunda bestämda aflöningsförmånerna
hafva nu inkommit beträffande dels landträntmästaren, länsnotarien
och länsbokhållaren i Norrbottens län och dels länsnotarien
och länsbokhållaren i Jemtlands län.

Uti en till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län ingifven skrift hafva förbemälde tre landsstatstjenstemän i länet
hemstält om vidtagande af förbättring i deras aflöningsförmåner och
till stöd för sin framställning hufvudsakligen anfört följande:

De dyra tider, som gjort sig gällande öfver hela riket, hade sträckt
sina verkningar äfven till Norrbottens län, men der hade de ej, åtmin -

Sjette hufvudtiteln.

stone på de sista 10 åren, föregåtts af någorlunda billiga sådana, under
hvilka tjenstemännen kunnat göra några besparingar för mötande af de
dyra tiderna, utan hade redan de närmast föregående åren inom länet
och särskildt inom Luleå stad varit att anse för ovanligt dyra. Den
inom vårt land enastående utveckling, i hvilken Norrbottens län för
närvarande vore stadt, hade varit så öfvermäktig, att förhållandena
der uppe i mångt blifvit alldeles efter. Luleå stad hade på 10 år i
anseende till folkmängden relativt ökats mest af rikets samtliga städer,
men tillgången på ens ganska primitiva, för att ej tala om tidsenliga
bostäder hade ej mäktat följa med de stigande behofven. I stället hade
ofta nog osunda hus- och tomtspekulationer uppdrifvit hyrorna till ungefär
dubbelt emot hvad de uppgingo till vid tiden för stadgandet af
landsstatens nu gällande lönereglering, år 1878. Så till exempel hade
då den gängse hyran i Luleå för fyra stora rum med kök och andra
rymliga lokala tillbehör varit 350 å högst 400 kronor, hvaremot man
numera allmänt betalade för fyra små rum med kök och dermed förenade
obetydliga, allt annat än »tidsenliga» beqvämligheter ej mindre
än 700 kronor. Och man egde grundade farhågor för att hyrorna under
den närmaste tiden skulle komma att drifvas upp än högre. Handtverkares
och tjenares arbete betingade numera nära det dubbla mot år
1878. På ved hade priset stigit med 100 procent, hvilket med hänsyn
till de långa, stränga vintrarne i icke oväsentlig mån ökade utgifterna,
och på matvaror med bortåt 40 procent; detta senare beroende derpå,
att omnejdens jordbruk ej mäktat följa med tidens kraf, synnerligast
som arbetarebefolkningen uteslutande sökte efter de höga förtjenster,
som skogskörslor och industri beredde, under det att jordbruket finge
skötas bäst det kunde af jordegarne sjelfva och deras närmaste. En
följd häraf vore, att det mesta af hushållsartiklarne: kött, smör, ost,
ägg m. in., som i Luleå konsumerades, måste tagas söder ifrån, ofta från
trakten omkring och söder om Stockholm. Enahanda vore ock förhållandet
med grönsaker och dylikt. Denna nödvändighet till import af
lifsförnödenheter vållade gifvetvis, att äfven det lilla, som orten producerade,
stege i pris till jemnhöjd med den långt utifrån importerade
varan. Af alla dessa kända sakförhållanden framginge att, om södra
och mellersta Sveriges tjensteman i allmänhet för närvarande vore i
behof af något dyrtidstillägg, så hade tjenstemännen i Luleå redan
under en följd af år varit det och vore det nu i ännu mycket högre
grad än de.

I samband dermed ville sökandena erinra derom att, ehuru göromålen
vid länsstyrelsen i Norrbottens län under de senaste åren oaf -

Sjette hufvudtiteln.

brutet ökats i ganska afsevärd omfattning, de af landsstatens tjensteman
i länet, hvilkas löner vore beroende af klassindelning, fortfarande tillhörde
den lägst aflönade klassen, ett förhållande som, oafsedt de dyra
tiderna, väl nu ej kunde anses rättvist.

Vid insändande af denna framställning med underdånig skrifvelse
den 6 november 1899 har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län förklarat sig kunna vitsorda hvad sökandena anfört
angående den på senare åren inom länet och särsldldt i residensstaden
inträdda stegring i priset å så godt som alla hufvudsakliga lefnadsförnödenheter
och för egen del anfört följande:

Då de aflöningsbelopp, som genom löneregleringen år 1878 faststäldes
för landsstatstjenstemännen; afpassats efter då rådande lefnadskostnader,
syntes det med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att samtliga
tjensteinnehafvare, hvilka vore af de dyra tiderna berörda, nu bereddes
en skälig löneförhöjning.

Derest de nu rådande höga lefnadskostnaderna skulle bero på snart
öfvergående tillfälliga förhållanden, vore ur den synpunkt, som närmast
föranledt ifrågavarande framställning, en tillfällig löneförbättring visserligen
till fylles för afhjelpande af de öfverklagade missförhållandena,
men Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande hölle dock före, att denna
prisstegring ej kunde tillskrifvas förhållanden af tillfällig art, utan dess
grund torde vara att söka i den omständigheten, att under det länets
folkmängd på kort tid ökats i en grad, som saknade sitt motstycke i
vårt land, länets jordbruk, som för öfrigt i dessa nordliga trakter hade
att kämpa med särskilda svårigheter, icke kunnat hålla jemna steg med
utvecklingen i öfrigt, och många årtionden torde förgå, innan någon
ändring härutinnan kunde vara att motse.

Ytterligare en omständighet torde böra tagas i betraktande vid
bedömandet af frågan, huru de i ansökningen omförmälda missförhållanden
på lämpligaste sätt skulle kunna afhjelpas. Vid 1878 års lönereglering
hänfördes tjenstemännen vid länsstyrelsen i Norrbottens län
till lägsta aflöningsklassen — detta helt naturligt, då indelningen i aflöningsklasser
grundades endast på folkmängden såsom måttstock för
göromålens omfattning. Folkmängden i Norrbottens län hade emellertid
ökats från 86,655 invånare vid 1877 års slut till 125,487 vid
1898 års utgång; och göromålen vid länsstyrelsen hade, sedan regleringen
genomfördes, högst väsentligt ökats såväl till mängd som omfattning
i öfrigt.

Då sålunda länet med hänsyn till antalet å landskansliet handlagda,
afgjorda mål och ärenden i medeltal för åren 1862—1871 fått sin plats

Sjette hufvudtiteln.

såsom det 18:de i ordningen och, hvad landskontorsgöromålen anginge,
såsom det 16:de, intoge länet i detta afseende enligt justitiekanslersembetets
senaste årsberättelse det 8:de rummet. Derest härvid hänsyn
toges icke allenast till ärendenas antal utan ock till deras vidlyftighet
och beskaffenhet i öfrigt, torde obilligheten af tjenstemännens hänförande
till lägsta aflöningsklassen blifva ännu mera i ögonen fallande. Det
rastlösa framåtskridande på en mängd områden, som varit utmärkande
för Norrbotten under senare tider, måste gifvetvis i hög grad taga
länsstyrelsens tid och krafter i anspråk för bringande af ordning i de
inträdda nya förhållandena. Länsstyrelsen i Norrbottens län hade ock
att handlägga åtskilliga kategorier synnerligen besvärliga ärenden, hvilka
antingen alls icke eller endast i mindre omfattning förekomme inom de
flesta andra län och om hvilkas vidlyftiga beskaffenhet de årliga arbetsredogörelserna
icke innehölle någon som helst antydning. Af sådan
natur vore en mängd ärenden, som egde samband med ny bygges väsendet,
jordeboksväsendet och lappväsendet, flottledsmål, ärenden angående
väganläggningar samt virkesförsäljning från kronans skogar med dertill
hörande räkenskaper m. m.

Dessa nu antydda förhållanden talade i och för sig och oberoende
af prisstegringen på lifsförnödenheter för tjenstemännens vid länsstyrelsen
i Norrbottens län uppflyttning i högre aflöningsklass, och den ifrågasatta
löneförbättringen syntes derföre lämpligast böra komma till stånd
i denna form.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län har i
underdånig skrifvelse den 16 oktober 1899 gjort framställning om löneförbättring
åt landskanslister och landskontorister i länen äfvensom åt
länsnotarie och länsbokhållare i Jemtlands län. Framställningen om
allmän löneförbättring åt landskanslister och landskontorister torde jag
framdeles få anmäla, så snart en under utredning varande fråga om
dylik löneförbättring hunnit blifva färdig till föredragning; och bär jag
således nu endast att redogöra för framställningen i hvad densamma
afser löneförbättring åt länsnotarien och länsbokhållare!! i länet.

Det syntes antagligt, anför i sådant hänseende Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Jemtlands län, att man vid fastställande af lönebeloppen
enligt 1878 års stat tänkt sig, att ifrågavarande tjensteman
skulle vid sidan af sin tjenst ega tid och tillfällen att genom annat
arbete förvärfva eu väsentlig del af hvad till bestridande af deras lcfnadskostnader
erfordrades. Särskild! gåfve anordningen af lönerna åt
län snotarier och länsbokhållare i de tre nordligaste länen, i hvilka lefBih.
till lliktd. Prat. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 1 lläft. t>

Sjette hufvudtiteln.

nadskostnaderna dock redan vid tiden för löneregleringen varit och
fortfarande vore högre än i öfriga län, vid handen, att arbetet i de
nämnda tre länen antagits komma att blifva betydligt ringare än i de
öfriga.

Detta antagande hade dock just beträffande tiden efter löneregleringen
visat sig origtigt, då till följd af den starka utveckling, som
för ett tjugutal år sedan börjat i Norrland och sedermera i ständigt
ökad grad fortgått, göromålen vid de norrländska länsstyrelserna i
samma eller kanske snarare högre mån ökats; och åtminstone i Jemtlands
län funnes i allmänhet för länsstyrelsens tjensteman hvarken tid
eller eljest möjlighet att genom arbete utom tjensten förskaffa sig någon
nämnvärd inkomst.

Om sålunda de ifrågavarande tjenstemännens löneförmåner vore
otillräckliga i förhållande så väl till det arbete, som af tjenstemännen
utfördes, och den kompetens, de skulle innehafva, som till kostnaden
för ett nödtorftigt fyllande af lefnadsbehofven, så hade de prisstegringar,
som i synnerhet under det senaste årtiondet egt rum, gjort ställningen
ännu bekymmersammare. Af en bifogad tablå öfver priserna åren 1889
och 1899 i Östersund på några af de oumbärligaste lifsförnödenheterna
inhemtades sålunda, att under tiden mellan nämnda år berörda priser
öfver hufvud taget stigit med i det närmaste trettio procent.

Den af länsstyrelsen åberopade tablå är af följande lydelse:

Tablå öfver priserna på åtskilliga lifsförnödenlieter i Östersund

åren 1889 och 1899.

	1889.	1899.
	Kr.	öre	Kr.	öre
Hyra för ett ordinärt rum .............................................................	90	—	110	—
Ved, barr- pr famn....................................-......................................	7	—	12	—
» , björk- » » .......................................................................	10	—	15	—
Socker. pr kilo........................................................................	—	75	—	65
Kaffe, » » .....................................................................	1	84	1	25
Nötkött, ■» > ......................................................................	—	70	—	75
Fårkött, •> » ......................................................................	—	60	—	75
Färskt fläsk, » » ....................................................... ............	—	80	1	—
Bökt » » » ....................................................................	1	15	1	25
Transport	112	84	142	65

Sjette hufvudtiteln.

	1889		1899
	Kr.	öre	Kr.	öre
Transport	112	84	142	65
Saltadt, amerikanskt fläsk pr kilo.....................................................	—	98	—	85
Ärter, pr kilo........................................................................	—	25	—	25
Kornmjöl, > » ........................................................................	—	20	—	23
Rågmjöl, » » ........................................................................	—	16	—	20
Hvetemjöl, » » .......................................................................		30		30
Knäckebröd, » > .......................................................................	—	38	—	45
Rågbröd, mjukt,» » .....................................................................	—	28	—	33
Hvetebröd, > » .......................................................................	—	30	—	35
Salt sill, > > ........................................................................	—	20	—	35
Svagdricka, pr liter..........................-................................................	—	04	—	06
Färsk lax, pr kilo ...........................................................................	1	25	1	75
Getost och mesost, pr kilo ...............................................................	—	90	1	10
Potatis, pr tunna............... .............................................................	4	—	9	—
Smör. (ej meieri-). pr kilo..................................................................	1	60	1	90
Summa	123	68	159	77

Ökning: 29,18 proc.

Uti särskilda underdåniga skrifvelser den 19 december 1899 har
statskontoret afgifvit underdånigt utlåtande öfver de framställningar,
för hvilka jag nu redogjort.

För att utröna i hvad mån sådana förändrade förhållanden sedan
1878 års lönereglering inträffat, som borde föranleda nu ifrågavarande
landsstatstjenstemäns hänförande till en högre aflöningsgrupp än den
i 1878 och 1883 årens löneregleringar för dem bestämda, har statskontoret
låtit upprätta tre tabeller, af hvilka den ena, grundad på de
sammandrag, hvilka bifogats justitiekanslersembetets årliga underdåniga
berättelser om verkstäld granskning af öfverståthållareembetets och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes arbetsredogörelser, utvisar antalet
ärenden, som till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets
samtliga län inkommit, hvart af åren 1878, 1888 och 1898, den andra,
hvilken grundats på landsböckerna, gifver vid handen de förändringar,
som i de särskilda länen under samma tidsperioder inträffat beträffande
kassarörelsen, samt den tredje utvisar länens inbördes ordning i vissa
angifna hänseenden, hvilka kunna vara för detta ärende belysande.

Sjette hufvudtiteln.

De båda företa tabellerna äro för vidlyftiga att här återgifvae.
Den tredje tabellen är af följande lydelse:

Länens inbördes ordning i afseende å:

		Antal in-komna ärenden.	Inkomster.	Utgifter.	Ankomna remisser.	Afgångna remisser.
1878.	1888.	1898.	1878.	1888.	OO CD ce	oo ce	OO OO oo	1898.	1878.	1888.	1898.	1878,	1888.	t-1 OO CD ce
Stockholms	län	19	11	9	18	8	4	17	22	20	14	14	16	18	4	7
Upsala	»	20	20	15	8	10	20	5	6	18	11	6	21	8	13	20
Södermanlands	■»	17	15	19	15	18	21	19	16	19	22	20	19	19	23	21
Östergötlands	»	12	21	22	2	5	6	2	5	4	17	19	10	3	8	10
Jönköpings	>	15	14	13	11	12	15	3	9	6	2	3	5	11	7	12
Kronobergs	»	16	12	21	17	21	23	21	18	21	18	8	15	17	11	19
Kalmar	2	4	2	5	9	11	14	8	11	14	9	5	13	7	9	14
Gotlands	i	24	24	24	22	24	22	22	24	24	23	16	18	24	19	16
Blekinge	7>	18	18	18	7	9	10	20	21	22	19	24	24	5	10	13
Kristianstads	>	9	6	6	1	2	2	10	3	2	24	21	23	1	2	2
Malmöhus	»	6	1	1	3	3	1	1	2	1	1	1	1	2	1	1
Hallands	»	11	16	20	21	23	24	24	23	23	21	22	22	20	22	23
Göteborgs och Bohus	)	2	3	2	5	6	8	18	4	3	16	2	3	6	6	9
Elfsborgs	>	1	8	11	6	7	19	6	8	7	13	13	14	9	17	22
Skaraborgs	>	5	9	14	4	4	3	7	7	5	20	23	9	4	3	5
Vermlands	>	3	13	12	14	19	18	13	13	10	6	10	11	15	24	17
Örebro	>	14	17	16	12	15	17	12	12	12	7	12	12	13	18	18
Vestmanlands	»	13	19	17	10	14	16	4	14	16	15	17	20	14	21	24
Kopparbergs	T>	7	7	7	20	17	11	15	15	17	3	9	8	12	12	6
Gefleborgs	»	10	4	3	16	13	12	16	10	11	5	11	17	10	16	15
Vesternorrlands	>	8	5	4	13	1	9	9	1	8	8	15	7	16	14	8
Jemtlands		21	23	10	24	22	13	23	19	9	12	7	6	23	15	11
Vesterbottens	>	23	22	23	23	20	5	11	20	15	4	18	4	22	20	4
Norrbottens	»	22	10	8	19	16	7	14	17	13	10	4	2	21	5	3

Härefter anför statskontoret vidare:

Af dessa tabeller framginge, att Norrbottens län, i fråga om mängden
af de till länsstyrelsen inkomna ärenden, från att år 1878 hafva

Sjette liufvudtiteln.

intagit det 22:dra rummet, år 1888 var det 10:de och år 1898 det
8:de i ordningen bland rikets län; att ärendenas antal sålunda ökats
från 8,472 år 1878, till 10,583 år 1888 och till 11,308 år 1898, en
ökning så mycket afsevärdare, som samtidigt hos rikets flesta länsstyrelser
en högst väsentlig minskning i ärendenas antal egt rum inom
gruppen skuldfordringsmål till följd af den med 1879 års ingång tilllämpade
nya utsökningslagen af år 1877; att i fråga om bestridda
utgifter någon afsevärd förändring i förhållande till andra län icke
inträffat; men att i fråga om inkomster samt ankomna och afgångna
remisser kassarörelsen högst väsentligt utvidgats sålunda, att beträffande
inkomsterna länet år 1878 intog det 19:de, år 1888 det 16:de och år
1898 det 7:de rummet i ordningen bland rikets län, beträffande ankomna
remisser år 1878 det 10:de, år 1888 det 4:de och år 1898 det
2:dra rummet, samt beträffande afgångna remisser år 1878 det 21:sta,
år 1888 det 5:te och år 1898 det 3:dje rummet bland rikets län.

Beträffande den af Eders Kong!. Maj:t.s befallningshafvande åberopade
stegringen i pris å husrum och lifsförnödenheter m. m. under
tidsperioden 1879—1899 hade statskontoret från Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande efter anmodan mottagit följande jemförande tabell:

Jemförande tabell öfver priserna å husrum och lifsförnödenheter m. m.

i Luleå åren 1879 och 1899.

2 rum
och
kök.

3 rum
och
kök.

Björk-

ved

per

famn.

Barr-

ved

per

famn.

Mjölk

per

liter.

Smör

per

kg-

Bröd

per

kg-

Kött

per

kg-

Fisk

per

kg-

År 1879.............................

250

300

—

År 1899 ............................

400

—

575

—

Af de åberopade tabellerna framginge, anför statskontoret vidare,
att Jemtlands län i fråga om mängden af de till länsstyrelsen inkomna
ärenden, från att år 1878 hafva intagit det 21:sta rummet, år 1898
var det 10:de i ordningen bland rikets län; att ärendenas antal sålunda
ökats från 8?783 år 1878 och 7,133 år 1888 till 9,925 år 1898, en
ökning som af nyss beträffande Norrbottens län anförda skäl vore särskildt
afsevärd; att kassarörelsen väsentligt utvidgats sålunda att, beträffande

Sjette hufrudtiteln.

inkomsterna, länet år 1878 intog det 24:de, år 1888 det 22:dra och
år 1898 det 13:de rummet i ordningen bland rikets län; beträffande
utgifterna år 1878 det 23:dje, år 1888 det 19:de och år 1898 det 9:de
rummet; beträffande ankomna remisser år 1878 det 12:te, år 1888 det
7:de och år 1898 det 6:te rummet samt beträffande afgångna remisser
år 1878 det 23:dje, år 1888 det 15:de och år 1898 det ll:te rummet
bland rikets län.

Den betydande förändring, som utredningen beträffande Norrbottens
län gåfve vid handen, jemte hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i nämnda län till stöd för den underdåniga framställningen
anfört, har synts statskontoret utgöra fullgiltiga skäl för bifall till
samma framställning på det sätt, att länsnotariens och länsbokhållarens
i länet aflöning höjdes till 2,500 kronor om året, ålderstillägg oberäknade,
samt att landträntmästarens i länet aflöning höjdes till 3,800
kronor för år utom ålderstillägg; och har statskontoret likaledes, på
grund af hvad i ärendet beträffande Jemtlands län förekommit, funnit
sig kunna tillstyrka bifall till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i detta län underdåniga framställning på det sätt, att länsnotarien och
län sbokhållaren i nämnda län komme i åtnjutande af samma löneförhöjning,
som för motsvarande tjenstemän i Norrbottens län ifrågastälts.

Af hvad sålunda anförts finner jag vara till fullo ådagalagdt, att behofvet
af ifrågavarande fem landsstatstjenstemäns uppflyttning i högre
löneklass bör tillgodoses, och att detta behof är af så stadigvarande art,
att detsamma icke kan afhjelpas genom dyrtidstillägg eller dylikt. Såsom
statskontoret framhållit, utgör den ifrågasatta aflöningstillökningen
för landträntmästaren i Norrbottens län 300 kronor och för hvar och en
af de fyra öfrige tjenstemännen 500 kronor, eller alltså tillsammans en
förhöjning i anslag af 2,300 kronor för år.

Jag får alltså tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
medgifva,

att länsnotarierne och länsbokhållarne i Jemtlands och Norrbottens
län må hvar för sig uppbära i lön 1,500 kronor och i tjenstgöringspenningar
1,000 kronor, tillsammans 2,500 kronor, samt efter tio års väl
vitsordad tjenstgöring ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor, äfvensom
att landträntmästaren i Norrbottens län må erhålla lön 2,500 kronor
och tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, tillsammans 3,800 kronor,
jemte ålderstillägg till lönen till belopp af 500 kronor efter fem års
väl vitsordad tjenstgöring.

Sjette hufvndtiteln.

Enligt hvad statskontoret i sin berättelse om statsverkets inkomster [4.]
m. m. meddelat, kommer, jemlik! nådigt beslut den 31 maj 1878, det ®öjnifn.f
kronofogdetjensten i Ulands södra mots tögderx anslagna bostället U af indragning
mantal Södra Bäck n:r 4, ä/u mantal Lilla Brunneby n:r 2 och a;3% af{.“tgn*18''
mantal Resmo n:r 4 att till statsverket indragas den 14 mars 1900.

Då detta boställes afkastning är i stat beräknad till 800 kronor, erfordras
i anledning af indragningen en förhöjning af anslaget till landsstaterna
i länen med 800 kronor; och jag hemställer alltså, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,

att anslaget till landsstaterna i länen må, med anledning af ofvannämnda
boställes indragning, höjas med 800 kronor;

kommande, i händelse af bifall härtill samt till hvad i nästföregående
punkt föreslagits, anslaget till »landsstaterna i länen (deraf

120.000 kronor reservationsanslag)» att höjas från 2,702,441 kronor till
2,705,541 kronor eller med 3,100 kronor.

Väg- och Vattenbyggnadsstaten.

Efter det till undersökningar och expenser för allmänna arbeten [5.]
under flera år af Riksdagen anvisats anslag på extra stat, blef, i sammanhang
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppförande å ordinarie anslaget till
stat, vid 1882 års riksdag för omförmälda ändamål under anslagstiteln
»väg- och vattenbyggnadsstaten» beviljadt ett årligt reservationsanslag arbeten,
till belopp af 40,000 kronor. I enlighet med Eders Kongl. Maj:ts
framställning höjde Riksdagen detta belopp från och med år 1886 till

50.000 kronor och, sedan Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
från och med år 1887 ytterligare höja detsamma till 60,000 kronor,
blef denna framställning på det sätt bifallen, att under ofvan nämnda
anslagstitel uppfördes två reservationsanslag till sammanlagdt belopp
af 60,000 kronor att användas, 30,000 kronor till expenser för allmänna
arbeten och 30,000 kronor till vägundersökningar, som af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande föranstaltades, dock så att reservationer
å det förra anslaget jemväl finge användas till vägundersökningar,
när sådant funnes behöfligt. I afseende å dessa båda anslag
har sedermera icke vidtagits annan ändring, än att Riksdagen, i enlighet
med Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, höjt anslaget
till vägundersökningar från och med år 1898 till 35,000 kronor.

Med anledning af en utaf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord
framställning föreslog Eders Kong]. Maj:t vid nästlidna års riksdag, att

Sjette hufvudtiteln.

reservationsanslaget till expenser för allmänna arbeten måtte höjas från

30,000 kronor till 35,000 kronor eller med 5,000 kronor, men denna
framställning tillvann sig icke Riksdagens bifall.

Nu har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti underdåniga skrifvelse
den 14 oktober 1899 åter upptagit denna fråga, och då jag i
följd deraf å nyo underställer frågan Eders Kongl. Maj:ts pröfning,
torde det tillåtas mig att till en början erinra om innehållet af den
skrifvelse från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen af den 17 november
1898, som föranledde Eders Kongl. Maj:ts framställning i ämnet till
nästlidna års riksdag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde i denna skrifvelse, att
ifrågavarande anslag, hvarifrån bestriddes kostnaden jemväl för alla
resor och förrättningar för utöfvande af den styrelsen åliggande kontroll
öfver allmänna arbeten, under de senaste åren visserligen lemnat
tillgång till de med detsamma afsedda kostnader, men dock varit så
knappt, att utgifter, hvilka bort bestridas af löpande årets anslagsbelopp,
uppskjutits till påföljande år samt besigtningar af dylika arbetens underhåll
måst inskränkas i väl stor omfattning, ett förhållande, som icke
vore betryggande för de anordningar, styrelsen borde vidtaga för fullgörande
af sin nyssnämnda kontrollerande verksamhet.

Att behofvet af talrikare kontrollresor på senare tider ökats och
fortfarande vore i tilltagande, framginge påtagligt redan af det kända
förhållandet, att de allmänna arbetenas antal och omfattning årligen
hastigt ökats, deribland särskildt förtjenade framhållas det enskilda jernvägsnätets
kraftiga utveckling samt afdikningsarbetenas för frostländighetens
minskande betydande utsträckning, hvilka arbetens underhåll i
mån af deras årliga tillväxt i antal kräfde ökad tillsyn, som ej kunde
eftersättas.

På grund af hvad sålunda anförts hemstälde styrelsen, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å ordinarie stat anvisa ett
belopp af 5,000 kronor för att dermed höja anslaget till expenser för
allmänna arbeten från 30,000 kronor till 35,000 kronor.

Årendet anmäldes inför Eders Kongl. Maj:t den 13 januari 1899
och jag yttrade dervid, enligt statsrådsprotokollet, för egen del, bland
annat, följande:

»Enligt af Eders Kongl. Maj:t meddelade bestämmelser tages ifrågavarande
anslag hufvudsakligen i anspråk för följande ändamål, nemligen:
till rese- och inspektionskostnader för utöfvande af den kontroll och
dermed sammanhängande undersökningar rörande allmänna arbeten, som
det åligger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att genom sina embets -

Sjette hufvudtiteln.

och tjenstemän verkställa, samt till erforderliga inspektioner för att
kontrollera såväl utförandet som underhållet af enskilda bolags eller
personers jernvägar, ehvad de erhållit statsbidrag eller icke, till expenser
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i distrikten samt till ved
för styrelsens embetslokaler, äfvensom till inköp af inventarier samt
böcker och tidskrifter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.»

»Med hänsyn till de betydande belopp, hvilka numera årligen af
statsmedel utgå till understödjande af allmänna arbeten, måste det anses
angeläget att från statens sida noggrann tillsyn utöfvas icke allenast
å sådana arbetens ordentliga utförande, utan äfven derå, att icke
de med statsbidragens beviljande afsedda ändamål blifva genom bristande
underhåll från vederbörande intressenters sida förfelade; och
hvad särskildt angår de enskilda jern vägsföretagen synes mig stor vigt
ligga derå, att en effektiv kontroll af staten utöfvas i syfte att förekomma
det trafikanters vare sig personliga säkerhet eller trygghet för
till befordran lemnade tillhörigheter må genom underhaltigt byggnadssätt
eller uraktlåtet underhåll äfventyras. Jag anser derföre också nödvändigt,
att fullt tillräckliga medel för utöfvandet af den kontrollerande
verksamhet, som i dessa afseenden tillkommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
finnas till styrelsens disposition.»

På grund af det anförda hemstälde jag, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen, att reservationsanslaget till expenser för allmänna
arbeten måtte höjas från 30,000 kronor till 35,000 kronor eller
med 5,000 kronor.

Den framställning, som af Eders Kongl. Maj:t i enlighet med denna
hemställan till Riksdagen atläts, blef, sedan statsutskottet i afgifvet utlåtande
tillstyrkt densamma, visserligen bifallen af Första Kammaren,
men afslogs af Andra Kammaren i enlighet med yrkande i reservation
af denna kammares ledamöter i statsutskottet mot utskottets hemställan;
och den gemensamma omröstning, som i följd häraf egde rum, utföll
med 193 röster för afslag mot 154 röster för bifall.

I den skrifvelse, hvari väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu ånyo,
på sätt ofvan nämnts, upptagit frågan om höjning af förevarande anslag,
har styrelsen anfört, att anledningen till den tid efter annan beviljade
höjningen af anslaget gifvetvis varit den, att de allmänna arbetenas
antal och omfattning efter hand alltmera ökats. Särskildt inom
öfre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet nödvändiggjorde den
alltjemt tilltagande mängden af allmänna arbeten, att under den jemförelsevis
begränsade del af året, då de allmänna arbetena kunde inspekteras,
biträden åt distriktstjenstemännen anstäldes, och att af anBih.
till Riksd. Prot. 11)00. 1 Barn/. 1 Afd. 1 Haft. 0

Sjette hufvud titeln.

slaget i fråga bereddes den ersättning åt dylikt biträde, som utginge
enligt gällande föreskrifter, och utgjordes af reseersättning jemte dagtraktamente.

För att närmare angifva det ökade behofvet af inspektioner å de
under utförande varande allmänna arbetena ansåge styrelsen sig böra
framhålla, att jernvägsanläggningar i regeln inspekterades två gånger
och andra arbetsföretag en gång under året. Att inskränka dessa inspektionsresor
skulle påtagligen vara liktydigt med upphäfvande af all
verklig kontroll och sålunda innebära våda för arbetenas behöriga utförande
samt mången gång förlust för vederbörande intressenter. Besigtning
eller inspektion af ett arbetsföretag innefattade visserligen hufvudsakligen
tillsyn deröfver, att arbetet bedrefves på det sätt, att dermed
afsedt ändamål vunnes och att underhållskostnaderna blefve så
ringa som möjligt, men denna kontroll innebure också en direkt fördel
för vederbörande intressenter, i det att inspektionsförrättaren kostnadsfritt
meddelade dem råd och anvisningar, huru arbetet borde lämpligast
utföras. Särskildt vid mindre företag vore ledningen ofta anförtrodd
åt personer, hvilka icke egde tillräcklig insigt eller vana vid dylika
arbetens utförande, och besigtningsförrättarens anvisningar vore dervid
af stort värde.

Det skulle i många hänseenden vara behöflig! att öka inspektionerna
å de under arbete varande företagen, och särskildt borde inspektionerna
af de enskilda jernvägarne verkställas »vid förefallande behof»
och efterbesigtningar utom den ordinarie inspektionen en eller två gånger
om året. Såsom nu vore förhållandet, vore inspektionerna i flere
fall så inskränkta, att kontrollen hotade att ofta blifva nästan blott nominel,
hvarför besigtningarne å jernvägsanläggningar borde väsentligen
ökas.

Då emellertid det vore i enlighet med Riksdagens vilkor för åtnjutande
af statsbidrag föreskrifvet, att arbetena måste utföras under
vederbörlig kontroll, så att faststälda planer blefve väl och kontraktsenligt
utförda, borde härför erforderliga medel anvisas så fort det
visades, att det för ändamålet afsedda anslag vore otillräckligt.

Men ännu större vore behofvet af medel till ökade inspektioner för
fullgörande af den styrelsen åliggande tillsynen öfver underhållet af
utförda arbeten, som vore stälda under styrelsens kontroll. Dit hörde
visserligen i främsta rummet resor för utrönande af de för allmänna
rörelsen upplåtna anläggningarnas trafiksäkerhet och ändamålsenlighet,
men dit hörde ock inspektionerna för utrönande af underhållet å de
i antal alltjemt tillväxande afdikningsföretagen.

Sjette hufvudttteln.

I förstnämnda hänseende hade styrelsen, bland annat, funnit sig
böra egna särskild tillsyn åt de allt mer och mer använda jernbroarna,
särskilt för landsvägarne. I regeln disponerade icke vederbörande
länsstyrelser de tekniska krafter, som erfordrades för bedömande af
hvad som vid dessa företrädesvis borde tillses. På sättet huru dessa
broar sköttes berodde i väsentlig mån, huruvida man skulle fortgå på
den hittills beträdda vägen att mer och mer använda jernkonstruktion
till landsvägsbroar liksom till jernvägsbroar. Men dylika besigtningar
kräfde lång tid, verkstadskunnigt biträde samt ofta särskilda ställningar,
hvarför bristen på medel hittills förhindrat deras utförande annat än
undantagsvis.

Beträffande de färdiga afdikningarna hade styrelsen hittills af brist
på medel nödgats inskränka tillsynen å dem till en besigtning hvart
tionde år; men erfarenheten hade redan nogsamt ådagalagt att, om
denna, likasom all tillsyn å underhåll, skulle blifva effektiv, densamma
måste oftare upprepas och innefatta äfven efterbesigtningar under samma
år. Sådana hade likväl hittills endast i undantagsfall kunnat ega rum.

Oaktadt denna begränsning visade antalet inspektionsförrättningar
en betydlig stegring, hvilket framginge af följande uppgifter öfver de
från styrelsen till distriktstjenstemännen aflåtna order om inspektioner,
hvilka för de fyra åren i.883, 1888, 1893 och 1898 (hvart femte år)
upptoge:

för 1883 .................................................. 455 inspektioner

» 1888 ................................................. 521 »

» 1893 ...............................................- 559 »

» 1898 ................................................... 724 »

Häri vore icke inberäknade de inspektioner, som verkstälts af
styrelsens chef och vederbörande föredragande eller för kontroll af de
under anläggning varande enskilda jernvägar.

För betryggande af underhållet utaf frostafdikningsföretag hade
framstälts förslag dels att utföra undersökningarna vid upprättande af
planer till sådana arbeten enligt föreskrifterna om laga syn i lagen om
dikning och annan afledning af vatten, hvarigenom säkerhet för underhållsskyldigheten
intressenterna emellan i ett vattenafledningsföretag
skulle kunna vinnas, dels att bereda inteckningsrätt för ifrågavarande
underhållsskyldighet. Dessa förslag vore dock förenade med ej oväsentliga
olägenheter för vederbörande hemman och skulle antagligen utgöra
ett hinder för genomförande af största delen af de mindre företagen.
Bland öfriga medel för målets vinnande hade erfarenheten visat, att

Sjette hufvudtiteln.

nöjaktigt underhåll vanligen kunnat vinnas medelst upprepade besigtningar,
hvilka äfven utgjorde ett stöd för de intressenter, hvilka önskade
fullgöra sin skyldighet uti ifrågavarande afseende men icke
kunde påräkna bidrag af sina medintressenter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har derefter lemnat följande
redogörelse för de belopp, som från anslaget utbetalts:

År	Behållning från före-gående år.	Arets an-slag och afgäld från Gråda sågverks-egare.	Summa tillgångar.	Under-söknings-, rese- och inspektions-kostnader.	Expenser i styrelsen och di-strikten samt ved för sty-relsens lokal.	Inven-tarier, böcker och tid-skrifter.	Öfver fördt till väg-undersök-ningar i de sär-skilda länen m. m.	Summa utgifter.
1894..................	410''59	30,000	_	30,410	59	21,429	87	5,968	55	506	65	410	59	28,315	66
1895...................	2,094	93	30,100	—	32,194	93	22,013	05	6,819	75	1,094	41	2,094	93	32,022	14
1896...................	172	79	30,050	—	30,222	79	21,311	67	7,981	41	744	69	172	79	30,210	56
1897..................	12	23	30,050	—	30,062	23	22,094	67	7,569	43	385	90	12	23	30,062	23
1898...................	—	—	30,050	—	30,050	—	19,948	64*)	8,954	71	1,146	65	—	—	30,050	—

*) Orsaken till nedgången uti denna summa, jemföra med föregående års, är beroende på
att det till styrelsens disposition stälda anslaget helt och hållet medtagits före årets utgång,
hvarutaf följden blef att obetalda räkningar till belopp af 3,703: 38 måste gäldas af följande
års anslag.

På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att höja
anslaget till expenser för allmänna arbeten med 5,000 kronor eller från

30,000 kronor till 35,000 kronor med bibehållande af det vid anslaget
fästade vilkor att reservationer å anslaget finge användas till vägundersökningar,
när sådant funnes behöfligt.

Till de skäl, hvilka föranledde den af Eders Kongl. Maj:t till nästlidna
års Riksdag aflåtna proposition om höjning af ifrågavarande anslag,
har kommit den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu lemnade
utredning i ämnet, af hvilken med all tydlighet framgår, att den styrelsen
åliggande tillsyn öfver allmänna arbeten icke längre kan med anslagets
nuvarande belopp på ett nöjaktigt sätt fullgöras. Styrelsen
framhåller, att besigtningarna för utöfvande af denna tillsyn böra väsentligen
ökas, särskilt beträffande under anläggning varande enskilda
jernvägar och redan fullbordade afdikningsföretag för frostländighetens
minskande, för att styrelsens kontroll öfver arbetena skall kunna anses

Sjette hufvudtiteln.

tillfredsställande. Ehuru, såsom styrelsen påpekat, inspektionerna måst
inskränkas långt utöfver hvad som kan anses lämpligt, har likväl, enligt
hvad framgår af de utaf styrelsen meddelade uppgifter, under år
1898 ett belopp af 3,703 kronor 38 öre, tillhörande under rubriken
»undersöknings-, rese- och inspektionskostnader» upptagna utgifter icke
kunnat gäldas med årets anslag, utan måst utgå af det följande årets.
Beloppet af räkningar å expenskostnader för år 1899, som icke kunnat
gäldas af detta års anslag utan måst utgå af 1900 års anslag, utgjorde,
enligt meddelad upplysning, 4,629 kronor 65 öre.

De anslagssummor, som af Riksdagen anvisats för de allmänna
arbeten, med hvilka styrelsen har att taga befattning, hafva under de
senare åren blifvit betydligt förhöjda, och har till följd häraf arbetet med
styrelsens tillsyn öfver dessa arbeten i samma män väsentligt ökats.
Sålunda har, exempelvis, anslaget för anläggning af nya samt förbättring
eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar vid
olika tillfällen höjts från 500,000 kronor'' för år 1887 till 1,000,000
kronor för år 1900. Till understödjande af brobyggnader och mindre
hamnbyggnader samt upprensning af åar och farleder upptogs i riksstaten
för år 1887 100,000 kronor, men motsvarande anslag för år
1900 uppgår till 300,000 kronor. Till understödjande medelst anslag,
utan återbetalningsskyldighet, af torrläggning utaf sådana vattensjuka
marker, som, utan att kunna med fördel odlas, sprida frostskador öfver
omgifvande nejd, anslogs för år 1887 100,000 kronor, medan motsvarande
anslag till understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar,
hvilkas ändamål är att minska frostländigheten för närliggande
bygd, för år 1900 upptagits till 300,000 kronor. Sjelfkärt
är att, i samma mån anslagen till de under styrelsens kontroll stälda
allmänna arbeten höjas, nu ifrågavarande anslag, hvarmed bestrides kostnaden
för den styrelsen åliggande kontrollen, jemväl bör ökas, men har
detta anslag, såsom förut nämnts, sedan år 1887 ej undergått någon
förändring.

Då det sålunda synes mig vara fullt ådagalagdt, att ifrågavarande
anslag icke längre är för sitt ändamål tillräckligt, anser jag mig ega
giltig anledning tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att hos Riksdagen göra
förnyad framställning i ämnet.

Någon ändring i gällande bestämmelse att reservationer å anslaget
må användas till vägundersökningar, när sådant finnes behöfligt, torde
icke böra ifrågakomma.

Jag hemställer alltså, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen,

[6.]

Godtgörolse
åt afvittringslandtmätare

m. m.

Sjette hufvndtiteln.

att reservationsanslaget till expenser för allmänna arbeten må höjas
från 30,000 kronor till 35,000 kronor eller med 5,000 kronor.

I händelse af bifall härtill, kommer anslagstiteln väg- och vattenbyggnadsstaten
med följande ändrade lydelse: »väg- och vattenbyggnadsstaten
(deraf två särskilda reservationsanslag, till expenser för allmänna
arbeten och till vägundersökningar, hvardera å 35,000 kronor)»
att höjas från 150,000 kronor till 155,000 kronor eller med 5,000 kronor.

Skiften och afvittringar.

Uti underdånig skrifvelse den 25 november 1899 har landtmäteristyrelsen
beräknat kostnaderna för afvittringen under år 1901 till omkring
31,325 kronor för Vesterbottens län och omkring 45,000 kronor
för Norrbottens län, tillsammans i jemnadt tal 76,400 kronor. Derjemte
har styrelsen upplyst, att den vid 1900 års slut påräkneliga behållningen
å anslagen till skiften och afvittringar jemte 1901 års ordinarie anslag
för samma ändamål är fullt tillräcklig att betäcka dessa kostnader,
i följd hvaraf något extra anslag för afvittringsarbetenas fullföljande
under år 1901 icke är behöfligt.

Jag inskränker mig derföre till att, i enlighet med hvad landtmäteristyrelsen
i ofvanberörda skrifvelse hemstält, tillstyrka att, på det
att afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens län äfvensom
föredraganden af afvittringsärendena i sistnämnda län må för år 1901
komma i åtnjutande af samma aflöningsförmåner, som hittills varit dem
beviljade, Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att dels medgifva, att de belopp, hvarmed inkomsterna af tjensten
under år 1901 för afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor för dem, som
tillhöra första lönegraden, och 3,000 kronor för dem, som på grund
af ålder i tjensten åtnjuta arfvodesförhöjning, må desse tjenstemän
godtgöras af anslagen till storskiftes- och afvittringsverken, dels ock
för år 1901 åt föredraganden af afvittringsärendena i Norrbottens län
samt till skrifbiträde åt honom bevilja en tillökning af 400 kronor i
det åt honom anslagna belopp.

Sjette hufvudtiteln.

Statens jernvägstrafik.

Det af Eders Kongl. Maj:t den 15 oktober 1897 utfärdade aflö- [7.]
ningsreglementet för tjensteman och betjente vid statens jernvägar upp- inrättande af
tager bland tjensteman, till hvilka utgå fasta arfvoden eller sådana, som Vid ItTtenY
uti stat, hvilken af Riksdagen godkänts, finnas för vissa till antalet be- jernvägstrafik.
stämda befattningar anslagna, sju byrådirektörer och fyra byråingeniörer
inom jernvägsstyrelsen samt tjugutvå baningeniörer vid distrikten.

De med nämnda befattningar förenade arfvoden äro, för byrådirektör
4,500 kronor, för byråingeniör 4,000 kronor samt för baningeniör
3,000 kronor; kunnande samtliga dessa aflöningar höjas efter 5 år med
500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor. Baningeniör
eger dessutom antingen åtnjuta fri bostad eller ock uppbära hyresbidrag,
utgörande 20 procent af arfvodet.

Uti underdånig skrifvelse den 9 november 1899 har nu jernvägsstyrelsen
gjort framställning om aflåtande af proposition till Riksdagen
om anställande af ytterligare två byrådirektörer och en byråingeniör
inom styrelsen samt två baningeniörer vid distrikten.

Styrelsen har dervid till en början framhållit, hurusom vid uppgörandet
af förslaget till den nu genomförda förändrade organisationen
af statens jernvägar behofvet af arbetskrafter af flerahanda skäl beräknats
i knappaste lag. Till grund för organisationsförändringen hade
nemligen legat den undersökning af jernvägsadinklistrationen, som 1893
års jernvägskomité företagit, och denna komité, hvilken nedsatts vid
en tidpunkt, då statens jernvägar sedan några år gifvit mindre tillfredsställande
ekonomiskt resultat, hade i följd häraf fått till hufvudsaklig
uppgift att söka åstadkomma förenklingar och besparingar i förvaltningen.
Redan medan komitén varit sysselsatt med att fullfölja detta
sitt program, hade emellertid trafikförhållandena vid statsbanorna i viss
mån förändrats, och sedan komiténs arbeten afslutats och dess förslag
genomförts, hade rörelsen ökats i en omfattning, som icke kunnat
förutses.

Till ådagaläggande häraf har styrelsen åberopat följande jemförande
siffror uti ifrågavarande hänseende från åren 1892, 1895 och 1898:

år 1892 år 1895 år 1898

Banlängd .......

Bruttoinkomst

km. 2,819 3,269 3,676

kr. 22,522,186,85 27,247,929,80 37,823,807,40

Sjette hufvudtiteln.

år 1892 år 1895 år 1898

Utgifter för drift och underhåll
.......................... kr. 16,246,914,76 17,759,809,15 23,315,862,99

Nettoinkomst..................... » 6,275,272,09 9,488,120,65 14,507,944,47

Inleverering till statskontoret
........................ b 6,500,000 9,000,000 11,000,000

Utgjorda bruttotonkilo meter

............................ 1,925,718,300 2,383,104,200 3,452,518,200

Utgjorda lokomotiv kilometer
(i trafiktåg). ... 8,921,107 10,887,235 15,904,676.

Vidare har styrelsen anfört, att i följd af Eders Kongl. Maj:ts och
Riksdagens under de senaste åren fattade beslut det jernvägsnät, som
statsbaneförvaltningen hade att trafikera, under de närmaste åren komme
att betydligt ökas. Sålunda tillkomme enligt hvad nu kunde beräknas:
under loppet af år 1900 linien Krylbo—Örebro —Svartå om 182 kilometer
och linien Boden—Niemisel om 32 kilometer; under loppet af år
1901 linien Niemisel—Ytter Morjärv om 42 kilometer samt under loppet
af år 1902 linien Gellivare—riksgränsen om 230 kilometer; hvartill
ytterligare komme bohuslänsbanan, hvilken kunde beräknas till omkring
175 kilometer. Det af statsbane förvaltningen trafikerade jernvägsnätet,
som för närvarande hade en längd af 3,685 kilometer, komme således
att efter dessa tillökningar uppgå till omkring 4,346 kilometer. En
sådan tillväxt medförde naturligen behofvet af nya, med fast arfvode
aflönade tjenstebefattningar såväl inom styrelsen som inom linieförvaltningen;
och den ökning, som inträffade under loppet af innevarande
år, nödvändiggjorde redan i och för sig tillkomsten af några nya befattningar
inom denna senare förvaltning.

De befattningar, hvilka, såsom nämnts, styrelsen ansett böra nu af
Riksdagen begäras, äro:

en byrådirektörstjenst å maskinafdelningen,
en byrådirektörstjenst å banafdelningen,
en byråingeniörstjenst (telegrafingeniör) och
två baningeniörstjenster.

Innan jag öfvergår till att redogöra för de af jernvägsstyrelsen till
stöd för förslaget om inrättande af de särskilda befattningarna anförda
skäl, torde det tillåtas mig att af hvad dels den utaf Eders Kongl.
Maj:t den 15 oktober 1897 för jernvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar utfärdade instruktion innehåller, dels ock uti för -

Sjette hufvudtiteln.

slaget till förändrad organisation af statens jernvägar samt under detta
förslags behandling förekommit erinra om följande.

Af de uti staten öfver fasta arfvoden nu upptagne sju byrådirektörer
äro enligt instruktionen tre anstälde å ban- och maskinafdelningarne,
nemligen å den banafdelningen underlydande banbyrån en samt å maskinafdelningen
två, af hvilka den ene å maskinbyrån och den andre å
förrådsbyrån. Af de fyra nuvarande byråingeniörerne äro två anstälde
å banbyrån och en å hvardera af maskin- och förrådsbyråerna.

Banbyrån, hvarå enligt jern vägsstyrelsens förslag skulle anställas
ytterligare en byrådirektör, har till göromål att tillhandagå öfverdirektören
vid beredningen af ärenden, som röra banafdelningen; att utföra
ritningar och beräkningar för banbyggnader; att föra protokoll samt
uppsätta och expediera skrivelser i banärenden med undantag i vissa
fall af sådana, som afgöras i plenum; att vårda alla kontrakt och andra
handlingar, ritningar, modeller och böcker, som enligt arbetsordningen
skola å byrån förvaras; samt att granska alla till afdelningen inkommande
tjensterapporter och hos öfverdirektören anmäla dervid förekommande
anmärkningar.

För fullgörandet af dessa åligganden har byrådirektören å banbyrån
såsom biträden anstälde, förutom de två byråingeniörerne, en notarie
samt ritare och kontorsskrifvare till det antal, som i arfvodesstaten för
hvarje år fastställes.

Under banafdelningen finnes vidare anstäld en telegrafdirektör, i
fråga om tjensteställning och aflöningsförmåner likstäld med byrådirektör
samt med åliggande att utöfva tillsyn öfver uppsättningen och underhållet
af statens jernvägars elektriska anläggningar och ledningar samt
öfver de för sådant ändamål anordnade verkstäder. Den af jernvägsstyrelsen
nu föreslagna nya byråingeniörsbefattningen är ifrågasatt för
beredande af biträde åt telegrafdirektören. Redan inom 1893 års jernvägskomité
hade, enligt hvad uti komiténs betänkande förmäles, fråga
uppstått, huruvida icke de telegrafdirektören åliggande göromål nått en
sådan omfattning, att hos honom borde såsom biträde anställas en ordinarie
telegrafingeniör. Ehuru komitén hölle sannolikt, att utvecklingen
inom kort korame att nödvändiggöra en dylik anordning, hade komitén
likväl icke ansett tiden då vara inne derför, helst styrelsen tillsvidare syntes
kunna genom anlitande af extra ordinarie arbetskrafter förskaffa telegrafdirektören
den hjelp, som kunde vara erforderlig. I öfverensstämmelse
med hvad komitén i anslutning härtill föreslog, blef vid den nya organisationens
genomförande icke något biträde till telegrafdirektören i
ordinarie befattning anstäldt.

Bih. till Riksd. Blot. 1900. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft.

Sjette hufyudtiteln.

Med den utaf jern vägsstyr elsen föreslagna nya byrådirektörsbefattningen
å maskinafdelningen inom styrelsen afses att åstadkomma en
delning af de maskinbyrån tillkommande göromål. Dessa äro, enligt instruktionen,
att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen af ärenden,
som röra maskinväsendet och verkstädernas enhetliga förvaltning; att
utföra ritningar och beräkningar för den rullande materielens konstruktion;
att med afseende å protokollsföring samt uppsättning och expediering
af skrivelser i maskinärenden fullgöra motsvarande funktioner,
som tillkomma banbyrån i fråga om banärenden; att vårda alla kontrakt
och andra handlingar, ritningar, modeller och böcker, som enligt arbetsordningen
skola å byrån förvaras; att kontrollera tillverkningen af all
rullande materiel för statens jernvägars räkning äfvensom enligt styrelsens
bestämmande närmast utöfva den tillsyn öfver de enskilda jernvägarnes
rullande materiel, som åligger styrelsen; samt att granska
alla till byrån inkommande tjensterapporter och hos öfverdirektören
anmäla dervid förekommande anmärkningar.

Till biträde vid fullgörande af dessa åligganden har byrådirektören
å maskinbyrån, förutom byråingeniören, eu notarie, hvilken tjenstgör
jemväl å förrådsbyrån, samt ritare och kontorsskrifvare till det antal,
som i arfvodesstaten för hvarje år fastställes.

Frågan om inrättande aftvå byrådirektörsbefattningar för handläggningen
af de maskinbyrån tillhörande ärenden var redan vid den nya
organisationens genomförande väckt.

Enligt 1875 års instruktion för styrelsen för statens jern vägstrafik
lydde under maskinafdelningen öfverdirektörsassistenter till det antal,
som i faststäld stat för hvarje år bestämdes. Under en följd af år
upptogos derefter uti arfvodesstaten för styrelsen arfvoden till två öfverdirektörsassistenter
å maskinafdelningen, nemligen en för förrådsafdelningen
och en för tekniska och kansliärenden. Sedan emellertid den
senare tjensten ej sedan år 1876 varit med ordinarie innehafvare besatt,
blef, på hemställan af järnvägsstyrelsen, arfvodet uti staten för år 1894
indraget. Dessförinnan hade Eders Kongl. Maj:t dock, på styrelsens
förslag, genom nådigt bref den 31 december 1890 förordnat, att vid
maskinafdelningen ett särskildt maskindirektörsarfvode skulle uppföras
för anställande af en maskininspektör med åliggande ej mindre att utöfva
tillsyn öfver statens jernvägars materiel, än äfven att tillhandagå med
verkställande af besigtningar och utöfvande af kontroll å de enskilda
banornas materiel.

Uti det af jernvägsstyrelsen den 26 november 1892 afgifna förslag
till nytt aflöningsreglemente hade styrelsen upptagit å maskin -

Sjette hufvudtiteln.

afdelningen två byrådirektörer, den ene för förrådsförvaltningen och
den andre för tekniska och kansliärenden, samt derjemte en maskininspektör
med aflöning lika med byrådirektör och hvilkens åligganden
skulle vara att besigtiga den materiel, som levererades till statens
jernvägar samt att inspektera de enskilda jernvägarnes rörliga materiel.

1893 års jernvägskomité ansåg emellertid, under förutsättning att
inspektion öfver de enskilda jernvägarnes rullande materiel icke i vidsträcktare
grad än dittills komme att åligga jernvägsstyrelsen, att befattningen
såsom maskininspektör kunde uppgå i befattningen såsom
byrådirektör för tekniska och kansliärenden, helst om, såsom komitén
jemväl ifrågasatt, en ordinarie notarie anstäldes vid ifrågavarande expedition.
Till stöd för denna sin åsigt åberopade komitén, att maskinafdelningen,
der antalet så kallade kansliärenden enligt sakens natur icke
kunde blifva synnerligen betydande, kunnat förut reda sig med allenast
en öfverdirektörsassistent; att vidare det för öfverdirektörsassistenten
för maskinärenden förut uppförda arfvode i staten för år 1894 indragits
på hemställan af jernvägsstyrelsen, som dervid meddelat, att tillfälle
ännu ej yppat sig att finna lämplig person för ordinarie innehafvandet
af tjensten; samt att slutligen några särskilda omständigheter icke af
styrelsen blifvit anförda af beskaffenhet att ådagalägga behöfligheten af
eu teknisk byrådirektör vid sidan af maskininspektören. Komitén upptog
också uti sitt förslag endast två byrådirektörer under maskinafdelningen,
nemligen en å maskinbyrån och en å förrådsbyrån.

Uti sitt den 30 januari 1896 öfver komitébetänkandet afgifna utlåtande
vidhöll jernvägsstyrelsen förslaget om maskininspektörstjenstens
bibehållande. Styrelsen medgaf dervid visserligen, att maskinafdelningens
kansliärenden kunde handläggas af den utaf komitén föreslagna
notarien, hvilkens upptagande å ordinarie stat styrelsen så mycket mindre
ville motsätta sig, som de till befattningen hörande göromålen under
en följd af år skötts af en extra ordinarie tjensteman med aflöning
ungefärligen motsvarande den föreslagna notarielönen, men framhöll
styrelsen tillika, att maskininspektörens arbetstid dåmera så upptoges
af resor för besigtning af den materiel, som levererades till statens
jernvägar, samt för inspektion af de enskilda jernvägarnes rörliga materiel,
att det byråbiträde, han kunde lemna öfverdircktören för maskinafdelningen,
icke kunde blifva mycket betydande, utan att han snarare
i och för sina inspektionsåligganden behöfde biträde af annan tjensteman;
att anledningen dertill, att den tekniska öfverdirektörsassistentbefattningen
under eu följd af år icke kunnat besättas, varit den, att
de dermed förenade löneförmånerna varit så relativt låga, att de per -

Sjette liufvudtiteln.

soner, som kunnat anses till befattningen kompetenta och hvilka densamma
förty erbjudits, vägrat att mottaga befattningen; att styrelsen på
grund deraf varit nödsakad att i den utsträckning, sådant kunnat ske,
uppehålla befattningen genom provisoriska anordningar; samt att styrelsen,
då fråga vore om revision af organisationen, icke ansåge sig
kunna underlåta att påyrka uppförandet å maskinafdelningens stat af
en särskild teknisk byrådirektör med uppgift, bland annat, att förestå
afdelningens rit- och konstruktionskontor samt att vid förfall för öfverdirektören
för maskinafdelningen inom styrelsen ersätta denne såsom
föredragande för de maskintekniska ärendena.

Då jag den 29 januari 1897 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde
frågan om lönereglering för statsbanepersonalen, fann jag mig, såsom
af mitt yttrande till statsrådsprotokollet för nämnda dag framgår, för
det dåvarande icke kunna understödja jernvägsstyrelsens hemställan att
jemte den förutvarande maskininspektören måtte å maskinafdelningens
stat uppföras en särskild teknisk byrådirektör. Såsom af styrelsens
redogörelse framginge, syntes visserligen maskininspektörens arbetstid
i väsentlig mån upptagas af inspektionsresor, men å andra sidan syntes
de göromål, som i öfrigt skulle tillkomma den tekniska byrådirektören
å maskinafdelningen, icke vara så omfattande, att de icke — åtminstone
tills vidare — kunde, på sätt då kunde anses ega rum, utföras
af samma person, som förrättade inspektionerna, helst om denne till
närmaste man erhölle ett biträde af byråingeniörs qvalifikation, samt,
såsom komitén ock föreslagit, en notarie i ordinarie tjenst å maskinafdelningen
anstäldes.

Mitt i öfvensstämmelse med detta uttalande afgifna förslag till
löneregleringens genomförande uti ifrågavarande del blef jemväl, såsom
af den utaf mig här ofvan lemnade redogörelse rörande nuvarande
maskinbyrån framgår, af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen godkändt.

Beträffande slutligen de vid distrikten anstälde baningeniörerne
stadgas uti instruktionen, att en sådan tjensteman skall finnas för hvarje
bansektion med åliggande att under bandirektörens öfverinseende förestå
sektionen samt dervid särskildt öfvervaka banans bevakning och
underhåll.

Återgående härefter till redogörelsen för jernvägsstyrelsens nu
gjorda underdåniga framställning om ökade arbetskrafter, har jag att
angifva de skäl, hvilka af styrelsen anförts för inrättande af de föreslagna
olika befattningarne.

Hvad dervid först angår byrådirektörsbefattningen å maskinafdelningen

Sjette liufvudtiteln.

har styrelsen, under åberopande af hvad styrelsen uti sina omförmälda
underdåniga skrivelser den 26 november 1892 och den 30 januari 1896
anfört, nu ytterligare framhållit, att den erfarenhet, som från och med
1898 års början vunnits, gifvit vid handen att, utan ett särskiljande
af de i gällande instruktion maskinbyrån tillhörande göromål genom
inrättande af två byrådirektörsbefattningar, dessa göromål icke kunde
på ett fullt tillfredsställande sätt utföras, i det att nemligen den nuvarande
byrådirektörstjensten i sjelfva verket sönderfölle i två delar, inspektionstjensten
samt konstruktions- och den egentliga byråtjensten,
af hvilka hvardera kräfde sin man, då den förra fordrade nästan ständig
bortovaro och den senare en lika orubbad närvaro på tjensterummet.

Då således enligt styrelsens förslag från den nuvarande maskinbyrån
skulle utbrytas hvad som anginge inspektionsärenden och för
dessa senare bildas en ny byrå, följde deraf, att jemväl biträde åt byrådirektören
å denna nya byrå måste beredas, men ansåge styresen, att
det tillsvidare kunde anstå med anställandet af något biträde i den
ställning, att arfvode behöfde utgå under formen af »fast arfvode»,
hvadan någon framställning till Riksdagen i fråga härom alltså för närvarande
icke erfordrades.

Vidkommande derefter den ifrågasatta nya byrådirektör sbefattning en
å bana/delningen, har styrelsen framhållit, hurusom göromålen å öfverdirektörens
för banafdelningen expedition — eller den numera s. k.
banbyrån — under de senaste åren så afsevärdt ökats, att det, oaktadt
extra personal anlitats i icke ringa utsträckning, visat sig omöjligt att
så som sig vederborde handlägga dit hörande göromål. Under det att
sålunda vid tiden för komitéförslagets tillkomst — eller år 1895 banafdelningens
utgifter för bevakning och underhåll utgjort 4,176,237 kronor
samt extra anslag till nya byggnader och anläggningar vid de trafikerade
jernvägarne utgått med sammanlagdt 220,000 kronor, hade utgifterna
för bevakning och underhåll för år 1899 beräknats till 7,460,000 kronor
samt extra anslag till nya byggnader och anläggningar för år 1900
beviljats till belopp af 2,828,600 kronor. Härtill komme, att vissa
delar af de till banbyrån nu hörande göromålen vore af den speciella
natur, att de af den, som i första hand skulle handhafva dem, fordrade
förutsättningar af helt annan art, än som erfordrades för handläggning
af banbyråns öfriga göromål. Från de banbyrån enligt gällande instruktion
tillkommande åligganden borde af detta skäl med nödvändighet
utbrytas hvad som anginge utförandet af ritningar och beräkningar för
de delar af banbyggnaden med tillhörande materiel, som afsåge spåroch
spårvexeldetaljer, brokonstruktioner samt signal- och säkerhets -

Sjette hufvudtiteln.

anordningar å bana och stationer jemte vårdandet af konstruktioner och
modeller. För dessa arbeten kräfdes nemligen så mycket detaljstudium
och detaljarbete, beräkningar och undersökningar, att arbetena rimligtvis
icke borde tillkomma den byrådirektör, som handhade banafdelningens
öfriga arbeten, helst med den stora omfattning dessa numera erhållit.
Förenämnda arbeten jemte dermed lämpligen sammanhörande broinspektion
samt materialprofning och leveransbesigtning för banafdelningens
räkning borde derför, enligt styrelsens förmenande, utföras å särskild
byra - benämnd exempelvis »bankonstruktionsbyrån» — under särskild
byrådirektörs ledning. Å denna byrå skulle tillika placeras en af de
å banafdelningens stat nu uppförde byråingeniörerna, hvaremot med
afseende å arten af de arbeten, som skulle å byrån utföras, någon särskild
notarie åtminstone tillsvidare — icke syntes erforderlig, utan
ansåge styrelsen.den nuvarande notarien å banbyrån kunna utföra jemväl
för bankonstruktionsbyråns räkning förekommande notariegöromål.

Med afseende å den föreslagna byråingeniörsbefattningen har styrelsen,
under erinran om hvad 1893 års jernvägskomité härom yttrat,
anfört, att med den betydelse för jern vägsdriften, elektrotekniken numera
erhållit och allt mer erhölle, styrelsen ansåge anställandet af ett
ordinarie, fullt modernt utbildadt elektrotekniskt biträde åt telegrafdirektören
i en byråingeniörs ställning icke längre kunna uppskjutas.
Utöfver tillsynen öfver. telegraf- och telefonledningarna samt skötseln
af .telegrafverkstaden vid Liljeholmen innebure det telegrafdirektören
enligt instruktionen tillkommande åliggande numera:

beredandet af alla frågor rörande elektriska anläggningar för belysning,
motordrift, blockeringar för signalväsendet m. m.;

kontrollerandet af leveranser af apparater och effekter för förenämnda
anläggningar samt af anläggningarnas utförande; äfvensom
tillsyn och behörigt underhåll af nu ifrågavarande anläggningar.
Härförutom hade emellertid telegrafdirektören under senaste tiden
haft att bereda alla de frågor rörande enskildes anläggningar af förevarande
slag, som af den anledning, att de på ett eller annat sätt berört
statens jernvägar, remitterats till styrelsens utlåtande, äfvensom
att öfvervaka sättet för dylika anläggningars utförande och underhåll,
i hvad statens jernvägars intresse deraf kunde beröras.

Då alltså en .ordinarie telegrafingeniör i byråingeniörs ställning
måste anses behöflig, syntes det styrelsen i sammanhang dermed kunna
ifrågasättas, huruvida icke telegrafdirektörens expedition eller »telegrafbyrån»,
såsom den nu vanligen kallades, borde erhålla benämningen
»elektro-tekniska byrån» och telegrafdirektören kallas »byrådirektör», i

Sjette hufvudtiteln.

hvithet fall naturligen den nu föreslagne telegrafingeniören jemväl
skulle benämnas byräingeniör.

I fråga om behöfligheten af två nya baningeniörstjenster har styrelsen
framhållit, att inrättandet af dessa befattningar vore en enkel konseqvens
af de beslut om utvidgningar af statsbanenätet, Riksdagen under
de senare åren fattat.

Enligt 1893 års jernvägskomités åsigt borde bansektionernas medellängd
vara söder om Upsala 150 kilometer och norr om samma stad
200 kilometer. Enligt nuvarande indelning i bansektioner vore ifrågavarande
medellängd söder om Upsala 145 kilometer (maximum 191
kilometer; minimum 50 kilometer) samt norr om samma stad 203
kilometer (maximum 287 kilometer och minimum 153 kilometer). På
sätt ofvan erinrats tillkomme under nästinstundande år banlinierna
Krylbo—Örebro - Svartå om 182 kilometer samt Boden—Niemisel om
32 kilometer, hvartill under loppet af år 1901 ytterligare komme att
fogas linien Niemisel—Ytter Morjärv om 42 kilometer. Dessa skilda
bandelar kunde naturligen icke handhafvas af en ny baningeniör, och
att exempelvis lägga linien norr om Boden till Gellivarebanan läte 8ig
icke göra, enär det redan visat sig, att nybyggnads- och underhållsarbetena
vid denna bana vore af den omfattning, att det icke vore
möjligt för baningeniören att på ett tillfredsställande sätt öfvervaka
och leda desamma, samt styrelsen förty måst genom placerandet af en
extra ingeniör i Gellivare delvis befria baningeniören från den direkta
omsorgen för öfre delen af Gellivarebanan. Denne extra ingeniör
skulle alltså ersättas med en af de nye baningeniörerna, medan nuvarande
baningeniören vid Gellivarebanan (28:de bansektionen) skulle bibehålla
södra delen af Gellivarebanan äfvensom öfvertaga stambanans
fortsättning norr om Boden. Den andre af de nye baningeniörerne
skulle åter placeras vid bansträckan Krylbo—Örebro—Svartå.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har styrelsen i underdånighet
hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition
till nästsammanträdande riksdag föreslå Riksdagen medgifva, att följande
nya tjenstemän måtte få anställas vid statens jern vägar, nemligen:

inom styrelsen:
två byrådirektörer,

en byråingeniör (telegrafingeniör); samt

vid distrikten:
två baningeniörer,

en hvar med den aflöning, som för vederbörande befattning är fast -

Sjette hufvudtiteln.

stäld i nådiga aflöningsreglementet för tjensteman och betjente vid
statens jernvägar den 15 oktober 1897.

Den af jernvägsstyrelsen sålunda gjorda framställning finner jag
mig icke kunna underlåta att till fullo biträda.

Genom de uti jern vägsstyrelsens skrifvelse angifna sakförhållanden,
såsom trafikens högst väsentliga stegring, tillkomsten af nya statsbanelinier
samt ökade anslag till nya byggnader och anläggningar vid statsbanorna
m. m., äfvensom af hvad styrelsen i öfrigt haft att till stöd
för sin framställning i ämnet åberopa anser jag ådagalagdt, att en hvar
af de till nyinrättande föreslagna befattningarna numera är af verkligt
behof påkallad, och jag finner mig icke hafva något annat att till hvad
jernvägsstyrelsen anfört tillägga, än att, hvad angår den ifrågasatta nya
byrådirektörsbefattningen å maskinafdelningen, jag tillåter mig erinra,
det behofvet af en delning utaf de byrådirektören å maskinbyrån nu
tillkommande göromål på två tjenstemän med byrådirektörs ställning
redan blifvit af Eders Kongl. Maj:t erkändt, i det nemligen Eders Kongl.
Maj:t, sedan byrådirektörsbefattningen å nämnda byrå blifvit genom
förre innehafvarens deraf befordran till annan tjenst ledig, med bifall
till derom af jernvägsstyrelsen gjord framställning, den 15 december
nästlidna år medgifvit, att med tillsättande af nämnda byrådirektörsbefattning
finge tillsvidare anstå, samt att de med tjensten förenade göromål
finge tillsvidare bestridas af två tjenstemän, af hvilka den ene
skulle handhafva kontrollen öfver tillverkningen af all rullande materiel
för statens jern vägars räkning äfvensom tillsynen öfver de enskilda
jernvägarnes rullande materiel jemte tillhörande kansligöromål samt den
andre handlägga öfriga byrådirektörsbefattningen tillhörande ärenden
och hvilka tjenstemän för ifrågavarande tjenstgöring skulle eg a att
hvar för sig uppbära ersättning till belopp motsvarande byrådirektörs
begynnelsearfvode, eller 4,500 kronor. Medel härtill hafva beredts
jernvägsstyrelsen genom bemyndigande för styrelsen att till hvardera
af ifrågavarande tjenstemän af det disponibla hyrådirektörsarfvodet utanordna
hvad som för fyllande af nämnda ersättningsbelopp erfordrades
utöfver det honom tillkommande arfvode i ordinarie befattning med
afdrag af tjenstgöringspenningar.

För de tillkommande nye tjenstemännen skulle naturligen enahanda
bestämmelser i fråga om aflöningsförmåner och vilkor för aflöningarnes
åtnjutande m. m., som för motsvarande befattningar nu äro gällande,
komma att tillämpas.

Under förutsättning att hvad jag föreslår vinner bifall, torde jag

Sjette liufYudtiteln.

framdeles i sammanhang med fråga om de ändringar i den för jernvägsstyrelsen
gällande instruktion, som af de nya tjenstebefattningarnes inrättande
blifva erforderliga, få underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning
de af jernvägsstyrelsen nu väckta frågor om ändrad benämning å telegrafdirektören
samt om benämningar å de tilltänkta nya byråerna m. m.

På grund af livad sålunda anförts hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,

att i staten öfver fästa arfvoden för personal vid statens jernvägar
må uppföras arfvoden till följande njm tjenstemän, nemligen

inom styrelsen: två byrådirektörer och en byråingeniör, samt vid
distrikten: två baningeniörer.

Patent- och registreringsverket.

Genom nådigt bref den 26 maj 1899 har Eders Kongl. Maj:t, i enlighet
med Riksdagens samma år fattade beslut, fasts tält för år 1900
samma utgiftsstat för patent- och registreringsverket, som varit gällande
för år 1899. Denna utgiftsstat omfattar följande bufvudafdelningar:

A. Aflöningar............................................................................. 63,500 kronor.

B. Omkostnader, förslagsanslag ....................................... 101,000 »

Summa 164,500 kronor.

I underdånig skrifvelse den 27 oktober 1899 har patent- och registreringsverket
föreslagit, att enahanda utgiftsstat måtte för år 1901
varda faststäld.

Beträffande inkomsterna af år 1899 influtna afgifter för patent
och för registrering af varumärken äfvensom för registrering af aktiebolag
har patent- och registreringsverkets chef uti afgifven promemoria
upplyst, att dessa inkomster utgjort:

Vid patent- och varumärkesafdelningen:

Afgifter för 2,204 patentansökningar (deraf

10 obetalda)................................................. kr. 43,880: —

Årsafgifter för patent...................................... » 102,945: —

Afgifter för 445 ansökningar om registrering
af varumärken (deraf 2 obetalda) » 17,720: —

Transport kr. 164,545: —

liih. till Itiksd. Prot. IDOG. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft.

[8.J

Patent- och
registreringsverket.

Disposition af
patent- och
varumärkesafgifter
samt
vissa andra
registreringsafgifter.

58 .

Sjette hufvudtiteln.

Transport kr. 164,545: —

Afgifter för 94 ansökningar om förnyad registrering
af varumärken ........................ » 940: —

Försålda publikationer ...................................... » 2,802: 75 ^gg gg7• 75

Vid aktiebolagsafdelningen:

Afgifter för 1,974 ansökningar .................... kr. 63,830: 75

Försålda publikationer ..................................... » 722: 86 g^ 553. g-^

Tillsammans kr. 232,841: 36

Patent- och registreringsverket har uti sin förberörda skrifvelse —
efter erinran derom, att embetsverket i underdånig skrifvelse den 20 oktober
1898 med förslag till utgiftsstat för patent- och registreringsverket
för år 1900, bland annat, framhållit att, enligt embetsverkets uppfattning,
de under rubriken »omkostnader» i utgiftsstaten uppförda förslagsanslag
icke borde till beloppet ändras annat än i den mån desamma under
året närmast före det, då förslag till ny utgiftsstat af patent- och registreringsverket
uppgjordes, blifvit i väsentlig mån öfverskridna på
grund af omständigheter, hvilka ej vore af endast tillfällig natur —
vidare anfört:

Ifrågavarande förslagsanslag hade i den för år 1899 liksom uti den
för år 1900 faststälda staten sammanräknade upptagits till 101,000
kronor. Motsvarande utgifter för år 1898 hade uppgått till 129,895
kronor 27 öre, hvadan sålunda dessa utgifter för år 1898 med 28,895
kronor 27 öre öfverstege det belopp, hvartill de för år 1899 förslagsvis
anslagits. I väsentlig mån berodde visserligen berörda skilnad på
tillfälliga omständigheter, i främsta rummet på den under år 1898 ännu
pågående registreringen af äldre aktiebolag, hvarigenom kostnaderna
för så väl nödiga arbetskrafter å embetsverkets afdelning för registrering
af aktiebolag som publikationerna rörande bolagsväsendet för
nämnda år betydligt öfverstigit det normala. Till en del härrörde dock
skilnaden jemväl från sådan ökad kostnad, som icke kunde antagas
vara af öfvergående natur, i det dels i sammanhang med utvidgning
af verkets embetslokal utgifterna för hyra, ved, lyse och städning ökats,
dels ock å patentafdelningen, för främjande af en snabbare handläggning
af hithörande ärenden, de extra ordinarie arbetskrafterna måst
ökas utöfver hvad man vid uppgörande af staten för år 1899 beräknat.
Särskildt sistnämnda kostnad komme ock utan tvifvel, i följd åt

Sjette hufvudtiteln.

den allt jemt fortgående stegringen i patentansökningarnas antal samt,
eventuelt, genom embetsverkets eftertagande af bestyret med registrering
af mönster och modeller att år 1901 ännu ytterligare hafva ej
obetydligt ökats. Då emellertid förhållandena under åren 1898 och
1901 ej vore med hvarandra fullt jemförliga, emedan embetsverket först
med år 1899 uppflyttats på ordinarie stat, i sammanhang hvarmed
dess organisation i flere hänseenden ändrats, funne patent- och registreringsverket,
att någon ändring i dess utgiftsstat ej borde ifrågasättas,
förrän den med sistnämnda år i kraft trädda organisationen
varit gällande under ett helt år och embetsverkets räkenskaper för
detta år afslutats.

Det af patent- och registreringsverket förutsatta förläggande till
detta embetsverk af bestyret med registrering af mönster och modeller
har från och med ingången af detta år blifvit verklighet, i det Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 24 november 1899 bestämt, att
patent- och registreringsverket skall vara den i 4 § af lagen om skydd
för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899 omförmälda myndighet,
hos hvilken mönsterregistret skall föras.

Uti en promemoria af den 16 oktober 1899, som chefen för patentoch
registreringsverket afgifvit med anledning af utaf mig framstäld
begäran om hans yttrande, bland annat, huruvida, derest patent- och
registreringsverket bestämdes att vara den myndighet, hos hvilken
mönsterregistret skulle föras, deraf föranleddes någon ändring i verkets
nuvarande sammansättning, har bemälde chef i denna del anfört:

»I fråga om handläggningen af nu ifrågakomna registreringsärenden
vore det utan tvifvel lämpligast, om hithörande frågors föredragning
kunde anförtros åt en person med konstindustriel utbildning. Då det
emellertid, med hänsyn dertill att mönsterskyddet för närvarande endast
skall omfatta alstren af eu enda industri, nemligen metallindustrien,
är föga troligt, att hithörande registreringsärenden skola blifva så många,
att deras handläggning kan lemna en person full sysselsättning, samt
det i allt fall synes vara skäl att härutinnan söka vinna någon tids
erfarenhet, innan inrättandet af en ny tjenst hos embetsverket ifrågasättes,
har jag ansett, att någon föredragande endast för dessa ärenden
icke nu borde förordnas, utan att handläggning af hithörande frågor
tillsvidare borde anförtros åt en af verkets nuvarande ledamöter. Lämpligast
synes mig detta kunna ske på så sätt, att embetsverkets tekniskt
bildade sekreterare får sig detta bestyr ålagdt, hvarigenom af verkets
tre sekreterare en blefve föredragande i varumärkesärenden, en i bolagsärenden
och eu i ärenden rörande mönster och modeller. Alldeles utan

60 . Sjette hufvudtiteln.

ökning af patent- och registreringsverkets arbetskrafter kan dock dess
öfvertagande af bestyret med mönsterregistreringen icke genomföras.
Till en början måste utan tvifvel, äfven om antalet hithörande ärenden
varder jemförelsevis ringa, för de inkommande mönstrens klassificering
och nyhetsgranskning anställas ett särskildt biträde. Något särskildt
bemyndigande för patent- och registreringsverket att anställa ett, eller
om så befinnes nödigt, flere sådana biträden lärer ej erfordras. Men
vidare måste, för att den tekniskt bildade sekreteraren skall kunna
öfvertaga föredragningen af ärenden rörande mönsterregistrering, hans
för närvarande ganska dryga arbetsbörda i andra hänseenden lättas,
hvilket lämpligast kan ske derigenom, att han för framtiden icke alls
eller åtminstone i mindre grad än hittills tages i anspråk såsom föredragande
i patentmål.»

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, hurusom Eders Kongl.
Maj:t dels den 24 november 1899 förklarat, att ärenden rörande registrering
af mönster och modeller skola tillsvidare hos patent- och registreringsverket
tillhöra sekreterares handläggning och föredragning, dels
ock den 22 december samma år bifallit en af samma embetsverk gjord
framställning om biträde vid handläggning af patentärenden af två
adjungerade ledamöter.

< Då de skäl, som anförts för att tillsvidare bibehålla patent- och
registreringsverkets nuvarande organisation och stat oförändrade, synas
mig rigtiga, finner jag icke någon anledning att nu framkomma med
några ändringsförslag.

Angående dispositionen af de afgifter, som för införande i mönsterregistret
inflyta, erfordras deremot bestämmelser. Afgift för registrering
är enligt 5 § i lagen om skydd för vissa mönster och modeller
bestämd till tio kronor. De derigenom inflytande medlen synas mig
lämpligen kunna sammanföras med och underkastas samma bestämmelser
som afgifterna för patent och registrering af varumärken. Härigenom
föranledes ett tillägg till hvad redan föreskrifvits beträffande
användningen för år 1900 af afgifterna för patent och registrering af
varumärken.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört får jag derför hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, med godkännande
för år 1901 af samma utgiftsstat för patent- och registreringsverket,
som faststälts för år 1900, medgifva,

att afgifterna för patent samt för registrering af varumärken äfvensom
af mönster och modeller må användas till bestridande af de ut -

. 61

Sjette hufyudtiteln.

gifter, hvilka i enlighet med den godkända utgiftsstaten för patentoch
registreringsverket betingas af tillämpning ej mindre under år 1901
af förordningen angående patent och lagen om skydd för varumärken
än äfven under åren 1900 och 1901 af lagen om skydd för vissa
mönster och modeller; samt

att afgifterna för registrering af aktiebolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet och för andra uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren
äfvensom för anmälanden till handelsregistren må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka antingen i enlighet med
nyssberörda utgiftsstat betingas af tillämpning under år 1901 af lagen
om aktiebolag, lagen om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse, och
lagen om registrering af bankaktiebolag, eller ock af Eders Kongl.
Maj:t finnas betingade af tillämpning under år 1901 af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, lagen om handelsregister,
firma och prokura tillika med lagen om ändring i vissa delar af sistnämnda
lag samt lagen om handelsbolag och enkla bolag.

Öfrigä ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande
år finnas å sjette hufvudtiteln uppförda, har jag icke att föreslå någon
ändring.

Arbetareförsäkringen.

Uti skrifvelse den 13 maj 1899 har Riksdagen anmält, att Riksdagen,
i anledning af Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
samt en i ämnet väckt motion, medgifvit, att Eders Kongl. Maj:t må
ega för år 1900 använda de till underlättande af åtgärder för arbetares
olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp, i mån af
behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:

l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassan skall under föregående år haft egna inkomster,
uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets
belopp; samt

[9.]

Förvaltnings
bidrag åt sjuk
kassor m. m

Sjette hufvudtiteln.

3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående år
städse haft,

med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,

med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till och med 300,

med 50 öre för hvarje medlem derutöfver till och med 2,600 samt

med 25 öre för hvarje medlem derutöfver,

och dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

Vid föredragning den 26 maj 1899 af Riksdagens skrifvelse utfärdades
i enlighet dermed nådig kungörelse angående förvaltningsbidrag
åt sjukkassor.

Enligt Riksdagens särskilda medgifvanden från och med år 1892
hafva för ifrågavarande ändamål användts erforderliga belopp af de
medel, som 1890—1894 årens Riksdagar med 100,000 kronor årligen
afsatt till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande. Af dessa medel återstodo vid 1898 års utgång
120,345 kronor 48 öre. För år 1899 har 1898 års Riksdag för
ändamålet afsatt 250,000 kronor. Huru mycket deraf, som åtgått under
år 1899, kan ännu icke med bestämdhet uppgifvas, men torde, att
döma af hvad som utgifvits under månaderna januari—november,
böra för hela året beräknas till något öfver 206,000 kronor. Från
ifrågavarande medel hafva jemväl bestridts omkostnaderna för utarbetandet
och offentliggörandet af årsredogörelser för sjukkasseväsendet,
hvilka omkostnader dock icke uppgått till afsevärdt belopp. Af berörda
medel torde således återstå ett belopp af omkring 165,000 kronor.

Vidare har 1899 års Riksdag, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts
derom gjorda framställning, för ändamålet afsatt för år 1900 250,000
kronor. För ifrågavarande ändamål torde således finnas ett sammanlagdt
belopp af 415,000 kronor.

Då detta belopp uppenbarligen icke räcker ända till slutet af år
1901, synes det mig lämpligast, att äfven för år 1901 för ändamålet
afsättes ett belopp af 250,000 kronor. Härom lärer, enligt hvad jag
inhemtat, chefen för finansdepartementet komma att föreslå framställning
till Riksdagen.

I öfrigt får jag hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen medgifva,

att Eders Kongl. Maj:t må ega för år 1901 använda de till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof, dels till förvaltningsbidrag åt

Sjette hufvudtiteln.

sjukkassor, under enahanda vilkor, som i Riksdagens skrifvelse den 13
maj 1899 (n:r 65) äro angifna, dels ock till utarbetande och offentliggörande
genom försäkringsinspektörens försorg af årsredogörelse för
sjukkasseväsendet i riket.

Vidare anförde departementschefen:

Sjette hufvudtitelns ordinarie anslag uppgå för innevarande år
till ............................................................................................. kr. 5,831,900: —

Vid bifall till de af mig framstälda förslag om
höjning i anslagen:

till kommerskollegium med .................... kr. 7,400: —

» öfverståthållareembetet med............ » 3,800: —

» landsstaterna i länen med ............... » 3,100: —

x> väg- och vattenbyggnadsstaten med » 5,000: —

Summa kr. 19,300: —

skulle alltså de ordinarie anslagen höjas med ............ kr. 19,300: —

eller till.................................................................................... kr. 5,851,200: —

Extra anslag.

I fråga om de anslag på extra stat, som kunde erfordras, anförde
departementschefen beträffande

Civildepartementets afdelning af Kong! Maj:ts kansli.

Då det anslag till belopp af 4,500 kronor, som Riksdagen sedan
flera år tillbaka årligen plägat på extra stat bevilja för handhafvande
af kontroll å försäkringsanstalterna, är till oförminskadt belopp behöfligt
jemväl för år 1901, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen

att, för handhafvande af kontroll å försäkringsanstalterna, för år 1901
på extra stat anvisa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af

4,500 kronor.

[10.]
Kontroll &
försäkringsanstalterna.

Sjette hufvudtiteln.

Kommerskollegium.

[11.] Uti skrifvelse den 11 maj 1898 hade Riksdagen anmält att, med

ti etiska^ imdér anledning af Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning samt en
sökningar, inom Riksdagen väckt motion i ämnet, Riksdagen, som ansett sig böra
för år 1899 bevilja det af Eders Kongl. Maj:t för arbetsstatistiska undersökningar
föreslagna belopp (10,000 kronor) och tillika funnit, att genom
bifall till det i motionen väckta förslag om beviljande på samma gång af
lika stort anslag för enahanda ändamål äfven för år 1900 möjlighet skulle
beredas till ernående af ett mera tillfredsställande resultat af undersökningarna,
i det att derigenom vederbörande skulle erhålla något större
frihet i afseende å val af undersökningsområde och arbetssätt, beslutit att
för arbetsstatistiska undersökningar bevilja på extra stat ett anslag af
20,000 kronor samt deraf anvisa för år 1899 ett belopp af 10,000
kronor. Vid föredragning den 27 maj 1898 af Riksdagens skrifvelse
anbefalde Eders Kongl. Maj:t kommerskollegium att inkomma med
underdånigt förslag å hvad som borde utgöra föremål för dessa undersökningar
under åren 1899 och 1900 äfvensom till plan för desammas
anordnande och utförande. I underdånigt utlåtande den 14 december
1898 hemstälde kollegium, med biträdande af ett af utsedde komiterade
afgifvet förslag, åtföljdt af särskilda, efter samråd med tillkallade arbetsgivare
och arbetare upprättade förslag till frågeformulär, att till ämne
för de arbetsstatistiska undersökningarna under åren 1899 och 1900
måtte väljas förhållandena vid de större mekaniska verkstäderna i riket;
att valet af de verkstäder, som undersökningarna skulle omfatta, finge
ske i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i komiterades förslag angifna
grunder; att undersökningarna finge afse hela den vid sistberörda
verkstäder — dock icke vid statens — anstälda förvaltnings- och arbetarepersonal
; samt att primäruppgifterna finge enligt faststälda formulär
insamlas dels af särskilda reseagenter, dels ock af de för arbetets ledning
anstälda personer i den utsträckning, sådant kunde ske utan förfång
för arbetet i dess helhet.

Vid föredragning häraf den 30 december 1898 behagade Eders
Kongl. Maj:t bifalla hvad kollegium sålunda hemstält.

Beträffande fortgången af den anbefalda undersökningen af förhållandena
vid de större mekaniska verkstäderna i riket har jag inhemtat,
att undersökningen omfattar 32 verkstäder med sammanlagdt 11,000
å 12,000 arbetare, förvaltningspersonalen oberäknad. De uppgifter,

Sjette hufvudtiteln.

som, i enlighet med den för undersökningen faststälda plan, varit att
inhemta direkt från arbetarne, hafva insamlats af sex för ändamålet anstälda
agenter. Dessa uppgifter hade den 10 december 1899 fullständigt
inkommit från samtliga af undersökningen berörda verkstäder förutom
en enda.

Hvad åter beträffar de uppgifter, som enligt föreskrifna formulär
skolat lemnas af arbetsgifvarne sjelfva eller genom deras försorg, föreligger
denna del af materialet ännu blott delvis. Ett noggrant utfyllande
af de för arbetsgifvarne afsedda formulär jemte dertill hörande
bilagor kräfver nemligen af vederbörande arbetsgivare omfattande arbete
och en icke ringa kostnad. Också hafva från flera verkstäder till
kommerskollegium inkommit framställningar, i hvilka verkstadsegaren
antingen förklarat sig urståndsatt att lemna infordrade uppgifter eller
ock begärt ersättning för de med uppgifternas utarbetande förenade
kostnader.

Ordnandet och den första bearbetningen af det inkomna materialet
är sedan midten af år 1899 i full gång.

Af det anvisade anslaget — 10,000 kronor för hvardera af åren
1899 och 1900 — hafva till ersättning åt agenterna användts omkring
6,000 kronor. Undersökningens ledare har till sin hjelp en amanuens
och tre qvinliga extra biträden.

Då den af Riksdagen vidtagna åtgärden att på en gång bevilja anslag
för två års arbete visat sig mycket lämplig, får jag hemställa, art
Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen

att, för arbetsstatistiska undersökningar, bevilja ett anslag af 20,000
kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 10,000
kronor.

Öfverståthållareembetet.

Jemlikt öfverståthållareembetets i underdånig skrifvelse den 10 [12.]

oktober 1899 gjorda framställning, tillstyrker jag, att Eders Kongl. utgifvande af
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen ^stteiae”"

att för år 1901, till utgifvande under samma år af »Polisunderrättelsen,
på extra stat anvisa 15,000 kronor.

bih. till Riksd, Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft.

Sjette hufvudtiteln.

Landsstaterna i länen.

[13.] För innevarande år är det anslag, som på extra stat plägat an särakiM

polis- vigag till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka på landet, der
8 landet sådan kunde af förhållandena påkallas, äfvensom till belöningar för
gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande eller gripande,
bestämdt till 95,000 kronor.

Då någon ändring i anslagets nuvarande belopp icke torde böra
för år 1901 ifrågasättas, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Majrt täcktes
föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1901 ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
ett anslag af 95,000 kronor att användas till aflöning och
underhåll af särskild polisstyrka på landet, der sådan kan af förhållandena
påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande eller gripande.

Om detta bifalles, lärer Eders Kongl. Maj:t, såsom för innevarande
år skett, vilja förständiga vederbörande länsstyrelser att, hvad beträffar
anslagets användande till särskild polisstyrka på landet, bidrag företrädesvis
böra tilldelas kommuner, hvilka vilja sjelfva lemna motsvarande
tillskott, eller der landsting eller enskilde äro villiga att för
ändamålet bidraga, samt att undantag härifrån endast må medgifvas i
särskilda fall, då behofvet af förstärkt polisuppsigt finnes oafvisligt och
annat bidrag till bestridande af kostnaderna derför icke kan erhållas,
äfvensom att iakttaga att från anslaget må gäldas godtgörelse till extra
fjerdingsmän, som för ofvanberörda ändamål anlitas, och att i de fall,
då extra polisbiträde påkallas vid helsobrunnar, marknader, kapplöpningar
eller dylikt, sådant ej, utan oafvisligaste behof, må lemnas, derest
icke vederbörande i omkostnaderna med skäligt belopp deltaga.

[14.]

Arfvoden åt
lappfogdar
m. m.

Under de senare åren har på extra stat beviljats ett anslag till
ersättning för juridiskt biträde åt de svenska lapparne i Norge samt
till lappfogdar och lappförmän, hvilket anslag utgjort till och med
år 1895 10,000 kronor och derefter 13,000 kronor; och hafva från detta
anslag utgått arfvoden till lappombud i Norge och till lappfogdar i
Jemtlands och Norrbottens län samt från och med år 1896 jemväl i
Vesterbottens län äfvensom gratifikationer till lappförmän i Norrbottens
län.

Då jag nu går att redogöra för framstälda förslag rörande höjning

Sjette hufvudtiteln.

af detta anslag för beredande af tillgång till arfvoden åt de bland
lapparne anstälde ordningsmän, får jag till en början anföra följande.

Uti 10 § i lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
den 1 juli 1898 lemnas följande föreskrifter om ordningsmän bland
lapparne:

I hvarje lappby skola de renskötande lapparne vid sammanträde,
som i enlighet med Konungens befallningsliafvandes förordnande hålles
inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöfver hvad i nämnda lag och lagen
samma dag om renmärken finnes honom särskild! uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen
under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle
visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra
renar på bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde
eller länsman;

att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar samt att söka
utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes
egor blifvit förorsakad;

att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den för
lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla
förseelser deremot;

att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och
hos lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande förekommer; att

vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste
som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar
skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att
närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna
sammanträden, som hållas med lapparne, och dervid, när så
erfordras, förete den i lagen omförmälda längd öfver antalet renar
inom lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman
å tjenstens vägnar sådant påfordrar, lemna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde
att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från befattningen.
För den valde, om han befinnes lämplig, utfärdar Konungens
befallningshafvande förordnande. Konungens befallningshafvande
eger ock, när så pröfvas skäligt, före tjenstgöringstidens utgång entlediga
ordningsman.

Sjette hufyiidtiteln.

Ordningsman åtnjuter i och för sin befattning enahanda skydd
som tjensteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,
straffas han med böter från och med 5 till och med 50 kronor.

De ytterligare bestyr för ordningsmannen, som föreskrifvas i de
båda omförmälda lagarne, äro hufvudsakligen:

att i visst angifvet fall omhändertaga och försälja inom lappbyn
befintliga renar, tillhörande andra än lappar;

att deltaga i upprättandet af föreskrifven längd, upptagande antalet
renar tillhörande hvarje särskild lapp inom lappbyn äfvensom hvarje
annan person, som har renar i vård hos sådan lapp;

att, då ersättningstalan anhängiggöres mot samtliga lappar inom
ett skadeersättningsområde, föra talan i målet å vederbörande lappars
vägnar, med rättighet att ingå förlikning, instämma flera parter och
fullfölja talan i högre rätt;

att deltaga i granskning inför häradsrätt af renmärke, hvarå fastställelse
sökes;

att låta verkställa försummad märkning af renkalfvar på den försumliges
bekostnad;

att omhändertaga och försälja äldre omärkt ren mot skälig godtgörelse
af försäljningssumman; gällande detsamma för ren, hvars märke
blifvit förstördt eller förfalskadt och som icke kan till egaren återställas;
samt

att i vissa närmare angifna fall göra beslag å hud och kött efter
slagtade renar, med rätt att, om den, från hvilken beslaget gjorts, varder
i saken fäld, erhålla det beslagtagna godset eller dess värde.

Den af Eders Kongl. Maj:t den 1 april 1895 tillsatta komité med
uppdrag att vidtaga en revision af gällande lagbestämmelser angående
de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige m. m. har i motiven
till 10 §, hvilken paragraf utan anmärkning oförändrad antagits enligt
den af komitén föreslagna lydelse, yttrat hufvudsakligen följande:

Att den genom 1886 års lag införda ordningsmansinstitutionen,
med hvilken man åsyftat att skapa ett organ bland lapparne sjelfve
till öfvervakande af god ordning och sämja dem emellan och med
uppgift tillika att utöfva en medlande och förlikande verksamhet i förhållandet
mellan lapparne och de bofaste, varit ett steg i rätt rigtning
och i åtskilliga fall haft en fördelaktig inverkan på lappväsendet, torde
ej kunna bestridas. Men lika visst vore ock att, på sätt vid de af
komiterade hållna sammanträden i orterna enstämmigt uttalats, den
ingalunda utträttat hvad den kunnat och bort.

Sjette hufvudtiteln.

Bland orsakerna dertill anföra komiterade saknaden af medel att bereda
ordningsmannen skälig godtgörelse för det arbete och det obehag,
som uppdraget oundvikligen medförde; och yttra komiterade derefter
vidare:

Det kraftigaste medlet att göra institutionen mera effektiv läge,
enligt komiterades med samtliga vid sammanträdena derom gjorda uttalanden
instämmande mening, deri att åt ordningsmannen bereddes
lämplig godtgörelse för uppdragets utförande. Redan vid tiden för
afgifvandet af komiténs betänkande hade det funnits nödigt att, i den
mån befintliga tillgångar det medgifvit, bereda ordningsmän, som deraf
gjort sig förtjena, någon godtgörelse. Inom Jemtlands län hade sådan
kunnat lemnas af medel, som jemväl enligt då gällande lag influtit för
upplåtelse af rätt till slåtter, jagt och fiske inom renbetesfjellen, och
inom Norrbottens län hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
genom att meddela ordningsmän förordnande såsom extra polismän
förskaffat dem någon ersättning från det till aflöning och underhåll af
särskild polisstyrka på landet anvisade extra anslag. Inom Vesterbottens
län hade deremot ordningsmännen dittills icke fått uppbära något
arfvode för sitt. besvär.

Om redan under dåvarande förhållanden det funnits nödigt att
gifva ordningsmannen någon lön för sin möda, så blefve det ännu
mycket mera händelsen, då fordringarna på honom skärptes och han
derjemte, såsom komiterade föresloge, skulle få sig nya uppdrag ålagda,
såsom att öfvervaka efterlefnaden af byordningen och föreskrifterna i
renmärkeslagen, att i vissa fall företräda lapparne i rättegångar m. m.
Komiterade hade derför ansett sig böra utgå från det antagande, att
en ordningsman, som väl fullgjorde sitt uppdrag, skulle, liksom förmännen
för de lappar, som flyttade till Norge, komma i åtnjutande af
arfvode och detta oberoende deraf, huruvida medel, som ej direkt anvisats
för detta ändamål, kunde dertill användas eller ej. Om emellertid
så skulle kunna ske, torde det ej kunna undvikas, att staten för
ändamålet anvisade särskildt anslag, hvilket, då arfvodet för hvarje
ordningsman kunde beräknas till högst 150 kronor årligen, skulle uppgå
till omkring 6,000 kronor för år.

Komiterade hade emellertid icke tänkt sig, att arfvodet skulle utgå
lika till alla ordningsmän eller ens med visst för hvarje på förhand
bestämdt belopp, utan ansett det böra lämpas dels efter besvärets storlek,
som betydligt vexlade på olika orter, dels ock efter det nit och
den duglighet, som ordningsmannen vid fullgörandet af sitt uppdrag
ådagalagt. Arfvodet torde derför böra efter årets slut bestämmas af

Sjette liufvudtiteln.

Eders Kongl. Maj:t på förslag af Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande,
hvadan äfven anslaget torde böra anvisas för de tre ifrågavarande
länen gemensamt att af Eders Kongl. Maj:t i mån af behof disponeras.

Nu hafva i särskilda skrifvelser af deri 19 augusti och den 20
september 1899 Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens
och Norrbottens län, med bifogande af inkomna framställningar, hemstält
om beredande af medel till godtgörelse åt ordningsmännen bland
lapparne.

Uti en till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens
län stäld skrift hafva de sju ordningsmännen i nämnda läns lappbyar
anfört hufvudsakligen följande:

Då utöfver bestämmelserna i 10 § i ofvannämnda lag angående
rätt till renbete i de nu antagna byordningarna mera detaljerade och
vidtgående bestämmelser influtit om ordningsmännens öfvervakande och
ledande verksamhet inom lappbyn, funne man lätt att, derest dessa
skulle på ett samvetsgrant sätt sköta sitt värf, eu stor del af deras
tid* måste tagas i anspråk för resor i sådant afseende, och följaktligen
deras enskilda angelägenheter derunder komma att åsidosättas. Detta
blefve förhållandet både sommar och vinter, då byns lappar betade
sina hjordar på milsvidt skilda områden i fjellen eller kustlandet. Då
emellertid ordningsmännen för egna hjordars vårdande liksom hvarje
annan lapp genom byordningarna vore förbundna att vid deri stadgadt
vite under hela året hålla ett visst antal till bevakning af hjorden
lämpliga vårdare, måste ordningsmännen under sin frånvaro i tjensteärenden
hafva en annan person i sitt ställe, och då en sådan person,
under de säregna förhållanden som rådde inom nomadlifvet, icke kunde
anskaffas för blott en kortare tid, blefve den naturliga följden, att ordningsmännen
nödsakades att skaffa sig flera stadigvarande tjenare än
de behöft, i fall de kunnat egna sig sjelfva helt och hållet åt vården
af sin hjord.

Att under sådana förhållanden och då ordningsmannabefattningen
vore förenad med en mängd obehag från de lappars sida, mot h vilka
ordningsmännen, sin pligt likmätigt, måste ingripa, blott det hedrande
i befattningen icke kunde vara tillfyllest att sporra dem till tjenstens
noggranna fullgörande, samt att ej heller de i lapplagen föreskrifna
böter för tjensteförsummelser kunde verka derhän, läge i sakens natur.
Och ehuru visserligen den ersättning, som staten möjligen skulle tillerkänna
ordningsmännen, icke kunde uppväga de besvär och kostnader,

Sjette hufvudtiteln.

som med tj en sten vore förenade, skulle dock en sådan ersättning, oafsedt
det uppmuntrande deri för ordningsmannen, göra det lättare för
dem att få sina å tjenstens vägnar gifna befallningar åtlydda, då de
derigenom i det allmänna medvetandet skulle blifva mera likstälda med
statens tjenstemän.

Under åberopande tillika af den jemförelse, som kunde ega rum med
de å landet anstälde extra polismän, bemstälde ordningsmännen, att
någon ersättning af statsmedel för deras bestyr såsom ordningsmän
måtte dem beredas.

Vid insändandet af denna skrift till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
har lappfogden i Vesterbottens län A. F. Burman, med tillstyrkande
af bifall till ansökningen, anfört hufvudsakligen:

Frågan vore ytterst behjertansvärd, ty på dess lyckliga lösning
berodde i mångt och mycket, huruvida ordningsmannainstitutionen skulle
i framtiden motsvara sitt ändamål eller icke. Ordningsmännen borde
kunna blifva till stor nytta i nomadlifvet såsom biträden åt lappfogdarne
vid ordningens upprätthållande inom lappbyarna m. in., men inom
Vesterbottens län hade de dock hittills varit till ringa gagn, beroende
derpå att de för sin tjenstgöring aldrig haft någon aflöning, utan från
ovänligt stämda lappars sida endast obehag. De hade derför med motvilja
emottagit uppdraget och vid första tillrättavisning för försummelse
i tj ensten afsagt sig det samma, då de det kunnat.

I sin tjenstgöring sålunda försumliga eller vårdslösa ordningsmän
kunde visserligen på grund af ett i nu gällande lapplag influtet stadgande
bötfällas; men skulle detta stadgande kunna tillämpas utan att
tjensten derigenom gjordes än mer motbjudande, så måste några ekonomiska
fördelar förenas med den för att äfven göra den i någon mån
lockande. Tillmätt något så när efter det med uppdraget förenade besvär,
skulle ersättning åt ordningsmännen enligt lappfogdens förmenande
komma att verka så pass uppmuntrande för dem, att straff för
försummelse i tjensten sällan behöfde ifrågakomma. Några stora ersättningsbelopp
torde dock icke behöfva anslås för sådant ändamål, utan
borde det arfvode, 150 kronor årligen åt hvarje ordningsman, hvilket
lappkomiténs ledamöter i sitt betänkande föreslagit, kunna anses tillräckligt.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län har,
under hemställan om bifall till hvad ordningsmännen och lappfogden
föreslagit, för egen del yttrat, bland annat, att det icke lede något
tvifvel, att icke ordningsmännen måste offra både tid och arbete på
skötandet af sin befattning, och att de vore i behof af ersättning der -

Sjette hufvudtiteln.

för; att, på sätt komiterade anfört, det vore af högsta vigt, att ordningsmannen
bereddes en skälig ersättning för sitt besvär, enär man
i annat fall icke kunde påräkna att få behålla de dugligaste och lämpligaste
bland lapparne såsom ordningsmän, utan i stället måste finna
sig i ständiga ombyten; samt att endast om ordningsmannainstitutionen
på ett tillfredsställande sätt fylde sitt ändamål, kunde ett flertal af den
nya lagens bestämmelser medföra den verkan, som med dem vore afsedd;
hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uttalat den
åsigt, att ersättningen i medeltal borde utgå med minst 150 kronor
för hvarje af länets sju ordningsmän, eller således tillsammans med
1,050 kronor.

Lappfogden i Norrbottens län J. Hultin bar i en till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länet ingifven skrift anfört, bland annat,
följande:

Förutom de åligganden, hvilka enligt 10 § i gällande lapplag tillkomme
ordningsman, hade i byordningarne föreslagits ytterligare och
vidlyftiga bestämmelser för honom om öfvervakande af ordningen i
byalaget samt af renskötseln i många afseenden. Dessa åligganden
kräfde af ordningsmannen en oaflåtlig vaksamhet och en verksamhet,
som i många fall komme att tvinga honom att anlita andras biträde,
h vil ket han sjelf måste ersätta.

Men för att kunna vänta ett troget fullgörande af det maktpåliggande
uppdrag, som blifvit ordningsmannen genom lag ålagdt, vore
nödigt, att någon ersättning för hans möda bereddes honom af det allmänna.
Med en stadgad aflöning skulle ock den fördel vinnas, att man
vid ordningsmans tillsättande, bättre än hittills, kunde försäkra sig om
dertill lämpligaste personer. Dessutom skulle lapparnes anspråk på
ordningsmannens ingripande vinna ett kraftigt stöd deraf, att han för
sitt uppdrag åtnjöte ersättning af det allmänna.

På grund häraf bemstälde lappfogden om vidtagande af åtgärd för
att aflöning af statsmedel måtte beredas ordningsmännen bland lapparne
i Norrbottens län. Denna aflöning syntes böra utgå med minst
100 kronor årligen till hvarje ordningsman, hvarjemte något belopp
torde böra finnas att efter vederbörligt förslag användas till gratifikationer
åt ordningsmän, som visat synnerligt nit vid fullgörandet af sitt
uppdrag, eller hvilkas tid och arbete i betydligare mån tagits i anspråk
dervid.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har för
egen del yttrat följande:

Sjette hiifYiidtiteln.

Hvad lappfogden anfört angående önskvärdheten och billigheten
af att någon ersättning bereddes ordningsmännen för de med deras
uppdrag förenade besvär och kostnader syntes i hög grad beaktansvärdt,
och då de renegande lapparne sjelfva, hvilka, enligt hvad erfarenheten
visat, allt mera minskades i antal, likasom deras ekonomiska ställning i
betänklig grad försämrades, icke kunde åläggas några utgifter för ifrågavarande
ändamål, syntes statens mellankomst härutinnan nödvändig.

Bland länets lappar vore för närvarande tjugutre ordningsmän anstälda
och, med arfvodet. för en hvar af dem beräknadt till 150 kronor
öfver hufvud, skulle den summa, som för Norrbottens län årligen
blefve erforderlig, uppgå till 3,450 kronor.

På grund af nådiga remisser har statskontoret den 28 november
nästlidna år i ärendet afgifvit underdåniga utlåtanden och deruti, enär
behofvet af särskilda arfvoden åt ordningsmännen ej mindre inom
Vesterbottens och Norrbottens län än äfven inom Jemtlands län syntes
vara af hvad komiterade anfört ådagalagdt, hemstält, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes för beredande af tillgång för dessa arfvoden hos Riksdagen
äska det af komiterade för ändamålet såsom erforderligt beräknade
beloppet af 6,000 kronor.

Sedan de omförmälda båda lagarne af den 1 juli 1898 numera
varit i tillämpning under ett helt år och erfarenheten, enligt hvad
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande samt lappfogdarne i Vesterbottens
och Norrbottens län vitsordat, tydligen gifvit komiterade rätt
deruti, att ordningsmannainstitutionen icke kan blifva till dermed afsedt
gagn, med mindre någon ersättning af allmänna medel beredes ordningsmännen,
finner jag det icke böra uppskjutas med att söka bereda det
för ändamålet nödiga anslaget. Jag kan icke heller finna annat än att
ett arfvodesbelopp af i medeltal 150 kronor om året för hvarje ordningsman
är det minsta, som skäligen kan ifrågasättas, om man skall
kunna vänta sig att vinna det för lapparne synnerligen betydelsefulla
ändamålet.

Ofvan omförmälda af komiterade framstälda förslag om sättet för
ett blifvande anslags fördelning synes mig ock vara väl lämpadt efter
förhållandena, med den inskränkning likväl, att nu endast afses ordningsmännen
inom två län, hvadan för närvarande icke heller torde
behöfva äskas ett fullt så stort belopp, som statskontoret ifrågasatt.

På sätt komiterade antydt, finnas nemligen andra medel tillgängliga
för godtgörelse åt ordningsmän inom lappbyarne i Jemtlands län.

Bih. till lUfod, l‘rot. 1000. 1 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 10

Sjette liufvudtiteln.

Genom nådigt bref den 22 maj 1891 har Eders Kongl. Maj:t funnit
godt medgifva att, der Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands
län finner sådant för ett tillfredsställande uppehållande af ordningsmännens
inom länets lappbyar åligganden af omständigheterna påkalladt,
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må af de inom en lappby inflytande
arrendemedel för upplåten nyttjanderätt till bete, slåtter, jagt
och fiske å de för lapparne afsätta land, tilldela den inom lappbyn antagne
ordningsmannen, då han deraf gjort sig förtjent, en årlig gratifikation
till belopp af högst 150 kronor. Så länge de för upplåtelse af
jagt- m. fl. rättigheter inflytande medel äro tillräckliga för ändamålet,
torde andra medel icke böra äskas af Riksdagen till godtgörelse åt
ordningsmännen inom de nio lappbyarne i Jemtlands län.

Inom Vesterbottens och Norrbottens län finnas icke några arrendemedel
af det slag, som omförmälts beträffande Jemtlands län. Inom
Vesterbottens län hafva derför ordningsmännen hittills icke fått någon
godtgörelse alls. Den godtgörelse, som, enligt hvad förut nämnts, beredts
de ordningsmän inom Norrbottens län, som kunnat förordnas till
extra polismän, har uppenbarligen åtminstone i det väsentligaste afsett
deras verksamhet i sistnämnda egenskap, företrädesvis för rentjufvars
efterspanande och lagförande och dylikt. Sådan godtgörelse har för
öfrigt, enligt meddelad upplysning, ifrågakommit endast inom Enontekis
lappmark och icke utgått till någon ordningsman med högre belopp
än 50 kronor. Och om det, äfven efter fastställandet år 1898 af ökade
skyldigheter för ordningsmännen, kan i särskilda undantagsfall fortfarande
befinnas lämpligt, att samma personer äro både ordningsmän
och extra polismän, kan detta förhållande icke minska nödvändigheten
af att medel beredas till godtgörelse åt ordningsmännen för deras
maktpåliggande och tidsödande verksamhet i denna egenskap.

Då ordningsmännen inom Vesterbottens läns lappbyar äro 7 och
inom Norrbottens läns lappbyar 23 eller tillsammans 30, erfordras
till godtgörelse åt desse med i medeltal 150 kronor årligen åt hvar
ett sammanlagdt belopp af 4,500 kronor om året. Det nu årligen beviljade
anslaget å extra stat af 13,000 kronor till ersättning för juridiskt
biträde åt de svenska lapparne i Norge samt till lappfogdar och
lappförmän torde alltså, för att räcka till ersättning jemväl åt ordningsmännen
inom lappbyarne i Vesterbottens och Norrbottens län, böra ökas
med 4,500 kronor eller till 17,500 kronor.

Jag får derför hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

Sjette hufvudtiteln.

att, till ersättning för juridiskt biträde åt de svenska lapparne i
Norge samt till lappfogdar och lappförmän äfvensom ordningsmän inom
lappbyarne, på extra stat för år 1901 anvisa 17,500 kronor.

Väg1- och vattenbyggnadsstaten.

Till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till
upprättande af planer till anläggning eller ombyggnad af broar, då
dylika arbeten icke äro förenade med vägföretag, har Riksdagen på
extra stat beviljat för hvart af åren 1894—1898 ett anslag af 5,000
kronor och för hvartdera af åren 1899 och 1900 10,000 kronor.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti underdånig skrifvelse
den 14 oktober 1899 hemstält om beviljande för ändamålet jemväl för
år 1901 af ett anslag till belopp af 10,000 kronor, tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1901 anvisa ett anslag af 10,000 kronor
till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till upprättande
af planer till anläggning eller ombyggnad af broar, då dylika arbeten
icke äro förenade med vägföretag.

Uti underdånig skrifvelse den 17 november 1898 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort framställning om aflåtande af nådig proposition
till Riksdagen om statsanslag till undersökning af åtskilliga kanal- och
segelleder i mellersta Sverige.

Styrelsen erinrar dervid till en början, hurusom styrelsen redan i
sitt underdåniga utlåtande af den 15 juli 1895 rörande undersökning för
ombyggnad af Trollhätte kanal varit i tillfälle framhålla att, sedan såväl
i de flesta kulturländer som ock i Sverige ett storartadt arbete på jernvägarne
tagit ländernas krafter i anspråk, det derunder varit lika naturligt
som nödvändigt, att arbetet på vattenvägarnes förbättring och utvidgning
fått afstanna. En bidragande orsak härtill hade äfven varit
att söka i den allmänna opinionens inträdda förändring från en öfverskattning
till ett underskattande af vattenvägarnes betydelse i förhållande
till jernvägarne och den öfverdrifna fruktan för en för de
senare farlig konkurrens emellan dessa båda samfärdsmedel. Efter
jern vägsnätens hufvudsakliga fullbordan hade emellertid numera de
flesta länder i Europa sedan omkring 20 år tillbaka lärt sig inse felaktigheten
i allmänhet af denna uppfattning och återgått med förnyadt
intresse till utvidgande af sina vattenvägar, på hvilkas anläggning

[15.]

Undersökningar
af mindre
hamnar m. m.

[16.]

Undersökning
af åtskilliga
kanal- och
segelleder i
mellersta
Sverige.

Sjette hufvudtiteln.

exempelvis Tyskland och Frankrike under nämnda tid utfört ett jättearbete
för den inre samfärdseln. Erfarenheten hade nemligen gifvit
vid handen, att dessa vattenleder utgjorde det kraftigaste medel såväl
att underlätta de egna näringarnes kamp mot den utländska konkurrensen
som att tillföra jernvägarne ökade godsmängder och nya
godsslag.

Styrelsen anför derefter, att den korta tid, som förflutit sedan detta
utlåtande afgifvits, hade bevittnat en fortsatt liflig utveckling af de inre
farlederna inom flere af Europas länder samt en än lifligare verksamhet
för åvägabringande af nödiga undersökningar och utredningar rörande
ifrågastälda kanal- och flodregleringsanläggningar af allt större
dimensioner.

Äfven bland fackmän och närmast intresserade näringsidkare hade
åsigterna om nödvändigheten för ett land att underlätta icke blott den
yttre utan äfven den inre sjöfarten, såsom bundsförvandt och komplement
till jernvägsnäten, vunnit alltmera stadga och utbredning och,
bland annat, gifvit sig uttryck på de sista internationella sjöfartskongresserna
i sådana uttalanden som att det vore de stora fartygen,
lämpade för fraktande af de största laddningarne öfver hafven
och på de inre segellederna, hvilka utöfvade det väsentligaste inflytandet
på ett lands ekonomiska utveckling, att öfvervigten i detta hänseende
vid den internationella täflingskampen tillfälle de länder, som
förskaffade sig de bästa anordningarne för sjöfarten och de djupast in
i landet ledande maritima segellederna, samt att fartygens storlek jemte
liamnarnes och segelledernas deraf framkallade djup under det sista
halfseklet utvecklats så hastigt, att de fartyg, som vid nybyggnad tillhört
den största förefintliga typen, inom kort tid befunnit sig endast
bland de medelstora, hvarför det vore af vigt att öka de äldre segelledernas
mått och att vid ny- och ombyggnad deraf noga beakta dessa
omständigheter.

Äfven om dessa uttalanden icke vore omedelbart tillämpliga på
svenska förhållanden, särskilt i afseende på landets kanaler, som under
en del af året tillfröse, vore de dock beaktansvärda äfven för vårt
land, hvilket vore rikt på vattendrag och sjöar af stor utsträckning,
hvaraf två betecknades såsom innanhaf. Om man kunde införa sjögående
fartyg till deras stränder och andra landets inre delar, skulle i
många hänseenden uppvägas de olägenheter, som vore eu följd af lan- .
dets ogynnsamma läge på sidan af verldshandelns stråkvägar.

Insigten om den stora betydelsen af dylika samfärdsmedel, särskilt
hvad anginge Venern, Vettern, Hjelmaren och Mälaren, hade

Sjette hufvudtiteln.

tidigt vunnit, insteg hos framstående män redan under slutet af medeltiden.
Det stora verket började utföras under Vasakonungarne, om än
likasom på försök, men kunde ej med kraft fortsättas förr än mot
slutet af förra århundradet och början af det innevarande, dock under
så ogynnsamma förhållanden, att det med kanaliseringen afsedda ändamålet
af transitofart och fraktfart med sjögående fartyg aldrig ens från
början uppnåtts i följd af otillräckliga dimensioner på slussar och kanaler,
fartygens ändrade mått i följd af ångans användande m. m.

För att en gång uppnå sistnämnda för hela riket så eftersträfvansvärda
och under många sekler eftertraktade mål, erfordrades att ombygga
och utvidga de vigtigaste af de äldre kanalerna med tidsenliga
dimensioner, och att bygga nya kanalleder.

På de senare tiderna hade äfven i landet visat sig tecken till ett
vaknande intresse för utvecklandet i sagda syfte af landets vattenvägar,
och styrelsen vore förvissad, att den tid snart skulle inträda, då man
allmänt skulle inse fördelen och nödvändigheten — till och med från
jern vägssynpunkt — att utsträcka och förbättra vattenvägarne, både
de helt konstgjorda och de naturliga, till fraktfart med sjögående eller
eljest lämpliga fartyg. Först sedan detta genomförts, vore landets
samfärdsmedel någorlunda likstälda med utlandets och i stånd att underlätta
en framgångsrik täflan med dess produkter, synnerligast i fråga
om råvaror samt tungt och skrymmande gods, som utan vattenvägar
icke kunde komma i marknaden. Till dylikt gods vore jemväl att hänföra
jordbrukets oförädlade alster och dess behof af gödslings- och
jordblandningsmedel m. m., som icke tålde långa jernvägstransporter.

Då styrelsen med anledning häraf nu ansett tiden vara inne att i
underdånighet hemställa om åtgärder till förberedande af det afbrutna
kanalarbetets återupptagande, då tiden dertill kunde finnas gynnsam,
torde frågan härom icke med fog kunna anses såsom för tidigt väckt
eller såsom ny. Lång tid kräfdes i alla händelser, ej så mycket för
undersökningsarbetena som icke mer för att lemna allmänheten tillfälle
att pröfva förslagen och derom bilda sig en bestämd tanke, hvarförutan
så omfattande företag icke kunde genomföras.

Styrelsen hade ansett lämpligt, att de afsedda undersökningsarbetena
borde omfatta, förutom nedan uppräknade befintliga kanaler, jemväl två
föreslagna segelleder, nemligen den genom Mälaren samt den mellan Hjelmaren
och Venern, hvilken tillämnade led benämnts Svea kanal och redan
förut undersökts. Ehuru icke af nutiden allmänt känd, vore denna
kanal plan likväl förtjent af att revideras och att det ånyo toges under
ompröfning, huruvida ocli på hvithet, sätt, den kunde och borde komma

Sjette hufvudtiteln.

till utförande med tidsenliga dimensioner. Styrelsen hade vidare ansett
sig böra föreslå, att förslagen uppgjordes alternativt med segeldjup af
4, 5 och 6 meter och öfriga mått derefter afpassade, såsom blifvit bestämdt
för undersökningen af Trollhätte kanal för dess ombyggnad,
med undantag för Strömsholms kanal, som borde beräknas alternativt
till 3 och 4 meters djup.

De kanallinier, som enligt styrelsens åsigt borde underkastas undersökning,
vore dels Göta kanal, deri inbegripet en alternativ linie mellan
Norsholm och Norrköping, dels Hjelmare kanal jemte segelleden derifrån
till Stockholm genom Mälaren, dels Södertelge och Strömsholms kanaler,
hvartill skulle komma undersökning för reglering af vattenhöjden
i sjön Venern, såsom inverkande både å Trollhätte samt å Svea och
Göta kanaler, samt Svea kanal från Hjelmaren till Venern.

Längden å dessa segelleder utgjorde särskildt för de bearbetade
delarne af kanalerna och särskildt för de naturliga vattendragen:

	Bearbetad del.	N aturlig del.	Hela längden.
Göta kanal ........................................	86.220	103.499	189.719
alternativ deraf från Norsholm till Norrköping.............	20.ooo	13.ooo	33.000
Svea kanal..............................	33.050	84.350	II8.000
Hjelmare kanal............................................. segelled genom Mälaren från Hjelmare kanals mynning	8.522	55.608	64.130
till Stockholm............................	17.000	—	17.ooo
Södertelge kanal....................................	2.078	2.989	5.067
Strömsholms kanal....................................................	14.369	86.096	100.465
Summa km.	181.839	345.542	527.381

Då kostnaden för dessa undersökningar uppginge i medeltal till
300 kronor för kilometer för hela längden af segelleden, skulle för
de afsedda nya kanalplanernas utarbetande erfordras en summa af i
jemnadt tal 158,000 kronor, fördelad på 4 år, under hvilken tid arbetena
borde kunna fullbordas, hvartill komme för utredningen rörande
reglering af Venerns vattenstånd, hvaraf förenämnda kanalarbeten berodde,
15,000 kronor.

Enär flere af dessa kanaler tillhörde enskilda bolag, hvilka icke
kunde förvänta någon särskild fördel af kanalernas ombyggnad, men
tvärtom möjligen komme att befara förluster deraf, och på den grund
icke torde vara villiga att bidraga till undersökningen, så torde något

Sjette liufvudtiteln. 79

bidrag från dessa bolag till undersökningarnes bekostande i allmänhet
icke vara att påräkna.

På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska ett anslag
af 173,000 kronor, deraf för första året af undersökningen 44,000 kronor,
att ställas till Eders Kongl. Maj:ts disposition för utförande af en
statistisk och teknisk utredning jemte planer och kostnadsförslag dels
till om- eller nybyggnad af följande segelleder, nemligen: Göta kanal
med en alternativ linie mellan Norsholm och Norrköping, Svea kanal,
Hjelmare kanal, segelleden genom Mälaren från Hjelmare kanals mynning
till Stockholm samt Södertelge och Strömsholms kanaler, dels ock
för reglering af vattenståndet i Venern.

I sammanhang härmed har styrelsen föreslagit, att följande vilkor
för statsanslagets utgående skulle stadgas, nemligen: att planer och
kostnadsförslag skulle upprättas alternativt för ett segeldjup af 4, 5
och 6 meter utom för Strömsholms kanal, hvars djup skulle beräknas
alternativt till 3 och 4 meter, samt att öfriga dimensioner å kanaler och
slussar m. m. skulle bestämmas i vanlig proportion till dessa djup och att
utredningen skulle ställas under öfverinseende af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som egde förordna lämplig undersökningsförrättare och
för denne utfärda instruktion.

Efter det Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 15 december
1898 anbefalt kommerskollegium att, sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i de län, som berördes af ifrågavarande förslag,, blifvit
hörde, i ärendet afgifva utlåtande, har kollegium i underdånigt utlåtande
den 3 oktober 1899 meddelat, att kollegium till åtlydnad häraf
anmodat Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms,
Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Elfsborgs, Skaraborgs,
Vermlands, Örebro, Vestmanlands och Kopparbergs län att en
hvar inom sitt län lemna intresserade tillfälle att öfver förslaget, i
hvad länet anginge, sig yttra samt att derefter med de yttranden, som
kunde varda afgifna, jemte eget utlåtande i ämnet till kollegium inkomma,
hvarjemte kollegium lemnat tillfälle för direktionerna öfver
Göta kanalverk, öfver Södertelge kanal- och slussverksbyggnad och
för Strömsholms nya kanalbolag, styrelsen öfver Hjelmare kanal- och
slussverksaktiebolag samt styrelsen för betryggande af sjöfarten å Venern
att afgifva yttranden öfver väg- och vatten! »ygnad ssty relsens
ifrågavarande framställning, samt att till kollegium inkommit ej mindre
utlåtanden öfver förslaget af Eders Kongl. Maj:ts samtlige ofvanbemälde

Sjette hufvudtiteln.

befallningshafvande, dervid tillika öfverlemnats, af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs och Örebro
län skriftliga yttranden af åtskilliga ortsmyndigheter, föreningar, kommuner
och enskilda personer samt af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Elfsborgs och Vermlands län protokoll, hållna vid sammanträden
inför dessa länsstyrelser med intresserade, än äfven yttranden i
ärendet af direktionen för Strömsholms nya kanalbolag samt styrelsen
för betryggande af sjöfarten å Venern.

Öfver hvad sålunda förekommit har kommerskollegium lemnat följande
redogörelse:

I intet af de afgifna yttrandena hade mot förslaget om en sådan
utredning, som blifvit af väg- och vattenbygnadsstyrelsen föreslagen,
gjorts någon erinran, och i det öfvervägande flertalet af samma yttranden
hade den ifrågasatta utredningen lifligt förordats, hvarjemte kraftigt
betonats ej mindre det gagn, en om- och tillbyggnad till föreslaget
omfång af meranämnda kanalleder skulle medföra för landets handel och
industri, än äfven de fördelar, sagda arbeten äfvensom den ifrågasatta
regleringen af Venerns vattenstånd skulle för jordbruksnäringen medföra,
särskilt genom förvandling af betydande sträckor vattendränkt
eller vattensjuk jord till odlingsbar mark. I fråga om den föreslagna
Svea kanal hade från de län, som skulle deraf beröras, uttalats ett
synnerligen lifligt intresse för sagda kanalled — för hvilken emellertid
uti ett af de från Örebro län inkomna yttranden föreslagits delvis annan
sträckning, än tidigare ifrågasatts — och enahanda intresse hade
i samtliga från Östergötlands län inkomna yttranden gjort sig gällande
beträffande den föreslagna ombyggnaden af Göta kanal, dervid enhälligt
förordats alternativet Norsholm—Norrköping, hvarjemte i ett yttrande
uttalats farhågor för att utan en sådan ombyggnad Norrköpings och hela
Östergötlands handelsintressen skulle, derest Svea kanal komme till
stånd, blifva lidande. Beträffande den föreslagna regleringen af Venerns
vattenstånd hade betonats nödvändigheten deraf, att regleringen
så ordnades, att skada ej tillskyndades vare sig jordegarne eller ortens
hamnanläggningar och sjöfart. Från Östergötlands och Jönköpings län
hade uttalats den önskan att, utöfver ofvan ifrågasatta arbeten, måtte
vidtagas en reglering äfven af Vetterns vattenstånd. Vissa betänkligheter
i fråga om de föreslagna kanalarbetena hade uttalats af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län och hamndirektionen
i Jönköping i det hänseende, att på vissa ställen svårighet måhända skulle
uppstå att alltid hafva full tillgång på vatten till slussningen i de stora
slussar, som de föreslagna farlederna måste hafva, hvilken omständighet

Sjette hufvudtiteln.

ock föranledt bemälda hamndirektion att ifrågasätta att, äfven om större
kanaler för oceanångare inrättades, de nuvarande kanalerna dock skulle
bibehållas för de mindre fartygens bättre fortkomst. Slutligen både i
ett af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län insändt
yttrande Hielmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag, jemte erinran
att bolaget både sig ålagdt, bland annat, att vid vissa Hjelmarens hamnar
hålla vattnet vid bestämdt djup, framstäf det förbehåll att genom
den föreslagna Svea kanal icke måtte bolaget åläggas nya eller större
skyldigheter, ej heller anspråk ställas på vissa bolagets för angifna
ändamål afsätta medel.

För egen del har kommerskollegium anfört:

Lika med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåge kollegium att,
derest om- och nybyggnad af ifrågavarande kanalleder komme att verkställas,
i enlighet med hvad för Trollhätte kanal redan föreslagits, till
dimensioner, som dels medgåfve, åtminstone under större delen af året,
direkt sjöfartsförbindelse med utlandet utan den nu vanligen erforderliga
tidsödande omlastningen i kusthamn med deraf följande kostnader,
dels ock erbjöde för jordbruksalster och andra mera skrymmande varuslag
ett billigare befordringssätt, än nu vanligen stode till buds, sådant
måste för Sveriges handel, industri och jordbruk medföra synnerliga
fördelar, bland annat, genom beredandet åt dessa näringsgrenar af en
gynnsammare ställning gent emot den utländska konkurrensen, än eljest
vore möjligt. Väl måste så vidtomfattande företag jemte den i samband
dermed ifrågasatta, jemväl önskvärda regleringen af Venerns vattenstånd
medföra högst betydande svårigheter och kostnader, hvilka
torde ökas än mera deraf, att de för ändamålet nödiga arbetena å redan
befintliga kanaler borde till förekommande af allt för stora hinder för
samfärdseln samt förlust för såväl kanalegare som trafikerande, bedrifvas
med största möjliga skyndsamhet. Men dessa omständigheter syntes
kollegium gent emot ett förverkligande af det så vigtiga önskemålet,
att landet till industriens och handelns främjande försåges med utvidgade
och förbättrade inre vattenvägar, ingalunda böra verka afhållande
från företagandet af en undersökning i det syfte, hvarom nu vore fråga.
Deremot syntes det kollegium vara af vigt att i sammanhang med den
ifrågasatta undersökningen rörande kanalerna och rörande regleringen
af Venerns vattenstånd blefve utrönta ej mindre djupförhållandena i de
hamnar, som af kanalerna jemte vattenståndsregleringen berördes, än
äfven de vilkor, på hvilka dessa förhållanden i mån af behof kunde på
ett tillfredsställande sätt ordnas, helst som, enligt kollegii mening, ändaBih.
till Itiksd. Prat. 1U00. 1 Sami. 1 Afd. 1 JIdft. 11

82 Sjette hufvudtiteln.

målet med den ifrågasatta undersökningen eljest skulle i väsentlig mån
förfelas.

Kollegium, som ej hade något att erinra mot det i ärendet ifrågasatta
anslagsbelopp eller mot de för anslagets åtnjutande föreslagna
vilkor, instämde alltså uti den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
ärendet gjorda hemställan om anslag af statsmedel för undersökning i
angifna hänseenden m. m., med den utsträckning i undersökningens omfattning,
som beträffande vissa hamnars djupförhållanden ofvan antydts,
samt med beaktande, så vidt sig göra läte, jemväl af de under ärendets
behandling från skilda håll framstälda olika önskemål.

I anledning af de önskemål, som berörts såväl i kommerskollegii
utlåtande som ock i några dervid fogade yttranden, har jag begärt
närmare upplysningar från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; och har
till svar derå uti afgifven promemoria vederbörande föredragande i
styrelsen meddelat, bland annat, att styrelsen i sin förberörda framställning
ej afsett undersökning af djup förhållandena i de hamnar, som
af kanalerna jemte regleringen af Yenerns vattenstånd berördes, i vidare
mån än genom angifvande för de vigligaste hamnarna af de allmännaste
hufvuddragen derför; att, derest för sådant ändamål skulle uppgöras
fullständiga förslag, hvit ket ansetts tillkomma vederbörande hamnförvaltningar,
förhöjning erfordrades i undersökningsanslaget med i medeltal
1,500 kronor för hvarje hamn; att i sammanhang med undersökningen
för ombyggnad af Trollhätte kanal utan statsmedel undersöktes hamnarna
vid Karlstad och Kristinehamn, vid Norselfvens och Byelfvens
utlopp samt vid Lidköping, Åmål, Råbäck och Hönssäter; att, derest fullständiga
undersökningar skulle ske för flere hamnar, dessa skulle kunna
inskränkas till de af kanalerna icke omedelbart berörda hamnarna vid
Upsala, Enköping, Vesterås, Strömsholm, Köping, Arboga, Strengnäs,
Vadstena, Hästholmen, Jönköping, Hjo, Askersund och Mariestad, under
hvilken förut sättning undersöknings kostnaden komme att ökas med
20,000 kronor; samt att hvad i de afgifna yttrandena anförts i allt
väsentligt fort]enade att beaktas vid undersökningen, dock med iakttagande,
att sättet för lösningen af i yttrandena omförmälda spörsmål
blefve beroende på den noggrannare kännedom om förhållandena, som
genom undersökningen vunnes.

Jag tillåter mig till en början erinra, att Eders Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 27 juni 1896 anvisat ett belopp af 20,000 kronor att
användas, bland annat, till undersökning rörande segelled emellan

Sjette liufvudtiteln.

Venersborg och Göteborg samt upprättande af kostnadsförslag för sådan
segelled med alternativa djup af 4, 5 och 6 meter samt med derefter
afpassade mått å kanal och slussar äfvensom till sådan undersökning
rörande segelled mellan Venersborg och Uddevalla, att med ledning
deraf kunde bedömas, huruvida en segelled med denna sträckning och
med ofvan angifna alternativa djup borde med fästadt afseende vid de
svårigheter, som mötte, och de fördelar, som kunde beredas, blifva lika
fördelaktig som eller fördelaktigare än leden till Göteborg.

Enligt mig meddelad upplysning lär denna undersökning, i sammanhang
hvarmed flertalet af Venerns vigtigare hamnar, dock utan
anlitande af statsbidrag, undersökts, vara i det närmaste fullbordad.
Det synes mig derför lämpligt, att en undersökning nu verkställes
beträffande landets öfriga, mera betydande kanalleder för deras framtida
om- eller nybyggnad med tidsenliga dimensioner.

Myndigheterna hafva redan framhållit de inre vattenvägarnes nytta
för landet. Sverige är af naturen i flera afseenden synnerligen väl
danadt för anordnande af dylika transportleder, i främsta rummet genom
sina många, delvis mycket stora sjöar men ock genom det stora antalet
floder, som dels äro dels kunna göras segelbara. Härigenom blifva
de konstgjorda delarne af kanallederna jemförelsevis korta. Af vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens redogörelse synes, att af Göta kanals
hela längd mer än 54 procent är naturlig, icke bearbetad del. Vid
Hjelmare kanal utgör den naturliga delen mer än 87 procent, vid Strömsholms
kanal 86 procent, vid den tillämnade Svea kanal mer än 70 procent.
För jemförelses skull må ock nämnas, att vid Dalslands kanal
den naturliga delen utgör omkring 95 procent af hela längden. Det
fort]enar ock att beaktas, att till följd af de af kanaler genomlupna
sjöarnes vidsträckta ytor kanaltrafiken kommer i omedelbar beröring
med betydligt större strandområden än vid flodfart eller ren kanalfart
blifver förhållandet. Man behöfver härvid endast tänka sig, hvilka
stora strandområden sattes i direkt förbindelse med hvarandra, då kanal
öppnades mellan Venern och Vettern. Man har räknat ut att, medan
längden å Sveriges samtliga kanalleder utgör omkring 1,740 kilometer,
hela det för kanaltrafiken tillgängliga strandområdet inom riket uppgår
till en längd af mer än 5,000 kilometer.

Å andra sidan får man icke förbise, att höjdskilnaderna mellan de
genom kanaler förbundna sjöarne här i riket ofta äro ganska betydliga,
så att de svenska kanalerna måste vara försedda med ett jemförelsevis
stort antal slussar. Göta kanal har sålunda 58 slussar, och dess högsta
punkt, sjön Wiken, ligger 91 meter öfver liafvet; Strömsholms kanal

Sjette hufvudtiteln.

har 31 slussar för att stiga 100 meter öfver Mälarens yta. Ett gynsamt
naturligt läge medför emellertid, att äfven för de högst belägna
slussarne tillräcklig vattentillgång för slussning kunnat utan svårighet
beredas. Ur trafikekonomisk synpunkt bör ock bemärkas, hurusom den
för sjelfva transporten menliga höjdskilnaden i sin ordning gifver upphof
till större och mindre vattenfall, hvilka mer och mer tagas i anspråk
för industriella ändamål, så att i kanalernas omedelbara närhet allt
större trafikbehof uppstå.

Det har blifvit framhållet, att dimensionerna å de svenska kanalerna
väl kunnat vara någorlunda tillfredsställande vid de tider, då de byggdes,
men att sedan dess sjöfartsförhållandena så fullständigt omdanats,
att dessa dimensioner numera äro alldeles otillräckliga. Vattendjupet
i kanalerna är för närvarande i Göta kanal 2,97 meter, i Hjelmare kanal
2,70 meter, i Strömsholms kanal 1,48 meter och i Södertelge kanal 3,55
meter. I den mån man påfordrar, att kanalerna skola kunna medföra
den förmånen, att större fartyg kunna deri framgå, så att omlastningar
må kunna undvikas, motsvara de svenska kanalerna således icke
ens de mest anspråkslösa fordringar.

Att ingenting afsevärdt vidgjorts för att råda bot för denna olägenhet
har, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker, uppenbarligen
sin rot deruti, att under de fyra, fem senaste årtiondena det
hufvudsakliga kommunikationsintresset här, liksom annorstädes, rigtat
sig på jernvägsbyggnader. Först på de senaste årtiondena har man
i främmande länder börjat uppmärksamma, att jernvägarne icke göra
kanalerna mindre behöfliga, utan att tvärtom dessa båda samfärdsmedel
ömsesidigt förutsätta och komplettera hvarandra samt — jemte det de
naturligtvis ömsevis beröfva hvarandra trafik — i många fall bereda
hvarandra ökade trafiktillfällen, såsom exempelvis då utmed vattenvägarne
uppstå industrier, hvilka för sina råvaror anlita fartyg men på
jernvägarne försända sina färdiga produkter. Varornas tyngd eller
ock det mindre behofvet af skyndsamhet vid förflyttningen hänvisar
hela grupper af varor till kanaltransport såsom den lämpligaste. Sådant
är förhållandet med spannmål, kol, ved, trävaror, kalk, sten, malm och
andra råvaror äfvensom gödselämnen, torfströ o. d.

Beträffande förhållandet mellan jernvägar och kanaler såsom transportmedel
torde det tillåtas mig meddela några få uppgifter från handlingarna
rörande undersökningen för det under nästlidna år framlagda
stora förslaget till kanalanläggning mellan Rhen och Elbe. Det har
beräknats, att under de sista 20 åren resultatet af kanal- och flodfarten
(Binnenschiffahrt) ökats från 2,900 millioner tonkilometer till 7,500

Sjette hnfvudtiteln.

millioner, alltså med 159 procent, under det att trafiken å jernvägarne
ökats från 10,900 till 26,500 millioner tonkilometer eller med 143
procent. Af hela varuutbytet inom Tyskland falla för närvarande omkring
78 procent på jernvägarne och omkring 22 procent på vattenvägarne.

Jag torde icke behöfva betona, att det nu föreliggande förslaget
icke får tillmätas större omfattning än det i sjelfva verket har. Det
är icke meningen att börja hvad man skulle kunna kalla en kanal-mra
i vårt kommunikationsväsendes historia. Det är endast afsigten att
undersöka de brister, som vidlåda vårt nuvarande kanalsystem, och
att efterse, om vi böra komplettera detta med förslagsvis en enda ny
kanal.

Den första åtgärden för igångsättandet af en dylik temporär öfverflyttning
af kommunikationsarbetet är emellertid att anordna en omfattande
undersökning ur trafikstatistisk och teknisk synpunkt af såväl
de bestående kanalförbindelserna som ock de ytterligare arbeten, som
behöfvas för att komplettera och ytterligare utveckla vårt inrikes sjötransportväsen
och att med stöd af en sådan undersökning upprätta en
enhetlig plan för blifvande kanalarbeten. På detta sätt synes man mig
bäst fullgöra hvad som kan fordras för att vara väl rustad att påbörja
ett arbete af synnerligen stor nationel betydelse, då tidpunkten derför
befinnes lämplig, och såväl erfarenheten från utlandet som ock resultaten
af de verkstälda undersökningarne gifva vid handen, att de anslag,
som då kunna beviljas, skola komma landet till verklig nytta.

Undersökningen är afsedd att omfatta, förutom åtskilliga befintliga
kanaler, en redan på 1840-talet ifrågasatt kanalanläggning mellan
Hjelmaren och Venern, den s. k. Svea kanal. För denna kanalanläggning,
om hvilken på senare tider icke varit mycket tal, verkstäldes på
enskild bekostnad undersökning och upprättades plan, enligt hvilken
kanalen, som var afsedd att erhålla ett djup af 7 fot (2,08 meter) skulle
utgå från Hjelmaren vid Hjelmarsberg och derefter dragas parallelt med
och på något afstånd från Svartåns södra strand till Vintrosa samt derifrån,
delvis följande Svartån, till sjöarne Teen, Toften, Lilla och Stora
Björken och fram till Letelfven vid Degerfors. Derifrån skulle kanalen
följa Letelfven ned till sjön Skagern och från denna sjö i närheten af
Gullspång dragas fram till Venern vid Otterbäcken. Sedan undersökningen
fullbordats, förekom förslag om kanalens anläggning vid riksdagarne
åren 1840—41 och 1844, men föranledde ej till någon åtgärd
i afseende å kanalens utförande, hvarefter detta kanalförslag

Sjette Imfvudtiteln.

fått hvila. Då fråga nu väckts om undersökning af landets förnämsta
kanalleder, anser jag skäl föreligga att återupptaga förslaget om anläggning
af denna kanal, som, derest densamma i framtiden kommer
till utförande, måste ega betydelse såsom förbindelselänk närmast mellan
Hjelmaren och Mälaren å ena, samt Venern, å andra sidan, äfvensom
derigenom att densamma kommer att bereda en i någon mån förkortad
sjöväg mellan Stockholm och Göteborg. Äfven synes intresset
för denna kanalled i de orter, genom bvilka densamma är afsedd att
framdragas, vara synnerligen starkt, att döma af de afgifna yttrandena
i synnerhet af myndigheter och invånare inom Örebro län.

Att emellertid den gamla planen behöfver omarbetas är alldeles
gifvet. Redan det nu behöfliga vida större kanaldjupet medför med
nödvändighet en grundlig förnyad undersökning. De ingifna yttrandena
hänvisa ock derpå, att i väsentliga delar fördelaktigare sträckningar
för kanalen kunna vinnas, afseende dels förkortning af väglängden
dels ock möjligheten att gå genom Örebro i stället för att på något
afstånd passera denna stad. Från flera håll har dervid uppmärksamheten
fästats derå att, om man å längre sträcka följde Svartåns strömfåra,
man genom den då nödvändiga regleringen af Svartåns vattenflöden
skulle kunna samtidigt bereda en välbehöflig befrielse från öfversvämning
för stora vidder bördig jord kring vattendraget.

Såsom bevis på intresset inom orten för en kanalanläggning i
dessa trakter torde det tillåtas mig erinra om ett ärende, som den 29
mars 1899 anmäldes inför Eders Kongl. Maj:t.

Representanter för större egendomar och industriella verk utefter
Letelfvens och Gullspångselfvens vattendrag hade hemstält om anvisande
af ett anslag af allmänna medel för undersökning genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens försorg för en kanal från sjön Möckeln
genom Letelfven, sjön Skagern och Gullspångselfven förbi Gullspångsfallen
till Venern, och hade sökandena jemväl erbjudit sig att med en
viss penningesumma bidraga till undersökningskostnaderna. Såsom
synes skulle denna kanalled från Degerfors vid Letelfven till Venern i
hufvudsak sammanfalla med Sveakanalens tidigare föreslagna sträckning
i denna del.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs, Vermlands
och Örebro län förordat ansökningen, behagade Eders Kongl.
Maj:t, uppå tillstyrkan af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, föreskrifva,
att af de medel, 10,000 kronor, som för år 1899 anslagits till undersökning
af mindre hamnar och farleder m. m., skulle användas ett belopp
af 3,000 kronor för undersökning samt förslags uppgörande till farled

Sjette liufvudtiteln.

mellan Venern och Möckeln, under förbehåll att sökandena tillsköte
hvad derutöfver erfordrades för bestridande af handtlangning och öfrig
undersökningskostnad, äfvensom anbefalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att draga försorg om undersökningens verkställande.

Såsom förut meddelats, skulle den nu af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatta undersökningen komma att afse jemväl reglering
af vattenhöjden i sjön Venern, såsom inverkande både å Trollhätte
samt å Svea och Göta kanaler. Beträffande innebörden af den åsyftade
regleringen har föredraganden inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i förutnämnda promemoria meddelat, att dermed afsåges vattenvariationens
minskning, d. v. s. sänkning af högvattenståndet, begränsning
och möjligen någon höjning af lågvattenståndet, men framför allt en
jemnare fördelning af afrinningen från Venern, således minskning af
flödesmängden och höjning af lågvattensmängden. Med högvattenytans
sänkning skulle naturligtvis uppstå fördelar för strandägare och med
lågvattnets begränsning en viss trygghet för sjöfarten å sjön och dermed
jemnhöga, af Venern beroende vatten. Afrinningens jemnare fördelning
skulle slutligen vara till fördel ej mindre för sjöfarten å Trollhätte
kanal och Göta eif än äfven för dem, som egde vattenrätt i elfven
nedanför Venern.

Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit undersökning jemväl
af segelleden genom Mälaren från Hjelmare kanals mynning till
Stockholm, anser jag mig till undvikande af missförstånd böra framhålla,
att denna undersökning skulle stanna vid Stockholm, så att densamma
icke skulle innefatta någon plan för ombyggnad af Stockholms sluss,
hvarför fullständig plan redan finnes uppgjord, ej heller befatta sig
med den på dagordningen stående frågan om beredande af farled mellan
Mälaren och Saltsjön närmast söder om Stockholm genom Årstaviken
och Hammarbysjön.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag skall utredningen
blifva icke blott teknisk utan äfven statistisk. Denna sistnämnda sida
af utredningen är påtagligen af synnerlig vigt.

En sådan statistisk undersökning skall till en början afse sammanförande
och bearbetning af tillgängligt eller i vissa fall särskildt anskaffadt
statistiskt material rörande befolknings- och näringsförhållanden
i de orter, som af befintliga eller föreslagna kanalleder beröras. Vidare
skall tillses, huruvida befintliga kommunikationsleder, jernvägar, landsvägar,
vattenvägar, kunna anses tillgodose de bestående näringarnes
behof, och i hvilken mån förbättrade vattenvägar må kunna antagas

Sjette hufvudtiteln.

befordra utvecklingsmöjligheten i dessa hänseenden utan att i särskilda
fall alltför mycket skada de befintliga kommunikationsanstalterna. Särskild
uppmärksamhet torde dervid böra egnas åt frågan, huruvida de
billigare transportkostnaderna å vattenvägarne, i jemförelse med jernvägsfrakterna,
kunna anses för olika slag af varor uppväga den långsamhet
i befordringen och det jemförelsevis långa totala uppehåll under
vintern, som äro förenade med kanaltrafik.

Undersökningen bör ock afse att utröna, i hvilken mån inkomsterna
af kanalerna må kunna beräknas gifva afkastning å de på om- eller
nybyggnad nedlagda kapital, dervid hänsyn jemväl bör tagas till frågan
om lämpliga belopp för kanalafgifter och de hamnafgifter, som icke
kunna undvikas.

Genom dessa och dylika utredningar skulle man söka så fullständigt
som möjligt utröna, icke blott hvilka bland befintliga kanaler
böra ombyggas och hvilka nya kanaler anläggas, utan äfven hvilken
af ifrågasatta dimensioner bör vid hvarje särskild kanal komma till
utförande.

Häraf följer att åt ledningen af en blifvande undersökning bör
lemnas så fria händer som möjligt i afseende å framställandet af förslag
beträffande alternativa linier. Det skulle uppenbarligen vara att gå
undersökningen, såväl den tekniska som den statistiska, i förväg, om
man på förhand bestämde, huruvida exempelvis Svea kanal i sin vestliga
del bör hafva den tidigare föreslagna rigtningen eller en numera
framkastad rakare sträckning, eller om Göta kanal tilläfventyrs bör i
stället för sin nuvarande rigtning från Norsholm dragas efter Motala
ström till och genom sjön Glan samt vidare till Norrköping, eller slutligen
om kanalförbindelsen mellan Mälaren och Hjelmaren bör ledas
utefter Hjelmarens naturliga utlopp, Eskilstunaån. Likaså bör åt en
blifvande undersökning öfverlemnas att pröfva, hvilket afseende må
kunna fästas vid ett framkommet förslag, att de befintliga kanalerna,
åtminstone å vissa sträckor, icke skulle ombyggas utan vid sidan af de
nya djupare kanalerna bibehållas till gagn för den mindre, företrädesvis
lokala trafiken.

Mot de af väg- och vatten byggnadsstyrelsen föreslagna alternativa
kanaldimensioner, efter hvilka undersökningarna skulle ställas, har jag
intet att erinra. Lika med styrelsen anser jag ock, att utredningen bör
ställas under öfverinseende af styrelsen, som jemväl lärer böra förordna
förrättningsman eller förrättningsmän och för denne eller desse utfärda
instruktion.

Sjette hufvudtiteln.

Kommerskollegium har ifrågasatt jemväl undersökningar beträffande
djupförhållandena i de hamnar, som beröras af kanalerna och af regleringen
af Venerns vattenstånd, hvilka undersökningar skulle, såsom ofvan
meddelats, medföra eu ökning i undersökningskostnad af omkring 20,000
kronor. Jag anser dock, att dessa undersökningar böra bekostas af
vederbörande intresserade i likhet med hvad som skett i sammanhang
med undersökningen för ombyggnad af Trollhätte kanal med flertalet
af Venerns vigtigare hamnar. Öfriga under ärendets gång framstälda
önskemål böra, så vidt sådant kan ske och pröfvas lämpligt, vid undersökningen
beaktas.

Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit och på af denna
styrelse anfördt skäl anser jag, att något bidrag till undersökningens
bekostande från vederbörande kanalbolag ej är att förvänta. Den ifrågasatta
undersökningen torde sålunda böra helt och hållet bekostas med
statsmedel. Jag tror icke heller att det vid detta omfattande undersökningsföretag
skulle vara lämpligt att, såsom vid mindre undersökningar
plägar ske, påfordra, att enskilde skulle ansvara för all handtlangningskostnad.
På långa sträckor, särskildt utefter redan befintliga
kanalleder, torde svårighet möta att finna enskilde, som äro benägna
åtaga sig dessa kostnader.

Mot det begärda anslagets storlek har jag ej något att erinra.
Då en del af Svea kanal, såsom förut nämnts, redan är föremål för undersökning,
bekostad af anvisade eller enskildt tillskjutna medel, kunde väl
deraf någon nedsättning i totalbeloppet böra föranledas. Men då denna
undersökning afser endast ett mindre vattendjup och då i allt fall vid
ett så omfattande företag som det ifrågavarande en minskning på ett
håll lärer komma att motsvaras af ökning å andra håll, exempelvis för
de alternativa undersökningar, som ifrågastälts efter det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
afgifvit sitt förslag i ärendet, finner jag icke uti den
anförda omständigheten tillräcklig anledning att föreslå någon minskning
uti det af styrelsen äskade anslagets belopp, hvilket lämpligen
torde, såsom styrelsen med hänsyn till tillgängliga arbetskrafter föreslagit,
böra fördelas på fyra år.

Då hela det ifrågasatta anslagsbeloppet utgör 173,000 kronor,
finnes uppenbarligen ingen möjlighet att taga denna summa från det
sedvanliga årsanslaget, 10,000 kronor, för undersökning af mindre
hamnar och farleder m. m. Den fråga, som genom undersökningarna
skall utredas, är ock af ett så allmänt statsekonomiskt intresse, att
Bih. till Ritad. Prat. 0)00. 1 Rami. 1 Afd. 1 Höft. 12

[17.]

Kostnad för
vägdelningar.

[18.]
Aflöningar
m. m.
vid Ultuna
landtbruksinstitut.

90 Sjette hufvudtiteln.

särskild! anslag synes mig böra anvisas för de nödvändiga undersökningarna
och förslagen.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, till bestridande af kostnaderna för undersökning samt upprättande
af planer och kostnadsförslag dels för om- eller nybyggnad af
Göta kanal, Svea kanal mellan Mälaren och Venern, Hjelmare kanal, segelleden
genom Mälaren från Hjelmare kanals mynning till Stockholm samt
Södertelge och Strömsholms kanaler, dels ock för reglering af vattenståndet
i Venern, bevilja ett anslag af 173,000 kronor och deraf på extra stat
för år 1901 anvisa ett belopp af 44,000 kronor.

Vägunderhållet på landet.

Med anledning af stadgandet i 84 § af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 derom att,
då vägdelning enligt samma lag eger rum första gången, halfva kostnaden
derför skall af statsverket bestridas, har Riksdagen, på grund
af Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar, för tiden från
och med år 1895 årligen på extra stat, för bestridande af statsverkets
andel i kostnaden för vägdelningar, anvisat såsom förslagsanslag 50,000
kronor.

Då ett anslagsbelopp för ifrågavarande ändamål är behöflig! jemväl
för år 1901, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen

att på extra stat för år 1901 anvisa, för bestridande af statsverkets
andel i kostnaden för vägdelningar, såsom förslagsanslag 50,000 kronor.

Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmanna näringar.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts hos nästlidna års Riksdag
gjorda framställning om i viss mån förändrad organisation af landtbruksinstitutet
vid Ultuna samt om höjande af det ordinarie anslaget
till institutet från 20,000 kronor till 51,000 kronor eller med 31,000
kronor, beslöt Riksdagen, bland annat, att, med godkännande af en för

Sjette hufvudtiteln.

nämnda institut uppgjord stat, slutande på 51,000 kronor, bibehålla det
å sjette hufvudtiteln under anslagstiteln »undervisningsanstalter för jordbruk
och landtmannanäringar» uppförda ordinarie anslag till institutet
vid oförändradt belopp 20,000 kronor samt på extra stat för innevarande
år anvisa för aflöningar och öfriga institutets utgifter 31,000
kronor.

Sedan den partiella omorganisationen af landtbruksinstitutet blifvit
med ingången af innevarande år genomförd, får jag, i enlighet med
landtbruksstyrelsens i underdånig skrifvelse den 25 september 1899
gjorda hemställan, tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

på extra stat för år 1901 anvisa, till aflöningar och öfriga
utgifter vid Ultuna landtbruksinstitut, 31,000 kronor.

För hvart och ett af åren 1894—1900 har Riksdagen för uppe- [19.]
hållande af undervisningen vid mejeriinstitutet vid Alnarp anvisat 8,000
kronor.

Styrelsen för detta mejeriinstitut har nu i underdånig skrifvelse
den 8 september 1899, liksom vid föregående tillfällen, hemstält, att
för ifrågavarande ändamål måtte af Riksdagen äskas ett förhöj dt belopp
af 10,000 kronor.

Landtbruksstyrelsen bär i sitt häröfver den 25 september nästlidna
år afgifna underdåniga utlåtande, under förutsättning att pågående utredning
angående ifrågasatt förändrad organisation af landtbruksinstitutet
vid Alnarp hunne i tid verkställas, samt Eders Kongl. Maj:t funne
lämpligt att till nästinstundande Riksdag aflåta proposition angående
förändrad organisation af landtbruksinstitutet i enlighet med hvad landtbruksstyrelsen
i sådant afseende föreslagit, liemstält om ifrågavarande
anslags uppförande å ordinarie stat med förändradt belopp, men för
den händelse åter att dylik nådig proposition icke blefve till innevarande
års Riksdag aflåten, biträdt styrelsens för mejeriinstitutet ofvanberörda
hemställan.

Vid det förhållandet att utredningen af omförmälda organisationsfråga
ännu icke hunnit af slutas, anser jag lämpligast att icke för år
1901 ifrågasätta någon ändring i det senast beviljade anslaget för nu
ifrågavarande ändamål; och jag får derför hemställa, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, för uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet vid Alnarp,
för år 1901 anvisa på extra stat ett anslag af 8,000 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

[20.]

Allmänna

landtbruks möten.

[21.]
Prisbelöningar
vid allmänna
landtbruksmöten.

[22.]
Agrikulturkemiska
stationer.

[23.]

Kemisk-växtbiologisk
anstalt
inom
Norrbottens
län.

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmanna näringar.

Jemlik! landtbruksstyrelsens uti underdånig skrifvelse den 25 september
nästlidna år derom gjorda framställningar tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å extra stat för år
1901 anvisa

såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna landtbruksmöten
7,500 kronor;

till prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten för husdjur, redskap
och maskiner samt ladugårdsprodukter, sädesslag och andra jordbruksalster
12,500 kronor, samt

såsom bidrag till underhåll af åtta kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnas behof ett belopp af 31,000 kronor, deraf 3,000 kronor
för stationen i Visby, under vilkor att Gotlands läns landsting eller hushållningssällskap,
hvart för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta
laboratorium och bekosta lokal för detta jemte bostad eller hyresmedel
för en kemist samt aflöningen till denne och laboratoriitjenaren
äfvensom de årliga utgifterna för laboratoriets underhåll samt till inköp
af böcker och inventarier för stationens behof, samt 4,000 kronor för
hvar och en af sju stationer, eller tillhopa 28,000 kronor, inom öfriga
orter, der landsting eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening,
iklädt sig enahanda förpligtelser som de med afseende å stationen
i Visby angifna och dessutom förbundit sig att bekosta bostad eller
hyresmedel till en assistent äfvensom aflöning till denne.

I enlighet med en af Norrbottens läns hushållningssällskap gjord,
af landtbruksstyrelsen i underdånigt utlåtande den 11 oktober nästlidna
år förordad ansökning, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen

att, såsom bidrag ''till underhåll af en för öfre Norrland afsedd
kemisk-växtbiologisk anstalt inom Norrbottens län — under vilkor att från
länets landsting och hushållningssällskap eller eljest bidrag lemnas till
anstaltens underhåll med sammanlagdt minst 3,750 kronor ~- på extra
stat för år 1901 anvisa ett anslag af 6,250 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

Vidare tillstyrker jag i enlighet med hvad landtbruksstyrelsen i
underdånig skrifvelse den 25 september 1899 hemstält, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1901 till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
anvisa ett anslag af 10,000 kronor för att med högst 1,000 kronor för
hvarje anstalt användas till understöd åt sådana frökontrollanstalter, som
af landsting eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening,
understödjas med minst samma belopp som statsbidraget och hvilka
anstalter vilja underkasta sig de vilkor och föreskrifter i afseende på
analysmetoder och öfriga förhållanden, som af Eders Kongl. Maj:t fastställas;
samt

att, till utbildande af en elev i boskapsskötsel och mej er {hushållning 1
på extra stat för år 1901 anvisa 1,000 kronor.

På grund af underdånig ansökning af svenska mosskulturföreningen
och landtbruksstyrelsens tillstyrkande i underdånigt utlåtande
af den 28 september nästlidna år får jag hemställa, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att, till understöd åt svenska mosskulturföreningen, på extra stat för
år 1901 anvisa ett anslag af 15,000 kronor.

Bifalles detta, lärer Eders Kongl. Maj:t vilja, på sätt landtbruksstyrelsen
hemstält, angående vilkoren för anslagets åtnjutande meddela enahanda
bestämmelser, som i fråga om anslaget för innevarande år blifvit stadgade,
och sålunda, bland annat, föreskrifva, att ett för statens räkning
utsedt ombud, för livilket kostnaden bör bestridas af föreningen, skall
deltaga i revisionen af föreningens förvaltning med skyldighet att om
revisionen afgifva yttrande till civildepartementet för att genom dess
försorg tillställas landtbruksstyrelsen, samt att föreningen fortfarande
skall vara underkastad särskild inspektion från statens sida af föreningens
verksamhet, hvilken inspektion framdeles, likasom för innevarande
år, bör tillkomma landtbruksstyrelsen.

Beträffande aflöningen till de vid Sveriges geologiska undersökning
anstälde tjenstemän är, genom Riksdagens i skrifvelse den 21 maj 1875
lemnade bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition föreslagit,
stadgadt, att »aflöningen för tjenstemän vid undersökningen bestämmes
till 2,500 kronor, och att denna aflöning må efter innehafvares

[24.]

Frökontroll anstalter.

[25.]

Elev i bo -

och mejerihushållning.

[26.]

Svenska mosskulturföreningen.

[27.]

Geologiska

undersöknin garna.

Sjette hufvudtiteln.

af sådan beställning väl vitsordade tjenstgöring under eu tid af fem år,
räknade från och med året näst efter det, då han antages, ökas med
500 kronor och således årligen utgå med 3,000 kronor, vidare efter
fem års enahanda tjenstgöring höjas till 3,500 kronor, ytterligare efter
fem års sådan tjenstgöring höjas till 4,000 kronor och slutligen efter
fem års enahanda tjenstgöring ökas med 500 kronor samt således från
och med tjugondeförsta tjensteåret utgå med 4,500 kronor årligen».

Uti underdånig skrifvelse den 1 november nästlidna år har chefen
för Sveriges geologiska undersökning gjort framställning om höjning
af lägsta tjenstegradens aflöning från 2,500 till 3,000 kronor och
dervid till stöd för denna hemställan anfört hufvudsakligen följande:

De år 1875 faststälda lönevilkoren vore onekligen väl afpassade
efter förhållandena vid tiden, då regleringen egde rum, men under det
fjerdedels sekel, som sedan dess förflutit, hade i mer än ett hänseende
förändringar inträdt, som gjorde, att de numera icke kunde utan olägenhet
för verket oförändrade bibehållas.

Löneskalan för geologtjensterna företedde den egendomligheten, att
den vore femgradig, hvaraf följde, att en geolog först efter 20 års
tjenstgöring nådde tjenstens högsta lönegrad, då deremot vid de flesta
andra statstjenster detta skedde redan efter tio år, enär en blott tregradig
löneskala för dem tillämpades. På 1870-talet hade denna anordning
med fyra särskilda ålderstillägg för geologerna haft sin goda grund
dels deruti, att dessa då i allmänhet inträdde vid ganska unga år och
således hade utsigt att nå den högsta lönegraden, medan de ännu
befunne sig i full arbetskraft, och dels deruti, att de vid inträdet icke
vore i besittning af någon större, förut förvärfvad erfarenhet i fråga
om geologiska arbeten och således ej heller kunde göra anspråk på en
högre begynnelselön. Numera vore emellertid förhållandena härutinnan
väsentligt annorlunda. De akademiska studier, hvilka i regeln fordrades
såsom kompetensvilkor för inträde vid Sveriges geologiska undersökning,
hade nu större omfattning än förr och afslutades följaktligen senare.
Dertill komme, att numera endast den, som förvärfvat flerårig geologisk
praktik, hade utsigt att erhålla fast anställning såsom geolog. Följden
häraf hade blifvit, å ena sidan, att de geologer, som på senare tid inträdt,
varit till mogen ålder komne män, men å den andra, att de ock varit
bättre kompetenta till geologiskt arbete, än i allmänhet förr varit fallet
med nyinträdande geologer. Sålunda hade dessas, medelålder före år
1875 varit 25,4 år, under tiden efteråt deremot 31,8 år, alltså mer än
en hel åldersgrad högre, och den tenderade att ytterligare stiga, ty af

Sjette hufvu(1 titeln.

de två sist utnämnda geologerna hade den ene varit 36, den andre
39 år och den närmast i tur stående aspiranten vore nu 32 år. Alla
dessa tre hade redan förvärfvat en ganska betydlig geologisk erfarenhet
och vore således redan i besittning af en väsentlig del af den geologiska
utbildning, hvilken, enligt de på 1870-talet rådande förhållandena, eu
geolog erhöll först efter sitt inträde vid verket. Rättvisa och billighet
ej mindre än behörig hänsyn till verkets sanna intresse syntes derför
fordra, att en förbättring af de lägst aflönade geologernas vilkor åvägabragtes.

Nutidens industriella utveckling toge allt mer vetenskapligt bildade
män i anspråk och erbjöde dem ekonomiska fördelar, med hvilka staten
hade svårt att täfla. Det vore derför ock numera regeln, att den, som
eftersträfvade en stadigvarande anställning vid Sveriges geologiska
undersökning, dervid läte sig ledas icke af ekonomiska hänsyn utan
af håg för geologisk verksamhet, men skulle han kunna följa denna sin
håg, måste han hafva utsigt att kunna existera på de löneförmåner en
geologplats erbjöde. För en man på trettiotalet och med de förutsättningar,
som fordrades af en geolog, kunde en tjenstebefattning med en
begynnelselön af 2,500 kronor och utsigten att efter 20 år nå ett lönemaximum
af 4,500 kronor icke sägas erbjuda en tryggad existens, och
särskilt läge begynnelselönen — i all synnerhet för en familjefader,
och sådana vore t. ex. alla de tre ofvan omnämnde — allt för nära
existensminimet i hufvudstaden, för att ej ekonomiskt tryck skulle inträda
och verka förlamande på hans utveckling och arbete såsom geolog.

Detta af de nyinträdande geologernas högre lefnadsålder nu mot
förr betingade ogynsamma förhållande förvärrades väsentligt deraf, att
geologlönerna öfverhufvud numera icke stode i den proportion till lefnadskostnaderna,
som de varit beräknade att göra, och äfven gjorde,
vid tiden för löneregleringen 1875. Ty dels hade, såsom allmänt kändt
vore, lefnadskostnaderna i hufvudstaden sedan nämnda tid stigit med
minst 25 procent, och dels hade de ökade lefnadskostnaderna äfven på
landsbygden i förening med de så högst betydligt utvidgade jernvägskömmunikationerna
och deraf följande minskning af resor med skjuts icke
obetydligt reducerat den i alla händelser ganska måttliga behållning,
som för en geolog kunde uppstå på den honom under fältarbetena tillkommande
rese- och traktamentsersättningen. Följden af alla sålunda
antydda samverkande omständigheter hade blifvit, att geologernas lönevilkor
i det hela nu vore väsentligt mindre goda, än de varit under
tiden närmast efter löneregleringen af år 1875.

Chefen för undersökningen ansåge sig emellertid ej böra nu ifråga -

Sjette hufvudtiteln.

sätta en ny reglering af aflöningsförmånerna för verkets samtliga tjensteman,
då en sådan — om än väl behöflig — svårligen kunde komma
till stånd annat än i samband med en motsvarande reglering för statens
tjenstemän i allmänhet, utan ville för närvarande blott föreslå ett afhjelpande
af det missförhållande i fråga om geologernas i den lägsta lönegraden
vilkor, som uppstått i följd af de anförda omständigheterna,
Indika ej berodde på stegringen i lefnadskostnader, ehuruväl det af
denna gjorts än mera tryckande, än eljest skulle varit fallet. Sättet
hvarpå nämnda missförhållande lättast kunde undanrödjas vore, att den
nuvarande lägsta lönegraden bortfölle, så att första gradens geologlön
blefve 3,000 i stället för 2,500 kronor. Eu nyinträdande geolog skulle
då af skäl, som i det föregående blifvit närmare utvecklade, komma
i ungefär samma löneställning, som en geolog med motsvarande qvalifikationer
innehade under tiden närmast efter den senaste löneregleringen.
Genom en sådan förändring skulle det äfven blifva väsentligt
lättare att vid verket fästa och der qvarhålla goda förmågor, och en
rimligare proportion skulle uppstå mellan en biträdande geologs aflöning,
som kunde uppgå till 2,400 kronor, och en fast anstäld geologs
i lägsta lönegraden.

Derjemte har chefen för undersökningen, med hänsyn till den ifrågasatta
löneförbättringens särdeles trängande natur, hemstält om åtgärders
vidtagande i syfte att löneförbättringen skulle kunna träda i kraft redan
under innevarande år.

Uti häröfver infordradt, den 14 november 1899 afgifvet underdånigt
utlåtande har statskontoret, som ansåge chefen för den geologiska
undersökningen hafva anfört goda skäl för sin framställning, till densamma
förordat nådigt bifall.

Äfven för mig står det klart, att aflöningen i den lägsta lönegraden
för tjenstemän vid Sveriges geologiska undersökning numera icke motsvarar
billiga anspråk. Chefen för undersökningen har tydligt ådagalagt
att, om denna aflöning höjes från 2,500 till 3,000 kronor, tjenstemännen
vid undersökningen ändock icke komma i bättre ställning än
vid tiden närmast efter 1875 års lönereglering. Han har nemligen påvisat,
att geologernas ålder vid erhållande af anställning såsom tjenstemän
numera är i medeltal mer än fem år högre än på 1870-talet;
och han har derjemte framhållit, att de personer, som nu antagas till
tjenstemän, i allmänhet hafva en grundligare akademisk bildning och
redan vid antagandet en mera omfattande praktisk erfarenhet och vana

Sjette hufvudtiteln.

vid geologiska undersökningsarbeten än för 25 år sedan var förhållandet
med nyantagna tjensteman vid undersökningen.

Till hvad chefen för undersökningen sålunda och i öfrigt anfört
vill jag endast tillägga, att uti de centrala embetsverk, som reglerats
senare än den geologiska undersökningen, den lägsta tjenstemannaaflöningen
i allmänhet bestämts till 3,000 kronor. Jag tillåter mig ock
hänvisa till hvad, enligt statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den
9 januari 1875, dåvarande chefen för civildepartementet anförde till
stöd för den lägsta lönegradens bestämmande till 2,500 kronor. Han
erinrade nemligen, att hos tjenstemännen vid geologiska undersökningen
måste, såvida undersökningen skulle kunna motsvara de anspråk, som
på henne stäldes, fordras en vetenskaplig ståndpunkt fullt jemförlig med
den, som lektorerne vid rikets elementarläroverk i allmänhet innehade;
att anställning såsom tjensteman vid geologiska undersökningen icke i
allmänhet torde vinnas tidigare än befordran till lektor; samt att tjenstgöringen
vid geologiska undersökningen måste anses både ti-ägnare och
mera helsoförstörande än lektorernas. Han föreslog derför, att första
gradens aflöning måtte bestämmas till 2,500 kronor, så att tjenstemännens
vid geologiska undersökningen aflöningsvilkor blefve lika med
lektorernas vid rikets elementarläroverk, sådana de blifvit bestämda
enligt nådiga cirkulären den 20 mars 1858, den 11 december 1863 och
den 29 maj 1874. Lektorernas vid de allmänna läroverken aflöning i
lägsta lönegraden utgår visserligen allt fortfarande med 2,500 kronor,
men lektorer i nämnda lönegrad hafva emellertid allt sedan år 1883
och senast för innevarande år på grund af nådiga cirkuläret den 19
maj 1899, enligt Riksdagens medgifvande, fått sig tillerkänd tillfällig
löneförbättring med 500 kronor. Att denna lönetillökning för lektorerne
icke ingått i den ordinarie aflöningen utan under så lång tid bibehållits
såsom tillfällig löneförbättring, torde, såsom kändt är, få anses hafva
sin grund i aflöningsfrågans sättande i samband med en organisationsfråga
på läroverkens område, till hvilken någon motsvarighet icke förefinnes
inom den geologiska undersökningen.

Alla skäl synas mig derför tala för att nu höja aflöningen för nytillträdande
tjensteman vid den geologiska undersökningen samt för
dem, som redan äro anstälde såsom tjensteman i lägsta lönegraden
derstädes, från 2,500 kronor till 3,000 kronor årligen. Jag erinrar
härvid, att chefen för undersökningen icke föreslagit någon motsvarande
förhöjning för de tjensteman, som redan befinna sig i högre lönegrad
än den första. Förslaget afser icke heller någon förhöjning i slutaflöningen
för någon geolog utan blott att denna slutafiöning skulle af
Bih. till It iliad. Brot. 1000. 1 Sami. J Afd. 1 Haft. 13

Sjette hufvudtiteln.

de geologer, som nu äro i lägsta lönegraden eller hädanefter tillsättas,
nås fem år tidigare, än nu är bestämdt.

Ehuru jag lika med chefen för undersökningen finner behofvet af
den föreslagna lönetillökningen synnerligen trängande, kan jag dock
icke förorda hans hemställan, att åtgärder måtte vidtagas för att höja
aflöningen redan för innevarande år.

Med underdånig skrifvelse den 16 november 1899 har chefen för
Sveriges geologiska undersökning öfverlemnat förslag3beräkning öfver
de under år 1901 till fullföljande af de geologiska arbetena erforderliga
medel. Beräkningen upptager utgifterna till 96,500 kronor, deraf för:

Aflöningen.

Löner och arfvoden samt ersättning till tillfälliga biträden kronor 59,450: —

Fältarbetena.

Rese- och traktamentsersättning m. m........................... » 19,000: —

Byråafdelningen.

Inventarier, ritmateriel, kemikalier o. d.................. ..... » 2,000: —

Biblioteket och samlingarna.

Böcker, kartor och samlingar........................................... » 1,700: —

Kart- och boktrycket.

Tryckning af kartor, beskrifningar och uppsatser samt

originalritningar.............................................................. » 12,000: —

Värme, lyse och diverse utgifter.

Omkostnader............................................................................ » 2,350: —

Summa kronor 96,500: —

Anslagsposten till löner och arfvoden upptogs i förslaget till 1899
års Riksdag till 59,950 kronor. Enligt hvad chefen för undersökningen

Sjette liufvudtiteln.

meddelat uppkomma på denna post besparingar dels å 1,500 kronor
genom afgången af en geolog, som åtnjöt 3 ålderstillägg, och dels å
500 kronor derigenom, att för samme geolog varit i förslaget beräknadt
ett fjerde ålderstillägg, således en sammanlagd minskning af 2,000
kronor. Deremot bör nu beräknas såsom tillkommande dels ett belopp
af 500 kronor såsom ålderstillägg åt en dertill berättigad geolog dels
ock 1,000 kronor, hvartill för år 1901 den löneförbättring skulle
belöpa sig, om hvilken jag nyss gjort framställning. I det hela har
alltså anslaget till aflöningen kunnat nedsättas med 500 kronor eller
till 59,450 kronor.

Posten till värme, lyse och diverse utgifter har höjts med 1,000
kronor till 2,350 kronor. Härom anför chefen för undersökningen, att
denna anslagspost i början af 1880-talet plägat upptagas till 1,950
kronor, men under det senaste årtiondet upptagits till blott 1,350 kronor,
hvilket belopp till följd af den allmänna prisstegringen blifvit alldeles
otillräckligt. De senaste fem årens utgifter å detta konto hade nemligen
i medeltal uppgått till 1,879 kronor 35 öre. Ifrågavarande anslagspost
hade derför föreslagits att höjas med 450 kronor, oberäknad!,
en förhöjning af 550 kronor, som föranledts deraf, att den geologiska
undersökningen fått till nödig utvidgning af tjenstelokalerna öfvertaga en
lägenhet om åtta rum i statens egendom n:r 1 B vid Sergelgatan,
hvilken lägenhet förut innehafts af nya elementarskolan.

I öfrig! öfverensstämmer förslagsberäkningen i afseende å utgifterna
med den, som för detta år framlades för 1899 års Riksdag.

Till betäckande af utgifterna påräknar chefen omkring 500 kronor
genom försäljning af kartor och andra publikationer; och det anslagsbelopp,
som bör för år 1901 af Riksdagen begäras, beräknas derför af
chefen till 96,000 kronor.

Uti underdånigt utlåtande den 15 november 1899 har kommissionen
för de allmänna kartarbetena tillstyrkt bifall till det af chefen för den
geologiska undersökningen framlagda utgiftsförslaget för år 1901.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att 1899 års Riksdag
vid beviljande af anslag för innevarande år för nu ifrågavarande ändamål
anfört att, då jordartskartor med terrängbeteckning, utgifna med
användande af topografiska kartor såsom underlag, icke syntes vara af
beskaffenhet att kunna medföra det gagn för jordbruket, som enligt
Riksdagens uppfattning varit med det påbörjade kartverket afsedt,
Riksdagen funnit sig föranlåten uttala den mening att, derest publicerandet
al geologiska kartor af nu ifrågavarande typ icke kunde anses

100

Sjette liufvudtitehi.

vara i vetenskapens intresse påkalladt, hvilket Riksdagen icke tilltrodde
sig kunna bedöma, det torde kunna ifrågasättas, huruvida utgifvandet
från trycket af berörda kartverk borde fortsättas; hvaremellertid Riksdagen
icke ansett sig böra underlåta att bevilja det äskade anslaget.

Vid föredragning den 26 maj 1899 af Riksdagens skrifvelse i
ärendet anbefalde Eders Kongl. Maj:t chefen för den geologiska undersökningen
att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af hvad Riksdagen
sålunda anfört i fråga om fortsatt utgifvande från trycket af
ifrågakomna jordartskartor. Sedan först chefen för den geologiska
undersökningen och derefter kommissionen för de allmänna kartarbetena
i ärendet sig yttrat, har detsamma den 28 december nästlidna år
remitterats till vetenskapsakademien.

På grund af hvad jag i ärendet anfört får jag hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels medgifva att för tjensteman vid Sveriges geologiska undersökning,
som hädanefter ant.ages eller redan är anstäld vid undersökningen med
aflöning i lägsta lönegraden, aflöningen bestämmes till 3,000 kronor,
och att denna aflöning må efter innehafvares af sådan beställning väl
vitsordade tjenstgöring under en tid af fem år, räknade från och med
året näst efter det, då han antagits, ökas med 500 kronor och således
årligen utgå med 3,500 kronor, vidare efter fem års enahanda tjenstgöring
höjas till 4,000 kronor och slutligen efter fem års sådan tjenstgöring
ökas med 500 kronor samt således från och med sextonde
tjensteåret utgå med 4,500 kronor årligen,

dels ock, för fortsättande under år 1901 af de geologiska undersökningarna
och utgifvande af derpå grundade kartor, afhandlingar och
uppsatser, bevilja ett extra anslag för samma år till belopp af 96,000
kronor.

Befrämjande i allmänhet af slöjderna.

[28.] I enlighet med hvad landtbruksstyrelsen i underdånig skrifvelse

Andre instruk- den 25 september 1899 hemstält och under erinran att andre instrukor
i nas oj . ^ören i husslöjd Jonas Wallander enligt nådigt bref den 22 december
1899 förklarats berättigad att åtnjuta det honom af Riksdagen för innevarande
år beviljade personliga ålderstillägg, tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att jemväl för år 1901 på extra stat anvisa, till anställande af en

Sjette hufvudtiteln.

101

andre instruktör i husslöjd, 2,000 kronor och, såsom personligt ålderstillägg
till andre instruktören Jonas Wallander, derest han fortfarande i
denna egenskap med godt vitsord tjenstgör, 1,000 kronor, eller tillhopa

3,000 kronor.

Vidare hemställer jag, med anledning jemväl af en af styrelsen
för tekniska elementarskolan i Borås i ämnet gjord, af kommerskollegium
med eget underdånigt utlåtande af den 7 november 1899 insänd
framställning, dervid fogats bevis att Elfsborgs läns landsting
anvisat ett belopp af 1,000 kronor såsom bidrag till aflöning under
innevarande år åt en andre lärare vid väfskolan i Borås, att Eders
Kongl. Maj:t måtte, i likhet med hvad förut egt rum, föreslå Riksdagen att

på extra stat för år 1901 bevilja, såsom bidrag till upprätthållande
af väfskolan i Borås — med vilkor att från Elfsborgs läns
landsting eller eljest tillskjutes ett belopp, motsvarande minst hälften
af statsanslaget — 3,800 kronor och, såsom bidrag till aflönande afl en
andre lärare vid samma skola, 1,000 kronor, under vilkor att enahanda
belopp varder för ändamålet från nämnda läns landsting eller eljest
tillskjutet.

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart.

Till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och grosshandelssocietetens
i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska handelsinstitut,
har Riksdagen anvisat på extra stat dels för hvart och ett af
åren 1894—1898 ett, anslag af 15,000 kronor, dels ock för hvartdera af
åren 1899 och 1900 ett anslag af 20,000 kronor, under förutsättning,
hvad Göteborgs handelsinstitut beträffade, att Göteborgs stadsfullmäktige
samt, hvad Frans Schartaus praktiska handelsinstitut anginge, att
grosshandelssocieteten i Stockholm fortfarande lemnade till instituten
samma understöd som hittills samt på de vilkor i öfrigt, som Eders
Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Genom nådigt beslut den 3 november 1899 har Eders Kongl. Maj:t
fördelat det af Riksdagen för samma år beviljade anslag till understöd
åt nämnda handelsinstitut och dervid tillagt Göteborgs handelsinstitut
ett anslag af 13,075 kronor och Frans Schartaus praktiska handelsinstitut
ett belopp af 6,925 kronor.

Uti särskilda till Eders Kongl. Magt stälda skrifter hafva styrelserna
för de båda handelsinstituten gjort framställning om beviljande

[29.]

Väfskolan i
Borås.

[30.]

Anslag till
handelsunder■visning.

102

Sjette hufvud ti teln.

Befrämjande
af svenska
alsters afsättning
i utlan
det.

Handels stipendier.

af understöd jemväl under år 1901 åt de båda instituten, dervid styrelsen
för Frans Schartaus praktiska handelsinstitut hemstält att, i anseende
till ökadt antal elever och institutets förestående utvidgning,
statsbidraget måtte höjas.

Till följd af nådig remiss har kommerskollegmm den 14 november
1899 uti detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande och dervid, med
öfverlemnande af en från styrelsen för Göteborgs handelsinstitut till
kollegium stäld skrift, för egen del anfört att, på grund af hvad i förenämnda
underdåniga ansökningar anförts, det för år 1900 beviljade
statsanslaget af 20,000 kronor syntes icke komma att lemna tillgång
åt hvardera institutet af understöd till det belopp, hvarpå institutet
kunde ega anspråk jemlikt de för anslagets fördelning gällande bestämmelser,
men att, med hänsyn särskildt dertill att statsanslaget åt handelsinstituten
blifvit till sitt nuvarande belopp höj dt så nyligen som år
1898, kollegium funne tillfyllestgörande skäl icke föreligga för att
redan nu föreslå en ytterligare ökning af anslagets belopp.

Ehuru ändamålet med ifrågavarande anslag, nemligen att bereda
möjlighet för de båda handelsinstituten att mottaga frielever och elever
mot nedsatt afgift, är synnerligen behjertansvärdt och behof otvifvelaktigt
förefinnes att snart nog höja detta anslag, anser jag dock,
lika med kommerskollegium, att tiden att begära en sådan höjning ännu
icke är inne, och att således enahanda belopp, som för innevarande år
beviljats till understöd åt de båda handelsinstituten, eller 20,000 kronor,
bör af Riksdagen äskas jemväl för år 1901; och jag tillstyrker alltså,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att för år 1901 på extra stat anvisa ett anslag af 20,000 kronor
att af Eders Kongl. Maj:t användas till understöd åt Göteborgs handelsinstitut
och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus
praktiska handelsinstitut, under förutsättning, hvad Göteborgs handelsinstitut
beträffar, att Göteborgs stadsfullmäktige och, hvad Frans Schartaus
praktiska handelsinstitut angår, att grosshandelssocieteten i Stockholm
fortfarande till instituten lemna årligt understöd till minst samma
belopp som hittills samt på de vilkor i öfrigt, som Eders Kongl. Maj:t
kan finna skäligt bestämma.

På extra stat har Riksdagen anvisat till befrämjande af afsättning
i främmande länder af alster af svensk industri och svenska näringar
för hvart och ett af åren 1897—1900 ett anslag af 15,000 kronor samt
till handelsstipendier för hvartdera året 1897 och 1898 10,000 kronor
samt för hvartdera af åren 1899 och 1900 20,000 kronor.

103

Sjette Imfvudtiteln.

Af förstnämnda anslag- för innevarande år har Eders Kongl. Maj:t
den 30 november 1899 dels, i likhet med hvad under flere föregående
år egt rum, beviljat till mejeriagenturen i Manchester 8,500 kronor
och till fiskeriagenturen i norra Tyskland 5,000 kronor, dels ock förklarat
sig vilja framdeles besluta i afseende å dispositionen af återstoden,
1,500 kronor.

Hvad angår det för år 1899 beviljade anslaget å 20,000 kronor
till handelsstipendier, har Eders Kongl. Maj:t genom beslut den 24
februari 1899, i enlighet med hvad af kommerskollegium föreslagits,
tilldelat fortsättningsstipendier med 1,250 kronor åt hvardera af två
stipendiater, hvilka skulle i Ryssland fortfarande liksom under åren
1897 och 1898 verka för afsättning af svenska industrialster, den ene
företrädesvis jern- och stålvaror samt maskiner och den andre företrädesvis
landtbruk smaskiner och redskap, samt 2,500 kronor åt en
stipendiat från år 1898, hvilken skulle i norra Afrika inhemta ytterligare
erfarenhet om vilkoren för afsättning derstädes af der säljbara
svenska exportartiklar, äfvensom fem nya stipendier med dels 3,000
kronor åt hvardera af två personer för att i Ryssland verka för afsättning
af svenska industrialster, dels 5,000 kronor åt en person för att i
Ostasien inhemta erfarenhet om vilkoren för afsättning derstädes af
svenska exportartiklar, dels 2,500 kronor åt en person såsom bidrag
till bestridande af kostnaden för en af honom anträdd resa till Ostindien,
Kina och Japan för att inhemta erfarenhet om vilkoren för afsättning
derstädes af svenska industrialster, dels ock 1,500 kronor åt en
person för att verka för afsättning i Sudan af svenska industrialster
samt befordra svenska sjöfartens på Egypten intressen.

Åt sist omförmälda person, exportagenten Axel Lanner i Alexandrin,
beviljades vid samma tillfälle för samma ändamål det återstående beloppet,
1,500 kronor, å 1899 års anslag till befrämjande af afsättning
i främmande länder af alster af svensk industri och svenska näringar.

Anslaget till handelsstipendier för innevarande år, hvilket utgör

20.000 kronor, har ännu icke fördelats.

Då anvisande af medel för ifrågavarande båda ändamål jemväl för
år 1901 är behöflig!;, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl.

Maj:t behagade föreslå Riksdagen att för år 1901 på extra stat anvisa

dels ett anslag af 15,000 kronor, att af Eders Kongl. Maj:t an- [31.]

vändas till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af befrämjande

. _ . _ J _ V J J J •''of svpnslfM.

af svenska

svensk industri och svenska näringar;

dels ock ett anslag å 20,000 kronor till handelsstipendier.

alsters afsättning
i utlandet.

[32.]

Handels stipendier.

104

Sjette hufvudtiteln.

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket.

[33.]

Bergs skolorna.

Under denna anslagstitel tillstyrker jag, att Eders Kongl. Ma:jt
måtte föreslå Riksdagen att, i likhet med hvad under en följd af år
varit förhållandet,

under vilkor att bergsskolorna i Filipstad, och Falun med dertill
hörande skolor för bergsarbetare komma att jemväl under år 1901
fortsätta sin verksamhet i enahanda omfång och utsträckning som hittills,
hvarom Eders Kongl. Maj:t torde vilja genom inspektion af sakkunnig
person sig förvissa, å extra stat för samma år anvisa ett belopp
af 14,000 kronor att till brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret utbetalas.

Fiskerinäringens understöd.

skydd vid
fisket.

[34.] Uti propositionen till 1899 års Riksdag angående statsverkets till Ett

armeradt stånd och behof föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen att höja det
donerande9för ordinarie anslaget å sjette hufvudtiteln för fiskerinäringens befrämjande
ordning och med, bland annat, 25,000 kronor för erhållande af nödiga medel till
stationerande jemväl under annan tid af året än vintermånaderna af ett
armeradt ångfartyg vid rikets kuster för beredande af ordning och
skydd vid fiskets bedrifvande.

Riksdagen fann det välbetänkt, att åtgärder i detta syfte på försök
vidtoges, men ansåg att, innan gagnet af en sådan anordning hunnit
blifva genom någon tids erfarenhet pröfvadt, anslaget dertill icke borde
å ordinarie stat uppföras, hvadan anslaget beviljades å extra stat för
år 1900.

Rörande användningen af det sålunda för år 1900 beviljade anslaget
å 25,000 kronor hafva kommerskollegium och landtbruksstyrelsen
inkommit med infordradt förslag, hvilket dock ännu icke hunnit slutligen
beredas. Behofvet af detta anslag finnes emellertid fortfarande
och önskvärdheten af anslagets beviljande jemväl för år 1901 är snarare
ökad derigenom, att uti protokollet till den med Danmark den 14
juli 1899 afslutade konventionen angående fiskeriförhållandena i de till
Sverige och Danmark gränsande farvattnen från svensk sida uttalats,
att man ville verka derför att, om Riksdagen beviljade nödiga medel,
ett svenskt armeradt ångfartyg skulle jemväl under andra tider af året

105

Sjette hufvudtiteln.

än vintermånaderna användas för öfvervakande af konventionens efterlefnad
vid fiskets utöfvande.

Den erfarenhet, hvarom Riksdagen talat, har naturligtvis ännu ej
kunnat vinnas; och jag har icke heller någon anledning att föreslå
någon ändring i anslagets belopp.

Jag får derför hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att, till stationerande jemväl under annan tid af året än vintermånaderna
af ett armeradt ångfartyg vid rikets kuster för åstadkommande
af ordning och skydd vid fiskets bedrifvande, å extra stat för år 1901
anvisa ett anslag af 25,000 kronor.

Anordnande af fabriksinspektion.

Riksdagen har, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat
anvisat för hvart och ett af åren 1895—1899 till aflöning åt fem inspektörer
25,000 kronor med 5,000 kronor till hvar, för år räknadt,
till bestridande af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter

3,000 kronor samt till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för godtgörelse
åt tillfälligt förordnade inspektörer 2,000 kronor, eller tillhopa 30,000
kronor.

För innevarande år har Riksdagen, med bibehållande oförändrade
af öfriga under denna anslagstitel hittills anvisade belopp, till bestridande
af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter anvisat ett
till 6,000 kronor höjdt belopp, hvadan anslaget i sin helhet för innevarande
år utgår med 33,000 kronor.

Det för ifrågavarande ändamål afsedda anslag är behöfligt jemväl
för år 1901.

I sammanhang med afgifvande af yttrande i fråga om förslag till
omarbetning af 1881 års förordning angående minderåriges användande
i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering hafva kommerskollegium
och medicinalstyrelsen visserligen ifrågasatt utvidgning i
fabriksinspektionens verksamhet och dermed ock höjning af ifrågavarande
anslag. Men då kommerskollegium ännu icke hunnit inkomma med
närmare utredning, i hvilken mån höjning af anslaget må böra ega
rum, får jag, i anslutning till bestående förhållanden, hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat för år 1901
anvisa: till aflöning åt fem inspektörer 25,000 kronor med 5,000 kronor

Bih. till Rikad. Prut. 11)00. 1 Sami. I Afd. 1 Raft. It

[35.]

Anordnande
af fabriksinspektion.

106

Sjette hufvudtiteln.

till hvar, för år räknadt, till bestridande af kostnaden för skrifbiträden
och likartade utgifter 6,000 kronor samt till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
för godtgörelse åt tillfälligt förordnade inspektörer 2,000 kronor,
eller tillhopa 33,000 kronor.

Ersättning till sjömanshusen.

[36.] I anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t gjord framställning be tm”*ömans-

v^.jafle Riksdagen under rubrik »ersättning till sjömanshusen» å extra
husen. stat för år 1900 ett anslag å 30,000 kronor för beredande åt sjömanshusen
af skälig ersättning för dem åliggande bestyr med värnpligtiges
inskrifning och redovisning samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska
uppgifter, dock under vilkor, att aflöningarna till tjenstemännen vid
sjömanshus, som erhölle sådan ersättning, icke finge utan kommerskollegii
medgifvande höjas.

Genom nådigt bref den 26 maj 1899 anbefaldt att föreslå de belopp,
de särskilda sjömanshusen borde, med iakttagande att högst 30,000
kronor i det hela komme till användning, såsom ersättning i ifrågavarande
hänseende för år 1900 erhålla, inkom kommerskollegium med
underdånig skrifvelse den 17 oktober 1899, deri kollegium, med förmälan
att kollegium ansåge, att förevarande anslag, för att utgöra eu
mot sjömanshusens dermed åsyftade bestyr någorlunda svarande ersättning,
borde utgå utan afkortning, afgaf förslag till anslagets fördelning
mellan de olika sjömanshusen i riket med undantag af sjömanshuset
i Luleå, hvars direktion i skrifvelse till kollegium förmält sig
sakna anledning att göra framställning om erhållande af ersättning af
detta slag.

Jemlikt nådigt bref den 30 november 1899 beslöt Eders Kongl.
Maj:t att, i enlighet med den af kommerskollegium föreslagna fördelning
och med föreskrift om iakttagande af det af Riksdagen stadgade
vilkor, till sjömanshusen i riket, med undantag af sjömanshuset i Luleå,
utdela ifrågavarande anslag å 30,000 kronor för år 1900, dervid minsta
beloppet, 50 kronor, tilldelades sjömanshusen i Haparanda och Kungelf
samt högsta beloppet, 4,000 kronor, tillerkändes sjömanshuset i Göteborg.

Uti sin ofvanberörda skrifvelse af den 17 oktober 1899 hemställer
kommerskollegium jemväl, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd
för beredande åt sjömanshusen äfven framgent af ett bidrag af
statsmedel till belopp af minst 30,000 kronor årligen, att dem emellan
fördelas.

Sjette hufvudtiteln.

107

I öfverensstämmelse härmed och då den af Riksdagen såsom bidragande
orsak till ifrågavarande anslags upptagande allenast på extra
stat anförda omständighet, att sjöfartskomiténs förslag rörande sjömanshusens
lmfvudsakliga inkomstkälla eller tonafgifterna då ännu icke blifvit
kändt och pröfvadt, fortfarande qvarstår, tillstyrker jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att å extra stat för år 1901 under benämning »ersättning till sjömanshusen)'')
anvisa ett anslag af 30,000 kronor för beredande åt sjömanshusen
af skälig ersättning för dem åliggande bestyr med värnpligtiges
inskrifning och redovisning samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska
uppgifter; dock under vilkor att aflöningarna till tjenstemännen
vid sjömanshus, som erhåller sådan ersättning, icke må utan
kommerskollegii medgifvande höjas.

Förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar

hos nötkreaturen.

Uti underdånig skrifvelse den 14 oktober 1899 har landtbruksstyrelsen,
efter erinran hurusom Riksdagen på extra stat för år 1900
till Eders Kongl. Maj:ts förfogande stält ett anslag af 50,000 kronor
att användas till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos
nötkreaturen, framhållit vigten för den svenska landtbruksnäringen deraf,
att åtgärder fortfarande vidtoges i det syfte, som med nyssberörda
medel afsåges, och att medel för ändamålet funnes tillgängliga.

Till närmare utveckling häraf anför landtbruksstyrelsen:

De skäl, hvilka år 1897 bestämt statsmakterna att första gången
anvisa medel för ifrågavarande ändamål, hade icke förlorat något af
sin bindande kraft utan talade tvärtom i allt högre grad för fortsättandet
af de åtgärder, som med anlitande af samma medel börjat vidtagas.
Likaså torde det icke kunna bestridas, att den metod för tillvägagåendct,
som vid den tiden ansågs vara den rätta, af erfarenheten
visats hålla profvet.

Det borde icke väcka förvåning, att det vigtiga mål eller tuberkulosens
utrotande ur landets ladugårdar, som med sagda åtgärder åsyftades,
ännu icke kunnat vinnas, då gifvetvis dylika bemödanden, på sätt
äfven från början förutsetts, måste under en längre tid fortsättas, derest
något större resultat deraf skulle vara att vinna.

Af den erfarenhet, som i förevarande afseende redan vunnits, fram -

[37.]

Förekommande
och
hämmande af
tuberkelsjukdomar
hos
nötkreaturen.

108

Sjette hufvudtiteln.

ginge emellertid otvifvelaktigt, att i sådana ladugårdar inom vårt land,
der åtgärder till tuberkulosens bekämpande i enlighet med de af myndigheterna
gifna råd och anvisningar vidtagits och hållits vid makt,
tuberkelsjukdomen högst väsentligt aftagit. Så förtjenade att framhållas,
hurusom uti de 1,651 besättningar med tillhopa 48,677 djur,
livilka under tiden från den 15 oktober 1897 till 1899 års början för
första gången i sin helhet undersökts, 31,7 procent af djuren reagerat,
hvaremot i de 130 besättningar med tillhopa 6,970 djur, beträffande
hvilka åtgärder till tuberkulosens utrotande sedan längre eller kortare
tid tillbaka vidtagits och sedermera fortsatts i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ofvan sagda råd och anvisningar och hvilka under
nämnda period blifvit på statens bekostnad undersökta, reaktionsprocenten
utgjort endast 9,3. Uti 158 af sistberörda besättningar med
tillhopa 8,509 djur, hvilka under år 1899 ånyo undersökts med tuberkulin,
hade reaktionsprocenten stält sig än gynnsammare, i det den
knappast uppgått till 7.

Genom de på statens bekostnad hittills vidtagna undersökningarna
af landets ladugårdar hade vidare utrönts, att af ofvannämnda för första
gången med tuberkulin pröfvade 1,651 besättningar ett antal af 570
eller 34,5 procent varit reaktionsfria, samt att af 1,192 besättningar,
hvilka under år 1899 med tuberkulin på enahanda sätt undersökts,
492 eller 41,3 procent visat sig icke reagera, hvaraf framginge, att
öfver 1,000 utaf landets djuregare genom ifrågavarande undersökningar
kommit till insigt derom, att deras besättningar vore fria från
tuberkulos, en insigt, hvars värde icke borde underskattas, då det måste
antagas, att samma djuregare af sin egen fördel skulle känna sig
manade att med all flit söka förekomma, det tuberkelsmittan blefve i
deras ladugårdar införd. Det torde för öfrigt härvid icke böra lemnas
oanmärkt, att af nu ifrågavarande besättningar flertalet bestode af 15
djur och derunder och sålunda torde få anses i allmänhet tillhöra mindre
bemedlade djuregare, hvaraf torde följa, att åtminstone de flesta af de
undersökningar, genom hvilka sagda insigt vunnits, icke skulle kommit
till stånd, derest icke statsmedel för gäldandet utaf kostnaderna funnits
anslagna.

Äfven inom utlandet hade denna angelägenhet under den tid, som
förflutit, sedan åtgärder inom vårt land för befrämjande af densamma
börjat vidtagas, fortfarande beaktats. Till den redogörelse, som angående
inom utlandet vidtagna åtgärder till tuberkulosens bekämpande
vid föregående tillfällen lemnats, ville landtbruksstyrelsen lägga den upplysningen,
att professoren Bang i Köpenhamn vid tuberkuloskongressen

109

Sjette hufvudtiteln.

i Paris år 1898 bestämdt påvisat ett gradvis aftagande af tuberkulosfreqvensen
inom Danmarks kreatursstock såsom en följd af statens
ingripande mot sjukdomen. Vidare ville styrelsen framhålla, hurusom
till de länder, der man med understöd af statsmedel börjat bekämpa
kreaturstuberkulosen, ytterligare kommit Finland, der af statsmedel anvisats
ett belopp af 200,000 mark om året för vidtagande af åtgärder
mot tuberkel sjuka hos nötkreaturen enligt kungörelse af den 22
december 1898, af hvars temligen stränga bestämmelser följande torde
böra omnämnas. För att åtnjuta kostnadsfri undersökning med tube
rkulin vore kreatur segare skyldig, bland annat, att låta nedslagta de
djur, som vid undersökning befunnes lida af allmän eller ock jufvertuberkelsjuka,
dock med rätt att utbekomma ersättning af allmänna
medel, att från den öfriga ladugårdsbesättningen afskilja och hålla afskira
djur, som vore med sjukdomen behäftade eller derför misstänktes,
och att vid stallfodring så vidt möjligt inställa dem uti en annan
byggnad eller uti en derförinnan noggrant desinficierad, från den öfriga
delen af ladugården genom en tät vägg skild afdelning med skild ingång,
samt att låta under djurläkarens tillsyn förse de med tuberkelsjuka
behäftade djuren med ett varaktigt märke. Vidare lemnades i
samma kungörelse föreskrifter till förekommande af tuberkelsjukans
införande i landet samt stadgades om obligatorisk pasteurisering af
mjölk, som utlevererades från bolags-, andels- eller uppköpsmejeri, samt
om förbränning af separatorsslammet, i öfverensstämmelse med hvad
landtbruksstyrelsen uti sin underdåniga skrifvelse den 28 december 1898
i samma afseende föreslagit.

Bland fackmännen vore frågan om kreaturstuberkulosens bekämpande
alltjemt föremål för det lifligaste intresse. Vid den under år
1899 hållna sjunde internationella veterinärkongressen i Baden-Baden
hade också denna fråga utgjort ämne för ganska ingående och grundliga
förhandlingar, hvilka ledt till följande uttalande af kongressen,
utvisande att de åtgärder, som inom vårt land redan vidtagits för
nötkreaturstuberkulosens bekämpande, fullständigt öfverensstämde med
de förnämsta fackmännens inom området åsigter:

»l:o) Bekämpandet af tuberkulosen hos nötkreaturen är af en
trängande nödvändighet.

2:6) Utrotandet af kreaturstuberkulosen från djuregarens sida (på
frivillighetens grund) är utförbart och öfver allt eftersträfvansvärdt. Dertill
fordras en möjligast tidig nedslagtning af smittofarliga tuberkulösa
djur och ett sorgfälligt skyddande af kalfvar och äldre friska djur
från smitta.

Sjette hufvudtiteln.

Den frivilliga kampen mot kreaturstuberkulosen bör af staten uppmuntras
genom spridande af en rätt uppfattning om tuberkulosens
natur, sätten för sjukdomens spridning och betydelsen af tuberkulinprofvet
samt bör understödjas genom beviljande af statsmedel.

Vid bekämpandet af tuberkulosen hos husdjuren är det lämpligt
använda tuberkulinet såsom varande det bästa hittills kända medel att
upptäcka sjukdomen.

Utlemnandet af tuberkulinet bör ske under statens kontroll. I
hvarje fall får tuberkulin utlemnas endast åt veterinärer.

3:o) Ett bekämpande af kreaturstuberkulosen från statens sida är
absolut att förorda, Användt med en viss grad af försigtighet, kan
det genomföras och kommer att förhindra sjukdomens tilltagande samt
så småningom medföra dess tillbakagång.

Det kräfver:

a) förpligtande för veterinären att anmäla hvarje af honom i praktiken
konstateradt fall af tuberkulos;

b) nedslagtning fortast möjligt af smittofarliga tuberkulösa djur
(i synnerhet de med jufver-, lifmoder- och tarmtuberkulos samt lungtuberkulos
behäftade) emot ersättning med hjelp af statsmedel samt
förbud för mejerier att återlemna skummjölk i osteriliseradt tillstånd.»

Det syntes sålunda icke lida något tvifvel, att de af Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen beslutade åtgärder till bekämpande af tuberkulosen
inom landets ladugårdar vore fullt ändamålsenliga och borde i samma
rigtning som hittills fortsättas.

Innan jag härefter öfvergår till landtbruksstyrelsens utredning angående
storleken af det belopp, som för ifrågavarande ändamål torde
erfordras, tillåter jag mig i minnet återkalla följande:

Riksdagen beviljade till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen för år 1898 50,000 kronor med rätt för
Eders Kongl. Maj:t att låta under år 1897 förskjuta 15,000 kronor,
hvarjemte 1898 års Riksdag medgaf att ytterligare 25,000 kronor finge
under år 1898 för samma ändamål förskjutas. För hvardera af åren
1899 och 1900 har anvisats ett belopp af 50,000 kronor.

Under åren 1898 och 1899 har åtgången på detta anslag varit så
stark, att man nödgats inställa all utbetalning af ersättning till veterinärer
för undersökningar med tuberkulin, år 1898 från midten af juli
månad och år 1899 från och med den 1 november.

Bestämmelser angående ersättning till veterinär, som på reqvisition
af ladugårdsinnehafvare verkstält undersökning med tuberkulin, samt an -

Sjette hufmdtiteln.

gående vilkoren för erhållande af undersökning på statens bekostnad
med tuberkulin af ladugårdsbesättning hafva, med upphäfvande af tidigare
bestämmelser enligt nådig kungörelse den 15 oktober 1897, meddelats
den 4 november 1898.

Sistnämnda bestämmelser af den 4 november 1898 afsågo, bland
annat, att minska statens utgifter för ifrågavarande ändamål. I detta
syfte blef ersättningen till veterinären för undersökta djur nedsatt från
50 respektive 25 öre till 40 respektive 20 öre för hvarje djur. Antalet
dagtraktamenten på statens bekostnad begränsades till högst två för
hvarje förrättning. Väsentliga begränsningar blefvo ock vidtagna i
syfte att förekomma onödigt många förrättningar i afseende å en och
samma kreatursbesättning, hvarjemte för rätt till förnyad undersökning
af en redan pröfvad kreatursbesättning fordrades intyg om vidtagna
verksamma åtgärder för den vid föregående undersökning konstaterade
tuberkulosens bekämpande.

Efter denna redogörelse öfvergår jag till frågan om beloppet af
det anslag, som för ett fortsatt bekämpande af tuberkulosen bos nötkreatur
torde erfordras, och yttrar landtbruksstyrelsen derutinnan uti
sin förevarande skrifvelse:

De framställningar, som landtbruksstyrelsen vid föregående tillfällen
afgifvit och som afsett utverkande hos Riksdagen af medel för
ifrågavarande angelägenhet, hade icke kunnat stödja sig på någon säker
erfarenhet rörande beloppet af de medel, som för ändamålet erfordrades.
Nu deremot, sedan verksamheten för -denna angelägenhet fortgått
under två år samt derunder de för belöningar för bemödanden till förekommande
och hämmande af tuberkulos hos nötkreaturen anvisade
medel en gång redan fördelats, syntes det vara möjligt att med någon
större grad af säkerhet kunna bedöma medelbehofvet i förevarande
afseende.

Af den af styrelsen lenmade redogörelsen i ärendet framginge, att
för tiden efter den 8 juli 1898 intill samma års slut veterinär, som på
reqvisition af ladugårdsinnehafvare verkstält undersökning med tuberkulin
af ladugårdsbesättning, för sådan undersökning icke kunnat erhålla ersättning
af statsmedel, samt att det belopp, som af de för år 1899 anslagna
medel stått till förfogande till gäldande af undersökningskostnaderna,
visat sig otillräckligt och att det endast berott på särskilda åtgärder,
att icke stadgandena om dylik ersättning åt veterinärer långt tidigare
på året behöft upphäfvas. Intresset för ifrågavarande angelägenhet
hos ladugårdsinnehafvarne hade emellertid med de bestämmelser, som

112

Sjette hufvudtiteln.

varit gällande i ämnet, stadigt och efter hand ökats, och det vore all
anledning att hoppas, att samma intresse skulle kunna än ytterligare
stegras, så att bemödandena för denna för Sveriges landtbruk synnerligen
vigtiga fråga komme att krönas med en afgjord framgång. Härför
erfordrades dock, att sådana för saken högst menliga afbrott uti
undersökningarna, som till följd af bristande medel under åren 1898
och 1899 måst ega rum, icke upprepades. Förutom det att på detta
sätt den redan i och för sig långsamma kampen mot kreaturstuberkulosen
komme att ytterligare försenas och taga tid i anspråk,
innan den nådde sitt mål, komme derigenom också enligt landtbruksstyrelsens
åsigt ladugårdsegarnes intresse för saken att slappas.
Djuregare, som önskade erhålla kostnadsfri undersökning med tuberkulin
af sin ladugårdsbesättning och sålunda ställa sig under statens ledning
i kampen mot tuberkulosen, hindrades nemligen i denna sin afsigt,
om de anmälde sig å en tid, då medel för ändamålet icke funnes
tillgängliga, på samma gång de ladugårdsinnehafvare, som önskade erhålla
förnyad undersökning af redan undersökt kreatursbesättning eller
till densamma hörande ungdjur, icke kunde med önskvärd regelbundenhet
erhålla sådan. På detta sätt kunde också ladugårdsinnehafvare,
som önskade blifva delaktig af belöning för sina bemödanden, gå miste
härom eller drabbas af en särskild utgift för ändamålet. Att söka
förekomma dessa olägenheter genom ytterligare nedsättning af de till
veterinärerna utgående ersättningar för tuberkulinundersökningar utöfver
dem, som redan egt rum genom nådiga kungörelsen den 4 november
1898, för att på detta sätt få beloppet af det nuvarande anslaget
att räcka till för ändamålet, vore fruktlöst och skulle ovilkorligen
hafva till följd, att ladugårdsinnehafvarne, om de önskade erhålla
undersökningarna på ett grundligt sätt utförda, måste sjelfva bidraga
till godtgörande af veterinärerna. Någon annan utväg till förekommande
af ofvan sagda för saken förderfliga afbrott i tuberkulinundersökningarna
torde sålunda icke finnas än ökandet af beloppet utaf de
medel, som för ändamålet anvisades.

Utgifterna i vårt land för ifrågavarande angelägenhet, i hvad desamma
afsåge administration, tuberkulinberedning och ersättningar till
veterinärer, kunde i jemförelse med motsvarande utgifter inom våra
grannländer Norge och Danmark icke anses höga. I Sverige hade
till 1899 års början på statens bekostnad undersökts 53,562 djur
för en sammanlagd kostnad af omkring 53,500 kronor eller omkring
1 krona för hvarje undersökt djur, en kostnad, som för år 1899
till följd af de förändrade bestämmelserna rörande ersättningen för

113

Sjette hufvudtiteln.

undersökningarna och vilkoren för deras erhållande ej obetydligt nedgått,
så att till den 14 oktober 1899 undersökningarna, hvilka omfattat
40,152 djur, medfört en sammanlagd kostnad af endast 34,596
kronor 40 öre eller 86 öre för djur. Enligt en af direktören för det
civila veterinärväsendet i Norge till 1899 års internationella veterinärkongress
i Baden-Baden afgifven berättelse öfver tuberkulinundersökningarna
i Norge både derstädes intill slutet af år 1897 undersökts
55,542 djur för en kostnad af, 81,500 kronor eller något öfver 1 krona
46 öre för djur, och enligt af professoren Bang i Köpenhamn vid
tuberkuloskongressen i Paris år 1898 meddelade uppgifter rörande
undersökningarna i Danmark hade inom sistnämnda land intill senare
hälften af år 1898 undersökts 224,969 djur för en sammanlagd kostnad
för staten af omkring 350,000 kronor eller omkring 1 krona 55 öre för
djur. Äfven i förhållande till kreatursstocken inom hvarje land hade
inom Sverige anslagits mindre belopp för ifrågavarande angelägenhet
än inom nordens öfriga länder, hvilket framginge af följande tabell.

Land.	Kreatursstock.	Årligt anslag.	Anslag per djur.
Sverige.................................	2,548,192	50,000 kronor.	Mindre än 2 öre.
Norge..................................	1,066,499	33,804 » *)	Mer än 3 öre.
Danmark...........................	1,696,190	100,000 »	Mer än 5 Va öre.
Finland.................................	1,456,353	200,000 mark.	Mer än 13 penni.

*) Anslag för år 1898.

Ehuru det icke torde kunna fullt bestämdt uppgifvas, huru stort
belopp som för ett nöjaktigt bedrifvande från statens sida under år
1901 af kampen mot tuberkulosen kunde af statsmedel erfordras, torde
dock till ledning för beräkningen i detta afseende, särskildt hvad anginge
kostnaderna för ersättningar till veterinärer, böra framhållas, att
till dylika ersättningar under de sex första månaderna 1899 åtgått i
medeltal 5,000 kronor för månad, alltså tillhopa 30,000 kronor. Under
juni månad hvarje år hade emellertid undersökningarna märkbart aftaga
för att i någon större utsträckning upptagas först i medlet af
september. Af skäl, som i det föregående blifvit anförda, kunde någon
uppgift icke lemnas rörande de antagliga kostnaderna för ifrågavarande
undersökningar under årets senare månader, men sannolikt syntes vara
att, om statsmedel funnes tillgängliga till gäldande af kostnaderna för
undersökningarna under dessa månader, samma undersökningar komme
Dih. till lliksd. 1‘rot. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 15

114

Sjette Imfvudtiteln.

att blifva lika talrika denna tid som under årets sex första månader
och således tillskynda statsverket en utgift af omkring 20,000 kronor.
Under förutsättning dels att utgifterna för belöningar, anställande af en
föredragande inom landtbruksstyrelsen samt erforderligt biträde åt denne
äfvensom expenser blefve lika med dem, som beräknats skola under
år 1900 erfordras eller 17,500 kronor, dels ock att till följd af det
stegrade intresse för ifrågavarande angelägenhet, som vore att motse,
tuberkulinåtgången och i sammanhang dermed kostnaderna för tillverkningen
af tuberkulinet komme att ökas samt att undersökningar skulle
förekomma jemväl under sommarmånaderna, syntes lägre belopp än

25.000 kronor icke böra för samtliga dessa utgifter beräknas. Sammanlagda
beloppet af utgifterna från statens sida till förekommande
och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen skulle sålunda
under år 1901 blifva 75,000 kronor. Som emellertid de nu anförda
skälen för ökande af anslaget för år 1901 gälde lika mycket innevarande
år, syntes hos Riksdagen böra för år 1901 äskas ett belopp af

100.000 kronor att användas till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att
låta utaf sagda belopp under år 1900 af tillgängliga medel förskjuta
och för ändamålet använda ett belopp af 25,000 kronor.

Lika med landtbruksstyrelsen anser jag det vara af största vigt,
att försöken med tuberkulin för upptäckande och motarbetande af tuberkelsjukdomar
bland nötkreaturen fortsättas, samt att detta sker utan
de störande afbrott, som hittills årligen inträffat till följd af otillräckligheten
af de för ändamålet disponibla medlen.

Enligt hvad landtbruksstyrelsen anfört, äro de belopp, som inom
våra grannländer Norge, Danmark och Finland för ifrågavarande ändamål
anvisats, relativt i förhållande till kreatursstocken större än motsvarande
anslag hos oss. Hvad Danmark och Finland beträffar, äro
dessa belopp äfven absolut sedt större.

Jag tvekar således ej att föreslå en höjning uti ifrågavarande anslag,
och då jag anser, att landtbruksstyrelsens beräkningar icke gå
längre än som bör antagas motsvara det verkliga behofvet, tillåter jag
mig att till styrelsens framställning tillstyrka bifall.

Jag hemställer alltså, att Eders Kong!. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1901 till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
ställa ett anslag af 100,000 kronor att användas till förekommande och
hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, med rätt för Eders
Kongl. Maj:t att låta utaf sagda belopp under innevarande år af tillgängliga
medel förskjuta 25,000 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

115

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

Enligt hvad statskontoret anmält, har nämnda embetsverk förskjutit
följande belopp, hvilka torde böra anmälas till ersättande af Riksdagen
under sjette hufvudtiteln, nemligen:

ersättning, enligt nådiga brefvet den 4 mars 1898, för afträdda
^byggnader vid indragna länsmansbostället Rönjane n:r 1 kronogård i

Jönköpings län ...................................................................... kr. 1,000: —

ersättning, enligt nådiga brefven den 18 oktober
1889, den 31 maj 1895 och den 7 februari 1896, till
innehafvarne af tre särskilda boställen för saknad afkomst
af exproprierad jord ................................................. » 218: 96

aflöningsfyllnad med anledning af tre landsstats boställens

indragning ............................................................. » 1,263: 33

godtgörelse för afkomst af boställen, som, enligt
nådiga brefvet den 31 maj 1878, innehafvare af länsmanstjenster,
hvarmed boställen varit förenade, egt
undfå i anledning deraf, att företrädarne åtnjutit far dagsår.

..................................................................................... » 2,153: 19

aflöningsfyllnad, enligt nådiga brefvet den 27 april
1883, till en tjenstförrättande länsman för tiden mellan

afgående länsmannens afsked och tjensteårets slut......... » 51: 55

till kommerskollegium, enligt nådiga brefvet den
17 juni 1893, utanordnade medel för godtgörande af
vissa utgifter och kostnader för svenskt sjöfolk m. m.,

37,300 kronor, samt, enligt nådiga brefvet den 22
januari 1897 angående ordningen och sättet för gäldande
af vissa utgifter, som föranledas af stadgandena
i §§ 319 och 321 sjölagen, utanordnade medel, 200

kronor, eller tillsammans .................................................... » 37,500: —

tryckningskostnader, enligt nådiga brefvet den 22
december 1898, för den af Riksdagen i skrifvelse den
11 maj 1896 begärda utredning angående fiskeribefolkningens
i Göteborgs och Bohus län bostadsförhållanden
................................................................................. » 2,034: 02

Transport kr. 44,221: 05

[38.]

Ersättning för
af statskontoret
gjorda
förskott.

116

Sjette lmfvudtiteln.

Transport kr. 44,221: 05

arfvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning
till ordförande och ledamöter i den af Eders
Kongl. Maj:t, på grund af Riksdagens skrifvelse den 9
maj 1893, tillsatta komité för uppgörande af förslag
till ny taxa för personbefordringen å statens jernvägar
in. in., ersättning till en ledamot för verkstälda förberedande
arbeten och för mistade tjenstgöringspenningar,
arfvode åt sekreteraren äfvensom till tryckning af komi téns

betänkande............. »

kostnader, på grund af nådiga brefvet den 1 juli
1898, för utarbetande och tryckning af förslag till allmänna
ekonomiska och administrativa bestämmelser

rörande fisket ....................................... »

arfvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning
åt ordförande och ledamöter i den af Eders
Kongl. Maj:t den 13 mars 1891 tillsatta komité för
revision af förordningen angående minderåriges användande
i arbete vid fabrik, handtverk eller annan
handtering den 18 november 1881, arfvode åt komiténs
sekreterare äfvensom till löpande utgifter och tryckningskostnad
m. m....................... »

till kanslirådet D. Ekelund och yrkesinspektören
O. W. Sundeil, hvilka, enligt uppdrag, inom civildepartementet
biträdt vid utarbetande af ny författning i fråga
om minderåriges användande i arbete m. m., enligt
nådiga brefvet den 7 juli 1899, utanordnad ersättning,
till den förre för den minskning i löneinkomster, han
till följd af ifrågavarande uppdrag fått vidkännas, och
till den senare för fullgörande af uppdraget, tillsammans »
enligt nådiga brefven den 1 juli, den 2 september
och den 11 november 1898 samt den 29 mars 1899
utanordnade kostnader för åstadkommande och tryckning
af en statistisk utredning rörande olycksfall i

arbetet............................................................................................ »

enligt nådiga brefven den 31 december 1897, den
1 juli och den 25 november 1898 samt den 3 februari
1899 utbetalade kostnader för verkställandet af utred -

7,668: 47

2,723: 12

24,619: 39

411: 11

7,799: 16

Transport kr. 87,442: 30

Sjette hufvudtiteln.

117

Transport kr.

ning i fråga om skyldighet för arbetsgivare att lemna

understöd vid olycksfall i vissa yrken.............................x>

resekostnads- och traktamentsersättning samt arfvoden
till ordförande och ledamöter i den af Eders
Kongl. Maj:t den 7 oktober 1898 tillsatta komité för
afgifvande af yttrande och förslag rörande ändringar i
förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker
m. m. den 24 oktober 1885, arfvode till vikarie för en
ledamot i komitén, ersättning till ledamöter i komitén
för minskade löneinkomster, resekostnads- och traktamentsersättning
åt tillkallade sakkunnige samt till bestridande
af löpande utgifter för komitén ..................... t

arfvoden, resekostnads- och traktamentsersättning
till ordförande och ledamöter i den af Eders Kongl.
Maj:t, på grund af Riksdagens skrivelser den 6 och
den 13 maj 1898, tillsatta komité för behandling af
vissa sjöfartsnäringen rörande frågor m. m., ersättning
till komiténs ordförande för mistade tjenstgöringspenningar,
arfvode till komiténs sekreterare och ersättningtill
densamme för en utrikes resa samt till bestridande

af löpande utgifter m. m................................................... »

till landskamreraren J. A. E. Malmberg och landssekreteraren
H. L. Uddén, enligt nådiga brefvet den 7
juli 1899, utanordnad ersättning för biträde inom
civildepartementet vid uppgörande af förslag till instruktion
för fjerdingsmän.................................................. »

till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Skaraborgs län, enligt nådiga brefvet den 2 juni 1899,
utbetaldt belopp till lindrande af nöden bland de brandskadade
vid en inom Töreboda municipalsamhälle sistnämnda
dag timad större eldsvåda................................... »

Summa kr.

87,442: 30
4,434: 69

9,569:'' 36

21,683: 83

230: —

1,480: -124,840: 18

Med iakttagande af grundsatsen om anslags bestämmande till jemnt
tal af kronor och för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att, till betäckande af ofvan omförmälda, af statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, anvisa ett anslag af 124,850 kronor.

118

Sjette hufvudtiteln.

. C39-]

Återbetala in
af konsulatafgifter.

Återbetalning till viss del af erlagda konsulatafgift er
• för svenska fartyg.

Uti skrifvelse den 13 maj 1899 kar Riksdagen, med bifall till
Eders Kongl. Maj:ts förslag i proposition den 6 nästförutgångne mars,
i afbidan på omreglering af konsulatafgifterna på extra stat för år
1900 anvisat ett förslagsanslag å 175,000 kronor för att till svenska
fartygsrederier skulle kunna, enligt de närmare bestämmelser Eders
Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, återbetalas fyra femtedelar af
hvad under samma år kunde komma att utgifvas såsom konsulatafgifter
för rederierna tillhöriga fartyg.

Jag tillåter mig erinra, att Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref
till kommerskollegium den 30 november 1899, hvilket bref intagits i
svensk författningssamling, dels faststält bestämmelser angående sättet
och vilkoren för fullgörandet af berörda återbetalning, dels anbefalt
kommerskollegium att meddela erforderliga närmare föreskrifter i ämnet,
dels ock bemyndigat kollegium att hos statskontoret i mån af behof
från ifrågavarande anslag reqvirera de medel, som för bestridande af
medgifven restitution af för svenska fartyg erlagda konsulatafgifter vore
enligt de meddelade bestämmelserna erforderliga.

Då den lindring för sjöfartsnäringen, som med ifrågavarande anslag
afses, torde böra komma näringen till godo jemväl för år 1901, får jag
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, i afbidan på omreglering af konsulatafgifterna, på extra stat
för år 1901 anvisa ett förslagsanslag å 175,000 kronor för att till
svenska fartygsrederier må kunna, enligt de närmare bestämmelser
Eders Kongl. Maj:t kan finna godt meddela, återbetalas fyra femtedelar
af hvad under samma år kan komma att utgifvas såsom konsulatafgifter
för rederierna tillhöriga fartyg.

Statens jern vägstrafik.

I underdånig skrifvelse den 23 november 1899 har jernvägsstyrelsen
gjort framställning om aflåtande till Riksdagen af proposition angående
anslag för år 1901 dels till nya byggnader och anläggningar vid statens
jernvägar och dels till anskaffande af ytterligare rullande materiel.

119

Sjette hufyadtiteln.

Då de medel, om hvilkas anvisande för ifrågavarande ändamål jernvägsstyrelsen
gjort framställning, uppginge till större belopp än som
hittills plägat för samma ändamål begäras, har styrelsen till en början
beträffande de väsentligaste orsakerna till detta förhållande hänvisat till
hvad styrelsen i sådant hänseende framhållit i sin underdåniga skrifvelse
den 21 november 1898, då anmälan gjordes i enahanda syfte för år 1900,
och för hvilken skrifvelses innehåll jag redogjorde den 13 januari 1899.

Samma orsaker som då, anför nu vidare jernvägsstyrelsen, nödvändiggjorde
en framställning om anvisande af ett större belopp än
hvad för ifrågavarande ändamål förut utgått, förefunnes allt fortfarande
och hade under år 1899 än mera gjort sig gällande. Den lifliga företagsamheten
på de industriella och merkantila områdena, stationspersonalens
nödvändiga ökande under den stegrade rörelsen, de tilltagande
fordringarna på en ej blott säker och regelbunden utan äfven snabb
och beqväm trafik samt framför allt de stegrade prisen på såväl arbetskraft
som materialier, hvilken stegring äfven under år 1899 fortgått,
utan att några tecken till återgång ännu kunde varsnas, utgjorde för styrelsen
tvingande skäl att vid förevarande underdåniga anmälan om
behofvet af nya byggnader och anläggningar samt rullande materiel hemställa
om anvisande för detta ändamål af ett högre belopp än tillförene.

Nya byggnader och anläggningar.

Hvad angår anslagsbehofvet för nya byggnader och anläggningar
föreslår jernvägsstyrelsen, att för detta ändamål måtte af Riksdagen
för år 1901 äskas ett anslag af 3,100,000 kronor.

Styrelsen lemnar uti sin skrifvelse en närmare redogörelse för de
särskilda ändamål, till hvilka styrelsen tänkt sig att ifrågavarande
anslagsbelopp skulle användas; och innehåller denna redogörelse till
en början följande:

j>I distriktet.

Vid Pälsboda och Kilstno:

Förlängning af stationernas lastkajer................................. 2,300 kronor.

Ökad trafik nödvändiggör ökandet af utrymmet för lastning.

Vid Katrineholm:

Tillbyggnad af godsmagasinet ............................................. 2,600 kronor.

ökad godstrafik kräfver magasinets förlängning 10 meter.

[40.]

Nya bygguader
och anläggningar
vid
statens jernvägar.

120

Sjette hufvudtiteln.

Uppförande af en gångviadukt öfver bangården.............. 9,000 kronor.

Det ökade antalet tåg och det nästan oafbrutna arbetet med vagnarnas
vexling hafva visat sig medföra stor fara för de personer, som
vid hemtning eller afsändning af gods nödgas passera öfver spårsystemet
till det på motsatta sidan om bangården belägna godsmagasinet.
Kommunen har förklarat sig villig bidraga med 4,000 kronor i kostnaden
för viadukten, som beräknats inalles till 13,000 kronor.

Tillbyggnad af lokomotivstallet med 4 stallrum ............... 34,000 kronor.

Det ökade tågantalet kräfver uppställning af flere lokomotiv vid
stationen.

Vid Flen:

Anläggning af fullständig vattenstation med pumphus och vattentorn
samt 2 fristående vattenkastare med tillhörande rörledningar.
.................................................................................... 30,000 kronor.

För godstågslokomotiven erfordras dagligen vattentagning under
uppehållet vid stationen. Vattentagningen måste nu ega rum vid Oxelösund—Flen—Westmanlands
jern vägs vattenstation, belägen utmed nämnda
jernväg omkring 1 kilometer från stationen. Äfven för eldsläckningsändamål
finnes för närvarande icke erforderlig vattentillgång.

Vid Skeboqvarn:

Utläggning af ett nytt spår..................................................... 3,700 kronor.

Liflig trafik med trävaror särskilt vintertiden samt behofvet att
underlätta erforderliga tågmöten fordra utläggandet af detta spår.

Vid Björnlunda:

Utvidgning af spårsystemet................................................... 5,200 kronor.

För att erhålla en tryggare ingång för de snabbgående tågen måste
de östra ingångsvexlarne utflyttas, hvarjemte hinderfria spårlängden bör
ökas.

Vid Gnesta:

Uppsättning af en vattenkastare

1,300 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

121

*4 »4.

Vattentagningen för de
undvikande af tågförseningar.

i.»''/ I *41 oi.-ij»''

Vid Jer na:

Utvidgning ‘ af spårsystemet.................................................. 4,500 kronor.

De talrika tågmötena å denna station fordra en spårförlängning
samt delvis annan spåranordning. - • -•»»

Vid Saltskog:

nedgående tågen beköfver underlättas ''för

•lfif c

Utvidgning åt spårsystemet

1,600 kronor.

Förlängning af spåren vesterut är nödvändig på det att möten mellan
de långa godstågen vid denna station må kunna anordnas.

Vid Södertelge:

Uppförande af ytterligare ett lokomotivstall ..................... 7,000 kronor.

Två stallrum finnas, men tre lokomotiv öfvernatta nu derstädes.

Vid Liljeholmen:

Inhägnad af verkstadsgården åt sjösidan ........................... 4,800 kronor.

Ändamålet härmed är att från gården utestänga obehöriga personer
samt förhindra tillgrepp af här upplagda, jernvägep tillhöriga effekter.

Vid Stockholm Norra:

Uppsättning af en vattenkastare............................................ 1,500 kronor.

Afses för tillgodoseendet af de 13 i daglig tjenst å stationen varande
vexellokomotivens vattenbehof.

Vid Tomteboda:

Anläggning af fullständig vattenstation med pumphus och vattentorn
samt vattenledning från sistnämnda till stationens vagnreparationsverkstad
och lokomotivstall m. m............................... 45,000 kronor.

Stationens alltjemt växande behof af vatten kan numera icke som
sig bör fyllas på hittillsvarande sätt,genom e,n sidoledning från Stockholms
stads vattenledning till Tomteboda, blindinstitut. Den nu ifrågasatta
anläggningen för jernvägens behof har ock redan förberedts på
så sätt, att Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 18 december
1896 upplåtit erforderligt område af kronoegendomarne Ingenting och
Ekelund i Solna socken för nedläggande af vattenledningsrör mellan
•• Bih. Ull Rikid. Prof.. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft. ■ - • i 1,6.

122

Sjette hufrudtiteln.

Ulfsundasjön och stationen. Kostnaden för vatten från Stockholms
stads vattenledningsverk till samtliga nuvarande anläggningar vid Tomteboda
kommer att inom kort uppgå till 6,000 kronor per år, under det
att den årliga kostnaden för föreslagen vattenpumpning från Ulfsundasjön
beräknas till 2,000 kronor.

Tillbyggnad af lokomotivstallet med 4 stallrum ............... 43,000 kronor.

Stallrum fattas för närvarande vid stationen för 8 af de der öfvernattande
lokomotiven. 4 stallrum komma under närmaste tid att uppföras
med år 1897 beviljadt anslag. De 4 stallrum, som genom tillbyggnaden
skulle vinnas, äro således ytterligare behöfliga.

Inhägnad af verkstadsområdet ................................................ 5,000 kronor.

Inhägnaden nödvändig af samma skäl, hvilka anförts i fråga om
Liljeholmen.

Vid Märsta:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 1,900 kronor.

En spårförlängning till 450 meter fri spårlängd är nödvändig för
underlättande af möten mellan de långa tågen.

Vid Knif sta:

Utvidgning af spårsystemet....... ............................................. 7,500 kronor.

Samma förhållande som vid Märsta ; hvarjemte ökad trafik kräfver
utläggande af ytterligare ett spår.

Vid Bergsbrunna:

Utvidgning af spårsystemet......................................................... 4,700 kronor.

Samma förhållande som vid Märsta; hvarjemte stickspåret behöfver
förlängas för lokala trafiken.

Vid Upsala:

Anordnande af kolbås för 5,000 ton....................................... 5,500 kronor.

I brist på kolbås upplägges nu kolförrådet fritt mellan spåren å
stationen till vanprydnad för platsen och lätt tillgängligt för obehörige.

Vid Sala:

Uppsättning af 2 vattenkastare

3,100 kronor.

123

Sjette hufvudtiteln.

Anordningen är nödvändig för möjliggörande för de genomgående
tågen af snabbare vattentagning.

Vid Broddbo:

Utvidgning af spårsystemet............................ 1,200 kronor.

Spårförlängning är nödvändig för underlättande af möten mellan
långa tåg å stationen.

Vid Rossliyttan:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 7,800 kronor.

Den ökade trafiken fordrar utläggandet af ett tredje spår.

Vid By valla:

Uppsättning af en vattenkastare och anordnande af erforderlig längre
vattenledning.......................................................................... 7,200 kronor.

För undvikande af tågförseningar är nödvändigt att på nu föreslagna
sätt underlätta vattentagningen.

Uppförande af ett boställshus med 6 lägenheter om 1

rum med kök...................................................................... 14,500 kronor.

För den ökade trafikens behöriga skötande erfordras ökadt antal
stationskarlar. Boställen finnas icke för hela nuvarande stationsbetjeningen
och kunna icke heller bostäder förhyras i stationens närhet.

Vid Järbo:

Utvidgning af spårsystemet....................................................... 2,900 kronor.

Större hinderfritt spårutrymme erfordras för tågmöten och derjemte
större spårlängd för den lokala trafiken, hvilket sistnämnda lämpligast
torde vinnas genom förvärfvande af ett enskilde tillhörigt spår med erforderlig
mark samt spårets försättande i trafikenligt skick.

Vid Ockelbo:

Utvidgning af spårsystemet.................................................... 4,500 kronor.

Större hinderfritt utrymme erfordras dels för tågmöten dels för
lokala trafiken.

Vid Holmsve.den:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 5,400 kronor.

Samma förhållande som vid Ockelbo.

rf »* - T <»/

124 Sjette hufvudtiteln.

. ii, ..!» .

Vid Kilafors: i, ;*i, , „

Utvidgning af spårsystemet.........................................5,200 kronor.

Den . trafikökning, som är att förvänta efter Dala—Helsinglandsbanans
öppnande, fordrar utläggandet af ytterligare ett sidospår.

Uppförande af ett boställshus med 4 lägenheter om 1

rum med kök.................................................................... 13,000 kronor.

Bostäder kunna icke erhållas i stationens'' närhet för samtlige de
stationskarlar, som nu måste finnas anstälde vid stationen.

Vid Arbrå, Simeå och Jerf so:

Utvidgning af spårsystemen ...........................................1.....t... 8,500 kronor.

"> Samma förhållande som Vid ''Ockelbö. ''Beräknade kostnaden !utgör
för Arbrå 3,800 kronor, för Simeå 3,000 kronor och för Jerfsö 1,700
kronor. , • , , ,

Vid Ljusdal:

Förlängning af lastkajen....,............................................................ 500 kronor.

Trafikens ökning kräfver kajens förlängning.

....... Vid Hudiksvall:

Utvidgning af spårsystemet.................................................,:...v 3,300 kronor.

För underlättande af verkligen vid mottagning af kol från fartyg

erfordras utläggning af ett spår.

'' *Jv''.

Vid Alby:

<,=. .. •« ,t,i- ...- "-i., *: ..

Uppförande af ett boställshus med 2 lägenheter om 1 rum-. i,. ..

med kök.................................................................................. 7,200 kronor.

Den genom närbelägna stora fabriksanläggningar ökade trafiken
har medfört anställning af flera stationskarlar, för hvilka bostäder icke
kunna erhållas i stationens närhet.

Å linien Stockholm Central—Hallsberg:

Anläggning af en morsetelegrafledning............................. 13,000, kronor.

Den högst väsentliga ökningen af telegrammens antal nödvändiggör
anläggande af en ny telegrafledning.

kj s

ill Hl ilVlVB OlHlJ.

Sjette hufvudtiteln. 125

Å linien Stockholm Central—Gnesta:

•iiueviritl : it i m r . \ a■> i-/vmin . :«»i t i.ui ••

Anläggning. af en loka,! morsetelegrafledning för vidhg- v,

gande stationernas behof.................................................... 5,000 kronor.

Den . starka tågtrafiken fordrar, särskilt .vid tågrubbningar och
deraf föranledda ändringar af lågmötjeri, en snabb^rq, telegramexpedition,
än hvad som med de nuvarande linierna är möjligt att åstadkomma.

II distriktet.

. f i

Vid Partilled:

full) ( lil I'' ''. . # >if

Inköp af mark för stationens utvidgning........................... 18,000 kronor.

Vid denna: station, som, rapid.år ,1899 beviljadt gaslag skall
lyudsakt . ombyggas,; måste samtidigt vidtagas anordningar med hänsyn
till en blifvande dubbeltymetrafik å vestra stambanan närmast .Götebqrg.
■Det nuvarande stationsområdet är härför, otillräckligt;; och tillfälle finnes
nu att till rimligt pris förvärfva ytterligare erforderlig piaf^, från det
tomtaktiebolag, som vid Partilled redan påbörjat tomtafsöndring och
tomtförsäljning.

Vid Alina sås:

äbvffi, IJUU bl ° *\. .Ki i ) >

Uppsättning af vattenkran ....................................................... 6,500 kronor.

Anläggningen är erforderlig för att genom vattentagning vid stationen
undvika tågförseningar.

Vid Herrljunga:

Anläggning af vägport i södra ändan af stationen jemte tillhörande
vägomläggning samt nedläggning af vagnvåg ......... 13,250 kronor.

• , .( I och,-med stationens delvisa ombyggnad på Borås jern vägsaktiebolags
bekostnad skall begärda beloppet använda^ till bestridande af
den på statens jernvägar belöpande halfva kostnaden för angifna anläggningar.

Vid Falköpinq-Ranten :

rv: j.i tr ’ r a i. \ t. i >■■:< "M

Utläggning af kollossningsspår.................................................. 3,300 kronor.

Sedan kolbåsen tillökats, erfordras ytterligare ett lossningsspår.

126

Sjette hufvudtiteln.

Vid Jönköping:

Utvidgning och ändring af spårsystemet i sammanhang med blifvande
flyttning af lokomotivstallet och nedläggning af en 15 meters vändskifva
...................................................................................... 65,000 kronor.

Spårsystemet, som länge varit för den nuvarande trafiken i hög
grad otillräckligt och olämpligt, behöfver ändras och utvidgas, hvilket icke
— i anseende till stationens på alla sidor begränsade område — kan
ske annorledes, än efter lokomotivstallets förflyttning i sammanhang
med nedläggning af en större vändskifva, afpassad efter de nyare lokomotivtyperna.

Vid Laxå:

Utvidgning af spårsystemet samt uppförande af lokomotivstall
för 2 maskiner................................................... 32,000 kronor.

Afser fullbordandet af den utvidgning af spårsystemet, till hvars
påbörjande anslag beviljats för år 1900, samt afhjelpandet af den brist
på lokomotivstallrum, som uppstår, sedan nuvarande föråldrade stall med
rum för 6 lokomotiv — hvars tomtplats måste användas till nya spårlägen
— blifvit bortflyttadt till annan plats och der ombygdt med
rum af numera behöfliga mått för 4 lokomotiv.

Vid Örebro:

Fullbordandet af en centralverkstad för reparation af

lokomotiv.............................................................................. 150,000 kronor.

Angående behofvet af och planen för denna anläggning, hvartill
anslag å 350,000 kronor blifvit för år 1900 beviljadt, får styrelsen
hänvisa till hvad i underdånig framställning den 21 november 1898
anförts.

Vid Asbro:

Utvidgning af spårsystémet och borttagning af spårkorsning 2,400 kronor.

Fria spårlängden bör ökas till 350 meter. Genom anläggning af
ett för vexelrörelser särdeles behöfligt sidospår kan Skogaholms brukspårs
korsning af hufvudspåret borttagas.

Vid Lerbäck:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 7,300 kronor.

Anslaget är behöfligt för erhållande af 350 meter långt mötesspår

127

Sjette hufvudtiteln.

jemte erforderliga omlastningsspår. Trafiken vid stationen har ökats
betydligt och torde än mera komma att ökas efter Krylbo-Örebrobanans
öppnande.

Vid Rönneshytta:

Utvidgning af spårsystemet..................................................... 2,700 kronor.

Mötesspårlängden behöfver utvidgas till 350 meter fri längd.

Vid Motala verkstad:

Uppsättning af vattenkran och anordnande af erforderlig rörledning
......................................................................................... 5,500 kronor.

Anordningen är nödvändig för möjliggörande för de genomgående
tågen af snabbare vattentagning.

Uppförande af betjeningshus med två lägenheter om 1 rum med kök
samt öfverliggningsrum för tågpersonal ..................... 12,500 kronor.

Nuvarande bostadslägenheter äro otillräckliga och öfverliggningsrum
för lokaltågens personal saknas. På grund af den på platsen boende
arbetarebefolkningens talrikhet har det visat sig icke vara möjligt att
i stationens närhet förhyra lägenheter för nyssnämnda ändamål.

Vid Motala:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 5,200 kronor.

Samma förhållande som vid Rönneshytta. Då å stationen nu samtidigt
inträffa trenne tåg, erfordras härjemte anläggandet af ett fjerde
spår, hvilket spår redan nu måst provisoriskt utläggas.

Vid Fogelsta:

Utvidgning af spårsystemet, förlängning af lastkajen och flyttning af
godsmagasinet....................................................................... 2,500 kronor.

Den ökade trafiken, som är att vänta efter Krylbo—Örebrobanans
öppnande, samt behofvet af 350 meter fri mötesspårlängd, göra dessa
arbetens utförande nödvändiga.

Vid Skeninge:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 1,300 kronor.

Samma förhållande som vid Rönneshytta.

Sjette hufvudtiteln.

in VM allra »fru

128

Vid Porla:

Utvexling af spårsystemet........................................................ 2,000 kronor.

Utläggning af ett stickspår erfordras till följd af den ökade trafiken;
och har Hasselfors bruk, som är störste trafikanten, utlofvat fri jord
för stationsområdets utvidgning, i händelse detta stickspår utlägges.

'' '' • ■ '' ; V ''i -r.ti >.r, ■ .IT ,■ *

Vid Björneborg:
Utvidgning af spårsystemet

2,500 kronor.

Den stora vagnslasttrafiken kräfver utläggandet af ett stickspår för
vagnuppställning; och har Björneborgs aktiebolag erbjudit sig att fritt
upplåta för spåret erforderlig mark.

Vid Kristinehamn:

Uppförande af vattenkran med rörledning.......................... 3,300 kronor.

Lokomotiven böra till undvikande af tågförsening förses med vatten
samtidigt som med kol vid kolbåsen i stationens norra ände.

Vid Kil:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 5,500 kronor.

Nuvarande spårutrymmet är otillräckligt, enär dels sex tåg nu
samtidigt skola stå inne å stationen, dels mängden af öfvergångsvagnar
särskildt för trafiken på Fryksta ökats. Hela kostnaden är beräknad
till 11,000 kronor, men åligger det Bergslagernas jernvägar att deraf
betala hälften.

f»i ■ * * i å 1 1 i •

Vid Boda:

Uppförande af ett godsmagasin ......................................... 1,700 kronor.

Å stationen har hittills saknats särskildt magasin för godset; men
är uppförandet af ett dylikt magasin nu behöfligt, enär den för godsets
förvaring i stationshuset använda lokalen erfordras för inrättande
af större expeditionsrum.

i- '' • , •• ,ii> ! - -m

Vid Ottebol:

Förlängning af lastkajen.......................................................... 1,100 kronor.

Den ökade vagnslasttrafiken, särskildt med trämassa, fordrar kajens
förlängning.

Sjette hufvudtitéln.

129

Vid Amot:

Nedläggning af en vagnvåg............................................. 2,700 kronor.

Då numera ett betydligt antal vagnar lastas vid stationen, erfordras,
att vid stationen nedlägges en vagnvåg.

Å linien Örebro—Mjölby:

Uppläggning af en morsetelegrafledning.............................. 7,900 kronor.

Denna telegrafledning är erforderlig för den ökade telegramvexlingen
mellan södra orterna och Norrlatid efter Krylbo—Örebrobanans
öppnande.

III distriktet.

Å linien Katrineholm—Norrköping:

Uppläggning af en morsetelegrafledning............................ 2,900 kronor.

Den ökade telegramvexlingen nödvändiggör anordnandet af en ledning
afsedd uteslutande för transitering af telegram från stationer söder
om Nässjö och norr om Katrineholm.

Å linien Nässjö—Mjölby:

Uppläggning af en morsetelegrafledning............................. 5,400 kronor.

Samma förhållande föreligger, som anförts för behofvet af ytterligare
en telegrafledning å linien Örebro—Mjölby.

Vid Åby:

Utvidgning af spårsystemet..................................................... 3,800 kronor.

Nuvarande spårutrymme är otillräckligt för godstrafiken.

Vid Norrköping:

Tillbyggnad af godsmagasinet .............................................. 14,000 kronor.

Godstrafiken har under de sista tio åren ökats med cirka 70 %.

Inhägnad af den nya upplagsplatsen för stenkol ............ 1,500 kronor.

Denna anordning är behöflig för kolens skyddande.

Utvidgning af spårsystemet..................................................... 11,000 kronor.

I anledning af den allt mer ökade trafiken vid stationen och den
dermed ökade vagnvexlingen, i synnerhet i bangårdens norra del, der
Bih. till lliksd. Prat. W00. I Sami. 1 Afd. 1 Haft. 17

130

Sjette hufvudtiteln.

såväl hufvudsparet norr ifrån som hamn-, kaj- och godsspåren sammanföras,
kräfves dels utläggning af flere rangeringsspår, dels anordnande
af ett längre utdrags- och uppställningsspår. Ett för år 1900 beviljadt
anslag af 6,600 kronor har befunnits otillräckligt för afsedda ändamålet;
och erfordras nu för spårsystemets behöfliga utvidgning ytterligare
11,000 kronor.

Vid Kimstad:

Utvidgning af sparsystemet...................................................... 3,900 kronor.

Den till grund för beräkningen af det anslag för samma ändamål
af 10,600 kronor, som för år 1900 beviljats, uppgjorda förslagsritningen
har för bättre tillgodoseende af trafikens behof å platsen delvis omarbetats.
Genomförandet af den sålunda förändrade planen kräfver
ökadt anslag.

Vid Gistad:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 5,000 kronor.

Mötesspårlängden har visat sig vara alldeles otillräcklig, hvadan
utvidgning af spårsystemet är behöflig.

Vid Linköping:

Tillbyggnad af lokomotivstallet med 2 rum samt spårläggning till detsamma
................................................................................... 22,000 kronor.

Det nuvarande lokomotivstallet har endast 6 rum, men erfordras
nu ytterligare 2 stallrum för beredande af plats åt de vid denna station
förlagda lokomotiv.

Tillbyggnad af kolbåsen .......................................................... 9,000 kronor.

Större kolupplag än tillförene måste vid stationen numera anordnas.

Vid Mantorp:

Tillbyggnad af godsmagasinet .............................................. 1,500 kronor.

Ökad godstrafik fordrar en förlängning af magasinsbyggnaden.

Vid Sy a:

Utvidgning af spårsystemet..................................................... 2,700 kronor.

ökning af den fria mötesspårlängden samt af last- och lossningsspåren
är erforderlig.

Sjette hufvudtiteln.

131

Vid Mjölby:

Utvidgning af spårsystemet................................................... 41,700 kronor.

Vid stationen, hvilken länge haft otillräckligt utrymme, kan nu
icke utan stora olägenheter mottagas de lokala eller transitovagnar, som
dagligen ankomma, hvadan såväl en förlängning söderut af hela spårsystemet
som anordnande af utdrags- och lastspår äro af nöden.

Uppförande af expeditionslokal vid godsmagasinet ........ 5,000 kronor.

Sådan lokal har hittills saknats, men då den lokala trafiken från
det hastigt växande samhället och kringliggande bygd ökats i sådan
grad, att godsexpedieringen ej utan olägenhet kan ske inom det på
motsatt sida om spårsystemet liggande stationshuset, är uppförandet af
ifrågavarande lokal af behofvet synnerligen påkalladt.

Vid Boxholm:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 2,200 kronor.

Vid stationen, som har den största vagnslasttrafiken på östra stambanan,
saknas tillräckliga frilastspår.

Vid Frinnaryd:

Utvidgning af sparsystemet........................................................ 1,700 kronor.

Samma förhållande som vid Sya.

Vid Nässjö:

Uppförande af lokomotivstallar med tillhörande spårläggning. (Till läggsanslag).

........................................................................... 5,200 kronor.

Ett för ändamålet för år 1899 beviljadt anslag af 30,000 kronor
har i följd af stegrade pris på materialier och arbete visat sig otillräckligt,
i följd hvaraf tilläggsanslag erfordras.

Vid Säfsjö:

Utvidgning af spårsystemet......................................................... 4,400 kronor.

Större spårlängd för vagnuppställning erfordras.

Vid Lamhult:

Utvidgning af spårsystemet......................................................... 3,800 kronor.

Större fri mötesspårlängd samt nya frilastspår äro erforderliga.
Af 1899 års Riksdag har redan beviljats anslag för förvärf af behöfligt
jordområde för denna utvidgning.

132

Sjette hufviidtiteln.

Vid Gåfvetorp:

Utvidgning af spårsystemet .................................................... 8,600 kronor.

Ökad trafik och nya industriella anläggningar invid stationen fordra

utläggning af ett ytterligare sidospår.

Vid Hästveda:

Utvidgning af spårsystemet ................................................... 8,000 kronor.

Större fri mötesspårlängd erfordras.

Vid Barlingslöf:

Tillbyggnad af godsmagasinet................................................. 1,500 kronor.

Samma förhållande som vid Mantorp.

Vid Sösdala:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 2,900 kronor.

Förlängda mötes- och lastspår äro behöfliga särskildt med hänsyn

till trafiken från en vid stationen nyanlagd ångsåg.

Tillbyggnad af godsmagasinet................................................. 1,500 kronor.

Samma förhållande som vid Mantorp.

Vid Hör:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 3,300 kronor.

Längre fri mötesspårlängd är behöflig.

Nedläggning af en vagnvåg ...................................................... 2,600 kronor.

Det ökade antalet vagnslastförsändningar kräfver numera en våg
å stationen.

Å linien Lund—Äkarp:

Anläggning af en trafikstation vid Uppåkra ..................... 47,000 kronor.

Ortbefolkningen har i anledning af det för skånska förhållanden
långa afståndet mellan Lund och Åkarp ifrågasatt denna anläggning
och för densamma erbjudit fri jord. På grund af befolkningsförhållandena
och ortens bördighet kunna stationens trafikinkomster väntas till
fullo betäcka driftkostnaderna och förränta anläggningskapitalet; hvarjemte
välbehöflig fördelning af trafiken vid den synnerligen trånga
stationen i Lund torde kunna i någon mån förväntas genom anlägga
ningen ifråga.

Sjette hufvudtiteln.

133

Vid Akarp:

Uppförande af nytt stationshus................................................ 22,600 kronor.

Nuvarande stationshuset af primitiv beskaffenhet har tillkommit
genom sammanbyggnad af tvenne vaktstugor medelst ett bagagerum
af bräder. För stationens anordnande för dubbelspårstrafik erfordras
nu uppförande af nytt stationshus å annan plats. Ny inkörsväg till
stationen bör derjemte i sammanhang härmed anordnas.

Vid Malmö:

Inhägnad af upplagsplatsen för stenkol vid hamnen......... 5,500 kronor.

Denna anordning är af behofvet synnerligen påkallad.

Uppförande af lokomotivstall med 6 stallrum jemte

spårläggning .................................................................. 50,000 kronor.

På grund af den stegrade trafiken erfordras ytterligare 6 stallrum.
För närvarande stå i Malmö flere lokomotiv hvarje natt ute.

Uppförande af en viadukt öfver bangården........................ 18,000 kronor.

Spårsystemet passeras af omkring 500 verkstadsarbetare dagligen
fyra gånger. Med hänsyn till det ökade antalet ut- och ingående tåg
och den nästan oafbrutna vagnvexlingen har behofvet af en viadukt
gjort sig mer och mer gällande. Synnerlig stor fara för olyckshändelse
föreligger, särskildt vintertiden, då ofta stark dimma råder.

Nedläggning af en vagnvåg vid ångfärjestationen ............ 4,000 kronor.

Vågen är behöflig såväl för den stora utländska trafiken som för
lokaltrafiken samt framför allt för vågning af ankommande stenkolslaster.

Utläggning af nya spår samt uppförande af ett godsmagasin, allt vid
ångfärjestationen (Tilläggsanslag) ................................... 8,000 kronor.

Ett för dessa ändamål för år 1898 beviljadt anslag å 10,000
kronor har befunnits otillräckligt på grund af den allt jemt ökade
trafikens fordringar på större och beqvämare anordningar å platsen.

Uppförande af tak öfver personplattformar utanför ban hallen.

.................................................................................... 20,000 kronor.

Kostnaderna för dessa takanordningar hafva beräknats till inalles

60.000 kronor; och skulle återstoden utöfver eventuelt statsbidrag eller

40.000 kronor erläggas af anslutande privatbanor, hvilkas persontrafik
ombesörjes vid ifrågavarande plattformar.

134

Sjette hufvudtiteln.

Å linien Malmö—Hessleholm:

Uppläggning af en morsetelegrafledning .............................. 5,500 kronor.

Då visareledningen måste för afsändande af tågtelegram anlitas i
sådan utsträckning, att svårighet möter för andra telegrams afsändande,
erfordras en ny ledning med »sluten kedja» till alla mellanliggande
stationer.

Vid Lomma:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 3,200 kronor.

Större fri mötesspårlängd erfordras.

Tillbyggnad af stationshuset ..................................................... 5,000 kronor.

Den ökade trafiken kräfver denna tillbyggnad. För närvarande
måste ofta resgods inläggas i godsmagasinet och oljor m. m. i brist
på oljerum förvaras i en vedbod, hvarjemte stationsinspektorens bostad
visat sig vara allt för trång och obeqväm.

Vid Flädie:

Utvidgning af spårsystemet och utläggning af en väg ... 3,700 kronor.

Större fri mötesspårlängd erfordras och derjemte rymligare lastningsplats
särskilt, för sockerbetor.

Vid Furulund:

Utvidgning af spårsystemet.................................................... 11,000 kronor.

Den växande trafiken kan icke lämpligen betjenas utan ökadt
spårutrymme.

Vid Söderhvidinge:

Utvidgning af spårsystemet jemte uppförande af lastkaj 3,100 kronor.
Större fri mötesspårlängd erfordras och lastkaj saknas.

Vid Svalöf:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 12,500 kronor.

Större fri mötesspårlängd och större utrymme för lastning erfordras.

Vid Kågeröd:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 5,800 kronor.

Samma förhållande som vid Svalöf.

Sjette hufyudtiteln.

135

Vid Billesholms Grufva:

Väganläggning............................................................................... 7,500 kronor.

Med denna anläggning afses att från den nuvarande vägöfvergången
i banans plan i stationens norra del afleda den lifliga körtrafiken
till en omkring 160 meter längre norrut befintlig vägport.

Vid Norra Vram:

Utvidgning af spårsystemet ..................................................... 6,500 kronor.

Samma förhållande som vid Svalöf.

Vid Spannarp:

Utvidgning af spårsystemet....................................................... 8,500 kronor.

Samma förhållande som vid Svalöf.

Vid Helsingborg:

Uppförande af provisoriskt godsmagasin vid ångfärjehamnen samt utläggande
af flere uppställningsspår derstädes............ 41,000 kronor.

Den allt jemt ökade trafiken och dermed ökade svårigheten att få
statsbanornas trafik nöjaktigt ombesörjd vid den Helsingborgs och
Landskrona—Eslöfs jernvägar tillhöriga centralstationen nödvändiggöra
dessa anläggningar.

Vid Vallberga:

Utvidgning af spårsystemet ................................................. 3,000 kronor.

Större fri mötesspårlängd erfordras.

IV distriktet.

Vid Sundsvall:

Uppförande af lastkaj ................................................................ 1,800 kronor.

Nuvarande lastkaj är otillräcklig för den ökade trafiken.

Utvidgning af spårsystemet....................................................... 3,600 kronor.

Ett 300 meters stickspår för tomvagnar är behöfligt.

136

Sjette hufvudtiteln.

Uppförande af ved- och kåxbod................................................ 1,800 kronor.

Boden är afsedd för lokomotivstationens behof af ved och kåx.

Vid Töfva:

Utvidgning af spårsystemet....................................................... 1,600 kronor.

Ett 100 meters stickspår är behöflig^ för virkeslastning.

Vid Ange:

Uppförande af ved- och kåxbod............................................... 2,700 kronor.

Nuvarande ved- och kåxboden är otillräcklig och måste utvidgas
i sammanhang med blifvande förflyttning till annan plats.

Förlängning af lastkajen .............................................................. 1,600 kronor.

Nuvarande lastkajen är otillräcklig.

Utvidgning af spårsystemet......................................................... 3,300 kronor.

Härmed afses utläggning af ett 280 meters stickspår för uppställning
af vagnar.

Vid Dy sjö:

Stationshus jemte uthus, källare och afträde..................... 15,000 kronor.

Då tågmöten numera regelbundet förekomma vid lastplatsen, belägen
ungefär halfvägs mellan de på 31 kilometer från hvarandra belägna
stationerna Ange och Bräcke, måste bostad för stationsföreståndaren
anordnas, och derjemte möjlighet beredas att upptaga den lokaltrafik,
som åtminstone vintertid kan påräknas.

Vid Bräcke:

Uppförande af boställshus för förste stationsskrifvare, banmästare, vagnförman
och sex stationsbetjente med tillsammans 15 rum och 9

kök jemte uthus och källare ......................................... 44,000 kronor.

Bostäder saknas för förenämnda personal, som ständigt är vid stationen
anstäld.

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 2,400 kronor.

Anordnande af ett kollossningsspår erfordras för underlättande af
kollossningen.

137

Sjette hufvndtiteln.

Uppsättning af en vattenkastare........................................ 2,000 kronor.

Vattentagningen med nuvarande anordningar fördröjer tågen å stationen.

Vid Östersund:

Anläggning af en oljekällare................................................... 4,000 kronor.

Nuvarande källare rymmer endast 35 fat, under det att vinterbehofvet
är öfver 200 fat.

Uppförande af byggnad för beredande af erforderliga utrymmen för ilgodsexpedition,
ilgodsmagasin och distriktsförvaltningens kassakontor
samt af en boställslägenhet............................................ 25,000 kronor.

Nuvarande ilgodstrafiken kan icke utan stora svårigheter ombesörjas
i de lokaler i stationshuset, som härför disponeras, och öfriga trafiklokaler
derstädes behöfva äfven utvidgas. Kassakontoret är för närvarande
inrymdt i en betjeningsstuga i södra delen af bangården och
derigenom svåråtkomligt för allmänheten. Förutvarande stationsinspektorsbostaden
i stationshuset användes numera till tjensterum för distrikts -

förvaltningen.

Tillbyggnad af godsmagasinet ............................................ 11,000 kronor.

Nuvarande magasinsbyggnad är otillräcklig.

Vid Mörssil:

Utvidgning af spårsystemet............................................... 9,000 kronor.

Trafikens omfattning fordrar ett tredje spårs utläggning.

Vid Dufed:

Utvidgning af spårsystemet .................................................... 3,900 kronor.

Ett fjerde spår behöfves särskildt för vagnar, som stundom icke
kunna med strykande tåg medtagas uppför stigningarne mot Gefsjön.

Vid Storlien:

Uppförande af boställshus, inrymmande 5 lägenheter om 1 rum med
kök, två öfverliggningsrum för tågpersonal samt herbergen för
intill 100 snöskottare, jemte uthus och källare......... 31,500 kronor.

Bostäder saknas för 2 stationskarlar, 2 lokomotivputsare och 1
pumpare, äfvensom tillräckligt antal öfverliggningsrum för maskinpersonal.
I saknad af annat herberge för det stora antal snöskottare, som större
Bih. till Jliksd. Prot. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 18

138

Sjette hufyudtiteln.

delen af vintern måste finnas vid stationen, har hittills III klass väntsal
i stationshuset måst för ändamålet upplåtas.

Vid Dockmyr:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 5,500 kronor.

Ett tredje spår erfordras, då stationens tvenne spår måste disponeras
för förekommande tågmöten.

Vid Graninge:

Utvidgning af spårsystemet.................................................... 6,200 kronor.

Samma förhållande som vid Dockmyr.

■ k

Vid Långsele:

Uppförande af boställshus med 6 lägenheter om 1 rum med kök, jemte
uthus och källare ........................................................ 22,000 kronor.

Bostäder saknas för närvarande för sex stationskarlar.

Nedläggning af en vagnvåg.................................................. 2,000 kronor.

Vågen erfordras för att derå kunna väga tyngre vagnslaster än
som kunna vägas å vågen i Sollefteå.

Vid Sollefteå:

Tillbyggnad af godsmagasinet och lastkajen .................... 2,400 kronor.

Den ökade trafiken kräfver detta arbete.

Vid Selsjön:

Uppförande af ett vattentorn................................................ 8,000 kronor.

Den provisoriska anordning för vattentagning, som hittills användts,
bör ersättas med mera permanent anläggning för samma ändamål.

Vid Asped:

Uppförande af stationshus....................................................... 17,000 kronor.

Det stora afståndet — 41 kilometer — mellan de båda närmast
liggaride stationerna Selsjön och Skorped fordrar, att möjlighet för tågmöten
beredes vid Aspeå lastplats. Bostäder för den erforderliga personalen
saknas.

Sjette hufvudtiteln.

139

Vid Mellansel:

Tillbyggnad af restauration sbyggnaden................

De nuvarande matsalarne äro otillräckliga.

4,000 kronor.

Uppförande af ett boställshus, inrymmande 4 lägenheter om tillsammans
5 rum och 4 kök samt 3 öfverliggningsrum, jemte uthus och
källare ............................................................................. 22,000 kronor.

Bostäder saknas för 1 vagnförman, 3 station skarlar, äfvensom till -

räckligt antal öfverliggningsrum för tågpersonal.

Utvidgning af spårsystemet ..................................................... 6,500 kronor.

Den omfattande vagnvexlingen fordrar ett femte spårs utläggande.
Nedläggning af en vagnvåg................................................. 2,000 kronor.

Hittillsvarande bristen på vagnvågar å linien Bräcke—Luleå nödvändiggör
anordnande af sådan vid denna föreningsstation.

Vid Björna:

Utvidgning af spårsystemet ...... ......................................... 1,700 kronor.

Samma förhållande som vid Dockmyr.

Vid TrehörningsjÖ :

Utvidgning af spårsystemet .................................................. 3,700 kronor.

Samma förhållande som vid Dockmyr.

Uppförande af ett kolbås ..................................................... 2,500 kronor.

Bås för 1,000 tons kol är erforderligt.

Vid Ny åker:

Utvidgning af spårsystemet ................................................. 2,300 kronor.

Samma förhållande som vid Dockmyr.

Vid Hörnsjö:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 3,600 kronor.

Samma förhållande som vid Dockmyr.

Vid Vännäs:

Tillbyggnad af hotell- och restaurationsbyggnaden ......... 7,000 kronor.

Nuvarande utrymmet, särskilt hvad beträffar kökslokalerna och
betjeningsrummen, är alldeles otillräckligt.

140

Sjette hufvudtiteln.

Uppförande af ett boställshus med 5 lägenheter om tillsammans 7 rum

och 5 kök jemte uthus och källare............................ 20,000 kronor.

Bostäder saknas för 1 vagnförman, 2 lokomotiv- och vagnputsare
samt 2 pumpare och kolvakter, som äro vid stationen stationerade.

Uppförande af en uthusbyggnad............................................. 2,500 kronor.

Detta arbete afser erhållande af nödiga uthus till de fyra stationskarlslägenheter,
som erhållas genom ominredning af det s. k. hotellannexet,
jemte källare.

Nedläggning af en vagnvåg.................................................... 2,000 kronor.

Samma förhållande som vid Mellansel.

Utvidgning af spårsystemet..................................................... 4,200 kronor.

Ett 170 meter långt stickspår är behöfligt för kollossningen.

Inköp af mark till plats för snöskärmar............................ 5,500 kronor.

Banan söder om stationen är synnerligen besvärad af snösamlingar.
För närvarande förhyres mark för uppsättande af lösa snöskärmar, som
för hvarje sommar måste nedtagas.

Vid Vindeln:

Uppförande af ett kolbås ....................................................... 2,900 kronor.

Samma förhållande som vid Trehörningsjö.

Vid Bastuträsk:

Tillbyggnad af kolbåset............................................................. 1,000 kronor.

Nuvarande bås rymmer endast halfva behofvet.

Vid Jörn:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 5,300 kronor.

Plats finnes stundom icke för de fyra tågsätt, som här skola öfvernatta,
hvadan utläggning af ytterligare ett spår är erforderligt.

Tillbyggnad af kolbåset ............................................................ 1,600 kronor.

Nuvarande kolbås rymmer endast 7s af årsbehofvet.

Uppförande af en tvätt- och bagarestuga............................. 2,500 kronor.

Afses till gemensamt bruk för hotellet och betjeningsbostäderna.

141

Sjette hufvudtiteln.

Uppförande af boställshus med 5 lägenheter om tillsammans 7 rum och
5 kök, jemte uthus och källare...................................... 22,000 kronor.

Bostäder saknas för banmästare, vagnförman, 2 lokomotiv- och

vagnputsare samt 1 pumpare.

Vid Myrheden:

Uppförande af ett kolbås .......................................................... 3,300 kronor.

Samma förhållande som vid Trehörningsjö.

Vid Stor sund:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 3,700 kronor.

Samma förhållande som vid Dockmyr.

Vid Elf shyn:

Utvidgning af spårsystemet..................................................... 4,800 kronor.

Samma förhållande som vid Dockmyr.

Uppförande af ett kolbås ............................................................ 4,800 kronor.

Samma förhållande som vid Trehörningsjö; båset är afsedt att
eventuelt uppföras vid Korsträsk vattenstation, 7 kilometer söder om
Elfsbyn.

Vid Svartön:

Utläggning af ytterligare ett uppställningsspår för malmlastade vagnar
samt af tvenne vexlingsspår........................................... 20,100 kronor.

De nuvarande uppställnings- och vexlingsspåren äro otillräckliga
för den ökade trafiken och det ökade antalet malmsorter.

Utvidgning af den elektriska belysningen......................... 41,300 kronor.

För att obehindradt och utan fara kunna bedrifva vagnvexling den
mörka årstiden erfordras detta arbete.

Uppsättande af en fristående vattenkastare....................... 8,500 kronor.

Afses för vexellokomotivens behof.

Vid Luleå:

Uppförande af en ekonomibyggnad.................................... 3,400 kronor.

Byggnaden skall inrymma erforderliga lokaler för lamp- och oljerum,
kåx- och vedbodar samt sprutbod för stationens behof.

142

Sjette hufvudtiteln.

Vid Sunderby:

Uppförande af godsmagasin och lastkaj ................................ 6,900 kronor.

Dylika anläggningar saknas vid stationen.

Utvidgning af spårsystemet.................................................. 1,700 kronor.

Nuvarande stickspåret behöfver förlängas.

Vid Saf vast:

Uppförande af godsmagasin och lastkaj............................ 5,300 kronor.

Samma förhållande som vid Sunderby.

Vid Boden:

Uppförande af en expeditionslokal vid godsmagasinet...... 3,500 kronor.

Särskild godsexpeditionslokal har visat sig icke längre kunna undvaras,
hvarföre sådan måst tillsvidare förhyras.

Fullbordande af vagnverkstaden samt uppförande af smedja, plåtslagareoch
kopparslagareverkstäder......................................... 60,000 kronor.

För att tillfredsställande kunna underhålla materielen erfordras, att
vagnverkstaden fullbordas på sådant sätt, att de provisoriska anordningarne
af smedja, plåtslagare- och kopparslagareverkstäder m. m. ersättas
med permanenta dylika. Arbetet, som beräknats inalles komma
att kosta 106,000 kronor, bör i sin helhet utföras under åren 1901 och
1902 och kräfver under förstnämnda år ofvan angifna anslagsbelopp
60,000 kronor.

Tillbyggnad af lokomotivstallet med 6 stallrum samt uppförande i
sammanhang dermed af en byggnad för vattencisterner, verkstads-
och förrådsrum, vaktrum samt lokomotivmästareexpedition
................................................................................ 85,600 kronor.

Flera lokomotivstallplatser vid Boden erfordras i mån ej mindre af
trafikens ökning vid stationen än ock af de provisoriska stallbyggnadernas
å Svartön undanrödjande för utvecklingen af spårsystemet m. m.
derstädes.

Erforderlig mängd vatten af tillräckligt tryck för det nya lokomotivstallets
behof kan icke erhållas från det i stationens motsatta ände
befintliga uppfordringsverket utan att först uppsamlas i cisterner, uppstäda
i lokomotivstallets omedelbara närhet. Särskild byggnad härför

143

Sjette hufvudtiteln.

erfordras, i hvilken jemväl nödiga expeditions-, förråds- och verkstadsrum
m. m. för lokomotiv^ enstens handhafvande skola inrymmas.

Utvidgning af spårsystemet ................................................. 5,200 kronor.

Ytterligare ett stickspår är behöfligt för virkesaflastningar.

Nedläggning af en vagnvåg .................................................... 3,200 kronor.

Afses för verkstadens behof till kontroll på vagnvigten
Uppförande af en byggnad med lamp- och oljerum m. m. 3,200 kronor.

Lämpliga dylika lokaler saknas för närvarande vid stationen, liksom
ock förvaringsrum för vagnförmans effekter.

Uppförande af boställshus med 6 lägenheter om 1 rum med kök jemte
uthus och källare............................................................. 25,000 kronor.

Byggnaden afses för 6 stationskarlar, som sakna bostäder.

Anläggning af gasverk för tillverkning af blandad olje- och acetyléngas.
......................................................................................... 50,000 kronor.

Statens jernvägars nordligaste gasverk är anlagdt vid Bräcke, hvarifrån
den gasmängd, som användes för vagnbelysningen å bandelarne i
öfre Norrland alltså måste i särskilda cisternvagnar föras till de stationer,
företrädesvis Boden, der gasfyllning i personvagnarnes behållare
skall ske. Dessa transporter blifva i mån af trafikens tillväxt allt mera
besvärande och kostsamma, och erforderliga gasmängder kunna ej heller
för allt jemt stigande förbrukning påräknas från Bräcke. Allt detta
nödvändiggör anläggandet af nytt gasverk för öfre Norrlands behof;
och lämpligaste anläggningsplatsen är föreningsstationen Boden.

Vid Ljusa:

Utvidgning af spårsystemet.................................................... 2,500 kronor.

Ett stickspår är nödigt för vagnuppställning.

Vid Sandträsk:

Tillbyggnad af kolbåset ........................................................ 3,700 kronor.

Nuvarande bås rymmer endast 2/s af årsbehofvet kol.

Vid Lakaträsk:

Tillbyggnad af kolbåset ............................................................ 4,000 kronor.

Samma förhållande som vid Sandträsk.

144

Sjette hufvud titeln.

Uppförande af boställshus med 2 lägenheter om 1 rum och kök jemte
uthus och källare............................................................... 11,000 kronor.

Byggnaden afses för 2 pumpare och kolvakter, som sakna bostäder.

Vid Murjek:

Tillbyggnad af godsmagasinet .............................................. 3,700 kronor.

Den ökade godstrafiken på Jockmock kräfver ökadt magasinsutrymme.

Uppförande af ett boställshus med 2 lägenheter om 1 rum och kök samt
1 enkelrum på vinden jemte uthus och källare .. .. 11,500 kronor.

Byggnaden afses för 2 stationskarlar, som sakna bostäder, samt för
herbergerande af extra banvakter.

Vid Ko skivar a:

Uppförande af boställshus med utrymme motsvarande 2 lägenheter om 1
rum med kök, att tillsvidare användas till skollokal 10,000 kronor.

De jernvägsbetjente, som äro bosatta utmed större delen af den
söder om Gellivare liggande, 69 kilometer långa bansträckan inom
nämnda socken, kunna icke beredas tillfälle till skolundervisning för
barnen på annat eller lämpligare sätt än genom skollokals upplåtande
tillsvidare i något hus vid Koskivara hållplats, der genom Gellivare
kommuns försorg lärarepersonal skulle under vissa tider af året finnas
tillgänglig. Skolbarnen skulle då dagligen resa med bantågen mellan
de vidt skilda hemmen och skolan, enär tillfälle till barnens herbergerande
lika litet förefinnes vid Koskivara som vid öfriga stationer och
hållplatser utmed ifrågavarande handel.

Den omständigheten att barn derstädes hunnit uppnå 14 års ålder
utan att hafva varit i tillfälle erhålla föreskrifven skolundervisning, då
jernvägsbetjentes aflöningsförmåner naturligen icke medgifva inackordering
af barnen vid Gellivare eller annan plats, der fast skola finnes,
gör den ifrågasatta åtgärden synnerligen behjertansvärd.

Vid Polcirkeln:

Tillbyggnad af kolbåset .............................................................. 6,700 kronor.

Samma förhållande som vid Lakaträsk.

Sjette hufvudtiteln.

145

Vid Nattav ar a:

Uppförande af ett boställslius, inrymmande 5 lägenheter om tillsammans
7 rum och 5 kök, jemte uthus och källare ... 23,000 kronor.

Byggnaden afses för stationsmästaren, 2 stationskarlar och 2 af
banpersonalen, för hvilka alla saknas dugliga bostäder.

Utvidgning af spårsystemet....................................................... 4,200 kronor.

Ett nytt spår är behöfligt för tåguppställning.

Vid Ripats:

Uppförande af en bostad om 2 rum och kök jemte uthus och källare
....................................................................................... 11,200 kronor.

Den nuvarande banmästarebostaden vid platsen är behöflig till expeditionslokal
och bostad för hållplatsens föreståndare; hvarföre annan
bostad erfordras för banmästaren.

Vid Gellivare:

Tillbyggnad af godsmagasinet och uppförande af lastkaj 21,000 kronor.

Nuvarande magasinsutrymmet är otillräckligt för den ökade trafiken
och lastkaj saknas alldeles.

Uppförande af boställshus, inrymmande 7 lägenheter om tillsammans 9
rum och 7 kök samt tvättstuga, jemte uthus och källare 38,000 kronor.

Byggnaden afses för 1 banmästare och 6 stationskarlar, för hvilka
bostäder saknas.

Uppförande af en tvätt- och bagarestuga............................ 2,500 kronor.

Till stationsinspektorens och förste stationsskrifvarens boställen
saknas dylik byggnad.

Uppförande af en uthusbyggnad.............................................. 3,800 kronor.

Byggnaden skall inrymma tvättstuga och vedbodar m. m. för den
personal, tillhörande maskinafdelningen, som bebor de 4 vid stationen
befintliga s. k. barackerna.

Uppförande af en byggnad, inrymmande lamp- och oljerum, kåx- och
vedbodar samt sprutbod .................................................. 4,500 kronor.

Särskilda lokaler för angifna ändamål saknas vid stationen.

Uppförande af lokomotivstall med 6 stallrum samt anläggning af vändskifva
och spår vid stallet ......................................... 90,000 kronor.

Bih. till Riktå. Prot. 1900. 1 Sami. I Afd. 1 Käft. 19

146

Sjette lmfvudtiteln.

Ökadt antal uppställningsplatser för lokomotiv erfordras i den mån
trafiken från grufvorna ökas och Luossavarabanan tages i bruk.

Uppförande af kolbås jemte kolgifningsbrygga med tillhörande spår
(tilläggsanslag) .................................................................. 10,000 kronor.

Till dessa arbeten hafva för åren 1896, 1898 och 1900 beviljats
extra anslag af tillsammans 18,500 kronor. Behof af ytterligare ökade
utrymmen för kolupplag vid Gellivare har emellertid uppstått dels i
följd af den ökning i trafiken, som af ökad malmbrytning föranledts
och ytterligare är att förvänta, dels ock deraf att, sedan erforderliga
anordningar vid Gellivare blifvit utförda för snabb aflastning af kolen,
desamma i regel komma att medelst återgående malmvagnar dittransporteras
utan föregående uppläggning å hamnplatsen vid Luleå, der
området för sådan är synnerligen begränsadt. Utvidgning af kolbåsen
och dermed samhörande anordningar vid Gellivare måste sålunda utföras
i den män kolförrådet måste ökas; och är ofvan begärda belopp
nu erforderligt.

Anordnandet af vattenuppfordring från Vassaraträsk och vattnets ledande
till lokomotivstallen samt i samband dermed af fristående
vattenkran i bangårdens södra ände och brandpost i närheten af
stationshuset.......................................................................... 26,000 kronor.

Nuvarande vattentillgången från en bäck, som genomflyter bangården,
är tidvis otillräcklig. Vattenkranen erfordras för underlättande
af lokomotivens vattentagning, som nu endast kan ske vid lokomotivstallen.

Vid Malmberget:

Uppförande af boställshus med 6 lägenheter om 1 rum och kök jemte
uthus och källare.................................................................. 25,000 kronor.

Byggnaden afses för 3 lokomotivputsare samt 3 pumpare och kolvakter,
för hvilka bostäder saknas.

Uppförande af ett kolbås ........................................................... 5,400 kronor.

Det nuvarande kolbåset är provisoriskt och otillräckligt.
Anläggning af en kolgifningskran för lokomotiven ........... 2,000 kronor.

Bristen på arbetskrafter till rimligt pris kräfver användandet af
maskinkraft öfver allt, der sådan lämpligen och med fördel kan anordnas.

147

Sjette hufvudtiteln.

Å linien Boden—Gellivare:

Anläggning af en morsetelegrafledning ................................ 9,500 kronor.

Telegraferingen öfver Boden till Gellivare, som redan nu är mycket
liflig, blir det allt mera i mån som byggnadsarbetena å bandelen
Gellivare—riksgränsen framskrida och kan då icke med nuvarande ledningar
nöjaktigt utföras.»

Enligt jernvägsstyrelsens förslag afses vidare för uppförande af
acetyléngasverk i samband med de befintliga oljegasverken vid Stockholm norra,
Laxå, Nässjö och Bräcke stationer ett belopp af 84,850 kronor.

I fråga härom tillåter jag mig erinra, hurusom jern vägsstyrelsen
redan uti underdånig skrifvelse den 21 november 1898 med förslag till
arfvodes- och kostnadsstat vid statens jern vägstrafik för år 1899 framhållit
behofvet af dessa oljegasverks tillbyggnad med acetyléngasverk
samt för dessa anläggningars utförande uti nämnda förslag upptagit
ett belopp af 68,000 kronor. Styrelsen anförde dervid, att genom
denna förändring lysgas, som i ljusstyrka fyrfaldigt öfverträflade den
nu använda gasen, skulle kunna erhållas. De omsorgsfulla försök, som
på föranstaltande af Kongl. preussiska jernvägsdirektionen i Berlin under
år 1898 blifvit utförda, hade nemligen visat, att blandad fett- och acetyléngas
för upplysning af jern vägs vagnar i allo uppfylde de anspråk,
som kunde ställas på en god belysning, hvarför ock samtliga preussiska
statsbanornas oljegasverk tillbygts med acetylénan läggningar.
Ofvanberörda försök hade jemväl gifvit vid handen, att kostnaden för
tågbelysningen ej oväsentligt kunde minskas genom användning af den
blandade gasen, hvars införande i vagnarne ej heller kräfde någon
förändring af vare sig ledningar eller brännare.

Emot de af jernvägsstyrelsen sålunda föreslagna anläggningarne
hade jag väl intet att i och för sig erinra; men då desamma syntes
mig rätteligen böra betraktas såsom nybyggnadsarbeten samt jag vid
sådant förhållande fann mig icke kunna förorda upptagandet i kostnadsstaten
af medel till deras utförande, hemstälde jag vid underdånig
föredragning af ärendet den 30 december 1898, att Eders Kongl. Maj:t
icke måtte finna skäl bifalla jernvägsstyrelsens framställning i förevarande
afseende, men deremot bemyndiga styrelsen att vid afgifvande
af förslag rörande nya byggnader och anläggningar vid statens jernvägar,
till hvilka anslag borde af 1900 års Riksdag äskas, upptaga
omförmälda tillbyggnader; och blef denna min hemställan af Eders
Kongl. Maj:t bifallen.

Sedermera har Eders Kongl. Maj:t emellertid, med anledning af

148

Sjette hufvudtiteln.

derom utaf jernvägsstyrelsen gjord framställning, deruti styrelsen framhållit,
hurusom det numera betydligt ökade antalet personförande tåg,
hvilkas vagnar måste upplysas, under nu innevarande mörka årstid
komme att kräfva en större mängd lysgas, än hvad gasanstalterna under
nuvarande förhållanden kunde producera, samt att denna brist på
lysgas komme att göra sig särskilt gällande vid anstalten i Nässjö,
den 22 september nästlidna år medgifva, att ett belopp af 6,500 kronor
finge användas för sådan tillbyggnad af gasverksanläggningen i Nässjö,
att derstädes skulle kunna inrymmas apparater för framställning af
aeetyléngas.

Då jernvägsstyrelsen nu förnyar sin underdåniga framställning i
ämnet, åberopar styrelsen såsom stöd för densamma hvad styrelsen uti
sin omförmälda underdåniga skrifvelse den 21 november 1898 rörande
dessa anläggningar anfört samt angifver såsom orsak till den numera
förhöjda kostnadsberäkningen den betydliga stegring i arbetslöner och
materialpris, som på senare tider inträffat. Af det nu ifrågasatta
anslagsbeloppet afses, enligt hvad styrelsen upplyser, 20,000 kronor
för anläggningen vid Stockholms norra station, 25,800 kronor för anläggningen
vid Laxå, 17,050 kronor för anläggningen vid Nässjö samt

22,000 kronor för anläggningen vid Bräcke.

Rörande den tillämnade användningen af det ifrågasatta anslagsbeloppet
i öfrigt innehåller jernvägsstyrelsens skrifvelse den 23 november
1899 följande:

»Anordningar för underlättande af k olein aftagning en vid vissa
hamnplatser............................................... 290,000 kronor.

Då engelska stenkol årligen för statens jernvägar inköpas i högst
afsevärda qvantiteter, måste det vara af vigt, att icke någon omständighet
lemnas obeaktad, som kan till statens förmån inverka på kolens
anskaffningskostnad. Styrelsen har derför låtit verkställa omfattande
utredningar för att utröna, i hvad mån samt på hvad sätt en minskning
åt de med kolens frakt och lossning förenade kostnaderna skulle
kunna åvägabringas.

Det har genom sagda utredningar ådagalagts, att detta önskemål
bör kunna i icke ringa mån ernås genom införande af större och mera
effektiva anläggningar och inrättningar för kolens mottagande än de
hittills använda. Med dylika anläggningar blir det nemligen möjligt
att ur ett fartyg dagligen lossa och emottaga 500 å 600 tons kol,
således öfver 50 % mera, än hvad med mindre effektiva, maskinella

149

Sjette hufvudtiteln.

inrättningar kan ernås, och nära dubbelt så mycket som den mängd,
köparen i allmänhet vågar förpligtiga sig mottaga, om han endast är
hänvisad till lossning för hand — allt under det dessa större anläggningar
medföra en högst betydlig reduktion i antalet behöflig! manskap.

Det är klart, att härigenom afsevärda fördelar erbjuda sig för
fartygsegaren, som genom minskadt antal lossningsdagar vinner tid
för flera resor med fartyget och som dessutom göres mera oberoende
af hamnarbetares användande vid lossningen ur skeppsrummet. Den
vinst, som härigenom beredes redaren, har af kompetenta, fackmän beräknats
till 40 å 90 öre per ton kol. Att i vissa fall mottagaren ej
kan påräkna att blifva i afsevärdare mån delaktig af denna vinst, är
visserligen sant, ty under goda konjunkturer stannar vinsten väl oftast
i rederiets och leverantörens händer. Men vid svagare efterfrågan
på tonnage och deraf följande starkare konkurrens bör vinsten likväl
i form af nedsättning af fraktafgiften delvis komma äfven mottagaren
till godo; och det synes styrelsen i allt fall fullt antagligt, att genom
införandet af ifrågavarande kollossningsanläggningar en nedsättning af
åtminstone 10 öre per ton kol i det fraktpris, som eljest skulle betingas,
bör kunna öfver hufvud taget påräknas. Af ännu större vigt och äfven
säkrare att beräkna äro de fördelar i annat hänseende, som beredas
mottagaren. Såsom bevis härpå må framhållas följande.

Vid Värtan och i Malmö, der maskinella inrättningar för kollossning
dels af äldre konstruktion dels af billig, men mindre effektiv beskaffenhet
användas jemte lossning för hand, beräknas för närvarande
kostnaden för mottagandet af en ton stenkol uppgå till 36 öre i medeltal
vid en qvantitet af ungefär 50,000 tons årligen å hvardera stället.
I Göteborg är motsvarande tal 47 öre på grund af den dervarande
mindre krananläggningens otillräcklighet för de 70,000 tons, som der
årligen böra mottagas. Med användande af effektivare krananläggningar
bör ifrågavarande kostnad kunna nedbringas till endast 20 öre,
dervid ränta och underhåll beräknats till 10 % af anläggningskostnaden.
Användandet af det effektivare lossningssättet bör sålunda medföra en
besparing af 34,900 kronor årligen. Lägges härtill den genom lägre
fraktsats uppstående nedsättningen i kolpriset i svensk hamn 10 öre
per ton, så kan besparingen i årliga utgifter genom minskade omkostnader
för stenko] till de nämnda orterna beräknas till 51,900 eller
i rundt tal 50,000 kronor.

På grund af nu anförda omständigheter anser styrelsen, att åtgärder
med snaraste böra vidtagas till införandet af förbättrade och
mera effektiva anläggningar för mottagande af stenkol för statens jern -

150 Sjette liufvudtiteln.

vägars räkning; och har styrelsen dervid tänkt sig följande tillvägagående: l:o)

Beträffande Göteborg:

Då ingen utsigt finnes att vid nuvarande kaj eller förlängning
deraf erhålla nödigt utrymme för stenkolens lossning, måste bortses
från möjligheten att taga kolen — utom en mindre del — direkt ur
fartygen, utan måste kolen fortfarande lossas i pråmar; och då den
nuvarande platsen för jernvägens stenkolsupplag är lämplig för mottagning
af kolen ur pråmar, bör krananläggningen naturligen förläggas
dit.

Med begagnandet af en del redan befintliga inrättningar skulle en
anläggning för lossning af 70,000 tons årligen derstädes kunna åstadkommas
för 45,000 kronor, deri inberäknadt anskaffningskostnaden för
nya maskinerier, 28,000 kronor.

2:o) Beträffande Malmö:

Den hamntomt, som styrelsen för närvarande förhyr af Malmö
stad, lämpar sig väl för en anläggning af ifrågavarande slag, och då
största delen af de kostnader, som af anläggningen betingas, afse de
flyttbara maskinella inrättningarna och endast en mindre del deraf
spåranläggningar och dylikt, anser styrelseri den omständigheten, att
ifrågavarande område ej eges af staten, ej böra utgöra hinder för anläggningens
förläggande till detta område, till dess möjligen i framtiden
egen tomtplats kan förvärfvas.

Den anläggning, styrelsen finner sig böra föreslå, afser lossning
ur två fartyg samtidigt och är fullt tillräcklig äfven för en förutsedd
högst betydlig ökning af den mängd kol, som för statens jernvägars
räkning mottages i Malmö. Kostnaden beräknas till 85,000 kronor,
hvaraf 76,000 kronor till maskinella inrättningar.

3:o) Beträffande Stockholm (Värtahamnen):

Styrelsen har i fråga härom tagit tre särskilda alternativ i öfvervägande.

Det första af dessa består deri, att Stockholms stad skulle på sin
bekostnad, men med bidrag af jernvägen förlänga nuvarande kajen
med ungefär 50 meter i nordvestlig rigtning åt Ropsten samt derefter
medgifva ett byte af den kaj- och upplagsplats, som jernvägen nu
disponerar, mot ett tillräckligt stycke af den förlängda kajen jemte
bakom densamma liggande upplag och område för upplag, samt att på
denna nya plats en tidsenlig krananläggning skulle uppföras i förbindelse
med de dit förflyttade kolbåsen.

Enligt det andra alternativet skulle åter statens jernvägar, Kongl.

151

Sjette hufvudtiteln.

flottan, Stockholms stad, Stockholm—Vesterås—bergslagens jernväg
samt möjligen andra större kolemottagare tillsammans gå i författning
om anläggandet af en stor kolemottagningsanstalt vid Värtahamnen.

Det tredje alternativet slutligen skulle vara att, i sammanhang med
eventuel förflyttning af Kongl. flottans härvarande station, statens jernvägar
och Kongl. flottan tillsammans anlade en gemensam jemförelsevis
mindre kolemottagningsanstalt vid Värtan.

Ehuru de båda senare alternativen otvifvelaktigt skulle, med samma
utgift i anläggningskostnad för statens jernvägars vidkommande, föra
till större anläggningar och för den skull medföra billigare omkostnader
per ton för de mottagna kolen än den mindre anläggningen, som
endast skulle afse statens jernvägars behof, så synas dock praktiska
skäl tala för det första alternativet, hvarvid särskildt möjligheten att
få detta tidigare genomfördt än något af de andra bör tillmätas synnerligen
stor betydelse. För närmare vilkorlig uppgörelse i detta afseende
har styrelsen ock för afsigt att omedelbart öppna underhandlingar
med Stockholms stadsfullmäktige.

Med hänsyn till den stora mängd stenkol, som konsumeras vid
statens jernvägars stationer i Stockholm och nära hufvudstaden, måste
det ständiga upplaget vid Värtahamnen uppgå till minst 30,000 tons
och särskildt afseende derföre fästas äfven vid krananläggningens användande
för kolens upptagande ur upplaget och inlastning derifrån på
jernvägens vagnar. Härigenom blifver anläggningen väsentligen dyrare
än den i Malmö, der inlastningen i vagnar tänkts i de flesta fall ske
direkt vid lossningen ur fartyg, men också egnad att medföra en betydligt
större besparing än hvad här ofvan anförts i fråga om Göteborg
och Malmö.

Under antagande att det till ungefär 20,000 kronor beräknade värdet
i nuvarande skick af de vid Värtan använda fyra flyttbara mindre
ångkranarna, för hvilka framdeles användning skulle beredas i Stugsund
eller Hudiksvall, motsvarar flyttningskostnaden af kolupplaget, har
ifrågavarande anläggning beräknats komma att kosta 150,000 kronor i
maskinerier, hvartill skulle komma kostnaden för spårutläggning, hvilken
torde kunna anslås till 10,000 kronor, således en totalkostnad af

160,000 kronor.

Hvad nyssnämnda för kolemottagningen vigtiga orterna, Stugsund
och Hudiksvall, beträffar, har styrelsen för afsigt att nästa år inkomma
med underdånig framställning i sammanhang med då möjligen behöfligt
tillägg till de för Svartön redan beviljade medel för dylika anläggningars
utförande.

152

Sjette hufvudtiteln.

Enligt styrelsens underdåniga förslag skulle alltså till utförande af
ofvan omförmälda anordningar för underlättande af kolemottagningen
vid Göteborg, Malmö samt Stockholm (Värtan) af nästkommande års
Riksdag äskas ett anslag af 290,000 kronor.

Utförande af anläggning för svenska stenkols brikettering 80,000 kronor.

Af svenska stenkol har under en längre tidsperiod af statens jernvägar
förbrukats ungefär 50,000 tons årligen.

Att denna qvantitet ej ökats har sin grund mindre i bristande
produktionsförmåga hos grufvorna än deri, att de svenska stenkolen
måste vid de allt större fordringarna på lokomotivångpannornas effekt
användas i blandning med allt större mängder engelska stenkol — en
naturlig följd af de svenska kolens högre halt af aska och i synnerhet
af deras benägenhet att falla sönder i stybb. Om denna senare olägenhet
undanröjdes, skulle emellertid konsumtionen af de svenska kolen
kunna i väsentlig mån ökas. I syfte att åstadkomma ett sådant resultat
hafva också förut flera förslag framstälts men befunnits ekonomiskt
ofördelaktiga. Nu har emellertid ett nytt uppslag gifvits, som afser ett
förenklad!, sätt för kolens brikettering.

Med biträde af sakkunnig person, ingeniör Alf. Larsson, harjernvägsstyrelsen
vid fabrik i Tyskland låtit verkställa dylik brikettering af
svenska stenkol och derefter profbränt den sålunda vunna produkten.
Härvid har ådagalagts, att denna har ett brännvärde i lokomotivångpanna,
som fullt motsvarar den blandning af engelska och svenska kol,
som för närvarande i allmänhet användes, under det att dess pris något
understiger nämnda blandnings— detta dock under förutsättning, att på
sjelfva fabrikationen ej beräknas någon afsevärd vinst utöfver billigränta
på anläggningskapitalet.

Enligt styrelsens mening vore det för hela landets industri af stor
betydelse, om fabriker för kolens brikettering komme till stånd, men
så länge någon afsevärdare ränta å de erforderliga penningemedlen icke
kan ställas i utsikt, torde ringa förhoppning förfinnas, att en dylik industri
kan uppstå genom enskildes initiativ. Då emellertid ett inhemskt
bränsle af tillräckligt brännvärde och dessutom med tillräcklig konsistens
för att längre tid kunna bevaras utan att försämras, kan produceras,
och det till samma pris som den nu använda kolblandningen,
samt detta bränsle torde vara särskild! lämpligt att bilda det upplag af
lokomotivbränsle, som inom landet ständigt bör finnas i beredskap, har
styrelsen ansett, att tillverkning af svenska stenkolsbriketter bör an -

153

Sjette hufyudtiteln.

ordnas genom statens jernvägars egen försorg. Såsom en början i sådant
hänseende har styrelsen tänkt sig, att under nästkommande år de
nödiga maskinerierna för en första briketteringsanläggning skulle anskaffas,
uppställas och igångsättas; och är, enligt styrelsens förmenande,
Elmliult en synnerligen lämplig plats för denna första briketteringsanstalt.
År 1901 skulle då, enligt styrelsens beräkning, 30,000 tons briketter
derstädes kunna tillverkas. Med utvidgning af anstalten år 1902
till en produktion af 45,000 tons skulle vid 1904 års slut ett upplag af

165,000 tons inhemskt lokomotivbränsle finnas och det eljest nödvändiga
permanenta upplaget af engelska stenkol genom successiva minskningar
kunna högst betydligt nedbringas.

Jemlikt af ofvannämnde sakkunnige uppgjordt förslag skulle kostnaderna
för de anordningar, som under nästkommande år skulle vidtagas
för ändamålet, uppgå till sammanlagdt 80,000 kronor, hvilket belopp
alltså enligt styrelsens underdåniga förslag borde af Riksdagen
äskas till utgående redan under år 1900.

Till fullföljande af anordningar för vexelförreglings- och förbättrade signalapparater
vid stationer å bandelar, på hvilka nattåg framgå, 200,000
kronor.

Då det för år 1900 tillgängliga, för ifrågavarande ändamål afsedda
anslaget kommer att i sin helhet erfordras för de omfattande säkerhetsanordningarna
vid Malmö och Lund, hvartill planer redan äro af styrelsen
faststälda, och det derjemte synes styrelsen synnerligen angeläget,
att utförandet af dylika anordningar å öfriga platser, som företrädesvis
äro deraf i behof, i möjligaste mån påskyndas, har styrelsen
funnit sig böra hemställa om anslag till ofvanskrifna belopp, 200,000
kronor, deraf hälften eller 100,000 kronor erfordras redan under nästkommande
år.

Diverse arbeten............................................................ 281,300 kronor.

I betraktande af statsbanenätets och trafikens utveckling måste det
anses vara af nöden att för diverse arbeten hafva erforderliga medel
tillgängliga för tillgodoseendet af sådana behof, som icke kunna längre
tid i förväg förutses, men dock utan uppskof måste fyllas.»

Beträffande en del af de sålunda föreslagna arbetena har jag ansett
mig böra från jernvägsstyrelsen inhemta närmare upplysningar, af
hvilka framgått hufvudsakligen följande.

Bih. till Riksd. Vrot. 11)00. 1 Sami. 1 A/d. 1 Haft.

154

Sjette hufvudtiteln.

För anläggning af fullständig vattenstation vid Tomteboda har jernvägsstyrelsen
begärt 45,000 kronor. Efter hvad jag inhemtat kan
vattenbehofvet vid Tomteboda redan, sedan de tillbyggnader af lokomotivstallet
med tillhopa åtta stallrum, till hvilka, såsom uti styrelsens
skrifvelse omförmäles, anslag dels redan beviljats dels nu af styrelsen
begäres, blifvit färdiga samt den till Tomteboda förlagda vagnverkstaden
kommit i full gång, beräknas till omkring 200 kubikmeter om dagen och
till omkring 64,000 kubikmeter årligen. Denna vattenqvantitet skulle,
derest behofvet toges från Stockholms stads vattenledningsverk, med nu
gällande pris betinga en kostnad af 10,240 kronor årligen. Den uti nu
föreslagna anläggning ingående vattenbehållaren är med hänsyn till
en framtida ökning af behofvet afsedd att gifvas en rymd af 320 kubikmeter
och skulle med den tillämnade pumpanordningen kunna fullständigt
fyllas fem gånger om dygnet.

För tillbyggnad af lokomotivstallet vid Katrineholm med fyra stallrum
har begärts 34,000 kronor och för tillbyggnad af lokomotivstallet
vid Tomteboda med samma antal stallrum 43,000 kronor. Den jemförelsevis
betydande skilnaden mellan de båda kostnadsbeloppen har
upplysts vara beroende derpå, att vid Tomteboda erfordras bergsprängningsarbeten
för beredande af plats för tillbyggnaden, under det vid
Katrineholm terrängen är af jemn beskaffenhet.

Jernvägsstyrelsens förslag om uppförande för en kostnad af 22,600
kronor af ett nytt stationshus vid Åkarp är, enligt hvad i styrelsens
skrifvelse uppgifves, föranledt deraf, att stationens anordnande för dubbelspårstrafik
gör uppförandet af nytt stationshus å annan plats behöflig!
Frågan härom har, efter hvad jag inhemtat, uppstått först efter
det beslutet om dubbelspårsanläggningen fattades, hvadan någon kostnad
för ifrågavarande byggnadsarbete icke heller blifvit vid uppgörandet
af förslaget till nämnda anläggning beräknad.

Med de af jernvägsstyrelsen ifrågasatta anordningar för underlättande
af kolemottagningen vid vissa hamnplatser afses, såsom af
styrelsens framställning i ämnet framgår, anbringande i Stockholm,
Göteborg och Malmö af krananläggningar af moderna typer för kolens
lossning från fartyg och pråmar, hvarigenom skulle kunna vinnas dels
billigare fraktsatser för kolen, dels lägre lossningskostnader och dels
minskadt beroende af tillgången i hvarje fall på arbetskraft i de särskilda
hamnarne. Enligt mig lemnade upplysningar är styrelsens kostnadsberäkning
uppgjord nnder antagande att hvardera af anläggningarna
i Stockholm och Malm!) skulle förses med två kranar, så anordnade att
desamma skulle kunna användas antingen samtidigt för lossande af ett

155

Sjette hufvudtiteln.

fartyg eller för lossande af hvar sitt fartyg. För Göteborg, hvarest redan
förut finnes en kran, visserligen af äldre konstruktion, men dock ansedd
såsom fullt användbar i sammanhang med den nya anläggningen,
skulle deremot endast anskaffas en ny dylik apparat.

En hvar af de nya kranarne är beräknad att erhålla en lossningsförmåga
af 500 till 600 tons per dag.

Lossningen för hand uppgifves väl enstaka dagar eller till och
med kortare tider hafva kunnat uppgå till 400 å 500 tons om dagen
från ett fartyg, men då säkerhet härför ej förefunnits, har styrelsen
hittills, för undvikande af risken att få betala liggedagar för fartygen,
ansett sig icke kunna uti kontrakten om kolleveranser förbinda sig till
större lossning för dag än 300 tons, i vissa fall endast 200 tons.

Den nedsättning i fraktafgifter, som beräknas kunna vinnas genom
möjligheten för styrelsen att i kontrakten tillförbinda sig en till 500
å 600 tons om dagen ökad lossning, skulle naturligen blifva mera
betydande, derest lossningsförmågan kunde ytterligare ökas.

Att styrelsen likväl icke, då nu förslag väckts om anskaffande af
moderna lossningsapparater, ansett sig böra ifrågasätta krananläggningar
med större lossningsförmåga än den ofvan angifna har sin grund
deri, att anläggningskostnaden derigenom skulle ökas, så att vinsten å
anläggningen kunde äfventyras.

Alldenstund driften af en modern krananläggning beräknas kosta
mellan 10 och 5 öre per ton lossadt kol, erfordras nemligen, på det
kostnaden för kolens emottagande i vagn eller upplag skall kunna afsevärdt
nedbringas, åtminstone till 20 öre per ton, att anskaffningskostnaden
för kraninrättningen ej blifver större, än att 10 procent deraf
— ränta och underhåll — fördelade på den mängd kol, som årligen
mottages, icke öfverstiga 10 till 15 öre per ton.

Den uti jernvägsstyrelsens framställning förekommande beräkning
af behållningen å anläggningarne, slutande å tillhopa 50,000 kronor,
är uppgjord under antagande af en lossad qvantitet för år af 70,000
tons i Göteborg samt 50,000 tons i hvardera af städerna Stockholm
och Malmö. Enligt hvad numera upplysts antages emellertid, att redan
under innevarande år i Stockholm komma att lossas omkring 80,000
tons och snart ännu mera, hvarigenom ett ännu bättre resultat borde
kunna vinnas. En af anledningarne dertill, att anläggningskostnaderna
i Stockholm beräknats så väsentligt högre än i de andra städerna, är
äfven att, då i Stockholm qvantiteten kol för lossning antagits komma
att stiga öfver 100,000 tons om året, förslaget till denna anläggning
uppgjorts under förutsättning, att för densamma skulle anskaffas kranar

156

Sjette hufvudtiteln.

af mera effektiv och äfven mera dyrbar konstruktion än för anläggningar^
i Göteborg och Malmö, uti Indika städer kolqvantiteten ej beräknats
uppnå nämnda tontal.

Beträffande den af jern vägsstyrelsen ifrågasatta anläggning för
svenska stenkols brikettering bar jag inbemtat, att apparaterna till densamma
äro afsedda att tagas från en firma i Tyskland, hvilken sedan år
1880 utfört 140 dylika anläggningar med en sammanlagd årlig tillverkning
för närvarande af 6 millioner tons briketter; och har detta ansetts
utgöra en god garanti för att briketterna blifva af samma qvalitet som
de af nämnda firma af svenska stenkol tillverkade, hvilka blifvit vid
statsbanorna profvade. Anledningen dertill, att anläggningen föreslagits
att förläggas till Elmliult, lärer vara, att statens jern vägar tillhörig
mark derstädes finnes för ändamålet tillgänglig.

Såsom jernvägsstyrelsens framställning i ämnet jemväl utvisar,
afses med denna anläggning icke att bereda ökade inkomster åt statsbanorna.
Efter hvad jag inhemtat, kan äfven det ekonomiska resultatet
af brikettfabrikationen antagas blifva ganska ojemnt. Den direkta tillverkningskostnaden
för en ton briketter beräknas utgöra 3 kronor 15
öre. Med det högt uppdrifna pris på engelska stenkol af 18 kronor
för ton och på svenska af 11 kronor 50 öre för ton, som nu är gällande
och antages blifva under den närmaste tiden bestående, uppgår
kostnaden för en ton blandade kol till 14 kronor 75 öre samt för en
ton briketter till 14 kronor 65 öre. För förräntning af anläggningen
skulle sålunda i detta fall endast återstå 10 öre för ton eller vid 30,000
tons tillverkning 3,000 kronor. Prisen på engelska och svenska
stenkol uppgifvas visserligen stå i det förhållande till hvarandra, att
de samtidigt stiga och falla, men likväl icke i samma proportion, i det
prisvariationerna å de svenska stenkolen äro väsentligt mindre än å de
engelska. I den mån prisen å de särskilda kolsorterna närma sig hvarandra,
skulle derföre ock briketteringen gifva sämre ekonomiskt resultat,
men i den mån skilnaden i prisen ökas ett bättre sådant. Den
förlust å briketteringen, som till följd häraf förutses kunna uppstå,
skulle i allt fall, enligt uppgift, blifva försvinnande emot den vinst,
som dermed sammanhängande låga stenkolspris skulle för statens
jernvägar medföra.

Med afseende å det för år 1901 begärda fortsatta anslaget till
fullföljande af anordningar för vexelförreglings- och förbättrade signalapparater
har jag mottagit en utredning rörande hvad som hittills uträttats
med de för dylikt ändamål från och med år 1892 lemnade anslag,
hvaraf framgår, att sådana anordningar vidtagits, förutom vid

157

Sjette hufvudtiteln.

Malmö och Lund, vid omkring 60 å hufvudlinierna belägna mindre
stationer, der antingen de snabbgående tågen icke stanna utan passera
sina gifna tågvägar genom vexlarna eller nattåg hafva möten enligt
gällande tidtabeller, att Malmö och Lund äro de första större stationer,
der anläggningar af ifrågavarande slag hittills förekommit, samt
att de betydande kostnaderna för dylika anordningars vidtagande vid
nämnda två stationer äro föranledda af det stora antalet tågvägar å
dessa stationer.

På grund af hvad jernvägsstyrelsen till stöd för sin framställning
anfört samt jag i öfrigt rörande de föreslagna anläggningarne inhemtat,
anser jag mig icke böra ifrågasätta någon nedsättning af det utaf styrelsen
begärda anslagsbeloppet, 3,100,000 kronor.

Hvad särskild! angår den af jernvägsstyrelsen ifrågastälda anläggningen
för svenska stenkols brikettering har jag väl icke kunnat undgå
att finna mindre önskligt, att en dylik fabriksverksamhet skulle af jernvägsförvaltningen
och öfver hufvud af staten drifvas. Lämpligast
skulle nemligen enligt min uppfattning vara, om de inom landet
varande enskilde kolgrufveegare, hvilka till statsbanorna leverera
stenkol, åtoge sig jemväl att tillverka och tillhandahålla briketter i
erforderliga qvantiteter. Förfrågningar, som i detta syfte redan för
längre tid tillbaka lära vara från jern vägsstyrelsens sida till grufegarne
framstälda, hafva emellertid icke hittills ledt till någon åtgärd från de
senares sida. Möjligheten för att brikettfabrikation skall på enskild!
initiativ komma till stånd inom landet torde likväl, efter hvad jag
under hand inhemtat, icke vara alldeles utesluten; och synes mig gifvet
att, derest inom närmaste framtiden antagligt anbud å leverans af
svenska stenkolsbriketter från enskild! håll skulle afgifvas, frågan om
nu föreslagna anläggning bör förfalla. Då emellertid icke något som
helst anbud föreligger, eller ens bestämda utsigter för erhållande af
sådant mig veterligen förefinnas, samt det af såväl politiska som ekonomiska
skäl måste anses vara för staten af den största vigt, att det
beroende för statsbanedriftens obehindrade uppehållande af importen
från utlandet af stenkol, som är en oundviklig följd af den nuvarande
bristen inom landet på för ändamålet fullt dugligt bränslematerial, med
snaraste och så vidt ske kan minskas, anser jag, att den möjlighet till
åstadkommande af en minskning i nämnda beroende, som, efter hvad
de utaf jernvägsstyrelsen anstälda försök gifvit vid handen, skulle kunna
beredas genom inrättande af tillverkning utaf svenska stenkolsbriketter,
under intet förhållande bör af staten lemnas obegagnad; och jag dra -

158

Sjette hufvudtiteln.

ger derföre icke heller i betänkande att förorda, det staten sjelf, derest
annan lämpligare utväg icke yppar sig, anordnar och drifver dylik tillverkning.
° På dessa grunder anser jag äfven synnerligen angeläget, att
de för ifrågavarande anläggning af jernvägsstyrelsen begärda medel nu
blifva af Riksdagen stälda till Eders Kongl. Maj:ts disposition.

Uti sin skrifvelse den 23 november 1899 bär jernvägsstyrelsen
tillika, enär det vore af högsta vigt, att en del af de utaf styrelsen
föreslagna arbetena redan under innevarande år helt eller delvis koinme
till utförande, hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte redan för detta
å,r ställa till styrelsens förfogande för vissa uppgifna arbeten erforderliga
belopp, tillhopa 839,400 kronor, samt att härutöfver det för anordningar
för kolemottagningen å vissa hamnplatser afsedda belopp, 290,000
kronor, matte i man af behof och efter Eders Kongl. Maj:ts för hvarje
fall lemnade medgifvande redan under innevarande år ställas till styrelsens
förfogande.

Icke heller mot styrelsens framställning i denna del har jag något
att erinra.

I sammanhang med det af jernvägsstyrelsen sålunda afgifna förslag
rörande anslag för år 1901 till nya byggnader och anläggningar vid
statens jernvägar har jag att för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
anmäla behofvet af medel för utförande vid nämnda jernvägar af vissa
åtgärder för möjliggörandet af utförande af transportplanerna för arméns
uppmarsch.

I detta afseende har jernvägsstyrelsen redan uti underdånig skrifvelse
den 13 januari 1897 anfört följande:

»Sedan de inom generalstaben upprättade transportplanerna för
arméns strategiska uppmarsch varit föremål för granskning af särskild!
utsedde jernvägstjenstemän tillika med afdelningschefen för generalstabens
kommunikationsafdelning, hafva de i denna granskning deltagande
i skrifvelse till jernvägsstyrelsen den 9 mars 1894 framhållit det
oafvisliga behofvet af följande åtgärders vidtagande vid statens jernvägar
^ redan i fredstid, för att de uppgjorda planerna skola kunna vid
krigstillfälle bringas till verkställighet med nödig skyndsamhet och
trygghet, nemligen:

1:°) att för utläggning af spår in. m. vid särskildt angifna militärmötesplatser
erforderliga sliprar, räler med tillbehör, spårvexlar och
fasta signaler varda i beredskap upplagda å närmast belägna för ändamålet
lämpliga stationer och i hvarje fall inom vederbörande trafikdistrikt
under dess tjenstemäns förvaltning;

Sjette hufvudtiteln. 159

2:o) att samtliga militärmötesplatser afses för genomgående sidospår
af minst 300 meters längd mellan fripålarne;

3:o) att dessa militärmötesplatser äfvensom de vattentagningsställen,
som icke tillika äro mötesplatser, erhålla vederbörligen faststälda namn,
hvilka ej kunna föranleda till förvexling;

4:o) att rundspår utbyggas vid Hallsbergs station i rigtningen Motala—
Katrineholm och vid Ange station i rigtningen Ljusdal—Bräcke, hvarjemte
Degerö och Gårdsjö stationer böra förses med genomgående sidospår
af minst 350 meters längd mellan fripålarne;

5:o) att vid särskildt angifna stationer vattentillgången för lokomotiven
ökas så, att den motsvarar det beräknade behofvet under uppmarschtran
sporterna;

6:o) att å norra stambanan i hela dess utsträckning minst två genomgående
med Morseapparater försedda telegraflinier anordnas och inledas
å tillräckligt antal mellanstationer;

7:o) att inredning för gevärs uppläggande anbringas i Gl-vagnar;

8:o) att truppvagnsinredningarna till samtliga G-vagnar fördelas
äfven å distriktsförråden i Norrland;

9:o) att samtliga G2-vagnar, som ej äro utrustade med hästgrindar,
förses med bommar för hästtransport;

10:o) att blifvande bogie C-vagnar förses med gafveldörröppningar
af minst 75 centimeters bredd, för att möjliggöra bårsängars införande,
samt

1 l:o) att skyltar angifvande tågens transportnummer samt de lokomotiven
under transporterna tilldelade särskilda tjenstgöringsnummer jemte
landgångar förfärdigas, enligt faststälda modeller till det antal, som
framdeles kommer att meddelas från generalstabens kommunikationsafdelning.
»

Af de sålunda angifna åtgärderna både emellertid — upplyste jernvägsstyrelsen
vidare uti sin berörda skrifvelse — en del redan blifvit
utförd, och en del andra vore, såsom för jernvägstrafiken i och för sig
behöfliga, afsedd att närmast derpå följande år utföras, öfriga åtgärder
deremot, som icke vore af något jernvägstrafikens behof i fredstid
dittills påkallade, och för bvilkas utförande erforderliga medel icke
stode till jernvägsstyrelsens förfogande, både ännu icke kunnat utföras
eller till utförande under närmaste framtid förberedas i vidsträcktare
mån, än att utredning gjorts öfver de med utförandet förbundna kostnaderna.
Resultatet af denna utredning förelåge i en styrelsens skrifvelse
bifogad förteckning, hvars kostnadssumma uppginge till ett sammanlagdt
belopp af 239,300 kronor. Jcrnvägsstyrelsen bemstälde derför

160 Sjette hufVudtiteln.

uti sin skrifvelse, att nämnda belopp skulle för ändamålet ställas till
styrelsens förfogande.

Sedan emellertid under hand inhemtats, att en väsentlig del jemväl
af de å berörda förteckning upptagna arbeten kunde antagas blifva
under de närmast följande åren för jernvägstrafiken behöflig^ och i sammanhang
med andra nya byggnader och anläggningar vid statens jernväg^
komma till utförande, har ansetts kunna med afgörandet af ärendet
i dess helhet någon tid anstå; och hafva under de senast gångna åren
åtskilliga af ifrågavarande arbeten äfven blifvit utförda.

Då likväl en betydande del af desamma ännu återstå samt, enligt
hvad chefen för landtförsvarsdepartementet nu meddelat mig, dessa åtgärders
skyndsamma vidtagande är af stor vigt, har jag ansett mig
höra förorda framställning till instundande Riksdag om anvisande af
härför erforderliga medel.

Enligt en från jernvägsstyrelsen mig tillhandakommen promemoria
återstå, sedan dels, såsom jag nämnt, en del af de uti ofvannämnda
förteckning upptagna arbeten, beräknad att kosta 46,420 kronor, redan
utförts, dels ock generalstaben under hand hos jernvägsstyrelsen förklarat
sig icke påyrka två ifrågasatta öfvergångsspår vid Hallsberg och
Ange, för hvilka i förteckningen beräknats en kostnad af tillhopa 68,300
kronor, att utföra arbeten för en till sammanlagdt 124,580 kronor beräknad
kostnad.

Dessa arbeten bestå af dels terrassering och ballastning å en del
militärmötesplatser, dels anskaffning af spårmaterialier och signaler för
sådana mötesplatser, dels åtgärder för ökning af vattentillgången för
lokomotivens behof vid vissa stationer, dels ock ökning af genomgående
sidospårets längd till 350 meter vid en lastplats.

Med anledning af hvad jag sålunda i förevarande ämne inhemtat,
anser jag mig böra förorda, att uti det anslagsbelopp, som för år 1901
torde komma att af Riksdagen äskas för nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägar, utöfver hvad jernvägsstyrelsen uti sin
skrifvelse den 23 november 1899 föreslagit, upptagas ett till 125,000
kronor lämpligen afrundadt belopp, afsedt för åtgärder till möjliggörandet
af de upprättade transportplanernas för arméns strategiska uppmarsch
bringande till utförande; och synes mig Riksdagens medgifvande böra
utverkas dertill, att jemväl nu ifrågavarande belopp må redan innevarande
år kunna af Eders Kong], Maj:t utanordnas.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

för år 1901 anvisa å riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande

161

Sjette hufvudtiteln.

af nya byggnader och anläggningar vid statens jemn äg strafik, 3,225,000
kronor, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att låta utaf detta belopp förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga medel utanordna 1,254,400
kronor.

För utläggning af dubbelspår å södra stambanan har Riksdagen [41.]
beviljat år 1898 för sträckan Arlöf—Lund 385,000 kronor och år 1899 läggning jif
för sträckan Lund—Eslöf 600,000 kronor. Då dubbelspår mellan Malmö ^emvägsåpL
och Arlöf redan förut finnes, har genom dessa anslag beredts möjlighet m|lla° H^''
att anordna dubbelspår å en sammanhängande sträcka af tillsammans Tumba ata34
kilometer närmast denna stambanas ändpunkt i Malmö. tioner Af

hvad som anfördes till stöd för dessa dubbelspårsanläggningar
tillåter jag mig upprepa följande.

Inträffade rubbningar i de genomgående tågens gång blefve naturligen
mest känbara mot slutet af en lång tågväg, då endast enkelspårig
bana förefunnes, och nödvändiggjorde ofta nog tillämpandet der
af nya tillfälliga tidtabeller för återstående färd, hvilka åtgärder åter i
regeln kunde väntas medföra ytterligare förseningar för möten med
tåg, hvilkas regelbundna gång likaledes måst i följd af förberörda tidtabellsändringar
i större eller mindre mån rubbas — allt olägenheter,
som blefve större i den mån den ifrågavarande bandelen vore lifligt
trafikerad.

Hvad sålunda yttrats i fråga om behofvet af dubbelspår vid södra
ändan af jernvägsförbindelsen mellan Stockholm och Malmö eger uppenbarligen
tillämplighet jemväl på förbindelsens ändpunkt invid hufvudstaden,
icke minst på den grund att sträckan mellan Katrineholm och
Stockholm på samma gång utgör del af jernvägsförbindelsen mellan
hufvudstaden och vestra delarne af riket samt Norge. Derför har nu
ock jernvägsstyrelsen i underdånig, af kostnadsförslag samt plan- och
profilritningar åtföljd skrifvelse den 16 december 1899 väckt förslag
om beredande af medel till en dubbelspårsanläggning i närheten af
Stockholm, nemligen mellan Huddinge och Tumba stationer, och i sådant
afseende hemstält om aflåtande af proposition till Riksdagen om beviljande
för ändamålet af ett extra anslag för år 1901 af 900,000
kronor, deraf 300,000 kronor vore behöfliga redan under innevarande
år.

Till stöd för denna sin framställning har jernvägsstyrelsen anfört
hufvudsakligen följande.

Nödvändigheten af mera omfattande nya anordningar för jernvägstrafikens
besörjande i och vid Stockholm hade hos Eders Kongl. Maj:t

Bih. till Rikad. Prof. IDOG. 1 Sami. 1 Åfd. 1 Uäft. 21

162

Sjette hufvudtiteln.

redan tillförene vid olika tillfällen af j er nvägsstyr elsen framhållits och
föranledt till, bland annat, den med Eders Kongl. Maj:ts nådiga medgifvande
anordnade internationella pristäflan om förslag till dylika anordningar.
De vidtgående förändringar af statens nuvarande jernvägsanläggningar
i och vid Stockholm, som de sålunda framkomna förslagen
omfattade, deras stora och genomgripande betydelse ej allenast för den
egentliga jernvägsdriften derstädes utan jemväl för Stockholms kommunikationsförhållanden
i allmänhet, dess handels- och sjöfartsintressen
m. m., samt slutligen de mycket afsevärda kostnader, som gifvetvis
komme att med desammas genomförande blifva förbundna, gjorde naturligen
de utredningar, planläggningar och kostnadsberäkningar, som
måste föregå ett slutligt afgörande, så omfattande, att tiden för sådant
afgörande icke torde kunna ens närmelsevis förutsägas; och tiden för
de blifvande jern vägsanläggningar nas fullbordande och tillgodogörande
för trafiken måste sålunda i hvarje fall anses vara så pass aflägsen, att
de redan nu mycket störa svårigheterna för jernvägstrafikens besörjande
i Stockholm dessförinnan kunde hafva ökats till verkliga hinder för all
vidare utveckling af samma trafik, derest icke under tiden alla till
buds stående medel till trafikens befrämjande blifvit använda.

Förutom de partiella förändringar och nybyggnader vid stationerna
och mellanliggande bandelar i och vid Stockholm, som i mån af fortgången
af de förberedande utredningarna för den Stockholms samtliga
jernvägsanordningar omfattande planläggningen kunde utan längre tidsutdrägt
komma till utförande, vore vestra stambanans närmast Stockholm
utläggning till dubbelbana det vigtigaste medlet för nyssnämnda
ändamål.

Behofvet af dubbelbana å denna handel hade helt visst sedan länge
gjort sig lika, om ej mera känbart, som i fråga om förberörda delar
åt södra stambanan, men hade jernvägsstyrelsen icke lämpligen kunnat
framlägga förslag till sådan bananordning, förrän bangårdsfrågan i
Stockholm blifvit åtminstone så tillvida utredd, att med denna fråga
otvifvelaktigt sammanhörande ändring af vestra stambanans sträckning
närmast Stockholm vore till sin omfattning känd. Äfven den
under år 1898 framkomna frågan om förkortande af vägen mellan
Stockholm och Malmö genom anläggning af en ny stambana från någon
station strax söder om Stockholm till någon ort å östra stambanan
hade funnits vara af så ingripande betydelse för jernvägsanordningarne i
öfrigt i de trakter, som deraf kunde komma att beröras, att nämnda
frågas vederbörliga utredning jemväl bort afvaktas före framläggandet
af nu ifrågavarande förslag till dubbelbananordning.

163

Sjette liufvudtiteln.

Den pågående utredningen af bangårdsfrågan samt resultatet af
den utförda jern vägsundersökningen funne jernvägsstyrelsen emellertid
nu hafva med all säkerhet påvisat, ej mindre att ändring af vestra
stambanans sträckning närmast Stockholm i sammanhang med blifvande
nya bangårdsanordningar derstädes icke kunde finnas erforderlig längre
än mellan Stockholm och Elfsjö, än ock att den ifrågasatta nya bananläggningen
för förkortning af vägen från Stockholm till Malmö icke
lämpligen kunde utgå från någon plats närmare Stockholm än Jerna.
Vid sådant förhållande torde ock dubbelbananordning mellan stationerna
Elfsjö och Jerna kunna utföras oberoende af de beslut, som framdeles
kunde blifva fattade i oftaberörda betydelsefulla byggnadsfrågor.

Delen Huddinge—Tumba af bansträckningen Elfsjö—Jerna vore
emellertid af särskilda skäl den, som först borde ifrågakomma att anordnas
till dubbelbana. Under det att afstånden mellan stationerna
Stockholm central och Liljeholmen, Liljeholmen och Elfsjö, Elfsjö och
Huddinge samt Tumba och Rönninge vore resp. 4,4, 4,o, 5,2 och 5,2
kilometer, vore nemligen afståndet mellan Huddinge och Tumba 9,8 kilometer
eller omkring dubbelt så långt som öfriga stationsafstånden å
bandelen Stockholm—Rönninge, och möjlighet att utjemna detta för
tågdirigeringen å nämnda handel så ogynsamma förhållande genom
anläggning af en tågmötesplats någonstädes ungefär midt emellan
Huddinge och Tumba förefunnes på grund af lokala förhållanden icke.
Betydelsen af det relativt stora afståndet mellan ifrågavarande stationer
för tågrörelsen å hela bandelen Stockholm—Saltskog framginge påtagligt
af den för innevarande vinter gällande tidtabellen n:o 78, af hvars
blad I en del bifogats styrelsens framställning. De flesta tågmötena
måste förläggas till Huddinge och Tumba. Kortaste tiden, inom hvilken
tågmöten kunde upprepas vid någondera af sistnämnda stationer, vore
28 minuter, under det att dylika möten varit möjliga ungefär hvar
18:de minut, derest nämnda stationers afstånd från hvarandra icke varit
större än de till närmast intilliggande stationer. Om ock denna tidsskilnad
kunde tillsvidare sakna afgörande betydelse för de ordinarie
tågens tidtabeller, blefve dess betydelse dock så mycket större vid inträffande
tågförseningar eller insättandet af extra tåg och vid upprättandet
af de tillfälliga tidtabeller, som dervid måste användas. Till
åskådliggörande häraf bifogades ytterligare ett exemplar af förenämnda
tidtabell n:r 78, blad I, hvarå med röda luder angifvits de nya möjligheter
för inläggandet af flera tåg å bandelen Stockholm—Saltskog, som
kunde förefinnas, efter det dubbelbana blifvit anordnad mellan Huddinge
och Tumba.

164

Sjette hufvudtiteln.

Det af jernvägsstyrelsen upprättade kostnadsförslaget för anläggning
af dubbelspår å linien Huddinge—Tumba innehåller följande hufvudposter: jordområdets

anskaffning....................................................... kr. 28,962: _

terrassering (deraf 470 meter tunnelsprängning för 2

spår, 258,500 kronor) .................................................... » 578,504: 80

konstarbeten (förlängning af en vägport och en vägbro,
uppförande af två vägportar och en vägbro, förlängning
af afloppstrummor m. m. dylikt)............... j> 52,450: —

öfverbyggnader och ändring å stationer (9,311 meter
nytt spår med räler af 40,5 kilograms vigt för

meter, 2,975 meter flyttning af spår m. m.) ......... » 153,423: 25

diverse kostnader .................................................................... » 5,247: _

allmänna omkostnader............................................................. » 81,412: 95

summa kr. 900,000: —

Till närmare upplysning rörande detta kostnadsförslag har jernvägsstyrelsen
i skrifvelsen anfört följande:

Afståndet mellan Huddinge och Tumba, räknadt från midt till midt
af stationshusen, vore, såsom nämnts, 9,8 kilometer, under det att banans
längd mellan Huddinge stations södra vexel och Tumba stations östra
vexel vore 9,3 kilometer.

Kostnaden per kilometer för dubbelbananordning å sistnämnda banlängd
hade beräknats till omkring 96,700 kronor, under det att kostnaden
för den af Riksdagen senast beslutade likartade anordningen å
bandelen Lund—Eslöf beräknats allenast till omkring 29,400 kronor per
kilometer. Denna stora prisskilnad berodde hufvudsakligast på det
mycket stora belopp, som måst afses för icke allenast det nya spårets
anordnande vid södra ändan af Tullingesjön utan äfven i sammanhang
dermed det förutvarande spårets omläggning derstädes för vinnande af
nödvändig förbättring i banans mycket ogynsamma krökningsförhållanden.
K ro k ningen omkring sjön hade nemligen en centrivinkel af nära
53° och eu radie af allenast 300 meter; och från denna krökning öfverginge
banan vesterut efter endast 480 meters rak sträckning i en krökning
åt motsatt håll med nära 38° centrivinkel och likaledes 300 meters
radie. Enligt det nu framlagda förslaget komme visserligen nämnda
centrivinklar att endast oväsentligt ändras, men skulle radierna ökas
till 600 meter.

I olikhet med hvad förhållandet vore å bandelen Lund—Eslöf måste
vid nu ifrågavarande handels anordnande till dubbelbana myoket bety -

165

Sjette hufvudtiteln.

dande bergsprängningar verkställas samt all erforderlig mark nu inlösas;
och derjemte måste befintliga vägöfvergångar i banans plan ersättas
på två ställen med vägportar och på ett med vägbro.

På grund af hvad sålunda förekommit, får jag hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för år 1901 anvisa å riksstatens sjette hufvudtitel, för utläggning
af ytterligare ett jernvägsspår mellan Huddinge och Tumba jernvägsstationer,
ett belopp af 900,000 kronor, med rätt för Eders Kongl. Maj:t
att låta utaf detta belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga
medel utanordna 300,000 kronor.

Rullande materiel.

Till anskaffande af ny rörlig materiel med tillbehör föreslår jern- [42.]
vägsstyrelsen i ofvan berörda skrifvelse den 23 november 1899, att af Ny r°Ifie
Riksdagen måtte för år 1901 äskas ett anslag af 5,000,000 kronor, ^"el/jern-*
Styrelsens anförande i denna del är af följande lydelse: Täsar »Det

allt jemt ökade transportarbetet på statens jernvägar medför
nödvändigheten af att i tillräcklig grad tillgodose behofvet af ökad
transportmateriel. De lokomotiv, som under senare tiden af enskilda
jernvägar förhyrts, hafva samtliga måst återlemnas, och, hvad godsvagnarne
beträffar, har det ökade behofvet deraf föranledt, att ett med
en tysk firma upprättadt kontrakt rörande förhyrning af vagnar måst
tvenne gånger förlängas.

Den tillökning i den rullande materielen, som sålunda för år 1901
ansetts nödvändig, och hvilken är afsedd att vid inhemska verkstäder

tillverkas, har beräknats sålunda:

10 snälltågslokomotiv ...................................................... kronor 700,000

12 godstågslokomotiv ..................................................... » 850,000

12 tunga vexellokomotiv ............................................. » 680,000

reservdelar till lokomotiv.................................................... » 50,000

30 personbogievagnar.......................................... » 750,000

apparater för belysning, bromsning m. m..................... » 45,000

200 täckta godsvagnar ................................................. » 700,000

300 öppna d:o ..................................................... » 700,000

axlar med hjul till vagnarne............................................. » 400,000

bromsinrättningar till godsvagnar ................................... » 80,000

reservdelar m. m. till vagnarne..................... »_45,000

summa kronor 5,000,000.

166

Sjette hufvudtiteln.

Hvad materielens konstruktion beträffar, så äro snälltågslokomotiven
äfvensom samtliga person- och godsvagnar afsedda att utföras enligt
förut af Eders Kongl. Maj:t godkänd konstruktion, de sistnämnda enligt
den år 1898 faststälda typen med ökad lastförmåga, samt vexellokomotiven
enligt den likaledes förra året godkända typen med större dragförmåga.

Rörande godstågslokomotiven är styrelsens afsigt att, med användande
i största möjliga utsträckning af samma detaljer, som tillämpas
å den redan godkända typen för vexellokomotiv samt den tunga godsmaskintyp,
som måste anskaffas för malmtransporten å Gellivare—
Ofotenbanan, så förändra nuvarande konstruktion af godstågslokomotiv,
att en större dragförmåga skulle kunna vinnas, och anhåller styrelsen
i underdånighet att senare få inkomma med specifikt förslag i denna
rigtning.»

Med hänsyn till den ständigt fortgående stegringen i trafiken å
statsbanorna och då, oaktadt de afsevärda belopp, som under senaste
åren beviljats till ny rullande materiel vid dessa banor, de för hyra af
lokomotiv och vagnar utgående belopp icke lära kunna antagas komma
att för framtiden nedbringas i sådan grad, som önskligt vore, derest icke
tillfälle berédes till anskaffande af ytterligare betydligt ökad egen transportmateriel,
kan jag icke finna det af jernvägsstyrelsen nu begärda
anslag för högt tilltaget.

Jag tillåter mig härvid erinra, att i dylika hyror under tiden från
och med den 1 oktober 1898 till och med den 30 september 1899 utgått,
för lokomotiv 45,523 kronor 25 öre samt för vagnar 273,478
kronor 82 öre, samt att, enligt af Eders Kongl. Maj:t den 30 december
nästlidna år faststäld kostnadsstat, för innevarande år upptagits för hyra
af lokomotiv 21,000 kronor och för vagnhyra 259,000 kronor.

Enligt hvad jag från jernvägsstyrelsen inhemtat, har styrelsen förvissat
sig derom, att den materiel, som är afsedd att under år 1901
anskaffas, kan vid inhemska verkstäder tillverkas.

Jag tillstyrker, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att för år 1901, till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
redan trafikerade jernvägar, anvisa å riksstaten utom hufvudtitlarne
5,000,000 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

167

Statens jernvägsbyggnader.

Sedan Riksdagen år 1897 beslutat anläggning enligt Eders Kongl.
Maj:ts förslag af en statsbana från Boden till Ytter-Morjärv, för hvilken
jernväg kostnaden beräknats till 4,371,000 kronor, samt för denna bananläggning
anvisats å riksstaten utom hufvudtitlarne:

för år 1898 ............................................................. kronor 1,300,000

» » 1899 .............................................................. » 1,300,000

» » 1900 ............................................................. » 1,000,000

eller tillsammans kronor 3,600,000,

återstår alltså af anläggningskostnaden i det hela ett oanvisadt belopp
af 771,000 kronor.

Detta belopp begäres nu ock af jernvägsstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 28 december 1899, på det att denna banbyggnad må
kunna enligt beräkning fullbordas under år 1901.

Rörande denna banbyggnads fortskridande under år 1899 får jag
meddela följande.

Arbetarebaracker till ett antal af 12 stycken samt 4 provisoriska
byggnader af andra slag uppfördes.

Terrasseringsarbetena fortgingo mellan Bodens och Niemisels stationer
samt påbörjades mellan sistnämnda station och Mattismyran, belägen
44 kilometer från Boden. Banvallen färdigbildades å en sträcka
af 12,210 meter.

För mindre vattendrags ledande genom banvallen anlades 24 täckta
och 2 öppna trummor. Trummurningsarbetena mellan Mattismyran och
Afvafors påbörjades.

Stenarbetena fullbordades för broarne öfver Råne elfs vestra och
östra grenar samt Börstån och Bjurån, hvarjemte jernöfverbyggnaderna
för de förstnämnda två broarne inlades.

En sträcka af 16,579 meter rälslades, hvarigenom rälsläggningen
framskridit till kilometer 33,5 eller strax norr om Niemisels station.
Banan färdigballastades å en sträcka af 17,330 meter samt undergrusades
derjemte till en längd af 12,074 meter.

Å bangårdarne vid Boden, Hundsjö och Niomisel samt å mötesplatserna
vid Degerselet och Bjurån verkstäldes terrasserings- och husbyggnadsarbeten.

[43.]

Anslag till
fullbordande
af statsbanan
mellan Boden
och YtterMorjärv.

168 Sjette hufvudtiteln.

5 stycken banbevakningsbostäder samt 37 mindre vägöfvergångar
fullbordades.

Stängsel till en längd af 14,658 meter uppsattes.

Den 8 december 1899 har Eders Kongl. Maj:t faststält arbetsplan
under år 1900 för statsbanebyggnaden mellan Boden och Ytter-Morjärv,
enligt hvilken plan ifrågavarande bana beräknats under detta år blifva
fullbordad till Afvafors, omkring 49 kilometer från Boden, under det
att derjemte en sträcka af omkring 24 kilometer från Afvafors till
Morjärv skulle under året delvis bearbetas.

Jag tillstyrker, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, till fullbordande af statsbanan från Boden till Ytter-Morjärv, för
år 1901 bevilja å riksstaten utom hufvudtitlarne ett anslag af 771,000
kronor.

[44.] För anläggning af en statsbana från Gellivare förbi Luossavaara

Anslag till och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i rigtning mot Ofoten, för
/“statsbanan hvilken jernväg kostnaden beräknats till 21,498,000 kronor, har Riks -

från Geiiivare dagen anvisat:

för år 1899 ..................................

............................... kronor

5,400,000

» » 1900 .............................

................................. »

4,000,000

eller tillsammans kronor 9,400,000.

Af detta belopp hafva 750,000 kronor anvisats å riksstaten utom
hufvudtitlarne, hvaremot det öfriga beloppet anvisats till utgående från
riksgäldskontoret.

Under år 1899 hafva å denna bana utförts hufvudsakligen följande
arbeten:

A. Norra distriktet.

Återstående permanentutstakning fullbordades till distriktets hela
längd omfattande 69,46 kilometer.

Arbetarebaracker till ett antal af 60 stycken samt 44 provisoriska
byggnader af andra slag uppfördes.

På norskt område, mellan Rombaksbotten och riksgränsen, fullbordades
två linbanor om sammanlagdt 2,730 meters längd. Transportvägar
till en längd af 13,700 meter anlades.

För transporter på Torneträsk anskaffades en bogserbåt om 25 hästkrafter
samt tillverkades 2 större och en del mindre pråmar.

169

Sjette hufvudtiteln.

För bergborrningsarbetenas bedrifvande med maskinkraft anlades
en elektrisk kraftstation vid Kaderjokk, afsedd för 6 borrmaskiner,
samt påbörjades en dylik för 21 borrmaskiner tillämnad kraftstation
vid Abiskojokk.

Provisorisk telefonledning till en längd af 67,400 meter uppsattes.

Jordarbetena bedrefvos så, att 3,700 meter bana färdigbildades
samt 4,400 meter delvis terrasserades.

24 trummor samt en vattentunnel fullbordades, hvarjemte arbetena
med ytterligare tre dylika tunlar påbörjades.

B. Södra distriktet.

Återstående definitiv utstakning verkstäldes mellan kilometer 104
och detta distrikts norra gräns, hvilken är belägen 160,54 kilometer
från Gellivare.

Arbetarebaracker till ett antal af 202 stycken, 1 ångsåg samt 76
provisoriska byggnader af andra slag uppfördes.

Erforderliga transportvägar af enklaste slag anlades.

Provisorisk telefonledning mellan Gellivare och Luossavaara uppsattes.

Jordarbetena bedrefvos mellan Gellivare och Luossavaara eller å
en sträcka af 99 kilometer, hvaraf 4 kilometer färdigbildades, under
det att den öfriga sträckan endast terrasserades så, att arbetsspåret
kunde å densamma nödtorfteligen framdragas.

Landfästena för broarne öfver Ladnijokk, Lina eif, Lina elfs gren
och Askasjokk färdigmurades och 54 afloppstrummor fullbordades.

Arbetsspår utlades å den 99 kilometer långa sträckan mellan Gellivare
och Luossavaara bangårdar, å hvilka en del husbyggnader jemväl
uppfördes.

I sammanhang härmed får jag anmäla, att jernvägsspåret mellan
Gellivare och Koskulls kulle blifvit fullt färdigt under år 1899. Sedan
det af Riksdagen år 1898 för spåranläggningen anvisade belopp, 425,000
kronor, till följd af under arbetstiden gällande ovanligt höga arbetsoch
materialpris befunnits vara otillräckligt för anläggningens bringande
i fullständigt skick, bemyndigade Eders Kongl. Maj:t den 22
september 1899 jern vägsstyrelsen att af under händer varande medel,
mot ersättning, hvarom Eders Kongl. Maj:t framdeles ville förordna,
använda ett belopp af högst 50,000 kronor för spåranläggningens fullbordande.
Enligt hvad jernvägsstyrelsen nu anmält, har kostnaden

Ilih. till lliksd. Piot. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 1 Väft. 22

170

Sjette hufvudtiteln.

för anläggningen i dess helhet uppgått till 474,763 kronor 86 öre,
hvadan således 49,763 kronor 86 öre af jernvägsstyrelsen enligt det
nådiga bemyndigandet förskotterats. Den af jernvägsstyrelsen gjorda
framställning har ännu icke hunnit anmälas inför Eders Kongl. Maj:t,
för bestämmande af sättet för godtgörelse till jernvägsstyrelsen för
det utlagda förskottet; men då enligt det af Riksdagen godkända
kontrakt det bolag, på hvars begäran spåranläggningen företagits, är
pligtig! att erlägga amortering och ränta å hela det belopp, hvartill
anläggningskostnaden enligt räkenskaperna kunde komma att uppgå,
behöfver uppenbarligen icke något särskilt anslagsbelopp för förskottets
täckande äskas.

Beträffande arbetets bedrifvande under år 1900 å statsbanan Gellivare—riksgränsen
får jag erinra, att jernvägsstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 6 december 1899 framlagt förslag till plan för detta
arbete, enligt hvilken plan årets arbete skulle väsentligen omfatta inom
södra distriktet rälsläggnings- och grusningsarbeten å sträckan mellan
Luossavaara och Torne träsk äfvensom banans hufvudsakliga komplettering
till en längd af 33 kilometer, från Gellivare räknadt, samt inom
norra distriktet verkställande af de ansenliga berg- och tunnelsprängningar,
jordflyttningar samt bro- och trumbyggnader, hvilka erfordrades för att
rälsläggningen skulle kunna utan hinder under år 1901 fortsättas till
riksgränsen. Kostnaden för utförandet af dessa arbeten jemte liqvid
för förskotter och resterande utgifter för år 1899 skulle emellertid
uppgå till 6,600,000 kronor, eller 2,600,000 kronor mera än Riksdagen
för innevarande år anvisat. Vid sådant förhållande fann vid ärendets
föredragning den 30 december 1899 Eders Kongl. Maj:t skäligt godkänna
den understälda arbetsplanen att i den mån tillgängliga medel
det medgåfve lända till efterrättelse.

T fråga om det belopp, som bör äskas för fortsättandet under år
1901 af jernvägsanläggningen Gellivare—riksgränsen, har jernvägsstyrelsen
i sin berörda skrifvelse den 28 december 1899 anfört följande:

Till underlättande af de omfattande transporter, hvilka måste ega
rum för uppfrätande af erforderliga byggnadseffekter till respektive
arbetsplatser, och hvilka under nuvarande förhållanden vore förenade
med högst betydande svårigheter och kostnader, hade befunnits angeläget
att redan före 1901 års utgång framdraga arbetsspåret, om möjligt,
till riksgränsen, hvarigenom tillika större säkerhet för banbyggnadens
fullbordande inom beräknad tid skulle erhållas, helst som numera
vunnen erfarenhet visat, att rälsläggnings- och grusningsarbetena uti

171

Sjette liufvudtiteln.

sådana trakter, hvarom här vore fråga, kunde endast under en obetydlig
del af året lämpligen bedrifvas, och denna tid under sista arbetsåret
komme att hufvudsakligen tagas i anspråk för kompletteringsarbeten,
jemväl omfattande öfverbyggnaden.

Rälsläggningens bedrifvande på förenänmda sätt kräfde emellertid
utförande af terrasserings- och andra arbeten äfvensom anskaffning
under år 1901 dels af räler med tillbehör, dels af virke till vida större
omfattning, än hvad som ursprungligen beräknats, hvartill komme, att
arbets- och materialpris efter tiden för upprättandet af det till grund
för Riksdagens beslut om banbyggnadens utförande lagda kostnadsförslag
högst väsentligt stegrats — uppgående denna prishöjning för
exempelvis räler, hvaraf inköp för en banlängd af närmare 130 kilometer
beräknats under ifrågavarande år ega rum, till icke mindre än
65 procent och beträffande de nästan uteslutande å kronoskogar afverkade
sliprarne till omkring 50 procent, hvilken sistnämnda kostnadsökning
hufvudsakligen både sin grund uti det af domän styrelsen åsätta,
i förhållande till virkets användbarhet synnerligen dryga inköpspriset
samt de i följd af lokala förhållanden oväntadt höga utdrifningskostnaderna.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts skulle för arbetenas bedrifvande
under år 1901 erfordras omkring 5,500,000 kronor, under det
att härutöfver kräfdes dels ett belopp af 2,600,000 kronor, hvarmed
den beräknade kostnaden för genomförandet af den af jernvägsstyrelsen
föreslagna arbetsplanen för år 1900 öfversköte det af Riksdagen för
detta år beviljade anslag och som, derest sagda arbetsplan blefve i
nåder faststäld, torde böra inberäknas uti 1901 års anslagsmedel, dels
ock efter den ursprungliga beräkningsgrunden en summa af 2,000,000
kronor, utgörande omkring hälften af hvad som ytterligare erfordrades
för anskaffning af rullande materiel, af hvilka sistnämnda medel jemväl
syntes styrelsen angeläget att få för dermed afsedt ändamål redan under
innevarande år disponera ett belopp af 1,000,000 kronor, för att anskaffningen
af ifrågavarande, mycket omfattande materiel måtte kunna oafbrutet
fortgå och derigenom med större säkerhet kunna påräknas vara
afslutad vid den beräknade tiden för banans öppnande för trafik.

För statsbanan Gellivare —riksgränsen skulle sålunda det behöfliga
anslaget för år 19;>1 uppgå till sammanlagd! 10,100,000 kronor. Då för
åren 1899 och 1900 beviljade anslag till sistnämnda banbyggnad uppginge
till sammanlagd t 9,400,000 kronor, hvaraf 650,000 kronor beräknats
till anskaffning af rullande materiel och återstoden, eller 8,750,000
kronor, afsetts för sjelfva järnvägsanläggningen, skulle följaktligen —■

[45.J

Anslag till
fortsättning af
statsbanan
från Göteborg
till Skee.

172 Sjette hufvudtiteln.

efter tillägg af det för sistberörda ändamål föreslagna anslagsbeloppet
för år 1901, eller 8,100,000 kronor — en summa af 16,850,000 kronor
hafva vid 1901 års utgång tagits i anspråk för sjelfva jernvägsanläggningen.
Af den år 1897 beräknade anläggningskostnaden, 21,498,000
kronor, inbegripet kostnaden för en station vid riksgränsen men icke
för spårförbindelser mellan Luossavaara station och de båda malmfälten
Kiirunavaara och Luossavaara, skulle sålunda vid 1901 års slut hafva
utgått 19,500,000 kronor och alltså af det beräknade kostnadsbeloppet
återstå allenast 1,998,000 kronor, deraf 1,884,000 kronor enligt beräkningarne
skulle afses för rullande materiel. Anledningen till att på
detta sätt den för sjelfva byggandet af jern vägen beräknade kostnadssumman
redan vid 1901 års utgång i det närmaste komme att hafva
tagits i anspråk vore att söka deruti, att betydande prisstegringar i
afseende på såväl arbeten som materialier egt rum efter tiden för nyssnämnda
kostnadsberäkningars uppgörande, äfvensom att de förberedande
åtgärderna för arbetenas bedrifvande, såsom transportvägars anläggande
och underhåll, befäls- och arbetarebostäders uppförande, materialtransporten
m. m. — särskildt vid norra distriktet — visat sig i följd af
lokala förhållanden draga väsentligt större kostnad, än hvad som skäligen
kunnat förutses.

Då det synes mig vara af vigt icke blott att arbetena å jernvägen
under år 1901 bedrifvas med så mycken kraft som möjligt, utan äfven
att för de arbeten, som kunna utföras redan under innevarande år,
beredas de af jernvägsstyrelsen begärda beloppen tillsammans 3,600,000
kronor, får jag hemställa, att Eders Kongl. Maj: t måtte föreslå Riksdagen
att, till fortsättning af statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen,
för år 1901 anvisa 10,100,000 kronor, med rätt för Eders Kongl. Maj:t.
att låta utaf detta belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga
medel utanordna 3,600,000 kronor; lärande Eders Kong!. Maj:t
vilja, uppå föredragning af chefen för finansdepartementet, besluta om
sättet för anskaffande af härtill nödiga medel. °)

Till anläggande af en statsbana från Göteborg öfver Uddevalla till
Skee, hvarför kostnaden beräknats till 13,091,000 kronor, har Riksdagen
beviljat:

för år 1899............................................................................... kronor 750,000

» » 1900................................................................................ » 2,000,000

tillsammans kronor 2,750,000,

*) Se bilaga till statsverkspropositionen: Finansplanen.

173

Sjette hufvudtiteln.

deraf 750,000 kronor anvisats å riksstaten utom hufvudtitlarne och återstoden
till utgående från riksgäldskontoret.

Under år 1899 verkstäldes å denna bana definitiv utstakning af
delen Uddevalla—Skee.

Jag tillåter mig erinra, att Eders Kong!. Maj:t den 30 december
1899 faststälde dels plan för jernvägens sträckning mellan sistnämnda
båda punkter i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den plan, . som
förelädes 1898 års Riksdag, dels ock arbetsplan för år 1900, innefattande
arbeten, för hvilkas utförande beräknats åtgå de tillgängliga
medlen, 2,750,000 kronor.

Beträffande anslagsbehofvet för år 1901 för denna jernvägsbyggnad
har jernvägsstyrelsen i sin omförmälda skrifvelse anfört följande:

1 anledning af de rådande, högt uppdrifna arbets- och materialprisen,
hvilka icke syntes medgifva utförandet af nu pågående statsbanebyggnader
utan ett rätt afsevärdt öfverskridande af de år 1896 beräknade
anläggningskostnaderna, och då något nämnvärdt prisfall icke torde
vara att under närmaste tiden påräkna, ansåge styrelsen anslaget för
fortsättning under år 1901 af arbetena å linien Uddevalla—Skee af
statsbanan genom Bohuslän lämpligen böra begränsas till 3,000,000
kronor, hvaraf ett belopp af 250,000 kronor skulle användas till anskaffning
af rullande materiel.

Visserligen blefve denna anslagssumma otillräcklig för fullbordandet
af nyssnämnda handel, hvilket sålunda först under år 1902 skulle.kunna
ega rum, men, enligt styrelsens förmenande, förefunnes icke i detta
fall, såsom i fråga om statsbanan Gellivare—rik sgränsen vore förhålllandet,
några särskildt beaktansvärda omständigheter, som betingade
arbetenas väsentliga påskyndande under nu rådande ogynsamma konjunkturer,
hvilket, enligt hvad erfarenheten visat, skulle i sin man
''bidraga till kostnadernas stegring i ännu högre grad.

Dessutom har jernvägsstyrelsen under förutsättning att nådigt beslut
rörande statsbanans genom Bohuslän sträckning jemväl söder om Uddevalla
blefve så tidigt meddeladt, att arbetena å denna handel kunde
upptagas redan under loppet af år 1901, funnit ytterligare ett belopp
af 1,000,000 kronor lämpligen böra ställas till styrelsens förfogande
för påbörjande under sistnämnda år af eu del å sträckan Uddevalla—
Ljungskile förekommande, mera betydande berg- och tunnelsprängningar
samt brobyggnader, hvadan sålunda hela anslagsbehofvet för statsbanan
genom Bohuslän för år 1901 skulle uppgå till en summa af 4,000,000
kronor.

[46.]

Anslag till
statsbanan
Krylbo— Örebro.

174 Sjette hufvudtiteln.

Med anledning af Riksdagens föregående beslut rörande fortgången
af statsbanebyggnaden genom Bohuslän och med hänsyn jemväl till de
för närvarande rådande synnerligen höga arbetsprisen, anser jag det
icke vara lämpligt att för denna byggnad för år 1901 äskas mer än
2,000,000 kronor; och får jag alltså hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

att, till fortsättning af statsbanan frän Göteborg till Skee, för år 1901
anvisa 2,000,000 kronor; lärande Eders Kongl. Maj:t vilja, uppå föredragning
af chefen för finansdepartementet, besluta om sättet för anskaffande
af härtill nödiga medel. °)

Då Riksdagen år 1897 beslutade anläggning enligt Eders Kongl.
Maj:ts förslag af en statsbana mellan Krylbo och Örebro, hade kostnaden
för denna jern vägsbyggnad beräknats till 9,054,000 kronor. När sedermera
år 1899 beslut fattades om inköp för statens räkning af bandelen
Frövi—Örebro och att således nybyggnaden skulle inskränkas till sträckan
Krylbo—Frövi, beräknades att, med tillämpning af samma grunder
som användts i kostnadsförslaget för hela liuien Krylbo—Örebro, kostnaden
för anläggning af statsbana från Krylbo till Frövi borde utgöra
7,289,287 kronor eller i rundt tal 7,300,000 kronor.

Af denna anläggningssuinma hade Riksdagen redan anvisat å riksstaten
utom hufvudtitlarne:

för år 1898.......................................................................... kronor 3,000,000

» » 1899..................................................................... » 3,800,000

tillsammans kronor 6,800,000.

Återstående beloppet, 500,000 kronor, anvisade 1899 års Riksdag för
innevarande år att utgå af riksgäldskontoret.

Rörande fortgången under år 1899 af arbetena å denna bana har
jag erhållit följande upplysningar:

Arbetarebaracker till ett antal af 50 stycken samt 15 provisoriska
byggnader af andra slag uppfördes.

Jordarbetena bedrefvos hufvudsakligen mellan Hedkärra och Sällinge,
under det att åtskilliga kompletteringsarbeten pågingo mellan Krylbo och
förstnämnda plats. Banvallen färdigbildades å en sträcka af 57,705
meter.

För mindre vattendrags ledande genom banvallen fullbordades 111
enkla samt 3 dubbla täckta och 7 öppna afloppstrummor.

*) Se bilaga till statsverkspropositionen: Finansplanen.

175

Sjette hufvmJtiteln.

Landfästena för broarne öfver Kraften, Hedströmmen och Spannarboån
fullbordades, hvarjemte jernöfverbyggnaderna för de två förstnämnda
broarne uppsattes.

Spårläggningen utsträcktes till kilometer 81,8 eller till närheten af
Svansbosjön. Härvid utlades 61,820 meter permanent spår och 22,642
meter provisoriskt spår, hvarjemte 38,582 meter spår färdigballastades
samt 25,548 meter spår undergrusades.

Samtliga terrasserings- och husbyggnadsarbeten å stationerna mellan
Krylbo och Vestanfors hafva i det närmaste fullbordats. Å bangårdarne
mellan Vestanfors och Sällinge fortgingo terrasseringsarbetena samt
påbörjades en del husbyggnader.

Banbevakningsbostäder till ett antal af 5 stycken, 1 mindre vägöfvergång,
2 vägbroar och 4 vägportar fullbordades.

Stängsel uppsattes till en längd af 41,669 meter.

Uti sin förenämnda skrifvelse af den 28 december 1899 har jernvägsstyrelsen
beträffande statsbanebyggnaden Krylbo—Örebro anfört
följande:

Visserligen hade Riksdagen anvisat de medel, som enligt år 1896
verkstäld kostnadsberäkning skulle erfordras för anläggningen af denna
statsbana med sträckning till Frövi, men dessa medel hade i anledning
af de afsevärda prisstegringar, som efter tiden för ofvannämnda beräknings
uppgörande egt rum, visat sig för ändamålet otillräckliga, enligt
hvad som framginge af det kostnadsförslag för återstående arbeten å
ifrågavarande statsbana, hvilket upprättats med tillämpning af nu gällande
arbets- och materialpris, och hvilket omfattade jemväl bandelen
från Vestansjöbäcken öfver Marielund till Frövi, under förutsättning
att denna sträckning blefve i nåder faststäld.

Sistberörda kostnadsförslag utvisade, att för fullbordandet af statsbanan
från Krylbo i förenämnda sträckning till Frövi skulle, utöfver
de redan beviljade anslagen, kräfvas ytterligare ett belopp af 1,670,000
kronor att disponeras under innevarande år, deruti jemväl inberäknad
en summa af 100,000 kronor, erforderlig, enligt hvad styrelsen i underdånig
skrifvelse den 29 november 1897 anfört, för vidtagande af vissa
åtgärder i afseende å Krylbo bangård till trafiksäkerhetens betryggande
samt för utvidgning af bangårdst »mrådet för tillfredsställande af trafikens
allt mera växande behof af utrymme derstädes, Indika arbeten
ansetts lämpligen böra utföras i samband med den nya banans inledande
å bangården.

Förenämnda kostnadsökning härledde sig hufvudsakligen från de

176

Sjette hufvudtiteln.

betydande stegringar, beträffande såväl arbets- som materialpris, hvilka
under de senaste åren gjort sig gällande, och hvilka exempelvis i fråga
om anskaffning af sliprar orsakat ett fördyrande med icke mindre än
omkring 190,000 kronor, men betingades äfven i någon mån deraf, att
det, på grund af åtskilliga under byggnadens fortgång yppade omständigheter,
dels ansetts nödigt utföra en del arbeten, hvilka icke varit i
det ursprungliga förslaget upptagna — såsom anordnande vid Blixterboda,
hvarest jernvägslinien korsade allmänna landsvägen mellan Fellingsbro
och Lindesberg, af en mindre, för den angränsande trakten afsedd
bangård, hvilken beräknats draga en kostnad af omkring 40,000 kronor,
utgräfning ur banvallen af kälskjutande lera och dess ersättande med
annat, för köldens åverkan mindre mottagligt ämne samt upprättande
af fullständigt entreprenadförslag för 1899 års arbeten och derför erforderliga
utredningar — dels befunnits lämpligt förändra det från
början beräknade sättet för vissa arbetens utförande. Bland annat
hade sålunda vid lifligare trafikerade farleder en del vägkorsningar,
först afsedda att förläggas i banans plan, i stället anordnats medelst
vägportar eller vägbroar, der de lokala förhållandena sådant medgifvit,
hvarigenom tågsäkerheten betryggades och de afsevärda årliga kostnader
undvekes, hvilka vore förenade med grindbevakning. Äfven beträffande
husbyggnaderna hade en afvikelse från det år 1896 uppgjorda
förslaget, afseende uppförande af endast sådana af trä, egt rum, i det
att, för åstadkommande af större varaktighet och mindre underhållskostnader,
tegel i stället ansetts böra komma till användning, helst
som, med hänsyn till de synnerligen högt uppdrifna virkesprisen, den
ökade byggnadskostnaden mer än väl uppvägdes af nyssnämnda fördelar.

Å andra sidan hade emellertid inskränkning af de ursprungligen
beräknade arbetena i någon mån ansetts kunna ega rum, i det att
exempelvis antalet vaktstugor, i 1896 års förslag upptaget till 4 stycken
för 10 kilometers banlängd, befunnits kunna, med hänsyn till tågens
anordnande under de närmaste åren, tillsvidare begränsas till 3 stycken
för hvarje ny mil.

Den 30 november 1899 har plan faststälts för jernvägen å sträckan
Vestansjöbäcken öfver Marielund till Frövi. Beträffande det af jernvägsstyrelsen
omförmälda belopp af 100,000 kronor för vissa åtgärder å
bangården vid Krylbo får jag bringa i erinran att, sedan jérnvägsstyrelsen
i sin berörda skrifvelse den 29 november 1897 framhållit lämpligheten
af att de ifrågavarande åtgärderna vidtoges i samband med
anläggningen af jernvägen från Krylbo till Örebro och hemstält om

177

Sjette hufvudtiteln.

bemyndigande att af anslaget till denna jernvägsbyggnad förskottera
det erforderliga beloppet, 100,000 kronor, Eders Kongl. Maj:t den 22
december 1897 till denna framställning lemnat nådigt bifall.

De förbättringar å bana och husbyggnader, jernvägsstyrelsen under
fortgången af arbetet med statsbanan Ivrylbo—Örebro funnit nödigt
vidtaga, hafva varit af behofvet påkallade. I fråga om den anslagsökning,
som föranledes deraf, att i åtskilliga hänseenden arbetet icke
kunnat utföras för de i kostnadsförslaget beräknade pris, torde det
tillåtas mig framhålla, att år 1896, då kostnadsförslaget uppgjordes,
ingen skäligen kunnat förutse de höga pris, som nu göra sig gällande,
och att det i alla fall skulle hafva varit orimligt att i kostnadsförslaget
för »oförutsedda utgifter» upptaga ett så stort belopp, att man skulle
hafva säkerhet för att icke arbetet vid utomordentliga prisstegringar
kunde komma att öfverskrida kostnadsförslaget.

Jernvägsstyrelsen har derjemte med särskild promemoria öfverlemnat
»öfversigt af och jemförelse mellan år 1896 och år 1899 beräknade
kostnader för anläggning af statsbanan Krylbo—Örebro med
sträckning till Frövi med den förändring beträffande 1896 års beräkning,
som föranledts af år 1899 af Riksdagen anvisadt belopp för
banans framdragande till Frövi». Af dessa handlingar framgår, att
enhetsprisen för de beräknade arbetena ökats, i vissa fall högst betydligt
såsom beträffande kulvertar och trummor från 71 kronor 90 öre
till 124 kronor 73 öre per meter och för banbevakningsbostäder från
4,100 kronor till 7,435 kronor för hvarje. För spårläggningar har
kostnaden ökats från 11 kronor 90 öre till 13 kronor 36 öre för meter.
Den år 1899 beräknade totala kostnaden för _ sjelfva anläggningen

8,105,000 kronor motsvarar eu kostnad af omkring 75,900 kronor per
bankilometer, eller omkring 24 procent mer än hvad år 1896 beräknades.
Då emellertid ifrågavarande bana bygges på ett säft, som
kommer att till ett minimum nedbringa underhållskostnaden, torde, efter
hvad jernvägsstyrelsen vidare anför i nyssberörda promemoria, en kostnad
af 75,900 kronor per bankilometer rättvisligen icke kunna anses
vara för hög. Rigtigheten af detta påstående bestyrktes redan af den
omständigheten, att byggnadskostnaden för bandelarne Storvik—Krylbo
och Krylbo — Upsala, hvilka bandelar vore i afseende å öfverbyggnadens
beskaffenhet ifrågavarande statsbana afsevärdt underlägsna, utan. att
detta förhållande rnotvägdes af i öfriga hänseenden bättre utrustning,
uppgått vid 1898 års utgång till respektive 75,233 kronor 20 öre och
73,987 kronor 62 öre.

Jag finner det derför nödvändigt, att nu af Riksdagen begäres det

liih. till Eiksd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 A/d. 1 IRift.

178

[47.]

Upprensning
af inomskärsfarled
vid
bohuslänska
kusten.

Sjette hufvudtiteln.

återstående behöflig^ beloppet, 1,670,000 kronor, att utgå redan under
innevarande år.

Derjemte har jern vägsstyrelsen i sin berörda skrifvelse framhållit
önskvärdheten deraf att, med hänsyn till trafikens skötande på ett fullt
betryggande sätt, vid den nya banans samtliga stationer och mötesplatser
blefve i samband med öfriga byggnadsarbeten anordnade fullständiga
vexel- och signalsäkerhetsanordningar, ehuru sådana anordningar
icke ingått i 1896 års kostnadsförslag.

För detta, enligt min uppfattning, mycket eftersträfvansvärda ändamål
erfordras, efter jernvägsstyrelsens beräkning, ett anslagsbelopp af

117,000 kronor att likaledes utgå redau under innevarande år.

En af jernvägsstyrelsen i samma skrifvelse väckt fråga om anläggande
af ett kortare bispar från statsbanan Krylbo—Örebro torde jag
få framdeles anmäla, efter det ytterligare utredning inkommit.

På grund af det anförda får jag hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

att, till statsbanan mellan Krylbo och Örebro, för år 1901 anvisa:
för kompletteringsarbeten å bandelen Krylbo—Frövi 1,670,000 kronor
för vexel- och säkerhetsanordningar vid stationer och

mötesplatser .................................................................... 117,000 »

eller tillsammans 1,787,000 kronor,

med rätt för Eders Kongl. Maj:t att låta förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna detta belopp; lärande Eders Kongl.
Maj:t vilja, uppå föredragning af chefen för finansdepartementet, besluta
om sättet för anskaffande af härtill nödiga medel0).

Sj ökommunikationer.

Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen till
1898 års Riksdag derom gjorda framställning, har Riksdagen till bestridande
. af kostnaderna för upprensning å de i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 14 januari 1898 uppgifna platser af inomskärsfarled
mellan Marstrand och Lysekil samt mellan Hunnebostrand och
Fjellbacka beviljat ett anslag af 404,440 kronor, deraf Riksdagen på

*) Se bilaga till statsverkspropositionen: Finansplanen.

179

Sjette hufvudtiteln.

extra stat anvisat för år 1899 ett belopp af 150,000 kronor och för år
1900 ett belopp af 200,000 kronor.

Uti sin här förut omförmälda underdåniga skrifvelse den 14 oktober
1899 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att enligt de om
upprensningsarbetenas utförande afslutade kontrakt sammanlagda entreprenadsumman
utgjorde 368,000 kronor, samt att, då kontrollkostnader
m. m. enligt styrelsens åsigt beräknades medföra en utgift af 18,000
kronor, sålunda skulle för hela arbetet erfordras ett belopp af 381,000
kronor.

Af det utaf Riksdagen för ifrågavarande ändamål beviljade anslaget,

404,440 kronor, återstår ett ännu ej anvisadt belopp af 54,440 kronor.

För upprensningsarbetenas utförande samt kontrollkostnader m. m. erfordras,
såsom nyss meddelats, 381,000 kronor eller utöfver hvad redan
anvisats ett belopp af 31,000 kronor, hvadan å det beviljade anslaget
uppstår en besparing af 23,440 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att af det till bestridande af kostnaderna för upprensning å uppgifva
platser af inomskärsfarled mellan Marstrand och Lysekil samt mellan
Hunnebostrand och Fjellbacka beviljade anslag å 404,440 kronor på extra
stat för år 1901 anvisa återstående erforderliga beloppet, 31,000 kronor.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1897 års [48.]
Riksdag föreslagit Riksdagen att, under förbehåll att de i statsråds- utvidgning af
protokollet öfver civilärenden den 14 januari 1897 omförmälda, af stads- g^r^nar
fullmäktige i Kalmar enligt beslut den 4 december 1896 gjorda åtagan- BUnd.
den behörigen fullgjordes, till bestridande af kostnaderna för upprensning
af en segelränna genom Kalmar sund bevilja ett anslag af

405,000 kronor och deraf på extra stat för år 1898 anvisa ett belopp
af 202,500 kronor, meddelade Riksdagen i skrifvelse den 30 april 1897,
att Riksdagen bifallit denna Eders Kongl. Maj:ts framställning.

Jemlikt sitt förenämnda beslut af den 4 december 1896 åtogo sig
stadsfullmäktige i Kalmar, bland annat, att till upplagsplats^ för grus
och sten m. m., som ur rännan upptoges, kostnadsfritt upplåta Skallöarna
eller annan plats, såvida kostnaderna för mudders, grus och stens
transport dit och uppläggning derstädes derigenom ej fördyrades.

Genom nådigt bref den 14 maj 1897 fann Eders Kongl. Maj:t godt
ej mindre fastställa för ofvannämnda arbete upprättad plan, upptagande
uppmuddring af eu ränna till 6 meters djup under lägsta vattenytan
med 60 meters bottenbredd, än äfven uppdraga åt väg- och vatten -

180

Sjette hufvudtiteln.

byggnadsstyrelsen att föranstalta om utförande å entreprenad af ifrågavarande
arbete enligt den derför faststälda planen för en kostnad af
högst 405,000 kronor.

Uti underdånig skrifvelse den 20 december 1897 anmälde väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, att styrelsen afslutat entreprenadkontrakt om
arbetet, hvarigenom kostnaden för detsammas verkställande skulle utgå
med en summa af 225,000 kronor. Då emellertid för kontroll- och besigtningskostnader
m. m. äfvensom för sannolikt erforderliga smärre
efterrensningsarbeten, utöfver hvad arbetsplanen angåfve, erfordrades
medel, hvilka icke syntes styrelsen böra upptagas till mindre än 75,000
kronor, kunde kostnaden för hela arbetet beräknas till 300,000 kronor.

På Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning anvisade 1898
ars Riksdag af det till bestridande af kostnaderna för upprensning af
en segelränna genom Kalmar sund beviljade anslag å 405,000 kronor
på extra stat för år 1899 återstående erforderliga beloppet, 97,500
kronor.

Uti underdånig skrifvelse den 20 april 1899 meddelade väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att, då det under arbetets gång utrönts, att
strömmen i Kalmar sund vore synnerligen stark samt stundom kunde
uppgå ända till 6 knop och deraf kunde befaras manöversvårigheter,
synnerligast vid möten under ogynsamma väderleksförhållanden för de
största fartyg, som skulle komma att begagna den rensade leden, under
år 1898 undersökningar företagits i syfte att beräkna kostnaden för
farledens uppmuddring till 80 meters bottenbredd, hvarigenom nämnda
olägenheter skulle kunna undvikas. Dessa undersökningar hade visat
att under förutsättning åt arbetets utförande efter sådan plan, i stället
för den redan faststälda, kostnaden för den bredare farleden skulle
kunna hållas inom det belopp, som vid anslagets anvisande beräknats
för den smalare leden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopade derefter en vid styrelsens
skrifvelse fogad skrift, deruti entreprenören för upprensningsarbetet,
kaptenen C. G. Borgström erbjudit sig att verkställa den
ifrågasatta utvidgningen af segelrännan från 60 till 80 meters bottenbredd
och 6 meters djup under lägsta vattenytan för ett belopp af

95,000 kronor under förutsättning, att rännan finge förläggas i enlighet
med. en af honom upprättad planritning, att arbetet med rännans tillökning
i bredd finge företagas i samband med pågående rensningsarbete;
att den 80 meter breda rännan i sin helhet skulle vara färdig
till slutet af år 1900; samt att allt under åren 1899 och 1900 upptaget
mudder, grus och sten finge från pråmarne direkt stjelpas i sjön å när -

181

Sjette hufvudtiteln.

liggande större vattendjup såsom å området mellan Krongrundet och
Skallöarne samt å området strax söder om Skansgrundet, utan att något
särskildt skydd derför anordnades. Skulle ej sådan direkt stjelpning å
djupare vatten kunna beviljas, förklarade kaptenen Borgström sig vilja
åtaga sig att, för ett tillskott i ofvan nämnda summa af 30,000 kronor och
med vilkor att arbetstiden utsträcktes till den 1 augusti 1901, lossa allt,
för sagda tillökning af segelrännans bredd upptaget mudder, grus och
sten å till honom kostnadsfritt upplåten plats, som Kalmar stad, i enlighet
med upprättadt kontrakt mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och staden, vore skyldig för ändamålet upplåta, under förbindelse för
Borgström att medelst skyddsvallar eller murar så omgärda och begränsa
upplaget, att ej något af den upplagda massan genom ras eller
genom vågsvall kunde föras ned i Kalmar sund.

Med anledning af det utaf kaptenen Borgström sålunda gjorda erbjudande
infordrade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrande i ämnet
af kontrollanten vid upprensningsarbetef, majoren m. m. L. Broomé och
anhöll om utlåtande af lotsstyrelsen.

Majoren Broomé yttrade i frågan, bland annat, att enligt det för
segelrännans utvidgning upprättade förslaget, farledens plana läge skulle
i så måtto förändras, att farleden vid sin norra ändpunkt vid Krongrundet
skulle erhålla ett något östligare och vid sin södra ändpunkt vid
Holmströmsgrundet ett något vestligare läge än enligt den gillade planen.
Denna ändring vore uteslutande betingad ur kostnadssynpunkt, i det
att dels Prestörgruudet i farledens södra del hindrade en parallelförflyttning
åt öster, dels Mellgrundet hindrade en sådan åt vester, derest
icke kostnaderna skulle blifva allt för betydliga, och borde derföre det
föreslagna läget ur denna synpunkt vara det lämpligaste.

Angående det af kaptenen Borgström begärda priset förefunnes
visserligen den ansenliga skilnaden af 30,000 kronor mellan alternativet
att få stjelpa muddret direkt från pråmarna i sjön utan att något särskildt
skydd derför anordnades och alternativet att upplägga muddret i
land och begränsa det med skyddsvallar eller murar; men torde,
med fästadt afseende på den stora hastighet, med hvilken vattnet i
Kalmar sund under olika vindar rörde sig, och de utredningar, som tidigare
i samma syfte verkstälts, det icke vara möjligt att utan något som
helst skydd utsläppa muddret, åtminstone i de trängre och närmare
Kalmar stad belägna delarna af Kalmar sund. Endast det senare alternativet
borde derför tagas under ompröfning, och skulle kostnaden dervid
uppgå till 125,000 kronor. Kaptenen Borgström hade beräknat utvidgningens
kubikmassa till 33,700 kubikmeter, och utgjorde sagda pris

182

Sjette hufvudtitelii.

i medeltal 3 kronor 71 öre för kubikmeter, livilket pris med 79 öre för
kubikmeter understege det i gillade förslaget för Mellgrundet beräknade.
Då dervid icke beräknats något tillägg för tillsyn eller redskaps slitning
m. m., vore mot det begärda priset ej något att erinra.

Af lotsstyrelsen anfördes i dess yttrande, att bottenbreddens ökning
från 60 till 80 meter torde i väsentlig mån betrygga navigeriugen genom
rännan, som derigenom komme att lemna tillräckligt utrymme till
och med för större fartyg att passera hvarandra, en manöver, som under
mörker eller dåliga väderleksförhållanden kunde vara förenad med
mycken risk, derest rännan erhölle mindre dimensioner, synnerligast
som strömsättningen ofta vore ganska betydlig. En sådan utvidgning
af rännan komme dessutom i alla afseenden att underlätta fartygens
såväl styrning som manövrering. Den angifna obetydliga förändringen
uti rännans rigtning kunde i intet afseende försvåra navigeringen eller
utgöra något hinder för farledens ordnande med afseende å utprickning
och belysning. Af samma skäl, som majoren Broomé anfört, nemligen
den i sundet rådande strömsättningen, ansåge styrelsen sig ej kunna
tillåta, att upprensadt grus och mudder stjelptes direkt i sjön, utan
borde detta uppläggas på lämplig plats i land.

Styrelsen vore öfvertygad derom, att fördelarne med den ifrågasatta
anordningen väl motsvarade den ökade kostnaden, och tillstyrkte derför
i den allmänna sjöfartens intresse rännans upptagande till 80 meters
bredd.

För egen del framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uti sin ofvan
omförmälda underdåniga skrifvelse den 20 april 1899, att det af kaptenen
Borgström afgifna anbud att utföra arbetet till 1900 års utgång
för 95,000 kronor, under förbehåll af att allt under åren 1899 och 1900
upptaget mudder, grus och sten finge från pråmarna direkt stjelpas i
sjön å närliggande större vattendjup, ej borde föranleda vidare åtgärd,
sedan lotsstyrelsen ej ansett sig kunna tillåta sådan afstjelpning af
mudder m. m.

Styrelsen anförde derefter, att ett antagande af Borgströms alternativa
anbud att för 125,000 kronor utföra arbetet skulle höja entreprenadsumman
till 350,000 kronor eller till samma belopp, som af den
näst Borgström billigaste anbudsgifvaren fordrats för en 60 meter bred
ränna. Kontroll- och afsyningskostnader samt de för en ränna med
sådan bredd som 80 meter jemförelsevis obetydliga efterarbetena, inberäknadt
hvad som för sådant ändamål hittills utgifvits, kunde nu beräknas
till 30,000 kronor. Således skulle för farled med 80 meters
bottenbredd erfordras ett belopp af 380,000 kronor, hvilket belopp med

183

Sjette hufvudtiteln.

80.000 kronor öfverstege hvad Riksdagen hittills anvisat, men med

25.000 kronor understege det belopp, som af Riksdagen år 1897 anslagits
för den smalare farleden. För att förenämnda summa 380,000
kronor skulle vara tillräcklig, förutsattes dock, att Skallöarne eller annan
plats, som Kalmar stad redan upplåtit till upplag för mudder från den
60 meter breda rännan, finge användas för uppläggning äfven af tillökningen
i mudderqvantiteten, hvarför enligt styrelsens mening så
mycket mindre hinder torde möta, som under år 1898 Skallöarne icke
tagits i anspråk för hvad då uppmuddrats.

Det vore ej antagligt, att genom annan entreprenör tillökningen i
arbetet skulle kunna utföras för lägre belopp, än det som fordrats af
Borgström, hvilken hade fördelen af på platsen redan tillgänglig materiel,
och livilkens afgifna anbud kunnat sättas till förenämnda siffra, bland
annat, af den anledning, att exempelvis de jemförelsevis kostsamma
doseringsmuddringarna förekomme endast en gång, derest tillökningen
finge utföras samtidigt med det kontraherade arbetet.

På sätt lotsstyrelsen jemväl vitsordat, skulle den ifrågasatta upprensningen
medföra en fördel för den allmänna sjöfarten och väl motsvara
den ökade kostnaden, på grund hvaraf allt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånighet hemstälde om aflåtande af nådig proposition
till Riksdagen om anvisande å extra stat af ytterligare 80,000 kronor
för upprensning af farledsrännan i Kalmar sund.

I afgifven promemoria förklarade chefen för flottans stab sig anse
det af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framstälda förslag vara ur sjömilitär
synpunkt välbetänkt såsom egnadt att trygga de större pansarbåtarnes
inom flottan framkomst genom denna vigtiga farled, äfven om
strömsättning eller andra orsaker skulle tillfälligtvis vålla lokala uppgrundningar
i rännan.

Jemlikt beslut den 28 april 1899 — således nära slutet af då församlade
Riksdag — fann emellertid Eders Kongl. Maj:t denna styrelsens
framställning icke till vidare åtgärd föranleda.

Uti sin förut omförmälda underdåniga skrifvelse af den 14 oktober
1899 har väg- och vattenbj^ggnadsstyrelsen ånyo anmält denna fråga,
för den händelse att proposition till Riksdagen år 1900 skulle af Eders
Kongl. Maj:t ]»röfvas böra ega rum, och har styrelsen dervid meddelat,
att entreprenören, kaptenen Borgström förklarat sig vilja vidhålla sitt
ofvan omförmälda anbud endast med den ändring, att tiden för arbetets
fullbordande utsträcktes till utgången af år 1901.

I en sedermera afgifven promemoria har chefen för väg- och

184

Sjette liufyudtiteln.

vattenbyggnadsstyrelsen, med erinran hurusom nämnda styrelse uti sin
förberörda underdåniga skrifvelse den 20 december 1897 förklarat att
för upprensningsarbetena i Kalmar sund skulle utöfver entreprenadsumman
225,000 kronor erfordras 75,000 kronor för smärre efterrensningsarbeten
samt för kontroll och besigtningskostnader, meddelat, att
i denna senare summa ingått kontroll- och besigtningskostnader med

ett antaget belopp af ................................................... kronor 18,000: —

och för rensningsarbetena afsetts ................................ » 57,000: —

kronor 75,000: —

Omfattningen af rensningsarbetena vore naturligen svår att beräkna,
men genom den öfversigt, som vunnes af lodningskartan öfver segelrännan,
hade gjorts den beräkning, att nämnda belopp, 57,000 kronor,
erfordrades dels för att efter arbetets utförande bortspränga sådana
stenar, som hotade att nedrasa i segelleden, dels för att muddra qvarlemnade
delar af grund, belägna vid kanten af den uppmuddrade rännan,
hvartill måste läggas borttagande af sådana stenar, som genom strömmens
kraft sannolikt snart efter uppmuddringen komme att blottas i
sidodoseringarne och, då de ofta vore försedda med hvässa kanter, utgjorde
en fara för navigerande fartyg. Genom utvidgning af segelleden
med ej mindre än 20 meter, eller från 60 till 80 meter, skulle
beredas sjöfarten en så väsentligen lättad navigering och ökadt utrymme,
att borttagande af qvarstående delar af grund och ofvannämnda
genom strömmens utskärning blottade stenar efter rensningsarbetets
utförande endast undantagsvis behöfde ifrågakomma. Med afseende
härå vore för sagda rensningsarbeten af den uti styrelsens underdåniga
skrifvelse den 20 april 1899 beräknade summa af 30,000 kronor afsedt

endast ett belopp af ...................................................... kronor 5,000: —

hvaremot kontrollkostnaderna under den förlängda

arbetstiden ökats till................................................. » 25,000: —

kronor 30,000: —

Vidare har Eders Kongl. Maj:t,s befallningshafvande i Kalmar län
med skrifvelse den 8 innevarande januari öfverlemnat handlingar,
utvisande, att stadsfullmäktige i Kalmar vid sammanträde den 27
december 1899 förbundit sig att till upplag för mudder in. in. från en
segelränna genom Kalmar sund med 80 meters bottenbredd kostnadsfritt
upplåta holmen Tjärhofvet, der hittills ur rännan upptagen mudder
upplagts, eller annan plats, såvida kostnaderna för mudders och stens
m. in. transport dit och uppläggning derstädes derigenom ej fördyrades,

185

Sjette hufvud titeln.

allt dock under förutsättning att nödigt stenskydd anlades för att förekomma
mudders m. m. utspolning i sundet.

Slutligen har kaptenen Borgström uti en till civildepartementet
ingifven skrift förklarat sig äfven vid nyss angifna formulering af medgifvandet
rörande upplagsplats för mudder m. m. vidhålla sitt förut
afgifna anbud att för ett belopp af 125,000 kronor verkställa arbetet
med utvidgningen af segelrännan genom Kalmar sund från 60 till 80
meters bottenbredd.

Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning i ärendet
framkom först mot slutet af nästlidna års riksdag, syntes det då ej
lämpligt att till Riksdagen aflåta proposition i ämnet. Nu har emellertid
väg- och vatten byggnadsstyrelsen återupptagit frågan, och då hvad
i ärendet blifvit anfördt otvetydigt gifver vid handen, att en upprensning
af segelrännan genom Kalmar sund med en bottenbredd af 80
meter i stället för den i faststälda planen upptagna bottenbredd af 60
meter måste blifva för sjöfarten och ur sjömilitär synpunkt af betydelse,
anser jag mig ega giltig anledning att ånyo underställa ärendet Eders
Kongl. Maj:ts pröfning.

Dervid tillåter jag mig fästa uppmärksamheten derå att, såsom
nyss äfven framhållits, det ifrågasatta utvidgningsarbetet kommer att
med hänsyn till kostnaderna ställa sig fördelaktigare, om arbetet får utföras
nu i sammanhang med den pågående upprensningen, än om detsamma
skulle framdeles komma till utförande. På de af statens kontrollant
och af myndigheterna anförda skäl anser jag endast det af
kaptenen Borgström afgifna högre anbudet om arbetets utförande för
en kostnadssumma af 125,000 kronor antagligt.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, har Eders Kongl.
Maj:t, på derom gjord framställning, genom nådigt bref den 30 november
1899 medgifvit, att tiden, inom hvilken det nu pågående upprensningsarbetet
af segelrännan genom Kalmar sund skulle vara fullbordadt,
finge utsträckas till den 1 januari 1901. Då kaptenen Borgström förbundit
sig att utföra det ifrågasatta utvidgningsarbetet till utgången af
år 1901, kommer således sistnämnda arbete att medföra endast ett års
förlängning i tiden för hela arbetets fullbordande.

Då till täckande af kostnadssumman 125,000 kronor finnes, på sätt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen visat, af redan beviljade medel tillgängligt
ett belopp af 45,000 kronor, erfordras alltså ytterligare

80,000 kronor; och får jag derför hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

Bih. till Rikad. Prot. 11100. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft.

186

Sjette hufyudtitelii.

att, under förbehåll att ofvan angifna, af stadsfullmäktige i Kalmar
vid sammanträde den 27 december 1899 gjorda åtagande behörigen
fullgöres, till bestridande af kostnaderna för utvidgning af segelrännan
genom Kalmar sund från 60 till 80 meters bottenbredd på extra stat för
år 1901 anvisa ett belopp af 80,000 kronor.

Allmänna arbeten af beskaffenhet, att deras utförande
kontrolleras af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

[49.] Till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omlägg Aniäggning

af n{ng af backiga eller eljest mindre goda vägar har 1899 års Riksdag
vagar m. m. ^ 1900 anvisat 1,000,000 kronor..

Uti sin förut omförmälda underdåniga skrifvelse den 14 oktober
1899 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att nämnda anslagsbelopp
vore för sitt ändamål jemväl för år 1901 erforderligt och att,
ehuru detsamma ej motsvarade de anspråk, som framstäldes å bidrag
från denna fond, styrelsen ansett sig, då anslaget så nyligen som vid
nästlidna års riksdag blifvit förhöjdt, ej böra framlägga förslag om någon
ökning af samma anslag.

I öfverensstämmelse med hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för år 1901 ställa till Eders Kongl. Majrts förfogande,

till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning
af backiga eller eljest mindre goda vägar, 1,000,000 kronor.

[50.] Till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamn Bro-och

hamn- byggnader samt upprensning af åar och farleder är å innevarande års
bymSnmdei riksstat anvisadt ett belopp af 300,000 kronor.

Uti sin berörda underdåniga skrifvelse den 14 oktober 1899 har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att ifrågavarande anslag fortfarande
vore i hög grad anlitadt, i det att inkomna ansökningar om
bidrag från denna fond skulle för att kunna beviljas erfordra större anslag,
än som funnes anvisadt, men att, då anslaget år 1898 förhöjts
från 150,000 kronor till 300,000 kronor, styrelsen ansett sig ej böra
ifrågasätta en ökning af anslaget.

I öfverensstämmelse med hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för år 1901 ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande,

187

Sjette hufvudtiteln.

till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader
samt upprensning af åar och farleder, 300,000 kronor.

För understödjande af företag, som afse frostländighetens min- [51.]
åkande, har Riksdagen sedan lång tid tillbaka årligen plägat å extra
stat ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag, hvars belopp
under olika tider vexlat, liksom ock syftemålet med anslaget i viss mån
undergått förändringar. Innan odlingslånefonden år 1883 bildades, var
nemligen med detta anslag afsedt att understödja sadana myrutdikningar
och vattenaftappningar, som företrädesvis afsåge att minska frostländigheten,
och anslaget, hvilket användes såsom understöd utan aterbetalningsskyldighet,
utgick för hvart och ett af åren 1874 1883 med

80,000 kronor, hvarjemte för sistnämnda år dessutom för samma ändamål
anvisades ett belopp af 70,000 kronor att utgå såsom lån. I sammanhang
med inrättande af nämnda fond vidtogs den förändring, att
anslaget efter år 1883 skulle användas till understödjande, medelst anslag
utan återbetalningsskyldighet, af torrläggning utaf sådana vattensjuka
marker, som, utan att kunna med fördel odlas, sprede frostskador
öfver omgifvande nejd. Tillika höjdes anslagets belopp till 100,000
kronor, hvaremot medel att utgå såsom lån icke vidare för ändamålet
anvisades. Nämnda förändring i afseende å anslagets användande föranledde
emellertid en minskning i anspråken på understöd från anslaget,
och anslagets belopp nedsattes derföre från och med år 1889 till 50,000
kronor. Med anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t i ämnet gjord
framställning, beslöt Riksdagen år 1891 den förändring af ifrågavarande
anslags ändamål, att detsamma skulle användas till understödjande,
medelst anslag utan återbetalningsskyldighet, af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska frostländigheten
för närliggande bygd, och i sammanhang dermed höjdes anslagets belopp
åter till 100,000 kronor, vid hvilket belopp anslaget sedermera
bibehölls, till dess detsamma höjdes för år 1896 till 150,000 kronor, för
år 1897 till 200,000 kronor och för år 1898 på grund af en inom Riksdagen
gjord framställning till 300,000 kronor. I sammanhang med
sistnämnda förhöjning af anslaget beslöt Riksdagen vidtaga den ändring
beträffande vilkoren för åtnjutande af bidrag från denna fond, att dylikt
bidrag, som förut fått utgöra högst eu tredjedel af den beräknade kostnaden
för torrläggningsföretaget, skulle kunna utgå med belopp motsvarande
hälften af den för företaget beräknade kostnaden.

Härefter har beträffande detta anslag och vilkoren derför icke
vidtagits någon ändring. Uti underdånig skrifvelse den 4 oktober 1899

188

Sjette hufvmltiteln.

hafva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen gjort
framställning om höjning af ifrågavarande anslag med 100,000 kronor
eller från 300,000 kronor till 400,000 kronor.

Styrelserna erinra dervid, hurusom i de underdåniga framställningar
rörande detta anslag, som styrelserna tid efter annan afgifvit, särskilt
dem af den 6 oktober 1894 och den 3 december 1895, styrelserna
sökt framhålla skälen för sin uppfattning, att statens understöd
till dessa företag borde tillmätas i rikligare mått och i större utsträckning,
om de frostspridande sumpmarker, som i ofantligt stor utsträckning
förekomme inom landet, skulle inom rimlig tid kunna blifva torrlagda.
I sistnämnda underdåniga skrifvelse hade styrelserna förordat
anslagets höjande till 300,000 kronor. Redan år 1891 hade Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens och i Vesterbottens
län anhållit om samma anslags höjande till respektive 200,000 kronor
och 500,000 kronor, hvarjemte hushållningssällskapens år 1895 församlade
ombud anhållit om äskande hos kommande Riksdag af 300,000
kronor för meranämnda ändamål.

Till stöd för sin förberörda framställning anföra styrelserna derefter
att, ehuru fullt skäl förelegat till det antagandet att, sedan 1897
års Riksdag på enskild motionärs framställning ökat fonden till 300,000
kronor samt meddelat förändrade vilkor för beviljande af bidrag från
densamma i afsigt att bidragen skulle få utgå med större andel än
förut varit stadgadt af den för företaget beräknade kostnad, fonden
skulle komma att i ökad utsträckning anlitas, styrelserna, vid anmälan
om an slagsbeloppet för år 1900, ansett sig ej böra ifrågasätta anslagets
höjning med afseende bland annat derå, att de då rådande arbetspriserna
äfvensom minskad tillgång på arbetskraft, åtminstone inom öfre Norrland,
der de flesta företag förekomme, icke skulle föranleda, att någon
större liflighet för tillfället för frostminskningsarbetens utförande komine
att yppa sig.

Denna förutsättning, som då syntes befogad, hade emellertid
visat sig icke motsvaras af verkliga förhållandet, utan hade intresset
för arbeten af ifrågavarande art under år 1899 varit så stort, oberoende
af de nyss angifna för arbetenas utförande onekligen ogynsamma förhållandena,
att detta intresse utgjorde det säkraste vittnesbörd för
angelägenheten af att understöden'' medelst statsanslag till berörda arbeten
behöfde ånyo ökas.

I afseende å ställningen af 1899 års anslag hafva styrelserna med -

Sjette hufnidtiteln.

189

delat, att enligt fattade nådiga beslut intill den 4 oktober 1899 anvisats

ett belopp af ............................................................................. kr. 133,590: —

samt att embetsverken samma dag beslutat hos Eders

Kongl. Maj:t förorda anslag för en summa af............ » 44,700: —

eller tillsammans ..................................................................... kr. 178,290: —

hvadan skulle återstå .................... » 121,710: —

då fondens årsbelopp utgjorde kr. 300,000

Till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vore emellertid intill berörda
4 oktober 1899 inkomna ytterligare ansökningar om bidrag till arbeten,
hvilkas utförande enligt upprättade kostnadsförslag skulle medföra en
kostnad af 509,860 kronor, hvadan alltså, med beräkning af att bidragen
skulle utgöra halfva arbetskostnaden, för dessa ansökningar erfordrades

ett anslag af ............................................................................ kr. 254,930:

men då, enligt hvad härofvan omförmälts, funnes disponibel
endast en summa af ...................................................... » 121,710: —

utgjorde bristen kr. 133,220: —

hvilken skulle ökas före 1899 års utgång, i den mån ytterligare ansökningar
om understöd inkomme.

Vidare anföra embetsverken, att med stöd af den redan vunna
erfarenheten att fonden väl motsvarat sitt ändamål, men att den, trots
dess jemförelsevis snabba ökning under de senare åren, ändock icke
varit tillräcklig att fylla de framstälda anspråken på bidrag till dessa
utdikningsarbeten, som torde utgöra en af de verksammaste åtgärderna
till svenska jordbrukets utveckling, och ehuru embetsverken hölle före,
att en än mera utsträckt användning af denna fond icke allenast torde
påkallas utan ock ega den största betydelse för landets modernäring,
ansåge sig embetsverken för närvarande böra inskränka sitt förslag till en
ökning med 100,000 kronor af förevarande fond; och hemstälde embetsverken
alltså, det Eders Kongl. Maj:t täcktes hos näst sammanträdande
Riksdag äska ett belopp af 400,000 kronor för ifrågavarande ändamål
för år 1901.

Till följd af nådig remiss har landtbruksstyrelsen med underdånig
skrifvelse den 6 december 1899 öfverlemnat af hushållningssällskapens
i november samma år församlade ombud afgifvet yttrande i ämnet,
deruti anförts hufvudsakligen följande:

Den allt lifligare verksamhet, som under senare åren utvecklats
för torrläggningen af landets frostförande marker, utgjorde, enligt ombudens
åsigt, säkraste beviset för att de medel, som nedlades för sagda

190

Sjette hufvudtiteln.

ändamål, medförde synnerligen gynsamma resultat. Redan 1895 års
ombud hade i sin då afgifna underdåniga framställning om höjning af
detta anslag anfört följande:

»Yttranden från myndigheter och fackmän likasom den allmänna
meningen inom de frostländare delarne af landet öfverensstämma deri,
att frostminskningsfonden i synnerlig grad visat sig motsvara sitt ändamål.
Äfvenledes har intygats, särskild! från landets nordligaste län, att
ingen åtgärd från statens sida för dess materiella förkofran medfört så
jemförelsevis storartade förbättringar i flera rigtningar som nämnda fond,
hvilken verkat en märkbar minskning i frostländigheten, en ökad uppodling
och möjligen äfven eu, som i orten antages, förmildring i klimatet.
Då liknande erfarenhet vunnits i alla delar af landet, hvarest frostdikningar
i större skala skett, synas giltiga skäl tala för att fortgå på
den väg, som ledt till så gynnsamt resultat.»

Rigtigheten af de åsigter, som sålunda af ombuden då uttalades,
hade genom den erfarenhet, som under de senast förflutna åren
vunnits, ytterligare till alla delar bekräftats. Ombuden ansåge derför,
att sträfvandena inom landet för de frostspridande markernas afdikning
borde af staten kraftigt befrämjas och med erforderliga medel
understödjas.

Inom flera delar af landet förefunnes ännu i riklig mängd frostförande
sankmarker, hvilkas uppodling icke med framgång kunde utföras,
förrän längre tid förflutit efter torrläggningsarbetets fullbordande,
och hvilkas afdikning öfverstege den enskilde egarens förmåga. Sådana
marker vore de vidsträckta hvitmossarne, som förekomme i stor
utbredning inom mellersta Sveriges högland, inom Kronobergs, Jönköpings,
Elfsborgs och Skaraborgs län, samt största antalet myrmarker
inom de nordligaste länen. Sistnämnda myrmarker innehölle visserligen
en till odling i allmänhet tjenlig jordmån, men ogynsamma klimatiska
förhållanden och bristande arbetskrafter lade hinder i vägen
för att deras uppodling i större omfattning för närvarande skulle kunna
med framgång bedrifvas.

I detta sammanhang ansåge sig ombuden jemväl böra framhålla,
hurusom kommunikationernas storartade utveckling inom de förr nästan
otillgängliga delarna af landets nordligaste län beredt ökade tillfällen
till kolonisation derstädes, men att en nödvändig förutsättning för
dylik kolonisation vore att de dertill lämpligt belägna myrmarkerna, vare
sig dessa funnes på enskilda jordegares marker eller inom kronans
vidsträckta skogsområden, blefve behörigen torrlagda.

Behofvet af att öka understödet för de frostförande sumpmarkernas

191

Sjette liufvudtiteln.

utdikning framträdde derföre år efter år allt kraftigare och borde ej
lemnas obeaktadt utan deremot på allt sätt befrämjas, i synnerhet som
de utgifter, bvilka staten för det afsedda ändamålet skulle ikläda sig, i
en ej långt aflägsen framtid komme att rikligen återgäldas genom utvidgad
odling och ökad befolkning.

Under sådana förhållanden ansåge ombuden, att höjning af statens
anslag till de frostförande markernas afdikning borde gå hand i band
med det allt mer framträdande sträfvandet att utsträcka dylika afdikningar,
och ehuru ombuden vore förvissade om, att ett betydligt högre
belopp efter band blefve af bebofvet påkalladt, på sätt äfven embetsverken
antydt, samt att anslaget redan nu borde böjas till 500,000
kronor, ansåge sig ombuden dock af formella skäl böra instämma med
embetsverken och liemstälde derföre underdånigst att, derest icke Eders
Kongl. Maj:t skulle finna skäligt att redan hos nästkommande Riksdag
föreslå frostminskningsfondens förhöjning för år 1901 till ofvannämnda
högre belopp, åtminstone det af embetsverken föreslagna beloppet
måtte äskas.

Enligt mig meddelad upplysning hafva under år 1899, efter det
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen lemnat
sina uppgifter om sökta bidrag från fonden, ytterligare inkommit ansökningar
om bidrag till företag med en beräknad kostnadssumma af
tillhopa 173,874 kronor. Sedan under år 1899 frostminskningsfondens
årsbelopp i det närmaste disponerats, återstodo vid årets slut, enligt
samma meddelande, inkomna ansökningar om bidrag för frostminskningsföretag
med ett sammanlagdt besäknadt kostnadsbelopp af 492,114
kronor, hvaraf enligt vanlig beräkning hälften eller 246,057 kronor
borde utgå såsom statsbidrag. Till gäldande af detta statsbidrag skulle
i det närmaste hela anslaget för år 1900 åtgå och således intet afsevärdt
belopp återstå för företag, som under årets lopp anmälas.

Af hvad sålunda förekommit framgår att, ehuru anslaget sedan år
1895, då detsamma utgick med ett belopp af 100,000 kronor, så väsentligt
förhöjts, behof af ökade medel till understödjande af frostminskningsföretag
förefinnes. Eu bidragande orsak till att denna fond allt
mer anlitas är naturligtvis den af 1897 års Riksdag vidtagna ändring
i bestämmelserna för åtnjutande af bidrag från fonden, hvarigenom sådant
bidrag numera kan utgå till hälften i stället för förut till en tredjedel
af den för ett företags utförande beräknade kostnad.

En förböjning af anslaget synes mig sålunda lämpligen böra ifrågakomma,
dervid, i enlighet med hvad af väg- och vatteubyggnadsstyrel -

[52.]

Odlingslåne fonden.

[53.]

Lån till enskilda

jernvägar.

[54.]

Dyrtidstillägg.

192 Sjette hnfviultiteln.

sen samt landtbruksstyrelsen föreslagits, förhöjningen torde böra bestämmas
till 100,000 kronor, hvarigenom anslaget skulle för nästkommande
år utgå med ett belopp af 400,000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för år 1901 ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande,

till understödjande, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet, af
sådana myr utdikning ar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att
minska frostländigheten för närliggande bygd, 400,000 kronor.

De nu gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande
och tillgodonjutande af ofvan under punkterna 49—Öl omförmälda statsbidrag
samt kontrollen derå, att faststälda planer varda vid arbetenas
utförande följda, innehållas i Riksdagens skrifvelse den 15 mars 1899
(n:o 17) och blefvo till allmänhetens kännedom meddelade genom nådig
kungörelse den 29 i samma månad (svensk författningssamling 1899
n:r 21). Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att bibehålla dessa vilkor och bestämmelser, hvarvid jag dock
anser mig böra erinra, att Riksdagen från ett af dessa vilkor medgifvit
undantag, nemligen enligt dess skrifvelse den 13 maj 1898 för väganläggningen
inom Vesterbottens län mellan Tärna och sjön ÖfverUman
och mellan Stora Umevattnet och riksgränsen samt enligt dess
skrifvelse den 5 maj 1899 för väganläggningen inom Norrbottens län
mellan Jäckvik och riksgränsen.

Vidare tillåter jag mig erinra att, enligt 1898 års Riksdags beslut,
skola till odlingslånefonden under hvart af åren 1899—1903 ej mindre
ingå de till statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån, än äfven
af riksgäldskontoret, i mån af behof, öfverlemnas medel till så stort
belopp, som jemte de till fonden ingående annuiteter kan erfordras till
fyllande af högst 1,000,000 kronor; samt

att enligt 1896 års Riksdags beslut, blifvit för år 1901 beviljade
till understödjande medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar 1,500,000
kronor.

Dyrtidstillägg för år 1900.

Under åberopande af hvad chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 8 i denna månad anfört i fråga
om beredande åt statens betjente och de lägst afiönade bland dess
tjenstemän af ett dyrtidstillägg för år 1900 att uppföras i riksstaten

193

Sjette hufvudtiteln.

för år 1901, får jag slutligen hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen

att, till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 8 i denna månad angifna grunder, af dyrtidstillägg
för innevarande år åt en del tjenstemän och betjente i civildepartementets
afdelning af Eders Kongl. Maj:ts kansli samt till civildepartementet
hörande embetsverk och kårer, å extra stat för år 1901 anvisa
såsom förslagsanslag ett belopp af 1,654,000 kronor.

Hvad föredragande departementschefen i ofvan
berörda hänseenden tillstyrkt och hemstält behagade
i Hans Maj:t Konungen, enligt Statsrådets öfrige leda möters

tillstyrkande, i nåder bifalla samt förordnade
tillika, enligt Statsrådets hemställan, att utdrag af detta
protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
till ledning vid författandet af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

Ex protocollo:

Solve Berger.

lUh. Ull infall. Prot. JUDO. 1 Sami. 1 Åfd. 1 Haft.

Bil. Litt. A.

Utkast

ändrad uppställning af

Sjette, Sjunde, Åttonde och Nionde

Hufvudtitlarne

enligt den faststälda Riksstaten för år 1900,

derest det ifrågasatta Jordbruksdepartementet funnits inrättadt.

Stockholm,

K. L. Beckmans Boktryckeri,
1900.

hV •

1 i f w

i"-

Sjette Hufvudtiteln.

—-			Indelning och der-
			med jemförlig
	Anvisning i		anvisning, p
	kontant.		förslag.
Civildepartementet.			Ersättningar
	Kronor.	O.	Kronor.	Ö.	Kronor.	O.
S t atsmini etern,lönefy lin ad,/orsfagsansfag'',högst	6,500	—	—	—	6,500	—
Statsråden utan departement, 3 kl2,000 kronor	36,000	—	—	—	36,000	—
Departementschefen .......................................	17,000	—r	—	—	17,000	—
Departementets afdelning af Kong!. Maj:ts
kansli.....................................................	78,700	—	—	—	78,700	—
öfverståthållareembetet ................................	87,422	—		—	87,422	—
Landsstaterna i länen (deraf 120,000 kronor
reservationsanslag)..........................................	2,702,441	—		—	2,702,441	—
Väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf två sär-
skilda reservationsanslag, ett & 30,000 kronor
till expenser för allmänna arbeten och ett
å 35,000 kronor till vägundersökningar) ...	150,000	—	——	—	150,000	—
Vägar och kommunikationer, reservationsanslag	12,000	—	—	—	12,000	—
Jordförluster genom kanal- och väganlägg-
ningar, förslagsanslag..................................	2,700	—	4,567	—	7,267	—
Postverket, förslagsvis beräknadt att utgå direkt
af postmedlen ............................................	10,305,000	—	—	—	10,305.000	—
Telegrafverket, reservationsanslag, att af tele-
grafmedlen direkt utgå ...........................	1,510,000	—	—	—	1,510,000	—
Medicinalstyrelsen med dithörande stater (der-
af 1,500 kronor reservationsanslag)*)............	482,200	—	—	—	482,200	—
Hyresersättning åt provinsialläkare, förslags-
anslag, högst ............................................	103,500	—		—	103,500	—
Bidrag till extra provinsialläkares aflönande,
förslagsanslag................................................	12,000	—	—	—	12,000	—
Resestipendier åt civile läkare ..................	3.500	—	—	—	3,500	—
Ortopediska institutet ....................................	8,250	—	—	—	8,250	—
\| Vaccinationens befrämjande, reservationsanslag	10,500	—	—	—	10,500	—
Till bestridande af kostnader för allmän helso-
och sjukvård, förslagsanslag ........................	145,000	—	—	—	145,000	—
Svenska läkaresällskapet..............................	3,000	—	—	—	3.000	—
Lasaretts underhåll**) ...................................	15,774	—		—	15,774	—
1 Hospitals underhåll, förslagsanslag.................	900,000	—	—	—	900,000	—
Kärantänsinrättningen på Känsö, förslagsanslag,
högst ........................................................	15,850	—	—	—	15,850	—
Transport	16,607,337	_	4,567\|—	\| 16,611,904	—

*) med undantag af farmacoutiska institutet.
**) mod undantag af serafimerlasarettot.

Transport

Ålderstillägg, förslagsanslag ...........................

Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag.
............................................................

Postafgifter för tjenstebref och dylika försändelser,
förslagsanslag ..............................

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.,

förslagsanslag................................................

Extra utgifter, reservationsanslag....................

Summa

Anvisning i kontant.		Indelning och der-med jemförlig anvisning, på förslag. Ersättningar.	Summa.
Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.
16,607,337	—	4.567	—	16,611,904	—
233,576	—	—	—	233,576	—
13,294	—	—	—	13,294	—
400,000	—	—	—	400,000	—
185,495	_	__	_	185,495	_
12,000	—		—	12.000	—
17,451,702		4,567	—	17,456,269

Sjunde Hufvudtiteln.

Finansdepartementet.

Departementschefen .................................

Departementets afdelning af Kongl Maj:ts

kansli.........................................................

Kammarkollegium ..........................................

Statskontoret ...................................................

Stämpelomkostnader, förslagsanslag ...............

Kostnader för allmänna bevillningens uttaxering,
förslagsanslag........................

Mynt- och kontrollverken...............

Omkostnader för kontrollverket, fört

Kammarrätten...............................

öfverintendentsembetet ................

Tullverket, förslagsanslag, att af t

direkt utgå...............-..........•_........

Ersättning till städerna för mistad

slagsanslag ...................................

Kommerskollegium .........................

Bergsstaten.........,..........................-

Statistiska centralbyrån:

Aflöningsmedel för statistiska centralbyrån
....................................

Reservationsanslag:

Till bibliotekets underhållande
..................... 1,500: —

Till arfvoden åt tillfälliga
biträden samt
till vikariatersättningar 17,500
Till officiella statistiska

trycket .................. 17,300

Till en statistisk tidskri
It ....................... 1,400

Till utarbetande af en
aflönings- och pensionsstatistik
........... 1,000:— 38,700:_

Transport

Anvisning i kontant.	Indelning och der- med jemförlig anvisning, på förslag. Friheter.	Summa.
Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.
17,000	—	—		17,000	—
64,000				64,000
122,100	—			122,100	—
107,300	—	—		107,300	—
174,000	—	—		174,000	—
140,000		__		140,000	_
20,300	_	—	—	20,300	—
10,500	—		—	10,500	—
169,600	_	—	—	169,600	—
35,500	—	—	—	35,500	—
2,804,200	—	—	—	2,804,200	—
2,100,000		__	__	2,100,000	_
64,600	_	—	—	64,600	—
33,000				33,000
67,100	—			67,100	—
t 5,929,200\|—	I —		5,929,200] —

1 -	Anvisning kontant.		Indelning och der-med jemförlig anvisning, på förslag. Friheter.	Summa.
	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	Ib.
j Transport Befrämjande i allmänhet af slöjderna, reserva-	5,929,200	—	—		5,929,200	L
tionsanslag.................................................... j Befrämjande i allmänhet af handel och sjö-	73,500	—		—	73,500
fart, reservationsanslaq .............................. [ Befrämjande i allmänhet af bergsbruket, re-	11,500	—	—	—	11,500	—
servationsanslag .................................	8,700	—	__	_	8,700
Fattigvården i Stockholm och landsorten	9,564	_		_	9,564
Fattigvården i allmänhet, förslagsanslag......... Lyshållning m. fl. utgifter för kronans publika	75,000	—	—	—	75.000	—
hus i Stockholm, förslagsanslag ...............	30,000	—	___	_	30,000	_
Byggnader och reparationer, reservationsanslaa	250,000	—	__	_	250,000
Städers friheter, förslagsanslag...................!. Observations- och uppbördsprocenter m. m.,	21,550	—	30	—	21,580	—
förslagsanslag.........................................	15,000	—	__	__	15,000
Kontroll å tillverkningsafgifter, förslagsanslag För kontrollen vid enskilda banker och kre-	450,000	—		—•	450^000	—
ditanstalter, förslagsanslag, högst ............... Restitutioner, förslagsanslag .........................	25,000	_	__	__	25,000
75,000	—		_	75,000
Alderstillägg, förslagsanslag ...........................	45,466	—	__	__	45,466
Rese- och truktamentspenningar,/cirsZaysansfog Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.,	18,769	—		—	18,769	—
förslagsanslag..............................................	61.529	—	__	_	61.529
Extra utgifter, reservationsanslag...................	32,000	—	—		32.000	_
Kongl. operan ...............................................	60,000	—\|	—		60,000	—
Summa	7.191,778j	-1	30	-1	7,191.808	—

Åttonde Hufyudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet.

Departementschefen ..........................

Departementets afdelning af lvongl. Majrts

kansli ....................................................

Riks- och landsarkiven ...............................

Kongl. biblioteket......................................

Nationalmuseum (deraf fyra särskilda reservationsanslag
å tillhopa 26,800 kronor)......

Kleresistaten...................................................

Domkapitlens expeditioner ...........................

Lappmarks ecklesiastikverk, förslagsanslag...
Universiteten (deraf 162,700 kronor förslagsanslag)
.........................................................

Karolinska mediko-kirurgiska institutet (deraf
14,500 kronor till tandläkareinstitutet,

förslagsanslag, högst) ................................

Allmänna läroverken, reservationsanslag .......

Understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna
läroverken under förfall på grund

af sjukdom, förslagsanslag .........................

Understöd åt enskilda läroverk, förslagsanslag,

högst..............................-........

Högre skolor för qvinlig ungdom

Högre lärarinneseminariet.............

Pedagogier och folkskolor ..........

Folkundervisningen:

De tekniska läroverken .........

Gymnastiska centralinstitutet

Farmaceutiska institutet........

Barnmorskeundervisningen och barnbörds husen

.........................................................

Veterinärundervisningen ..............................

Svenska akademien .....................................

Vetenskapsakademien ....................................

Transport

Anvisning i kontant.	Indelning jemförlig på fö Frihoter.	)ch dermed anvisning, rslag. Ersättningar.	S u m m a.
Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.
17,000	—	—	—	—	—	17,000	—
81,800	—	___	—	__	—	81,800	—
45,100	—	''--1	—	—	—	45,100	—
73,200	—	—	--	—	—	73,200	—
						58 850
30,089	_	2,500	_	337,087	—	369,676	—
28,174	—	—	—	5,841	—	34,015	—
55,000	—	—	—			55,000	—
812,224	—			—	—	812,224	—
1 Q7						197 950
3,049,361	—	—	—	—	—	3.049,361	—
5,000	—	—	—	—	—	5,000	—
35,000		___	_	__	—	35,000	—
900 OOO						200 000
43,500	_	__	_	__	—	43,500	—
24,406	—			760	—	25,166	—
5,528,025						5,528,025
450,075	—	—	—	—	—	450.075	—
37 1 r*0						37 150
90 OF^O						20 050
42.108						42,108
58,500	—	—	—	—	—	58.500	—
9^0						8 250
14,460		—	—		—	14A60
10,915,272) —	\| 2,500	—	343,688		jl 1,261,460

			Indelning och dermed
	Anvisning		jemförlig anvisning,
	kontant.		på förslag.		Summa.
			Friheter.	Ersättningar.
	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.
Transport	10,915,272	—	2,500	—	343,688	—	11,261,460	—
Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien
(deraf 450 kronor reservationsanslag) .........	29,450	—			—	—	29,450	—
Akademien för de fria konsterna (deraf tvenne
reservationsanslag å tillhopa 24,500 kronor)	65,400	—	—	—	—	—	65,400	—
Musikaliska akademien (deraf 6,000 kronor
reservationsanslag) .....................................	51,200	—			—	_	51,200	—
Naturhistoriska riksmuseum....................	76,450	—	—	—	—	_	76,450	—
Meteorologiska centralanstalten (deraf 16,000
kronor reservationsanslag) ...........................	25,050	—	—	—	—	_	25,050	—
Undervisningsanstalter för döfstumma och
blinda:
--- -------------	259,650						259,650
Serafimerlasarettet..........................................	82,100	_	__	_	__	_	82,100	_
Stora barnhuset i Stockholm ......................	78,000	_	__	_	__	_	78,000	_
	2 750						9 7^0
Barnhusen i landsorten .................................	28,380	_		_	__		28,380	__
Uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn,
förslagsanslag.............................................	150,000	—		—	—	—	150,000	—
Kyrkors underhåll........................................	1,028	—	—	—	169,400	—	170,428	—
Resestipendier*) samt läroböckers och lärda
verks utgifvande, reservationsanslag...........	26,500	—	—	—	—	—	26,500	—
Alderstillägg, förslagsanslag...........................	41,360	—	—	—			41,360	—
Rese- ochtraktamentspenningar, förslagsanslag	798	—	—	—	—	—	798	—
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.,
förslagsanslag...............................................	16,000	—	—	—	—	—	16,000	—
Extra utgifter, reservationsanslag .......;..........	15,000	—	—	—	—	—	15.000	—
Summa	11,864,388		2,500		513,088		12,379,976	—

'') utom till civile läkare.

Nionde Hufvudtiteln.

Anvisning kontant.	i	~i Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
Friheter.	Ersättningar.
Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.
17,000	—	—	—	—		17,000	—
46,200	_	____	_	—	—	46,200	—
31,800	—		~			31,800
190,400	—	—	—	—	—	190,400	—
4,500	—					4,500	—
49,500	—	—	—	—	—	49,500	—
140,500	—■	—	—	—	—	140,500	—
50,100	—	—	—	—	—	50,100	—
158,550	—	1,070	—	—	—	159,620	—
30,000						30,000
42,000	—			—	—	42,000	—
94,000						94,000
854,550\|—	\| 1,070	—	1 —	—	\| 855,620\|—

Jordbruksdepartementet. *)

Departementschefen.................................

Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts

kansli ..............................................

Landtbruksstyrelsen................................

Undervisningsanstalter för jordbruk och
landtmannanäringar, reservationsanslag (der
af ett förslagsanslag å 15,000 kronor till

understöd åt landtmannaskolor) ........

Odlingshjelp för krononybyggare, förslagsanslag
...............................................

servationsanslag.......................................

Befrämjande i allmänhet af jordbruk
landtmannanäringar, reservationsanslag
Länsveterinärer och veterinärstipendii

reservationsanslag.................................

Hästafvelns förbättrande, reservationsar
(deraf särskilt 100,000 kronor till ]

belöningar för hästar)..........................

Till förekommande och hämmande af sm
samma sjukdomar bland husdjuren, först

anslag .............................................

Fiskerinäringens understöd, reservationsai
Domänstyrelsen ....................................

Skogsväsendet:

Bestämdt anslag:

För sk.ogsstaten
» staten
läroverk

statens skogs -

451,408: —
. 50,500: —

Förslagsanslag:

Till ålderstillägg åt skogsstaten
och skogsinstitutets lärarepersonal
.....................

501,908: —

84,400: —

Transport 586,308: —

*) Do båda första posterna, å tillsammans 63,200 kronor, samt don sista posten, å 10,000 kronor, återfinnas
icke i den faststälda riksstaten för år 1900.

Anvisning kontant.	i	Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
	Friheter.	Ersättningar.
Kronor. 854,550	ö.	Kronor. 1,070	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor. 855,620	ö.
1,602,000 12,000	—	—	—	—	—	1,602,000 12,000	—
87,200 63.000 50.000	—	—	—			87,200 63.000 50.000	—
178,600	—	—	—	—	—	178,600	_
10,665 250,000 354	—	6,635 25		1,664	—	18,964 250,000 379	—
600,000 43,598	—	—	—	—	—	600,000 43,598	—
31,639	—	—	—	—	—	31,639	—
16,609 10,000	I	—	—	—	I	16,609 10,000	—
3,810,215	—\|	7,730	—\|	1,664	—\|	3,819,609	—

Reservationsanslag:

Till enskilda
skogsundervisningen
4,800:

Till kronoskogarnes
förvaltning
och befrämjande
af
skogsväsendet
i allmänhet ... 1,010,892:-

Transport 586,308: —

1,015,692: —

Till belöningar för rofdjurs dödande, förslagsanslag
...........................................

Landtmäteristaten ........................................

Skiften och afvittringar, reservationsanslag ...
Utflyttningshjelp efter skiften, förslagsanslag

Rikets allmänna kartverk ........................

Gästgifvares friheter............:.........................

Bidrag till skjutsentreprenader,förslagsanslag

Färjor och färjekarlar...................................

Bidrag till vägunderhållet på landet, förslagsanslag
..................................................

Ålderstillägg, förslagsanslag..........................

Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag
.......................................................

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.,

förslagsanslag...............................................

Extra utgifter, reservationsanslag ..................

Summa

Extra ordinarie anslag.

Sjette Hufvudtiteln.

Civildepartementet.

Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli:

För handhafvande af kontroll å försäkringsanstalterna......... 4,500:

0fver ståthål lareembetet:

Till utgifvande af »Polisunderrättelser».............................

Landsstaterna i länen:

Till aflöning in. m. åt särskild polisstyrka på

landet....................................................... 95,000:

» ersättning för juridiskt biträde åt de svenske
lapparne i Norge samt till lappfogdar
och lappförmän.......................................... 13,000:

15,000: —

108,000: —

Kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstaten:

Telegrafverket:

Till påbyggnad af det åt telegrafverket upplåtna

hus vid Skeppsbron i Stockholm............ 27,000: —

» bestridande af Sveriges andel i kostnaderna
för en ny telegrafkabel mellan Sveriges
kust och Neu Mucran på Riigen ro. m. 220,000: —

10,000:

Transport 247,000: — 137,500: —

Transport 247,000

Till anläggning af telefonledning från Stockholm

till Malmö ............................................... 369,000

* anläggning åt vissa andra interurbana telefonledningar
......................................... 600,000

» anläggning af en dubbeltrådig telefonledning

från Yisingsö till Grenna....................... 11,550

137,500: —

1,227,550: —

Medicinalstyrelsen med dithörande stater:

Till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper
................................................... 1,200: —

* ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid

hospitalsärendenas behandling............... 6,000: —

7,200:

250,000: —

Sanatorier:

För åstadkommande af ett sanatorium för lungsotspatienter
i södra Sverige ....................

O ......................................

Hospitalsvärden:

Till förvärfvande af vissa Gotlands läns landsting
tillhöriga byggnader och tomter, som
nu användas för länets lasaretts och kurhus’
behof ............................................... 28,000: —

» underhåll af Jerfsö sjukhus för spetelske... 18,000: — 46 000-

Diverse anslag:

Till ersättning för af statskontoret förskottsvis

bestridda utgifter...................................

» utförande af nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägstrafik ......... 1,878,600: —

För utläggning af ytterligare ett jernvägsspår

mellan Lunds och Eslöfs stationer...... 600,000: —

Till anläggning vid Örebro af en centralverkstad
för reparation af lokomotiv ......... 350,000: —

» ombyggnad och förbättring af Väddö kanal 150,000: —

Transport 3,025,650: — 1,668,250:

Krono

47,050:

Transport 3,025,650: -— 1,668,250:
Till bestridande af kostnaderna för upprensning
å uppgifva platser af inomskärsfarled
mellan Marstrand och Lysekil samt
mellan Hunnebostrand och Fjellbacka 200,000: —•

För anläggning af nya samt förbättring eller
omläggning af backiga eller eljest mindre
goda vägar.................................

understödjande af brobyggnader och, företrädesvis
mindre, hamnbyggnader samt
upprensning af åar och farleder............

Till

1,000,000:

300,000: — 4525,650:

Sjunde Hufrudtitcln.

Finansdepartementet.

Finansdepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli:

Till arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå 4,000: —i

Kammarkollegium:

Till ordnande och registrerande af vissa handlingar i kammar -

arkivet ...

Statskontoret:

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott..
Kammarrätten:

5,000: —

316,119: —!

Till arfvoden åt adjungerade kammarrättsråd ...... 12,800: —

» arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och

renskrifningskostnad................................. 4,700: — ^ ^qq. _

Kronor.

Ö.

6,193,900

Transport 342,619:

ÖfverintencLen tsembetet :

Till yttre restaurering af Örebro slott..................

» uppförande af två nya flygelbyggnader vid

länsresidenset i Östersund .....................

» uppförande af en tillbyggnad mellan länsresidensets
i Yexiö hufvudbyggnad och

dess östra flygel......................................

» underhåll och reparationer afpublika byggnader

Transport 342,619:

4,400: —

57,000: —

21,000:

50,000:

132,400: —

Kommerskollegium:

Till utarbetande af näringsstatistik...
För arbetsstatistiska undersökningar

6,200:

10,000:

16,200: -

Befrämjande i allmänhet af slöjderna:

Till anställande af en andre instruktör i husslöjd
och personligt ålderstillägg till andre instruktören
Jonas Wallander.......................

Bidrag till upprätthållande af väfskolan i Borås
och till aflönande af en andre lärare vid
samma skola ...............................................

Kronor.

3,000:

4’80Q: ~ 7.800: —

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart:

Till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och
Frans Scbartaus praktiska handelsinstitut i

Stockholm ................................................. 20,000: —

Till befrämjande af afsättning! främmande länder af

alster af svensk industri och svenska näringar 15,000: —

» handelsstipendier............................................ 20,000: — 55 000-

Transport 554,019:

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket:

Till bergsskolorna i Filipstad och Falun ................................ 14,000:

Fabriksinspektion :

För anordnande af‘ fabriksinspektion ...................................... 33,000: —

Diverse anslag:

Ersättning till sjömanshusen ............................... 30,000: —

Till bestridande af kostnaderna för Sveriges deltagande
i 1900 års verldsutställning i Paris
och till understöd åt teknici och arbetare

för att besöka nämnda utställning ........... 375,000: —

» återbetalning till viss del af erlagda konsulat afgifter

för svenska fartyg, förslagsanslag 175,000: —

» gäldande af årspremie för brandförsäkring af

den nya operabyggnaden i Stockholm ..... 18,314: —

» utgifvande af en handbok öfver gällande föreskrifter
rörande de i rikshufvudboken upp
förda anslag och fonder.............................

6’000: ~ 604,314: -

Åttonde HulVudtitcln.
Ecklesiastikdepartementet.

Riks- och landsarkiven:

Kronor.

1,205,333

147,263:

Transport 147,263: —

Nationalmuseum:

T 15,860: —

Lifrustkammaren:

----------------- 5,800: —

Domkapitlens expeditioner:

—~ 8,716: —

Universiteten:

Kronor.

182,750: —

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

Till arfvode åt en amanuens vid institutets

gynekologisk^ klinik ................................. 900

» arfvode åt en amanuens vid institutets kemiska
laboratorium.......................................... 900

» en pediatrisk klinik vid Kronprinsessan Lovisas
vårdanstalt för sjuka barn.................. 1,800

» en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm 2’800
* bekostande af teckningar i vetenskapliga ändamål
vid institutet ................................. 1 500

För anskaffande och underhåll af materiel för

oftalmiatriska kliniken vid institutet ..... 500

» anskaffande till användning vid klinikerna å
serafimerlasarettet af en fullständig s. k.

Röntgen-apparat m. in........................... 3,000: _

Till fyllande af brist å det allmänna materielan slaget

vid institutet.................................... 2,690: _

14,090:

Allmänna läroverken och pedagogierna:

750,525:

Transport 1,125,004:

Kronor. o

Högre lärarinneseminariet:

Folkundervisningen:

De tekniska läroverken:

----- 11,250: —

~ — ~ --- 79,700: —

--- 104,704: —|

Gymnastiska centralinstitutet:

_________________ 2,500: —

• ■ : i

. :* V • : 1

B ammor skeunder visning en och barnhör dshusen:

Till anordnande af repetitionskurser för äldre

barnmorskor m. m................................. 2,000: —

Bidrag till uppehållande af allmänna bambörds husets

verksamhet..................................... 6,000: 8,000: —

Vitterhets- historie- och antiqvitetsakademien:

--i----------------18,225: —

Naturhistoriska riksmuseum:

--;----------------- —9,300: —

Meteorologiska centralanstalten:

------------------- 9,350: —

Undervisningsanstalter för döjstumma och blinda:

— — \------— — —---,---- 117,850:-—

Transport 1,485,883: —

Diverse anslag:

Till svenska fornskriftssällskapet...........................

» beredande af religionsvård åt svenske sjömän

m. fl. i utländska hamnar.........................

» anställande af två kontraktsadjunkter inom

Vesterbottens fjerde kontrakt.....................

» resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter
........''..............................................

» två stipendier för utbildande vid universitet
af prester, förtrogna med finska språket
» anställande af tre kontraktsadjunkter inom
södra lappmarkens samt de delar af Vesterbottens
andra och tredje kontrakt, som tillhöra
lappmarken..........................................

» resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter
...................................................

» nordiska museet ............................................

» understöd för utgifvande äfven under år 1900
af tidskriften »Nyare bidrag till kännedom
om de svenska landsmålen och svenskt

folklif» ....................................................

För åstadkommande af en utförlig ordbok öfver

Gotlands folkmål..................................

Till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften

»Nordiskt medicinskt arkiv» ....................

» understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften

»Acta mathematica» ...................................

» understöd åt sådana anstalter eller föreningar,
som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen
.......................................................

» understöd för anordnande af vissa undervisningskurser
för utbildande af lärarinnor i

huslig ekonomi.............................................

» underhåll och tillsyn af de i riket inrättade
vattenhöjdmätningsstationerna m. m. samt
till fortsatt sammanställning och bearbetande
af anteckningar öfver registrerade vattenhöjder.
..........................................................

Transport 1,485,883: —

2,000

10,000

4,000

500

1,500

Kronor.

6,000: —

750: —
25,000: —

3,650
1,100
3 000
3,000:

55,000:

5,000:

3,800:

Transport 124,300: — 1,485,883:

Transport

För utgifning och spridning af nykterhetsskrifter
Till understöd åt kuranstalten Sans Souci invid

Upsala ...................................... .................

» understöd åt Stockholms alkoholisthem
För fortsatt anställande af historiska forskningar
rörande Sverige i Vatikanska arkivet i Rom
Bidrag till restaurering af Mariakyrkan i Sigtuna
Bidrag till restaurering af Iiusaby församlings kyrka
Bidrag till uppförande af en kapellbyggnad i

Qviekjock ...............................................

För uppförande af eu kapellbyggnad i Junosuando

by af Pajala församling m. m..........._.......

» bestridande af kostnaderna för utredningar
angående presterskapets aflöningsförhållan den

m. m., förslagsanslag ...................•••••

Till bestridande af kostnader för en gradmätning

å Spetsbergen ......................................

» bestridande af kostnaderna lör en expedition
till nordöstra Grönland för efterforskande
af S. A. Andrée och hans följeslagare
» det af Stockholms läraresällskap grundade
pedagogiska biblioteket i Stockholm
» återgäldande af förskott för tekniska skolans
i Stockholm deltagande i verldsutställningen
i Paris samt till reseunderstöd i afseende
å nämnda utställning ....................

y> ersättning för af statskontoret utbetalda förskott

Nionde Hufvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.

Undervisningsanstalter för jordbruk och
landtmannanäringar:

Till aflöningar och öfriga utgifter vid Ultima

Kronor.

124,300:

4,000:

2,000:

4,000:

3,000:

17,000:

17,500:

12,000:

18,000:

10,000:

115,000:

40,000:

2,500:

1,485,883: —

15,000:

28,945:

413,245: —j 1399428

landtbruksinstitut

31,000: —

Transport 31,000:

, Transport 31,000: —

lill uppförande af en lektorsbostad vid Ultuna

landtbruksinstitut ....................................... 15 000- _

För uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet
vid Alnarp ................................. g 000- _

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och
landtmannanäringar:

Bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna
landtbruksmöten.........................

Till prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten

för husdjur, redskap, maskiner m. m.........

Bidrag till underhåll af åtta kemiska stationer

för jordbrukets och näringarnas behof......

Bidrag till underhåll af en för öfre Norrland ansedd
kemisk-växtbiologisk anstalt inom

Norrbottens län ....................................

Till understöd åt frökontrollanstalter.....................

» utbildande af en elev i boskapsskötsel och

mejerihushållning ...................................

* understöd åt svenska mosskulturföreningen
För de geologiska undersökningarna.....................

54,000:

7,500: —
12,500: —
31,000: —

6,250:

10,000:

Kronor.

1,000

15,000

95,500

Fiskerinäringens understöd:

Bidrag till belöningar för dödande af sjelar......... 5,000:

För beredande genom ett armeradt ångfartygs
stationerande vid rikets kuster af ordning

och skydd vid fiskets bedrifvande ............ 25,000:

* höjande af fonden för fiskerinäringens befrämjande.
.................................................... 100,000:

178,750:

130,000:

Domänstyrelsen:

Till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande
af domängöromålen hos länsstyrelserna.
.................................. .................. 43 200*

,» resekostnader vid domänförvaltningen, förslagsanslag
..................................... 40 527-

83.727:

Transport 446,477: —I

Transport 446,477: —

Vägunderhållet på landet:

Till bestridande af statsverkets andel i kostnaden för väg delningar,

förslagsanslag................................................... 50,000.

Diverse anslag:

Till förekommande och hämmande af tuberkel sjukdomar

hos nötkreaturen........................

» understödjande af sådana myrutdikningar och
vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att
minska frostländigheten för närliggande

bygd ......................................;....................

» afdikningar å kronans skogar i Norrbottens

och Yesterbottens läm................................

» reglering af flottleder i Norrbottens och Kopparbergs
län ...............................................

» skogsodlingens befrämjande .....................■■■

50,000: —

300,000: —

150,000: —

100,000: —

50,000: — 650.000:

Kronor. o.

1,146,477 —

RIKSDAGENS PROTOKOLL

VID

LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM

År 1900.

FÖRSTA SAMLINGEN,

lista Afdelningen.

Första Bandet.

De till Kong! Maj:ts Proposition N:o 1, angående statsverkets tillstånd och behof hörande

bilagor fr. o. in. sjunde hufvudtitelu.

Sjunde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari
1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusénstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Föredragande departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister
anförde härefter:

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift att, oberoende
af den ändring i riksstatens indelning i hufvudtitlar, som kan
blifva en följd af inrättandet af det ifrågasatta jordbruksdepartementet,
i anslutning till riksstatens nuvarande uppställning föredraga de af mig
utarbetade framställningar rörande anslag att af Riksdagen äskas, får
jag härmed underställa Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning frågan om
reglerandet af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel och dervid
beträffande de särskilda anslagstitlarne anföra följande:

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 1 Samt. 1 Afd.

Sjunde hufvudtiteln.

L1-]

Postverket.

Ordinarie anslag.

Postverket.

De för innevarande år af Eders Kongl. Maj:t faststälda utgiftsstater
för postverket upptaga följande slutsummor:

aflöningsstaten.............................................. kronor

öfvergångsstaten .......................................... 11

pensionsstaten .............................................. «

omkostnadsstaten ......................................... 11

oförutsedda utgifter .......................

afkortningar och restitutioner m.

4,411,700

2,400

72,875

5,065,500

465,000

87,525

tillsammans kronor 10,105,000

I den underdåniga skrifvelse af den 23 november 1899, som innefattar
generalpoststyrelsens förslag till stater för postverket for ar 1901,
har styrelsen till en början beträffande

Aflöningsstaten

anfört, att, ehuru för styrelsen förefunnes stort behof att å ordinarie
stat erhålla den femte byrå, som redan sedan lera ar funnes öfver stat
anordnad, samt derjemte för de ökade göromalen hos styrelsen och för
bättre arbetsfördelning erfordrades, utöfver de tre fenster i forsta lönegraden,
som erhållits för tiden från och med innevarande ars ingång,
ett ytterligare antal nya tjenstebefattningar äfvensom eie va mas are
sysslor än de nu enligt stat anvisade, styrelsen likväl, med afseende
derå att eu af Eders Kongl. Maj it tillsatt komité för närvarande vore
sysselsatt med uppgörande af förslag till nya stater för post- och telegrafverken,
ansett sig icke kunna i förslaget till postverkets utgiftsstater
för år 1901 upptaga några nya ordinarie befattning^ hos styrelsen
vare sig för embets- och tjenstemän eller vaktmästare.

Att behofvet deraf emellertid förefunnes och maste, om styrelsens
arbeten skulle kunna på fullt tillfredsställande och tidsenligt satt
skötas, inom den allra närmaste framtiden tillgodoses syntes styrelsen
med all önskvärd tydlighet framgå af hvad styrelsen redan vid ett

Sjunde hufvudtiteln.

par föregående tillfällen, då fråga om den nya byrån och ökning af
personalen förevarit, haft anledning i underdånighet anföra; och styrelsen
framhåller nu ytterligare, att, ehuru antalet af de till styrelsen under
år 1898 inkomna mål - oberäknadt de från vederbörande postanstalter
å bestämda tider insända redogörelser åt olika slag samt en mängd
reqvisitioner med mera dylikt — uppgått till 14,742, eller högre siffra
än någonsin tillförene, denna siffra under år 1899 uppenbarligen komme
att mycket öfverskridas. En jemförelse mellan antalet diarieförda mål
åren 1898 och 1899 utvisade nemligen, att målens antal för tiden 1
januari—22 november 1899 uppgått till 13,480 eller 725 mera än under
motsvarande period år 1898. Beträffande vaktmästaresysslorna ansåge
sig styrelsen i detta sammanhang allenast böra erinra, att i staten vore
upptagna 7 vaktmästaresysslor, men att derutöfver vore i ständig tjensto''öring
å styrelsens afdelningar och förråd anstälde mot årsarfvoden
lika många extra vaktmästare, hvilkas tid och krafter toges i anspråk
i samma omfång som de ordinaries, hvarförutom tidtals särskild arbetsförstärkning
måste anlitas. Enahanda hinder, som förefunnes att nu
söka erhålla nya ordinarie befattningar hos styrelsen, finge äfven anses
gälla beträffande personalen å postanstalterna, helst den förut nämnda
komitén fått till sig remitterad en framställning från extra biträden vid
postanstalterna om ökadt antal postexpeditörsbefattningar. Generalpoststyrelsen
hade för den skull ansett, att, beträffande postpersonalen,
styrelsen för närvarande borde inskränka sig till begäran om sadana
höjningar i anslag, som dels vore nödiga för erforderlig ökning af den
mot arfvoden biträdande personalen och någon aflöningstörbättring åt
denna personal, dels ock möjliggjorde uppflyttning af ett antal vaktbetjente
vid postanstalterna från lägre till högre lönegrad.

Af de anslag, som i sålunda angifna afseenden borde höjas, har
generalpoststyrelsen i det föreliggande förslaget till utgiftsstater först
upptagit anslaget till vikariatsersättning samt arfvoden åt extra biträden
in. m° hos styrelsen; och har styrelsen dervid meddelat, att årsarfvodena
för amanuenserna hos styrelsen numera i regeln började med 900
kronor och att högsta arfvodet för närvarande, med ett undantag, utgjorde
1,600 kronor. Antalet för helt år anstälde amanuenser hos styrelsen
uppginge för närvarande till ej mindre än 55 oberäknade de
extra biträden, som varit anstälde för skrifhjelp eller vissa sorteringar
af verifikationer. Det vore all sannolikhet för att det antal amanuenser,
som bl ef ve erforderligt under år 1900, måste under år 1901 ökas
för7 att möjliggöra ärendenas gång. Af styrelsens amanuenser åtnjöte
för närvarande från ifrågavarande anslag 23 arlvoden å 900 kronor,

4 Sjunde hufvudtiteln.

5 arfvoden å 1,200 kronor, 7 arfvoden å 1,500 kronor, 4 arfvoden å
1,600 kronor och 1 arfvode å 1,800 kronor. Dessutom hade 5 arfvoden
å lägre belopp än 900 kronor, 9 arfvoden till belopp mellan
960 och 1,080 kronor samt 1 arfvode å 1,320 kronor. Från samma anslag,
hvilket för innevarande år faststälts till förslagsvis 75,000 kronor och under
perioden 1 oktober 1898—30 september 1899 utvisade ett utgiftsbelopp
af, i rundt tal, 76,400 kronor, utginge jemväl godtgörelse till
förut omförmälda renskrifnings- och sorteringshjelp, ersättning för vikariat
under semester eller tjensteresor och arfvoden till extra vaktmästare
hos styrelsen. Flertalet af amanuenserna hade i en till styrelsen
nyligen ingifven skrift framhållit, huru synnerligen klena deras utsigter
för befordran till ordinarie befattning hos styrelsen vore, då antalet
amanuenser vore så stort i förhållande till antalet ordinarie tjenstemän.
De hade också erinrat derom, att denna proportion under årens lopp
försämrats, att 25 af amanuenserna både en extra ordinarie tid
hos . styrelsen af öfver tio år, samt att arfvodesbeloppen äfvensom proportionen
mellan ordinarie och extra tjenstemän hos styrelsen vore
ofördelaktigare än hos flertalet af statens större centrala embetsverk;
och hade sökandena anhållit, bland annat, att från och med år 1900
amanuensarfvodena måtte sättas till lägst 1,200 kronor med succesiv
förhöjning efter vissa år — under förutsättning af oförvitlig tjenstgöring
— intill dess arfvodet uppginge till 1,800 kronor, äfvensom att
motsvarande arfvodesförhöjning måtte tillerkännas de amanuenser, som
i denna egenskap redan tjenst gjort hos styrelsen under visst antal år.

Då af redan omförmälda skäl generalpoststyrelsen ansåge sig för
närvarande icke böra framlägga något förslag till ökning i antalet ordinarie
tjenstebefattningar, och således, med inom styrelsen år för år
ökadt arbete samt deraf föranledt antagande af extra arbetshjelp, befordringsutsigterna
för amanuenserna jemväl under de närmaste åren
komme att te sig ogynsamma, syntes det styrelsen rättvist att genom
någon förbättring i amanuensernas årliga arfvoden söka hålla dem i någon
män skadeslösa, i synnerhet som många af dem hos styrelsen
skötte sådana sysslor, hvilka borde ligga i ordinarie tjensteman händer.
De under senaste åren ökade lefuadskostnaderna i hufvudstaden
hade af amanuenserna äfven åberopats — och visserligen ej utan skäl
— till stöd för behofvet af arfvodesförhöjning. För genomförande af
skälig arfvodesförbättring för styrelsens amanuenser, om än efter andra
grunder och i allmänhet med lägre belopp än sökandena föreslagit,
samt med afseende å nödvändigheten att för ärendenas behöriga gång

Sjunde hufvudtiteln.

anställa ökadt antal amanuenser i mån af behof har styrelsen ansett
ifrågavarande anslag ej böra för år 1901 sättas lägre än till förslagsvis
90,000 kronor, hvilket sålunda innefattar en förhöjning af 15,000
kronor.

Då den af Eders Kongl. Maj:t den 2 juni 1899 tillsatta komité
för uppgörande af förslag till nya stater för post- och telegrafverken ännu
icke hunnit fullgöra det komitén sålunda meddelade uppdrag, anser jag,
i likhet med generalpoststyrelsen, tiden nu icke vara inne att hos Riksdagen
göra framställning om ökning af den ordinarie personalen vare sig
hos generalpoststyrelsen eller å postanstalterna. Uppenbart är emellertid,
att vid sådant förhållande för de hos styrelsen anstälde amanuenserna utsigten
att vinna befordran till ordinarie befattning måste åtminstone i
den närmaste framtiden blifva ännu ogynsammare än hittills. Det
synes mig derföre synnerligen behöfligt att i någon mån höja de till
dessa tjensteman utgående årsarfvoden; och finner jag mig för sådant
ändamål med fullt skäl kunna förorda den af generalpoststyrelsen föreslagna
ökning i anslaget till vikariatsersättning samt arfvoden åt extra
biträden m. m.

Beträffande vaktbetjente vid postanstalterna har generalpoststyrelsen
till en början anmält, att, efter det styrelsen senast afgifvit förslag
till postverkets stater, af de enligt äldre stat anstälde vaktmästare
två afgått. I följd häraf borde antalet dylika vaktmästare minskas
från 3 till 1, hvilket föranledde en minskning af 1,400 kronor i
anslaget till lön och tjenstgöringspenningar åt vaktmästare vid postanstalterna,
Vidare har generalpoststyrelsen erinrat, hurusom genom
nadiga brefvet den 30 maj 1884 angående postverkets stater för år
1885 blifvit bestämdt, att, i den mån de då vid postanstalterna anstälde
vaktmästare afginge, de efter dem ledigblifna vaktmästarebefattningarna
icke skulle återbesättas, utan i stället antalet vaktbetjente med 500
kronors lön i motsvarande mån ökas. Emellertid hade från och med
år 1900 de vid postanstalterna anstälde vaktbetjentes aflöningsförhållanden
blifvit — med undantag för vaktmästare, qvarstående enligt
äldre aflöningsbestämmelser — omreglerade, så att någon vaktbetjentklass
med lön af 500 kronor icke vidare komme att finnas vid postanstalterna.
På grund häraf och då ifrågavarande vaktbetjente dessutom
numera blifvit uppdelade i vissa aflöningsklasser med afrundadt
antal i hvarje klass, hade det synts styrelsen som om det senast faststälda
antalet andra vaktbetjente vid postanstalterna icke borde för de
två afgangna vaktmästarnes ersättande (»kas med motsvarande antal;
och vore, enligt styrelsens uppfattning, nyssnämnda bestämmelse i

6 Sjunde huftudtiteln.

nådiga brefvet den 30 maj 1884 att anse såsom upphäfd genom den
skedda allmänna löneregleringen för de vid postanstalterna anstälde
vaktbetjente. Af denna anledning hade styrelsen nu icke föreslagit
någon öknmg af antalet andra vaktbetjente, motsvarande afgången

bland postanstalternas vaktmästare.

Men eu annan omständighet förelåge, som syntes generalpoststyrelsen
böra föranleda dertill, att ett antal af de enligt senast fastställa
aflöningsstat i 3:e lönegraden upptagna vaktbetjente uppflyttades
till l:a lönegraden. Enligt den af styrelsen i sammanhang med
afgifvande af förslag till postverkets stater för år 1900 föreslagna omreglering
af aflöningsförhållandena för vaktbetjente vid postanstalterna
hade vaktbetjente delats i tre lönegrader. Till den l:a lönegraden
skulle hufvudsakligen höra vaktbetjente, anstälde vid postkontoren i
Stockholm, Göteborg och Malmö äfvensom de vid jernvägsposten tjenstgörande
betjente, som stationerades a någon af dessa orter, till den 2.a
lönegraden de vaktbetjente, som vore stationerade norr om Dalelfven
eller på grund af särskilda omständigheter borde med dessa i. aflöningsvilkor
likställas, och till den 3:e lönegraden öfriga vaktbetjente.
Med denna reglering hade styrelsen afsett att kunna i l.a lönegiaden
placera icke blott samtlige i Stockholm, Göteborg och Malmö anstälde
eller stationerade ordinarie postvaktbetjente, utan äfven sadana betjente
å några andra orter, der lefnadskostnaderna kunde anses lika höga
som i dessa tre städer. Med de grunder, som hittills blifvit följda beträffande
postvaktbetjentes befordran till ordinarie befattning, hade
det emellertid, sedan statsförslaget för år 1900 afgifvits, visat sig, att,
oaktadt vid förslagets afgifvande allenast 405 ordinarie vaktbetjente
varit anstälda eller stationerade i Stockholm, Göteborg eller Malmo,
under det att i förslaget antalet vaktbetjentbefattningar i l.a lönegraden
satts till 450, likväl så många å nämnda orter, i synnerhet i
Stockholm och Göteborg, anstälde eller stationerade extra vaktbetjente
varit i tur eller å de från och med år 1900 erhållna 112 nya vaktbetjentbefattningarna
af alla grader blefvo med samma års ingång i
tur att befordras till ordinarie, att, för beredande af placering i l:a
lönegraden åt dem och deras, med hänsyn till aflönmgsbehof, likstaida
kamrater å vissa andra orter, till denna grad skulle behöfva från 3.e
lönegraden uppflyttas mera än 50 befattningar. Med visshet kunde icke
för längre tid förutses, i hvad mån de afsedda reglerna för placeringen
i grad skulle kunna med uppflyttning af ett antal af 60 befattningar
från 3:e till l:a lönegraden uppehållas. Särskild! i Stockholm hade
vaktbetjenternas antal "flera gånger årligen måst ökas ior att kunna

Sjunde hufvudtiteln.

tillfredställande besörja poströrelsen derstädes. Till följd af det störa
antal extra vaktbetj ente, som för den skull måste i Stockholm anställas,
blefve dessa betjente tidtals oftare än annorstädes i tur att befordras
till ordinarie. För att så vidt möjligt kunna i l:a lönegraden påräkna
erforderligt antal vaktbetjentbefattningar bar styrelsen i sitt förevarande
statsförslag beräknat ökning af vaktbetjentes antal i l.a önegraden
med 100, men tillika föreslagit minskning af vaktbetjentes
antal i 3:e lönegraden med 100. Den ökade kostnad, som — oafsedt eventuel
ökade utgifter för ålderstillägg — genom en sådan uppflyttning
uppstår, utgör för år 1901 ett belopp af 10,000 kronor.

I händelse af bifall till denna uppflyttning skulle från och med
år 1901 de, som rätteligen borde tillhöra l:a lönegraden, men vid
innevarande års ingång måst, af brist på tillräckligt antal betattningai
i denna lönegrad, placeras i lägre lönegrad, kunna uppflyttas till l.a
lönegraden; och skulle i sammanhang dermed de vaktbetjente, som
rätteligen borde placeras i 2:a lönegraden, men derigenom att denna
lönegrad delvis upptoges af sådana, som borde tillhöra l:a lönegraden,
måste åtnöjas med 3:e lönegraden, kunna förflyttas till rätt lönegrad.
Genom att sätta antalet i l:a lönegraden så högt som till 550 kunde
det visserligen, åtminstone tidtals, inträffa, att antalet vaktbetjente enligt
stat i l:a lönegraden blefve större än det antal betjente, som rättvisligen
borde i denna lönegrad placeras, men ansåge generalpoststyrelsen,
att det borde få ankomma på styrelsen att ordna detta förhållande
med tillämpning af grunderna för den i Eders Kongl. Maj:ts nådiga brei
den 13 oktober 1899 angående postverkets stater för år 1900 gifna
bestämmelse, att, derest vid tillsättande af vaktbetj entbefattning, hvars
föregående innehafvare åtnjutit aflöning i l:a eller 2:a lönegraden, den,
som å befattningen antoges, icke ansåges böra placeras å ort ellei i
syssla, för hvilken den lediga aflöningen vore afsedd, generalpoststyrelsen
egde att tills vidare och intill dess ledighet inom vederbörlig
lönegrad uppstode, samt med disponerande i sådant hänseende af erforderlig
andel af den lediga aflöningen, tilldela den till befattningen
antagne aflöning i lägre lönegrad. Att söka undvika vaktbetjentes åt
l:a lönegraden ökning genom att placera ett antal af dem, livilka med
1900 års ingång komme att befordras till ordinarie och vore anstälde
eller stationerade i Stockholm, Göteborg eller Malmö, till annan ort,
der annan lönegrad skulle gälla, och i stället för de ny utnämnda ordinarie
vaktbetjenterna förflytta till Stockholm, Göteborg eller Malmo
extra vaktbetjente, vore visserligen en formel t laglig åtgärd; men
generalpoststyrelsen ansåge ett sådant tillvägagaende sa mycket mera

Sjunde hufvudtiteln.

olämpligt, som tillräcklig flyttningshjelp icke kunde enligt gällande
föreskrifter tilldelas vaktbetjent vid omplacering från en till annan ort.

Lika med generalpoststyrelsen anser jag det icke böra ifrågakomma,
att de två afgångna vaktmästare å äldre stat ersättas med
motsvarande andre vaktbetjente. Af hvad styrelsen i öfrig! beträffande
post vaktbetj ente anfört synes mig framgå, att den af styrelsen föreslagna
uppflyttning af 100 vaktbetjente från 3:e till l:a lönegraden är
påkallad af den vid innevarande års början genomförda reglering af
postvaktbetjentes löneförmåner. Väl har generalpoststyrelsen fäst uppmärksamheten
derpå, att, då sålunda antalet vaktbetjentbefattningar i
l:a lönegraden komme att ökas från 450 till 550, det kunde inträffa,
att detta antal tidtals blefve större än det antal betjente, som rätteligen
borde erhålla plats i l:a lönegraden. Men ett sådant förhållande torde
kunna af generalpoststyrelsen ordnas, på sätt styrelsen föreslagit, med
tillämpning af grunderna för nådiga brefvet den 13 oktober 1899
angående postverkets stater för år 1900. Jag tillstyrker alltså hvad
generalpoststyrelsen under anslaget till vaktbetjente föreslagit.

Å anslaget till aflönande afl poststationsföreståndare, som i gällande
stat upptagits till förslagsvis 630,000 kronor, hafva, enligt hvad generalpoststyrelsen
meddelar, utgifterna under perioden 1 oktober 1898—
30 september 1899 stigit till i rundt tal 645,800 kronor. Antalet poststationer,
som under år 1898 ökats från 2,220 till 2,298 eller med 78
stycken, både sedermera under tiden intill den 23 november 1899 ökats
med ytterligare 83 stationer, hvarförutom beslut redan fattats om anordnande
af ett afsevärdt antal nya stationer dels i sammanhang med
nya jernvägsliniers öppnande, dels ock i öfrigt på grund af särskilda
framställningar. Då det för innevarande år förslagsvis bestämda anslagsbeloppet
redan öfverskridits med omkring 15,800 kronor, samt det
ytterligare antal poststationer, som under åren 1900 och 1901 kunde
tillkomma, föranledde ökade utgifter å anslaget, och dessutom tillgång
måste å detta anslag beredas att möta de befogade anspråk å arfvodesförhöjning,
hvilka framkallades äf rörelsens ökning eller af stegrade
arbetspris, har generalpoststyrelsen ansett detta anslag icke böra sättas
lägre än till förslagsvis 675,000 kronor, hvilket innebär en förböjning
af 45,000 kronor.

Beträffande anslaget till aflönande afl extra biträden vid distriktsför
vältning ärna och postanstalterna erinrar generalpoststyrelsen, att anslaget
för år 1899 upptagits till förslagsvis 575,000 kronor, men för år
19Ö0, med hänsyn till det från och med sistnämnda år ökade antalet
ordinarie postexpeditörsbefattningar, sänkts till förslagsvis 485,000 kro -

Sjunde hufvudtiteln

nor. Enligt hvad generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 30
oktober 1899 anmält, hade emellertid de lägst aflönade extra tjenstemannabiträdenas
bekymmersamma ekonomiska ställning till följd af det
för dem numera väsentligt ökade existensminimum föranledt styrelsen
att gå i författning derom, att från och med 1900 års ingång lägsta
årsarfvodet för manligt extra tjenstemannabiträde vid postkontor höjdes
från 900 kronor till 1,050 kronor eller å platser, der lefnadskostnaderna
vore särskild!, höga eller der biträdet användes till mera maktpåliggande
eller ansträngande tjenstgöring, såsom nattarbete in. m., till 1,200 kronor
och för qvinligt extra tjenstemannabiträde vid postkontor från 750
kronor till 900 kronor. Det hade dervid beräknats, att genom denna
förhöjning af arfvodesbeloppen skulle för postverket uppkomma en ökad
utgift af omkring 48,000 kronor, för år räknadt, om hänsyn toges
allenast till då tjenstgörande biträden med fast anställning; och någon
återgång till lägre minimiarfvoden för ifrågavarande extra tjenstemannapersonal
ansåge generalpoststyrelsen svårligen kunna ega rum, isynnerhet
som med den ökade poströrelsen och de år för år allt större värdebelopp,
som genom postverket befordrades, både billighet och klokhet
bjöde, att betalningen för arbete i postverkets tjenst sattes i skäligt förhållande
till det arbete, som kräfdes, och det med arbetet förenade ansvar.

Å anslaget till aflönande af extra biträden vid distrikt.sförvaltningarna
och postanstalterna erfordrades äfven tillgång dels till följd
af uppflyttningar för en del äldre extra biträden från lägre till högre
arfvodesklass, dels till aflöning för det ökade antal extra biträden, som,
utöfver det under år 1900 använda, under år 1901 komme att erfordras,
dels ock till aflönande af tillfälliga extra biträden, erforderliga i följd
af semesterledigheter för dertill berättigade posttjenstemän eller af
andra anledningar. Då de arfvoden, som till en början varit afsedda
åt extra tjensteman, Indika, eljest oaflönade, tillkallades att under semestertid
tjenstgöra, visat sig numera i regeln vara för låga för
ändamålet, måste äfven förhöjning af sådana arfvoden ega rum.

Generalpoststyrelsen har fördenskull ansett ifrågavarande anslagböra
för år 1901 förhöjas med 115,000 kronor till förslagsvis 600,000 kronor.

Vidkommande anslaget till ålderstillägg anmäler generalpoststyrelscn,
att med hänsyn, å ena sidan, till inträffade personalförändringar
i följd af dödsfall, afsked eller vunnen befordran och, å andra sidan,
till det ytterligare antal tjensteman och betjente, som enligt nu gällande
bestämmelser blefve berättigad! till ålderstillägg från och med 1901 års
ingång, anslaget borde för nämnda år höjas med 14,000 kronor, eller
från 432,000 kronor till förslagsvis 446,000 kronor.

Bi/t. till Rtlc.sd. Prat. 1!)()0. 1 Stind. / Afd. 2

Sjunde hufvudtiteln.

Vid afgifvande af sitt förslag till postverkets stater för år 1900
hade generalpoststyrelsen antydt, att från innevarande års ingång,
samtidigt dermed att regleringen af den ordinarie vaktbetjentpersonalens
aflöning trädde i tillämpning, jemväl erfordrades en reglering af
bestämmelserna rörande de arfvoden, som utginge af anslaget till arfvoden
åt extra vaktbetjente och till hushyresbidrag för en del betjente. I
motsats mot hvad nu vore förhållandet skulle nemligen dessa arfvoden
komma att utgöra de extra vaktbetjenternas enda aflöning samt traktamentet
till dem såsom aflöningsform upphöra. Efter en sådan reglerings
genomförande och med behörig hänsyn jemväl till inrättandet från och
med år 1900 af 112 nya ordinarie vaktbetjentbefattningar hade utgifterna
å anslaget för innevarande år förslagsvis beräknats till 260,000
kronor. Generalpoststyrelsen anmäler nu, att å ifrågavarande anslag
erfordrades för år 1901 medel äfven till anställning af nya extra vaktbetjente,
i den mån sådana för arbetets gång och i följd af poströrelsens
tillväxt blefve behöflige. De extra vaktbetjente hade, enligt hvad styrelsen
tillika erinrar, förut i arfvode uppburit: de å fast anstalt tjenstgörande
300 kronor och de vid jernvägsposten anstälde 180 kronor för
år; och hade den öfriga aflöningen utgått till dem i form af traktamente
å det under omkostnadsstaten upptagna traktamentsanslaget. Då
emellertid, med hädanefter gällande bestämmelser, de extra vaktbetj entes
hela aflöning komme att belasta nu ifrågavarande arfvodesanslag å aflöningsstaten,
under det att af traktamentsanslaget skulle utgå allenast
godtgörelse för de extra kostnader, som för vaktbetj enten uppstode genom
resor, blefve numera vid anställande af ökad extra vaktbetj entpersonal
utgiften å aflöningsanslaget, högre än tillförene, men utgiften
å traktamentsanslaget i stället mindre än förut. Generalpoststyrelsen
har ansett sig ''böra fästa uppmärksamhet härpå, då styrelsen nu föreslår,
att anslaget till arfvoden åt extra vaktbetjente och till hushyresbidrag
för en del betjente måtte för år 1901 höjas med minst 65,000
kronor till förslagsvis 325,000 kronor.

Hvad generalpoststyrelsen i fråga om sistberörda fyra anslagerubriker
föreslagit anser jag mig böra biträda.

I anslaget till gratifikationer m. m. åt tjensteman och betjente har
generalpoststyrelsen icke föreslagit någon förändring.

I anslagen under

Öfvergång sstaten

har generalpoststyrelsen icke föreslagit någon förändring.

Sjunde hnfvndtiteln. Hvad beträffar Pensions staten, anmäler generalpoststyrelsen, att i följd af inträffade dödsfall från denna	stat böra	11 aflföras de
pensioner, som utgått till förre postdirektören P. F. T. Winroth ..............	. kronor	2,600
n 11	postmästaren J. R. Öfwerström ...................	11	975	—
n 11	postmästaren C. Benedictsson .....................	11	900	—
11 n	postmästaren A. W. Wilhzon......................	11	2,175	—
ii ii	postmästaren C. W. R. von Baumgarten .	11	1,500	—
ii ii	postexpeditören S. W. Sundius ...................	11	600	—
ii ii	vaktbetjenten I. Jonsson ..............................	11	300	—
ii ii	vaktbetjenten C. G. L. Nesselqvist............	11	200	—
ii ii	vaktbetjenten N. Christoflfersson...................	11	300	—
ii n	postmästaren C. J. R. Elgenstierna...........	11	1,500	—
	eller tillbop	a kronor	11,050	—

men att deremot i staten böra uppföras följande pensioner, som
blifvit beviljade, efter det generalpoststyrelsen afgifvit förslag till postverkets
stater för år 1900, nemligen:

till förre	vaktbetjenten J. A. Johansson.............	......... kronor	300	—
11	11	vaktbetjenten S. Jansson .....................	......... 11	600	—
11	11	vaktbetjenten O. R. Lennholm ...........	........ 11	600	—
11	11	postmästaren A. Carlberg.......................	........ 11	1,350	—
11	11	postmästaren F. A. Ekström.................	......... 11	1,350	—
		vaktmästaren O. Eriksson......................		375	—
11	11	vaktbetjenten N. Håkansson ..................	......... 11	600	—
11	V	vaktbetjenten J. F. Carlsson.................	......... 11	600	—
11	11	postmästaren C. O. Ulfsparre...............	......... 11	1,350	—
11	11	vaktbetjenten P. J. Mentzer ..................	......... 11	300	—
11	11	vaktbetjenten L. Isberg ...........................	........ 11	300	—
11	11	vaktbetjenten L. J. 8. Btenberg............	___________V	600	—

summa kronor 8,325: —

Härtill böra läggas de pensioner, som jemlikt
nådiga brefvet den 10 november 1899 blifvit bestämda
att från postverkets pensionsstat utgå

till förre vaktbetjenten O. Hansson Lindgren ............ „ 600: —

„ „ vaktbetjenten C. J. Wiman ............ „ 600: —

„ „ vaktbetjenten A. Cronwall ............... ,, 300: —

tillsammans kronor 9,825: —

I fråga om

Sjunde hnfvudtiteln.

Omkostnads staten

föreslår generalpoststyrelsen, att följande anslag måtte höjas, nemligen
anslaget till uppbörds- och frimärkesprovision med 50,000 kronor från

415.000 kronor till 465,000 kronor, anslaget till förhyrande af de för
postverket erforderliga lägenheter samt till bestridande af utgifterna för
posthusens underhåll m. m. med 15,000 kronor från 160,000 kronor till

175.000 kronor, anslaget till expensutgifter med 60,000 kronor från

440.000 kronor till 500,000 kronor, anslaget till postbetjentes beklädnad
och beväring med 40,000 kronor från 100,000 kronor till 140,000 kronor,
anslaget till inköp och underhåll af inventarier med 40,000 kronor från

100.000 kronor till 140,000 kronor, anslaget till postföring skostnad vid
befordran å jernväg med 100,000 kronor från 2,000,000 kronor till

2.100.000 kronor, anslaget till postföring skostnad vid befordran d landsväg
och inom postanstalternas områden samt till landtbr ef bäring med

60.000 kronor från 770,000 kronor till 830,000 kronor, anslagen till
postföring skostnad vid befordran sjöledes: mellan fasta landet och Gotland
med 5,000 kronor från 57,000 kronor till 62,000 kronor, mellan Sverige
och Danmark med 4,000 kronor från 12,000 kronor till 16,000 kronor
äfvensom mellan Sverige och England—Amerika med 2,500 kronor från

4,500 kronor till 7,000 kronor, samt anslaget till tillverkning af frimärken,
frankokurert, brefkort och kortbref med 10,000 kronor från

110.000 kronor till 120,000 kronor.

Beträffande anslaget till uppbörds- och frimärkesprovision har
generalpoststyrelsen meddelat, att utgifterna å anslaget uppgått under
tiden 1 oktober 1898—30 september 1899 till i rundt tal 419,800 kronor
och således redan öfverskridit det belopp, 415,000 kronor, hvartill
anslaget blifvit förslagsvis upptaget för år 1900; och har styrelsen vidare
anfört, att, då af postverkets inkomster den å postanstalterna inflytande
uppbörd, å hvilken provision beräknades, vore den hufvudsakligaste,
samt inkomsterna beräknats för år 1901 komma att ganska väsentligt
öfverstiga de hittills uppnådda, ifrågavarande anslag redan af denna
anledning borde höjas med minst 15,000 kronor. Dervid borde dock
bemärkas, att en icke oväsentlig del af anslaget åtginge till provision
åt poststationsföreståndare samt till rabatt åt af postverket antagna
frimärkesförsäljare och åt allmänheten vid partiköp af frankotecken.

En annan anledning före funnes jemväl att begära höjning af
detta anslag. Generalpoststyrelsen erinrar nemligen, hurusom, då senast

Sjunde hufvudtiteln. 13

församlade Riksdag afslog det framlagda förslaget om uppbördsprovisionens
omsättning till fast aflöning för vederbörande posttjenstemän,
men medgaf tillsättande af 143 nya postexpeditörsbefattningar, med rätt
till andel i provisionen, i den mån de anstäldes vid postkontoren, Riksdagen
haft kännedom om, att beslutets genomförande skulle förorsaka
de äldre ordinarie posttjenstemännen å postkontoren minskning i inkomst
af uppbördsprovisionen, derest icke särskilda åtgärder för undvikande
deraf vidtoges. Det hade ock då från mera än ett håll inom Riksdagen
fälts yttranden, som syntes generalpoststyrelsen berättiga till det antagandet,
att ett förslag till sådana åtgärder, som afsåge att förekomma
en dylik minskning i inkomster, skulle inom Riksdagen komma att
mötas med välvilja.

Enligt de regler, som vore gifna för uppbördsprovisionens fördelning,
skulle föreståndare för postkontor dela den vid kontoret utgående
provision mellan sig och den å kontoret biträdande tjenstemannapersonal,
som innehade ordinarie befattningar. Under vissa förhållanden
kunde jemväl å stat ej uppförda tjenstemän vid filialpostkontor få andel
i provision. I de kalkyler, som legat till grund för förslaget om uppbördsprovisionens
omsättning till fast aflöning, hade det beräknats, att uppbörds-
och frimärkesprovisionen utgjorde i genomsnitt per år för postexpeditör
af l:a lönegraden, aDstäld å postkontor, 417 kronor och för
postexpeditör af 2:a lönegraden, anstäld å postkontor, 367 kronor,
öfriga postexpeditörer åter, som vore anstälde antingen å postinspektionskontoren
eller såsom tjenstgörande i jernvägspostkupéer, åtnjöte
icke någon provision, utan hade, enligt nu varande förhållanden, de
förre en af annat anslag utgående kontant godtgörelse af 400 kronor
för mistning af provisionen och de senare i till dem utgående traktamenten
en inkomst, som ansetts godtgöra dem för förlusten af provision.
Enligt de beräkningar, som under diskussionen i Riksdagen anfördes,
skulle uppbördsprovisionen komma att utgöra i genomsnitt för postexpeditörer
af den nybildade 3:e lönegraden något öfver 300 kronor och
för postexpeditörer i den likaledes nybildade dre lönegraden 265 kronor.
Från och med år 1900 tillkomme såsom nya befattningar, enligt
Eders Kongl. Majrts och Riksdagens beslut, 32 postexpeditörer af l:a
lönegraden, 31 postexpeditörer af 2:a lönegraden, 40 postexpeditörer
af 3:e lönegraden och 40 postexpeditörer af 4:e lönegraden till det
redan befintliga antalet postexpeditörer. Huru många af dessa nya postexpeditörsbefattningar,
som komme att anställas å postkontor och till följd
deraf skulle hafva andel i den vid vederbörande postkontor utgående provi -

Sjunde hufrudtiteln.

sionen, kunde generalpoststyrelsen nu icke med bestämdhet uppgifva. Då
emellertid postexpeditörsbefattningarna af 3:e och 4:e lönegraderna hufvudsakligen
vore afsedda för qvinliga postexpeditörer, samt dessa naturligtvis
icke kunde anställas vid jernvägsposten och efter all sannolikhet
icke heller — åtminstone ej till något afsevärdt antal — kunde få användning
å post.inspektionskontoren, der nu användes sammanlagdt 13
postexpeditörer, antoge styrelsen såsom sannolikt, att hela antalet
postexpeditörer af 3:e och 4:e lönegraderna blefve placeradt åpostkontoren,
der äfven ett antal af de nya postexpeditörerna i l:a och 2:a lönegraderna,
förslagsvis 20 af l:a och 10 af 2:a lönegraden, komme att
anställas.

De provisionsbelopp, som till dessa å postkontoren placerade nya
postexpeditörer skulle utgå, om nyssnämnda beräkningsgrunder finge
tillämpas, komme således att utgöra i medeltal:

för 20 postexpeditörer af l:a lönegraden å kr. 417 kronor 8,340: —

för 10 postexpeditörer af 2:a lönegraden å » 367 x> 3,670: —

för 40 postexpeditörer af 3:e lönegraden å » 310 » 12,400: —

för 40 postexpeditörer af 4:e lönegraden å » 265 » 10,600: —

eller tillhopa kronor 35,010: —

Detta belopp blefve sannolikt, med afseende å förhållandena på vissa
platser, i verkligheten lägre, derför att provisionsbeloppet, deladt på
flere än tillförene, blefve mindre för hvar och en, än eljest skulle blifva
fallet. Det nämnda beloppet syntes dock generalpoststyrelsen, enär i
detsamma inginge medeltalsiffror, i detta sammanhang kunna antagas
såsom det, med hvilket de äldre tjenstemännens inkomst af provision
skulle komma att minskas, derest ingen åtgärd till motverkande häraf
vidtoges.

Då det för visso finge antagas, att med provisionen såsom aflöningsform
afsetts att sporra tjenstemännens arbetslust och uthållighet
i arbetet genom utsigten till ökning i inkomst, i den mån arbetet växte,
borde ock, enligt styrelsens förmenande, inkomsten af provisionen icke i
regel få minskas, under det att arbetet alltjemt växte och på tjenstemännen
stäldes allt större kraf. Lindrades tjenstemännens arbete, kunde
tilläfventyrs finnas rättvist, att också inkomsten af provisionen något sänktes,
men sådan lindring kunde icke för de redan befintliga ordinarie posttjenstemännen
vara att påräkna genom de nya postexpeditörsbefattningarnas
tillkomst. De personer, som vid dessa nya befattningars tillsättande
kunde ifrågakomma, hade nemligen redan i många år såsom extra biträden
skött göromål, som gifvit dem full sysselsättning i postverket, och något

Sjunde hufvudtiteln.

ökadt arbete kunde dem således icke vid befordran till ordinarie påläggas.
De nya befattningarna hade icke heller tillkommit för att lindra
arbetet å redan befintliga ordinarie befattningar, utan allenast af skälig
hänsyn till postverkets skyldighet att bereda en mera tryggad ställningåt
ett antal af dem, som många år såsom extra biträden egnat sin fulla
arbetskraft åt postverkets tjenst. Skulle nu, samtidigt med att arbetet
växte och ansvaret för omhänderhafvande af penningar och värdeförsändelser
blefve genom stegringen i posttrafiken allt drygare, posttjenstemännens
inkomst af provisionen högst afsevärdt minskas i stället för
att ökas, kunde det, enligt styrelsens åsigt, icke undvikas, att hvad som
afsetts med provisionen såsom aflöningsform komme att förfelas, enär
posttjenstemännen funne sig genom en sådan form för aflöningen vara
satta i sämre läge än andra tjenstemän med allenast fast aflöning.
Väl hade det jemväl förut, då nya postexpeditörstjenster erhållit^, inträffat,
att de äldre tjenstemännens på ett eller annat postkontor inkomst
af provisionen minskats, derigenom att provisionen måst delas mellan
flere än förut, och särskildt hade denna minskning blifvit kännbar på
åtskilliga postkontor under år 1898, då det tillkommit 75 nya postexpeditörer,
af hvilka 59 anstälts å postkontor. Den omständigheten, att
en del posttjenstemän redan förut fått af sådan anledning vidkännas
minskning i påräknade inkomster, syntes emellertid styrelsen icke kunna
åberopas för riktigheten af den åtgärden att nu åter företaga en minskning.
Dessutom hade aldrig förut under de nuvarande provisionsreglernas
tillämpning så många nya befattningar på en gång tillkommit
och minskningen i inkomst blifvit så dryg eller så allmän, som nu
skulle blifva fallet.

1 detta afseende erinrar styrelsen, hurusom af uppgifterna i en
till Eders Kongl. Maj:t ingifven, till styrelsen för afgifvande af underdånigt
utlåtande remitterad underdånig ansökning af åtskilliga postmästare,
kontrollörer och postexpeditörer om löneförbättring m. m. inhemtades,
att, oaktadt uppbörden vid postkontoren ökades, provisionen
minskats genom tillkomsten af nya postexpeditörsbefattningar, exempelvis

vid postkontoret i Göteborg år 1891:

för kontrollör af 2:a lönegraden från 615 kr. till 538 kr. eller
med 77 kronor,

för kontrollör af 3:e lönegraden från 492 kr. till 430 kr. eller
med 62 kronor,

för postexpeditör af l:a lönegraden från 369 kr. till 323 kr. eller
med 46 kronor,

16 Sjunde hufvudtiteln.

för postexpeditör af 2:a lönegraden från 328 kr. till 287 kr. eller
med 41 kronor;

vid postkontoret i Gefle år 1895:

för postmästaren från 2,000 kr. till 1,776 kr. eller med 224 kronor,
för kontrollören från 775 kr. till 664 kr. eller med 111 kronor,
för postexpeditör från 581 kr. till 498 kr. eller med 83 kronor;

vid postkontoret i Halmstad år 1898:

för postmästaren från 1,519 kr. till 1,392 kr. eller med 127 kronor,
för postexpeditör från 533 kr. till 435 kr. eller med 98 kronor;

vid postkontoret i Helsingborg år 1898:

för kontrollör från 1,112 kr. till 924 kr. eller med 188 kronor,
för postexpeditör från 593 kr. till 492 kr. eller med 101 kronor; och

vid postkontoret i Lund år 1898:

för postexpeditör från 617 kr. till 494 kr. eller med 123 kronor.
Dessa exempel stode icke enstaka, utan vore i ansökningshandlingarne
vidare fullföljda och skulle naturligtvis kunna än vidare fullföljas.
En sådan minskning i årsinkomst vore alltid, helst när den
icke åtföljdes af minskning i arbete, för alla, som deraf drabbats, nedstämmande
och i synnerhet för de lägre tjenstegraderna verkligt kännbar.
Ån mera kännbar måste minskningen i inkomst blifva, då afdraget, som
åtginge till de nya tjenstebefattningarnas provisionsandelar, blefve större
än tillförene, samt det betydliga afdraget inträffade å en tid, då lefnadskostnaderna
i allmänhet fördyrats och fortfarande stege i en grad,
som gjorde tjenstemannens ekonomiska ställning redan med hans nuvarande
inkomster verkligt bekymmersam. Också hade sökandena, med
åberopande af hvad till deras förmån blifvit vid diskussionen senaste
riksdag under behanlingen af frågan om de nya postexpeditörsbefattningarna
yttradt, anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos innevarande
års Riksdag äska ett tillfälligt anslag att utgå redan under loppet
af år 1900, för att posttjenstemännens provisionsandelar måtte uppgå
till minst lika stora belopp som vid 1897 års utgång.

Huru önskligt det än kunde vara, att denna anhållan i hela dess
vidd vunne bifall, ansåge generalpoststyrelsen likväl frågan nu böra
begränsas till åtgärder, afsedda att förekomma en ytterligare minsk -

Sjunde hnfvudtiteln.

ning i inkomst, utöfver hvad vederbörande posttjenstemän redan från
och med år 1898 fått vidkännas. Men skulle den nya minskning, som
från och med år 1900 hotade, kunna undvikas, erfordrades, att tillfälle
bereddes att från och med år 1900, till dess en reglering i af löningen
för postanstalternas tjensteman kunde varda genomförd, från anslaget
till uppbörds- och frimärkesprovision ersätta de postförvaltare, kontrollörer
och postexpeditörer, som hade rätt till sådan provision och eljest skulle
komma att få vidkännas minskning i provisionen, skilnaden mellan hvad
de, för helt år räknadt, finge i provision uppbära och hvad de skulle
hafva i provision erhållit, derest icke någon ny postexpeditörsbefattning
å det postkontor, der de tjenstgjort, tillkommit. Vid bestämmandet åt
beloppet af denna godtgörelse kunde emellertid sådana omständigheter
inträffa, som gjorde det önskvärdt, att vissa grunder för godtgörelsens
beräkning vore faststälda; och hade styrelsen trott sådana grunder
lämpligast böra — i likhet med de nu gällande grunderna för provisionens
fördelning — af Eders Kongl. Maj:t, på styrelsens förslag,
fastställas.

För beredande af tillgång till sådan godtgörelses utbetalande erfordrades
emellertid för år 1901 ökning af nu ifrågavarande anslag med omkring

35,000 kronor; och då, såsom förut angifvits, jemväl andra omständigheter
påkallade samma anslags höjande med 15,000 kronor, har generalpoststyrelsen
föreslagit, att i postverkets stater för år 1901 anslaget
måtte höjas med 50,000 kronor eller till förslagsvis 465,000 kronor.

Å anslaget till expensutgifter, hvilket i staten för år 1900 upptagits
till förslagsvis 440,000 kronor, hafva, enligt hvad generalpoststyrelsen
meddelar, utgifterna i runda tal uppgått under år 1898 till 481,700 kronor
samt under perioden 1 oktober 1898—30 september 1899 till 496,200
kronor. Från anslaget bestredes, utom anskaffningen af papper och kuvert
samt de för poströrelsen och redovisningen erforderliga många slag af
tryckta blanketter och räkenskapsböcker äfvensom anskaffningen af skrifmaterialier
i öfrigt, segelgarn och lack, jemväl kostnaderna för vederbörande
postanstalters belysning, uppvärmning och städning. De angifna förbrukningsartiklarne
åtginge med den stigande poströrelsen till allt större
mängd, och utvidgningen af postlokaler droge också med sig ökade
utgifter för lokalernas uppvärmning, belysning och städning. För den
skull och ehuru generalpoststyrelsen lyckats på senaste tiden något
ytterligare nedbringa inköpspriset å åtskilliga slag af det för blanketter
och räkenskaper erforderliga papper, har styrelsen, med afseende jemväl
å det belopp, hvartill utgifterna å anslaget redan uppgått, ansett anslaget
Bih. till Riksd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 3

Sjunde hufvudtiteln.

för år 1901 icke böra sättas lägre än till förslagsvis 500,000 kronor,
hvilket skulle innebära en förhöjning af 60,000 kronor.

Af anslaget till postbetjentes beklädnad och beväring bekostades
försvarsvapen åt en del postbetjente, som färdades på landsväg, men det
hufvudsakliga utgiftsbeloppet bestode i kostnader för anskaffning åt
ordinarie och extra postvaktbetjente af uniformspersedlar, för hvilka i
allmänhet vissa slitningstider vore faststälda. Å anslaget, som senast
faststälts till förslagsvis 100,000 kronor, hade utgifterna i rundt tal
utgjort under perioden 1 oktober 1898—30 september 1899 126,700
kronor. Om än denna höga utgiftssumma under perioden delvis förorsakats
deraf, att under denna tid blifvit liqvideradt mera, än som
anskaffats för tolf månader, hade dock summans storlek, jemförd med
utgiftsbeloppet under år 1898, då det i rundt tal utgjort 80,400 kronor,
hufvudsakligast berott derpå, att antalet uniformsberättigade vaktbetjente
väsentligt stigit och att beklädnadsförmånerna något förbättrats. Så
vidt nu kunde ses, tydde icke några omständigheter på, att materialeller
arbetspris skulle under den tid, förevarande statsförslag afsåge,
komma att falla, utan syntes prisen tvärtom vara i stigande. På grund
häraf och då fortgående ökning af antalet uniformsberättigade vaktbetjente
föranledde ökade utgifter å beklädnadsanslaget, samt detta
anslag ock kunde komma att drabbas af högre utgifter, derest, såsom
ifrågastäldt blifvit, några ytterligare förbättringar i beklädnadsförmånerna
skulle tillkomma, har generalpoststyrelsen ansett anslaget för år 1901
böra höjas med 40,000 kronor till förslagsvis 140,000 kronor.

Jemväl i anslaget till inköp och underhåll af inventarier har
generalpoststyrelsen föreslagit någon förhöjning och dervid meddelat,
att utgifterna å anslaget i runda tal uppgått år 1898 till 120,700 kronor
samt under perioden 1 oktober 1898—30 september 1899 till 140,300
kronor. Med bibehållande af samma inköpspris som tillförene å inventarier
skulle således uppenbarligen anslagets senast faststälda belopp,

100,000 kronor, blifva för lågt; och då, såsom fallet nu vore, prisen
syntes vara i hastigt uppåtgående, måste, äfven då nyanskaffningen af
inventarier inskränktes till det nödvändigaste, en eventuel prisstegring
tagas med i beräkningen. Då emellertid under sistberörda utgiftsperiod
anskaffats vissa persedlar, såsom väskor och stämplar, till större qvantiteter,
än som under perioden åtgått, har generalpoststyrelsen ansett
anslaget för år 1901 ej böra beräknas högre än till förslagsvis 140,000
kronor, hvilket innefattade en förhöjning af 40,000 kronor.

Anslaget till post/Öring skostnad vid befordran å jernväg höjdes i

Sjunde hufvudtiteln.

staten för innevarande år med 200,000 kronor till förslagsvis 2,000,000
kronor. Utgifterna å anslaget, hvilka för år 1898 utgjort 1,922,339
kronor 63 öre, hafva, enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, under
perioden oktober 1898—september 1899 stigit till i rundt tal 2,015,800
kronor. På grund häraf och då åtskilliga enskilda jernvägar vore afsedda
att öppnas för allmän trafik före utgången af år 1901, har generalpoststyrelsen
ansett anslaget böra höjas med minst 100,000 kronor till förförslagsvis
2,100,000 kronor.

Å anslaget till postföring skostnad vid befordran å landsväg och
inom postanstalternas områden samt till landtbrefbäring, som i gällande
stat upptagits till 770,000 kronor, hafva utgifterna uppgått i runda tal
år 1898 till 742,300 kronor samt under perioden 1 oktober 1898—30
september 1899 till 804,500 kronor. Då de slag af postföring, som
från detta anslag liqviderades, måste vidare utvecklas samt fortsatta
stegringar i postföringslega vore att motse, har generalpoststyrelsen
föreslagit, att anslaget måtte höjas med 60,000 kronor.

Å anslaget till postföring skostnad vid befordran sjöledes mellan
fasta landet och Gotland, hvilket senast faststälts till 57,000 kronor,
hafva utgifterna i rundt tal under perioden 1 oktober 1898—30 september
1899 uppgått till 62,400 kronor. Med särskild hänsyn till den
sannolika fortvaron af ökadt antal turer mellan Vestervik och Visby
under större delen af vinterpostföringsperioden, bär generalpoststyrelsen
föreslagit, att anslaget måtte höjas med 5,000 kronor.

Vidkommande de öfriga anslagen till postföring skostnad vid befordran
sjöledes har generalpoststyrelsen föreslagit höjning i anslagen
till postföring mellan Sverige och Danmark samt mellan Sverige och England—Amerika.
Det förra anslaget har af styrelsen ansetts böra höjas
med 4,000 kronor till förslagsvis 16,000 kronor för att möta de ökade
utgifter, som uppkommit genom nödvändigheten af att träffa nytt
aftal med vederbörande danska rederi om postföringen i Öresund. Det
senare anslaget har styrelsen i det föreliggande förslaget till postverkets
utgiftsstater höjt med 2,500 kronor till förslagsvis 7,000 kronor.
Detta belopp motsvarade nemligen det utgiftsbelopp af i rundt tal

6,800 kronor, som under perioden 1 oktober 1898-—30 september 1899
å anslaget utgått för postbefordring å England och Amerika,

Af hvad generalpoststyrelsen anfört i fråga om anslaget till uppbörds-
och frimärkesprovision framgår, att genom tillsättande tid efter
annan af nya postexpeditörsbefattningar de äldre ordinarie posttjenste -

20 Sjunde hufvudtiteln.

männen å postkontoren fått vidkännas en icke obetydlig minskning i
inkomst af uppbördsprovisionen samt att denna minskning från och
med innevarande år, då icke mindre än 143 nya sådana befattningar
tillkommit, varder för en del posttjenstemän högst afse värd, under det
att arbetet å postkontoren alltjemt ökas och på tjenstemännen ställas
allt större fordringar. Det torde derföre vara med billigheten öfverensstämmande
att åtminstone söka undvika den minskning i berörda inkomst,
som från och med sistnämnda år af omförmälda orsak hotar.
Jag finner mig alltså kunna förorda styrelsens förslag att redan från
och med innevarande år af ifrågavarande anslag bereda full godtgörelse
åt vederbörande posttjenstemän, hvilkas inkomst af provisionen minskas
derigenom, att de 143 nya postexpeditörsbefattningarna tillkommit;
lärande grunderna för godtgörelsens beräknande framdeles, på styrelsens
förslag, komma att af Eders Kongl. Magt fastställas. Mot den af
generalpoststyrelsen föreslagna höjning af ifrågavarande anslagstitel
från och med år 1901 har jag icke heller något att erinra.

Öfriga af generalpoststyrelsen föreslagna förändringar i anslagsbeloppen
under omkostnad sstaten synas mig likaledes vara af omständigheterna
påkallade; och finner jag mig derföre böra förorda dem.

Beträffande det å postverkets stat uppförda anslag till

Oförutsedda utgifter

har generalpoststyrelsen erinrat, hurusom i detta anslag, för innevarande
år upptaget till 465,000 kronor, inginge dels medel till verkligt
oförutsedda eller tillfälliga utgifter med 40,000 kronor, dels nybyggnadsanslag,
nemligen till fortsättning af posthusbygget i Stockholm

340,000 kronor och till ny posthusbyggnad i Helsingborg 85,000
kronor.

De verkligt oförutsedda utgifterna — hvartill i första rummet
räknades dels kostnader, föranledda af adjunktioner hos generalpoststyrelsen,
af vikariat i vissa fall, af inkallande från distrikts- och lokalförvaltningarna
af posttjenstemän för att biträda vid uppgörande af
reglementariska föreskrifter m. m., dels ock godtgörelse eller understöd,
som utbetalades på grund af särskilda nådiga beslut — hade under
perioden 1 oktober 1898—30 september 1899 uppgått till omkring 27,200
kronor, men för ett verk af den omfattning som postverket kunde

Sjunde hufvudtiteln.

naturligtvis under loppet af ett helt år äfven större oförutsedda utgifter,
som borde af detta anslag bekostas, inträffa; och då anslaget icke vore
förslagsanslag samt utgifterna således måste hållas inom anslagsbeloppet,
syntes det styrelsen icke vara tillrådligt att minska denna del
af anslaget för år 1901.

Beträffande kostnaderna för uppförande af nytt posthus i Stockholm
erinrar generalpoststyrelsen, att i de approximativa beräkningarna
rörande dessa kostnader förutsatts, att af den kalkylerade byggnadssumman,
1,240,000 kronor, den sista delen med 300,000 kronor skulle
utgå under år 1901; och har styrelsen vidare anfört, att, sedan Eders
Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref den 7 oktober 1898, faststält ritningar
till detta posthus, samma år efter utbjudning entreprenör antagits för
utförande af de för nybyggnaden erforderliga jordschaktningsarbeten;
att efter infordrande af täflande anbud entreprenörer ock antagits för
grundläggningsarbetena, leverans af sockel, leverans af tegel för år
1900 samt eventuelt leverans af den för byggnadsfasaderna erforderliga
huggna stenen; att grundläggningsarbetena vore i vissa delar fullbordade
och skulle vara afskräde till den 1 juni 1900; att sockelsättningen
å en gårdsflygel ock begynt; att emellertid detta stora byggnadsföretag
naturligtvis måst röna inverkan af den betydliga stegring i pris, som
efter .den tid, då kostnadsberäkningen gjorts, inträdt i fråga både om
material och arbete; att redan den första entreprenadsumman — hvilken
afsett jordschaktningsarbetena — blifvit till följd af uppdrifna arbetspris
högre, än beräknadt varit; samt att de följande entreprenaderna
gifvit samma resultat. Generalpoststyrelsen hade likväl, såsom vidare
skulle angifvas i eu särskild utredning, hvilken styrelsen hade för afsigt
att inom den närmaste tiden för Eders Kongl. Maj:t framlägga,
sökt genom förenklingar i byggnadens yttre i möjligaste mån begränsa
stegringen i kostnad med bibehållande af husets soliditet och karaktär;
och generalpoststyrelsen hade också genom Eders Kongl. Maj:ts och
Riksdagens beslut beredts möjlighet att från besparingarna å fonden
för inköp af tomt till det nya posthuset få, med Eders Kongl. Maj:ts
medgifvande, hemta bidrag utöfver det egentliga byggnadsanslaget till
detta bygge. Af nämnda fond, hvars benämning från innevarande års
ingång förändrats till »fond till posthusbyggnader», skulle emellertid
bestridas äfven andra byggnadskostnader, nemligen kostnader för nytt
posthus i Malmö och ökade kostnader för nytt posthus i Helsingborg,
och för närvarande vore det ovisst, huru stort belopp kunde komma
att tillföras fonden genom det af Riksdagen lemnade medgifvande, att

22 Sjunde hufvudtiteln.

till fonden finge afsättas ej mindre den behållning, som för år 1899
kunde å postverkets rörelse uppstå utöfver det redan för statsregleringen
beräknade öfverskottet för samma år, än äfven, sedan postverkets bokslut
för år 1900 verkstälts, af det för sistnämnda år uppkomna öfverskottet
den del intill 200,000 kronor, som kunde komma att öfverstiga

495.000 kronor. På grund af hvad sålunda anförts, har generalpoststyrelsen,
på det att erforderliga medel till fortsättande af posthusbygget
i Stockholm icke måtte under år 1901 saknas, ansett, att det för ifrågavarande
bygge afsedda belopp, som skulle utgå från anslagstiteln oförutsedda
utgifter, borde höjas till 360,000 kronor.

Hvad derefter anginge posthusbygget i Helsingborg, hade för
detsamma anvisats dels en från staden Helsingborg erhållen lösensumma
af 25,000 kronor, dels ock byggnadsanslag af 145,000 kronor; och om
till dessa belopp finge från nyssnämnda fond läggas en summa af

70.000 kronor, skulle, enligt nyligen införskaffade, af kostnadsberäkningar
åtföljda eskissritningar, detta posthus kunna uppföras utan anvisande
af ytterligare anslag. Till frågan om kostnaderna för detta
posthus anhölle generalpoststyrelsen att få återkomma vid framläggande
till nådig fastställelse af hufvudritningar.

Vidkommande det nya posthuset i Malmö, hvilket vore afsedt att
påbörjas och fortsättas med medel från »fonden till posthusbyggnader»,
anser generalpoststyrelsen, att utöfver de medel, som kunde från fonden
erhållas, något anslag till denna byggnad för år 1901 icke erfordrades.
Hufvudritningar till detta posthus vore numera uppgjorda och
skulle af styrelsen, så snart pågående utredning i anledning af den
hufvudritningarna åtföljande kostnadsberäkningen bunnit afslutas, öfverlemnas
till Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Oaktadt således tre stora nybyggnadsföretag för postverket för
närvarande vore påbörjade eller planlagda, har generalpoststyrelsen
likväl funnit sig nödgad, för att tillgodose behofvet å en annan, för
postrafiken vigtig ort, nemligen Nässjö, nu framlägga ytterligare ett
byggnadsförslag, som visserligen kunde benämnas tillbyggnad till ett
redan befintligt posthus, men i sjelfva verket afsåge att till ett mindre
posthus bygga ett större, att till det nya huset öfverflytta postkontoret
samt att påbygga och för annat postalt ändamål använda den äldre
byggnaden. Gfeneralpoststyrelsen erinrar dervid, hurusom, sedan under
år 1874 flera jernvägar blifvit för trafik upplåtna och det för den skull
befunnits nödigt vidtaga en omreglering af de förut varande jernvägspostdistrikten,
jernvägsstationen i Nässjö blifvit för de särskilda distrikten

Sjunde hufvudtiteln.

en gränspunkt af den vigt och betydenhet för posttrafiken, att å nämnda
ort i närheten af stationshuset behöfts en för posternas förvarande och
behandling fullt tjenlig och rymlig lokal. Med anledning häraf hade
Eders Kongl. Maj:t dels genom nådigt bref den 23 december 1874
medgifva, att med postmedel finge för 4,000 kronor jemte en årlig
afgäld af 7 kronor 50 öre förvärfvas en för ändamålet erbjuden tomt
i Nässjö, dels ock, efter Riksdagens hörande, genom nådigt bref den 31
maj 1875 bemyndigat styrelsen att i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med uppgjord ritning låta å tomten uppföra ett posthus af sten på sätt
och i den ordning, som funnes vara för postverket förmånligast, under
iakttagande att kostnaderna för husets fullständiga uppförande icke
finge öfverstiga 26,000 kronor. Det posthus, som på grund deraf under
åren 1877 och 1878 uppförts i Nässjö, bestode af en bottenvåning och
en öfvervåning, förbundna med hvarandra medelst en trätrappa. Bottenvåningen
vore indelad i fem rum och ett litet kök samt öfvervåningen
i ett större och åtta smärre rum. I bottenvåningen användes det största
rummet till postkontorslokal och ett angränsande mindre rum till förvaring
af post, hvaremot återstående tre rum och köket vore upplåtna
till bostad åt postmästaren, som, i anseende till de å kontoret städse
förekommande nattposterna, måste för dessas skötande eller öfvervakande
finnas i huset tillgänglig jemväl nattetid. De nio rummen i
öfra våningen användes till öfverliggningsrum för postkupétjenstemän.
Till hufvudbyggnaden hörde jemväl en uthusbyggnad af trä, inrymmande
vedbodar m. m.

Under den tid af mera än tjugu år, som förflutit, sedan den nu
beskrifna postkontorslokalen togs till användning, har emellertid, enligt
hvad generalpoststyrelsen vidare meddelar, posttrafiken å kontoret samt
omfånget och värdet af den postkontoret transiterande posten så väsentligt
ökats, att både utrymmet länge sedan blifvit för trångt och lokalens
beskaffenhet otjenlig.

Vid jemförelse af poströrelsen vid Nässjö postkontor åren 1878
och 1898 visade sig, att rörelsen derstädes väsentligt utvecklats.

Så utgjorde den postverket tillfallande uppbörden

år 1878 ........................................................... kronor 9,206: 8 3

men år 1898 .................................................. » 65,445: 78.

Antalet afgångna postförsändelser af alla slag beräknades

för år 1878 till ........................................................... 41,495 st.

men för år 1898 till.................................................. 123,044 st.

Värdet af afgångna assurerade försändelser utgjorde

Sjunde hufvudtiteln

år 1878 ................................................... kronor 757,845: 34

men år 1898 ..................................... j> 2,464,606: 6 5.

Beloppet af inbetalade postanvisningsmedel och begärda postförskott
utgjorde

år 1878 .................................................. kronor 43,493: 7 3.

Beloppet af inbetalade postanvisningar och
inlösta postförskott utgjorde

år 1898 ................................................. » 336,630: 36.

Influtna prenumerationsafgifter för tidningar och tidskrifter, förskrifna
genom postverket, utgjorde

år 1878 .................................................... kronor 1,143: 55

år 1898 ............................................ t 17,519:75.

De anordningar, som erfordrades för att tidsenligt ordna behandlingen
af en så pass stor poströrelse och på ett betryggande sätt förvara
de stora värden, som tidtals måste å postkontoret hysas, kunde
icke i den nu varande posthusbyggnaden vidtagas. Den i posthuset
behöfliga bostaden för postmästaren och dennes familj vore också alldeles
för trång samt dessutom till följd af fukt olämplig till stadigvarande
bostad, öfverliggningsrummen i öfre våningen hade till en
början varit tillräckliga att inrymma den personal, som behöfdes för
tjenstgöring inom vederbörande postkupéer å de Nässjö berörande linier
och som hade Nässjö till öfverliggningsort. Posttrafiken å ifrågavarande
linier hade emellertid sedermera tilltagit i sådan grad, att af den å dessa
linier nu mera erforderliga postpersonalen endast en ringa del finge
begagna öfverliggningsrummen, under det att hela den öfriga delen,
bestående af vaktbetjente och åtskilliga posttjenstemän, vore hänvisad
att sjelf skaffa sig logis i Nässjö för att kunna der öfverligga.

I längden kunde det hvarken för postverket eller personalen vara
gagneligt, att en stor personal under vistelse å främmande ort lemnades
att, utan någon tillsyn, skaffa sig tillfällig bostad, hvarhelst sådan stode
till buds. Hänsynen dertill hade ock föranledt, att postverket både vid
första uppförandet af posthus i Nässjö och vid samling af postpersonal
å andra öfverliggningsorter, såsom Katrineholm, Ange och senast Laxå,
trädt emellan för att åt denna personal skaffa öfverliggningslokaler i
posthusen. Vid dylika lokalers anskaffande borde, enligt generalpoststyrelsens
förmenande, iakttagas, att särskilda öfverliggningsrum bereddes
för tjenstemän och särskilda för vaktbetjente; att de i de större postkupéexpeditionerna
tjenstgörande förmän erhölle ensamt rum och att i
öfrigt icke flera än två personer samtidigt tillbragte natten i något rum;
att vid fördelningen af öfverliggningslokalerna så ordnades, att perso -

Sjunde hufvudtiteln.

ner, som å olika tider under natten skulle lemna orten för att inträda

1 tjenstgöring, icke placerades i samma rum; att rum funnes disponibla
för personer, som tillfälligtvis beordrades att för tjenstgöring medfölja
vederbörande postkupéexpedition och då måste öfverligga å vändorten,
samt att ett rymligt samlingsrum för tjenstemän och ett för vaktbetjente
funnes att tillgå, der de under dagen kunde sköta förekommande
tjensteskriftvexling eller eljest uppehålla sig. Tillämpades detta på
posthuset i Nässjö, skulle enligt gjorda beräkningar, i stället för de där
nu befintliga. 9 öfverliggningsrum, erfordras 38 öfverliggningsrum och

2 samlingsrum.

För att söka tillgodose behof ven så väl för ifrågavarande postkontor
och postmästaren på platsen som ock för den i Nässjö öfverliggande
jernvägspostpersonalen hade generalpoststyrelsen låtit förste
intendenten i öfverintendentsembetet F. G. A. Dahl uppgöra eskissritningar
och kostnadsförslag till de byggnadsarbeten, som i berörda afseenden
skulle erfordras. Enligt dessa eskissritningar skulle den nya och den
gamla byggnaden tillhopa efter arbetets utförande komma att innefatta:
i källaren till det nya huset ett rymligt postintagningsrum, der de slutna
posterna kunde nattetid intagas och förvaras, äfvensom arkivkällare och
tvättstuga m. m., i bottenvåningen en rymlig postkontorslokal, ett
samlingsrum för tjenstemän, ett samlingsrum för vaktbetjente och sju
öfverliggningsrum, i våningen 1 trappa upp postmästarebostad om fyra
rum med kök, tambur och jungfrukammare samt tolf öfverliggningsrum
och i våningen 2 trappor upp tjugu öfverliggningsrum. Härigenom
skulle således erhållas för postkontoret behöflig^ lokaler, bostad för
postmästaren, som för densamma skulle erlägga skälig hyra, samt två
samlingsrum och trettionio öfverliggningsrum för posttjenstemän och
vaktbetjente. Det i mars månad år 1899 uppgjorda kostnadsförslaget
för dessa arbeten angåfve totalkostnaden till 84,500 kronor; men då
det, enligt styrelsens förmenande, vore lämpligt att i postkontors- och
öfverliggningslokalerna anordna centraluppvärmning och utesluta de för
dessa lägenheter i kostnadsförslaget beräknade kakelugnar, hade till
följd deraf och med hänsyn jemväl till de prisförändringar, som egt
rum, sedan förslaget uppgjordes, kostnadsberäkningen nyligen reviderats,
dervid kostnaden ansetts böra höjas till 99,500 kronor. Enär emellertid
ändringar i den gamla byggnaden ej kunde vidtagas, förr än postkontoret
fått inflytta i den nya, hade det ansetts, att kostnaden skulle kunna
utan olägenhet fördelas på två år med 50,000 kronor på första året
Bill. till Itiksd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 4

Sjunde hufvudtiteln

och 49,500 kronor på det andra byggnadsåret. På grund häraf och i
syfte att detta byggnadsarbete måtte få genom generalpoststyrelsens
försorg utföras enligt de hufvudritningar, som af Eders Kongl. Maj:t
faststäldes, har styrelsen i anslaget till oförutsedda utgifter för år 1901
inberäknat ett byggnadsanslag för posthuset i Nässjö å 50,000 kronor.

Af nu angifna anledningar har anslaget till oförutsedda utgifter
af generalpoststyrelsen upptagits till 450,000 kronor, eller 15,000 kronor
lägre än det belopp, hvartill anslaget satts i senast faststälda stater för
postverket.

I fråga om anslaget till

Afkortning ar och restitutioner m. m.

har generalpoststyrelsen anfört, att, enär af detta anslag bestredes, bland
annat, tullafgifter för en del postpaketförsändelser från utlandet äfvensom
kostnader för ersättande af förkomna eller skadade värdeförsändelser,
utgifterna å anslaget naturligtvis komme att vexla år för år; och hade,
enligt hvad styrelsen meddelar, dessa utgifter i runda tal uppgått:

1894 till

1895

1896

1897

1898

11 11
samt under tiden
1899 till ...........

1 oktober 1898—30 september

kronor 58,100
60,800
68,000
93,900
110,600

116,200: —

För vinnande af en jemnare slutsumma å utgiftsstaterna i deras
helhet, har generalpoststyrelsen ansett berörda anslag, som för innevarande
år upptagits till 87,525 kronor, böra höjas till 104,650 kronor, hvilket
innefattar en förhöjning af 17,125 kronor.

Hvad generalpoststyrelsen under sistnämnda två anslagsrubriker
föreslagit föranleder icke till någon erinran från min sida.

Sammanställas de nu tillstyrkta ändringarna i postverkets stater,
visar det sig,

att under aflöning sstaten ökning komme att ega rum med följande
belopp, nemligen:

Sjunde hufrudtiteln.

i anslaget till vikariatsersättning

samt arfvoden åt
extra biträden
m. m. hos generalpoststyrelsen med.

.................... kr.

i dito till vaktbetjente
för uppflyttning
af 100
vaktbetjente
från 3:e till l:a
lönegraden med „
i dito till aflönande
af poststationsföreståndare
med „
i dito till aflönande
af extra biträden
vid distriktsförvaltningarna
och
postanstalterna

med .................... „

i dito till ålders tillägg

med ...... „

i dito till arfvoden
åt extra vaktbetjente
och till
hushyresbidrag
för en del betjente
med......... ,,

15,000: —

10,000: —

45,000: —

115,000: —

14,000: —

65,000: — 264,000: —

hvaremot minskning
komme att eg a
rum genom uteslutande
ur staten af
två vaktmästarebefattningar
med .. „ 1,400: —

så att alltså aflöningsstaten på det hela skulle
växa med kronor......................................................

Transport kronor

Ökning.

262,600: —
262,600: —

Minskning.

Sjunde hufvudtiteln.

Ökning.

Transport kronor 262,600:

att å pensionsstaten
komme att

besparas..............''....kronor 11,050: —

Hvaremot skulle
tillkomma af Eders
Kongl. Maj:t beviljade
nya pensioner
med.................. „_ 9,825: —

så att alltså minskning i denna stat
komme att ega rum med kronor ...........

att under omkostnadsstaten
ökning
komme att ega
rum:

i anslaget till uppbörds-
och frimärkesprovision med

..................... kronor

i dito till förhyrande
af de för
postverket erforderliga
lägenheter
samt till bestridande
af utgifterna
för posthusens
underhåll

m. m. med ......... „

i dito till expens utgifter

med....... „

i dito till postbetjentes
beklädnad
och beväring med „

i dito till inköp
och underhåll af
inventarier med... „

Transport kronor

50,000: —

15,000: —

60,000: —

40,000: —

40,000: -

205,000: — 262,600: —

Minskning.

1,225: —

1,225:

Sjunde hufvudtiteln.

Transport
i anslaget till postföringskostnad

vid befordran å

jernväg med ......

i dito till postföringskostnad
vid
befordran å landsväg
och inom postanstalternas
områden
samt till
landtbrefbäring

med........................

i anslagen till postföringskostnad

vid befordran sjöledes
:

mellan fasta landet
och Gotland

med .....................

mellan Sverige
och Danmark

med.....................

mellan Sverige
och England—
Amerika med ...
i anslaget till tillverkning
af frimärken,
frankokuvert,
brefkort
och kortbref med

kronor 205,000: —

„ 100,000: —

„ 60,000: —

„ 5,000: —

„ 4,000: —

„ 2,500: —

10,000: —

så att alltså ökning i omkostnadsstaten

komme att ega rum med kronor ...........

att anslaget till oförutsedda utgifter skulle

komma att minskas med kronor...............

Transport kronor

Ökning.

262,600: —

386,500: —

“649,100: —

Minskning.

1,225: —

15,000: —
16,225: —

Sjunde hufvndtiteln.

Ökning. Minskning.

Transport kronor 649,100: — 16,225: —

samt att anslaget till afkortningar och
restitutioner m. m. komme att ökas med

kronor .......................................................... 17,125: — ____

tillhopa kronor 666,225: — 16,225: —

En ökning på det hela komme alltså att uppstå med kronor 650,000;

och skulle staternas slutsummor blifva följande:

aflöningsstaten ..................................................... kronor 4,674,300: —

öfvergångsstaten ............................................... „ 2,400: —

pensionsstaten......................................................... ,, 71,650: —

omkostnadsstaten............................ „ 5,452,000: —

oförutsedda utgifter ......................................... ,, 450,000:

afkortningar och restitutioner m. m............. „ 104,650: —

tillsammans kronor 10,755,000: —

Anslaget till postverket för år 1900 är upptaget till 10,305,000
kronor, h vilket belopp utöfver staternas slutsumma, 10,105,000 kronor,
innefattar en afsättning af 200,000 kronor, till »fonden för posthusbye-emader.
» Den nu ifrågasatta ökningen i anslagets belopp uppgår
alltså till 450,000 kronor.

Då postverkets inkomster för år 1901 beräknats till 11,590,000
kronor, skulle alltså inkomsterna komma att öfverstiga utgifterna med

835,000 kronor.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå, att Riksdagen måtte

dels, med godkännande af de utaf mig nu tillstyrkta ändringarna
i postverkets stater, för år 1901 bestämma postverkets anslag, förslagsvis
beräknadt, till 10,755,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen,

dels ock medgifva, att, i enlighet med de grunder, som på generalpoststyrelsens
förslag varda af Eders Kongl. Maj:t faststälda, må från
och med innevarande år tills vidare af anslaget till uppbörds- och frimärkesprovision
utgå full godtgörelse till de postförvaltare, kontrollörer
och postexpeditörer, hvilkas inkomst af uppbörds- och frimärkesprovisionen
minskas, i följd deraf att från innevarande års ingång nya postexpeditörsbefattningar
tillkommit.

Telegrafverket.

[2.] Sedan nästlidet års Riksdag antagit utgiftsstater för telegrafverket,

Telegrafverket, slutande å 1,476,930 kronor, att gälla under innevarande år, med rätt

Sjunde hufvud titeln. 31

för Eders Kongl. Maj:t att i nämnda stater göra de jemkningar, som
kunde finnas af behofvet påkallade, liar Eders Kongl. Maj:t den 20
oktober 1899 faststält telegrafverkets stater för år 1900 och dervid
beslutat följande ändringar beträffande stationspersonalen, Indika nu böra
för Riksdagen anmälas nemligen:

att två kommissarieaflöningar af 3:e klassen förflyttats den ena
från Kolbäck till Sala och den andra från Hessleholm till Gellivare.
De sålunda nu gällande staterna upptaga följande slutsummor:

aflöningsstaten ................................................ kronor 1,015,100: —

öfvergångsaflöningsstaten................................... » 3,200: —

pensions- och understödsstaterna .................. » 124,632: —

omkostnadsstaten ................................. ........ »_ 334,000: —

elller tillsammans kronor 1,476,932: —
hvilken summa med ett belopp af 2 kronor öfverstiger slutsumman i
det af 1899 års Riksdag godkända förslag till utgiftsstater för år 1900.

I underdånig skrifvelse den 31 oktober 1899 har telegrafstyrelsen
afgifvit förslag till stater för telegrafverket under år 1901 och dervid
beträffande

Aflöningsstaten

föreslagit förhöjning af vissa i de af Eders Kongl. Maj:t, faststälda
utgiftsstaterna för år 1900 under rubriken särskilda anslag förslagsvis
upptagna belopp.

På grund af nu kända förhållanden rörande tjenstemännens rätt
till ålderstillägg har styrelsen ansett det för ålderstillägg åt dertill
berättigade af styrelsens personal beräknade belopp 6,200 kronor böra
höjas med 1,500 kronor till 7,700 kronor.

Hvad det till arfvoden för extra biträden och vikariat upptagna
beloppet angår, erinrar styrelsen, att detta belopp för år 1900 höjdes
med 10,000 kronor från 120,000 kronor till 130,000 kronor. Ehuru
styrelsen vid beräkningen af denna höjning åt dåvarande förhållanden
haft anledning att föreslå ett ännu högre belopp, hade styrelsen
likväl, med hänsyn till den minskning i telegramantalet och derpå
beroende behof af extra biträden, som varit att motse, ansett sig kunna
inskränka ökningen till 10,000 kronor. Emellertid visade resultatet
af telegramvexlingen under den del af år 1899, som förflutit vid tiden
för den underdåniga skrifvelsens aflåtande, långt ifrån den minskning,
som eljest redan då bort vara skönjbar, utan i stället en afsevärd
ökning i telegramantalet. Styrelsen måste derföre beräkna, att för

Sjunde hufvndtiteln.

år 1901 behofvet af extra biträden komme att blifva ännu större.
Dessutom kunde, med hänsyn till de ökade lefnadsomkostnaderna och
deraf betingade kraf på högre aflöning, som inom alla löneklasser gjort
sig gällande, de till den extra personalen utgående arfvoden icke längre
hållas vid nuvarande belopp utan måste i någon män höjas. Styrelsen
har beräknat, att för mötande af de på dessa grunder ökade utgifterna
för arfvoden till extra biträden det nuvarande anslagsbeloppet,
behöfde höjas med 50,000 kronor eller från 130,000 kronor till 180,000
kronor.

Äfven anslaget till arfvoden åt telegramlärare och uppassare vid
stationerna blef för innevarande år höjdt med 30,000 kronor till 130,000
kronor. Denna höjning har emellertid, enligt hvad styrelsen meddelar,
redan visat sig otillräcklig. För år 1898 uppgick summan af utgifterna
under denna anslagstitel till mera än 132,000 kronor. De löner, som
hittills utgått inom denna betjeningsklass, vore fortfarande i allmänhet
ganska låga, och de förhöjningar deri, som styrelsen redan nödgats bevilja
och än vidare motsåge, nödvändiggjorde en ökning af ifrågavarande
anslag. Styrelsen har beräknat denna ökning till 20,000 kronor och
för den skull föreslagit, att detta anslag måtte höjas till 150,000 kronor.

Under förutsättning af bifall till hvad telegrafstyrelsen i fråga
om aflöningsstaten föreslagit, skulle denna stat ökas genom förhöjning
af anslaget för ålderstillägg åt dertill berättigade af styrelsens personal
med 1,500 kronor, af anslaget till arfvoden för extra biträden och
vikariat med 50,000 kronor samt af anslaget till arfvoden åt telegrambärare
och uppassare vid stationerna med 20,000 kronor eller med
sammanlagdt 71,500 kronor från 1,015,100 kronor till 1,086,600 kronor.

Vidkommande

öfvergång saflöning sstaten

anmäler telegrafstyrelsen, att, då en å denna stat upptagen f. d. förste
telegrafist under år 1900 uppnådde pensionsåldern, denna stats slutsumma
kunde minskas med 200 kronor eller från 3,200 kronor till

3,000 kronor.

I fråga om

Pensions- och under stödsstaten

föranledes, enligt hvad telegrafstyrelsen erinrar, ändring i denna stat
deraf, att, då bidraget till telegrafverkets pensionsinrättning skall mot -

Sjunde hufvudtiteln. 33

svara fem procent å den för året beräknade telegramportoinkomst, detta
bidrag, vid det förhållande att samma inkomst för år 1901 beräknats
till 1,575,000 kronor, bör höjas, så att det motsvarar fem procent å
sistnämnda belopp, eller från 73,750 kronor till 78,750 kronor. Denna
stats slutsumma skulle sålunda komma att höjas med 5,000 kronor från
124,632 kronor till 129,632 kronor.

Hvad slutligen angår

Omkostnadsstaten,

har telegrafstyrelsen till följd af de betydligt stegrade dagsverkslönerna
äfvensom den prisförhöjning, som på den senaste tiden gjort sig märkbar
särskildt i afseende på den för telegrafliniernas vidmakthållande
erforderliga materielen och hvilken förhöjning visade tendens att fortfara,
ansett sig böra föreslå, att anslaget till telegrafliniernas öfvervakande,
besigtning och underhåll höjdes med 20,000 kronor från 130,000
kronor till 150,000 kronor.

I öfriga under omkostnadsstaten förekommande poster har styrelsen
icke föreslagit annan ändring än att diverse utgifter för slutsummans
afrundning ökats med 768 kronor eller från 12,500 kronor till 13,268
kronor.

Slutsumman å denna stat skulle alltså genom dessa förändringar
blifva förhöjd med 20,768 kronor från 334,000 kronor till 354,768 kronor.

Med de af telegrafstyrelsen ifrågasatta ändringar skulle telegrafverkets
stater för år 1901 komma att utvisa följande slutsummor:

aflöningsstaten .................................................... kronor 1,086,600: —

öfvergångsaflöningsstaten .............................. „ 3,000: —

pensions- och understödsstaten........................ „ 129,632: —

omkostnadsstaten................................................ „ 354,768: —

eller tillsammans kronor 1,574,000: —

hvilket belopp med 97,068 kronor öfverstiger slutsumman å de af Eders
Kongl. Maj:t faststälda utgiftsstaterna för år 1900.

Då jag vid de af telegrafstyrelsen föreslagna ändringar i telegrafverkets
utgiftsstater icke funnit anledning till erinran, hemställer jag,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå,

att Riksdagen, med godkännande af omförmälda ändringar i telegrafverkets
stater, må, under Eders Kongl. Maj:t förbehållen rätt att i
verkets utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna finnas af behofvet
påkallade, såsom reservationsanslag, att utgå direkt af telegrafmedlen,
Bill. till Riksd. Prot. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. 5

[3.]

Tullverket.

34 Sjunde hufvudtiteln.

)

till telegrafverket för år 1901 anvisa enahanda belopp, 1,610,000 kronor,
hvartill inkomsterna af telegrafmedlen beräknats, samt tillika medgifva,
att det öfverskott, som kan å dessa inkomster uppstå, må af Eders
Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets och telefonväsendets tidsenliga
utveckling och förbättring.

Genom nådiga brefvet den 5 juni 1892 har Eders Kongl. Maj:t
anbefalt telegrafstyrelsen att årligen, intill dess definitiv stat för statens
telefonväsende kunde upprättas, vid afgifvande af förslag till utgiftsstater
för telegrafverket meddela ett öfverslag öfver de beräknade inkomsterna
af och utgifterna för telefonväsendet det år statsförslaget
af ser.

Till åtlydnad häraf har telegrafstyrelsen i sin förberörda skrifvelse
den 31 oktober nästlidet år meddelat, att inkomsterna af och utgifterna
för statens telefonväsen under år 1901 kunna förslagsvis beräknas till
följande belopp:

Inkomster: abonnements- och särskilda samtalsafgifter kronor 3,500,000: —
Utgifter: för drift och underhåll samt utvidgning af

telefonnäten ......... kronor 2,373,000: —

till räntor och afbetalning
å upplänta an läggningsmedel

...__» 1,127,000: — » 3,500,000: —

Tullverket.

I underdånig skrifvelse den 20 sistlidne november har generaltullstyrelsen
afgifvit förslag till tullverkets stater för år 1901.

Vid afgifvandet af detta förslag, har generaltullstyrelsen ansett
sig först böra erinra, att tullverkets nuvarande stater i väsentliga delar
syntes tarfva en mera omfattande granskning än den, hvars resultat
styrelsen nu hade att framlägga. Mellan tillkomsten af 1876 års aflöningsstat
för tullverkets lokalförvaltning, hvarmed den senast faststälda
aflöningsstaten i allt hufvudsakligt, hvad grunderna anginge, öfverensstämde,
samt närvarande tidpunkt läge nemligen en period af så pass
betydande utsträckning, att, äfven om den varit af mindre genomgripande
betydelse, med hänsyn till rörelsens utveckling och tullagstiftningens

Sjunde hufvudtiteln.

ordnande, än hvad förhållandet varit, densamma i allt fall kunde antagas
hafva så omgestaltat de förhållanden, hvilka vore bestämmande för tullverkets
verksamhet å de särskilda orter, der den lokala förvaltningen vore
förlagd, att anordningar, hvilka vid periodens början finge anses hafva
varit än så väl afpassade efter dåvarande förhållanden, nu näppeligen
kunde tänkas vara tillfredsställande. Nya kommunikationsleders tillkomst
och lokala förändringar i industriel eller kommersiela förhållanden
hade föranledt, att tullplatser, hvilka för två eller tre årtionden sedan
voro af mindre betydelse och derföre, hvad tullpersonalens både antal
och aflöning beträffade, tilldelades en mera underordnad ställning, numera
måste räknas bland landets vigtigare import- eller exportorter
och i följd deraf stälde väsentligt ökade kraf på tullverket med hänsyn
till tullförvaltningsgöromålens nöjaktiga handhafvande. Å andra sidan
funnes ock platser, hvilkas handel och sjöfart på utlandet vid tiden för
tillkomsten af 1876 års stat voro jemförelsevis vida mera betydande
än nu. Denna omständighet hade väl, åtminstone i mera framträdande
fall, delvis beaktats vid de partiela jemkningar, som tullverkets stater
under åren undergått. Dervid hade dock i allmänhet hänsyn tagits
endast till personalens antal. Frågan huruvida aflöningen kunde hafva
varit lämpad efter de ändrade förhållandena på platsen hade deremot
endast i ringa omfattning varit föremål för undersökning. Följden hade
också blifvit, att tullverkets stater i flera afseenden företedde ojemnheter,
och säkerligen hade dessa i sin mån medverkat till de klagomål,
som under senare tid försports från tullpersonalens sida, och hvilka icke
uteslutande finge antagas bero vare sig på den allmänna prisstegringen
eller derpå, att den utomordentligt stegrade rörelsen gjort tullverkets
arbetskrafter på de flesta större platser mer eller mindre otillräckliga
och i följd deraf arbetsbördan allt mera tryckande. Vidare hade ock å
vissa platser, som städse utmärkt sig för liflig rörelse, denna under
senare tid ökats i den grad, att fråga kunde vara, huruvida den erforderliga
tillökningen af personalen på dessa platser icke borde förbindas
med större eller mindre ändringar i den där förlagda tullförvaltningens
organisation.

Till stor del vore dessa och dermed i närmaste samband stående
förhållanden af mera invecklad art och af större omfattning, än att
deras skärskådande med erforderlig omsigt och noggranhet kunde medhinnas
i sammanhang med den utredning, hvarpå styrelsens årliga förslag
beträffande statsregleringen hvilade, helst som vid de förslag, hvartill
en sådan mera omfattande granskning kunde föranleda, äfven borde
tillses, om och i hvad mån förändrade förvaltningsgrundsatser vunnit

Sjunde hufvudtiteln.

tillämpning i de under senare tid tillkomna stater för andra förvaltande
verk. Styrelsen ansåge derföre nödigt, att åt frågan gåfves den mera
allsidiga behandling, som kunde åstadkommas af en på lämpligt sätt
sammansatt komité; och ville styrelsen i sammanhang härmed anmäla,
att ett flertal till styrelsen från underlydande myndigheter eller enskilde
befattningshafvande inom verket nu inkomna förslag eller petitioner
rörande ändringar i staterna befunnits vara af den beskaffenhet, att de
syntes höra behandlas af den ifrågasatta komitén, i följd hvaraf styrelsen
låtit med deras vidare handläggning anstå.

En annan fråga, som äfven syntes generaltullstyrelsen böra för
sin definitiva lösning till komitén öfverlemnas, vore, huruvida och i hvad
män de under sista tiden allmänt förhöjda lefnadsomkostnaderna icke
redan i och för sig påkallade någon förbättring i aflöningsförmåner för
tullverkets personal i allmänhet och särskildt för vissa grupper deraf.
Att ett verkligt och oafvisligt behof i detta afseende förelåge, kunde
styrelsen vitsorda. Talrika till styrelsen under år 1899 inkomna framställningar
från bemälda personal innehölle otvetydiga vittnesbörd derom.

Äfven om generaltullstyrelsen sålunda ansett sig kunna förutsätta, att
Eders Kongl. Maj:t skulle finna skäl att åt en komité uppdraga att granska
tullverkets stater samt afgifva förslag till de förändringar i dessa stater
hvilka kunde anses af omständigheterna påkallade, hade styrelsen likväl
trott, att utan afbidan å resultatet af en sålunda anordnad utredning
väsentliga ändringar i dessa stater redan nu skulle kunna företagas.
Vissa behof vore nemligen af den uppenbara beskaffenhet, att någon
tvekan om deras förefintlighet icke syntes kunna ifrågakomma, på samma
gång som deras afhjelpande uppenbarligen icke skulle på något sätt
verka hinderligt för de förslag, hvartill den förutsatta komitéutredningen
kunde föranleda; och gälde detta så väl om utjemnandet af vissa
oegentligheter i nuvarande stat som ock om inrättandet af vissa nya
tjenstebefattningar, hvilka befunnits erforderliga samt otvifvelaktigt lika
väl kunde inpassas i en blifvande förändrad stat som i den nuvarande.

Efter förutskickande af dessa anmärkningar har generaltullstyrelsen
redogjort för de ändringar i nu gällande stater, styrelsen i nyss antydda
afseende funnit behöfliga; och har styrelsen dervid, under erinran att,
ehuru aflöningen vid de föreslagna nya tjensterna icke kunnat upptagas
med andra belopp, än som för enahanda befattningar nu vore i stat
bestämda, detta ingalunda innebure, att styrelsen i hvarje fall funnit
samma aflöning afpassad efter nuvarande förhållanden och att icke en
möjligen förestående lönereglering borde omfatta äfven de eventuel
blifvande nya tjensterna, beträffande

Sjunde hufvudtiteln.

Aflåning sstaten

anfört, att, i enlighet med löneregleringskomiténs den 12 oktober 1876
afgifna underdåniga betänkande och förslag angående lönereglering för
generaltullstyrelsen, en af de tre notariebefatttningarne å kanslibyrån
blifvit i 1879 års stat indragen. Sedan dess både byråns å ordinarie
stat uppförda personal utgjorts af, förutom byråchefen, en sekreterare,
en registrator och aktuarie samt två notarier, hvartill kommit till och
med år 1897 en och derefter två amanuenser. Besinnade man, i hvilken
omfattning tullverkets göromål i allmänhet ökats under de två sista
årtiondena, syntes det ligga i öppen dag, att äfven göromålen inom
centralverket måste hafva i synnerligen hög grad tilltagit. Att denna
tillväxt i arbetsbördan fallit icke minst på de å kanslibyrån anstälde
tjenstemännen, vore väl äfven tydligt, om man tillsåge, hvilka göromål
på dem ankomme. Enligt § 17 af den för styrelsen gällande instruktion
skulle, utom det biträde, kanslibyråchefen påkallade för handläggningen
af de till hans byrå hörande ärenden, bemälde tjenstemän åligga:
dels förandet af styrelsens protokoll, dels uppsättandet af alla de från
styrelsen eller dess byråer utgående expeditioner, till hvilka koncept
icke aflemnades af ledamöterna, äfvensom, sedan expeditionerna blifvit
renskrifna och undertecknade, deras afsändning eller utlemning, och dels
förandet af diarier med register samt skyldigheten att dessa jemte styrelsens
arkiv och bibliotek i god ordning förvara.

Särskildt hade det alltjemt växande antalet utgående" skrivelser
vållat svårighet för byråns tjenstemän att medhinna sina åligganden.
Sådana skrifvelser, expedierade från styrelsen — deri således icke inberäknade
vare sig de från byråerna direkt utgående, ej heller expeditioner,
hvilka, såsom till exempel beslut om tullfritt utlemnande af reimporterade
varor, meddelades vederbörande tullförvaltningar genom påskrift
å handlingarna i målet — hade från 1,673 år 1879, eller det första året
efter embetsverkets nuvarande organisation, stigit till 3,525 år 1898.
För jemförelses skull kunde tilläggas, att antalet nummer i styrelsens
diarium för inkommande mål utgjorde 3,995„år 1879 och 7,117 år 1898.
Dessa senare siffror angåfve emellertid icke exakt antalet inkomna mål,
i det att vissa grupper af likartade mål, bland hvilka kunde nämnas
framställningar beträffande reglering af tullverkets stater, ansökningar
om fattigpension, anmälningar om verkstälda beslag, personallistor samt
diverse förteckningar och rapporter, upptoges under gemensamt, en

Aflåning sstaten.

Generaltullstyrelsen9

kanslibyrå.

Sjunde hufvudtiteln.

gång för hela året upplagdt nummer. Till ytterligare belysning af
frågan meddelades en närmare utredning af målens beskaffenhet för
sistnämnda år genom deras sammanförande i följande hufvudgrupper:

1) Kongl. bref, remisser, skrifvelser från statsdepartementen ......... 145

2) Tjenstetillsättningar, tjenstledighet, semester, förordnanden, an tagningar,

afförande ur personallista, inhållning .................... 1,619

3) Tullbehandlingsfrågor (klagomål och underställningar) ............ 330

4) Utslag, rapporter om stämningar, förseelser mot tullförfattnin garna,

frågor angående origtig ursprungsbeteckning ............ 237

5) Ansökningar rörande lossning och lastning, om tullsigillering

vid in- eller utförsel, om restitution af tull vid återutförsel,
tullfrihet vid återinförsel, anstånd med återutförsel m. m.
dylikt ................................................................................................... 2,333

6) Nybyggnader, syner, reparationer, anskaffande af diverse per sedlar

.................................................................................................. 160

7) Skeppsmätningsfrågor (afgiftsfrihet, origtig mätning, anstånd

med mätning m. m. dylikt) ........................................................ 71

8) Anmärkningar vid journalerna ................................................... 25

9) Reqvisition af penningar, räkningar, ersättningar, gratifika tioner,

anordningar och assignationer, depositioner ............. 1,050

10) Diverse (restitution af andra umgälder än tull, framställnin gar

från myndigheter eller enskilda personer om diverse,
reklamationer m. m.) ..................................................................... 1,147

Summa 7,117.

I den mån antalet utgående expeditioner sålunda blifvit allt större,
hade den del deraf, styrelsens sekreterare vid sidan af öfriga honom
åliggande göromål hunnit uppsätta, naturligen snarare minskats än ökats,
och då notariernas bestyr med expeditionernas kollationering och afsändning
numera upptoge en väsentlig del af arbetstiden på tjensterummet,
hade återstoden, äfven med frånräknande af dem, till hvilka
ledamöterna sjelfva aflemnat koncept, lika naturligt icke kunnat af
notarierna medhinnas, utan till stor del måst till uppsättning öfverlemnas
åt den eller dem, som bestridt amanuenstjenstgöringen, hvilkas
tid och arbete derigenom tagits i anspråk i en omfattning, som ingalunda
kunde anses berättigad med hänsyn till det arfvode af 1,200
kronor om året, som för sådan tjenstgöring åtnjötes. Styrelsen ansåge
derföre, att den minsta förstärkning i byråns arbetskrafter, som nu
kunde ifrågasättas, vore notarietjensternas ökning till samma antal som
före år 1879 eller från två till tre.

Sjunde hnfvndtiteln. 39

Äfven å revisionsbyrån hade behof af ökade arbetskrafter gjort
sig oafvisligt gällande. Den ordinarie personalen å denna byrå utgjordes
äfven af samma antal tjenstemän som år 1879, nemligen, förutom byråchefen,
en revisor och statistiker samt sex revisorer. Huru emellertid
det egentliga revisionsarbetet under de två sista årtiondena tillväxt,
kunde bäst bedömas af tullförvaltningarnas till omfånget alltjemt
växande journaler med tillhörande verifikationer. Sålunda omfattade
de inkommande tulljournalerna för år 1879 endast 11,850 ark och tillhörande
verifikationshäften utgjorde 1,789, under det att år 1898 ifrågavarande
journalers arkantal utgjorde icke mindre än 20,454 och verifikationshäftenas
antal 3,485. En förhållandevis icke mindre ökning i
byråns arbete hade förorsakats af den omständighet, att under de senare
åren inom landet uppstått en mängd industrier, som för sina tillverkningar
använde utländska tullpligtiga materialier, för hvilka tullrestitution
vid tillverkningarnes utförsel medgåfves. Det ålåge nemligen byrån
att öfvervaka, det alla för sådan restitutions åtnjutande föreskrifna vilkor
och kontrollbestämmelser behörigen iakttoges. För att det sålunda
ökade arbetet måtte kunna i behörig tid medhinnas och på ett tillfredsställande
sätt utföras, funne styrelsen nödigt, att byråns personal
ökades med minst två nya revisorer.

Beträffande den lokala tullförvaltningen och då först den i Stockholm
hade styrelsen i sitt förslag till reglering af tullverkets stater för år
1900, anmärkt, hurusom förhållandena i hufvudstaden, der förtullningsgöromålen
i första hand vore fördelade mellan flera, vidt skilda tullafdelningar,
så väsentligt afveke från förhållandena öfver allt annorstädes
inom landet, der förtullningsbestyren ännu i allt hufvudsakligt
vore koncentrerade i och omkring en enda tullhusbyggnad, att någon
egentlig jemförelse icke kunde ifrågakomma mellan denna stad och
andra tullplatser. Nyssberörda för Stockholm utmärkande förhållande
grundade alldeles särskilda kraf på tullverkets å stat uppförda tjenstemannapersonal
derstädes, icke blott hvad antalet beträffade, utan äfven
med afseende å tjenstegrad, då väl såsom regel borde gälla, att föreståndarne
för de särskilda, å olika ställen inom staden belägna tullafdelningarna,
hvilka alla utgjorde filialer af hufvudtullförvaltningen vid
Skeppsbron, icke lämpligen kunde väljas bland första gradens tjenstemän.
Antalet tjenstemän hos de afdelningar af lokalförvaltningen i
Stockholm, hvilka på antydda sätt arbetade på flera olika lokaler, nemligen
tullkammaren och packhusinspektionen, hade visserligen under
det sistlidna årtiondet ökats, tullkammarens med tre kammarskrifvare

Generaltull styrelsens revisionsbyrå.

Lokalförvalt ningen.

Stockholm.

Sjunde hufvndtiteln,

samt packhusinspektionens med två kontrollörer och tre kammarskrifvare,
men icke desto mindre vore tjenstemännens antal med hänsyn
till förtullningslokalernas antal otillräckligt, för att göromålen tillförlitligen
skulle kunna af dem uppbäras, och, hvad beträffade grundsatsen
att tullafdelningarnas föreståndare i regeln icke borde vara af
lägre grad än kontrollör, hade upprätthållande af denna grundsats icke
alltid varit möjligt med den dåvarande personalen. På grund deraf
syntes det styrelsen nödigt att redan då och utan afvaktan å de nya
förhållanden, som kunde komma att inträda i följd af nya tullokalers
anskaffande, och hvilka otvifvelaktigt komme att föranleda mera vidtgående
kraf från styrelsens sida på ökad personal, föreslå inrättande
af ett antal nya tjenster för tullkammaren och packhusinspektionen i
Stockholm.

• Hvad tullkammaren i Stockholm beträffade, hade styrelsen på
ytterligare anförda skäl föreslagit förstärkning af dess personal med
två andre kontrollörer. Ehuru af Eders Kongl. Maj:t biträdt, hade detta
förslag icke vunnit bifall af Riksdagen, som i underdånig skrifvelse
den 14 maj 1899 angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel rörande denna fråga meddelat, att inrättandet af
berörda befattningar synts Riksdagen böra tills vidare anstå; att, enligt
hvad af det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 13 januari samma år inhemtades, någon sådan förstärkning
i personalen då icke blifvit af tullkammaren i sammanhang med
den förestående regleringen af dess stat ifrågasatt; att, då förändrade
anordningar i afseende å tullokalerna i hufvudstaden vore att under
den närmaste tiden motse, dessa anordningars vidtagande torde böra
afvaktas före inrättande af tjenster, som icke syntes vara af förhållandena
oafvisligen påkallade, samt att Riksdagen följaktligen ansåge, att
antalet nya kontrollörer i andra lönegraden borde nedsättas från de i
statsrådsprotokollet upptagna fem till tre.

Ehuru den fullständiga förändring, hvilken, hvad stora tullhuset
vid Stockholms Skeppsbro beträffade, antagligen vore att i en snar
framtid motse, ännu icke påbörjats, vore dock, enligt hvad generaltullstyrelsen
meddelade, åtgärder redan under utförande för en provisorisk
utvidgning af tullkammarens i sagda byggnad inrymda lokal, hvartill
komme, att utvidgning af tullhuset vid Stadsgårdshamnen jemväl för
närvarande påginge. Vid detta förhållande och då tullkammaren numera
hos styrelsen anmält behofvet af sådan ändring i dess stat, att
dels två andre kontrollörer derå uppfördes för anställning såsom föreståndare
för tullkammareafdelningarne vid Stadegårdshamnen och å

Sjunde hnfvudtiteln

Blasieholmen, dels fyra ständiga biträden blefve anstälda vid tullkammaren
för tjenstgöring såsom kammarskrifvare, dels ock två nya kammarvaktmästaretjenster
inrättades, hade styrelsen icke kunnat underlåta att
ånyo upptaga frågan om ökning af den vid tullkammaren tjenstgörande
personalen. Styrelsen funne sig dervid, med anmälan att någon ändring
i tullokalerna å Blasieholmen icke för närvarande vore ifrågasatt, böra
erinra om det redan vid afgifvande af förslaget till stat för år 1900
anmärkta förhållandet, att den vid tullafdelningarna vid Stadsgårdshamnen
och å Blasieholmen inflytande uppbörd numera uppginge till
betydande belopp. Så utgjorde densamma under år 1898 ej mindre
än 2,702,192 kronor på det förra stället och 1,017,354 kronor på det
senare. Med afseende härå vore styrelsen fortfarande af den åsigt, att
tullkammaregöromålen å dessa platser, med hvilka göromål äfven uppbörden
i första hand af der debiterade afgifter vore förenad, icke lämpligen
kunde, såsom hittills måst ske, anförtros åt en lägsta gradens
tjensteman.

Hvad tullkammarens nu gjorda anmälan i öfrigt beträffade, ansåge
sig styrelsen för att styrka dess befogenhet endast behöfva hänvisa
till det förhållandet, att antalet till ständig tjenstgöring mot dagtraktamente
vid tullkammaren inkallade extra ordinarie kammarskrifvare år
1899 . uppgått till lägst två, under februari månad, men å andra tider
till vida mera och under maj månad till ej mindre än elfva, äfvensom
dels att under en längre följd af år en inkallad extra ordinarie betjent
ständigt biträdt vid uppassningen å tullkammaren och uppbördskontoret,
hvilka begge tullförvaltningsafdelningar betjenades af den å tullkammarens
stat uppförda kammarvaktmästaren, dels ock att de alltjemt
ökade göromålen vid Stadsgårdshamnen nödvändiggjorde anställandet
af en särskild kammarvaktmästare för tullkammareafdelningen derstädes.
Under sådana omständigheter och då det icke syntes styrelsen lämpligt
att öka antalet af de vid tullkammaren mot årligt arfvode tjenstgörande
så kallade biträdande kammarskrifvarne, hvilka nu vore två, funne
styrelsen nödigt, att de ordinarie kammarskrifvarnes vid tullkammaren
antal ökades med åtminstone två samt att antalet å tullkammarens stat
uppförde kammarvaktmästare likaledes ökades med två.

Genom ofvan omförmälda åtgärder för provisorisk utvidgning af
tullkammarens lokal i stora tullhuset i Stockholm skulle, enligt styrelsens
. åsigt, äfven kunna tillgodoses det sedan lång tid tillbaka förefintliga
beliofvet af beredande åt uppbördskontoret af så pass stor lokal,
att två kassor kunde der anordnas för mottagande af tulliqvid, hvarpå.
Ull lliksd. Prat. 11)00. 1 Sami 1 Afd. G

Sjunde hufvudtiteln.

igenom i någon mån den trängsel och tidsutdrägt, hvaröfver nu så
många klagomål anfördes, skulle kunna besparas den trafikerande allmänheten.
Emellertid förutsatte detta en ökning af den å kontoret
anstälda personal, hvilken, för närvarande bestående af en tullförvaltare
och en kammarskrifvare, räckte till endast för en kassa; och frågan
syntes styrelsen kunna lämpligast och med minsta kostnad ordnas så,
att, för ombesörjande af uppbörden vid den andra kassan, å kontorets
stat uppfördes, jemte ytterligare en kammarskrifvare till biträde, såsom
föreståndare en tjensteman, benämnd uppbördskassör och med samma
aflöning som andre kontrollörerne vid tullkammaren, hvilken tjensteman
skulle för hvarje dag redovisa uppbörden vid kassan till den för
kontorets hela uppbörd fortfarande i sista hand ensam ansvarige uppbördstullförvaltaren.

Från och med år 1881 hade å konfiskations- och kase örskontorets
i Stockholm stat varit uppfördt arfvode till en biträdande kammarskrifvare.
Att den ende ordinarie tjenstemannen vid kontoret, tullförvaltaren,
vore i behof af ett biträde, hade under den tid, som sedan
nämnda år förflutit, till fullo bekräftats. De göromål, som måste anförtros
åt bemälda biträde, vore dock både med afseende å beskaffenheten
och omfånget numera så betydande, att de med skäl kunde
grunda anspråk på den bättre inkomst och säkrare ställning, som en
befattning på ordinarie stat medförde. Härtill komrae, att bristen på
en andre ordinarie tjensteman vid kontoret understundom medfört svårighet
att anskaffa lämplig ställföreträdare för tullförvaltaren, då denne
varit förhindrad att tjenstgöra. Styrelsen ansåge derföre, i likhet med
kontoret, angeläget vara, att en ordinarie kammarskrifvare blefve derstädes
anstäld.

Packhusinspektionen i Stockholm hade, oaktadt så nyligen som
år 1899 anslag beviljats för uppförande å inspektionens stat af tre kontrollörer,
fem kammarskrifvare och två vaktmästare, likväl sett sig nödsakad
att ånyo hemställa om vidtagande af åtgärd för ökning af den
vid inspektionen anstälda personal. Härtill hade, utom den alltjemt
ökade trafiken, som icke minst på denna tullförvaltningsafdelnings
arbetskrafter stälde stora kraf, särskilt bidragit det pågående arbetet
med utvidgning af tullpackhuset vid Stadgårdshamnen, hvilket arbete
väntades blifva fullbordadt under innevarande år. Derstädes skulle då,
enligt inspektionens åsigt, erfordras, jemte det antal kammarskrifvare,
som rörelsens mer eller mindre betydande omfattning under olika delar
af året kunde påkalla, en föreståndare, hvilken inspektionen förmenat
böra tilldelas samma aflöning som kontrollörerne på tullkammaren och

Sjunde hufvudtiteln. 43

nederlagskontoret, samt närmast under honom, förutom den kontrollör,
som för närvarande vore derstädes anstäld, ännu två tjenstemän af denna
grad. Dessutom skulle, jemte den nuvarande vaktmästaren, erfordras
tre nya sådana betjente. Slutligen hade inspektionen ock anmält behofvet
af ytterligare tre kontrollörer för anställning såsom föreståndare,
en för expeditionen å Riddarholmen, eu för tullafdelningen vid centralbangården
samt en för vin- och sprit expeditionen vid tullpackhuset å
Skeppsbron.

För sin del kunde styrelsen icke finna, att den ifrågasatta föreståndaren
för packhuset vid Stadsgårdshamnen, hvilken tjensteman borde
vara underordnad inspektionens begge föreståndare, kunde tilldelas högre
grad än förste kontrollör, i likhet med den inspektionens föreståndare
närmast underlydande tjenstemannen i packhuset vid Skeppsbron, om
ock den nuvarande aflöningen för förste kontrollörerne finge anses allt
för låg i förhållande till de anspråk, som måste ställas å dessa tjenstemän.
Styrelsen ansåge derföre, att för ofvan angifna ändamål hos inspektionen
borde anställas ytterligare en förste kontrollör. Beträffande åter
de begärda fem kontrollörerne ansåge styrelsen, att antalet borde kunna
nedbringas med två, hvilka, åtminstone under närvarande förhållanden,
syntes kunna ersättas med kammarskrifvare. Vid sådant förhållande
skulle äfven antalet af de hos inspektionen anstälde kontrollörer — hvilket
på grund af de många särskilda tullafdelningar, der förtullningsgöromålen
i Stockholm handlades, måste vara, äfven relativt, större än på någon
annan tullplats — blifva lämpligare afpassadt i förhållande till antalet
kammarskrifvare, hvilket senare skulle komma att uppgå till sexton,
under det kontrollörerne blefve elfva. Hvad slutligen anginge de tre
vaktmästarne, ansåge sig styrelsen, för att styrka behofvet af dem, kunna
inskränka sig till att upplysa, att under år 1899. minst fem, men oftast
omkring tio extra ordinarie vaktmästare varit till ständig tjenstgöring
mot dagtraktamente inkallade hos inspektionen.

I afseende å tillväxten af göromålen vid nederlagskontoret i Stockholm
erinrade generaltullstyrelsen, att, då under åren 1867—1871 endast
en journal fördes för alla å nederlag derstädes liggande varor och då
sedermera under åren 1875—1887 ännu två journaler, en för s. k. torra
och en för s. k. våta varor, voro tillräckliga, hade den alltjemt tilltagande
nederlagsrörelsen sedan år 1888 kräft tre särskilda journaler,
två för torra och en för våta varor. Också hade debiterade uppbörden
för förtullningar från nederlag i Stockholm ökats från 2,598,000 kronor
år 1867 till 6,028,000 kronor år 1898. Förhållandet mellan dessa belopp
ensamt angåfve dock icke verkliga tillväxten i kontorets af nederlags -

Sjunde hufvudtiteln.

rörelsen förorsakade arbete. Den, hvad Stockholm beträffade, redan före
tillkomsten af nu gällande tullstadga genomförda ändring i stadgandena
om nederlag, att varuuttagningar med åtnjutande af anstånd med belöpande
tullafgifters erläggande icke vidare behöfde såsom förut ske i
förhållande till de »med samma lägenhet» inkomna varor af samma slag,
utan finge bero af uttagarens behållning å nederlaget, oafsedt de olika
lägenheter, med hvilka införseln egt rum, hade vållat en ansenligt ökad
arbetsbörda, hvilket bäst framginge af det förhållande, att, då de särskilda
posterna af i Stockholm förtulladt nederlagsgods år 1871 utgjorde
endast 12,300, hade desamma år 1875 stigit till 20,000, hvarefter de
än vidare ökats, så att de år 1898 uppgingo till 42,800. Härtill komme
dessutom en under årens lopp utomordentligt stegrad transitrörelse,
som kräfde en särskild expedition, till hvilken icke någon af de ordinarie
tjenstemännen nu kunde afstås, utan som måste anförtros åt en biträdande
kammarskrifvare.

Kontorets personal hade nemligen efter år 1875 föga förstärkts.
Enligt nämnda års stat utgjordes densamma af en tullförvaltare, en
kontrollör, två kammarskrifvare, en öfveruppsyningsman och en biträdande
kammarskrifvare. Sedermera hade härtill kommit en kammarskrifvare
och af styrelsen beviljats arfvode till ännu en biträdande kammarskrifvare.
Naturligtvis hade vid sådant förhållande personalen måst
förstärkas med inkallade extra ordinarie kammarskrifvare; och kontoret
hade i en hos styrelsen gjord framställning om ökade arbetskrafter,
erinrat, hurusom under de senaste sjutton åren en extra ordinarie kammarskrifvare
ständigt tjenstgjort å kontoret mot dagtraktamente. Med afseende
härå och då det måste anses olämpligt, att tillgång till en ordinarie
tjenstemans anställande vid transitexpeditionen saknades, syntes
det styrelsen uppenbart, att kontorets ordinarie personal nu borde förstärkas
med en tjensteman, men styrelsen ansåge ock, att det ifrågavarande
behofvet icke borde tillgodoses genom inrättande af en tjenst
i lägsta graden. Dels syntes det vara i sin ordning, att vid eu hvaraf
de tre nederlagsexpeditionerna vore anstäld en tjensteman af högre
grad, hvilket för närvarande, då endast två sådana tjensteman tunnes,
icke läte sig göra, och dels finge det, då redan tre kammarskrifvare
funnes å kontoret anstälda, anses billigt, att genom den ifrågasatta
tjenstens inrymmande i andra graden en möjlighet bereddes dessa kammarskrifvare
till befordran, hvartill med afseende å göromålens beskaffenhet
icke synnerligen stor utsigt för dem förefunnes å annan tullförvaltningsafdelning.
Styrelsen ansåge derföre skäligt, att en andre kontrollörstjenst
blefve å kontorets stat uppförd, vid hvilket förhållande en af de

Sjunde hufvudtiteln. 45

nuvarande kammarskrifvarne skulle blifva disponibel för transitexpeditionen.

Enligt hvad sålunda anförts ansåge styrelsen att för behöflig förstärkning
af lokaltullförvaltningen i Stockholm kräfdes inrättande af
följande nya tjänster, nemligen för anställning å tullkammaren: 2 andre
kontrollörer, 2 kammarskrifvare och 2 kammarvaktmästare, å uppbördskontoret:
1 uppbördskassör och 1 kammarskrifvare, å konfiskations- och
kassörskontoret: 1 kammarskrifvare, vid packhusinspektionen: 1 förste
kontrollör, 3 kontrollörer, 2 kammarskrifvare och 3 vaktmästare samt
å nederlagskontoret: 1 andre kontrollör; och ville styrelsen härvid erinra,
att, enligt nuvarande stat, aflöningen såväl för kontrollör vid packhusinspektionen
som ock för andre kontrollörer, hvarmed den föreslagne
uppbördskassören skulle likställas, utginge enligt hvad som gälde för
kontrollörstjenst i andra lönegraden, under det att förste kontrollör vid
packhusinspektionen åtnjöte aflöning såsom kontrollör i tredje lönegraden
samt att kammarskrifvarne i Stockholm vore uppförda i andra
lönegraden och vaktmästarne vid dervarande packhusinspektion i fjerde
lönegraden.

Sedan 1850-talet hade den vid tullkammaren i Gefle anstälda
personal ökats endast med en tjensteman, nemligen en kammarskrifvare.
Uppbörden derstädes hade under tiden mer än tiodubblats. Det vore
under sådana omständigheter lätt förklarligt, att numera svårighet mötte
att med denna personal tillfredsställande bestrida de vid tullkammaren
förefallande göromål. Särskildt vore det, enligt hvad tullkammaren anmält,
icke möjligt för tullförvaltaren, hvars tid helt upptoges å tullkammaren
vid bestyren med uppbörd, journalsföring, skriftvexling m. m.,
att egna någon uppsigt åt de vigtiga packhusgöromålen, utan komme
dessa att hvila å öfveruppsyningsmannen. Men jemte det att å en så
betydande importort, som Gefle numera vore med en uppbörd af öfver
en och en half million kronor i tullmedel, det näppeligen kunde anses
annat än oegentligt, att de till grund för tulluppbörden liggande tullbehandlingsbestyren
helt och hållet berodde på en tullbetjent utan något
egentligt öfvervakande af tjensteman, blefve öfveruppsyningsmannen
med den nuvarande anordningen alldeles dragen ifrån sina åligganden
såsom bevakningsbefäl. Styrelsen ansåge derför högst nödigt, att en
särskild tjensteman för tjenstgöring i packhuset blefve uppförd å tullkammarens
stat, och syntes denne såväl med afseende derå, att han
borde närmast under tullkammareföreståndarne utöfva chefsskapet (ifver
den i packhuset tjenstgörande personal, som ock på grund af göromålens
omfång och ansvar böra blifva en andre kontrollör med samma

Gefle.

Göteborg.

46 Sjunde hufvudtiteln.

aflöning, som åtnjötes af den i packhuset i Malmö tjenstgörande andre
kontrollören d. v. s. kontrollör i andra lönegraden.

Sedan, på grund af Eders Kongl. Maj:ts i nådigt bref den 5 mars
1897 lemnade tillstånd till anordnande af en förtullningslokal vid nya
Masthuggskajen i Göteborg, särskildt tullhus blifvit derstädes af nämnda
stad uppfördt, hade, på underdånig framställning angående anställande
vid ifrågavarande nya tullafdelnings tullkammare- och packhusexpeditioner
af erforderlig tullpersonal, Eders Kongl. Maj:t. för sådant
ändamål genom nådigt bref den 7 sistlidne juli bemyndigat generaltullstyrelsen
att genom förordnanden, gällande tills vidare, tillsätta å
tullkammarens i Göteborg stat en andre kontrollörstjenst, två kammarskrifvaretjenster
och en kammarvaktmästaretjenst samt å packhusinspektionens
derstädes stat en första kontrollörstjenst, två kontrollörstjenster,
tre kammarskrifvaretjenster och två vaktmästaretjenster med
rätt för dem, som sålunda förordnades, att åtnjuta enahanda aflöning,
som i tullförvaltningens i Göteborg stater vore för motsvarande tjenster
anvisade.

Sagda nya, provisoriskt bestämda tjenstår funne styrelsen nu böra
å stat uppföras; men derutöfver erfordrades, enligt hvad I hos styrelsen
blifvit anmäldt, ytterligare förstärkning af lokaltullförvaltningens i Göteborg
personal.

Redan sommaren 1899 hade, i sammanhang med framställning
om den för packhusexpeditionen i förutnämnda nya tullhusbyggnad erforderliga
personal, packhusinspektionen i Göteborg hemstält om förstärkande
af den inspektionen underlydande, för annan tjenstgöring afsedda
tjenstemannapersonal med en kontrollör, afsedd att, bland annat,
utöfva tillsyn öfver tullbehandlingen i varuskjulen, samt sex kammarskrifvare,
hvilken framställning då emellertid icke föranledde någon
annan åtgärd, än att inspektionen hänvisades att vid den tidpunkt, då
frågan om förslag till eventuela ändringar i lokalförvaltningens i Göteborg
stat år 1899 borde till vederbörande ingifvas, inkomma med den
förnyade framställning i ämnet, som af dåvarande förhållanden kunde
påkallas. I sin nu till tulldirektören ingifna framställning hade inspektionen
förmält, att inspektionen vid närmare öfvervägande kommit till
den öfvertygelse, att de vigtiga vägningarne i de sex förefintliga varuskjulen
kräfde en tjensteman af kontrollörsgrad åtminstone i hvartannat.
skjul, i följd hvaraf inspektionen nu ansåge, att den ifrågasatta förstärkningen
af personalen borde utgöras af tre kontrollörer och fyra
kammarskrifvare. Inspektionens framställning, så vidt antalet deri äskade
nye tjenstemän anginge, hade biträdts af tulldirektören i Göteborg,

Sjunde hutfrudtiteln.

hvilken deremot icke ansett sig ega anledning ifrågasätta, att mer än
en af de ifrågavarande tjenstemännen, på sätt inspektionen tidigare
föreslagit, tilldelades kontrollörsgrad.

Gent emot den under omedelbar tjensteutöfning vunna erfarenhet,
som af inspektionen åberopats till stöd för ändringen i dess tidigare
förslag, tilltrodde sig styrelsen så mycket mindre att förorda någon
annan fördelning mellan de olika tjenstemannagraderna af de sju erforderliga
nya tjensterna, än den af inspektionen förordade, som, med
fästadt afseende å olika lokala förhållandens kraf, styrelsen funne, att
enligt inspektionens nuvarande förslag, jemfördt med härofvan framställa
förslag rörande packhusinspektionens i Stockholm stat, förhållandet
mellan antalet tjenster i kontrollörs- och i kammarskrifvaregrad
vid de begge inspektionerna skulle blifva någorlunda lika. Enligt styrelsens
åsigt borde således de ifrågasatta sju nya tjensterna å stat uppföras
och tilldelas kontrollörs- och kammarskrifvaregraderna med tre i
den förra och fyra i den senare.

Vid ännu en af lokaltullförvaltningsafdelningarna i Göteborg erfordrades
ökad tjenstemannapersonal, nemligen vid konfiskations- och
kassörskontoret, der, likasom vid motsvarande afdelning i Stockholm,
för närvarande- utom tullförvaltaren tjenstgjorde endast en biträdande
kammarskrifvare. Kontoret hade nu i en af tulldirektören tillstyrkt
framställning på grund af mängden och beskaffenheten af de göromål,
Indika kontoret hade att handlägga och deri en betydlig ökning under
de senaste tio åren egt rum, hemstält, att i stället för det till berörda
biträdande kammarskrifvarebefattning af styrelsen anslagna arfvode en
ordinarie kammarskrifvaretjenst måtte varda å stat uppförd; och då
ungefär samma behof af en dylik tjenst förefunnes här som vid konfiskations-
och kassörskontoret i Stockholm, vore enligt styrelsens åsigt
den ifrågasatta ändringen betingad af trafikens utveckling och förhållandena
i öfrigt, i följd hvaraf ytterligare en för lokalförvaltningen i
Göteborg afsedd kammareskrifvaretjenst syntes böra inrättas.

Slutligen erfordrades äfven tillökning i den vid tullbevakningen i
Göteborg anstälda personal. Denna förstärktes visserligen senast år
1894 med tio vaktmästare, men detta oaktadt hade det i följd af trafikens
ständiga tillväxt befunnits nödigt att, för upprätthållande af bevakningen
åliggande göromål, hvartill äfven hörde tillsyn å nederlagsoch
transitrörelsen, i tjenstgöring använda ett ansenligt antal inkallade
extra ordinarie betjente, hvilket behof alltjemt stegrats, så att, enligt
hvad upplyst blifvit, medan antalet i daglig tjenstgöring inkallade extra
ordinarie vaktmästare år 1895 utgjorde 23, medeltalet al dagligen an -

Strömstad.

48 Sjunde hnfvudtiteln.

vända dylika extra biträden år 1898 uppgått till 29 samt under 1899
års åtta första månader till 32. Vid sådant förhållande funne styrelsen,
i likhet med tullbevakningsinspektionen och tulldirektören, att minst
tio nya vaktmästaretjenster borde vid ifrågavarande bevakning inrättas.

Sammanlagda antalet af de nya tjenster, som erfordrades vid lokaltulllörvaltningen
i Göteborg, skulle sålunda blifva, för anställning å tullkammaren:
1 andre kontrollör, 2 kammarskrifvare och 1 kammarvaktmästare,
vid packhusinspektionen: 1 förste kontrollör, 5 kontrollörer, 7
kammarskrifvare och 2 vaktmästare, å konfiskations- och kassörskontoret:
1 kammarskrifvare samt vid tullbevakningen: 10 vaktmästare;
och erinrade styrelsen härvid, att enligt nuvarande stat förste och andre
kontrollörsbefattningarne, likasom ock kontrollörstjensterna i packhuset,
vore i aflöningshänseende likstälda med motsvarande tjenstebefattningar
vid lokalförvaltningen i Stockholm, hvilket äfven vore förhållandet med
afseende å kammarskrifvare- och vaktmästaretjensterna.

Då, efter mellanrikslagens upphörande ett antal nya gränsridaretjenster
inrättades vid riksgränsen mot Norge, först på "förordnande och
sedermera från och med år 1899 å stat, anstäldes vid den del af gränsen,
som låg inom Strömstads tullkammaredistrikt, fem dylika bevakningsbetjente
utöfver det förut varande antalet af fyra ordinarie och
en tillförordnad, hvilken sistnämnde jemväl blef å 1899 års stat uppförd.
Af de nye tjensteinnehafvarne posterades en vid Krokstrand invid
Idefjorden och en vid Håfve vid landsvägen, som ledde till norska
jernvägsstationen Praestebakke och Fredrikshald. Emellertid hade under
tiden tillkommit ett nytt stenhuggeri å svenska sidan vid Idefjordens
innersta bugt, tillhörigt, likasom stenhuggerierna vid Idefjorden i allmänhet,
norska undersåtar, och den lifliga trafik mellan berörda plats
och norska sidan af gränsen, som deraf blefve en följd, hade föranledt
styrelsen att redan i slutet af år 1898 medgifva inkallandet derstädes
af en extra ordinarie gränsridare till tjenstgöring. Denna tjenstgöring
hade sedermera oafbrutet pågått och, då rörelsen på stället alltjemt
ökats, måste densamma otvifvelaktigt äfven framdeles blifva stadigvarande.
Vid sådant förhållande funne styrelsen en ny gränsridaretjenst,
afsedd för Strömstads tullkammaredistrikt och, likasom öfriga å tullkammarens
stat uppförda gränsridaretjenster, med aflöning i lägsta
lönegraden böra inrättas.

Vidare ansåge styrelsen, i likhet med tullkammaren i Strömstad,
nödigt, att kustbevakningen i tullkammarens distrikt blefve förstärkt.
Med den för närvarande å stat uppförda personalen, hvilken endast vore
tillräcklig till bemanning af de två nuvarande jakterna, förlagda, den

Sjunde hufvudtiteln.

ena i Strömstad och den andra vid Hästvåm i närheten af Fjellbacka,
kunde effektiv bevakning icke utöfvas öfver den lifliga utrikes trafik,
som å denna del af kusten egde rum. Tullkammaren hade, såsom företrädesvis
vigtigt, framhållit, att en noggrannare uppsigt anordnades
öfver den sjöfart, som berörde de utanför Strömstad belägna Kosteröarna.
Dels hade nemligen öboarne sjelfve samfärdsel med Danmark i
och för afsättning af hummer, dervid visat sig, att de icke varit främmande
för oloflig införsel af bränvin från nämnda land, och dels ginge
genom Kosterfjorden ett stort antal fartyg från Norge, särskildt från
Fredriksliald och Fredriksstad, till andra utrikes orter. Då dessa fartyg
ofta tvingades att söka hamn under Kosterlandet, der de stundom komme
att qvarligga flera dagar, tarfvade de särskild tillsyn. Sådan erfordrades
också i följd af de talrika sjöfynd, som der ifrågakomme. Ännu
ett skäl för dessa öars noggranna öfvervakande vore deras närbelägenhet
intill de Norge tillhörande Hvaleröarne. Med afseende å dessa omständigheter
ansåge styrelsen, i likhet med tullkammaren, att en tulljakt
borde stationeras vid Kosteröarne under befäl af en kustvakt och med
en besättning af tre kustroddare, två afsedda för jaktens manövrering
och den tredje för bevakning i land under jaktens patrullering.

Dessutom hade tullkammaren hemställt om förläggande af en
särskild kustbevakningspostering vid Hafstensund. Stenhuggerirörelsen,
som nått en synnerligen stor utveckling utmed hela norra Bohusläns
kust, vore, enligt hvad tullkammaren upplyst, icke minst liflig vid de
på ömse sidor om Hafstensund belägna, i landet inskjutande Tanumsocli
Sannäskilarne samt Salt- och Isvikarne, der ett stort antal fartyg
årligen intoge last af sten. Äfven der läge denna verksamhet nästan
helt och hållet i norska undersåtars händer; och detta förhållande påkallade
trägen tillsyn, att icke farkoster direkt inlöpte dit från Norge
utan iakttagande af vederbörliga seglationsföreskrifter. Ett annat förhållande,
som påkallade förläggande af en kustbevakningspostering invid
Hafstensund, vore, att från Norge utmed kusten kommande fartyg
ofta af motvind eller dimma nödgades ankra i Hafstensund, dit äfven
fartyg sökte sig in utifrån hafvet för att finna hamn. Enligt tullkammarens
förslag, livilket styrelsen funne sig böra biträda, skulle ifrågavarande
postering, som borde vara försedd med antingen jakt eller
däckad snipa, bestå af en kustvakt och två kustroddare, af hvilka senare
en skulle posteras till bevakning i land.

Af den personal, hvarmed kustbevakningen i Strömstads tullkammaredistrikt
således skulle behöfva förstärkas, kunde de fem kustrodBih.
till Riksd. Vrot. VJOO. 1 Sami. 1 Afd. 7

Va Ther g.

Halmstad.

50 Sjunde hufrudtiteln.

darne öfverflyttas från annat tullkammaredistrikt, der de kunde undvaras.
De nya tjänster, hvilka för ändamålet erfordrades och livilkas
uppförande å stat nu äskades, blefve sålunda endast två kustvakt^enster
till sjös.

Alltsedan år 1883 hade vid tullkammaren i Varlerg, der tullförvaltaren
vore ende ordinarie tjenstemannen, tillika varit anstäld en biträdande
kammarskrifvare; och då erfarenheten till fullo bekräftat oumbärligheten
af en andre tjensteman, hade tullkammaren nu gjort framställning,
att i stället en ordinarie kammarskrifvare måtte å tullkammarens
stat uppföras. Härvid kunde till äfventyrs erinras, att tullkammare
under tullförvaltares öfverinseende antagligen snart komme
att öppnas i Borås och att en minskning i göromålen vid tullkammaren
i Varberg i följd deraf kunde motses. Detta skulle dock sannolikt icke
blifva förhållandet i nämnvärd grad, hvad de egentliga tullkammaregöromålen
beträffade, enär det kunde förutses, att ett icke obetydligt
antal försändelser komme att befordras öfver Varberg transito till Borås,
och kunde det för den skull icke gerna antagas, att den ifrågasatta tjenstemannen
icke fortfarande skulle komma att behöfvas. Styrelsen funne
sig alltså böra tillstyrka inrättandet af berörda nya tjenst, hvilken styrelsen
ansåge böra upptagas i den lägre lönegraden.

Jemväl tullkammaren i Halmstad hade anmält behof af tullkammarepersonalens
ökning. Förutom de å ordinarie stat uppförde tjenstemännen,
tullförvaltaren och en kammarskrifvare, tjenstgjorde dagligen,
enligt hvad tullkammaren upplyst, derstädes samt i packhuset en biträdande
och två extra ordinarie kammarskrifvare; och hade tullkammaren
vid sådant förhållande hemstält om inrättande derstädes af en
kontrollörstjenst och en kammarskrifvaretjenst.

Väl vore det sant, att uppbörden och i följd deraf äfven göromålen
i Halmstad ökats ansenligt under de senare åren. Så hade uppbörden,
som ännu år 1894 utgjorde endast 260,934 kronor tullmedel,
stigit till 561,995 kronor år 1897 och till 667,671 kronor år 1898,
men härvid vore att märka, att en ansenlig del af dessa tullmedel utgjordes
af tull för spannmål, hvilken tull år 1897 uppgått till mer än

300,000 kronor. Under sådana omständigheter och då tullkammare
funnes, som med vida större uppbörd ännu hade endast en föreståndare,
samt frågan egde organisatorisk betydelse och för den skull lämpligen
syntes böra göras till föremål för behandling vid en blifvande mera
allmän granskning af tullverkets stater, ansåge sig styrelsen icke nu
böra föreslå inrättandet af den ifrågasatta kontrollörstjensten. Deremot
funne styrelsen sig böra understödja förslaget om en kammarskrifvares

Sjunde hufvudtiteln

anställande vid tullkammaren och hemstälde derföre om inrättandet af
ytterligare en sådan tjenst i den lägre lönegraden.

Samma skäl, som föranledt styrelsen att föreslå inrättandet af en Helsingborg.
andra kontrollörstjenst för packhuset i Gefle, gjorde sig med om möjligt
ännu större styrka gällande för uppförande å tullkammarens i Helsingborg
stat af eu särskild tjensteman, afsedd för tjenstgöringen i packhuset.

På grund af platsens egenskap af gränsort och den lifliga och snabb
expedition kräfvande trafiken syntes der ännu mindre än i Gefle vara
möjligt för tullförvaltaren att egna någon tillsyn åt packhusgöromålen.
Uppbörden i Helsingborg — under år 1898 öfverstigande två millioner
kronor — vore äfven större än i Gefle, och föremål för import derstädes
vore, såsom statistiken utvisade, de mest olikartade varuartiklar1 ett förhållande,
som naturligtvis stälde stora kraf på packhuschefens varukännedom
och utbildning i öfrigt. Också hade tullkammaren förordat,
att för ändamålet en packhusinspektors- eller kontrollörstjenst måtte
inrättas. Detta förslag kunde styrelsen emellertid icke understödja.

Möjligt vore väl, att i en icke aflägsen framtid det kunde befinnas lämpligt
att gifva äfven närmaste föreståndaren för packhuset i Helsingborg den
mera sjelfständiga ställning, som tillkomme packhusinspektoren i Malmö,
men tills vidare kunde, enligt styrelsens åsigt, det föreliggande behofvet
nöjaktigt tillgodoses genom inrättande af en andre kontrollörstjenst.

Jemte sagda befattning ansåge styrelsen, att för samma tullkammares
räkning erfordrades två nya kammarskrifvaretjenster, hvaremot styrelsen
för närvarande icke funne sig böra biträda af tullkammaren gjord framställning
om ytterligare en fjerde ordinarie tjensteman. Att deremot
de två nya kammarskrifvaretjensterna vore högeligen af behofvet påkallade,
lede icke tvifvel. Den synnerligen kraftiga tillväxten i trafiken öfver
denna plats — hvars betydelse bäst framginge deraf, att tulluppbörden
derstädes under de sista fem åren ungefär fördubblats — och särskilt
ångfärjetrafiken med de många in- och utklareringarne dagligen förutom
all annan deraf härflytande expedition stälde synnerligen stora fordringar
på dervarande tullpersonal; och att den nu på tullkammarens stat uppförda
tjenstemannapersonalen icke vore tillräcklig, visade sig nogsamt
af det förhållande, att under år 1899 i allmänhet tro extra ordinarie
kammarskrifvare, utom en biträdande kammarskrifvare, varit i ständig
tjenstgöring använda.

Styrelsen ansåge alltså, att för anställning vid tullkammaren i
Helsingborg nu borde å tullverkets allöningsstat uppföras ytterligare en
andre kontrollör, hvilken syntes böra få åtnjuta samma aflöningsförmåner
som den nuvarande andre kontrollören i Malmö, samt två nya kammar -

Malmö.

52 Sjunde hufvudtiteln.

skrifvaretjenster, hvilka, likasom de å tullkammarens stat förut uppförda,
borde inrymmas i den högre lönegraden.

En af de få förändringar i nuvarande stat med afseende å aflöningen,
hvilka styrelsen ansett sig böra vid detta tillfälle ifrågasätta, gälde de
begge tullkammareföreståndarne i Helsingborg. Vid tillkomsten af 1869
års normalstat för tullverkets lokalförvaltning angafs uttryckligen —
såsom af Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 23 till 1868 års
Riksdag inhemtades — att i afseende å tullförvaltarelönen i Helsingborg
tagits i betraktande den tullförvaltaren tillkommande förmånen af boställslägenhet,
hvilken beräknats till femhundra kronor. Enahanda hade
väl ock förhållandet varit med kon trollörstjensten, enär äfven innehafvaren
af denna tjenst, lika väl som tullförvaltaren, jemlikt nådigt bref den 7
december 1833 innehaft boställslägenhet i tullverkets i Helsingborg
belägna fastighet. Berörda de begge tullkammareföreståndarne tillkommande
förmån, hvilken ännu qvarstod vid de mera omfattande ändringar,
som tillkommo i aflöningsstaten år 1876, hade sedermera upphört,
efter det tullverkets ifrågavarande fastighet blifvit på grund af
nådiga brefvet den 20 september 1889 försåld. Hetta hade dock hittills
icke verkat någon ändring i tullkammareföreståndarnes aflöning, enär
styrelsen, oaktadt deras upprepade anhållan, hittills icke ansett sig böra
derom göra underdånig framställning. Emellertid funne sig styrelsen
nu, då åter en dylik anhållan från tullkammareföreståndarne förelåge,
ehuruväl de nuvarande innehafvarne af ifrågavarande tjenster tillträdt
desamma utan berättigade anspråk på ersättning för berörda, tidigare
med tjensterna förenade förmåner, likväl icke kunna annat än erkänna
befogenheten af deras begäran, att aflöningsförmånerna vid så ansvarsfulla
och ansträngande tjenster, som dessa under de senare åren blifvit,
måtte återställas till de ungefärliga belopp, hvartill de enligt senaste
löneregleringar ursprungligen uppgått; och hade styrelsen för den skull
och i betraktande af det numera stegrade hyresvärdet trott sig böra
hemställa, att ifrågavarande begge tjenster måtte i aflöningshänseende
likställas med motsvarande befattningar i Malmö och Norrköping.

De ordinarie tjenstemännens antal vid tullkammaren i Malmö hade
efter år 1876 ökats med en på 1884 årens stat tillkommen tullkassör och
sammanlagdt fem å 1894 och 1898 års stater nyuppförda kammarskrifvare.
Samtidigt hade emellertid uppbörden ökats från 2,195,252 kronor tullmedel
och 33,156 kronor fyr- och båkmedel år 1876 till respektive
5,053,026 kronor samt 87,682 kronor år 1898. Den ansenliga tillväxt
i tullkammarens arbetsbörda, hvarom denna ökade uppbörd vittnade,
och hvilken här, likasom i Helsingborg, ytterligare skärpts genom krafven

Sjunde hutvudtiteln

på skyndsammare expedition i följd af nytillkomna samfärdselmedel,
både föranledt användande i stor utsträckning af inkallade extra ordinarie
tjenstemän såväl vid de egentliga tullkammaregöromålen som ock i
packhuset. Olägenheterna af detta förhållande och bristen på erforderligt
antal extra ordinarie tjenstemän hade föranledt tullförvaltningen att
nu hemställa om en i förhållande till den stegrade trafiken någorlunda
afpassad ökning af antalet ordinarie tjenstemän. Dervid hade först framhållits
behofvet af två nya andre kontrollörer att anställas, den ene å
tullkammaren och den andre i packhuset. Flera af de göromål å tullkammaren,
hvilka vore afsedda för kontrollören och enligt sakens natur
tillhörde hans tjenst, hade, enligt hvad tullkammaren upplyst, enär
denne tjensteman numera vore upptagen med nederlags- och transitgöromålen
samt journaliseringen af utgående varor, måst, i saknad af
tjensteman af högre grad, anförtros åt en kammarskrifvare, hvilket
finge anses mindre lämpligt. Hvad åter anginge den för packhustjenstgöringen
ifrågasatte andre kontrollören, hade framhållits, hurusom för
närvarande packhusinspektoren, i följd af nödvändigheten att esomoftast
inspektera handläggningen af de förtullningsbestyr, hvilka förekomme
utom packhuset vid ångfärjestationen och på kajerna inom packhusområdet,
äfvensom utom packhusområdet förekommande vägningar af
spanmål m. m., allt för mycket droges från uppsigten öfver tullbehandlingsgöromålen
i packhuset, hvarföre det måste anses synnerligen angeläget,
att derstädes anstäldes ytterligare en tjensteman i andra graden,
hvilken, jemte det han skulle förestå en expedition i packhuset, kunde
öfvertaga en del af nyssberörda inspektionsgöromål. Till detta skäl,
som i och för sig finge anses talande nog, ville styrelsen lägga den
anmärkning, att i ett packhus med så omfattande göromål som i Malmö
det icke kunde anses lämpligt, att, såsom för närvarande vore förhållandet,
alla de under packhuschefen lydande tjenstemännen med undantag
af en enda tillhörde lägsta graden.

Äfven i sistnämnda grad påkallades förstärkning af tjenstemännens
antal vid såväl tullkammare- som packhusgöromålen. För närvarande
deltoge dagligen under hela året, enligt hvad upplyst blifvit, i de förra
tre och i de senare icke mindre än åtta extra ordinarie kammarskrifvare,
häribland icke iuberäknade de biträdande kammarskrifvarne. Vid sådant
förhållande syntes det nu af tullförvaltningen begärda antalet af förn
nya kammarskrifvare, deraf en afsedd för tullkammaren och fyra för
packhuset, vara det lägel a, som borde ifrågakomma.

Härförutom påkallades förstärkning af tullbevakningen i Malmö,
vid hvilken för närvarande tjenstgjorde, utom den ordinarie personalen,

Trelleborg.

Sjunde hufvudtiteln.

en ständigt biträdande uppsyningsman och 10 å 12 ständigt inkallade
extra ordinarie vaktmästare. Med afseende härå och i betraktade af
den ansenliga och allt mer tilltagande gods- och persontrafiken samt
nederlags- och isynnerhet transitrörelsen i Malmö, hvithet allt stälde
årligen växande kraf på bevakningspersonalen, måste styrelsen anse fullt
fog förefinnas för tullförvaltningens nu gjorda framställning om bevakningspersonalens
förstärkning med en uppsyningsman och sex vaktmästare.

Hela tillökningen i den för tullkammaren i Malmö afsedda personal
å stat skulle vid sådant förhållande blifva 2 andre kontrollörer,
5 kammarskrifvare, 1 uppsyningsman och 6 vaktmästare; varande för
närvarande å tullkammarens stat andre kontrollören upptagen såsom
kontrollör i andra lönegraden samt öfrige nu föreslagne tjensteinnehafvares
vederlikar upptagne, kammarskrifvare och uppsyningsmän i den andra
eller högre lönegraden och vaktmästare i fjerde lönegraden.

Sedan genom nådigt bref den 18 maj 1866 medgifvits, att i
Trelleborg sjötullkammare med dertill hörande klareringsrätt finge omedelbarligen
öppnas, uppfördes på 1867 års stat för dervarande tullförvaltning
1 tullförvaltare, 2 vaktmästare och 1 roddare. Denna ordinarie
personal både sedan förstärkts endast med 1 xippsyningsman, tillkommen
å 1871 års stat samt ytterligare 1 vaktmästare från och med 1873;
och utginge aflöningarne vid samtliga dessa fenster fortfarande med
enahanda belopp som enligt 1876 års stat. Trafikförhållandena å platsen
hade dock sedan dess undergått en så fullständig omgestaltning, att
personalens hvarken antal eller aflöning numera kunde anses afpassad
efter hvad nödigt och skäligt vore. Från 20,598 kronor, hvartill tulluppbörden
i Trelleborg belöpte sig år 1867, hade densamma småningom
gått uppåt till 46,520 kronor under år 1896, men, sedan under år 1897
den nya trafikleden Trelleborg—Sassnitz tillkommit, hade uppbörden
stigit redan under samma år till 234,471 kronor och företedde år 1898
en ytterligare ökning till 340,896 kronor. Derjemte borde nppmärksammas
den betydande transitotrafik, som numera egde rum öfver
ifrågavarande stad och hvilken icke blefve synlig i tulluppbörden, men,
i likhet med den på uppbördssiffran föga inverkande passageraretrafiken,
kräfde icke ringa arbete af tullpersonalen. Hela antalet af de till
staden inkomna kolli, som ännu år 1875 uppgått till endast 11,538
stycken, hade år 1898 stigit till 117,644 stycken; och af sistnämnda
antal transiterade till andra orter icke mindre än 69,643 stycken, deraf
14,938 kolli vanligt fraktgods och 54,705 med posten befordrade kolli.

Gifvet vore, att med en så ansenlig tillväxt i trafiken de tullför -

Sjunde hufvudtiteln. ‘»5

valtningen å platsen åliggande göromål icke kunnat ombesörjas med
den ordinarie personalen, utan att inkallad extra personal måst i stor
utsträckning användas. Då emellertid numera ett par års erfarenhet
förelåge, huru de nya trafikförhållandena verkade, och då af hvad styrelsen
inhemtat angående förhållandena under år 1899 framginge, att
trafiken under samma år ytterligare i betydlig grad utvecklats, ansåge
styrelsen sig ega fullt skäl att söka åstadkomma den förändring i tullkammarens
stat, hvartill förhållandena, sådana de hittills gestaltat sig,
finge anses böra föranleda, hvarvid styrelsen dock ville erinra, att,
derest importen till Trelleborg skulle fortfarande utveckla sig på sätt
hittills vunnen erfarenhet gåfve anledning att förmoda, en ännu mera
omfattande reglering af tullkammarens stat inom en icke aflägsen framtid
syntes blifva erforderlig. Det nuvarande behofvet, sådant det kunde
anses uttryckt genom 1898 års uppgifter rörande trafiken, ansåge styrelsen,
i likhet med tullkammaren, kräfva anställande vid tullkammaren
af två kammarskrifvare samt vid bevakningen af en öfveruppsyningsman
och tre vaktmästare.

En följd af de förbättrade kommunikationerna på platsen hade
ock blifvit, att Trelleborgs näringslif snabbt utvecklats genom tillkomsten
af flera nya fabriker och andra industriela anläggningar samt
att förhållandena i nämnda stad äfven i öfrigt väsentligen omgestaltats.
Detta hade i sin ordning, alldeles oafsedt den under senare åren allmänt
inom landet inträdda prisstegring, förorsakat, att den under helt andra
förutsättningar för dervarande tullpersonal bestämda aflöning kommit
att numera blifva oskäligt låg. Berörda förhållande syntes ock, enligt
hvad tullkammaren upplyst, hafva blifvit beaktadt i afseende å andra
tjenstemän på platsen, såsom post- och telegrafverkets; och styrelsen
ansåge samma förhållande tillika med det ökade ansvar och arbete,
som numera ålåge ifrågavarande tullpersonal, böra föranleda, dels att
för nu föreslagna två kammarskrifvare och en öfveruppsyningsman bestämdes
aflöning enligt den högre lönegrad, deri motsvarande befattningar
i, bland andra städer, Helsingborg, Landskrona och Malmö vore
uppförda, dels att för de nya vaktmästare bestämdes aflöning i tredje
lönegraden eller med lika belopp, som åtnjötes af deras vederlikar i,
bland andra städer, Halmstad och Ystad, dels att, derest hvad sålunda
blifvit ifrågasatt vunne bifall, såsom en följd deraf aflöningen för den
förut å stat uppförda bevakningspersonalen höjdes i motsvarande mån,
så att uppsyningsmannen uppflyttades från den lägre till den högre
lönegraden, de tre vaktmästare från andra till tredje graden och
roddaren från första till andra graden, dels ock slutligen att tull -

Ystad.

Cimbrishamn.

Karlshamn.

äG Sjunde hufvudtiteln.

förvaltarens aflöning bestämdes till det högre belopp, som i förhållande
till ökadt arbete och ökadt ansvar kunde anses skäligt, i hvilket afseende
styrelsen dock icke för närvarande ville ifrågasätta någon mera
vidtgående uppflyttning än från tredje lönegraden, dit tjensten nu
hörde, till närmast högre lönegrad eller den fjerde, hvarigenom en löneförbättring
af 500 kronor skulle tullförvaltaren beredas.

Enligt hvad tullkammaren i Ystad anmält hade, utom tullkammarens
ordinarie personal, sedan år 1883 i ständig tjenstgöring användts dels
en biträdande kammarskrifvare dels ock en extra ordinarie kammarskrifvare,
hvilken senare uppburit det å tullkammarens stat uppförda
anslag till skrifbiträde; och hade tullkammaren, med afseende å det
stadigvarande behofvet af dessa begge biträdens användande i daglig
tjenstgöring, anhållit, att två kammarskrifvaretjenster måtte varda å
stat uppförda, hvarjemte tullkammaren, med erinran att allt sedan år
1890 en extra ordinarie vaktmästare varit i nära nog ständig tjenstgöring
använd, föreslagit inrättande af ytterligare en vaktmästaretjenst
för dervarande tullbevakning.

De af tullkammaren sålunda anförda förhållanden syntes visserligen
ådagalägga, att personalen behöfde ökas, men styrelsen funne sig
för närvarande kunna inskränka sig till att, hemställa om inrättande af
den begärda vaktmästare tjensten, hvilken i likhet med förutvarande
vaktmästare^’enster å tullkammarens stat borde uppföras i tredje lönegraden,
äfvensom af en k ammar eskrifvaretj enst, vid hvilken aflöningen icke
syntes kunna bestämmas högre än den, som åtnjötes af kammarskrifvarne
i Norrköping, Gefle och Sundsvall, livilka alla voro upptagna i den
lägre lönegraden.

Från och med år 1884 hade vid tullbevakningen i Cimbrishamn
varit förordnad en biträdande uppsyningsman med ett årligt arfvode af
800 kronor. Då behofvet af en särskild bevakningsförman i sagda stad
numera vore oafvisligt och af stadigvarande beskaffenhet, hade styrelsen
— sedan tullkammaren fäst uppmärksamheten å otillräckligheten af
berörda arfvode för befattningens innehafvare, hvilken städse varit en
extra ordinarie tjensteman och helst borde ega tjenstemannakompetens,
alldenstund han i tullförvaltarens frånvaro måste företräda denne —
ansett sig böra föreslå, att i stället å stat uppfördes en för bemälda
tullbevakning afsedd uppsyningsman^ enst i den lägre lönegraden.

Tullkammaren i Karlshamn hade omförmält, hurusom på grund
af det stora antal fartyg, i medeltal omkring 1,000 om året, som besökte
dervarande hamn, svårighet mötte att behörigen ombesörja bevakningsgöromålen
derstädes, hvilken svårighet särskildt framträdt, efter det

Sjunde hufvudtiteln.

att stadens hamnområde enligt nådiga brefvet den 22 april 1898 betydligt
utvidgats. Denna svårighet gjorde sig gällande så väl beträffande
befälet, hvilket för närvarande utöfvades af öfveruppsyningsmannen
ensam vid sidan af de honom åliggande göromål i packhuset, som ock
i afseende å den underlydande bevakningen, hvilken icke sällan måst
tillfälligt förstärkas med kustroddare. Ett sådant förhållande vore
emellertid, enligt styrelsens åsigt, förenadt med så stora olägenheter
för tullverket, att detsamma icke borde få fortfara, utan syntes för
förstärkning af ifrågavarande bevakning, på sätt tullkammaren hemstält,
böra inrättas en uppsyningsmanstjenst i den lägre lönegraden och en
vaktmästäretjenst i andra lönegraden, hvilken lönegrad förutvarande
vaktmästare på platsen tillhörde.

Derjemte hade styrelsen, med anledning af hvad tullkammaren
upplyst rörande omfattningen af tullkammaregöromålen, till hvilkas
handhafvande nu icke någon annan tjensteman än tullkammarens begge
föreståndare vore å stat anstäld, funnit sig böra föreslå inrättande för
tullkammarens räkning af en kammarskrifvaretjenst i den lägre lönegraden.

Då, enligt hvad tullkammaren i Ronneby upplyst, det mött svårighet
att genom inkallande till tjenstgöring vid förefallande behof erforderligen
förstärka dervarande tullbevakning, i det att extra ordinarie betjente icke
alltid funnits tillgängliga, ansåge styrelsen antalet af dervarande vaktmästare
böra ökas från en till två och för sådant ändamål ytterligare
en vaktmästaretjenst, i andra graden inrättas.

Tullkammaren i Karlskrona hade, med erinran, bland annat, om
de industriela anläggningar, som under senare tid uppstått inom staden,
samt om stadens förbättrade kommunikationer, framhållit, hurusom
trafiken under de sista 25 åren ansenligt ökats derstädes, hvilket bäst
bevisades deraf, att tulluppbörden, som år 1874 uppgått till endast
242,605 kronor, nu stigit så, att den år 1898 belöpte sig till 516,219
kronor. Deremot hade, såsom tullkammaren å andra sidan framhållit,
dess ordinarie personal icke imder nämnda tid ökats, utan jemte innehafvarne
af de sedan åren 1874 respektive 1883 utgående anslagen till
skrifbiträde och till biträdande kammarskrifvare hade till tjenstgöring
mot dagtraktamente inkallade extra ordinarie kammarskrifvare måst
öfvertaga de bestyr, som tullkammareföreståndarne sjelfve icke medhunnit.
Under sista tiden hade det dock mött allt större svårighet för
tullkammaren att erhålla sådana mer eller mindre tillfälliga biträden;
och hade tullkammaren af dessa förhållanden funnit sig föranledd att
anhålla om förstärkning af ifrågavarande personal med två nya tjenstenit/»
till Riksd. Prof. 1000. 1 Sami. 1 Afd. 8

Ronneby,

Karlskrona.

Visby.

Norrköping.

Sjunde hnfvadtiteln

män, af hvilka tullkammaren ansett en böra i staten uppföras såsom
andre kontrollör och en såsom kammarskrifvare.

Styrelsen, som hade sig väl bekant, att det under senare tider
understundom varit förenadt med svårighet att med tillgänglig personal
behörigen medhinna göromålen vid ifrågavarande tullförvaltning, funne
visserligen det sålunda begärda antalet nya tjänster af behofvet påkalladt,
men deremot icke erforderligt, att någondera af de nya befattningarnas
innehafvare tilldelades högre grad än kammarskrifvares.
Styrelsen ansåge alltså, att den ifrågavarande tidlkammarepersonalens
erforderliga förstärkning lämpligen kunde åvägabringas genom inrättande
af två nya kammarskrifvaretjenster, hvilka syntes böra upptagas i den
lägre lönegraden.

Som den ordinarie tullbevakningspersonalen i Visby under flera
år varit otillräcklig och under större delen af seglationstiden minst två
extra ordinarie vaktmästare måst användas i ständig tjenstgöring, ansåge
styrelsen, att denna personal, på sätt tullkammaren begärt, borde förstärkas
med två ordinarie betjente och för sådant ändamål antalet vaktmästare
i andra lönegraden ökas med ytterligare två.

Under det sista halfva seklet hade icke någon ökning af den vid
tullförvaltningen i Norrköping å stat anstälda personal egt rum, men
deremot hade år 1871 indragning skett af två vaktmästaretjenster.
Naturligt vore vid sådant förhållande och med den storartade utveckling,
rörelsen i allmänhet och icke minst på denna plats under en så lång
tid vunnit — i afseende hvarå endast behöfde erinras att årliga tulluppbörden
i Norrköping numera öfverstege två millioner kronor —- att
göromålens behöriga uppehållande med den nuvarande personalen måste
erbjuda stora svårigheter, i synnerhet som, åtminstone hvad tjenstemannaklassen
beträffade, brist rådde på extra ordinarie biträden. Också hade tullkammaren
nu framhållit, hurusom ett oafvisligt behof af personalens
förstärkande förelåge, samt i sådant afseende hemstält om följande nya
befattningar, nemligen: en andre kontrollöretjenst, två kammarskrifvaretjenster
och två vaktmästaretjenster. Vid detta förslag funne styrelsen
för sin del icke något att erinra. Af alldeles samma skäl, som i fråga
om Gefle och Helsingborg anförts, ansåge styrelsen angeläget, att en
andre kontrollör anstäldes i Norrköping för tjenstgöring i packhuset;
och jemväl om oumbärligheten af de öfriga begärda tjensterna vore
styrelsen öfvertygad. Aflöningen vid andre kontrollörstjensten syntes
böra blifva densamma, som föreslagits i afseende å de begge nyssnämnda
städerna. Beträffande kammarskrifvarne borde de få i aflöningshänseende
likställas med den för närvarande å tullkammarens stat uppförde kammar -

Sjunde hufvudtiteln.

skrifvaren, hvilken tillhörde den lägre lönegraden. Stärka skäl kunde
väl anföras för uppförande af dem alla tre i den högre lönegraden,
men då styrelsen nu icke ansett sig böra framställa några mera omfattande
förslag till jemkningar i aflöningsförhållandena, syntes det
styrelsen, att med denna fråga borde tills vidare anstå. De föreslagne
vaktmästarne funne styrelsen, i likhet med förut å tullkammarens stat
uppförde enahanda betjente, böra hänföras till tredje lönegraden.

Sedan under år 1899 tullstationen i Svartvik inom Sundsvalls
tullkammaredistrikt indragits, hade de invisitations- och bevakningsgöromål,
som ålegat dervarande tullbevakning, vid hvilken en ordinarie
vaktmästare, i mån af behof biträdd af inkallade extra ordinarie betjente,
tjenstgjort, öfverflyttäts på tullbevakningen i Sundsvall. På grund häraf
och i följd af den alltjemt ökade trafiken på denna stad erfordrades,
enligt hvad dervarande tullkammare anmält, vid sistbemälda bevakning
fyra nya vaktmästaretjenster. Under erinran att, enligt hvad styrelsen
i underdånig skrifvelse den 14 november 1898 anfört, den ledigblifna,
första lönegraden tillhörande vaktmästaretjensten i Svartvik vore ämnad
att vid förefallande behof öfverflyttas till annan tullförvaltning, der vaktmästaretjenst
i samma grad vore inrättad, hade styrelsen derföre funnit
sig böra föreslå inrättande af ytterligare fyra vaktmästaretjenster i tredje
lönegraden eller med den för närvarande åt vaktmästarne i Sundsvall
bestämda aflöning.

Tullkammaren i Hernösand, hvilken vid ett föregående tillfälle
hemstält, att den kammarskrifvarebefattning å tullkammarens stat, som
år 1873 indragits, måtte derå ånyo uppföras, hvilken hemställan emellertid
då icke föranledde till någon styrelsens åtgärd, hade nu åter anmält,
att de ökade göromålen oafvisligen fordrade ett ständigt biträde på
tullkammaren, der arbetet vissa tider af året så hopat sig, att tullförvaltaren
många veckor å rad varit strängt upptagen från klockan 8 å 9
på morgonen till klockan 9 å 10 på aftonen med endast en timmes
afbrott för middags intagande.

Det syntes styrelsen icke kunna bestridas, att å tullkammaren,
der tullförvaltaren för närvarande vore ensam ordinarie tjensteman, ökad
personal vore behöflig. Uppbörden derstädes, ehuru vexlande under de
senare åren, vore dock, mod omkring 300,000 kronor tullmedel samt
omkring 100,000 kronor fyr- och båkmedel årligen, i detta afseende
tillräckligt talande. Särskildt borde ock framhållas den utveckling
nederlagsrörelsen i Hernösand tagit under senare åren, i det att densamma
sedan år 1888 nära fyrdubbla!?. Under sådana omständigheter
ansåge styrelsen tullkammarens begäran om åt eruppförande å dess stat

Sundsvall.

Hernösand.

Skellefteå.

60 Sjunde hufvndtiteln.

af ifrågavarande tjenst synnerligen behjertansvärd, och styrelsen funne
sig derföre böra föreslå inrättande för tullkammarens räkning af en
kammarskrifvaretjenst i den lägre lönegraden.

Aflöningen vid tullförvaltaretjensten i Skellefteå utginge fortfarande
med samma belopp, hvartill densamma bestämdes, då tjensten vid 1883
års riksdag första gången uppfördes å stat, nemligen lön 2,000 kronor
och tjenstgöringspenningar 700 kronor, med rätt för innehafvaren till
två ålderstillägg å sammanlagdt 800 kronor. Tullkammaren i sagda
stad hade, med erinran hurusom redan år 1886 förslag förelagts Riksdagen
om höjning af berörda aflöningsbelopp, men då, så snart efter
tjenstens inrättande, icke lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall, hemstält
om styrelsens medverkan för afhjelpande af det missförhållande, som
egde rum mellan, å ena sidan, löneförmåner och, å andra sidan, arbete
och ansvar vid ifrågavarande tjenst. Styrelsen hade också funnit detta
missförhållande vara så stort, att med rättelse deri synts styrelsen icke
böra anstå, till dess tullverkets aflöningsstat kunde mera allmänt blifva
öfversedd och jemkad efter nuvarande förhållanden.

Sedan år 1886 hade uppbörden af tullmedel i Skellefteå stigit från
37,409 kronor, hvartill densamma sagda år uppgått, till 203,545 kronor,
hvartill den belöpte sig år 1898. Jern fördes uppbörden sistnämnda år
i Skellefteå och i de städer, der tullförvaltarens aflöning utginge enligt
tredje lönegraden, dit tullförvaltaretjensten i Skellefteå enligt 1886 års
förslag skulle uppflyttats, visade det sig, att af dessa städer — hvilka
vore Upsala, Vesterås, Uddevalla, Strömstad, Lund, Trelleborg, Cimbrishamn,
Oskarshamn, Linköping, Hudiksvall, Örnsköldsvik, Piteå och Luleå
— endast Trelleborg och Hudiksvall hade större tulluppbörd med respektive
340,896 kronor och 223,503 kronor, under det att å andra sidan i
tre af ifrågavarande städer uppbörden icke eller åtminstone föga öfverstege
fjerdedelen af den i Skellefteå debiterade. Styrelsen ansåge sig
härvid ock böra erinra, att enligt styrelsens förslag tullförvaltaretjensten
i Trelleborg skulle uppflyttas i högre lönegrad. Men icke blott importen
i Skellefteå vore ansenlig. Från tullkammarens distrikt egde jemväl
en betydlig export rum, förnämligast af trävaror, hvilket förhållande
förorsakade icke ringa arbete för tullförvaltningen med anledning af
dess åliggande att öfvervaka efterlefnaden af den så kallade Norrbottenslagen.
Enligt hvad tullkammaren upplyst, utskeppades från dess distrikt
år 1898 icke mindre än 37,020 kubikmeter bjelkar och sparrar, uppgående
i stycketal till mer än 200,000. Att sjöfarten på^Skellefteå vore
synnerligen liflig visade sig äfven af det förhållande, att tullkammaren
i afseende å uppbörden af fyr- och båkmedel år 1898 intog det fjortonde

Sjunde hufvudtiteln.

rummet bland samtliga stapelstäderna. Statsverkets nuvarande utgifter
för ifrågavarande tullförvaltning vore också ganska små, enär aflöningarne
för der inrättade tjenster enligt 1899 års stat belöpte sig till endast

6,800 kronor, ålderstillägg oberäknade.

Med afseende å hvad sålunda anförts, funne styrelsen sig böra
förorda, att tullförvaltaretjensten i Skellefteå uppflyttades i tredje lönegraden,
med lön 2,500 kronor, tjenstgöringspenningar 1,000 kronor och
två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor.

En af de tullplatser, der rörelsen under senare åren synnerligen
utvecklats, utan att detta hittills föranledt någon motsvarande ökning
af den ordinarie tullpersonalen på stället, vore Luleå. Trafikens tillväxt
visade sig väl icke så mycket af ökningen i den egentliga tulluppbörden,
enär de der debiterade tullmedlen, ehuru beloppet under sista decenniet
mer än fördubblats, likväl år 1898 ännu icke utgjorde mer än 122,996
kronor. Men också vore det icke så mycket importen som fastmera
exporten, hvilken grundade stadens nuvarande betydelse. I hvilken mån
tullförvaltningens deraf föranledda göromål, såväl å tullkammaren som
vid bevakningen, ökats, derom kunde man göra sig en föreställning af
det förhållande, att, trots den nedgång i totala fyr- och båkafgiftsuppbörden,
som blifvit en följd af den medelst nådiga kungörelsen den 14
juni 1894 genomförda ändring i stadgandena angående denna afgift,
den i Luleå under år 1898 debiterade uppbörd af ifrågavarande slag
uppgått till 175,454 kronor — ungefär sex gånger så mycket som ett
tiotal år tidigare — och öfverstigit den i hvarje annan stad än Stockholm
och Göteborg debiterade.

Häraf framginge, att tullkammarens nu framstälda begäran, att
den nuvarande personalen å tullkammaren och vid tullbevakningen
bestående af en tullförvaltare, en uppsyningsman, fyra vaktmästare och
två roddare — måtte förstärkas med en kammarskrifvare och två vaktmästare,
vore fullt befogad; och ansåge sig styrelsen derföre böra
hemställa om inrättande af en kammarskrifvare tjenst i den lägre lönegraden
och två vaktmästaretjenster i den grad, dit de nuvarande vaktmästarne
i Luleå hörde eller den andra.

Vid afgifvande af förslag till reglering af tullverkets stater för
år 1900 hade styrelsen antydt, att förhållandena vid riksgränsen mot
Finland, trots alla ansträngningar, som från tullverkets sida gjorts att
hämma den der pågående olofliga varuinförseln, fortfarande vore otillfredsställande;
och styrelsen funne sig nu böra återkomma till och närmare
utveckla detta ämne.

Såsom arbetsredogörelsen för Norrbott ens läns gränsetullrätts verk -

Luleå.

Riksgränsen
mot Finland.

Sjunde hufTudtiteln.

sainhet under de senare åren visade, hade konfiskationsmålens antal i
denna gränsort under senare tider i icke sedvanlig grad ökats. Under
det att till exempel år 1885 endast två mål varit vid domstolen anhängiga
och år 1886 intet, handlades derstädes år 1896 icke mindre än 11 från
föregående år uppskjutna och 52 under året anhängiggöra, deraf 40
under året befordrades till slutlig åtgärd och 23 uppskötos. År 1897
handlades vid samma domstol tillsammans 60 mål, af hvilka 26 slutligen
afgjordes och 34 uppskötos till följande år.

Då åtal för seglationsförseelser ytterst sällan förekomme å ifrågavarande
ort, afsåge målen så godt som uteslutande oloflig varuinförsel.
Hvad år 1898 beträffade, hade, enligt hos styrelsen tillgängliga handlingar,
bemälda gränsetullrätt under sagda år slutbehandlat 39 mål; och
hade under samma år följande olofligen införda varuqvantiteter derstädes
dömts förbrutna, nemligen: oarbetad tobak 2,420 kg., mjöl 53,127 kg.
samt 35 säckar eller balar, angående hvilkas vigt uppgift saknades, kött
457 kg., smör 1,523 kg., konfityrer 13,5 kg., skidor 88 kg. äfvensom
ett hästkreatur.

Redan af det anförda framginge, att smugglingen från Finland
bedrefves i stor skala. Men styrelsen måste tyvärr ock bekräfta det
sakförhållande, att en ansenlig del af det olofligen införda godset och
de med införseln sysselsatta personerna icke af tullbevakningen anträffades.
Och dock vore en betydande personal i ständig verksamhet för
att öfvervälta gränsen. Oberäknad! den fasta bevakningen i staden
Haparanda äfvensom kustbevakningen, vore utmed gränsen från Haparanda
till Pello — alltså i de trakter, der olagligheterna hufvudsakligast
föröfvades — posterade 19 ordinarie gränsridare samt 25 mot dagtraktamente
ständigt tjenstgörande, hvartill komine ett antal under längre
eller kortare delar af året inkallade. Sagda bevakningsstyrka vore fördelad
på två distrikt. Inom hvardera af dem fördes närmaste befälet
af en tillförordnad uppsyningsman, och styrelsen hade ingen anledning
att antaga annat, än att såväl de som deras underlydande gjorde hvad
i deras förmåga stode, för att tullförfattningarna måtte behörigen efterlefvas.
Vid sådant förhållande ansåge styrelsen, att bevakningskedjan
söder om Pello borde ytterligare förstärkas i syfte dels att göra det
hvarje särskild bevakningspostering tilldelade bevakningsområde mindre
än nu och dels att öka personalen vid hvarje dylik postering så, att
tillsynen måtte kunna i möjligaste mån göras lika effektiv å alla tider
af dygnet; och då det för erhållande af lämpligt manskap syntes vara
nödigt, att icke den extra ordinarie personalens antal blefve allt för oproportionerligt
mot den ordinarie personalens, funne styrelsen nödigt, att för

Sjunde hnfrudtiteln. 63

ifrågavarande tjenstgöring 25 nya gränsridaretjenster med den aflöning
i lägre lönegraden, som för närvarande bestodes gränsridarne i Haparanda
tullkammaredistrikt, inrättades, men ville styrelsen, åtminstone
för närvarande, icke ifrågasätta någon förändring med afseende å bevakningen
i Pello och norr derom.

För att största möjliga nytta af bevakningen skulle tillförsäkras
statsverket ansåge styrelsen derjemte nödigt, att den talrika gränsbevakningspersonalen
stäldes under ett kraftigt och nitiskt befäl, beklädt
med erforderlig myndighet och icke upptaget af andra tjenstebestyr vid
sidan af ifrågavarande befälstjenstgöring. Så vore näppeligen nu förhållandet,
då tullförvaltaren i Haparanda, som utöfvade ifrågavarande
befäl, af sin öfriga tjenstgöring hindrades att egna någon mera afsevärd
tid deråt. Enligt styrelsens uppfattning erfordrades derföre, på sätt
äfven tullkammaren föreslagit, att gränsbevakningen i dess helhet stäldes
under en särskild chef, för hvilket ändamål tullkammaren föreslagit
inrättande af en bevakningskontrollörstjenst, likstäld med motsvarande
befattning inom Karlstads tullkammaredistrikt. För sin del ansåge
styrelsen, att ifrågavarande befäl lämpligen kunde utöfvas af en under
tullkammaren lydande tullbetjent af öfveruppsyningsmans grad, i stället
för af tjensteman, då större utsigt att erhålla lämplig person för platsen
syntes förefinnas, derest styrelsen vid sitt val icke vore uteslutande
hänvisad till personer, hvilka egde behörighet att söka tjenstemannabefattning
inom verket. Vidare vore styrelsen af den åsigt, att till
gränsbevakningschefens biträde och för att närmast leda bevakningstjenstgöringen
borde, likasom hittills, finnas underbefäl af uppsyningsmans
grad i de särskilda distrikten. Härförutom ansåge styrelsen ändamålsenligt,
att gränsbevakningen i Haparanda tullkammaredistrikt organiseras
på militärisk fot, i likhet med hvad som vore stadgadt angående
större delen af kustbevakningen inom riket och äfven jemlikt nådiga
brefvet den 10 februari 1852 var förhållandet med den förut anordnade,
men på grund af nådiga brefvet den 3 augusti 1866 sedermera
indragna gränsbevakningen i Haparanda. I följd häraf syntes nyssbemälde,
närmast under gränsbevakningschefen lydande underbefäl, hvilka
för den del af gränsen, hvarom nu vore fråga, eller söder om Pello,
borde blifva två, böra benämnas gränssergeanter. Aflöningen för dem
ansåge styrelsen böra bestämmas lika med aflöningen för uppsyningsmän
i högre lönegraden och för gränsbevakningschefen lika med för
öfveruppsyningsman i högre lönegraden.

Blefve gränsbevakningen förstärkt och befälet öfver densamma
anordnadt i enlighet med livad nu sagts, och blefve derjemte lämpliga

Haparanda.

64 Sjunde hufvudtiteln.

ändringar i tullstadgans föreskrifter, i hvad dessa särskildt afsåge gränstrafiken,
genomförda, till hvilka ändringar styrelsen antagligen inom
kort blefve i tillfälle att afgifva underdånigt förslag, vågade styrelsen
— som, hvad smugglingen till sjös inom ifrågavarande)trakt beträffade,
tillförsåge sig kraftig verkan af patrulleringen med den ångbåt, om
hvars anskaffande styrelsen jemlik! bemyndigande i nådigt bref den 19
maj 1899 gått i författning — antaga, att den olofliga varuinförseln skulle
väsentligen aftaga. Att den skulle kunna helt och hållet undertryckas, syntes
väl ej tills vidare vara att hoppas, då det onda sedan lång tid tillbaka
slagit alltför djupa rötter och det ännu antagligen komme att dröja
länge nog, innan det inginge i allmänna rättsmedvetandet hos befolkningen
i dessa bygder, att smuggling vore lagöfverträdelse. Vid sådant
förhållande hade styrelsen icke kunnat underlåta att jemväl föreslå ett
bättre sakernas ordnande med afseende å utöfningen af åklagaremakten.
Denna handhades i Haparanda af tullförvaltaren, i likhet med hvad numera
egde rum å de flesta tullplatser i riket. Men då åtalen i Haparanda
icke, såsom annorstädes allmännast vore fallet, afsåge mer eller mindre
obetydliga seglationsförseelser, hvilka i regel erkändes af svaranden,
utan ofta nog vore, hvad utredning och bevisföring anginge, ganska
invecklade mål, och då tullförvaltarens egentliga uppgift och utbildning
måste göra honom jemförelsevis främmande för ett sådant bestyr, hölle
styrelsen före, att det skulle vara till stor vinst för det allmänna, om
i Haparanda anstäldes en särskild, juridiskt bildad åklagare i tullmål,
lör hvilken i så fall hela Norrbottens län lämpligen kunde bestämmas
såsom tjenstgöringsdistrikt. Styrelsen hade med afseende härå ansett
sig böra föreslå, att å tullverkets stat uppfördes en för Norrbottens län
afsedd tullfiskalstjenst med samma aflöning, som åtnjötes af öfriga
tullfiskaler.

De egentliga tullkammaregöromålen vid tullkammaren i Haparanda
både sedan lång tid tillbaka icke kunnat af tullförvaltaren ensam medhinnas.
Hittills hade dock endast anslag till skrifbiträde varit honom
tilldeladt. Emellertid hade nu göromålen ökats så, att den extra ordinarie
kammarskrifvare, som åtnjöte sagda anslag, hade sin tid fullt upptagen
af göromål å tullkammaren och i packhuset. Vid sådant förhållande
hade styrelsen ansett sig böra, i enlighet med tullkammarens
hemställan, föreslå inrättandet vid tullkammaren af en kammarskrifvaretjenst,
hvilken syntes böra uppföras i lägsta lönegraden.

Invisitationen af de talrika bogserbåtarne inom Haparande tullkammaredistrikt
hade, enligt hvad tullkammaren upplyst, under flera år
måst öfverlåtas antingen åt kustbevakningen eller åt en på ön Hanhin -

Sjunde hufvudtiteln.

kari posterad, för bevakning af trävarulastningar afsedd vaktmästare,
då annan personal icke kunnat för ändamålet disponeras. Att en dylik
anordning icke vore lämplig, vore uppenbart, då kiistbevakningen icke
borde upptagas med sådana bestyr och så vigtiga förrättningar icke
kunde tillfredställande utföras af en enda person utan ledning och uppsigt
af bevakningsbefäl. Med afseende derå att antalet af dylika invisitationer
vexlade från ett- ända till tvåhundra årligen, syntes erforderlig
tullbevakningspersonal för deras ombesörjande böra å tullkammarens
stat uppföras, för hvilket ändamål styrelsen ansåge två vaktmästaretjenster
i andra lönegraden böra inrättas, hvaremot nödigt befäl syntes tills
vidare kunna anskaffas genom förordnande af en vaktmästare såsom
biträdande uppsyningsman.

Då, enligt hvad tullkammaren i Jönköping upplyst, den extra ordinarie
tjensteman, som uppbure det å tullkammarens stat uppförda anslagtill
skrifbiträde, vore under hela expeditionstiden å hvarje tid af året
fullt sysselsatt för tullkammarens räkning med arbete, hvilket icke af
tullförvaltaren medhunnes, och de under årens lopp ökade tullkammaregöromålen
derföre icke längre kunde af tullförvaltaren ensam ombesörjas,
hade styrelsen funnit sig böra tillmötesgå tullkammarens begäran och
föreslå inrättande för tullkammarens räkning af en kammarskrifvaretjenst,
hvilken syntes böra uppföras i den lägre lönegraden.

Efter det Eders Kongl Maj:t, på generaltullstyrelsens underdåniga
framställning att, som staden Örebro fullgjort de i nådiga brefvet den
24 april 1896 stadgade vilkor för åtnjutande af stapelstads- samt nederlags-
och transitupplagsrätt, tullpersonal måtte der provisoriskt anställas,
enligt nådigt bref den 10 februari 1899 medgifvit anställande i nämnda
stad, medelst af styrelsen utfärdade, tills ridare gällande förordnanden,
af dels en tullförvaltare med lön 2,500 kronor, tjenstgöringspenningar

1,000 kronor och rätt till två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor, dels
ock eu vaktmästare med lön 600 kronor, tjenstgöringspenningar 300
kronor samt rätt till två ålderstillägg, hvardera å 75 kronor, funne
styrelsen berörda nya tjenster nu böra å stat uppföras.

Redan flera år före mellanrikslagens upphäfvande hade det visat
sig omöjligt ej mindre för de vid gränstullkamrarne i Man och Charlottenberg
anstälde kontrollörer än för tullförvaltaren i Karlstad att ensamme
medhinna tullkammaregöromålen, i följd hvaraf anslag till biträdande
kammarskrifvarebefattningar måst å respektive tullförvaltningars
stat uppföras. Göromålen vid ifrågavarande befattningar hade emellertid
under årens lopp dels i följd af trafikens tillväxt dels ock i följd af de

Eib. till Rikad. Frot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 9

Jönköping.

Örtbro.

Mon, Charlottenberg,

Karlstad och
Storlien.

Gränsbevakningen
i Karlstads
tullkammaredistrikt
m. rn.

Generaltullstyrelsens
hemställan.

66 Sjunde hufvudtiteln.

förändrade mellanriksförhållandena så väsentligt ökats, att styrelsen
icke funne skäl att längre uppskjuta med afgifvande af förslag till
dessa befattningars ersättande med kammarskrifvare tjenster; och då
samma förhållande egde rum vid tullkammaren i Storlien, der i stället
för biträdande kammarskrifvare en extra ordinarie kammarskrifvare vore i
tjenstgöring mot dagtraktamente inkallad, hade styrelsen, för uppförande
å enhvar af tullkamrarnes i Mon, Charlottenberg, Karlstad och Storlien
stater af en kammarskrifvare i den lägre lönegraden, ansett sig
böra föreslå inrättande af fyra dylika nya tjenster.

Då år 1895 tullkammare under tullförvaltares öfverinseende öppnades
i Falun, hade bemälde tullförvaltare, med Eders Kongl. Maj:ts
begifvande enligt nådigt bref den 4 oktober samma år, fått öfvertaga
det dittills af bevakningskontrollören i Karlstads tullkammaredistrikt
utöfvade chefskapet öfver gränsbevakningen i Dalarne. Denna anordning
hade emellertid visat sig mindre lämplig, enär någon annan tjensteman
än tullförvaltaren icke vore anstäld vid tullkammaren i Falun och
denne i följd deraf icke kunde så ofta som önskligt och behöfligt vore
inspektera förhållandena och personalen vid gränsen. Styrelsen ansåge
derföre, att ifrågavarande chefskap åter borde öfvertagas af bevakningskontrollören,
hvilken förändring så mycket hellre syntes kunna omedelbart
genomföras som den nuvarande innehafvaren af bevakningskontrollörstjensten
— för hvilken visst tjenstgöringsområde icke funnes i
gällande stat bestämdt — tillträdde densamma med skyldighet att utöfva
befäl öfver gränsbevakningen i Karlstads tullkammaredistrikt, hvartill
då hörde, förutom derunder ännu lydande Elfsborgs län och Vermland,
jemväl provinsen Dalarne. Styrelsen ville dock icke ifrågasätta,
att en sådan ändring skulle vidtagas, utan att bevakningskontrollörens
redan under nuvarande förhållanden knappa aflöning komme att höjas,
en åtgärd, hvilken dessutom påkallades af det väsentligt ökade arbete,
som, i följd af den förstärkning af gränsbevakningen, hvilken föranledts
af mellanrikslagens upphäfvande, tillfallit honom i afseende å såväl inspektionsresor
som skriftvexling; och hade styrelsen derföre ansett sig
böra föreslå, att bemälde tjensteman, hvilken nu åtnjöte enahanda aflöning
som kontrollörer i första lönegraden, i stället måtte, mot det
att han öfvertoge ofvan angifna utvidgade tjenstgöringsskyldighet, i
aflöningshänseende likställas med kontrollörer i andra lönegraden.

I öfvensstämmelse med hvad sålunda anförts, hemställer generaltullstyrelsen l:o)

att å tullverkets aflöningsstat måtte, utöfver der redan upptagne
tjenstemän och betjente, uppföras:

Sjunde hufvudtiteln.

a) hos styrelsen:
å kanslibyrån:

en notarie med lön 1,800 kronor, tjenstgöringspenningar 1,200
kronor samt rätt till två ålderetilläg å tillhopa 1,000 kronor; och
å revisionsbyrån:

två revisorer med lön 1,800 kronor, tjenstgöringspenningar 1,200
kronor samt rätt till två ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor;

b) vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen:

dels en tullförvaltaretjenst i Örebro med lön 2,500 kronor, tjenstgöringspenningar
1,000 kronor och rätt till två ålderstillägg å sammanlagdt
1,000 kronor;

dels en tullfiskal med lön 2,000 kronor, tjenstgöringspenningar
700 kronor och rätt till två ålderstillägg å sammalagdt 800 kronor;

dels två förste packhuskontrollörer med lön 2,500 kronor, tjenstgöringspenningar
1,000 kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa
1,000 kronor;

dels sjutton kontrollörer i andra lönegraden eller med lön 2,500
kronor, tjenstgöringspenningar 500 kronor och rätt till två ålderstillägg
å sammanlagdt 1,000 kronor;

dels en uppbördskassör med lön 2,500 kronor, tjenstgöringspenningar
500 kronor och rätt till två ålderstillägg å sammanlagdt

1,000 kronor;

dels tjugufem kammarskrifvare i andra lönegraden eller med lön

1,500 kronor, tjenstgöringspenningar 500 kronor och rätt till två ålderstillägg
å tillhopa 1,000 kronor;

dels sexton kammarskrifvare i första lönegraden eller med lön

1,500 kronor, tjenstgöringspennningar 300 kronor och rätt till två
ålderstillägg å tillhopa 600 kronor;

dels eu gränsbevakningschef med lön 1,500 kronor, tjenstgöringspenningar
500 kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa 1,000
kronor;

dels en öfveruppsyningsman i andra lönegraden eller med lön

1,500 kronor, tjenstgöringspenningar 500 kronor och rätt till två
ålderstillägg å tillhopa 1,000 kronor;

dels två gränssergeanter med lön 1,000 kronor, tjenstgöringspenningar
500 kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa 300
kronor;

dels en uppsyningsman i andra lönegraden eller med lön 1,000
kronor, tjenstgöringspenningar 500 kronor och rätt till två ålderstillägg
å sammanlagdt 300 kronor;

Sjunde hufvudtiteln.

dels två uppsyningsmän i första lönegraden eller med lön 900
kronor, tjenstgöringspenningar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg
å tillhopa 300 kronor;

dels tjugusex gränsridare i första lönegraden eller med lön 500
kronor, tjenstgöringspenningar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg
å tillhopa 150 kronor;

dels två kustvakter till sjös med lön 600 kronor, tjenstgöringspenningar
300 kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa 300 kronor;

dels tjuguen vaktmästare i fjerde lönegraden eller med lön 800
kronor, tjenstgöringspenningar 400 kronor och rätt till två ålderstillägg
å sammanlagdt 300 kronor;

dels tio vaktmästare i tredje lönegraden eller med lön 700 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg å
sammanlagdt 300 kronor;

dels nio vaktmästare i andra lönegraden eller med lön 600 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa
150 kronor;

dels ock tre kammarvaktmästare med lön 500 kronor, tjenstgöringspenningar
300 kronor och rätt till två ålderstillägg å sammanlagdt
150 kronor;

2:o) att för genomförande af den ifrågasatta förbättringen i
aflöningsförmåner vid tullförvaltaretjensterna i Helsingborg, Trelleborg
och Skellefteå, hvilka enligt 1900 års stat tillhöra respektive femte,
tredje och första lönegraderna, samt för kontrollören vid tullkammaren
i Helsingborg, hvilken är uppförd i fjerde lönegraden, följande förändringar
måtte i 1901 års stat vidtagas, nemligen, att

dels antalet tullförvaltare i sjunde lönegraden eller med lön och
tjenstgöringspenningar tillhopa 6,000 kronor ökas med en, tullförvaltaren
i Helsingborg, och i sammanhang dermed antalet tullförvaltare i femte
lönegraden eller med lön och tjenstgöringspenningar tillhopa 5,000
kronor minskas med en, bemälde tullförvaltare;

dels antalet tullförvaltare i fjerde lönegraden eller med aflöning
tillhopa 4,000 kronor ökas med en, tullförvaltaren i Trelleborg, utan
att i sammanhang dermed någon nedsättning eger rum af antalet
tullförvaltare i tredje lönegraden eller med sammanlagdt 3,500 kronors
aflöning, dit tullförvaltaren i Skellefteå uppflyttas, men i stället antalet
tullförvaltare i första lönegraden eller med sammanlagdt 2,700 kronors
aflöning minskas med en, sistbemälde tullförvaltare;

Sjunde hufvudtiteln.

dels ock antalet kontrollörer i femte lönegraden eller med tillhopa
5,000 kronors aflöning ökas med en, kontrollören vid tullkammaren
i Helsingborg, och i stället antalet kontrollörer i fjerde
lönegraden eller med tillhopa 4,000 kronors aflöning minskas med en,
bemälde kontrollör;

3:o) att, i händelse aflöningen vid de föreslagua nya tjensterna
vid tullbevakningen i Trelleborg bestämdes på sätt styrelsen hemstält,
följande förändringar af 1900 års aflöningsstat måtte i 1901 års
stat vidtagas för beredande af förbättrad aflöning åt den förut på
samma tullkammares stat uppförda bevakningspersonal, nemligen, att

dels antalet uppsyningsmän i andra lönegraden eller med tillhopa

1.500 kronors aflöning ökas med en och i sammanhang dermed antalet
uppsyningsmän i första graden eller med tillhopa 1,200 kronors aflöning
minskas med en;

dels antalet vaktmästare i tredje lönegraden eller med tillsammans

1,000 kronors aflöning ökas med tre och i följd deraf antalet vaktmästare
i andra lönegraden eller med tillhopa 900 kronors aflöning
minskas med tre;

dels ock antalet roddare i andra lönegraden eller med sammaulagdt
800 kronors aflöning ökas med en och i följd deraf antalet
roddare i första lönegraden eller med sammanlagdt 700 kronors aflöning
minskas med en;

4:o) att aflöningen vid bevakningskontrollörens tjenst, enligt
1900 års stat bestämd till lön 1,800 kronor och tjenstgöringspenningar
600 kronor med rätt till två ålderstillägg å tillhopa 600 kronor, måtte
i 1901 års stat upptagas till följande förhöjda belopp, nemligen lön

2.500 kronor och tjenstgöringspenningar 500 kronor med rätt till två
ålderstillägg å sammanlagdt 1,000 kronor; samt

5:o) att Eders Kongl. Maj:t täcktes förordna, att gränsbevakningen
i Haparanda tullkammaredistrikt skulle organiseras militäriskt och i
följd deraf ställas under krigslagarne; erinrande generaltullstyrelsen härvid,
att nådigt bifall till denna hemställan finge anses utgöra förutsättning
för lämpligheten af den benämning, gränssergeanter, som
ofvan upptagits för underbefälet vid samma bevakning.

Derest hvad generaltullstyrelsen under l:o)—4:o) här ofvan föreslagit
vunne bifall, skulle den ordinarie aflöningsstaten, omfattande lön
och tjenstgöringspenningar, komma att ökas med 238,800 kronor.

Anslaget till
vikariatsersättning,
extra
biträden m. m.
vid lokalförvaltningen.

Sjunde hufvudtiteln.

Beträffande det å den ordinarie aflöningsstaten uppförda anslag
till vikariatsersättning, extra biträden m. in. vid lokalförvaltningen samt
kust- och gränsbevakningen har generaltullstyrelsen jemväl sett sig nödsakad
att föreslå höjning. I afseende å detta anslag, hvilket i 1899
års stat vore upptaget med 250,000 kronor och i staten för år 1900
med 300,000 kronor, bestämdt anslag, erinrar generalstyrelsen, hurusom
detsamma vid upprepade tillfällen under senare tider visat sig,
sådant det varit i staten uppfördt-, otillräckligt, i anledning hvaraf
styrelsen flera gånger måst aflåta underdåniga framställningar om bemyndigande
att, utöfver det belopp, hvartill samma anslag och de dermed
likstälda besparingarne å den ordinarie aflöningsstaten uppginge,
verkställa utbetalningar af tullmedlen för det med anslaget afsedda
ändamål. Sedan emellertid Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14
maj 1898 meddelat, bland annat, att Riksdagen i anledning af nådig
framställning om anslag till fyllande af dylik brist i det för år 1897
beviljade anslag icke velat lemna oanmärkt, att berörda anslag till följd
af sin natur icke bort öfverskridas, hade styrelsen i sitt förslag till
1900 års stat funnit sig föranlåten att, med erinran om de svårigheter,
som mötte för beräknande så lång tid på förband, som nödigt vore,
af de utgifter, hvilka skulle täckas af ifrågavarande anslag, äfvensom
derom, att beskaffenheten af de behof, hvilka föranledde dessa utgifter,
i den mån de utgjordes af godtgörelse till extra biträden, hvartill den
ojemförligt öfvervägande delen af anslaget åtginge, icke medgåfve, att
hänsyn toges till anslagets egenskap af bestämdt anslag, hemställa om
anslagets ändring till förslagsanslag. Detta förslag hade äfven blifvit
af Eders Kongl. Maj:t biträdt, men hade icke vunnit Riksdagens bifall.
Sedermera hade styrelsen sett sig nödsakad att i underdånig skrifvelse
den 2 november 1899 göra framställning om bemyndigande att för
ifrågavarande ändamål är 1899 använda, utöfver anslaget och besparingarne,
ett belopp af högst 130,000 kronor, hvilken framställning
under den 10 i samma månad i nåder bifallits. Den möjlighet, styrelsen
vid afgifvande af underdånigt förslag till 1900 års stat förutsatt, att
anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m. å berörda stat
skulle visa sig otillräckligt, hade numera på grund af den erfarenhet,
som år 1899 lemnat, öfvergått till full visshet, men lika litet nu som
tillförene kunde några tillförlitliga beräkningar om utgifternas belopp
och bristens storlek uppgöras; dock ville styrelsen upplysa, att bristen
för år 1900 å styrelsens kameralbyrå kalkylerats till högst 200,000
kronor. En omständighet, hvars relativa innebörd emellertid redan nu
läte sig konstatera, vore den, att styrelsen, för att brist på extra

Sjunda hufvudtiteln. 71

ordinarie personal icke skulle inträda, måste vara betänkt på att å
många, om icke å de flesta platser höja dagtraktamentet för de till
tjenstgöring inkallade extra ordinarie tjenstemän och betjente, hvilken
förhöjning öfver hufvud taget sannolikt icke finge beräknas lägre än
15 procent å nuvarande traktamenten.

Under sådana omständigheter har generaltullstyrelsen, som ingalunda
förbisåge, att de nya tjenster, som nu föreslagits, borde, derest de
beviljades, verka ett väsentligt minskadt behof af extra biträden, ansett
sig höra utan att inlåta sig på några beräkningar af den beskaffenhet,
hvilkas otillförlitlighet år efter år framträdt, hemställa,

dels att det i tullverkets aflöningsstat för år 1901 ingående, för
lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen afsedda anslaget
till vikariatsersättning, extra biträden m. m. måtte bestämmas till

450,000 kronor, vid bifall hvartill aflöningsstaten i sin helhet skulle,
derest jemväl hvad generaltullstyrelsen här ofvan i afseende å den
ordinarie aflöningsstaten hemstält vunne bifall, komma att ökas med
tillsammans 388,800 kronor samt denna stats slutsumma, utgörande
enligt 1900 års stat 2,066,300 kronor, alltså uppgå till 2,455,100 kronor,
dels ock att Eders Kongl Maj:t täcktes bemyndiga generaltullstyrelsen
att under år 1900, i den mån aflöning till erforderliga extra
biträden vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen skulle
visa sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens samt kust- och
gränsbevakningens stat för samma år uppförda anslag till vikariatsersättning,
extra biträden m. m. samt under året uppkommande besparingar
å den ordinarie aflöningsstaten, för ändamålet af tullmedlen
förskottsvis använda högst 200,000 kronor.

Hvad generaltullstyrelsen anfört i fråga om behofvet af ett antal
nya tjenster vid tullverket biträder jag i väsentliga delar. Den ökning
i arbete, som förändrade tidsförhållanden tillfört tullverket, har utan tvifvel
varit vida större, än att den ens tillnärmelsevis kunnat uppvägas af det
relativa fåtal nya befattningar, som efter tillkomsten af 1876 års ännu i
hufvudsak gällande aflöningsstat på tullverkets stat uppförts. Följden
har varit den under dylika förhållanden vanliga. Eu dryg del af det
arbete, som skolat utföras af tullverkets personal, har måst öfverlåtas
åt ett ständigt växande antal extra ordinarie tjenstemän och betjente,
hvilket icke alltid kunnat lända till förmån för tjensten och hos de talrika
extra biträdena framkallat missmod och bekymmer för framtiden.

Hvad beträffar detaljerna af generaltullstyrelsens förslag, finner

Sjunde hufvudtiteln.

jag styrelsen i fråga om flertalet af de till inrättande föreslagna nya
tjensterna hafva anfört tillfyllestgörande skäl för behofvet af dem. I
fråga åter om vissa andra bland de föreslagna tjensterna har jag icke
af de utaf generaltullstyrelsen anförda omständigheter funnit mig öfvertygad,
att den ökning i arbete, som de senare åren otvifvelaktigt medfört
äfven å de tullplatser, der dessa tjenster skolat inrättas, varit af
den stadigvarande art och den omfattning, att ett oundgängligt behof af
sagda tjenster skulle förefinnas. På grund häraf anser jag från förslaget
böra uteslutas 3 kammarskrifvare, nemligen 1 i Helsingborg, 1
i Karlskrona och 1 i Jönköping, samt 3 vaktmästare, nemligen 1 i
Ronneby, 1 i Visby och 1 i Sundsvall. I fråga om den begärda förstärkningen
af 7 tjenstemän vid packhusinspektionen i Göteborg anser
jag väl nya tjenstemän till detta antal derstädes böra anställas, men
finner, lika med tulldirektören i Göteborg, tillräckligt, att af dessa
tjenstemän allenast 1 och icke, på sätt generaltullstyrelsen föreslagit,
3 erhålla kontrollörsgrad, då således 1 kontrollör och 6 kammarskrifvare
i stället för af styrelsen föreslagna 3 kontrollörer och 4 kammarskrifvare
skulle der anställas.

Med iakttagande af dessa jemkningar i generaltullstyrelsens förslag
skulle alltså komma att i nya befattningar anställas

dels 15 kontrollörer i 2:dra lönegraden i stället för af styrelsen
föreslagna 17;

dels 26 kammarskrifvare i 2:dra lönegraden i stället för föreslagna 25;
dels 14 kammarskrifvare i l:sta lönegraden i stället för föreslagna 16;
dels 9 vaktmästare i 3:dje lönegraden i stället för föreslagna 10; samt
dels 7 vaktmästare i 2:dra lönegraden i stället för föreslagna 9.
Om jag således med nu angifna undantag anser behofvet af de
föreslagna nya tjensterna styrkt och likaså anser förslaget om vissa redan
nu befintliga tjensters uppflyttande i högre lönegrad befogadt, kan jag
deremot icke instämma med generaltullstyrelsen, då styrelsen föreslår,
att de nya tjensterna och aflöningsförbättringarna skola redan nu uppföras
på ordinarie stat. På skäl, som icke torde kunna jäfvas, har
generaltullstyrelsen framhållit behofvet af en omfattande omarbetning
af tullverkets stater, och, om än med hänsyn till den utveckling, som
rörelsen numera hunnit, föga antagligt är, att icke äfven framgent de
nya tjenstebefattningarne komma att behöfvas, är det dock en gifven
sak, att genomförandet af såsom erforderliga ansedda ändringar i staterna
icke kan annat än i sin mån försvåras genom tillkomsten af ett
ganska betydligt antal nya tjenster. I afbidan på resultatet af den

Sjunde hufvudtiteln. 73

utaf generaltullstyrelsen föreslagna utredningen — Eders Kongl. Maj:t
torde framdeles vilja besluta, huruvida denna bör uppdragas åt en
komité eller verkställas inom embetsverket — anser jag mig derföre
böra föreslå, att medel till bestridande af kostnaderna för uppehållande
på förordnande under år 1901 af de nya tjenster, hvilkas inrättande
jag tillstyrkt, äfvensom för beredande af den likaledes af mig tillstyrkta
förbättringen i lönerna vid vissa tjenster må af Riksdagen äskas under
formen af ett extra anslag. Tillämpningen af generaltullstyrelsens förslag
skulle, enligt hvad ofvan blifvit erinradt, medföra en kostnad af
sammanlagdt 238,800 kronor. Med vidtagande af de af mig föreslagna
jemkningar skulle denna summa minskas med 10,400 kronor till 228,400
kronor. Minskas aflöningsstatens slutsumma, sådan den af generaltullstyrelsen
föreslagits, eller 2,455,100 kronor, med det af generaltullstyrelsen
för nya tjenster och afiöningsförbättringar föreslagna kostnadsbeloppet,
kommer berörda stat att sluta på ett belopp af 2,216,300
kronor.

Generaltullstyrelsens förslag att gränsbevakningen i Haparanda
tullkammaredistrikt måtte organiseras militäriskt och i följd deraf ställas
under krigslagarne anser jag mig icke ega skäl förorda till nådigt bifall.

Enligt hvad generaltullstyrelsen ofvan erinrat, har Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 10 sistlidne november bemyndigat bemälda
styrelse att under år 1899 till aflöning åt erforderliga extra biträden
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakningen, i
den mån medel dertill skulle visa sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens
samt kust- och gränsbevakningens stat för samma år
uppförda anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. m. samt
under året uppkommande besparingar å den ordinarie aflöningsstaten,
förskottsvis utbetala högst 130,000 kronor äfvensom att till 1900 års
räkenskap balansera det belopp, som på grund af berörda bemyndigande
kunde komma att under år 1899 utbetalas. På grund af detta bemyndigande
har af generaltullstyrels enförskjutits ett belopp af 129,489 kronor
11 öre, hvilket, jemlikt föreskriften i nyssberörda nådiga bref, till 1900
års räkenskap balanserats. Beträffande det af generaltullstyrelsen anmälda
enahanda behofvet för innevarande år har jag för afsigt att tillstyrka
Eders Kongl. Maj:t att framdeles i sammanhang med fastställande af
tullverkets stater för år 1901 bemyndiga generaltullstyrelsen att under
innevarande år i enahanda ordning förskottsvis utbetala högst 200,000
kronor; och torde Eders Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen angående
statsverkets tillstånd och behof, som till innevarande års Riksdag afBih.
till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 10

Öfvergångsaflöning
sstaten.

Indragningsstaten.

Omkostnads staten.

74 Sjunde hufvudtiteln.

låteg, göra framställning om ersättande af de belopp, som, på grund
af omförmälda bemyndiganden, af generaltullstyrelsen dels förskjutits
för år 1899 och dels kunna komma att förskjutas för år 1900.

Enligt hvad generaltullstyrelsen anmäler, har
Öfvergångsaflöningsstaten

genom en derå uppförd persons afgång minskats med 450 kronor eller
från 9,950 kronor, å hvilket belopp ifrågavarande stat för år 1900 slutar,
till 9,500 kronor; och har

Indragningsstaten

som för år 1900 upptagits till 10,550 kronor, genom en derå uppförd
persons afgång minskats med 360 kronor, i följd hvaraf denna stats
slutsumma kommer att utgöra 10,190 kronor.

Beträffande slutligen

Omkostnadsstaten

anmäler generaltullstyrelsen, att de å samma stat uppförda fasta anslag till
jakt- och båtlega samt hästlega och resekostnader, derest styrelsens förslag
om uppförande å aflöningsstaten af nya tjenster för förstärkning af
gräns- och kustbevakningen vunne bifall, tarfvade förhöjning, hvilken,
med beräknande af ungefär motsvarande anslagsbelopp för de nya
tjensteinnehafvarne som för deras förut å stat uppförde vederlikar,
lämpligen syntes kunna bestämmas till 12,000 kronor, då berörda anslag
skulle komma att höjas från senast faststälda belopp, 88,000 kronor,
till 100,000 kronor. Derjemte syntes, då sakkunnig person förslagsvis
beräknat drift- och underhållskostnaderna för ofvan omförmälda, åt
kustbevakningen i Haparanda tullkammaredistrikt ämnade ångbåt till
6,400 kronor årligen, en häremot svarande ökning af anslaget till
diverse utgifter erfordras. En ytterligare ökning af sistnämnda anslag
syntes påkallas af det förhållande, att detsamma under de senare åren
i allmänhet öfverskridits med omkring 10,000 kronor. Då generaltullstyrelsen
i afseende å öfriga stater icke hade att föreslå någon ändring,
hemställer styrelsen förty, att till jemnande af staternas slutsumma an -

Sjunde hufyndtiteln.

slaget till diverse utgifter, i 1900 års stat bestämdt till 16,350 kronor,
måtte upptagas med ett till 33,160 kronor förhöjdt belopp, samt alltså
omkostnadsstaten, hvars slutsumma för år 1900 utgör 228,600 kronor,
bestämmas till 257,410 kronor.

Vid de af generaltullstyrelsen föreslagna ändringar i fråga om
öfvergångsaflönings-, indragnings^- och omkostnadsstaterna har jag icke
anledning till erinran.

I händelse af bifall till hvad nu blifvit hemstäldt skulle tullverkets
stater för år 1901 komma att utvisa följande slutsummor:

aflöningsstaten ............................................................... kronor 2,216,300: —

öfvergångsaflöningsstaten ............................................ „ 9,500: —

ålderstilläggsstaten ......................................... „ 220,000: —

indragningsstaten ........................................................... „ 10,190: —

pensionsstaten för afskedade tjenstemän och betjente „ 227,000: —

pensionsstaten för aflidne tjenstemäns och betjentes
efterlemnade enkor och barn (deraf 10,000 kronor

bestämdt anslag)....................................................... ,, 41,800: —

omkostnadsstaten ..................................... „ 257,410: —

summa kronor 2,982,200: —

eller 178,000 kronor mera än det belopp, hvarå 1900 års stat slutar.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

dels, med godkännande af de utaf mig föreslagna förändringar i
tullverkets stater, för år 1901 bestämma anslaget för tullverket till ett
mot 6taternas slutsumma svarande belopp af 2,982,200 kronor, att såsom
förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen,

dels ock medgifva, att ej mindre det belopp af 129,489 kronor 11 öre,
som jemlikt nådigt bref den 10 november 1899 blifvit af generaltullstyrelsen
under samma år förskottsvis utbetaldt till aflöning åt extra
biträden vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakningen
samt till 1900 års räkenskap balanseradt, än äfven det belopp,
som, i den mån aflöning till erforderliga extra biträden vid lokaltullförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen skulle visa sig icke
kunna utgå af det å lokalförvaltningens stat för innevarande år uppförda
anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. m. samt under
året uppkommande besparingar å den ordinarie aflöningsstaten, kan

[4-]

Skogsväsendet.

Anslaget för
skogsstaten.

76 Sjunde hufvudtiteln.

komma att högst med 200,000 kronor, efter nådigt bemyndigande, af
generaltullstyrelsen under samma år för nyssberörda ändamål förskjutas,
må af tullmedlen för år 1900 godtgöras.

Skogsväsendet.

För skogsväsendet äro å ordinarie stat för år 1900 uppförda
dels bestämdt anslag:

för skogsstaten ....................................... kronor 451,408: —

„ statens skogsläroverk..................... „ 50,500: — 501,908:

dels förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets

lärarepersonal ........................................................................ 84,400:_

dels reservationsanslag:

till enskilda skogsundervisningen ... kronor 4,800: —

„ kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande af skogsväsendet

i allmänhet .................................. „ 1,010,892:— 1,015,692: —

tillsammans kronor 1,602,000: —

1 särskilda underdåniga skrivelser den 25 oktober och den 25
november 1899 har domänstyrelsen gjort framställning om anslagsbehofvet
för år 1901; och bar styrelsen, hvad först angår anslaget för
skogsstaten, i sistberörda underdåniga skrifvelse erinrat, att styrelsen
redan i underdånig skrifvelse den 1 november 1897 angående skogsväsendets
anslagsbebof för år 1899 anmält behofvet af ökning i förevarande
anslag för åstadkommande af erforderlig ökning af den ordinarie
skogspersonalen och förbättring af kronojägarnes aflöningsvilkor samt
att styrelsen i särskild underdånig skrifvelse sistnämnda dag jemväl
framlagt detaljeradt förslag i berörda afseende.

I denna senare skrifvelse, som af mig den 14 januari 1898 för
Eders Kongl. Maj:t anmäldes, men för hvars innehåll det må tillåtas
mig att nu ånyo redogöra, anförde styrelsen följande.

Då styrelsen år 1884 afgaf sitt underdåniga förslag till ny reglering
af skogsstaten, utgjorde kronoparkernas och öfverloppsmarkernas
areal 3,519,054 har, men enligt styrelsens underdåniga berättelse för
år 1895 uppgick dessa skogars areal vid sistnämnda års slut till

Sjunde hufvudtiteln.

4,697,986 har. Lades härtill de stockfångstskogar, 181,199 har, hvilka
genom aftal med stockfångstprivilegiernas innehafvare återfölle till
kronan under år 1897 och närmast följande år, uppginge nämnda statsskogars
areal till 4,879,185 har eller 1,360,131 har mer än under år
1884, då grunderna för skogsstatens senaste reglering uppgjordes.

I jemnbredd med denna statsskogarnes utvidgning hade deras
afkastning också ökats, i det att denna, som under år 1884 utgjorde
845,358 kubikmeter med en bruttoinkomst af 2,093,687 kronor, år 1895
belöpte sig till 1,321,575 kubikmeter med en bruttoinkomst af 4,224,886
kronor. För år 1896 uppgick inkomsten till 4,269,224 kronor 30 öre
och kunde för år 1897 beräknas till mer än 5,000,000 kronor.

Med denna statsskogarnes starka utveckling och med de i flera
hänseenden häraf föranledda ökade arbeten för skogspersonalen töljde
behofvet af denna personals förstärkning. Också hade på domänstyrelsens
underdåniga framställningar i sammanhang med de årliga utgiftsförslagen
efter hand från skogsväsendets reservationsanslag anvisats
ganska betydliga belopp för anställande af extra kronojägare eller bevakare
samt, i synnerhet inom de norra orterna, af extra skogstjenstemän
i egenskap af biträdande jägmästare eller aflönade assistenter.

Att denna i mån af ökade arbeten efterhand tillkomna extra
personal äfven för framtiden vore omistlig och för statsskogarnes tidsenliga
förvaltning och skötsel derjemte behöfde kompletteras och fastare
organiseras, torde med hänsyn till ofvannämnda utveckling af statens
skogsväsende ligga för öppen dag. Den allmänna stegring i skogsvärdet,
som dåmera inträdt, hade äfven sträckt sig till de norra orterna
och der framkallat en lifligare efterfrågan af kronans virke jemväl af
mindre virkesdimensioner och virkessortiment, hvarigenom för ett noggrannare
tillgodogörande af skogen och en ändamålsenligare vård om
densamma yppats tillfällen och möjligheter, hvilka förut ej funnits,
men hvilkas begagnande måste för skogarnes afkomst och framtida
afkastning vara af betydelse. Styrelsen ansåge sig fördenskull böra
anmäla behofvet af den ordinarie skogspersonalens förstärkning; och
ville styrelsen, hvad då först den förvaltande personalen anginge, vidare
anföra följande.

Af ofvannämnda ökning af statsskogarnes areal hade omkring
nio tiondedelar eller 1,211,717 har kommit på de nordligaste länen och
Kopparbergs län. För att tillgodose det härigenom ökade behofvet af
arbetskrafter hade inalles 31 aflönade extra skogstjenstemän — biträdande
jägmästare samt assistenter — måst här anställas, för hvilket ändamål

78 Sjunde hufvndtiteln.

48,400 kronor år 1897 vore anvisade, hvaraf tydligen framginge,
att den ordinarie revirförvaltarepersonalen i dessa orter vore för det
med skogarnes förvaltning och vård nu förenade arbetet otillräcklig
samt att denna personal måste genom revirens delning och nya jägmästarebefattningars
inrättande förstärkas. Visserligen vore i fråga om
de två nordliga länen, Norrbottens och Vesterbottens, afvittringen i de
öfre lappmarkstrakterna, såsom Juckasjärvi socken samt öfre delarne
af Sorsele, Stensele, Vilhelmina och Dorotea socknar, ej ännu fullbordad,
och för det närvarande kunde derföre ej med säkerhet bedömas,
huru stor skogsareal i dessa orter kunde för kronans räkning komma
att behållas. Men denna omständighet syntes styrelsen ej vara af
beskaffenhet att föranleda uppskof med revirregleringen i länens afvittrade
delar, hvarest de hufvudsakligaste och inom sagda län värdefullaste
kronoskogarne funnes, och detta i synnerhet som regleringen
ej utan men längre kunde uppskjutas och densammas företagande nu
icke lade hinder i vägen för den jemkning i de öfre lappmarksreviren,
som framdeles möjligen kunde blifva behöflig, när skogarne derstädes
undergått slutlig afvittring, hvilket, enligt hvad styrelsen inhemtat, ej
torde ske inom de närmaste tio åren.

Enligt ett efter öfverläggning med vederbörande öfverjägmästare
utarbetadt förslag till reglering af skogsstatens tjenstgöringsområden i
de norra orterna, hvilket förslag styrelsen bifogat sin underdåniga
framställning, erfordrades med hänsyn till dåvarande förhållanden följande
nya revir, nemligen: inom Norrbottens län 5, inom Vesterbottens
län 5 samt inom Kopparbergs län 1.

Med afseende å Norrbottens och Vesterbottens läns nuvarande
indelning i revir ville styrelsen till en början erinra, att jemlikt nådigt
bref den 30 april 1883 jägmästarelönen i Juckasjärvi dåvarande revir
från och med nämnda år inbesparades för att användas vid den reglering
af Gellivara revir, som, efter det Gellivara jernväg kommit till stånd, kunde
erfordras, men att, då vid skogsstatens senaste reglering något definitivt
förslag till detta och angränsande revirs reglering i anseende till då ej
ännu afslutad afvittring icke kunde afgifvas, styrelsen saknade anledning
upptaga nämnda aflöning för det dåvarande i staten, men hade styrelsen
i underdånig skrifvelse den 15 oktober 1888 anhållit att framdeles,
när så erfordrades, få derom göra framställning. Likaledes framhöll
styrelsen i samma underdåniga skrifvelse i anledning af ifrågasatt
sammanslagning af Umeå och Degerfors revir, att skogsstatens göromål
antagligen komme framdeles att ökas dels genom den förnyade

Sjunde hufvudtiteln.

nådiga förordningen den 19 mars 1888 angående åtgärder till förhindrande
af öfverdrifven afverkning af ungskog, dels ock genom de
aftal om stockfångstskogars öfverlåtelse till kronan, som nämnda år
egt rum, men att styrelsen för det dåvarande ej ansåge sig böra påyrka
båda revirens bibehållande, innan erfarenheten bekräftat ökningen i
göromålen.

Det först nämnda länet, Norrbottens, som nu utgjorde 1 öfverjägmästaredistrikt
och vore indeladt i 13 revir, innebölle, fjellskogarne
oräknade, 2,709,530 bar kronoparker, öfverloppsmarker och inom de
närmaste åren till kronan återfallande stockfångstskogar, samt 72,833
bar andra allmänna skogar. Vesterbottens län, bvilket också bildade
1 öfverjägmästaredistrikt och vore indeladt i 8 revir, innebölle af förstnämnda
slags statsskogar eu areal af 1,298,085 har, förutom 32,477
bar andra allmänna skogar. I medeltal på hvarje revir komme alltså

nu, om arealen vore lika fördelad på reviren, omkring 208,000 bar i

Norrbottens och omkring 162,000 bar i Vesterbottens distrikt, men
genom ofvannämnda ökning af revirens antal till 18 i det förra och

till 13 i det senare skulle medelarealen för reviren i dessa distrikt

blifva i rundt tal respektive 150,000 bar och 100,000 bar. Inom Sårna
revir af Kopparbergs län uppginge kronoparkernas areal efter afslutadt
storskifte till 297,200 bar, bvilket revir derföre måste delas i två.

Vid revirregleringen i nu ifrågavarande landsdelar kunde det
emellertid ej undvikas, att det ena reviret erhölle större statsskogsareal
än det andra. Orsaken härtill läge deri, att hänsyn måste tagas ej
allenast till skogarnes areal, utan äfven till så väl deras belägenhet i
allmänhet och särskilt vid flottlederna som ock till deras beskaffenhet,
afsättningsförhållandena, befintliga vägar med flera omständigheter,
hvilka inverkade på skogarnes gruppering i förvaltningsområden. Ett
revir i nedre landet, der skogarne merendels vore mera spridda, kunde
exempelvis icke tilldelas lika stor areal som ett revir inom öfre landet,
der skogarne bildade större sammanhängande komplexer, ehuru förhållandena
äfven der kunde i något fall betinga revirets mindre omfattning,
såsom fallet vore med Fredrika revir, bvilket såväl med hänsyn
till den allmänna belägenheten som skogarnes särdeles värdefulla
beskaffenhet icke borde gifvas större utsträckning, än föreslaget vore.

I Norrbottens län läge kronoskogarne i allmänhet samlade i större
komplexer, hvarföre reviren i detta län kunnat tilldelas större areal än
i Vesterbottens län. Särskilt i Arjepluogs socken hade dock revirreglering,
ehuru i anseende till den stora arealen behöflig, ansetts böra

80 Sjunde hufvudtiteln.

anstå, tills skogstillgången liunnit närmare undersökas och flottledsrensningen
i Piteå eif längre framskridit, i afvaktan på hvilken reglering
nödigt biträde i revirförvaltningen erhölles af aflönad assistent.

Enligt regleringsförslaget skulle Dorotea socken af Vesterbottens
län jemte Tåsjö, Bodums och Fjellsjö socknar af Vesternorrlands län
bilda ett nytt revir, kalladt Tåsjö revir. Nämnda socknar inom Vesternorrlands
län tillhörde Södra Ångermanlands revir, men, utom det att
detta revir, som vore mer än 30 mil långt, hade en mycket olämplig
form, komme reviret att år 1898 ökas med 32,008 har, derigenom att
vissa stockiaugstskogar sagda år återfölle till kronan. En reglering af
detta revir vore derföre af behofvet påkallad; och då härtill komme,
att de inom Medelpads revir belägna Oxsjö och Laxsjö kronoparker
samt Rörtjernmons kronopark hade ett från detta revirs öfriga kronoparker
i Hafverö socken mycket aflägset läge, men läge beqvämare
till för Södra Ångermanlands revir, syntes det lämpligt, att detta senare
revir nu reglerades på det sätt, att förenämnda Tåsjö, Bodums
och Fjellsjö socknar, hvilka tillsammans med Dorotea socken i Vesterbottens
län bildade ett lämpligt skogsförvaltningsområde, afskildes från
reviret, hvilket i stället från Medelpads revir erhölle nyss omförmälda
kronoparker, hvarjemte till Södra Ångermanlands revir jemväl borde
läggas Nora och Nordingrå tingslag, af hvilka det förra nu tillhörde
Mellersta Ångermanlands revir och det senare Norra Ångermanlands
revir. Genom denna reglering erhölle samtliga de omnämnda reviren
en lämpligare form, än de nu egde.

I det förut nämnda regleringsförslaget funnes för hvarje revir
angifvet dess areal af kronoparker och öfverloppsmarker äfvensom
arealen af öfriga allmänna skogar, hvaremot i detta förslag icke upptagits
och på reviren uppdelats de hemmans- och nybyggesskogar,
hvilka enligt gällande författningar vore underkastade utsyning, enär
härför nödiga kartor och handlingar icke för styrelsen vore tillgängliga.
En sådan uppdelning syntes ej heller vara af nöden för den föreliggande
regleringens bedömande, då det hufvudsakliga bestyret med dessa
skogar enligt styrelsens mening fortfarande borde omhänderhafvas af
särskilda extra skogstjenstemän.

Den föreslagna revirregleringen inom Norrbottens, Vesterbottens
och Kopparbergs län afsåge att bereda nödiga arbetskrafter för en tidsenlig
utveckling af vården om kronans genom afvittring dåmera bestämda
högst betydande skogstillgångar i dessa län, och det kunde
öfver hufvud taget derföre ej utan skäl anmärkas, att reviren i allmänhet
erhållit för stor areal för att af revirförvaltaren på ett fullt till -

Sjunde hufvudtiteln.

fredsställande sätt kunna skötas, men styrelsen hade vid denna reglering
utgått från den förutsättningen, att aflönade assistenter, såsom nu
vore fallet, fortfarande komme att biträda, der så erfordrades.

Denna från och med år 1890 tillämpade anordning med aflönade
assistenter hade nemligen visat sig ändamålsenlig och lämplig, ehuru
densamma i vissa hänseenden tarfvade komplettering. Utom biträde
vid vissa göromål å kronoparker, nemligen uppskattning och indelning,
utsyning, uppgörande af planer för torrläggning af sankmark och öfvervakande
af torrläggningsarbetenas utförande samt besigtning och kartläggning
af inom kronoparker befintliga torplägenheter, ålåge det assistenterna
att verkställa uppskattning och utsyning å hemmansskogar i
lappmarkerna och i Särna socken af Kopparbergs län äfvensom att
utföra de undersöknings- och utstämplingsförrättningar, som föranleddes
af 1888 års förordning till förekommande af öfverdrifven afverkning af
ungskog; och utfördes alla dessa förrättningar efter en af öfverjägmästaren
för hvarje år uppgjord arbetsfördelning mellan revirförvaltare
och assistent. I aflöning åtnjöte assistent jemlikt nådiga brefven den
16 december 1892 och den 30 november 1894, förutom 300 kronor i
resepenningar för år räknadt, ett arfvode af 66 kronor 66 öre i månaden
och 6 kronor för hvarje förrättningsdag ute å marken samt för
resedag, hvarjemte för inarbete med skogsindelning erhölles ersättning
efter 1 öre för har skogsmark. De assistenter, som sysslade med planers
uppgörande för sankmarkers torrläggning, åtnjöte för dermed förenad!
inarbete enligt nådigt bref den 12 juli 1897 ersättning med 6
kronor om dagen, dock med den inskränkning, att detta senare arbete
icke ersattes för flere dagar, än som för utarbetet åtgått.

Då hemmansutsyningarna vore till sin omfattning beroende på
fortskridandet af laga skiften, i det att delegarne i byaskogar, så länge
skogen vore oskiftad, bekomme utsyning gemensamt, men efter skiftet
måste påkalla utsyning hvar för sig, och då de på grund af 1888 års
förberörda nådiga förordning förekommande undersöknings- och ut
stämpligsförrättningarne vexlade efter konjunkturerna, kunde den personal,
som för enskilda skogsegares betjenande vid dessa förrättningar
erfordrades, icke till antalet på förhand beräknas; och det skulle derföre
möta stora svårigheter att på ändamålsenligt sätt reglera revirenderest.
revirförvaltaren ensam skulle utföra alla dessa år från år till,
aut.al och omfattning vexlande förrättningar, hvilka derföre enligt styrelsens
mening fortfarande borde till liuivudsaklig del omhänderhafvas
af assistenter, hvilka anstäldes efter förefallande behof. Att deremot
lUh. till Hiksd. Prof. IDOG. 1 Sami. 1 Afd. It

Sjunde hufvudtiteln.

helt och hållet skilja ifrågavarande förrättningar från revirförvaltningen
skulle enligt styrelsens mening icke vara ändamålsenligt, då besparing
i tid och resekostnad vunnes derigenom, att samme tjensteman, som
utförde förrättning å kronopark, jemväl verkstälde utsyning å hemmansskog,
hvilken läge inom parken eller angränsade densamma.

Om än assistentorganisationen i hufvudsak visat sig ändamålsenlig,
tarfvade densamma dock, såsom förut vore nämndt, i vissa delar
komplettering, så att å kronoparkerna ej allenast de ofvan uppräknade
förrättningarna, utan äfven andra förefallande arbeten finge af assistenterna
utföras och i första rummet sådana, som afsåge skogsåterväxtens
främjande efter timmerblädning, såsom anordnandet af hyggesrensningar,
markberedningar, skogssådder med mera, hvarigenom dylika arbeten
kunde till fromma för skogens framtida afkastning bedrifvas i större
omfattning, än hvad den ordinarie revirförvaltaren ensam skulle kunna
medhinna; och önskligt vore också för dylika arbetens åvägabringande
äfven å hemmansskogarne, att assistenterna finge anlitas för att i sammanhang
med der skeende utsyningar lemna råd och anvisningar. Men
i sådant fall vore nödigt att öka assistenternas nu väl låga aflöning på
det sätt, att månadsarfvodet höjdes från 66,6 6 kronor till 100 kronor
och reseanslaget 300 kronor till 400 kronor. Å andra sidan skulle,
derest det af styrelsen afgifna förslaget om revirens reglering och nya
jägmästaretjensters inrättande blefve i nåder godkändt, assistenternas
och biträdande jägmästarnes antal kunna något minskas; och under
sådan förutsättning syntes de dä från reservationsanslaget utgående
kostnaderna för dessa extra tjenstemäns aflöning i de norra länen
kunna minskas med omkring 13,000 kronor.

Såsom förut nämnts, vore Norrbottens distrikt deladt i 13 och
Vesterbottens distrikt i 8 revir, men skulle genom den af domänstyrelsen
föreslagna revirökningen det förra distriktet erhålla 18 och det
senare distriktet 13 revir. Det hade emellertid redan visat sig, att de
med öfverjägmästarebefattningen i Norrbottens distrikt förenade göromål
vore af den stora omfattning, att de af en öfverjägmästare icke
kunde medhinnas, hvartill ej minst bidragit distriktets allt för stora
ytvidd med deraf föranledda tidsödande resor. Och då derjemte, i betraktande
af såväl kronoskogarnes betydande ökning i detta och Vesterbottens
distrikt som ock sjelfva skogshushållningens utveckling, krafvet
på öfverjägmästarnes verksamhet allt mer stegrades, vore det nödvändigt,
att de ifrågavarande två distrikten delades i tre samt att en ny
öfverjägmästarebefattning inrättades.

De blifvande tre distrikten ansåge styrelsen lämpligen kunna

Sjunde hufvudtiteln.

uppkallas efter hufvudelfvarne, Luleå eif, Skellefteå eif, Umeå eif, och
skulle distrikten enligt förenämnda regleringsförslag erhålla följande
omfattning, nemligen:

Luleå distrikt: Pajala, Tärendö, Torneå, Kalix, Norra Gellivara,
Mellersta Gellivara, Södra Gellivara, Råneå, Luleå, Norra Jockmocks,
Mellersta Jockmocks samt Södra Jockmocks revir, tillsammans 12 revir;

Skellefteå distrikt: Arjepluogs, Norra Arvidsjaur, Mellersta Arvidsjaur,
Södra Arvidsjaur, Elfsby, Piteå, Skellefteå och Norsjö revir, tillsammans
8 revir;

Umeå distrikt: Burträsks, Degerfors, Norra Lycksele, Södra Lycksele,
Sorsele, Stensele, Vilhelmina, Fredrika, Åsele samt Bjurholms
revir, tillsammans 10 revir.

Till Mellersta Norrlands distrikt, hvilket för tydlighetens skull
borde, liksom Gefle-Dala distrikt, uppkallas efter de län, af hvilka det
bestode, eller Vester norr lands- Jemtlands distrikt, skulle deremot hänföras
det af Dorotea socken i Vesterbottens län och af Tåsjö, Bodums och
Fjellsjö socknar i Vesternorrlands län bildade nya reviret, Tåsjö revir,
hvilket med afseende å belägenheten och vägarnes riktning vore med
hänsyn till ledningen och kontrollen lättast tillgängligt från södra
sidan.

Det nya reviret i Sårna borde, liksom öfriga revir i Kopparbergs
län, tillhöra Gefle-Dala distrikt.

Någon förstärkning af den förvaltande ordinarie personalen i de
fem sydliga distrikten ansåge sig styrelsen deremot för det dåvarande
ej böra föreslå, oaktadt genom markinköp kronoparkernas areal i dessa
distrikt blifvit väsentligt förökad, hvilket jemväl, ehuru i mindre grad,
egt rum derigenom, att vid förnyad utarrendering af statsverkets egendomar
utmarker af dessa afsätta till kronoparker. Eu stor del af dessa
nybildade kronoparker vore nemligen dels mer eller mindre skoglösa,
dels i det hela beväxta med yngre skog, och sedan skogsodling å de
kala områdena försiggått, syntes förvaltningsbestyren under ett flertal
år blifva af den art, att ganska stora trakter kuude tillhöra hvarje
revir, då ungskogarnes vård och fredhållning företrädesvis ålåge kronojägarne.
Innan markinköpen fått den utsträckning, att betydligare
vidder förvärfvats, borde derföre antalet jägmästare ej ökas, ehuru
under den tid af året, då skogsodlingar påginge och bedrefves i den
omfattning, som nu och under den närmaste framtiden påfordrades, de
ordinarie revirförvaltarne, att döma af hittills vunnen erfarenhet, icke
medhuune dem åliggande eftersyn å dessa arbeten. Styrelsen ansåge
sig derföre böra förnya sin underdåniga framställning af den 17 novem -

Sjunde hufvudtiteln.

ber 1896, deruti styrelsen, framhållande svårigheterna för de ordinarie
jägmästarne att inom de revir, der större skogsodlingar påginge, under
den korta kulturtiden om våren medhinna öfvervakandet af dessa arbeten,
hemstält, att ett anslag af 5,000 kronor måtte beredas för de fem
sydligaste skogsdistrikten att användas till ersättning efter resereglementet
åt de extra skogstjenstemän, som efter öfverjägmästarnes förordnande
under skogsodlingstiden biträdde jägmästarne, till följd hvaraf
reservationsanslaget borde ökas med 5,000 kronor.

För de i Norrland föreslagna nya tjenstebefattningarna borde
aflöningen utgå enligt gällande stat, dervid öfverjägmästarnes resepenningar
syntes kunna bestämmas till 800 kronor, eller lika med dem
för öfverjägmästaren i Vesterbottens nuvarande distrikt, och jägmästarnes
tjenstgöringspenningar, i likhet med deras i lappmarksreviren, till
1,600 kronor, med undantag för Bjurholms revir, i hvilket, såsom likstäldt
med angränsande Degerfors revir, tjenstgöringspenningarne borde
bestämmas till 1,400 kronor. I detta sammanhang syntes det, såsom
med billighet och rättvisa öfverensstämmande, vara lämpligt, att tjenstgöringspenningarne
i Arjepluogs revir, hvilka vid senaste reglering
med hänsyn till dåvarande hemmansutsyningar bestämdes till 1,400
kronor, numera, då tjenstgöringen i detta revir vore likstäld med den
i öfriga lappmarksrevir, höjdes till 1,600 kronor.

Hvad derefter beträffade den bevakande personalen, läge det i
sakens natur, att statsskogsväsendets utveckling påkallade jemväl inom
denna personal en väsentlig förstärkning, och detta ej allenast i de
norra orterna, der kronojägarepersonalen vid senaste reglering till antalet
bibehölls oförändrad, utan äfven i de öfriga delarna af landet,
der nämnda personal förstärktes med 52 kronojägare.

Orsaken, hvarför i de norra orterna kronojägarnes antal vid berörda
reglering icke ökades, var den, att kronans skogar i lappmarkerna
då ej ännu voro genom afvittring bestämda och reviren följaktligen
icke kunde indelas i definitiva bevakningsområden, utan måste tillsvidare
tillgodoses medelst extra kronojägare eller bevakare med mera ambulatorisk
tjenstgöring; oeh vore nu, utom mera tillfälliga på kortare tider
antagna biträden, extra kronojägare och bevakare anstälda i stort antal.
Sedan kronoskogarne numera i de flesta lappmarkssocknar erhållit bestämda
gränser, kunde krafvet på eu ordnad och fullt verksam tillsyn så
väl i fråga om skogarnes fredhållning som ock beträffande afverkningen
och de särskilda arbeten, såsom skogsodling, hyggesrensning, markberedning,
dikning, flottledsrensning med mera, hvilka genom skogsförvaltningens
försorg utfördes, ej längre undanskjutas, hvadan och då er -

Sjunde hufvudtiteln.

farenheten visat, att en sådan tillsyn icke vunnes genom tillfälliga
bevakare, utan kräfde inom hvarje revir en stam af fast anstälde kronojägare,
förslag till en sådan stam blifvit efter verkstäld utredning i
sammanhang med revirens reglering upprättad; och hade det ansetts
nödvändigt, att nedannämuda antal kronojägarebefattningar uppfördes
på ordinarie stat, nemligen: inom Luleå distrikt 15, inom Skellefteå
distrikt 10, inom Umeå distrikt 16, inom Vesternorrlands—Jämtlands
distrikt 4 samt inom Gefle—Dala distrikt 6, tillsammans 51 kronojägarebefattningar.
Hvad de fem sydliga distrikten beträffade, hade
kronojägarne i allmänhet medhunnit de arbeten å boställen och utarrenderade
egendomar, hvilkas verkställande på dem öfverflyttades vid
skogsstatens senaste reglering, men till följd af betydande skogsmarksinköp
hade extra kronojägare mot arfvode från reservationsanslaget, i
det närmaste motsvarande ordinarie kronojägares aflöning, måst anställas
å åtskilliga af de nybildade kronoparkerna, såsom å Skagersholm, Granvik,
Grönbo, Bjurfors, Tönnersjöheden (Stjernarp) och Kosta, hvarjemte
inom en del revir de ökade göromålen å förut varande statsskogar kraft
större personal; och vore sådana extra kronojägare anstälde till ett antal
af 10. För bevakningens uppehållande å andra njdnköpta markområden
i Elfsborgs och Hallands län äfvensom för bevakningens förstärkande
i Blekinge—Åhus och Arvika revir erfordrades ytterligare ett
antal af 5 kronojägare, hvadan styrelsen ansåge, att för de fem sydliga
distrikten 15 och inalles för hela landet 66 nya kronojägarebefattningar
borde på ordinarie stat uppföras. Som, enligt hvad förut nämnts,
i de flesta af de bevakningstrakter, för livilka de nya kronojägarne
vore afsedda, redan funnes anstälde aflönade extra kronojägare, hvilka
vid de nya kronojägarebefattningarnes tillsättande blefve obehöfliga,
kunde nuvarande kostnaden för extra skogsbevakuing minskas med
omkring 25,000 kronor.

Vid skogsstatens senaste reglering bibehöllos kronojägarnes förutvarande
aflöningsvilkor i hufvudsak oförändrade, med undantag af att
de kronojägare, som vore i saknad af boställe eller bostadslägenhet,
tilldelades en hyresersättuing af 100 kronor, hvilken förut endast för
kronojägare i Norrland utgått med ett belopp af 50 kronor; hvarjemte
kronojägarne berättigades uppbära dagarfvode af 2 kronor 50 öre, när
de af jägmästare beordrades leda utverkning, skogsodling eller annat
arbete å ecklesiastikt boställe aller annan allmän under skogsstatens
förvaltning ej stäld skog eller biträda vid de i de norra orterna förekommande
utsyningsförrättningar, för hvilka utsyningsafgifter erlades
af enskilda. Genom dessa dagarlvoden beräknades kronojägarne i de

Sjunde hufvudtiteln.

fem sydliga distrikten erhålla en ersättning af 80 kronor å 120 kronor,
hvaremot någon beräkning af ersättning vid de norrländska utsyningsförrättningarne
då ej var möjlig.

Kronojägares aflöning utginge enligt gällande stat sålunda:

	Lön.	Tjenstgörings-	Summa.
		penningar.
I de sex norra länen	400	150	550		Der boställslägen-het saknas, utgår
I öfriga delar af landet					hyresersättning
400	100	500		med 100 kronor.

Derjämte åtnjöte kronojägare i de sex norra länen samt i Vermlands
län 100 kronor i resepenningar.

Det kunde ej förnekas, att skogsstatens vid senaste reglering
utvidgade befattning med vissa publika skogar, jemte den allmänna
utvecklingen i öfrigt inom skogsväsendet, tagit kronojägarens tjenstgöring
i anspråk i större mån, än man vid regleringen kunnat antaga,
så att jemväl de lediga mellantider, krouojägarne förut merendels kunde
egna åt enskild! arbete och förvärf, .upptagits af tjenstegöromål. Den
ersättning för dessa ökade göromål, som med ofvannämnda dagarfvoden
afsetts, hade emellertid ej heller på långt när uppgått till det vid
regleringen beräknade beloppet. Ehuru de af krouojägarne inom de
sydligare distrikten, som innehade tillräckligt stora boställen, eller de
få kronojägare inom de norra orterna, som hade egna hemman, i det
hela vore i en jemförelsevis bättre ställning än de, som med den alltför
knappa aflöningen skulle bestrida alla utgifter för uppehället, hade dock
flertalet haft mycket svårt att draga sig fram, och den misstämning
bland personalen, som detta förhållande framkallat, hade tagit sig uttryck
i en af ett flertal kronojägare till styrelsen ingifven framställning
om en förbättrad aflöning.

Såväl jägmästarne som öfverjägmästarne, hvilka i anledning häraf
blifvit hörda, hade, med vitsordande af den nuvarande aflöningens otillräcklighet,
förordat en förhöjning med ett belopp af i allmänhet omkring
400 kronor, fördeladt på lön, tjenstgöringspenningar och ålderstillägg
samt, i några af de sydligare distrikten, jemväl resepenningar; och hade
af skogstjenstemännen tillika, såsom en följd af den nuvarande ringa
aflöningen, framhållits, att bland de från skogsskolorna utgående lär -

Sjunde hnfvndtiteln.

jungarne de dugligaste och mest lämpliga företrädesvis sökte befattning
i enskildes tjenst, der de hade större utsigt att finna sin bergning.

Styrelsen ansåge sig, beträffande den omständigheten att kronojägarnes
inkomst af dagarfvoden icke motsvarat hvad man beräknat,
till en början böra framhålla, att, utom det att ett ej obetydligt antal
kronojägare, till följd af beskaffenheten af deras tjenstgöring uteslutande
å kronoparker eller under skogsstatens förvaltning stälda skogar, alls
icke eller endast undantagsvis uppburit några dagarfvoden, de af kronojägarne,
hvilka blifvit delaktiga af dagarfvoden, i medeltal ej bekommit
mer än knappa 40 kronor om året. Anledningen härtill kunde till en
del sökas ej mindre deri, att ett stort antal mera betydande skogar till
utarrenderade egendomar i mån af deras arrendeledighet äfvensom
ecklesiastika skogar blifvit stälda under skogsstatens förvaltning, hvarigenom
kronojägaren gått miste om rätten till dagarfvode för något
som helst arbete å dessa skogar, än äfven deri, att genom begränsning
med afseende å arten af de arbeten, för hvilka dagarfvoden skulle
utgå, dessa utfallit för ett färre antal dagar. Vid de utsyningsförrättningar
i de norra orterna, för hvilka dagarfvode utbetalades, hade i
många fall de ordinarie kronojägarne icke kunnat biträda, enär dessa
utsyningar ofta af assistenter utförts samtidigt med jägmästarnes kronoparksutsyningar,
vid hvilka den ordinarie kronojägaren utan ersättning
nu biträdde. Men oafsedt dessa förhållanden, hvilka haft en viss inverkan
på aflöningeus storlek, funne styrelsen med hänsyn till de ökade
anspråk, som numera stäldes på kronojägarne, hvilkas pålitlighet, nit
och duglighet vore vigtiga faktorer för skogsförvaltningens framgång,
den nuvarande aflöningen vara alltför knappt tilltagen; och ansåge sig
styrelsen desto mindre kunna underlåta framlägga förslag till densammas
förhöjning, som en sådan vore påkallad ej allenast af omsorgen
om de nuvarande kronojägarnes nödtorftiga utkomst, utan äfven af
omtanke om personalens framtida rekrytering med dugligt folk.

Vid jemförelse med skogvaktares eller timmertummares i enskild
tjenst löneförmåner borde dock framhållas, att kronojägares fastare
ställning och deras pensionsrätt inverkade till förmån för statens tjenst
och att aflöningen derföre kunde sättas något lägre för kronojägare.
Styrelsen ansåge af denna anledning, att kronojägareaflöningen ej behöfde
ökas med så stort belopp, som skogstjenstemännen föreslagit,
utan borde ställas så, att en fast ökning af 200 kronor lades på tjenstgöringspenningarne,
hvarigenom vikariers anskaffande under tjenstledighet
underlättades, och att dagarfvoden ej allenast bibehölles, utan
jemväl utsträcktes derhän, att dessa arfvoden kunde utgöra skälig

Sjunde hufvudtiteln.

ersättning för tjenstgöringen utom hemtrakten, hvilken tjenstgöring företrädesvis
vore förenad med särskilda utgifter och af mera ansträngande
beskaffenhet. Styrelsen hölle nemligen före, att de kronojägare, som
vore anstälda i mycket begränsade och med boställe förenade bevakningstrakter
å kronoparkerna i landets sydliga delar, kunde vara
ersatta med nu utgående lön 400 kronor samt 300 kronor i tjenstgöringspenningar
eller i allt 700 kronor, hvaremot de, som under långa
tider måste å från hemmet aflägsna skogar biträda vid, leda eller utföra
särskilda arbeten, vore i behof åt'' en särskild godtgörelse. I fråga
om sådan godtgörelse för tjenstgöring, som kräfde bortovaro från hemvistet,
hade förslag väckts derom, att reseersättning, ehuru till olika
belopp för skilda bevakningstrakter, skulle tillerkännas kronojägarne i
södra Sverige liksom de i de norra orterna anstälda, men då svårigheter
skulle uppstå att rätt afväga dessa ersättningar, och godtgörelse enligt
räkning af flere anledningar ej syntes lämplig, borde ersättningen fortfarande
utgå efter enkel dagberäkning för de tider, då efter jägmästarens
order kronojägaren tjenstgjorde utom hemtrakten. Kostnaderna för fortskaffandet
vid längre afstånd med häst blefve visserligen derigenom ej
direkt ersatta, men torde mera sällan förekomma. Äfven hade blifvit
ifrågasatt, att dagarfvodena skulle borttagas och ersättas med ytterligare
förhöjning i den fasta aflöningen, men derigenom ginge förlorad
den sporre, som otvifvelaktigt läge uti denna ersättning för den besvärligare
tjenstgöringen utom hemtrakten, och en sådan ytterligare
förhöjning i den fasta aflöningen, om den ej blefve lika för alla, hvilket
vore obehöflig!, skulle blifva svår att bestämma med tillbörlig noggrannhet
efter tjenstgöringens större eller mindre beqvämlighet. En
befogad invändning mot grunden för dagarfvodens utgående enligt
hittills gällande bestämmelser kunde göras, den nemligen, att då dagarfvode
utbetalades allenast för arbete å under skogsstatens förvaltning
ej stående skogar, ehuru detta vore af alldeles enahanda beskaffenhet
som å skogar under skogsstatens förvaltning, dessa senare kunde blifva
sämre vårdade eller åtminstone mindre besökta än de af förra slaget,
samt att, å andra sidan, i samma mån som kronojägarens tid upptoges
med den intensivare skötseln å större skogar, som stäldes under skogsstatens
förvaltning, minskades för honom möjligheten att intjena dagarfvoden.
Fastsloge man deremot den grunden, att dagarfvodet skulle
vara en ersättning för kostnader, utgifna för kosthållning och logis
utom hemmet med mera, samt för den större ansträngning, som måste
blifva förenad med arbete på mera aflägsna skogar af begge slagen,
syntes alla invändningar mot denna traktamentsersättning böra bort -

Sjunde hufvudtiteln.

falla. Men, om det med traktamentsersättning afsedda syfte skulle
vinnas, måste densamma utgå jemväl för arbeten å kronoparker och
andra under skogsstatens förvaltning stälda skogar, allenast dessa vore
belägna utom kronojägarens hemtrakt, hvars omfattning naturligen
måste till gränsen bestämmas. Styrelsen hade utgått från den åsigten,
att alla skogstrakter inom 5 kilometer i rak sträckning från kronojägarens
bostad skulle hänföras till detta område, och det borde då ej
möta någon svårighet att bestämma, hvilka skogar eller skogstrakter
folie inom eller utom denna gräns, helst som afgörandet häraf underlättades
af kartor. Det borde tillkomma öfverjägmästaren i distriktet
att efter kronojägareboställets läge eller kronojägarens bostad inom
bevakniugstrakten utfärda noggranna föreskrifter om hvilka skogar i
sådant afseende skulle räknas ligga inom gränsen; och någon ovisshet
kunde sedermera derom ej uppstå, så vida ej kronojägaren ombytte
bostad, hvilken dock kunde af styrelsen bestämmas, derest dess läge
funnes vara olämpligt. Dagarfvodena skulle dock ej utgå för andra
förrättningar och arbeten, än som af jägmästaren bestämdes uti skriftlig
order på sätt nu skedde; och komme alltså annan tjenstgöring, såsom
patrullering, icke att särskilt ersättas, ej heller nu utgående ersättningför
förrättningar å utarrenderade egendomar inom hemtrakten att utbetalas,
hvaremot å andra sidan ersättning rättvisligen borde utgå för
arbeten å äfven under skogsstatens förvaltning stälda ecklesiastika
skogar, hvarigenom boställshafvares rätt ej komme att på något sätt
beröras. Till många af de på kronoparkerna i södra delarne af landet
stationerade kronojägarne komme dagarfvoden efter detta förslag liksom
tillförene sällan eller aldrig att utgå, hvaremot full säkerhet vunnes
derför, att för dem såväl i södra som norra delarne af landet, hvilka
hade vidsträckta bevakningsområden och ett större antal skogar på
långa afstånd, dagarfvoden komme att utgöra en skälig ersättning för
deras arbete. Då en begränsning af denna dock syntes nödvändig,
hade styrelsen efter beräkning af de tider, hvilka vore lämpliga för
skogsodlingsarbeten samt kunde vara behöfliga för utsyning med flera
arbeten, i hvilka kronojägare deltoge, ansett dagarnes antal, för
hvilka arfvode utginge, böra begränsas till 60 för hvarje kronojägare,
så att dennes ersättning komme att uppgå till högst 150 kronor, ehuru
att döma efter förutvarande förhållanden medelersättningen ej syntes
komma att uppgå till mer än högst 100 kronor, till följd hvaraf utgifterna
för kronojägarnes dagarfvoden, hvilka utginge från reservationsanslaget,
ökades med högst 20,000 kronor.

Bill, till Biltsd Prut. 1900. 1 Sami. 1 Afd. >-

Sjunde hufvudtiteln.

Någon förhöjning i lön eller pension ansåge styrelsen deremot
icke vara behöflig, likasom styrelsen funne en förhöjning i aflöningen
medelst ålderstillägg vara mindre lämplig, enär förhöjningen vore lika
oumbärlig i kronojägarens yngre, verksammare år som under den mera
framskridna åldern.

På grund af det sålunda anförda hemstälde styrelsen i underdånighet,

dels att kronojägares nuvarande tjenstgöringspenningar, hvilka i
de sex norra länen utginge med 150 kronor och i öfriga delar af
landet med 100 kronor, måtte ökas med 200 kronor, så att kronojägare
i de sex norra länen erhölle 350 kronor och kronojägare i
öfriga delar af landet 300 kronor i tjenstgöringspenningar,

dels ock att de i nådiga brefvet den 29 november 1889 angående
ny reglering af skogsstaten meddelade bestämmelser rörande kronojägares
dagarfvoden måtte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:
kronojägare eger, när han på jägmästares order biträder med, utför
eller leder aftorkning, skogsodling eller annat arbete såväl å alla
ecklesiastika skogar, hvilka ej här nedan särskildt, omförmälas, som
ock å sådana öfriga allmänna skogar, hvilka äro belägna på ett afstånd
öfverstigande 5 kilometer i rak sträckning från hans bostad,
äfvensom när han, likaledes efter jägmästares bestämmande, i Kopparbergs
och de norrländska länen biträder vid utsyningsförrättningar,
för hvilka utsyningsafgifter erläggas af enskilde, att derför åtnjuta
dagarfvode under högst 60 dagar för hvarje kalenderår med 2 kronor
50 öre, att gäldas på sätt som om bestridande af kostnader för skogsskötsel
finnes stadgadt och, i fråga om sistnämnda utsyningsförrättningar,
från skogsväsendet^ reservationsanslag; dock under iakttagande,
att från oivanstående bestämmelser äro undantagna arbeten
å sådan ecklesiastik skog, som utgör viss församlings enskilda egendom
eller blifvit till församlingen donerad och icke lemnar virkesöfverskott.

För genomförande af den förbättring i kronojägarnes aflöning
samt den förstärkning af den förvaltande och bevakande skogspersonalen,
styrelsen sålunda föreslagit, erfordrades ökning i bestämda
anslaget för skogsstaten till sammanlagdt belopp af 159,450 kronor.

Då den ökning i bestämda anslaget för skogsstaten, som föranleddes
af styrelsens ofvanstående förslag, sålunda utgjorde 159,450 kronor och
då dåvarande anslaget, 447,208 kronor, kunde minskas med 1,100 kronor,
besparad hyresersättning åt 11 kronojägare, hvilka sedan senaste reglering

Sjunde hufvudtiteln.

erhållit bostäder eller boställen, hemstälde styrelsen i underdånighet,
att sagda anslag måtte höjas till 605,558 kronor.

Vid underdånig föredragning berörda den 14 januari 1898 af
domänstyrelsens nu ifrågavarande skrifvelse anförde jag, att vid öfvervägande
af de utaf domänstyrelsen angifna förhållanden det syntes mig
icke gerna kunna vara tvifvel underkastadt, att, ehuruväl icke mer än
nio år förflutit sedan reglering af skogsstaten senast egde rum, en icke
obetydlig ökning i antalet af den förvaltande och bevakande personal,
som då å staten uppfördes, vore af behofvet påkallad. Om ock den
tidrymd, inom hvilken detta behof redan hunnit göra sig gällande, varit
kort, borde å andra sidan icke förgätas, att samma tidrymd äfven betecknats
af en ökning af statsskogarnes areal och en stegring i deras
afkastning, hvartill föregående perioder icke haft att uppvisa något
motstycke och som gåfve grundade förhoppningar derom, att skogsrnedlen,
som intill senaste tider intagit ett jemförelsevis underordnadt
rum bland statsverkets inkomster, i en framtid komme att intaga ett
bland de främsta.

Då jag sådant oaktadt icke för det dåvarande ansåg mig böra
ingå i närmare pröfning af det utaf domänstyrelsen framlagda förslaget
till ändringar i skogsstatens reglering, berodde detta alltså icke deraf,
att jag underkänt vigten af de skäl, domänstyrelsen anfört för behofvet
af en ökning i skogspersonalens antal, lika litet som jag ville
bestrida behöfliglieten af en förbättring i kronojägarnes lönevilkor. Men
en omständighet förelåg, hvilken syntes mig böra föranleda någon
kortare tids uppskof med frågans företagande till slutligt afgörande.
Eders Kongl. Maj:t hade nemligen den 16 oktober 1896 tillsatt en
komité med uppdrag att utreda frågan, hvilka åtgärder lämpligen kunde
vidtagas för vinnande af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne;
och hade Eders Kongl. Maj:t tillika åt denna komité uppdragit att behandla
frågan angående statens skogsförvaltnings medverkan för främjande
af enskilde jordegares skogsvård. Det vore visserligen ännu icke
kändt, i hvilka förslag denna komités arbeten komme att utmynna, och
följaktligen ej heller, huruvida enligt dessa förslag göromål i och för
främjande under en eller annan form af den enskilda skogsvården
komme att åläggas statens skogspersonal i sådan omfattning, att åt
denna orsak behof af ökad personal tilläfventyrs kunde uppstå, men i
hvarje händelse syntes mig med ändringar i staten böra anstå, intill
dess, utom de af domänstyrelsen berörda förhållanden, äfven de på frågan
inverkande, som kunde härröra af nyssnämnda komitéarbete, förelåge
til] bedömande.

Sjunde hufvudtiteln.

Med afseende på det anförda ansåg jag mig för det dåvarande
icke böra ifrågasätta annan ändring i beloppet af det bestämda anslaget
för skogsstaten, än att, då, enligt hvad domänstyrelsen upplyst, hyresersättning
besparats åt 11 kronojägare, hvilka sedan senaste reglering
erhållit bostäder eller boställen, nämnda anslag måtte med beloppet
af nämnda besparing, 1,100 kronor, minskas från 447,208 kronor till
446,108 kronor.

Anslaget bestämdes också för år 1899 till sistnämnda belopp,
men höjdes för år 1900 af riksdagen, på derom af Eders Kongl. Maj:t
gjord framställning, för uppförande i den för skogsstaten gällande stat
af ytterligare en jägmästare och fyra kronojägare till det nuvarande
beloppet 451,408 kronor.

I sin förenämnda skrifvelse den 25 november 1899 har domänstyrelsen
anfört, att omförmälda komité numera afgifvit sitt underdåniga
betänkande och dervid bland annat föreslagit inrättande af särskilda
skogsvårdsstyrelser inom länen för att omhänderhafva såväl tillsynen
och kontrollen öfver skötseln af enskildes skogar som ock främjande
och understödjande af den enskilda skogshushållningen i allmänhet,
men deremot icke för statens skogspersonal ifrågasatt göromål i och
för den enskilda skogsvården i den omfattning, att af sådan orsak
ökning i personalen påkallades. Då vid sådant förhållande anledningen
till uppskofvet med pröfning af styrelsens förberörda underdåniga förslag
syntes hafva bortfallit, ville styrelsen nu, efter att vid sammanträde
den 6—11 november 1899 hafva öfverlagt med vederbörande
öfverjägmästare om hithörande förhållanden, innan förslaget upptoges
till nådig pröfning, föreslå de jemkningar och tillägg deri, som ändrade
tidsförhållanden befunnits påkalla.

Hvad då först ökningen af den förvaltande personalen anginge,
förekomme, dels att genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Norrbottens län afvittringsutslag för Juckasjärvi socken den 30 december
1896, delgifvet styrelsen den 3 januari 1898, en areal af 165,000 hektar
blifvit i sagda socken afsatt till kronopark, dels ock att genom nådigt
bref angående dispositionen af de efter afvittringen i Arvidsjaurs socken
uppkomna öfverloppsmarker den 20 oktober 1899 en areal af 390,000
hektar blifvit inom sistnämnda socken likaledes till kronopark afsatt.

För vården af dessa efter afvittring kronan tillfallna skogar, hvilka
förut icke varit från enskildes marker skilda, men nu blifvit till sina
gränser fullt bestämda och stälda till kronans fria förfogande, erfordrades
ytterligare förstärkning af den ordinarie förvaltande personalen. Enligt

Sjunde hufvudtiteln.

1897 års förslag skulle inom Juckasjärvi socken och angränsande Gellivare
socken inrättas tillhopa 3 revir och inom Arvidsjaurs socken likaledes
3 revir, men i anseende till ökningen af kronoparkernas areal
erfordrades nu såväl i socknarna Juckasjärvi-Gellivare som äfven i
Arvidsjaurs socken 4 revir. I de sistnämnda socken omfattande reviren
kunde dock betydande delar af angränsande Jockmocks och Arjepluogs
socknar ingå, hvarigenom reviren i dessa båda socknar skulle vinna en
behöflig minskning i arealen.

Vidare vore att bemärka, att genom köp af Klotens och Malingsbo
egendomar i Kopparbergs och Örebro län jemlikt nådigt bref den 26
maj 1899 en sammanhängande komplex af 35,285 hektar blifvit till
kronopark förvärfvad. Då denna kronopark, som tillhörde Vesterdalarnes
revir, i anseende till dervarande å spridda orter inom det vidsträckta
reviret belägna 26 allmänna skogar med eu sammanlagd areal af
omkring'' 68,000 hektar icke kunnat af revirförvaltaren omhändertagas,
hade en biträdande jägmästare med årsarfvode af 2,000 kronor måst
för kronoparkens förvaltning anställas. Uppenbart vore, att denna befattning
för förvaltningen af Klotens kronopark, der kolning och timmeral
verkning, skogsodling med flere skogsarbeten komme att bedrifvas i
ganska stor omfattning och der egendomen underlydande talrika arrendegårdar
kräfde mycken tillsyn, måste, såsom för framtiden oumbärlig,
uppföras på ordinarie stat.

Äfven inom Vadsbo revir påkallade förhållandena en revirdelning.
Revirförvaltaren hade nemligen erinrat, att inom nämnda revir de allmänna
skogarnes areal, som år 1889 uppgick till 14,606 hektar 59 ar,
under de senare åren genom inköp och afsättande af mark till kronopark
alltjemt ökats, så att densamma nu utgjorde
å 11 under skogsstatens vård och förvaltning

stälda skogar ................................... 16,867 hektar 85 ar, och

å öfriga 115 allmänna skogar............. 9,551 „ 96 ,,

eller tillsammans å 126 egendomar 26,419 hektar 81 ar.

Med dessa skogars intensivare skötsel genom skogsodling, vägbyggnad
och dikning samt med virkets förädlande genom försågning å kronans
sågverk eller kolning följde arbeten till den omfattning, att revirets
förvaltningsutgifter stigit från 6,946 kronor år 1889 till 45,512 kronor
år 1899, påkallande eu vidlyftig bokföring bland annat med ett sjuttiotal
arrendator^- af torp och lägenheter å kronoparkerna. Från år 1893
hade revirförval tåren hatt till sin hjelp en biträdande jägmästare, h vilkens
aflöning under nästlidet år utgått med 1,500 kronor, men af styrelsen
för år 1900 föreslagits till 2,000 kronor, till hvilket belopp arfvodet

94 Sjunde hufvudtiteln

jemväl blifvit af Eders Kongl. Maj:t vid fastställande af generalförslaget
öfver utgifter från reservationsanslaget för skogsväsendet år
1900 bestämdt.

Öfverjägmästaren i distriktet ansåge, att, då revirgöromålen genom
de stora markförvärfven högst betydligt, ökats, det ur skogshushållningens
synpunkt vore nödigt, att Vadsbo revir delades i två revir.

Domänstyrelsen delade den af öfverjägmästaren uttryckta mening
och hölle före, att genom en sådan delning stora fördelar vid skogarnes
förvaltning skulle vinnas. Det nya reviret, som borde benämnas Tivedens
revir, skulle omfatta de allmänna skogarna inom Finnerödja socken af
norra Vadsbo härad samt inom Undenäs och Tiveds socknar af södra
Vadsbo härad, tillhopa 11 skogar med en sammanlagd areal af 15,306
hektar 45 ar. Till det andra reviret, som fortfarande borde benämnas
Vadsbo revir, skulle hänföras öfriga delar af det nuvarande reviret
med tillsammans mer än ett hundratal särskilda skogar om tillsammans
11,113 hektar 36 ar.

Utöfver de år 1897 begärda 11 jägmästarebefattningarna erfordrades
alltså nu ytterligare 4 dylika befattningar.

Beträffande namnen å reviren inom de norra distrikten hade
domänstyrelsen efter öfverläggning med öfver]ägmästarne funnit vissa
ändringar önskvärda dels för att förtydliga revirens belägenhet, dels
ock för att förekomma missförstånd derigenom, att revir och distrikt
erhölle lika namn. Dessa namnförändringar hade införts i en vid styrelsens
förevarande underdåniga skrifvelse bilagd tablå öfver de revir och
distrikt, som nu vore ifrågasatta att regleras.

Af den nu föreslagna ökningen af reviren i Norrbottens län påkallades
jemkning i 1897 års förslag till distriktsindelning på det sätt,
att i stället för Luleå distrikt då tillagda 12 revir till detta distrikt nu
skulle hänföras 13 revir och till Skellefteå distrikt i stället för 8 revir
10 sådana, deribland Burträsks revir, som enligt 1897 års förslag skulle
tillhöra Umeå distrikt. Till detta senare distrikt hade i stället ansetts
böra läggas Anundsjö (norra Ångermanlands) revir för att bereda lindring
i göromålen inom mellersta Norrlands vidsträckta distrikt, hvilket
ökats med Dorotea socken (Tåsjö revir). Klotens revir borde hänföras
till Gtefie-Dala distrikt och Tivedens revir till Vestra distriktet.

1 nyssnämnda tablå angåfves revirens omfattning genom uppgift
dels å de socknar eller delar af sådana, af hvilka hvarje revir skulle
bestå, dels ock å den areal af allmänna skogar, som skulle till hvart
och ett revir hänföras. Enligt samma tablå skulle de särskilda distrikt,
som nu vore afsedda att regleras komma att omfatta: Luleå distrikt

Sjunde hufvudtiteln.

13 revir, Skellefteå distrikt 10 revir, Umeå distrikt 10 revir, mellersta
Norrlands distrikt 8 revir, Gefle-Dala distrikt 9 revir och Vestra distriktet
10 revir. I fråga om så väl distriktens som revirens definitiva begränsning
eller omfattning ville styrelsen, när anslagsfrågan blifvit pröfvad
och afgjord, inkomma med slutligt underdånigt yttrande.

I 1897 års förslag upptogos resepenningarna inom Luleå distrikt
till 800 kronor eller samma belopp som inom Skellefteå och Umeå distrikt.
Då emellertid inom Luleå distrikt, som vore vidsträcktare och
omfattade flere revir än de öfriga distrikten, genom nya jernvägslinier
och industriela anläggningar framkallats en lifligare rörelse och afsättning
af virke från kronans skogar och i följd åt dessa omständigheter
resorna i och för förvaltningen ökades, syntes resepenningarna inom
detta distrikt, hvilka för närvarande uppginge till 1,000 kronor, äfven
framdeles böra utgå med samma belopp. Resepenningarna och tjenstgöringspenningarna
i de två nya lappmarksreviren syntes böra bestämmas
till respektive 600 kronor och 1,600 kronor eller samma belopp
som i de öfriga lappmarksreviren. Rese- och tjenstgöringspenningarna
i Klotens och Tivedens revir ansåge styrelsen böra bestämmas för det
förra till respektive 500 kronor och 1,200 kronor samt för det senare
till respektive 400 kronor och 1,000 kronor eller till samma belopp som
i Vesterdalarnes och Vadsbo revir, af hvilka det förra komme att, gränsa
till Klotens och det senare till Tivedens revir.

Beträffande lön och ålderstillägg för nu ifrågavarande befattningar
ansåge styrelsen, att för dem, likasom för de i 1897 års förslag upptagna
befattningarne, gällande stat borde tillämpas.

I detta sammanhang ville styrelsen i minnet återkalla, att 1897
års förslag förutsatte, att aflönade assistenter fortfarande skulle anställas
för att biträda i de norra reviren, der så erfordrades, samt att i förslaget
framhölls, dels att assistenterna borde få anlitas äfven vid andra
arbeten, än sådana, till hvilkas utförande assistenternas biträde för närvarande
finge tagas i anspråk — i främsta rummet arbeten, som afsåge
skogsåterväxtens främjande, såsom skogsodling, markberedning m. in.
- dels ock att assistenternas aflöning borde förbättras genom höjandet
af deras månadsarfvode, nu 66 kronor 66 öre, till 100 kronor och deras
reseanslag, nu 300 kronor, till 400 kronor. Enär detta utgjorde en vigtig
förutsättning, för att den begärda ökningen åt den ordinarie förvaltande
personalen skulle verka tillfyllest, funne sig styrelsen — efter
att hafva i detta ämne öfverlagt med vederbörande öfverjägmästare,
hvilka samtliga vitsordat behofvet såväl af assistenternas biträde som
ock af ordnandet af deras aflöning och tjenstgöring på sätt styrelsen

Sjunde hufvudtiteln.

ifrågasatt — nu böra förnya sin underdåniga framställning i detta afseende,
under erinran att anvisande af särskilda medel, utöfver hvad för
assistenters arbeten nu utginge, icke syntes för den närmaste tiden vara
behöflig!

Vidkommande derefter den erforderliga ökningen af den bevakande
personalen, hvilken ökning i 1897 års förslag beräknades till 51
kronojägare i de sex norra länen och 15 i de öfriga länen eller sammanlagdt
66 kronojägare, påkallades nu i de sex norra länen en ytterligare
ökning- af 31 kronojägare. Orsaken härtill vore dels den betydliga
ökningen af kronoparkerna i Norrbottens och Kopparbergs län, dels
ock den under de senare åren inträffade stegringen i arbetsprisen. Till
följd häraf hade det visat sig omöjligt att, mot samma arfvode eller
dagspenning som förut, erhålla dugliga extra skogsbevakare och biträden,
hvilkas anskaffande under sådana förhållanden icke folie sig billigare,
utan snarare blefve dyrare än en på ordinarie stat anstäld, särskildt
utbildad och mera pålitlig personal.

De erforderliga nya kronojägarebefattningarna vore upptagna
revirvis i nyssberörda tablå och utgjorde, inberäknade de i 1897 års
förslag uppförda,

21
17
20

för Luleå distrikt...........................

)) Skellefteå distrikt .................

» Umeå distrikt ......................

» Mellersta Norrlands distrikt

)> Gefle-Dala distrikt..................

» Bergslagsdistriktet ...............

» Östra distriktet ......................

» Vestra distriktet .....................

)) Smålands distrikt .................

» Södra distriktet ......................

tillsammans 97.

_ Hvad slutligen beträffade frågan om förbättring af kronojägarnes
aflöningsvilkor, hade i en af 227 kronojägare inlemnad ansökning af
den 27 mars 1899 framhållits det bekymmersamma i kronojägarnes ekonomiska
ställning och behofvet af en snar löneförbättring; och hade
dervid framstälts såsom önskningsmål, att aflöningen måtte höjas till
ett belopp af sammanlagdt 1,750 kronor, deri inberäknadt ersättning för
hyra, resor och dagtraktamente.

Vid öfverläggning härom med öfverjägmästarne hade af dem anförts,
att de i ansökningen framstälda önskningsmål visserligen vore

Sjunde hufvudtiteln

öfverdrifna, men att å andra sidan ur det allmännas synpunkt det vore
af synnerlig vigt, att krono] ägarnes löneförmåner vore tillräckliga lör
deras utkomst och afpassade efter den tjenstgöring, som i olika orter
dem ålåge. Med hänsyn härtill och i betraktande af den prisstegring
å lifsförnödenheter, som inträdt efter afgifvandet af 1897 års förslag,
hade af öfver] ägmästarne enhälligt uttalats den meningen, dels att tjenstgöringspenningarna
borde höjas för kronojägare i de sex norra länen
äfvensom i Vermland, der förhållandena ansåges närmast lika dem i
Norrland, till 600 kronor och för kronojägare i öfriga delar af landet
till 500 kronor, hvarförutom ansetts önskvärdt, att ett ålderstillägg af
100 kronor bereddes samtlige kronojägare efter fem års väl vitsordad
tjenstgöring, dels ock att den tid, under hvilken dagarfvoden skulle få
beräknas i enlighet med 1897 års förslag, borde utsträckas till 80 dagar
samt arfvodet utgå i de sex norra länen äfvensom i Vermland efter 3
kronor och i öfriga delar af landet med 2 kronor 50 öre för dag.

På sätt styrelsen redan vid framläggandet af 1897 års förslag
anfört, hade det stora flertalet kronojägare haft mycket svårt att draga
sig fram under den period af snabb utveckling inom de flesta verksamhetsområden,
ej minst inom skogsväsendet, som efter skogsstatens
senaste reglering inträdt; och det torde råda endast en mening derom,
att den nuvarande aflöningen vore otillräcklig för deras utkomst och
ingalunda motsvarande de anspråk, som nu stäldes på deras tjenstgöring.
I sitt nyssberörda förslag hade styrelsen hemstält om en förhöjning i
kronojägarnes aflöning, i det hela motsvarande omkring 300 kronor.
Dervid hade styrelsen framhållit, att denna förhöjning vore påkallad
ej allenast af omsorgen om de nuvarande kronojägarnes utkomst, utan
äfven af omtanke om personalens framtida rekrytering med dugligt folk.
Det läge i sakens natur, att en så hastig utveckling, som den statens
skogsväsende undergått, kräfde bevakningspersonalens ökning och ersättande
efter hand med fullt dugligt folk, för att såväl de väsentligt
ökade kronoskogarnes fredhållning, som ock tillsynen öfver de arbeten,
hvilka efter olika ortförhållanden för skogarnes vård och föryngring
anordnades, skulle blifva fullt verksamma. Ur denna synpunkt och
med hänsyn till den allmänna stegringen i arbetspriser, ej minst i fråga
om aflöning af med kronojägare likstälda arbetsförmän, funne styrelsen
nu, att den år 1897 af styrelsen föreslagna löneökningen vore otillräcklig.
Det hade nemligen inträffat, att kronojägare, oaktadt sin pensionsrätt,
lemnat sina tjenster lör att ingå i enskildes eller bolags tjenst,
der vida högre aflöning erhölles. Antalet sökande till lediga kronojägaretjenster
hade också betydligt minskats. Fara förelåge alltså, att
Bill. Ull Rilcsd. Vrot. 1)00. 1 Samt. 1 Afd. 13

Sjunde hufvudtiteln.

staten ginge miste om de till krono]ägare dugligaste personerna, helst,
enligt hvad styrelsen hade sig bekant, nyssomnämnda missförhållanden
skulle inträffat i mycket vidsträcktare omfattning, derest ej kronojägarekåren
hyst den säkra förhoppning, att deras bekymmersamma ställning
skulle af statsmakterna inom kort beaktas och afhjelpas.

Enligt styrelsens mening borde fördenskull aflöningen ökas utöfver
hvad styrelsen i 1897 års förslag hemstält, så att kronojägare erhölle
utsigt till en så pass tryggad ställning, att den ungefärligen motsvarade
hvad som i enskildes eller bolags tjenst stode med kronojägare
någorlunda likstälda personer till buds. Men å andra sidan funne
styrelsen hvarken lämpligt eller behöfligt, att aflöningen sattes så högt
som i förenämnda ansökning blifvit ifrågasatt. Äfven öfverjägmästarnes
förslag syntes styrelsen böra jemkas sålunda, att det ifrågasatta ålderstillägget
uteslötes, hvaremot, hvad tjenstgöringspenningarna och dagarfvodena
beträffade, styrelsen ansåge öfverjägmästarnes förslag vara
väl afvägdt och lämpadt efter nuvarande förhållanden inom de olika
orterna, ökningen af tjenstgöringspenningarna uteslöte emellertid icke
behofvet deraf, att under vakans eller tjenstinnehafvares sjukdom vikarien
finge uppbära full kronojägareaflöning, på sätt nu funnes stadgadt.
Hvad särskilt dagarfvodena anginge, skulle dessa efter maximitiden
uppgå till respektive 240 och 200 kronor i de särskilda landsdelarne.
Att döma efter förutvarande förhållanden syntes dock ersättningen i
medeltal ej komma att uppgå till mer än högst respektive 160 kronor
och 133 kronor. Den utgift, som af dessa dagarfvoden komme att
föranledas och hvilken i_ 1897 års förslag beräknades till högst 20,000
kronor utöfver hvad för sådana dagarfvoden nu utginge, kunde antagas
komma att i följd af nu föreslagna ändringar i nämnda förslag ytterligare
ökas med omkring 10,000 kronor.

För genomförande af den af styrelsen sålunda föreslagna förbättring
af kronojägarnes aflöning samt förstärkning af den ordinarie
förvaltande och bevakande skogspersonalen, erfordrades ökning i bestämda
anslaget för skogsstaten till nedannämnda belopp:

förbättring af kronojägares lönevilkor:

450 kronors ökning i tjenstgöringspenningar för 134 kronojägare
..................................................... kronor 60,300: —

400 kronors ökning i tjenstgöringspenningar
för 133 kronojägare .............

» 53,200: —^ 113,500: —

Transport kronor 113,500: —

Sjunde hufvudtiteln.

Med rätt till
ålderstillägg
i enlighet
med hvad för
skogsstaten
finnes stadgadt.

Transport kronor 113.500: —

ökning af den förvaltande personalen:

1 öfverjägmästare

1 jägmästare.........

11 jägmästare........

1 jägmästare.......

1 jägmästare .......

1 jägmästare

gam. laiu.........

Ökning af tjenstgöringspen nitvrorna

vid rmvnrnnrlfi lära -

re VIT

Lön.

3,200

1,500

16,500

1,500

Tjenst görings penningar.

1,600

17,600

1,400

1,200

1,000

--200

Resepen ningar.

Summa.

1,000 5,800
600 3/700

6,600 40,700
600 3,500

500 3,200
400 2,900

200

25,700 24,600 9,700 60,000 60,000:

ökning af den bevakande personalen:

Tjenst- Rese- HyresLön.
görings- pennin- ersätt- Summa,
penningar, gar. ning.

1 kronojägarejno^a länen 400 600 100 100 1,200

82 kronojägarej^/^^j 32,800 49,200 8,200 8,200 98,400

1 kronojägarej i öfriga 400 500 100 1,000

13 krono]ägare{ län’ 5,200 6,500 1,300_13,000

38,800 56,800 8,300 9,700 113,600 113,600: —

Summa kronor 287,100: —

Ehuru denna ökning i anslaget för skogsstaten väsentligt öfverstege
den ökning, styrelsen år 1897 ifrågasatt, eller 159,450 kronor,
vore dock enligt styrelsens mening de förhållanden,. hvilka efter sistnämnda
år inträdt och för hvilka nu styrelsen redogjort, i och för sig
fullt giltiga skäl för ökningen. Styrelsen hade således härutinnan ej
vidare att tillägga, men ville för anslagsfrågans belysning erinra, att
statsskogarnes afkastning, som år 1896 utgjorde 4,269,224 kronor och
år 1897 5,455,061 kronor, år 1898 stigit till 7,591,325 kronor, hvilket
sistnämnda belopp efter allt att döma jemväl 1899 års inkomster från
kronoskogarne torde uppnå.

På grund af det anförda har domänstyrelsen hcmstalt, att det

100 Sjunde hufvudtiteln.

bestämda anslaget för skogsstaten, nu utgörande 451,408 kronor, måtte
höjas med 287,100 kronor till 738,508 kronor.

Enligt hvad domänstyrelsen redan erinrat, har skogskomitén numera
afgifvit betänkande och förslag i de ämnen, som varit föremål
för komiténs behandling. I dessa förslag afses icke, att statens skogspersonal
skulle för främjande af den enskilda skogsvården tagas i anspråk
i sådan omfattning, att af denna orsak ökning af samma personal påkallas;
och då det hinder, jag år 1898 ansåg föreligga för pröfning af
det af domänstyrelsen då framlagda förslaget om ökning af den ordinarie
skogspersonalen och förbättring af kronojägarnes aflöningsvilkor, således
bortfallit, anhåller jag att nu få underställa Eders Kongl. Maj:t berörda
förslag med deri af domänstyrelsen sedermera gjorda ändringar och tillägg.

Jag anser mig då till en början böra erinra om den ökning i
areal, kronoskogarne vunnit sedan år 1884, då domänstyrelsen först
afgaf förslag till den reglering af skogsstaten, som år 1889 af Eders
Kongl. Maj.-t faststäldes. Huru väsentlig denna ökning varit, derom
bära de af domänstyrelsen i detta afseende anförda siffror tillräckligt
vittnesbörd. För att det betydande kapital, statens skogar representera,
skall blifva så inkomstbringande som möjligt — och ur statsekonomisk
synpunkt måste väl detta anses eftersträfvansvärdt — fordras dock, att
dessa skogar skötas på ett sätt, som kan anses motsvara nutidens anspråk
på en rationel skogshushållning. Detta åter förutsätter, att staten
till sitt förfogande eger en icke blott duglig och erfaren, utan äfven tillräckligt
talrik ordinarie skogspersonal. Utgår man då från den förutsättningen,
. som väl torde finnas befogad, att den ordinarie skogspersonalens
antal vid tiden för 1889 års reglering var afpassad efter dåvarande förhållanden,
är det uppenbart, att denna personal, äfven med den obetydliga
tillökning i densamma, 1899 års Riksdag beviljade, icke längre kan
vara tillräcklig för att fylla de uppgifter, som nu ställas på densamma.
Domänstyrelsen har derföre också föreslagit, att berörda personal måtte
ökas med 1 öfverjägmästare, 15 jägmästare och 97 kronojägare, och,
i betraktande såväl af den redan inträdda och alltjemt fortgående
ökningen af kronoparkernas areal, som ock af de allt större fordringar,
som ställas på dessa skogars skötsel och vård, finner jag, äfven med
antagande att extra skogspersonal jemväl framdeles kommer att tagas
i anspråk, om också icke i samma utsträckning som nu, den sålunda
föreslagna ökningen vara väl behöflig.

Kronojägarnes aflöningsvilkor äro enligt gällande stat, oberäknadt
dels resepenningar för kronojägare i de sex norra länen samt i Vermlands

101

Sjunde hufvudtiteln.

län, dels ock förmånen af bostadslägenhet eller, der den saknas, hyresorsättning
af 100 kronor, 400 kronor i lön samt tjenstgöringspenningar
till belopp af 150 kronor i de sex norra länen och 100 kronor i öfriga
delar af landet. Redan vid tiden för 1889 års reglering af skogsstaten
befunnos dessa aflöningsförmåner väl knappt tilltagna, och för att i
någon mån förbättra dem medgafs kronojägarne i sammanhang med
regleringen rätt att i vissa fall uppbära dagarfvode af 2 kronor 50 öre
för arbete, som af dem verkstäldes. Af skäl, för hvilka domänstyrelsen
redogjort, hafva dessa dagarfvoden, äfven i de fall då kronojägarne
kommit i åtnjutande af sådana, uppgått till mycket obetydliga belopp,
och dagarfvodena kunna derföre icke heller anses hafva i någon nämnvärd
grad bidragit till att bereda kronojägarne ökning i deras inkomster.
Under nuvarande tid med dess högt uppdrifna lefnadskostnader te sig
derföre också kronojägarnes aflöningsvilkor synnerligen otillfredsställande.
Den uppgift, kronojägarne hafva att fylla i skogsvårdens och skogsbevakningens
tjenst, är dock af den betydelse, att de synas kunna hafva
grundade anspråk på att de aflöningsförmåner, som bestås dem, äro
tillräckliga för att bereda dem en anständig bergning och icke stå i
allt för stort missförhållande till den aflöning, dugliga skogvaktare och
skogsuppsyningsmän kunna påräkna i den enskilda skogshushållningens
tjenst. Att något åtgöres för att förbättra kronojägarnes aflöningsvilkor,
synes mig derföre vara af bjudande nödvändighet påkalladt, och då
domänstyrelsens förslag, enligt hvilket kronojägarnes tjenstgöringspenningar
skulle ökas i de sex norra länen och i Vermland till 600
kronor och i öfriga delar af riket till 500 kronor, synes mig tillgodose
de anspråk, som i detta afseende skäligen kunna uppställas, anser jag
detta förslag böra vinna godkännande.

I sammanhang med förslaget om ökning åt kronojägarnes tjenstgöringspenningar
har domänstyrelsen äfven hemstält, att den tid, under
hvilken dagarfvoden skulle få beräknas, måtte utsträckas till 80 dagar
samt dagarfvodena i de sex norra länen äfvensom i Vermland höjas
från 2 kronor 50 öre till 3 kronor, hvarjemte kronojägarne skulle ega
uppbära dagarfvode för arbete äfven å andra skogar, än dem, för
hvilka denna rätt nu är dem medgifven. Då med de nuvarande dagarfvode’na
afses att bereda kronojägarne full godtgörelse för deras
arbete, men detta med hänsyn till nu rådande arbetspris i de norra
orterna icke kan anses der blifva fallet med dagarfvodets nuvarande
belopp, har jag icke något att erinra mot att dagarfvodenna höjas på
sätt domänstyrelsen föreslagit. Hvad åter beträffar den ifrågasatta
utsträckningen af kronojägarnes rätt att uppbära dagarfvoden, torde

Statens skogsläroverk.

102 Sjunde hufvutiteln.

häremot kunna invändas, att enligt domänstyrelsens förslag kronojägarne
skulle erhålla särskild godtgörelse äfven för arbete, som af dem verkstäldes
å skogar, som stå under kronans omedelbara disposition, och
således för arbete, som tillhör deras tjenst och för hvilket de finge
anses godtgjorda genom den dem å stat anvisade aflöningen. Härvid
bör dock beaktas, att dagarfvodena i detta fall hufvudsakligen skulle
hafva till ändamål att hålla kronojägarne skadeslösa för de särskilda
utgifter, som äro förenade med en längre tids uppehåll å kronoskogar,
belägna på långt afstånd från deras hemvist; och då dessa dagarfvoden
således icke kunna betraktas såsom någon tillökning i kronojägarnes
egentliga aflöningsfönnåner, utan fast mer böra anses eg a karaktären
af traktamenten, synes mig berörda invändning icke böra tillerkännas
någon afgörande betydelse.

Hvad domänstyrelsen föreslagit i fråga om utsträckning af assistenternas
i de norra länen tjenstgöringsskyldighet och deraf påkallad
ökning af deras arfvoden och resepenningar synes mig vara välgrundadt,
och har jag icke heller något att erinra mot domänstyrelsens förslag
om anvisande af godtgörelse till extra skogstjenstemän för biträde vid
skogsodlingar i de fem sydligaste distrikten.

Beträffande anslaget till statens skogsläroverk erinrar domänstyrelsen
i förenämnda underdåniga skrifvelse den 25 oktober 1899, att styrelsen
i underdånig skrifvelse samma dag hos Eders Kongl. Maj:t gjort
framställning om provisoriskt anordnande under senare hälften af innevarande
år af en förberedande praktisk kurs vid Klotens kronopark för
inträde vid skogsinstitutet. I denna skrifvelse anförde domänstyrelsen,
att, på sätt framginge af bestämmelserna i §§ 1 och 89 af den för
skogsstaten gällande instruktion, vid senast verkstälda organisation af
denna stat förutsatts, att vid de allmänna skogarnes förvaltning skulle
vara att tillgå biträde af extra skogstjenstemän. Sådant biträde hade
ock visat sig erforderligt och alltmer tagits i anspråk, i samma mån
de allmänna skogarne och i synnerhet kronoparkerna ökats, så att ej
sällan svårigheter mött för erhållande af nödigt antal biträdande extra
skogstjenstemän. Dessa svårigheter hade i synnerhet gjort sig känbara
under de senaste åren, då allt flere af de extra skogstjenstemännen
vunnit anställning hos enskilde skogsegare och sågverksbolag. En följd
häraf hade blifvit, att med en del förrättningar och arbeten i synnerhet
inom de norra orterna måst af brist på förrättnings män tillsvidare
anstå. Tillgången på disponibla extra skogstjenstemän vore alltså för
närvarande otillräcklig. Enligt styrelsens åsigt kunde detta missför -

Sjunde hufvudtiteln. 103

hållande afhjelpas endast derigenom, att ett ökadt antal elever bereddes
inträde vid skogsinstitutets högre kurs, i hvilken enligt gällande stadgar
för de allmänna skogsläroverken endast 10 elever årligen finge intagas.

Antalet inträdessökande hade under de senare åren varit stort och uppgått
under år 1898 till 25 och under år 1899 till 35. Enligt hvad direktören
vid skogsinstitutet upplyst, kunde i institutets högre kurs årligen
mottagas 20 elever. Det lede icke något tvifvel, att ej en sådan ökning
af elevantalet åtminstone tills vidare eller under de närmaste åren vore
nödig för att motsvara såväl statens som enskilde skogsegares behof
af tillgång på forstligt bildade yrkesmän.

I den för skogsinstitutet den 3 juni 1892 faststälda stat äro uppförda
anslag dels till de praktiska öfningarna 3,200 kronor, dels ock
till expenser 2,500 kronor. För anordnande vid institutet af en lägre
kurs för sådana ynglingar, hvilka önska utbilda sig till privata skogsförvaltare,
hafva dessa anslagsbelopp från och med år 1899 höjts till
respektive 5,000 kronor och 3,500 kronor.

Då enligt af skogsinstitutets direktör meddelad uppgift en ökning
af elevantalet vid skogsinstitutet från 10 till 20 skulle föranleda en
ökning af utgifter från omförmälda anslagstitlar med respektive 3,000
kronor och 1,500 kronor, har nu domänstyrelsen i sin underdåniga
skrifvelse angående anslagsbehofven för skogsväsendet år 1901 hemstält,
att, med höjande af anslaget till de praktiska öfningarna till

8,000 kronor och af anslaget till expenser till 5,000 kronor, det bestämda
anslaget för statens skogsläroverk, nu 50,500 kronor, måtte
ökas med 4,500 kronor till 55,000 kronor.

Med bifall till domänstyrelsens framställning om provisoriskt anordnande
af en förberedande praktisk kurs vid Klotens kronopark har
Eders Kongl. Maj:t den 15 december 1899 medgifvit, att för detta
ändamål finge af 1900 års reservationsanslag användas ett belopp af
högst 7,750 kronor; och anser jag, att hvad domänstyrelsen nu föreslagit
i syfte att sätta skogsinstitutet i tillfälle att kunna mottaga ett
större antal elever än för närvarande äfven bör bifallas.

I de till ålderstillägg och till den enskilda skog sundervisning en Ålderstillägg.

uppförda anslagsbeloppen har domänstyrelsen icke ifrågasatt någon
ändring. visningen.

Vidkommande reservationsanslaget till kr ono sko g ar nes förvaltning och Krono,hagarbefrämjande
af skogsväsendet i allmänhet har domänstyrelsen ansett en "o*! ”Cjrämbetydlig
höjning deraf oundgänglig. jandc af skogs °

° ° väsendet i all mänhet.

104

Sjunde hnfvudtiteln

Till en början erinrar styrelsen, att detta anslag, som för år

1897 utgick med ................................................... kronor 559,092: —

höjts för år 1898 till ............................................... „ 574,092: —

för år 1899 till ............................................... „ 794,742: —

och för år 1900 till ............................................... „ 1,010,892: —

samt att, då de för åren 1898 och 1899 beviljade förhöjningarna visade
sig otillräckliga, Riksdagen på derom af Eders Kongl. Maj:t gjorda
framställningar medgifvit, att, utöfver de beviljade anslagsbeloppen, finge
förskjutas, att af skogsmedel ersättas, 120,000 kronor år 1898 och

106,000 kronor år 1899; och har domänstyrelsen beträffande detta
anslag vidare anfört, att utgifterna belöpt sig till 672,100 kronor 86
öre år 1897 och 701,506 kronor 15 öre år 1898. För utgifter år 1899
hade enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 3 december 1898 och
den 26 maj 1899 disponerats tillsammans 900,742 kronor.

De betydliga stegringarna i utgifterna hade, såsom styrelsen redan
i föregående statsförslag anmärkt, föranledts hufvudsakligen deraf, att
den på senare åren uppkomna väsentliga ökningen af kronoparkerna
inom åtskilliga delar af landet dels medfört betydligt höjda kostnader
för skogsodling, afverkning, utskylder och dylikt, dels ock nödvändiggjort
provisorisk förstärkning af den förvaltande och bevakande personalen,
för hvilken förstärkning arfvoden måst utgå från förevarande
anslag. Härtill komme, att, i anseende till den väsentligt stegrade afkastning,
statens skogar de senare åren visat sig lemna, det ur ekonomisk
synpunkt vore lika naturligt, som det för skogsväsendets tidsenliga
utveckling vore nödvändigt, att de arbeten, som afsåge skogarnes vård
och skötsel, erhölle större omfattning och intensitet än tillförene.
Såsom bidragande orsak till utgifternas ökning i opåräknad grad komme
äfven den under sista tiden inträffade starka stegring i arbetsprisen,
synnerligast i de norrländska länen.

Dessa af styrelsen redan i underdånig skrifvelse den 25 oktober

1898 påpekade anledningar till ökning i statens utgifter för dess skogar
gjorde sig fortfarande gällande och detta i vida högre grad än förut.
Sålunda visade det sig nu, att anslaget, som, på grund af de år 1898
gjorda beräkningarna af anslagsbehofvet för år 1900, af senaste Riksdag
höjdes med ej mindre än 216,150 kronor, detta oaktadt blefve otillräckligt
för innevarande år. En hufvudsaklig orsak härtill vore det af
Riksdagen nästlidet år lemnade medgifvande, att för inköp till kronopark
finge användas, förutom medel, influtna genom försäljning af
mindre kronolägenheter, jemväl ett belopp af 1,500,000 kronor af 1899
års skogsmedel. Till följd häraf hade staten sett sig i stånd att för

Sjunde hufvudtiteln. 105

detta belopp förvärfva Klotens stora bruksegendomar i Örebro och
Kopparbergs län. Dessa egendomar komme visserligen att tillföra
staten betydande inkomster i skogsmedel, men å andra sidan läge det
i sakens natur, att samma egendomars skötsel, de för dem utgående utskylder
m. m. äfvensom, och detta ej minst, afverkningar och kolningar
på anslaget stälde störa kraf, hvilka år 1898, vid beräknande af de
sannolika utgifterna från anslaget under år 1900, icke kunde förutses.

Enligi de från samtliga skogsförvaltningar inkomna utgiftsförslag
skulle, äfven med iakttagande af all nödig sparsamhet, till bestridande
af innevarande års utgifter erfordras ej mindre än 1,146,000 kronor,
eller utöfver anslaget ett belopp af i rundt tal 135,000 kronor, hvaraf
den öfvervägande delen folie på kronoparken Kloten.

Under det sannolika antagande att skogsväsendets utveckling
komme att åtminstone under de närmaste åren fortgå i ungefär lika
stigande proportion som under de sista åren, syntes utgifterna för år
1901 icke kunna beräknas lägre än till omkring 1,500,000 kronor.

På grund häraf har domänstyrelsen hemstält, att ifrågavarande
anslag måtte höjas från nuvarande beloppet, 1,010,892 kronor, med
489,108 kronor till 1,500,000 kronor.

Derjemte och under erinran att en betydande del af utgifterna
icke allenast för Kloten, utan äfven för andra inköpta egendomar utgjordes
af förlagskostnader för kolnings- och timmerdriften m. in., hvilka
kostnader omedelbart ersattes vid skogseffekternas försäljning, men utan
afkortning redovisades bland statsverkets skogsmedel, har styrelsen
hemstält, att, i öfverensstämmelse med hvad under åren 1898 och 1899
egt rum, styrelsen måtte jemväl under år 1900 få förskjuta och af
samma års skogsmedel ersätta hvad som komme att brista i årets
anslag eller 135,000 kronor.

Beträffande först domänstyrelsens framställning om beredande af
medel för täckande af beräknad brist å reservationsanslaget för år 1900
erinrar jag, att domänstyrelsen i skrifvelse den 11 november 1899 till
Eders Kongl. Maj:ts pröfning framlagt af styrelsen uppgjordt generalförslag
öfver användandet af 1900 års anslag jemte den fyllnad deri,
som styrelsen funnit vara för bestridande af samma års utgifter nödig,
eller nyssberörda belopp 135,000 kronor; slutande alltså det framlagda
förslaget ä ett belopp af 1,150,692 kronor. Vid föredragning den 15
december nästlidet år af domänstyrelsens berörda förslag fann Eders
Kongl. Magt, att utgifterna å reservationsanslaget för det dåvarande borde
begränsas till reservationsanslagets belopp och läststälde derföre förslaget
Bill. till Rilcsd. Frot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 14

106

Sjunde hufvndtiteln.

med iakttagande att vissa anslagsposter skulle minskas med sammanlagdt
135,000 kronor. I hvilken mån de sålunda nedsatta utgiftsposterna
äro af beskaffenhet att böra fastställas till utgående, lärer komma att
utgöra föremål för framtida pröfning af Eders Kong!. Maj:t. Otvifvelaktigt
är emellertid, att å anslaget saknas tillgång till bestridande af
kostnader, till hvilka för det behöriga haudhafvandet af vården om
kronans skogar lärer vara nödvändigt att bereda tillgång; och torde
vid sådant förhållande Riksdagens medgifvande böra äskas dertill, att
till bestridande af de kostnader för kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet, till hvilka det för år 1900 för
berörda ändamål anvisade reservationsanslag icke lemnar tillgång, må,
efter Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande, af domänstyrelsen under år
1900 förskjutas ett belopp af högst 135,000 kronor, att af samma års
skogsmedel ersättas.

Vidkommande beloppet af reservationsanslaget för år 1901 skulle,
i händelse af bifall till hvad jag förut hemstält, de å reservationsanslaget
nu utgående kostnaderna för biträdande jägmästare, assistenter
samt extra skogsbevakning komma att minskas med 42,000 kronor,
men å andra sidan utgifterna å anslaget ökas dels för dagarfvoden till
kronojägarne med 30,000 kronor, dels ock för extra skogstjenstemäns
biträde vid skogsodlingar i de fem sydligaste skogsdistrikten med 5,000
kronor. Med iakttagande häraf skulle således anslagets nuvarande
belopp komma att i det hela minskas med 7,000 kronor till 1,003,892
kronor. Att emellertid anslaget, faststäldt till sistnämnda belopp, skulle
för år 1901 blifva alldeles otillräckligt, lärer, med stöd af den erfarenhet,
som vunnits under de senare åren, icke kunna betviflas. Att åter exakt
angifva det belopp, hvarmed anslaget bör ökas, låter sig naturligtvis
icke göra, enär de omständigheter, som härvid äro bestämmande, åtminstone
delvis äro af beskaffenhet att icke nu kunna med erforderlig
säkerhet bedömas. Vid beräknandet af den behöfliga tillökningen har
domänstyrelsen derföre också utgått från den förutsättningen, att skogsväsendet
under de närmaste åren skulle komma att utveckla sig i
ungefär samma proportion som hittills, och då denna förutsättning synes
mig hafva all sannolikhet för sig, har jag mot det af styrelsen föreslagna
anslagsbeloppet icke något annat att erinra, än att, för vinnande
af jemn slutsumma å anslaget till skogsväsendet i dess helhet, reservationsanslagets
slutsumma bör bestämmas till 1,499,992 kronor.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

dels att i den för skogsstaten gällande stat uppföra ytterligare 1

107

Sjunde hufvudtiteln.

öfverjägmästare och 15 jägmästare med förenämnda af domänstyrelsen
för dem föreslagna aflöningsförmåner samt 97 kronojägare äfvensom
höja jägmästarens i Arjepluog tjenstgöringspenningar med 200 kronor;

att vidare medgifva, att kronojägares tjenstgöringspenningar må
utgå för kronojägare i de sex norra länen äfvensom i Vermland med
600 kronor samt för kronojägare i öfriga delar af riket med 500
kronor; samt

att för nu nämnda ändamål höja det bestämda anslaget för skogsstaten
från dess nuvarande belopp, 451,408 kronor, med 287,100 kronor
till 738,508 kronor;

dels att, med godkännande af den ändring i skogsinstitutets stat,
att anslaget till expenser ökas till 5,000 kronor och anslaget till
de praktiska öfningarna till 8,000 kronor, höja anslaget för statens
skogsläroverk, nu 50,500 kronor, med 4,500 kronor till 55,000 kronor;

dels att höja reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet från nuvarande beloppet,
1,010,892 kronor, med 489,100 kronor till 1,499,992 kronor;

så att anslaget till skogsväsendet skulle erhålla följande uppställning:

bestämdt anslag:

för skogsstaten........................ kronor 738,508: -—

„ statens skogsläroverk . „_ 55,000: — kronor 793,508: —

förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets

lärarepersonal ........................................................... „ 84,400: —

reservationsanslag:
till enskilda skogsundervis ningen

....................... kronor 4,800: —

„ kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af

skogsväsendet i allmänhet „ 1,499,992: — 1,504,792: —

summa kronor 2,382,700: —
hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet i dess helhet
skulle ökas med 780,700 kronor;

dels och att medgifva, att till bestridande af de kostnader för
kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet,
till hvilka det för år 1900 för berörda ändamål anvisade reservationsanslag
icke lemnar tillgång, må, efter Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande,
af domänstyrelsen under år 1900 förskjutas ett belopp af högst 135,000
kronor, att af samma års skogsmedel ersättas.

108

Sjunde hufvudtiteln.

[5.]

Till belöningar
för rofdjur
sdödande.

Till belöningar för rofdjurs dödande.

Å extra stat under riksstatens sjette hufvudtitel för år 1898 anvisade
Riksdagen ett anslag af 5,000 kronor att, enligt de närmare bestämmelser
Eders Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas såsom
bidrag till belöningar för dödande af sjelar, under vilkor att statsbidraget
icke finge utgå med högre belopp, än som motsvarade hvad
vederbörande hushållningssällskap eller landsting, hvart för sig eller i
förening, utbetalat såsom belöningar för inom området dödade sjelar,
och ej i någon händelse med mer än tre kronor för hvarje dödad sjel.

Då Riksdagen uti skrifvelse den 13 maj 1897 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel anmälde sitt
berörda beslut, framhöll Riksdagen derjemte, att enligt Riksdagens
mening egentligen det under sjunde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till belöningar för rofdjurs dödande borde tagas i anspråk till
bestridande af statsverkets utgifter för nu ifrågavarande ändamål, men
att, då härför måste förutsättas en ändring i 20 § af jagtstadgan samt
förslag i detta syfte då icke förelåge, Riksdagen, på det icke af brist
på medel en för fiskeribefolkningen i vidsträckta delar af vårt land
gagnelig åtgärd måtte undanskjutas, ansett sig böra bevilja omförmälda
extra anslag.

Vid underdånig föredragning den 28 maj 1897 af Riksdagens
nyssnämnda skrifvelse behagade Eders Kongl. Maj:t dels besluta nådig
kungörelse angående vilkoren för erhållande af bidrag från det af Riksdagen
för år 1898 anvisade anslag till belöningar för dödande af sjelar,
dels ock uppdraga åt chefen för finansdepartementet att taga under
öfvervägande, huruvida 20 § i förnyade nådiga jagtstadgan den 21
oktober 1864 borde i det af Riksdagen antydda syfte ändras. Enligt
nådig remiss den 1 november 1897 anbefalde Eders Kongl. Maj:t domänstyrelsen
att inkomma med underdånigt utlåtande i sistnämnda afseende.

På framställning af Eders Kongl. Maj:t har Riksdagen för hvardera
af åren 1899 och 1900 å sjette hufvudtiteln anvisat ett extra anslag
å 5,000 kronor att under enahanda vilkor, som blifvit för 1898
års anslag bestämda, användas såsom bidrag till belöningar för dödande
af sjelar; och har Eders Kongl. Maj:t genom nådiga kungörelser den
27 maj 1898 och den 26 maj 1899 meddelat bestämmelser angående
vilkoren för erhållande af bidrag från hvardera af dessa båda anslag.

Den 7 februari 1899 afgaf domänstyrelsen det infordrade utlåtandet

109

Sjunde hufvudtiteln.

och anförde deri, att enligt 11 § i 1864 års jagtstadga sjel upptoges
bland skadliga rofdjur, hvilka, enligt 10 § i samma stadga, finge,
hvar de träffades, fällas och behållas, men deremot ej bland dem,
för hvilka enligt 20 § belöning af allmänna medel erhölles. Före år
1869 utbetalades sådana belöningar för dödande af björn, varg, lo, jerf,
räf, örn, berguf samt duf- och hönshök, men sistnämnda år upphörde
premierna för dödande af räf och roffoglar, emedan det ansågs vara
landstingens eller hushållningssällskapens sak att i de orter, der sådant
behöfdes, främja utrotandet af dessa skadedjur. Enligt domänstyrelsens
åsigt hörde tvifvelsutan äfven den närmaste omsorgen om sjelens minskande,
der sådant för fiskets främjande vore af nöden, till de angelägenheter,
som läge inom hushållningssällskaps och landstings verkningskrets.
Vid förenämnda statsbidrags beviljande hade jemväl ansetts, att
intresset för ifrågavarande angelägenhet i de särskilda orterna borde
vara afgörande för statsbidragets belopp, hvilket icke finge utgå till
högre belopp, än som motsvarade bidragen i orterna, Dessa bidrag
utgjorde år 1898 tillsammans ett belopp af 3,100 kronor, men stego
under år 1899 till högre belopp, så att det för samma år för ändamålet
beviljade statsanslaget i sin helhet kunde anvisas, hvaraf framginge,
att statsbidraget framkallat ökadt intresse i orterna för denna angelägenhet.
Enligt domän styrelsens mening förefunnes således icke anledning
att göra ändring i det sätt, på hvilket staten nu främjade ifrågavarande
skadedjurs minskande, och detta desto mindre som statens utgifter
härför, om dessa komme att utgå från förslagsanslaget till rofdjur
s dödande, skulle väsentligt ökas, enär belöningarna, hvilka nu för
hvarje dödad sjel utbetalades till belopp af sex kronor, hälften af statens
och hälften af ortens bidrag, då måste till fulla beloppet utgå af
statsmedel, alldenstund de vilkor, som för statsbidragets erhållande nu
vore stadgade, svårligen kunde inrymmas i jagtstadgan. På grund af
hvad sålunda anförts, afstyrkte styrelsen ändring af 20 § i gällande
jagtstadga i det af Riksdagen ifrågasatta syfte.

Slutligen har landtbruksstyrelsen i underdånig skrifvelse den 25
september 1899 hemstält, att jemväl för år 1901 måtte såsom bidrag
till belöningar för dödande af sjelar på extra stat anvisas ett belopp af

5,000 kronor. Styrelsen erinrar härvid, att, under det att endast 7 hushållningssällskap
och landsting sökte bidrag af 1898 års anslag till
sammanlagd! belopp af 3,100 kronor, ansökningar om erhållande af
bidrag från 1899 års anslag inkommit från tillhopa 11 hushållningssällskap
och landsting, dervid gjorts framställningar om beviljande af
statsbidrag af tillsammans 6,300 kronor, eller 1,300 kronor mer än

Sjunde hufvudtiteln.

anslagets belopp. Enligt de redogörelser för användningen af do för
ändamålet anvisade stats- och andra medel, som hittills afgifvits, eller
dem, som anginge förhållandena under år 1898, hade för sjelars dödande
inom orterna samma år utbetalats tillhopa 6,729 kronor eller
mer än dubbla beloppet af de för ändamålet för samma år anvisade
statsbidrag, 3,100 kronor. Enligt hvad anledning funnes att antaga,
torde intresset för ifrågavarande angelägenhet inom orterna under år
1899 tagit sig uttryck i än större uppoffringar; och antagas kunde,
att för den närmaste framtiden samma intresse komme att än ytterligare
stegras, hvarför dock erfordrades, att från statens sida uppoffringar
gjordes i minst samma omfattning som hittills.

Efter hvad till styrelsen sedermera insända ansökningar om bidrag
från innevarande års anslag utvisa, hafva tillhopa 12 hushållningssällskap
och landsting gjort framställningar om erhållande af bidrag
från samma anslag, dervid af 10 hushållningssällskap och landsting
begärts sammanlagdt 6,600 kronor, under det att två landsting, hvilka
af 1899 års anslag fått sig tilldelade tillsamman 1,100 kronor, ej till
siffran angifvit de utaf dem för innevarande år begärda bidragens
belopp,.

Å riksstatens sjunde liufvudtitel finnes, såsom ofvan blifvit erinradt,
uppfördt. ett ordinarie anslag af 12,000 kronor till belöningar för rofdjur
dödande, hvilket anslag har naturen af förslagsanslag. Utgifterna
från detta anslag hafva utgjort:

år 1894 ....................................... kronor 3,895: —

„ 1895 .............................................. „ 4,490: —

„ 1896 ............................................. „ 6,145: —

„ 1897 ........................................... „ 5,485: —

„ 1898 .................................................. „ 4,470: —

Vidare har, såsom jemväl af det ofvan anförda framgår, Riksdagen
för hvart och ett af årem 1898, 1899 och 1900 å extra stat under sjette
hufvudtiteln anvisat ett anslag af 5,000 kronor såsom bidrag till belöningar
för dödande af sjelar.

Då, såsom förestående siffror utvisa, förslagsanslaget under sjunde
hufvudtiteln till belöningar för rofdjurs dödande, äfven utan att dess i
riksstaten upptagna belopp öfverskrides, lemnar tillgång till bestridande
äfven af de medel, som af Riksdagen under de senare åren anvisats
såsom bidrag till belöningar för dödande af sjelar, har helt naturligt
den frågan uppstått, huruvida icke sistnämnda belopp skulle kunna
anvisas å sjunde hufvudtitelns förenämnda anslag. Då Riksdagen år
1897 första gången anvisade medel till belöningar för dödande af sjelar,

Sjunde hufvndtiteln.

uttalade Riksdagen såsom sin mening, att sistnämnda anslag egentligen
borde tagas i anspråk för nu ifrågavarande ändamål, ehuru för en sådan
anordning den omständighet då ansågs utgöra hinder, att förslag till
en såsom behöflig ansedd ändring i 20 § af jagtstadgan icke förelåg.
Anledning att till denna fråga återkomma gifves mig nu af det chefen
för finansdepartementet, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts beslut den 28 maj
1897, meddelade uppdrag att taga under öfvervägande, huruvida berörda
§ i jagtstadgan borde i det af Riksdagens antydda syfte ändras.

Domänstyrelsen, i ärendet hörd, har afstyrkt en sådan ändring;
och ehuruväl jag visserligen icke anser de af styrelsen för dess afstyrkande
anförda skäl utgöra ett bestämdt hinder för införande i jagtstadgan
af de ifrågavarande bestämmelserna rörande belöningar för dödande af
sjelar, anser jag mig dock icke nu höra förorda en sådan åtgärd, helst
tillfälle erbjuder sig att till frågan återkomma vid behandlingen af ett
af särskilda, jemlikt Eders Kongl. Maj ris bemyndigande, af mig tillkallade
komiterade utarbetadt förslag till ny jagtstadga. Någon nödvändighet
för den ifrågasatta ändringen ur nu förevarande synpunkt torde ej heller
föreligga. Jag kan nemligen icke finna, att något hinder, formelt eller
annat, möter för Riksdagen att på Eders Kongl. Maj:ts framställninganvisa
belöningsmedlen för dödande af sjelar till utgående från förslagsanslaget
till dödande af rofdjur. Och vid sådant förhållande synes obehöfligt.
att för ändamålet å riksstaten uppföra ett särskildt extra anslag.

Landtbruksstyrelsen har vitsordat det fortfarande behofvet af medel
till belöningar för dödande af sjelar; och då anledning saknas att rörande
beloppet af statsbidraget och sättet för dess användning vidtaga annan
ändring än den nyss antydda i fråga om det anslag, hvarifrån bidraget
skall utgå, hemställer jag, efter samråd med chefen för civildepartementet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva,

att af det under sjunde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
belöningar för rofdjurs dödande må, enligt de närmare bestämmelser
Eders Kongl. Maj:t kan finna godt meddela, användas ett årligt belopp
af högst 5,000 kronor såsom bidrag till belöningar för dödande af sjelar,
under vilkor att statsbidraget icke må utgå med högre belopp, än som
motsvarar hvad vederbörande hushållningssällskap eller landsting, hvart
för sig eller i förening, utbetalat såsom belöningar för inom området
dödade sjelar, och ej i någon händelse med mer än 3 kronor för hvarje
dödad sjel.

112

Sjunde hufvudtiteln.

Öfrig a ordinarie
anslag.

[6.]

Arfvode för
en byräassisten
t ä finansdepartementets

bankbyrå.

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag under hufvudtiteln har jag ej
anledning att föreslå någon ändring.

Jag har ofvan tillstyrkt förhöjning i anslagen:

till postverket med
telegrafverket med

kronor

tullverket med

u skogsväsendet med...................-..........................

att förhöjningen på det hela å de ordinarie

450.000

100.000
178,000
780,700

anslagen skulle blifva
Härvid bör likväl.

beträffande anslagen till

kronor 1,508,700:

post-, telegraf- och tullverken, erinras, att kostnaderna
för dessa verk bestridas af verkens
egna medel.

Lägges till den föreslagna förhöjningen
summan af hufvudtitelns ordinarie anslag enligt
nu gällande riksstat..................................................

20,747,890:

skulle, under förutsättning af bifall till hvad jag
sålunda hemstält, slutsumman af sjunde hufvud -

titelns ordinarie anslag

för år 1901 blifva

kronor 22,256,590: —

Extra anslag.

I fråga om de anslag å extra stat, som kunde erfordras, yttrade
departementschefen beträffande

Arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 15 maj 1888 uttalat
den åsigt, att, då den mångfald af löpande göromål, bankinspektören
hade att förvalta, ej lemnade honom tid att annat än undantagsvis
företaga sådana inspektioner, som kräfde längre uppehåll på något
ställe, en mera omfattande inspektion syntes böra anordnas, afgaf, med
anslutning till den af Riksdagen sålunda uttalade tanken, Eders Kong!.
Maj:t till 1889 års Riksmöte förslag om anställande af en assistent åt

Sjunde hufvudtiteln. 113

bankinspektören med särskildt uppdrag att anställa bankundersökningar.
Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning beviljade
Riksdagen ett anslag af 4,000 kronor till arfvode åt en sådan assistent;
och detta arfvode har af följande Riksdagar å extra stat uppförts till
oförändradt belopp. Väl hemstälde Eders Kongl. Maj:t till 1894 års
Riksdag, att, för att i någon mån söka förekomma allt för täta personombyten,
hvarigenom bankkontrollen skulle gå miste om den fond af
erfarenhet och personalkännedom, en assistent under sin tjenstetid hunnit
samla, en förhöjning af assistentens årsarfvode måtte beviljas; men
denna framställning vann icke Riksdagens bifall.

Jag har emellertid anledning att nu åter upptaga frågan om
arfvodet åt assistenten å finansdepartementets bankbyrå. Befattningen
tillträddes af dess förste innehafvare med början af år 1890, och sedan
denne och hans två närmaste efterträdare afsagt sig vidare förordnande,
är det nu den fjerde personen, som förordnats att uppehålla befattningen.
Att sådana täta ombyten försvaga den bankkontroll, som af tjenstens
innehafvare utöfvas, synes mig uppenbart, då assistenten, äfven med
goda personliga förutsättningar, knappast blir med sin plats fullt förtrogen,
förrän han efter ett eller annat års tjenstgöring fått tillfälle att sätta
sig in i de olika bankernas mångskiftande förhållanden; och det vore
derföre redan ur synpunkten att söka ernå större kontinuitet i tjenstens
utöfvande önskligt, att befattningen kunde blifva något bättre aflönad.

Men härtill kommer, att det numera visat sig möta stora svårigheter
att mot de afiöningsförmåner, som nu bjudas, erhålla fullt lämpligperson
till platsens besättande. Om ock till de 4,000 kronor, hvarmed
arfvodet utgår, kan läggas ett eller annat hundratal kronor, som må
kunna af vederbörande inbesparas af utgående resekostnadsersättning,
så utgör detta dock ej nöjaktig godtgörelse åt en person, som förvärfvat
den praktiska erfarenhet inom bankväsendet och derjemte besitter de
solida egenskaper, hvilka man vill finna hos den, som skall utöfva
bankbyråassistentens mycket grannlaga och ganska magtpåliggande värf.
En man med dylika qvalifikationer finner det vara för sig ekonomiskt
fördelaktigare att bibehålla sin banktjenst. Och äfven den omständighet,
att assistentbefattningen kan tillsättas endast genom årsförordnande, gör,
i förening med de ofta förekommande resorna, platsen mindre begärlig.

Då jag således anser nödigt, att ifrågavarande arfvode höjes, ber
jag jemväl få erinra, att eu sådan förhöjning i viss mån är motiverad
enbart af den stegring i lefnadskostnaderna, som efter arfvodets fastställande
inträdt särskildt i hufvudstaden, der assistenten skall bo; och
Bill. till Rilcad. Fiol. 1900. 1 Sami. 1 Afd. Vo

[7-]

Ordnande och
registrerande
af vissa handlingar
i kammararkivet.

114 Sjunde hufvudtiteln.

utöfvaren af en kontrollerande verksamhet bör tydligen framför andra
tjensteman vara skyddad för brödbekymren, som ju gerna föra med
sig en viss osj enständighet.

Det bör äfven beaktas, att vid tidpunkten för detta arfvodes fastställande
de enskilda bankinrättningarnas antal utgjorde endast 43, men
nu uppgår till 63, hvarjemte, såsom bekant, åtskilliga banker på de
senare åren högst betydligt utvidgat sin verksamhet. Denna väsentliga
ökning af bankverksamheten ställer uppenbarligen ökade kraf på dem,
som äro satta att öfva kontroll å densamma; och det synes då icke
oskäligt, om statens utgift för en sådan kontroll i någon män ökas.

Af nu anförda skäl anser jag mig böra förorda, att byråassistentens
årsarfvode höjes med 1,000 kronor, och hemställer jag följaktligen, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till beredande af arfvode för en assistent å finansdepartementets
bankbyrå på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 5,000 kronor.

Ordnande och registrerande af vissa handlingar i kammararkivet.

Med bifall till en af Eders Kong!. Maj:t gjord framställning beviljade
1898 års Riksdag för ordnande och registrerande, företrädesvis af
ännu oordnade delar, af kammararkivets handlingar ett extra anslå g af

15,000 kronor, att utgå under tre år. Af detta anslag har Riksdagen
för hvardera af åren 1899 och 1900 anvisat 5,000 kronor, att ställas
till kammarkollegii disposition mot den redovisning och kontroll, som
Eders Kongl. Magt kunde finna lämpligt föreskrifva.

Under erinran att, sedan kammarkollegium på nådig befallning
afgifvit förslag till användning af förenämnda af Riksdagen på extra
stat för år 1900 anvisade anslag å 5,000 kronor, Eders Kongl. Maj:t
vid ärendets föredragning den 13 oktober 1899 förordnat, att af nyss
berörda anslag ett belopp af 4,800 kronor finge utgå i arfvoden af
lika storlek till tre särskilda biträden åt kammararkivarien samt återstoden
eller 200 kronor efter kammarkollegii bepröfvande användas
till de särskilda utgifter, som kunde föranledas af arbetet med ifrågavarande
handligars ordnande och registrerande, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att af omförmälda, för ordnande och registrerande af vissa handlingar
i kammararkivet beviljade anslag å 15,000 kronor på extra stat
för år 1901 anvisa återstående beloppet, 5,000 kronor.

Sjunde hnfvudtiteln.

115

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

De af statskontoret förskottvis bestridda utgifter, som tillhöra
sjunde hufvudtiteln och böra till ersättande hos Riksdagen anmälas,
äro enligt uppgifter från statskontoret:

till godtgörande af kostnaden för uppmätning af egorna till samt verkställande
af andra landtmäteriförrättningar å åtskilliga kronans

domäner ........................................................ kronor 22,417: 3 2

„ ersättning till vissa boställshafvare och krono -

arrendatorer för saknad afkomst af exproprierad

jord.....................................................•■■■ .......... 11 ®29: 27

„ godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars
deltagande i Hjelmarens och Qvis marens

sänkning ............................................... „ 6,096: 2 2

„ godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars
deltagande i andra vattenaflednings företag

............................................... n 110,723: 96

ersättning för öfverbyggnad å indragna boställen
. ................;............................................;• n 27,232: 9 9

„ ersättning för öfverloppsbyggnader m. m. å indragna
boställen .............................................. n 2,829: 5 0

„ ersättning för till statsverket afträdda åbyggnader
å förra häradsskrifvarebostället j mantal
Bössebol i Stafsnäs socken af Vermlands län „ 1,279: 64

„ godtgörande af förskjuten husröteersättning åt
arrendatorn af förra öfverstelöjtnantsbostället
10 mantal Kungs Norrby kungsgård i Brunnsby

socken af Östergötlands län .......................... „ 2,578: «2

„ gäldande af vägskatt för kronan tillhöriga regala

laxfisken inom Norrbottens län „ 1,175: 5 o

„ godtgörande af underhållsarbeten å Tranebergs,

Nockeby och Drottningholms broar „ 5,623: 4 6

„ gäldande af skifteskostnad för förra militiebostället
I mantal Hullaryd n:o 4 Skattegården
i Lommaryds socken af Jönköpings län „ 558: 7 3

,, ersättning till egare af skatte frälsehemman,

hvilkas ränta icke blifvit af statsverket inlöst, „ 16,313:7 8

Transport kronor 196,658: 94

[8.]

Ersättning för
af statskontoret
gjorda
förskott.

116

[9.]

Förstärkning
af arbetskrafterna
hos
kammarrätten

m. m.

Sjunde hufvudtiteln

Transport kronor 196,658: 9 4
till ersättning för inlösen af frälseräntan af \ mantal
utaf hemmanet 1 mantal Valränna n:o 2 Lars
Månsgård i Veddige socken af Hallands län
ti byggnadsordning enligt nådiga brefvet den
29 maj 1891 åt skogstorpare å kronoparker

i Norrbottens län .................................................

„ godtgörande af kostnader för utarbetande af
förslag till nytt reglemente för de kongl.

teatrarne .....................................................................

„ gäldande af kostnader för skolhusbyggnad m. m.
belöpande å vissa delar af förra militiebostället

Ede n:o 1 i Jemtlands län .................................

„ gäldande af vägskatt för till statsverket indragna
frälseräntan af f mantal Sundersbol n:o 1 i
Stafby socken af Upsala län ...........................

eller tillhopa kronor 211,910: 3 2.

Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
göra framställning,

att till gäldande af ofvannämnda förskott 211,910 kronor 32 öre
må å extra stat för år 1901 anvisas ett motsvarande belopp, som för
undvikande af öretal i riksstaten torde få utföras med 211,911 kronor.

863: 7 5
7,500: —
6,833: 91

51: 40

2: 32

Förstärkning af arbetskrafterna hos kammarrätten m. m.

I underdånig skrifvelse den 29 oktober 1896 hemstälde kammarrätten,
med åberopande af den efter år 1877 ständigt fortgående tillväxten
af de till kammarrätten inkomna mål, att å verkets stat måtte
ytterligare upptagas lön och tjenstgöringspenningar för två kammarrättsråd
med tillhopa 12,800 kronor och för en notarie med 3,000 kronor,
med rätt till ålderstillägg för nämnda befattningars innehafvare, samt
att det till vikariatsersättning med mera anslagna beloppet måtte ökas
till 31,300 kronor.

På föredragning af chefen för finansdepartementet beslöt Eders
Kongl. Maj:t den 14 januari 1897 föreslå Riksdagen att å staten för
kammarrätten uppföra lön och tjenstgöringspenningar för ytterligare
två kammarrättsråd med tillhopa 12,800 kronor och för ytterligare en

117

Sjunde hufvudtiteln.

notarie med 3,000 kronor, med rätt för nämnda befattningars innehafvare
till ålderstillägg efter vissa år i likhet med öfrige tjensteman i
samma tjenstegrad, äfvensom höja det å kammarrättens stat uppförda
anslag till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, flitpenningar
och renskrifningskostnad, 28,400 kronor, med 2,900 kronor till 31,300
kronor, samt att sålunda höja anslaget till kammarrätten med 18,700
kronor eller från 169,600 kronor till 188,300 kronor.

I underdånig skrifvelse den 13 maj 1897 angående regleringen af
utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel anmälde Riksdagen, att
Riksdagen på det sätt bifallit denna Eders Kongl. Majtts framställning,
att på extra stat för år 1898 uppförts dels till arfvoden åt adjungerade
kammarrättsråd ett belopp af 12,800 kronor, dels till arfvoden åt extra
biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad 4,700 kronor eller tillsammans
17,500 kronor, hvarjemte det ordinarie anslaget, till kammarrätten
uppförts med oförändradt belopp eller 169,600 kronor.

På derom af Eders Kongl. Maj:t gjorda framställningar har Riksdagen
äfven för hvardera af åren 1899 och 1900 på extra stat uppfört
dels till arfvoden åt adjungerade kammarrättsråd ett belopp af

12,800 kronor, dels ock till arfvoden åt extra biträden, flitpenningar
och renskrifningskostnad i kammarrätten 4,700 kronor eller tillsammans

17,500 kronor.

I fråga om användningen af det sålunda på extra stat för år 1900
för kammarrätten anvisade anslag har kammarrätten i underdånig skrifvelse
den 2 sistlidne november hemstält, att samma anslag måtte få
användas på sätt med motsvarande anslag för år 1899 egt rum till aflönande
dels under hela året af två adjungerade ledamöter med samma
tjenstgöringsskyldighet och befogenhet som kammarrättsråd, och dels
under tiderna för kammarrättens ordinarie vår- och höstsessioner, således
från och med den 1 februari till och med den 15 juni samt från
och med den 16 september till årets slut, af ytterligare två adjungerade
ledamöter, men att, enär anledning syntes finnas till antagande, att den
person, hvilken enligt kammarrättens mening i första rummet borde
ifrågakomma till erhållande af sådant förordnande, derest han vore dertill
oförhindrad, under loppet af år 1900 blefve ledig från det uppdrag,
han innehade att såsom sekreterare biträda den s. k. kommunalskattekomitén,
Eders Kong]. Maj:t för närvarande måtte meddela bestämmelser
angående bestridandet af ifrågavarande befattningar såsom adjungerade
ledamöter i kammarrätten allenast för tiden till den 16 juni 1900.

Genom nådigt bref den 8 december nästlidet år har Eders Kongl.
Maj:t i enlighet med kammarrättens berörda hemställan dels förordnat,

118 Sjunde hufvndtiteln.

att kammarrätten skulle erhålla biträde af fyra adjungerade ledamöter,
af hvilka två, som utan hinder af bestämmelserna i den för kammarrätten
gällande instruktion skulle ega samma tjenstgöringsskyldighet,
och befogenhet som kammarrättsråd, förordnats att tjenstgöra under
tiden från och med den 1 januari till och med den 15 juni 1900 samt
de öfriga två under tiden från och med den 1 februari till och med
den 15 juni samma år, dels ock medgifvit, att af anslaget till arfvoden
åt adjungerade kammarrättsråd finge för ofvanberörda tjenstgöring utgå
till en af de adjungerade ledamöterna, hvilken vore notarie i embetsverket
och hade att under tiden för förordnandet till sin vikarie afstå,
förutom de med notarietjensten förenade tjenstgöringspenningar, jemväl
en tredjedel af lönen, men egde behålla återstående två tredjedelar
deraf, motsvarande för månad räknadt 100 kronor, utöfver sistberörda
belopp 250 kronor i månaden samt till en hvar af de öfriga 350 kronor
i månaden, äfvensom att af anslaget till arfvoden åt extra biträden,
flitpenningar och renskrifningskostnad finge disponeras 3,600 kronor
till arfvoden åt fyra amanuenser, 700 kronor till ersättande af renskrifningskostnad
och 400 kronor till flitpenningar.

I underdånig skrifvelse den 30 sistlidne november har kammarrätten
anfört, att af en skrifvelsen bilagd utredning visserligen framginge,
att till följd af vunnen förstärkning i kammarrättens arbetskrafter
antalet oafgjorda mål varit i nedgående, men att samma utredning
äfven syntes lemna ett kraftigt stöd åt den uppfattning, kammarrätten
fortfarande vidhölle, att en ökning af de ordinarie ledamöternas
antal vore den enda utväg, hvarigenom embetsverkets behof af förstärkning
af dess arbetskrafter kunde på tillfredsställande sätt afhjelpas
Af berörda uppgifter inhemtades nemligen, att sedan den 1 januari
1898, från och med hvilken dag kammarrätten oafbrutet varit förstärkt
med två adjungerade ledamöter med enahanda tjenstgöringsskyldighet
och befogenhet som kammarrättsråd, antalet inkomna besvärsmål utgjort
under år 1898 1,593 samt under tiden från och med den 1 januari till
och med den 30 november 1899 1,863, medan under samma tider på
de ordinarie och sistbemälde två adjungerade ledamöters föredragning
afgjorts följande antal besvärsmål, nemligen år 1898 1,571 samt under
tiden från och med den 1 januari till och med den 30 november 1899
1,446. Häraf framginge, att, äfven om kammarrätten från ingången
af år 1898 förstärkts med två nya ordinarie ledamöter, embetsverkets
arbetskrafter likväl hvarken under sistnämnda år eller under tiden
från och med den 1 januari till och med den 30 november 1899 skulle
varit tillräckliga för att åvägabringa ett arbetsresultat, motsvarande det

Sjunde hufvndtiteln. 119

tillströmmande materialet. Antagligt vore ock, att, om den af kammarrätten
önskade tillökningen af de ordinarie ledamöternas antal blefve
beviljad, detta icke komme att utesluta behofvet af att kammarrätten
tid efter annan erhölle tillfälligt biträde af adjungerade ledamöter för
afarbetande af uppkommande balans.

Att den sedan lång tid tillbaka fortvarande ökningen af kammarrättens
arbetsbörda skulle vara beroende af tillfälliga orsaker och någon
minskning i densamma för framtiden vara att motse, har kammarrätten
ansett vara föga antagligt. Fast hellre kunde ett motsatt förhållande
förutsättas, åtminstone beträffande anmärknings-, fattigvårds- och taxeringsmålen,
hvilka bildade hufvudmassan af kammarrättens arbetsmaterial.
Beträffande anmärkningsmålen syntes ett dylikt antagande
vinna stöd af det förhållande, att kronoräkenskaperna till följd af statslifvets
utveckling på skilda områden ökats väsentligt i omfång och
blifvit af mer invecklad beskaffenhet. Eu tillväxt af fattigvårds- och
beskattningsmålens antal kunde väl anses icke osannolik redan på grund
af den fortgående ökningen af rikets folkmängd och utvecklingen af
dess kommunikationsväsende och, hvad särskildt anginge sistnämnda
grupp af mål, komme de i sammanhang med näringarnes utveckling
framträdande förändringarne i de ekonomiska förhållandena vid beskattningslagarnes
tillämpning tvifvelsutan att föranleda uppkomsten af nya
frågor af mer eller mindre svårlöst beskaffenhet.

Under erinran att kammarrätten i sin förberörda underdåniga
skrifvelse den 29 oktober 1896 uttalat den mening, att anlitande i mera
vidsträckt omfattning af tillfälliga arbetskrafter innebure ett desto betänkligare
afsteg från den af ålder och lag hägnade grundsatsen, att
rättsskipningens handhafvande borde vara förbehållen ordinarie domare,
som från och med år 1895 afgörande! i sista hand af de talrika och
merendels vigtiga fattigvårdsmålen tillkomme kammarrätten, har kammarrätten,
med vidhållande af denna mening, vidare anfört, att, ehuru
hittills afsevärda hinder icke mött för fyllande af kammarrättens behof
af extra arbetskrafter, det icke saknades anledning till antagande, att,
med de ytterst ringa utsigter till befordran, embetsverket under den
närmare framtiden komme att erbjuda, det skulle blifva förenad! med
allt större svårigheter att förskaffa embetsverket biträde af tillfälliga
ledamöter af sådan skicklighet, att deras deltagande i ärendenas handläggning
icke medförde fara för minskad rättssäkerhet; och har kammarrätten,
på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, förnyat sin förberörda
i undordåniga skrifvelsen den 29 oktober 1896 gjorda framställning
om förstärkning af kammarrättens ordinarie arbetskrafter.

120

Sjunde hnfvndtiteln.

Derjemte har kammarrätten föreslagit, att åtgärder måtte vidtagas
för att bereda någon förhöjning i aflöningen åt de å kammarrättens
revisionsafdelning och aktuariekontor anstälda amanuenser, hvilka för
närvarande åtnjöte årligt arfvode af 1,200 kronor.

Hvad först anginge amanuenserna å revisionsafdelningen har
kammarrätten erinrat, att enligt kammarrättens instruktion och arbetsordning
dessa tjenstemäns åligganden vore af fullkomligt likartad beskaffenhet
med de hos kammarrätten anstälde ordinarie revisorernas och
att endast i fråga oro arbetstiden en skilnad dem emellan förefunnes,
i det att denna tid vore faststäld för revisorerna till 30 och för amanuenserna
till 20 timmar i veckan. Men under det revisorerna åtnjöte lön
och tjenstgöringspenningar med sammanlagdt 3,000 kronor årligen
jemte två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor, det första efter fem
och det andra efter tio års tjenstgöring, utgjorde, såsom ofvan nämnts,
amanuensernas arfvoden allenast 1,200 kronor för år. Väl vore amanuenserna
i likhet med revisorerna berättigade till provision å medel,
som inflöte i följd af de anmärkningar, de vid räkenskapsgranskningen
framstälde. Men denna inkomst, som vore af mycket vexlande beskaffenhet,
kunde icke tillmätas någon synnerlig betydelse vid bedömande
af amanuensernas ställning, då, enligt hvad verkstäld undersökning
gåfve vid handen, under åren 1889—1898 medelinkomsten för år utgjort
för hvarje amanuens omkring 118 kronor. De ifrågavarande
amanuensernas aflöning syntes kammarrätten så väl i och för sig som
i förhållande till revisorernas vara lägre, än som kunde anses skäligt,
hvarför kammarrätten funne det vara med billighet öfverensstämmande,
att deras arfvoden höjdes med 300 kronor till 1,500 kronor. Då de å
revisionsafdelningen anstälde amanuenserna vore elfva till antalet, skulle
en sådan löneförbättring föranleda en ökning af anslaget till extra
biträden med 3,300 kronor.

Beträffande den å kammarrättens aktuariekontor anstälde amanuensen
har kammarrätten meddelat, att denne tjensteman hade till åliggande
att biträda aktuarien med diarieföring och registrering af inkommande
mål och ärenden, mottagande och utlemnande af handlingar
samt med att i öfrigt, tillhandagå allmänheten, att dessa göromål, hvilka
i väsentlig mån ökats under de senare åren, i regel toge innehafvaren
af ifrågavarande amanuensbefattning i anspråk omkring tre timmar
hvarje förmiddag, men vissa tider af året, särskildt under dess första
månader, kräfde betydligt längre arbetstid, samt att med hänsyn härtill
en förhöjning af arfvodet med 300 kronor till 1,500 kronor skäligen
borde beviljas jemväl denne tjensteman.

Sjunde hufvndtiteln 121

På grund af livad i sådant afseende anförts, har kammarrätten
hemstält, att det på emhetsverkets stat uppförda anslag till vikariatsersättning,
arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad,
hvilket anslag för närvarande vore bestämdt till 28,400 kronor
måtte höjas med tillsammans 6,500 kronor eller till 34,900 kronor.

Slutligen har kammarrätten framhållit, att, såvidt af nu kända
förhållanden kunde slutas, kammarrätten, äfven om dess nu gjorda
hemställan vunne bifall, icke syntes kunna under år 1901 undvara biträde
af tillfälliga arbetskrafter för afarbetande af den balans af oafgjorda
mål, som vid sistnämnda års ingång kunde antagas ännu qvarstå.

Redan vid flera föregående tillfällen bär föredragande departementschefen
inför Eders Kongl. Maj:t såsom sin åsigt uttalat önskvärdheten
deraf, att kammarrättens ordinarie personal måtte ökas. Denna
åsigt biträder jag fortfarande och finner för densamma ytterligare stöd
i hvad kammarrätten i sin nu ifrågavarande skrifvelse anfört. Då emellertid
jemförelsevis kort tid förflutit sedan Riksdagen afslog Eders
Kongl. Maj:ts framställning om ökning af nämnda personal samt kammarrättens
behof af ökadt arbetsbiträde, hvilket jag finner obestridligt,
bör, åtminstone för år 1901, utan olägenhet kunna, i likhet med hvad
som skett under de senare åren, fyllas genom beredande åt kammarrätten
af tillfällig arbetsför stärkning, anser jag tidpunkten ännu icke
vara inne att ifrågasätta ökning af den ordinarie personalen.

Hvad kammarrätten föreslagit i fråga om ökning af de i kammarrättens
skrifvelse omförmälde amanuensernas arfvoden synes mig
vara med billighet öfverensstämmande, och jag har dervid icke heller
något att erinra. Deremot svnes mig skäl icke föreligga att för det
jemförelsevis obetydliga belopp, som för berörda löneförbättring erfordras
eller 3,600 kronor, för närvarande föreslå någon ändring i det för
kammarrätten nu å stat uppförda ordinarie anslaget, utan synes mig
berörda belopp böra jemte det belopp af 4,700 kronor, som under de
senare åren utgått till arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och
renskrifningskostnad, af Riksdagen äskas å extra stat för år 1901.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:st måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1901 uppföra dels till arfvoden åt adjungerade
kammarrättsråd ett belopp af 12,800 kronor, dels ock till arfvoden
åt amanuenser samt extra biträden, flitpenningar och renskrilningskostnad
8,300 kronor eller tillsammans 21,100 kronor.

Bill. till Riksd. Prof. 11)00. 1 Sami. 1 Afd.

122

Sjunde hufvudtiteln.

[10, 11.]
Anläggning a)
telefon/
edningar.

Anläggning af telefonledningar.

Sedan 1897 års Riksdag för anläggning af telefonledningar Stockholm—Göteborg,
Hernösand—Piteå, Svinesund—Malmö, Haparanda—
Pajala och Stockholm—Malmö beviljat ett extra anslag af 1,091,000
kronor att utgå under loppet af tre år samt Riksdagen af berörda belopp
anvisat för år 1898 395,000 kronor, för år 1899 327,000 kronor och
för år 1900 369,000 kronor, har Eders Kongl. Maj:t genom särskilda
nådiga bref den 7 maj 1897, den 27 maj 1898 och den 26 maj 1899
bemyndigat telegrafstyrelsen att disponera de för de särskilda anläggningarna
afsedda beloppen.

I underdånig skrifvelse den 29 november nästlidet år bär nu
telegrafstyrelsen anmält, att af omförmälda ledningar vore fullbordade
linierna Stockholm—Göteborg och Hernösand—Piteå i deras helhet samt
af linien Svinesund—Malmö delen Svinesund—Göteborg. Derjemte
hade rörande linien Haparanda—Pajala företagits förberedande åtgärder,
hvaremot sjelfva anläggningsarbetena å denna linie måst uppskjutas till
år 1900, på grund deraf att af enskilde intressenter utlofvade och i
kostnadsberäkningarna påräknade fria leveranser af stolpar till linien
komme att fullgöras först nästkommande vår. Då sålunda till utförande
under år 1900 återstode linierna Stockholm—Malmö, Haparanda—Pajala
och af ledningen Svinesund—Malmö delen Göteborg—Malmö, såge sig
styrelsen nödsakad framhålla, att under de tre år, som förflutit efter
uppgörandet af kostnadsberäkningar rörande dessa anläggningar, förhållandena
i väsentlig måh förändrats. Sålunda hade inköpspriset å
koppartråd stigit med omkring 40 procent, hvilket innebure en afsevärd
kostnadsökning, enär den beräknade kostaden för inköp af dylik
tråd utgjorde ungefär 70 procent af hela den beräknade anläggningskostnaden.
Något väsentligt prisfall å koppartråd kunde ej heller förväntas
under den närmaste tiden eller till dess inköp af erforderlig
sådan tråd måste göras. Vidare hade under de gångna tre åren arbetslönerna
i högst betydlig mån stegrats samt priset på såväl stolpar som
andra liniebyggnadsmaterialier höjts. Härtill komme, att i styrelsens
beräkningar rörande kostnaden för ifrågavarande anläggningar ingått,
att trådarne utmed statens jernvägar skulle kunna uppläggas på förut
befintliga stolplinier, men att, då Btolplinierna å vissa sträckor reser -

123

Sjunde hufvudtiteln.

verats uteslutande för statsbanornas egna och telegrafverkets telegrafledningar,
detta numera icke kunde i beräknad utsträckning genomföras,
utan måste för de nya ledningarna stolplinier nybyggas eller ombyggas
å längre sträckor, än förut beräknats. På grund af alla dessa
till kostnadshöjning samverkande förhållanden utvisade af styrelsen
nu verkstälda omarbetade beräkningar öfver utgifterna för de ännu icke
utförda ledningarna följande kostnadsökning, utöfver de år 1896 beräknade
anslagssummorna, nemligen för linien

Stockholm —Malmö:

utöfver anslagna beloppet, 369,000 kronor, kronor 124,000;

Sv in esun d—Malm ö:

utöfver anslagna beloppet, 280,000 kronor, kronor 124,000;

Haparanda — Paj ala:

utöfver anslagna beloppet, 47,000 kronor, kronor 19,500; tillsammans
kronor 267,500.

Med erinran att denna kostnadsökning berodde på omständigheter,
hvilka år 1896 icke kunde af styrelsen förutses, har styrelsen,
som icke egde disponibla medel till bestridande af samma kostnad,
hemstält, att härtill erforderligt anslag måtte anvisas, samt att för ifrågavarande
arbetens utförande under år 1900 de nödiga medlen måtte under
samma år förskjutas.

Vidare har styrelsen — med förmälan att genom danska telegrafförvaltningens
försorg efter aftal med styrelsen en fyrtrådig telefonkabel
blifvit nedlagd i Öresund mellan svenska kusten vid Hildesborg
och danska kusten vid Vedbaek — framhållit, att, för anslutning till
denna nya internationela telefonförbindelse af dels den nya telefonledningen
Stockholm—Malmö, dels ock den för genomgångstrafiken till
Norge hufvudsakligen afsedda nya ledningen Svinesund—Malmö, erfordrades
två nya dubbeltrådiga telefonledningar af 4,5 millimeters koppartråd
mellan Malmö och Hildesborg. Det syntes styrelsen vara angeläget,
att dessa nya ledningar komme till utförande i sammanhang med
de båda hufvudledningarna Stockholm—Malmö och Svinesund—Malmö,
hvilka ledningar, såsom nyss omförmälts, beräknades blifva fullbordade
under år 1900. Kostnaden för de nu föreslagna nya ledningarna, hvilka
kunde till hela deras sträckning uppläggas på telegrafverkets å samma
sträckning redan befintliga stolplinie, vore beräknad till 70,000 kronor.

Styrelsen har på grund af det anförda hemstält, att för nu omförmälda
ändamål måtte anvisas nyssnämnda belopp, 70,000 kronor,

124 Sjunde hufvudtiteln.

samt att beloppet måtte ställas till styrelsens disposition redan under
innevarande år, då arbetet borde fullbordas.

Åberopande hvad telegrafstyrelsen anfört till stöd för sina sålunda
gjorda framställningar, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901 anvisa

dels för utförande af de redan beslutade telefonledningarna Stockholm—Malmö,
Svinesund—Malmö och Haparanda—Pajala, utöfver förut
dertill anslagna belopp, ytterligare 267,500 kronor,

dels ock till bestridande af kostnaderna för anordnande af två nya
telefonledningar mellan Malmö och Hildesborg 70,000 kronor eller sålunda
tillhopa 337,500 kronor;

lärande, derest detta anslag af Riksdagen beviljas, Eders Kongl.
Maj:t icke sakna utväg att, på sätt telegrafstyrelsen begärt, redan under
innevarande år bereda tillgång till ett anslaget motsvarande belopp.

Med bifall till en af Eders Kongl. Maj:t derom gjord framställning
har 1899 års Riksdag för telefonledningar från Stockholm till
Luleå, från Luleå till Gellivare, från Stockholm till Sundsvall, från
Stockholm till Söderhamn, från Östersund till Storlien, från Hudiksvall
till Sveg och från Sundsvall till Ragunda, från Stockholm till Norberg,
från Stockholm till Vesterås, från Stockholm till Eskilstuna, från Örebro
till Karlstad, från Örebro till Falun, från Örebro till Gefle och
Söderhamn, från Stockholm till Örebro, från Örebro till Nässjö, från
Örebro till Göteborg, från Karlstad till Filipstad och Mora, från Mora
till Bollnäs och Söderhamn, från Stockholm till Norrköping och från
Stockholm till Nyköping, från Norrköping till Örebro och från Norrköping
till Nässjö, från Norrköping till Göteborg, från Norrköping till
Sköfde, från Linköping till Hultsfred, från Nässjö till Malmö och från
Nässjö till Vexiö och Karlshamn, från Halmstad till Nässjö och från
Halmstad till Vexiö, från Borås till Varberg, från Göteborg till Skara,
från Oskarshamn till Ystad samt från Sundsvall till Östersund och
norska gränsen vid Storlien på extra stat beviljat 2,994,000 kronor
och af detta anslag för år 1900 anvisat 600,000 kronor.

Genom nådigt bref den 26 maj 1899 anbefalde Eders Kongl.
Maj:t telegrafstyrelsen att inkomma med förslag i fråga om användandet
af berörda för innevarande år anvisade anslag.

I underdånig skrifvelse den 21 juli 1899 erinrade telegrafstyrel -

125

Sjunde hufvudtiteln.

sen om önskvärdheten deraf, att redan under loppet af sistnämnda år
en del förberedande arbeten för ifrågavarande telefonanläggningar komme
till utförande, dels för att desamma måtte kunna i bestämd ordning
medhinnas, dels ock för att de skulle kunna med minsta kostnad utföras
i sådana fall, der de skulle verkställas å sträckor, å hvilka andra
redan beslutade arbeten under år 1899 påginge. I sådant afseende
anförde telegrafstyrelsen, att de för 1900 års arbeten behöfliga stolpar
borde, enär de måste undergå impregnering, innan de uppsattes, redan
under år 1899 inköpas, hvarför kostnaden uppskattats till 200,000 kronor,
samt att i sammanhang med då pågående arbeten vissa anläggningar,
utgörande delar af förut omförmälda telefonledningar, borde redan under
år 1899 komma till utförande, nemligen: å ledningen Stockholm—Sundsvall
uppsättning af ny stolplinie å sträckan Storvik—Järbo till en kostnad
af 1,700 kronor; å ledningen Hudiksvall—Sveg anläggning af sträckan
Ljusdal—Sveg till en kostnad af 36,000 kronor; å ledningen Örebro—
Gefle—Söderhamn uppsättning af ny stolplinie å sträckan Fors—Horndal
till en kostnad af 1,600 kronor; å ledningen Stockholm—Örebro
uppsättning af trådreglar å sträckan Katrineholm—-Vingåker till eu
kostnad af 1,700 kronor; å ledningen Karlstad—Filipstad—Mora uppsättning
af ny stolplinie å sträckan Karlstad—jernvägsstationen Sågen
till en kostnad af 6,600 kronor; å ledningen Borås—Varberg uppsättning
af ny stolplinie å sträckan Varberg—Horred till en kostnad af
5,200 kronor samt å ledningen Göteborg—Skara uppsättning af ny
stolplinie å hela sträckan till eu kostnad af 17,700 kronor. Genom
nådigt bref den 3 augusti 1899 har Eders Kongl. Maj:t, med fastställande
af förenämnda telefonledningar Stockholm—Sundsvall, Hudiksvall—Sveg,
Örebro—Gefle—Söderhamn, Stockholm—Örebro, Karlstad—
Filipstad—Mora, Borås—Varberg och Göteborg—Skara till utförande
under åren 1900—1902 inom den för en hvar af dessa ledningar beräknade
kostnad, bemyndigat telegrafstyrelsen att under år 1899 vidtaga
de af styrelsen ifrågasatta åtgärder och förberedande arbeten å
nyssnämnda ledningar; hvarjemte Eders Kongl. Maj:t för sådant ändamål
af förberörda å extra stat för år 1900 uppförda anslag stält ett
belopp af 270,500 kronor till telegrafstyrelsens disposition.

I underdånig skrifvelse den 30 sistlidne november inkom telegrafstyrelsen
med förslag till användande af återstående delen af nyssnämnda
anslag, dervid styrelsen anförde, att, sedan styrelsen den 15 november
1898 afgifvit sitt förslag till samtliga ifrågavarande interurbana telefonlinier,
hvilka då beräknats medföra en kostnad af tillhopa 2,994,000
kronor, inköpspriset å en del af de för telefonbyggnaderna mest väsent -

126 Sjunde hufvudtiteln

liga materialierna, nemligen koppartråden, undergått en oförutsedd och
högst betydlig stegring. För närvarande stode, såsom redan ofvan blifvit
erinradt, detta pris'' omkring 40 procent högre än det hittills vanliga.
Då kostnaden för koppartråden utgjorde omkring 70 procent af hela
den för de ifrågavarande interurbana telefonledningarna beräknade
anläggningskostnaden, vore det uppenbart, att, för så vidt ej mot all
antaglighet priset å koppartråden snart åter skulle nedgå till det vanliga,
det icke läte sig göra att för det beviljade anslaget utföra alla
de telefonledningar, som telegrafstyrelsen i sin förberörda beräkning
upptagit. Särskildt syntes det styrelsen kunna med visshet antagas,
att omförmälda kostnadsförhöjning komme att träffa dem af ifrågavarande
telefonledningar, som skulle utföras under år 1900, enär koppartråden
till dessa måste inköpas så tidigt, att något nämnvärdt prisfall
å denna vara dessförinnan svårligen kunde inträffa. Telegrafstyrelsen
ansåge sig derföre böra taga hänsyn till dessa förändrade förhållanden
vid afgifvande af förslag till användande af 1900 års anslag till telefonledningar;
och då af detta anslag numera återstode såsom odisponeradt
endast ett belopp af 329,500 kronor, hade styrelsen till utförande under
innevarande år i förslaget upptagit allenast dem af ifrågavarande telefonlinier,
som enligt styrelsens åsigt vore för närvarande mest af behofvet
påkallade och för hvilkas upprättande de tillgängliga anslagsmedlen
under nu rådande prisförhållanden kunde anses tillräckliga.

Med godkännande af telegrafstyrelsens berörda förslag behagade
Eders Kongl. Magt genom nådigt bref den 22 december sistlidet år dels
till utförande ytterligare under åren 1900—1902 fastställa telefonledningarna
Nässjö— Vexiö—Karlshamn, Norrköping—Örebro, Stockholm
—Norberg, Oskarshamn—Ystad, Halmstad—Vexiö, Sundsvall—Ragunda
samt Östersund—Storlien, dels ock bemyndiga telegrafstyrelsen att uppbära
det å 1900 års anslag till telefonledningar återstående beloppet,

329,500 kronor, att användas till utförande och fullbordande af telefonanläggningarna
Norrköping—Örebro, Stockholm—Norberg, Halmstad—
Vexiö, Stockholm—Örebro, af linien Nässjö—Vexiö—Karlshamn delen
Nässjö—Vexiö samt af linien Oskarshamn—Ystad delen Kalmar—Karlskrona,
äfvensom, i den mån berörda medel dertill lemnade tillgång, till
påbörjande af telefonanläggningarna Stockholm—Sundsvall, Östersund
—Storlien och Sundsvall—Ragunda.

I en till Eders Kongl. Maj:t stäld skrifvelse af den 29 sistlidne
november har telegrafstyrelsen anfört, hurusom, då det syntes osannolikt,
att något nämnvärdt prisfall å den för de ifrågasatta telefonledningarna
erforderliga koppartråden skulle under kommande år ega

Sjunde hnfvudtiteln. 127

runa, styrelsen redan förutsåge, att, om ej större belopp, än som ursprungligen
beräknats, för de närmaste åren stäldes till styrelsens förfogande
för utförande af de ledningar, som vore af bebofvet mest påkallade,
en alltför kännbar brist komme att uppstå på nödiga förbindelseledningar
för den hastigt växande telefontrafiken. För att emellertid,
oaktadt den fullkomligt oförutsedda prisstegringen å koppartråden,
kunna bedrifva uppläggningen af de linier, som styrelsen med hänsyn
till fordringar på en ordnad trafik funnit böra nödvändigt utföras under
år 1901, har styrelsen ansett, att det redan beviljade anslaget borde
för dessa ledningar hållas tillgängligt till så stor del, som svarade mot
den ökade anläggningskostnaden för samma ledningar. Telegrafstyrelsen
har derföre hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för år 1901 anvisa 1,500,000 kronor af förenämnda af 1899 års
Riksdag för anläggning af telefonledningar beviljade anslag.

Jag finner det visserligen vara önskvärd!, att de telefonanläggningar,
för hvilka Riksdagen år 1899 beviljade anslag, måtte kunna så
snart som möjligt bringas till utförande; men, då å andra sidan det synes
mig kunna ifrågasättas, huruvida skäl förefinnes att under en tid af höga
material- och arbetspris mer än som är oundgängligen behöflig! forcera
tefefonarbetena, och i allt fall äfven för andra telefonanläggningar än
de nu ifrågavarande ganska betydliga belopp komma att af Riksdagen
för år 1901 äskas, anser jag, att det anslagsbelopp, om hvars anvisande
för sistnämnda år telegrafstyrelsen nu gjort framställning, bör begränsas
till 1,000,000 kronor.

Åberopade hvad jag sålunda anfört, tillstyrker jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att af det utaf 1899 års Riksdag för anläggning af vissa telefonledningar
beviljade anslag å 2,994,000 kronor på extra stat för år 1901
anvisa ett belopp af 1,000,000 kronor.

Användande af öfverskott å anslag för en telegrafförbindelse.

Sedan 1897 års Riksdag för anordnande af en telegrafförbindelse
mellan Gotland och Dalarö öfver Gotska Sandön och Hufvudskär å extra
stat för år 1898 anvisat ett anslag af 176,000 kronor samt Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 28 maj 1897 förklarat, att berörda anslag
finge för det afladda ändamålet af telegrafstyrelsen disponeras, har
telegrafstyrelsen i underdånig skrifvelse den 31 oktober 1899, jemte

[12.]
Användande
af öfverskott
cl anslag för
en telegrafförbindelse.

128 Sjunde imfvudtiteln.

meddelande att kostnaderna för anskaffande och nedläggning af den
för ifrågavarande telegrafförbindelse erforderliga kabeln samt för landledningarna
å Gotland och Ornön, sedan arbetena dermed afslutats,
visat sig uppgå till ett sammanlagdt, belopp af 170,642 kronor 36 öre,
i följd hvaraf å anslaget återstode ett belopp af 5,357 kronor 64 öre,
vidare anfört, hurusom för befordrande af telegramkorrespondensen
mellan Gotland och fastlandet det visat sig vara nödvändigt att från
kabelns landningsställe, Dalarö, framdraga en särskild ledning till Stockholm.
Den äldre telegrafledningen mellan dessa orter både nemligen
varit allt för starkt upptagen af den lokala korrespondensen för att
lämpligen kunna derjemte upptaga den mycket lifliga telegraftrafiken
mellan Gotland och fastlandet, hvilken efter kabelns nedläggande ökats
med under vissa årstider ända till trettio procent. Dertill komme, att
olägenheterna af en mellanstations inrymmande å en hufvudledning,
sådan som den ifrågavarande, visat sig vara synnerligen kännbara. Telegrafstyrelsen
både derföre å den gamla stolplinien mellan Dalarö och
Stockholm låtit upplägga en ny ledning i direkt anslutning till telegrafkabeln,
hvarför kostnaden utgjort 2,100 kronor. Stolplinien vore emellertid
icke af beskaffenhet att kunna utan väsentlig reparation någon
längre tid ytterligare uppbära jemväl denna telegrafledning; och skulle
kostnaden för erforderlig förstärkning och reparation å stolplinien, enligt
gjorda beräkningar, uppgå till omkring 4,000 kronor.

Då den nya ledningen utgjorde en del af den med kabelanläggningen
afsedda förbindelsen mellan Gotland och hufvudstaden, bar det
synts telegrafstyrelsen lämpligt, att till kostnaderna för uppläggning af
telegrafledningen mellan Dalarö och Stockholm samt den deraf betingade
ombyggnaden af stolplinien finge användas de å förberörda anslag
befintliga öfverskottsmedlen, 5,357 kronor 64 öre; och bar styrelsen
för den skull hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes bos Riksdagen
göra framställning i sådant afseende.

Med afseende å hvad i ärendet förekommit tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att medgifva, att det öfverskott af 5,357 kronor 64 öre, som uppstått
å det af Riksdagen på extra stat för år 1898 för anordnande af
en telegrafförbindelse mellan Gotland och Dalarö öfver Gotska Sandön
och Hufvudskär beviljade anslag å 176,000 kronor, må användas till
bestridande af kostnaden för berörda telegrafförbindelses utsträckande
från Dalarö till Stockholm.

Sjunde hufvndtitéln.

129

Förstärkning af arbetskrafterna vid tullverket.

Under åberopande af hvad jag ofvan under anslagstiteln tullverket
anfört, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

att till bestridande af kostnaderna för uppehållande på förordnande
under år 1901 af de uti generaltullstyrelsens underdåniga skrifvelse
den 20 sistlidne november angående regleringen af tullverkets
stater för nämnda år föreslagna nya tjenster vid tullverket, i den mån
samma tjenster af mig till inrättande förordats, och för beredande af
löneförbättring vid vissa i samma skrifvelse omförmälda tjenster på
extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 228,400 kronor.

[13.]

Förstärkning
af arbetskrafterna
vid
tullverket.

Underhåll och reparationer af publika byggnader.

På derom af öfverinténdentsembetet i underdåig skrifvelse den [14.]

15 november 1898 gjord framställning föreslog Eders Kongl. Maj:t i Underhåll
den till nästlidet års Riksdag aflåtna nådiga proposition angående stats- tione^afpuverkets
tillstånd och behof Riksdagen att höja det under riksstatens Uika bv99-sjunde hufvudtitel uppförda reservationsanslag till byggnader och repara- nadertioner
med 100,000 kronor, eller från 200,000 kronor till 300,000 kronor.

Denna framställning blef af Riksdagen bifallen på det sätt, att
Riksdagen dels höjde förenämnda anslag med 50,000 kronor, eller från

200,000 kronor till 250,000 kronor, dels ock till underhåll och reparationer
af publika byggnder för år 1900 å extra stat anvisade ett belopp
af 50,000 kronor; och anfördes af Riksdagen såsom skäl för Riksdagens
beslut, i hvad detsamma skilde sig från Eders Kongl. Maj:ts framställning,
att, då af öfverintendentsembetets utredning i ämnet syntes framgå,
att en del af den af embetet beräknade kostnaden för reparationsarbeten
kunde tillskrifvas den omständighet, att erforderliga arbeten blifvit
under närmast föregående tid i brist på tillgångar å anslaget undanskjutna,
Riksdagen förestälde sig, att, om medel till utförande af hvad
sålunda blifvit eftersatt blefve beviljade, anslagsbehofvet borde derefter
nedgå under den af Eders Kongl. Magt såsom ordinarie anslag äskade
summa, samt att med afseende härå Riksdagen ansåge, att, derest ett belopp
af 50,000 kronor blefve till utförande af uppskjutna underhålls- och
reparationsarbeten å extra stat för år 1900 uppfördt, en höjning å det
ordinarie anslaget till 250,000 kronor borde vara för ifrågavarande
ändamål till fyllest.

Beträffande det å extra stat för år 1900 anvisade anslaget har
Bih. till Rllcsd. Prof. 1000. 1 Sami. 1 Afd. 17

[15.]

Yttre restaure -

130 Sjunde hufvudtiteln.

öfverintendentsembetet den 26 maj sistlidet år erhållit befallning att
afgifva förslag till användande af samma anslag i sammanhang med
afgifvande af generalförslag till användande af anslaget till byggnader
och reparationer för år 1900.

Med åberopande af de skäl, öfverintendentsembetet i sin ofvan
angifna underdåniga skrifvelse den 15 november 1898 anfört till stöd
för sin då gjorda framställning om förhöjning i det till embetets disposition
stälda ordinarie statsanslaget till reparationer och underhåll af
statsverkets under embetets inseende stälda egendomar, hvilka skäl allt
fortfarande syntes ega full giltighet, har öfverintendentsembetet i underdånig
skrifvelse den 14 november 1899, i betraktande deraf att prisen å
byggnadsmaterialier och arbetsbiträden under det sist förflutna året
ytterligare i väsentlig mån stigit, samt med hänsyn dertill att det icke
syntes kunna antagas, att de reparationsarbeten, som, enligt hvad
Riksdagen förmält sig antaga, blifvit till följd af bristande medeltillgång
under de senaste åren undanskjutna, kunde med anlitande af de utaf
Riksdagen för innevarande år beviljade medel bringas till utförande i
den omfattning, att embetets anslagsbehof redan för år 1901 skulle
kunna nedgå till det numera af Riksdagen bestämda ordinarie anslagsbeloppet,
250,000 kronor, hemstält, att framställning måtte göras till
Riksdagen om anvisande på extra stat äfven för år 1901 af ett anslag
å 50,000 kronor till underhåll och reparationer af publika byggnader.

Ehuru afl anledning synes mig förefinnas för det antagandet, att
det ordinarie byggnadsanslaget äfven efter den höjning af detsamma,
Riksdagen senast beviljat, kommer att blifva otillräckligt, anser jag mig
dock icke nu böra upptaga frågan om en ytterligare höjning af berörda
anslag; men, då särskildt för vinnande af det syftemål, som af Riksdagen
afsågs med beviljande på extra stat för år 1900 af ett anslag af

50,000 kronor, eller verkställande af sådana arbeten, som till följd af
bristande tillgång under de senaste åren måst undanskjutas, ökade
anslagsmedel erfordras äfven för år 1901, tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till underhåll och reparationer af publika byggnader för år
1901 å extra stat bevilja ett anslag af 50,000 kronor.

Yttre restaurering af Örebro slott.

Med anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t gjord framställning
beviljade 1896 års Riksdag för yttre restaurering af Örebro slott enligt

Sjunde hufvudtiteln. 131

uppgjorda ritningar ett extra anslag af 44,000 kronor, att utgå under
tio år, under vilkor dels att enahanda belopp blefve för berörda ändamål
på enskild väg anskaffadt, dels ock att någon utbetalning icke finge
ega rum, förr än styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel funnes att
tillgå för arbetets fullbordande. Af detta anslag har Riksdagen för
hvardera af åren 1897, 1898, 1899 och 1900 anvisat en tiondedel eller
4,400 kronor; och har Eders Kongl. Maj:t, som faststält omförmälda
ritningar och uppdragit åt öfverintendentsembetet att gå i författning
om arbetets utförande, genom särskilda nådiga bref anbefalt statskontoret
att, sedan styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel funnes att
tillgå för det ifrågavarande restaureringsarbetets fullständiga fullbordande,
till öfverintendentsembetets disposition för det afsedda ändamålet, i mån
af reqvisition, utbetala det af Riksdagen för hvardera af sistnämnda
fyra år anvisade anslag & 4,400 kronor för yttre restaurering af Örebro
slott, dock att för året högre belopp af statsmedel icke finge utgå, än
som motsvarades af från enskilde under samma år influtna medel, i
hvilket afseende embetet vid de reqvisitioner af medel från. anslaget,
som till statskontoret komme att aflåtas, borde foga erforderliga bevis.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen .

att af det beviljade anslaget för yttre restaurering af Örebro
slott på extra stat för''år 1901 under de vid anslagets beviljande stadgade
vilkor anvisa ytterligare en tiondedel med 4,400 kronor, dock
att för året högre belopp af statsmedel icke må utgå, än som motsvaras
af från enskilde under samma år influtna medel.

Uppförande af ny flygelbyggnad vid länsresidenset i Kalmar.

I underdånig skrifvelse don 21 november 1898 har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län anfört, hurusom länsstyrelsens
samtliga embetslokaler ända till början af 1850-talet vant inrymda på
nedre bottnen af länsresidensbyggnaden. Då emellertid dessa lokaler
ej allenast voro till utrymmet otillräckliga, utan äfven ledo af andra
olägenheter, hade residenset blifvit tillbygdt åt norra sidan för att
bereda bättre lokaler åt embetsverkets olika afdelningar. I denna tillbyggnad,
som utsträckts så långt tomten åt denna sida medgilvit, hade
inrymts landskontoret i fyra rum å nedra bottnen och landskansliet i
fyra rum å öfra våningen, hvaremot åt landtränteriet, landtmäterikontoret
och landskontorets arkiv rum anvisats i de gamla genom förändringen
ledigblifna embetsrummen. Det tomtområde, som sålunda användts för

ring af
Örebro slott.

[16.]
Uppförande
af ny flygelbyggnad
vid
länsresidenset
i Kalmar.

132 Sjunde hufvudtiteln.

tillbyggnaden, var dock allt för obetydligt för att medgifva uppförandet
af en för ändamålet fullt tillräcklig byggnad, i följd hvaraf de inom
densamma vunna kansli- och kontorslokalerna, ehuru rymligare och
bättre än de förutvarande, kommit att redan från början sakna det
utrymme och^ den inredning, som varit att önska. Då sedan den tiden
embetsgöromålen högst ansenligt tilltagit i mängd och omfattning samt
deraf föranledts betydlig ökning af landskansliets och landskontorets
arbetspersonal, hade helt naturligt berörda brister gjort sig mer och
mer kännbara.

Förutom de åt vaktmästarne anvisade båda förrummen erbjöde
sig åt hvardera af länsstyrelsens båda afdelningar ett större och två
mindre rum. . Af dessa förfogade landssekreteraren och landskamreraren
öfver hvar sitt mindre rum; i ett af de större rummen, hvilket tillika
användes såsom sessionsrum, hade länsnotarien och extra länsnotarien
sina arbetsplatser och i det andra utförde två landskontorister och tre
eller stundom fyra extra landskontorister sitt arbete. Af de återstående
mindre rummen vore det ena anvisadt åt länsbokhållaren och en denne
biträdande extra landskontorist samt det andra — i hvilket allmänheten
jemväl hade att inlemna och uttaga handlingar och expeditioner
åt två. landskanslister jemte tre eller tidtals ända till fem extra
landskanslister. Ehuru utrymmet för tjenstemännen sålunda vore under
vanliga förhållanden ytterst knappt och olägenhet deraf, att länsnotarierna
blefve störda i sitt arbete så ofta någon i tjensteärende besökte lanashöfdingen,
dagligen vore för handen, blefve förhållandena ännu betänkligare,
då de större rummen vexelvis måste, ibland för flera dagar, utrymmas
vid tillfällen då inskrifningsrevisioner, pröfningsnämnd eller
andra allmänna sammanträden inför landshöfdingen förekomme.

Då nu behofvet af ett uteslutande till sessionssal lämpligt rum
val Ange anses oafvisligt, och då härtill komme, dels att de till landtmäterikontor
anvisade torna två kanslirummen börjat visa sig för ändamålet
otillräckliga, dels att efter en år 1881 vidtagen förändring för
att bereda portvaktsbostad jemte ingång från gatan till embetslokalerna
icke blott landtränteri fått nöja sig med ett till sitt läge afskildt och
obeqvämt rum, innehållande endast omkring 17 qvadratmeters golfyta,
utan ock landskontoret kommit i saknad af arkivrum inom residenset
och derefter måst förvara sina arkivhandlingar å Kalmar slott, dels ock
att den till arkivrum för landskansliet använda vinden öfver landskansliets
rum vore för ändamålet i hög grad olämplig och jemväl
till utrymmet otillräcklig, har Eders Kongl. Ma:jts befallningshafvande
ansett det vara synnerligen angeläget att bringa under nådigt öfver -

Sjunde hufvudtiteln. 133

vägande fråga om afhjelpande af för handen varande olägenheter medelst
utvidgande af länsstyrelsens em betslokaler, en uppfattning som jemväl
uttalats af Riksdagens justitieombudsman på sätt bifogadt bestyrkt transsumt
af det under hans år 1890 företagna embetsresa förda diarium
utvisade.

För beredande af denna fråga hade Eders Kongl. Maj:t befallningshafvande,
som förvissat sig, att område för vidare utsträckning af residensbyggnaden
åt norra sidan ej stode att vinna till lägre pris än minst

40,000 kronor, hvadan all tanke på sådan åtgärd synts böra falla, brådt
i förbindelse med öfverintendentsembetet för erhållande af förslag till
byggnad å residensets eget tomtområde. I samråd med bemälda embetsverk
hade ock, efter föregående mätningar och undersökningar, genom
sakkunnig person i Kalmar uppgjorts plan till uppförande af ny byggnad
— afsedd att inrymma, jemte sessionssal, lokaler för landskansli,
landskontor och landtränteri — i fortsättning af residensets vestra gafvel
samt till inredande af arkiv ej mindre för landskontoret å bottenvåningen
i angränsande del af residenset, än äfven för landskansliet i nuvarande
kuskbyggnaden, med beräkning att landtmäterikontoret förflyttades till
landskontorets nuvarande lägenheter samt att, i ersättning för de af
landshöfdingen nu disponerade ekonomibyggnader, hvilka måste för
planens genomförande bortrifvas eller eljest honom frångå, qvarstående
stallbyggnaden påbyggdes och att de rum inom residenset, som efter
förflyttningen af embetsverket blefve lediga, tilldelades boställshafvaren,
genom hvilken senare anordning också möjliggjordes en af erfarenheten
högeligen påkallad utvidgning af åtskilliga lokaler inom boställsvåningen.

Sedan omförmälda å ritningar och beskrifningar affattade plan
delgifvits öfverintendentsembetet, hade inom detta embetsverk uppgjorts
nytt förslag i närmaste anslutning till nyssberörda plan, hvilket förslag
efter förnyad skriftvexling och af öfverintendentsembetet vidtagna smärre
jemkningar nu förelåge i fyra med »november 98» betecknade bifogade
eskisser i fullständigt skick och enligt Eders Kongl. Maj:t befallningshafvandes
förmenande innefattade en fullt tillfredsställande lösning af
frågan.

Enligt de uppgjorda och af öfverintendentsembetet för dess del
utan anmärkning lemnade kostnadsförslagen beräknades kostnaden för
den erforderliga, uteslutande för embetsverkets behof afsedda nya tillbyggnaden
till 85,000 kronor, hvartill ansåges böra läggas såsom arkitektsarfvode
4,000 kronor, samt kostnaden för öfrigt byggnadsarbete
och förändringar till 28,150 kronor, hvilken senare kostnad öfverinten -

[17.]

Till arfvoden
ät amanuenser
och extra biträden
å domänstyrelsens

skog saf delning.

134 Sjunde hufvudtiteln.

dentsemhetet ansett böra i mån af tillgång bestridas af det till embetets
förfogande stälda anslag till byggnader och reparationer.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att Eders Kong!. Maj:t täcktes ej
mindre gilla ifrågavarande förslag såväl till nybyggnad som till ombyggnad
och förändring af länsresidenset i Kalmar, än äfven af Riksdagen
äska ett anslag af 89,000 kronor till bestridande af kostnaden
för uppförande af den nya flygelbyggnaden för länsstyrelsens embetslokaler.

I infordradt underdånigt utlåtande af den 20 december 1898 har
öfverintendentsembetet, med vitsordande af det särdeles trängande behofvet
af utvidgning och förbättring af länsstyrelsens i Kalmar län
embetslokaler, tillstyrkt aflåtande till Riksdagen af nådig proposition om
anvisande af det för den nya flygelbyggnadens uppförande i enlighet
med de i ärendet företedda, med »november 98» betecknade eskisser
erforderliga och af embetet utan anmärkning lemnade belopp, 89,000
kronor.

Då behofvet af ökadt utrymme för länsstyrelsen i Kalmar län
synes mig genom hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
öfverintendentsembetet anfört vara till fullo ådagalagdt. samt jag icke
funnit något att erinra mot de uppgjorda ritningarna och kostnadsförslaget,
tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att,

för uppförande i hufvudsaklig enlighet med ofvan omförmälda
eskisser af ny flygelbyggnad vid länsresidenset i Kalmar, på extra stat
för år 1901 bevilja ett anslag af 89,000 kronor.

Till arfvoden åt amanuenser och extra biträden å domänstyrelsens skogsafdelning.

1 den för domänstyrelsen den 10 november 1882 faststälda stat
är uppfördt ett belopp af 22,300 kronor till vikariatsersättning, arfvoden
för byggnadsplaners granskning, åt amanuenser och extra biträden, renskrifnings-
och tryckningskostnader.

Enligt den utredning, som låg till grund för Eders Kongl. Maj:ts
den 23 december 1881 till Riksdagen aflåtna nådiga proposition angående
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner samt inrättande af en för
dessa egendomar och statens skogar gemensam domänstyrelse, voro
dessa medel afsedda att användas på följande sätt:

Sjunde hufvudtiteln. 135

för jordbruksafdelningen:

2 amanuenser å 1.500 kronor hvardera ................. 3,000: —

1 byggnadsbiträde............................................................ 2,000: —

2 extra biträden å 800 kronor................................ 1,600: —

Flitpenningar................................................................... 500: —

Renskrifning, annons- och tryckningskostnader ... 2,800: — 9,900: —

för skogsuf delningen:

2 amanuenser å 1,500 kronor .................................... 3,000: —

1 d:o ................................................................. 1,200: —

Renskrifning, annons- och tryckningskostnader ... 4,500: — 8,700: —

samt dessutom:

Vikariat och extra biträden.......................................... 2,150: —

1 amanuens åt registrator!.......................................... 1,500: —

För slutsummans jemnande........................................ .50: — 3,700: —

Summa kronor 22,300: —

I det anförande till statsrådsprotokollet, som finnes bilagdt Eders
Kongl. Maj:ts nyssberörda nådiga proposition till Riksdagen, yttrade
dåvarande chefen för finansdepartementet, att i det utlåtande, skogsstyrelsen
afgifvit öfver vederbörande komiterades förslag om domänstyrelsens
organisation, anmärkts och, såsom det syntes honom, icke
utan berättigande, att, då de tekniskt bildade extra biträden, bvilka för
skogshushållningsplaners granskning ro. m. kunde å skogsafdelningen
blifva anstälde, endast undantagsvis kunde genom tjenstgöring samtidigt
i annat embetsverk eller eljest förskaffa sig tillskott i sina inkomster,
de arlvoden, komiterade beräknat för dylika biträden med 1,500 eller
1,200 kronor för år, vore något för låga, men att, då emellertid det
för extra biträden å jordbruksafdelningen beräknade belopp syntes väl
rymligt tilltaget och följaktligen vid fördelningen af det anslag, som
för extra biträden stäldes till styrelsens disposition någon jemkning
borde kunna ske till skogsafdelningens förmån, en tillökning i nämnda
anslag icke finge anses af den omförmälda anmärkningen påkallad.

I underdånig skrifvelse den 25 oktober nästlidet år bar nu domänstyrelsen
anfört, att en sådan jemkning, som af departementschefen
antydts, ganska snart visat sig behöflig. Det hade sålunda befunnits
oundgängligt ej blott att öka det till 1,200 kronor beräknade amanuensarfvodet
till 1,500 kronor, utan äfven att, till följd af ökade göromål,
från medlet af år 1886 å skogsafdelningen anställa ytterligare en ama -

136 Sjunde ftttfvndtiteln.

nuens mot sistnämnda arfvode. Den härigenom orsakade ökningen i
utgifter för amanuenser pa skogsafdelningen hade endast i högst ringa
män kunnat täckas af sadana medel, som ursprungligen beräknats för
jordbruksafdelningen, enär denna afdelning sjelf vore i behof af dessa
medel. Följden häraf hade blifvit, att domänstyrelsen haft att kämpa
med ganska störa- ekonomiska svårigheter, hvarunder särskildt för vissa
tider antagna tillfälliga tjenstebiträden fått lida; och hade styrelsen,
oaktadt den yttersta sparsamhet iakttagits, åtskilliga gånger sett sig
nödsakad att hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om extra tillskott.
I sistnämnda afseende erinrade domänstyrelsen om, bland andra,
det bidrag, som årligen allt sedan 1891 och senast genom nådigt bref
den 23 januari 1899 anvisats för anställande under viss tid af året hos
styrelsen af en extra revisor med enahanda åligganden och befogenhet
som den ordinarie revisorn.

Redan den omständigheten, att kronoparkernas ytvidd ökats från
2,324,675 hektar år 1882, då staten för domänstyrelsen faststäldes, till
omkring 4,733,000 hektar vid tiden för aflåtandet af styrelsens förevarande
framställning, gjorde en betydlig stegring i arbetet å styrelsens
skogsafdelning påtaglig, helst som en ej ringa del af denna arealökning
bestode af till kronan inköpta hemman och stora egendomar,
hvilkas skötsel stälde synnerligen betydande'' kraf äfven på den centrala
administrationen. Domänstyrelsen funne sig härvid äfven böra erinra
om den allt större intensitet, hvarmed statens skogar under nuvarande
förhallanden kunde och borde skötas, som bevis'' hvarpå anfördes det
förhållande, att utgifterna för skogsodling, afdikning och skogsvård år
1898 varit mer än fem gånger så stora som år 1882.

Till denna stegring i arbetsmängden och deraf följande behof af
ökade arbetskrafter hade äfven kommit arbetets fördyrande. Under de
senare åren, då. enskilda skogsegare mer än förut eftersträfvat att vid
sig fästa forstligt utbildade män, hade de extra skogstjenstemännen
kunnat i landsorten förskaffa sig ganska goda inkomster. Detta i förening
med de ökade lefnadskostnaderna i hufvudstaden hade haft till
följd, att svårighet uppstått för domänstyrelsen att för sådana arbeten
inom styrelsen, hvartill fordrades forstlig sakkunskap, förvärfva kompetenta
personers biträde mot samma arfvoden som förut.

Efter noggrann beräkning af det extra biträde och de arfvodesbelopp,
som vöre behöfliga för att domänstyrelsen skulle kunna nöjaktigt
och utan tillbakasättande af en del för administrationen vigtiga
arbeten fullgöra sina funktioner under nuvarande förhållanden, har styrelsen
funnit, att för extra biträde a skogsafdelningen skulle erfordras:

Sjunde hufvudtiteln. 137

till arfvoden åt 6 amanuenser, 2,000 kronor för hvarje, kronor 12,000: —
„ arfvode åt 1 extra revisor under tre månader af året „ 750: —

„ vikariatsersättningar och extra biträden.................. „ 2,800: —

tillsammans kronor 15,550: —

För nu ifrågavarande ändamål utginge af de i gällande stat upptagna
medel:

till arfvoden åt 2 amanuenser, 1,500 kronor åt hvardera, kronor 3,000: —

„ arfvode åt 1 amanuens ............................................. „ 1,200: —

„ vikariatsersättningar och extra biträden det för
sådant ändamål för domänstyrelsen i dess helhet
uppförda belopp, 2,150 kronor, efter afdrag af 900
kronor för vikariat inom jordbruksafdelningen ... „ 1,250: —

eller tillsammans kronor 5,450: —
Då öfriga till anslagstiteln hörande medel vore fullt behöfliga för
dermed afsedda ändamål, erfordrades sålunda ett fyllnadsbelopp af 10,100
kronor, för att behofvet af extra biträde inom styrelsens skogsafdelning
skulle blifva nöjaktigt tillgodosedt.

På grund af hvad sålunda anförts, har domänstyrelsen, som ansett
sig icke för närvarande böra föreslå förhöjning i det bestämda anslaget
för styrelsen, hemstält om beviljande af ett extra anslag för år 1901
af 10,100 kronor till arfvoden åt a manuenser och extra biträden å domänstyrelsens
skogsafdelning.

Att den betydande utveckling, statens skogsväsen vunnit sedan
år 1882, då staten för domänstyrelsen faststäldes, gjort behofvet af
ökadt arbetsbiträde kännbart icke blott vid lokalförvaltningen, utan äfven
å den afdelning af domänstyrelsen, som har att handlägga ärenden
rörande statsskogarne och deras förvaltning, är ju naturligt och måste
anses såsom en gifven följd af berörda utveckling. För att tillgodose
detta behof och derigenom varda satt i tillfälle att på ett nöjaktigt
sätt uppehålla göromålen på skogsafdelningen har domänstyrelsen
begärt ett extra anslag för år 1901; och då de beräkningar, som af
styrelsen lagts till grund för anslagsbeloppets bestämmande, icke synas
mig gifva anledning till någon erinran, vare sig i fråga om antalet amanuenser
och de för dem afsedda arfvoden eller i öfrigt, hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att till arfvoden åt amanuenser och extra biträden å domänstyrelsens
skogsafdelning på extra stat för år 1901 bevilja ett anslag åt

10,100 kronor.

"Bill. till RiJcsd. Prof. lf)00. 1 Sami. 1 Afd.

138

Sjunde hnfvudtiteln.

[18, 19.]

Den lokala
förvaltningen
af statens
jordbruksdomäner.

L20.]

Af dikning ar å
kr onani skogar
i de norrländska
länen
och i Kopparbergs
län.

Den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomäner.

För bestridande åt hit hörande utgifter äro i nu gällande riksstat
såsom extra anslag anvisade dels till aflöning åt domänintendenter och
för uppehållande af domängÖromålen hos länsstyrelserna 43,200 kronor,
dels ock till resekostnader vid, domän förvaltning en, förslagsvis, 40,527
kronor; och då de nuvarande anslagen för berörda ändamål fortfarande
äro behöfliga samt, enligt hvad domänstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 13 oktober 1899 anfört, anledning saknas att föreslå förhöjning eller
nedsättning i beloppen, hemställer jag, lika med domänstyrelsen, att
Eders Kongl. Maj:t måtte för år 1901 å extra stat åska samma belopp,
som äro beviljade för år 1900, dock att, för erhållande af jemn slutsumma
å anslagen under denna hufvudtitel, förslagsanslaget till resekostnader
vid domänförvaltningen må ökas med 58 kronor och således
upptagas till 40,585 kronor.

Afdikningar å kronans skogar i de norrländska länen och i Kopparbergs län.

Sedan Riksdagen för hvardera af åren 1898 och 1899 anvisat
ett extra anslag å 65,000 kronor till bestridande af kostnader för afdikningar
å kronans skogar i Norrbottens och Vesterbottens län, har
för samma ändamål för år 1900 beviljats ett extra anslag å 150,000
kronor.

Under erinran att, på framställning af domänstyrelsen, Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 7 juli 1899 anbefalt statskontoret
att mot ersättning af sistberörda anslag, då det blefve tillgängligt, af
under händer varande medel för ifrågavarande ändamål till domänstyrelsen
på dess reqvisition förskottsvis utanordna ett belopp af 40,000
kronor, har domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 25 oktober nästlidet
år anfört, att under de senaste åren upprättats planer och kostnadsförslag
för omfattande afdikningar å sankmarker inom de i omförmälda
båda län belägna kronoparker, men att för arbetenas utförande till rimliga
kostnader uppstått svårigheter, föranledda af de i dessa län för
närvarande ovanligt högt uppdrifna arbetsprisen. Ehuru kostnadsberäkningarna
väsentligt höjts, hade ej på långt när alla arbeten kunnat
till utförande borttingas. Under sådana förhållanden vore ett ekonomiskt
genomförande af torrläggningar i stor skala i dessa län icke möjligt,

Sjunde hufvudtiteln. 139

utan måste härför en tidsperiod med lägre arbetspris och bättre tillgång
på arbetskrafter afvaktas. Men om dikningsarbetena icke forcerades
eller koncentrerades endast inom de ifrågavarande två länen, utan
utsträcktes jemväl till det öfriga Norrland äfvensom till Dalarne, så att
arbetena kunde inom samtliga de norrländska länen samt Kopparbergs
län drifvas i mån af tillgång på arbetskrafter och der så visade sig
lämpligast, skulle resultatet blifva i ekonomiskt afseende gynsammare.
På grund häraf har domänstyrelsen hemstält, att till afdikningar å
kronans i Norrland och Dalarne belägna skogar måtte för nästkommande
år anvisas ett extra anslag af 150,000 kronor.

Med afseende å hvad domänstyrelsen anfört, tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till bestridande af kostnader för afdikningar å kronans skogar
i de norrländska länen samt i Kopparbergs län på extra stat för år
1901 anvisa ett anslag å 150,000 kronor.

Reglering af flottleder i Norrbottens och Kopparbergs län.

För hvartdera af åren 1899 och 1900 har Riksdagen till detta
ändamål anvisat ett extra anslag af 100,000 kronor äfvensom medgifvit,
att de afgifter, som lades å flottningen, finge för enahanda ändamål
disponeras.

I underdånig skrifvelse den 25 oktober nästlidet år har domänstyrelsen
anfört, att den inverkan, som de för reglering af flottleder
hittills vidtagna åtgärder utöfvat på virkesafsättningen från kronans
skogar, varit så fördelaktig, att styrelsen funne sig föranlåten hemställa,
att för dessa åtgärders fortsättande jemväl för år 1901 måtte
beredas ett extra anslag å 100,000 kronor.

Åberopande hvad domänstyrelsen sålunda anfört, tillstyrker jag,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att för bestridande af kostnader för reglering af flottleder i Norrbottens
och Kopparbergs län anvisa ett extra anslag för år 1901 å

100,000 kronor äfvensom medgifva, att de afgifter, som läggas å flottningen,
må för enahanda ändamål disponeras.

Skogsodlingens befrämjande.

För hvart och ett af åren 1897—1900 har för detta ändamål af
Riksdagen anvisats ett extra anslag af 50,000 kronor.

[21.]
Reglering af
Jlottleder i
Norrbottens
och Kopparbergs
län.

[22.]
Skogsodlingens
befrämjande.

140

Sjunde hufTiidtitelu.

I underdånig skrifvelse den 21 december 1895 väckte domänstyrelsen
fråga om anslagets höjning till 100,000 kronor äfvensom om
ändring i vissa afseenden i de förut stadgade vilkoren för erhållande
af bidrag från samma anslag. Denna domänstyrelsens framställning,
hvilken i åtskilliga afseenden egde nära sammanhang med vissa af
styrelsen i underdånig skrifvelse den 18 februari 1895 angående åtgärder
till den enskilda skogshushållningens befrämjande föreslagna
bestämmelser, öfverlemnades jemte sistnämnda skrifvelse tillika med i
anledning deraf afgifna utlåtanden och yttranden till den af Eders
Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta komité för utredande af
frågan, hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en
tillfredsställande vård af de enskilda skogarna. Enär frågan om förevarande
anslags förhöjning utöfver dess nuvarande belopp ansågs böra
afgöras i sammanhang med den slutliga pröfningen af de frågor, som
till omförmälda komité öfverlemnats, fann Eders Kongl. Maj:t i de
till 1898 och 1899 årens Riksdagar aflåtna nådiga propositioner angående
statsverkets tillstånd och behof, vid hvilka propositioners aflåtande
sagda komité ej ännu fullgjort sitt uppdrag, ej skäl att ifrågasätta
någon ändring i anslagets belopp eller i de af Riksdagen för anslagets
utgående senast faststälda vilkor.

Nyssnämnda komité har visserligen den 9 september nästlidet år
afgifvit underdånigt betänkande och förslag beträffande de till komiténs
handläggning öfverlemnade frågor, men hafva dessa förslag, öfver
hvilka underdåniga utlåtanden från åtskilliga myndigheter infordrats,
ännu icke hunnit slutbehandlas. Vid sådant förhållande anser jag mig
icke heller nu böra ifrågasätta någon ändring i skogsodlingsanslagets
belopp eller i vilkoren för erhållande af bidrag från detsamma, och
hemställer jag derföre, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för skogsodlingens befrämjande för år 1901 bevilja ett extra
anslag af 50,000 kronor, att ställas till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
för att i mån af tillgång tilldelas landsting och hushållningssällskap,
som understödja enskilde skogsodlare genom tillhandahållande af skogsfru
och plantor till billigt pris eller beredande af kostnadsfritt biträde
vid skogsodlingsarbeten, dock med vilkor att statsbidrag icke må till
något län utgå med högre belopp, än hvad landsting och hushållningssällskap
tillsammans eller ettdera af dem för ändamålet anslagit, ej
heller till högre belopp än 4,000 kronor för hvarje landstingsområde,
äfvensom att efter årets utgång redogörelse öfver anvisade statsbidrags
användning af vederbörande afgifves till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet.

Sjunde hufvudtiteln.

141

Inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark.

I underdånig skrifvelse angående regleringen af utgifterna under
sjunde hufvudtiteln den 14 maj 1899 anmälde Riksdagen, att Riksdagen
med anledning af eu inom Riksdagen väckt motion medgifvit, att till
inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark finge af nämnda
års skogsmedel användas ett belopp af 1,500,000 kronor; och anförde
Riksdagen dervid, bland annat, att, såsom motionären antydt, det ej
gåfves säkrare medel till skogars räddning undan förödelse, än att de
förvärfvades af staten, samt att, då den tillgång för ifrågavarande ändamåls
tillgodoseende, som enligt Riksdagens förut fattade beslut förefunnes
genom försäljning af mindre kronoegendomar, snart kunde blifva
uttömd, medel syntes från annat båll böra beredas, på det att tillfällen
till för statsverket fördelaktiga skogsinköp icke måtte i brist på tillgångar
försummas.

Äfven skogskomitén har i sitt förut af mig omförmälda den 9
september 1899 afgifna betänkande vidrört denna fråga; och har komitén
såsom sin åsigt uttalat, att fortsatt inköp af skogsmark i så stor
utsträckning, som vore förenlig med försigtig statshushållning, vore i
främsta rummet hvad från det allmännas sida borde göras för främjande
af landets skogshushållning, samt att fördenskull under de år, då
statsinkomsterna flödade rikligt, betydande belopp af skogsmedlen syntes
böra användas till ökande af statsskogarne.

Skogsmedlen, för år 1899 beräknade till 4,000,000 kronor, uppgingo,
enligt hvad jag förut i dag i annat sammanhang haft tillfälle
meddela, till 7,133,290 kronor 51 öre. För år 1900 äro skogsmedlen beräknade
till 4,600,000 kronor. Enligt hvad domänstyrelsen i skrifvelse af
den 29 sistlidne december meddelat mig, kunna, på grund af nu kända
eller beräkneliga förhållanden, skogsmedlen för år 1900 antagas komma
att uppgå till 7,740,553 kronor, hvadan ett öfverskott utöfver det i
riksstaten för år 1900 beräknade skogsmedelbeloppet kan påräknas af
minst 3,140,000 kronor.

Då samma skäl, som föranledt Riksdagen att till inköp af skogbärande
eller till skogsodling tjenlig mark för år 1899 anvisa särskilda
medel utöfver dem, som af Eders Kongl. Maj:t för ändamålet disponeras,
fortfarande föreligga, anser jag, att för år 1901 bör af Riksdagen
för ifrågavarande ändamål äskas ett särskilt anslag å 1,500,000 kronor.

[23.]

Inköp af skogbärande
eller
till skogsodling
tjenlig
mark.

[24.]

Brandförsäkring
af operabyggnaden
i
Stockholm.

142 Sjunde hufvudtiteln.

Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark
för år 1901 på extra stat anvisa ett belopp af 1,500,000 kronor.

Brandförsäkring af operabyggnaden i Stockholm.

Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning har
Riksdagen till bestridande af kostnaden för gäldande af årspremie för
brandförsäkring af den nya operabyggnaden i Stockholm beviljat ett
extra anslag för innevarande år af 18,314 kronor.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 26 maj 1899 förordnat, att öfverintendentsembetet
skulle gå i författning om brandförsäkrande för ett
år i försäkringsbolag, ett eller flera, som af embetet godkändes, af förenämnda
operabyggnad, samt att statskontoret skulle för detta ändamål
till embetet på dess reqvisition af under händer varande medel förskottsvis
utbetala ett belopp af 18,314 kronor mot godtgörelse, då det blefve
tillgängligt, af förberörda å extra stat för år 1900 anvisade anslag å
samma belopp, meddelade öfverintendentsembetet i skrifvelse den 18
juli 1899, att, efter det den bestämda årspremien blifvit, enligt träffad
öfverenskommelse, af embetet till försäkringsaktiebolaget Skandia erlagd
med 18,313 kronor 77 öre, ifrågavarande byggnad mot brandskada
försäkrats åt svenska staten för en tid af ett år, räknadt från
klockan tolf middagen den 15 juli 1899, till ett belopp af 4,578,441
kronor 79 öre, hvaraf 4,211,000 kronor belöpte å den egentliga teaterbyggnaden
och 367,441 kronor 79 öre å den så kallade terrassbyggnaden.
Tillika meddelade öfverintendentsembetet, att ansvarigheten för
försäkringsbeloppet vore mellan följande försäkringsanstalter fördelad
sålunda, att

Försäkringsaktiebolaget Skandia ................

Försäkringsaktiebolaget Svea ....................

Försäkringsaktiebolaget Skåne....................

Brandförsäkringsaktiebolaget Norrland........

Brandförsäkringsaktiebolaget Fenix ............

Brandförsäkringsaktiebolaget Victoria ........

L’Union Compagnie Anonyme d’Assurance
Brandförsäkringsbolaget Nederländerna ....

Brandförsäkringsaktiebolaget Fennia............

Nye Danske Brandforsikringsselskab ........

Det Kongelige Brandassurance Compagnie

varade för	16 % med	732,550 kronor	69	öre
2	2	16 %		732,550	2	69	2
2	2	11 *	2	503,628	2	59	2
2	2	10*	2	457,844	2	18	>
2	2	6%	2	274,706	2	50	2
2	2	4*	2	183,137	»	67	2
>	>	1\%	2	343,383	2	13	2
2	2	2%	2	137,353	2	25	2
2	2	2%	»	91,568	>	84	2
»	>	10 *	2	457,844	2	18	2
2	2	l\%	*	68,676	>	63	2

Sjunde hnfvudtiteln. 143

Palatine Insurance Company ...............		för	4 % med	183,137	kronor	67	öre
Commercial Union Assurance Company	... >	»	2% >	91,568		84	.»
Alliance Assurance Company ................		»	2% »	91,568	»	84	»
Aktieselskabet Nordisk Brandforsikring	.... »	)	2% »	91,568	»	84	•
Siiddeutsche Feuerversicherungs Bank...		>	2% »	91,568	»	84	>
Norwich Union Fire Insurance Society	.... »	»	1% »	45,784	»	41	>

Jag anser mig tillika böra erinra derom, att, utöfver nyssnämnda
försäkringsbelopp, den del af operabyggnaden, som benämnes terrassbyggnaden
är för all framtid hos Stockholms stads brandförsäkringskontor
försäkrad för 295,358 kronor 21 öre.

Då vid de underhandlingar, som föregingo bestämmandet af förut
omförmälda årspremies belopp, brandförsäkringsbolagens tarifförening,
enligt hvad i Eders Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen jemväl
erinrades, förklarat, att, enär vid premiesättningen, som faststälts till
4 för 1,000, icke funnits att tillgå någon tillförlitlig utredning om förhållandet
mellan, å ena sidan, värdet af operabyggnadens för brandskada
mindre utsatta delar och, å den andra, värdet af hvad som kunde i
väsentligare mån taga skada genom eld, det möjligen kunde befinnas
nödigt att, när sådan utredning förelåge, i den ena eller andra rigtningen
jemka på den uppgifna premiesatsen, hvilken derföre borde
betraktas såsom provisorisk och gällande blott första försäkringsåret,
har jag hos förenämnda tarifföreningsdelegation i Stockholm begärt
upplysning, huruvida sådan jemkning nu vore att vänta; och har enligt
det meddelande, som till svar härå lemnats, delegationen besluta, att
den förut bestämda premiesatsen skulle gälla tillsvidare och intill dess
annorlunda beslötes. Visserligen ansåge många föreningen tillhörande
bolag den nu gällande premiesatsen vara mycket för låg, i följd hvaraf
också flera af dessa bolag vägrat att deltaga i försäkringen och några
af de svenska bolagen måst öfvertaga större ansvarsbelopp, än de helst
hade önskat, men, vid det förhållande att den beräkning af värdena,
som legat till grund för den provisoriska premiesättningen, sedermera
befunnits riktig, hade delegationen ansett någon ändring i premiesatsen
icke för närvarande böra ifrågakomma.

I underdånig skrifvelse den 14 november 1899 har öfverintendentsembetet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra
framställning om anvisande på extra stat för år 1901 af det belopp,
som kunde finnas erforderligt för gäldande af premie för brandförsäkringunder
ytterligare ett år, räknadt från den 15 juli 1900 af operabyggnaden.

Då det emellertid synts mig kunna ifrågasättas, huruvida icke

144 Sjunde hufrudtiteln.

nämnda byggnad borde för all framtid brandförsäkras, har jag från
försäkringsaktiebolaget Skandia och Stockholms stads brandförsäkringskontor
inhemtat upplysning angående vilkoren för en sådan försäkring.

Premien för operabyggnadens försäkrande för all framtid mot
brandskada skulle enligt hos försäkringsaktiebolaget Skandia nu gällande
premiesats och beräkningssätt uppgå till 425,337 kronor 24 öre. Antagligen
vore det emellertid, enligt hvad från bolaget tillika meddelats,
icke möjligt att åstadkomma en dylik försäkring. Detta försäkringssätt
vore nemligen okändt för de utländska bolag, som deltagit i den redan
afslutade årsförsäkringen. De svenska bolagen skulle icke våga teckna
för all framtid gällande försäkringar för de belopp, de för närvarande
öfvertagit; och långt mindre vore det dem möjligt att jemväl öfvertaga
de utländska bolagens andelar.

Af den från Stockholms stads brandförsäkringskontor lemnade
uppgift inhemtas, att kontoret meddelar försäkring för all framtid mot
en premie, som en gång för alla erlägges med 2—8 procent af den
försäkrade byggnadens uppskattade byggnadsvärde; att för en byggnad
af operahusets beskaffenhet denna premie antagligen skulle fastställas
till 2 procent; att derjemte för byggnad, inom hvilken s. k. eldfarlig
inrättning, såsom teater m. m., finnes, årligen erlägges en särskild
afgift af 1—20 pro mille af försäkringsvärdet; samt att denna särskilda
afgift skulle för operabyggnaden säkerligen icke sättas under 6 pro
mille. Då emellertid kontoret, som för operabyggnaden redan iklädt
sig en risk af 295,358 kronor 21 öre, icke finge å någon egendom
meddela försäkring till högre belopp än 400,000 kronor, utan att det
öfverskjutande brandförsäkringsvärdet återförsäkrades, men det kunde
befaras nu eller i framtiden möta stora svårigheter att erhålla återförsäkring
af det högst betydliga belopp, som således skulle reassureras,
skulle kontoret säkerligen befinnas föga villigt att äfven mot förut
antydda höga premiesatser teckna ytterligare försäkring å operabyggnaden.

Enligt de upplysningar, som sålunda meddelats, förefinnes ringa
eller ingen utsigt att kunna åstadkomma operabyggnadens försäkrande
en gång för alla mot brandskada; och då i allt fall kostnaden för en
sådan försäkring, derest densamma öfver hufvud vore möjlig att åvägabringa,
skulle komma att uppgå till högst betydande belopp, måste
operabyggnaden fortfarande brandförsäkras för ett år i sender. På
sätt redan blifvit nämndt, kommer nu gällande beräkningsgrund för
årspremien att fortfarande tillämpas, i följd hvaraf beloppet af försäk -

Sjunde hufvudtiteln. 145

ringspremien jemväl för nästkommande försäkringsår uppgår till 18,313
kronor 77 öre.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att till bestridande af kostnaden för gäldande af årspremie för
brandförsäkring af operabyggnaden i Stockholm bevilja ett extra anslag
för år 1901 af 18,314 kronor.

Dyrtidstillägg.

Då jag den 8 i denna månad inför Eders Kongl. Maj:t anmälde [25.]
frågan om beredande åt statens betjente och de lägst aflönade bland dess Dyrticumiägg.
tjenstemän af ett dyrtidstillägg för år 1900 att uppföras i riksstaten
för år 1901, hade jag tillfälle att nämna, att detta dyrtidstillägg, enligt
verkstälda beräkningar, för tjenstemän och betjente under finansdepartementet
skulle uppgå till sammanlagdt 1,171,687 kronor 16 öre, eller i afjemnadt
tal 1,172,000 kronor.

I öfrigt åberopande hvad jag vid nyssnämnda föredragningstillfälle
i underdånighet anfört, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen

att till beredande, i enlighet med de i statsrådsprotokollet den 8
i denna månad angifna grunder, af dyrtidstillägg för innevarande år
åt en del tjenstemän och betjente i finansdepartementets afdelning af
Eders Kongl. Maj:ts kansli samt till finansdepartementet hörande embetsverk
och kårer å extra stat för år 1901 anvisa såsom förslagsanslag
ett belopp af 1,172,000 kronor.

Summan af de af mig tillstyrkta anslagen å extra stat för år
1901 utgör 5,036,510 kronor mot 2,110,610 kronor i riksstaten för
år 1900.

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Samt. 1 Afd.

146

Sjunde hnfvudtiteln.

I hvad departementschefen hemstält och föreslagit
beträffande anslagen under sjunde hufvudtiteln
instämde statsrådets öfriga ledamöter; och behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad sålunda
blifvit tillstyrkt.

Ex protocollo:

Waldemar Boos.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.

Åttonde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maja Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
januari 1.900.

N Svarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena LagERHETM,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Departementschefen, statsrådet Claeson, yttrade:

Till åtlydnad af Eders Kong! Maj:ts i dag gifna nådiga föreskrift för
mig att, oberoende af den ändring i riksstatens indelning i hufvudtitlar,
som kan blifva eu följd af inrättandet af det ifrågasatta jordbruksdepartementet,
i anslutning till riksstatens nuvarande uppställning föredraga de
af mig utarbetade framställningar rörande anslag att af Riksdagen äskas,
får jag härmed underställa Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning frågan
om reglerandet af utgifterna under riksstatens åttonde hufmdtitel och dervid
beträffande de särskilda anslagstitlnrna anföra följande.

Bill. till Rikad. Frat. 1900. 1 Samt. 1 Afd.

Åttonde hufvudtiteln.

Ordinarie anslag*.

Nationalmuseum.

[l.] Uti eu till nationalmusei nämnd ingifven skrift hafva en del vakt /

tfÄ-?mä8tare Vid museet ~ under förmälan att de hade en mera bekymmersam
mättarne vid framtid än deras vederlikar inom de centrala embetsverken såväl i följd
multum'' dera^’ att 0’c^e kommit på ordinarie stat, som ock derigenom att deras
aflöningsförmåner stälde sig lägre än i öfriga embetsverk, hvilkas tjenstinnehafvare
dessutom egde förmanen af att tillhöra civilstatens pensionsinrättning
anhallit, att nämnden matte hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
göra framställning om nationalmusei vaktmästares uppflyttande på
ordinarie stat med samma aflöningsförmåner, som tillkomme vaktmästarne
i de centrala embetsverken eller 500 kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar
jemte ett ålderstillägg af 100 kronor, hvarförutom sökandena
ifrågasatt, att de måtte för ålderstilläggets åtnjutande få räkna sig
till godo den tid de förut tjenstgjort, samt att, om förökning i lön eller
tjenstgöringspenningar skulle tillfalla statens öfriga vaktmästare, äfven
sådan måtte dem tilldelas.

I underdånig skrifvelse den 21 september 1899 har nationalmusei
nämnd gjort framställning i berörda syfte och dervid till en början erinrat,
att enligt den för nationalmusei konstafdelning den 10 december 1880
faststälda stat anvisats till vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning
vid de offentliga förevisningarna 5,000 kronor, hvartill komme, enligt
särskildt nådigt beslut af samma dag, utaf vid museum inflytande förevisningsmedel
ett belopp af 550 kronor eller tillsammans 5,550 kronor, hvilka
medel vore fördelade på fem vaktmästare med daglig tjenstgöring å 750
kronor hvardera, fyra vaktmästare med tre dagars tjenstgöring i veckan
k 375 kronor hvardera samt beklädnadspenningar 300 kronor.. Då sedermera
en konstslöjdafdelning år 1885 anordnades i nationalmuseum, sedan
lifrustkammaren erhållit plats i det kongl. slottets forna biblioteksflygel,
hade genom nådigt bref den 5 juni 1885 bestämts, att för dess förvaltning
och vard skulle anvisas dels 1,000 kronor, som dittills årligen utgått till
lifrustkammaren af förevisningsmedel, dels det anslag af 4,000 kronor, som
Riksdagen a extra stat för ändamålet beviljat, och som sedermera årligen

Åttonde hufrudtiteln.

förnyats. Af detta belopp hade till afdelningens vaktbetjening utgått
1,950 kronor, hvilka fördelats på två vaktmästare med daglig tjenstgöring
å. 750 kronor hvardera och en vaktmästare med tre dagars tjenstgöring i
veckan 375 kronor, äfvensom till beklädnadspenningar 75 kronor. Såsom
af denna redogörelse framginge, vqre den för nationalmusei bevakningsbiträdens
aflöning gällande stat af en temligen provisorisk karakter med
medel bemtade från tre eller på visst sätt fyra olika håll. Redan för att
åstadkomma större enhet vore en reglering med öfverförande af de för
ändamålet erforderliga medlen å ordinarie stat af behofvet påkallad.
Hvilken personal för ändamålet erfordrades finge äfven, på grund af en
trettioårig erfarenhet, anses pröfvadt, hvadan något hinder icke längre
borde möta för uppförande på ordinarie stat af de vid nationalmuseum
anstälde vaktmästare, hvilka hade full tjenstgöring. Vaktmästarnes begäran
om förhöjning i lönevilkoren förtjenade allt afseende, då till de af dem
angifna skälen derför eller i främsta rummet lifsförnödenheternas och
hyrornas onekliga dyrhet borde läggas, att dessa vaktmästare, i olikhet
med de flesta af sina vederlikar inom andra embetsverk, hade söndagstjenstgöring
hela året igenom. Samlingarnas numerär och materiela värde
hade sedan år 1880 ansenligt ökats, hvilket gjorde det så mycket mera
maktpåliggande att till bevakningsbiträden ega fullt pålitliga personer.
Med den stegring, som under de senaste åren egt rum i arbetslöner i allmänhet,
mötte emellertid redan nu svårighet att så som önskligt vore
rekrytera bevakningspersonalen, särskilt då man önskade personer, som
vore kunniga i något för museum behöfligt handtverk. Äfven för två af
den vid nationalmuseibyggnaden anstälda personalen, nemligen portvakten
och gårdsdrängen, vore någon lönetillökning af behofvet påkallad. Detta
gälde i främsta rummet den förre, som, enligt faststäld stat, jemte fri
bostad och vedbrand, i årligt arfvode uppbure 800 kronor, men hvars
tjenstgöring måste anses synnerligen fordrande, i det att han å de tider,
museet hölles tillgängligt för allmänheten, eller om hvardagarne kl. Va 11
f. m. — y2 4 e. m. och söndagarne kl. 1 — ''/■, 4 e. m., vore sysselsatt vid
stora hufvudingången, der han vore upptagen ej blott af vaktgöring utan
äfven af biljettförsäljning och garderobsinottagning, mottoge och redovisade inflytande
förevisningsmedel och lemnade besökande nödiga upplysningar angående
museiloknlernas läge och dylikt, för hvilket ändamål han måste ega
någon kännedom om främmande språk. Derjemte måste han svara för den
mindre, till historiska museet och till de i byggnadens bottenvåning befintliga
lokaler ledande ingångar å södra sidan, hvilket endast kunde ske
genom hans hustrus hjelp eller genom särskild, af honom aflönad person.
Då de vaktbetjente vid kongl. biblioteket och riksarkivet, som innehade

4 Åttonde hufrndtiteln.

motsvarande platser, ålnjöte en årlig aflöning af 1,100 kronor, borde motsvarande
tillökning tillerkännas äfven portvakten vid nationalmuseum, dervid
hans bostad borde beräknas ingå med 150 kronor. Det förhölle sig på samma
sätt med den vaktmästare, som tillika vore gårdsdräng, och som för denna
tjenst enligt staten åtnjöte fri bostad och vedbrand jemte ett årsarfvode
af 750 kronor. Denne vaktmästares tjenstgöring vore särskildt arbetsam.
Förutom den dagliga rengöringen af gårdar och trappor samt tillsyn å
vestibuler, lanterniner och vindar eller öfver hufvud de göromål, som i allmänhet
tillhörde en gårdsdräng, tillkomma det honom att biträda vid de
ofta skeende omflyttningarna af föremål inom samlingarna, liksom vid det
ofta förekommande mottagandet och afsändande! af konstföremål, vidare
att ombesörja ärenden och budskickningar, särskildt till bank, tull, post
och andra embetsverk, i följd hvaraf hans aflöning syntes lämpligen höra
höjas till samma belopp, som ifrågasatts för öfriga vaktmästare. Såsom
förut omförmälts, utginge för närvarande till aflöning af vaktmästare eller
som beklädnadspenningar af förevisningsmedel ett fyllnadsbelopp af 1,550
kronor, hvilken provisoriska anordning redan fortgått i närmare tjugu år.
Förevisningsmedlen visade emellertid en viss benägenhet att sjunka, hvilket
framginge af en vid den underdåniga framställningen fogad tabell, utvisande,
att samma medel, hvilka på 1880-talet årligen utgjort 3,000 å

4,000 kronor och derutöfver, efter år 1890, om man undantoge utställningsåret
1897, icke uppgått till högre årligt belopp än 2,877 kronor 50 öre
år 1895 samt år 1893 varit nere så lågt som till 1,989 kronor 50 öre.
Då Eders Kongl. Maj:t af dessa medel på förhand anvisat förenämnda
belopp 1,550 kronor, blefve det belopp, öfver hvilket nämnden borde ega
att till fyllande af tillfälliga behof förfoga, både ovisst och ringa. Dessa
medel vore likvisst ytterst behöfliga för andra ändamål än årligen återkommande
aflöningar, särskildt samlingarnas vård och underhåll, derför
endast 1,500 kronor i staten uppförts. Detta belopp skulle afivändas till,
bland annat, allt slags förevisnings-, förvari ngs- och utställningsmateriel
samt till omflyttningar af konstverk och dylikt, hvilka blefve allt tätare
och kostsammare, ju mera samlingen ökades. Härtill komme att museet
saknade tryckningsanslag, ehuru det enligt stadgarne vore skyldigt att
utgifva katalogarbeten samt årsberättelse, utom det att samlingarna borde
genom konstvetenskapliga afhandlingar belysas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har nämnden hemstält, dels
att Eders Kongl. Magt täcktes tillåta, att förevisningsmedlen finge i sin
helhet användas för det ändamål och på sätt i senare delen af museistadgans
§ 23 moment 2 funnes angifvet, dels ock att Eders Kongl. Maj:t
täcktes af Riksdagen i nåder äska ett belopp af 2,900 kronor att utgå till

Åttonde hnfvndtiteln. 5

löneförhöjning åt förut om förmälde vaktmästare vid nationalmuseum, dervid
''JOO kronor skulle beräknas motsvara ålderstillägg etter fem års innehafvande
af tjensten.

Efter nådig remiss har statskontoret i detta ärende den 31 sistlidne
oktober afgifvit underdånigt utlåtande och dervid andragit följande. Den
för reglering af de förvaltande verkens atlöningsförhållanden tillsatta komité
hade uti sitt den 19 december 1878 afgifna betänkande och förslag angående
lönereglering in. m. för nationalmuseum yttrat i fråga om bemälde
portvakt och gårdsdräng, att desse utom sina sysslor vid sjelfva byggnaden
jemväl hade tjenstgöring i och för samlingarnas förevisning. Den förre
skulle öppna och stänga hufvudingången till museibyggnaden samt dagligen,
medan förevisningarna egde rum, uppehålla sig i nedre vestibulen för att
vaka öfver ordningen bland de besökande, tillse att betjeningen i rätt tid
infunne sig till tjenstgöring samt icke obehörigt aflägsnade sig derifrån,
äfvensom uppbära och redovisa den stadgade inträdesafgiften. Han skulle
i öfrigt å de tider, som af intendenten bestämdes, öppna museet och vara
der tillstädes, när för särskilda arbetens verkställande så erfordrades. Den
honom åliggande tjenstgöringen såsom portvakt vore vid museibyggnadens
södra ingång, der han måste hålla ett biträde å de tider, då samlingarna
förevisades och han sjelf skulle uppehålla sig vid hufvudingången i nedre
stora vestibulen. Gårdsdrängen hade likaså eu trägen sysselsättning, i det
att han, innan förevisningarna toge sin början, måste rengöra och städa
vestibuler och trappor, under förevisningarna biträda vid öfvervakandet
af ordningen vid de besökandes inträde, hvarjemte han hade att uträtta
alla budskickningar, ombesörja renhållning af gård och gata, snöskottning,
vedhuggning för embetslokalerna samt andra förekommande göromål.
Med afseende å anförda förhållanden hade komitén föreslagit, att inneha
fvarne af nyssnämnda begge befattningar skulle å nationalmusei stat
uppföras, den förre såsom »förste vaktmästare, tillika portvakt vid nationalmuseibyggnaden»
med lön 800 kronor, tjenstgöringspenningar 300 kronor
eller tillsammans 1,100 kronor med tillägg att, om förste vaktmästaren
åtnjöte bostad jemte vedbrand, dessa förmåner borde, såvida de icke tillkomme
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten,
till ett värde af 150 kronor inberäknas under lönen, hvilken i sådant fall
borde utgå med 650 kronor kontant, samt den senare såsom »vaktmästare,
tillika gårdsdräng vid nationalmuseibyggnaden > med lön 500 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor samt ett ålderstillägg åt 100 kronor
efter fem års väl vitsordad tjenstgöring jemte fri bostad och vedbrand,
så länge han hade skyldighet att vara boende i nationalmuseibyggnaden.

För bevakningen af samlingarna i konstapel ningen vid deras offentliga

6 Åttonde hnfrndtiteln.

förevisning hade komitén vidare uppfört såsom ordinarie de vaktmästare,
hvilka hade daglig tjenstgöring, hvardera med lön 500 kronor, tjenstgöringspenningar
300 kronor samt ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem
års väl vitsordad tjenstgöring.

Eders Kongl. Magt hade emellertid ansett, att den vid inuseibyggnaden
och för samlingarnas bevakning nödiga betjening borde anställas icke med
fasta platser eller aflöning, delad i fast lön och tjenstgöringspenningar,
utan mot arfvoden, i följd hvaraf Eders Kongl. Maj:t uti nådig proposition
den 9 januari 1880 föreslagit Riksdagen, att å nationalmusei stat skulle
uppföras för förste vaktmästaren, tillika portvakt, jemte fri bostad och
vedbrand ett arfvode af 950 kronor, för eu vaktmästare, tillika gårdsdräng,
jemte fri bostad och vedbrand ett arfvode af 800 kronor samt till vaktbetjening
för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna
ett belopp af 5,600 kronor.

Enligt Riksdagens underdåniga skrifvelse den 14 maj 1880 hade dessa
belopp blifvit ytterligare nedsatta, förste vaktmästarens arfvode till 800
kronor, vaktmästarens arfvode till 750 kronor och anslaget till vaktbetjening
till 5,000 kronor. Den sistnämnda nedsättningen hade motiverats
dermed, att behofvet af dylik bevakning vore i väsentlig mån beroende
af antalet besökande i museum, hvadan möjligen behöflig tillökning i berörda
belopp syntes väl kunna beredas genom anvisning å inflytande
inträdesafgifter, hvilka måste ökas i män af talrikare besök, hvartill komme
att Eders Kongl. Maj:t begärt och Riksdagen funnit sig böra bevilja
väsentligen förhöjdt anslag för tillsyn och vård af lifrustkammaren, hvilket
kunde antagas komma att, så länge lifrustkammaren vore i museibyggnaden
inrymd, i någon mån minska behofvet af anslag för ifrågavarande
ändamål.

Enligt nådiga brefvet den 10 december 1880 hade, i öfverensstämmelse
med Riksdagens berörda beslut, stat blifvit faststäld för nationalmuseum
eller den i nationalmuseibyggnaden inrymda konstafdelningen
att från och med år 1881 lända till efterrättelse, i sammanhang hvarmed
Eders Kongl. Maj:t förordnat, att af musei förevisningsmedel finge utgå
dels ett belopp af 550 kronor årligen för att jemte det i staten upptagna
anslagsbeloppet 5,000 kronor till aflönande af vaktbetjeningen vid konstsamlingarnas
förevisning användas sålunda, att hvar och en af fem vaktmästare,
som hade tjenstgöringsskyldighet alla dagar i veckan, erhölle en
aflöning af 750 kronor för år samt hvar och en af fyra vaktmästare, som
hade tre tjenstgöringsdagar i veckan, en aflöning af 375 kronor för år
och af återstoden, 300 kronor, bekostades livréer åt vaktbetjeningen, dels
ock ett belopp åt högst 1,000 kronor årligen för lifrustkammarens sam -

Åttonde hufvudtiteln. 7

lingar tills vidare och sä länge sistnämnda samlingar förblefve i nationalmuseibyggnaden
inrymda.

Sedan lifrustkammaren år 1885 förflyttats till kongl. slottet och
medel anvisats till dess underhåll och vård samt förevisning derstädes,
samt svenska slöjdföreningens konstindustriela samlingar blifvit af staten
öfvertagna, hade Riksdagen anvisat ett extra anslag å 4,000 kronor till
vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriela samlingar, hvarjemte
Eders Kongl. Maj:t medgifvit, att af förevisningsmedlen nyss omförmälda
1,000 kronor, hvilka icke längre vore erforderliga för lifrustkammaren,
finge användas för statens konstindustriela samlingars behof. Af
statsrådsprotokollet för den 12 januari 1885 inhemtades, att af de sålunda för
de konstindustriela samlingarna disponibla medlen skulle utgå till två bevakningsbiträden
med daglig tjenstgöring 750 kronor i arfvode åt dem hvardera.

Hvad först beträffade de båda vaktmästare, portvakten och gårdsdrängen,
hvilka med särskilda arfvodesbelopp vore uppförda å nationalmusei
stat, ansåge statskontoret nämnden hafva anfört fullt giltiga skäl
för deras uppförande i öfverensstämmelse med hvad vederbörande löneregleringskomité
redan år 1878 föreslagit, å ordinarie stat med för den
förre, som tillika vore bevakningspersonalens förman samt för öfrigt hade
en maktpåliggande tjenstgöring, 800 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar
samt för den senare 500 kronor lön och 300 kronor
tjenstgöringspenningar äfvensom 100 kronor ålderstillägg efter femårs oförvitlig
tjenstgöring, hvarmed ock på grund af nådiga brefvet den 1 juni 1877
för dem båda skulle följa rätt till pension å allmänna indragningsstaten.
Hvad anginge förmånen af bostad och vedbrand skulle statskontoret icke
tvekat att ansluta sig till den uppfattning, som uttalats af bemälde komiterade,
att nämnda förmån icke borde från lönen afräknas så länge desse
vaktmästare i följd af sin särskilda tjenstgöring som portvakt och gårdsdräng
vore skyldige att bo inom museibyggnaden, enär under sådana förhållanden
bostaden och vedbranden måste betraktas som en särskild ersättning
för tjenstgöring utöfver deras åligganden såsom vaktmästare. Men då
nämnden i sin föreliggande underdåniga framställning endast för gårdsdrängen
föreslagit bibehållande af denna förmån utan afdrag å lönen,
funne sig statskontoret sakna anledning att tillstyrka, det jemväl portvakten
finge utan afdrag å sina löneförmåner vara i åtnjutande af bostaden.

Hvad derefter anginge de fem vaktmästare, som vore anstälda vid
förevisningen af konstsamlingarna, hade bemälda komité jemväl föreslagit
dem till uppförande å ordinarie stat med lön, tjenstgöringspenningar och
ålderstillägg i likhet med deras vederlikar inom andra statens verk och
inrättningar i hufvudstaden, och då, enligt hvad nämnden uppgifvit, någon

Åttonde hnfvudtiteln.

minskning i behofvet af vaktbetjening icke numera, efter trettioårig erfarenhet
derom och konstsamlingarnas oafbrutna ökning, kunde ifrågasättas,
funne sig statskontoret, som inhemtat att desse vaktmästares tjenstgöring
icke i någon mån vore af mindre omfattning än den tjenstgöring, som
ålåge deras vederlikar vid andra statsinstitutioner i hufvudstaden, böra
biträda nämndens framställning äfven i denna del.

Deremot ansåge statskontoret sig icke kunna göra enahanda hemställan
beträffande de två vaktmästare, som med daglig tjenstgöring vore anstälda
vid konstslöjdafdelningen. Desses tjenstgöring borde visserligen ersättas
med lika stort belopp, som tillkomme vaktmästare vid konstsamlingarna,
men så länge vården och underhållet af de konstindustriela samlingarna i
öfrigt helt och hållet bestredes af medel, hvilka anvisats endast å extra
stat, syntes, såsom nämnden också antydt, konstslöjdafdelningen ännu icke
vara definitivt ordnad, till följd hvaraf det icke heller torde vara lämpligt
att å ordinarie stat uppföra de vaktmästare, som vore anstälda vid denna
afdelning. Statskontoret hemstälde derför, att dessas aflöning måtte fortfarande
utgå i form af arfvoden, hvilka emellertid borde ökas från nu utgående
750 kronor till 800 kronor för dem hvardera.

De föreslagna ålderstilläggen ansåge statskontoret höra, i likhet med
hvad fallet vore med öfriga för nationalmusei personal utgående ålderstillägg,
utbetalas från det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ålderstillägg, hvarjemte statskontoret funnit den förklaring böra
meddelas, att vaktmästare, som, då den förändrade staten trädde i kraft,
öfverginge på den nya staten, skulle ega rätt att i fråga om ålderstillägg
räkna sig till godo den tid han derförut utan afbrott varit såsom vaktmästare
med full tjenstgöring i nationalmusei tjenst anstäld.

I följd af nu föreslagna anordningar komme dels anslaget till vaktbetjening
för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna,
från hvithet gifvetvis fortfarande borde bestridas arfvoden åt de extra
vaktmästare, som hade tre dagars tjenstgöring, samt beklädnadspenningar,
att minskas, dels och de 550 kronor, som jemlikt nådiga brefvet den 10
december 1880 för bevakningsändamål utgått af förevisningsmedlen, att
blifva disponibla.

Vidare har statskontoret, för den händelse Eders Kongl. Maj:t skulle
fästa nådigt afseende å de skäl nämnden anfört för sin framställning alt
förevisningsmedlen måtte i sin helhet få användas för det ändamål och på
sätt i senare delen af museistadgans § i6 moment 2 finnes angifvet —
uti hvilken fråga statskontoret ansett det icke tillkomma statskontoret att
yttra sig — hemstält, att med frånseende af det fyllnadsbelopp af 1,550
kronor, som för närvarande utginge af förevisningsmedlen till bevaknings -

Åttonde hufvudtiteln.

ändamål, det å staten för nationalmuseum uppförda- anslaget till vaktbetjening
för konstsamlingarna måtte sålunda beräknas:

4 extra vaktmästare, å 375 kronor................ 1,500: —

beklädnadspenningar ..........................................300: —

eller tillsammans kronor 1,800: -—

På grund af hvad sålunda anförts och under förutsättning att Eders
Kongl. Maj:t bifölle nämndens underdåniga framställning om i viss mån
förändrad användning af förevisningsmedlen, har statskontoret tillstyrkt,
det Eders Kongl. Magt- täcktes föreslå Riksdagen att, med förhöjning af
ordinarie anslaget till nationalmuseum från nu utgående 58,850 kronor
till 59,850 kronor, medgifva sådan förändring i aflönings- och utgiftsstaten
för nationalmuseum, att derå skulle uppföras — i stället för förut utgående
arfvoden till portvakt och gårdsdräng samt anslag till vaktbetjening
för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna —:

1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jemte fri bostad och ved, med
lön 650 kronor och tjenstgöringspenningar 300 kronor, eller tillsammans
950 kronor; 1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jemte fri bostad och ved,
med lön 500 kronor och tjenstgöringspenningar 300 kronor, eller tillsammans
800 kronor; 5 vaktmästare med tillsammans i löner 2,500 kronor
och tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, tillhopa 4,000 kronor, med tilllägg
för gårdsdrängen och vaktmästarne, att lönen efter fem år kunde höjas
med 100 kronor; samt slutligen till vaktbetjeningen för konstsamlingarnas
bevakning vid de offentliga förevisningarna ett anslag af 1,800 kronor.
Tillika har statskontoret hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes äska erforderlig
förhöjning af 1,100 kronor i det å extra stat med 4,000 kronor
uppförda anslaget för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriela
samlingar.

Gällande stat för nationalmuseum innehåller beträffande de anslagsposter,
som afses i förevarande underdåniga framställning, så vidt de angå
konstafdelningen, följande:

1 förste vaktmästare, tillika portvakt, jemte fri bostad och ved,
arfvode.............................................................................................. kr. 800: —

1 vaktmästare, tillika gårdsdräng, jemte fri bostad och
ved, arfvode............................................................................................ » 750: —

vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning- vid de
offentliga förevisningarna ............................................................... » 5,000: —

Såsom förut är nämndt, utgår från sistberörda post aflöning å 750
kronor åt fem vaktmästare med daglig tjenstgöring. Dessa fem vakt llih.

till llilesd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. t

10 Åttonde hufvudtiteln.

mästare jemte förste vaktmästaren och den vaktmästare, som tillika är
gårdsdräng, synas mig numera böra få sin aflöning reglerad på det sätt
löneregleringskomitén år 1878 föreslagit eller så, att för dem alla aflöningen
fördelas i lön- och tjenstgöringspenningar, de senare utgörande för en hvar
300 kronor, under det att lönen uppgår för förste vaktmästaren till 800
kronor och för en hvar af de öfrige till 500 kronor, hvarjemte för hvarje
annan vaktmästare än förste vaktmästaren lönen efter fem år må kunna
höjas med 100 kronor. Beträffande förste vaktmästaren och den vaktmästare,
som tillika är gårdsdräng, synas mig derjemte böi''a på vederbörliga
ställen i staten införas de af löneregleringskomitén föreslagna anmärkningar,
hvilka lyda sålunda i fråga om förste vaktmästaren:

»Om förste vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida
icke dessa förmåner tillkomma honom såsom portvakt eller för andra
åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150 kronor inberäknas
under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 650 kronor
kontant»; och vidkommande gårdsdrängen:

»Jemte fri bostad och vedbrand så länge han har skyldighet att vara
boende i nationalmuseibyggnaden.» Härförutom anser jag en sådan förklaring
böra i fråga om ålderstilläggen lemnas, som statskontoret föreslagit,
eller att vaktmästare, som, då den förändrade staten träder i kraft, öfvergår
på den nya staten, må ega rätt att räkna sig till godo den tid han derföre
varit utan afbrott såsom vaktmästare med full tjenstgöring i nationalmusei
tjenst anstäld. Det i staten uppförda anslag å 5,000 kronor till
vaktbetjening för konstsamlingarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna
torde i sådan händelse böra upptagas till endast 1,800 kronor
under den förändrade titeln: extra vaktbetjening och beklädnadspenningar.

I fråga om löneförbättring åt vaktmästarne vid konstslöjdafdelningen
torde jag få återkomma vid redogörelsen för de extra anslagsbehofven.

De så kallade förevisningsmedlen anser jag på de af museinämnden
angifna skäl icke vidare böra användas till aflöning åt vaktmästare vid
nationalmuseum, utan till bestridande af andra kostnader för samlingarna
derstädes. Efter afdrag af det belopp, som utaf förevisningsmedlen nu
utgår till vaktbetjente vid konstafdelningen, eller 550 kronor, återstå emellertid
till aflöning och beklädnadspenningar åt dessa samt aflöningar till
förste vaktmästaren och gårdsdrängen allenast det å ordinarie stat derför
nu uppförda belopp 6,550 kronor. Då, enligt hvad jag förut redogjort,
för sådant ändamål skulle erfordras 7,700 kronor, tillstyrker jag nu i
underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för
tillämpning af staten för nationalmuseum, sålunda ändrad som jag här

Åttonde Imf vild ti teln.

angifvit, höja anslaget till nationalmuseum, nu 58,850 kronor, med 1,150
kronor eller till 60,000 kronor.

Universiteten.

Under år 1888 gjordes af de akademiska myndigheterna i Upsala [2.]
framställning om anslag till tio fasta docentstipendier. Vid underdånig Docentanmälan
häraf förklarade sig dåvarande departementschefen icke vilja lyrhohittoria
ifrågasätta, att ett så stort antal stipendier, som det af nämnda myndig-^ umversiteheter
begärda, skulle beviljas. Tills vidare syntes de mest trängande be-M '' Up,alabofven
blifva afhjelpta, om tre nya fasta stipendier inrättades för de
fakulteter och vetenskapsgrenar, för hvilka förstärkning af lärarekrafterna
visats vara särskild! nödig. Bland de tre för universitetet i Upsala afsedda
stipendier, till inrättande hvaraf Edei''s Kongl. Maj:t i enlighet med departementschefens
uttalade åsigt hos 1889 års riksdag gjorde framställning
om anslag, var äfven ett för läroämnet kyrkohistoria afsedt stipendium
inom teologiska fakulteten.

Statsutskottet, som inhemtat, att den teologiska fakulteten i Upsala
egde till sitt förfogande, förutom ett från donerad fond utgående stipendium
å 1,850 kronor, afsedt för en docent i apologetik, två riksstatens
fasta docentstipendier, förklarade sig — efter en jemförelse mellan förhållandena
i afseende å docentstipendier inom å ena sidan teologiska fakulteten,
å andra sidan juridiska och medicinska fakulteterna — icke vilja
tillstyrka beviljandet åf anslag till nytt docentstipendium för den teologiska
fakulteten i Upsala. Riksdagen delade statsutskottets mening och
beviljade icke anslag för ändamålet.

Vederbörande akademiska myndigheter hafva emellertid icke underlåtit
att sedermera tid efter annan i framställningarna om de för universitetet
i Upsala erforderliga anslag påminna om det enligt deras mening
oafvisliga behofvet af ett docentstipendium i kyrkohistoria. Äfven år
1899 har denna anslagsfråga framstälts till Eders Kongl. Maj:ts behjertande.
Teologiska fakulteten har i afseende härå uttalat följande.

Det hufvudsakliga skäl, på hvilket fakulteten grundat sin hemställan
om ifrågavarande anslag, vore, att kyrkohistorien — ett af de mest omfattande
bland de teologiska ämnena — med afseende på lärarekrafter
för närvarande intoge en vanlottad ställning. I detta ämne saknades
nemligen e. o. professor. Det vore på grund deraf ytterst behöfligt att
vid universitetet fästa en docent i kyrkohistoria, pa det att vid professorns
tjenstledighet eller afgång lämplig vikarie eller efterträdare i det kyrko -

12 Åttonde hnfvudtiteln.

historiska professorsembetet matte vara att tillgå. Under nuvarande förhållanden
kunde en docent i kyrkohistoria blifva innehafvare af fakultetens
enda docentstipendium på den linie, der han såsom sådan egde
kompetens, nemligen den teoretiska, blott i den händelse, att han vore
den ende docenten eller ock äldste och mest meriterade bland fakultetens
docenter pa nämnda linie. Men äfven om ifrågavarande docent kunde
komma i åtnjutande af berörda stipendium, såsom ock inträffat under tiden
maj 1888—juni 1893, vore ett fast docentstipendium i kyrkohistoria icke
obehöflig^ alldenstund innehafvaren af docentstipendiet på den teoretiska
linien vore förpligtad att vid förefallande behof tjenstgöra som vikarie i
det ena. eller andra af fakultetens läroämnen och sålunda ej kunde egna
sig åt sin speciela uppgift såsom docent, hvilket dock i fråga om ett
ämne af den alldeles särskilda beskaffenhet som kyrkohistorien vore synnerligen
nödvändigt.

Sedan teologiska fakulteten, under åberopande häraf, besluta hos
vederbörande myndigheter hemställa om utverkande af ett anslag af 1,500
kronor till ett fast docentstipendium i kyrkohistoria vid universitetet,
förekom frågan inom det större akademiska konsistoriet. Dervid anförde
professorn i kyrkohistoria A. H. Lundström, hvilken icke haft tillfälle
att deltaga i teologiska fakultetens sammanträde för frågans afhandlande,
bland annat följande till ytterligare stöd för behöfligheten af ifrågavarande
anslag:

»Intet af den teologiska fakultetens läroämnen har under långliga
tider varit eller är fortfarande så vanlottadt med afseende på lärarekrafter
som kyrkohistorien, och detta ehuru — såsom nämnda fakultet vid flere
tillfällen och särskilt år 1895 framhållit — denna vetenskap måste anses
vara ett mera vidtomfattande och näst den exegetiska teologien äfven ett
mera grundläggande ämne än något af fakultetens öfriga läroämnen.
Ty medan exegetiken representeras af tvenne professorer och den systematiska
teologien likaledes af två eller, om man, såsom skäligt torde vara,
medräknar professuren i teologiska pramotioner och encyklopedi, af trenne
professorer samt under det att slutligen den praktiska teologien handhafves
af icke mindre än fyra med lön, arfvode eller fast stipendium försedde
lärare, nemligen, förutom den ordinarie professorn, en extra ordinarie,
en assistent och en docent, finnes blott en enda fast anstäld lärare i
kyrkohistoria. Att detta förhållande icke länge kan fortgå utan men för
prestbildningen och den kyrkohistoriska vetenskapens värdiga handhafvande
vid landets största universitet, torde ligga i öppen dag för hvar och en,
som känner hvilket i sann mening bildande, betydelsefullt och på samma
gång utomordentligt omfångsrikt läroämne kyrkohistorien är. Mera än

Åttonde hnfvadtiteln. 13

något annat af teologiens områden torde det kyrkohistoriska forskningsfältet
just i våra dagar vara föremål för en liflig, omfattande och framgångsrik
vetenskaplig verksamhet, och det ligger ingen öfverdrift i påståendet,
att af den literatur, som i nyare tid utkommit, den kyrkohistoriska
är större än den, som teologiens öfriga ämnen tillsammans hafva
att uppvisa. Då det kräfver sin rundliga tid att blott nödtorftigt följa
med de snabba framstegen inom den kyrkohistoriska vetenskapen, då
vidare på professorn i detta läroämne hvilar icke blott åliggandet att
ensam handhafva hela den akademiska undervisningen och examinationen
i ämnet, utan äfven den moraliska förpligtelsen att idka sjelfständiga vetenskapliga
forskningar inom detsamma och då slutligen härtill kommer
att hans liksom öfrige teologie professorers tid måste i ganska stor utsträckning
upptagas af för hans egentliga embete främmande göromål —
domkapitelsärenden, lärareprof m. m. — så torde med all önskvärd tydlighet
framgå behofvet, för att icke säga nödvändigheten, af ett biträde
vid den mera elementära akademiska undervisningen. Den teologiska
fakulteten har dessutom vid upprepade tillfällen framhållit, att, då extra
ordinarie professor i kyrkohistoria saknas, det är högeligen behöflig!, att
fakulteten eger tillfälle att vid universitetet fästa docent i kyrkohistoria,
på det att vid professorns tjenstledighet eller afgång lämplig vikarie eller
efterträdare i det kyrkohistoriska professorsembetet måtte vara att tillgå.»

Professor Lundström erinrade vidare, hurusom behofvet af det ifrågasatta
stipendiet länge varit af vederbörande kändt och behjertadt. Under
det decennium, som förflutit, sedan frågan om anslag för ändamålet, på
sätt förut nämnts, gjorts till föremål för Riksdagens pröfning, hade, yttrade
professor Lundström, ifrågavarande behof, långt ifrån att minskas, tvärtom
år för år gjort sig gällande med förökad styrka. Till de talande skäl,
som redan för tio år sedan kunde anföras för bifall till det för Riksdagen
framlagda förslaget i ämnet, kunde — förutom den utveckling den kyrkohistoriska
vetenskapen under de gångna åren undergått — ännu ett tungt
vägande skäl åberopas. Sedan genom nådiga kungörelsen den 10 mars
1892 de lektorsaspiranter åliggande disputationerna förflyttats från domkapitlen
till vederbörande fakulteter, hade eu jemförelsevis betydande
mängd dylika clisputationer egt rum inför den teologiska fakulteten i
Upsala. Det ojemförligt största antalet af dervid ventilerade afhandlingär
hade behandlat kyrkohistoriska ämnen. Endast med stor svårighet hade
fakulteten hittills lyckats erhålla kompetenta opponenter vid dessa ofta
återkommande disputationsprof i kyrkohistoria. Då det icke vore antagligt,
att antalet kyrkohistoriska lektorsdisputationer komme att i framtiden
minskas, syntes det förhållande hota att snart inträda, att professorn i

[3-]

Assistent i
patologi vid
universitetet i
Upsala.

14 Åttonde hufvudtiteln.

kyrkohistoria nödgades sjelf opponera vid alla de ifrågavarande disputationerna,
hvilket åter omöjligen kunde ske utan upprepade afbrott i den
akademiska undervisningen.

Under åberopande af hvad teologiska fakulteten och professor Lundström
i ärendet anfört, har det större akademiska konsistoriet gjort framställning
om beredande af anslag för ifrågavarande ändamål, och kanslern
för rikets universitet har skänkt denna framställning sitt särskilda underdåniga
förord.

Det kraf, som sålunda framburits, synes mig böra tillfredsställas. Det
har blifvit tydligt uppvisadt, att här föreligger en brist på lärarekrafter,
både i och för sig och i jemförelse med andra ämnesgrupper inom den
teologiska fakulteten i Upsala. Medan man i andra fall velat undanrödja
en liknande brist genom inrättande af nya lärostolar, begäres här anslag
till ett fast docentstipendium, en utväg, som för statsverket medför en
afsevärdt mindre kostnad. Jag finner fördenskull all anledning vara för
handen att understödja den gjorda framställningen och tillstyrker i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till ett för
läroämnet kyrkohistoria afsedt, fast docentstipendium inom den teologiska
fakulteten vid universitetet i Upsala på ordinarie stat bevilja ett anslag af

1,500 kronor.

Bland de under år 1899 af det större akademiska konsistoriet i Upsala
framburna, af kanslern för rikets universitet understödda anslagsyrkanden
.befinner sig äfven en af medicinska fakulteten i Upsala gjord framställning
om ett årligt anslag af 1,000 kronor för att jemte den ene amanuensens
vid patologiska institutionen arfvode, 500 kronor, utgöra aflöning vid eu
assistentbefattning i patologi, till hvilken tjenst den nyss nämnda amanuensbefattningen
för sådan händelse skulle ombildas.

Till stöd för omförmälda framställning har medicinska fakulteten anfört
följande:

»Undervisningen å de patologiska institutionerna intager i det afseendet
en egenartad ställning, att densamma i hög grad eller snarare nästan fullständigt
är beroende af det material, som den erhåller från de kliniska
läroanstalterna, länslasaretten eller enskilde praktiserande läkare. I samma
mån som åskådningsmaterial kan erhållas från dessa källor, kan den patologiska
undervisningen normalt fortgå och utvecklas och tvärtom. Ett
vilkor för de patologiska institutionernas verksamhet är alltså att kunna
upprätthålla dessa förbindelser med den praktiska medicinen. Detta återigen
förutsätter, att nämnda institutioner å sin sida ega de nödiga arbets -

Åttonde hufrudtiteln. 15

krafterna, om de skola på tillbörligt sätt motsvara de kraf, som den praktiska
medicinen med skäl och häfdvunnen rätt ställer på undersökningarna
af det insända materialet, d. v. s. krafven på att snabbt och tillförlitligt
få de upplysningar om den patologiskt-anatomiska specialdiagnosen, som
äro nödiga för rätt uppfattning af sjukdomen, mången gång också af värde
för bestämmandet af ifrågasatt operativ behandling af de sjuke o. s. v.
Brister återigen den patologiska institutionen i dylik expedition, är den
nödvändiga följden, att materialet ej längre insändes. Antingen skickas
det till annat håll, der man är bättre rustad för detta arbete, eller läkarne
göra ifrågavarande undersökningar sjelfva och i hvarje händelse finnes då
för dem ingen anledning att utan önskadt praktiskt utbyte bekosta insändningarna.

»Under de sista tio åren har ifrågavarande material — frånsedt obduktionerna
— vid den patologiska institutionen härstädes nära fyradubblats,
utgör för närvarande mer än 200 preparat om året och synes alltmer ökas.
Under året 1898 har det till och med öfverskridit 300. Arbetet med dessa
undersökningar ligger, för såvidt de afse de närmaste ofvan antydda praktiska
krafven, alldeles utom den ordinarie undervisningen, kräfver en mycket
afsevärd tid och har blifvit alltmer betungande för institutionens nuvarande
arbetskrafter. I den för tillfället pågående undervisningen kunna
dessa undersökningar ej ingå, då planen för denna måste vara på förhand
uppgjord och ej kan vexla med de oregelbundna insändningarna. De
ifrågavarande undersökningarna blifva derför ett arbete för sig och måste
ofta förrättas omedelbart efter materialets ankomst. Särdeles gäller detta
sändningarna från det akademiska sjukhusets kirurgiska afdelning. Här är
ofta en synnerligen hastig expedition påfordrad, då ej sällan den väntande
behandlingen i viss mån beror och bestämmes af undersökningens resultat.

»Ifrågavarande arbete underställes alltid de tvenne ordinarie institutionslärarnes,
professorn och laboratorn, slutliga afgörande, men till förarbetena
måste användas andra krafter,, om ej de förres väsentligare uppgifter
vid undervisningen skola lida. Ända till år 1890 hade den patologiska
institutionen härstädes blott en ordinarie amanuensbefattning med
500 kronors lön på stat. Dennes uppgift har varit och är densamme som
amanuensens vid institutionerna i allmänhet, att biträda professorn i förarbetena
till föreläsningarna samt vid samlingarnas vård och förökande.
Jemte denne hade institutionen dock under några föregående år måst anlita
medicine studerande såsom s. k. extra ordinarie amanuenser utan lön för
att upprätthålla arbetets normala fortgång. År 1890 erhöll institutionen
anslag af Riksdagen till en ny amanuensbefattning med samma lön, 500
kronor. Men för nämnda summa kunna ej till amanuenser erhållas andra

16 Åttonde hufrudtiteln.

än unge medicine studerande; och då dessa sakna all erfarenhet på det
praktiska området och mången gång ej ens förstå, hvaråt undersökningen
i det enskilda fallet skall rigtas, kan man ej åt dem anförtro de magtpåliggande
undersökningarna. Det ligger i sakens natur, att så beskaffade
arbeten fordra en person, som kommit öfver de första läroåren. Och det
fordras derjemte en person, som när som helst har tillfälle att göra dem
och som ej är, såsom lärarne, beroende af det vigtigare arbetet vid undervisningen.

»En så qvalificerad person saknar emellertid den patologiska institutionen
i Upsala, och det är dermed fara för handen, att hon ej på det
för hennes uppgift nödiga sättet skall kunna behålla sina förbindelser med
den praktiska medicinen vid och utom universitetet.

»Äfven af ett annat skäl är det nödvändigt att söka vinna förstärkta
arbetskrafter till institutionen, nemligen för undervisningen vid hennes allra
vigtigaste arbete, obduktionerna. Med den ökning af äfven materialet för
dessa, som med tiden tillkommit och nu utgör omkring 150 obduktioner
för år, är det ej ovanligt, att å institutionen samtidigt måste förrättas två
obduktioner, någon gång till och med tre. Härvid verkställes den ena
obduktionen af den för dagen vid detta arbete tjenstgörande läraren, professorn
eller laboratorn. Den andra obduktionen måste deremot öfverlemnas
till endera af institutionens tvenne amanuenser, alltså under nuvarande
förhållanden till en ung medicine studerande. Då skall denne, som
ännu ej ens tenterat i ämnet och som icke har någon praktisk erfarenhet,
tjenstgöra såsom lärare och demonstrator för temligen jemnstälda kamrater.
Att under sådana förhållanden någon värdefull undervisning vid dessa
obduktioner ej kan påräknas, ligger i öppen dag. Skadan häraf är så
mycket större, som institutionens tillgängliga obduktionsmaterial ej är större,
än att hvarje fall bör så väl som möjligt tillgodogöras undervisningen.

»Såväl för ett nöjaktigt ordnande af de dagliga löpande göromålen å
institutionen som för upprätthållandet af undervisningen på bästa möjliga
sätt har institutionen behof af en ny arbetskraft.

»De ofri ga patologiska institutionerna i vårt land äro i detta hänseende
väsentligen bättre rustade. Det karolinska institutets patologiska institution
har liksom universitetet i Lund två professorer, en ordinarie och en
extra ordinarie, motsvarande alltså ordinarie professuren och en laboratorsbefattning
vid institutionen i Upsala, men dessutom ock två andra lärare,
en laborator i patologisk anatomi och en i bakteriologi, mer än de båda
universiteten, och särskildt är den förre under stor del af året fri från obligatorisk
undervisning och derigenom disponibel för andra arbeten inom institutionen.
Derjemte äro två ordinarie amanuenser anstälde vid institutets

Åttonde hufYiidtiteln.

patologiska anstalt. Den patologiska institutionen i Lund har, förutom
ofvan antydda, eu ordinarie och en extra ordinarie professor, två amanuenser
liksom både i Stockholm och Upsala och derjemte en assistent,
den senare aflönad med 1,500 kronor.

»En sådan assistentbefattning, aflönad så, att en äldre medicine kandidat
eller licentiat kunde dertill erhållas, är också för den patologiska institutionen
i Upsala synnerligen behöflig och den minsta möjliga förstärkning
i hennes behof af ökad arbetskraft. Genom tillfälligt anslag ur enskild
donationsfond har institutionens trångmål för de fyra sista åren afhjelpts,
så att hon kunnat anställa en äldre medicine kandidat för dessa arbeten,
men det är af nöden, att en sådan befattning på ett betryggande sätt
ordnas genom anslag af statsmedel, om institutionen skall kunna se sitt
arbete normalt fortgå och utvecklas.

»En mindre aflöning än 1,500 kronor kan ej tänkas af det skäl, att
tjenstgöringen såsom assistent vid en patologisk institution ej utgör någon
merit för eu senare befattning såsom läkare, hvilket är fallet med underläkarebefattningarna
vid sjukhusen. Och man torde med fullt skäl kunna
påstå, att ej ens eu lön af 1,500 kronor kan fresta en nära färdig eller
färdig läkare att med ännu ett år förlänga sin studiekurs, om han ej derjemte
eger särskilda vetenskapliga intressen. För att erhålla en person
med omnämnda qvalifikation skulle institutionen emellertid möjligen kunna
afstå sin ena amanuensbefattning, hvarigenom dennas aflöning, 500 kronor,
med tillökning af ett årligt anslag ''af 1,000 kronor kunde bilda de för
assistentbefattningen nödiga medlen.»

Då hvad fakulteten till stöd för sin framställning anfört synes mig
öfvertygande, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att på ordinarie stat för universitetet i Upsala bevilja
ett anslag af 1,000 kronor att, tillika med nu befintligt anslag af 500
kronor till en amanuens, användas till aflöning åt en assistent vid ornförmälda
institution.

Under nästlidna år bär upprepats en under de föregående två åren [4.]
gjord underdånig framställning om ett ordinarie anslag å 500 kronor tilD«»anu«»»
aflönande af eu amanuens vid den zootomiska institutionen i Upsala.
afseende å behofvet af ett dylikt anslag har i en af vederbörande prefekt Upsala.
samt e. o. professorn i jemförande anatomi vid universitetet i Upsala
gemensamt aflåten skrifvelse till den mateinatisk-naturvetenskapliga sektionen
af filosofiska fakulteten derstädes anförts följande.

Vid anordnandet af den akademiska undervisningen i zoologi hade

Bihang till Riksd. Prot. 1,900. 1 Sami. 1 Afd. 3

18 Åttonde hufvudtiteln.

man under senare tid öfverallt lagt största vigt vid att låta de studerande
sjelfva under lärokurserna i så stor omfattning som möjligt undersöka djurkroppars
byggnad. Det för 21 år sedan inrättade zootomiska laboratoriet
i Upsala hade fördenskull alltmer utvecklats och dess verksamhet hade
i allt högre grad tagits i anspråk vid undervisningen. Till en början
hade vid nämnda laboratorium hållits en öfningskurs i jemförande makroskopisk
anatomi. Redan år 1884 hade emellertid denna kurs delats i tre
särskilda kurser: en för medicinsk filosofisk, en för; filosofie kandidat- och
en för filosofie licentiat-examen. Den sist omförmälda kursen hade tillika
omfattat histologi. Under de första åren hade öfningarna ledts af prosektorn
ensam; men sedan de olika lärokurserna inrättats, hade det blifvit
omöjligt för en person att utan biträde sköta hela den ifrågavarande
undervisningen. Ledningen af öfningskursen för medicinsk-filosofisk examen
hade derför helt och hållet öfverlåtits åt en e. o. amanuens, hvilken alltsedan
år 1883 varit anstäld vid laboratoriet, aflönad först genom medel
ur universitetets reservfond, sedermera — från och med år 1885 —genom
afgifter, som erlagts af de studerande. Denna anordning bibehölles fortfarande.
Ifrågavarande e. o. amanuens, hvilken» befattning i sjelfva verket
vore en sjelfständig lärares, åtnjöte för närvarande en aflöning af 10 kronor
terminligen för hvarje laborant. Alltsedan år 1892 hade han härigenom
uppburit i medeltal 294 kronor för termin. Då aflöningen vore
så ringa, kunde man naturligen icke af honom fordra någon tjenstgöring
utöfver ledandet af öfningarna för medicinsk-filosofisk examen, hvilka,
påginge hela förmiddagarne två månader hvarje termin, E. o. professorn
i jemförande anatomi — hvilken efterträdt prosektorn — hade
sålunda att utan något biträde leda öfningarna för filosofie kandidat- och
filosofie licentiatexamina. Någon ökning af arbetskrafterna på det zootomiska
laboratoriet hade icke egt rum, sedan dessa öfningskurser inrättades,
ehuru desamma betydligt utvidgats och arbetet med deras ledning i hög grad
försvårats. Det förra framginge deraf, att kursen i jemförande, anatomi
för filosofie kandidat-examen, som till en början räckte blott en termin,
nu fortginge hela läsåret, samt deraf, att ett nytt omfattande ämne, embryologi,
sedan några år tillbaka ingått i öfningskursen för filosofie licentiatexamen.
Det senare förhållandet åter berodde bland annat derpå, att
mikroskopiska undersökningar af djurkropparne numera spelade ökad roll,
och dessa undersökningar erfordrade användandet af en ganska kompliT
cerad och för olika, fall mycket olikartad teknik. Öfningsledarens vigtigaste
och egentliga uppgift borde naturligen vara att följa, öfvervaka oqh
leda de studerandes vetenskapliga studier. Utförandet af denna uppgift
kräfde mycket arbete och vore förenadt med ej ringa svårighet, enär det

Åttonde TmfViidtiteln.

gälde att på en gång leda omfattande öfningskurser i så olika Och i så snabb
utveckling stadda ämnen som jemförande anatomi, histologi och embryologi.
Svårigheterna blefve emellertid så mycket större derigenom, att
öfningsledaren icke blott hade att leda de studerandes vetenskapliga arbete,
utan dessutom måste använda mycken tid på anskaffandet och vidmagthållandet
af undervisningsmateriel, sjelf måste konservera en stor del af
de föremål, som skulle undersökas, tillreda en mängd färgämnen och
andra reagenser, öfva daglig tillsyn öfver de studerandes sätt att behandla
instrumenten och öfver deras tillvägagående vid tillverkandet af de
mikroskopiska preparat, som de skulle undersöka, m. m. Redan det
arbete, som i början af hvarje läsår måste offras på att sätta en skara
nybörjare in i den mikroskopiska tekniken, toge en betydlig tid i anspråk
till förfång för den mera vetenskapliga lärareverksamheten. Härtill komme
att tillsynen öfver de stora värdefulla och för undervisningen ytterst
vigtiga zootomiska samlingar, som laboratoriet egde och hvilka behöfde
underhållas och kompletteras, kräfde en afsevärd tid. Under flere år
hade arbetet härmed måst nästan uteslutande ske under mellanterminerna,
hvilka dock af den akademiske läraren framför allt behöfde användas för
egna studier, på det han skulle kunna följa med sin vetenskaps utveckling.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden vore det i hög grad af
behofvet påkalladt, att öfningsledaren erhölle ett biträde vid arbetet på
laboratoriet. Detta syntes för närvarande bäst kunna ske genom anställande
af en aflönad amanuens, hvilken skulle biträda öfningsledaren, icke
med den vetenskapliga undervisningen, utan med de mångahanda öfriga
göromålen på laboratoriet samt med de zootomiska samlingarnas underhåll
och nödiga komplettering. Nådig framställning till Riksdagen om
aflöning åt en amanuens vid zootomiska laboratoriet hade redan år 1889
aflåtits. Då hade emellertid varit fråga om den förut omtalade e. o.
amanuensen, hvilken behöfdes för undervisning åt de studerande, som
förberedde sig för medicinsk filosofisk examen. Framställningen hade
afstyrkts af statsutskottet, som väl erkänt den ifrågavarande amanuensens
behöflighet, men ansett att ersättning åt honom fortfarande borde beredas
genom upptagande af afgifter från de studerande; och Riksdagen hade ej
heller beviljat det begärda anslaget. Någon förändring i afseende å e. o.
amanuensens ställning eller aflöning hade sedermera icke ifrågasatts. Han
vore fortfarande oumbärlig och syntes för framtiden kunna aflönas
på sätt som hittills skett. Men jemte honom erfordrades nu eu ny
amanuens, som icke i likhet med den redan befintlige skulle tjenstgöra
såsom sjelfständig lärare, titan skulle biträda e. o. professorn i jemförande

20 Åttonde hufvudtiteln.

anatomi med arbete vid det zootomiska laboratoriet och de zootomiska
samlingarna. Hans aflöning borde utgöra 500 kronor för år.

På grund af denna framställning hafva vederbörande akademiska
myndigheter hemstält om nödigt statsanslag för ändamålet, och kanslern
för rikets universitet har kraftigt framhållit behofvet af detta anslag.

Då jag genom hvad i denna fråga förekommit anser utredt, att ett
biträde åt e. o. professorn i jemförande anatomi kräfves för det ändamål,
som afsetts i framställningen, tillstyrker jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på ordinarie stat för universitetet
i Upsala uppföra ett anslag af 500 kronor till aflöning åt en amanuens
vid den zootomiska institutionen derstädes.

[5.] Bland de från universitetet i Upsala inkomna framställningar om

Lönetiiiökning utverkande af anslag hos 1900 års riksdag befinner sig äfven eu hembetjenuliid
sällan om förbättrande af aflöning sförmånerna för en del af universitetets
Upsala univer-vaktbetjente.

Uppslaget till denna löneförbättringsfråga gafs genom eu till det större
akademiska konsistoriet ingifven ansökning, undertecknad af 14 vaktmästare,
anstälde vid fysiska, medicinskt-kemiska, fysiologiska, anatomiska, patologiska,
zoologiska, zootomiska, astronomiska och meteorologiska institutionerna,
vid institutionen för allmän kemi, vid laboratoriet för analytisk
kemi, vid botaniska museet och laboratoriet samt vid biblioteket. I denna
ansökning begärdes, att konsistoriet måtte bereda sökandena sådan förbättring
i deras nuvarande löneförmåner, att utan afdrag för fri bostad eller
deremot svarande ersättning — i regeln 100 kronor — deras penningelöner
måtte höjas med 200 kronor, eller från 500 till 700 kronor, med
bibehållande af rätten till två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor. Under
erinran om de nu rådande höga prisen å lifsförnöd enheter framhöllo
de sökande, att, då deras tjenstgöring vore af det slag, att den ej annat
än i undantagsfall eller tillfälligtvis medgåfve tid till någon nämnvärd
extra förtjenst, det vore lätt att inse, att de nu dem tillerkända löneförmånerna
ej vore sådana, att desamma under nuvarande förhållanden
kunde vara tillräckliga för en vaktmästare, som egde familj eller ville
gifta sig.

I ansökningen uppgafs, att i statens eller kommunens tjenst anstälde
vaktmästare i Upsala, med hvilka sökandena ansåge sig i det närmaste
likstälda, hade betydligt högre löner än sökandena och att samma förhållande
gälde om en mängd i olika yrken anstälde personer, hvilkas arbete
hvarken fordrade någon särskild grad af skicklighet eller kunde anses

Åttonde hufvudtiteln.

vara mera ansvarsfullt än sökandenas. Lemnande åsido en närmare jemförelse
i afseende härå ville sökandena i stället framlägga en öfversigt af
de nuvarande lefnadskostnaderna, lågt beräknade, för en af man, hustru
och tre barn bestående familj i sökandenas lefnadsförhållanden.

Den tablå sökandena dervid uppstält, har följande utseende, allt be -

räknadt för år och under antagande af fri bostad:

Mat å 85 öre för dag och person............................................... kr. 638: 70

kläder för mannen ......................................................................... » 85: —

» » hustrun ........................................................................... 8 45: —

» » barnen........................................................................ * 75:

Lyse och vedbrand ........................................................................... * 67: 50

Böcker och kostnader för barnens skolgång ................................ » 15: —

Läkare och medicin........................ * 12:

Utskylder ....................... * 18:

Underhåll af husgeråd .................................................................... » 16: —

Afgift till enke- och pupillkassan........................................ * 6: —

Summa kr. 978: 20

Med denna slutsumma jemförde sökandena sina nuvarande löneförmåner
och förmenade, att ytterligare skäl för deras begäran ej vore af
nöden.

Denna ansökning föranledde eu annan. Under åberopande af den
gjorda ansökningen anhöllo nemligen de båda underträdgårdsmästarne och
de två trädgårdsmedhjelparne vid botaniska trädgården, fakultetsvaktmästaren
samt eu portvakt jemväl om löneförbättring. De dem tillkommande
löneförmåner uppgifvas i deras ansökning sålunda:

för två underträdgårdsmästare, hvardera 700 kronor jemte fri bostad;
för två trädgårdsmedhjelpare, hvardera 400 kronor jemte fri bostad,
hvartill kommer under tiden från den 1 april till den 1 oktober, i form
af dagspenning å 1,15 krona för dag, en fyllnadsersättning från trädgården
uppgående till omkring 170 kronor årligen för hvardera;

för fakultetsvaktmästaren 900 kronor, inberäknadt beklädnad sersättning,
100 kronor;

för portvakten 500 kronor jemte fri bostad och vedbrand;
med rätt för en hvar af dem till två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor;
dock att portvaktens två ålderstillägg utgöra endast 50 kronor hvartdera.

Efter denna redogörelse förklara desse sökande, bland annat, att hvad
institutionsvaktmästarne anfört äfven eger full tillämplighet på sökandena.
De framhålla vidare, att den tjenstgöring, som åligger dem, nästan utesluter
hvarje möjlighet till extra förtjenst, och yrka, att jemväl dem måtte

Åttonde hwfvndtitelfl.

tillerkännas en löneförhöjning af 200 kronor hvardera, med rätt till två
ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor.

_ Prefekten för konstmuseet anförde slutligen i en till det Större konsistoriet
aflaten promemoria, att den derstädes anstälde vaktmästarens göromål
numera blifvit mångdubblade. Förr hade lokalen varit öppen blott
en timme i veckan, numera vore rummen apterade till seminarielokal, och
studenterna studei''ade derstädes dagligen. Vaktmästarens tjenstgöring —-inbegripen skyldigheten att elda och städa — hade derför numera blifvit
daglig. Att vaktmästaren ej förenat sig med de öfrige institutionsvaktmästarne
i yrkande på löneförhöjning hade haft sin grund deri, att han
begärt sitt afsked från och med den 1 oktober 1899, under anförande att
lönen, 100 kronor, vore för låg. Det vore ock nödigt, för att institutionen
skulle kunna erhålla en pålitlig person som vaktmästare, att aflöningen
höjdes till 200 kronor.

Dessa nu omförmälda tre framställningar remitterades af konsistoriet
till drätselnämnden, som i sin ordning hörde vederbörande institutionsföreständare
samt, beträffande fakultetsvaktmästaren, de olika fakulteterna,
kragan om löneförhöjningen åt den sistnämnde förföll sedermera på grund
af fakulteternas yttranden. Beträffande åter de öfrige omnämnde vaktbetjente
inhemtas af de dels skriftligen, dels från en prefekt muntligen
till drätselnämndens protokoll afgifna yttrandena i ämnet, att vederbörande
funnit de begärda löneförhöjningarna vara fullt befogade. Allmänt har framhållits,
att aflöningen vore otillräcklig för en familj och att vaktbetjeningens
arbete vore så tid skräpande, att tillfälle till extra förtjenst i allmänhet
endast i ytterst ringa mån eller alls icke gåfves. I afseende derå
har för öfrigt erinrats, att det nit och intresse, hvarmed en institutionsvaktmästare
fullgjorde sitt uppdrag, icke ökades, utan tvärtom minskades,
om han af ekonomiska svårigheter föranleddes att så mycket soin möjligt
söka blifva ledig från institutionen för att kunna bereda sig förtjenst på
annat håll.

Institutionsföreståndarne hafva vidare såsom skäl för den ifrågasatta
förhöjningen betonat vissa vid de särskilda institutionerna rådande förhållanden,
hvilka de ytterligare ansett med fog påkalla förbättrade löneinkomster
för vaktbetjeningen. Det intensivare vetenskapliga arbetet vid institutionerna,
dessa lokalers betydande tillökning, de kraf på särskild yrkesskicklighet
och färdigheter af olika slag, soin vid många institutioner
måste göras gällande på vaktmästaren, den för vissa af vaktbetjeningen
hotande faran af olycksfall — något som borde nödvändiggöra olycksfallsförsäkring,
med deraf följande kostnader, till ökning af den af Vaktrnästarne
framlagda beräkningens slutsiffra — allt detta har anförts såsom

Åttonde linfvuditiJbeln* 28

kraftigt stöd- för löneförhöjningarnas befogenhet. I fråga om hvad) de
olika prefekterna i afseende såväl härå som i öfrigt anfört tillåter jag- mig
för närmare kännedom, f underdånighet hänvisa till deras i handlingarna
befintliga yttranden i; ärendet. Här vill jag blott nämna, att föreståndaren
för den meteorologiska institutionen på anförda, skål väckt fråga om beredande
af bostad eller ersättning derför åt den vid nämnda institution
anstälde vaktmästaren, hvilken vore den ende institutionsvaktmästare, som
saknade dylik förmån.

Inom drätselnämnden anmärktes till en början vid frågans handläggning,
att, ehuru vaktbetjeningens löneförmåner definitivt bestämts genom
den för vaktbetjente den 27 juni 1896 faststälda lönest .åt, desamma i
sjelfva verket allenast med obetydliga ändringar utgått med enahanda belopp
sedan år 1886, då den för universitetet faststälda staten af den 13
november 1885 trädde i tillämpning, hvadan den omständigheten, att lönestat
för vaktbetjeningen nyligen stadfästs, icke kunde anses utgöra hinder
för den nu, äskade löneförhöjningen.

Sedan drätselnämnden derefter vitsordat rigtigheten af de lemnado
uppgifterna rörande de särskilde yakfbetjentes: löneförhållanden, förklarade
sig drätselnämnden vilja för sin del vidare yttra sig allenast beträffande
portvakten, hvilken ansåges närmast stå under nämnden och angående
hvars ansökan annan myndighet icke afgifvit utlåtande.

Dervid, beslöt nämnden — med erinran att enligt det med portvakten
upprättade kontrakt honom tillkomme, utöfver förut angifvet lönebelopp,
ersättning för städning med 200 kronor årligen — att dels i betraktande
af de stegrade lefnadsomkostnaderna och dels med hänsyn till arten, af
hans tjenstgöring, hvarigenom han vore bunden vid universitetet: under
hela dagen till sent på aftonen och möjlighet för honom att bereda sig
extra inkomster således vore utesluten, tillstyrka hans ansökning om löneförhöjning
så till vida, att åt honom borde utverkas, ett lönetillägg å 100
kronor, med bibehållande af hittills för honom bestämda, två ålderstillägg,.
hvardera å 50 kronor, hvarigenom han efter IQiårs tjenstgöring skulle
vara, i åtnjutande af löneförmåner, motsvarande en institutionsv,aktmästares
efter samma, tjenstgöring.

Drätselnämnden anförde vidare, att, alldenstund de för vaktbetjeningen
nu faststälda båda ålderstilläggen utginge af universitetets medel, deti belopp,
som af statsmedel erfordrades till höjande åt den kontanta afiöningen
för nu ifrågavarande betjente, nemligen för vaktmästaren vid; meteorologiska
institutionen, hvilken vaktmästare för närvarande icke åtnjöte
förmånen af fri bostad eller deremot svarande ersättning, med 300 kronor,
för vaktmästaren vid konstmuseet och för portvakten med 100 kronor

24 Åttonde hnfrudtiteln.

hvardera samt för de öfrige, som nu sökt löneförbättring, med 200 kronor,
skulle uppgå till saminanlagdt 1,100 kronor.

I denna åt drätselnämnden angifva summa ingick ett belopp af 200
kronor såsom sökt löneförbättring för fakultetsvaktmästaren. Då, som
sagdt, frågan om löneförhöjning för honom förföll, blef slutsiffran 8,900
kronor, och om detta belopps utverkande gjorde det större konsistoriet
hemställan. Dervid framhöll konsistoriet, förutom de stegrade lefnadsomkostnaderna,
att de vid institutionerna anstälde vaktmästarne vore
skyldige att egna så mycken tid åt institutionerna, att de ej hade tillfälle
att bereda sig några nämnvärda extra inkomster.

Äfven kanslern för rikets universitet fann behjertansvärda omständigheter
tala för billigheten af de begärda lönetillökningarna och tillstyrkte
framställning till Riksdagen om nödigt anslag för ändamålet.

Den nu af mig omförmälda, af konsistoriet och kanslern gjorda framställningen
synes mig mycket behjertansvärd. Äfven under förutsättning
att ifrågavarande vaktbetjente kunde bereda sig något tillfälle till extra
förtjenst, vare sig under mellanterminerna eller annars, bör det erkännas,
att deras ekonomiska ställning icke är utan svårigheter, helst om de skola
draga försorg om en familjs uppehälle. Hvad i afseende derå af dem
sjelfve och af öfrige vederbörande anförts är utan tvifvel talande nog.
Jag anser mig derför böra i underdånighet förorda, att någon lättnad i
dessa svårigheter dem beredes. För ändamålet vill jag emellertid ej i allo
föreslå löneförhöjningar till de belopp, som konsistoriet och kanslern
ifrågasatt. Allenast i följande afseenden anser jag löneförhöjningar böra
ifrågakomma.

Enligt nu gällande bestämmelse ingår i den s. k. akademivaktmästarens
lön ett belopp af 100 kronor såsom ersättning för biträde vid konstmuseet.
Då detta belopp visat sig alldeles för lågt, torde detsamma böra
höjas till 200 kronor. Vidare torde portvakten böra erhålla arfvodesförhöjning
med det belopp af 100 kronor, hvartill konsistoriet och kanslern,
på sätt redan drätselnämnden hemstält, nedsatt den af honom begärda
löneförbättringen. Hvad slutligen angår framställningen om bostadsersätlning
åt vaktmästaren vid meteorologiska institutionen finner jag yrkandet
härom befogadt. Det begärda beloppet, 100 kronor, Utgör hvad flere
vaktbetjente, som ej åtnjuta fri bostad, i kontant lön uppbära mera än
deras likar, som ega fri bostad. Af denna anledning synes mig en särskild
löneförhöjning å 100 kronor böra tillerkännas vaktmästaren vid nyssnämnda
institution.

Beträffande öfriga af konsistoriet och kanslern begärda löneförhöjnin -

Åttonde hufvndfiteln. 25

gar anser jag dem bura undergå en liknande nedsättning som den för
portvakten föreslagna, så att förhöjningen äfven i dessa fall komme att
stanna vid 100 kronor.

Att det är af stor vigt för institutionerna att ega en pålitlig och användbar
vaktmästarepersonal, är uppenbart. Lyckligtvis synas i allmänhet
icke några större svårigheter råda vid universitetet i Upsala i afseende å
förvärfvandet af en dylik personal. Detta kunde måhända innebära, att
ifrågavarande tjenster, trots det fordrande arbetet och den för närvarande
knappa aflöningen, dock anses icke sakna fördelar. Hvilken hänsyn man
än må taga härtill, finnes i ett annat förhållande skälig anledning att,
särskildt såvidt institutionsvaktmästarne angår, ej höja aflöningen utöfver
hvad jag föreslagit. Genom att man begränsar sig till denna förhöjning
vinner man nemligen i fråga om desse vaktbetjente en önskvärd öfverensstämmelse
med motsvarande förhållanden i Lund, såvida den förmån af
två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor, som jag är sinnad föreslå för
åtskillige institutionsvaktmästare i Lund, varder dem tillerkänd. I regeln
skulle då för vaktbetjente vid de större institutionerna inom båda ttniversiteten
förmånerna blifva en lön af 600'' kronor jemte fri bostad eller ersättning
derför, 100 kronor, samt rätt till två ålderstillägg, hvartderä å
100 kronor.

Den löneförhöjning af 100 kronor, som jag nu förordat, anser jag
höra tillkomma jemväl den vaktmästare vid universitetsbiblioteket, för
hvilkens aflönande 1899 års riksdag beviljade medel. Samma riksdag
anslog, nemligen ett belopp af 600 kronor till aflöning åt en tredje vaktmästare
vid biblioteket, med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor.
För denne vaktmästare torde en löneförhöjning af 100 kronor vara påkallad
samtidigt med en sådan ökning för de båda öfrige biblioteksvaktmästarne.

De löneförhöjningar jag nu förordat utgöra:

För en hvar af de vid fysiska, medicinskt-kemiska, fysiologiska,
anatomiska, patologiska, zoologiska, zootpmiska, astronomiska
och meteorologiska institutionerna, vid institutionen för allmän
kemi, vid laboratoriet för analytisk kemi samt vid
botaniska museet och laboratoriet anstälde 12 vaktmästarne

100 kronor.......................................................................... kr. 1,200:

För vaktmästaren vid meteorologiska institutionen särskildt

såsom ersättning för saknad af fri bostad ............................. » 100:

För en hvar af tre vaktmästare vid universitetsbiblioteket

100 kr...................................................................................... » 300: —

Transport kr. 1,600: —

Bill. till lliksd. Vrot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 4

Åttonde hnfvudtiteln.

Transport kr. 1,600: —

För biträde vid konstmuseet .......................................................... » iQO:__

För en hvar af två underträdgårdsmästare och två trädgårds medhjelpare

100 kr. ......................................................................... » 400:_

För portvakten........................................................................ » 100: —

Summa kr. 2,200: —

Under ^åberopande af hvad jag i detta ärende anfört, tillstyrker jag
alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för ökande af
lönerna åt vissa vaktbetjente vid universitetet i Upsala i enlighet med det
af mig nu framstälda förslag, bevilja ett ordinarie anslag af 2,200 kronor.

[G.] Bland de af kanslern för rikets universitet förordade framställningar

BåtjiabTat''or9n0m beredaru,e af anslag till universitetet i Lund afser en utverkande af
i expertmtnuifwbättrade aflöningsförmaner för innehafvaren af laboratorsbefattningen i
'' exPerimentel fysiologi- Frågan härom bär väckts‘af professorn i fysiologi
och embryologi vid nämnda universitet M. G. Blix, hvilken i afseende
derå uti en till det större akademiska konsistoriet ingifven skrifvelse anfört,
bland annat, följande.

Vid universitetet i Lund hade de yttre betingelserna för de medicine
studerandes undervisning i fysiologi så småningom ryckt upp i nära jemnhöjd
med hvad^ som förefunnes vid landets två andra medicinska bildningsanstalter.
Det återstode nu att taga ett ytterligare steg: att tillförse laboratorn
i experimentel fysiologi samma löneförmåner, som tillkomme laboratorn
i experimentel fysiologi och medicinsk fysik vid universitetet i
Upsala samt laboratorn i experimentel fysiologi vid karolinska medikokirurgiska
institutet, nemligen 4,500 kronor, och samtidigt tillförbinda
laboi’atorn vidgad undervisningsskyldighet i öfverensstämmelse med instruktionerna
för de båda andra nyss omförmälde laboratorerna. Samma
skäl, som pa sin tid föranledt Riksdagen att höja dessa båda. laboratorers
aflöningar till 4,500 kronor, talade ock för löneförhöjningen till laboratorn
i experimentel fysiologi i Lund. Dessa skäl vore behofvet af ökad undervisning
och handledning vid fysiologiens studium samt utsigten att genom
högre aflöning vinna, att platsen framgent såsom hittills blefve väl, och
dessutom varaktigt, besatt.

Ett annat skäl tillkomme, som vore af mera personlig, men derför
icke af alldeles oväsentlig art. Det vore väl bekant, att den nuvarande
innehafvaren af ifrågavarande laboratorsbefattning, S. G. Hedin, genom
sin flitiga och synnerligen framstående vetenskapliga verksamhet gjort sitt
namn vida kandi och högt akta dt. Utsigterna att för någon längre tid

Åttonde hnfvudtiteln. 27

få behålla honom vid den plats, der han nu med så stor heder och framgång
verkade, vore visserligen icke mycket stora. Möjligen skulle de blifva
större, om lönen höjdes. Sådant oafsedt syntes det emellertid väl anstå
universitetet att se till, det en man af Hedins vetenskapliga rang blefve
bättre aflönad än som nu skedde, likasom det vore välbetänkt, om hans
framstående lärareegenskaper mera än hittills blefve tagna i anspråk.
Kunde alltså icke en fortvarande höjning i aflöningen vid laboratorstjensten
i fråga utverkas, borde åtminstone ett personligt lönetillskott å

1,500 kronor beredas Hedin, att utgå så länge han vid sin befattning
qvarstode.

Vederbörande akademiska myndigheter i Lund hafva anslutit sig till
den af professor Blix gjorda framställningen; varande af det större konsistoriet
vid dess yttrande bilagd laboratorn Hedins meritförteckning, utvisande,
bland annat, att Hedin, som efter afladda examina år 1886 promoverats
till filosofie samt år 1893 till medicine doktor, förordnats till
docent förstnämnda år i kemi samt år 1893 i medicinsk kemi, att han
från början af år 1895 förestått laboratorsbefattningen i experimentel
fysiologi i Lund och den 20 december 1895 utnämnts till ordinarie innehafvare
af tjensten samt att han utöfvat en omfattande vetenskaplig författareverksamhet.

Aflöningen vid ifrågavarande laboratorsbefattning utgör nu 3,000
kronor. Med samma belopp utgingo tillförene aflöningarna åt laboratorn
i experimentel fysiologi och medicinsk fysik vid universitetet i Upsala
samt åt laboratorn i experimentel fysiologi vid karolinska institutet.
Dessa laboratorers löner höjdes dock vid riksdagarne åren 1885 och 1892
till 4,500 kronor, och såsom redan antydts åberopades dervid enahanda
skäl, som nu ansetts betinga förhöjning i aflöningen för laboratorn i experimentel
fysiologi vid universitetet i Lund. I båda fallen uppstäldes såsom
vilkor för höjningen, att den tjenstgöring, som dittills ålegat vederbörande
laborator, måtte kunna ökas på sätt Eders Kongl. Maj:t funne skäligt bestämma.

Tvifvelsutan är det med fullt fog, som enahanda förhöjning nu begäres
för ifrågavarande laborator i Lund. Da ökad undervisning i experimentel
fysiologi är af nöden, synes man ej pa förmånligare sätt kunna
anordna sådan än genom att ålägga laboratorn större tjenstgöringsskyldighet,
hvilket åter betingar, att honom tillerkännes förbättrad aflöning. Jag
vill ej stanna vid att föreslå ett personligt lönetillägg åt den nuvarande
innehafvare!! af tjensten. För min åsigt om löneförhöjningens behöflighet
utöfvar önskan att bereda honom höjd lön icke någon afgörande betydelse.
Men väl kunna hans förtjenst^* åberopas såsom ett ytterligare skäl att ej

Åttonde hufvudtiteln.

fördröja genomförandet af likställighet i aflöningen för de tre omförmäla
laboratorsbefattningarna.

Pa grund af hvad jag nu anfört får jag alltså i underdånighet tillstyrka,
att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för höjande
af den till laboratorn i experimentel fysiologi vid universitetet i Lund nu
utgående aflöningen från 3,000 kronor till 4,500 kronor, af hvilket belopp

1,500 kronor skola utgöra tjenstgöringspenningar, på nämnda universitets
stat bevilja ett ordinarie anslag af 1,500 kronor, under vilkor att den
tjänstgöringsskyldighet, som hittills ålegat befattningens innehafvare, må
kunna ökas på sätt Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt bestämma.

[7.] Professorn i patologisk anatomi och rättsmedicin vid universitetet i

Materiel m. »i-Lund H. Bendz har i en till det större akademiska konsistoriet aflåten
''skrifvelse anfört följande.

institutionen . Rättsmedicinen hade länge varit i saknad af egen sjelfständig institution
vid universitetet i Lund. De rättsmedicinska liköppningarna hade
verkstälts i ett rum å den gamla anatomiska institutionen, och instrument
samt öfriga utensilier hade lånats dels från anatomisalen, dels och framför
allt från den patologiska institutionen. Öfriga mera utförliga undersökningar.
vid särskilda fall hade företagits å den patologiska institutionen,
som likaledes i sitt museum kunde hysa tillvaratagna rättsmedicinska
preparat. Det hade sålunda i främsta rummet varit den patologiska institutionens
förtjenst, att de rättsmedicinska undersökningarna kunnat på
behörigt sätt fullföljas och att början till upprättande af ett rättsmedicinskt
museum kunnat göras. Olägenheterna vid denna ställning för rättsmedicinen
hade icke gifvit sig synnerligen starkt tillkänna, medan den patologiska
institutionen varit inrymd i samma byggnad som den anatomiska,
inom hvars område de rättsmedicinska undersökningarna, såsom nämnts,
skedde. Äfven sedan den för patologiska institutionen uppförda nybyggnaden
för ett par ar sedan tagits i bruk, hade förhållandena, om ock med
svårighet, kunnat ordnas, så länge de anatomiska och patologiska institutionerna
ännu legat i omedelbar närhet till hvarandra.

rsu hade emellertid andra förhållanden inträda I den nya anatomiska
byggnaden hade numera särskild lägenhet för den rättsmedicinska undervisningen
upplåtits. Derigenom hade för dess behof fullt lämpliga lokaler
erhållits och möjlighet gifvits för anordnandet af eu tidsenlig rättsmedicinsk
anstalt i Lund. Men dessa lokaler saknade möblering och utrustning; alla
utensilier för verkställandet af eu obduktion, såsom instrument in. m,,
maste för hvarje gång lånas från den numera ternligen aflägse belägna
patologiska institutionen och härvid mötte ej sällan svårigheter, då lik -

Åttonde hufrudtiteln.

öppningar samtidigt skulle ske å båda ställena. För den rättsmedicinska
undervisningen och det vetenskapliga bedrifvandet af denna disciplin erfordrades
alltså såväl möblering och utrustning af de till densammas förfogande
upplåtna båda rummen — obduktionsrummet samt musei- och
arbetsrummet — som ock en någorlunda fullständig utredning med instrument
af olika slag. För ändamålet kräfde den rättsmedicinska institutionen
ett anslag för en gång af 2,400 kronor.

För användningen af detta anslag redogör Bendz, med stöd af lemnade
kostnadsförslag och prisuppgifter, sålunda:

Möbler, deribland större museiskåp och ett obduktionsbord kr. 1,100
Ett större mikroskop å 340 kr. och ett enklare å 160 kr. .. » 500

Ett spektroskop ............................................................................< 5

Obduktionsinstrument och öfriga utensilier för liköppningar

såsom våg, skålar, baljor m. m.......................................... :

Kapellinredning.............................................................................. 1

Glasvaror, hufvudsakligen för museet, och utensilier för arbetsrummet
......................................... ................................. * 350:

»o

200:

175:

Summa kr. 2,400: —

Vidare framhåller Bendz behofvet af ett årsanshig af 500 kronor, afsedt
att bestrida kostnader för uppvärmning och belysning af lokalerna,
gas- och vattenförbrukning, uppassning och handräckning, underhåll och
tillökning af instrumentmaterielen, sprit och andra konserveringsvätskor,
anskaffande af vid undervisningen nödvändiga rättsmedicinska uppslagsböcker
och planscher samt rättshandlingar i utskrift.

I framställningen anhåller Bendz, att nämnda anslag måtte utverkas åt
den rättsmedicinska institutionen. Utöfver hvad redan anförts erinrar Bendz,
till stöd för sin hemställan, om den stora betydelse, som förtrogenhet med
rättsmedicinen och särskilda hithörande undersökningar har för hvarje
embetsläkare, samt om nyttan af ett rättsmedicinskt museum i den södra
delen af landet. Han påpekar tillika, med hänsyn till det rättsmedicinska
museet, att genom vederbörande myndigheters tillmötesgående det rättsmedicinska
obduktionsmaterialet i Lund vore jemförelsevis rikligt.

Den af Bendz gjorda hemställan har upptagits af det större konsistoriet
vid dess framställning om beredande af anslag till universitetet i
Lund, och kanslern för rikets universitet har förenat sig med konsistoriet
samt förordat beviljandet af de utaf Bendz begärda anslagsposterna.

Äfven jag finner mig böra, i hvad på mig ankommer, medverka till
framgången af de af mig nu omformälda yrkandena om anslag för den
rättsmedicinska institutionen i Lund. Jag beder att tillika få erinra derom

30 Åttonde hnfVndtiteln.

att institutionens saknad af nödig utrustning uttryckligt framhållits i den
af Riksdagens revisorer nyligen afgifna berättelse öfver verkstäld granskning
af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och
förvaltning år 1898. Förbehållande mig att vid anmälan af de extra ordinarie
anslagsbehofven fa återkomma till frågan om det för en gång begärda
anslaget hemställer jag nu, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på ordinarie stat för universitetet i Lund bevilja ett anslag af 500 kronor
till materiel in. m. för den rättsmedicinska institutionen derstädes.

Inom medicinska fakulteten vid universitetet i Lund hafva af vederbörande
klinikchefer gjorts en framställning af följande innehåll.

'' o Den kliniska undervisningen hvilade numera sä godt som uteslutande
pa de kliniska undersökningsmetoderna. Det vore dessas mångsidiga utveckling,
som utgjorde ett åt de mest utmärkande dragen hos våra dagars
läkekonst. Denna utveckling berodde på att man sökt tillgodogöra sig
den erfarenhet, som vunnits vid arbetssättet inom de fysiologiska och medicinskt-kemiska
laboratorierna samt genom att vid dertill egnade fall
tillämpa dem vid undersökning åt den sjuka organismen. Dessa undersökningsmetoder,
lånade från fysiologien och kemien, fordrade emellertid
hjelpmedel, som den kliniska undervisningen under tidigare skeden ej behöfde,
men som numera vore att anse såsom nödvändiga vilkor för en
tidsenlig klinik.

Oafsedt utlandets rikare utrustade institutioner i antydd rigtning,
kunde nämnas, att saväl i Stockholm som i Upsala kliniska laboratorier
funnes, hvilka, om än icke att likställa med de bättre utländska, dock
nödtorfteligen fylde behofvet. Lund hade hittills i detta afseende stått
tillbaka. Orsaken härtill vore emellertid icke att söka i ett förbiseende
eller bristande intresse hos klinikföreståndarne vid Lunds lasarett, utan i
den omständigheten, att det första vilkoret för ett kliniskt laboratorium,
nemligen nödig och lämplig lokal för detsamma, hittills ej funnits att
tillgå vid omförmälda sjukvårdsinrättning.

Genom nybyggnad inom lasarettskomplexet hade nu en sådan lokal
vunnits; och då borde ingen tid försummas att vidtaga nödiga åtgärder
för att bringa ett dylikt kliniskt laboratorium till stånd. För detta ändamål
borde man begära dels ett anslag för en gång af 10,000 kronor till
inredning och utrustning af ett kliniskt laboratorium vid Lunds sjukvårdsinrättningar,
dels ett ärligt anslag af 1,000 kronor för sagda laboratoriums
underhåll och nödtorftiga förökande.

I framställningen härom förklarade sig medicinska fakulteten enhälligt instämma;
och sä väl det större akademiska konsistoriet i Lund som kanslern för

Åttonde hufvttdtiteln.

rikets universitet hafva hemstält om de sålunda begärda anslagens utverkande;
varande vid konsistoriets yttrande i frågan fogad en af e. o. professorn i
pediatrik och praktisk medicin i Lund C. H. Hildebrand undertecknad
»approximativ kostnadsberäkning för anordnandet af ett kliniskt laboratorium».
Bland de 45 olika posterna i denna å 10,000 kronor slutande
förteckning må jag, förutom en post å 963 kronor för oförutsedda utgifter,
nämna följande:

Mikroskop .........................................................................................

2 arbetsmikroskop..........................................................................

Elektrisk apparat .............................................................................

Polarisationsapparat.......................................................................

Analys våg............................................................................................

Platina och redskap...........................................................................

Registreringscylinder med sfygmograf, kardiograf och tidmätare
..........................................................................................

Röntgenapparat ..................................................................................

Allmän laboratorieutrustning...........................................................

kr. 1,000
» 300

» 600
» 500

» 300

» 350

» 500

» 2,000
» 1,500

Då behofvet af de båda anslagen synes mig fullt utredt genom hvad
som i ärendet andragits hos medicinska fakulteten, finner0jag mig böra
till alla delar understödja den gjorda framställningen. Återkommande
till frågan om det begärda anslaget å 10,000 kronor vid underdånig anmälan
af tillfälliga behof, hänförliga under åttonde hufvudtiteln, tillstyrker
jag i detta sammanhang, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på ordinarie stat för universitetet i Lund bevilja ett anslag af 1,000
kronor för underhåll och förkofran af ett kliniskt laboratorium vid sjukvårdsinrättningarna
i Lund.

Vid 1894 års riksdag beviljades att anslag å 149,000 kronor för upp- [9.]
förande af en ny byggnad åt anatomiska institutionen vid universitetet i Materiel för
Lund. Sedan detta anslag i särskilda poster utgått å extra stat underst
åren 1895, 1896 och 1897, blef byggnaden under sistnämnda år färdig att‘''"(‘"»''io«*>««
användas för sitt ändamål. 1 Lund''

Efter det sedermera två läsår förflutit och institutionens föreståndare,
professorn H. O. Lindgren, derunder haft tillfälle att stadga sitt omdöme
om institutionens behof af medel för driftkostnaden under de nya förhållandena,
har professor Lindgren i en till det större akademiska konsistoriet
i Lund ingifven skrift väckt fråga om beredande af ökadt anslag för
ändamålet.

Berörda skrift, för hvilken jag beder få redogöra, innehåller till en

32 Åttonde hufvudtiteln.

början en erinran att institutionens årsanslag för närvarande utgjorde
3,550 kronor, fördeladt i ett anslag på 2,800 kronor till den »anatomiska»
och ett på 750 kronor till den »histologiska» institutionsafdelningen. Denna
uppdelning af anslaget hade sin grund deri, att en ordnad histologisk undervisning
först kommit till stånd år 1878, då nämnda anslag å 750 kronor
erhållits. Emellertid vore den makro- och den mikroskopiska anatomien
endast olika sidor af samma vetenskap, som för öfrigt kunde
uppdelas i åtskilliga andra discipliner; och i enlighet härmed vore ock
den anatomiska och den histologiska institutionen endast olika, i hvarandra
sammanflytande nfdelningar af samma institut. Fördenskull och då vidare
nämnda institutioner i Lund hade samme föreståndare och vore inrymda
i samma byggnad med enhetlig uppvärmning, belysning, gas- och vattenledning
in. in., kunde anslaget gerna vara ett enda för den anatomiska
institutionen i dess helhet, så mycket mera som af det sagda vore klart,
att fördelningen af anslagen på de särskilda afdelningarna under de gifna
förhållandena i ganska vidsträckt man måste ske på ett ungefär.

Det vore uppenbart, att, då institutionen endast beträffande byggnadernas
underhåll kunde påräkna bidrag från universitetets fonder, men för
allt öfrigt vore hänvisad till årsanslaget, detta borde vara så afpassa dt,
att det med iakttagande af sparsamhet och klok hushållning först och
främst räckte till för bestridande af institutionens samtliga driftkostnader
och för det andra lemnade skäligt öfverskott till förvärfvande af nödiga
nya arbetsverktyg, museiföremål, speciallitcratur, naturalier in. in.

I den gamla institutionsbyggnaden, der under senare tider allting
varit trångt och otillräckligt, hade man, hvad driften anginge, kunnat taga
sig fram med förvånande små medel. Med besparingar från årsanslaget hade
tillförene en sällsynt vacker och dyrbar komparativ skelettsamling förskaffats
åt institutionen. För egen del hade Lindgren främst lagt vigt vid att
förse institutionen med eu tidsenlig vetenskaplig utrustning för arbete och
undervisning'', men dervid dock inskränkt sig till det nödvändigaste i syfte
att med de medel, soin efter hand besparades, kunna, så snart den efterlängtade
nya institutionsbyggnaden kommit till stånd, fylla de då tydligare
framträdande luckorna i nämnda utrustning. Emellertid hade det till nybyggnaden
beviljade anslaget till följd af inträdda betydliga stegringar å
arbets- och materialpris blifvit otillräckligt. Då universitetets reservfond
endast kunnat tillskjuta en del af det bristande, hade institutionens besparade
medel, måst tillgripas för fullbordande af byggnadens inredning i
dess väsentligaste delar.

Det läge i sakens natur, att driftkostnaden för det nya institutet, som
vore i besittning af tillräckliga och rymliga lokaler, bvilka medgåfve ett

Åttonde hufvudtiteln. 33

mångsidigare och intensivare arbete, än hvad förut kunnat ega rum, måste
uppgå till vida större belopp än för det gamla. Frånsedt de af nyss omförmälda
omständigheter framkallade extra utgifter, som vore af öfvergående
art, visade ock räkenskaperna en ganska betydlig underbalans under
de nya förhållandena.

Till ådagaläggande deraf har Lindgren i en tablå sammanfört utgifterna
för hvartdera af läsåren 1897—1898 och 1898—1899 i vissa hufvudposter,
sammanslagna för den »anatomiska» och den »histologiska» insti -

tutionen.

Perma tablå är af följande innehåll:

Läsåret Läsåret

1897-1898. 1898-1899.

Likfrakt och graföppning ........................................... hr. 647: 27 720: 81

Bränsle........................................ * 1,439: 96 1,787: 75

Gas ............................................................... » 213: 66 30: 72

Elektrisk belysning........................................................... » 890: 78

Vatten ................................................................................. * 74: 58 184:

Biträde till städning och rengöring m. m................ » 252: 66 366: 41

Kemikalier, preparationsvätskor m. m...................... » 335: 23 230: 99

Sprit .................................................................................... 5 288: 34 -

Undervisningsmateriel, preparat, planscher m. m. » 293: 56 276: 37

Instrument, apparater, glas m. m............................... » 2,044: 82 635: 59

Förbrukningsmateriel, tvätt, husgeråd m. m.......... » 310: 72 179: 17

Papper, böcker, pennor, kritor m. m........................ » 193: 07 120: 82

Smärre reparationer, slipning m. m. ......................... 5 228: 93 183: 91

Planteringen omkring institutionen ......................... »--574: 20

Möbler, skåp, ställningar m. m.............................. » 2,605: 01 107: 25

Flyttning till nya byggnaden.............. » 288: 50

Summa kr. 9,216: 31 6,288: 77

Dessa summor utgöra tillsammans ett belopp af 15,505 kronor 8 öre,
enligt hvad Lindgren uppgifver fördeladt med 12,450 kronor 80 öre på
den »anatomiska» och med 3,054 kronor 28 öre pa den »histologiska» institutionens
räkenskaper.

Af de å tablån förekommande posterna vore, anmärker Lindgren, rubriken
»flyttning» tillfällig och detsamma gålde i viss man om rubriken
»möbler, skåp in. m.». Instrumenter, apparater och glas vore läsåret
1897—1898 inköpta till relativt stort belopp, hvarför medelårsutgiften för
desamma borde beräknas lägre. Rubriken »biträde till städning och renBih.
till Bilcsd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

Åttonde hufvudtiteln.

göling» berodde derpå, att institutet till sin betjening egde endast en vaktmästare,
med lön af 600 kronor jemte husrum, hvilken numera hade att
sköta äfven värmeapparaten och i allt fall omöjligen räckte till att på ett
tillfredsställande sätt halla institutets alla utensilier och lokaler i ordning,
hvarför ° en . städerska mast anställas. Manligt biträde fordrades dessutom
emellanåt vid likens, förflyttning för jordfästning m. m. Då elektriskt ljus
numera användes till belysning, gas åter hufvudsakligen till kokning,
bleive utgiften för gasen hädanefter ringa, men belysningen komme att
ställa sig ganska dyr. . Det elektriska ljuset vore dock till synnerlig nytta
vid. arbetet på dissektionssalen äfvensom i öfriga lokaler. Vattenafgiften
utgmge numera efter mätare och åtgången vore beroende på arten och
omfånget af vissa preparationer. Den svåraste höjningen i driftkostnaden
förorsakades af värmeledningen. Senaste läsårets utgift för bränsle
såsom syntes, ehuru vintern varit blid, till det höga beloppet af
nära 1,800 kronor mot vid pass 1,450 kronor läsåret 1897—1898. Man
hade hoppats, att bränslekostnaden skulle nedgå, sedan byggnaden hunnit
uttorka, och i sjelfva verket visade det sig också, att bränsleåtgången varit
mindre under läsaret 1898—1899 än under det föregående, samt att stegrmgen
berodde pa de mycket höjda stenkols- och kokspriserna.

Ville man försöka att uppställa en approximativ utgiftsberäkning för
den näimaste framtiden, komme denna att ställa sig sålunda:

Liktransporter och graföppning

Bränsle ....................................................

Gas ....................................................

Elektrisk belysning.......................................

Vatten ................................................

Biträde till städning, rengöring m. m.

Kemikalier, preparationsvätskor m. m...........

Sprit.....................................................

Undervisningsmateriel, museiföremål m. m.

Instrumenter, apparater, glas m. m...........

Förbrukningsmateriel, tvätt, husgeråd..........

Böcker, papper, pennor, kritor m. m...........

Smärre reparationer, slipning m. m.............

Planteringen......................................

Diverse......................

............. kr. 750: —

.............. » 1,750: —

.............. » 50: —

.............. » 1,000: —

......... .. » 200: —

............ » 400: —

............. » 300: —

.......... » 200: —

............ » 500: —

............... » 1,000: —

.............. » 150: -

........... » 150: —

............. » 200: —

.............. » 500: —

............... » 350: —

Summa kr. 7,500: —

Åttonde hufvudtiteln.

Med de besparingar å denna summa, som något år möjligen kunde
ernås, skulle i första rummet ett annat års brist utjemnas; återstoden
blefve tillgänglig för samlingarnas förökande.

Då det anatomiska museets sammanlagda årsanslag för närvarande
vore 3,550 kronor, erfordrades, enligt nyss angifna beräkning, en ökning i
anslaget af 3,950 kronor. Härom borde alltså framställning göras.

Professor Lindgrens omförmälda yrkande understöddes af medicinska
fakulteten och har upptagits af det större konsistoriet i dess underdåniga
framställning om utverkande hos Riksdagen af anslag för åtskilliga ändamål.
Kanslern för rikets universitet har ock biträdt ifrågavarande anslagsyrkande.

Att efter de anatomiska och histologiska institutionernas inflyttande i
rymligare och modernare inredda lokaler de för dessa institutioner anvisade
anslag till materiel skulle visa sig otillräckliga, var utan tvifvel att
på förhand motse. Den af professor Lindgren gjorda utredningen ådagalägger,
att äfven andra förhållanden medverkat till behofvet af en anslagsförhöjning.

I fråga om beloppet af den begärda förhöjningen anser jag mig böra
föreslå någon nedsättning. I afseende härå vill jag erinra, att, då år 1887
gjordes nådig framställning till Riksdagen om ökning med 1,700 kronor
af det till anatomiska institutionen i Lund då utgående materielanslaget,
1,800 kronor, Riksdagen fann antagligt, att en förhöjning af 1,000 kronor
vore tillräcklig, och uttalade, att hvad derutöfver erfordrades kunde —
på sätt egde rum vid motsvarande institutioner i Upsala och Stockholm —
betäckas genom utgifter af dissekanterna. Enligt hvad jag inhemtat lära
emellertid hittills dylika afgifter icke utgått i Lund. Vid beräknandet af
det erforderliga anslagsbeloppet torde nu tagas hänsyn till att sådana afgifter
böra äfven i Lund upptagas af de studerande. Det synes mig derför
skäligt, att ökningen af statsanslaget begränsas till 2,500 kronor. Att
särskilja detta belopp å de båda institutionerna synes, efter hvad professor
Lindgren anfört, vara hvarken nödigt eller lämpligt, utan torde detsamma
kunna i en för båda gemensam post anvisas.

Jag hemställer fördenskull, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att, till ökning af de nu till materiel för de anatomiska och histolo- >
giska institutionerna vid universitetet i Lund utgående anslag af 2,800 kronor
för den förra och 750 kronor för den senare, på ordinarie stat bevilja
ett belopp af 2,500 kronor.

36 Åttonde liufvudtiteln.

[10.] Det större konsistoriet vid universitetet i Lund har i underdånighet

rl dels om ett anslaS af 600 kronor till en vaktmästare vid

ZeZmZtotunivfrstietsbiblioteket, med rätt till två ålderstillägg, nvartdera å 100 kronor,
åt^isso^ atniutas ena efter fem, det andra efter tio års väl vitsordad tjenstvaktbetjtnte
göring, dels om enahanda rätt till ålderstillägg åt innehafvare af nuvarande
vid univerti- vaktmästarebefattningar vid vissa af universitetets institutioner.''

Den förstnämnda af dessa framställningar grundar sig på universitetsbibliotekariens
uttalande om behofvet af ytterligare en vaktmästare vid
biblioteket. Detta egde blott en ordinarie vaktmästare, under det att kong!
biblioteket i Stockholm disponerade fem och universitetsbiblioteket i Upsala
tre sådana. Vid Lunds universitetsbibliotek funnes full sysselsättning för
minst två ordinarie vaktmästare, och det arbete, som utförts af en extra
vaktmästare, hvars arfvode utgått af reservfonden, hade visat sig alldeles
oumbärligt. Anslag till en ny ordinarie vaktmästare vid biblioteket vore
derför af behofvet påkalladt.

Att för denne vaktmästare begärts rätt till ålderstillägg sammanhänger
med att konsistoriet, enligt den andra af ifrågavarande framställningar,
ansett sig böra påyrka dylik rätt för vissa andra institutionsvaktmästare.
För framställningen härom anhåller jag att nu få redogöra. Densamma
gjordes först år 1898 och upprepades sedermera följande år. De vaktbetjente,
. som i framställningen afses, åtnjuta hvardera ett arfvode af 600
kronor jemte fri bostad. Otillräckligheten häraf anser konsistoriet vara
uppenbar med hänsyn ej mindre till de i Lund gällande höga prisen på
lifsförnödenheter än äfven till de fordringar på duglighet, som ställas på
vaktmästarne, helst göromålen vid institutionerna alltmer taga deras tid i
anspråk, sa att föga tillfälle för dem finnes till extra förtjenst. Då behofvet
af löneförbättring för dem gör sig med åren mera känbart, anser
konsistoriet densamma lämpligen böra komma dem till godo i form af
ålderstillägg och hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes bereda
vaktmästarne vid universitetets anatomiska, astronomiska, fysiologiska,
fysiska, kemiska, medicinskt-kemiska och patologiska institutioner samt vid
biblioteket rätt till tva ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor, att utgå
efter nyss angifna grunder.

Ifrågavarande framställningar hafva vunnit understöd af kanslern för
'' rikets universitet, hvilken funnit ålderstillägg åt institutionsvaktmästarne
vara af behofvet påkallade med hänsyn till de af konsistoriet omförmälda
förhållanden.

Det torde, efter hvad som anförts, icke böra råda något tvifvel derom,
att den mera tillfälliga anordningen med en ur reservfonden aflönad extra

Åttonde hufyudtiteln. 37

vaktmästare vid biblioteket numera bör ersättas genom anställandet af en
ordinarie vaktmästare vid nämnda institution. Jag finner mig derför böra
föreslå utverkande af det begärda statsanslaget till en sådan vaktmästare.

Beträffande ålderstillägg åt såväl denne som innehafvarne af vissa
andra af konsistoriet angifna vaktmästare^enster vid universitetet i Lund
är jag — såsom framgår af hvad jag anfört vid tillstyrkan af löneförhöjning
åt vissa vaktbetjente vid universitetet i Upsala — beredd att
förorda nyssnämnda förmåns utverkande. I likhet med hvad jag uttalade
rörande löneförhöjningen i Upsala, anser jag någon förbättring af nu
ifrågavarande vaktmästares aflöningsvilkor vara skälig och, såsom jag redan
anmärkt, skulle en lämplig öfverensstämmelse mellan löneförmånerna för
vederbörande betjente vid de båda universiteten åvägabringas genom införandet
af den begärda rätten till ålderstillägg åt vissa vaktbetjente i Lund
samtidigt med löneförbättring åt vissa vaktbetjente i Upsala. De begärda
ålderstilläggen torde lämpligen kunna utgå af åttonde hufvudtitelns förslagsanslag
till dylika.

Jag får alltså tillstyrka, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att

dels bevilja ett ordinarie anslag af 600 kronor såsom aflöning till en
ny vaktmästare vid universitetsbiblioteket i Lund;

dels medgifva, att såväl denne vaktmästare som innehafvare af de nu
vid universitetet i Lund befintliga vaktmästaretjensterna vid de anatomiska,
astronomiska, fysiologiska, fysiska, kemiska, medicinskt-kemiska och patologiska
institutionerna samt biblioteket må ega att komma i åtnjutande
af två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor, efter 5 och 10 åjrs väl vitsordad
tjenstgöring, med rätt för eu hvar af nämnde vaktmästare att
räkna sig till godo den tid han derförut varit utan afbrott såsom vaktmästare
med full tjenstgöring i universitetets tjenst anstäld;

dels ock förklara, att ifrågavarande ålderstillägg skola utgå af det
under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag: ålderstillägg.

Professorn i botanik vid universitetet i Lund S. Berggren har i eu
till det större konsistoriet derstädes ingifven skrifvelse anfört följande.

Under de senaste 30 åren hade universitetets botaniska trädgård haft
ett anslag af 800 kronor årligen till aflönande af träd gårdsdräng ar.

Arbetslönernas stegring, i synnerhet under de sista åren, hade förorsakat,
att nämnda belopp blifvit otillräckligt. Då för 15—20 år sedan
tre trädgårdsarbetare dermed kunde skäligen aflönas, hade beloppet under
senare år räckt till betalning åt endast två. Dessa hade måst nästan
uteslutande användas för skötseln af växterna i de åtta växthusen. Arbetet

38 Åttonde hufvudtiteln.

härmed kräfde nemligen minst två biträden åt trädgårdsmästaren, hvilken
hade att dels leda, dels utföra de mangahanda bestyren med omplantering,
såning m. m. På grund af den låga aflöningen hade biträdena efter kort
tid, oftast ett år, lemnat sina anställningar vid trädgården för att annorstädes
söka erhålla bättre aflönade tjenster. Trädgårdsmästaren hade derför
fått nöja sig med iner eller mindre ovana arbetare till biträden, och dessas
hjelp hade visat sig otillräcklig. Till förekommande af alltför ofta inträffande^
ombyte af arbetskrafter hade under de senaste åren botaniska
trädgardens arsanslag anlitats för höjande af den äldste och mest erfarne
trädgårdsdrängens aflöning. Härigenom hade detta årsanslag, som förutom
till bränsle i växthusen under vintern äfven skulle användas till aflönande
af legda dagsverkare ute i trädgården under sommaren, måst
vidkännas en ej ringa utgift. Denna hade varit så mycket mera känbar,
som i följd af prisstegring a bränslet kostnaden för inköp deraf medtoge
nära en fjerdedel af hela årsanslaget samt vidare daglönerna till de
legda arbetande oupphörligt stigit. Omförmälda förhållanden hade vållat,
att en fullständigare vård af frilandsväxter inåst eftersättas. Desslikes hade
utgifterna för herbariets vidmagthållande och förökande måst mer och mer
inskränkas.

_ Professor Berggren jemför vidare löneförhållandena för de vid botaniska
institutionerna i Upsala och Lund anstälde betjente, dervid anmärkande
att den bostadsförmån, som kunde beredas trädgårdsdrängarne i Lund,
vore ett enda rum, för närvarande bebodt af den yngre af dem, medan
den äldre, sjelf bekostade sig bostad. I fråga om den nämnda jemförelsen
hänvisar jag, beträffande förhallandena i Upsala, till hvad jag i det föregående
redan anfört.

Under åberopande af omöjligheten att, utan anlitande af det för den
systematiska botanikens institutionsafdelning bestämda anslag, med nuvarande
anslag af 800 kronor kunna anskaffa dugliga och tillräckliga biträden
vid skötseln af växthusen och trädgården hemställer Berggren slutligen,
att konsistoriet ville söka utverka ett anslag af 1,200 kronor till höjning
i det^ nuvarande anslaget till trädgårdsdrängar vid univesitetets botaniska
trädgård.

Denna framställning remitterades af konsistoriet till filosofiska fakultetens
matematisk-naturvetenskapliga sektion.

Inom sektionen yttrade professor Berggren: Innan den af Malmöhus
läns landsting bekostade trädgårdselevskolan vid Alnarp blifvit inrättad,
hade blifvande trädgårdsmästare begagnat sig af den utbildning i yrket,
som stått att vinna genom att ett eller annat år tjenstgöra såsom trädgardsdrängar
vid botaniska trädgården i Lund. Denna institution hade

Åttonde hufvudtiteln. 39

på sådant sätt kunnat vinna dugliga biträden. Efter nämnda skolas inrättande
begagnade man sig för sin utbildning hellre af den för vanlig
trädgårdsskötsel lämpade undervisningen vid densamma. Oaktadt på
senaste tiden efter hvartannat L’00 kronor och 400 kronor af årsanslaget
till trädgården såsom lönetillökning tilldelats den äldste och mest erfarne
medhjelparen, hade denne icke kunnat erhålla så hög aflöning, som på
annat håll stode honom till buds.

E. o. professorn i botanik B. Jönsson förklarade sig instämma i
Berggrens framställning, hvilken afsåge ett ytterst trängande behof. Den
begärda tillökningen i anslag vore nödig för att botaniska trädgården
skulle erhålla erforderlig vård och ans. Vidare påkallades höjningen i
anslaget äfven af behofvet att genom bättre löneförmåner kunna vid institutionen
fästa ett biträde, dugligt att vid förefallande behof inträda som
vikarie för trädgårdsmästaren.

Sektionen beslöt derefter enhälligt att tillstyrka bifall till Berggrens
framställning, och densamma har sedermera vunnit såväl konsistoriets som
kanslerns för rikets universitet understöd.

Hvad i detta ärende anförts torde tillräckligt ådagalägga behofvet af
en förhöjning i anslaget till trädgårdsdrängar vid botaniska institutionen
i Lund. önskvärdheten häraf torde ock framgå vid en jemförelse mellan
detta anslags i staten för universitetet i Lund den 13 november 1885
faststälda belopp, 800 kronor, och de förmåner, som motsvarande betjente
vid botaniska trädgården i Upsala åtnjuta. Såsom jag redan omförmäla
utgå för närvarande i Upsala dels till hvardera af två underträdgårdsmästare
700 kronor, dels till hvardera af två trädgårdsmedhjelpare 400
kronor; och alla fyra ega fri bostad samt rätt till två ålderstillägg, hvartdera
å 100 kronor. Derjemte uppbära de två medhjelparne särskilda dagspenningar,
uppgående till omkring 170 kronor årligen för dem hvardera.

Skulle så den af mig nyss föreslagna ökningen i lönen med 100
kronor för en hvar af omförmälde fyra betjente gå i verkställighet, blir
missförhållandet ännu mer i ögonen fallande.'' Det bör vid allt detta framhållas,
att den bestående skilnaden för närvarande ingalunda torde vara
försvarad af de båda institutionernas inbördes betydelse.

Jag anser alltså, att en ökning af nu ifrågavarande anslag är af nöden.
Beträffande ökningens belopp kan hvad som af vederbörande begärts, innefattande
en höjning med 150 proc., synas väl högt tilltaget. Jag förmenar
dock, att hvad som anförts i afseende å institutionens behof verkligen påkallar
en så afsevärd förhöjning, som ifrågasatts. Om denna beviljades,
skulle man dels kunna skäligen aflöna en vid institutionen mera stadigt

Åttonde hufvudtiteln.

fäst person, kompetent att vid behof inträda i stället för trädgårdsmästaren,
dels ock ega tillräckliga medel öfver till att ersätta en andre
trädgårdsdräng och till att befria materielanslaget från en del utgifter,
som borde utgå från anslaget till trädgårdsdrängar.

Efter en dylik förhöjning komme förhållandena vid botaniska institutionen
i Lund att blifva någorlunda likstälda med dem vid institutionen
i Upsala.

På grund af den gjorda framställningen får jag fördenskull hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för höjande af det
till aflönande af trädgårdsdrängar vid universitetets i Lund botaniska
institution nu bestämda belopp, 800 kronor, till 2,000 kronor, bevilja ett
ordinarie anslag af 1,200 kronor.

Under förutsättning af bifall till hvad under punkterna 2—11 föreslagits,
kommer anslaget till universiteten, nu 812,224 kronor, att ökas
med tillhopa 12,500 kronor eller till 824,724 kronor.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Alltsedan år 1889 har Riksdagen i anledning af nådiga propositioner
«i<ihvarje år på extra stat anvisat ett belopp af 900 kronor till arfvode åt
'' ''en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets kemiska laboratorium.

Lärarekollegiet vid nämnda institut har hos universitetskanslern
hemstält om utverkande för samma ändamål af enahanda anslagsbelopp
jemväl för år 1901, dervid lärarekollegiet upprepat sina förut gjorda framställningar
om anslagets uppförande på ordinarie stat. Kollegiet har härvid
påpekat, att behofvet af en amanuens å det kemiska laboratoriet icke vore
af tillfällig art, utan förvisso komme att fortfara, så länge karolinska institutet
med sin nuvarande organisation egde bestånd, och städse vara
starkt framträdande.

Universitetskanslern har tillstyrkt bifall till lärarekollegiets hemställan.
Då behofvet af en amanuens å institutets kemiska laboratorium
sålunda alltjemt gör sig gällande och synes blifva konstant, anser jag
mig böra i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att till arfvode åt en dylik amanuens på ordinarie stat
bevilja ett belopp af 900 kronor.

Åttonde hufvudtitelu.

Efter nådig proposition beviljade 1890 års riksdag förhöjning af det [13.]
å karolinska mediko-kirurgiska institutets stat till fysiologiska anstaltens förhöjning t
underhåll och drift uppförda anslag från 1,500 kronor till 2,000 kronor,

Efter hemställan af institutets lärarekollegium har nu kanslern för rikets anstalten.
universitet gjort underdånig framställning om detta anslags ökande till

3,000 kronor.

Till stöd för denna sin hemställan anförde lärarekollegiet, att, trots
den af 1890 års riksdag medgifna ökning, hade det under de gångna
åren visat sig, att anslaget varit långt ifrån tillräckligt för de dermed
afsedda behofven. För att icke arbetet å det fysiologiska laboratoriet
skulle lida något väsentligt afbräck, hade derför de nödiga penningemedlen
anskaffats på annat sätt. De summor, med hvilka bristerna i anstaltens
årsanslag sålunda måst fyllas, hade under åren 1891—1898 uppgått till
sammanlagdt 7,600 kronor eller i medeltal 950 kronor för år, oberäknad!
de anslag, hvilka lärarekollegiet, efter ansökan, ur tillgängliga fonder tilldelat
personer, som å laboratoriet utfört vetenskapliga arbeten. Från laboratoriet
hade under åren 1889—1898 utgått icke mindre än 46 experimentela
undersökningar. Äfven ur undervisningens synpunkt vore årsanslagets
ökande nödvändigt, då laboratoriet, särskild! beträffande sinnesfysiologien,
i hög grad behöfde förstärkning af den till dess förfogande
stående undervisningsmateriel.

På grund af hvad sålunda anförts och då arbetet å institutets
fysiologiska laboratorium icke torde komma att framdeles blifva mindre
omfattande än hittills varit fallet, får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om förhöjning
i det till fysiologiska anstaltens underhåll och drift utgående årliga
anslag från 2,000 kronor till 3,000 kronor eller med 1,000 kronor.

I nådig proposition till 1894 års riksdag äskade Eders Kongl. Maj:t [14.]
ett årligt anslag af 3,000 kronor för anställande vid karolinska mediko- Förhöjning >
kirurgiska institutets patologisk-anatomiska institution af en på högst 4^åborator/7
år i sänder förordnad laborator i bakteriologi. Riksdagen ansåg emellertid, bakteriologi.
att en del af undervisningen i nämnda ämne fortfarande borde, såsom
dittills, kunna ombesörjas af innehafvare af docentstipendium, samt beviljade
för ifrågakomna ändamål ett årligt anslag af allenast 2,000 kronor.

I sammanhang med öfriga anslagskraf för institutet har universitetskanslern
nu gjort underdånig framställning om nådig proposition, afseende
omförmälda anslags höjande till 4,500 kronor.

Denna kanslerns framställning har närmast föranledts af en till
honom inkommen skrifvelse, deri lärarekollegiet vid institutet påpekat

Bill. till Rikstl. l’rol. 11)00. 1 Hand. 1 Afd. «

Åttonde hufvudtiteln.

önskvärdheten af anslagets höjande på sätt nyss nämnts. I skrifvelsen
anför lärarekollegiet, bland annat. Under åren 1891 —1893 hade visserligen
det ena af de två rörliga docentstipendierna vid institutet tilldelats
docenten i bakteriologi, och äfven år 1894 innehade samme docent detta
stipendium; men då vid institutet funnes flere andra docenter, hvilka jemlikt
de för docentstipendierna gällande bestämmelser kunde med samma
rätt göra anspråk på att komma i åtnjutande af denna förmån, hade
lärårekollegiet numera ansett sig icke böra tilldela docentstipendium
åt docenten i bakteriologi. Det af Riksdagen anförda skäl för bestämmande
af laboratorns arfvode till endast 11,000 kronor hade alltså bortfallit.
Det torde emellertid icke kunna bestridas, att, med den omfattning,
arbetet vid det bakteriologiska laboratoriet numera erhållit, äfven
det belopp af 3,000 kronor, som från början ifrågasatts, icke utgjorde
skälig ersättning för laboratorn, derest denne, såsom önskligt och tillbörligt
vore, skulle kunna helt och hållet egna sig åt sin ansvarsfulla tjenstgöring.
Enligt den för laboratorn i bakteriologi gällande instruktion ålåge det
denne: att handleda de studerande, som å laboratoriet önskade öfva sig i
bakteriologiska undersökningars utförande och der idka studier, samt för
öfrigt med råd och upplysningar tillhandagå äfven andra dertill qvalificerade,
som efter erhållet vederbörligt tillstånd å laboratoriet ville utföra dylika
undersökningar och forskningar; att hvarje lästermin vid de öfningar, som
det ålåge alla medicine studerande att, för afläggande af medicine kandidatexamen,
genomgå vid den patologisk-anatomiska institutionen, deltaga i
undervisningen genom meddelande af med praktiska öfningar förenade
kurser i bakteriologi till den utsträckning och det omfång, som efter samråd
med vederbörande professorer i patologisk anatomi bestämdes; att
utöfva närmaste tillsynen öfver det bakteriologiska laboratoriet och handhafva
vården af den materiel, som der förefunnes; samt att bidraga till
den patologisk-anatomiska undervisningen genom anskaffande af bakteriologiskt
material och utförande af bakteriologiska undersökningar, när deraf
gjordes behof och sådant lämpligen kunde ske. Laboratorn sorterade visserligen
under den patologisk-anatomiska institutionen, men hvarken professorn,
extra ordinarie professorn eller laboratorn i patologisk anatomi
kunde i detalj ingripa i undervisningen och verksamheten på det bakteriologiska
laboratoriet. Den dagliga uppsigten derstädes och det magtpåliggande
ansvaret för möjligen förekommande försummelser, hvilka,
såsom kändt vore, kunde hafva de mest ödesdigra följder, hvilade derför
närmast på laboratorn i bakteriologi. Detta jemte den laboratorn åliggande
undervisningen och handledningen af dem, som idkade studier å laboratoriet,
gjorde, att han under hela läsåret vore fullt upptagen och bunden

Åttonde hufvu dtiteln. 43

af sin verksamhet å laboratoriet, och något skäl syntes derför icke förefinnas,
hvarför denne laborators aflöning skulle vara lägre än laboratorns
i fysiologi, hvilken faststälts till 4,500 kronor. I likhet med hvad som
gälde för den sistnämnde, torde, under förutsättning att aflöningen faststäldes
till nu nämndt belopp, icke heller för laboratorn i bakteriologi
någon inskränkning i tiden för förordnandet böra stadgas.

På grund af hvad sålunda förekommit och då samma skäl, som föranledt
Riksdagen att år 1892 till nu ifrågasatt belopp höja aflöningen till
laboratorn i fysiologi vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, synas
mig tala för bifall till den nu gjorda framställningen, hemställer jag i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att
till höjande af aflöningen för laboratorn i bakteriologi vid institutets
patologisk-anatomiska institution till 4,500 kronor, hvaraf 1,500 kronor
skola utgöra tjenstgöringspenningar, bevilja på ordinarie stat ett anslag af

2,500 kronor, med förklarande att förordnande för laboratorn må från
och med början af år 1901 utfärdas utan inskränkning till viss tid.

Under förutsättning af bifall till denna min hemställan äfvensom hvad
lag förut hemstält under punkterna 12 och 13, skulle ordinarie anslaget till
karolinska mediko-kirurgiska institutet, hvilket anslag nu uppgår till
197,950 kronor, komma att ökas med tillhopa 4,400 kronor eller till
202,350 kronor. ,

Allmänna läroverken.

I underdånig skrifvelse hafva föreståndarne för den praktiska profårskursen
vid samtliga de läroverk, vid hvilka profårskurs finnes anordnad,
framhållit otillräckligheten af det anslag, som för närvarande är beviljadt
till ersättning åt de lärare, hvilka biträda med lärarekandidaters
handledning, och till stöd för denna sin framställning anfört följande.^

I nådiga kungörelsen den 16 juni 1875, genom hvilken profårets
nuvarande anordning hufvudsakligen bestämdes, funnes intet stadgadt om
beloppet af eller grunderna för ersättningen åt handledande lärare, utan
föreskrefves endast, att föreståndaren för den praktiska profårskursen i
den berättelse, han terminligen egde att till ecklesiastikdepartementet afgifva
öfver kursen, äfven skulle föreslå arfvoden åt de handledande lärarne.
Då emellertid hos olika profårsföreståndare olika principer an -

[15.]

Höjning af
anslaget till
praktisk utbildning
af
blifvande
lärare.

Åttonde liufvudtiteln.

gående beloppen af de handledandes arfvoden gjort sig gällande och
närmare bestämmelser i detta hänseende uppenbarligen vore af nöden,
faststäldes år 1883 på det af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet till
Stockholm sammankallade möte af profårsföreståndare, att vederbörande profårsföreståndare
vid beräkning af arfvoden åt handledande lärare skulle
utgå från ett belopp af högst 120 kronor i terminen för hvarje lärarekandidat,
en beräkning, som grundade sig på den förutsättningen, att
hvarje lärarekandidat genomginge profår i tre läroämnen och att således
den terminliga handledareersättningen skulle utgå med 40 kronor för
kandidat och läroämne. Då i allmänhet vid hvart och ett af de fem
profårsläroverken tio lärarekandidater tillhörde profårskursen, skulle alltså
beloppet af handledarearfvodena vid hvarje läroverk komma att uppgå
till 1,200 kronor för terminen eller till 2,400 kronor om året, och tillsammans
för de fem profårsläroverken till 12,000 kronor om året.

Sedan år 1883 hade emellertid förhållandena inom profårsinstitutionen
väsentligen förändrats. I samma mån som insigten om profårets nytta
vuxit in både i lärarnes och lärarekandidaternas medvetande samt en
småningom mognad praktisk erfarenhet skapat och utvecklat en bestämd
metod i profårsarbetets bedrifvande, i samma mån hade äfven arbetet
ökats för alla dem, som hade med profårskursen att göra, och icke minst
för de handledande lärarne, hvilka numera måste egna en ganska dryg
tid åt konferenser, åt genomgående af skriftliga arbeten och icke minst åt
den enskilda handledning, som måhända vore den vigtigaste faktorn för
åstadkommande af ett godt profårsresultat. Lade man härtill, att det
ofta visade sig lämpligt att öfverlemna en kandidat åt flere än en handledare
i samma ämne under en termin, så läge det väl i öppen dag, att
40 kronor för handledningen i detta ämne vore en väl liten summa att
dela mellan lärare, som visserligen numera enligt läroverksstadgan vore
skyldiga att deltaga i profårsarbetet, men för hvilka dock detta arbete
upptoge åtskillig tid utom deras egentliga tjenst och derför borde lämpligen
ersättas, om det icke skulle kännas allt för betungande och derigenom
blifva mindre fruktbringande.

Vidare hade det under årens lopp blifvit allt mera vanligt, att lärarekandidater
anmälde sig önska genomgå profår i fyra ämnen. Visserligen
vore profårsföreståndaren icke förpligtad att villfara en dylik begäran,
men då den ju alltid hade sin grund i lärarekandidaternas önskan att
draga så stor nytta som möjligt af sitt profår och att genom betyg i flere
ämnen öka utsigterna till framtida befordran på lärarebanan, vore det i
allmänhet svårt för profårsföreståndaren att vägra dem tillfälle till ökad
lärareutbildning; åtminstone kunde han ej gerna göra det af hänsyn till

Åttonde hufvudtitelu.

handledarnes ersättning. Men följden häraf hade tydligen blilvit, att den
till sitt belopp bestämda ersättningen åt handledarne måst fördelas på
flere och att arfvodet för hvar och en blifvit ännu knappare. Profårsföreståndarne
ansåge derför, att billigheten fordrade, att anslaget åt de
handledande lärarne höjdes med 10 kronor eller från 40 till 50 kronor i
terminen för hvarje kandidat och ämne, samt att särskild ersättning till
samma belopp lemnades för det fjerde ämnet, der sådant inginge i kandidats
profårskurs. Den ökade kostnaden för kandidaternas handledning
under förutsättning af endast tre profämnen för hvarje kandidat skulle
sålunda utgöra 30 kronor i terminen eller 60 kronor om året för hvarje
kandidat, och om man beräknade, att 50 lärarekandidater årligen genornginge
profårskurs, skulle för en dylik förhöjning erfordras ett årligt belopp
af 3,000 kronor. Antoge man vidare, att 3/e af lärarekandidaterna
önskade genomgå profår i ett fjerde ämne, skulle för 30 kandidaters handledning
deruti kräfvas 100 kronor årligen för hvar och en af dessa 30
eller tillsammans 3,000 kronor.

Då det vore af vigt för vårt högre skolväsendes framtid, att profårsinstitutionen
finge kraftigt utveckla sig och att denna utveckling icke
hämmades genom allt för låg ersättning åt dem, på hvilka profårsarbetets
värde berodde, nemligen handledarne, ansåge sig derför profårsföreståndarne
böra hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska en
förhöjning i årsanslaget till profårskursen med 6,000 kronor.

Till praktisk utbildning af blifvande elementarlärare beviljade 1874
års riksdag 15,000 kronor på extra stat. Samma belopp beviljades äfven
de närmast följande åren och uppfördes 1878 på ordinarie stat. Med
dessa medel upprättades i enlighet med nådiga kungörelsen den 16 juni
1875 profårskurs vid fyra läroverk. Då emellertid antalet kandidater,
som anmälde sig till genomgående af profår, snabbt ökades, och man ej
ansåg lämpligt, att mer än tio kandidater samtidigt voro sysselsatta dermed
vid samma läroverk, visade sig snart behof af profårskurs vid ännu
ett läroverk. För fyllande af detta behof begärde Eders Kongl. Maj:t af
1881 års riksdag eu ökning af det ifrågavarande anslaget med 5,500
kronor. Denna framställning bifölls af Riksdagen. Sedan 1882 har sålunda
berörda anslag utgått med 20,500 kronor årligen och har profårskurs
varit anordnad vid fem läroverk, nemligen allmänna läroverken i
Upsala och Lund samt högre latinläroverket å Norrmalm, högre allmänna
läroverket å Södermalm och högre realläroverket i Stockholm. Anslaget
har sålunda fördelats, att till de fem föreståndarne för den praktiska profårskursen
utgått 5,000 kronor med 1,000 kronor till hvardera, till tre

46 Åttonde hufvndtiteln.

föreståndare för den teoretiska profårskursen 3,500 kronor med 1,000
kronor till hvardera af föreståndarne i Upsala och Lund samt 1,500
kronor till föreståndaren i Stockholm, samt till handledning af lärarekandidaterna
i de särskilda ämnena 12,000 kronor.

Att sistnämnda belopp är otillräckligt för det dermed afsedda ändamålet,
synas mig föreståndarne för den praktiska profårskursen hafva till
fullo ådagalagt, och mot beloppet af den af dem • föreslagna förhöjningen
har jag intet att invända. Men jag finner äfven anslaget till arfvoden åt
föreståndarne för profårskursen vara otillräckligt. Hvad föreståndarne för
den praktiska kursen angår, hafva dessa till åliggande hufvudsakligen att
vid hvarje termins början uppgöra plan för kursens ordnande, att noga
följa kursens utveckling och tillse, att den länder kandidaterna till bästa
gagn, samt att vid hvarje termins slut afgifva till ecklesiastikdepartementet
redogörelse för profårstjenstgöringens anordning och gång. För det besvär,
föreståndarne för den praktiska kursen till följd häraf tillskyndas,
och för det stora ansvar, som hvilar på dem, synas de, enligt min mening,
icke vara godtgjorda med nyssnämnda arfvode af 1,000 kronor hvar,
utan bör detta belopp höjas med 500 kronor för en hvar af de fem föreståndarne
eller med tillhopa 2,500 kronor.

Den tjenstgöring, som åligger föreståndarne för den teoretiska kursen
är åter: att hålla två föreläsningar i veckan öfver vigtigare delar af pedagogikens
teori äfvensom af dess historia, med särskilt afseende på det
svenska undervisningsväsendets utveckling, kunnande dock den ena af dessa
föreläsningar efter föreståndarens bepröfvande utbytas mot diskussioner
öfver pedagogiska frågor, att granska och bedöma de afhandlingar och
uppsatser öfver lättare pedagogiska eller metodologiska ämnen, som hvarje
lärarekandidat har att författa, samt biträda kandidaterna vid val af ämnen
för dessa uppsatser äfvensom att pröfva kandidaternas insigter i pedagogikens
teori och historia. Att denna tjenstgöring ingalunda är obetydlig,
är lätt att inse, helst om man betänker, att de, som här skola undervisas
och pröfvas, redan undergått akademiska examina och somliga till
och med sådana, som medföra lektorskompetens. Lägger man härtill, att
den vetenskapliga pedagogiken saknar målsmän vid våra universitet och
att derför det arbete, som af bemälde föreståndare nedlägges på detta
ämne, icke öppnar dem någon utsigt till akademisk befordran, torde det
tydligt framgå, att det arfvode, som för närvarande utgår till föreståndarne
för den teoretiska kursen och som i Upsala och Lund är mindre
än ett docentstipendium, ingalunda motsvarar det arbete, som af dem fordras,
och de anspråk på föregående studier, som på dem måste ställas.
Jag anser derför, att arfvodena åt föreståndarne för den teoretiska prof -

Åttonde hufvudtiteln. 47

årskursen i Upsala och Lund böra höjas med 750 kronor hvardera eller
från 1,000 kronor till 1,750 kronor samt att arfvodet för föreståndaren
i Stockholm bör ökas med 1,000 kronor eller från 1,500 kronor till 2,500
kronor. Den sistnämnde har visserligen icke att hålla flere föreläsningar
än de i Upsala och Lund, men han har i regeln att handleda tre gånger så
många eller trettio kandidater, hvilkas uppsatser han skall granska och
bedöma, och hvilkas insigter i pedagogikens teori och historia han skall
pröfva, hvarjemte han har att bistå kandidaterna vid val af literatur och
ämnen för deras pedagogiska uppsatser. För öfrigt kan häri, hvilken har
sin verksamhet förlagd 1 till stad, som saknar universitet, icke förena sitt
föreståndareskap med akademisk verksamhet i närbeslägtadt ämne.

Lägges till det belopp af 2,500 kronor, som jag sålunda finner erforderligt
°till höjning af arfvodena för den teoretiska profårskursens föreståndare,
dels det° belopp af 6,000 kronor, som kräfves till ökning af
ersättningen åt de handledande lärarne, och dels de 2,500 kronor, som
erfordras till föreslagen höjning af arfvodena åt förestandarne för den
praktiska profårskursen, så uppgår den erforderliga höjningen till 11,000
kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att öka anslaget till praktisk utbildning
af blifvande lärare vid de allmänna läroverken med 11,000 kronor
eller från 20,500 kronor till 31,500 kronor.

Under förutsättning af bifall härtill kommer reservationsanslaget till
allmänna läroverken, nu 3,049,361 kronor, att ökas till 3,060,361 kronor.

Folkundervisningen.

Då genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut de vid folk- [16.]
skollärare- och folkskolelärarinneseminarierna anstälda lärare och lära- Åiderttmgg
rinnor i musik och sång äfvensom de lärare och lärarinnor, som jemlik!; {aZZVlid
§ 13 mom. 3 i gällande seminariestadga äro eller varda förordnade vid
seminariernas öfningsskolor, tillförsäkrats rätt att erhålla, de förre tva ålders- nerno ji_
tillägg å tvåhundra kronor hvartdera efter respektive fem och tio års tjenstgöring
och de senare ett alderstillågg a trehundra kronor efter tio års tjenstgöring,
räknadt från och med början af kalenderåret närmast efter det,
då förordnande å här afsedd tjenst första gången erhölls, har inom ecklesiastikdepartementet
beräkning blifvit gjord å de belopp, som lör till -

48 Åttonde Imfvudtiteln.

lämpning af ofvannämnda beslut höra under år 1901 utgå; och framgur
deraf, att för beredande af medel till omförmälda ålderstillägg under år
1901 erfordras ett ytterligare belopp af 700 kronor. Jag tillstyrker derför
underdånigt, att Eders Kong!. Maj:t behagade till Riksdagen göra framställning
derom att, för beredande af medel för tillgodoseende af dessa lärares
och lärarinnors rätt till ålderstillägg, anslaget till seminarier för folkskolelärares
bildande må ökas med 700 kronor.

[17.] Ordföranden i styrelsen för folkhögskolan å Hvilan O. Andersson,

folkhögskolor es^an(^aren för samma skola L. Holmström samt föreståndaren för södra

Kalmar läns folkhögskola V. Sjögren hafva såsom komiterade för det
under år 1898 i Göteborg församlade sjunde svenska folkhögskolemötet
till Eders Kongl. Maj:t inkommit med en underdånig framställning rörande
ökade anslag till folkhögskoleväsendet. Då denna framställnings syfte
i flere afseenden synts mig behjertansvärdt, anhåller jag att nu få redogöra
för dess innehåll, dervid likväl lemnande åsido den del af framställningen,
som angår anslag till stipendier åt mindre bemedlade elever vid
folkhögskolor. Till denna del torde jag få återkomma vid underdånig
anmälan af de extra ordinarie anslagsbehofven under riksstatens åttonde
hufvudtitel.

Komiterade yttra till en början:

Genom nådiga kungörelsen af den 18 maj 1878 vore bestämdt, att
folkhögskola kunde komma i åtnjutande af ett årligt anslag af högst

2,000 kronor och, der en andra afdelning blifvit inrättad, högst 3,000
kronor; dock mot vilkor, bland annat, att »landsting, kommuner eller
enskilde, hvar för sig eller gemensamt, dertill lemna bidrag, hvilka, inberäknadt
skolafgifter, sammanlagdt uppgå till minst enahanda belopp som
statsbidraget». — Härmed vore en god hjelp vunnen för folkhögskolorna,
och de hade ock under den sedan dess förflutna tiden utvecklat sig rätt
kraftigt saväl beträffande undervisningens omfång och innehåll som med
hänsyn till lokaler, undervisningsmateriel och lärarekrafter. Förtroendet
för dessa läroanstalter hade derför vuxit, hvarom bland annat den omständighet
bure vittne, att sammanlagda elevantalet under lärokursen 1897
—1898 uti 28 af rikets folkhögskolor utgjort 844 unga män och 570
unga qvinnor eller tillsammans 1,414 elever, under det att motsvarande
tal ar 1877—1878 hade varit 570 och 73 eller tillsammans 643 elever.
Men denna utveckling hade ock stält större fordringar på folkhögskolorna.
Först och främst hade behofvet af ökade lärarekrafter vuxit i samma mån,
som dels nya läroämnen intagits och dels en större omfattning gifvits de
ursprungliga ämnena, t. ex. bokföring, fältmätning och afvägning, ritning,

Åttonde hufrudtltelo. 49

kemi, helsolära, statskunskap, nationalekonomi, allmän historia och gymnastik.
Denna mera omfattande undervisning hade ej kunnat genomföras
med mindre än att de två hufvudlärartte ansträngts öfver höfvan eller
ock eu tredje lärare blifvit anstäld, till hvilkens nöjaktiga aflönande i
allmänhet fattats medel. Införandet af dagliga gymnastiska öfningar hade
visat sig medföra så stora fördelar med hänsyn till lärjungarnes utveckling,
såväl kroppsligen som andligen, att man, der fullt lämplig lokal
kunnat anskaffas, icke velat nedlägga dessa öfningar. De hade nemligen
medfört en hurtighet, vaksamhet och lystring, som haft det bästa inflytande
på det dagliga arbetet i skolan. Ej mindre än 10 skolor hade lyckats
anskaffa medel till uppbyggande af störa, rymliga gymnastiksalar, som
desslikes begagnades som samlingssalar vid större möten; och flere skolor
hade begynt insamla medel till dylika. Gymnastikundervisningen medförde
emellertid större utgifter än de flesta folkhögskolor i längden kunde
bära. Ty oberäknadt amortering af kostnaden för gymnastikbyggnaden
stälde Sig de årliga utgifterna, lågt räknadt, sålunda:

gymnastiklärares arfvode 120 timmar å 2 kronor...... kr. 240: —

gymnastiklärarinnas arfvode 72 timmar å 2 kronor... » 144: —

underhåll, uppvärmning och städning af gymnastik byggnaden

minst............................................................ » 150: —- ,r»34: —

5 % å byggnadssumman, 8,000 kronor................................................ 400:

. summa kr. 934: —

De gymnastiska öfningarnas införande hade sålunda ådragit folkhögskolorna
en årlig utgift af i rundt tal 900 kronor. Beräknades ej någon
ränta på byggnadssumman, utgjorde dock den årliga utgiften öfver 500
kronor. Vidare hade en mera omfattande undervisning i de naturvetenskapliga
ämnena medfört ökade utgifter för undervisningsmateriel, så
mycket mera som den korta lärokursen gjorde det nödvändigt att kunna
göra undervisningen visserligen koncentrerad, men just derför så åskådlig
som möjligt, på det att det meddelade måtte kunna fattas utan längre
förklaringar. Ytterligare hade det sjunkande penningevärdet vållat, att de
löner, som under folkhögskolans första år ansetts goda, numera vore väl
låga, hvilket gälde både föreståndarne och de öfrig*; lärarne. De förres
kontanta lön plägade vexla mellan 2,000 och 3,000 kronor jemte fri bostad
— endast i sällsynta fall vore de högre — och andre läraren Unge
ofta nöja sig med ett arfvode af 1,000 å 1,200 kronor. Det vore tydligt,
att dessa löneförmåner numera ej kunde locka unge män med begåfning
och goda kunskaper in på folkhögskolebanan; och det kunde befaras, att
Bill. till Biksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 1

50 Åttonde hufvudtiteln.

det skulle ställa sig än sämre för framtiden, om särskilt andre lärarnes
ekonomiska ställning- ej blefve förbättrad. Men folkhögskolans uppfostrande
arbete vore just af den art, att det kräfde män ej blott med kunskaper
utan med framstående begåfning, om de skulle kunna utöfva något godt
och varaktigt inflytande på ungdomen. Till följd häraf vore det högst
vigtig!, att de krafter, med hvilka föreståndareplatserna efter hand besattes,
vore goda samt att ej allt för låga löner verkade afskräckande
för dem, som annars af inre kallelse och håg kände sig manade att
arbeta i folkhögskolans tjenst. Vigtigt vore äfven, att de unge män, som
ville egna sig åt folkhögskolan, finge tillfälle till utbildning för detta
kall. Då det på alla andra skolområden fordrades en bestämd qvalifikation,
vore det ej för tidigt att ställa detta kraf äfven på folkhögskolelärarne.
Vid de större danska skolorna, men äfven vid en och annan
svensk skola, uppehölle sig årligen flere unga män och qvinnor från Finland
för att utbilda sig till sin blifvande verksamhet. Deras studietid
räckte vanligen minst ett hälft år, och de hade i regeln så. stora reseanslag,
att de dermed kunde bestrida sina utgifter. De finge dervid pröfva
sina krafter och sin håg samt kunde med sig anställa en nyttig sjelfpröfning,
på samma gång som de finge en inblick i folkhögskolans innersta
väsen samt finge lära sig, huru man skulle tränga till lärjungarnas
hjertan. Vigtigt vore, att äfven i vårt land reseanslag stode dem till
buds, som önskade utbilda sig för folhögskolearbetet. Äfven äldre folkhögskolemän
behöfde stundom komma ut till andra bygder och andra
skolor för att uppfriskas med nya idéer och stärka sig till nya ansträngningar.
Det borde slutligen i detta sammanhang framhållas, att lärarne
vid folkhögskolorna hittills åtminstone ej haft någon utsigt till pension,
hvilket naturligtvis äfven motverkade en önskvärd tillströmning af goda
krafter till folkhögskolorna. Visserligen hade lärarne vid sina allmänna
möten, senast vid mötet i Göteborg, plägat afhandla möjligheten af att
kunna bereda sig pension, men man hade ännu ej kunnat finna någon lösning
på denna fråga.

Sedan komiterade sålunda framlagt det behof af ökade anslag, som
förefunnes för att folkhögskolorna skulle kunna med framgång fullfölja
sin verksamhet, yttra komiterade beträffande storleken af statsanslagen till
folkhögskolorna och vilkoren för dessa anslags erhållande: Enligt officiela

uppgifter räknade under årskursen 1897—1898 Sveriges 28 manliga folkhögskolor
844 elever och de 20 qvinliga folkhögskolorna 570 elever,
således i medeltal ungefär 30 elever i hvarje manlig och 28 i hvarje qvinlig
folkhögskola, under det att de 13 af staten understödda och med folkhögskolor
förenade landtmannaskolorna endast räknade 149 elever eller i

Åttonde hufvudtiteln.

medeltal 12 elever i hvarje. Men dessa landtmannaskolor kunde tilldelas
ända till 3,000 kronor och i enskilda fall 4,000 kronor, när nemligen
ingen lägre landtbruksskola funnes inom länet, såsom förhållandet vore i
Visby och Kristianstads län. Det .syntes komiterade vara rättmätigt, att
folkhögskolan kunde erhålla minst lika högt anslag. 1 flere folkhögskolor,
manliga såväl som qvinliga, hade under åtskilliga år elevantalet varit så
stort, att man nödgats dela klassen i parallelafdelningar, eller i flere fall
bort göra det, om tillgångarna så medgifvit, Detta gälde sådana ämnen
som svenska språket, räkning, skrifning, bokföring, ritning, i hvilka det ej
vore möjligt att undervisa ett större antal. Dertill komme, att alla stilrättningar
blefve högst betungande, när elevantalet vore stort. Men en
sådan delning medförde behof af nya lärare, och de ökade skolafgifterna
försloge ej till dessas aflönande, i synnerhet som det alltid funnes en eller
annan utgiftspost, som behöfde betäckas, när inkomsterna för skolan tillfälligtvis
något litet ökades. På grund häraf vore det önskvärdt, att folkhögskolor
med högt elevantal kunde efter nådigt bepröfvande af disponibla
medel erhålla en viss summa utöfver stadgadt maximibelopp, när det nemligen
visats, att eu tillökning af lärarekrafterna blifvit nödvändig. Och
såsom stöd för en sådan förhöjning af anslaget till en eller annan skola
kunde anföras, att det alltid blefve billigare att med ett begränsadt belopp,
kanske ett tusen kronor, understödja en dylik större skola än att nödgas
upprätta och underhålla en ny. I afla föredragsämnen, såsom historia,
nationalekonomi, statskunskap, geografi, literatur och delvis äfven naturlära,
kunde det för öfrigt anses som eu otvifvelaktig fördel att hafva ett stort
åhörareantal, ty det eggade och inspirerade läraren att få tala till många.
Redan under första decenniet af folkhögskolans tillvaro hade behofvet af
eu andra årskurs eller öfre afdelning i den manliga folkhögskolan framträdt.
En sådan kurs hade redan i november 187 G inrättats vid eu af
rikets äldsta folkhögskolor. Denna andra årskurs hade blifvit föredömet
för de sedan år 1887 uppkomna landtmannaskolorna, som ju företrädesvis
vore teoretiska landtbruksskolor. Den öfre afdelningen hade på de flesta
ställen lemnat plats för landtmannaskolan, men dock bibehållit sig vid tre
folkhögskolor. På sätt vid förutnämnda folkhögskolemöte i Göteborg
uttalats, förestode utan tvifvel snart den tid, då många af landsbygdens
söner och döttrar önskade få. eu högre humanistisk och medborgerlig bildning
än som kunde meddelas under an lärokurs. Det syntes derför vara
skäl att ej anse denna öfre afdelning öfverflödig vid sidan om landtmannaskolan.
Men det anslag, som enligt 1878 års riksdags beslut kunde utgå
till eu sådan afdelning, vore ej tillräckligt för ändamålet, titan borde kunna
stiga till 2,000 kronor, så att det medgåfve anställandet af tillräckliga

52 Åttonde hufvudtiteln.

lärarekrafter. Att eu sådan öfre afdelning kunde komina att begagnas af
dem, som önskade utbilda sig till lärare, borde ej lemnas oanmärkt. Hvad
slutligen den qvinliga folkhögskolan anginge, funnes intet särskilt stadgadt
beträffande anslag till densamma. 1 de flesta fall hade skolorna
för qvinlig ungdom varit förenade med manliga skolor, och för närvarande
vore så förhållandet med alla. De flesta hade sin verksamhet under tre
sommarmånader, och de i nåder dem tilldelade anslagen hade i allmänhet
ej öfverstigit 1,200 kronor. Endast en qvinlig folkhögskola vore förlagd
till vinterhalfåret och hade i flere ämnen gemensam undervisning med den
inanliga skolan. Men det vore ej osannolikt, att folkhögskolor uteslutande
för qvinlig ungdom komine att uppstå, såsom för öfrigt verkligen varit
förhållandet på 1870-talet med två skånska, nu nedlagda skolor. Vidkommande
beloppet af de särskilda anslagen till de qvinliga folkhögskolorna
borde för qvinlig folkhögskola, som stode fullt fristående och påginge
minst tjugo veckor, högsta anslaget kunna uppgå till tre tusen kronor.

Till qvinlig skola åter, som vore förlagd vid manlig folkhögskola,

men endast påginge omkring tre månader, borde maximibeloppet vara två
tusen kronor; och samma belopp borde qvinlig skola kunna erhålla, som
påginge samtidigt med och vid sidan af manlig folkhögskola samt hade
lika lång, men i väsentliga delar sjelfständig kurs. För ett dylikt anslag
talade särskild! den omständigheten, att anordnandet af qvinlig skola vid
sidan af och samtidigt med den manliga medförde behofvet af betydligt
okade lokaler för undervisningen och för de unga qvinnornas logerande
under skolans tak. Kursen vore ock längre än den plägade vara, då den
qvinliga skolan vore förlagd till sommaren. Detta syntes tala för, att samskola
borde kunna erhålla större anslag än som kunde tillfalla enbart

manlig eller enbart qvinlig skola. Beträffande vilkoren för anslagens be kommande

hade det nämnda mötet i Göteborg anslutit sig till den uppfattningen,
att det fortfarande vore af betydelse, att motsvarande belopp i
öfriga inkomster erfordrades för att erhålla statsanslag. Derigenom ådagalades,
att skolan åtnjöte allmänhetens och de lokala myndigheternas erkännande.
Sålunda ville komiterade uttala, att vilkoren i nådiga kungörelsen
af den 18 maj 1878 borde bibehållas oförändrade, hvad anginge
anslagen till den egentliga folkhögskolan, det vill säga första årskursen,
vare sig manlig eller qvinlig skola. Men anslaget till andra årskursen
eller den öfre afdelningen borde kunna utgå utan fordran af motsvarande
belopp i öfriga inkomster. Det kunde nemligen anses som en fullt betryggande
kontroll, att de lokala myndigheterna understödde den egentliga
folkhögskolan. Det syntes derjemte i närvarande tider ej vara möjligt- att
af landsting utverka särskild! anslag till eu öfre afdelning, och ett fast -

Åttonde hufvudtiteln. 53

hållande af samma vilkor för statsanslags bekommande till den öfre afdelningen
som till den egentliga folkhögskolan skulle antagligen medföra,
att någon andra årskurs ej skulle komma till stånd. Slutligen ville komiterade
med hänsyn till det andra i nådiga kungörelsen den 18 maj 1878
uppetälda vilkoret i afseende å andra årskursen, nemligen att »ett antal
elever, motsvarande minst fjerdedelen af dem, som under närmast föregående
läsår genomgått den första årskursen, fortfarande begagnar undervisningen»,
uttala önskvärdheten af att dessa bestämmelser måtte tolkas
eller förtydligas i öfverensstämmelse med Riksdagens skrifvelse af den 14
maj 1878, således på det sätt att antalet elever skulle uppgå till minst
fjerdedelen af elevantalet i första årskursen under närmast föregående år.
Enär dock elevantalet i folkhögskolorna plägade vexla synnerligen mycket,
så att det sprunge upp ett år och sjönke hastigt ett följande, syntes det
vara mest önskvärd!, att vilkoret blefve så uppstäldt, att antalet elever
skulle vara minst fjerdedelen af medeltalet elever i den första årskursen
under senast förflutna fem läsår eller, för yngre skolor, så länge de varit
i verksamhet. Emedan endast ett ringa fåtal dylika högre kurser syntes
komma till stånd, borde det stadgas, att eleverna i den högre kursen
finge hafva tillhört hvilken folkhögskola som helst, ja äfven att till
elev i undantagsfall kunde antagas ung man eller qvinna, som visserligen
ej genomgått folkhögskola, men kunde styrka sig ega kunskaper,
fullt jemnbördiga med dem, som den egentliga folkhögskolan afsåge att
meddela. Genom en dylik bestämmelse blefve den öfre afdelningen tillgänglig
för dem, som, i besittning af nödiga kunskaper, ville göra sig förtrogna
med folkhögskolans arbete och deråt möjligen tänkte egna sina
krafter.

På grund af hvad komiterade sålunda anfört, anhålla de, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition

dels om nödiga medels beviljande, på det att understöd må under
öfriga hittills bestämda vilkor kunna tilldelas

a) åt manlig eller qvinlig folkhögskola, som pågår minst 20 veckor,
med högst tre tusen kronor;

b) åt qvinlig folkhögskola med omkring 12 veckors kurs med högst
två tusen kronor;

c) åt qvinlig kurs, som med väsentligen skild undervisning pågår samtidigt
med manlig folkhögskola, likaledes med högst två tusen kronor;

d) åt folkhögskola, manlig eller qvinlig, som har ett större elevantal
än som lämpligen kan uti öfningsämnena i en afdelning undervisas, med
extra anslag efter Eders Kongl. Maj:ts bepröfvande; samt

e) åt en andra årskurs eller öfre afdelning vid af staten understödd

54 Åttonde hufvndtiteln.

folkhögskola med högst två tusen kronor, under vilkor tillika att elevantalet
skall uppgå till minst fjerdedelen af medeltalet elever i första årskursen
under fem närmast föregående läsår, men oberoende af det belopp,
hvartill öfriga inkomster uppgå;

- dels ock om ett anslag till understöd åt folkhögskolelärare eller -lärarinnor
eller andra unga män och qvinnor, som vid någon af nordens folkhögskolor
önska utbilda sig till lärarekallet vid dessa undervisningsanstalter.

Vid framställningen hafva fogats dels utdrag af protokollet vid förutnämnda
folkhögskolemöte i Göteborg, utvisande, bland annat, att vid mötet
närvarit 3 medlemmar af folkhögskolestyrelser samt 16 ftmeståndare jemte
2b lärare och lärarinnor vid folkhögskolor, och dels en tabell rörande antalet
elever vid de svenska folkhögskolorna under kursen 1897—1898.

I anledning af ifrågavarande framställning hafva, efter nådig remiss,
utlåtanden afgifvits af vederbörande länsstyrelser, af hvilka åtskilliga tillika
öfverlemnat yttranden från folkhögskolornas styrelser eller föreståndare,
från landsting eller deras förtroendemän. I fråga om punkterna a), b)
och c) i framställningen tillstyrkas nästan enhälligt de gjorda förslagen,
ehuruväl beträffande två folkhögskolor förklaras, att de se sig i stånd att,
utan ökade statsbidrag, uppehålla sin undervisning. Vidkommande den
under punkten d) väckta frågan om särskildt anslag åt manlig eller qvinlig
folkhögskola med större elevantal än som lämpligen kan vid undervisningen
i skolans öfningsämnen sammanhållas i en afdelning, har af länsstyrelsen
i Skaraborgs län framhållits, att dylikt understöd borde utgå
endast under förutsättning af motsvarande bidrag från orten; och fem
länsstyrelser: i Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Vestmanlands och Vesternorrlands
län, vilja uppställa enahanda vilkor beträffande den i punkten e)
afsedda förhöjningen i anslag till eu andra afdelning. Hvad slutligen
angår frågan om anslag till utbildning af lärare och lärarinnor vid folkhögskolor,
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län,
som i allmänhet motsätter sig anslagsyrkandena, afstyrkt förslaget härom;
och äfven Eders Kongl. Maj:t.s befallningshafvande i Jönköpings län förhåller
sig afvisande i denna fråga. I öfrigt hafva vederbörande mer eller
mindre kraftigt understödt de i afseende härå samt i punkten e) uttalade
önskemål.

Förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor är för närvarande i
riksstaten uppfördt med ett belopp af 55,000 kronor. Till detta belopp
blef anslaget höj dt af 1893 ars riksdag, sedan dåvarande departementschefen,
med omförmälan af de utgifter, som under åren 1887—1891 bestridts
af ifrågavarande anslag, i underdånighet påvisat behofvet af en

Åttonde hufvudtiteln.

ökning med 15,000 kronor i det förut bestämda anslaget, 40,000 kronor,
samt Eders Kongl. Maj:t härom gjort framställning till Riksdagen. Anspråken
på understöd från berörda anslag hafva emellertid fortfarande varit i
stigande; och de understöd, som under år 1899 anvisades å anslaget, uppgingo
sammanlagdt till 80,090 kronor. Det har alltså visat sig, att redan
med de vilkor och förutsättningar, som nu äro gällande i fråga om anslag
till folkhögskolor, meranämnda förslagsanslag ej räcker till för mötande åt
de kraf, som med folkhögskoleväsendets fortgående utveckling uppkomma.

En förhöjning af anslaget påkallas emellertid ännu kraftigare genom
de anspråk på ökade understöd till de särskilda skolorna och de yrkanden
om ändringar i öfrigt af vilkoren för dylika understöds åtnjutande, som
utgöra hufvudinnehållet i den af mig nyss återgifna framställningen.

De vilkor, som nu gälla i fråga om anslag till understöd åt folkhögskolor,
innehållas i nådiga kungörelsen den 18 maj 1878 och äro i väsentliga
delar omförmälda af komiterade. Såsom en hufvudsaklig bestämmelse
i dessa vilkor framstår den fordringen, att statsunderstödet skall motsvaras
af bidragen från orten jemte skolafgifterna. Med hänsyn till den frihet
från statskontroll, som utmärker folkhögskoleväsendet i vårt land, utgör
nämnda vilkor en så betydelsefull garanti för att statsbidraget ej kommer
en deraf oförtjent anstalt till del, att detta vilkor synes mig höra fortfarande
i allo fasthållas.

Vidkommande de maximibelopp, som nu föreslås för understöd åt
olika slag af folkhögskoleanstulter, synas mig komiterade hafva anfört goda
skäl för beliofvet af ökade anslag. Jag anser alltså önskligt, att åt manlig
eller qvinlig eller hufvudsakligen samundervisande folkhögskola, som pågår
minst 20 veckor, ett understöd af högst 3,000 kronor må kunna beredas.
Beträffande åter understöden till vissa qvinliga folkhögskolor, hvilka komiterade
föreslagit till ett maximibelopp af 2,000 kronor, bör någon jemkning
kunna ske. Understödet åt qviidig folkshögskola med omkring 12 veckors
kurs synes lämpligen kunna begränsas till högst 1,800 kronor, hvarigenom
en rigtig proportion i förhållande till kurs å 20 veckor ernås. Understödet
till qvinlig kurs, »som med väsentligen skild undervisning pågår samtidigt
med manlig folkhögskola», synes kunna vidkännas en något större
nedsättning. 1 regeln är väl vid en dylik kurs undervisningen så vidt
möjligt gemensam med den manliga undervisningen utom i de för kursen
speciela ämnena, såsom qvinlig slöjd och huslig ekonomi äfvensom gymnastik.
Vid sådant förhållande synes mig beloppet af statsunderstödet till
eu dylik kurs kunna sättas till högst 1,000 kronor. Skulle i följd af elevantalets
storlek skild undervisning äfven i andra ämnen vara erforderlig,
torde man få tillita den utväg, som äfven för andra fall af komiterade

56 Åttonde huftudtiteln.

föreslås, nemligen att ett extra anslag efter Eders Ivongl. Maj:ts bedröfvande
må kunna anvisas, då elevantalet vid folkhögskola är större än som lämpligen
kan uti öfningsämnena i en afdelning undervisas. Ett dylikt extra
anslag kan uppenbarligen någon gång på grund af lokala förhållanden särskilt
vara af nöden, då elevantalet plötsligt springer upp. Högst 1,000
kronor torde i nu afsedda fall erfordras. Beträffande understöd till eu
andra årskurs har jag intet att erinra mot det föreslagna högre maximibeloppet.
Men såsom framgår af hvad jag redan uttalat, bör enligt min
åsigt kräfvas motsvarande bidrag från orten äfven i fråga om detta slag
af understöd. 1 afseende åter å elevantalet anser jag mig icke böra
tillstyrka någon ändring i de bestämmelser, som hittills tillämpats och
hvilka synas mig bättre än de af komiterade föreslagna tjena till en
garanti för att den andra årskursen skall verka fruktbringande.

Det begärda anslaget till utbildning för folkhögskolelärarens kall
finner jag slutligen egnadt att vidmakthålla och stärka de egenskaper,
som särskilt höfvas en god lärare i folkhögskolan. För ändamålet borde
ett belopp af förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor ställas till
Eders Kongl. Maj:ts förfogande att användas enligt de närmare bestämmelser,
som Eders Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreskrifva.

Med hufvudsaklig hänsyn till nuvarande folkhögskolor, utgörande,
med inberäknande af en nyligen i Öfver Torneådalen öppnad, ett antal
af 29, de flesta med både manliga och qvinliga afdelningar, skulle följande

summor kunna beräknas vara till understöd erforderliga:

till folkhögskolor med minst 20 veckors kurs .................. kr. 87,000: —

» qvinliga folkhögskolor med omkring 12 veckors kurs . - 86,000: —

» qvinlig kurs vid manlig folkhögskola med väsentligen

skild undervisning ............................................................ > 4,000: —

» andra årskursen .................................................................. » 20,000: —

Härtill skulle komma dels understöd för elevernas fördelning i flere
afdelningar, förslagsvis 10,000 kronor, dels ett belopp af högst 3,000 kronor
till understöd för utbildning af folkhögskole-lärare och -lärarinnor. Förslagsanslaget
skulle alltså komma att uppgå till omkring 160,000 kronor.
Då emellertid motsvarande bidrag från landstingens sida icke torde kunna
påräknas för de närmaste åren, synes man — helst anslaget är uppfördt
såsom förslagsanslag — för närvarande kunna inskränka sig till anslagets
förhöjning till 120,000 kronor, motsvarande eu ökning i det nuvarande
beloppet med 65,000 kronor.

På grund af hvad jag nu anfört tillstyrker jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

Åttonde hufvudtiteln. 57

dels höja förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor från nuvarande
belopp af 55,000 kronor med 65,000 kronor eller till 120,000 kronor,

dels medgifva, att af anslaget må såsom understöd åt sådana i verksamhet
varande folkhögskolor i riket, som visat sig gagneliga och af Eders
Kongl. Maj:t pröfvas vara i behof af dylikt understöd, utgå

a) till folkhögskola, som pågår minst 20 veckor, högst 3,000 kronor;

b) till qvinlig folkhögskola, som pågår omkring 12 veckor, högst 1,800
kronor;

c) till qvinlig kurs, som samtidigt med manlig folkhögskola pågår
med väsentligen skild undervisning, högst 1,000 kronor;

d) till en andra årskurs vid af staten understödd folkhögskola högst

2.000 kronor, dock endast för såvidt i samma kurs ett antal elever, motsvarande
minst fjerdedelen af dem, som under närmast föregående läsår
genomgått den första årskursen, fortfarande begagna undervisningen; samt
derjemte

e) till anordnande af parallelafdelningar vid folkhögskola, da sadant
pröfvas vid undervisningen i öfningsämnena vara oundgängligen erforderligt,
extra anslag af högst 1,000 kronor för hvarje dylik skola;

allt under vilkor att landsting, kommuner eller enskilde, hvar för sig
eller gemensamt, till vederbörande skola eller kurs lemna bidrag, hvilka,
inberäknadt skolafgifter, sammanlagdt uppgå till minst enahanda belopp
som statsbidraget, samt att berättelse öfver skolans eller kursens verksamhet
årligen af skolstyrelsen ingifves såväl till Eders Kongl. Maj:t som till
vederbörande landsting;

dels och tillåta, att af ifrågavarande förslagsanslag ett belopp af högst

3.000 kronor må enligt de närmare bestämmelser, som Eders Kongl. Maj:t
kan finna lämpligt meddela, användas till understöd lör utbildning af
lärare och lärarinnor vid folkhögskolor.

Med anledning af en inom 1899 års riksdag väckt motion har [18.]
Riksdagen i skrifvelse den 13 sistlidne maj hos Eders Kongl. Maj:t an -Anslag förbe
hållit, "det Eders Kongl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida det i nådiga
kungörelserna den 1 juni 1894 och den 29 maj 1896 föreskrifria vilkor slöjd.
för meddelande af statsbidrag åt lärare och lärarinnor, som i slöjd undervisa
i skolåldern varande gossar och flickor, att undervisningen skall pågå
under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden, kan böra undergå
förändring i syfte, att statsbidrag må kunna utgå, äfven om undervisningen
fortgår under kortare tid, äfvensom att Eders Kongl. Maj:t, derest

Bill. Ull Jliksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

58 Åttonde liufvudtiteln.

så finnes vara lämpligt, inåtte till Riksdagen inkomma med det förslag i
ämnet, hvartill utredningen må gifva anledning.

I Riksdagens skrifvelse erinras till en början om innehållet i de omförmälda
kungörelserna. I den förstnämnda af dessa stadgas, »att skoldistrikt,
som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör visat sig
hafva pa ändamålsenligt sätt i folkskola eller särskild slöjdskola anordnat
undervisning i slöjd för gossar, utan att undervisningen i folkskolans
läsämnen derigenom eftersattes, må af statsmedel för hvarje skola, hvari
antalet slöjdande gossar uppgår till minst tio, erhålla ett årligt understöd
af 75 kronor, derest undervisningen uti ifrågavarande ämne pågår minst
fyra timmar i veckan under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden,
samt att skoldistrikt, om i en dylik skola antalet af dem, som
deltaga i slöjdundervisningen, är så stort, att de för denna undervisning
äro delade i två eller flere afdelningar, må på här ofvan angifna vilkor
för hvarje sådan afdelning, hvari antalet uppgår till minst femton, erhålla
likaledes ett årligt understöd af 75 kronor, skolande förenämnda understöd
utgå från förslagsanslaget till bidrag till aflönande af lärare i slöjd vid
folkskolorna.»

I den andra af de båda kungörelserna föreskinfves, att skoldistrikt,
som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör visar sig hafva på
ändamålsenligt sätt i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola
anordnat undervisning i qvinlig slöjd, bestående i stickning, stoppning,
lappning, linne- och klädsömnad samt, der omständigheterna sådant medgifva,
i spånad och väfning samt flätningsarbeten, utan att undervisningen
i folkskolans läroämnen derigenom eftersättes, må af statsmedel för hvarje
skola, hvari antalet slöjdande flickor uppgår till minst tio, erhålla ett
årligt understöd af 30 kronor, derest undervisningen uti ifrågavarande
ämnen pågår minst fyra timmar i veckan under hela den för folkskolan
bestämda årliga lästiden, samt att skoldistrikt, om i en dylik skola antalet
af dem, som deltaga i slöjdundervisningen, är så stort, att de för denna
undervisning äro delade i två eller flere afdelningar, må på här förut
angifna vilkor för hvarje sådan afdelning, hvari antalet slöjdande uppgår
till minst tjugufem, erhålla likaledes ett årligt understöd af 30 kronor,
äfvensom att förenämnda understöd skola utgå af förslagsanslaget för beredande
af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor.

I motiveringen till omförmälda motion anföres, bland annat, att
motionären villigt medgåfve, att det vid affattandet af ett lagstadgande af
nu ifrågavarande beskaffenhet, afsedt att tillämpas vid tusentals skolor,
som inom vidt skilda trakter af vårt land arbetade under mycket olikartade
förhållanden, måste vara ytterst svårt, för att ej säga omöjligt, att

Åttonde hufvudtiteln. 59

finna en bestämmelse om lärotid, som vore för alla tillfredsställande.
Hvad i städerna äfvensom här och der på landet utan nämnvärd svårighet
läte sig genomföras, vore på landsbygden i allmänhet antingen med största
svårigheter förenadt eller ock omöjligt att verkställa. Betecknande vore
det äfven, att vid riksdagarne 1894 och 1896, då nämnda stadgande om
årlig lärotid varit föremål för öfverläggning inom kamrarne samt af
Riksdagen antagits, af representanter från olika delar af riket uttalats,
endels ganska allvarliga — betänkligheter mot fastställande af åtta manaders
slöjdtid. Vigtiga grunder hade dock, enligt motionärens förmenande,
bort föranleda en begränsning till minst sex månader. I sådant fall hade
föreskriften kommit i öfverensstämmelse med den åsigt, som flertalet af
rikets folkskoleinspektörer vid 1894 års möte uttalat, ty desse, som hade
att på nära håll öfvervälla folkskolornas verksamhet och för den skull
måste anses ega en noggrann kännedom om hvad man af dem med
hänsyn till deras olika organisation och vexlande lokala förhållanden rimligtvis
kunde begära, hade, särskilt beträffande den qyinliga slöjden, ej
vågat föreslå längre undervisningstid än minst sex månader. Då skolslöjden,
utom sin ej oväsentliga uppgift att bibringa en för det praktiska
lifvet nödig och nyttig handfärdighet, hade en stor uppfostrande betydelse
och derjemte åt barnen beredde en behöflig omvexling under deras trägna
sysslande med skolans läsämnen, skulle nog nyssnämnde målsmän för
folkundervisningen hafva sträpgt fasthallit fordran, att slöjdundervisningen
borde bedrifvas under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden,
såvida de ej fruktat, att en sådan bestämmelse mångenstädes ej kunnat
efterlefvas och att dess tillvaro i en folkskolestadga skulle befinnas menlig,
när det blefve ifrågasatt att införa slöjd i skolor, som arbetade under
ogynsamma förhållanden.

Öfvertygad om behofvet af ändring i nämnda hänseende, hade niotionären
funnit sig föranlåten att till 1898 års riksdag aflemna en motion,
hvari det hemstäldes, att i den punkt i nådiga kungörelsen den 29 maj
1896 angående anslag för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern
varande flickor, som innehölle vilkoren för erhållande af statsbidrag,
orden »derest undervisningen uti ifrågavarande ämne pagar minst fyra
timmar i veckan under hela den för folkskolan bestämda arliga lästiden»
måtte utbytas mot följande: »derest undervisningen uti ifrågavarande

ämne pågår minst fyra timmar i veckan under minst sex manader af aret,
eller ock under den kortare tid, under hvilken undervisningen i den egentliga
folkskolan fortgår.» Att de svårigheter, som vore oskiljaktigt förbundna
med en under folkskolans hela lästid fortgående sb>jdundei visning,
ej blott försports inom det län motionären tillhörde, eller Göteborgs och

60 Åttonde hufvudtiteln.

Bohus län, utan äfven annorstädes pa landsbygden, ansåge motionären
framgå dels deraf, att vid diskussioner inom kamrarne representanter
från åtta län uttalat sig till förman för motionen, dels deraf, att Första
Kammaren bifallit densamma och att inom Andra Kammaren, der votering
ej förekommit, talrika instämmanden åtföljt yrkandet om bifall till
motionärens förslag.

Motionären hänvisade i öfrigt till riksdagshandlingarna för år 1898
(motionen n:o 65 och kamrarnes protokoll för den 20 april, Första Kammarens
n:o 24 och Andra Kammarens n:o 28).

Den ändring, som vid Riksdagen år 1898 begärts med afseende på
undervisningstid, hade galt slöjden för flickor. Att så skett, hade berott
pa, att svårigheterna att erhålla statsbidrag för de i qvinlig slöjd undervisande
framträdt betydligt skarpare än i fråga om dem, som undervisade
i goss-slöjd. . Ty då undervisningen i qvinlig slöjd inom Göteborgs och
Bohus län till största delen bestriddes af småskolelärarinnor (165 under
år 1898; medräknades lärarinnor vid mindre folkskolor och biträdande
vid folkskolor, uppginge antalet till 198), och äfven i andra län nämnda
lärarinnor i stort antal undervisade i slöjd, men dessa lärarinnor af helt
naturliga skäl maste undervisa sina egna skolbarn hufvudsakligen under
den ljusare och blidare årstiden och för den skull måste under vårterminen
senare börja och under höstterminen tidigare sluta sina skolor,
stälde sig vilkoret att undervisa i slöjd under hela den för folkskolan bestämda.
arliga lästiden helt annorlunda och ogynsammare för dem än för
undervisare i goss-slöjd, hvilka samtlige vore lärare i folkskolan. Den i
slöjd undervisande folkskoleläraren gjorde ju ingen uppoffring genom att
slöjda hela den stadgade tiden, om detta eljest vore möjligt, ty han måste
ju ändå under samma tid stanna på sin station för att undervisa barnen
i folkskolans öfriga läroämnen, men den i slöjd undervisande småskolelärarinnan,
som ej finge under hela läsåret undervisa sina småskolebarn
samtidigt med folkskolan, som under sitt läsår oftast måste bo ensam i
eff enstaka beläget skolhus och som väl kunde behöfva att under sin
ferietid få vistas hos föräldrar eller anhöriga på annan ort, måste i de
flesta fall, såvida hon ville komma i åtnjutande af statsbidrag, begifva sig
till sin skola en månad tidigare och stanna der qvar en månad längre
enkom för bestridande af fyra timmars slöjdundervisning i veckan, som
hon hade att meddela folkskolans flickor. Om betydelsen af detta skäl
för ändring i fråga om tiden för flickors undervisning i slöjd ej syntes
kunna förnekas, vore det likväl ej det enda eller ens det förnämsta. Andra
kunde anföras, som i lika grad gälde goss-slöjd och flick-slöjd och af
hvilka det framginge, att, om en ändring i ofta nämnda afseende för de

Åttonde hufvudtiteln. 61

undervisande vore önsklig, den icke mindre vore önsklig och behöflig för
de slöjdande barnen. Äfven om slöjdundervisningen meddelades uteslutande
af folkskolans lärare och lärarinnor, råkade man på landsbygden ut för
nästan oöfvervinneliga svårigheter. Så blefve förhållandet särskildt under
den mörkaste årstiden vid vårterminens början och under sista delen af
höstterminen. Huru skulle man under sådan årstid kunna ifrågasätta
slöjdundervisning, om barnen, efter att hafva sysselsatts med läsundervisning
så länge de kunde se vid dagsljus, derefter skulle slöjda vid konstgjord
belysning och sedan vandra hem i mörker, stundom på obanade
stigar, kanske genom skogar och vildmarker, en väglängd, som ej sällan
kunde uppgå till en half mil, ja derutöfver. Ville man åter för afvärjande
af denna olägenhet bereda utrymme åt slöjden medelst minskande
af timantalet, som vore anslaget åt folkskolans öfriga läroämnen, hindrades
man af föreskriften, att folkskoleinspektör, när statsbidrag söktes, skulle
»intyga, att skoldistriktet på ändamålsenligt sätt anordnat undervisning i
slöjd för gossar eller flickor, utan att undervisningen i folkskolans läsämnen
derigenom eftersattes». Och skulle än saken till äfventyr under den
mörka årstiden kunna någorlunda tillfredsställande ordnas i sådana folkskolor,
der barnen åtnjöte daglig undervisning, t. ex. på det sätt, att de
fem första dagarne i veckan användes till undervisning i läsämnen och
lördagen till slöjd, så stode man deremot fullkomligt rådlös med afseende
på andra grupper af folkskolor, som till mycket stort antal för närvarande
funnes och säkerligen under en lång framtid komme att finnas i vårt land.
Så vore förhållandet i alla fasta folkskolor med hvarannandagsläsning.
Huru skulle det i skolor, der barnen åtnjöte undervisning endast tre dagar
i veckan, låta sig göra att under den mörka årstiden, som åtminstone
kunde beräknas till två månader af läsåret, undantaga en dag i veckan
till slöjd? Samma svårigheter mötte i nästan alla s. k. mindre folkskolor,
der småskog- och folkskoleafdelningarna besökte skolan vexelvis hvarannan
dag. Och hvad anginge de i glest befolkade trakter i stor mängd förekommande
flyttande folkskolorna, vore det väl uppenbart, att man ej till
förmån för slöjden kunde taga någon enda timme från de öfriga ämnena,
hvadan äfven i dessa skolor slöjdundervisningen under den mörkaste tiden
blefve omöjliggjord, såvida man ej ville slöjda vid lampljus och låta barnen
gå hem i mörker eller ock inskränka slöjden till de i skolans närmaste
grannskap boende, hvithet, huru orimligt det vore, enligt hvad från fullt
trovärdigt håll uppgifvits, i följd af nu gällande vilkor för erhållande af
statsbidrag flerstädes både egt rum.

Af det ofvan sagda ansåge motionären framlysa, att bestämmelserna
med afseende på undervisningstid i folkskoleslöjden vid eu stor mängd

62 Åttonde liufvudtiteln.

af skolor ej kunde efterlefvas. Och då motionären förestälde sig, att det
för staten, som för folkundervisningen gjort och gjorde så stora uppoffringar,
borde vara önskvärdt, att de rika understöden måtte komma så
många som möjligt till godo, hade motionären ansett den olägenheten, att
slöjdtiden i någon män förkortades, vara vida mindre än den, att nu
gällande stadgande bibehölles med påföljd, att ett af folkskolans vigtigare
läroämnen aldrig finge inträda i en stor del af de svenska skolorna och
i följd deraf många fattiga hem blefve beröfvade det gagn och den glädje,
som eljest kunnat komma dem till del.

Vidare omtalas uti Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, hurusom, då
statsutskottet vid 181)8 års riksdag till behandling förehaft den af motionären
då väckta motionen, utskottet förklarat sig ej kunna förorda hvad
i samma motion föreslagits och som skäl dertill anfört, dels att någon på
erfarenhet grundad öfvertygelse om behöfligheten af förändring i gällande
bestämmelser ännu icke kunnat vinnas, dels att den af motionären föreslagna
förändringen strede mot den grundsats, som vid slöjdundervisningens
införande i våra folkskolor framhållits, eller att den skulle bereda en
nyttig omvexling mellan själs- och kroppsarbete och förekomma en ensidig
utveckling på grund af sysselsättning med endast bokliga studier, hvarför
slöjdundervisningen borde meddelas i folkskolan och såsom en nödvändig
del af det hela ingå bland öfriga undervisningsämnen, och dels att den
ifrågasatta förändringen kunde leda dertill, att undervisningen i slöjd komme
att till tiden inskränkas vid vissa skolor, der den för närvarande påginge
under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden.

Statsutskottet vid 1899 års riksdag hade deremot, enär det af motionären
vid 1898 års riksdag väckta förslaget, på sätt motionären åberopat,
blifvit af Första Kammaren antaget och äfven inom Andra Kammaren
vunnit tillslutning, och då vidare den föreliggande motionen afsåge förändringar
i bestämmelserna om statsbidrag " till slöjdundervisning icke
endast för flickor, utan äfven för gossar, visserligen icke ansett sig
böra föreslå Riksdagen att i enlighet med motionärens förslag omedelbart
besluta förändring i omförmälda bestämmelser, men funnit sig böra hemställa,
att en skrifvelse i ämnet måtte till Eders Kongl. Maj:t aflåtas med
hemställan om utredning, huruvida vilkoren för tillgodonjutande af statsbidrag
för slöjdskolor lämpligen borde undergå förändring i sådant syfte,
som i motionen föreslagits, och med anhållan tillika, att Eders Kongl.
Magt, derest så funnes varva lämpligt, måtte till Riksdagen inkomma med
det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Detta statsutskottets förslag hade af Riksdagen bifallits.

Åttonde hufvudtiteln.

Riksdagens ofvannämnda skrifvelse har genom nådig remiss den 19
maj 1899 blifvit för afgifvande af utlåtanden öfverlemnad till öfverståt
hållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande, till
domkapitlen i riket med förständigande att höra vederbörande folkskoleinspektörer
samt till Stockholms stads konsistorium och öfverstyrelsen
för Stockholms stads folkskolor.

Några af dem, som på grund häraf i ärendet sig yttrat, hafva hemstält,
att Riksdagens framställning icke måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts bifall
och dervid anfört hufvudsakligen följande. Den för slöjdundervisning i
folkskolorna tillmätta tiden vore redan enligt nu gällande bestämmelser
väl knapp för att med denna undervisning skulle kunna vinnas resultat,
motsvarande dertill beviljade anslag. Dessutom borde slöjdundervisningen,
hvars betydelse vore ej blott att bibringa teknisk färdighet, utan framför
allt att verka som uppfostringsmedel, likställas med öfriga läroämnen i
stället för att, såsom nu, intaga en undantagsställning i förhållande till
dem. Derför förelåge intet skäl att göra medgifvande i afseende på den
föreskrifna årliga undervisningstiden. Förkortade man denna, stärkte man
nemligen den på många håll rådande uppfattningen af slöjden som ett
biämne. Bibehölle man åter nu gällande bestämmelser, hvilka för öfrigt
— åtminstone beträffande undervisningen i qvinlig slöjd — egt gällande
kraft under för kort tid för att man skulle kunnat komma till bestämd
åsigt om behöfligheten af deras förändring, skulle sannolikt äfven i sådana
skolor, der slöjdundervisningen ännu icke vore tillfredsställande anordnad,
införandet af en bättre ordning påskyndas. En ändamålsenligare anordning
af slöjdundervisningen skulle kunna införas i landets skolor, om t. ex.
undervisningen började något tidigare, än nu vanligen vore förhållandet,
och om allt för lång middagsrast ej medgåfves. Mot motionärens påstående,
att den för slöjden föreskrifna årliga undervisningstiden borde inskränkas
för småskolelärarinnans skull, som i annat fall, om bon vore äfven slöjdlärarinna
i folkskola, måste uppehålla sig i skoldistriktet äfven på tider,
då småskolan ej vore i gång, kunde invändas, att det vore jemförelsevis
sällsynt och i alla händelser icke någonstädes nödvändigt, att småskolans
läseterminer infölle på andra tider än folkskolans, samt att man kunde
ifrågasätta, huruvida det vore rigtigt, att lärarinnornas intressen tillgodosåges
på bekostnad af undervisningen i ett bland folkskolans vigtigare
läroämnen. Äfven under den mörkare årstiden kunde slöjd inrymmas på
folkskolans arbetsordning. Den konstgjorda belysningen vore nemligen
icke skadligare för barnen under slöjdtiinmarne än under andra lärotimmar,
och i vissa delar af landet måste barnen gå hem i skymning eller mörker,
äfven om slöjdundervisning icke förekomme i skolan. Hvad sålunda blifvit

64 Åttonde hnfvudtiteln.

sagdt till stöd för bibehållande af nu gällande bestämmelser rörande den
årliga undervisningstiden i slöjd, gälde äfven, då fråga vore om mindre
gynsamt anordnade skolor. Särskildt beträffande sådana skolor, der barnen
endast hvarannan dag infunne sig i skolan, vore dessa så otillfredsställande
anordnade, att de snarare borde afskaffa^ än till skada för slöjdundervisningen
föranleda minskning i den tid, som blifvit åt denna anslagen.
Slutligen hade föreskriften, att slöjdundervisningen skulle pågå hela den
tid, folkskolan vore i verksamhet, haft det goda med sig, att många barn
derigenom förmåtts att på de bestämda lärotiderna ordentligt infinna sig
till skolarbetet och att utan afbrott begagna undervisningen till dess de
fått tillstånd att afgå från skolan.

Beträffande Stockholm och de flesta öfriga städer vore, enligt vederbörande
myndigheters yttranden, inga förändringar i nuvarande föreskrifter
rörande slöjdundervisningen erforderliga.

De flesta af dem, från hvilka utlåtanden infordrats, anse emellertid,
att behof af ändring i nu gällande bestämmelser rörande tiden för slöjdundervisningen
gjort sig gällande. Till stöd för denna åsigt hafva de
framhållit och ytterligare utvecklat de skäl, som af motionären framstälts.
Särskildt har dervid betonats den omständigheten, att med nuvarande
lagstiftning det kunde hända, att en församling, der slöjdundervisning påginge
t. ex. fem månader om året, kunde få fullt statsbidrag, under det
en annan, der det slöjdades 6 å 7 månader årligen, icke kunde erhålla
något bidrag af allmänna medel till ifrågavarande undervisning, om nemligen
folkskolans årliga undervisningstid vore bestämd till åtta kalendermånader.

Beträffande den ändring, som borde vidtagas i nu gällande föreskrifter
rörande slöjdundervisning i folkskolan, hafva mycket vexlande åsigter
uttalats.

Några hafva förklarat sig ej hafva något att erinra mot motionärens
framställning.

Andra hafva ansett önskvärdt, att, utan förkortande af den sammanlagda
minimitiden, jemkning vidtoges beträffande föreskriften om visst
antal slöjdtimmar i veckan. Så har t. ex. föreslagits, att de nuvarande
bestämmelserna skulle bibehållas som hufvudregel, men att det undantagsvis,
der sådant visade sig nödvändigt, skulle medgifvas, att slöjdundervisningen
inskränktes till 23 veckor om året samtidigt med folkskolans
undervisningstid, men i sådant fall med minst sex timmars undervisning i
veckan, så att minst 138 timmar om året fortfarande komme hvarje slöjdafdelning
till del.

Ett annat förslag i samma syfte är, att den under de två vinter -

Åttonde hufvudtiteln.

månaderna, då slöjdundervisningen skulle inställas, uppkommande bristen
i slöjdtimmarnes antal skulle fyllas antingen genom ökning i timantalet
under de sex återstående månaderna eller genom komplettering under
ferierna.

Med hänsyn särskilt till slöjdundervisningen för flickor har den åsigt
uttalats, att, om åtta månaders årlig undervisningstid bibehölles, statsbidragborde
få utgå, äfven om denna tid endels sammanfölle med småskolans
och mindre folkskolans lästid, i hvilket fall folkskolans flickor dock vore
i tillfälle att deltaga i slöjdundervisningen under största delen af folkskolans
undervisningstid.

Åtskilliga af dem, som afgifvit utlåtande i frågan, förmena, att inskränkning
borde göras i den nu för slöjdundervisningen föreskrift^ årliga
undervisningstiden, och att skoldistrikten detta oaktadt borde få utbekomma
hela beloppet af det nu för ändamålet anslagna statsbidraget. Dock hafva
dervid några gjort det förbehåll, att inskränkningen skulle få vidtagas
endast i det fall, att den pröfvades vara af behofvet påkallad.

Angående omfattningen af den förordade inskränkningen hafva olika
meningar framstålts. Så har föreslagits, att undervisningen i slöjd skulle
årligen pågå minst sex månader, eller under 25 veckor med minst fyra
timmar i veckan, eller under 20 veckor med minst fem timmar i hvarje
vecka, eller fyra timmar i veckan under sex månader och två timmar
hvarje vecka under läsårets två mörkaste månader, eller till 100 timmar,
fördelade på minst 25 veckor och med minst två timmar i hvarje vecka,
vare sig i samband med repetitionsförhören i skolor, der läsning påginge
sex timmar dagligen, eller å ljusare dagar såsom en sjette arbetstimme i
skolor, der undervisning meddelades fem timmar om dagen, eller 120
timmar eller 130 timmar, med rätt för skolråden att på lämpligaste sätt
fördela dem under folkskolans lästid.

I många af utlåtandena uttalas den farhågan, åt t, derest den stadgade
undervisningstiden förkortades, utan att samtidigt dermed det för slöjdundervisningens
främjande anslagna statsbidrag gjordes med hänsyn till
beloppet beroende af slöjdundervisningstidens längd, denna tid skulle äfven
i sådana skolor, i hvilka slöjdundervisning utan svårighet kunde pågå
under åtta månader af året eller eljest under folkskolans hela arliga lästid,
komma att lida afsevärd afknappning. Till förebyggande af att på
sådant sätt det med statsbidraget afsedda ändamålet skulle i väsentlig man
förfelas hafva åtskilliga utvägar föreslagits. Så borde inskränkning af
undervisningstiden få ega rum endast i vissa slag af skolor, t. ex. fasta
skolor med afdelningsläsning och flyttande skolor.

Enligt andra förslag borde undervisningstiden — såsom jag i annat

Dill. till Rikad. Prut. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 9

Cfi Åttonde hufvudtiteln.

sammanhang redan antydt — få förkortas endast när vederbörande myndighet,
Eders Kongl. Maj:t, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller
domkapitlet, efter folkskoleinspektörens hörande, pröfvat en sådan förkortning
vara af behofvet påkallad.

Många af dem, som afgifvit utlåtanden uti ifrågavarande ärende, hafva
ifrågasatt, att statsbidraget skulle sänkas i den mån, undervisningstiden
förkortades, antingen på det sätt att uti folkskolor, der hinder mötte för
åtta månaders undervisning i slöjd — flyttande folkskolor, och skolor, der
folk- och småskoleafdelningarna undervisades på skilda tider -— statsbidraget
skulle utgå med visst fixt lägre belopp än eljest, t. ex. hälften,
eller ock, i likhet med hvad beträffande fortsättningsskolor funnes föreskrifvet,
så att statsbidraget skulle ställas i direkt förhållande till den
särskilda minimitid, hvilken blifvit antingen i lagen faststäld eller, på sätt
förut är sagdt, efter pröfning för visst fall bestämd.

Några af dem, som yttrat sig rörande nedsättning af den årliga undervisningstiden,
hafva ansett, att denna i vissa skolor kunde sättas så lågt
som till fyra månader. I ett af utlåtandena föreslås, att, enär den årliga
undervisningstiden i skolor med åtta månaders undervisningstid om året,
efter afräkning af helgdagarna, torde kunna beräknas till 128 timmar
årligen, samt barnen för vinnande af det med skolslöjden afsedda resultat
kunde anses behöfva en undervisningstid af minst två läsår med nu stadgade
minsta undervisningstid för slöjd eller omkring 256 timmar, till följd
hvaraf och då hvarje barn gemenligen under sin skolålder bevistade folkskolan
under fyra år, minimitiden för hvarje barns undervisning i slöjd
skulle kunna sättas till (54 timmar för hvarje läsår, skoldistrikt, som föranstaltade
undervisning i slöjd under kortare tid än 128 timmar under
läsåret, dock minst 64 timmar, borde vara berättigadt att erhålla för 64
timmars undervisning hälften och för hvarje 16 timmars ytterligare undervisning
derutöfver en åttondedel af det statsunderstöd skoldistriktet enligt
nu gällande bestämmelser för hel undervisningstid egde med hänsyn till
lärj ungeanta let til Igo donj uta.

I sammanhang med sålunda framstälda förslag om statsunderstödets
minskning i proportion till undervisningstidens längd hafva vissa bland de
hörda myndigheterna och tjenstemännen hemstält om höjning i visst fall
af statsbidragets belopp, särskild! beträffande anslaget till främjande af
den qvinliga slöjdundervisningen.

Några hafva föreslagit, att statsbidrag till främjande af goss-slöjd
måtte utgå med 75 kronor, om undervisningen pågått åtta månader, med
65 kronor, derest undervisningstiden uppgått till sju månader, och med 55
kronor, om undervisning uti ifrågavarande ämne meddelats endast sex

Åttonde hufvndtiteln. 67

månader. Beträffande den qvinliga slöjden skulle den, enligt samma förslag,
understödjas med 40 kronor för åtta månaders undervisning samt
med 35 kronor för sju månaders och med 30 kronor för sex månaders
undervisning.

Enligt ett annat förslag deremot borde statsanslaget till goss-slöjd
utgå med 80, 60 och 40 kronor och till flickslöjd med 40, 30 och 20
kronor, allt efter som undervisningen pågått åtta, sju eller sex månader.

Äfvenledes har det förslag framstälts, att statsbidragets storlek för
slöjdskola med minst tio elever, då fråga vore om goss-slöjd, måtte vid
minst 30V2 veckors — d. v. s. åtta månaders, minskade med fyra till fortsättningsskola
använda veckor — undervisning utgå med 80 kronor, men
vid sex månaders undervisning med 60 kronor, att sådant anslag till flickslöjd
måtte för samma tider utgå med respektive 40 och 30 kronor, för
hvarje skola med tio eller skolafdelning med tjugufem elever, allt under
förutsättning, att hvarje barn åtnjöte undervisning hela den ifrågavarande
tiden, men att deremot till skolor, der olika afdelningar på olika tider af
året undervisades i slöjd, måtte i fråga om slöjd för gossar lemnas ett
statsbidrag af 40 kronor och i fråga om slöjd för flickor ett statsbidrag
af 20 kronor för hvarje slöjdafdelning af tio elever, som undervisades fyra
månader af året, dock att icke mer än två sådana bidrag finge lemnas åt
hvarje skola för goss-slöjd och ej heller mer än två åt hvarje skola för
flickslöjd.

I samband härmed har äfven hemstälts, huruvida det icke borde stadgas,
att, om de slöjdande barnens antal i en flyttande skola på de stationer,
mellan hvilka skolan flyttade, uppginge till tio, statsbidrag skulle kunna
erhållas.

Vidare har ifrågasatts, att statsanslaget till slöjdskolorna skulle af
vederbörande skoldistrikt reqvireras först i december, då dels genom inspektioner,
dels genom utdrag ur slöjdjournaler knnde styrkas, att antalet
slöjdande barn varit i regel det lagstadgade icke blott under arets tre
första månader utan under hela året.

Jemväl den önskan har uttalats, att bestämmelserna om statsbidrag
till främjande af undervisning i slöjd för gossar måtte få tillämpas äfven
på sådana mindre folkskolor, i hvilka undervisning i goss-slöjd meddelades.

Erforderligt anses äfven vara, att förbud utfärdades mot att förlägga
slöjdundervisningen uteslutande till lördagen eller i allmänhet till en enda
veckodag med fyra till sex timmar i följd, hvilket vore i strid med slöjdundervisningens
sanna intresse jemväl ur den synpunkten, att många föräldrar
ogerna läte sina barn besöka skolan endast för att deltaga i slöjdundervisningen.

68 Åttonde hufvudtiteln.

Slutligen har hemstält*, huruvida icke, derest i ärendet föreslagna
ändringar i större eller mindre mån komme till utförande, de många föreskrifter,
hvilka för närvarande gälde i afseende på anslagen för slöjdundervisningen
och som mer eller mindre skulle beröras af dessa ändringar,
nemligen nådiga kungörelserna den 26 oktober 1883, den 1 juni 1894
och den 29 maj 1896 samt nådiga cirkulären af de båda sistnämnda dagarne,
dervid lämpligen kunde och borde sammanföras till en enda allmän
författning.

Samme motionär, som väckt den motion, hvarom nu varit fråga, hade
till 1899 års riksdags ompröfvande framlagt en annan motion jemväl
rörande slöjdundervisningen. I denna hade han hemstält, att Riksdagen
ville besluta, att slöjdskolor för gossar och flickor måtte blifva likstälda
med öfriga i Eders Kongl. Maj:ts cirkulär till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
den 28 maj 1897 omnämnda skolor i fråga om utbekommande
af lönetillskott af allmänna medel. Med anledning deraf har Riksdagen
i skrifvelse den 13 maj 1899 hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t måtte efter verkstäld utredning till Riksdagen inkomma
med förslag till sådan förändring i gällande bestämmelser angående tillgodonjutande
af statsunderstöd för slöjdundervisning, att dylikt understöd
matte kunna utbetalas jemväl för slöjdundervisning, som vid nyinrättad
slöjdskola eller vid folkskola, der slöjdundervisning ej förut meddelats,
tagit sin början å annan tid af kalenderåret än vid vårterminens början.
Till redogörelse för innehållet i denna Riksdagens skrifvelse torde iag nu
i oiverga.

Till stöd för omförmälda framställning har Riksdagen åberopat de i
motionen anförda skäl, hvilka äro i hufvudsak följande. Genom nådiga
kungörelsen den 1 juni 1894 vore såsom vilkor för erhållande af statsbidrag
stadgadt, att undervisningen i slöjdskola för i skolåldern varande
gossar skulle fortgå »minst fyra timmar i veckan under hela den för folkskolan
bestämda årliga lästiden.» Emellertid hade ofta inträffat, att eu
nyinrättad slöjdskola ej trädt i verksamhet förr än vid höstterminens
början, och da för dylik skola ingifvits ansökan om statsbidrag för
denna kortare tid åt aret, under hvilken slöjdundervisning vid skolan bedrifvits,
hade sådan ansökan alltid blifvit afslagen under hänvisning till
förut anförda stadgande. Annorlunda hade naturligen ej kunnat ske, och så
länge ifrågavarande stadgande oförändradt qvarstode, kunde dylika ansökningar
icke bifallas. Giltig anledning till ändring i detta afseende syntes
obestridligen förefinnas. Den enklaste konseqvens tycktes nemligen fordra,
att slöjdskolorna uti ifrågavarande hänseende likstäldes med andra skolor,

Åttonde lmfvudtiteln. 69

så att äfven för slöjdskolorna finge gälla hvad i berörda fall vore stadgadt
i nådiga cirkuläret den 28 maj 1897. I sådana skoldistrikt, der läsåret
började med höstterminen — och deras antal blefve med hvarje ar allt
större — vore det ju det allra naturligaste, att en beslutad slöjdskola
trädde i verksamhet vid höstterminens början. Många omständigheter
kunde dessutom göra det omöjligt att få en beslutad slöjdskola i gång vid
början af vårterminen.

Det i motionen afsedda stadgandet i det numera upphäfda cirkuläret
den 28 maj 1897, hvilket stadgande återfinnes i det nu gällande nådiga
cirkuläret den 27 maj 1898 till Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande
i samtliga län rörande förändrade bestämmelser angående lönetillskott af
allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor, innehåller, att
för utbekommande af lönetillskott af allmänna, medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor hinder ej bör möta vare sig deraf
att en småskola eller mindre folkskola under årets lopp förändrats till
folkskola, i hvilken händelse lönetillskott till det för hvarje fall bestämda
belopp må utgå för de tider af året. då hvardera skolan varit i verksamhet,
eller deraf att ny läraretjenst eller ny skola inrättats under så framskriden
tid af året, att af sådan anledning undervisningen ej kunnat fortgå
hela den stadgade tiden, i hvilken händelse lönetillskott må utgå för den
tid undervisningen bedrifvits.

Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning hafva genom nådig
remiss den 19 maj 1899 utlåtanden infordrats från öfverståthållareembetet,
Eders Kongl. Mapts samtlige befallningshafvande, domkapitlen, Stockholms
stads konsistorium och öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor äfvensom,
genom domkapitlen, från rikets folkskoleinspektörer; och hafva samtlige,
hvilka sålunda blifvit i ärendet hörda, tillstyrkt eller åtminstone icke motsatt
sig bifall till Riksdagens hemställan.

Såsom skäl för vidtagande af den föreslagna förändringen har dervid
hufvudsakligen åberopats, att det vore både löljdrigtigt och rättvist att i
fråga om skolslöjden uti ifrågavarande hänseende medgifva samma förmån,
som vore stadgad beträffande statens bidrag till den öfriga folkskoleundervisningen,
helst ett allmännare införande i folkskolorna åt berörda vigtiga
läroämne derigenom otvifvelaktigt skulle befordras. Härjemte har framhållits,
att det i de allt talrikare fall, der läsåret toge sin början med
höstterminen, vore både naturligare och ändamälsenligare att slöjdskola
öppnades vid läsårets början, då schema uppgjordes att gälla för året i
dess helhet, än vid kalenderårets början, som in folie midt i den u ndervisningstid,
hvarunder de äldre barnen flitigast besökte skolan. Pa sadant

70 Åttonde hufvudtiteln.

sätt blefve slöjdundervisningen mera metodiskt anordnad från början och
mera fruktbringande i längden.

Beträffande de närmare vilkoren för åtnjutande af den förmån, hvarom
nu är fråga, hafva olika åsigter uttalats.

I flere utlåtanden har den mening framstälts, att enär den årliga
undervisningen i folkskolorna vore fördelad på två terminer och det syntes
lämpligt, att ett nytt läroämne ej infördes å annan tid än från och med
en termins början, då jemväl arbetsordning för terminsundervisningen plägade
uppgöras, skäl icke vore för handen till annan ändring uti berörda
syfte än att bidrag af allmänna medel till slöjdundervisning Ange utgå,
der denna undervisning toge sin början i sammanhang med höstterminen,
en regel som lämpligen ock kunde tillämpas å en vid höstterminens begynnelse
nyinrättad särskild slöjdskola. I synnerhet med hänsyn till folkskolor
med afdelningsläsning likasom till de flyttande skolorna, borde det
stadgas såsom vilkor för erhållande af statsbidrag, att nyanordnad slöjdundervisning
skulle pågå minst höstterminen, enär det vore hvarken behöflig!
. eller nyttigt att bestämma en kortare tid. Men statsbidrag till
undervisning i slöjd, meddelad i nyinrättad slöjdskola, borde dock, enligt
ett förslag, få utgå för hösttermin endast för så vidt slöjdskolan vore stäld
i samband med folkskola eller mindre folkskola, der läsåret toge sin början
med nämnda termin.

I nära anslutning till dessa förslag har hemstälts, att statsbidrag till
under året anordnad slöjdundervisning skulle få utgå endast i det fall, att
undervisningen påginge under minst halfva den för distriktets slöjdskolor
bestämda årliga arbetstiden, i hvilket fall statsbidraget borde nedsättas till
hälften af det för ar bestämda beloppet. Enligt eu annan mening borde,
da särskilda slöjdskolor, hvilka alltid komme att blifva ett fatal, kunde
utan men lör annan läroanstalt begynna sitt arbete vid hvilken tid på
året som helst, statsanslag till dessa skolor erhållas utan hänsyn till tiden
för deras öppnande.

Beträffande statsbidragets belopp i detta fall har föreslagits, att det
boi’de beräknas för månad, så att det för goss-slöjd skulle utgå med 10
kronor och för flickslöjd med 5 kronor för arbetsmånad, dock ej till högre
belopp för år än 80 kronor för förra slaget af slöjd och 40 kronor för
det senare. I åtskilliga utlåtanden förordas stadgande derom, att, om
slöjdundervisning anordnades så sent under året, att den ej kunde pågå
åtta manader, statsbidrag till främjande af denna undervisning likväl skulle
kunna erhållas, dock ej för kortare årlig undervisningstid än två månader.
En af dem, från hvilka utlåtanden infordrats, har hemstält om bifall till
motionärens framställning, under förutsättning likväl, att beslutet om en

Åttonde hufVudtiteln.

slöjdskolas inrättande under en kortare tid än sex månader af kalenderåret
tillika innehölle bestämmelse om att samma slöjdskola måste pågå
äfven under det närmast följande kalenderåret och efter samma plan, som
vid beslutets fattande blifvit faststäld.

Hvad vidare angår sättet för beräknande af statsbidragets belopp hafva
de flesta af dem, som blifvit i ärendet hörda, tillstyrkt, att bidraget skulle,
i öfverensstämmelse med nådiga cirkuläret den 27 maj 1898 och enligt
hvad i Riksdagens skrifvelse blifvit anfördt, utgå för den tid undervisningen
bedrifvits. Dock har härvid gjorts framställning om, att undervisningstiden
måtte beräknas i fulla kalendermånader och understödet bestämmas
till deremot svarande belopp. I motsats häremot har i ett utlåtande
yrkats, att, i fall slöjdskola inrättats under så framskriden tid af
året, att undervisningen af sådan anledning ej kunnat fortgå hela den
stadgade tiden, statsbidrag borde utgå för det antal timmar undervisningen
bedrifvits.

Uppmärksamheten har i några utlåtanden fästs derpå, att särskild
bestämmelse vore af nöden derom, att, derest i förut befintlig slöjdskola
eller i folkskola, der undervisning i slöjd meddelades, ny, till statsbidrag
eljest berättigad slöjdafdelning inrättades å annan tid än vid vårterminens
början, understöd äfven i sådant fall finge utgå.

Slutligen har den åsigt uttalats, att statsbidrag borde kunna erhållas
icke blott under den i Riksdagens skrifvelse afsedda förutsättning, utan
äfven, på sätt uti nådiga cirkuläret den 27 maj 1898 omförmäles, i andra
fall, der sådana oförutsedda och oförvållade hinder för undervisningens
fortgång inträffat, att de icke kunnat af skoldistriktet undanrödjas, till
exempel om lärarebefattning blefve ledig och icke kunde under återstoden
af läsåret på lämpligt sätt besättas eller uppehållas, eller om undervisningen
måst på grund af farsot under någon tid inställas.

De många skiftande förslag, som i de inkomna underdåniga utlåtandena
framställa, syntes kräfva eu ytterligare af sakkunnige från olika delar
af landet verkstäld utredning. Eders Kongl. Maj:t täcktes derför bemyndiga
mig att för utredning af ifrågavarande jemte vissa andra till folkundervisningen
hörande frågor sammankalla fem sakkunnige. Dessa sammanträdde
den 1 sistlidne november och den 23 i samma månad öfverleinnade
de till ecklesiastikdepartementet utlåtande angående vilkoren för erhållande
af statsbidrag för slöjdundervisningen vid folkskolorna. Uti utlåtandet
hafva de framstå It följande förslag till föreskrifter rörande anslag för beredande
af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande gossar och flickor.

I. Skoldistrikt, som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör

72 Åttonde httfvudtiteln.

visar sig hafva på ändamålsenligt sätt i folkskola eller särskild slöjdskola
anordnat undervisning i slöjd för i skolåldern varande gossar, bestående i
träslöjd och, der omständigheterna sådant medgifva, i metallslöjd, eller i
folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola undervisning i slöjd
för i skolåldern varande flickor, bestående i stickning, linnesömnad, stoppning
och lappning samt, der omständigheterna sådant medgifva, i klädsömnad,
spånad, väfnad och flätningsarbeten, utan att undervisningen i
folkskolans öfriga läroämnen derigenom eftersättes, må af statsmedel för
hvarje skola, hvari minst tio gossar eller tio flickor varit för slöjdundervisningen
vid hvarje lästermins början inskrifna och, så länge de tillhört
skolan, i allmänhet uti densamma deltagit, eller, om i en dylik skola antalet
af dem, som deltagit i slöjdundervisningen, varit så stort, att de för
denna undervisning varit delade i två eller flere afdelningar, för hvarje
sådan afdelning, hvari minst femton slöjdande gossar eller minst tjugufem
slöjdande flickor varit för slöjdundervisningen vid hvarje lästermins början
inskrifna och, så länge de tillhört skolan, i allmänhet uti densamma deltagit,
erhålla ett årligt understöd af SO kronor för dylik skola eller dylik
afdelning med slöjdande gossar och af 40 kronor för dylik skola eller
dylik afdelning med slöjdande flickor, derest undervisningen uti ifrågavarande
ämne antingen

a) pågått minst fyra timmar i veckan under åtta undervisningsmånader,
hvarje kalendermånad beräknad till trettio dagar, eller

b) under högst två månader af den mörkare årstiden pågått endast
två timmar i veckan men under lika lång tid af den ljusare delen
af året fortgått sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, och
under återstående undervisningsmånader fyra timmar i veckan, eller

e) under högst två månader af den mörkare årstiden varit instäld,
men under dubbelt så lång tid af den ljusare delen af året fortgått
sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, och under återstående
undervisningsmånader fyra timmar i veckan;

börande tiden lör undervisning i slöjd falla inom den folkskolas eller
mindre folkskolas undervisningstid, som de slöjdande barnen tillhöra,
eller ock dels inom nämnda skolas, dels inom småskolans undervisningstid.

2. Om vid folkskola eller mindre folkskola undervisningen i slöjd
under högst två månader af den mörkare årstiden pågått endast två timmar
i veckan och under återstående sex undervisningsmånader fyra timmar
i veckan, må efter uppfyllande af öfriga i mom. 1 angifna vilkor sju
åttondedelar af förenämnda understöd uppbäras.

8. Om vid sådan skola, som i nästföregående mom. omförmäles,
undervisningen i slöjd under högst två månader af den mörkare årstiden

Åttonde hufvudtiteln.

varit instäld, men under återstående sex undervisningsmånader pågått fyra
timmar i veckan, må under enahanda vilkor tre fjerdedelar af det understöd
uppbäras, som kan erhållas för åtta månaders undervisning.

4. Om slöjdundervisning anordnats blott å en station för flyttande
skola eller blott för en afdelning af en eller flere årsklasser af skola, der
olika årsklasser undervisas på skilda tider af året, må för halfva antalet
af de i mom. 1—3 upptagna undervisningsmånader understöd af statsmedel
uppbäras med hälften af de belopp, som kunna erhållas enligt -i
samma mom. angifna bestämmelser och vilkor.

5. Förenämnda understöd skola utgå från förslagsanslagen till bidrag
för aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna och för beredande af
undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor. Ansökningar om
dylikt understöd, affattade enligt faststäldt formulär och försedda ined
deri angifna uppgifter, skola, särskildt för gossar och särskild! för flickor,
till folkskoleinspektören insändas i två exemplar, hvaraf det ena, försedt
med hans intyg, bör af skolrådet (skolstyrelsen) ingifvas eller med allmänna
posten insändas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter början
af december månad det år, för hvithet understödet sökes, eller senast före
utgången af januari månad följande år, börande hinder för utbekommande
af understöd icke möta vare sig a) deraf, att undervisningen i följd af
farsot måst för någon tid inställas, eller b) deraf, att slöjdundervisning
vid folkskola, mindre folkskola, särskild slöjdskola eller för slöjdafdelning
vid dylika skolor anordnats under en så framskriden del af året, att af
sådan anledning undervisningen ej kunnat fortgå hela den för statsbidrags
erhållande bestämda tiden, i hvilket fall understödet må utgå för det antal
hela månader, undervisningen bedrifvits, dock ej för kortare tid än
från höstterminens början, eller c) deraf, att två eller flere slöjdafdelningar
under året förenats till ett mindre antal, i hvilket fall understödet för det
Överskjutande antalet afdelningar må utgå för det antal hela månader,
dessa undervisats särskildt, eller d) deraf, att antalet slöjdande barn vid
en folkskola eller mindre folkskola vid höstterminens början nedgått under
tio, i hvilket fall understöd må utgå för det antal hela månader, slöjdundervisningen
i enlighet med i mom. 1—3 angifna bestämmelser fortgått
under vårterminen, eller e) deraf, att vid flyttande skola de i inom. 1 omnämnda
antalen af slöjdande gossar eller flickor äro fördelade på de olika
stationerna.

De sakkunnige hafva sålunda föreslagit, att för erhållande af helt
statsbidrag till främjande af undervisning i slöjd skulle fordras, att undervisningen
påginge fyra timmar i veckan under åtta undervisningsmånader.
I regel borde derjemte slöjdundervisningen bedrifvas under samma tid af

Bill, till Uilcsd. Vrot. 1900. 1 Sand. 1 Afd. 10

74 Åttonde hufvudtiteln.

året som den öfriga undervisningen i den skola, de slöjdande tillhörde.
Men då mångenstädes anordnande af undervisning i qvinlig slöjd försvårats
derigenom att lärarinnan i småskolan, om hon derjemte användts som
slöjdlärarinna i folkskolan, nödgats, derest folkskolans och småskolans lästerminer
icke sammanfallit, uppehålla sig i skoldistriktet endast för fyra
timmars undervisning i veckan, kunde ifrågavarande slöjdundervisning så
anordnas, att tiden för densämma folie dels inom den folkskolas eller den
mindre folkskolas undervisningstid, som de slöjdande barnen tillhörde, och
dels inom småskolans undervisningstid.

Då emellertid alla de svårigheter vid undervisningens anordnande,
som af motionären blifvit framhållna, ej kunde afhjelpas genom ofvannämnda
åtgärd, hafva de sakkunnige vidare rörande fördelning af den
till slöjdundervisning anslagna tiden framstäf olika förslag för att derigenom
i möjligaste mån tillgodose olika behof och önskningar. Dervid
hafva de utgått från åsigten, att minskning i tiden icke finge ske utan
godtgörelse antingen på det sätt, att förlorad tid toges igen genom ökning
i veckotimmarnes antal under annan tid, eller på det sätt, att minskad
tid motsvarades af minskadt statsunderstöd. Skulle det nemligen, som
motionären föreslagit, tillåtas, att tiden för slöjdundervisningen minskades
till sex nmnader med fyra timmar i veckan utan att statsbidraget nedsattes,
skulle följden blifva, att sex månaders undervisning i slöjd blefve regel
åtminstone i landsbygdens skolor.

Beträffande den närmare motiveringen till de af de sakkunnige framstälda
förslag i nu berörda afseenden torde jag, i den mån ytterligare redogörelse
derför icke nu kommer att af mig lemnas, få hänvisa till de
sakkunniges omförmälda utlåtande, som blifvit till trycket befordradt.

Enligt mitt förmenande böra nu gällande bestämmelser rörande tiden
för slöjdundervisningen i folkskolan fortfarande, så vidt möjligt är, till
sina. hufvudgrunder qvarstå oförändrade. Det är nemligen af vigt, att
läsning och slöjd på lämpligt sätt omvexla med hvarandra; och någon
förkortning i den nu till ifrågavarande undervisning anslagna tiden synes
icke höra ske, derest undervisningen skall medföra fullt gagn. Denna
min åsigt vinner stöd af erfarenheten och fackmäns utsagor; och jag vill,
till ytterligare bekräftande af densamma, fästa uppmärksamheten derpå,
att en komité, som i Finland haft uppdrag att utarbeta program till lärooch
läseböcker för Finlands folkskolor, i sitt under år 1899 afgifna betänkande
föreslagit, att undervisning i handarbete skall under skolans hela
arbetstid meddelas fyra timmar i veckan.

Jag kan derför icke instämma i motionärens förslag, hvilket, om det

Åttonde hufvudtiteln.

antoges, sannolikt skulle hafva till följd, att undervisning i slöjd komme
att meddelas endast under sex månader af året i många skolor, der den
utan större svårigheter skulle kunna bedrifvas under hela läsåret.

Då emellertid åtskilliga skolor i vårt land arbeta under lokala förhållanden,
som göra det mycket svårt, om ej omöjligt, att i dem anordna
slöjdundervisning med iakttagande af de vilkor, som nu äro föreskrifna
för erhållande af statsbidrag till främjande af denna undervisning, torde
det vara skäl att, med hänsyn till dessa skolor, medgifva några förändringar
i eljest gällande bestämmelser uti ifrågavarande hänseende. Dessa
förändringar böra då gå ut på antingen en annan fördelning af de till
slöjdundervisningen anslagna timmarne eller en inskränkning uti den för
ändamålet föreskrifna tiden.

Men för att förebygga missbruk af medgifvandet, att bidrag af allmänna
medel till beredande af undervisning i slöjd för i skolåldern^ varande
gossar och flickor må utgå, äfven om slöjdundervisning ej pagar
hela den bestämda årliga lästiden, torde vara af nöden att för sadant fall
stadga, att statsunderstödets belopp skall bestämmas i proportion till undervisningstidens
längd.

Äfven i vissa andra fall torde undantag från den .allmänna regeln
böra medgifvas. I afseende härå vill jag erinra om stadgandet i nådiga
kungörelsen angående anslag för lärares aflöning vid fortsättningsskolo r
den 11 september 1897, att skoldistrikt, som inrättar fortsättningsskola,
eger att till den fortsatta undervisningen använda högst fyra veckor al
folkskolans ordinarie undervisningstid. Det synes mig billigt, att, om
slöjdundervisning anordnas vid en folkskola, hvars arbetstid blifvit förkortad
derigenom, att en del af densamma upptages af fortsättningsskolan,
skoldistriktet får rätt antingen att låta slöjdundervisningen i folkskolan
fortgå äfven inom fortsättningsskolans arbetstid eller att uppbära för sju
månaders slöjdundervisning sju åttondedelar af det statsbidrag till dylik
undervisning, som är bestämdt för en undervisningstid af åtta månader.
Likaså torde det, enär småskolelärarinnor i många skoldistrikt användas
äfven som slöjdlärarinnor i folkskolor, vara skäl medgifva att, der så
finnes nödigt, undervisningen i slöjd i folkskolan må, med rätt att derför
åtnjuta statsbidrag, pågå äfven inom småskolans undervisningstid. En begränsning
i den tid, slöjdundervisning sålunda må ega rum under fortsättningsskolas
eller småskolas arbetstid, är dock nödig, på det att läsning
och sysselsättning med slöjd må under största delen åt läsåret omvexla
med hvarandra; och såsom lämplig gräns härför anser jag kunna stadgas
en maximitid af två månader.

1 likhet med de sakkunnige anser jag vidare, att det för rätt till

76 Åttonde hufvudtiteln.

statsbidrag nu. bestämda minimiantalet slöjdande bör finnas vid hvarje
lästermins början samt sedan under lästerminens lopp; dock torde dervid
den. modifikation böra göras, att statsbidragets utbekommande icke må
förhindras deraf att enskilda barn varit frånvarande vissa dagar eller deraf
att enskilda barn under terminens lopp genom flyttning eller dödsfall afgått
från skolan. Om deremot vid vårterminens slut så många barn afgått från
skolan, att minimiantalet ej uppnås, må bidrag icke utgå, derest ej vid
höstterminens början detta antal ånyo blifvit fyldt.

Jemväl synes °det mig billigt, att, om slöjdundervisning lämpligen kan
anordnas endast på en af de stationer, mellan hvilka flyttande skola flyttar,
eller endast i en afdelning af sådan fast skola med afdelningsläsning, i
hvilken afdelningarna undervisas på skilda tider, statsbidrag får utgå till
understödjande af denna undervisning på föreskrifna vilkor, dock Bunder
förutsättning att undervisningen pågår under minst fyra månader.

De uttalanden jag nu gjort hänföra sig till Riksdagens först omförmälda
skrifvelse. Hvad åter angår Riksdagens anhållan om utredning
och förslag rörande sådan förändring i gällande bestämmelser angående
tillgodonjutande af statsunderstöd för slöjdundervisning, att sådant understöd
matte kunna utbetalas jemväl för slöjdundervisning, som tagit sin
början å annan tid af kalenderåret än vid vårterminens början, hafva de
sakkunnige, såsom nämndt, föreslagit, att hinder för utbekommande af
dylikt statsbidrag icke matte möta deraf, att slöjdundervisning vid en folkskola,
mindre folkskola eller särskild slöjdskola eller för slöjdafdelning vid
sadana skolor anordnas under en så framskriden tid af året, att undervisningen
ej kunnat fortgå hela den lagstadgade tiden, utan att ifrågavarande
bidrag måtte få utgå för den tid, undervisningen bedrifvits, dock
blott för hela manader och ej för kortare tid än från höstterminens början.

Mot detta förslag har jag intet annat att erinra än att en i sak
oväsentlig omredigering af det föreslagna stadgandet synes för tydlighetens
skull böra eg a rum.

Lika med åtskilliga af dem, som i ärendet hörts, finner jag lämpligt,
att då nu betydande ändringar i nådiga kungörelserna angående anslag
för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande gossar den
1 juni° 1894 och angående anslag för beredande af undervisning i slöjd åt
i skolåldern varande flickor den 29 maj 1896 skola ega rum, dessa författningar
° undergå förändring äfven i andra delar än Riksdagen angifvit
samt derpå sammanslas till eu gemensam författning. I afseende härå får
jag i underdånighet anföra följande.

I nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 är ej angifvet, kvilka arter af slöjd
böra förekomma vid undervisningen i slöjd för gossar. Så har deremot

Åttonde hufvudtiteln.

skett i nådiga kungörelsen den 29 maj 1896 angående anslag för beredande
af undervisning i slöjd för flickor. För likformighetens skull synes det mig
lämpligt, att slöjdarterna angifvas, äfven då fråga är om undervisning i
slöjd för gossar. Beträffande åter frågan, hvilka slöjdarter böra förekomma
vid gossarnes undervisning, har jag intet att invända mot de sakkunniges
förslag, helst detta öfverensstämmer med hvad som i detta hänseende
angifves såväl i nådiga kungörelsen den 11 september 1877 angående
anslag för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande
barn som i normalplanen för landets folk- och småskolor.

Välbetänkt synes det vidare vara att, såsom de sakkunnige föreslagit,
ej stadga undervisning i klädsömnad som nödvändigt vilkor för erhållande
af statsbidrag till undervisningen i slöjd för flickor.

År 1871 beslöt Riksdagen att å riksstatens åttonde hufvudtitel uppföra
1,100,000 kronor såsom förslagsanslag under benämning »lönetillskott
åt lärare vid folkskolor och småskolor». De anslag, som sammanfattades
under denna titel, skulle under vissa vilkor användas till aflönande af
lärare eller lärarinnor vid folk- och småskolor. Derjemte öfverlät Riksdagen
åt Kong!. Maj:t att, när omständigheterna dertill föranledde, i särskilda
fall medgifva någon afvikelse från de föreskrifna vilkoren. Det har
visat sig, att detta beslut var synnerligen välbetänkt. Många lättnader
hafva derigenom åstadkommits beträffande skoldistrikt, för hvilka lokala
förhållanden beredt svårigheter vid fullgörande af här ifrågavarande vilkor.
Med föranledande häraf anser jag, att det vore lika välbetänkt att
i fråga om statsbidrag till främjande af slöjdundervisningen öfverlåta åt
Eders Kongl. Maj:t att, när omständigheterna sådant föranleda, i särskilda
fall medgifva någon afvikelse från de vilkor, som kunna blifva bestämda
för erhållande af statsbidrag för det ändamål, hvarom här är fråga.

Hvad vidare angår det belopp, med hvilket statsbidrag skäligen bör
utgå, hafva de sakkunnige föreslagit en höjning af statsbidraget för
undervisning i slöjd för gossar till 80 kronor om året och för undervisning
i slöjd för flickor till 40 kronor om året för hvarje skola eller slöjdafdelning
med normalundervisningstid af åtta månader om året.

Såsom skäl härför hafva de sakkunnige beträffande understödet till
slöjdundervisningen för gossar i främsta rummet påvisat lämpligheten att,
om föreslagen delning af statsbidraget i förhållande till undervisningstiden
godkändes, kunna röra sig med jemna tiotal vid division emd undervisningsmånadernas
antal (8). Ökningen i det för hvarje skola eller slöjdafdelning
utgående statsbidraget torde ej medföra någon ökning i statens
totalutgifter för nämnda ändamål, enär åtskilliga skolor, som nu erhöllc

78 Åttonde hufvudtiteln.

fullt statsbidrag, enligt de sakkunniges förslag skulle få det åtnjutna statsbidraget
nedsatt till 70, 60 och 40 kronor.

Angående åter understödet till undervisningen i slöjd för flickor hafva
de sakkunnige anfört bland annat, att det hittills utgående beloppet vore
allt för lågt i förhållande till den tid, möda och ansträngning, som undervisningsarbetet
kräfde, i jemförelse med det belopp, som uppbures till
understödjande af undervisningen i slöjd för gossar. Äfven om slöjdlärarinnans
arfvode i de flesta fall ökades utöfver statsunderstödet medelst
bidrag, som utginge från skoldistriktet och länets landsting eller hushållningssällskap,
vore det önskligt, att statens bidrag till hennes aflöning
höjdes, enär den tid, som åtginge till utbildning af småskolelärarinnor och
slöjdlärarinnor inedföx*de så pass stora kostnader, att man icke utan någon
förökning af lönen kunde påräkna att erhålla lämpliga och väl utbildade
slöjdlärarinnor. Denna höjning af statsbidraget till undervisning i slöjd
för flickor från 30 till 40 kronor för hvarje skola eller slöjdafdelning
skulle emellertid utan tvifvel medföra en motsvarande höjning af statens
totalutgifter för ändamålet, d. v. s. från 90,000 kronor till 1 20,000 kronor
om året. Derutöfver torde icke dessa utgifter, åtminstone under den
närmaste tiden, komma att stiga ty, äfven om understödets ökande och
de föreslagna lättnaderna i undervisningens anordnande med afseende på
tiden derför framkallade inrättande af slöjdundervisning i flere skolor, der
sådan nu icke vore anordnad, så kunde man antaga, att den derigenom
åstadkomna ökningen i statens utgifter skulle motvägas af den minskning,
som uppstode derigenom, att understödet komme att utgå med lägre belopp
till ett icke ringa antal skolor.

De skäl, hvilka de sakkunnige sålunda anfört för sitt förslag om höjning
af ifrågavarande statsbidrag, synas mig vara fullt rigtiga; och jag
anser mig derför böra instämma uti nämnda förslag. Enligt mitt förmenande
bör således statsbidraget till hvarje skola eller slöjdafdelning, i
hvilken meddelas undervisning i slöjd för gossar, höjas från 75 kronor
till 80 kronor och statsbidraget till hvarje skola eller slöjdafdelning, der
det meddelas undervisning i slöjd för flickor, höjas från 30 kronor till 40
kronor.

Ehuru, såsom de sakkunnige anmärkt, den föreslagna höjningen af
statsbidraget till slöjdundervisning för gossar icke i och för sig torde medföra
ökad utgift för statskassan, kräfves dock en ökning af det för ändamålet
nu bestämda förslagsanslag.

1 riksstaten för år 1900 är detta anslag, liksom under flere föregående
år, under åttonde hufvudtiteln uppfördt såsom »bidrag till aflönande af
lärare i s öjd vid folkskolorna» med 110,000 kronor. Enligt till eckle -

Åttonde hufyudtiteln.

siastikdepartementet inkomna uppgifter utbetalades å anslaget för år 1898
ej mindre än 236,590 kronor 57 öre. Då anslaget måst så betydligt
öfverskridas, synes mig lämpligt, att detsamma i 1901 års riksstat höjes
med belopp af, i rundt tal, 130,000 kronor och sålunda uppföres med ett
belopp af 240,000 kronor.

Anslaget för anordnande af qvinlig slöjd i folkskola in. m. är i riksstaten
år 1900 uppfördt med 90,000 kronor. För år 1898 utbetalades å
detta anslag 88,365 kronor. Då sålunda nämnda förslagsanslag ännu icke
öfverskridits och då man icke kan förutse, hvilket inflytande förslagen att
höja statsbidraget för understödjande af qvinlig slöjd och att samtidigt
dermed bereda lättnader i vilkoren för statsbidragets erhållande komma
att hafva på de samfälda kostnaderna för ifrågavarande ändamål, torde
anslaget för anordnande af qvinlig slöjd i folkskola in. m. böra i riksstaten
för år 1901 uppföras med samma belopp som i föregående års
riksstat.

Jag anser sålunda, att i fråga om rätt att komma i åtnjutande af
statsbidrag i förevarande afseende följande bestämmelser böra blifva
gällande:

1) att skoldistrikt, som i folkskola eller särskild slöjdskola för gossar
anordnat undervisning i slöjd, bestående i träslöjd och, der omständigheterna
så medgifva, metallslöjd, må för hvarje sådan skola, i hvilken
under ett kalenderår minst tio gossar varit för deltagande i slöjdundervisningen
vid hvarje lästermins början inskrifva och, så länge de tillhört
skolan, i allmänhet uti denna undervisning deltagit, af statsmedel erhålla
ett understöd för samma år å 80 kronor, derest ej mindre, enligt intyg
af vederbörande folkskoleinspektör, slöjdundervisningen varit på ändamålsenligt
sätt anordnad, utan att undervisningen i folkskolans öfriga läroämnen
derigenom eftersatts, än äfven samma undervisning under året
pågått minst fyra timmar i veckan under åtta månader eller två timmar
i veckan under två månader, fyra timmar i veckan under fyra månader
och sex timmar i veckan, fördelade på minst två dagar, under två månader
eller ock fyra timmar i veckan under två månader och sex timmar
i veckan, fördelade på minst två dagar, under fyra månader, hvarje månad
i alla dessa fall beräknad till trettio dagar, samt tiden för slöjdundervisningen
sammanfallit med arbetstiden i den skola, till hvilken de slöjdande
gossarne hört, eller ock till en del med denna skolas och till återstående
delen, dock ej mera än en fjerdedel, med småskolas eller fortsättningsskolas
inom distriktet arbetstid;

2) att skoldistrikt, om i dylik folkskola eller särskild slöjdskola antalet

80 Åttonde hnfvudtiteln.

af de i slöjdundervisningen deltagande varit så stort, att de för denna
undervisning fördelats på två eller flere afdelningar, likaledes må på ofvan
angifna vilkor för hvarje sådan slöjdafdelning, i hvilken antalet slöjdande
uppgått til! minst femton, erhålla ett årligt understöd af statsmedel å
80 kronor;

3) att skoldistrikt, som i folkskola, mindre folkskola eller särskild
slöjdskola för flickor anordnat undervisning i slöjd, bestående i stickning,
linnesömnad, stoppning och lappning samt, der omständigheterna så medgifva,
klädsömnad, spånad, väfning och flätningsarbeten, må under enahanda
vilkor som i mom. 1) och 2) äro angifna, för hvarje skola, i hvilken
minst tio, eller hvarje slöjdafdelning, i hvilken minst tjugufem flickor deltagit
uti ifrågavarande undervisning, erhålla af statsmedel ett årligt understöd
å 40 kronor;

4) att, om i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola undervisning
i slöjd väl icke pågått under åtta månader af kalenderåret, men
meddelats åtminstone två timmar i veckan under två månader och fyra
timmar i veckan under sex månader eller fyra timmar i veckan under
sju månader eller ock fyra timmar i veckan under sex månader, skoldistriktet
må, derest öfriga i mom. ])—3) omförmälda vilkor blifvit uppfylda,
för hvarje skola eller slöjdafdelning bekomma i de två första af
här angifna fall sju åttondedelar och i sista fallet tre fjerdedelar utaf det
understöd af statsmedel, som enligt nyssnämnda mom. kunnat för åtta
månaders undervisning erhållas;

5) att, om slöjdundervisning anordnats å allenast en af de stationer,
mellan hvilka flyttande skola flyttar, eller i endast en afdelning af sådan
fast skola, hvilkens särskilda afdelningar undervisas olika tider af året,
skoldistriktet må erhålla en åttondedel af de i mom. 1)—3) omförmälda
statsunderstöd för hvarje hel månad, beräknad till trettio dagar, undervisning
uti ifrågavarande ämne meddelats, dock under förutsättning ej mindre
att de i mom. 1)—3) föreskrifna vilkor angående slöjdundervisningens ändamålsenliga
anordnande utan eftersättande af undervisning i öfriga ämnen
samt om antalet i denna undervisning deltagande och om samma undervisnings
förhållande till skolans eller annan skolas arbetstid blifvit uppfylda,
än äfven att slöjdundervisningeiy under det år, för hvithet understöd
ifrågasattes, pågått minst tre månader och att slöjdtimmarne under året,
fördelade enligt de i mom. 1) omnämnda grunder, uppgått till ett sammanlagdt
antal af minst fyra timmar för hvarje vecka undervisningen
meddelats; samt

6) att, om slöjdundervisning i folkskola, mindre folkskola eller sär -

Åttonde hufvudtiteln.

skild slöjdskola eller i slöjdafdelning af dylik skola begynt under en så
framskriden del af ett kalenderår, att af den anledning undervisning ej
kunnat under samma år ega rum så lång tid, som för statsbidrags bekommande
här ofvan föreskrifvits, skoldistriktet dock må, derest stadgade
vilkor i öfrigt uppfylts, erhålla sådant understöd för det antal hela, på
angifvet sätt beräknade, månader, undervisningen bedrifvits, dock endast
i det fall att densamma pågått åtminstone från höstterminens under året
början.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels, för sin del, godkänna de af mig nyss angifna grunder för
utdelande af statsbidrag till främjande af undervisningen i slöjd, med rätt
för Eders Kongl. Maj:t att, när i särskilda fall omständigheterna dertill
föranleda, meddela understöd af statsmedel för ifrågavarande ändamål utan
hinder deraf att någon afvikelse från nämnda grunder egt rum,

dels ock höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag
med titel »bidrag till aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna»,
nu uppgående till 110,000 kronor, med 130,000 kronor, eller till

240,000 kronor.

Derest nämnda förslag varder af Eders Kongl. Maj:t godkändt. och
vinner Riksdagens bifall, torde Eders Kongl. Maj:t framdeles komma att
utfärda närmare föreskrifter i fråga om den administrativa anordningen
och sättet för utbetalningen af statsbidrag i förevarande afseende.

Hos Eders Kongl. Maj:t har Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1899 [19.]

under hänvisning till innehållet af en inom Riksdagen väckt motion i under-*^''-^™? till
dånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om
och på hvilka vilkor statsbidrag må kunna leinnas till aflönande af narie lärare
vikarier för sådana lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre folk-''1"* f°lk*kohr
skolor samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor,
som af sjukdom urståndsättas att sin tjenst fullgöra, samt att
Eders Kongl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda.

Uti berörda motion har anförts bland annat följande. Småskolans
lärarepersonal intoge ännu i flere afseenden en undantagsställning gent
emot öfriga lärare och lärarinnor. Väl hade i följd af beslut af 1897 års
riksdag lönen i någon mån blifvit höjd, så att hvarje vederbörligen examinerad
lärare eller lärarinna tillförsäkrats eu minimilön af 300 kronor
jemte ett ålderstillägg på 50 kronor efter tio tjenstår; men det återstode
dock åtskilliga önskemål. Ett af de mest trängande och i ögonen fallande

Bill. till liikxd. Prat. 1900. 1 Sami. I Afd. 11

Åttonde hufvudtiteln.

vore beredandet af rättighet för nämnda lärarepersonal att vid sjukdomsfall
fa behålla eu del af lönen. Med hänsyn till småskolans växande betydelse
såsom den grundläggande bildningsanstalten för nationens barn,
ansåge motionärerna tidpunkten nu vara inne att lösa denna fråga. Statens
tjensteman afstode i allmänhet vid sjukdomsfall blott en del af lönen, och
särskildt hade numera nästan alla lärarekategorier, utom de vid småskolan
tjenstgörande, tillförsäkrats en dylik förmån. Enligt gällande läroverksstadga
af den 1 november 1878 finge ordinarie lärare, som i följd af sjukdom
åtnjöte tjenstledighet, under tiden uppbära tre fjerdedelar af den till
befattningen hörande lönen, men skulle afstå den återstående fjerdedelen
till vikaries aflöning. Liknande bestämmelser gälde för ordinarie seminarielärare
med flere. Under det senaste årtiondet hade Riksdagen utsträckt
förmånen att vid sjukdomsfall få behålla en del af lönen till flere andra
kategorier af lärare, så väl ordinarie som extra. År 1894 hade dylik
förmån medgifvits för extra ordinarie lärare vid läroverken samt ordinarie
lärare vid folkskolorna, år 1895 för teckningslärarne vid de allmänna läroverken
(förhöjning i förutvarande förmån) och år 1897 för öfningslärare
vid folkskolelärareseminarium samt lärare vid med dylikt seminarium förenad
öfningsskola. Men de lägst aflönade lärarne och lärarinnorna, d. v. s.
de vid småskolor och mindre folkskolor anstälda, äfvensom de med dem
i löneförmåner likstälda biträdande lärarne och lärarinnorna vid folkskolorna,
måste vid sjukdomsfall sjelfva aflöna sin vikarie, derest ej, såsom
stundom hände, vederbörande skoldistrikt trädde emellan. Då lönen blott
utgjorde 300 kronor, vore ej gerna möjligt erhålla vikarie för lägre belopp,
hvadan i regeln vid sjukdomsfall småskolelärarinnan stode utan existensmedel
och sålunda befunne sig i en dubbelt sorglig belägenhet.

Helt visst skulle, säga motionärerna vidare, mot förslaget att göra
småskolelärarinnorna i föreliggande afseende likstälda med öfriga lärarekategorier
invändas, att nämnda lärarinnor icke innehafva ordinarie anställning,
utan kunna af skolrådet entledigas äfven om tjenstefel ej föreligger.
Invändningen saknade dock numera all principal betydelse, sedan
extra lärarne vid läroverken medgifvits rätt att vid sjukdomsfall få behålla
halfva lönen; och i praktiken stälde det sig så, att, äfven om mot
all förmodan ett skolråd skulle på grund af sjukdom entlediga en småskolelärarinna
och derigenom söka beröfva henne den ifrågasatta förmånen,
hon likväl under alla omständigheter skulle få behålla en del af lönen,
åtminstone under fyra månader, eftersom detta vore den kortaste uppsägningstiden.
Härtill komme, att, enligt nya folkskolestadgan, det berodde
på skoldistrikten sjelfva att gifva småskolelärarinnorna en fastare anställning.
I följd häraf hade redan flere kyrkostämmor i sina skolreglementen

Åttonde hufvn dtiteln. 83

inryckt, att småskolelärarinnor med ett visst antal tjenstår ej kunde entledigas
i annan ordning, än som gälde för ordinarie folkskolelärare. Då
vid folkskola anstäld ordinarie lärare eller lärarinna redan egde den förmån,
hvarom nu vore fråga, skulle det nu gälla att ytterligare utsträcka
förmånen till öfriga vid folk- och småskolorna anstälda lärare och lärarinnor
i läsämnen — dock naturligtvis icke till vikarier. I korthet sagd*
skulle förmånen tillgodokomma de lärare och lärarinnor, för Indika skoldistrikt
vore skyldigt att erlägga årsafgift till småskolelärarnes ålderdoms-,
understödsanstalt, d. v. s. sådana lärare och lärarinnor vid småskolor och
mindre folkskolor samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor, för hvilkas aflönande tillskott af allmänna medel åtnjötes.

Det statsanslag, som skulle kräfvas för nu omhandlade ändamål, har
af motionärerna, under förutsättning att statens bidrag bestämdes till
hälften af det, som utginge för vikarie åt sjuk folkskolelärare, eller alltså
200 kronor för helt år, beräknats icke komma att öfverstiga 25,000 kronor.

Genom nådig remiss den 19 maj 1899 anbefaldes öfverståthållareembetet,
Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande, domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium och öfverstyrelsen för Stockholms städs
folkskolor att i ärendet sig yttra, domkapitlen efter vederbörande folkskoleinspektörers
hörande.

Af de inkomna yttrandena inhemtas, att icke någon af dem, som
hörts i ärendet, motsatt sig vidtagandet af åtgärder i det uti motionen
gifna syfte, hvaremot många på det lifligaste förordat, att lagstiftning i
af motionärerna afsedd rigtning måtte åvägabringas.

Såsom skäl härför har anförts hufvudsakligen följande. Då de lärare
—- lärare begagnas här och i det följande som gemensam benämning för
lärare och lärarinna — hvarom här vore fråga i allmänhet, och särskilt
om de icke aflagt sådan examen, som berättigade till en årlig lön af minst
.''500 kronor samt till löneförhöjning efter tio års oförvitlig tjenstgöring,
icke åtnjöte högre aflöning än att de kunde nätt och jemt stundom
måhända endast med tillhjelp af kostnadsfritt uppehåll under ferierna i
föräldrahemmet eller af frivilliga gåfvor från skolbarnens ^föräldrar —
ernå en torftig bergning, och deras ekonomiska ställning sålunda redan
under helsans dagar vore dålig, så blefve densamma vid inträffad sjukdom
ytterligt försvårad derigenom, att de då nödgades med sin ringa lön
ej blott bestrida kostnaderna för uppehälle och läkarevård, utan äfven
aflöna sin vikarie, derest icke vederbörande skoldistrikt, ehuru dertill icke
lagligen förpligtaclt, af omtänksamhet för både skolbarnen och läraren
åtoge sig att härvid träda hjelpande emellan. Att staten lemnade bidrag

Åttonde hufvudtitelu.

till aflönande af de under ifrågavarande lärares sjukdom för dem förordnade
vikarier måste alltså anses redan i och för sig behjertansvärdt,
men vore äfven med hänsyn till rättvisa och billighet påkalladt. Då nemligen
för samtlige lärare vid folkskolorna i riket, oberoende af deras mer
eller mindre fasta anställning, samma grundprinciper vore gällande i afseende
å lön och ålderdomsförsörjning, vore det billigt, att de alla blefve
förhållandevis likberättigade äfven med afseende å bidrag till aflönande
af vikarier vid sjukdomsfall, helst som det arbete, hvilket ålåge ifrågavarande
lärarepersonal, måste anses vara af minst lika stor betydelse för
ungdomens utbildning som de ordinarie lärarnes. Den omständigheten
att denna lärarepersonal icke intoge samma rättsliga ställning som de
ordinarie lärarne borde icke utgöra något hinder i berörda hänseende,
enär dels många af ifrågavarande lärare i sjelfva verket genom nyligen
upprättade skolreglementen ernått förmånen af fastare anställning, och dels
det knappast torde kunna antagas, att vederbörande skolråd skulle för
sjukdom entlediga lärare utan deras egen begäran derom. Äfven på öfriga
skolundervisningens stadier gälde för öfrigt numera den regeln, att staten
vid sjukdomsfall bland lärarne trädde hjelpande emellan, t. ex. vid de
allmänna läroverken och vid folkskolelärareseminarierna. Hvad särskildt
anginge vid allmänna läroverk anstälde extra lärare, hvilka, ehuru ej fast
anstälde,^ numera egde rätt att i händelse af sjukdom behålla en del af
lönen, så vore det beaktansvärdt, att de i jemförelse med lärare vid småskolor
och mindre folkskolor äfvensom biträdande lärare vid folkskolor
vanligen under förhållandevis kort tid, fem till tio år, finge bibehålla sin
ställning såsom extra ordinarie och derunder riskera att vid sjukdomsfall
stå hjelplösa, medan de senare ofta under hela lifvet förblefve i ett sådant
läge. Men äfven ur statssynpunkt borde det vara angeläget, att denna
fråga blefve nöjaktigt ordnad. Det läge nemligen i sakens natur, att en
sjuk lärare inför utsigten att nödgas under tjenstledighet till sin vikarie
afstå hela eller allra största delen af sin aflöning till det yttersta ansträngde
sina krafter för att kunna sjelf uppehålla sin tjenst. Detta måste
emellertid inverka menligt på undervisningen, hvars ordentliga bedrifvande
borde anses såsom ett synnerligen vigtigt statsintresse, icke minst vid de
lägre och grundläggande skolorna. Den osäkra ställning, i hvilken ifrågavarande
lärarepersonal sålunda befunne sig, torde till väsentlig del vara
orsaken till den brist på lärarekrafter för de mindre folkskolorna och
småskolorna, som förefunnes inom vissa delar af landet. Man borde derför
söka bereda ifrågavarande lärare sådana förmåner, att personer med
intresse och begåfning för lärarekallet kunde finna sin utkomst på denna
bana; och helt visst vore det en beaktansvärd förmån att vid sjukdoms -

Åttonde liufrndtiteln.

fall erhålla bidrag till vikariens aflönande. Genom bifall till det nu föreliggande
förslaget skulle friska lärarekrafter kunna påräknas, och man
skulle komma i tillfälle att strängare än det nu vore möjligt upprätthålla
fordran på att undervisningen i småskolorna skulle fortgå hela den föreskrift^
lärotiden. Äfven för skoldistrikten, hvilka ofta vore tungt beskattade
för skolväsendet i öfrigt, innebure förslaget i många fall en ej
oväsentlig lättnad, nemligen der distriktet under lärares sjukdom frivilligt
underhölle hans vikarie och samtidigt utgåfve lönen till den sjuke läraren.
Endast genom statens mellankomst kunde för öfrigt full rättvisa i dylika
fall skipas mellan skoldistrikten och likformighet inträda i deras handlingssätt,
så att icke, såsom nu vore fallet, det ena skoldistriktet lemnade hjelp
till vikariens aflöning, under det att andra helt och hållet undandroge sig
denna^ uppoffring.

Åtskilliga af dem, som hörts i ärendet, hafva, jemte det de hemstält
om bifall till den gjorda framställningen, i fråga om välboren för erhållande
af ifrågavarande statsbidrag allenast hänvisat till de grunder, som
vore fastställa i nådiga kungörelsen den ljum 1891 angående aflönande
i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola,
som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst.

Af dem, som närmare ingått i pröfning af den föreliggande frågan,
hafva många påvisat, att de lärarebefattningar, hvilkas innehafvare uti
Riksdagens skrifvelse afses, i sjelfva verket utgöras af två med hänsyn till
kompetens och lönevilkor strängt åtskilda grupper, nemligen å ena sidan
extra ordinarie lärare vid folkskola och å den andra lärare vid småskola
eller mindre folkskola samt biträdande lärare vid folkskola. Detta förhållande,
hvilket icke blifvit i motionen framhållet, syntes med nödvändighet
påkalla en olikhet i statsbidragets storlek för de båda skilda kategorierna.
Ty då vikarie för extra ordinarie lärare vid folkskola i regel
måste — likasom dessa lärare sjelfva — hafva aflagt folkskolelärareexainen,
och en sådan vikarie för närvarande icke kunde erhållas för lägre
kontant aflöning än 600 kronor för år, under det att deremot vikarie för
de öfrige nu ifrågavarande lärarne — utan annat kompetensvilkor än
småskolelärareexamen -— icke kunde göra anspråk på högre kontant aflöning
än 300 kronor för läsår, så borde häraf följa, att det vikariatsarfvode,
hvarom här vore fråga, icke kunde för nämnda båda hufvudslag af lärare
sättas till samma belopp, utan borde, så vidt anginge vikarier för extra
ordinarie folkskolelärare, statsbidraget utgå med det i förenämnda nådiga
kungörelse af den 1 juni 1894 stadgade belopp eller 400 kronor, medan,
vidkommande den andra och hufvudsakliga gruppen af lärare, samma bidrag
borde i enlighet med motionen bestämmas till 200 kronor.

86 Åttonde hufvudtiteln.

Beträffande de extra ordinarie lärarne har derjemte den åsigt uttalats,
att den särskilda ställning, hvilken intoges af dessa lärare, borde föranleda
till deras uteslutande, åtminstone delvis, från den uti Riksdagens skrifvelse
äfven för dem ifrågasatta förmån. Sistnämnda lärares antal och normala
tjenstgöringstid vore nemligen för ringa för att de utan tvifvel mycket
sparsamt förekommande fall, då de af sjukdom hindrades att fullgöra en
åtagen däraretjenst, skulle behöfva blifva föremål för offentligt ordnande.
Visserligen hade det i de största städerna på sidan om lagen utbildat sig
en praxis att hafva en stor del af den normalt erforderliga lärarepersonalen
på extra ordinarie fot, men detta vore ett bruk, som af lagstiftningen
borde hellre försvåras än på något sätt uppmuntras, hvadan Riksdagens
framställning i denna del afstyrktes.

Enligt en annan mening borde man skilja mellan olika slag af extra
ordinarie lärare. De hade nemligen en anställning vid folkskola, som
kunde vara antingen i fasthet jemförlig med lärares vid småskola och
mindre folkskola, såsom exempelvis i städer, köpingar och större stationssamhällen,
eller ock i vissa fall blott tillfällig. Dessa senare lärare blefve
i viss män likstälda med vikarier, hvilka Riksdagen velat undantaga från
ifrågavarande förmån. I förra, fallet vore det skäligt, att åt dessa lärare
bereddes förmånen att vid sjukdom erhålla statsbidrag till vikariens aflöning
med visst belopp, hvaremot extra ordinarie lärare af sistberörda slag
icke borde vara till omförmälda understöd berättigade.

Åtskilliga af dem, som uti ärendet uttalat sig särskildt om de extra
ordinarie lärarnes ställning, hafva angående beloppet af vikariens aflöning
hemstält, att detta icke måtte sättas högre än till 500 kronor, hvilket belopp
till följd af gällande stadganden utgjorde minimiaflöning för extra
ordinarie lärare vid folkskola.

Andra hafva ansett, att dylik vikaries aflöning borde bestämmas till
600 kronor, d. v. s. till samma belopp, som åtnjutes af vikarie för ordinarie
folkskolelärare, och dervid som skäl anfört, att de extra folkskolelärarnes aflöning
närmast vore att jemföra med den, som åtnjötes af de ordinarie lärarne
på landsbygden, samt att, derest vikariens löneinkomster sattes lägre än
till 600 kronor, svårighet säkerligen skulle uppstå att med nu förefintliga
brist på vederbörligen examinerade lärare kunna besätta vikariatet, då
detta ju tillika vore af tillfällig natur.

Enligt en annan åsigt borde den kontanta aflöningen för den extra
ordinarie lärarepersonalens vikarier bestämmas till lika belopp som för
vikarier för sjuka småskolelärare och med dem med hänsyn till löneförmåner
jemförliga lärare, nemligen till 300 kronor. Att ålderdomsunderstödet
vore detsamma ''År extra ordinarie och småskolelärare m. fl. talade

Åttonde hufvudtiteln. 87

nemligen för, att äfven bidraget från staten och från skoldistrikten till
aflöning af vikarie för sjuk lärare, som tillhörde dessa kategorier, blefve
detsamma.

Den kontanta årsaflöning, som borde tillkomma vikarier för biträdande
lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola och småskolelärare har
det öfvervägande flertalet af dem, som härom i ärendet yttrat sig, ansett
böra bestämmas till samma belopp som det, hvartill tjenstinnehafvareus minimiaflöning,
oberäknad! ålderstillägg, uppginge, nemligen 300 kronor eller beträffande
vikarier för lärare, som icke undergått vederbörlig pröfning för anställning
vid småskola, vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af
biträdande lärare, 250 kronor. Dock har betänklighet uttalats emot att för
vikarie för lärare vid småskola eller mindre folkskola i något fall fastställa
så hög årsaflöning som 300 kronor, enär det i sådant fall kunde
inträffa, att vikariens aflöning blefve högre än den egentlige tjenstinnehafvarens,
hvilket icke vore lämpligt. Derför borde aflöningen till vikarie
för lärare, tillhörande någon af nämnda två grupper, under alla förutsättningar
bestämmas till 250 kronor.

Enligt ett förslag borde såväl för de lärare, som vikarierade för biträdande
folkskolelärare, som ock för den extra ordinarie folkskolelärarepersonalens
vikarier den kontanta aflöningen utgå med ett belopp af 500
kronor årligen.

I många utlåtanden har den åsigt uttalats, att vikarien borde förutom
kontant lön vara berättigad att erhålla dels tjenlig bostad — enligt ett
förslag ett möbleradt rum — jemte vedbrand eller ersättning derför, beräknad
efter minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid eller med
!/c af det kontanta vikariatsarfvodet, dock minst 6 kronor 50 öre för tjenstgöringsmånad,
dels ock godtgörelse för resekostnad, der sådan ifragakomme.

Med afseende å de närmare vilkoren för erhållande af statsbidrag till
vikaries aflöning i förevarande fall har flertalet af dem, som blifvit i ärendet
hörde, tillstyrkt, att förberörda nådiga kungörelse af den 1 juni 1894
måtte i hufvudsakliga delar läggas till grund för de nya bestämmelserna
i ämnet, dock med de väsentliga modifikationer, som betingas af ifrågavarande
lärarepersonals säregna ställning. Uti ett i ämnet afgifvet formuleradt
förslag har hemstälts, att sådant statsbidrag, hvarom nu vore fråga,
måtte utgå »derest med författningsenlig behörighet och på författningsenligt
sätt vid småskola eller mindre folkskola anstäld lärare (lärarinna)
eller med enahanda behörighet och pa enahanda sätt vid folkskola anstäld,
biträdande eller extra ordinarie lärare (lärarinna), för hvars aflönande tillskott
af allmänna medel utgår, och som i eu eller flere af förenämnda
egenskaper tjenstgjort minst ett år, samt för hvilken vederbörande erlägga

88 Åttonde hnfvudtiteln.

årsafgifter till småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, på grund
af sjukdom åtnjuter tjenstledighet, och vikarie för honom är förordnad
under oafbrutet minst eu månad af den faststälda undervisningstiden af
åtta månader om året». I öfrigt är förslaget uppstäldt i nära öfverensstämmelse
med förutnämnda nådiga kungörelse af den 1 juni 1894.

Beträffande de särskilda vilkor för erhållande af statsbidrag, hvilka
betingas deraf, att ifrågavarande lärares och lärarinnors anställning är af
mera tillfällig art, hafva härförutom flere olika framställningar blifvit
gjorda. Uti ett utlåtande anföres härom följande. En väsentlig skilnad
inträdde, när det gälde att bestämma, hvilka tjenstinnehafvare skulle till
den ifrågasätta förmanen vara berättigade, ty begreppet »ordinarie» funnes
icke bland den lärarepersonal, som här vore i fråga, utan vore den ene
som den andre, både den genom sjukdom ur tjenst försatta och den för
honom vikarierande, antagna enligt bestämmelserna i §§ 23 och 24 folkskolestadgan.
Då likväl någon begränsning af rätten till vikariatsbidrag
under sjukdom måste uppsökas, torde denna helst vara att finna dels i
antagningssättet dels ock i den sjukes föregående tjenstetid, en rättvis
grund, som redan förut kommit till användning vid extra ordinarie lärares
vid allmänna läroverk understöd vid sjukdomsfall. Tjenstgöringstiden borde
dock till någon viss del vara föryärfvad inom det distrikt, der den sjuke
hade anställning, dels för kontrollens underlättande, dels ock för att i någon
män stäfja den benägenhet för ständiga tjenstombyten, som hos eu stor
del af våra småskolelärarinnor vore rådande. Med åberopande häraf har
det förslag framstälts, att rätt att vid sjukdomsfall erhålla hjelp till aflönande
af vikarie skulle tillkomma allenast den lärare, som blifvit af vederbörande
skolråd antagen tills vidare eller ock med besluten fastare anställning
och som räknade minst två tjenstår, hvaraf åtminstone ett inom
det distrikt, hvars skolråd beviljat tjenstledigheten för sjukdom.

I enahanda syfte har uti ett annat utlåtande andragits följande. Vid
fastställande af vilkoren för bidrag till vikaries aflöning uti nu förevarande
fall torde största svårigheten möta vid bestämmandet deraf,
hvilka af ifrågavarande lärare, som skulle vara att anse såsom ordinarie,
hvarom såväl enligt sakens egen natur som ock till förebyggande af allt
missbruk stadgande torde böra i författningen inrymmas. Att härvid låta
den fastare anställning, som numera kunde beredas ifrågavarande lärare,
vara afgörande, skulle komma att innebära dels en orättvisa emot det
stora flertalet, som icke vunnit och icke på lång tid torde komina att
vinna en sådan fastare anställning, dels ock en origtlg grund för yrkanden
på sådan anställnings allmännare genomförande. Ätt åter såsom ordinarie
anse hvar och en, som blifvit till här ifrågavarande läraretjenster förord -

Åttonde liufvwltifefn.

nåd tills vidare med rätt till uppsägning pa viss tid, torde komma att
leda till missbruk af den rätt, som förmånen skulle komma att innefatta.
Rätten att lika med ordinarie för nu ifrågakömmande ändamål anses torde
böra grundas på oförvitlig tjenstgöring före sjukdomsfallet i fem år.

Vidare har föreslagits, att såsom vilkor för erhållande af sådant statsbidrag,
som nu är i fråga, skulle föreskrifvas, att den insjuknade läraren
skulle vara för längre tid eller på minst fyra månaders uppsägning anstäld
vid småskola eller mindre folkskola eller vid fast folkskola med mer än en
lärarebefattning, i egenskap af biträdande lärare eller ock vid folkskola eller
folkskoleafdelning såsom extra ordinarie lärare samt att han i någon al
omförmälda egenskaper skulle hafva tjenstgjort minst ett läsår inom samma
skoldistrikt eller, derest tjenstgöringen icke fortgått inom samma skoldistrikt,
minst fem år. -

En annan har hemstält, att bidrag af allmänna medel till vikariens
aflöning skulle, hvad beträffar extra ordinarie lärare vid folkskola, erhållas,
derest tjenstinnehafvare minst tre år varit i tjensten anstäld. Angående
nu ifrågavarande vilkor har vidare följande framställning blifvit gjord.
Med hänsyn till de i gällande nådiga stadga angående folkundervisningen
i riket den 10 december 1897, § 24, förekommande bestämmelser angående
sättet för antagande af de lärare, som af föreliggande ärende berördes, syntes
endast de småskolelärare, hvilka i enlighet med kyrkostämmans beslut
och i anledning deraf gifna bestämmelser i vederbörligen stadfäst reglemente
skolrådet gifvit en fastare anställning, kunna likställas med ordinarie
folkskolelärare. Öfriga af dessa lärare antoges antingen på viss tid, icke öfverstigande
ett läsår, eller ock tills vidare och i detta, fall med ömsesidig rätt
för skolrådet och läraren till minst fyra månaders uppsägningstid. Småskolelärare
utan fastare anställning samt ifrågavarande lärare af annan klass
än småskolelärare syntes icke kunna alltifrån sin första anställnings början
göras berättigade att för aflöning af vikarie under sjukdom få bidrag al
stat och kommun. Ett särskilt stadgande torde derför vara af nöden för
bestämmande, när sådan rätt för dem borde inträda, och i detta afseende
torde den bestämmelse kunna tagas till efterföljd, som gälde i motsvarande
fall för extra lärare vid allmänt läroverk eller pedagogi enligt nådiga
cirkuläret af den 1 juni 1 894, nemligen den, att dylik lärare egde erhålla
stadgadt understöd för den tid, hvarunder han af sjukdom vore hindrad
att tjenstgöra, såvida han tjenstgjort vid allmänt läroverk eller pedagogi
minst ett år, innan behofvet af tjenstledighet på grund af sjukdom uppstått.

Derjemte har hemstälts, att för erhållande af ifrågavarande statsbidrag
skulle ytterligare fordras, att tjenstinnehafvaren fyIt tjuga år.

Bill. till liiksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 12

90 Åttonde hiifyiidtiteln.

Enligt en mening borde beträffande biträdande och extra ordinarie
lärare stadgas en maximitid för statsbidragets åtnjutande af ett år eller
den kortare tid, för hvilken de vore förordnade, hvarjemte statsbidrag till
aflönande af vikarie vid sjukdom allenast borde utgå, i fall tjenstinnehafvaren
under åtminstone ett år varit vid allmänna folkundervisningen såsom lärare
anstäld.

Ifrågavarande förmån borde enligt ett framstäldt förslag tillkomma
samtliga af skolrådet vid distriktets skolor för längre tid och med minst
fyra månaders uppsägningstid anstälda lärare, till hvilkas aflöning statsbidrag
erhölles.

Ett annat förslag är att inga andra måtte tillgodonjuta ifrågavarande
förmån än sådana, som erhållit fast anställning eller vederbörligen förordnats
för ett helt läsår eller tills vidare.

Deremot borde, enligt en annan åsigt, inskränkning ej ske för det
fall, att den tjenstledige läraren före sin sjukdom ej tjenstgjort viss bestämd
tid t. ex. ett helt år, enär sådan sjukdom kunde inträffa redan under
första tjenstgöringsåret och då blefve så mycket mera tryckande, som
läraren då ännu ej hunnit göra någon besparing, utan tvärtom för vistelsen
vid seminariet och någon bosättning måst anlita alla sina hjelpkällor
samt i allmänhet lede af nybörjarens ekonomiska svaghet.

Många af dem, som hörts i ärendet, hafva påpekat, att den uti § 4
af förut anförda nådiga kungörelse den 1 juni 1894 förekommande bestämmelsen
om skyldighet för ordinarie lärare, som uppnått sextio års
ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, att
vid sjukdomsfall ensam utgöra vikariens löneförmåner, borde, när fråga
vore om de icke fast anstälda lärare, som i nu förevarande ärende afsåges,
ega motsvarande tillämpning, dock att denna föreskrift, likasom bestämmelsen
härom i § 2 samma kungörelse, skulle, i öfverensstämmelse med gällande
stadganden om sådana lärares rätt till ålderdomsunderstöd från
småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, för att kunna för ifrågavarande
fall användas, omarbetas sålunda, att uttrycket -hel pension» utbyttes
mot orden »helt ålderdomsunderstöd» eller mot uttryck, åsyftande
ålderdomsunderstöd enligt 7 § eller 8 § af det för nämnda ålderdomsunderstödsanstalt
gällande nådiga reglemente, äfvensom att årsbestämmelsen
sextio år ändrades till femtiofem år. Andra hafva deremot ansett bestämmelsen
om sextio års ålder böra äfven å förevarande fall ega tillämpning.
Härvid har dock anmärkts, att den sålunda ifrågasatta omarbetningen
torde nödvändiggöra ett stadgande i reglementet för nämnda ålderdomsunderstödsanstalt,
motsvarande bestämmelsen i senare delen af § 26 i

Åttonde hufvudtiteln.

det för folkskolelärarnes pensionsinrättning gällande reglemente, sådant
nämnda lagrum lyder enligt nådiga kungörelsen den 1 juni 1894.

Derjemte har i sammanhang härmed framhållits önskvärdheten af
ett stadgande i syfte att förebygga det missbruk, att lärare sökte tjenstledighet
blott i afsigt att sålunda kunna qvarstå vid tjensten så länge,
att de uppnådde den för erhållande af ålderdomsunderstöd stadgade
lefnadsålder.

Beträffande kompetensfordringarna för vikarien hafva åtskilliga af
dem, som hörts i ärendet, ansett vissa bestämmelser erforderliga. Så bär
hemstälts, att för erhållande af statsbidrag till aflönande af vikarie skulle
fordras, att denne eger den behörighet, som i § 25 af gällande folkskolestadga
föreskrifves — d. v. s. den behörighet, som enligt samma stadga
är nödig för att innehafva den ifrågavarande tjensten — derest nemligen
icke vederbörande folkskoleinspektör vitsordat, att sådan vikarie icke
kunnat erhållas, äfvensom att vikarien befunnits duglig.

I sammanhang härmed har erinrats, att uttrycket »afgångsexamen vid
seminarium» i § 2 mom. 1 af förenämnda nådiga kungörelse den 1 juni
1894 borde i fråga om lärare vid småskola eller mindre folkskola samt
biträdande lärare vid folkskola för tydlighetens skull helst utbytas mot
orden »vederbörlig småskolelärarc(inne-)examen>> och i fråga om extra
ordinarie lärares vikarier ersättas af uttrycket .»afgångsexamen vid folkskolelärare(inne-)seminarium».

Beträffande frågan, för huru lång tid statsbidrag må i förevarande
fall utgå till vikaries aflöning, hafva endast ett fåtal af dem, som hörts
i ämnet, afgifvit närmare yttrande. Derom att minimitiden härvidlag bör,
i öfverensstämmelse med gällande stadgande]! om aflöning af vikarier för
den ordinarie folkskolelärarepersonalen, bestämmas till oafbrutet minst eu
månad (enligt en folkskoleinspektörs förslag fyra veckor) af den fastställa
undervisningstiden af åtta månader om året, råder ingen egentlig meningsskiljaktighet,
Dock har i fråga om denna tidsbestämmelse föreslagits den
jemkning att, enär den årliga lärotiden i vissa fall borde, jemlikt § 15
mom. 2 i gällande folkskolestadga förlängas utöfver åtta månader, orden
»af åtta månader om året» måtte utgå.

Hvad åter beträffar maximitiden för åtnjutande af statsbidraget, hafva
följande olika förslag, vid hvilka afsetts antingen samtliga lärare af ifrågavarande
slag eller blott eu eller annan grupp af dem, blifvit framstälda.

Ifrågavarande maximitid borde, enligt en mening, bestämmas till
högst ett år. Till detta förslag har dock det tillägg gjorts, att det måtte
få bero på särskild pröfning, huruvida sådant bidrag borde vid behof
medgifvas för längre tid.

Åttonde lnifvucUiteln.

Statsbidrag borde, enligt ett annat förslag, ej utgå för längre tids
oafbruten tjenstledighet än fyrtio veckor, under det att i ett annat utlåtande
ifrågasatts, att bidraget skulle kunna utbekommas endast för viss
del af läsår.

En af dem, som i denna sak yttrat sig, har ansett, att det vore tillräckligt,
om stadgande meddelades derom, att statsunderstödet ej finge
utbetalas för längre tid än den sjuke tjenstinnehafvarens anställning eller
förordnande vid skolan varade under det, att eu annan uttalat den äsigten,
att statens bidrag skulle få utgå för viss bestämd tid, som dock icke torde
höra sättas lika för alla, utan så att den kotrime i passande proportion
till den sjuke tjenstinnehafvarens föregående tjenslgöringstid.

Slutligen har den mening uttalats, att bestämmelse erfordrades allenast
i fråga om den extra ordinarie folkskolelärarepersonalen derom att,
ifall sådan lärare antagits »för viss tid», hvilken enligt folkskolestadgan
ej må öfverskrida ett läsår, statsunderstödet icke skulle få utgå längre
än under den sålunda öfverenskomna tiden.

Å andra sidan har den framställning gjorts, att då församlingarna,
sä framt bidrag af dem koinme att erfordras till vikariernas aflöning, helt
visst komme att genom sina representanter i skolråden tillse, det vikarie
ej förordnades för längre tid än nödigt vore, någon särskild begränsning
af den tid, under hvilken statsbidraget finge utgå, icke syntes erforderlig,
börande i sådant fall snarare den i § 24 mom. 8 i folkskolestadgan föreskrifna
uppsägningstiden af fyra månader till förebyggande af missbruk i
fråga om sjuk lärare eller lärarinna förlängas till sex ''fnänader, men att
deremot, ifall församlingarna komme att befrias från bidragsskyldighet, en
maximitid af ett läsår kunde vara på sin plats.

Beträffande härefter frågan om beloppet af statens bidrag samt det
härmed sammanhängande spörsmålet afgående fördelningen af skyldigheten
att bestrida den återstående delen af vikariens aflöningsförttiäner
hafva uttalats åtskilliga olika meningar, bland livilka dock — tills vidare
bortsedt från de föreslagna olika sätten att ordna aflönande! af vikarier
för den extra ordinarie folkskolelärarepersonalen — kunna särskiljas, förutom
vissa mera fristående förslag, två hufvudgrupper, omfattande, "rfeu
ena sådana yttranden, deri hemstälts, att den blifvande fördelningen mellan
staten, tjenstinnehafvaren och skoldistriktet måtte blifva densamma, som
nu är föreskrifven i fråga om ordinarie folkskolelärares vikarier, d. v. s.
sådan, att staten bidrager med %, den sjuka läraren eller lärarinnan afstår
ett belopp, motsvarande V-i af vikariens arfvode, och skoldistriktet
bekostar återstoden jemte tjenlig bostad och vedbrand eller ersättning

Åttonde hnfvudtiteln. 93

derför enligt stadgade grunder äfvensom tilläfventyrs ifrågakommande reseköstnadsersättnihg,
samt den ändra de utlåtanden, i hvilka föreslagits, att,
sedan staten tillskjutit 2/s af den till 300 kronor för år beräknade kontanta
vikariatsersättningen, återstoden skulle bestridas af tjenstinnchafvaren
och skoldistriktet med hälften, d. v. s. 50 kronor, hvardera, eventuel med
samma skyldighet för skoldistriktet, som förut är sagdt med afseende å
bestridande af kostnaderna för vikariens bostad in. m.

Till stöd för åsigten, att skoldistriktet skulle bidraga till ifrågavarande
vikariers aflöning förhållandevis högte än till aflönande af vikarier för
ordinarie folkskolelärare, har åberopats dels tjénstinnehafvärens jemförelsevis
ringa förmåga i förevarande fall att utgöra sådana bidrag, dels ock
den omständigheten, att då det antagligen blefve vederbörande skolråd,
som skulle pröfva behofvet af tjenstledighet för sjukdom, antaga vikarie
och aftala med denne om arfvodet, söka statsbidraget, o. s. v., det vore
af vigt, att skoldistriktet sjelft vore på känbärt sätt intresseradt aif att
missbruk icke egde rum.

Åtskilliga af dem, från hvilka utlåtanden infordrats, äro af den^ meningen,
att skoldistriktets bidrag borde så vidt möjligt inskränkas, så att
distriktet befriades såväl från skyldigheten att förse vikarfen med bostad
jemte vedbrand som från förpligtelsen att öfver hufvud ''bidraga till sagda
aflöning; och har såsom skäl härtill framhållits, hurusom det vore att
befara, att ett åläggande af sådan skyldighet dels lätteligen kunde verka
derhän, att den sjuka läraren eller lärarinnan beröfvades icke blott den
afsedda förmålien, utan måhända äfven, efter skedd. uppsägning, sin anställning
vid skolan, hvarigenom nemligen åkoldistriktet kunde undvika
en befarad utgift, dels ock möjligen kunde förminska utsigten för ifrågavarande
lärarepersonal att erhålla den i folkskolestadgans. § 24 mom. 3
omförmälda fastare anställning; hvarjemte, till stöd för åsigten att skoldistriktet
— såväl som tjenstinnehafvaren — borde befrias från utgörande
af nämnda naturaförmåner, anförts, att någon svårighet för skoldistriktet
att för blott den kontanta aflöningen af 300 kronor erhålla kompetenta
vikarier icke torde förefinnas, då det för närvarande funnes och antagligen
för en lång framtid koinme att finnas rik tillgång på personer, behöriga
lill tjenstgöring af denna art.

I syfte att så vidt möjligt undvika deri sjuke tjenstinnehafvarens betungande
med bidrag till vikariens aflöning har föreslagits, dels att hans
bidrag måtte, efter det staten bekostat 200 kronor, bestämmas till 2/:; af
återstoden eller 66 kronor 67 öre, dels att tjenstinnehafvarens andel skulle
fastställas till högst V5 af den kontanta lönen, dels ock att tjenstinne -

94 Åttonde hufvudtiteln.

hafvaren skulle likasom skoldistriktet bidraga med V12 af lönen, hvaremot
statsbidraget i sådant fall borde utgå med °/6 deraf. Ett förslag,
hvarigenom åter så väl statens som tjenstinnehafvarens bidrag skulle sättas
något lägre än till respektive % och V4 af den kontanta aflöningen, har
framstälts för underlättande af uträkningen och undvikande af vidlyftiga
bråktal. Enligt detta förslag borde den kontanta lön, som skulle åtnjutas
af vikarie för sjuk lärare vid småskola och mindre folkskola eller af biträdande
lärare vid folkskola, bestämmas till visst belopp för hvarje dag,
nemligen en krona 25 öre, och af detta belopp tillskjutas af staten 80
öre, af den sjuka tjenstinnehafvaren 25 öre och af skoldistriktet 20 öre.

Äfven har framställning gjorts derom, att statsbidraget, uppgående
till 200 kronor, skulle räknas såsom egentlig lön, hvilken lärare eller
lärarinna af anförda kategorier vid sjukdom skulle ega att behålla såsom
existensminimum, under det att skoldistriktets'', tillskott skulle öfverlåtas till
vikarien, hvilken derjemte skulle ega att uppbära det statsbidrag, som enligt
lag tillkomme i behörig ordning tillsatt innehafvare af den befattning,
han uppehölle.

I några utlåtanden har den omständighet beaktats, att minimilönen
för lärare af ifrågavarande kategorier uppgår till olika belopp, om läraren
eller lärarinnan blifvit vederbörligen examinerad eller ej, nemligen i förra
fallet till 300 kronor samt i det senare till 250 kronor; och hafva olika
grunder föreslagits för bestridande af arfvode till vikarie för examinerad
och oexaminerad tjenstinnehafvare, några hafva nemligen ansett,
att, äfven om tjenstinnehafvaren vore oexaminerad, den kontanta lönen
skulle bekostas af staten till Ä, af tjenstinnehafvaren till 1/i och af
skoldistriktet till V,3, hvaremot andra anse, att distriktets bidrag borde
utgå med ett fixt belopp af 50 krono!’, oafsedt om tjenstinnehafvaren
vore examinerad eller icke, samt att återstoden, i sistnämnda fall utgörande
200 kronor, skulle bestridas sålunda, att statsbidraget utginge med
166 kronor 67 öre och tjenstinnehafvaren afstode ett belopp af 33 kronor
33 öre. Slutligen har hemstälts, att, om man skulle önska någon förmån
uti ifrågavarande hänseende äfven åt icke examinerade lärare, denna borde
fixeras genom särskild t öfvergångsstadgande.

Angående sättet för bestridande af den aflöning, som skulle tillkomma
de extra ordinarie folkskolelärarnes vikarier, hafva jemväl olika förslag
framstälts. Sa har föreslagits, att till utgörande af den kontanta vikariatsersättningen,
hvilken borde utgå med ett belopp, motsvarande tjenstinnehafvarens
minimiafiöning, eller 500 kronor, bidrag skulle lemnas af staten
med 200 kronor, af tjenstinnehafvaren med hälften eller 250 kronor samt
af skoldistriktet med 50 kronor.

Åttonde hnfvudtiteln.

Andra hafva ansett, att härvid samma proportion borde iakttagas, som
finnes stadgad angående aflöning af vikarier för ordinarie lärare, så att
följaktligen, vare sig den årliga kontanta vikariatsersättningen bestämdes
till 500 eller 600 kronor, staten skulle dertill bidraga med 2/:-, tjenstinnehafvaren
med ''/4 och skoldistriktet med Via- Deremot har af andra föreslagits,
att, med skoldistriktets befriande från annat bidrag än bekostande
af bostad jemte vedbrand och, eventuelt, resekostnad för vikarien, staten
och tjenstinnehafvaren skulle till hälften hvardera bestrida den kontanta
aflöningen, 600 kronor om året. Äfven den åsigten har uttalats, att staten
borde af den kontanta lönen, som föreslås till 500 kronor, utgifva
333 kronor 34 öre samt tjenstinnehafvaren och skoldistriktet återstoden
med hälften hvar eller sålunda hvardera 83 kronor 33 öre. Enligt en
annan mening borde med hänsyn till svårigheten ej mindre för tjenstinnehafvaren
än äfven för skoldistriktet att i betydligare mån bidraga till
vikariatsersättningens utgörande, statens bidrag utgå med 5/« af ersättningsbeloppet,
och återstoden bestridas till lika delar af tjenstinnehafvaren och
skoldistriktet. Andra förmena, att skoldistriktet borde utbetala 50 kronor
till vikariernas aflönande, hvaremot återstoden borde bekostas af staten
till 2/s och af tjenstinnehafvaren till 1/3 eller sålunda med resp. 333 kronor
33 öre och 116 kronor 67 öre.

Slutligen har yttrats, att bidraget till vikarien borde lämpligast utgå
i form af understöd, motsvarande hälften af det arfvode, som pa grund
af gällande författningar må läraren tillkomma, samt bestridas till 2/3 af
staten och till Va af skoldistriktet.

Hvad angår frågan om storleken af det för ifrågavarande ändamål
erforderliga statsanslag, så hafva några af dem, som afgifvit utlåtanden
i ärendet, ansett, att anslagsbeloppet icke torde blifva synnerligen betungande
eller ens öfverstiga den i motionen beräknade siffran, 25,000
kronor om året. Dock har deremot den förmodan uttalats att till följd
af det högre ersättningsbelopp, som torde böra tillerkännas de i motionen
ej inberäknade vikarierna för extra ordinarie folkskolelärare, statsanslaget
i sin helhet antagligen komme att öfverstiga 25,000 kronor årligen. Flere
folkskoleinspektörer hafva vidare, med stöd af siffror, hemtade från vederbörande
inspektionsområden angående antalet lärare och lärarinnor af
ifrågavarande kategorier, samt angående antalet sjukdomsfall bland dem,
intygat, att sjukdomsprocenten för ifrågavarande lärarepersonal vore väsentligen
högre än för de ordinarie lärarne. 1 sammanhang härmed hafva
vissa af dessa folkskoleinspektörer tillika uttalat den åsigten, att behofvet
af tjenstledighet på grund af sjukdom med visshet varit i verkligheten

96 Åttonde liufviul titeln.

större än avtalet sjukrapporterade syntes utvisa, så ock den farhåga!] att,
om förevarande förslag bifölles, sjukdomsprocenten för den lärarepersonal,
hvarom nu vore fråga, skulle komma att ej oväsentligt ökas. Hittills hade
nemligen ofta nog vid en småskolelärarinnas sjukdom ingen annan möjlighet
funnits än att inställa läsningen någon tid och låta henne efter tillfrisknandet
»läsa igen» den försummade lästid en, en åtgärd, som, ehuru
för skolan högst oläglig, svårligen kunnat klandras, enär den förestafvats
af hänsyn till lärarinnans ekonomi. Detta förhållande gjorde emellertid,
att man svårligen af antalet vikarier och tiden för deras tjenstgöring under
de senast förflutna åren kunde draga några slutsatser för en tid, då
statsbidrag kunde erhållas åt vikarierna.

I samband med den nu ifrågasatta lagstiftningen hafva några af de i
ärendet hörde folkskoleinspektörerna förordat vissa jemkningar i ornförmälda
nådiga kungörelse af den 1 juni 1894. I fråga om det för utbekommande
af statsbidrag till aflönande af vikarie enligt nämnda kungörelse
erforderliga läkarebetygets föreskrifna innehåll har sålunda hemstälts, att
uti det i § 2 af samma kungörelse förekommande uttrycket »utan att
dock för all framtid hindra hans eller hennes återinträde i tjenstgöring»
måtte inflickas orden »så vidt för tillfället kan bedömas», enär det nemligen
vore mycket begärdt, att läkaren skulle när som helst kunna veta,
om en sjukdom kunde komma att häfvas eller ej, då det ju ofta nog inträffade,
att en sjukdom toge eu äfven för läkaren oförmodad vändning
och slutade med död och obotlighet, der man hade hoppats på förbättring.
Såsom ett önskemål har äfven uttalats, att vid reqvisition af statsbidrag
till vikaries aflöning såväl vikariens som tjenstinnehafvarens både namn
och examensdagar utsattes.

Till sist har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län
hemstält, att till lättnad för de reqvirerande, granskande och anordnande
myndigheterna de nya bestämmelser, som i nu förevarande afseende må
komma att utfärdas, måtte i eu enda allmän författning sammanföras med
förutnämnda nådiga kungörelse af den 1 juni 1894 och det i svensk författningssamling
ej intagna nådiga cirkuläret af samma dag angående bidrag
af allmänna medel till aflönande i vissa fall af vikarie för sådan
lärare eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra
sin tjenst.

De inkomna utlåtandena öfverlemnades till de sakkunnige, hvilka jag,
på sätt förut omnämnts, på grund af Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande,
sammankallat för utredningen af vissa till folkundervisningen hörande

Åttonde hnfvudtiteln. 97

frågor. De sakkunnige inlemnade den 23 sistlidne november till ecklesiastikdepartementet
sitt utlåtande rörande detta ärende. Till redogörelse för
det hufvudsakliga innehållet i detta utlåtande, hvilket blifvit till trycket
befordradt, anhåller jag att nu få öfvergå.

I fråga om de vilkor, på hvilka extra ordinarie och biträdande lärare
vid folkskola samt lärare vid mindre folkskola och smaskola ma blifva
berättigade att vid sjukdomsfall erhålla statsbidrag till aflönande af vikarie,
hafva de sakkunnige i hufvudsak följt de bestämmelser, hvilka genom
nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 redan i motsvarande fall gälla beträffande
ordinarie lärare. De sakkunnige hafva sålunda, i motsats mot
åtskilliga af dem, som i ärendet blifvit hörda, icke föi*eslagit, att de lärare,
hvarom här vore fråga, skulle, för att komma i åtnjutande af berörda
förmån, förut hafva tjenstgjort någon viss tid. Som skäl härför hafva de
anfört, bland annat, att för dessa lärare behofvet af hjelp vid sjukdomsfall
säkerligen vore större under det första tjenstgöringsåret än under
något af de följande samt att, om man undantoge de extra ordinarie
lärarne, någon skilnad beträffande arten af anställning mellan deras första
tjenstgöringsår och de följande icke funnes.

Beträffande frågan för huru lång tid under året bidrag till vikariens
aflöning borde lemnas, hafva de sakkunnige uttalat den meningen, att bidraget
borde utgå för högst den lagstadgade undervisningstiden af åtta
månader om året, enär statsbidrag till aflönande af den verklige tjenstinnehafvaren
icke utbetalades för längre tid. I. samband härmed hafva de
sakkunnige föreslagit, att vid beräknandet af tiden för vikariatsförordnandet
hvarje månad borde upptagas till trettio dagar, enär denna beräkningsgrund
syntes vara den enklaste och derjemte öfverensstämde med hvad i
allmänhet vid månatlig aflöning vore brukligt.

Hvad åter anginge den kortaste tid, för hvilken bidrag till aflönande
af vikarien borde ifrågakomma, hafva de sakkunnige ansett, att. tjenstinnehafvaren
borde haft ledighet för sjukdom oaibrutet under minst en
månad. Behöfde skolans arbete till följd af lärarens sjukdom inställas
under kortare tid, kunde nemligen i de flesta fall den förlorade tiden
återtagas genom att skolan trädde i verksamhet pa annan tid af aret.
För öfrigt skulle bidragen till vikariens aflönande för en kortare tid blifva
ganska ringa, men lockelsen att begagna den ifrågavarande förmanen äfven
vid mindre allvarsam sjukdom så mycket större.

Vid öfver!äggningarna om, hvilken bestämmelse borde stadgas med
hänsyn till den sjuke lärarens rätt* att få hjelp till vikariens aflönande, om
sjukdomen varade längre än ett år, hafva de sakkunnige trott sig ej böra
föreslå någon begränsning i detta hänseende. Vore nemligen tjenstinne Bih.

till liiksd. Vrot. 1900. 1 Band. 1 Afd. 13

98 Åttonde hnfvudtiteln.

hafvaren antagen på högst ett läsår, begränsades ju af hans eget förordnande
rätten att vid sjukdom erhålla bidrag till vikariens aflönande; vore
tjenstinnehafvaren åter antagen tills vidare, syntes samma grundsats böra
tillämpas på honom, som i nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 gjorts
gällande beträffande ordinarie lärare vid folkskola. Från statens synpunkt
borde nemligen dessa i vederbörlig ordning antagna icke ordinarie lärare
ej mindre tillgodoses än de ordinarie, då de från statens sida vore lika
litet uppsägbara som de ordinarie lärarne, och då skoldistriktets rätt att
uppsäga de tills vidare anstälde lärarne väl icke kunde vara ett skäl att
förminska deras från staten utgående förmåner samt då de med statens
medgifvande och med dess understöd både sig anförtrodda samma eller
ej mindre vigtiga uppgifter vid den uppväxande ungdomens uppfostran
än de ordinarie lärarne, hvartill komme, att de hade en ringare aflöning
och intoge en långt ovissare ställning. Att gifva de icke ordinarie lärarne
i det fall, hvarom här vore fråga, samma rätt som de ordinarie skulle
dessutom icke medföra afsevärd ökning i statens utgifter, emedan det
endast sällan skulle inträffa, att statsbidrag komme att utgå till aflönande
af icke ordinarie lärares vikarie under längre tid än ett år. Omsättningen
inom småskolelärarekåren vore nemligen mycket starkare än inom folkskolelärarekåren,
hvilket berodde derpå, att ett stort antal lärarinnor redan
efter några års tjenstgöring öfverginge till annan lefnadsbana, i följd
hvaraf medelåldern (och dermed säkert äfven sjukdomsprocenten) vore
väsentligen lägre inom den förra än inom den senare kåren. Statens mellankomst
för understödjande af sjuk icke ordinarie lärare under längre
tid skulle derför tagas i anspråk hufvudsakligen af äldre lärarinnor. Då
dessas sjukdom i de flesta fall torde vara förorsakad af det ofta ansträngande
skolarbetet, ville de sakkunnige så mycket mindre föreslå en begränsning
af deras rätt till statsbidrag till vikariens aflöning, när sådan
behöfde förordnas.

Betänklighet torde kunna uppstå mot att med öfriga icke ordinarie
lärare i detta afseende likställa extra ordinarie och biträdande lärare vid
folkskola, då dessas anställning syntes vara till och med mera oviss än
de öfrigas, men dels torde behofvet af hjelp vid vikaries aflöning komma
att gälla endast kortare tider, dels vore deras antal jemförelsevis så litet,
att det väl näppeligen vore skäl att för deras skull göra undantagsbestämmelser,
som skulle bryta enheten i stadgan och försvåra dess tillämpning
såväl vid ansökning om statsbidrag som vid kontrollen deraf. Slutligen
gälde cck beträffande de icke ordinarie lärarne, att, enligt de af de sakkunnige
föreslagna bestämmelser, skoldistriktet icke kunde förlänga tiden för
tjenstinnehafvarens rätt att, sedan han uppnått sextio år, vid sjukdom få

Åttonde hufvudtiteln.

hjelp till .vikariens aflöning, men väl genom uppsägning från tjensten förkorta
tiden för denna rätt. På anförda skäl hade de sakkunnige sålunda
ej velat begränsa icke ordinarie lärares rätt att vid sjukdomsfall få bidrag
till vikariens aflönande på annat sätt, än att sådan rätt icke skulle tillkomma
sjuk lärare, som uppnått sextio lefnadsår och vore förklarad berättigad
till helt ålderdom sunderstöd.

I § 2 af nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 är stadgadt såsom vilkor
för att sjuk lärare skall få statsbidrag till för honom förordnad vikaries
aflönande, att sjukdomen skall vara af sådan beskaffenhet, att densamma
gör läraren oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst utan
att dock för all framtid hindra hans återinträde i tjenstgöring. Då det
för en läkare vore omöjligt att med bestämdhet kunna i hvarje fall afgöra,
om en sjukdom är obotlig eller icke, hafva de sakkunnige förordat
en sådan ändring i berörda bestämmelse, som med bevarande af meningen
skulle afhjelpa den antydda svårigheten.

Derefter öfvergå de sakkunnige till frågan om vikariatsarfvodets belopp
och hafva dervid föreslagit följande:

En för extra ordinarie lärare antagen, vederbörligen examinerad vikarie
skulle åtnjuta ett kontant arfvode för helt läsår af minst 600 eller
minst 500 kronor, allt eftersom den lärare, hvars tjenst han uppehölle, åtnjöte
minst 600 eller minst 500 kronor i årlig lön; för annan icke ordinarie
lärare antagen, vederbörligen examinerad vikarie skulle i årsarfvode
erhålla 300 kronor, vare sig att tjenstinnehafvaren vore examinerad eller
icke, men för sådan, vare sig examinerad eller oexaminerad, tjenstinnehafvare
antagen oexaminerad vikarie skulle i årligt minimiarfvode erhålla
allenast 250 kronor; dock att, der för examinerad tjenstinnehafvare examinerad
vikarie sökts, men ej erhållits, det högre årsarfvodet å 600 eller
300 kronor, med derefter proportioneradt statsbidrag, skulle vara vikarien
tillförsäkradt, såvida inspektören intygade, att vederbörligen examinerad
vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits duglig.

Genom dessa bestämmelser hade iakttagits, säga de sakkunnige, dels
att den skoldistriktet i § 25 af gällande folkskolestadga tillförsäkrade rätt
att till vikarie antaga äfven lärare, som ej aflagt afgångsexamen vid småskoleseminarium,
ej blifvit åsidosatt, dels att vikarien erhölle det arfvode,
hvartill han genom sin kompetens vore berättigad, och endast då han hade
större kompetens, högre lön än tjenstinnehafvaren, hvarjemte bestämmelsen,
att, om skoldistriktet förgäfves sökt att anskaffa examinerad vikarie,
det skulle erhålla till oexaminerad vikaries aflönande lika stort statsbidrag,
som om han vore examinerad, dock med vilkor, att vederbörande folkskoleinspektör
förklarade honom duglig, tillkommit för att förmå skol -

100 Åttonde hnfvudtiteln.

distrikten att ej i alltför vidsträckt mån och till skada för skolan ersätta
examinerad tjenstinnehafvare med oexaminerad vikarie.

Beträffande proportionen mellan statens, skoldistriktets och den tjenstledige
lärarens bidrag till vikariens aflönande hafva de sakkunnige hållit
före, att den grundsats, som i detta hänseende tillämpades vid fråga om
aflönande af vikarie för ordinarie lärare, borde iakttagas äfven då det
gälde aflönande af vikarie för de lärare, hvarom nu vore fråga. Sålunda
borde två tredjedelar af det för vikarien bestämda minimiarfvode utgå af
statsmedel, en fjerdedel deraf betalas af den tjenstledige läraren och återstoden
samt resekostnadsersättning erläggas af skoldistriktet, hvilket jemväl
skulle förse vikarien med bostad och vedbrand eller gifva honom ersättning
derför. De sakkunnige anföra härom:

De flesta af dem, från hvilka utlåtande infordrats, hade tillstyrkt liknande
förslag, som de sakkunnige i detta hänseende framstält. Andra
hade uttalat den meningen, att clen tjenstledige läraren icke borde vara
skyldig att deltaga i vikariens aflönande med så stort belopp, som de sakkunnige
föreslagit, utan endast med en tolftedel af vikariatsarfvodet, hvaremot
antingen statens eller skoldistriktets bidrag borde i motsvarande män
höjas. Som skäl för en dylik anordning hade anförts tjensteinnehafvarens
ringa lön och hans deri grundade behof att vid sjukdom få behålla deraf
så mycket som möjligt. Ännu andra hade framstält den åsigten, att
distrikten ej borde deltaga i vikariens aflönande i så hög grad, som de
sakkunnige ansett. Distrikten borde nemligen, enligt ifrågavarande uppfattning,
icke bidraga till vikariens aflönande vare sig med kontanta medel
eller med naturaförmåner, hvaremot den tjenstledige läraren väl borde
både lemna större kontant bidrag till vikariens aflönande än de sakkunnige
förestält sig, och förse honom med bostad och vedbrand. Enligt ett
annat förslag borde skoldistrikten betala en tolftedel af vikariens minimiarfvode,
men befrias från skyldigheten att förse honom med bostad och
vedbrand, hvilka förmåner icke borde tillkomma vikarien. Som stöd för
de senast anförda meningarna hade åberopats farhågan, att ett åläggande
för distrikten att i någon större eller mindre mån bidraga till vikariens
aflönande skulle kunna verka derhän, att den sjuke läraren beröfvades
icke blott den afsedda förmånen utan måhända, efter skedd uppsägning,
sin anställning vid skolan; hvarjemte man kunde frukta, att, om distrikten
förpligtades att i någon större mån bidraga till vikariens aflöning, utsigten
för icke ordinarie lärare att få den fastare anställning, som omtalades i
24 § af gällande folkskolestadga, skulle förminskas.

De sakkunnige hade icke kunnat instämma uti omförmälda förslag.
Förmånen för icke ordinarie lärare att vid sjukdomsfall erhålla hjelp till

Åttonde hufvndtiteln. 101

vikariens aflönande vore nemligen så stor, att eu minskning af deras lön
med en fjerdedel af vikariens kontanta minimiarfvode ej kunde anses allt
för betungande. Äfven de ordinarie lärarne vore skyldiga att vid sjukdomsfall
erlägga en fjerdedel af det kontanta vikariatsarfvodet, och
tillämpningen af detta stadgande hade ej medfört någon svårighet, oaktadt
de flesta af dessa, som hade familjer att underhålla, sannolikt ej vore, när
sjukdom inträffade, mycket bättre lottade än de icke ordinarie lärarne.
Å andra sidan borde ej skoldistrikten befrias från att helt eller delvis
erlägga till vikarien, hvad de sakkunnige föreslagit, ty den omständigheten
att skolrådet skulle pröfva behofvet af tjenstledighet för sjukdom,
antaga vikarie och aftala med denne om arfvodet, borde medföra, att
skoldistriktet vore ekonomiskt intresseradt deraf, att missbruk i detta hänseende
ej egde rum. De sakkunnige trodde ej heller, att anledning vore
att befara, att skoldistrikt för att ej behöfva bidraga till aflönande af vikarie
skulle uppsäga sjuk lärare från hans plats. För öfrigt vore det icke af
så stor betydelse, som man förmenade, att icke ordinarie lärare finge den
i § 24 mom. 3 af folkskolestadgan omförmälda fastare anställning, enär
skolråden dock i allmänhet, utan att binda sig genom någon sådan bestämmelse,
handlade, som om äfven dessa lärare vore fast anstälde.

Sedan hafva de sakkunnige företagit utredning af frågan om
äfven icke ordinarie lärare, som förklarats obotligt sjuk, borde hafva rätt
att, med bibehållande af tjensten, för sig sätta vikarie under vilkor att
han sjelf aflönade denne. Vid behandlingen af denna fråga hafva de
sakkunnige kommit till den öfvertygelsen, att icke ordinarie lärare borde
få denna rätt. Det fallet kunde nemligen tänkas, att en sådan lärare val
uppnått de tjenstår, men ej de lefnadsår, som i § 7 af reglementet för smaskolelärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt vore föreskrifna såsom vilkor
för erhållande af helt ålderdomsunderstöd. Finge läraren i fråga sköta
platsen genom vikarie, vore han fortfarande vid skolan anstäld och kunde
sålunda nå det antal lefnadsår, som erfordrades för bekommande af helt
ålderdomsunderstöd.

Slutligen yttra sig de sakkunnige om storleken af det arliga statsbidrag,
som kunde blifva erforderligt för det ifrågavarande ändamålet.
Enligt från skolråden infordrade uppgifter hade under år 1898 icke ordinarie
lärare till ett antal af 194 vant för sjukdom tjenstledig under
minst en månad och derutöfver. Men, då dessa uppgifter ej tillika innehölle,
huru lång tid hvar och en af dessa lärare varit för sjukdom tjenstledig,
kunde man på nämnda uppgifter grunda endast eu sannolikhetsberäkning
rörande statens blifvande utgifter för aflönande af vikarier för
sjuka icke ordinarie lärare. Antoge man, att de för sjukdom tjenstledige

102 Åttonde hufvudtiteln.

lärarne af denna kategori under ett år uppginge till 194, samt att af
dessa 12 vore extra ordinarie lärare vid folkskolan, och vidare att till
aflönande af dessas vikarier utginge det efter arten af hvars och ens tjenst
bestämda högsta statsbidraget samt att tjenstledigheten i medeltal räckte
fyra månader, skulle till statsbidrag för aflönande af vikarier för extra
ordinarie lärare vid folkskolan åtgå 2,400 kronor och för aflönande af
vikarier för öfriga icke ordinarie lärare 18,200 kronor eller tillsammans
20,600 kronor Antagas kunde väl, att, om icke ordinarie lärare vid
sjukdomsfall erhölle hjelp till aflönande af vikarie, antalet af för denna
anledning tjenstlediga lärare skulle komma att stiga, enär åtskilliga lärare,
som nu till skada för undervisningen vid ohelsa framhärdade i skolarbetet,
då skulle söka tjenstledighet. Synnerligen stor torde dock tillökningen
i antalet af för sjukdom tjenstlediga lärare af denna anledning ej
blifva, om det blefve stadgadt, att som vilkor för erhållande af hjelp till
vikaries aflönande fordrades, att läkare skulle intyga att den sjuke vore
oförmögen att vederbörligen sköta sin tjenst. En annan följd af beviljande
åt icke ordinarie lärare af den förmån, hvarom här vore fråga, torde väl
ock blifva, att i vissa fall tiden för tjenstledigheten komme att blifva
längre, än om läraren sjelf skulle hafva aflönat sin vikarie. Men nu
nämnda omständigheter torde dock ej komma att medföra någon betydligare
ökning uti statens utgifter för att bidraga till aflönande af vikarie
för sjuk icke ordinarie lärare. Det syntes derför de sakkunnige, som om
det i motionen beräknade statsanslaget af 25,000 kronor för år skulle tills
vidare vara för ändamålet tillräckligt.

Da jag nu går att yttra mig uti ifrågavarande ärende, torde jag först
böra till besvarande upptaga frågan, huruvida extra ordinarie och biträdande
lärare vid egentliga folkskolan samt lärare vid mindre folkskolan
och småskolan eller, kortare uttryckt, »icke ordinarie lärare» vid folkskolan
böra erhålla den rätt, som motionärerna velat förskaffa dem.

_ I afseende härå synes det mig billigt och rättvist, att nämnde icke
ordinarie lärare beredes samma förmån, som ordinarie lärare vid folkskolan
åtnjuta, att vid sjukdomsfall under vissa vilkor få hjelp till aflönande
af för dem förordnad vikarie. De flesta af de tjenster, som innehafvas
af de icke ordinarie lärarne, äro nemligen i sjelfva verket icke
tillfälliga, utan åtminstone under vissa tidsperioder ständiga, och lärarne
aflönas icke endast af skoldistrikten utan äfven med bidrag af allmänna
medel samt äro, sedan vissa vilkor blifvit uppfylda, berättigade till ålderdomsunderstöd.

Ifrågavarande rätt torde dock icke, lika litet som för de ordinarie

Åttonde hufvudtiteln.

103

lärarne, böra tillkomma de icke ordinarie vid tillfälliga och kortvariga
sjukdomsfall, enär vid sådana undervisningen i skolan mestadels utan större
olägenhet kan ordnas så, att skolan under ferierna arbetar så lång tid,
som den till följd af lärarens sjukdom måst inställas. Dessutom torde det
åtminstone på landsbygden ofta vara svårt att för några dagar kunna
anskaffa lämplig vikarie, och i de flesta fall kommer det för öfrigt att
åtgå någon tid, innan en sådan kan erhållas. Finnes det af en eller
annan anledning icke lämpligt att förlägga skolans arbete till ferierna och
kan vikarie anskaffas, torde läraren ensam böra aflöna den vikarie, som
endast en kortare tid uppehåller hans tjenst. Kostnaderna för vikariens
aflöning under några dagar eller en och annan vecka blifva nemligen
icke synnerligen känbara för den sjuke läraren, och man undgår
derigenom de besvär och svårigheter, som särskildt vid kortvariga sjukdomsfall
kontrollen öfver att välboren för erhållande af hjelp till vikariens
aflöning äro uppfylda och reqvisitionen af de för ändamålet erforderliga
medlen måste medföra. Dessutom utsättes läraren, om han vid kortvariga
sjukdomsfall ensam måste aflöna vikarie, om sådan blifver förordnad, icke
för frestelsen att äfven vid sjukdomsfall, som äro så lindriga, att de icke
utgöra verkliga hinder för ett nöjaktigt utöfvande af tjensten, begära tjenstledighet.
Då det beträffande ordinarie lärare vid folkskolan blifvit stadgadt,
att en månad är den kortaste tidrymd, hvarunder han måste på grund af
sjukdom oafbrutet vara tjenstledig och vikarie för honom förordnad, för
att rätt till hjelp vid vikariens aflöning skall inträda, synes mig samma
föreskrift böra tillämpas, äfven då frågan gäller icke ordinarie lärare vid
folkskolan. Vidare synes det mig lämpligt, att hjelp till vikaries aflönande
vid sjukdomsfall bör lemnas endast för högst åtta kalendermånader af året,
eller för så lång årlig tid, som lönetillskott af statsmedel utgår till lärarens
aflönande.

Äfven med hänseende till maximitiden, under hvilken de icke ordinarie
lärarne vid folkskolan böra få göra sig till godo den rätt, hvarom nu är
fråga, torde de böra likställas med de ordinarie läi’arne. Visserligen kan
häremot invändas, att, om de icke ordinarie lärarne vid inträffad sjukdom
år efter år få hjelp till aflönande af vikarie, tillskyndas både skoldistrikt
och stat betydande utgifter, och skolan kommer att skadas genom täta
ombyten af lärare. Till bemötande af eu sådan invändning tillåter jag
mig fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att skoldistriktet är
skyddadt genom sin rätt att uppsäga den sjuke läraren från hans befattning,
och att, om skoldistriktet gifvit honom den fastare anställning, som
omtalas i § 24 mom. 3 af gällande folkskolestadga, skoldistriktet ju frivilligt
bundit sig genom de bestämmelser, det infört i reglementet för sina

104 Åttonde hufvudtiteln.

skolor. Staten åter synes mig i det fall, hvarom nu är fråga, hafva samma
skyldighet mot de icke ordinarie lärarne som mot de ordinarie, helst som
de flesta af de icke ordinarie under hela sin tjenstetid ej kunna få ordinarie
anställning, så vida icke skoldistrikten, i hvilka de tjenstgöra, sjelfvilligt
besluta att gifva dem en med de ordinaries likartad ställning. Beträffande
de olägenheter för skolan, som komma deraf, att lärarebefattningar vid
henne under längre tid uppehållas af vikarier, har hon ju att kämpa med
samma svårighet, äfven om den sjuke läraren har ordinarie anställning.
Man kan dessutom vara öfvertygad, att åtminstone den icke ordinarie lärare,
som ännu ej upphunnit det för erhållande af ålderdomsunderstöd erforderlig^
antal tjenstår, icke skall begagna sig af rätten att, när sjukdom
inträtfat, förskaffa sig tjenstledighet och få hjelp till vikariens aflönande
längre än behöflig! är; ty för att blifva berättigad till ålderdomsunderstöd
får han räkna sig till godo endast den tid, då han sjelf tjenstgör.

Enligt nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 skall ordinarie lärare, som
uppnått sextio års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad
till hel pension, då på grund af sjukdomsfall behof af vikarie inträder,
ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner. Samma bestämmelse torde böra
tillämpas äfven på icke ordinarie lärare. Det har visserligen ifrågasatts,
att, då de flesta af dem, som tjenstgjorde vid mindre folkskola och småskola
äfvensom vid folkskola i egenskap af biträdande, vore lärarinnor,
och qvinnor, efter hvad erfarenheten lärde, tidigare sletes ut af skolarbetet
än män, de, som icke hade ordinarie anställningar, borde förklaras skyldiga
att redan vid femtiofem års ålder ensamma aflöna vikarie, när de för sjukdom
urståndsattes att sjelfva sköta sina befattningar; men det torde vara
onödigt att i detta hänseende gorå någon skilnad mellan ordinarie och
icke ordinarie, då skoldistrikten ju hafva i sin makt att uppsäga dem, som
icke anstälts som ordinarier, från deras befattningar, när de finna sig af
en eller annan anledning böra göra det.

Arfvode till vikarie för extra ordinarie folkskolelärare bör, enligt de
sakkunniges förslag, utgå med samma belopp som dennes minimilön, så
att vikarie för extra ordinarie folkskolelärare med 500 kronors kontant
lön bör i arfvode hafva nämnda belopp och vikarie för dylik lärare med
600 kronors kontant lön ett till lika stort belopp uppgående arfvode. Jag
har mot detta förslag intet att erinra. Lägre torde nemligen vikariatsarfvodet
ej böra sättas, då på vikarierna ställas den fordran, att de skola
vara behörigen examinerade och således hafva genomgått samma utbildningskurs
som tjenstinnehafvaren, och då lefnadskostnaderna för vikarien
äro lika höga som åtminstone för en ogift innehafvare af tjensten. Högre
torde arfvode! ej heller böra sättas, då det i allmänhet ej kan vara lämpligt

Åttonde hnfmdtiteln.

105

att gifva vikarie högre lön än den, för hvilken han tjenstgör, helst då de
båda ega samma behörighet.

Beträffande storleken af arfvodet till vikarie för öfriga icke ordinarie
lärare beder jag först få fästa uppmärksamhet derpå att för anställning
vid folkskola som biträdande lärare, äfvensom för anställning vid mindre
folkskola och småskola, fordras antingen att hafva aflagt afgångsexamen
vid vederbörligt seminarium eller att hafva undergått inför folkskoleinspektör
sådan pröfning, som omtalas i § 6 af nådiga kungörelsen den 5
juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel till lärare vid folkskolor
m. m. eller att hafva inför vederbörande skolråd pröfvats på sätt,
som i § 23 af folkskolestadgan den 10 december 1897 oinförmäles. Sådana,
som förvärfvat behörighet till nu ifrågavarande anställningar på
något af de två först angifna sätten, torde jag få sammanföra under benämningen
examinerade; de åter, som blifvit behöriga till nämnda anställningar
genom pröfning inför skolrådet, torde jag få kalla oexaminerade.
De examinerade äro berättigade till en aflöning af minst 300 kronor samt,
efter tio års oförvitlig tjenstgöring, af ett ålderstillägg af 50 kronor, hvarjemte
de skola förses med bostad och vedbrand eller bekomma i ersättning
derför 50 kronor om året. Oexaminerad lärare åter är berättigad
att erhålla en kontant lön af minst 250 kronor samt bostad och vedbrand
eller i ersättning derför 50 kronor. När biträdande lärare vid folkskola
eller lärare vid mindre folkskola eller småskola af sjukdom är förhindrad
att sjelf sköta sin tjenst och vikarie är för honom förordnad, bör vikarien,
om han är examinerad, enligt de sakkunniges förslag erhålla i arfvode
300 kronor förutom bostad och vedbrand eller lagstadgad ersättning derför;
är han deremot oexaminerad, bör arfvodet utgå med 250 kronor jemte
husrum och vedbrand eller ersättning derför. Äfven i detta förslag anser
jag mig böra instämma. Visserligen kan det, om förslaget godkännes, inträffa,
att vikarien får högre lön än tjenstinnehafvaren, men denna oegentlighet
torde motvägas af den omständighet, att vikarien i sådant fall har
högre kompetens än den, för hvilken han tjenstgör.

Deremot kan jag icke instämma i de sakkunniges förslag derom, att,
der för examinerad tjenstinnehafvare examinerad vikarie sökts men ej
erhållits, det högre årsarfvodet å 600 eller 300 kronor skulle vara vikarien
tillförsäkradt, så vida inspektören intygat, att vederbörligen examinerad
vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits duglig. Detta förslag
strider nemligen mot grundsatsen, att vikariatsarfvodets storlek bör
bestämmas äfven med hänsyn till arten af den behörighet, vikarien eger.
Dessutom skulle, om förslaget fastställes, det kunna komma att inträffa,

Bih. till Rilcad. Prot. 1900. 1 Smal. 1 Afd. 14

106

Åttonde hufvndtiteln.

att oexaminerad vikarie finge högre lön än examinerad sådan. Det synes
för öfrigt som om det föreslagna stadgandet vore onödigt. Redan i omförmälda
nådiga kungörelse den 1 juni 1891 är föreskrifvet, att för erhållande
af statsbidrag till aflönande af vikarie för sjuk ordinarie folkskolelärare
hinder ej må möta deraf, att vikarie icke aflagt afgångsexamen vid seminarium,
så vida vederbörande folkskoleinspektör vitsordar, att examinerad
vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits duglig. Denna föreskrift
torde böra tillämpas äfven då fråga är om icke ordinarie lärare, så
till vida, att som vilkor för erhållande af statsbidrag till aflönande af
vikarie för icke ordinarie lärare bör föreskrifvas, att inspektören, om
oexaminerad förordnats till vikarie, skall intyga, att vikarien befunnits
duglig.

Som vilkor för att ordinarie lärare skall få åtnjuta den förmån, hvarom
här är tal, är vidare stadgadt, att sjukdomen, på grund af hvilken tjenstledighet
sökes, skall enligt läkarebetyg vara af den beskaffenhet, att densamma
gör läraren oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst utan
att dock för all framtid hindra hans återinträde i tjenstgöring. Då det
för läkare är omöjligt att i hvarje fall med bestämdhet kunna förutse, om
en sjukdom är botlig eller obotlig, hafva de sakkunnige föreslagit en sådan
förändring i fråga om läkarebetygets innehåll, att i detsamma skulle intygas
allenast att sjukdomen, på grund hvaraf tjenstledighet sökts, gör
läraren oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst, men ej är af
sådan beskaffenhet att vid betygets utfärdande intyg kan med visshet
gifvas, huruvida densamma för all framtid hindrar hans återinträde i
tjenstgöring. Det synes mig som om en dylik förändring vore af behofvet
påkallad.

Uti ofvan omförmälda kungörelse af den 1 juni 1894 är stadgadt,
att arfvodet till vikarie för sjuk ordinarie folkskolelärare skall gäldas af
staten, skoldistriktet och den tjenstledige läraren samt att vikariens aflöning
skall utgöras sålunda, att den ordinarie läraren af sin lön afstår
ett belopp, motsvarande eu fjerdedel af vikariens kontanta minimiaflöning,
två tredjedelar deraf utgå åt allmänna medel och återstoden erlägges af
skoldistriktet, hvilket jemväl förser vikarien med bostad jemte vedbrand
eller ock lemnar honom ersättning derför, äfvensom, der så ifrågakommer,
godtgör honom för resekostnad. Enligt mitt förmenande böra dessa bestämmelser
tillämpas äfven beträffande sättet, hvarpå arfvode till vikarie
för sjuk icke ordinarie lärare skall utgöras. Det har blifvit ifrågasatt,
att skoldistriktets bidrag borde antingen alldeles bortfalla eller förminskas

Åttonde hufnidtiteln.

107

till fn tolftedel af vikariens kontanta minimiarfvode. I förra fallet skulle
den tjenstledige läraren erlägga äfven den de), som enligt ofvan föreslagna
fördelning åligger skoldistriktet att gälda; i senare fallet skulle
naturaförmånerna bortfalla från vikariens löneförmåner. Då emellertid
skoldistriktet erlägger eu del af den kontanta lön, som utgår till vare sig
ordinarie eller icke ordinarie lärare, och då det betalar en del af det
kontanta arfvodet till vikarie för ordinarie lärare, bör det jemväl bidraga
till den kontanta aflöningen af vikarie för icke ordinarie lärare. Ej heller
finnes något skäl att i fråga om vikarie för icke ordinarie lärare befria
skoldistriktet från skyldigheten att förse honom med bostad och vedbrand
eller gifva honom ersättning derför. Man kan ju ej begära, att tjenstinnehafvaren,
som endast har ett rum till sitt förfogande, skall kunna
der inrymma vikarien, eller att han af sin ringa lön skall hyra bostad
åt honom. Att vikarien, som oftast är obekant på den plats, der han
mottager förordnande som vikarie, sjelf skall anskaffa sig lämplig, skolan
närbelägen bostad, är för öfrigt en obillig fordran, äfven om hans kontanta
löneförmåner vore sådana, att man med fog kunde begära, att han
på egen bekostnad skulle skaffa sig bostad.

Beträffande öfriga bestämmelser, som de sakkunnige föreslagit, torde
jag få hänvisa dels till nådiga kungörelsen den 1 juni 1894 angående aflönande
i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna
vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst, dels
till de sakkunniges utlåtande.

I den motion, som föranledt Riksdagens omförmälda skrifvelse, antages
det, att det statsanslag, som skulle kräfvas för ifrågavarande ändamål,
icke behöfde öfverstiga 25,000 kronor. Äfven enligt de sakkunniges
mening torde detta belopp under den närmaste framtiden blifva fullt tillräckligt;
och jemväl mig förekommer det, som om staten för det behjertansvärda
ändamålet ej skulle under de närmast kommande åren behöfva
ikläda sig större utgifter än som här ofvan är angifvet. Något
material, hvarpå man kan bygga tillförlitliga beräkningar uti ifrågavarande
hänseende, finnes icke, ty i och med det att föreliggande förslag, om det
blifver antaget, börjar tillämpas, inträda nya förhållanden, hvilkas inverkan
man ej kan förutse. Emellertid hafva genom folkskoleinspektörerna från
de särskilda skolråden inhemtats uppgifter rörande antalet af de icke
ordinarie lärare, som under år 1898 varit tjenstlediga på grund af sjukdom
under en tid af en månad och derutöfver. Enligt dessa uppgifter

108

Åttonde hnfvndtiteln.

uppgick antalet till 194, af hvilka 12 voro extra ordinarie folkskolelärare.
Antager man, att hvar och en af dessa varit sjuk oafbrutet under fyra
månader, och att till aflönande af de för dem förordnade vikarier utgått
det högsta statsbidrag, som enligt föreliggande förslag för dylikt ändamål
får utanordnas, skulle till vikarierna för de extra ordinarie folkskolelärarne
hafva af allmänna medel utgått 2,400 kronor och till vikarier för
de öfriga icke ordinarie lärarne 18,200 kronor, eller tillhopa 20,600 kronor.
Sannolikt kommer antalet af dem, som begära tjenstledighet på grund af
sjukdom, att stiga, om dylika lärare få hjelp till vikariens aflönande; en
och annan torde derjemte taga tjenstledighet för något längre tid, när
stat och skoldistrikt bidraga till vikariens aflöning, än om tjenstinnehafvaren
ensam skall aflöna denne. Men den tillökning i statens utgifter
för aflönande af vikarier för sjuka icke ordinarie lärare, som häraf skulle
blifva en följd, torde icke blifva större än att 25,000 kronor varda, såsom
här ofvan sagts, tillräckliga för ifrågavarande ändamål.

I riksstaten äro under åttonde hufvudtiteln uppförda till bidrag till
aflönande i vissa fall af vikarie för ordinarie lärare eller lärarinna vid
folkskola 40,000 kronor. Af detta förslagsanslag hafva utgått under åren
1896, 1897 och 1898 respektive 45,671 kronor 55 öre, 51,847 kronor 61
öre och 49,194 kronor 16 öre. Höjes nämnda anslag med 35,000 kronor
eller från 40,000 kronor till 75,000 kronor, torde man kunna vara fullt
förvissad, att anslaget under närmaste tiden kommer att motsvara hvad
som erfordras af allmänna medel till aflönande under dels redan faststälda,
dels nu föreslagna vilkor af vikarier för både ordinarie och icke
ordinarie lärare vid folkskolan, som af sjukdom äro urståndsätta att sjelfva
sköta sina tjenster.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels i fråga om aflönande i vissa fall af vikarie för extra ordinarie
eller biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola samt för lärare eller
lärarinna vid mindre folkskola eller småskola godkänna följande grunder,
nemligen:

Åttonde hnfvudtiteln.

109

månad af den faststälda undervisningstiden af åtta månader om året,
vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar, skall åtnjuta
arfvode efter antingen minst 600 kronor eller minst 500 kronor för nyssnämnda
undervisningstid, allt eftersom tjenstinnehafvarens minimilön
uppgår till eller understiger 600 kronor, eller i förra fallet 75 kronor och
i senare fallet 63 kronor 50 öre för läsmånad, hvarje månad beräknad till
30 dagar, hvarjemte vikarien skall förses med tjenlig, skolan närbelägen
bostad, bestående af ett rum, med vedbrand, eller ock erhålla ersättning
derför, beräknad efter minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid,
äfvensom med belopp, som af skoldistriktet bestämmes, undfå godtgörelse
för resekostnad, der sådan ifrågakommer;

2) att, då biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola eller lärare
eller lärarinna vid mindre folkskola eller småskola, till hvilkens aflöning
bidrag af allmänna medel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter tjenstledighet,
arfvode till vikarie skall beräknas sålunda, att, derest vid småskoleseminarium
examinerad eller af folkskoleinspektör enligt § 6 i kong!
kungörelsen den 5 juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel för
lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor pröfvad vikarie är förordnad
under oafbrutet minst en månad af den faststälda årliga undervisningstiden,
vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar, åtnjuter
arfvode efter minst 300 kronor för åtta månaders undervisningstid,
eller 37 kronor 50 öre för läsmånad, hvarje månad beräknad till 30
dagar, och i öfrigt samma förmåner som vikarie för extra ordinarie lärare
vid folkskola samt, om oexaminerad vikarie förordnas, till denne utgår
arfvode efter 250 kronor för åtta månaders undervisningstid, eller 31 kronor
25 öre för läsmånad, och i öfrigt samma förmåner, som tillkomma examinerad
vikarie;

3) att, om enligt läkarebetyg sjukdom, pa grund hvaraf extra ordinarie
eller biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola eller lärare eller lärarinna
vid mindre folkskola eller småskola erhåller ledighet och vikarie för
honom eller henne förordnas på sätt ofvan sägs, är sådan, att densamma
gör läraren eller lärarinnan oförmögen att vederbörligen uppehålla sin
tjenst, men ej af sådan beskaffenhet, att vid betygets utfärdande läkaren
kan med visshet intyga, att sjukdomen för all framtid hindrar den sjukes
återinträde i tjenstgöring, samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio
års ålder och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till helt ålderdomsunderstöd,
vikariens aflöning skall utgöras sålunda, att tjenstinnehafvaren
af sin lön afstår ett belopp, motsvarande en fjerdedel af vikariens

Ilo Åttonde hufvndtiteln.

kontanta minimiaflöning, samt två tredjedelar af samma minimiaflöning utgå
af statsmedel och återstoden erlägges af skoldistriktet, hvilket det jemväl
skall åligga att förse vikarien med bostad jemte vedbrand eller ock
lemna honom ersättning derför äfvensom att, der så ifrågakommer, godtgöra
honom resekostnad;

4) att, då oexaminerad vikarie förordnas, statsbidrag till dennes aflöning
må på nämnda sätt utgå, derest folkskoleinspektör vitsordar, att vikarien
befunnits duglig;

5) att, der läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad eller svårighet anskaffas,
nyssnämnda bestämmelser i fråga om vikariens aflöning skola,
derest genom intyg af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att
läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom urståndsatt att
vederbörligen uppehålla sin tjenst, gälla, ändock att sjukdomens beskaffenhet
icke blifvit genom läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än
högst tre månader;

6) att, då enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf icke ordinarie
lärare eller lärarinna erhållit tjenstledighet, är af sådan beskaffenhet, att
läraren eller lärarinnan till följd deraf är urståndsatt att vidare återinträda
i tjenstgöring, vikariens aflöning skall utgöras af läraren eller lärarinnan
utan tillskott af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet;

7) att icke ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått sextio års ålder
och i vederbörlig ordning förklarats berättigad till helt ålderdomsunderstöd,
skall, då på grund af sjukdomsfall behof af vikarie för honom eller
henne inträder, ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner; samt

8) att hvad här är föreslaget icke gäller i fråga om tjenstledighet, som
åtnjutes af vikarierande lärare eller lärarinna, utom i det fall att nämnda
lärare eller lärarinna uppehåller tillfälligtvis ledig befattning;

dels beträffande grunderna för nu gällande stadganden om aflöning
af vikarie för sjuk ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola medgifva
den jemkning, att deri omförmälda läkarebetyg må vara af enahanda innehåll
med hvad här ofvan under mom. 3) föreslagits;

dels och-, i stället för det nu befintliga förslagsanslag å 40,000 kronor,
med titel »bidrag till aflönande i vissa fall af vikarie för ordinarie lärare
eller lärarinna vid folkskola», uppföra, under benämning: »bidrag till aflönande
i vissa fall af vikarie för lärare eller lärarinna vid folkskola eller småskola»,
ett förslagsanslag å 75,000 kronor för att i enlighet med såväl
redan bestämda som här ofvan föreslagna grunder användas såsom bidrag

Åttonde hnfvndtiteln. 111

till aflönande i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie, extra ordinarie
och biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola samt lärare eller lärarinna
vid mindre folkskola och småskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra
sin tjenst, med rätt för Eders Kong! Maj:t att, när i särskilda fall
omständigheterna dertill föranleda, meddela understöd af statsmedel för
ifrågavarande ändamål utan hinder deraf att någon afvikelse från nämnda
grunder egt rum.

Derest hvad jag nu hemstält vinner Eders Kongl. Maj:ts bifall och
jemväl varder af Riksdagen godkändt, torde Eders Kongl. Maj:t framdeles
komma att meddela närmare föreskrifter i fråga om den administrativa
anordningen och sättet för utbetalningen af vikaries aflöningsförmåner i
förevarande hänseende äfvensom meddela stadganden om rätt för skolråd
och skolstyrelse att, då icke ordinarie lärare eller lärarinna uppnåttsextio
års ålder, hos direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning,
göra framställning om pröfning af hans eller hennes rätt till ålderdomsunderstöd.

I händelse Riksdagen beviljar de i denna punkt samt punkterna 16 —
18 äskade medel, kommer ordinarie anslaget till folkundervisningen, nu
5,528,025 kronor, att ökas med tillhopa 230,700 kronor eller till 5,758,725
kronor.

De tekniska läroverken.

Alltsedan år 1890 har innehafvaren af professuren i allmän och till- [20.]
lämpad fysik vid tekniska högskolan varit befriad från undervisningen i Extra lärare
allmän fysik. Denna anordning har haft sin grund dels deri att veder- ''Jrmctär*
börande professor enligt nådig föreskrift utöfvat föreståndarebefattningen
vid högskolan och dervid behöft lindring i sina undervisningsåligganden,
dels deri att ifrågavarande ämnens utveckling fordrat ökade lärarekrafter.

För uppehållande af undervisningen i allmän fysik utgick först af den
besparade föreståndarelönen ett arfvode af 2,000 kronor årligen till en
extra lärare. Sedan 1898 års riksdag beviljat anslag till aflöning åt en

112 Åttonde hufvudtiteln.

lektor i allmän fysik, har ämnet numera fått eu sjelfständig ordinarie
företrädare vid högskolan.

Professorns undervisning är alltså, som sagdt, begränsad till att omfatta
tillämpad fysik. Emellertid har en ytterligare uppdelning af professurens
läroområde ansetts vara af behofvet påkallad. I afseende härå har
styrelsen för högskolan i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven framställning
anfört följande.

Den nuvarande till tillämpad fysik inskränkta professuren omfattade
till den vida större delen elektroteknik och derjemte tillämpad värmelära.
Dessa båda kunskapsgrenar vore af väsentligt olika beskaffenhet och
förutsatte mycket olika förstudier samt olika slag af praktisk utbildning.
Det vore uppenbarligen för undervisningen lämpligast, att särskilda lärare
funnes vid högskolan för dessa båda så vidt skilda grenar af fysikens
tillämpningar. Med den utveckling elektrotekniken numera erhållit vore
för öfrigt en särskild professorsplats i detta läroämne oundgänglig. För
att visa omfattningen af den nuvarande elektrotekniken vore det tillfyllest
att erinra, att den innehölle, bland annat, läi’an om dynamomaskiners
teori och konstruktion, den elektriska belysningen, den elektriska kraftöfverföringen,
genom hvilka våra vattenfalls värde i hög grad förökats,
telegrafien och telefonien, åskledares konstruktion m. in. Flere bland dessa
af den moderna elektroteknikens underafdelningar vore i sig sjelfva af
betydande omfattning. Härtill komme, att den elektrotekniska undervisningen
erfordrade vidsträckta laborationer och konstruktionsöfningar samt
att nära nog alla högskolans elever borde deltaga åtminstone i de mera
elementära delarne af densamma, äfvensom att ett stort antal elever speciel!
egnade sig åt elektrotekniken. Vid den nu pågående reorganisationen af
högskolan skulle vidare en särskild fackskola för elektroteknik upprättas
och i samband dermed borde undervisningen utvidgas. Då dertill komme,
att den nuvarande innehafvaren af professuren i fråga redan uppnått pensionsåldern,
och det vore önskvärd!, att vid hans afgång platsen besattes
med en person, som specielt egnat sig åt elektrotekniken och på hvilken
icke tillika andra härför främmande kompetensfordringar skulle behöfva
uppställas, syntes tiden vara inne att verkställa den ifrågasatta förändringen.

För att uppehålla den undervisning i tillämpad värmelära, som enligt
förslaget skulle afskiljas från ifrågavarande professur, anser styrelsen, att
en ny extra lärarebefattning med en aflöning af 2,000 kronor årligen bör
upprättas. Äfven denna undervisning är, enligt hvad styrelsen framhåller,
af stor praktisk betydelse. Till ådagaläggande häraf erinrar styrelsen

Åttonde hufnidtJteln.

113

derom, att 1 ill nämnda undervisning hör, bland annat, den mycket vigtiga
och omfattande läran om byggnaders uppvärmning och ventilation samt
de konstruktionsöfningar, som dermed stå i samband.

I afseende å den sålunda föreslagna anordningen anmärker styrelsen
särskilda dels att den nuvarande extra lärarebefattningen i elektroteknik
vid högskolan icke skulle deraf beröras, dels att hvad styrelsen anfört
icke både afseende på undervisningen i elektrokemi, hvilken hvilade på en
helt annan grund än den öfriga elektrotekniska undervisningen och till
hvars tidsenliga ordnande styrelsen framdeles ville återkomma.

Hvad styrelsen sålunda föreslagit synes mig väl grundad! -Jag får
derför tillstyrka, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för
att möjliggöra ombildning af don nu i staten för tekniska högskolan upptagna
professuren i allmän och tillämpad fysik till en professur i elektroteknik,
på ordinarie stat för högskolan bevilja ett anslag af 2,ODO kronor
till aflöning åt eu extra lärare i tillämpad värmelära.

Aflöningen på stat åt professorerna vid teknologiska institutet utgjorde
vid tiden närmast före dess ombildning till den nuvarande tekniska högskolan
i allmänhet 4,500 kronor, dervid för två af desse professorer fri
bostad ingick i lönen med ett beräknadt belopp af 500 kronor för hvar-;
dera. Professorn i grufvetenskap ensam uppbar ett lägre belopp, 3,200
kronor.

På sätt inhemtas af vederbörande komiterades den 4 november 1873
afgifna underdåniga betänkande och förslag angående åtskilliga läroverks
förening med teknologiska institutet och bildandet af eu teknisk högskola,
åtnjöt professorn i grufvetenskap, utöfver den af statsmedel utgående aflöningen,
ett arfvode af 800 kronor årligen från jernkontoret såsom ersättning
för den praktiska undervisningen i grufvetenskap. Den mindre lön,
som denne professor åtnjöt, i jemförelse med de öfrige professorerna vid
läroanstalten, upplyses i nämnda betänkande hafva hatt sin grund i det
mindre antal timmar, under hvilka det ålegat honom att meddela undervisning.
Komiterade förklarade emellertid, att omständigheterna damera
påkallade, att innehafvaren af ifrågavarande professur finge åtnjuta full
professorslön. De ansågo dock, att. denna lärarelön på stat borde bestämmas
endast till 3,500 kronor, emedan det vore antagligt, att jernkontorets
bidrag komme att höjas till 1,000 kronor.

Vid 1870 års riksdag höjdes sedermera de i staten för tekniska högskolan
upptagna professorsaflöningarna i allmänhet med 38 %. De löner,

som dittills utgått med 1,500 kronor, faststäldes sålunda till 6,000 kronor. Eu

/Sill. till Riked. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 15

[21.]

Höjning af
lönen för
professorn i
jrufvetenskap,

114 Åttonde hnfvndtiteln.

något större förhöjning koin professorn i grufvetenskap till del, i det att
hans lön höjdes från 3,2.00 kronor till 4,700 kronor, deraf 1,500 kronor
tjenstgöringspenningar. Man torde dervid måhända, i likhet med förutnämnda
komiterade, hafva beräknat en ytterligare förhöjning i det från
jernkontoret utgående tillskottet till bemälde professors aflöning.

Nu har, i enlighet med lärarekollegiets vid tekniska högskolan tillstyrkan,
styrelsen för högskolan inkommit med underdånig framställning
om att statsanslaget till aflöning åt professorn i grufvetenskap måtte höjas
till 6,000 kronor. Styrelsen åberopar till stöd härför, dels att denne
professors undervisningsskyldighet — hittills något mindre än öfrige professorers
undervisningstid under lästerminerna — borde i någon mån ökas,
dels att han dessutom under 5—7 veckor under sommaren hela dagarne
vore sysselsatt med praktisk undervisning i grufbrytning och grufmätning
äfvensom i magnetiska mätningar för uppsökande af jernmalmer in. in.,
dels ock slutligen att undervisningen i grufvetenskap erhållit ännu större
betydelse än förut, sedan aflagd afgångsexainen i fackskolan för grufvetenskap
med fyraårig lärokurs lemnade kompetens till inträde i rikets bergsstat.
Pa dessa skäl hade redan komiterade för afgifvande af förslag till
högskolans utvidgning och omorganisation år 1891 tillstyrkt, att professorn
i grufvetenskap skulle erhålla lika aflöning som andra högskolans professorer;
och då dessa skäl qvarstode i oförsvagad kraft — särskilt i betraktande
af den stora betydelse grufhandteringen egde för Sverige — ansåge
styrelsen, att det nu vore pa tiden att söka bringa detta komiterades förslag
i verkställighet.

Jernkontorets till bemälde professors aflöning lemnade tillskott, hvilket
numera, enligt mig lemnad upplysning, utgår med ett belopp af 500 kronor,
hvartill kommer resekostnads- och traktamentsersättning, lärer icke vara
att anse annorlunda än såsom en gratifikation, den der jernkontoret utan
någon sin skyldighet leinnar och som jernkontoret, hvilket i afseende å
detta tillskott fattar beslut år efter år, eger rätt att, närhelst kontoret så
flnner för godt, indraga. Gratifikationen torde för närvarande kunna betraktas
såsom en personlig gärd åt den nuvarande professorns, O. G. Nordenströms,
framstående förtjenster om den svenska grufhandteringen och kan
ej heller med säkerhet paräknas för en vid Nordenströms snart stundande
afgång blifvande efterträdare.

Att bemälde professor icke bör aflönas lägre än de öfrige professorerna
vid högskolan, synes mig styrelsen hafva tydligt ådagalagt. Att dervid
jernkontorets bidrag hvarken fyller den erforderliga summan eller med
säkerhet kan paräknas för framtiden, har jag nyss påpekat. I öfrigt synes

Åttonde bnfvudtiteln.

115

detsamma icke heller böra tagas i betraktande vid fastställande af aflöningen
åt ifrågavarande statens embetsman, utan nödig fyllnad af statsmedel torde
böra begäras af Riksdagen. Vid den eventuela höjningen torde samtidigt
aflöningen fördelas i lön och tjenstgöringspenningar på sätt som gäller för
öfrige professorer.

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för höjande af den till
professorn i grufvetenskap vid tekniska högskolan från staten utgående
aflöning från dess nuvarande belopp, 4,700 kronor, till 6,000 kronor,
deraf 4,000 kronor skola utgöra lön och 2,000 kronor tjenstgöringspenningar,
bevilja ett ordinarie anslag af 1,300 kronor.

Under förutsättning af bifall till hvad under punkterna 20 och 21
föreslagits, kommer ordinarie anslaget till de tekniska läroverken, nu
450,075 kronor, att ökas med tillhopa 3,300 kronor eller till 453,375
kronor.

Medicinalstyrelsen med dithörande stater.

I statsverkspropositionen år 1898 föreslog Eders Kongl. Maj:t ökning [22.]
af anslaget till landtbruksstyrelsen, i syfte bland annat att dit skulle öfver- veterinärflyttas
deri centrala förvaltningen af det civila veterinärväsendet, för hvilken”,,™"1/
ändamål i staten för landtbruksstyrelsen skulle upptagas aflöning för ytter-cmahtyrehen.
Ägare en ledamot. Uti det vid nämnda proposition fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 14 januari 1898 redogjordes dels
för de förslag, som under de senare årtiondena framstälts i fråga om
veterinärärendenas öfverflyttning från först sundhetskollegium och sedermera
medicinalstyrelsen till annan myndighet, dels ock för de åligganden,
hvilka jemlikt den för medicinalstyrelsen gällande instruktion tillkomma
styrelsen beträffande veterinärväsendet. Till denna redogörelse anhåller
jag att här få hänvisa.

Efter att hafva erinrat, hurusom Eders Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 18 maj 1894 föreskrifvit, att en af Eders Kongl. Maj:t dertill
särskildt förordnad legitimerad veterinär skulle hos medicinalstyrelsen deltaga
i handläggningen af veterinärärenden samt att en sådan veterinär sedermera
alltjemt varit af Eders Kongl. Maj:t dertill mot särskild godtgörelse
förordnad, yttrade föredragande departementschefen, att det helt naturligt
varit att förutse, att den år 1894 sålunda vidtagna anordning, om än utgörande
eu väsentlig förbättring af förut rådande förhållanden, icke skulle

116 Åttonde hufvudtiteln.

kunna för framtiden blifva tillfyllest. I betraktande å ena sidan af den
betydande ökningen under senare åren af nämnda ärendens antal och å
andra sidan af den erkända vigt, som läge uppå att dessa ärenden behandlades
icke allenast med skyndsamhet utan derjemte med synnerlig omtanke
och sakkunskap, syntes det departementschefen tydligt, att för deras behöriga
beredning och föredragning redan nu måste kräfvas mera tid och
arbetskraft, än man rimligtvis kunde begära af den veterinär, som enligt
gällande bestämmelser skulle i medicinalstyrelsen handlägga hithörande
frågor. Icke allenast vore den godtgörelse, som ansetts böra denne veterinär
tillerkännas, alltför låg med hänsyn till de sig alltjemt ökande göromålen.
Ett missförhållande endast i detta afseende skulle väl kunnat afhjelpas,
utan att derför någon förändring beträffande veterinärärendenas behandling
behöfde ifrågasättas. Dertill koinme emellertid ock att, med hänsyn till
den betydelse veterinärväsendet hade för jordbruksnäringen i vårt land
samt, den deraf följande ansvarsfullheten af de åligganden, som tillkomme
en föredragande af veterinärärenden uti det embetsverk, som hade den
centrala ledningen af veterinärväsendet sig anförtrodd, det icke kunde anses
lämpligt eller skäligt, att denne föredragande i längden skulle bibehållas
vid eu så osäker tjensteställning, som han i egenskap af tillfälligt förordnad
ledamot i embetsverket måste intaga. Denna omständighet innebure, i
betraktande särskilt af veterinärväsendets hastiga utveckling, utan tvifvel
i och för sig fullt tillräckliga motiv för en snar förändring af de uti förevarande
afseende nu rådande föi''hållanden, och syntes den departementschefen
derför ock utgöra ett mycket talande skäl för att den definitiva
lösningen af den sedan så många år tillbaka väckta, men tills nu alltjemt
undanskjutna frågan om ändrad organisation af ledningen för veterinärväsendet
så vidt möjligt påskyndades. För angelägenheten häraf talade i
öfrig! icke allenast af departementschefen omförmälda framställningar i
dylikt syfte utan äfven andra uttalanden i ämnet, som gjorts af i frågan
närmast intresserade.

Beträffande de särskilda förslag till frågans lösning, Indika framvälts,
funne departementschefen sig i likhet med landtbruksstyrelsen och
pa de af denna styrelse anförda skäl icke kunna förorda vare sig inrättandet
af ett särskild! embetsverk, för veterinärärendenas handläggning
eller deras öfverlemnande till lärarekollegiet vid veterinärinstitutet eller
några. bland kollegiets ledamöter. Den särskilda sakkunskap, som lärarekollegiet
besutte, kunde, på sätt landtbruksstyrelsen framhållit, lämpligare
tillgodogöras derigenom, att det lemnades öppet för den administrativa
myndighet^ som finge veterinärärendena sig anförtrodda, att i förekommande
speciela frågor inhemta yttrande af kollegiet.

Åttonde hnfvudtiteln.

117

De förslag, som åsyftade inrättandet af en särskild byrå för veterinärärenden
inom civildepartementet, ansage departementschefen ännu
mindre bura vinna bifall. Att förläna en dylik byra. sjelfständig beslutanderätt
skulle ej stå i öfverensstämmelse med grunderna för vår administration,
och mot en sådan anordning talade i öfrigt samma ^ skäl, som
anförts mot inrättandet af ett fristående embetsverk. Oin^ åter handläggningen
åt veterinärärendena skulle uppdragas åt eu byra utan dylik
beslutanderätt, komme "detta tydligen att innebära, att algörandet af hithörande
frågor, i den mån de oj skulle anmälas inför Konungen i statsrådet,
skulle åligga chefen för civildepartementet, eu anordning lika
olämplig ur praktisk hänsyn som för departementschefen betungande.

Endast två möjligheter till en nöjaktig lösning af fragan syntes
departementschefen derför återstå, nemligen att veterinärärendena antingen
fortfarande bibehölles af medicinalstyrelsen eller ock öfvertoges af landtbruksstyrelsen,
samt att, hvilkendera styrelsen komme att utöfva inseendet
öfver veterinärväsendet, i denna styrelse en ordinarie ledamotsplats föi
dessa ärendens handläggning inrättades.

Den medicinska sakkunskap, som funnes inom medicinalstyrelsen
representerad, gjorde det ur djursjukvårdens synpunkt otvifvelaktigt mest
önskvärdt, att veterinär ärendena fortfarande blefve der handlagda. Härför
talade dessutom det samband, som i många fall förefunnes mellan veterinära
frågor och den allmänna hygienen, likasom äfven att nämnda styrelse
genom mångårig behandling af dessa ärenden vunnit en synnerligen i ik
erfarenhet uti hithörande ämnen. För öfverflyttning^ till landtbruksstyrelsen
af öfverinseendet öfver veterinärväsendet kunde a andra sidan äfven
kraftiga skäl anföras. Efter att hafva redogjort för ^dessa, förordade departementschefen,
att till landtbruksstyrelsen matte från medicinalstyrelsen
öfverflyttas det civila veterinärväsendet, och i enlighet dermed affattades
äfven Eders Kong!. Maj:ts till Riksdagen i denna fråga aflåtria förslag.
Vidkommande det militära veterinärväsendet föreslogs i 18H8 års statsverksproposition
i sammanhang med frågan om förändrad organisation åt arméns
centrala styrelse inrättande af en särskild arméns sjukvårdsstyrelse, som
skulle öfvertaga vissa af de till medicinalstyrelsens behandling nu hörande

militära veterinärärenden. .

Af dessa Eders Ivongl. Maj:ts förslag vann ej nagotdera Riksdagens

bifall. 1 afseende å den föreslagna omorganisationen af landtbruksstyrelsen

yttrade Riksdagen följande:

»Frågan om inrättande åt ett nytt statsdepartement, der jordbrukets
intressen särskild! skulle tillgodoses, har redan länge statt pa dagordningen
och har i väckta motioner vid innevarande års riksdag ånyo dragits

118 Åttonde hnfvudtiteln.

under Riksdagens pröfning. Då åsigten om lämpligheten af jordbruksnäringens
förläggande under ett särskildt departement lärer vara ganska
allmän, torde^före frågans närmare utredning, och på det ej dess lyckliga
lögning må på något sätt förhindras, några åtgärder nu icke böra vidtagas
föi eu omorganisation af det embetsverk, som för närvarande bär förvaltningen
af jordbruksärendena sig anförtrodd. Riksdagen har sålunda icke
funnit sig. kunna medgifva den i statsrådsprotokollet föreslagna öfverflyttningen
af de civila veterinärärendena till landtbruksstyrelsen och deraf
följande ökning af embetsverkets personal.

>Beträffande förslaget om de civila veterinärärendenas öfverflyttning
till landtbruksstyrelsen från medicinalstyrelsen, hyser Riksdagen i alla
händelser tvifvelsmål om lämpligheten deraf, enär Riksdagen för sin del
icke är öivertygad om att genom en sådan öfverflyttning de olägenheter,
som hufvudsakligen föranledt förslaget om eu förändring i veterinärväsendets
administration, skulle undanrödjas, och sålunda ej heller vågar
antaga, att det misstroende mot ledningen af vårt lands veterinärväsende,
som för närvarande på vissa håll är rådande, derigenom skulle häfvas.
Riksdagen är dessutom tveksam, så väl i fråga om lämpligheten af att
helt och hållet skilja administrationen af den veterinära sjukvården från
den myndighet, ^som handhafver sjukvården och hygienen i allmänhet,
som om ändamålsenligheten af att från hvarandra skilja det civila och
det militära veterinärväsendet, hvilket sistnämnda enligt Eders Kong],
Maj:ts förslag skulle komma att förläggas till arméförvaltningens sjukvår
d sby rå.»

Efter att hafva gjort detta uttalande anmälde Riksdagen, bland annat,
att Eders Kongl. Maj:ts under förutsättning af de civila veterinärärendenas
öfverflyttning till landtbruksstyrelsen gjorda förslag om att i nämnda stat
måtte upptagas aflöning för ytterligare en ledamot ej blifvit af Riksdagen
bifallet.

hrågan om den centrala veterinäradministrationens tidsenliga ordnande
blef af medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 30 september 1898
åter dragen under Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Efter en återblick på
fragans historiska utveckling fortsätter medicinalstyrelsen:

n , Ställningen är således fortfarande sådan den blef genom ofvannämnda
nadiga.bref till medicinalstyrelsen den 18 maj 1894, och någon anledning
synes icke finnas för antagandet, att frågan under närmaste tiden skall
komma att lösas vare sig genom veterinärärendenas öfverflyttning till
landtbruksstyrelsen eller pa någon af de andra vägar, som från olika
hall ifrågasatts och som inneburit antingen skapandet af eu byrå för
veterinärärenden direkt under civildepartementet eller förläggandet af

Åttonde hufvudtiteln.

119

v e te r i n ä r a d m i n i s tr a ti on e n till veterinärinstitutet. Medicinalstyrelsen måste
således förutsätta, att veterinärärendenas handläggning, åtminstone tills
vidare, skall komma att förblifva ett styrelsens åliggande. I denna förutsättning
styrkes medicinalstyrelsen af uttalanden under allra senaste
tiden dels uti Riksdagen dels från veterinärkretsar. Vid behandlingen
våren 1898 inom Riksdagen af ofvanberörda nådiga proposition uttalades
temligen allmänt den åsigten, att veterinärärendena lämpligen borde hos
medicinalstyrelsen bibehållas, och äfven styrelsens dåvarande ordförande
gaf såsom riksdagsman oförbehållsamt tillkänna sin åsigt, att dessa ärenden
med största sakkännedom borde kunna handläggas i medicinalstyrelsen,
ehuruväl han af angifna opportunitetsskäl förordade deras förflyttning till
landtbruksstyrelsen. Landets veterinärer hafva, då deras älsklingstanke
att få en veterinärbyrå inom civildepartementet icke synts kunna förverkligas,
med sällspord enighet uttalat sig för veterinäradministrationens
qvarstannande under medicinalstyrelsen. Så skedde uti en af »Svenska
veterinärläkareföreningens styrelse och koiniterade» undertecknad skrift,
som utdelades till ledamöterna af 1898 års riksdag. Så skedde äfven vid
ett talrikt besökt möte, som nyssnämnda förening hållit i hufvudstaden
under loppet af september 1898.

»Då medicinalstyrelsen således fortfarande måste betrakta sig såsom
veterinärväsendets målsman inom administrationen, så kan styrelsen icke
underlåta att påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet för den
brist, som vidlåder det nuvarande sättet för veterinärärendenas ombesörjande,
samt att framställa förslag till dess afhjelpande. Bristen ligger
enligt styrelsens förmenande förnämligast uti den provisoriska arten af den
nuvarande anordningen. Föredraganden för veterinärärenden förordnas
allenast för ett år i sänder och mot ett arfvode, hvars låga belopp tydligen
hänvisar till att för uppdraget söka en veterinär med annan, fastare
anställning, som han jemte sin befattning i medicinalstyrelsen har att bestrida.
Första gången förordnades till föredragande dåvarande föreståndaren
vid veterinärinstitutet professoren C. A. Lindqvist, för hvilken förordnandet
förnyades åren 1895 och 189(1, hvarefter och sedan Lindqvist
efter uppnådd pensionsålder afgått, enahanda uppdrag åren 1897 och 1898
gafs åt Lindqvists efterträdare såsom veterinärinstitutets föreståndare, professoren
J. P. Lundgren, som derför från det under riksstatens sjette
hufvudtitel uppförda förslagsanslaget till förekommande och hämmande af
smittosamina sjukdomar bland husdjuren uppbär ett arfvode af 3,900
kronor med skyldighet likväl att sjelf aflöna det biträde vid bestridandet
af den honom åliggande undervisningsskyldighet vid veterinärinstitutet,
som på grund af hans uppdrag inom medicinalstyrelsen kan blifva er -

120

Åttonde Imf vildt hela.

forderlig!. Ersättningen åt den veterinär, som vid förhinder för föredraganden
förordnas att uppehålla hans göromål, utgår från samma anslag
med ett belopp motsvarande 2,000 kronor för år.

»Det är uppenbart, att tvenne så fordrande uppgifter som att vara
dels lärare och föreståndare vid veterinärinstitutet dels föredragande för
veterinärärenden hos medicinalstyrelsen icke i längden kunna utan stora
olägenheter anförtros åt samma person. Redan den omständigheten, att
en del af en ordinarie professors undervisningsskyldighet år efter år måste
öfverlåtas på en yngre, tillförordnad lärare, visar det intrång läroverket
lider af sammankopplingen. Likaledes ligger det för öppen dag, att medicinalstyrelsen
för veterinärärendena icke kan påräkna allt det planmessiga
arbete, som dessa ärendens omfattning och vigt onekligen påkalla af en
föredragande, han må vara än så duglig, hvilken nödgas dela sitt intresse
mellan dem och ett annat, icke mindre maktpåliggande embete, i all synnerhet
då hans anställning i styrelsen är begränsad till ett år åt gången.

»Botemedlet ligger nära till hands och består enligt styrelsens mening
uti inrättandet af eu ordinarie tjenst för en veterinärledamot hos medicinalstyrelsen,
hvilket styrelsen således vill i underdånighet föreslå. Då
eu dylik befattning i vigt vore fullt jemförlig med en medicinalrådssyssla,
så anser styrelsen också, att samma aflöning och ställning borde tillkomma
föredraganden för veterinärärendena, som nu tillkomma medicinalråden.
Han skulle således aflönas med 6,400 kronor, hvaraf 2,000 kronor tjenstgöringspenningar
och 4,400 kronor lön, som efter fem år skulle kunna
höjas med 600 kronor. Dessutom erfordras för vikariatsersättning under
semester ocli tjensteresor ett belopp, som ej bör beräknas lägre än till 500
kronor, hvarmed således styrelsens anslag för vikariatsersättningar med
mera borde höjas.

»Genom att i nådig proposition föreslå 1898 års riksdag inrättandet af
ett motsvarande embete hos landtbruksstyrelsen, dit veterinäradministrationen
skulle förlagts, liar Eders Kongl. Maj:t redan pröfvat och godkänt
behofvet af det nya embete!. Medicinalstyrelsen vill likväl genom framläggande
af en tablå öfver antalet till styrelsen under de senare åren inkomna
veterinärärenden, jemförd med hela antalet till styrelsen inkomna
ärenden, antyda huru stor del af arbetet inom styrelsen kan anses komma
på veterinärledamoten.

o År.	Inkomna	Deraf veterinär-
ärenden.	ärenden.
1891	... 7,165	468
1892	........... 8,182	584

Åttonde hufvndtiteln.

121

1893 ......................... 8,985 792

1894 ........................... 9,236 794

1895 ........................... 8,830 894

1896 .......................... 9,298 1,037

1897 ......................... 9,284 913

»I jemförelse med antalet mål, som komma på andra föredragande
ledamöter, kunna veterinärärendena enligt denna öfversigt visserligen icke
anses för betungande. Men lägges härtill, att föredraganden måste besöka
platser, der smittosamma kreaturssjukdomar yppa sig, bearbeta inkomna
rapporter och dylikt samt dessutom bör söka förvärfva den grundliga
kännedom om landets alla veterinärförhållanden, som styrelsen behöfver
till ledning för sina beslut, så lider det icke tvifvel, att arbetet, väl skött,
helt kräfver sin man. Styrelsen hyser äfven den mening, att veterinärledamoten
behöfver biträdet af en amanuens, som likaledes bör vara veterinär,
på samma sätt som medicinalråden till sitt biträde ega andra
läkare såsom amanuenser. Intill dess erfarenhet vunnits angående den
omfattning veterinäramanuensens arbete komme att få, torde dock ersättning
åt denne tjensteman böra beredas af samma anslag — förslagsanslaget
till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren — från hvilket föredragandens arfvode för närvarande
utgår, hvarför någon ökning i styrelsens stat för ändamålet icke nu ifrågasättes.
Komme äfven ledningen af de nu hos landtbruksstyrelsen behandlade
tuberkulinärendena att anförtros åt veterinärledamoten i medicinalstyrelsen,
så behöfde han gifvetvis dessutom hafva till sitt förfogande
arbetskrafter någorlunda motsvarande dem, som nu för detta ändamål
stå till landtbruksstyrelsens förfogande.

■»Men då det särskilt, från veterinär håll ifrågasatts, att tvenne veterinärer
»med rösträtt», hvithet väl måste anses liktydigt med tvenne
veterinärledamöter, skulle hos medicinalstyrelsen anställas, så vill styrelsen
uttala sin bestämda mening, att sådant hvarken är behörigt eller för arbetets
rationel ordnande tjenligt. Såsom motiv för nyssnämnda förslag
har anförts, att en särskild veterinär skulle behöfvas för de militära veterinärärendenas
behandling. Dessa äro dock jemförelsevis få och hafva
hittills utan olägenhet kunnat föredragas af samma person, som handlagt
de civila veterinärärendena. Förslaget om tvenne röstberättigade veterinärers
införande i medicinalstyrelsen innebär för öfrigt, att dessa jemte
ordföranden skulle bilda eu »särskild veterinärafdelning», hvars ärenden
således icke skulle komma styrelsens öfriga ledamöter vid. Fn dylik anordning
kan styrelsen så mycket mindre förorda, som den tydligen skulle

Bill. till lliksd. lJrot. 1HOO. 1 Sami. 1 Afd. 16

122 Åttonde hufvudtiteln.

stå i den bestämdaste motsägelse mot de hufvudargument, som från alla
håll, äfven veterinärläkareföreningen, anförts för veterinärärendenas bibehållande
hos medicinalstyrelsen, eller det påtagliga sambandet mellan de
veterinära frågorna och den allmänna hygienen, medicinalstyrelsens mångåriga
vana vid hithörande frågors behandling samt vigten af att djursjukvården
tillgodogör sig den medicinska sakkunskap, som förut linnes hos
medicinalstyrelsen. Genom inrättandet af en särskild veterinärafdelning
skulle ju de fördelar kastas öfver bord, Indika kunde herntas från angifna
omständigheten. Ingen fråga kunde föredragas i styrelsens plenum, och
generaldirektören vore beröfvad rätten att till öfverläggning om veterinärfrågor
tillkalla andra ledamöter af styrelsen, hvilkas speciela sakkunskap
han ansåge böra få göra sig gällande. Styrelsen tror icke, att uppoffringen
af nu antydda utvägar att förskaffa grundligare utredning för vigtigare
frågor skulle uppvägas af vinsten att erhålla tvenne beslutande veterinärer
i stället för en. Det tyngre arbetet för styrelsens ordförande samt vid
protokollsföringen, hvilket synes blifva en nödvändig följd af en särskild,
mera fristående afdelnings inrättande inom styrelsen, förtjenar också säkerligen
mycket afseende.

» Den af medicinalstyrelsen nu föreslagna nye veterinärledamoten i
styrelsen, för hvilken styrelsen föreslår benämningen veterinärrad, borde
enligt styrelsens åsigt få hufvudsakligen samma ställning inom styrelsen,
som nu tillkommer den tillförordnade föredi’aganden. Han skulle således
bereda alla veterinärfrågor och inför styrelsen föredraga samt med sin röst
deltaga i afgörandet af sådana, som enligt medicinalstyrelsens instruktion
skulle behandlas kollegialt. De öfriga skulle han föredraga inför generaldirektören
enligt § 80 af samma instruktion. För att bereda veterinärledamoten
en mera sjelfständig verksamhet torde emellertid en del ärenden,
som nu äro pleniärenden, kunna öfverflyttas till dem, som underkastas
det enklare behandlingssättet, Härom utbeder sig styrelsen att, i händelse
af bifall till förslaget i hufvudsak, framdeles få göra särskild underdånig
framställning.

»Här angifna ställning är i hufvudsak densamma, som för eu veterinärledamot
i medicinalstyrelsen föreslogs af veterinärinstitutets lärarekollegium
i det yttrande, som åtföljde styrelsens underdåniga utlåtande den 2
februari 1894 i anledning af hushållningssällskapens ombuds underdåniga
framställning den 14 november 1893. Lärarekollegiets förslag innebar
nemligen, att en veterinär skulle anställas såsom ledamot inom medicinalstyrelsen
med skyldighet för honom att bereda och inför styrelsen föredraga
veterinärärenden, att i besluten om sådana deltaga, att på grund af
inkomna rapporter och årsberättelser från veterinär läroverk en samt från

Åttonde hnfyndtiteln. 123

civila och militära veterinärer årligen upprätta redogörelse deröfver i sammanhang
med den berättelse öfver inedicinalväsendet, som af styrelsen
afgifves, samt att taga initiativ till förbättringar i landets veterinärväsende.
Denna ordning för veterinärärendenas behandling skulle kunna tillämpas
utan väsentlig rubbning af styrelsens öfriga arbetsordning.»

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemstälde styrelsen i
underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåta nådig
proposition dels derom att i den för medicinalstyrelsen faststälda stat
måtte upptagas aflöning för en ny ledamot med benämning veterinärråd
till samma belopp och med enahanda ålderstillägg och öfriga förmåner,
som bestämts för medicinalråd, dels ock derom att anslaget i samma stat
till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning, renskrifning,
flitpenningar och tillfälliga biträden, hvilket från och med år 1899 utgör

16,000 kronor, måtte höjas med 500 kronor.

En från medicinalstyrelsens hemställan i viss mån afvikande mening,
uttalades af föredraganden för veterinärärenden, hvilken ansåg, att dessa
ärenden endast i generaldirektörens frånvaro borde handläggas kollegialt,
men eljest afgöras af generaldirektören ensam efter rådplägning antingen
endast med föredraganden eller, om ärendets vigt och beskaffenhet ansages
sådant fordra, med vissa eller alla styrelsens ledamöter. Föredraganden
för veterinärärenden ansåg vidare, att inom medicinalstyrelsen borde bildas
en veterinärbyrå med särskild notarie, samt hemstälde, att utöfver de
af medicinalstyrelsen ifrågasatta anslag måtte begäras jemväl medel att
aflöna en sådan notarie. En bland medicinalstyrelsens ledamöter fann sig
ej kunna biträda styrelsens omförmälda förslag, som han befarade skulle
medföra ett undanträngande af de medicinska ärendena, hvilkas handläggning
dock borde anses vara medicinalstyrelsens främsta och egentliga
uppgift.

Då medicinalstyrelsens berörda framställning icke föranledde nådig
proposition till 1899 års riksdag, har styrelsen i underdånig skrifvelse den
25 september 1899 ånyo påkallat Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet för
ifrågavarande vigtiga angelägenhet. Styrelsen vore, säges i denna skrifvelse,
fortfarande lifligt öfvertygad att, om veterinärärendenas behandling
fortfarande skulle åligga medicinalstyrelsen — och någon förändring härutinnan
syntes, sedan Eders Kongl. Maj:ts proposition till 1898 års riksdag
om dessa ärendens öfverflyttning till landtbruksstyrelsen icke vunnit
Riksdagens bifall, knappast vara att under den närmaste tiden förvänta —
det vore af största vigt för landets veterinära helso- och sjukvård, att den
i styrelsens underdåniga skrifvelse den 30 september 1898 föreslagna förändringen
snart komme till stånd. Beträffande bristerna i det nuvarande

124

Åttonde hnfvndtltoln.

sättet för veterinärärendenas handläggning inom styrelsen och de fördelar,
skapandet af en ordinarie veterinärledamot derstädes skulle medföra, äfvensom
angående omfattningen af den nye ledamotens embetsverksamhet
anhölle styrelsen att få i hufvudsak åberopa den utredning af dessa frågor,
som i styrelsens berörda skrifvelse af den 30 september 1898 blifvit
lemnad. Härutöfver ville styrelsen emellertid framhålla såsom, enligt styrelsens
mening, kraftigt talande skäl för den ifrågasatta förändringen
erfarenheterna från de farsoter bland husdjuren, som särskild! under de
senaste åren hemsökt vårt land. Under slutet af år 1897 utbröt den
smittosamma mul- och klöfsjukan i mellersta Sverige. Sedan med stora
ansträngningar farsoten blifvit i denna trakt hämmad, uppträdde den emellertid
ånyo under följande vår, denna gång inom södra delen af landet.
Och under 1899 års sommar hade en såsom sporadisk länge i vårt land
förefintlig sjukdom, mjeltbranden, plötsligt uppträdt såsom farsot och kraft
betydande offer bland nötboskapen särskildt inom ett län. Vid det hastiga
utbrottet af sådana epizootier måste i regel medicinalstyrelsens föredragande
för veterinärärenden såsom styrelsens sakkunnige ledamot sjelf ofördröjligen
besöka de smittade ställena, extra veterinärer måste anskaffas för
dessa orters behof — något som vid nu rådande brist på veterinärer vore
förenadt med de största svårigheter — och, då de i författningarna gifna
bestämmelser ej vid dylika tillfällen vore tillräckliga, speciela föreskrifter,
lämpade efter den förevarande farsotens natur och de lokala förhållandena
inom den trakt, der den utbrutit, af styrelsen skyndsamt utarbetas. Och
sedan sålunda de första åtgärderna till farsotens hämmande vore vidtagna,
följde, så länge epizootien varade, ett ytterst träget utbyte af meddelanden
mellan styrelsen, å ena sidan, och vederbörande länsstyrelser, länsveterinärer
och extra veterinärer å den andra. Allt detta arbete måste hufvudsakligen
falla “ på den tillförordnade veterinärreferenten, hvilken vid sidan
af sina åligganden hos styrelsen alltid haft en ansvarsfull plats inom veterinärinstitutet
att samtidigt fylla. Om det hittills lyckats styrelsen att,
trots den nuvarande svaga organisationen af dess veterinära krafter, på
ett nöjaktigt sätt leda åtgärderna vid sådana för landets ekonomi hotande
farsoter, hade detta för visso icke kunnat ske utan mycket stora svårigheter
och med eftersättande af andra vigtiga göromål. Med sådana förhållanden
för ögonen kunde styrelsen ej annat än förnya sin underdåniga
begäran om eu mer betryggande anordning uti ifrågavarande afseende.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer medicinalstyrelsen nu,
det Eders Kong! Maj:t täcktes till näst sammanträdande riksdag aflåta
nådig proposition, i syfte dels att i den för medicinalstyrelsen faststälda
stat måtte upptagas aflöning för en ny ledamot med benämning veterinär -

Åttonde liufrudtiteln. 125

råd till samma belopp och med enahanda ålderstillägg och öfriga förmåner
som för medicinalråd är bestämdt, dels att anslaget i samma stat till
medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning med mera matte
höjas med 500 kronor.

Härifrån afvikande meningar af enahanda innehåll som de, Indika
förekommo vid den i medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse den 30
september 1898 gjorda hemställan, hafva jemväl nu uttalats af samma
personer som vid nyssnämnda tillfälle.

Då Eders Kongl. Maj:ts förslag att till landtbruksstyrelsen öfverflytta
de civila veterinärärenden, som nu tillhöra medicinalstyrelsens behandling, icke
vunnit Riksdagens bifall, synes mig någon annan utväg att på ett tillfredsställande
sätt lösa den nu så länge på dagordningen befintliga frågan om
den centrala veterinäradministrationens tidsenliga ordnande icke återstå än
att låta hithörande ärenden fortfarande handläggas af medicinalstyrelsen.
Denna mening synes ock numera nästan enhälligt omfattas af de sakkunnige
i vårt land. Med hänsigt härtill och på de af medicinalstyrelsen
i dess underdåniga skrivelser den 30 september 1898 och den 25 september
1899 anförda skäl anser jag den provisoriska anordning, som under de
senare åren och jemväl för tiden till den 1 juni 1900 vidtagits för ifrågavarande
ärendens beredning och föredragning inom medicinalstyrelsen, nu
böra utbytas mot en fastare organisation i den af medicinalstyrelsen antydda
riktning. Härför erfordras uppförande i medicinalstyrelsens stat af aflöning
åt en föredragande för veterinärärenden, hvilken i likhet med de öfriga
civila ledamöterna af sagda styrelse torde böra benämnas medicinalråd
och ega åtnjuta enahanda löneförmåner som dessa ledamöter. Vidare anser
jag, lika med medicinalstyrelsen, att, om en sådan organisation beslutes,
det i styrelsens stat upptagna anslag till vikariatsersättning m. m. måste
höjas med det af medicinalstyrelsen i sådant afseende föreslagna belopp.
Ett bifall härtill skulle föranleda en ganska måttlig ökning i statens utgifter
för den centrala veterinäradministrationen, hvilken med den nuvarande
provisoriska anordningen, såsom förut är nämndt, medför utbetalning bland
annat af särskildt arfvode, eller 3,900 kronor för år räknadt, atföredraganden
af veterinärmål inom medicinalstyrelsen. Hvad angår frågan om
den ordning, i hvilken, derest den tilltänkta organisationen kommer till
stånd, veterinärärendena böra inom medicinalstyrelsen handläggas, lärer
Eders Kongl. Maj:t framdeles komma att fatta beslut, sedan förslag till
erforderliga ändringar i medicinalstyrelsens instruktion bli t vit vederbörliden
uppgjordt.

1 enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag i under -

126 Åttonde hufvudtiteln.

dånighet, det Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att öka ordinarie
anslaget till medicinalstyrelsen från dess nuvarande belopp, 78,650 kronor,
till 85,550 kronor eller med 6,900 kronor, deraf till aflöning åt ett medicinalråd
6,400 kronor, att utgå med 4,400 kronor såsom lön och 2,000
kronor såsom tjenstgöringspenningar, samt beträffande återstående beloppet,
500 kronor, till förhöjning af det i styrelsens stat upptagna anslag till
medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning, renskrifning, flitpenningar
och tillfälliga biträden, hvilket sistnämnda anslag i sådant fall
skulle komma att uppgå till 16,500 kronor, äfvensom medgifva, att lönen
för innehafvaren af ifrågavarande medicinalrådsembete må, i likhet med
hvad som gäller för de nuvarande ledamöterna i medicinalstyrelsen, kunna
efter fem år ökas med 600 kronor.

[“23.] Jukkasjärvi socknemän hafva i underdånighet anhållit, det Eders Kongl.

Påtala ”“r o vin Oicktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida Pajala provinsialläkare •t

ialtätcare- distrikt kunde delas i två distrikt sålunda, att ett nytt provinsialläkaredistrikt.
distrikt, omfattande Jukkasjärvi och Enontekis'' socknar, inrättades med
station för den blifvande provinsialläkaren i Vittangi kyrkoby. Med anledning
af denna ansökning hafva yttranden afgifvits ej mindre af vederbörande
provinsial- och förste provinsialläkare, Enontekis’ socknemän samt
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, än äfven den
13 mars 1899 af medicinalstyrelsen.

Af nämnda handlingar inhemtas följande. Pajala provinsialläkaredistrikt,
som omfattar Pajala socken och Tärendö kapellförsamling äfvensom
Jukkasjärvi och Enontekis’ lappmarkssocknar eller tillhopa 271,208
qvadratnymil, utgör en areal i det närmaste motsvarande Malmöhus,
Kristianstads, Blekinge, Kalmar och Gotlands län tillsammans. Inom
detta distrikt, som emellertid hyser endast omkring 9,300 invånare, tinnes
icke någon distrikts- eller enskildt praktiserande läkare, hvadan uppenbart
är, att hvarken den allmänna helso- och sjukvården eller den
enskilda sjukvården kan inom detta ofantliga, på kommunikationer vanlottade
område på ett tillfredsställande sätt bestridas af en enda läkare.
Visserligen förekomma, utom de två tjensteresor, som provinsialläkaren
i Pajala enligt nådigt bemyndigande hittills årligen fått företaga till
Enontekis’ kyrkoby Karesuando, ytterst sällan några besök af läkaren
till distriktets aflägsnare delar till följd af det stora afståndet, men för
en sådan tjensteresa eller sjukbesök till distriktets utkanter vid norska
gränsen åtgår eu tid af närmare tre veckor och under denna tid tinnes
vid sådana tillfällen ingen läkare att tillgå för sjukvård eller tjensteförrättningar
inom distriktets öfriga tätare befolkade delar. Befolkningen är

127

Åttonde linfvudtiteln.

i allmänhet fattig, och kostnaden för ett läkarebesök pa längre afstånd
representerar en utgift, som i de flesta fall öfverskrider den torftiga befolkningens
tillgångar. Vid åtskilliga svarare sjukdomsfall torde ock uraktlåtenheten
att eftersända läkare till någon del bero på den ringa utsigt,
som förefinnes, att läkaren skall hinna komma tillstädes, innan patienten
dött eller tillfrisknat. I anseende till befolkningens ytterst torftiga vilkoi
finnes ingen utsigt att få dessa missförhållanden afhjelpta genom inrättande
af en extra provinsialläkarebefattning. _ _ .

Ifrågavarande framställning angående delning af Pajala provinsialläkaredistrikt
har på det lifligaste förordats af såväl provinsialläkaren och
förste provinsialläkaren som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och
Enontekis’ socknemän. Beträffande åter platsen för den blifvande provinsialläkarens
station hafva olika meningar förekommit. Provinsialläkaren
och Enontekis’ socknemän hafva ansett, att densamma borde förläggas till
Soppero by. Till stöd härför anför provinsialläkaren: att, derest läkarestationen
förlädes i Vittangi, Jukkasjärvi skulle fa nästan alla fördelaine,
Enontekis ingen; att afståndet mellan Vittangi och Karesuando kyrkobyar
vore 10,6 mil och att der bygdes allmän landsväg, hvilken om några år
borde vara färdig; att Soppero by, hvarest funnes poststation och gästgifveri,
vore belägen inom Jukkasjärvi socken pa ett afstånd af 5 mil från
Vittangi och 5,6 mil från Karesuando, samt att, da i Svappavaara på 2,8
mils afstånd från Vittangi samt Luossavaara och Kirunavaara omkring
6,5 mil från Vittangi, samtliga inom Jukkasjärvi socken, hvilka möjligen
kunde ifrågasättas som läkarestation, kunde väntas inom kort uppstå eu
storartad industri, derstädes komme att behöfvas en särskild läkare, hvilken
då väl äfven komme att närmast anlitas af distriktets vestra del. Enontekis’
socknemän hafva såsom skäl, hvarför de till läkarestation förordat
Soppero by, åberopat dels hvad provinsialläkaren anfört och dels att Soppero
by, som utgjordes af tre afdelningar med en talrik befolkning, komme
att jemte Enontekis’ kommun åtminstone vintertid skaffa sig och underhålla
direkt förbindelse mellan Soppero och Jukkasjärvi gamla kyrkoby,
sedan jernvägen öppnats för trafik och grufrörelsen trädt i verksamhet, en
förbindelse af omkring 6 mils längd, hvilken användts såsom kyrkväg
under den tid, då Jukkasjärvi by varit församlingens enda kyrkoplats.
Emellertid ville socknemännen, om större svårigheter skulle yppas för
läkarestationens förläggande till Soppero och. fragan derpå kunde falla,
äfven förena sig om stationens förläggande. till Vittangi.. Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och förste provinsialläkaren hafva deremot biträdt
den underdåniga framställningen jemväl med afseende pa läget för
läkarens bostad. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anför såsom skäl

128

Åttonde hufvndtiteln.

härför, att ° Vittangi by läge inom den jemförelsevis tätast befolkade delen
af det ifragastälda distriktet, under det att Soppero utgjorde en i ödemaiken
belägen enstaka by, hvilken ännu icke vore medelst väg förenad
med angränsande bygd. _ Förste provinsialläkaren anser tillika, att genom
stationens förläggande till Soppero skulle den tätast bebygda delen af
distriktet, den omkring Vittangi, förlora mera än hvad den glesare bebygda
trakten kring Karesuando skulle derpå vinna. Dessutom skulle läkaren,
derest han vore bosatt i Vittangi, hafva lättare att komma till de blifvande
störa folkcentra vid malmbergen, hvilka han som tjensteläkare ju
maste då och då besöka. Att förlägga stationen till Luossavaara eller
Kirunavaara, centralpunkten för malmfälten, vore emellertid ej lämpligt,
enär derstädes med törsta komme att stationeras en jernvägsläkare, hvilken
komme att tillgodose den omgifvande ortens sjukvård, och den öfriga aflägsna
delen af distriktet då ej finge stort mera nytta af läkaren, än om
han vore boende i Pajala.

Enontekis socknemän hafva äfven papekat, att hvar än läkarestationen
förlädes inom det nya provinsialläkaredistriktet, för så vidt det ej
blefve till Enontekis, blefve afståndet till densamma så stort, att den fattigare
befolkningen kring Karesuando omöjligen kunde på egen bekostnad
anlita ^läkarens hjelp. Till dennes skyldigheter borde derför ock höra att
två gånger vintertid och en gång sommartid vara för befolkningen derstädes
tillgänglig i kyrkobön å de tider, då församlingsborna plägade vara
mera talrikt samlade vid sin kyrka. Genom denna anordning skulle ock
inkomsten på praktik kunna betydligt upphjelpas.

Beträffande löneförmånerna för den blifvande läkaren har provinsialläkaren
i sitt yttrande anmärkt, att inkomsten pa praktik för denne torde
blifva ytterst ringa dels till följd af befolkningens gleshet, dels emedan
en afsevärd del af densamma vore nomadiserande. Lönen och tjenstgöringspenningarne
borde derför så bestämmas, att de i och för sig kunde
anses tillräckliga, i synnerhet som lefnadskostnaderna i dessa trakter på
grund af det nära grannskapet till Gellivare årligen stegrades. Med instämmande
häri har förste provinsialläkaren i detta hänseende föreslagit,
att den blifvande läkaren skulle i likhet med flertalet af provinsialläkarne
i Norrbottens län erhålla, utom de för provinsialläkare i allmänhet bestämda
förmånerna, 1,000 kronor i fixa tjenstgöringspenningar.

Medicinalstyrelsen har i ärendet anfört följande. Den komité, som
haft i uppdrag att granska uppgjordt förslag till instruktion för läkare
med flere i samband dermed stående frågor, hade dervid bland annat jemväl
haft att yttra sig angående en ansökning från Pajala kommun om
ökad lön åt distriktets provinsialläkare, enär svårighet mött att till tjen -

Åttonde hufvmltitelu. 129

sten erhålla ordinarie innehafvare. Komitén hade afstyrkt bifall till denna
ansökning, då den föreslagna löneförhöjningen icke ansetts leda till det
åsyftade målet, enär enligt komiténs åsigt denne provinsialläkare alltjemt
komme att sakna tillräcklig medicinsk verksamhet och nästan all enskild
praktik. Komitén hade i sitt den 5 april 1887 afgifna betänkande anfört,
att staten genom de föreslagna förste provinsialläkarne samt befintliga
provinsialläkare tillräckligt sörjt för sina egentliga uppgifter, den allmänna
helso- och sjukvården, de rättsmedicinska förrättningarna och tillsynen
öfver medicinalväsendet med hvad dertill hörde, men att staten likväl icke
borde undandraga sig att medverka till att afhjelpa det beaktansvärda behof
af ökade läkarekrafter för den enskilda sjukvården, som flerstädes på landsbygden
förefunnes. Härvid borde dock i hvarje fall bero pa befolkningen
i sådana orter att taga initiativ till upprättande af extra provinsialläkaredistrikt,
till hvilka staten, då befattningen ansåges behöflig och bidrag af
staten erforderligt, borde lemna bidrag till läkarens aflönande i regeln
till samma belopp som det från orten utfästa — dock ej högre än 1,500
kronor. Skulle likväl i vissa glest befolkade delar af landet befolkningens
fattigdom eller andra särskilda omständigheter gifva anledning till statsbidragets
bestämmande i annat förhållande eller till högre belopp än 1,500
kronor, borde ärendet underställas Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens
pröfning.

Ett fall, der staten borde ingripa, syntes medicinalstyrelsen här föreligga.
Förhållandena vore nu i många afseenden olika mot för 10 ä .12
år sedan; krafvet på lättare tillgänglig läkarevård hade ökats; landsting
och kommuner hade mångenstädes lemnat afsevärda bidrag till sjukvardsanstalter
m. in. och likaså till upprättande af extra provinsialläkaredistrikt.
Öfver ett fyrtiotal nya extra provinsialläkaredistrikt med bidrag af staten
till läkarens aflönande hade inrättats, deribland 6 inom Norrbottens län,
af hvilka fyra åtnjöte 1,500 kronor och två 1,000 kronor hvart i årliga statsbidrag.
Hvad nu beträffade Jukkasjärvi och Enontekis’ lappmarkssocknar
kunde, såsom af handlingarna framginge, icke ifrågasättas, att dessa socknar
skulle kunna bilda extra provinsialläkaredistrikt eller erbjuda lönebidrag
för sådanas upprättande, men af såväl humanitära som andra skäl
syntes staten icke böra undandraga sig att här träda emellan för att bereda
denna fattiga, i landets nordligaste utkanter lefvande, med en karg
natur och ett hård t klimat kämpande samt i mycket tillbakasätta befolkning
möjlighet till erhållande af läkarevård, hvilket ej syntes kunna ske
på annat sätt än derigenom, att staten derstädes inrättade ett nytt ordinarie
provinsialläkaredistrikt. Äfven om en extra provinsialläkarebefatt Bih.

till liiksd. Prot. 1900. 1 Sami. 7 Afd. 17

130 Åttonde hufvudtiteln.

ning skulle inrättas vid Luossavaara, sedan grufdrift i malmfälten i denna
ort kommit till stånd, torde en derstädes stationerad läkare icke kunna
tillika vara tjensteläkare för Jukkasjärvi och Enontekis kommuner, då en
sålunda anstäld läkare ej syntes kunna medgifvas så lång frånvaro från
sin station, som resor till dessa orter till följd af de långa afstånden
kräfde.

Medicinalstyrelsen har på grund häraf hemstält om inrättande af det
ifrågasatta provinsialläkaredistriktet med station för läkaren i Vittangi
kyrkoby. Tillika har styrelsen föreslagit, att en sådan läkare, utöfver
provinsialläkares löneförmåner enligt 1890 års stat, måtte tilldelas fixa
tjenstgöringspenningar till belopp af 1,000 kronor om året samt erhålla
uppdrag att på statens bekostnad, tillsvidare 3 gånger årligen, 2 gånger
under vintern och 1 gång under sommaren, på förut bestämda tider besöka
Karesuando för att der under minst 2 dagar hvarje gång vara för
befolkningen tillgänglig, för mottagning af sjuka, tillse vaccinationen med
mera, mot det att kommunen tillhandahölle lämplig mottagningslokal med
erforderlig städning, belysning och uppvärmning.

Statskontoret, öfver ansökningen hördt, har i den 4 maj 1899 afgifvet
underdånigt, utlåtande meddelat, att enligt den af 1890 års riksdag faststälda
aflöningsstat provinsialläkarne åtnjöte lön med 1,875 kronor och
tjenstgöringspenningar med 625 kronor eller tillsammans i första lönegraden
2,500 kronor samt att lönen efter tio år kunde höjas med 500
kronor och efter femton år med ytterligare 500 kronor. Dessa aflöningsförmåner
utginge, lönen och tjeustgöringspeuningarne från åttonde hufvudtitelns
anslag till »medicinalstyrelsen med dithörande stater» samt löneförhöjningarna
från samma hufvudtitels anslag till »ålderstillägg». Provinsialläkarne
uppbure derjemte från åttonde hufvudtitelns anslag till »hyresersättning
åt provinsialläkare» 750 kronor om året. Dessutom åtnjöte
ett färre antal provinsialläkare till olika belopp s. k. fixa tjenstgöringspenningar,
hvilka utginge från anslaget till »medicinalstyrelsen ined dithörande
stater». I detta hänseende förekomme följande:

Till förbättring af lönevilkoren för provinsialläkare i sådana distrikt,
hvarest, till följd af befolkningens gleshet eller fattigdom och distriktens
vidd .eller besvärlighet i afseende på sjukvårdens handhafvande, svårighet
vid inträffade ledigheter uppstått att finna sökande till tjensterna eller
hvarest läkarnes inkomster befunnits allt för knappa i förhållande till
deras lefnadsbehof, hade första gången af 1859—60 årens riksdag och
sedermera tid efter annan anvisats medel, hvilka blifvit benämnda fixa
tjenstgöringspenningar. Jemlikt nådiga brefven den 26 mars 1861 och
den 8 april 1864 skulle dessa tjenstgöringspenningar åtnjutas endast af

Åttonde hufvudtiteln. 131

den, som tjensten förrättade, och således under ordinarie provinsialläkarens
tjenstledighet af hans vikarie; och skulle, om någon af de befattningar,
med hvilka fixa tjenstgöringspenningar vore förenade, vid inträffad ledighet,
oaktadt de sålunda beviljade löneförmånerna, efter tre på hvarandra
följande ansökningstiders utgång i brist på sökande blefve otillsatt, det i
följd häraf obegagnade beloppet tjenstgöringspenningar, uppå sundhetskollegii
underdåniga anmälan, på något annat deraf i behof varande provinsialläkaredistrikt
öfverflyttas. Enligt underdånig skrifvelse den 20 maj
1890, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande
af den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket, hade Riksdagen,
i sammanhang med fastställande af aflöningsförmaner för provinsialläkarestaten,
medgifvit, att de för det dåvarande utgående fixa tjenstgöringspenningar,
tillhopa 17,300 kronor, finge bibehållas till dess om dem
kunde blifva annorlunda bestämdt; men hade Riksdagen emellertid anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i; hvad man
indragning eller nedsättning till beloppet af de fixa tjenstgöringspenningarne
kunde ega rum, samt, så fort ske kunde, till Riksdagen inkomma
med den framställning, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Efter
det medicinalstyrelsen på grund häraf erhållit nådig befallning att efter
vederbörandes hörande till Eders Kongl. Maj:t inkomma med yttrande och
förslag, om och i hvad mån en sådan indragning eller nedsättning kunde
ske, samt medicinalstyrelsen, med öfverlemnande af infordrade yttranden från
vederbörande provinsialläkare och länsstyrelser, afgifvit utlåtande och förslag
i ämnet, hacte Eders Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref den 5 augusti
1892, förordnat, att de genom nådiga brefvet den 26 mars 1861 för provinsialläkaren
i Stockholms distrikt bestämda^ fixa tjenstgöringspenningar,
500 kronor om året, skulle indragas med utgången af augusti månad 1892
samt att de fixa tjenstgöringspenningar, som anvisats dels enligt nådigt
bref den 8 april 1864 för provinsialläkarne i Gislaveds distrikt inom Jönköpings
län och Ölands norra distrikt inom Kalmar län med 300 kronor
åt den förre och 500 kronor åt den senare, allt årligen, dels enligt nådigt
bref den 6 september 1878 för provinsialläkarne i Nysätra och i Nordmalings
distrikt inom Vesterbottens län med 500 kronor om året åt hvardera,
skulle indragas vid dåvarande tjenstinnehafvarnes afgång. Till följd häraf
funnes för närvarande å anslaget till fixa tjenstgöringspenningar odisponeradt
ett belopp af 1,500 kronor.

I likhet med de myndigheter, hvilka yttrat sig i detta ärende, anser jag,
att inrättandet af ett särskilt ordinarie provinsialläkaredistrikt, omfattande
Jukkasjarvi och Enontekis’ socknar, är af oundgängligt behof påkalladt

132 Åttonde lmfvudtiteln.

samt att förhållandena äro sådana, att provinsialläkaren i detta nya
distrikt bör, förutom vanliga löneförmåner enligt 1890 års stat, åtnjuta

1,000 kronor i fixa tjenstgöringspenningar; och hemställer jag derför,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att för inrättande
af ytterligare en provinsialläkaretjenst i Norrbottens län ordinarie anslaget
till medicinalstyrelsen med dithörande stater må höjas med 2,500 kronor
äfvensom att af den nu odisponerade delen af anslaget till fixa tjenstgöringspenningar
må användas 1,000 kronor för denna nya provinsialläkaretjenst.

_ Vid bifall till hvad som föreslagits i punkterna 22 och 23 kommer
ordinarie anslaget till medicinalstyrelsen med dithörande stater, nu 502,250
kronor, att ökas med tillhopa 9,400 kronor eller till 511,650 kronor.

Hyresersättning åt provinsialläkare.

[24.] _ Under hänvisning till hvad jag förut under punkt 23 yttrat i fråga om

Hyresrätt- anvisande af medel till inrättande af ytterligare en provinsialläkaretjenst i
J^^Norrbottens län> hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
re i A''07-rW-Riksdagen, att för beredande af hyresersättning åt innehafvaren af nämnda
tens län. ^äretjenst det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag
med titel »hyresersättning åt provinsialläkare»; nu högst 103,500
kronor, må ökas med 750 kronor eller till högst 104,250 kronor.

Barnmorskeundervisiimgen och barnbördshus en.

[25.] År 1879 beviljade Riksdagen, med godkännande af ett utaf Eders

barnm or sk ei ä ^aj:t framlagdt förslag till ny stat för barnmorskeundervisninqs rame

i stock-ans^a^erna * Stockholm och Göteborg, för dess tillämpning erforderlig förholmb°0Cr
^‘höjning i det ordinarie anslaget till dessa anstalter samt medgaf, att vil°rs''
koren för vederbörande löntagares skyldighet att vid tjenstledighet afstå till
vikarie de i aflöningen ingående tjenstgöringspenningar finge af Eders Kongl.
Maj:t bestämmas, dock så att statsverket icke betungades med särskilda utgifter
för tjensternas behöriga uppehållande. Genom nådigt bref den 10 oktober
1879 föreskref Eders Kongl. Maj:t, att, då barnmorskelärare vid någondera
af nämnda anstalter atnjöte tjenstledighet, vare sig från tjensten i dess helhet
eller från föreläsningars hållande, han skulle till den vikarie, som kunde

Åttonde hufvudtiteln.

133

varda förordnad att bestrida hans tjenstgöringsskyldighet, afstå tjenstgöringspenningarna
för den tid, sådant förordnande varade, dock att tjenstgöringspenningar
icke skulle afstås vid ledighet, som inträffade under ferier.

Nu har barnmorskeläraren i Stockholm professor C. M. Sondén hos medicinalstyrelsen
anmält behofvet af rätt till semester för barnmorskeläraren
i Stockholm och dervid anfört att, då sådan rätt vore beviljad för en stor
mängd embets- och tjensteman, det syntes billigt, att äfven barnmorskeläraren
komme i åtnjutande af denna förmån, och att det syntes egendomligt
att barnmorskeläraren, som på samma gång vore öfverläkare vid södra
barnbördshuset, i sistnämnda egenskap åtnjöte semester, men icke i sin
egenskap af barnmorskelärare.

I underdånig skrifvelse den 13 oktober 1899 har medicinalstyrelsen, enär
denna barnmorskelärarens begäran måste anses billig och semester behöflig,
helst undervisningen fortginge hela året om utan ferier, och samma behof
af semester förefunnes äfven beträffande barnmorskeläraren i Göteborg,
hemstält, att proposition till Riksdagen måtte aflåtas derom att förmånen
af sex veckors årlig semester måtte beredas lärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna
i Stockholm och Göteborg samt att i den för dessa anstalter
gällande aflöningsstat måtte upptagas ett anslag å tillhopa 250
kronor till ersättning åt vikarier under berörda semester.

Då jag icke har något väsentligt att anmärka mot hvad medicinalstyrelsen
sålunda föreslagit, får jag, under erinran att Riksdagen år 1891,
i anledning af Eders Kong! Maj:ts framställning i ett likartadt ämne,
medgifvit, att de vid hospital och asyler för sinnessjuke anstälde biträdande
läkare och underläkare finge åtnjuta viss årlig semester, och anvisat medel till
arfvoden åt vikarier, i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t
föreslå Riksdagen, att, på det barnmorskelärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna
i Stockholm och Göteborg må kunna årligen komma i
åtnjutande af en och eu half månads semester, derest medicinalstyrelsen
finner sådan ledighet kunna utan hinder för göromålens behöriga gång
medgifvas, dessa anstalters ordinarie statsanslag må höjas med 125 kronor
till vikariatsersättning vid hvardera anstalten eller sammanlagdt med
250 kronor.

Hos medicinalstyrelsen har barnmorskeläraren i Stockholm professor [26.]

C. M. Sondén anmält behof af årligt anslag för anskaffande och v i d in ag t-,nJ*''
hållande af erforderlig undervisningsmateriel vid barmnorskeundervisnings- ”barnmorskeanstalten
i Stockholm. “"aZtaltenT

Till stöd för berörda framställning har nämnde barnmorskelärare anfört, sToMaL''.

[27.]

Museets

expensmedels anslag.

134 Åttonde hufvndtiteln.

att vid ifrågavarande undervisningsanstalt saknades anslag till undervisningsmateriel.
Visserligen hade anstalten, jemlikt nådigt bref den 20 juli 1897,
erhållit ett tillfälligt anslag af 1,200 kronor, men dessa medel, afsedda för
reparation och nyanskaffning af åskådningsmateriel m. m., hade dertill
blifvit använda i enlighet med ett af medicinalstyrelsen den 20 april 1898
godkändt förslag. För de städse återkommande behofven af medel till
bestridande af kostnaderna för teckningar, schemata, preparat, förvaringskärl
och förvaringsvätskor samt de tid efter annan behöfliga reparationerna
af redan befintlig materiel saknades alla medel. Till berörda ändamål
vore ett årligt anslag af omkring 500 kronor väl behöfligt.

Under vitsordande af behofvet utaf ett dylikt årligt anslag har medicinalstyrelsen
i underdånig skrifvelse den 13 oktober 1899 anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå nästsammanträdande riksdag att bevilja ett
årligt anslag af 500 kronor för anskaffande och vidmagthållande af erforderlig
undervisningsmateriel vid omförmälda barnmorskeundervisningsanstalt.

Med åberopande af hvad sålunda i ämnet anförts och under erinran
att för barnmorskeundervisningsanstalten i Göteborg utgår ett årligt anslag
af 2,(500 kronor till undervisningsmateriel och andra ändamål, hemställer
jag, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen, att, för anskaffande
och vidmagthållande af erforderlig undervisningsmateriel vid barnmorskeundervisningsanstalten
i Stockholm, det till anstalten utgående årliga
anslag må höjas med 500 kronor.

Vid bifall härtill och till hvad under nästföregående punkt föreslagits
skulle anslaget till barnmorskeundervisningen och barnbördshusen, nu
42,108 kronor, komma att ökas med sammanlagdt 750 kronor eller till
42,858 kronor.

Naturhistoriska riksmuseum.

Uti underdånig skrifvelse den 13 september 1899 har vetenskapsakademien
gjort framställning om höjande af det till naturhistoriska riksmuseet
för närvarande utgående årliga expensmedelsanslay med 1,000 kronor eller
från 11,000 kronor till 12,000 kronor.

Redan år 1877 anmälde vetenskapsakademien hos Eders Kongl. Maj:t
behofvet af detta anslags höjande från 7,470 kronor, hvarmed detsamma

Åttonde hufvudtiteln.

135

då utgick, till 12,000 kronor, och nådig proposition i sådant syfte afläts
till 1878 års riksdag, men Riksdagen beviljade då endast en förhöjning
af 2,900 kronor. Vid 1893 års riksdag föreslog Eders Kongl.
Maj:t i statsverkspropositionen, att Riksdagen måtte till höjande af expensmedelsanslaget
bevilja 1,630 kronor. Till svar härå anförde Riksdagen,
att det synts Riksdagen uppenbart, att museet vore i behof af ökade medel
för sina expenser, men att, då den äskade förhöjningen i expensmedelsanslaget
delvis skulle användas till amorterande af en till omkring 4,000
kronor uppgående brist å samma anslag samt någon utredning icke förelåge,
huruvida, sedan bristen blifvit betäckt, hela förhöjningen kunde vara
erforderlig, det förefallit Riksdagen rigtigare, att medel för bristens betäckande
anvisades på extra stat och att i stället höjningen i det ordinarie
anslaget begränsades i motsvarande mån. Med beräknande att omförmälda
brist skulle kunna på fyra års tid amorteras med ett anslag af 1,000
kronor om året, ansåg Riksdagen höjningen i expensmedelsanslaget lämpligen
kunna inskränkas till 630 kronor. I öfverensstämmelse härmed blef
Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning af Riksdagen på det sätt bifallen,
att Riksdagen dels till höjande af museets årliga expensmedelsanslag beviljade
630 kronor, dels ock till amorterande af den å expensmedelsanslaget
uppkomna brist på extra stat för år 1894 anvisade ett belopp af 1,000
kronor.

Det ordinarie anslaget till expenser vid naturhistoriska riksmuseet har
derefter utgått med 11,000 kronor årligen, hvarjemte till den uppkomna
bristens betäckande anvisats på extra stat för hvart och ett af åren 1895
och 1896 ett anslag af 1,000 kronor och för år 1897 ett anslag af 705
kronor.

Till stöd för den nu gjorda framställningen har akademien åberopat
innehållet i en af intendenterna vid museet till akademien aflåten skrifvelse,
deri anförts hufvudsakligen följande. Vid 1897 års slut hade i expensmedelsanslaget
förefunnits en återstående brist af 867 kronor 50 öre, och
under 1898 hade denna brist ytterligare ökats med ej mindre än 1,154
kronor 64 öre, så att den vid 1899 års början uppgått till 2,022 kronor
14 öre. Enär ett sådant förhållande ej länge kunde fortfara utan att bristen
sprunge upp till en hög summa, hade intendenterna tagit i allvarligt öfvervägande
dels orsaken till stegringen i utgifter under detta anslag dels ock
möjligheten att göra besparingar i dessa utgifter utan att detta skulle menligt
inverka på museets verksamhet.

Expensmedlens användning för olika ändamål under år 1898 framginge
af följande öfversigt:

136

Åttonde hufvudtiteln.

Städning och rengöring ................................................................. kr. 2,407: 02

Frakt och transporter.......................................................................... » 924: 1 1

Aflöningar.............................................................................................. » 1,650: —

Vatten och renhållning...................................................................... » 799; 88

Bränsle och belysning ....................................................................... » 3,751: 24

Tillsyn na. m., då museet är öppet för allmänheten ............... » 933: 50

Reparationer och andra tillfälliga utgifter................. » 477: 15

Diverse............................................................................ » 711: 10

Mineralogiska afdelningens särskilda expenser .......................... » 500: -—

Summa kronor 12,154: —

Utgifterna för städning och rengöring hade under de senaste åren
något ökats, ty under slutet af 1880-talet hade de uppgått i medeltal till
omkring 2,200 kronor. Denna ökning berodde dels på en utvidgning af
museets lokaler och dels på en förhöjning i allmänt gällande arbetspriser.
Allt efter museilokalernas storlek (6—8 rum) och beskaffenhet utginge afgift
en för städning nu med 10—15 kronor i månaden. Då det, i betraktande
deraf att museets lokaler innehölle en mängd dyrbara och ömtåliga
föremål, vore nödvändigt att för städningen använda endast synnerligen
ordentliga och pålitliga personer, ansåge intendenterna det omöjligt att
under nuvarande förhållanden göra någon besparing å utgifterna under
denna titel.

Kostnaden för frakt och transporter berodde helt och hållet på antalet
och omfattningen af de samlingar, som under året ankomme till eller afginge
från museet, och kunde derför ej på förhand med någon grad af visshet
beräknas. Den hade i allmänhet uppgått till 1,100 å 1,200 kronor, men
hade t. ex. åren 1886 och 1889 stigit öfver 1,600 kronor och understege
således under år 1898 ej obetydligt det normala. Då det vore sjelfkärt,
att museets verksamhet ovilkorligen kräfde tillgång på medel för naturaliernas
försändande m. in., torde det vara alldeles nödvändigt att af expensmedlen
för detta ändamål årligen kunna beräkna en summa af minst

1,100 kronor.

Aflöningarna, som utginge till kamreraren, vaktmästaren och eldaren,
hade sedan mer än 15 år tillbaka ej undergått någon förändring och måste,
då man toge i betraktande den ökning i lefnad somkostnader, som under
de sista åren egt rum, anses såsom ganska lågt beräknade.

Afgiften för vatten och renhållning hade redan 1889 uppgått till 751
kronor 11 öre och hade således sedan den tiden endast helt obetydligt
ökats. Då emellertid Stockholms renhållningsaktiebolag under år 1899 höjt

Åttonde hufvudtiteln. 137

sina afgifter, vore snarare en höjning än en sänkning i denna post att för
framtiden motse.

Trots utvidgningen af museets lokaler samt trots den betydliga förhöjning
i pris på ved och kol, som under de senaste åren egt rum, hade
det lyckats — hufvudsakligen genom anläggning af bränslebesparande
värmeledningar äfven i museets mindre afdelningar samt deraf beroende
inskränkning i eldandet med ved i kakelugnar — att ej allenast hindra
denna post att stiga, utan äfven att nedbringa utgiften under det belopp,
hvartill den för ett och annat år uppgått. Utgiften härför vexlade under
början och midten af 1880-talet mellan 2,000 och 3,000 kronor, men steg
efter upprättandet af en ny afdelning vid museet, nemligen den växtpalseontologiska,
samt utvidgningen af den etnografiska afdelningen så betydligt,
att den år 1889 uppgått till 3,937 kronor 43 öre. Utgiften för
ifrågavarande ändamål hade under år 1898 således varit nära 200 kronor
mindre än under år 1889. Sedan emellertid nu alla möjliga inbesparingar
på denna utgiftspost blifvit gjorda samt då prisen på bränsle fortfarande vore
i stigande, trodde sig intendenterna icke kunna för framtiden beräkna denna
utgift lägre än till 3,800 kronor.

Då museet — utom under månaderna november och december — tre
dagar i veckan hölles öppet för allmänheten, vore detta fören adt med ej
ringa kostnad, och denna kostnad hade på senare tid ökats, derigenom att
den växtpalaeontologiska afdelningen, som vore inhyst i annan lokal, också
hölles öppen för allmänheten. Äfven denna utgiftspost syntes ej kunna
minskas, för så vida museet ej skulle hållas stängdt för allmänheten en
längre tid af året än nu vore förhållandet. En inskränkning af den tid,
då museet vore tillgängligt för allmänheten, syntes emellertid vara en åtgärd,
som endast i yttersta nödfall borde vidtagas, och skulle helt säkert
blifva föremål för berättigadt klander från allmänhetens sida.

Den utgift, som under år 1898 upptagits underrubriken »reparationer
och andra tillfälliga utgifter», hade uppkommit dels genom en utvidgning
och förbättring af värmeledningen (262 kronor 40 öre) och dels genom
tryckning af en för allmänheten afsedd »handledning» vid besök i museet
(214 kronor 75 öre). Enär dessa utgifter endast mindre ofta återkomme,
torde vara tillräckligt, att under denna rubrik uppfördes endast en årlig
summa af 100 kronor.

I den summa, som uppförts under titeln »diverse», inginge dels några
fasta, årligen återkommande utgifter, såsom brandförsäkring (520 kronor
94 öre) och afgift för brandskåp (50 kronor), dels ock åtskilliga mera
vexlande, men dock årligen återkommande mindre utgifter, t, ex. för skrifmaterialier,
räkenskapernas inbindning m. m.

Bill. till lliksd. Prol. HÖJD. 1 Sand. 1 Afd.

138

Åttonde hufvudtiteln.

Till mineralogiska afdelningen hade slutligen af expensmedlen sedan
lång tid tillbaka utgått ett af Riksdagen beviljadt anslag af 500 kronor
för inköp af kemikalier m. m., som för laboratoriet vore behöfliga. Då,
enligt hvad intendenten för denna afdelning upplyst, i detta anslag ingen
besparing utan olägenhet för afdelningens verksamhet kunde göras, syntes
äfven denna post böra fortfarande upptagas till samma belopp som hittills.

På grund af den sålunda lemnade utredningen angående ifrågavarande
expensmedels användning ansåge intendenterna det omöjligt att för framtiden
få debet och kredit å berörda anslag att gå ihop, om ej för de särskilda
utgiftsposterna årligen i medeltal funnes att tillgå minst följande
belopp, nemligen:

för

städning och rengöring .................................... kr. 2,400

frakt och transporter ............................................................... » 1,100

aflöningar.......................................... » 1,650

vatten och renhållning ............ » 800

bränsle och belysning........................................... » 3,800

tillsyn in. in., då museet är öppet för allmänheten ........ » 950

reparationer .................................................................................. » 100

diverse..................................................,.............................................. » 700

mineralogiska afdelningen.................................. » 500

Summa kronor 12,000

Då af hvad sålunda blifvit anfördt framgår, att det för ifrågavarande
ändamål hittills uppförda ordinarie anslag länge visat sig otillräckligt, och
det belopp, hvarmed vetenskapsakademien nu hemstält att anslaget måtte
ökas, synes mig väl afpassadt efter behofvet, tillstyrker jag i underdånighet,
det Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till höjande af naturhistoriska
riksmuseets årliga expensmedelsanslag bevilja 1,000 kronor, hvarigenom
museets ordinarie anslag, nu uppgående till 76,450 kronor, skulle
komma att ökas till 77,450 kronor.

Lasaretts underhåll.

[28.] Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts gjorda framställning beviljade 1888

Höjdt anslag års riksdag till serafimerlasarettets om- och tillbyggnad samt förseende med
tr^Tnödig utredning ett anslag af 465,400 kronor. För ändamålet hade under
vissa vilkor bidrag anvisats jemväl af Stockholms stadsfullmägtige och
Stockholms läns landsting. Enligt byggnadsplan^! skulle lasarettet komma

Åttonde hufvudtiteln. 139

att innehålla 400 sjuksängar. Vid slutet af år 1891 voro de nya byggnaderna
för polikliniken, medicinska, gynekologiska och oftalmiatriska afdelningarna
samt ekonomibyggnaden fullbordade, och under år 1893 afslutades
ombyggnaden af det för den kirurgiska afdelningen afsedda gamla
lasarettsbuset.

Sedan direktionen öfver serafimerlasarettet gjort framställning om
beredande af ökade tillgångar för sjukvårdens upprätthållande vid serafimerlasarettet
och i sammanhang dermed fråga blifvit af lärarekollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet väckt om förvärfvande för nämnda
instituts räkning af den till institutets område gränsande, serafimerlasarettet
tillhöriga tomten n:o 4 i qvarteret Glasbruket å Kungsholmen,
aflat Eders Kongl. Maj:t till 1894 års riksdag nådig proposition i ämnet.
Till svar härå anförde Riksdagen: att, på sätt direktionen öfver serafimerlasarettet
yttrat och af karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarekollegium särskild!
framhållits, Riksdagen ansåge, att, sedan serafimerlasarettet genom omoch
tillbyggnad försatts i det skick, att det kunde lemna plats för 400
sjuksängar, det vore af vigt, att sängantalet derstädes höjdes till det
sålunda i byggnadsplanen afsedda, på det att den kliniska undervisningen
vid lasarettet måtte genom tillräcklig sjukmateriel kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt ordnas; att för vinnande af detta mål en höjning i det
då till lasarettet utgående anslaget syntes böra medgifvas, hvarvid Riksdagen,
som funnit sig böra bifalla Eders Kongl. Majt:s förslag om detta
anslags höjande med 53,000 kronor, följaktligen velat anknyta den förutsättning,
att antalet sjuksängar vid lasarettet ökades till 400; att direktionen
visserligen uppgifvit, att berörda anslagshöjning jemte lasarettets
öfriga inkomster icke skulle bereda tillfälle till anbringande af ett högre
sängantal än 350, men att Riksdagen dervid velat erinra, dels att något
högre bidrag från Stockholms stad än det då utgående torde kunna beräknas,
då staden, som förbundit sig att för åren 1894—1896 lemna bidrag
af sex tiondedelar af kostnaden för de å frinummer vårdade sjuke
från staden, skäligen torde finna sig föranlåten att för framtiden till lasarettet
utgifva högre ersättning, dels ock att dagkostnaden, som, efter
hvad Riksdagen inhemtat, under år 1893 nedgått, torde kunna genom iakttagande
af sorgfällig sparsamhet ytterligare nedbringas, hvarjemte Riksdagen
förestälde sig, att i vissa fall någon afgift möjligen skulle kunna
affordras patienter å poliklinikerna; att Riksdagen för sin uppfattning om
dagkostnadens minskning och höjning åt bidraget från Stockholms stad
funne särskildt stöd deri, att chefen för ecklesiastikdepartementet vid detta
ärendes föredragning dels uttalat den mening, att den dåvarande höga
kostnaden för hvarje patients dagliga underhåll å lasarettet möjligen skulle

140 Åttonde hnfvndtiteln.

kunna för framtiden nedbringas, hvilket borde kunna ske i högre grad,
om patientantalet derstädes vunne en mera betydlig tillökning, dels förklarat,
att man syntes kunna med skäl förvänta, att Stockholms stad efter
den utredning, som numera åstadkommits angående otillräckligheten af
det bidrag, hvilket derifrån utginge till underhåll å lasarettet af sjuke
från staden, skulle befinnas villig att öka detta bidrag; att, hvad slutligen
beträffade det vid ifrågavarande anslagshöjning föreslagna vilkor om öfverlemnande
till karolinska medik o-kirurgi ska institutet af tomten n:o 4 i
qvarteret Glasbruket, Riksdagen, ehuruväl, då så nyligen som år 1892 för
institutets byggnadsbehof beviljats 120,800 kronor, deraf återstående 45,800
kronor beviljats att för år 1895 utgå, ytterligare byggnader för institutet
icke borde kunna på lång tid ifrågakomma och följaktligen tomtens förvärfvande
för institutet icke för närvarande syntes vara af byggnadsbehof
pakalladt, dock funnit sig, med hänsyn till den lämpliga reglering af
institutets tomt, som derigenom skulle vinnas, böra bifalla Eders Kongl.
Maj:ts förslag i detta afseende; samt att Riksdagen alltså, med bifall till
hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit och under vilkor att tomten n:o 4 i
qvarteret Glasbruket å Kungsholmen med dei''å befintliga byggnader utan
ersättning och med full eganderätt samt fri från inteckning öfverlätes till
staten för att införlifvas med den af karolinska mediko-kirurgiska institutet
disponerade tomten n:o 3 i samma qvarter, höjt anslaget till serafimerlasarettet
från sitt dåvarande belopp, 29,100 kronor, med 53,000 kronor
till 82,100 kronor. Efter det omförmälda fastighet N:o 4 i qvarteret Glasbruket
å Kungsholmen blifvit af serafimerlasarettet utan ersättning och fri
från inteckning öfverlåten till Eders Kongl. Maj:t och kronan samt lagfart
a fanget meddelats, förklarade Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref
den 12 oktober 1894 sig hafva funnit det af Riksdagen stadgade vilkor
för tillgodonjutande af det förhöjda anslaget till serafimerlasarettet vara
uppfyldt.

I underdånig skrifvelse den 20 september 1899 har serafiinerlasarettets
direktion framhållit behofvet af ytterligare förhöjning i anslaget till
lasarettet och dervid anfört följande.

Fem år hade i det närmaste förflutit, sedan serafimerlasarettet kommit i
åtnjutande af det från och med 1895 utgående förhöjda statsanslaget, 82,100
kronor. Under denna tidrymd hade till fullo ådagalagts otillräckligheten af
detta belopp för upprätthållande på tillbörligt sätt af ett kliniskt sjukhus
sådant som serafimerlasarettet, der Sveriges samtliga läkare skulle erhålla
en väsentlig del af sin utbildning och som följaktligen borde i alla afseenden
utgöra ett mönstersjukhus. Underhållskostnaden vid ett sjukhus,
som i likhet med lasarettet vore inredt i öfverensstämmelse med nutidens

Åttonde hufrudtiteln. 141

alla fordringar, blefve alltid betydlig, särskild! med hänsyn till de stora
anspråk, som stäldes på utrymme, ventilation och värmeledning med ombyte
af luft inom de för sjukvården begagnade lokalerna tre gånger i
timmen o. s. v., samt i betraktande af den talrika personal, som för sjukvårdens
mönstergilla upprätthållande inom ett sådant sjukhus nödvändigt
påkallades. Utöfver dessa oundvikliga kostnader vid ett tidsenligt sjukhus
i allmänhet drabbades lasarettet af en väsentligt ökad utgiftsstat, som
måste föras på undervisningens konto. För att motsvara sitt ändamål att
vara den förnämsta kliniska undervisningsanstalt i vårt land, hade lasarettets
nybyggnad måst ske på ett helt annat sätt och i långt större skala
än vid ett sjukhus, som ej hade ett sådant ändamål att fylla. För undervisningens
lämpliga bedrifvande måste vid lasarettet för närvarande utrymme,
uppassning m. m. beredas för de många olika klinikerna, ej blott
för de stora medicinska och kirurgiska utan äfven för den gynekologiska,
den oftalmologiska och den neurologiska. I sjuk- och operationssalarne,
åtminstone de större, hade plats måst beredas för ett stort antal läkarekandidater
att närvara vid sjukronderna eller operationerna. De vetenskapliga
institutionerna: föreläsnings- och operationssalar, laboratorier af
flerehanda slag o. s. v., hade kostat stora summor och gjorde det fortfarande
genom den särskilda betjening de erfordrade samt genom betydligt
ökade kostnader för belysning, uppvärmning och ventilering m. m.
För att, i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts af Riksdagen år
1894 godkända framställning, kunna med de anslag eller öfriga inkomstei’,
serafimerlasarettet hade att påräkna, möjliggöra uppsättande och underhåll
af 400 sjuksängar, på sätt vid byggnadernas uppförande beräknats, hvilket
antal ansetts erforderligt för den kliniska undervisningens ordnande
på fullt tillfredsställande sätt, hade direktionen låtit sig angeläget vara
att vidtaga alla till buds stående åtgärder för vinnande af så stor sparsamhet
som möjligt. I sådant afseende kunde anföras: att, sedan en framställning
om nedsatt pris för vatten från Stockholms stads vattenledning
ej ledt till önskadt resultat och borrningar efter vatten å lasarettets tomt
förgäfves anstälts, en särskild vattenledning blifvit anlagd från Mälaren
till lasarettets tvätt- och badinrättning, hvarigenom en afsevärd besparing
vunnits i de dryga kostnaderna för fyllandet af det stora vattenbehofvet;
att, efter det lasarettsdirektionen med föranledande af de mycket betydliga
kostnaderna för medicinalier till Eders Kongl. Maj:t ingått med underdånig
anhållan om rättighet att hålla eget sjelfständigt apotek, men denna begäran
återkallats, genom vänlig öfverenskommelse innehafvaren af ett utaf
stadens förnämsta apotek förbundit sig att till ej obetydligt nedsatt pris lemna
för lasarettet behöfliga medicinalier; samt att ändringar i spisordningen

142

Åttonde hnfvudtiteln.

vidtagits för vinnande af besparing, så långt sig göra läte utan att minska
näringsvärdet eller ändamålsenligheten af patienternas mathållning. Att söka
ernå ökad inkomst genom den i sig sjelf motbjudande åtgärden af sjukvårdsafgiftens
höjande, hvilket tyngst skulle drabba det stora antalet föga bemedlade
sjuka, både äfven ifrågasatts men ej ansetts rådligt, så länge afgiften vid stadens
sjukhus icke i samma mån höjdes. Följden kunde eljest blifva, att lasarettet
endast då i vidsträcktare grad anlitades, när plats saknades vid andra
sjukhus. Äfven den förhoppning hade slagit fel, att efter sängantalets
höjande från 250 till 350, hvilket skedde den 1 januari 1895, då det förhöjda
statsanslaget började utgå, dagkostnaden för hvarje patient skulle
minskas i samma mån hela underhållskostnaden fördelades på ett större
sängantal. Denna dagkostnad, som år 1893 utgjort kr. 1: 89 och 1894
kr. 1: 97, hade visserligen nedgått år 1895 till kr. 1: 78,1 och 1896 till
kr. 1: 73,3 men sedan stigit år 1897 till kr. 1: 90 samt år 1898 till
kr. 2: 06,1 och komme utan tvifvel att år 1899 blifva än högre, då de
flesta leveranspriser alltjemt ökats.

Direktionen andrager vidare i sin nämnda skrifvelse: Vid beviljande
af anslag till serafimerlasarettets om- och tillbyggnad hade Stockholms
stadsfullmägtige föreskrifvit, bland annat, följande vilkor för kommunens
bidrag till sjukvården vid lasarettet att gälla från den tid byggnadsföretaget
blifvit utfördt och lasarettet i sitt utvidgade skick öppnadt till begagnande.
Under de tre första åren närmast efter nämnda tid skulle bidraget
utgå med sex tiondedelar af kostnaden för de å frinummer vårdade sjuke
från staden, utgifterna för fastigheternas underhåll och onera, för begrafningskostnader
och för understöd till fattiga vid deras utskrifning deri icke inberäknade.
Efter denna tid skulle ersättningen utgå enligt den beräkning,
att staden borde betala hvad som återstode, sedan från den på ofvannärnnda
sätt bestämda sjukvårdskostnaden afräknats det belopp, som å
de för stadens räkning använda frisängar i förhållande till hela antalet
sängar belöpte af afkastningen å de donationer till lasarettet, vid hvilka
icke sådana vilkor vore fastade, att de ej tinge tagas i anspråk för detta
ändamål, dock att stadens ersättning för hvarje underhållsdag icke finge
öfverstiga hvad för sjuka i allmänt rum af andra lägst erlades. Stadens
efter dessa grunder beräknade bidrag skulle bestämmas för fem år i sänder
genom öfverenskommelse mellan lasarettsdirektionen och stadsfullmägtige.
I öfverensstämmelse härmed och sedan mot slutet af år 1893
byggnadsarbetet blifvit afslutadt samt lasarettet i sitt utvidgade skick öppnadt
till begagnande, hade under åren 1894—1896 afgiften för de å frinummer
vårdade sjuke från staden utgått med sex tiondedelar af kostnaden,
på ofvannämnda sätt beräknad. Från och med år 1897 hade deremot

Åttonde hnfvudtiteln. 143

ersättningen för hvarje underhållsdag icke skolat öfverstiga hvad för sjuke
i allmänt rum af andra lägst erlades eller 75 öre per dag, en afgift, som
utgjorde knappast fyra tiondedelar af verkliga medelkostnaden under de
tre åren 1893—1895. Med framhållande af serafimerlasarettets ogynsamma
ekonomiska ställning gjorde lasarettsdirektionen den 8 juli 1896 till Stockholms
stadsfullmägtige framställning om att stadsfullmägtige måtte medgifva,
att kommunens bidrag till sjukvården vid serafimerlasarettet skulle
fortfarande, under närmast följande fem år, räknade från och med ar 1897,
utgå med samma belopp som under åren 1894—96 eller sex tiondedelar
af kostnaden för de å frinummer derstädes vårdade sjuke från staden, utgifterna
för fastigheternas underhåll och onera, för begrafningskostnader
och för understöd till fattiga deri icke inberäknade; och blef denna direktionens
framställning af stadsfullmägtige med beredvillighet bifallen. Da
under början af år 1899 sjukvårdsinrättningarna i hufvudstaden visade sig
alldeles otillräckliga, träffades öfverenskommelse med stadens myndigheter
att till utgången af år 1901 för ytterligare 50 sjuksängar å serafimerlasarettet
utöfver de 100, som enligt då gällande öfverenskommelse skulle der
tillhandahållas medellöse sjuke från Stockholms kommun, erlägga i dagafgift
den verkliga för det löpande året beräknade medelkostnaden, deri
ej inräknade utgifterna för fastigheternas underhåll och onera, för begrafningskostnader
och understöd till fattiga patienter vid deras utskrifning.
Derigenom hade för lasarettet möjliggjorts att från den 1 september 1899
upprätta så många nya sängar, att hela antalet för närvarande uppgingetill
389 eller i det närmaste till det ursprungligen afsedda af 400. Äfven
med Stockholms läns landsting hade ny öfverenskommelse träffats af innehåll
att under en tid af 10 år från och med år 1895 ersättning för vård
af sjuke från länet skulle utgå med sex tiondedelar af den för hvarje ar
beräknade verkliga sjukvårdskostnaden å lasarettet, deri likväl icke inräknade
utgifterna för fastigheternas underhäll, onera, begrafningskostnader
och understöd till fattiga vid deras utskrifning, hvarjemte från nämnda
ersättning afdrag skulle ega rum saväl för ett åt statsverket lemnadt tillskott
för länets sjukvård som ock af den afkastning å en till serafimerlasarettet
donerad fond, som möjligen icke koinme att tagas i anspråk
för friplatser för sjuke från länet. För lasarettsdirektionen maste det dock
vara uppenbart, att hvad som vunnits genom dessa åtgärder eller hvad
som möjligen ytterligare kunde pa liknande sätt ernas, blefve alldeles
otillräckligt för betryggande af möjligheten att under någon längre följd af
år på tillfredsställande sätt upprätthålla lasarettets verksamhet i samma utsträckning
som för närvarande utan betydligt ökade tillgångar.^ Under de
senast förflutna fyra åren 1895—1898 hade af lasarettets kapital mast tillskju -

144 Åttonde hufvudtiteln.

tas sammanlagdt 82,574 kronor för utgifternas bestridande eller i medeltal
omkring 20,643 kronor årligen. Skulle det så fortfara, kunde den tid ej
vara långt aflägsen, då detta kapital blefve helt oeh hållet ödelagdt, ehuru
tillkommet hulvudsakligast genom testamenten eller gåfvor delvis för
underhåll af frisängar eller till andra särskilda ändamål samt ofta lemnadt
under förbehåll att kapitalet ej finge förskingras. I sin underdåniga
skrivelse den 25 oktober 1893, hvaraf Eders Kongl. Maj:ts nådiga framställning
till följande årets riksdag föranledts, hade lasarettsdirektionen
framhållit, att, så vidt då kunnat beräknas, för underhåll af 400 sjuksängar
skulle erfordras ett ökadt statsanslag af 68,000 kronor årligen. Den
förhöjning, i anslaget, som Eders Kongl. Maj:t af Riksdagen äskat och af
denna beviljats, under förutsättning att 400 sjuksängar vid lasarettet underhölles,
hade dock belöpt sig endast till 53,000 kronor eller hvad lasarettsdirektionen
i sin förenämnda underdåniga skrifvelse ansett nödigt för vidmagthallande
af allenast 350 sängar, det antal, hvartill lasarettsdirektionen
i brist på tillgängliga medel nödgats inskränka sig ända till den 1 september
1899, från hvilken tid den nyss åberopade öfverenskommelsen med
Stockholms stad föranledt sängarnes ökande till redan nämnda antal.
Oaktadt således ända till början af sistlidne september endast 350 sängar
vid lasarettet effektivt upprätthållits, sedan det från och med år 1895
ökade statsanslaget utgått, hade, på sätt redan framhållits, erfarenheten
adagalagt omöjligheten af att dermed bestrida kostnaden ens för detta
inskränktare sängantal. Äfven med den högre summan 68,000 kronor,
som af direktionen år 1893 beräknats såsom oundgängligt tillskott för
underhåll af 400 sängar, hade ej kostnaden under dessa år kunnat betäckas
för underhåll af det mindre antalet 350 sängar, och all anledning
vore till den förmodan, att bristen under år 1899 och den närmaste framtiden
skulle blifva än större. Lasarettsdirektionen kunde ej heller förbise,
att med den lifliga trafik af tusentals menniskor, som egde rum inom
lasarettet, samt den mångfald byggnader, maskineriei-, ångpannor och dyrbara
anstalter af hvarjehanda slag, som der förefunnes, den tid ej kunde
vara aflägsen, då betydande kostnader måste tagas i anspråk för nödvändiga
reparationsarbeten. Utöfver den hittills varande årliga bristens
belopp, 20,643 kronor, som uppstått under det sängantalet endast utgjort
350, måste följaktligen kunna påräknas ett årligt afsevärdt tillskott, så
framt verksamheten vid lasarettet skulle kunna på tillbörligt sätt upprätthållas
med ett sängantal af 400. Någon tillförlitlig beräkning af det dertill
erforderliga beloppets storlek vore ej möjlig att här framlägga, men
med ganska stor sannolikhet eller snarare visshet torde kunna antagas,
att det nuvarande statsanslagets höjande med 37,900 kronor eller från

Åttonde hnfvudtiteln.

145

82,100 kronor till 120,000 kronor vore det lägsta möjliga, så framt någon förhoppning
skulle kunna hysas om målets vinnande. Ehuru det vore af ringa
ekonomisk betydelse, ville direktionen dock anföra, att, sedan lasarettet
kommit i åtnjutande af det höjda statsanslaget, rättighet frånkänts detsamma
att fortfarande uppbära vissa inkomster, hvilka sedan äldre tider
varit lasarettet tillförsäkrade under benämning kollektmedel, burskapsafgifter,
bötesmedel och biljardafgifter, hvaraf hela inkomsten dock merendels
uppgått endast till ett eller annat tusental kronor årligen. Då lasarettsdirektionen
för att betrygga serafimerlasarettets verksamhet i hela den utsträckning,
hvartill det vore ämnadt, nu ansett sig nödsakad att ånyo vända sig
till Eders Kongl. Maj:t med eu underdånig anhållan om ökadt understöd af
statsmedel, hade detta skett, enär direktionen måste säga sig, att det dock
ytterst vore från undervisningssynpunkt, som så stor vigt läge derpå, att
sjukhusets hela utrymme ofördröjligen komme till användning. Detta
önskemål hade varmt och uttryckligt framhållits redan i karolinska medikokirurgiska
institutets lärarekollegii underdåniga skrifvelse den 23 november
1893 äfvensom i universitetskanslerns utlåtande i samma ämne den 5 december
nyssnämnda år. Båda dessa myndigheter hade här uttalat den
bestämda åsigten, att lasarettet »ej kan fylla sin uppgift såsom den undervisningsanstalt,
vid hvilken alla svenska läkare författningsenligt måste
erhålla den väsentligaste delen af sin praktiska utveckling, med ett mindre
statsanslag än det, som kräfves för underhåll af hela det sängantal, hvarför
sjukhuset är afsedt». Direktionen hade också endast för främjande af
denna lasarettets uppgift som undervisningsanstalt, med undertryckande
af sina ekonomiska betänkligheter, ansett som sin skyldighet att tillmötesgå
Stockholms stads i början af år 1899 gjorda framställning om ökadt sängantal
vid lasarettet för stadens fattiga sjuka, väl vetande, att staden i motsatt
fall måst vidtaga skyndsamma åtgärder för att å egna sjukhus inrymma det
äskade antalet sjuksängar. Den af karolinska mediko-kirurgiska institutets
lärarekollegium så bestämdt förordade och af lasarettets öfverläkare och
kliniska lärare i undervisningens intresse så efterlängtade tudelningen af
de medicinska och kirurgiska klinikerna kunde nu först blifva en verklighet,
och det ständigt växande patienttilloppet vore en borgen för att den
kliniska undervisningen på hvar och en af de fyra afdelningarna skulle i
afseende på sjukmaterial blifva fullt tillfredsställande och så skänka de
fördelar, hvilka dermed åsyftats. Äfven vid den för undervisningen så
vigtiga polikliniken hade tilloppet af sjuke varit i raskt fortgående stegring
(år 1898 behandlades der 22,901 personer) och sålunda möjliggjort
ett allt intensivare och mångsidigare tillgodoseende af undervisningens
kraf. Så hade t. ex. sedan 3 år en särskild öronpoliklinik skapats, der
Bill. till liiksd. Prat. 1900. 1 Sami. I Afd. 19

146

Åttonde hufvudtiteln.

genom enskild läkares offervillighet undervisning meddelades, och i samband
med de medicinska och kirurgiska klinikernas klyfning skulle öfverläkarne
å nämnda kliniker i vida större utsträckning än hvad förut varit
dem möjligt låta också poliklinikens rika material lända till undervisningens
fromma.

För hvar och en, som bevittnat detta lasarettets alltjemt ökade förtroende
som sjukvårdsanstalt och dermed förknippade ökade betydelse som
klinisk läroanstalt, syntes det så mycket sorgligare, om detta sjukhus nu,
då det ändtligen nått sin afsedda omfattning, skulle nödgas delvis stänga
sina sjuksalar och ställa sina alumner på förknappning. Till afvärjande
af denna beklagliga och för lasarettets uppgift ödesdigra utväg, den enda
dock, som stode direktionen öppen för att rädda återstoden af lasarettets
fonder, anhölle direktionen i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte
hos Riksdagen söka utverka det förenämnda erforderliga tillägget till serafimerlasarettets
statsunderstöd eller 37,900 kronor, hvarigenom hela årsanslaget
komme att utgå med 120,000 kronor.

Enligt erhållen befallning har universitetskanslern med underdånig
skrifvelse den 21 november 1899 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ett
af lärarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i ärendet afgifvet
yttrande, hvilket kanslern åberopat såsom eget utlåtande. Detta
yttrande är af följande innehåll:

Genom remiss å den af lasarettsdirektionen år 1893 gjorda underdåniga
framställning i samma syfte som den nu föreliggande hade lärarekollegiet
beredts tillfälle att i skrifvelse af den 23 november 1893 kraftigt
understödja direktionens uppfattning- såväl om lasarettets oundgängliga
behof af ökadt anslag för att kunna fylla sin uppgift af klinisk undervisningsanstalt,
som ock om rättmätigheten af detta anslags utgående af
statsmedel. Att här ingå på en närmare motivering af denna åsigt,
hvilken lärarekollegiet fortfarande hyste, skulle endast medföra ett upprepande
af hvad redan blifvit i frågan anfördt af direktionen, kollegiet
och kanslern. På grund af jemförelse med förhållandena vid flere af utlandets
kliniker hade lärarekollegiet vid nämnda tillfälle framhållit, att
endast genom sängantalets ökande till 400 kunde åt de särskilda klinikerna
vinnas den för undervisningens nöjaktiga bedrifvande erforderliga
storleken, och af detta skäl hade också kollegiet uttryckligen förordat den
anslagssumma, 68,000 kronor, som lasarettsdirektionen då ansett behöflig
för beläggning af sjukhusets hela sängantal. Erfarenheten hade under de
sedan dess förflutna 5 åren ådagalagt, att äfven nämnda anslag skulle
varit otillräckligt för att betrygga det åsyftade ändamålets vinnande.
Detta förhållande bevisade endast vanskligheten att noggrant beräkna

Åttonde hnfrndtiteln. 147

kostnaderna för utvidgandet af sjukhusets verksamhet, hvilken äfven af
lasarettsdirektionen i dess skrifvelse af 1893 framhållits; och ville lärarekollegiet
härvid särskilt betona, att just lasarettets egenskap af kliniskt
sjukhus gjorde denna svårighet synnerligen stor. Omedelbart efter anslagets
beviljande hade nemligen lasarettet satts i tillfälle att arbeta under
yttre förhållanden, hvilka väsentligt afvikit från dem, som förut varit
rådande. Från slutet af 1891, då de nya lasarettsbyggnaderna började
tagas i anspråk, och intill den 1 januari 1895, då utrymme kunde erbjudas
för 350 patienter, hade nemligen det sängantal (250) hvaröfver sjukhuset
förfogade, varit alldeles otillräckligt för den fördelning pa l olika kliniker,
som afsetts i den definitiva sjukhusplanen. Stora delar af byggnadskomplexen
hade stått obegagnade, och vid den provisoriska beläggningen
af sjukhuset, som då anordnats, hade helt naturligt af ekonomiska skäl
afdelningarna måst koncentreras inom så få delar som möjligt af sjukhuset.
> Så hade till exempel den gynekologiska kliniken helt och hållet
indragits; det stora kliniska laboratoriet hade till största delen användts
som operationsafdelning; en stor del af den kirurgiska klinikens patienter
hade inrymts i ett par rum, afsedda till förrådsrum, och sa vidare. Med
1895 års början hade åter ej allenast öppnats ett erforderligt antal sjukrum
för ytterligare 100 sängar, utan de olika klinikerna hade förflyttats
till de för dem afsedda egentliga lokaler med deras dagrum, isoleringscell
förrådsrum, samt särskilda arbetsrum för läkarne. Det stora laboratoriet
hade tagits i anspråk för sitt egentliga ändamål; operationsafdelningen
hade inflyttats i den derför inrättade särskilda byggnaden. Denna isärsprängning
af de förut samboende afdelningarna till sjukhusets alla skilda
delar både naturligtvis måst medföra såväl en betydande ökning af personalen,
i synnerhet sjukvårds- och städerskepersonalen, som ock en högst
ansenlig stegring af driftkostnaderna, framför allt posterna för uppvärmning,
belysning och renhållning. Det hade synts lärarekollegiet, som om
lasarettsdirektionen vid dess 1893 gjorda beräkning, fotad på medcldagskostnaden
under då bestående provisoriska förhållanden, måhända ej fäst
tillräckligt afseende vid den fördyring af sjukvården, som måste blifva
eu följd af denna lokalernas och personalens betydande förstoring. Att
ett stort kliniskt sjukhus med flere skilda afdclningar äfven i andra hänseenden,
till exempel i fråga om kostnaderna för medikament, förbandsoch
andra förbrukningsartiklar måste ställa sig betydligt dyrare än ett
för samma sängantal beräknadt, men icke kliniskt sjukhus, vore ett af
erfarenheten från alla håll bekräftadt och lätt insedt faktum. Den oundgängliga
decentraliseringen i administrationen af ett sådant kliniskt sjukhus,
dess vida större och delvis ofta skiftande läkarestab, krafvet på rikare

148

Åttonde hufvudtiteln.

omvexling i behandlingsmetoden, det intensivare vetenskapliga arbetet,
studenternas deltagande i sjukvården, specielt på den kirurgiska kliniken
och polikliniken, vore faktorer, som jemte flere andra förklarade nyssnämnda
förhållande. En vigtig anledning till, att de beräknade kostnaderna
för lasarettets verksamhet i den vidgade omfattning, densamma egt
under de senaste fem åren, så betydligt öfverskridits, läge, såsom direktionen
framhållit, äfven deruti att de flesta leveranspriser under de senaste
åren högst betydligt stegrats. Med beaktande af alla de nu antydda förhållandena
funne lärarekollegiet väl förklarligt, att kostnaderna för serafimerlasarettets
verksamhet öfverskrida de gjorda beräkningarna, och med
kännedom om den erfarna och samvetsgranna skötsel, som städse egnats
sjukhusets ekonomi, vore kollegiet öfvertygadt om att ingen annan utväg
funnes att för framtiden kunna upprätthålla lasarettets verksamhet i hela dess
ursprungligen afsedda och nu ernådda omfattning än genom förvärfvandet
af ett tullt betryggande tillägg till anstaltens nuvarande statsanslag.

Med stöd af hvad såväl i skrifvelsen af den 23 november 1893 som
ock nu blifvit anfördt, anhölle alltså lärarekollegiet i den kliniska undervisningens
intresse och således äfven till den svenska läkarebildningens
fromma att få för sin del på det varmaste understödja den af serafimerlasarettets
direktion gjorda underdåniga framställningen om ökande af
serafimerlasarettets årsanslag med 37,900 kronor.

För att ytterligare styrka det trängande behofvet af ökadt statsanslag
till seraf mer lasarettet har dess direktion med skrifvelse den 22 november
1899 till ecklesiastikdepartementet öfverlemnat ett af Stockholms helsovårdsnärnnd
uppgjordt tryckt förslag till utgifts- och inkomststat för år 1900.
En jemförelse mellan den af nämnden föreslagna staten för år 1900 och
det af Stockholms stadsfullmägtige beviljade årsanslaget enligt 1895 års
stat eller samma år, från och med hvithet det nuvarande statsanslaget
till serafimerlasarettet utgår, ställer sig enligt handlingarna sålunda:

Sabbatsbergs sjukhus (340 sängar)....................

Sängantalet för år 1900 beräknadt till 372
och för halfva året med 48 derutöfver
för en nyuppförd paviljong för lungsots-''
patienter.

S:t Görans sjukhus (340 sängar)

Katarina » (175 » )

Maria » (165 » )

Enligt ataten
för år 1895
kronor

178,000: —

Enligt förslaget
till stat för år
1900 kronor

243,990: —

.......................... 129,750: —	182,690: —
......................... 78,830: —	86,910: —
....................... 78,100: —	112,100: —
Summa 464,680: —	625,690: —

Åttonde hnfvudtiteln.

149

Afdrages från de i sista kolumnen stående belopp den inkomst, som
beräknades tillfalla stadens sjukhus, nästan uteslutande genom afgifter af
betalande patienter, skulle den verkliga utgiften för staden under år 1900

med tillämpning af den utaf helsovårdsnämnden föreslagna stat, som, efter

hvad jag inhemtat, blifvit i hithörande delar af stadsfullmägtige godkänd,
uppgå:

vid Sabbatsbergs sjukhus till......................................................... kr. 206,690: —

(förutom beräknad kostnad för uppförande af en asyl
för hastigt insjuknade 50,000 kronor).

» S:t Görans sjukhus till........................................................... » 170,390: —

» Katarina » »............................................................. » 88,800: —

» Maria » » ............................................................... 8 101,800: —

Lasarettsdirektionen omnämnde vidare, att sedan styrelserna för stadens
sjukvårdsinrättningar enhälligt afstyrkt ifrågasatt förhöjning i afgifterna
för betalande sjuke vid dessa inrättningar, helsovårdsnämnden
ansett sig ej böra föreslå en dylik åtgärd. Någon sådan höjning i afgifterna
vid serafimerlasarettet ansåge direktionen följaktligen ej heller
böra ifrågakomma.

Sedermera har direktionens ordförande i skrifvelse till ecklesiastikdepartementet
af den 27 december 1899 meddelat, att den af direktionen
lemnade uppgift om sängantalet vid vissa af Stockholms stads egna sjukhus,
hvilken uppgift hemtats ur de tryckta officiela berättelserna angående
stadens kommunalförvaltning, i två fall icke vore rigtig, i det att, enligt
upplysning från förste stadsläkaren i Stockholm, detta antal vid S:t Görans
sjukhus icke vore 340, utan 298 och vid Katarina sjukhus icke 175, utan
165. Jemförelse!! med serafimerlasarettet blefve derigenom, enligt ordförandens
åsigt, för detta lasarett än mera fördelaktig.

Då behofvet af en ökning i serafimerlasarettets årsanslag med det af
direktionen begärda belopp synes mig vara genom den nu lemnade utredningen
ådagalagdt, och annan utväg att fylla detta behof ej lärer förefinnas,
än att medel dertill anvisas af staten, som det af ålder ansetts
tillhöra att sörja för den medicinska undervisningen, i hvars intresse nu
föreliggande framställning tillkommit, tillstyrker jag i underdånighet, det
Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att anslaget till serafimerlasarettet
må höjas från sitt nuvarande belopp, 82,100 kronor, med 37,900
kronor eller till 120,000 kronor.

150

Åttonde hufvudtiteln.

Vid bifall härtill skulle ordinarie anslaget till lasaretts underhåll,
nu 97,874 kronor, komma att ökas till 135,774 kronor.

Hospitals underhåll.

[29.] I underdånig skrifvelse den 25 september 1899 bär medicinalstyrelsen

^Elektrisk be- hemstält., att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig propuy,
*mtrf$r°''sition derom att fri elektrisk belysning af boställena måtte tillerkännas
Ao^iiWWÉiwläkare och syssloman å de statens anstalter för sinnessjuke, der sådan belysning
finnes anordnad. Härom har medicinalstyrelsen anfört, att då elektrisk
belysning inledts i samband med nybyggnad eller större tillbyggnad af
hospital eller asyl, såsom förhållandet varit med anstalterna i Piteå och
Vadstena, samt löner för dessa, anstalters tjensteman derefter af Riksdagen
beviljats, förmånen af fri elektrisk belysning ingått bland aflöningsförmånerna
för de tjensteman, i hvilkas bostäder sådan belysning anbringats.
Om deremot sådan belysning anordnats å äldre anstalter, der aflöningen
för tjenstemännen redan varit faststäld, hade medicinalstyrelsen icke ansett
sig berättigad på annat sätt förfara, än att styrelsen bestämt den betalning,
som desse tjensteman hade att erlägga för erhållande af elektrisk belysning
för sina bostäder. Vid a.fgörandet, huruvida elektrisk belysning skulle
få användas i bostäder, hvilkas innehafvare icke vore berättigade till fritt
bruk åt detta lyse, äfvensom vid bestämmandet onf storleken af betalningen
derför hade emellertid svårigheter uppstått. A ena sidan hade det nemligen
för minskande af eldfara för anstalten varit önskvärd!, att tjenstemännen
icke använde i sina bostäder någon annan belysning än den
elektriska, men å andra sidan hade det synts obilligt att ålägga dem en
alltför stor utgift i jemförelse med den, som eljest varit behöflig, då ett
billigare betningsmedel begagnats. Det hade på denna grund ej vant
lätt att finna ett riktigt afpassadt pris, hvarjemte beräkningen af åtgången
af elektrisk ström varit förenad med svårigheter. Gifvetvis hade. också
på detta sätt löneförmånerna utan verklig anledning stält sig olika för
läkare och syssloman å de anstalter, hvilkas tjensteman jemte vanliga löneförmåner
äfven erhölle fri elektrisk belysning, och för motsvarande funktionärer
å öfriga anstalter. Om deremot alla dessa tjensteman finge åt- *
njuta samma förmåner, skulle ojemnheten i nämnda hänseende försvinna
och svårigheten vid tillämpningen icke vidare förefinnas.

Åttonde Imfvndtiteln. 151

Då aflöningsförmånerna åren 1885 och 188(i bestämdes för läkare och
andra tjensteman vid de flesta hospitalen, tillerkändes förmanen af lyse
väl de biträdande läkarne, men deremot icke öfverläkare eller syssloman,
ehuru dessa fingo sig tillförsäkrade så väl boställsvaning som ved. Vid
fastställande af aflöningsstater för Lunds asyl den 6 juni 1890, för Pitea
hospital den 24 maj 1893 samt för Vadstena hospital och asyl den 29 maj
1896 tillädes öfverläkarne vid anstalterna i Piteå och Vadstena, sysslomannen
vid Piteå hospital och asylläkaren i Lund förmånen af elektrisk belysning, den
sistnämnde dock endast under förutsättning att sådan belysning vid asylen
anordnades. För asylläkaren i Upsala hade medicinalstyrelsen föreslagit
såsom aflöningsförmån elektrisk belysning, men sedan jag vid fragans
föredragning för Eders lvongl. Maj:t anmärkt, att det syntes mindre lämpligt
att i staten såsom en bland aflöningsförmån ernå för asylläkaren upptaga
elektrisk belysning, samt såsom min mening uttalat, att detta uttryck
lämpligen kunde utbytas mot ordet lyse, hvilket emellertid ej borde hindra,
att berörda förmån utginge i form åt elektrisk belysning, aflat Eders Kongl.
Maj:t i enlighet dermed proposition till Riksdagen, som vid dess behandling
ej hade något att i denna del erinra, och blef i öfverensstämmelse dermed
uppgjord stat af Eders Kongl Maj:t faststäld den 19 maj 1899. Likasom
i fråga om asylläkaren i Upsala synes mig hinder ej förefinnas för medicinalstyrelsen
att äfven för andra vid hospital eller asyler anstälda personer,
i hvilkas löneförmåner ingår lyse, låta detta utgöras af elektrisk belysning,
der sådant lämpligen kan ske. Deremot lärer utan särskildt medgifvande
elektrisk belysning af bostad icke kunna af hospitalsmedlen bekostas
för sådana vid statens anstalter för sinnessjuka anstälda tjensteman, med hvilkas
befattningar lyse ej följer såsom en aflöningsförmån. Goda skäl synas mig
likväl tala för att vid''berörda anstalter elektrisk belysning^må på statens
bekostnad fa användas i alla de bostadslägenheter, der sådan belysning
är anordnad, utan afseende å den befattning bostadens innehafvare ma
bekläda. För att så må kunna ske, lärer emellertid Riksdagens samtycke
höra inhemtas med afseende å de tjensteinän, hvilka fatt sin aflöning af
Riksdagen bestämd, utan att lyse ingått bland aflöningsförmånerna. Jag
tillstyrker derför i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen medgifva, att vid hospital eller asyl för sinnessjuke anstäld
tjensteman, i hvilkens aflöningsförmåner ej redan ingar lyse, ma, om han
är å anstalten boende och elektrisk belysning der anordnats,. kunna efter
medicinalstyrelsens pröfning få på statens bekostnad elektrisk belysning
i sin bostad.

152

Åttonde hofvudtiteln.

[30.] Genom nådigt bref den 5 juni 1885 har Eders Kongl. Maj:t, jemlikt

Förhöji ^- Riksdagens beslut, faststält ny lönestat för tjensteman nen vid åtskilliga af
lomannen vid rikets hospital och dervid bestämt ajiöningen åt sysslomannen vid NyköNhosPuaiS
Pinffs hosPital till 800 kronor jemte boställsvåning och ved.
ospua. Efter det nämnda hospital genom nybyggnad utvidgats från 70 till
114 sjukplatser, hemstälde medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den
26 september 1890 hos Eders Kongl. Magt att, då sysslomannens göromål
komme att^ väsentligt ökas genom hospitalets utvidgning, hans kontanta
aflöning matte höjas till 1,200 kronor, och framhöll dervid, att styrelsen
kunnat föreslå löneförhöjning till så ringa belopp, endast af det skäl att
dåvarande sysslomannen tillika innehade annan aflönad tjenst. Med anledning
af denna medicinalstyrelsens framställning föreslog Eders Kongl.
Maj:t ar 1891 Riksdagen att medgifva berörda löneförhöjning. Riksdagen,
som inhemtat, att hospitalets dåvarande syssloman tillika var länsbokhållare
i Södermanlands län, i hvilken egenskap han åtnjöt aflöning till belopp af
sammanlagdt 3,000 kronor jemte sportler, ansåg emellertid vid sådant förhållande,
att någon höjning i denne hospitalstjenstemans aflöning icke för
det dåvarande borde ifrågakomma.

Sedan Nyköpings hospital ytterligare utvidgats, så att sjukplatserna
ökats till 140, och derigenom eu motsvarande förökning i sysslomannens
göromål och ansvar uppstått, gjorde medicinalstyrelsen i skrifvelse den 12
februari 1897 hos Eders Kong!. Maj:t ånyo underdånig framställning om
löneförhöjning åt sysslomannen, men denna framställning föranledde ej
någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd.

Nu har medicinalstyrelsen åter i underdånig skrifvelse den 29 september
1899 anmält behofvet af löneförbättring för ifrågavarande tjensteman.
I sådant afseende anför medicinalstyrelsen, att enligt dess åsigt man
icke kunde förvänta att för den nu bestämda aflöningen, 800 kronor, vid
nuvarande sysslomannens afgång erhålla en för tjensten fullt duglig person,
äfvensom att ^clet vore betänkligt att åt en så svagt aflönad tjensteman
anförtro en sa stor uppbörd som den, hvilken numera tillkomine sysslomannen
vid detta hospital. Nuvarande sysslomannen A. Dahl, hvilken den
17 mars 1876 tillsvidare förordnats till syssloman och med syssloinansbefattningen
förenade länsbokhållaretjenst i Södermanlands län, vore född den
11 september 1836 och hade i mars 1860 blifvit anstäld såsom extra ordinarie
landskontorist, till följd hvaraf han enligt gällande bestämmelser
den 11 september 1901 vore berättigad till pension från allmänna indragningsstaten.
Senast vid samma tid borde han äfven, enligt medicinalstyrelsens
mening, lemna sin sysslomansbefattning, från hvilken han på

Åttonde hufvudtiteln.

153

grund af sjukdom, som vore att anse såsom obotlig, allt sedan början af
september 1896 åtnjutit tjenstledighet. Åtgärder måste derför vidtagas för
syssloinansbefattningens besättande med annan person; och då befattningen,
med den utveckling hospitalet nu vunnit, toge en persons hela tid
i anspråk och till följd deraf icke kunde eller borde förenas med annan
tjenst, måste den nye sysslomannen beredas en häremot svarande ersättning.

Å Nyköpings hospital funnes för närvarande 1''40 sjukplatser eller
dubbelt så många som när sysslomansbefattningen senast tillsattes. Derest
eu af medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 29 september 1899
föreslagen ytterligare utvidgning af hospitalet komme till stånd, skulle
Nyköpings hospital inom deri närmaste framtiden kunna bereda vård åt 173
patienter och således kunna likställas med Göteborgs hospital, som hade
175 sjukplatser; och då sysslomannen vid sistnämnda hospital, på grund
af förenämnda nådiga bref den 5 juni 1885, åtnjöte 2,800 kronors
aflöning jemte boställsvåning och ved, ansåge medicinalstyrelsen samma
aflöningsförmåner äfven böra tillkomma sysslomannen vid Nyköpings hospital
och dessutom fri elektrisk belysning, enär dylikt lyse nu funnes å
hospitalet infördt. Medicinalstyrelsen hemstälde derför, att till Riksdagen
måtte aflåtas proposition derom att sysslomannen vid Nyköpings hospital
måtte, efter nuvarande sysslomannens afgång, få åtnjuta en kontant aflöning
af 2,800 kronor, deraf två tredjedelar såsom lön och en tredjedel
såsom tjenstgöringspenningar, jemte boställsvåning, ved och elektrisk belysning.

På grund af hvad sålunda anförts och under åberopande af mit'' yttrande
i nästföregående punkt om elektrisk belysning af vissa hospitalstjenstemäns
bostäder, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen, att den med sysslomansbefattningen vid Nyköpings hospital
förenade aflöning må bestämmas att efter den nuvarande innehafvarens
afgång skola utgå med kontant 2,800 kronor, deraf två tredjedelar lön
och en tredjedel tjenstgöringspenningar, jemte boställsvåning, ved och lyse.

Bifall härtill och till hvad som föreslagits under punkten 29 föranleder
icke någon ändring i det till 900,000 kronor uppgående förslagsanslaget
till hospitals underhåll.

Bil,, till Rikad. Prut. 1900. 1 Afd. 1 Samt.

154

Åttonde hufvudtiteln.

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

[31.] I öfriga ordinarie anslag under åttonde hufvudtiteln har jag icke att

uer''i{’ciateria''^resla annan förändring, än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma,
ier, ved agsan slag et till skrifmaterialier och expenser, ved m. rn., för närvarande

upptaget till 23,066 kronor, måtte höjas med 2 kronor eller till 23,068
kronor.

Åttonde hufvudtiteln.

155

Extra anslag.

Riks- och landsarkiven.

I skrifvelse den 28 september 1899 har riksarkivarien, med erinran [32.]
att Riksdagen, på framställning af Eders Kongl. Maj:t, för hvart och ett Wff.fJl
af åren 1894—1900 på extra stat anvisat ett belopp af 1,700 kronor till män i riksarfvoden
åt extra ordinarie tjensteman i riksarkivet, underdånigst hemstält, arkivet.
att jemväl för nästkommande år enahanda anslag måtte riksarkivet beredas.

Då, enligt hvad riksarkivar i en upplyst, de skäl, hvilka föranledt Eders
Kongl. Maj:t att äska och Riksdagen att bevilja anslag för omförmälda
ändamål, fortfarande ega giltighet, tillstyrker jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för
år 1901 anvisa ett belopp af 1,700 kronor till arfvoden åt extra ordinarie
tjensteman i riksarkivet.

Med anledning af riksarkivariens i förenämnda skrifvelse den 28 sep- [33.]
terribel- 1899 gjorda framställning tillstyrker jag, det Eders Kongl. MajrtWond^a/
mätte föreslå Riksdagen att till fortsatt utgifvande i tryck genom riks- ,ZdUnSar.
arkivet af sådana skrifter och handlingar, som äro af vigt för fäderneslandets
historia, på extra stat äfven för år 1901 anvisa ett belopp af 3,000
kronor, eller samma belopp, som under flere föregående ar varit för ändamålet
beviljadt. I

I nyss omförmälda skrifvelse har riksarkivarien hemstält, att jemväl [34.]
för år 1901 måtte på extra stat beviljas 1,500 kronor till fortsatt »t-%^».»/
gifvande genom riksarkivet af »Svenska riksdag sakt er jemte andra hand dagsakter».
Ungar, som höra till statsförfattningens historia under tidehvarf vet. 1521
nid», till stöd hvarför åberopats, att de skäl, som föranledt Riksdagen
att för åren 1891 1900 anslå medel för ifrågavarande ändamål, fort farande

ega tillämplighet. På grund häraf tillstyrker jag, att Eders Kongl.

Magt täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901 anvisa för
sagda ändamål ett anslag af 1,500 kronor.

156

Åttonde hufvndtiteln.

Nationalmuseum.

[35.] Uti underdånig skrifvelse den 21 september 1899 har intendenten vid

^''”''^''‘ nationalmuseum hemstält om beredande för år 1901 af ett extra anslag af
samlingar. 4,000 kronor för vard, underhåll och tillökning af statens konstindustrida
samlingar, hvilket anslag jemte det belopp af 1,000 kronor, som af museinämnden
kunde anvisas å inflytande förevisningsmedel, intendenten anhållit
matte få användas efter samma fördelning, som senast för år 1900 blifvit
faststäld. I denna framställning har museinämnden instämt, dock under
uttalande al den önskan, att derest den åt nämnden samtidigt gjorda, af
mig under punkten 1 berörda framställning angående förändrad användning
af förevisningsmedlen vunne nådigt bifall, fördelningen af de till konstslöjdsamlingen
anvisade medel måtte undergå motsvarande förändring.

Såsom den vid behandlingen af frågan om lönereglering för vaktmästarne
vid nationalmuseum lemnade redogörelse gifver vid handen,, har
statskontoret under viss förutsättning hemstält, det Eders Kongl. Magt
måtte af Riksdagen »äska erforderlig förhöjning af 1,100 kronor i det under
många år under åttonde hufvndtiteln på extra stat med 4,000 kronor uppförda
anslaget för vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriela
samlingar, och får jag, under åberopande af hvad jag härom yttrat i punkten
1, i underdånighet tillstyrka, det Eders Kongl. Majd täcktes föreslå Riksdagen
att för nyss omförmälda ändamål bevilja på extra stat för år 1901
ett anslag af 5,100 kronor.

Sedan Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts förslag beviljat för hvart
nZnnZmusa-0^1 ett aren 1 899 oc^‘ [900 ett, extra anslag af 2,000 kronor för anbyggnade».
ordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyqqnaden, får jag, med
anledning af en utaf nationalmusei intendent i nyss omförmälda skrifvelse
gjord framställning, som förordats af museinämnden, i underdånighet tillstyrka,
, att Eders Kongl. Maj:t ville hos Riksdagen göra framställning om
anvisande jemväl på extra stat för ar 1901 af ett anslag å 2,000 kronor
för berörda ändamål.

itesiaurl-ing Sedan i anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t gjord framställning

af inför, till-om anslag för restaurering af tafior, tillhörande statens i nationalmusei förrdd,
i landsortsmuseer och å de kongl. slotten, företrädesvis Gripsliolm, be -

hörande sta
tens konst
samlingar.

Åttonde hnfy ii dtiteln.

157

fintligt! konstsamlingar, 1899 års riksdag för berörda ändamål beviljat

25,000 kronor och deraf på extra stat för år 1900 anvisat 5,000 kronor,
får jag, med föranledande af nationalmusei intendents i underdånig skrifvelse
den 1 oktober 1899 derom gjorda anhållan, tillstyrka, det Eders Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att af det sålunda beviljade anslaget uppföra
på extra stat för år 1901 en summa af 5,000 kronor.

I underdånig skrifvelse den 21 september 1899 har intendenten vid [38.]
nationalmuseum gjort framställning om anslag för biträde vid vård och Burade vid
tillhandahållande af handtecknings- och gr avyr samling en i nationalmuseumhfff^.''ffff
77i. in. och i sådant afseende anfört följande. samlingen

Enligt gällande förevisningsordning hölles hand tecknings- ocly gravyrsamlingen
tillgänglig endast två dagar i veckan, tisdagar och fredagar,
men behofvet af att här, liksom i kongl. biblioteket och riksarkivet, halla
denna samling öppen alla de hvardagar, då museet i öfrigt vore tillgängligt
för allmänheten, vore numera oafvisligt. Besöken i samlingarna
hade ej blott öfver hufvud ökats, utan dessa användes också mera än
förut till verkliga studier, hvarjemte material härifrån flitigt hemtades till
illustrerade arbeten af alla slag, såväl tidskrifter som sjelfständiga vetenskapliga
verk. Detsamma gälde konstslöjdsamlingen, som flitigt begagnades,
specielt af lärjungar vid de tekniska skolorna. Studiebesöken hade
sålunda derstädes under år 1898 uppgått till 545. Vid gravyrsamlingen
hade samtidigt 720 nummer (blad, portföljer, volymer) utlemnats till kopiering
eller genomseende, och under samma tid hade fotografier tagits åt
85 nummer. Ett ytterligare skäl att dagligen hålla handtecknings- och
gravyrsamlingen öppen vore, att å tisdagar och fredagar, då musei samtliga
afdelningar vore fritt tillgängliga, gravyrsalen, som tillika vore visningssal,
öfversvämmades af vanliga besökande, som genom sitt kommande
och gående hindrade de studerande, hvarför studierna der påginge under
särskildt ogynsamma förhållanden. För att kunna tillhandagå de studerande
med nödiga upplysningar och öfvervaka framtagning och inläggning
af blad och portföljer måste sålunda en vetenskapligt bildad tjensteman,
hvars tid deraf fullt upptoges, alla dagar tjenstgöra i sandingen.

Ett annat arbete, för hvars utförande likaledes ökad arbetskraft bchöfdes,
vore invcntarieväsendets fullständigande. Detta gälde i hufvudsak
det fullständiga beskrifva,ndet af samlingens äldre delar, hvilka till eu stor
del blott vore ofullständigt och summariskt förtecknade och i detta skick
på sin tid (1860-talet) öfvertagits af nationalmuseum från f. d. kongl.
museum. De omkring 5,000 målningar, häri ej inberäknad den till om -

158

Åttonde hufvudtiteln.

kring 4,400 nummer uppgående Dahlgrenska samlingen af miniatyrer, som
nu tillhörde staten och vore stälda under nationalmusei myndigheters tillsyn
och vård, vore visserligen alla förtecknade, och öfver en del af dem,
särskild! öfver de i nationalmuseum befintliga, vore beskrifvande förteckningar
upprättade, men dessa beskrifningar behöfde fullständigas och samtliga
afdelningar borde samarbetas till ett helt i ett gemensamt hufvudinventarium,
hvilket sålunda skulle omfatta f. d. kongl. musei samling,
de äldre samlingarna i Gripsholm, Drottningholm och andra kongl. slott,
tillväxter 1866 — 1880 och tillväxter 1880—1899. Af handteckningssamlingen,
som i sin helhet räknade omkring 24,000 (23,960) nummer, vore
den äldre delen, f. d. kongl. musei samling, med omkring 12,800 nummer,
endast summariskt förtecknad med undantag af omkring 2,000 nummer,
öfver hvilka en detaljerad beskrifning under senare år upprättats af intendenten.
På samma sätt förhölle det sig med gravyrsamlingen, som i sin
helhet räknade omkring 91,000 (91,315) nummer, hvaraf den från £ d. kongl.
museum härstammande, endast summariskt förtecknade delen utgjorde omkring
50,000 nummer. Den delning af ifrågavarande samling mellan
nationalmuseum och kongl. biblioteket, som blifvit verkstäld den 13 juli
1866, hade äfvenledes vållat åtskillig oreda i katalogväsendet, hvarigenom
äldre förteckningars användning väsentligen försvårades. De nummertal,
med hvilka man rörde sig inom handtecknings- och gravyrsamlingen, vore,
som syntes, så höga, att det ej vore möjligt att utan mångårig öfning i
minnet behålla en öfversigt af densamma. Samlingen vore i afseende på
vård och bruk närmast jemförlig med en boksamling, der volymerna i
regel motsvarades af de enskilda teckningarna och gravyrerna, och den
måste såsom en sådan katalogiseras. För att den beqvämt skulle kunna
begagnas och vara användbar för de studier, för hvilka den allt mera
gjordes till föremål, måste, på sätt vid andra museer, t. ex. i Berlin, vore
fallet och nådiga stadgan för nationalmuseum också föreskrefve, öfver densamma
upprättas ej blott en accessionskatalog, i hvilken föremålen infördes
i den ordning de inkomme i samlingen, utan äfven nominalkataloger, der
uppslagsordet vore vederbörande konstnärs namn, samt realkataloger, der
uppslagsordet angåfve bladets innehåll. Denna senare vore af synnerlig
vigt, när det vore ett porträtt, som framstäldes, men äfven när det gälde
ett konstindustrielt föremål, ett arkitekturverk, eu utsigt o. d., som eftersöktes.
Fn början till eu porträttkatalog vore visserligen gjord i nationalmuseum,
men mycket återstode att göra.

Vidare kräfde likaledes samlingarna å de kong!, slotten, i rundt tal
omkring 3,000 nummer, en ständig och ökad tillsyn; särskild! gälde detta

Åttonde hufvudtiteln. 159

Gripsholm, hvars synnerligen dyrbara porträttsamling hvarje år tillväxte,
der omflyttningar till följd häraf ej sällan förekomme och der det ofta
gälde att besvara med anledning af der befintliga porträtt gjorda frågor
eller att verkställa fotograferingar. För dessa arbeten måste direkt eller
indirekt nationalmusei tjensteman anlitas. För bestämmande och beskrifning
af vissa delar af samlingen, t. ex. samlingen af egyptiska fornsaker
och samlingen af antika vaser, men äfven för äldre skulpturer, teckningar
och dylikt kräfdes stundom anlitande af specialister inom eller utom landet,
för hvilkas arbete någon, om ock ringa, ersättning borde kunna beredas.

För nu uppräknade arbeten vore den ordinarie tjenstemannapersonalen,
bestående af tre personer, ingalunda tillräcklig, alldenstund deras tid väsentligen
måste upptagas af de löpande göromålens skötande. Dit hörde
förande af accessionskatalogen öfver de olika samlingarna, hvilket arbete
verkstäldes af intendenten i fråga om handtecknings- och gravyrsamlingen
samt af de båda amanuenserna beträffande tafvel- och skulptursamlingen
samt konstslöjdsamlingen, ett ej ringa arbete, då samlingarnas totaltillökning
från år 1880, när de nuvarande tjenstemännen anstäldes, och till
slutet af år 1898 vore nära 36,000 nummer eller i rundt tal 36 procent
af numerären i dess helhet, på sätt en intendentens skrifvelse bilagd tabell
utvisade. Särskildt vore det omöjligt för intendenten att framtaga och
tillhandahålla efterfrågade handteckningar och gravyrer, då hans tid till
en stor del upptoges af administrativa göromål och rådfrågningar. Till
de löpande göromålen hörde vidare verkställande af och tillsyn öfver nödiga
omflyttningar och gallringar, utgifvande af kataloger och skötande
af musei numera ej obetydliga förlagsverksamhet, tillsyn öfver det alltjemt
växande biblioteket och vård af den betydande materiel, som för samlingarnas
exponerande och underhåll vore behöflig, såsom skap, montrer, ramar,
piedestaler, kataloger, portföljer m. m., skriftligt eller muntligt besvarande
af i tjensten ingångna synnerligen talrika förfrågningar samt den
officiela brefvexlingen. Den tid, som sålunda för de ordinarie tjenstemännen
kunde blifva öfrig för att medhinna ett mera vetenskapligt bearbetande
och ett mera ingående studium af samlingarna, hvartill dessas
dyrbarhet och rikhaltighet borde gifva och gåfve anledning, måste således
blifva alltför ringa, hvilket ur flere synpunkter vore att beklaga. Att
museitjenstemännen icke dess mindre sekt efter förmåga fylla äfven denna
pligt,, torde framgå af de förteckningar på utgifna arbeten, som åtföljde
årsberättelserna, hvilka sedan år 1881 förelåge i tryck.

Af nu omförmälda förhållanden ansåge intendenten framgå, att en ej

160 Åttonde linfvudtiteln.

ringa del af de för samlingarnas vård och bearbetning nödvändiga göromålen
icke af de ordinarie tjenstemännen kunde medhinnas; men det vore
dessutom af stor vigt att vid eu så betydande institution som nationalmuseum
hafva att tillgå vetenskapligt bildade, med göromålen och samlingarna
förtrogna personer, hvilka i händelse af förfall för de ordinarie
tjenstenÄirinen kunde träda i deras ställe och utan afbrott fortsätta museiarbetet.
Till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman funnes för närvarande
på musei stat anvisade 1,200 kronor, hvilka fördelats på två extra ordinarie
tjensteman med resp. 800 och 400 kronor årligen. Den äldre af
dessa vore anstäld sedan år I 88(1. Härtill komrne 450 kronor till vikariatsersättning.
Att på dessa vilkor kunna ålägga eu extra ordinarie tjensteman
full daglig tjenstgöring torde knappast kunna ifrågasättas. Utom
dessa tvä hade under de senare åren tre extra tjensteman utan särskild!
arfvode tidtals arbetat vid musei samlingar.

I sammanhang härmed erinrade intendenten, att vid kongl. biblioteket,
som egde ordinarie tjensteman af tre grader, medan nationalmuseum blott
egde tjensteman af två grader, funnes disponibla för motsvarande ändamål

7,500 kronor, vid statens historiska museum omkring 4,200 kronor och
vid riksarkivet 7,500 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde intendenten om
beredande af ett extra anslag för år 1901 till belopp af 2,500 kronor för
biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings- och gravyrsamlingen
äfvensom för den vetenskapliga bearbetningen af särskild! äldre
delar af samlingarna.

Nationalmusei nämnd, som till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ifrågavarande
framställning, har dervid förklarat sig till alla delar instämma i
densamma.

Då det genom den af intendenten vid nationalmuseum i frågan lemnade
utredning synes mig vara ådagalagdt, att vid museum kräfves ett
ökadt antal arbetskrafter, som lämpligen torde böra anskaffas på det sätt
museimyndigheterna antydt, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att för biträde vid vård och tillhandahållande af handtecknings-
och gravyrsamlingen äfvensom för vetenskaplig bearbetning af
samlingarna på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 2,500 kronor.

Åttonde liufvudtiteln.

161

Lifrustkammaren.

I underdånig skrifvelse den 27 sept. 1899 liar dåvarande t. f. före- [39.]
ståndaren för lifrustkammaren hemstält, att Eders Kongl. Maj:t, i likhet™%n, undermål
hvad under många år skett, täcktes jemväl för år 1901 af Riksdagen
äska ett extra anslag af 5,800 kronor för tillsyn, underhåll och vård af gärna m. m.
lifrustkammarens samlingar; och har nationalmusei nämnd instämt i denna
hemställan. Vidare har nämnden i underdånig skrifvelse den 3 november
1899 anhållit, det Eders Kongl. Maj:t behagade hos Riksdagen begära så
stor förhöjning å extra anslaget för lifrustkammaren, att dess förste och
andre vaktmästare, hvilka aflönades, den förra med 750 kronor och den
senare, tillika eldare, med 800 kronor, kunde erhålla samma löneförmåner,
som kunde komma att beviljas konstafdelningens vaktmästare med daglig
tjenstgöring.

Öfver sistberörda framställning har statskontoret den 14 november
1899 afgifvit infordradt utlåtande och dervid, under erinran om hvad
statskontoret, på sätt jag förut omnämnt, yttrat i fråga om löneförbättring
för de vaktmästare med daglig tjenstgöring, som vore anstälda vid den
med extra ordinarie statsanslag uppehållna konstslöjdafdelningen, vidare
anfört, att då jemväl lifrustkammarens utgifter helt och hållet bestriddes åt
anslag å extra stat, beträffande de vaktmästare, som der vore anstälde,
gälde enahanda skäl mot desses fulla likställande med öfriga vaktmästare
i hufvudstaden. Deremot ville det synas statskontoret, som om deras aflöningsförmåner
borde, i likhet med vaktmästarnes i nationalmusei konstslöjdafdelning,
utgå med 800 kronor om året. Då emellertid den ene åt
dessa vaktmästare, enligt hvad förut omförmälts, redan undfinge detta
arfvodesbelopp och det icke torde saknas möjlighet för nationalmusei
nämnd att vid fördelningen af de medel, som af extra statsanslag och
förevisningsinedel vore tillgängliga för bestridandeaf kostnader för bevakningsgöromål,
bereda den andre, nu med 750 kronor afiönade vaktmästaren en
förhöjning i arfvodet till 800 kronor, funne statskontoret sig icke böra
tillstyrka aflåtande af nådig proposition till Riksdagen om förhöjning för
nu ifrågakomna ändamål i det för lifrustkammaren anvisade extra statsanslag.

Med anledning af hvad sålunda förekommit tillstyrker jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för tillsyn,
underhåll och vård af lifrustkammarens samlingar på extra stat för år
1901 bevilja ett anslag af 5,800 kronor.

tält. till Riksd. Prot. 1900. 1 Samt. I Afd.

182

Åttonde hufvudtiteln.

Domkapitlens expeditioner.

[40.] För att åt tjenstemännen vid domkapitlens expeditioner bereda löneför Löne/örbätt-bättring

under år 1901 i likhet med föregående år, erfordras anslag till
tjeMitmännenoförändrad t belopp; och får jag fördenskull i underdånighet tillstyrka
vid domiopieframställning till Riksdagen derom att för berörda ändamål måtte på extra
‘"‘tioner. stat för år 1901 anvisas 8,716 kronor.

[41.] I yttranden den 14 januari och den 26 april 1895 till statsrådsprotokollet

Betäckande o/erinrade dåvarande departementschefen derom att år efter år, för tillgodob)lpMeLd0cx''see°det
af oafvisliga behof vid domkapitlens expeditioner, i domkapitlens expeditionskas-
peditionskassor uppstått betydande brister, för hvilkas betäckande från åttonde
,or m. m. hufvudtitelus medel tillgångar icke kunnat beredas, och att vid sådant förhållande
icke funnits någon annan utväg än att låta dessa brister till de
belopp, hvartill de efter granskning i kammarrätten befunnits uppgå,
hufvudsakligen gäldas genom medel, som på nådig befallning af statskontoret
förskotterats. År efter år hade sedermera dessa förskott af Riksdagen
ersatts, och för betäckande af dylika brister för de år 1892 närmast föregående
åren beviljades på nådig framställning vid samma 1895 års riksdag
ett belopp af 10,245 kronor 56 öre.

Naturligtvis var detta tillvägagångssätt att genom nödtvungna förskott
betacka uppkommande, oundvikliga brister i hög grad oegentligt; och sedan
Eders Kong]. Maj:ts till omförmälda riksdag aflåtna nådiga proposition
om lönereglering för domkapitlens tjensteman och betjente, hvilken
proposition jemväl afsåg afhjelpande af det angifna missförhållandet, af
Riksdagen förkastats, afläts omedelbarligen särskild proposition om anvisande
på extra stat för år 1896 af 5,000 kronor för betäckande intill sistnämnda
belopp af brister i domkapitlens expeditionskassor i den man de
anmäldes och till siffran i behörig ordning faststäldes. Den motivering,
som föranledde Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning, återfinnes
i dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 26
april 1895 och visar, att för beloppets bestämmande till 5,000 kronor då endast
kunde läggas till grund en temligeri approximativ beräkning. I detta yttrande
anföres, dels att expeditionskassornas utgifter — som utgjordes af kostnader
för vaktmästare, för skrifmaterialier och dylikt samt endast med några tiotal
kronor lör aflöning åt tjensteman — för så vidt domkapitlen skulle kunna
såsom embetsmyndigheter fungera, vore oeftergifliga, dels ock att bristen

Åttonde hufvudtitein.

163

under år 1892 ökats med 4,868 kronor 23 öre och under år 1893 med
ytterligare 4,651 kronor 56 öre, siffror som dock af departementschefen
ansågös vara lägre än de belopp, som för framtiden antoges komma att
motsvara bristernas årliga ökning, af den anledning att vissa af de bidrag,
som dittills från annat håll än staten utgått, vore af beskaffenhet att icke
med säkerhet kunna påräknas, samt att ärendenas antal hos domkapitlen
företedde eu gifven ökning.

Det å extra stat sålunda äskade beloppet 5,000 kronor blef af Riksdagen
beviljadt, och har samma belopp vid riksdagarne 1896, 1897, 1898
och 1899 år efter år beviljats för betäckande af brister, uppkomna före
år 1897. Från och med sistnämnda år har ett ordinarie anslag af 5,500
kronor uppförts å åttonde hufvudtitein under rubriken »domkapitlens
expeditioner» till förstärkande af domkapitlens expeditionskassor, och har
detta anslag för hvart och ett af åren 1897—1900 mot redovisningsskyldighet
fördelats på vederbörande domkapitel med belopp, vexlande från 180 till

1,000 kronor. Huruvida detta ordinarie anslag skall visa sig tillräckligt
för att dermed förekomma vidare brister i expeditionskassorna, är visserligen,
på sätt som vid dess äskande befarades, i hög grad tvifvelaktigt;
men innan ytterligare erfarenhet vunnits, synes mig förhöjning i detta
ordinarie anslag ej böra ifrågasättas. Af de utaf Riksdagen beviljade
nyssnämnda, extra anslagen, hvarom nu är fråga, hafva, sedan de anmälda
bristernas belopp blifvit efter granskning i kammarrätten till siffran
faststälda, intill denna dag af Eders Kongl. Maj:t anvisats tillsammans
25,197 kronor 49 öre, deraf under år 1899 under förskottstitel 5,197
kronor 49 öre, af hvilket förskott 5,000 kronor komma att ersättas af det
för år 1900 beviljade extra anslaget.

Ej blott för betäckande af ännu återstående före år 1897 uppkommen
brist i expeditionskassorna, utan än mera för tillgodoseendet af andra
oafvisliga behof vid domkapitlen synes mig nödvändigt att söka hos Riksdagen
utverka ett fortfarande utgående af detta extra anslag för år 190E
De" till de ecklesiastika konsistorierna för närvarande utgående och på
dessa myndigheter af Eders Kongl. Maj:t fördelade statsanslag äro sa knappt
tillmätta, att hvarken någon öfverflyttning af medel från det ena till det
andra konsistoriet kan ega rum eller för de särskilda konsistorierna finnes
något att för tillfälliga utgifter vid konsistoriet disponera utöfver hvad
direkt anvisats för expeditionens oundgängliga behof. Jag vill härvid
erinra om huruledes, sedan deri del af lönen till konsistorievaktmästaren i
Strengnäs, som tillförene bestridts från dervarande s. k. stiftskassa, den 1
maj 1898 enligt beslut af stiftets prestmöte upphört att derifrån utgå,
man måst såsom ersättning för ecklesiastikaren 1898 1899 och 1899 1900

164 Åttonde hufvndtiteln.

till nämnde vaktmästare för omförmälda inistade löneinkomst af 241 kronor
18 öre årligen låta dessa belopp af statskontoret förskotteras. Härmed kan
komma att fortfara i flere år och otvifvelaktigt skola ock flere sådana bidrag,
som hittills frivilligt erlagts, komma att upphöra. Skulle det ifrågavarande
extra anslaget beviljas, så bör ock dermed kunna bestridas vissa tillfälliga
utgifter, som äro af den beskaffenhet, att staten icke gerna kan undandraga
sig deras gäldande. Äfvenledes torde detta anslag, intilldess noggrannare
erfarenhet vunnits, om eu förhöjning i det omförmälda ordinarie anslaget
till förstärkande af domkapitlens expeditionskassor blir oundviklig, böra fä
anlitas för betäckande af vissa mindre brister, som efter år 1897, såsom
det synes mera tillfälligtvis, uppstått i expeditionskassorna och hvarom
framställning från några domkapitel redan gjorts.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes på extra stat för år 1901 af Riksdagen äska ett belopp af

5,000 kronor att användas för betäckande af brister i domkapitlens expeditionskassor
samt för oförutsedda, oundgängliga behof vid deras expeditioner.

Universiteten.

[42.] På derom af vederbörande gjord framställning tillstyrker jag, att

Lärare ijinji-Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, i likhet med hvad för
V9i‘ups‘fa&k^ren och 1900 egt rum, till arfvode åt eu lärare vid universitetet i

Upsala, som kan finnas villig och lämplig att derstädes meddela undervisning
i finsk-ugriska språk, särskild! lappska och finska, på extra stat
för år 1901 bevilja ett anslag af 2,500 kronor.

[43.] Sedan Riksdagen, som år 1888 på Eders Kongl. Maj:ts framställning

Universitets- beviljade medel för anställande under sex år vid universitetet i Upsala af
‘”upsala '' ^t0rer * tyska, franska och engelska språken, år 1894 till enahanda ändamål
för ytterligare sex år beviljat 36,000 kronor, har af detta anslag för
hvartdera af åren 1895—1900 anvisats 6,000 kronor till anställande vid
universitetet af lektorer i nämnda språk. Hela anslaget är således nu
anvisadt. Med anledning deraf hafva vederbörande akademiska myndigheter
gjort framställning om utverkande af fortfarande anslag för ändamålet
och dervid, under åberopande att erfarenheten ådagalagt lämpligheten
och nödvändigheten af dylika lektorers fortsatta anställande vid
universitetet, begärt anslagets uppförande å ordinarie stat; och har i öfrigt

Åttonde hnfvudtiteln. 165

till stöd för framställningen hänvisats till hvad som anfördes till förmån
för fortsatt anslag år 1894.

Med anledning af den gjorda framställningen får jag, som till fullo
uppskattar lektorsinstitutionens värde för de moderna språkstudiernas framgångsrika
bedrifvande vid universitetet, men anser, att anslaget tills vidare
bör bibehållas som extra, i underdånighet tillstyrka, att Eders Kong!. Maj:t
täcktes till Riksdagen göra framställning derom, att för anställande under
ytterligare sex år vid universitetet i Upsala af lektorer i tyska, franska och
engelska språken må beviljas ett anslag af 36,000 kronor och deraf på
extra stat för år 1901 anvisas ett belopp af 6,000 kronor.

Vid de senaste riksdagarne hafva beviljats extra anslag af 1,000 kronor [44.]
för uppehållande af undervisningen och examinationen i geografi vid universi- unitnunmtetet
i Upsala. Då de förhållanden, som påkallat detta^ anslag, äro oför-9''”
ändrade, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att för berörda ändamål anvisa pa extra stat för år
1901 enahanda belopp eller 1,000 kronor.

Det under en följd af år till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser [45.]
vid universitetsbiblioteket i Upsala beviljade extra anslag å 2,500 kronor Unheranuhar
för år 1900 blifvit höjdt till 3,500 kronor. I enlighet med veder- ■''
börandes framställning hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till dylika arfvoden jemväl för år 1901 bevilja ett extra
anslag af 3,500 kronor.

Upsala universitets museum för bildande konst, hvilket enligt den för [46.]
museet utfärdade stadga såsom eu akademisk institution i främsta rummetinköpafkonttbör
afse undervisningen i konsthistoria, utgöres enligt samma stadga af:u„derriininj<.
a) målningar i olja, vattenfärg och krita, b) handteckningar och gravyrer, materia.

c) marmor-, brons- och gipsafbildningar efter antika och moderna skulpturverk,
d) fotografier, litografier, xylografier, hufvudsakligen efter arkitektoniska
konstverk. För ifrågavarande museum finnes i den för universitetet
gällande stat af den 13 november 1885 upptaget ett anslag af 300
kronor till materiel.

Uppenbart är, att detta anslag ej förslår till att i någon väsentlig
mån öka museets samlingar. Institutionens prefekt, professorn J. H. É.

Schack, har derför väckt fråga om ett statsanslag för eu gång till inköp
för museets räkning af konsthistorisk undervisningsmateriel. I afseende
härå har af honom till humanistiska sektionens protokoll anförts hufvudsakligen
följande:

166 Åttonde lmfvudtiteln.

Eu del af materi elanslaget till museet erfordrades naturligen för sjelfva
museisamlingens vidmagthållande, lokalens vård, uppvärmning in. in. Återstoden
användes för den konsthistoriska undervisningens upprätthållande.
I första rummet måste för detta ändamål inköpas nödiga böcker och tidskrifter.
Genom dessa inköp hade sammanbragts ett litet bibliotek af
något öfver 150 volymer, ett antal, som i anseende till den dithörande literaturens
dyrbarhet ej kunde anses ringa. Vidare måste egentlig undervisningsmateriel
anskaffas, alltså sådana af bildningar af kontverk, Indika
erfordrades såsom åskådningsmateriel vid föreläsningar och lärjungarnes
examensstudier. Af dylika afbildningar hade öfverallt, der konsthistoriska
studier idkades, samlingar anlagts. Det vore uppenbart, att utan dem
all konsthistorisk undervisning blefve lika omöjlig, som ett kemiskt studium
utan laboratorium eller ett botaniskt utan växtsamlingar. Föreläsningar
öfver konstverk, hvilkas utseende den studerande icke kände,
lemnade honom naturligen ingen behållning; och för läraren vore det
hardt när omöjligt att föreläsa öfver konstens utveckling, då han ej kunde
illustrera sitt föredrag med någon åskådningsmateriel. Vore läraren icke
tecknare, framstode omförmälda olägenhet än starkare. Hvad Upsala
universitets konstmuseum anginge, egde detsamma endast en mindre samling
undervisningsmateriel af nu angifven art. Att denna samling hittills
lått stå tillbaka för de öfriga kraf, som stäldes på materielanslaget, berodde
ej blott på bildernas dyrbarhet, utan äfven på de äldre reproduktionssättens
brister. Nyare etsningar och gravyrer hade naturligen på
grund af bristande medel alls icke kunnat inköpas. Det fotografiska
reproduktionssättet åter hade länge varit så föga utveckladt, att man
dragit i betänkande att nedlägga kostnader på inköp af dess alster, Indika
både gåfve en dålig föreställning om originalen och dessutom efter någon
tid lätt utplånades. Under de senare åren hade emellertid den fotografiska
konsten vunnit en sådan utveckling, att bilderna numera kunde sägas på
ett fullt nöjaktigt, ofta rent af förträffligt, sätt återgifva originalen, och
genom nyare metoder hade också hållbarheten högst betydligt ökats.

Med hänsyn härtill och i anseende till de fotografiska reproduktionernas
jemförelsevis billiga pris har prefekten ansett, att man i allmänhet
kan begränsa sig till inköp af dylika för ökande af konstmuseets undervisningsmateriel.
För ändamålet har lian, med ledning af för honom tillgängliga
försäljningskataloger från Bruchman i Mlinchen, Alinari i Florens,
Photographische Gesellschaft i Berlin, Paul Robert i Paris m. fl, beräknat
ett belopp af 6,500 kronor vara erforderligt. Huru denna summa
förslagsvis skulle användas, angifves i eu af prefekten lernnad särskild
specifikation sålunda:

Åttonde hufvndtiteln.

167

Antik skulptur .......................................................... Italiensk målarekonst ........................	............... kr.	1,800 1,000
Italiensk skulptur...........................................................	*	400
Italiensk arkitektur.................................................. .	..‘.ii ..... »	500
Tysk målarekonst........................................................	>	500
Tysk arkitektur ....................................................		300
Flandrisk och holländsk målarekonst....................	>	1,000
Fransk och engelsk arkitektur...............................	»	700
Franskt måleri och skulptur...................................		300

Summa kr. 6,500

Enligt hvad af prefektens förutnämnda skrifvelse inhemtas, har af
enskild person skänkts ett belopp af 1,000 kronor såsom bidrag till denna
summas betäckande. Då vidare ett belopp af 500 kronor skulle kunna
för ändamålet tillskjutas ur museikassans behållning — hvilken vid 1898
års slut utgjort 568 kronor 24 öre — erfordrades till nyssnämnda summas
betäckande ett belopp af 5,000 kronor. Detta belopp hade prefekten förgäfves
sökt att erhålla från universitetets reservfond. Det återstode således
endast att för ifrågavarande inköp söka utverka ett extra statsanslag å
samma belopp.

Med anledning af prefektens härom gjorda framställning har derefter
det akademiska konsistoriet, i enlighet med humanistiska sektionens tillstyrkan,
hemstält om beredande af det för ändamålet erforderliga statsanslaget;
och kanslern för rikets universitet har särskild! framhållit önskvärdheten
af att detta anslag blefve beviljadt.

Hvad prefekten anfört om behofvet af tillräcklig åskådningsmateriel
för den konsthistoriska undervisningen vid universitetet i Upsala synes
mig icke kunna jäfvas. Då, såsom lätt inses, konstmuseets materielanslag
icke förslår till att bekosta en så ansenlig ökning af dess samlingar, som
nu ifrågasatts, och universitetet ej heller i öfrigt eger nödiga medel för
ändamålet, lärer staten icke böra undandraga sig att tillskjuta hvad som,
enligt hvad nyss nämnts, erfordras till fyllande af det utaf prefekten beräknade
beloppet.

Jag tillstyrker fördenskull, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till inköp af konsthistorisk undervisningsmateriel, att införlifvas
med Upsala universitets museum för bildande konst, på extra
stat för år 1901 anvisa ett belopp af 5,000 kronor.

168

Åttonde hufvudtiteln.

[47.] Uti flen till 1899 års riksdag aflåtna nådiga proposition angående

Nybyggnader statsverkets tillstånd och behof framlade Eders Kongl. Maj:t för Riksdagen
akademi'',ta förslag att till fyllande af den summa, som beräknats för till- och ointjukhuset
i byggnader samt dermed förbundna förbättringar vid akademiska sjukhuset
Uptafo. • Upsala, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med bifogade ritningar och
förslag, bevilja ett anslag af 293,835 kronor och deraf på extra stat för
år 1900 anvisa ett belopp af 150,000 kronor; hvaremot och då, på sätt i
det till ärendet hörande statsrådsprotokoll erinrades, förhöjning i årsanslaget
till akademiska sjukhuset skulle blifva erforderlig först sedan
byggnadsarbetena fullbordats, framställning derom icke ansågs för det dåvarande
böra göras.

Riksdagen, som i betraktande af de kostnader, hvilka länen i allmänhet
måste vidkännas för uppförande och underhåll af sjukhus, ansåg billigheten
fordra, att, derest akademiska sjukhuset fortfarande såsom hittills
tillika skulle vara Upsala läns sjukhus, länet i väsentligen högre grad än
som af Eders Kongl. Magt föreslagits borde deltaga i kostnaderna för dess
utvidgning, samt derjemte ansåg sig böra med afseende å sjukhusets årliga
driftkostnader föreslå vissa förändringar i det uti förutnämnda statsrådsprotokoll
delvis intagna, af landstinget för dess del godkända kontrakt
emellan landstinget och universitetet i Upsala, hvilka förändringar Riksdagen
jemväl ansåg böra uppställas såsom vilkor för statsanslaget, beviljade
för ifrågavarande ändamål ett anslag af 201,188 kronor och anvisade
deraf på extra stat för år 1900 ett, belopp af 150,000 kronor, dock
under vilkor:

att från Upsala läns landstingsområde för enahanda ändamål beviljades
200,000 kronor antingen såsom anslag eller, efter öfverenskommelse
med universitetet, i form af räntefritt lån;

att, sedan för sjukvården användts dels de inkomster, öfver hvilka
sjukhuset disponerade, och dels de afgifter, som landstingsområdet enligt
förut omförmälda, af landstinget antagna kontraktsförslag vore skyldigt
erlägga, staten och landstinget till täckande af derutöfver gående kostnader
för vården af sjuke från landstingsområdet bidroge med hälften hvardera;
samt

att landstinget för underhåll af sjukhusets byggnader lemnade ett
årligt bidrag af 1,000 kronor.

Dessutom förklarade Riksdagen, att, derest landstinget skulle, på sätt
Riksdagen föreslagit, tillförbindas att till väsentlig del såväl bekosta sjukhusets
byggnader och deras underhåll som ock deltaga i sjukhusets driftkostnader,
billigheten jemväl syntes fordra, att landstinget tillerkändes

Åttonde hufvudtiteln.

169

rättighet att genom insättande i sjukhusets direktion af halfva antalet
direktionsledamöter öfva inflytande på sjukhusets förvaltning.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län på grund
af nådig remiss anmodat länets landsting att afgifva underdånigt yttrande
i fråga om de vid anslaget sålunda fästade vilkor, har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande jemte eget, den 21 sistlidne oktober afgifvet underdånigt
utlåtande, öfverlemnat 1899 års landstings underdåniga yttrande i ämnet
tillika med de tryckta landstingshandlingarna och transsumt af landstingets
protokoll, utvisande, bland annat, att landstinget besluta ställa sig Riksdagens
omförmälda vilkor till efterrättelse på det sätt, att landstinget
såsom bidrag till kostnaderna för ifrågavarande till- och ombyggnader
anslagit ett belopp af 200,000 kronor att, enligt af det större akademiska
konsistoriet vid Upsala universitet till landstinget gjord framställning, utgå
i form af räntefritt lån, samt i öfrigt med allenast den ändring att landstinget
till högst 7,500 kronor årligen fixerat det bidrag, som skulle ifrågakomma
att utgå från landstingsområdet för täckande af den brist, hvilken
kunde uppstå i kostnaderna för vården af sjuke från landstingsområdet,
sedan tillgängliga inkomster dertill blifvit använda. Till eu närmare redogörelse
för innehållet i landstingets beslut skall jag strax återkomma.

Efter nådig remiss har sedermera kanslern för rikets universitet
dels i ärendet hört vederbörande vid Upsala universitet, dels ock den 24
sistlidne november deri afgifvit infordradt underdånigt utlåtande; och
hafva dervid så väl större akademiska konsistoriet, direktionen för det
akademiska sjukhuset och universitetets drätselnämnd som ock universitetskanslern
uttalat sig till förmån för landstingets förslag. Den sistnämnde
har sålunda, i likhet med konsistoriet och drätselnämnden, hemstält, att
till 1900 års riksdag måtte aflåtas nådig proposition om bifall till landstingets
föreliggande förslag och att följaktligen den brist, som möjligen
kunde uppstå i kostnaderna för vården af sjuke från landstingsområdet,
sedan tillgängliga inkomster dertill blifvit använda, skulle täckas af statsmedel,
i den mån ersättning till densammas betäckande ej komine att af
landstinget utgå.

Då berörda af landstinget vidtagna, mindre väsentliga jemkning i de
utaf Riksdagen för beviljande af ifrågavarande anslag uppstäda vilkor
föranleder dertill, att denna anslagsfråga bör ånyo föreläggas Riksdagen,
får jag, i syfte att närmare belysa det sålunda föreliggande spörsmålet,
i hvad mån staten skulle, under förutsättning af bifall till landstingets
förslag, komma att bidraga till de blifvande årliga driftkostnaderna vid
sjukhuset, underdånigst erinra och meddela följande.

Bill. till Riksd. Prat, 1900, 1 Band. 1 Afd.

170 Åttonde hufvudtiteln.

År 1895 afgafs till Upsala läns landsting af en för ändamålet tillsatt
komité förslag till kontrakt mellan landstinget och universitetet, innehållande
bland annat:

i § 1, att universitetet skulle tillhandahålla landstinget minst 170
sjuksängar, hvaraf omkring 14 i isoleringspaviljongen och minst 25 å
kurhusafdelningen, samt »fullgöra alla de skyldigheter och förbindelser,
af hvad beskaffenhet de vara må, som enligt nu gällande eller framdeles
blifvande författningar åligga länets lasarett och kurhus»;

i § 4, att för den sjukvård, universitetet lemnade för länets räkning,
universitetet skulle i ersättning erhålla 1 krona 35 öre för hvarje af de
första 33,000 sjukdagarne — hvilken ersättning skulle utgå för hvarje år,
äfven om det verkliga antalet sjukdagar för året understege detta tal —
och 1 krona 50 öre för hvarje af de Överskjutande sjukdagarne under året;

i § 6, att landstinget skulle till sjukhusbyggnadernas underhåll bidraga
med 1,000 kronor årligen;

i § 7 — jemte stadganden derom, att länet skulle mot inteckning i
sjukhusets byggnader lemna universitetet ett räntefritt lån å 107,353
kronor 64 öre, så att landstingets hela i sjukhuset intecknade fordran
skulle belöpa sig till 150,000 kronor — att en af fem ledamöter bestående
nämnd skulle afgöra vissa frågor vid ett eventuelt upphörande af universitetets
och landstingets gemenskap i sjukhuset;

i § 13, att kontraktet skulle gälla i fyrtio år; samt
i § 14, att vid slutet af hvar femårsperiod, om endera parten det
önskade, en komité skulle tillsättas, bestående af sex personer, tre valda
af det större akademiska konsistoriet och tre af landstinget, hvilken
komité det ålåge att för universitetet och landstinget framlägga förslag
till de ändringar i kontraktet, hvilka af förhållandena påkallades, utan att
dock de i §§ 1 och 7 angifna hufvudgrunder rubbades.

»Enas», hette det vidare i förslagets § 14, »icke universitetet och
landstinget om hvad sålunda föreslagits, hänskjutes frågan till afgörande
af en nämnd, så sammansatt som i § 7 föreskrifves.»

Landstinget antog genom beslut den 18 september 1895 för sin del
förslaget till kontrakt, ehuru med följande förändringar, nemligen att § 6
uteslöts och att i § 14 sista punkten »Enas icke — — — föreskrifves»
likaledes uteslöts; hvarjemte landstinget dels tillfogade, att de föreslagna
byggnaderna skulle af universitetet uppföras inom tre år efter det förslaget
blifvit af vederbörande myndigheter stadfästadt, dels ock beslöt, att
gällande aftal emellan landstinget och universitetet skulle upphäfvas samt
i stället det sålunda af landstinget antagna kontraktet träda i tillämpning
från och med den 1 januari året efter det ifrågavarande byggnadsarbeten

Åttonde hnfrndtiteln. 171

fullbordats; och skulle det bestående aftalet angående sjukvården å akademiska
sjukhuset i hvad på landstinget ankomme ega bestånd till dess
det antagna kontraktet kunde träda i tillämpning.

Den 20 september 1898 beslöt landstinget, bland annat, med föranledande
af en utaf det större akademiska konsistoriet gjord framställning
och en inom landstinget väckt motion, att dess i sjukhusfrågan den 18
september 1895 fattade beslut skulle fortfarande ega giltighet, dock med
vilkor, att svar å landstingets anbud från universitetet afgåfves före den
1 juli 1899, äfvensom, på hemställan af konsistoriet, att förutnämnda af
1895 års landsting ur kontraktet uteslutna moment: »Enas icke — — —
föreskrifves» finge i vederbörande paragraf åter insättas.

I nära öfverensstämmelse med nu omförmälda mellan landstinget och
universitetet preliminärt upprättade nya kontrakt har, på sätt ock inhemtas
af förutnämnda vid 1899 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokoll,
landstingets ersättningsskyldighet under de senare åren utgjorts.

Till 1899 års landsting öfverlemnade det större akademiska konsistoriet,
med anledning af samma års riksdags beslut i frågan, dels förslag
till deraf påkallade ändringar i nyssnämnda kontrakt, med anhållan
att landstinget behagade för sin del godkänna desamma under förutsättning
att berörda af Riksdagen fattade beslut komme att vinna Eders Kongl.
Maj:ts stadfästelse, dels ock en med hänsyn till sjukhusets räkenskaper för
år 1898 verkstäld beräkning af den andel i eventuel brist, som med
tillämpning af Riksdagens beslut skulle kunna belöpa på landstinget. Med
afseende särskilt å de erforderliga tilläggen till § 4 i kontraktet framhöll
konsistoriet, att något annat sätt för bestämmandet af fördelningen af omförmälda
kostnader för landstingsområdets sjukvård icke syntes konsistoriet
möjlig eller lämpligen kunna åstadkommas, än att direktionen för det
akademiska sjukhuset, som enligt Riksdagens uttalade mening för framtiden
skulle bestå af lika många ledamöter från landstinget som från universitetet,
erhölle uppdrag att med ledning af hvarje års räkenskaper uppgifva,
huru stort belopp af möjligen uppkommen brist skulle kunna anses
föranledt af kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet och
sålunda i enlighet med Riksdagens beslut borde till hälften af landstinget
betalas. De inkomster, som sjukhuset nu disponerade, landstingets afgifter
oberäknade, och som enligt Riksdagens beslut skulle i och för sjukvården
användas, vore: a) statsanslag 1,000 kronor till materiel och 2,500 kronor
för vård af fattige sjuke från andra län; b) afkastning af donationer, hvilken
enligt en vid konsistoriets skrifvelse i ämnet fogad bilaga uppginge till 8,807
kronor 85 öre; c) åtskilliga andra anslag enligt universitetets stat, hvari
bland annat inginge afgifter af sjuke, vårdade å enskilda rum, samt af

172 Åttonde hnfvudtiteln.

sådana sjuke från andra län, vårdade å allmänt rum, för hvilkas vård
landstinget ej svarade; samt d) särskilt bidrag till barnbördsafdelningen.
Med vissa af de särskilda inkomsttitlarne vore emellertid förbundna förpligtelse
för sjukhuset att bestrida med dem afsedd sjukvård.

Enligt den af konsistoriet verkstälda beräkningen, hvilken dock icke
vore afsedd att ligga till grund för de ändrade förhållanden, som för framtiden
till följd åt sjukhusets utvidgning komme att inträda, utan endast
vore afsedd att utgöra en ledning för bedömandet af huru kostnaderna
under nuvarande faktiska förhållanden skulle beräknas och landstinget påföras,
skulle, med en beräknad inkomstsumma af 107,268 kronor, hvaraf
46,734 kronor bidrag från landstinget och 33,423 kronor 85 öre legosängsmedel
af betalande patienter, och en beräknad utgiftssumma af 110,754
kronor 73 öre, den del af bristen, som motsvarade kostnaderna för vården
af sjuke från landstingsområdet, blifva omkring 2,970 kronor, hvaraf landstinget
skulle ersätta hälften eller 1,485 kronor.

Det af konsistoriet framlagda förslaget till kontrakt blef, med tillägg
af bestämmelse om förutberörda maximibelopp af 7,500 kronor för landstingets
årliga fyllnadsbidrag, den 20 september 1899 af landstinget för
dess del i hufvudsak godkändt att träda i tillämpning från och med den
1 januari året efter det omförmälda byggnadsarbeten fullbordats. Jemte
bibehållande af § 1 oförändrad och med införande i § 7 af beloppen

200,000 kronor i stället för 107,353 kronor 64 öre samt 242,646 kronor
36 öre i stället för 150,000 kronor, tillfogades sålunda en ny paragraf af
innehåll, att ^ landstinget hidroge till sjukhusbyggnadernas underhåll med
ett belopp af 1,000 kronor årligen samt gafs åt § 4 följande lydelse:

»§ 4.

»För den sjukvård, som vid akademiska sjukhuset för länets räkning
vare sig å lasaretts- eller kurhusafdelningen besörjes, ersätter länet universitetet
med en afgift af en krona trettiofem öre för hvarje inom antalet
trettiotretusen (33,000) dagar fallande sjukdag — hvilken ersättning utgår
för hvarje år, äfven om det verkliga antalet sjukdagar för året understiger
detta tal — samt en krona femtio öre för hvarje sjukdag, som
öfverskjuter nämnda antal (33,000).

»Sedan för sjukvården användts dels möjliga behållningar från föregående
räkenskapsår, dels de inkomster, som tillkomma sjukhuset för sjukvården
på grund af statsanslag och särskilda kommunala anslag, af bestämmelser
i universitetets stat (inkomster af Mälby frälseränta, dekanatsmedel,
studentkårens sjukhusbidrag, stipendieböter och universitetets egna
legosängsmedel) och af donationer, dels ock ofvan nämnda afgifter, som

Åttonde hufvudtiteln.

173

landstingsområdet är skyldigt erlägga, skola landstinget och staten till
täckande af derutöfver gående kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet
bidraga med hälften hvardera, dock så att detta landstingets
årsbidrag ej må öfverstiga 7,500 kronor.

»För hvarje år skall sjukhusets direktion, sedan räkenskaperna afslutats,
verkställa beräkning af kostnaderna för vården af sjuke från landstingsområdet
samt med stöd deraf uppgifva, hvilket belopp landstinget enligt
stadgandet i föregående moment har att ytterligare erlägga. Direktionens
utlåtande i förevarande afseende skall åtfölja räkenskaperna, då dessa till
lasarettsdirektionen öfverlemnas.»

Vidare stadgades i 11 § af kontraktet, att sjukhusets direktion skulle
bestå af sex ledamöter, af hvilka landstinget och universitetet utsåge
hvardera tre, samt att landstinget äfven skulle utse nödigt antal suppleanter.

I bestämmelserna angående revision af kontraktet, sådana desamma
blifvit vid landstingen åren 1895 och 1898 affattade, gjordes deremot icke
någon ändring.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län har derefter uti
sitt förut omnämnda utlåtande af den 21 oktober 1899 förklarat, att då
det af omförmälda, utaf det större akademiska konsistoriet meddelade utredning
ville synas, att många år torde komma att förflyta innan bristen
blefve så stor, att landstingsområdets bidrag till densammas betäckande
uppginge till 7,500 kronor, samt landstingets beslut i förevarande hänseende
följaktligen vore af ringa praktisk betydelse, Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ansett sig kunna förorda verkställighet af beslutet, för
så vidt Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder finna sådant kunna ske utan
Riksdagens hörande.

Direktionen för det akademiska sjukhuset, Upsala universitets drätselnämnd
och det större akademiska konsistoriet hafva härpå, såsom förut
nämnts, i afgifna utlåtanden förordat godkännande af landstingets ifrågavarande
beslut. Direktionen har dervid särskildt framhållit, att man vid
den beräkning, som legat till grund för det större akademiska konsistoriets
i sammanhang med ärendets föregående behandling gjorda hemställan om
utverkande af ett årligt statsanslag af 1 7,500 kronor till driftkostnaderna
för sjukhusets sjukvård, endast tagit hänsyn till den i kontraktets § 4
fixerade ersättning från landstinget för dess vårdade sjukes sjukdagar, men
att de numera antagna bestämmelserna rörande revisioner, som efter hvarje
femårsperiod kunde ifrågakomma, otvifvelaktigt måste anses innebära, att
dessa afgifter dervid kunde revideras, d. v. s. också höjas, om sådant af
ändrade kostnadsförhållanden föranleddes, och att landstingets behandling
af ärendet äfven syntes ådagalägga, att landstinget på detta sätt fattat

174

Åttonde hnfrndtlteln.

revisionernas betydelse. Under sådana förhållanden har direktionen ansett
det vara så litet sannolikt, att det fyllnadsanslag, som enligt de af
Riksdagen med beviljandet af byggnadsanslaget förbundna vilkor skulle af
staten och landstinget med lika störa andelar tillskjutas, komrne att öfverstiga
det belopp af 15,000 kronor, som motsvarades af det utaf landstinget
för dess del åtagna maximibeloppet 7,500 kronor, att landstingets
beslut äfven i denna punkt kunde förklaras tillfredsställande. För öfrigt
bar direktionen också framhållit, att landstingets åtagna årsbidrag i sjelfva
verket vore 8,500 kronor, enär landstinget äfven bifallit vilkoret om årligt
bidrag med i,000 kronor till underhåll af sjukhusets byggnader.

Drätselnämnden likasom ock det större akademiska konsistoriet hålla
likaledes före, att den brist, som kunde uppstå i kostnaderna för vården
af sjuke från landstingsområdet, sedan alla tillgängliga inkomster dertill
blifvit använda, äfven under särdeles ogynsamma förhållanden icke i
nämnvärd mån kunde komma att öfverstiga 15,000 kronor, helst som
landstinget medgifvit, att revision af kontraktet på angifvet sätt skulle
kunna efter påfordran hvart femte år vidtagas, hvilken revision, derest
den skulle hafva någon praktisk betydelse, gifvetvis, på sätt vid förhandlingarna
inom landstinget jemväl framhållits, kunde medföra sådan höjning
af landstingets bidrag till sjukvården, som kunde af förhållandena påfordras.

Såväl drätselnämnden som konsistoriet hafva såsom skäl för godkännande
af landstingets förslag ytterligare framhållit, att det för Upsala
universitet och den medicinska undervisningens ändamålsenliga bedrifvande
vore en angelägenhet af största vigt och betydelse, att ifrågavarande tilloch
ombyggnader med dermed sammanhängande förbättringar vid det
akademiska sjukhuset komme till verkställighet.

Universitetskanslern har för sin del såsom eget underdånigt utlåtande
åberopat hvad det större akademiska konsistoriet anfört och hemstält.

Af hvad sålunda i förevarande ärende ytterligare förekommit framgår
till en början, att de utaf Riksdagen för beviljande af ifrågavarande anslag
å 201,188 kronor uppstäda vilkor blifvit i sina väsentliga delar uppfyIda.
Upsala läns landsting har nemligen, i enlighet med Riksdagens framställning,
icke blott beviljat till de ifrågasatta till- och ombyggnaderna m. m.
ett ytterligare bidrag, hvarigenom det från statsverket erforderliga anslagsbeloppet
blifvit minskadt med närmare 100,000 kronor, utan äfven förbundit
sig att till sjukhusbyggnadernas underhåll lemna ett årligt bidrag
af 1,000 kronor. Landstinget har vidare åtagit sig att, sedan för sjukvården
användts tillgängliga inkomster, till täckande af derutöfver gående

Åttonde hufvudtiteln. 175

kostnader för vården af sjuke från landstingsområdet bidraga med hälften
af dessa kostnaders belopp. Dervid har visserligen gjorts den inskränkning'',
att detta landstingets årsbidrag ej finge öfverskrida 7,500 kronor;
men denna jemkning i de af Riksdagen med anslaget förbundna vilkor
synes icke vara af sådan betydelse, att den bör gifva anledning till
några betänkligheter. Ty äfven om, efter sjukhusets utvidgning, driftkostnaderna
mot förmodan skulle i en framtid växa derhän, att, sedan de
enligt kontrakt från landstingsområdet utgående sjukdagsafgifterna jemte
sjukhusets öfriga inkomster anlitats, ifrågavarande brist skulle stiga öfver

15,000 kronor eller det belopp, vid hvilket landstingsområdet skulle befrias
från skyldighet att lemna ytterligare bidrag, så skulle likväl, på sätt i ärendet
hörda myndigheter erinrat, den möjligheten i allt fall stå öppen att förmedelst
revision af kontraktet i mån af behof höja berörda sjukdagsafgifter
och att sålunda fylla bristen utan statsverkets ytterligare betungande._

Då slutligen ifrågavarande byggnadsanslag, på sätt närmare blifvit
utveckladt i det statsrådsprotokoll, som åtföljde statsverkspropositionen vid
1899 års riksdag, är af oafvisligt och trängande behof påkalladt, i hvilket
hänseende jag anhåller att få erinra om de betydande sanitära och administrativa
missförhållanden, som äro rådande vid det nuvarande akademiska
sjukhuset, samt, framför allt, om den kliniska undervisningens kraf på
utvidgade lokaler och ökadt material, och då, såsom jemväl framgår af
samma protokoll, universitetet icke är i tillfälle att åtaga sig någon ansvarighet
i fråga om den årliga kostnaden för sjukhusdriften, tillstyrker
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen att
medgifva, att det utaf 1899 års riksdag för till- och ombyggnader samt
dermed förbundna förbättringar vid akademiska sjukhuset i Upsala vilkorligt
beviljade anslag, 201,188 kronor, må utgå utan hinder deraf att de
utaf Riksdagen vid anslagets beviljande fästade vilkor icke blifvit i allo
uppfylda, samt att af nämnda anslag, hvaraf redan anvisats 150,000 kronor
till utgående under år 1900, på extra stat för år 1901 anvisa återstående
beloppet 51,188 kronor.

På derom gjord underdånig framställning aflat Eders Kongl. Maj:t
till 1898 års riksdag nådig proposition om beviljande af ett anslag af
278,561 kronor till uppförande och utrustning af en ny laboratoriebyggnad
för institutionen för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala.
Hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit vann emellertid icke Riksdagens bifall.

Vid ärendets behandling hade statsutskottet icke haft något att erinra
mot den gjorda framställningen, utan tillstyrkte bifall till densamma.
Åtskilliga utskottets ledamöter uttalade dock i afgifven reservation, att de

[48.]

Nybyggnad
för kemiska
institutionen
i Upsala.

176

Åttonde liufvudtiteln.

visserligen funnit, det institutionen för allmän och analytisk kemi vid
universitetet i Upsala vore i behof af ökadt utrymme, men dock betviflade
nödvändigheten att för ändamålet uppföra en byggnad af den betydande
kostnad, som i den nådiga propositionen afsåges. Dessa ledamöter hade
nemligen förestält sig, att andra, mindre kostsamma utvägar till afhjelpande
af de framhållna bristerna skulle kunna utfinnas, såsom genom förändrad
inredning af den af institutionen nu delvis disponerade byggnaden eller
genom någon mindre tillbyggnad af densamma eller genom anordningar
i båda dessa hänseenden. Med anledning häraf funne samma ledamöter,
som ansåge nödigt och önskvärdt, att en undersökning i berörda syfte
blefve verkstäld, sig icke böra tillstyrka bifall till hvad Eders Kong].
Maj:t i ämnet föreslagit.

Hos Eders Kong]. Maj:t har sedermera ånyo gjorts underdånig hemställan
om nådig proposition, afseende beredande af ökadt utrymme åt
institutionen för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala.

Professorn i allmän och åkerbrukskemi vid nämnda universitet P. T.
Cleve samt e. o. professorn i analytisk kemi derstädes O. Widman hafva
i skrifvelse till den matematisk-naturvetenskapliga sektionen af filosofiska
fakulteten vid universitetet den 14 september 1898, med bifogande af ritningar
och kostnadsförslag samt under åberopande af sin förut i ämnet
gjorda, i protokollet öfver ecklesiastikärenden för den 14 januain 1898
närmare omförmälda framställning, upptagit det för 1898 års riksdag
framlagda nybyggnadsförslaget med de modifikationer, hvartill de ansett
frågans behandling inom Riksdagen böra föranleda.

Under framhållande att de ansåge behofvet af den ifrågasatta utvidgningen
till fullo ådagalagdt och erkändt, anföra Cleve och Widman
till en början, att de redan i sin förra framställning sökt åvägabringa
den af reservanterna i statsutskottet ifrågasatta utredning, men att, då
denna ej inom Riksdagen ansetts tillfredsställande, de ansett sig böra egna
denna fråga en särskild uppmärksamhet och att Widman, hufvudsakligen
i ändamål att än ytterligare vidga sin erfarenhet med afseende å laboratorieundervisningens
ordnande och laboratoriers inrättande, under sommaren
1898 besökt ett större antal kemiska laboratorier i utlandet. De yttra
härefter:

Såsom de redan i sin förra framställning påpekat, behöfdes oundgängligen
3 stora laborationssalar för hufvudmassan af laboranter och en stor
föreläsningssal, hvilka 4 salar måste vara höga, ljusa och väl ventilerade
och hafva i sin omedelbara närhet några smärre rum för speciela ändamål.
Dessutom vore det för undervisningens rätta bedrifvande nödvändigt, att

Åttonde linfnidtiteln.

177

vederbörande professor hade sitt arbetsrum förlagdt i samma våning som
de laborationssalar, i hvilka han skulle lemna undervisning, så att han
hade en snabb och beqväm tillgång till lärjungarne och dessa till honom.

Rummens höjd i det gamla trevåningshuset vexlade mellan 3,0 meter
i nedersta och 3 möter i den öfverstå våningen. Denna höjd vore alldeles
otillräcklig för lokaler, som vore afsedda för sådana kemiska laborationer,
som här vore i fråga, vid hvilka helsovådliga ångor ständigt utvecklades.
För ökande af höjden åtminstone i bottenvåningen hade inom Riksdagen
framkastats den tanken, att man skulle kunna sänka golfven. Källarhvalfven
vore emellertid så låga — pa sina ställen icke mer än manshöga
— att detta ej läte sig göra. För att i det gamla huset erhålla
lokaler af tillräcklig höjd återstode derför blott en möjlighet, nemligen
att låta mellanvåningen till två tredjedelar af husets längd försvinna och
indela huset i två våningar i stället för de nuvarande tre. Med en så
våldsam och i sig sjelf mycket kostsam åtgärd, hvarigenom dessutom alla
tre boställs våningarna med deras kapitalvärde af 45,000 kronor — 1,800
kronors årlig afkastning, kapitaliserad efter 4 % — uppoffrades, skulle
man i golfyta blott vinna för kemiska institutionen en tillökning, motsvarande
en af de nuvarande laboratorievåningarna, då fysiska institutionen
måste erhålla en af de fyra nya våningarna i ersättning för den laboratorievåning,
den genom förändringen komme att förlora. Då arealen i hvar
och eu af dessa nya våningar, innerväggar inberäknade, icke blefve större
än omkring 238 qvadratmeter, och hvarje af de ofvannämnda af behofvet
påkallade salarne jemte tillhörande smårum kräfde omkring 234 qvadratmeter,
skulle således det vunna utrymmet blott räcka till för 3 af dessa
4 salar, och då blefve dessutom icke något utrymme alls öfrigt för laboratorium
i qvantitativ analys, arbetsrum och lokaler för professorerna,
biblioteksrum, rum för arbeten i fysikalisk kemi m. in.

Fn tillbyggnad vore således i alla händelser oundgängligen nödvändig.
Under sådana förhållanden torde det vara uppenbart, att det vore mest
praktiskt att förlägga de höga rummen i denna. Fråga blefve då, hvar
denna tillbyggnad skulle förläggas för att man skulle kunna samtidigt
tillgodogöra sig så mycket som möjligt åt lokalerna i gamla huset och
dock få institutionen ändamålsenligt ordnad.

Undervisningen hade hittills, så vidt det på grund af lokalernas beskaffenhet
kunnat genomföras, varit så fördelad mellan professorn i allmän
och åkerbrukskemi samt e. o. professorn i analytisk kemi, att den senare
haft på sin lott undervisningen i qvalitativ och qvantitativ oorganisk
analys, hvartill slutit sig såsom förberedelse oorganiska syntetiska laborationer,
hvilka af utrymmesskäl utförts på ordinarie professorns afdelning,

liih. till Riksd. Prat. WOV. 1 timid. 1 Afd.

178

Åttonde hufvndtiteln.

under det att åter den ordinarie professorn handhaft undervisningen i
organisk kemi och ledt specialundersökningarna i oorganisk kemi. Denna
fördelning vore i hufvudsak naturlig och skulle ej lida någon väsentlig
förändring, äfven om, såsom i Gleves och Widmans förra skrifvelse framhållits
såsom önskningsmål, i framtiden den ena professuren finge organisk
kemi och den andra oorganisk kemi till läroområde. E. o. professorn
behöfde nu på sin afdelning, utom egna arbetsrum, ett laboratorium för
syntetiska laborationer, ett för qvalitativ analys och ett för qvantitativ
analys; den ordinarie professorn åter, utom egna arbetsrum, blott ett
laboratorium för organisk kemi och specialundersökningar i oorganisk
kemi. Men dessutom behöfdes för gemensamt bruk föreläsningssal med
tillhörande förberedningsrum och biblioteksrum. För en jemnare fördelning
af utrymmet och af andra skäl kunde dessa senare lämpligen förläggas
till ordinarie professorns afdelning. Af nu uppräknade lokaler
kunde båda professorernas arbetsrum, laboratoriet för qvantitativ analys
och biblioteket mycket väl läggas i det gamla huset, i synnerhet om der
infördes någon ventilation. Tillbyggnaden hade således att inrymma de
fyra stora salarne, som behöfde större höjd än det gamla huset kunde
erbjuda, jemte tillhörande smårum samt för öfrig! en jordvåning för inrymmande
af maskineri för uppvärmning och ventilation samt förråd af
kemikalier och glassaker in. in. Närmast till hands läge att använda
institutionens båda nuvarande afdelningar i någorlunda oförändradt skick
och utvidga dem med hvar sin tillbyggnad, som då skulle springa ut från
huset åt gårdssidan. Härmed vunne man visserligen en reduktion till det
minsta möjliga af kostnaderna för omändring af de gamla lokalerna, men
vid närmare undersökning hade detta visat sig outförbart af både organisatoriska
och ekonomiska skäl. l)å de nuvarande båda afdelningarna vore
skilda genom en kall förstuga, som ginge tvärt genom huset och ej kunde
afstängas, derför att nedgången till källarne vore der förlagd, och då för
öfrigt inga korridorer genom de nuvarande afdelningarna funnes eller
kunde inredas utan att förstöra rummen, blefve nemligen de båda afdelningarna
på detta sätt alldeles isolerade från hvarandra. Förråden af
kemikalier, glaskärl och en mängd instrument och apparater kunde och
borde emellertid vara gemensamma för båda afdelningarna, och dessutom
vore, såsom redan nämnts, föreläsningssalen och biblioteket afsedda för
gemensamt bruk. Under sådana förhållanden vore gifvet, att ifrågavarande
anordning skulle verka i hög grad hindrande och störande både på de
experimentela arbetena och på undervisningen. Förbindelsen mellan de
olika lokalerna inom hvar afdelning blefve ock på detta sätt obeqväm
och oändamålsenlig. För öfrigt skulle redan eu och naturligtvis ännu

Åttonde hufvndtiteln. 179

mera två utbyggnader, äfven om de med täckta gångar förbundes med
det gamla huset, utestänga ljus från det senare och göra flere rum i detta,
om ej alldeles oanvändbara, dock olämpliga. Hvad åter den ekonomiska
sidan beträffade, vore det lätt att inse, att kostnaderna för tva sa störa
envåningsbyggnader med hvar sin grund och hvar sitt tak maste blifva
högst betydligt högre än för en tvåvåningsbyggnad och skilnaden vida
högre än den jemförelsevis obetydliga kostnaden för förändring af en eller
annan boställsvåning till laboratorierum. Men härtill komme, att ett tillfredsställande
uppvärmnings- och ventilationssystem för en i planet så
oerhördt utsträckt komplex, som alla lokalerna tillsammans skulle bilda,
blefve ytterst svårt att åstadkomma och mycket dyrt både i anläggning
och drift.

På dessa och för öfrigt flere andra skäl hade Cleve och AV i dm an
icke ansett sig behöfva uppgöra något detaljeradt förslag i denna rigtning,
då ett sådant redan från början måste betraktas såsom olämpligt. Alla
de nu nämnda olägenheterna kunde i sjelfva verket undvikas, om man
uppförde en enda tillbyggnad i två våningar. Häraf blefve en följd, att
man af det gamla huset finge taga i anspråk, utom en af de nuvarande
afdelningarna på nedre botten, någon af de öfre våningarna. Det funnes
då icke längre något, som hindrade att förlägga hela tillbyggnaden till
gafveln af det gamla huset, hvarigenom man vunne tva stora fördelar,
först att inga af de nuvarande lokalerna komme att i nämnvärd man lida
men af ljusinskränkning, och vidare att tillbyggnaden kunde läggas tvärt
för gafveln. Förbindelsen mellan lokalerna i det gamla huset och i det
nya blefve då ganska beqväm, i det att man icke behöfde passera genom
eu hel laboratorieafdelning för att komma till en annan, hvilket skulle
blifva fallet, om det nya huset med en kortsida förenades med det gamla.

Enligt nyss utvecklade förslag skulle tillbyggnaden inrymma, jemte
tillhörande smårum, 4 omkring 5,5 meter höga salar, 2 i hvardera hufvudvåningen.
Tillbyggnaden måste derför få samma höjd som det gamla
huset. Af lokalerna i detta behöfdes icke och kunde icke användas mer
än 2 våningar, som då skulle blifva dels det nuvarande analytiska laboratoriet
på nedre bottnen, dels professorns i fysik nuvarande, 2 trappor upp
belägna boställsvåning. I öfverensstämmelse härmed hade arkitekten A.
T. Lignell uppgjort fullständiga ritningar och kostnadsförslag till en sådan
tillbyggnad. Att ytterligare i detalj redogöra för dess indelning ansågc
Cleve och Widman vara öfverflödigt, utan ville de i detta afseende hänvisa
till ritningarna och den motivering för hvarje särskilt, rum, som
funnes angifven i deras förra framställning. Kostnadsförslaget upptoge
följande slutsummor:

180

Åttonde hufvmltiteln.

sjelfva byggnaden med gas- och vattenledningar................. kr. 147,792: —

diverse förändringar af lokalerna i det gamla huset ......... » 5,000: —

inredning......................................................................................„... » 23,556: —

värmeledning och ventilation .............................................. ,» 32,600: —-

hvartill komme erforderlig komplettering af instrument

och utensilier ......................................................................... » 10,000: —-

tillhopa kr. 218,948: —

• • • • .:'' .'' 1 • •: '' :!{,■''

Såsom ritningarna utvisade, innehölle byggnaden, utom de ofta nämnda
4 salarne med tillbehör, åtskilliga smårum för fysikalisk kemi och bostadsrum
för amanuenser. Dessa hade man så att säga fått till skänks derigenom
att man, för att i högsta möjliga grad tillgodogöra sig utrymmet, öfverallt
utom der salarne vore belägna afdelat hufvudvåningarna på höjden i två
våningar, hvilka senare således blott blefve 2,8—2,4 meter höga. I nyssnämnda
kostnadsförslag inginge inredning och värmeledning med ventilation
med samma summor som i det för 1898 års riksdag framlagda förslag.
Då af den gamla inredningen i e. o. professorns nuvarande afdelning blott
en ringa del kunde användas och lokalerna för öfrig! i det hela blefve
af ungefär samma storlek som i sistnämnda förslag, hade kostnaden för
inredning icke kunnat upptagas lägre. Beträffande ventilationen borde
omnämnas, att för luftvexlings införande i de uti det gamla huset förlagda
lokalerna en mängd lufttrummor måste på den gamla vinden sammanföras
och förses med en särskild ventilator, hvarigenom ventilatorernas antal i
nu förevarande förslag blefve 3 i stället för 2 i det föregående. Någon
nedsättning kunde derför icke heller här ifrågasättas, snarare torde kostnaderna
komma att ökas.

it I nyss anförda kostnadsberäkning vore således de tre sista posterna
å tillsammans 66,156 kronor gemensamma för båda förslagen, hvaremot
på sjelfva byggnadsarbetena en besparing kunnat göras af 54,613 kronor.

Från den kemiska institutionens synpunkt vore detta förslag antagligt,
om det ock vore i flere hänseenden sämre än det förut framlagda. Särskild!
blefve utrymmet i professorernas arbetsrum så begränsad!, att det knappast
kunde medgifva arbetsplats åt studerande, som arbetade under en professors
speciela ledning eller biträdde vid dennes undersökningar. Den i bottenvåningen
stationerade professorn, som finge dela vågrum med hela afdelningen
för qvantitativ analys, komme fortfarande att sakna ett särskild!
rum för förbränningsanalyser, grofarbeten, större distillationer och explosiva
arbeten o. s. v.

Genom den nu ifrågasatta förändringen skulle den kemiska institutionen
taga i anspråk professorns i fysik boställsvåning, men lemna ifrån sig

Åttonde hufvudtiteln. 181

det lika stora nuvarande så kallade syntetiska laboratoriet på nedre botten
samt dessutom nuvarande föreläsningssalen. |. Hvad som vunnes i ökadt
utrymme för de andra i huset befintliga institutionerna, hvilka alla. dock,
enligt hvad under ärendets föregående behandling upplysts, vore i stort
behof af ökadt utrymme, skulle således inskränka sig till den nuvarande
kemiska lärosalen. Den fysiska institutionen skulle förlora sin nuvarande,
i omedelbar förbindelse med institutionen stående boställs våning och
dessutom lida obehaget åt att fa ett kemiskt laboratorium inredt till och
med i samma våning, hvari den ytterst ömtåliga fysiska instrumentsamlingen
förvarades, och i ersättning sannolikt blott erhålla eu tvifvelaktig
utsigt att med medicinskt-kemiska och farm ak o d yn a mi sk a institutionerna
få dela 1 Va lägenhet på nedre botten.

Af hvad de sålunda anfört anse Gleve och Widman framgå önskvärdheten
af att det: äldre nybyggt)adsförslaget genom möjlig modifiering
gjordes för Riksdagen antagligt och framhålla, att detta sätt för frågans
lösning vore det fördelaktigaste icke blott för den kemiska institutionen
utan än mer för deri fysiska och de båda andra i den nu befintliga
byggnaden inrymda institutionerna, den medicinskt-kemiska och den farmakologiska,
för hvilka, derest den kemiska institutionen komme att qvarstanna
inom byggnaden, nya anslagsyrkanden inom eu snar framtid otvifvelaktigt
måste komma att framställas.

Jag torde här få i korthet erinra om beskaffenheten af det ny byggnadsförslag,
som framlades för 1898 års riksdag.

Hvad den nya byggnadens läge beträffar, skulle densamma förläggas
i den gamla byggnadens omedelbara närhet, så att nuvarande boställsvåningen
för prefekten skulle kunna användas. Da universitetet eger lämplig
mark för ändamälet, behöfves ej något särskild! anslag till tomt. Ett
mindre, nu till trädskola använda staden tillhörigt område torde dock vara
behöfiigt, men kunna utan kostnad för ändamalet förvårfvas.

Enligt planen skulle den nya byggnaden uppföras i två våningar af
5,5 meters inre höjd jemte eu souterrainvåning samt innefatta ett midtelj»arti
och två bakåt utlöpande flyglar. I den framställning af Cleve och
Widman, som föregick den nådiga propositionen till 1898 års riksdag,
lemnas eu redogörelse för byggnadens tillämnade inredning. Af denna
redogörelse inhemtus hufvudsakligen följande:

Genom hufvudingången i fasadens midt kommer man in i eu vestibul,
som innehåller hufvudtrappan till öfre våningen. Strax till höger är
ingång till ett boställsrum för eldaren, hvilken på samma gång får tjenstgöra
som portvakt, i den mån lians tid sådant medgifver. från vestibulen

182 Åttonde hufvudtiteln.

inträder man, etter att hafva passerat en halftrappa, i nedre liufvudvåningen,
som är afsedd till laboratorium för organisk kemi. Man befinner sig" då
i en stor korridor, som går midt igenom hela midtpartiet. Närmast till
venster befinner sig det bila skrif- och mottagningsrummet för professorn.
Detta mäter i höjd cirka 3 meter eller hälften af våningens normala höjd.
Der bredvid° är professorns arbetsrum, som är afsedt för, utom professorn,
en eller tva laboranter. Pa andra sidan af detta arbetsrum finnas två
mindre rum, det ena vågrum och förvaringsrum för finare apparater och
instrument, det andra professorns förbrännings- och destillationsrum; från
detta senare kommer man öfver den stora korridoren och genom eu
mindre korridor till venstra flygeln, som bland annat innehåller den stora
salen för oorganisk syntes. För utrymmets tillgodogörande i största möjliga
grad är ett parti af flygeln på höjden indeladt i två våningar. Den
nedre inrymmer på ena sidan ett arbetsrum för vaktmästaren, hvilket är
i hög grad behöflig!, samt ett expeditionsrum för amanuenserna, på den
andra sidan ett mindre kapprum och ett förrådsrum.

Den nyssnämnda stora laborationssalen är 9,5 meter bred mellan fönsterkapellen
samt 14 meter lång. Salen får lj us genom 5 stora fönster på
hvardera sidan. 1 fönstren äro drogskåpen placerade, hvarigenom dessa
blifva ljusa och lätt tillgängliga. Arbetsplatsernas antal är 46. Med en
luftvexling sa stark, att luften förnyas fyra gånger i timmen, blir luftqvantiteten
för laborant omkring 7ö kubikmeter i timmen. På andra sidan
om den stora salen finnas två rum, det ena för grofarbeten och stinkande
ämnen, det andra för svafvelväteapparater. Den nu beskrifna salen kan
äfven användas för öfningar i föreläsningsexperiment på de tider, då syntetiska
oöfningar ej hållas.

Återvänder man till hufvudingången, har man till höger laboratoriet
för qvantitativa analyser. Denna sal, som upplyses af 6 fönster, kan lätt
inrymma 16 laboranter. Den närliggande högra flygelns lokaler äro hufvudsakligen
afsedda för qvalitativ analys. Här befinna sig en garderob
och ett amanuensrum samt ett väl skyddadt, men dock lätt tillgängligt
vagrum för laboranterna äfvensom ett mindre förbränn i Husrum. Äfven
bär är mellanpartiet på höjden indeladt i två våningar. Den stora laborationssalen
för qvalitativ analys är till storlek och inredning fullkomligt
lika med den motsvarande i den venstra flygeln. Innanför finnes ett rum
för svafvelväte. och för afdunstning af starkt rykande ämnen samt en
trappuppgång till den ofvanför belägna föreläsningssalen.

I den högra af de båda entresolerna finnas, utom en toilett för qvinliga
laboranter, ett rum för titreringsanalyser samt ett rum för specialarbeten
i oorganisk kemi eller för någon docent, som ej har särskild be -

Åttonde liufvudtiteln. 183

fattning vid laboratoriet. I den venstra entresolen äro två bostadsdubletter
för amanuenser inrymda.

I öfre våningen befinner sig strax invid trappan ett mindre, öfver
professorns mottagningsrum i nedre våningen beläget entresolrum, som är
mörkt samt afsedt för polarisationsbestämningar och fotografiska arbeten.

I öfre våningen finnes eu liknande stor korridor som i den nedre
våningen. Till venster ligga såsom på nedre botten den här tjenstgörande
professorns mottagnings- och skrifrum, laboratorium, våg- och förbränningsrum.
Eu mindre korridor leder in i venstra flygeln. Der finnes till
venster ett särskildt destillationsrum och ett docent- eller amanuensrum,
till höger ett förrådsrum och en garderob. Rätt fram kommer man in i
den stora salen för organiska laborationer. Då sådana arbeten kräfva
vida större utrymme för hvarje laborant än preliminära öfningsarbeten i
oorganisk syntes och qvantitativ analys, är salen beräknad blott för 16
laboranter. Vid yttre ändan af denna sal ligga 3 mindre rum, ett vågrum,
ett s. k. kanonrum för explosiva arbeten och ett rum för förbränningsanalyser
och för gi*ofarbeten.

Återvänder man nu till våningens lmfvudingång, har man till venster
utgång till en balkong, afsedd för arbeten i fria luften med särskildt giftiga
ämnen, samt något längre fram i korridoren till höger ett biblioteksrum.
Detta kan rymma ända till 300 hyllmeter. Längre fram i korridoren
till höger befinna sig två ruin för arbeten i fysikalisk kemi.

1 högra flygelvåningen finnas först 2 ruin, det ena för samlingar och
apparater till föreläsningar, det andra utgörande ett förberedningsrum för
föreläsningsexperiment. Detta senare ligger alldeles intill den Stora föreläsningssalen
och är skildt från denna genom en af ett drogskåp genombruten
vägg. Drogskåpet kan öppnas åt båda sidor.

Föreläsningssalen är ett stort, från båda sidor väl belyst rum, som
rymmer omkring 140 åhörare, placerade på bänkar, Indika höja sig öfver
hvarandra. Ett entresolrum kan användas som kapprum för åhörarne.
Ett vid sidan om föreläsningssalen beläget rum är afsedt för spektralanaly
ti ska undersök n i n gar.

Äfven i denna våning äro de mellan hufvudbyggnaden och de i flyglarne
förlagda salarné liggande partierna indelade på höjden till ett par
mindre entresolvåningar. Den venstra har man tänkt sig indelad till
bostad för en s. k. privatassistent, som biträder någon af professorerna vid
vetenskapliga undersökningar. Den högra innefattar ett ganska stort ruin,
som är afsedt för inhysande af ett elektriskt batteri och för elektrokemiska
arbeten.

Undervisningen i fysikalisk kemi, när eu sådan kan komma att au -

184

Åttonde Imfvudtiteln.

ordnas vid universitetet, kan således disponera, utom spektralrummet och
det förut omförmälda mörkrummet, 2 rum i andra våningen och nyssnämnda
entresolrum.

Återstår nu att redogöra för användningen af källarvåningen. Till
densamma leda ingångar från båda sidorna och från den inre gården.
Hufvudbyggnaden genomlöpes af eu korridor. Inträder man genom den
venstra, sydöstra porten, har man till höger ett rum för gasanalyser, ett
annat för jäsningsförsök, vidare ugnsrum för pyrokemiska arbeten, ångpannerum
och maskinrum. Viker man nu af till venster, har man till
höger klosettrum, till venster ett uppvärmningsrum för den friska ventilationsluften,
rätt fram den stora bränslekällaren och längst bort innanför
trappan till föreläsningssalen en liten iskällare för förvaring af is till
laboratoriearbeten under den varmare årstiden. I venstra flygeln har man
närmast den stora korridoren till venster klosettrum och förrådshissen till
de öfre våningarna, till höger ett andra rum för uppvärmning af ventilationsluft.
Rätt fram är det stora förrådsrummet för syror, kemikalier af
alla slag och för glas- och porslinskärl. Rummet torde för öfrigt, om så
påfordras, kunna afdelas till ett eller annat mindre rum för speciela
kemiska arbeten.

Beträffande uppvärmningen och ventilationen vill jag nämna, att förslaget
afser användande af ånglågtrycksystemet med hufvudsakligen lokala
värmekroppar för uppvärmningen och varmluftsystem för ventilationen
samt med förstärkande af ventilationen vid behof medelst af elektromotorer
drifna fläktar för evakueringsluften.

Kostnadsförslagen i fråga om sjelfva byggnaden och inredningen äro
uppgjorda år 1897 af arkitekten E. V. Langlet, förslaget rörande värmeledning
och ventilation samma år af ingeniören V. Dahlgren.

För en laboratoriebyggnad, uppförd efter nu angifven plan, skulle
enligt verkstälda kostnadsberäkningar erfordras:

för sjelfva byggnaden med gas- och vattenledning ...... kr. 207,405: —

för inredning ................................................... » 23,556: —•

för värmeledning och ventilation........................ » 32,600: —

hvartill komme för den komplettering af instrumenter
och utensilier, som nödvändiggöres af det ökade antalet
arbetsplatser ......................;............ ..............................,....... » 10,000: —

summa kr. 273,561: —-

Öfverintendentsembetet, hvars utlåtande öfver byggnadsförslaget inhemtades,
åberopade i fråga om de föreslagna uppvärmnings- och ventila -

Åttonde hufvudtiteln.

185

tionsanordningarna för nybyggnaden ett af ingeniören H. Theorell afgifvet
utlåtande, hvari, med vitsordande af det tilltänkta systemets synnerliga
ändamålsenlighet för ifrågavarande fall, framstälts vissa erinringar, hvilkas
iakttagande vid eu fullständigare utarbetning af ingeniören Dahlgrens
förslag ansåges kunna utan svårighet och utan nämnvärd ökning af
kostnaden iakttagas.

Beträffande sjelfva byggnaden ansåg öfverintendentsembetet sig böra
föreslå allenast, att, jemte det vissa mindre betydande arkitektoniska förändringar
vidtoges, taklisten, för höjande af byggnadens utseende, påmurades,
att vissa i öfverintendentsembetets utlåtande omförmälda ändrade
anordningar beträffande balkongen å husets baksida vidtoges samt att
vissa i flyglarne anbragta jernkolonner ersattes af jernbalkar af sådana
dimensioner, att de kunde utan stöd under midten bära de derå hvilande
bjelklagen. Tillika meddelade öfverintendentsembetet, att, äfven om de
af embetet ifrågastälda förändringarna komme att förorsaka någon mindre
ökning i sjelfva byggnadskostnaden, de särskilda kostnadsberäkningarnas
slutsumma, 273,561 kronor, dock ej torde behöfva öfverskridas.

Det ^byggnadsförslag, hvarför sålunda redogjorts, har af Cleve och
Widman i deras berörda skrifvelse den 14 september 1898 underkastats
förnyad granskning i syfte att söka nedbringa kostnaden.

Hvad först beträffar programmet för nybyggnaden hafva bemälde
professorer icke funnit någon ändring deri kunna vidtagas, som vore af
betydelse för kostnadsfrågan. Alla de föreslagna lokalerna vore behöfliga
och nödvändiga, hvilket särskildt Widman under sin förut omnämnda
utländska resa haft rikt tillfälle att erfara. Den enda anmärkning angående
de särskilda lokalernas storlek, som med skäl kunde göras, vore
att utrymmet för den fysikaliskt-kemiska afdelningen, sedan en ordnad
undervisning i fysikalisk kemi kommit till stånd, troligen snart skulle visa
sig vara för litet tilltaget. Cleve och Widman vore derför ock betänkta
på att genom hufvudtrappans omkastning till venster på bekostnad af
professorernas s. k. privatlaboratorier skaffa något ökadt utrymme åt denna
afdelning och i allmänhet de laboratorielokaler, som vore förlagda i midtpartiet
norr om ingången. Angående byggnadens plan och inredning
hade under samma resa ytterligare bekräftelse vunnits på deras ändamålsenlighet.
Hufvudsakligen samma system hade följts vid alla nyare tyska
laboratorier, der icke tomtens figur lagt oöfvervinneliga hinder i vägen
för dess genomförande. Öfverallt hade vederbörande institutionsprefekter
uttalat sin belåtenhet med systemet, der det blifvit genomfördt, eller sitt
beklagande, att de icke kunnat besegra hindren, der ett annat måst ti 11-Bih. till lliksd. Blot. 1.900. 1 Sami. 7 Afd. 24

186 Åttonde hufvudtiteln.

gripas. Beträffande det förut uppgjorda förslaget till värmelednings- och
ventilationssystem torde böra omnämnas, att ett nästan i detalj liknande
system blifvit infördt på professor v. Millers nybygda laboratorium för
farmaceutisk kemi i Munchen och der visat sig funktionera förträffligt.
Med afseende åter på lokalernas inredning gåfve den samlade erfarenheten
från främmande laboratorier anledning till vidtagande af vissa smärre
förän drill gar,, som emellertid snarare komme att föranleda ökade än minskade
kostnader. Ökningen vore dock icke större än att den torde kunna täckas
af den upptagna summan för oförutsedda utgifter.

Om de båda professorerna således icke beträffande byggnadens inre
såge sig i stånd att föreslå någon reducering af kostnadsförslaget, vore
lyckligtvis icke detsamma förhållandet med byggnadens yttre. Då förslaget
uppgjordes, hade man utgått från den tanken, att byggnaden borde
ega ett visserligen icke praktfullt, men dock tilltalande yttre, och i fasaden
hade derför upptagits en rad listverk af huggen kalksten och en
kupolartad prydnad på taket. Förslagsställarne hade anmodat arkitekten
Lignell att undersöka, i hvad mån besparing kunde vinnas genom förenkling
af fasaden. Han hade kommit till det resultat, att en rad poster i
det ursprungliga kostnadsförslaget kunde alldeles strykas och att andra
kunde väsenligt nedsättas, hvarigenom en minskning af ända till 34,303
kronor uppnåddes. Ny fasadritning vore i öfverensstämmelse härmed uppgjord.
Då byggnadens lämplighet för sitt ändamål häraf icke lede någon
inskränkning, hade Cleve och Widman för sin del ingenting att invända
mot denna förenkling.

Med denna förändring skulle således en helt och hållet ny byggnad
med inredning och fullständig utrustning kräfva eu utgift af 239,258
kronor, under det att tillbyggnadsförslagets genomförande komme att
kosta inalles 218,948 kronor. Skilnaden skulle således blifva 20,310 kronor,
men härvid vore att märka, att enligt tillbyggnadsförslaget en boställsvaning
skulle komma att indragas, hvilken nu gåfve statsverket en
årlig hyra af 600 kronor, motsvarande ett kapitalvärde af 15,000 kronor.
Denna summa borde således afdragas för att man skulle komma till den
verkliga besparing, som genom tillbyggnadsförslaget vunnes, och denna
reducerades således till 5,310 kronor.

I sjelfva verket vore det för öfrigt äfven möjligt att denna återstod
komme att försvinna. Universitetet egde nemligen icke hela den mark,
som åt tillbyggnaden skulle tagas i anspråk. Denna skulle komma att
springa temligen långt fram i Engelska parken utöfver tomtgränsen och i
hela dess längd skulle behöfvas en tomtremsa för sjelfva byggnaden, hvarförutom
universitetet val behöfde något område utomkring byggnaden, så

Åttonde hufvu dtiteln.

187

att det under alla omständigheter vore försäkradt om fritt tillträde och
tillräckliga ljusgator. Huruvida staden vore villig att afstå från det
ifrågavarande området och i sådant fall på hvilka vilkor, derom kunde
Cleve och Widman för närvarande icke lemna någon upplysning. Att
hoppas vore dock, att staden, om det ovilkorligen behöfdes, skulle, om
ock med hänsyn till den vackra parken ogerna, afstå från den behöfliga
marken och att förvärfvandet af tomtområdet skulle kunna ske mot ersättning
genom tomtbyte utan direkt penningeutgift för statsverket. För
att härom åstadkomma fullständig utredning hade behöfts en framställning
till stadsfullmäktige i Upsala, hvilken bemälde professorer under frågans
nuvarande läge icke trott vara nödvändig.

Vägdes mot hvarandra fördelarne och olägenheterna af det ena eller
andra af de båda föreliggande förslagen, funne de båda professorerna att
till fördel för tillbyggnadsförslaget talade:

en möjlig kontant besparing af 5,310 kronor,

mot detsamma:

1) att kemiska institutionen finge bättre placerade, lämpligare och
särskild! i källarvåningen rymligare lokaler enligt nybvggnadsförslaget,

2) att genom en nybyggnad 2V2 våningar i stället för H/s blefve i
det gamla huset lediga till fördelning mellan de qvarvarande institutionerna,
hvilkas behof af ökadt utrymme icke af 1 ‘/2 våning kunde tillfredsställas; 3)

att om institutionen för allmän och analytisk kemi helt och hållet
utflyttades ur huset, den fysiska institutionen blefve befriad från sitt farligaste
grannskap, nemligen just de laboratorier, i hvilka skadliga ångor
hufvudsakligen utvecklades, under det att enligt tillbyggnadsförslaget kemiskt
laboratorium komrne att inrymmas till och med i samma våning
som den fysiska instrumentsamlingen; och

4) att om eller, rättare sagdt, när i en framtid kemiska institutionen
behöfde ännu större utrymme, sådant mycket lätt kunde erhållas genom
att sammanbinda de båda flyglarne i den föreslagna nya byggnaden, men
icke gerna kunde åstadkommas genom ytterligare tillbyggnad af det gamla
huset.

Under sådana förhållanden funnes fördelarne af en nybyggnad så vida
uppväga och öfverväga den obetydliga besparing, som ett genomförande
af tillbyggnadsförslaget möjligen skulle kunna medföra, att ett antagande
af det senare icke gerna kunde af någon påyrkas. Förslagsställarne trodde
till och med, att dessa fördelar vore af den betydenhet, att, äfven om
den ifrågasatta förenklingen af byggnadens yttre blott delvis eller icke
alls skulle tillvinna sig vederbörande myndigheters bifall, nybyggnads -

188 Åttonde hufvudtiteln.

förslagets genomförande ändock skulle komma att i längden visa sig ekonomiskt
fördelaktigare.

Cleve och Widman afsluta sin framställning med en anhållan om
utverkande af ett anslag å 239,258 kronor eller möjligen högre belopp
intill 273,561 kronor för uppförande och fullständig utrustning af en ny
byggnad för nu ifrågakomna ändamål, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de vid framställningen fogade ritningar.

Vid ärendets behandling i den matematisk-naturvetenskapliga sektionen
yttrade professorn i fysik K. J. Ångström hufvudsakligen följande: Det

upprättade förslaget till tillbyggnad af den gamla byggnaden med användande
af redan befintligt utrymme vore uppgjordt utan tillbörlig hänsyn
till den fysiska institutionens behof och berörde så nära dess intressen, att
det icke kunde lemnas oanmärkt. Det slutliga förslag, man önskade förelägga
Riksdagen, afsåge visserligen en nybyggnad, men det vore af vigt
att tillbyggnadsförslagets brister kraftigt och mångsidigt belystes. Det
utrymme, som för närvarende stode till den fysiska institutionens förfogande,
vore redan i och för sig för knappt, något som äfven i förslaget
till den kemiska institutionens nybyggnad erkändes. Då den nuvarande
s. k. kemiska byggnaden i slutet af 1850-talet uppfördes, hade detta skett
under öfverinseende af en kemist, hvilken väl kunnat taga nödig hänsyn
till de dåvarande behofven för de kemiska arbetena, men icke för de
fysikaliska, detta så mycket mindre som fysiska laborationer för de studerande
på denna tid alls icke förefunnits. Med den ofantliga utveckling,
som den iysiska vetenskapen, och särskilt de experimentela arbetena inom
områdena optik och elektricitet, under de senaste decennierna erhållit,
vore det uppenbart, att äfven den fysiska institutionens behof af ökadt
och tidsenligt utrymme i en snar framtid måste tillgodoses. Tidsenlig
kunde visserligen nuvarande lokal aldrig blifva, men om ökadt utrymme
blefve oundgängligen nödvändigt, stode dock, om ej andra utvägar kunde
beredas, ett sådant till institutionens förfogande, så länge den kunde disponera
öfver den nuvarande, i omedelbart samband med den öfriga lokalen
stående boställsvåningen. Användandet af den för prefekten i fysik
afsedda boställsvåningen på det sätt, som förutsattes i tillbyggnadsförslaget,
innebure således uppenbart ett försämrande af det redan förut icke
synnerligen fördelaktiga utrymme, hvaröfver den fysiska institutionen
kunde disponera, och frånsedt de skäl, som af förslagsställarne sjelfva
anförts, torde ensamt detta vara tillräckligt för att bevisa ifrågavarande
tillbyggnadsförslags ©antaglighet. Ångström ville således framhålla, att
om boställsvåningen för prefekten vid den fysiska institutionen måste till
annat ändamål användas, detta under för handen varande omständigheter

Åttonde hufvndtiteln.

189

blott borde ske för att „ utvidga sistnämnda institutions egna arbetslokaler.
För egen del måste Ångström dock beteckna en sådan åtgärd såsom i
hög grad betänklig, ty vid kanske inga andra experimentalundersökningar
vore prefektens personliga närhet så nödvändig som just vid de fysikaliska,
detta icke blott på grund af undersökningarnas allmänna natur, utan äfven
på grund af de ömtåliga och dyrbara apparater, med hvilka dessa utfördes.
Från estetisk synpunkt vore väl dessutom tillbyggadsförslaget det
fulast möjliga, och tvifvelaktigt torde väl vara, huruvida staden genom
denna tillbyggnad skulle vilja förstöra en del af den vackra Carolinaparken.
Men frånsedt detta torde det vara en ganska betänklig åtgärd
att sammanbygga ett stort, tungt, nytt hus med ett gammalt, hvars grund
lemnade mycket öfrigt att önska. Då vidare så litet som blott 2 våningar,
frånsedt kemiska prefektens boställsvåning, bibehölles af den gamla
lokalen, finge det hela mer karakteren af en misslyckad och oändamålsenlig
nybyggnad än en tillbyggnad. Anslutande sig till de af professorerna
Cleve och Widman anförda skäl, ville Ångström derför bestämdt
uttala som sin åsigt, att det föreliggande förslaget om tillbyggnad af den
nuvarande byggnaden under inga omständigheter borde komma till utförande.

Med åberopande af hvad såväl Cleve och Widman som Ångström
anfört uttalade sig den matematisk-naturvetenskapliga sektionen bestämdt
mot genomförande af tillbyggnadsförslaget och förordade på det kraftigaste
uppförandet af en ny byggnad i enlighet med det af de två förstnämnda
professorerna framlagda förslag.

Jemväl det akademiska konsistoriet afstyrkte på det bestämdaste utförandet
af den ifrågasatta tillbyggnaden och biträdde lifligt nybyggnadsförslaget,
som, enligt konsistoriets mening, tillgodosåge ett i hög grad
trängande behof vid universitetet. Kanslern för rikets universitet förklarade
sig vid handlingarnas öfverlemnande till Eders Kongl. Maj:t vilja på
det kraftigaste förorda nådig framställning om beviljande af nybyggnndsan
slaget.

Öfverintendentsembetet, hvars underdåniga utlåtande i frågan inhemtats,
har, med vidhållande af sitt förut afgifna, af mig nyss omförinälda
yttrande, vidare anfört, att, med afseende å de under senast förflutna
året i väsentlig grad ökade pris å byggnadsmaterialier och arbetsbiträden,
det ursprungliga ritningsförslaget till eu nybyggnad numera icke
kunde bringas till verkställighet för den derför beräknade kostnad. Denna
kostnad, utgörande enligt det omarbetade ritningsförslaget 173,102 kronor,
måste, beräknad efter allenast 11 kronor 30 öre för kubikmeter, anses för

190

Åttonde hufvudtiteln.

lag och böra ökas till omkring 203,220 kronor, motsvarande 14 kronor
för kubikmeter. Om, såsom embetet ur åtskilliga synpunkter funne ömkligt,
ritningsförslaget skulle ytterligare omarbetas på sätt embetet medelst
en genom dess försorg uppgjord ny, utlåtandet bifogad ritning låtit närmare
åskådliggöra, skulle sistnämnda kostnadsbelopp komma att ökas med
omkring 5,000 kronor. Den beräknade kostnaden för tillbyggnad och
förändring af den nuvarande byggnaden, 147,792 kronor eller 13 kronor
60 öre för kubikmeter, syntes deremot embetet för ändamålet tillräcklig,
ehuru en dylik tillbyggnad af praktiska skäl icke torde vara att förorda.

Med anledning af detta utlåtande hördes universitetsmyndigheterna
ånyo i ärendet. Efter uppdrag af matematisk-naturvetenskapliga sektionen
inkomma Cleve och Widman i skrifvelse den 27 januari 1899 till densamma
med en af åberopade handlingar åtföljd ytterligare utredning af
frågan. I skrifvelsen anförde de båda professorerna, att då öfverintendentsembetets
kostnadsberäkningar tydligen blott vore approximativa samt priserna
å byggnadsmaterial och arbetsbiträden stälde sig olika i Upsala och
i hufvudstaden, hade de anmodat arkitekten Lignell, hvilken sedan flere
år vore anstäld såsom byggnadschef vid det stora asylbygget invid Upsala
och således borde vara väl förtrogen med priserna derstädes, att, med
ledning af embetets erinringar och med tillgodogörande af den inom embetet
uppgjorda nya ritningen, utarbeta ny detaljerad och på nuvarande
priser grundad kostnadsberäkning för den föreslagna nybyggnaden. Byggmästaren
A. Ankarstrand, hvilken allt sedan slutet af 1870-talet varit
verksam såsom praktisk byggmästare i Upsala, hade på de båda professorernas
anmodan granskat sagda kostnadsförslag och skriftligen förklarat
sig villig att för den summa, som deri uppgåfves, sjelf åtaga sig uppförandet
af ifrågavarande byggnad. Enligt detta kostnadsförslag skulle
för en nybyggnad, uppförd enligt de af öfverintendentsembetet modifierade
ritningarna, erfordras:

för sjelfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 185,844

» inredning .................................................................................... » 23,556:

» värmeledning och ventilation................................................. » 32,600:

hvartill komine för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser, enligt beräkning ......................................... » 10,000:

tillhopa kr. 252,000: —.

Enligt en ny, likaledes af arkitekten Lignell med användande af samma
priser gjord beräkning skulle, fortsätta Cleve och Widman, kostnaden för

Åttonde hnfvudtiteln. 191

den ifrågasatta tillbyggnaden jemte fullständig utrustning ställa sig sålunda: för

sjelfva tillbyggnaden med
gas-, vatten- och aflopps ledningar

........................... kr. 146,982: —

för ändringar i gamla huset » 6,000: — kr. 152,982: —

» inredning ...................................................... » 23,556: —

» värmeledning och ventilation ................. » 32,600: —

» den komplettering af instrument och

utensilier, som nödvändiggjordes af det

ökade antalet arbetsplatser .................. » 10,000: — kr. 219,138:—,

hvartill komme på grund af en boställsvånings indragning

en årlig utgift å 600 kronor, kapitaliserad efter 4 % » 15,000: —

tillhopa kr. 234,138:—.

De båda professorerna påpeka, att den minskning i utgift, som skulle
kunna vinnas genom tillbyggnadsförslagets utförande, således blefve 17,862
kronor. Såsom förut framhållits, vore dock denna utsigt till besparing
mycket oviss. Tillbyggnadsförslaget förutsatte nemligen förvärfvandet af
ett Upsala stad tillhörigt tomtområde utan direkt utgift för statsverket,
och detta kunde möjligen ej låta sig genomföra. De skäl, som talade för
en ny byggnads uppförande, vore af den betydelse, att de till fullo uppvägde
de besparingar, som genom tillbyggnadsförslagets utförande möjligen
skulle kunna ernås. ''

Cleve och Widman afstyrkte derför fortfarande på det bestämdaste
tillbyggnadsförslaget samt uttalade sig för en framställning om utverkande
af ett anslag å 252,000 kronor för uppförande och fullständig utrustning
af den ifrågasatta nya byggnaden.

Denna framställning tillstyrktes af samtliga vederbörande akademiska
myndigheter.

I en ytterligare, af åberopade handlingar åtföljd skrifvelse till den
matematisk-iiaturvetenskapliga sektionen den 9 september 1899 hafva Cleve
och Widman emellertid anfört, att då det vore allmänt bekant, att arbetsök
materialkostnader under de senaste åren i högst väsentlig grad stigit
icke blott med afseende å byggnadsarbeten utan äfven och kanske i ännu
högre grad på andra handtverksområden och särskildt beträffande snickeriarbeten,
hade de ansett sig nödsakade att underkasta nybyggnadsförslaget
eu förnyad granskning. Byggmästaren Ankarstrand hade i afgifvet ytt -

192

Åttonde hufvudtiteln.

rande förklarat, att, om ock priserna sedan januari 1899 något ändrats,
påkallade detta dock icke nu någon ny beräkning i fråga om sjelfva
byggnadsarbetet, utan vidblefve han sitt i de båda professorernas skrifvelse
den 27 januari 1899 omförinälda yttrande. Cleve och Widman hade anmodat
snickarmästarne F. Widlund och C. J. Ahlström att uppgöra ett
nytt, på nu gällande priser grundadt kostnadsförslag för inredningen, och
enligt detta förslag vore här en betydlig ökning erforderlig, i det slutsumman
uppginge till icke mindre än 33,444 kronor. Beträffande slutligen
kostnaden för värmeledning och ventilation hade ingeniören Dahlgren,
som uppgjort det ursprungliga kostnadsförslaget, i skrifvelse förklarat, att
anslagssumman behöfde ökas med omkring 20 procent eller till 39,120
kronor. Enligt dessa nya, på nu gängse priser grundade kostnadsberäkningar
skulle således för den ifrågasatta nybyggnaden och dess fullständiga
utrustning erfordras:

för sjelfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 185,844

» inredning .................................................................................... » 33,444

» värmeledning och ventilation................................................... » 39,120

hvartill komme för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser, enligt beräkning ............................................ » 10,000:

tillhopa kr. 268,408:

Då posterna för inredning samt för värmeledning och ventilation vore
beräknade blifva alldeles desamma för den eventuel! ifrågasatta tillbyggnaden
som för den nya byggnaden och således måste höjas för den ena
lika väl som för den andra, inverkade de nu gjorda förhöjningarna icke
i någon mån störande på den belysning af förhållandet mellan dessa båda
byggnadsförslag, Cleve och Widman i sina föregående skrivelser gifvit.

Under åberopande af hvad de sålunda och förut i ärendet andragit
anhöllo de båda professorerna om utverkande af ett anslag å 268,408
kronor för uppförande och fullständig utrustning af en ny byggnad för
institutionen för allmän och analytisk kemi i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de uppgjorda och af öfverintendentsembetet modifierade ritningarna.

I denna anhållan förenade sig, under åberopande af hvad de förut i
ärendet anfört, såväl den matematisk-naturvetenskapliga sektionen som det
större akademiska konsistoriet, och kanslern för rikets universitet har,
med hänvisning till sitt senast i frågan afgifna yttrande, jemväl tillstyrkt
bifall till framställningen.

Åttonde Imf vildt iteln.

198

Med anledning af hvad sålunda i ärendet ytterligare förekommit anbefaldes
öfverintendentsembetet att inkomma med förnyadt utlåtande.
Embetet, som ansett sig böra afgifva yttrande allenast beträffande det
slutligen föreliggande kostnadsförslag!!''!, såvidt det angår sjelfva byggnadsarbetet
jemte gas-, vatten- och afloppsledningar samt anordnande af värmeledning
och ventilation, har efter verkstäld granskning anfört att, medan
den uppgillra kostnaden för värme- och ventilationsanordningar från embetets
sida icke gifvit anledning till anmärkning, embetet mot kostnadsförslaget
i öfrig! funnit sig böra erinra:

att i förslaget icke upptagits någon post för jernkonstruktionerna
för uppbärande af bjelklagen i flyglarnes salar,

hvartill torde åtgå .............................................................. kr. 5,000: —

att priset för tegelmurning borde höjas från 75 kronor till
DO kronor per 1,000 tegel, hvarigenom kostnaden för

denna del af arbetet komme att ökas med....................... » 8,000: —

att för stenhuggeriarbetena borde beräknas tillkomma ett

oinkostnadsbelopp af............................................................ » 1,000: —

samt att, då den summa af 18,855 kronor, som vore afsedd
såväl för oförutsedda utgifter som för administration,
torde behöfva disponeras ensamt för förstnämnda ändamål,
för administrationen borde beräknas ett belopp af » 12,000: -

hvadan kostnadsförslagets slutsumma enligt embetets åsigt

borde höjas med ............................................................... kr. 26,000: —

Detta öfverintendentsembetets utlåtande föranledde ärendets återremitterande
till de akademiska myndigheterna. Professorerna Cleve och
Widman, till hvilka matematisk-naturvetenskapliga sektionen öfverlemnade
handlingarna för åvägabringande af förberedande utredning, anförde i
skrifvelse till sektionen den 8 december 1899: Beträffande den af öfverintendentsembetet
först anmärkta posten å 5,000 kronor hade visserligen
de båda professorernas sakkunniga biträde tänkt sig, att bjelklagen i
flyglarnes salar skulle kunna uppbäras endast af sidomurarne, men då eu
förstärkning medelst jernkonstruktion här otvifvelaktigt skulle bereda ökad
och behöflig trygghet, vore det mindre välbetänkt att icke fästa afseende
vid embetets förslag. Priset för tegelmurning hade arkitekten Lignell och
byggmästaren Ankarstrand under januari 1899 ansett kunna upptagas till
75 kronor per 1,000. Då emellertid öfverintendentsembetet, hvars sakkunskap
i detta hänseende måste tillerkännas högsta vitsord, fortfarande
vidhölle sin åsigt att denna beräkning vore för låg, torde äfven denna
post böra höjas till föreslaget belopp eller med 8,000 kronor, hvartill
Bill. till Rikad. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 25

194

Åttonde hufvudtiteln.

komme eu förhöjning å kostnaden för stenhuggeriarbeten med 1,000 kronor.
Beträffande slutligen oförutsedda utgifter och administration läge det i
sakens natur, att åtminstone de förra ej kunde på något sätt direkt beräknas.
Arkitekten Langlet liksom äfven arkitekten Lignell hade enligt
under gångna tider vedertagen sed upptagit kostnaden härför till 10 procent
af förslagets slutsumma. Då emellertid öfverintendentsembetet, som
besutte bästa kännedom om nu gängse arkitektarfvoden och den rikaste
erfarenhet vid bedömande af hvad som kunde erfordras för oförutsedda
utgifter vid uppförande af allmänna byggnader, ansett, att denna post
borde höjas med icke mindre är 1''2,000 kronor, torde äfven i detta hänseende
embetets anvisning böra följas, och detta så mycket mer som kostnaden
för gas-, vatten- och afloppsledningar blott kunnat approximativt
beräknas och den härför afsedda, sedan våren 1897 icke höjda summan
väl torde behöfva en förstärkning.

Med anledning af öfverintendentsembetets utlåtande ville Cleve och
Widman således hemställa, att det behöfliga anslaget för uppförande och
fullständig utrustning af eu nybyggnad för institutionen för allmän och
analytisk kemi måtte beräknas enligt följande belopp:

för sjelfva byggnaden med gas-, vatten- och afloppsledningar kr. 211,844: —

» inredning ..................................................................................... » 33,444: —

» värmeledning och ventilation.................................................. » 39,120: —

hvartill komme för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet
arbetsplatser.............................................................................. » ] 0,000: —

eller tillhopa kr. 294,408: —

Slutligen ville Cleve och Widman erinra derom, att då arkitekten
Lignell enligt alldeles samma grunder beräknat kostnaden å ena sidan för
den ifrågavarande nybyggnaden och å andra sidan för den i de båda professorernas
skrifvelse den 14 september 1898 eventuel ifrågasatta tillbyggnaden,
den nu föreslagna förhöjningen dels helt och hållet dels proportionel
drabbade äfven tillbyggnadsförslaget och att således denna förhöjning
icke i väsentlig mån inverkade störande på den belysning af förhållandet
mellan dessa båda byggnadsförslag, som Cleve och Widman i
sin nyssnämnda skrifvelse gifvit.

I hvad de båda professorerna sålunda anfört och hemstält instämde
såväl den matematisk-naturvetenskapliga sektionen som det akademiska
konsistoriet, och universitetskanslern har vid handlingarnas återställande
till Eders Kongl. Maj:t tillstyrkt utverkande af ett nybyggnadsanslag till
belopp af 294,408 kronor.

Åttonde lnifvmltiteln.

195

Lika med min företrädare i embete! inser jag vigten af att här föreliggande
ytterst behjertansvärda behof blir med snaraste afhjelpt. Nybyggnadsförslagets
företräde framför förslaget om till- och ombyggnad
anser jag till fullo ådagalagdt; och då det förras genomförande skulle —
oafsedt möjligheten att nödgas från Upsala stad lösa för tillbyggnaden
erforderlig tomtplats — ställa sig endast obetydligt dyrare, tvekar jag ej
att förorda uppförandet af en helt och hållet ny byggnad.

Mot kostnadsberäkningarna för denna, sådana de nu slutligen föreligga,
har jag ej anledning till anmärkning, men då jag anser, att kostnaderna
för ifrågavarande byggnadsföretag lämpligen kunna fördelas på
två år, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till uppförande och utrustning, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
uppgjorda ritningar och förslag, af en ny laboratoriebyggnad för institutionen
för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala bevilja
ett anslag af 294,408 kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa
ett belopp af 150,000 kronor.

Under åberopande af 19 § i den för justitieombudsmannen utfärdade
instruktion har denne i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven framställning
anfört följande.

En hvar, som vid någotdera af de båda svenska universiteten idkat
juridiska studier, hade säkerligen erfarit, hurusom dessa studier i hög grad
försvårats genom den rådande bristen på juridiska läroböcker i egentlig
mening. Vid undervisningen användbara arbeten hade visserligen af
trycket utkommit inom flere grenar af den svenska rättsvetenskapen, och
dessutom hade såväl i äldre som nyare tider, ehuru undantagsvis, förekommit,
att till rigtigheten granskade anteckningar efter juridiska föreläsningar
utgifvits i litografisk! öfvertryck. Utan att ingå i någon redogörelse
för vår juridiska literatur kunde man emellertid påstå det vara ett faktum,
att de ju ris studerande varit och fortfarande vore i väsentlig mån
hänvisade till'' begagnande af otryckta — d. v. s. på vanligt sätt handskrifna
eller, såsom det, enligt uppgift, i Upsala sedan flere år tillbaka
vore vanligt, medelst användande af s. k. hektograf mångfaldigade —
anteckningar efter akademiska föreläsningar. Som dylika anteckningar
enligt sakens natur ofta vore ofullständiga eller eljest felaktiga, kunde
det icke betvillas, att i samma mån de bildade grundvalen för studierna,
dessas resultat blefve osäkra och bristfälliga. Det vore emellertid icke
hänsynen till den studerande ungdomens behof, som närmast gifvit justitieombudsmannen
anledning att fästa uppmärksamhet vid hithörande förhållanden.
Frågan berörde nemligen omedelbart lagskipningen, och det vore

[49.]

Utgifvande
af juridiska
läroböcker.

196 Åttonde hnfvudtiteln.

förnämligast på denna grund justitieombudsmannen ansett sig böra upptaga
densamma. Domaren och den administrative embetsmannen måste,
för att rätt kunna tolka lagens bestämmelser, ega till sitt förfogande
annan literatur än lagen sjelf. Om man nu särskilt fäste sig vid utöfningen
åt domarekallet, hade ju domaren i regeln ej tid och ofta ej heller fallenhet
att på egen hand företaga några djupgående undersökningar, och i hvarje
fall underlättades domarens arbete väsentligen, likasom ock resultatet deraf
blefve pålitligare, om han till ledning för sitt omdöme hade att tillgå
vetenskapliga utläggningar af de lagar, han skulle tillämpa. Det kunde
derför med fog påstås, att en säker rättsskipning ovilkorligen förutsatte eu
god juridisk literatur. I sådant hänseende behöfdes i främsta rummet
praktiskt uppstäda läroböcker, som fullständigt redogjorde för lagarnes
förhistoria, lagbudens rätta mening och grund samt dei''as hittillsvarande
tillämpning äfvensom för nutida förslag till lagarnes förbättring.

Till att utarbeta dylika läroböcker, egnade att på samma gång begagnas
vid de akademiska studierna och bilda hjelpredov för den praktiske
juristen, både enligt sakens natur universitetens juris professorer de största
förutsättningar. Af dem hade ock såväl under senaste tider som derfömt
en ganska betydlig författareverksamhet utvecklats. Att denna, såsom
redan framhållits, likväl icke räckt till att fylla behofvet af läroböcker,
syntes bero på flere omständigheter. I detta hänseende borde erinras,
hurusom de akademiska lärarne i ett land som vårt vore till antalet få,
äfvensom att deras tid vore i hög grad upptagen af examensbestyr och
andra embetsgöromål. Ej heller torde den omständigheten vara utan betydelse,
att juris professorer mycket användes i andra allmänna värf och
ej sällan befordrades till andra einbeten samt derigenom hindrades att
utföra de planer, de kunde hafva haft beträffande sådan författareverksamhet,
hvarom fråga vore. Slutligen kunde antagas, att ekonomiska
hänsyn äfven gjorde sig gällande. Det ifrågavarande synnerligen svåra
arbetet torde i regeln vara jemförelsevis litet lönande eller åtminstone till
sitt ekonomiska resultat osäkert, då den köpande publiken kunde blifva
ganska liten.

Orsakerna måtte nu vara hvilka som helst; den brist, som i ifrågavarande
hänseende förefunnes, vore af allvarlig beskaffenhet, och då det
blifvit af en redan allt för lång tids erfarenhet till fullo bestyrkt, att
bristen ej kunde antagas blifva genom enskild företagsamhet afhjelpt,
syntes staten böra i sitt eget intresse låta sig angeläget vara, att åtgärder
i berörda syfte blefve vidtagna. Huru ett sådant statens ingripande lämpligast
skulle i detalj ordnas, derom kunde meningarna utan tvifvel vara
delade. Justitieombudsmannen förestälde sig, afl uppdrag att författa

Åttonde hnfvudtiteln. 197

läroböcker i de särskilda delar af den svenska positiva rätten, hvari tidsenliga
läroböcker nu saknades, borde lemnas åt lämpliga personer, dervid
de juridiska fakulteternas lärare väl i främsta rummet kornme i åtanke,
men äfven praktiska jurister med vetenskapliga intressen borde kunna
ifrågakomma. De utsedda personerna borde vidare, i den man sådant
vore möjligt, beredas befrielse från sina andra göromål, och nödigt blefve
säkerligen derjemte, åtminstone i vissa fall, att statsanslag för ändamålet
beviljades.

Sedan kanslern för rikets universitet anbefalts att efter vederbörandes
hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver den af justitieombudsmannen
sålunda gjorda framställningen, infordrade kanslern yttranden från de
juridiska fakulteterna vid rikets båda universitet,

Juridiska fakulteten i Upsala anförde dervid:

Fakulteten vore ense med justitieombudsmannen, då han såsom ett
önskemål framhölle en tillökning af den svenska juridiska literaturen. Ej
mindre rigtig vore justitieombudsmannens åsigt, att juridiska läroböcker
skulle såväl för den juridiska undervisningen som för rättsskipningen medföra
stora fördelar. Deremot måste fakulteten såsom förfelad beteckna
den utväg, justitieombudsmannen anvisat till afhjelpande åt den hos oss
befintliga bristen på juridisk literatur. Författandet af en god juridisk
lärobok vore icke första steget på eu juridisk författarebana, utan det,
vore slutresultatet af undersökningar, företagna af lärobokens författare
eller andra inom den disciplin, som läroboken skulle behandla. Rätta
sättet att verka för läroböckers utgifvande vore således att befordra kommentarier
öfver gällande lagar samt monografiska framställningar af särskilda
partier inom en viss disciplin, hvarvid visserligen den historiska
redogörelsen i ämnet icke vore den minst vigtiga, När tillräckliga förberedande
arbeten sålunda blifvit gjorda, vore tiden inne att skrida till
författandet af handböcker eller läroböcker. Under det detta arbete på
det förberedande stadiet — särskilt kommentarer till lagarne -— syntes
kunna fullgöras såväl af teoretiska som praktiska jurister, torde författandet
af läroböcker eller handböcker endast af skolade universitetslärare kunna
på ett tillfredsställande sätt fullgöras. Detta författareskap måste dock,
liksom hvarje vetenskapligt arbete, utgå af författarens eget initiativ; endast
sålunda komme det att infalla på en tidpunkt, då nödvändiga förutsättningar
för ett godt resultat verkligen vore tillstädes. Att Eders Kongl.
Maj:t skulle utse författare af juridiska läroböcker, vore i flere afseenden
mindre lyckligt. Valet skulle för Eders Kong]. Maj:t vara förenadt med
stora svårigheter. Den, som stä-lde höga kraf på sitt arbetes qvalitet,
skulle oftast vägra att åtaga sig en dylik beställning, utan hellre föredraga

198 Åttonde hufvudtiteln.

att sjelf afgöra både om och när lian borde gå till ett dylikt arbete. Den,
som egde mindre sjelf kritik och svagare förutsättningar, blefve måhända
den, hos hvilken uppdraget stannade. Detta, att ett författarearbete, låt
vara af mindre god qvalitet, verkstäldes, vore dock i sig ingen stor skada
för samhället, om icke genom statens uppdrag liksom ett vederh artighet sintyg
gifvits åt såväl författaren som hans arbetsprodukt. Dessa på uppdrag
af staten författade läroböcker blefve utan tvifvel af mången ansedda
såsom ett slags lagförklaringar; och vore deras qvalitet underhaltig, komme
detta att medföra vådor för samhället, långt större än bristen på juridisk
literatur.

Undervisningen vid universiteten — hvilken för öfrigt aldrig kunde
ersättas af läroböcker — komme dock att häraf lida mindre men, då det
väl aldrig kunde ifrågasättas, att eu universitetslärare skulle kunna tvingas
att vid sin undervisning följa eu viss lärobok, den måtte nu vara författad
på statens uppdrag eller ej. Värre blefve det dock i den juridiska
eller administrativa praxis. Der komme utan tvifvel den på offentligt
uppdrag författade läroboken att för mången framstå såsom en beqväm
vägvisare, hvars efterföljande upphäfde såväl det egna lagtolkningsarbetet
som den egna ansvarigheten.

Men om sålunda fakulteten icke kunde godkänna det förslag till vår
juridiska literaturs förökande, som justitieombudsmannen framstält, ansåge
dock fakulteten, att den af justitieombudsmannen påpekade och af fakulteten
erkända bristen på svensk juridisk literatur kunde genom statens
ingripande i väsentlig mån, ehuru visserligen icke med ett slag, afhjelpas.
Enligt fakultetens mening borde detta statens ingripande ske på följande
sätt. Först och främst skulle från statens sida beredas tillräckliga anslag
för att utgifva juridiska tidskrifter, hvilkas medarbetare erhölle skäliga
honorar. Härigenom skulle man tillvarataga alla de undersökningar, som
tjenade till grundval för större arbeten. Derjemte borde ledamot af juridisk
fakultet, som förklarade sig beredd att utgifva juridiskt arbete, beviljas
erforderlig tjenstledighet utan minskning i tjenstgöringspenningarne
samt beredas, bidrag till utrikes resa, der sådan pröfvades nödvändig för
arbetets fullbordande. Vidare syntes dylik fakultetslärare böra berättigas
till ersättning för tryckningskostnader, der ej dessa och ett rimligt författarehonorar
kunde betäckas genom försäljningen af ett utgifvet arbete.
Och slutligen torde andra i juridiska frågor förfarna personer böra tillerkännas
motsvarande understöd i och för utgifvande af juridiska skrifter,
såvida de befunnes tillräckligt qvalificerade för att fylla den uppgift, de
sålunda stält för sig. Det fordrades alltså offer från det allmännas sida,
inen dessa vore ej större än att de till fullo rättfärdigades af det resultat,

Åttonde hufvudtiteln.

199

de vore egnade att framkalla. Detta resultat skulle utan tvifvel inom eu
icke alltför aflägsen framtid blifva icke blott goda juridiska läroböcker
utan äfven värderika juridiska handböcker.

Juridiska fakulteten i Lund öfverlemnade med anledning af remissen
ett protokollsutdrag, innefattande de särskilda fakultetsmedlemmarnes hvar
för sig afgifria yttranden. Dessa sammanfalla i mångt och mycket med
Upsala-fakultetens nyss af mig återgifna mening, och jag kan derför inskränka
mig till en redogörelse för det väsentligare innehållet i desamma.

Det visar sig af dessa yttranden, att man ej mindre i Lund än i
Upsala behjertat de stora olägenheterna af den erkända bristen på juridiska
läro- och handböcker. Men äfven i Lund framhåller man de betydande
svårigheter, som möta i afseende å att i ett slag fullständigt afhjelpa
dessa olägenheter. Såsom medverkande orsaker härtill har man
angifvit åtskilliga omständigheter och det framgår, att hindren anses vara
såväl af mera personlig art, sammanhängande med befordringsförhållanden
och arbetskrafternas splittring genom förvaltningsbestyr in. m., som ock
grundade på sakförhållandena i och för sig. Jag återkommer strax till
hvad man i sistnämnda afseende anfört.

Visserligen påpekar man, att bristen på juridiska läro- och handböcker
ej gör sig lika känbar i alla ämnen och att densamma i öfrigt skulle för
några delar af den svenska rätten med mindre svårighet kunna afhjelpas.
Men i stor omfattning anse vederbörande mycket allvarliga hinder förefinnas
för universitetens rättslärde att, i hvad på dem kan ankomma, arbeta
på utgifvandet af fullt mönstergilla, systematiska läro- och handböcker,
ehuru det oaktadt försök härtill icke alldeles saknas.

I afseende å dessa hinder framhållas förnämligast två omständigheter.
Dels erinras, att ansenliga partier af det nuvarande svenska rättssystemet
ej äro kodifierade. De särskilda bestämmelserna stå att finna i en mängd
författningar, som delvis äro föråldrade och i sin tillämpning modifierade
af rättspraxis, hvilken dessutom måste fylla vissa luckor i lagstiftningen.
Dels påpekas det äfven deraf påverkade omdaningsarbetet på lagstiftningens
område, hvilket arbete särskild! under de senare decennierna varit mycket
lifligt, förorsakande ganska talrika, ibland genomgripande ändringar i
rätten.

Med det förstnämnda af dessa båda förhållanden sammanhänger det
inkast, som från vissa håll gjorts gällande. Författandet af juridiska lärooeh
handböcker af den betydelse och det värde, som justitieombudsmannen
afser, måste, har man anmärkt, föregås af ett flitigt, juridiskt författarskap,
rigtadt på uttömmande behandling af särskilda, begränsade institut och
afskilja delar af rätten. Dylika monografier förefinnas ännu blott i ringa

200

Åttonde 1m fv u d ti teln.

omfattning hos oss. Förr än ett vidsträcktare område af rätten blifvit
genom utgifvandet af sådana afhandlingar bearbetadt anses det gagnlöst,
att på alla punkter upptaga ett läro- och handboksförfattande af förut
angifven art. Man kunde visserligen söka vinna ändamålet t. ex. genom
att tillsätta en redaktionskomitc. Men att framdrifva arbetet skulle ej vara
lämpligt. Det måste komma af den intresserades eget initiativ, ej såsom
ett bestämdt uppdrag.

Med det: senare af de båda nyssnämnda förhållandena står åter en
annan betänklighet i mycket nära samband. Utgifvandet af juridiska lärooch
handböcker i vårt land förklaras i och för sig vara förknippadt med
stora ekonomiska svårigheter. Det kunde icke begäras att vederbörande
skulle för ändamålet underkasta sig uppoffringar. Men dessa hotade att
blifva afsevärda särskild! genom lagstiftningens af omständigheterna framkallade
stora rörlighet. 1 följd deraf skulle nemligen de utgifna böckerna
snart blifva föråldrade samt nya upplagor eller tillägg erfordras, allt till
kostnad för utgifvaren. Af denna anledning framställas delvis enahanda
förslag till statens mellankomst som de inom Upsala-fakulteten väckta.

Om alltså juridiska fakulteten i Lund, i likhet med fakulteten i Upsala,
förhållit sig tvekande inför justitieombudsmannens framställning, har
likväl inom förstnämnda fakultet antydts en utväg att tillgodose de mest
trängande behofven vid sjelfva undervisningen. Detta skulle ske genom
att låta öfverse och å trycket — såsom »manuskript» — utgifva de af
justitieombudsmannen omförmälda framställningar af den svenska rättsvetenskapens
särskilda delar, hvilka lemnats i föreläsningar och nu i handskrifna
eller hektograferade anteckningar utgjorde den väsentliga examensliteraturen.
Val kunde de läroböcker, som på detta sätt åvägabragtes, icke
alltid få bestående värde, men efter hand skulle de ju kunna förbättras.
1 hvarje fall skulle man genast afhjelpa de nu rådande, ofta betydande
svårigheterna för de studerande att åtkomma den literatur, som inginge i
de juridiska examenskurserna.

Vid öfverlemnandet af de juridiska fakulteternas yttranden anförde
kanslern bland annat:

Den del af justitieombudsmannens framställning, som företrädesvis
väckt kanslerns intresse, vore den, som berörde bristen på juridiska läroböcker
i egentlig mening, och den menliga inverkan denna omständighet
måste utöfva på examensstudierna vid universiteten. Justitieombudsmannens
erinran i detta afseende syntes vara förtjent af den största uppmärksamhet.
Ty huru stor betydelse än föreläsningarna hade för den blifvande juristens
utbildning, vore det dock omöjligt för honom att endast genom dessa
under rimlig tid inhemta det nödiga läromaterialet. Detta måste vid sidan

Åttonde hufvudtiteln.

201

af de af honom afhörda föreläsningarna på många punkter kompletteras
eller med nya delar tillökas, och han kunde derför med rätta sägas hafva
anspråk på att i en lätt tillgänglig och kontrollerad form finna det kunskapsförråd
sammanfördt, hvari han måste ådagalägga tillfredsställande
insigter, för att hans examen skulle kunna godkännas. Den brist, som
nu i detta afseende förefunnes, borde i främsta rummet afhjelpas. Detta
kunde ock utan alltför stort dröjsmål och svårighet ske, om man blott icke
från början stälde fordringarna för högt. Dels vore nemligen bristen ingalunda
fullständig, dels vore vid båda universiteten inom flere af de juridiska
disciplinerna eller delar af dessa ett mycket godt förarbete undangjordt,
som återfunnes i handskrifna eller hektograferade anteckningar efter
vederbörande lärares föreläsningar. Genom den inom juridiska fakulteten
i Lund föreslagna utvägen att låta öfverse och af trycket utgifva nämnda
anteckningar skulle mycket kunna vinnas. Då det så ofta invändes, att
innehållet i en lärares föreläsningar äfven inom samma område måste
successivt undergå jemkningar eller förändringar på grund af hans egen
vidgade uppfattning af ämnet, förändrad eller ny lagstiftning o. s. v., så
kunde härpå svaras, att ej heller läroboken behöfde vara oföränderlig.
Intill dess en ny upplaga visade sig af nöden, kunde vid behof utgifvas
numrerade supplement, innehållande de ändringar och tillägg, på hvilka
man ansåge sig vilja särskildt fästa uppmärksamhet.

Kanslern uttalar sig vidare äfven till förmån för åstadkommande af
systematiska handböcker, föregångna af vetenskapliga arbeten å juridikens
särskilda områden.

Äfven har kanslern betonat nödvändigheten af statens ingripande
genom understöd såväl för den ena som för den andra arten af nu omförmäld
juridisk-literär verksamhet. Särskildt har han fäst sig vid förslaget
om understöd till juridiska tidskrifter.

Kanslern anför slutligen, att naturligen intet af hvad i omförmälda
afscenden föreslagits kunde komma till stånd utan de vetenskapliga arbetarnes
frivilliga medverkan och intresse för saken. Men man skulle dock
ega mycket större utsigt till framgång, om åt bemödandena gåfves nödig
enhet och ledning. I detta afseende ansåge sig kanslern böra fästa uppmärksamheten
på tanken att tillsätta eu redaktionskomité, bestående exempelvis
af tre ledamöter, bland dem en juris professor från hvardera universitetet.
Denna komité skulle hafva till uppgift dels att för åvägabringande
af egentliga läroböcker för de juridiska examina och för utarbetande af
kommentarer eller handböcker i rättens olika delar sätta sig i förbindelse
med personer, som kunde anses hugade och skicklige att i det ena eller
andra ämnet se det förefintliga behofvet till godo, och med dem träffa

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 7 Afd. 2G

202 Åttonde faufvudtiteln.

förberedande aftal, dels att öfvervaka och, der så visade sig nödigt, genom
antagen särskild redaktör leda utgifvandet af den ifrågasatta juridiska tidskriften,
dels ock i öfrigt till Eders Kongl. Maj:t< göra de framställningar
och afgifva de förslag, som föranleddes af dess förenämnda uppgifter.

Riksdagens justitieombudsman lemnades sedermera tillfälle att yttra
sig med anledning af de utlåtanden, som sålunda i detta ärende afgifvits.
Dervid anförde justitieombudsmannen, bland annat, följande.

Af de juridiska fakulteternas utlåtanden framginge, att fakulteternas
medlemmar med betonande af de svårigheter, som skulle möta vid ett
författarearbete, sadant som det af justitieombudsmannen ifrågasatta, framhållit,
att fullgoda juridiska läroböcker icke kunde åstadkommas utan en föregående
bearbetning af rättsvetenskapens särskilda delar. Justitieombudsmannen
hade för sin del icke underskattat de anförda svårigheterna, men ansett
behofvet af juridiska läroböcker vara så trängande, att staten i sitt eget
intresse borde redan nu anlita de till buds stående medel, som direkt eller
indirekt kunde bidraga till det åsyftade ändamålets vinnande. Af synnerlig
vigt vore, att fragan ej uppskötes, utan det maktpåliggande arbetet, i den
man sadant läte sig göra, utan dröjsmål påbörjades. Genom en lämplig
fördelning och i öfrigt planmessig anordning af ai''betet kunde säkerligen
tiden för dess utförande väsentligen förkortas.

På sätt äfven kanslern för rikets universitet framhållit, skulle för juris
studerande erforderliga läroböcker utan alltför stort dröjsmål kunna åstadkommas
hufvudsakligen genom att i tryck utgåfves anteckningar efter
vederbörande lärares föreläsningar. Redan på detta sätt tillkomna juridiska
läroböcker af relativt provisorisk beskaffenhet skulle — vid sidan af de
fördelar de genom förkortning af studietiden och beredande af ökad säkerhet
i fråga om studiernas resultat skulle medföra för den studerande ungdomen
derutöfver vara af den största betydelse för lagskipningen och
af ovärderlig nytta för de praktiska juristerna. För att universitetsstudierna
skulle kunna behörigen fylla sin uppgift att vara grundläggande för
juristens praktiska utbildning syntes nemligen vara en nödvändig förutsättning,
att åt deras resultat bereddes varaktigt värde genom att det vid
universitetet inhemtade läromaterialet vore i beqväm form tillgängligt
äfven för framtiden.

Derjemte vore emellertid högeligen önskvärdt, att utförandet af de förberedande
undersökningar och specialarbeten, som kunde anses böra
föregå utgifvandet af mera genomarbetade juridiska läroböcker, så vidt
möjligt, uppmuntrades och i mån af behof understöddes. Mycket kunde
i detta afseende göras från det allmännas sida. Särskild! förtjenade frågan
om anslag till utgifvande af en juridisk tidskrift uppmärksamhet.

Åttonde hufvudtiteln. 203

Äfven det framstälda förslaget om tillsättande af en redaktionskomité
„ med den af kanslern antydda sammansättning och uppgift ville justitieombudsmannen
tillstyrka.

Det behof, hvarom justitieombudsmannen i sin framställning erinrat
och hvars tillvaro af alla erkännes, är af dubbel art: dels är det så att
säga pedagogiskt, angår den juridiska universitetsundervisningen, dels gäller
frågan att bereda literära hjelpmedel för höjande af den allmänna juridiska
bildningen i landet, stödjande af lagtillämpningen och underlättande af
lagstiftningsarbetet. Dessa båda uppgifter äro, såsom det anmärkts, i
väsentlig mån olikartade.

Att söka fullständigt afhjelpa de från de båda särskilda synpunkterna
framträdande olägenheterna och behofven skulle, såsom nogsamt framgår
af hvad i frågan anförts, vara ett synnerligen vidtutseende företag. Med
skäl har ock erinrats, att tidpunkten ännu ej torde vara inne att direkt
söka åvägabringa sådana omfattande, systematiska läro- och handböcker,
som justitieombudsmannens framställning hufvudsakligen afser. Man har
vidare gjort gällande, att ett initiativ från statens sida härvid näppeligen
vore på sin plats, särskildt då fråga är om juridiska handböcker till hjelp
vid lagskipningen i landet, hvilka handböcker, då de vore af underhaltig
beskaffenhet, skulle, om de tillkommit genom statens initiativ och sålunda
utrustats med det offentliga uppdragets insegel, kunna förorsaka skada
i stället för afsedt gagn. För min del gillar jag denna uppfattning och
vill fördenskull icke under närvarande förhållanden tillråda en sådan
åtgärd som till exempel tillsättandet af en redaktionskomité med förut antydt
uppdi-ag. Hvad beträffar frågan om statsunderstöd åt juridiska tidskrifter
vill jag erinra, att för svenskt juridiskt författarskap stå för närvarande
två tidskrifter närmast till buds, nemligen Tidsskrift for retsvidenskab»
och »Nytt juridiskt arkiv». Af dessa har den sistnämnda tillförene
under åtskilliga år åtnjutit anslag af statsmedel. Det förhåller sig nu så,
att den literära juridiska produktionen i landet är så litet omfattande, att
något särskildt understöd till nämnda tidskrifter icke är af nöden för att
bereda plats åt denna produktions alster. Snarare möter svårighet för
tidskrifterna att mot skäliga honorar erhålla dylika till fyllande af sitt omfång.
Under sådana förhållanden bör det naturligen än mindre ifrågasättas att
med anlitande af offentligt understöd öka dylika tidskrifters antal.

Den uppfattning, jag nu gjort gällande, hindrar naturligen icke, att en
person, som till juridiskt författarskap känner sig hugad, må kunna till
främjande deraf erhålla ekonomiskt understöd från statens sida eller, om
han är i statens tjenst, för ändamålet nödig ledighet från sina tjenstegöro -

204

Åttonde hufvudtiteln.

mål, då han sådant begär, hvarvid för hvarje särskildt fall pröfning af
arbetets nytta för det allmänna och understödets behöflighet kan ega rum.

Under ärendets behandling har en utväg ifrågasatts att råda bot på de
nuvarande missförhållandena åtminstone i fråga om bristen på läroböcker
för de juridiska examensstudierna. Inom juridiska fakulteten i Lund har
tanken uttalats, och såväl universitetskanslern som justitieombudsmannen
hafva funnit densamma värd uppmärksamhet. Den afser att förvandla de
förutnämnda handskrift^ eller hektograferade anteckningarna efter föreläsningar
till hjelpmedel vid examensläsningen, i bättre form och med
större vederhäftighet än dessa s. k. »kollegier» vanligen besitta. Dervid
kräfves äfven att de läroböcker, låt vara af provisorisk art, som sålunda
skulle bringas till stånd, i de studerandes intresse blifva lättare tillgängliga
och prisbilligare än de nämnda »kollegierna».

Att uppnå dessa nu antydda syftemål synes, under förutsättning af
nödig medverkan, ej behöfva möta några oöfverstigliga svårigheter. Det
finnes, såsom sagdt, i nämnda »kollegier» ett godt material för verkets
utförande. Under sakkunnig ledning skulle de upptecknade föreläsningarna
lätt nog kunna omredigeras för att sedan såsom anteckningar ■— utan de
större anspråk, som ställas på fullt utarbetade läroböcker — tryckas och
tillhandahållas de studerande. Den sakkunniga ledningen kunde naturligen
blott tillkomma vederbörande professor eller någon docent. För att undanröja
de ekonomiska svårigheterna vid planens realiserande samt möjliggöra,
att priset på de sålunda tillkomna läroböckerna kunde sättas så
billigt, som önskligt vore, borde anslag af statsmedel lemnas. Handhafvandet
och användandet af dessa medel samt omsorgen om verkets igångsättande
och fullföljande skulle tillkomma de båda juridiska fakulteterna. Men
naturligen skulle det bero på vederbörandes fria åtagande att ikläda sig
den befattning af ledare vid de särskilda uppgifternas utförande, hvarom
jag nyss talat.

Hufvudsakligen i enlighet med dessa antydningar skulle tilläfventyrs
företaget kunna åvägabringas. De rådande svårigheterna för dem, som
förbereda sig till juridiska examina, synas vara af den art och betydenhet,
att man snarligen bör göra åtminstone ett försök att, såvidt på nu angifna
väg är möjligt, råda bot för dem. För ändamålet kunde lämpligen extra
anslag, till sammanlagdt belopp af 4,000 kronor för båda universiteten,
ställas till de juridiska fakulteternas förfogande. För medlens användande
skulle fakulteterna redogöra inför Eders Kongl. Maj:t. Att man genom ett
arbete af nu antydd beskaffenhet i viss mån äfven skulle se den praktiske
juristens behof tillgodo, är af justitieombudsmannen framhållet.

Åttonde hufvudtiteln.

205

Under åberopande af hvad jag nu anfört får jag alltså tillstyrka, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för utgifvande i tryck
af vederbörligen granskade anteckningar efter föreläsningar, hållna inom
juridiska fakulteterna vid rikets universitet, på extra stat för år 1901 anvisa
ett anslag af 4,000 kronor, att användas enligt de närmare föreskrifter, Eders
Kongl. Maj:t kan finna godt bestämma.

Vid 1895 års riksdag beviljades för anställande under sex år vid uni- [50.]
versitetet i Lund af lektorer i tyska, franska och engelska språken ett an- Unvtr.iut>-slag af 36,000 kronor, hvaraf för hvardera af åren 1896, 1897, 1898, 1899 e ZZ.''
och 1900 anvisats 6,000 kronor. Jag tillstyrker nu i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen göra framställning derom att
af omförmälda anslag må för år 1901 anvisas återstående 6,000 kronor.

Likaledes hemställer jag, att, på det kamrer aren vid universitetet i [51.]
Lund Oscar Gerhard Regnell må fortfarande komma i åtnjutande af det fffZm-Lmhonom
vid 1891 års riksdag beviljade personliga lönetillägg, Eders Kongl. °JJZo "g.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att såsom personligt lönetillägg åt Regnell
för år 1901 på extra stat anvisa samma belopp som det för innevarande
år anslagna eller 750 kronor, deraf 150 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

Med anledning af gjord framställning derom att det under en lång [52.]
följd af år beviljade extra anslag till särskildt arfvode åt docenten vid8**0
universitetet i Lund Sven Otto Magnus Söderberg måtte utverkas jemväl.,/. Söderberg.
för år 1901 till det belopp, hvartill det för år 1900 blifvit förhöjdt,
och under enahanda vilkor, som för samma år bestämts, tillstyrker jag,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att såsom särskildt arfvode
åt docenten Söderberg för år 1901 anvisa ett extra anslag af 3,000 kronor,
att utgå med vilkor att Söderberg under sistnämnda år egnar sin
tjenst åt universitetets i Lund historiska museum samt mynt- och medaljkabinett.

Större akademiska konsistoriet i Lund har i enlighet med filosofiska [53.]
fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektions derom gjorda fram stål (fn^Zr{pLn
ning anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen utverka ett , entomologi
anslag på ordinarie stat af 3,000 kronor för upprättande af en lärare- * Lundplats
i entomologi vid universitetet i L,und med skyldighet för innehafvaren
af densamma att föreläsa i entomologi två timmar i veckan samt

206 Åttonde hufyudtiteln.

att utöfva den närmaste tillsynen och vården af de vid universitetet befintliga
entomologiska samlingarna.

Förevarande framställning har tillkommit på förslag af professorn i
zoologi vid nämnda universitet A. W. Quennerstedt, hvilken rörande behofvet
af anslaget i fråga inom sektionen anfört hufvudsakligen följande.

Alltsedan 1840-talet hade vid Lunds universitet meddelats offentlig
undervisning i systematisk entomologi två timmar i veckan. Detta läroämne
hade visserligen ej räknat talrika, men i stället dess mer hängifna
idkare; och ehuruväl detsamma ej varit särskild! examensämne, hade dock
examinatorn i zoologi städse tagit hänsyn till de större insigter inom denna
gren af vetenskapen, som examinander förvärfvat. Men sedan adjunkten i
entomologi Carl Gustaf Thomson nyligen aflidit samt det docenten Simon
Bengtsson meddelade förordnande att i Thomsons ställe upprätthålla undervisningen
i entomologi med höstterminen 1899 utginge, komme, derest ej
särskilda åtgärder vidtoges, inom vårt land någon undervisning i systematisk
entomologi ej att meddelas.

Huru vigtig kännedomen om insektverlden i praktiskt hänseende vore
— för skogskultur, åkerbruk och trädgårdsskötsel — kunde lätt inses. En
kraftig påminnelse derom hade de senaste åren gifvits genom den s. k.
nunnans härjningar. Ehuruväl meddelandet af tillämpad kunskap i ämnet
ej i första hand tillhörde universiteten, utan särskilda institutioner och
anstalter, hade denna kunskap i allt fall sin lifsrot i den vetenskapliga
forskningen och måste lida, derest entomologien, som endast kunde med
framgång föreläsas af en specialist på området, försvunne från den akademiska
undervisningen. På detta område hade Lunds universitet jemväl
goda traditioner att bevara. Ty från universitetet hade sedan lång tid
tillbaka utgått vigtiga och omfångsrika originalarbeten öfver olika delar
af vårt lands insektfauna; och utan att underskatta det värdefulla, som
inom denna vetenskapsgren framkommit från andra håll, kunde med fog
det omdömet fällas, att Lunds universitet länge varit hufvudort för denna
del af naturforskningen inom vårt land.

Om nu den föreliggande frågan ur undervisningens synpunkt vore
betydelsefull, vore det särskildt glädjande att kunna framhålla, att för
undervisningen funnes material i betydande utsträckning i de entomologiska
samlingar, hvilka för universitetet vore så mycket mer dyrbara och värdefulla,
som de till den största delen hopbragts af framstående lundensiska
forskare Follin, Zetterstedt, Dahlbom, Thomson ■—- och utgjordes af
s. k. typsamlingar, d. v. s. de innehölle de exemplar, efter hvilka forskarne
beskrifvit de särskilda arterna i sina omfångsrika arbeten, och det vore

Åttonde hufvudtiteln.

207

till dem kommande forskare i tvistiga fall hade att vädja, hvarför dessa
samlingar helt enkelt vore oersättliga. Det vore derför af största vigt, att
de dyrbara samlingarna blefve väl vårdade; och härtill komme, att dessa
donerats till universitetet i förlitande på att de der skulle blifva föremål
för pietetsfull vård. Väl vore det sant, att institutionsföreståndaren i sista
hand bure ansvaret äfven för denna del af samlingarna, men i sjelfva
verket kunde han ej på behörigt sätt vårda dem. Detta vore endast möjligt
för den, som hade till uppgift att ständigt tillse samlingarna och
omedelbart kunde gripa in, derest samlingarna angrepes af skadedjur eller
eljest vore utsatta för fara att blifva förstörda.

Den lärare i entomologi, som sålunda behöfdes, borde benämnas intendent
vid de entomologiska samlingarna och i fråga om aflöning vara
likstäld med observator och laborator i kemi samt tillsättas i samma
ordning som desse. Visserligen funnes vid några institutioner s. k.
assistenter, som årligen af kanslern förordnades. Men vid ifrågavarande
institution vore en assistentplats ej tillfyllest. Ty assistentlönen, 1,500
kronor, vore för ringa för att en person, som ej hade några biinkomster,
för någon längre tid skulle låta nöja sig dermed: och en befattning af
tillfällig natur kunde dock ej i längden innebära garanti för att dess
innehafvare vore i besittning af vare sig den vetenskapliga mognad eller
det intresse för samlingarna, som här vore nödiga. Ifrågavarande läroämne
öppnade ej heller de utsigter till befordran, som funnes på andra
håll, och hade följaktligen ej så talrika idkare, hvarför det ej vore
möjligt att ständigt finna yngre förmågor, beredda att för någon tid egna
sig åt uppgiften. Skulle denna rätt fyllas, behöfdes nödvändigt en fast
plats och en kompetenspröfning, liknande den, som gälde för öfriga fasta
lärareplatser.

Härtill komme en omständighet, som vore särskildt värd att beakta.
Vid 1889 års riksdag hade, på det att en extra ordinarie professor inom
juridiska fakulteten vid universitetet i Lund måtte kunna tillsättas, beviljats
ett anslag af 4,000 kronor årligen att utgå intill dess adjunktslöner
blefve härför tillgängliga. Så hade nu genom Thomsons bortgång blifvit,
förhållandet, och ett af Riksdagen på extra stat för universitetet i Lund
beviljadt anslag blefve derigenom nu frigjordt och kunde för ifrågavarande
ändamål användas.

Kanslern för rikets universitet har uti afgifvet utlåtande förordat
nådigt bifall till den gjorda framställningen.

Sedermera har intendenten för naturhistoriska riksmuseets entomologiska
samlingar, professorn C. Aurivillius, uti skrifvelse framhållit den
stora betydelse!!! af föreliggande fråga, särskildt ur synpunkten af de

208

Åttonde hufrudtiteln.

dyrbara entomologiska samlingarnas nödiga vård och tillgänglighet för
forskaren, samt dervid påpekat att, derest i framtiden ingen i entomologi
sakkunnig funnes anstäld i Lund, det skulle blifva omöjligt att derifrån
erhålla upplysningar eller lån af insekter från samlingarna, hvarförutom
otvifvelaktigt samlingarna utan nödig vård inom kort ginge sin
undergång till mötes. Genom öfverenskommelse mellan de stora museerna
i och utom Europa vore det numera möjligt för forskaren att genom
museernas bemedling till låns erhålla det material, han för sina studier
behöfde. Jemväl till naturhistoriska riksmuseum inginge derför ofta förfrågningar
eller begäran om lån af material från Sverige, och vid museet
lemnades då uppgift om hvart man borde vända sig, ifall de önskade formerna
ej funnes i museet. Skulle nu ingen entomolog blifva anstäld i
Lund, nödgades intendenten i alla sådana fall, då det gälde samlingarna
i Lund, svara, att de önskade formerna väl funnes, men vore otillgängliga
för alla dem, som ej hade tid och råd att å stället företaga sina forskningar.

Då det synes mig angeläget ej blott att undervisning i entomologi på
tillfredsställande sätt meddelas vid universitetet i Lund, utan äfven och än
mer att de derstädes befintliga dyrbara entomologiska samlingarna såväl erhålla
nödig vård som ock blifva för den vetenskapliga forskningen lätt tillgängliga,
men ifrågavarande ändamål ej torde, åtminstone icke för närvarande,
kräfva ett anslag å ordinarie stat, tillstyrker jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppehållande af undervisning
i entomologi och vård af de entomologiska samlingarna vid
universitetet i Lund på extra stat för år 1901 anvisa ett anslag af 3,000 kronor.

[54.] Till aflöning åt en assistent i matematik vid universitetet i Lund har

Assistent t Riksdagen på extra stat för år 1900 beviljat ett anslag af 1,500 kronor.
Zniv^rULeu Då upplyst blifvit, att behofvet af eu dylik lärares anställande äfven för

Lund. nästa år gör sig gällande, hemställer jag, att Eders Kong!. Maj:t måtte af
Riksdagen äska ett anslag af 1,500 kronor på extra stat för år 1901 till
aflöning åt en assistent i matematik vid universitetet i Lund.

[55.] Riksdagen har under de senare åren beviljat extra anslag å belopp

Assistent vid af 1,500 kronor till arfvode åt en assistent vid växt fy Biologiska laboratoriet
logistlTabfra-^d'' botaniska institutionen i Lund. Jemväl för nästkommande år erfordras
toriet i Lund.medel för enahanda ändamål; och jag hemställer derför, på grund af en
utaf vederbörande gjord framställning, att Eders Kongl. Maj:t täcktes före -

Åttonde hufvudtiteln. 209

slå Riksdagen att till aflöning åt en assistent vid nämnda laboratorium på
extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 1,500 kronor.

Enär det anslag, som för de senare åren beviljats till arfvode åt en [56.]
instrumentmakare vid fysiologiska institutionen i Lund, anmälts fortfarande Arfvode åt
vara behöfligt, tillstyrker jag, att till Riksdagen måtte göras nådig fram- 2aka,T''vid
ställning derom, att för omförmälda ändamål må för år 1901 anvisas ett universitetet
extra anslag till samma belopp som förut eller 500 kronor.

Sedan Riksdagen under en följd af år till arfvoden åt extra biträden [57.]
vid universitetsbiblioteket i Lund på extra stat anvisat ett belopp af 1,500 Extra biträkronor,
blef, på Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, anslaget
i fråga för år 1900 höjdt till 2,500 kronor. Med anledning af vederbö- teka i Lund.
rande akademiska myndigheters nu gjorda hemställan, att det förhöjda
anslaget måtte för enahanda ändamål jemväl under nästa år beredas omförmälda
institution, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till arfvoden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket i
Lund på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 2,500 kronor.

Under erinran om hvad jag förut under punkt 7 anfört rörande be- [58.]
hofvet af ett anslag för en gång till den rättsmedicinska institutionen vid Möbler, inuniversitetet
i Lund hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riks-S^““cä"(s”ej";
dagen äska ett extra anslag för år 1901 å 2,400 kronor till inköp a finska insiiiumöbler,
instrument m. in. för nämnda institution.

Åberopande hvad jag under punkt 8 omförmält angående behofvet [59.]
af anslag för en gång till ett kliniskt laboratorium i Lund hemställer jag inredning m.
i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på fun/skt iaLextra
stat för år 1901 bevilja ett anslag af 10,000 kronor till inredning och ratorium i
utrustning af ett kliniskt laboratorium vid sjukvårdsinrättningarna i Lund. ''

Sedan vid föregående tillfällen fråga varit å bane att medelst ett an- [60.]
slag af 30,000 kronor åstadkomma en önskvärd utvidgning af lokalerna^iy^nad/öivid
universitetsbiblioteket i Lund, men förslaget härom — hvilket endast ^noteke''''
för en begränsad framtid tillgodosåg behofvet af ökadt utrymme — icke ■ i-und.
vunnit Eders Kongl. Maj:ts godkännande, framlades ett nytt förslag, afseende
ny- och tillbyggnad för nämnda bibliotek. Detta förslag gick
ut på att efter rifning af f. d. konsistoriehuset, hvilket användes
för bibliotekets behof, å platsen för detta hus uppföra eu nybyggnad,
som medelst en särskild byggnad skulle sammanbindas med det gamla

liih. till Rikad. Prol. IDOG. I Sand. 1 Afd. 27

210 Åttonde hufvudtiteln.

bibliotekshuset. Till genomförande af detta förslag begärde Eders Ivongl.
Maj:t i framställning till 1897 års riksdag beviljande af ett extra anslag
af 168,000 kronor, deraf 84,000 kronor borde anvisas att utgå under år
1898. Framställningen bifölls af Riksdagen och sedan de för den ifrågasatta
ny- och tillbyggnaden af arkitekten H. Sjöström upprättade ritningarna
blifvit af Eders Kongl. Maj:t faststälda, meddelades de akademiska
myndigheterna genom nådigt bref den 28 maj 1897 underrättelse härom
samt om det beviljade anslaget, hvaraf anvisade 84,000 ,kronor stäldes till
det akademiska konsistoriets förfogande för ändamålet. Återstående 84,000
kronor anvisades sedermera af 1898 års riksdag att utgå under år 1899;
och blefvo äfven dessa medel genom nådigt bref den 27 maj 1898 stälda
till det akademiska konsistoriets förfogande.

Det sålunda godkända förslaget har emellertid icke kommit till utförande,
detta beroende dei''på att, såsom inhemtas af en den 9 november
1898 utaf det större akademiska konsistoriet gjord underdånig framställning,
man funnit en alldeles ny och, såsom man ansett, förmånligare
lösning af den för biblioteksinstitutionen derstädes synnerligen vigtiga
angelägenheten. Följande denna framställning skall jag nu redogöra
för huruledes man bragts att frångå det gamla förslaget och att söka andra
utvägar för tillgodoseende af bibliotekets kraf på ökadt utrymme.

Under hösten 1897, sedan arkitekten Sjöström i samråd med universitetets.
bibliotekarie och räntmästare uppgjort förslag till kontrakt, arbetsbeskrifning
och materialförteckning, Indika af universitetets drätselnämnd
godkänts, utbjöd drätselnämnden arbetets utförande på entreprenad, men
de inkomna anbuden visade sig sluta å betydligt högre belopp, än som
af. Sjöström beräknats. Sedan på drätselnämndens uppdrag Sjöström och
universitetets byggnadskonduktör efter samråd med bibliotekarien uppgjort
förslag till förenklingar i ritningar och beskrifning för byggnadsföretaget
samt arbetet derefter ånyo utbjudits på entreprenad, befans det lägsta ingifna
anbudet det oaktadt vara så högt, att, om till entreprenadbeloppet
lades kostnaden för de för byggnaden nödvändiga utgifter, som icke ingingo
i entreprenaden, samtliga kostnader beräknades med 34,500 kronor
öfverstiga det beviljade anslaget. Med anledning deraf ingick drätselnämnden
till det större konsistoriet med hemställan, att konsistoriet ville
utverka antingen nådig proposition till Riksdagen om ett ytterligare anslag
af 34,500 kronor för byggnadsföretagets utförande eller, derest Eders
Kongl. Maj:t skulle finna detta olämpligt, tillstånd att för byggnaden använda
20,000 kronor af bibliotekskassans och högst 14,500 kronor af reservfondens
tillgångar.

Åttonde hnfvndtiteln.

211

Innan denna framställning blifvit af det större konsistoriet behandlad,
inkom till konsistoriet en skrifvelse från stadsfullmägtige i Lund, hvaruti
fullmägtige uttalade den önskan att den öppna plats vid Lundagård, som
uppstått genom nedrifning af det gamla konsistoriehuset, hädanefter måtte
förblifva obebygd, hvarjemte fullmägtige, under förhoppning om tillmötesgående
från konsistoriets sida, förklarade sig villige att, i den mån det
kunde anses skäligt samt för universitetets och stadens gemensamma syften
gagneligt, bidraga till genomförande af nämnda önskemål.

Derjemte hade åtskilliga af staden Lunds invånare uti en till universitetets
drätselnämnd stäld skrift meddelat, att de sammanskjutit och till
drätselnämndens förfogande stälde ett belopp af 1,000 kronor för att låta
genom sakkunnige personer såväl utröna, huruvida icke annan lämplig
plats för ett nytt bibliotekshus kunde i staden beredas, som ock uppgöra
de förslag och kostnadsberäkningar, som för åstadkommande af ett sådant
hus erfordrades.

Vid behandlingen af detta ärende yppades inom konsistoriet mycken
tvekan om lämpligheten af den beslutade ny- och tillbyggnadens verkställande,
då de dertill anvisade medlen visade sig vara otillräckliga, och
dertill komme, att, när i en framtid ytterligare utvidgningar af bibliotekshuset
blefve nödvändiga, plats för desamma svårligen kunde beredas i
sammanhang med den förutvarande byggnaden. Då det vore en synnerlig
fördel, ifall en helt och hållet ny byggnad för biblioteket kunde åstadkommas,
uppförd för detta ändamål i enlighet med nutidens fordringar
och derjemte så belägen att framdeles erforderliga tillbyggnader kunde utan
svårighet och allt för stora kostnader verkställas, beslöt konsistoriet den
7 januari ! 898 tillsätta en komité för åstadkommande af utredning af
möjligheten att bereda medel för en ny biblioteksbyggnad och utsåg till
ledamöter i denna komité professorerna grefve G. K. Hamilton, M. Weibull
och A. M. Alexandersson.

Dessa komiterade inkommo den 20 september 1898 med utlåtande,
hvaruti de såsom plats för en blifvande ny biblioteksbyggnad ifrågasatte
antingen en del af Helgonabacken eller en del af tomterna n:o 277 B och 300
vid Klementstorget och S:t, Petri Kyrkogata eller ock tomterna n:o 22 C
1—3 vid Sandgatan.

Af dessa tomter skulle, enligt af komiterade från vederbörande inhemtade
upplysningar, delen af n:o 277 B och 300 betinga 60,000 kronor
samt tomterna n:o 22 C 1—3 55,000 kronor. Beträffande Helgonabacken
kunde till följd af dess jordnatur — då den vore indelad till biskopslön —
ingen uppgift å priset erhållas, men komiterade hade inhemtat, att en närgränsande
del af Helgonagårdens likaledes till biskopslön indelade säteri

212 Åttonde hufvudtiteln.

år 1886 upplåtits till tomt åt Allhelgonakyrkan mot en årlig afgäld för
tunnland af 31,5 kubikfot spanmål, 1/t råg, 7a korn och l/s hafre, att lösas
efter medelmarkegångspris, samt beräknat, att den årliga afgälden svårligen
komme att öfverstiga 200 kronor.

De fordringar, som bemälde komiterade ansågo framför andra böra
ställas på platsen för en offentlig biblioteksbyggnad, vore ett fritt, mot
eldfara skyddadt läge, skydd för buller och dain samt tillräckligt utrymme
för en framtida utvidgning. Förläggandet af biblioteksbyggnader i offentliga
planteringar ansågo de från dessa synpunkter särdeles lämpligt, och
de påpekade, hurusom med hänsyn härtill platserna valts för kong! biblioteket
i Stockholm och det nya, särdeles mönstergilla biblioteket i Kiel.
Helgonabacken funno de ock synnerligen väl uppfylla nyss omförmälda
fordringar. Planteringen å Helgonabacken vore väl ej, yttrade komiterade,
rättsligt sedt af offentlig natur, men erbjöde dock samma fördelar. Det
funnes ingen sannolikhet för att i det närmaste grannskapet tomter blefve
upplåtna för privatbyggnader, hvilka annars kunde medföra eldfara. Ej
heller funnes något störande grannskap eller någon trafik, som upphvirflade
dam. Platsen vore ock så stor, att utrymme utan svårighet kunde beredas
för lämpliga tillbyggnader, då sådana i en framtid kunde finnas behöfliga.
Såsom en ofördelaktig omständighet skulle möjligen belägenheten i en utkant
af staden kunna anses. Men inom staden Lund funnes öfverhufvud
inga afsevärda afstånd, och Helgonabacken vore enligt komiterades beräkningar
ej mer än omkring 350 meter aflägsen från universitetsplatsen.
Dertill komme, att de akademiska lärarne och de studerande hufvudsakligen
vore boende i stadens nordliga delar och att stadens byggnadsverksamhet,
så vidt den vände sig till förut obebygda tomtplatser, i främsta
rummet vore hänvisad till dessa trakter. Tomterna n:o 277 B och 300
erbjöde till en viss grad samma företräden som Helgonabacken, men en
ökad trafik å det till salu- och marknadstorg upplåtna Klementstorget
kunde dock i framtiden verka ännu mera störande än redan nu vore fallet,
hvartill komme olägenheterna af dam, rök och buller från ej aflägsna
fabriksetablissement och från den närbelägna bangården. Dessa tomter
vore dessutom föga mera centralt belägna än Helgonabacken. Tomterna
n:o 22 C 1—3 vore omgifven af närbelägna höga byggnader, hvaraf eldfara
kunde vållas, och dess beskaffenhet lade hinder i vägen för ett planförslag
med tanke på framtida utvidgning, hvarjemte byggnaden der ej
komme att värdigt framträda. Af dessa skäl och särskilt med hänsyn
till den ekonomiska sidan ansågo komiterade platsen å Helgonabacken förtjena
ett afgjordt företräde.

Med anlitande af de af åtskilliga samhällsmedlemmar sammanskjutna,

Åttonde hnfvudtiteln.

213

nyss omnämnda medel, hvilka stälts till komiterades förfogande, blefvo på
komiterades uppdrag af arkitekten A. Hellerström utarbetade situationsplan,
skizzer och kostnadsförslag, det senare slutande å en summa af 432,814
kronor.

Till beredande af medel härför föreslogo komiterade följande utvägar.

Det af Riksdagen redan beviljade anslaget för ny- och tillbyggnad
af nuvarande bibliotekshuset utgjorde 168,000 kronor. Komiterade ansågo,
att tillstånd borde kunna utverkas dertill, att dessa medel finge användas
för den nya biblioteksbyggnaden, och beräknade dem med besparade
räntor uppgå till 176,000 kronor.

Enligt ett till komiterade lemnadt utdrag af Lunds stadsfullmägtiges
protokoll af den 13 maj 1898 hade fullmägtige, i förhoppning att Lundagård
hädanefter såsom nu måtte förblifva obebygd, beslutit att af stadens
medel anslå 50,000 kronor såsom bidrag till uppförande af en helt ny
universitetsbiblioteksbyggnad på annan tomt än den för en tillbyggnad af
det gamla bibliotekshuset utsedda. Detta anslag skulle fördelas på fem år
och utgå med en femtedel årligen.

Då det nya bibliotekshuset enligt arkitektens beräkning komme
att erbjuda 27,934 löpmeter, under det att nuvarande bokförrådet ej
upptoge mera än 9,000 löpmeter samt ny- och tillbyggnaden beredde en
ökning af 13,450 löpmeter, ansågo sig komiterade med skäl kunna antaga,
att eu ganska lång tid komme att förflyta, innan hela den nya byggnaden
behöfde tagas i anspråk för bibliotekets behof. Då det vidare
var komiterade bekant, att svenska akademien vore i behof af utvidgade
lokaler för sitt ordboksarbete och äfven betänkt på att för ändamålet
låta uppföra egen, mot eldfara betryggande och i öfrigt ändamålsenlig
byggnad, hade komiterade, som insett fördelen af att genom upplåtelse
åt de till en början för biblioteket obehöfliga lokalerna för ett annat
vigtigt vetenskapligt ändamål göra dessa för universitetet inkomstbringande,
utan att dermed olägenheter såsom ökad eldfara m. m. vore
förenade, på grund af muntliga förhandlingar med ordbokens hufvudredaktör
låtit uppgöra förslag till lämplig inredning i en del af den nya
byggnadens öfverstå våning, hvarefter svenska akademien på gjord framställning
tillkännagifvit sin benägenhet att på 10 år öfvertaga ifrågavarande
lokal mot en årlig hyra af 2,000 kronor, dervid tillika den möjlighet
tagits i betraktande, att, när en gång ett slikt hyresaftal kommit till stånd,
det skulle komma att ytterligare förlängas. Enligt ett till konsistorium
sedermera ingifvet utdrag af svenska akademiens protokoll den 15 september
1898 hade akademien beslutit att för en tid af 10 år, räknad frän
den 1 oktober 1901, för ett årligt belopp af 2,000 kronor förhyra en

214 Åttonde hufvndtiteln.

lägenhet i det blifvande universitetsbibliotekshuset, derest en sådan byggnad
komme till stånd, under förbehåll att kostnaderna för lägenhetens uppvärmning
inginge i det nämnda årliga hyresbeloppet, samt förklarat sig
villig att godkänna det på dessa grunder uppgjorda kontrakt, som kunde
komma att till akademien af vederbörande öfverlemnas.

Under förutsättning att en bestämd hyresinkomst sålunda årligen i 10
år kunde påräknas, hade komiterade tagit i öfvervägande, huruvida något
anslag till byggnadsföretaget möjligen kunde erhållas ur akademikassan.
I sammanhang härmed hade till sparbanken i Lund hemstälts, huruvida
jemväl densamma skulle vilja bidraga till vinnandet af ett önskemål, som
flere omständigheter visat vara omfattadt af samhällets lifligaste intresse,
samt för ändamålet räntefritt ställa ett större eller mindre belopp på längre
eller kortare tid till universitetets förfogande att återbetalas med de småningom
inflytande hyresmedlen. Denna hemställan hade sparbanken tillmötesgått
genom att, under förutsättning att det nya bibliotekshuset komme
att förläggas å annan plats i staden än å Lundagård, bevilja 30,000
kronor att af universitetet i högst 20 år räntefritt innehafvas. Genom
att fondera de genom det tioåriga hyreskontraktet inflytande medlen,
som komiterade antagit erlagda förskottsvis årligen, samt genom deras
förräntande efter en räntefot af 4 procent, skulle enligt komiterades beräkning
vid tjugonde årets slut förefinnas en kapitaltillgång, som icke
blott medgåfve återställandet af de 30,000 kronor, som af sparbanken i
Lund öfverlätes åt universitetet för byggnadens utförande, utan äfven ersättandet
af ett anslag derutöfver, hvilket komiterade — med hänsyn till
att staden Lunds ofvannämnda anslag komme att utgå under fem år med
en femtedel hvartdera året och sålunda någon ränteförlust för universitetet
uppkomme, samt jemväl för slutsiffrornas afrundande i det anslag, som
från Riksdagens sida erfordrades — föreslagit till 2,314 kronor, hvarigenom
alltså akademikassans hela tillskott skulle blifva 32,314 kronor, hvaraf
sparbanken i Lund, på sätt nyss nämnts, omedelbart ville tillhandahålla

30,000 kronor.

För beredande af medel att utföra den tillbyggnad till nuvarande
bibliotekshuset, hvartill det beviljade anslaget befunnits otillräckligt, hade,
yttrade komiterade vidare, drätselnämnden alternativt föreslagit utverkandet
af nådigt tillstånd att för denna få använda 20,000 kronor af bibliotekskassan
och högst 14,500 af reservfonden. Komiterade hade så mycket
mindre tvekat att tillstyrka utgåendet af dessa anslag till den nya byggnaden,
som universitetet påtagligen hade större fördel af att få en helt
och hållet ny biblioteksbyggnad, samt dessutom en högst sannolik förlängning
af hyresaftalet med svenska akademien komme att tillföra univer -

Åttonde hufvudtiteln. 215

sitetet medel att, derest så ansåges nödigt, ånyo förstärka de ifrågavarande
fonderna.

De medel, komiterade sålunda ansett kunna stå till buds, uppginge
till 292,814 kronor. Aterstode således att åvägabringa 140,000 kronor,
som icke syntes kunna erhållas på annat sätt än genom ytterligare anslag
af Riksdagen.

För ett förnyadt hänvändande till Riksdagen ansågo komiterade tillräcklig
grund förefinnas redan genom den förändring af sakläget, som
inträdt derigenom, att det för tillbyggnaden afsedda anslaget visat sig
betydligt — med omkring 20 procent — understiga det belopp, som verkligen
erfordrades för dess utförande. Man kunde draga i tvifvelsmål,
huruvida en ytterligare uppoffring af statsmedel borde sättas i fråga för
en anordning, hvilken, såsom innefattande utvidgning af bibliotekslokalerna
genom tillbyggnad, dock måste betecknas såsom ej fullt tillfredsställande,
och skäl vore att taga i öfvervägande, huruvida icke en fullständig nybyggnad
med större fördel läte sig åstadkommas. Omdömet härom åter
måste utfalla helt olika nu än vid den tidpunkt, då fråga om bibliotekslokalernas
utvidgning först väcktes, sedan det visat sig, att betydliga bidrag
till en nybyggnads utförande kunnat erhållas från institutioner på
platsen, och att en del af kostnaden kunde amorteras genom upplåtelsen
af »scriptorium» åt svenska akademien mot årlig hyresersättning. Lunds
stadsfullmägtige och sparbanken i Lund hade af intresse för en för samhället
dyrbar anstalt ej mindre än af estetiska hänsyn utfäst sig bidraga
med afsevärda belopp för att vinna en ändring i den afsedda byggnadsplan;
och man borde, i förlitan på Riksdagens frikostighet för kulturändamål,
hoppas, att Riksdagen skulle bevilja det visserligen i sig betydande,
men jemförelsevis ej höga belopp, som från densamma ytterligare erfordrades
till vinnande af betydelsefulla fördelar för en anstalt, af vigt ej
blott för universitetet utan för hela södra Sverige.

Komiterade hemstälde följaktligen, att konsistoriet ville ingå med
underdånig framställning rörande uppförande af en ny biblioteksbyggnad
och beredande af medel dertill i enlighet med hvad komiterade föreslagit.

öfver detta komiterades förslag inhemtade konsistoriet utlåtande dels
af universitetsbibliotekarien E. Tegnér dels ock af universitetets drätselnämnd.

Bibliotekarien Tegnér, hvilken i likhet med komiterade ansåg uppförandet
af en helt och hållet ny biblioteksbyggnad medföra synnerliga
fördelar, fann ej något att invända mot det föreslagna sättet att dertill
bereda medel. Hvad särskildt beträffade tillskottet ur bibliotekskassan,
hvars årliga afkastning onekligen syntes högst behöflig till täckande af

216

Åttonde hnfyndtiteln.

bibliotekets utgifter för bokinköp m. m., helst som dess inkomster af statsanslag
visat sig år från år mer otillräckliga, ville bibliotekarien dock icke
motsätta sig användandet af denna utväg för vinnande af byggnadsfrågans
snara lösning och förklarade sig med afseende på den i ritningarna angifva
grundplan och inredning ej hafva något väsentligt att anmärka.

Deremot ville bibliotekarien icke biträda komiterades förslag att förlägga
den nya biblioteksbyggnaden å Helgonabacken. Helgonabacken läge,
anmärkte han, i en utkant af staden, och det ökade afståndet komine
säkerligen att medföra olägenheter och tidspillan för de besökande. Dertill
koinme, att denna plats, såsom belägen utom stadsområdet, saknade
gasbelysning och polisbevakning; och trycket i stadens vattenledning vore
icke tillräckligt att verka på vederbörligt sätt, särskilt i en på denna
höjd belägen byggnads öfre våningar, hvilket, förutom andra olägenheter,
i synnerhet medförde fara vid eldsolycka. Äfven ansåge bibliotekarien
denna byggnadsplats genom sin starka sluttning mindre lämplig och hyste
tvekan, huruvida icke markens beskaffenhet kräfde kostsamma åtgärder för
vinnande af byggnadsgrund med tillbörlig fasthet och för utestängande af
fuktighet.

Bibliotekarien ansåg derför, att den af komiterade eventuelt ifrågasatta
platsen å tomterna 277 B och 300 såsom bättre belägen, med god
byggnadsgrund, tillräckligt vattentryck, gasbelysning och möjlighet af tillsyn
genom stadens polisväsen, egde ett afgjordt företräde. Visserligen
blefve kostnaden enligt bibliotekariens beräkning 60,000 kronor högre än
enligt komiterades förslag, men detta borde med hänsyn till fördelarne ej
utgöra något hinder; och hemstälde derför bibliotekarien, att konsistoriet,
med uttalande af den meningen, att byggnaden borde förläggas å den af
honom föreslagna platsen, ville anhålla om ett med 60,000 kronor ökadt,
ytterligare statsanslag.

Drätselnämnden anmärkte, dels att, då det af komiterades utlåtande
icke med visshet kunde slutas, att det lån sparbanken i Lund förklarat
sig villig lemna universitetet att i högst 20 år räntefritt innehafvas, finge
hela denna tid innestå utan årlig amortering, det torde vara klokast att
icke beräkna någon räntevinst å de årliga hyresmedel, hvilka svenska
akademien skulle komma att erlägga, enär de, i den mån de inflöte, måste
användas till amorteringar af sparbank slånet, dels ock att man icke torde
böra i byggnadssumman inberäkna besparade räntor å det redan beviljade
statsanslaget, enär dessa icke kunde till siffran med någon säkerhet angifvas
och för öfrig! nog komine att visa sig nödvändiga till täckande af åtskilliga
för byggnadsföretagets utförande oförutsedda utgifter, hvadan från de
beräknade tillgångarna borde afföras beräknade räntemedel, 10,314 kronor,

Åttonde liutvudtiteln. 217

och summan af det statsanslag, hvarom underdånig framställning skulle
göras, härmed ökas.

Vidare meddelade drätselnämnden:

att, da i universitetets utgiftsstat af den 13 november 1885 akademikassans
tillgångar vore beräknade till 632,101 kronor 93 öre och årliga
afkastningen deraf efter 5 procent till 31,600 kronor, under det att sagda
kassa den 1 januari 1898 egde ett kapital af 721,002 kronor 8 öre, hvaraf
ränteafkomsten för år 1897 uppgått till 34,449 kronor, det på grund häraf
kunde antagas, att akademikassan kunde bära såväl en eventuel utgift å

10,000 kronor, som skulle blifva nödig för återbetalning af lånet hos sparbanken
i Lund, derest det nya bibliotekshusets öfre våning icke komme
att disponeras af svenska akademien för längre tid än tio år, som ock
möjligen uppkommande ränteförlust å belopp, som kassan till äfventyrs
måste förskottera, i följd deraf att det belopp å 50,000 kronor, Lunds stad
för byggnadsföretaget utlofvat, skulle utgå med 10,000 kronor årligen i
fem år, äfvensom den årliga till 200 kronor beräknade afgälden för Helgonabackens
upplåtelse;

att universitetets reservfond, afsedd för täckande af universitetets
vetenskapliga och ekonomiska behof, vid 1898 års början hade ett kapital
af 48,412 kronor 55 öre, hvilket under år 1898 redan icke obetydligt
ökats, hvadan ett tillskott af 14,500 kronor syntes för ifrågavarande ändamål
ur samma fond kunna utgå;

samt att universitetets bibliotekskassa, uppkommen dels genom besparingar
i äldre tider å dåvarande årsanslag, dels ock genom donation
af professorn Ahlman till belopp af 11,253 kronor 57 öre — hvilken
donations årsafkastning enligt donators bestämmelse skulle användas till
inköp af teologisk literatur — den 1 januari 1898 utgjort 41,306 kronor
21 öre eller, om nämnda donationsbelopp derifrån afdroges, 30,052 kronor
64 öre, och att drätselnämnden, särskildt med hänsyn dertill att en ökning
i bibliotekets årsanslag kunde vara att hoppas, ville förorda, att angifna
beloppet 20,000 kronor af bibliotekskassans tillgångar måtte få användas
för ifrågavarande ytterst vigtiga biblioteksändamål.

Ytterligare anförde drätselnämnden, att den vid granskning af ritningarna
och kostnadsförslaget, dervid nämnden biträdts af universitetets
byggnadskonduktör samt öfverlagt med arkitekten Hellerström och byggmästaren
H. O. Forsberg i Lund, ansett 1) att golfven i bokmagasinen
borde framför bokhyllorna förses med s. k. Viktoriaplattor i stället för
cement, hvilket senare medförde en myckenhet dam till skada för böckerna,
2) att källaren borde höjas, så att dess botten icke lades under jordytan,
desto hellre som afsigten vore att i källarvåningen inreda bostad åt biblio Ilik.

till Rikad. Prof. 1900. 1 Sand. I Afd. 28

218

Åttonde hufyudtiteln.

tekets vaktmästare, samt 3) att papp borde anbringas å yttertaket under
skiffer- eller plåtbeklädnaden, genom hvilka åtgärder kostnaden komme att
ökas med 17,346 kronor. Bland kostnaderna borde jemväl inräknas flyttningen
af bibliotekets bokförråd från nuvarande biblioteksbyggnaden till
den nya, hvilken kostnad kunde för summans afrundande anslås till 7,654
kronor, hvarigenom det anslag af statsmedel, som vore erforderligt, blefve
ökadt med ytterligare 25,000 kronor. För öfrigt hade nämnden ej funnit
något att anmärka mot ritningarna eller kostnadsförslaget.

Enligt ‘hvad drätselnämnden tillika meddelade, hade byggmästaren
Forsberg skriftligen förbundit sig att för ett belopp af 386,807 kronor 20
öre utföra arbetet i dess helhet med undantag af kostnaderna för elektriska
ljusledningar, värmeledning, hyllinredning, arkitekt- och kontrollantarfvoden
samt flyttning af bokförrådet. Detta belopp öfverstege visserligen
med 2,647 kronor 20 öre de för ifrågavarande de! af arbetet beräknade
kostnader, men nämnden ansåg, att motsvarande besparingar skulle kunna
göras på annat håll, särskildt i arkitekt- och kontrollantarfvodet.

Uti den af mig förut omförmälda, den 9 november 1898 dagtecknade
framställning från det större akademiska konsistoriet har konsistoriet, efter
redogörelse för de af mig nu omtalade åtgärder, vidare anfört, att konsistoriet
för sin del ansåge, att uppförandet af en helt och hållet ny biblioteksbyggnad
skulle medföra, synnerliga fördelar. I stället för att såsom
en nödfallsutväg sammanbinda den gamla och den nya biblioteksbyggnaden,
skulle genom det nya förslaget åstadkommas ett helgjutet planmessigt
utfördt byggnadsverk, hvilket såväl till det yttre som till sin inredning
kunde vara ett värdigt minnesmärke af vår samtid och ett motstycke till
de många andra vetenskapliga anstalter, som universitetet med tillfredsställelse
och tacksamhet räknade som sin tillhörighet. Forskningsmaterialet
skulle i en sådan lokal blifva lätt tillgängligt, allting kunde der anläggas
i större omfång och institutionen blefve af betydelse icke blott för universitetet
utan för hela den landsända, hvars största offentliga bibliotek
komme att der förvaras. Utrymmet skulle enligt nybyggnadsförslaget
vinna en tillökning af öfver 19,400 löpmeter eller inemot 50 procent mera
än enligt ^byggnadsplanen. De till en början för biblioteket icke nödvändiga
lokalerna komme ej att stå improduktiva, hvarken i ekonomiskt
eller vetenskapligt hänseende, tack vare den föreslagna upplåtelsen af desamma
för svenska akademiens ordboksarbete. Härtill komme att genom
nybyggnad olägenheter undvekes, som vidlådde tillbyggnadsplanen. Det
nära grannskapet till akademiska föreningen med dess eldfarliga teater
innebure alltid en verklig våda för en byggnad med den höjd, hvartill

Åttonde hufvudtiteln.

219

den ifrågavarande skulle uppföras. En vidare utvidgning af bibliotekets
utrymme kunde svårligen åstadkommas på den gamla platsen utan nya
fristående tillbyggnader, som för biblioteksarbetet måste medföra de största
olägenheter, hvaremot den nya byggnaden, förlagd å Helgonabacken, erbjöde
hardt när obegränsade utvidgningsmöjligheter.

Genom uppförande af en ny biblioteksbyggnad komme, har konsistoriet
vidare anmärkt, andra högst afsevärda fördelar att vinnas. Den nuvarande
biblioteksbyggnaden blefve nemligen derigenom disponibel för andra universitetets
behof. Konsistoriet hade från de särskilda fakulteterna och
sektionerna inhemtat utlåtanden angående de behof, för hvilka kräfdes ett
ökadt utrymme; och har konsistoriet i fråga härom anfört följande:

»Sedan det nya universitetshuset blifvit uppfördt, har genom Eders
Kongl. Maj:ts nådiga stadga af den 17 april 1891 seminarieundervisningen
gjorts obligatorisk för filosofiska fakultetens flesta läroämnen. De seminarier,
som sedan åtskilliga år förefunnits inom juridiska och teologiska fakulteterna,
lära väl äfven snart blifva officiel! föreskrifna. Hvad de sistnämnda
beträffar har af den s. k. prestbildningskomitén förslag i detta
syfte nyligen afgifvits. Från såväl teologiska och juridiska fakulteterna
som från humanistiska sektionen har lifligt framhållits behofvet af lokaler
för seminarieundervisningen. Denna undervisning meddelas nu i universitetshusets
lärosalar, i hvilka ock seminariernas fackbibliotek i allmänhet
äro inrymda. Med dessas alltjemt pågående utvidgning blir utrymmet i
lärosalarne otillräckligt, och kunna seminariernas bibliotek och öfningslokaler
långt ifrån hållas tillgängliga i den omfattning behofvet kräfver.
Anskaffandet af nya seminarielokaler torde derför inom kort blifva en
nödvändighet. Genom nuvarande biblioteksbyggnadens ledigblifvande kan
detta behof på ett tillfredsställande sätt fyllas, antingen genom densammas
upplåtande direkt för detta ändamål eller derigenom att geologiska institutionen,
på sätt dess t. f. föreståndare framhållit såsom synnerligen fördelaktigt,
deruti inrymmes och anatomiska institutionens gamla byggnad, som
anvisats till geologiska institutionen, i stället upplåtes till seminarierna.

»Vidare har föreståndaren för universitetets historiska museum samt
mynt- och medaljkabinett framhållit, att historiska museets nuvarande lokal
i källarvåningen under universitetshusets aula är i vjssa hänseenden mindre
lämplig och att eu vida fördelaktigare plats derför kunde beredas i bibliotekshusets
bottenvåning. Mynt- och medaljkabinettets nuvarande lokal i
universitetshusets öfverstå våning är äfven otillräcklig och kan en vida
bättre sådan åstadkommas genom upplåtande af tvenne rum i bibliotekshusets
tredje våning, hvaruti denna samling förr varit inrymd, och i hvilka
de för myntkabinettets räkning iakttagna anordningarna ännu äro bevarade.

220 Åttonde hufvudtitelu.

»Genom dessa institutioners förflyttning till gamla bibliotekshuset
vinnes äfven ett ökadt utrymme och lämpligare lokaler för uniyersitetets
konstsamlingar, hvars t. f. föreståndare framhållit det alltjemt stegrade
behofvet häraf.

»Konsistoriet anser sig icke i detta sammanhang kunna ingå på en
närmare granskning af den olika vigten af dessa behof eller framlägga
något detaljerad! förslag om gamla bibliotekshusets användning för deras
tillfredsställande. Men af det redan anförda torde tillräckligt tydligt
framgå, att samtliga lokaler i gamla bibliotekshuset, om detsamma genom
uppförandet af ett nytt blifver disponibelt, äro erforderliga för sådana
behof af ökadt utrymme, hvarför eljest anslag inom den närmare framtiden
måste begäras.»

Under nu omförmälda förhållanden har konsistoriet ansett det vara
sin pligt att göra underdånig framställning om beredande af medel för en
ny biblioteksbyggnad. Den behöfliga summan vore, fortsätter konsistoriet,
visserligen i och för sig icke obetydlig, men med hänsyn till de störa fördelar,
som genom dess beviljande kunde uppnås, måste den anses synnerligen
billig. Lunds stad och sparbanken i Lund hade genom att med en
beredvillighet, som kanske icke vid ett annat tillfälle och i ett annat sammanhang
kunde påräknas, anslå medel åstadkommit en högst afsevärd
minskning i det statsanslag, som eljest blefve behöflig!, och genom uthyrandet
af vissa delar af den ifrågasatta b}Tggnaden åt svenska akademien
vunnes ytterligare besparing. Tillfredsställandet af åtskilliga andra behof
af ökadt utrymme och förbättrade lokaler vore ju äfven ett tungt vägande
skäl.

Beträffande läget för den ifrågavarande byggnaden finner konsistoriet
Helgonabacken afgjordt vara att föredraga framför hvarje annan plats,
som konsistoriet ansett kunna ifrågasättas. Vid undersökning, som arkitekten
Hellerström verkstält, har grunden befunnits vara af utmärkt beskaffenhet,
åtgärder äro å bane att öka effektiviteten af staden Lunds
vattenledning, och om biblioteksbyggnaden uppföres å ifrågavarande plats,
anser konsistoriet, att gatubelysningen och polisuppsigten inom kort komma
att dit utsträckas. Det i alla händelser obetydliga afståndet finner konsistoriet
ej komma att. utgöra någon vidare olägenhet. Framför allt påpekar
konsistoriet, att hvarje annan plats genom kostnaden för förvärfvande
af tomt ansenligt komme att öka utgifterna.

Hvad angår komiterades förslag att bereda medel för byggnadens
utförande delar konsistoriet drätselnämndens mening, att såsom tillgångar
för byggnadsföretaget ej bör beräknas ränta å det redan beviljade byggnadsanslaget,
ej heller å de från svenska akademien inflytande hyresmedel,

Åttonde liufvudtiteln.

221

detta så mycket mindre, som enligt protokoll vid styrelsens för sparbanken
i Lund sammanträde den 9 augusti 1898, hvilket protokoll kommit
konsistoriet till hända efter det komiterade afgifvit sitt betänkande, styrelsen
besluta att, under förutsättning att det nya bibliotekshuset komme
att förläggas å annan plats i staden än å Lundagård, till universitetet
mot behörig förbindelse, som af sparbanken godkändes, utlemna ett räntefritt
lån å 30,000 kronor att amorteras under loppet af högst 20 år.

Härigenom skulle det belopp, som bör förskotteras af akademikassan,
komma att utgöra 30,314 kronor och det af komiterade beräknade belopp
af erforderligt statsanslag ökas med i rundt tal 10,000 kronor.

Äfvenledes anser konsistoriet att, i enlighet med drätselnämndens
anmärkning, golfven på ömse sidor om bokhyllorna böra förses med viktoriaplattor,
att källaren bör höjas, så att dess botten icke ligger under jordytan,
samt att papp bör anbringas å yttertaket under skiffer eller plåtbeklädnaden,
äfvensom att utgifterna för flyttningen af bibliotekets bokförråd
från nuvarande bibliotekshuset till det nya böra ingå i kostnadsförslaget,
hvilket genom dessa åtgärder höjes med ytterligare 25,000
kronor.

Konsistoriet har på grund af hvad sålunda anförts i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder täckas

dels medgifva, att en ny byggnad för Lunds universitets bibliotek må
uppföras i enlighet med nämnda af arkitekten Hellerström uppgjorda situationsplan,
ritningar och kostnadsförslag med de af konsistoriet angifna
förändringar och tillägg för en beräknad kostnad af 457,814 kronor, med
rätt att såväl i situationsplanen vidtaga nödiga jemkningar som vid byggnadens
utförande göra nödiga och nyttiga mindre ändringar, hvarigenom
kostnaderna icke höjas;

dels af Riksdagen utverka, att det redan beviljade anslaget till en
ny- och tillbyggnad för bibliotekshuset må för den nya byggnaden användas
;

dels medgifva, att det af stadsfullmägtige i Lund beviljade anslag,

50,000 kronor, och det af sparbanken i Lund erbjudna lån, 30,000 kronor,
må på uppgifna vilkor mottagas; att af akademikassan må såväl förskotteras
ett belopp af 30,314 kronor, hvaraf dock 30,000 kronor
skulle genast ersättas med ofvannämnda lån, hvilket skulle amorteras med
den af svenska akademien inflytande hyra för en del af den nya byggnaden,
som ock utbetalas dels den ränteförlust, hvilken uppkomme derigenom
att det af staden Lund utfästa bidrag komme att fördelas på 5 år, dels
de framtida amorteringar å sparbankslånet, livilka möjligen ej komme att
betäckas genom influtna hyresmedel, dels ock den årliga afgäld, som

222

Åttonde hutvudtiteln.

komme att erläggas för upplåtandet af byggnadsområde å Helgonabacken;
samt att af universitetets bibliotekskassa må utgå till byggnadsföretaget
ett belopp af 20,000 kronor och af dess reservfond ett belopp af högst

14,500 kronor;

dels ock af Riksdagen utverka ett ytterligare anslag för ändamålet
af 175,000 kronor.

Vid framställningen har fogats dels kopia af en utaf stadsingeniören
A. O. I. Jakobsson den 16 april 1898 upprättad karta öfver det jordområde,
som i nordost närmast angränsar staden Lund, å hvilken kopia plats
för den ifrågasatta nya biblioteksbyggnaden finnes utmärkt å Helgonabacken,
dels förutnämnda, af arkitekten Hellerström upprättade ritningar
med tillhörande kostnadsförslag, slutande å ett belopp af 432,814 kronor.
Enligt de bland ritningarna befintliga planerna äro i källarvåningen inrymda,
jemte ångpannerum och kolförråd, bostadslägenhet af tre rum och
kök m. m., packrum och bokupplag. Bottenvåningen innehåller, bland
annat, två läsesalar, låneexpedition och rum för bibliotekarien, hvilka fyra
lokaler sträcka sig upp genom första halfvåningen, vidare arbetsrum, bokmagasin
och visningsrum. I fjerde och femte halfvaningarna finnas arbetsrum
och »scriptorium». Andra och tredje halfvåningarna upptagas
uteslutande af rum för boksamlingen. Derjemte äro betydande delar af
såväl källarvåningen och bottenvåningen som fjerde och femte halfvåningarna
reserverade för boksamlingen.

Beträffande kostnadsförslagets slutsumma bör jag nämna, att deri ingå
utgifterna för anläggning af elektriska ljusledningar och värmeledning samt
arkitekt- och kontrollantarfvoden.

Kanslern för rikets universitet, som till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade
konsistoriets nu af mig omförmälda framställning, yttrade dervid,
bland annat, att den nya, nu föreslagna byggnaden för universitetsbiblioteket
syntes med afseende på ändamålsenlighet, utrymme och trygghet
erbjuda vida större fördelar än den nuvarande med dess ifrågasatta tillbyggnad
och väl vara värd de ökade kostnader, som kräfdes. Då derjemte
genom antagande af det nu framlagda förslaget universitetet i det
gamla bibliotekshuset skulle erhålla lokaler för ändamål, hvartill eljest
nybyggnader skulle erfordras, funne kanslern det nya förslaget till lösning
af frågan innebära så beaktansvärda fördelar och ett så afgjordt företräde
framför det äldre förslaget, att kanslern ansåge sig ega fullgiltig anledning
att på det kraftigaste förorda konsistoriets ifrågavarande framställning.

Åttonde hufvudtiteln.

223

I ärendet hördes till en början öfverintendentsembetet. Denna myndighet
förklarade sig biträda konsistoriets mening rörande behofvet af åtskilliga
tillägg till de ifrågavarande ritningarna m. m. Mot dessa ritningar anmärkte
embetet vidare för sin de], att, på sätt embetet låtit medelst tilläggsblad
till ritningarna närmare utmärka, stora trappan borde dels, för att blifva
mindre brant, något förändras, dels, för erhållande af bättre belysning,
förses med takfönster. Tillika borde den utbygda läsesalens yttertak
höjas, och då fasaderna enligt embetets åsigt icke vore rätt tillfredsställande
ur monumental synpunkt, syntes dessa böra, innan ritningarna definitivt
antoges, undergå erforderlig omarbetning i nämnda hänseende.
Öfverintendentsembetet, som ansåg den af konsistoriet påyrkade ökning i
kostnadsförslagens slutsumma vara af behofvet påkallad, anmärkte slutligen,
att, om än sagda förslag icke kunde med hänsyn till de högt uppdrifna
prisen på byggnadsmaterialier och arbetsbiträden anses vara synnerligen
högt beräknadt, byggnaden i fråga dock borde, derest vid arbetets
detaljerade utförande möjliga förenklingar vidtoges samt om djupet
till grundbotten icke befunnes större, än ritningarna utvisade, och ej heller
behöfde förstärkas, kunna verkställas för det angifna kostnadsbeloppet,
hvilket icke heller genom de af embetet föreslagna förändringarna behöfde
öfverskridas.

Härefter anbefaldes kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande,
i ärendet afgifva underdånigt utlåtande. Med anledning deraf hörde
kammarkollegium biskopen i Lunds stift, såsom indelningshafvare vid Helgonabacken,
domkapitlet i Lund samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län. Af dessa yttrade biskopen, att han, från sin synpunkt
såsom indelningshafvare, ej hade något att invända mot det föreliggande
nya förslaget, under förutsättning att till biskopen i Lunds stift komme att
erläggas en efter vederbörlig uppskattning faststäld årlig afgäld och att
med tomtens öfverlåtande äfven komme att följa förpligtelse för universitetet
att hålla den i en eller annan form afsöndrade delen af Helgonabacken
i värdigt och prydligt skick.

Domkapitlet åter förklarade sig icke hafva något att erinra mot den
ifrågasatta upplåtelsen, under vilkor att det till upplåtelse afsedda jordområdet
blefve i behörig ordning uppmätt och kartlagdt, att den årliga
afgälden derför, efter indelningshafvarens hörande, af Eders Kongl. Majits
befallningshafvande på förslag af skattläggningsinän bestämdes, samt att
universitetet tillförbundes att, om och när sådant ansåges behöfligt och
påkallades, på sin bekostnad uppsätta och underhålla lämplig hägnad omkring
området.

224

Åttonde hufvudtiteln.

Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande slutligen uttalade sig i öfverensstämmelse
med indelningshafvare och domkapitlet.

Kammarkollegium tillkännagaf för sin del i afgifvet underdånigt utlåtande,
dervid de af kollegium infordrade yttranden bifogades, att enligt
de handlingar, som legat till grund för nådiga resolutionen den 22 december
1876 angående lönereglering för biskopen i Lunds stift, den så
kallade Helgonabacken utgjorde en del af de säteriet n:r 1, 3V2 mantal
Helgonagård tillhöriga, jemlikt samma resolution biskopen på lön anslagna
helgona- eller biskopsvångarna; att Eders Kongl. Maj:t den 1 maj 1885
medgifvit, att dessa vångar finge på 20 år från 1886 års fardag utarrenderas
efter de grunder och på det sätt, som nådiga brefvet den 11 juli
1862 bestämde, men att Helgonabacken, som utgjorde en parkanläggning,
likväl — såsom jemväl syntes framgå af taxerings- och mantalslängderna
— undantagits från arrendet och fortfarande innehades af biskopen i Lunds
stift: samt att genom nådiga bref den 9 oktober 1868 och den 11 december
1885 afsöndringar förut egt rum från n:r 1 Helgonagård till utvidgning
af folkskolelärareseminariets trädgård och till plats för kyrka.

I öfrig! anförde kammarkollegium, att, för såvidt Eders Kongl. Maj:t
funne ny biblioteksbyggnad böra uppföras på den föreslagna platsen,
kollegium icke hade något att erinra vid att den för berörda ändamål
erforderliga mark, hvars storlek och läge det ankomme på Eders Kongl.
Maj:t att efter framdeles skeende anmälan bestämma, finge från Helgonabacken
för alltid afsöndras, dock under vissa af kollegium angifna vilkor.
Dessa vilkor sammanfalla med dem, som af indelningshafvaren och domkapitlet
uppstälts, med tillägg att afgälden, hvilken borde fullt motsvara
den minskning i inkomster, som genom afsöndringen tillskyndades indelningshafvaren,
skulle bestämmas i spanmål eller annan räntepersedel och lösas
efter tioårigt medelmarkegångspris samt att, derest träd eller buskar för
biblioteksbyggnaden måste afrödjas, desamma skulle reserveras för boställets
behof.

Vid sin under september månad 1899 gjorda underdåniga anmälan
af de anslagsbehof, det akademiska konsistoriet önskade framburna
till 1900 års riksdag, har konsistoriet erinrat om nu omförmälda
nybyggnadsfråga. Dervid har konsistoriet emellertid uttalat betänkligheter
mot den föreslagna åtgärden att af bibliotekskassan och
reservfonden bidraga med vissa föreslagna belopp. Denna åtgärd afsåg,
säger konsistoriet, att med anlitande af alla möjliga utvägar minska
beloppet af det statsanslag, som blefve nödvändigt. Mot densamma kunde
invändas, dels att afkastningen af bibliotekskassans kapital vore afsedd

Åttonde hufvudtiteln.

225

för bokinköp, dels ock att försvagandet af reservfonden, hvars anlitande
för betydliga utgifter till andra ändamål vore att emotse, medförde, att,
derest genom ytterligare stegring i pris å materialier och arbetslöner någon
brist i anslaget skulle uppstå, denna svårligen kunde täckas af reservfonden,
under det att universitetet icke egde andra medel, som kunde
derför disponeras.

Konsistoriet har derför numera hemstält, att, med uteslutande af bidragen
från bibliotekskassan och reservfonden, ett statsanslag må för
ändamålet af Riksdagen utverkas med ett till 210,000 kronor jemnadt
belopp.

Bibliotekarien Tegnér, med hvilken professorn C. V. L. Chariter förenat
sig, har, med instämmande i öfrigt i konsistoriets förändrade anslagsyrkande,
förklarat sig vidhålla sin förut uttalade mening om Helgonabackens
olämplighet. såsom plats för det nya bibliotekshuset.

Kanslern för rikets universitet har vid underdånigt öfverlemnande af
konsistoriets ändrade hemställan giort gällande, att framställningen till
Riksdagen bör begränsas till det förut afsedda beloppet, 175,000 kronor.
Skulle dock en af konsistoriet gjord framställning om ökning med 9,000
kronor i bibliotekets årsanslag för bokinköp m. in. icke vinna nådigt afseende,
anser kanslern, att bidrag från universitetets bibliotekskassa icke
bör tagas i anspråk för den nya biblioteksbyggnaden. Ökningen i statsanslaget
borde i sådant fall sättas till 195,000 kronor.

Behofvet af ökadt utrymme för universitetsbiblioteket i Lund är redan
tillförene ådagalagdt och af Riksdagen genom bifall till Eders Kongl.
Maj:ts år 1897 i ämnet gjorda framställning erkändt. Det har nu visat
sig, att den förut afsedda utvägen för tillgodoseende af nämnda behof
skulle kräfva väsentligt större kostnader än som beräknats — utan tvifvel
en följd af de senare årens höjda arbets- och materialpris. Det är då naturligt,
att man tagit i öfvervägande den yppade möjligheten att på en
ny väg, visserligen med ganska mycket ökade kostnader, vinna vida större
fördelar, än det gamla förslaget innebar, samt försätta hela biblioteksinstitutionen
i ett modernt och för en lång framtid fullt tillfredsställande
skick. Detta önskemål synes mig obestridligen varda uppnådt genom antagandet
af den nu framlagda planen till nybyggnad. Tillika har af
konsistoriet med rätta framhållits, hurusom detta nybyggnadsförslag, vid
sidan om bibliotekets intressen, medför afsevärda fördelar till förmån för
andra institutioners behof, ity att deras kraf på nya eller ökade lokaler
kan utan särskild kostnad för ny byggnad tillgodoses genom upplåtelse af
Bill. till Riksd. Vrål. 1900. t Sami. 1 Afd. 29

226

Åttonde hufvudtiteln.

lägenheter, hvilka vid bibliotekets förflyttning blifva lediga. Jag anser
fördenskull kraftiga skäl tala för att, med öfvergifvande af den förut beslutade
ny- och tillbyggnaden, söka genomföra den nu ifrågasatta planen
till en fullständig nybyggnad. Vidkommande särskildt den föreslagna
platsen för det nya bibliotekshuset flnner jag de i afseende härå gjorda
invändningarna sakna betydelse.

Hvad härefter beträffar beredandet af de enligt uppgjordt kostnadsförslag
erforderliga medel för nybyggnadens utförande är jag af den åsigt,
att man för ändamålet ej'' bör anlita den s. k. bibliotekskassan, hvilken
tvifvelsutan är väl behöflig för sitt egentliga ändamål. Att så förhåller
sig, framgår redan deraf, att hemställan gjorts, att Eders Kongl. Maj:t
måtte hos Riksdagen begära ökning med 9,0U0 kronor i anslaget för bokinköp
m. in. Jag har derför och då jag icke ansett mig böra för närvarande
tillstyrka någon framställning till Riksdagen i berörda afseende,
anslutit'' mig till kanslerns i hans senaste yttrande i frågan alternativt uttalade
mening att, utöfver förutnämnda af Riksdagen anvisade anslag af

168,000 kronor, ett belopp af 195,000 kronor bör äskas af Riksdagen. Det
sålunda ifrågasatta nya statsanslaget torde kunna fördelas å två år.

I öfrigt torde Eders Kongl. Maj:t finna hinder icke möta för nådigt
tillstånd att på af konsistoriet angifvet sätt fylla den erforderliga summan.
Ej heller torde någon betänklighet finnas vid att, i enlighet med kamniarkollegii
förslag, afsöndra och mot afgäld från akademikassan upplåta det
område af Helgonabacken, som kan varda bestämdt till nödigt utrymme
för biblioteksbyggnaden. Dessa frågor lära dock först sedan Riksdagen
beslutit angående erforderligt statsanslag böra af Eders Kongl. Maj:t
till afgörande företagas.

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels medgifva, att det af Riksdagen år 1897 beviljade extra anslag
af 168,000 kronor till ny- och tillbyggnad för biblioteket vid universitetet
i Lund må i stället användas för uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med derför nu uppgjorda ritningar och förslag, af en till Helgonabacken
förlagd nybyggnad för nämnda bibliotek,

dels ock för samma nybyggnad bevilja ett ytterligare extra anslag
af 195,000 kronor samt häraf på extra stat för år 1901 anvisa 100,000
kronor.

Åttonde hutvudtiteln.

227

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

I skrifvelse till kanslern för rikets universitet har lärarekollegiet vid [61.J
karolinska mediko-kirurgiska institutet hemstält om utverkande å ordi-^««n««»« vid
narie stat af anslag till belopp af 900 kronor till arfvode åt en ärnanuens
vid institutets medicinska poliklinik å serafimerlasarettet.

Såsom skäl för berörda hemställan har kollegiet anfört: För att det
rikhaltiga materialet å den medicinska polikliniken skulle kunna vederbörligen
tillgodogöras vid den medicinska undervisningen, erfordrades med
nödvändighet, dels att detsamma för nämnda ändamål behörigen ordnades
så att de vigtiga, för undervisningen lämpliga sjukdomsfallen blefve skilda
från de oväsentliga och för undervisningen oanvändbara, dels ock att
vederbörande lärare vid sjelfva demonstrationerna erhölle nödig hjelp och
handräckning. Såväl det ena som det andra af nämnda vilkor förutsatte
emellertid tillgång på kunnigt biträde, och något sådant funnes icke,
derest ej en särskild amanuens blefve anstäld å polikliniken. Den kliniska
amanuensen och underläkaren å lasarettet vore nemligen fullt upptagna
vid kliniken och sjukvården i sjukrummen, hvartill komme att den polikliniska
undervisningen vidtoge omedelbart efter den kliniska och att
alltså sjukmaterialet å polikliniken måste vara ordnadt redan innan kliniken
slutat. Dessutom måste polikliniken fortgå äfven de dagar i veckan,
då poliklinisk undervisning ej meddelades, enär i motsatt fall, eller om
allmänheten icke hade tillfälle att dagligen erhålla råd och hjelp å polikliniken,
det för undervisningen värdefulla polikliniska materialet snart
skulle utsina. Många för undervisningen i hög grad vigtiga fall förekomme
nemligen äfven de dagar, då någon undervisning icke meddelades,
men de besökande hänvisades då till undervisningstiderna, och derigenom
kunde tillgången på lämpligt material alltjemt uppehållas. — Visserligen
hade äfven å den medicinska polikliniken särskilda amanuenser varit anstälda,
men något bestämdt arfvode för dem funnes icke, utan lärarekollegiet
hade, då någon ersättning billigtvis borde dem tillkomma, sökt
bereda sådan genom stipendier från en af institutets fonder, afsedd för
vid institutet studerande medicine kandidater. Men oafsedt att ifrågavarande
stipendiebelopp vore ganska ringa och icke kunde beräknas alltid
vara att tillgå för nu omförmälda ändamål, enär de vore donerade, icke
för att användas till arfvoden vid vissa befattningar, utan för att tjena
som belöning och uppmuntran för flit och framgång i studier, medförde
äfven begränsningen i donationsmedlens disposition till allenast medicine

228

Åttonde lmfvudtiteln.

kandidater stora svårigheter för erhållande af lämpliga polikliniska amanuenser,
och några medel, som kunde användas såsom ersättning åt medicine
licentiater för uppehållande af araanuensbefattning vid polikliniken,
egde institutet icke till sitt förfogande. Det läge emellertid i sakens natur,
att i allmänhet afslutad medicinsk kurs borde vara erforderlig för nämnda
befattning, derest materialet skulle kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodogöras
för undervisningen.

Jemväl universitetskanslern framhåller den stora vigten af att nu
ifrågavarande anslag beviljas.

Af hvad sålunda förekommit anser jag den nu ifrågavarande amanuensens
behöflighet vara till fullo ådagalagd, men då jag ej finner skäl
att, åtminstone för närvarande, tillstyrka det erforderliga anslagets äskande
på ordinarie stat, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till arfvode åt en amanuens vid karolinska
mediko-kirurgiska institutets medicinska poliklinik å serafiinerlasarettet
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 900 kronor.

162.] Med anledning af lärarekollegiets vid karolinska mediko-kirurgiska

Amanuens odinstitutets derom gjorda framställning har universitetskanslern jemväl i
%Ji/Wtei™»."underdånighet hemstält om utverkande af ett anslag å 900 kronor till
arfvode åt en amanuens vid institutets oftalmiatriska poliklinik å serafimerlasarettet.

I lärarekollegiets berörda framställning anföres hufvudsakligen följande.

Under de senaste tio åren hade antalet besökande å ögonpolikliniken
nästan för hvarje år betydligt ökats. Intill början af år 1889 kunde
den under klinikchefens ledning skötas af underkirurgen vid sidan af den
kirurgiska polikliniken. Då vid början af nämnda år eu särskild amanuens
i oftalmiatrik tillsattes i sammanhang med den kort förut inrättade
särskilda undervisningen i oftalmiatrik, öfvertog denne amanuens äfven
den befattning vid ögonpolikliniken, som dittills ålegat underkirurgen.
Till följd af det ökade patientantalet hade det emellertid snart blifvit
omöjligt för den kliniske amanuensen att ensam tjenstgöra både vid kliniken
och polikliniken i oftalmiatrik, och vid hans sida måste derför
ställas eu poliklinisk amanuens, som med honom delade arbetet på polikliniken.
Huru patientantalet å polikliniken under de senaste tio åren
vuxit, frainginge af följande uppgifter:

Åttonde hufvudtiteln.

229

År	1889	var	antalet patienter	2,015	och operationer	213
»	1890		»	»	2,129	»	»	177
»	1891	»		»	2,009	»	»	170
»	1892		»	»	2,228	»	»	225
»	1893		»	»	2,526	»	»	341
»	1894	»	»	»	2,769	»	»	268
	1895	»	»	»	3,198	»	»	325
»	1896	»	»	»	3,740	»	»	347
»	1897	»	»	»	4,014	»	»	232
»	1898		»	»	4,144	»		252.

Då emellertid en stor del af dessa patienter besökte polikliniken flere
gånger, många till och med dagligen under flere månader, torde antalet
besök böra uppskattas till 3 å 4 gånger mera än antalet patienter. Hvilken
betydelse den på detta sätt växande polikliniken skulle hafva för undervisningen,
vore uppenbart. Ej nog med att sjukmaterialet derstädes
användes tre dagar i veckan under de tider, då den obligatoriska undervisningen
påginge, utan äfven eljest besöktes polikliniken dagligen af
medicine kandidater under längre eller kortare tid, då de under vederbörlig
tillsyn och ledning öfvade sig med undersökning af ögonsjuka,
användande af ögonspegeln, bestämmande af glasögon, receptskrifning och
dylikt. Allt detta hade medfört ökade anspråk på den polikliniske amanuensen.
Honom ålåge det i första hand mottaga, undersöka och i journalen
införa de ögonsjuka, om dem göra anteckningar, lemna dem den
första behandlingen, assistera vid och sjelf utföra operationer, utvälja de
patienter, som lämpade sig för undervisningen, biträda vid handledande af
de studerande, lemna dem råd och upplysningar vid undersökningen af
de ögonsjuka m. m. Hans dagliga arbete, helg- och söckendag, kräfde
numera 4 å 5 timmar. Då emellertid ingen som helst direkt ersättning
eller godtgörelse leinnades amanuensen för hans myckna arbete samt till
och med den rätt till tjenstårsberäkning, hvaraf han förut varit i åtnjutande,
genom nådiga kungörelsen den 19 oktober 1894 blifvit honom beröfvad,
hade det naturligtvis varit förenadt med ej ringa svårighet att till
platsen i fråga erhålla lämpliga personer. Endast undantagsvis hade någon
medicine licentiat befunnits villig åtaga sig tjensten, och densamma hade derför
i allmänhet måst uppehållas genom medicine kandidat. Denne, som
behöfde använda en del af sin tid till examensstudier, hade vanligen ej
kunnat stanna längre tid vid ifrågavarande befattning, utan leinnat den
efter några månader, så snart han sjelf blifvit nödtorftligen utbildad i
specialfacket. Huru täta ombytena varit, framginge deraf att, sedan amu -

230 Åttonde hufvudtitelu.

nuensbefattningen år 1892 inrättades, ej mindre än 17 olika personer
beklädt densamma. Ett så ofta inträffande ombyte kunde emellertid icke
vara till båtnad vare sig för behandlingen af de sjuke eller för undervisningen
i ämnet. Det vore synnerligen önskligt, dels att till amanuens vid
polikliniken erhölles en medicine licentiat, dels ock att tjensten under
längre tid, än hittills varit fallet, uppehölles af en och samma person.
Dessa önskningsmål skulle utan tvifvel uppnås, derest det begärda anslaget
blefve beviljadt.

Behofvet af nu ifrågakomna amanuenstjenst, som redan under flere
år upprätthållits af personer, hvilka derför ej åtnjutit någon direkt ersättning,
anser jag vara obestridligt. För att kunna för platsen förvärfva
fullt kompetenta personer och undvika allt för täta ombyten derå torde
emellertid vara nödvändigt, att åt dess innehafvare någon ersättning beredes.
Jag får derför i underdånighet hemställa, det Eders Kong! Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att till arfvode åt en amanuens vid karolinska
mediko-kirurgiska institutets oftalmiatriska poliklinik å serafimerlasarettet
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 900 kronor.

[63.] Med anledning af vederbörandes anhållan om fortfarande anslag till

Amanuens »^arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurqiska institutets ännekliniken,
kologiska klinik, lör hvilket ändamål anslag under en följd af år bevil jats,

får jag tillstyrka, att Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till arfvode åt eu dylik amanuens jemväl för år 1901 på extra stat
anvisa ett belopp af 900 kronor.

[64.] De skal, som föranledt Eders Kongl. Maj:ts under flere föregående år

Klmbtrn-fÖr k.os Riksdagen gjorda och af densamma bifallna framställningar om anslag
sjukdomar. till uppehållande saväl af den pediatriska kliniken vid Kronprinsessan
Lovisas vardanstalt för sjuka barn som af en pediatrisk poliklinik i hufvudstaden,
ega, på sätt af vederbörandes förnyade framställning i ämnet framgår,
fortfarande giltighet. Fördenskull hemställer jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901
anvisa:

till en pediatrisk klinik vid Kronprinsessan Lovisas vård -

anstalt för sjuka barn........................................................... kr. 1,800: —

5 en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm .............. » 2,800: —

under vilkor, hvad sistnämnda anslag beträffar, att Stockholms stad för
polikliniken tillskjuter samma belopp för år 1901.

Åttonde hufvudtiteln.

231

Vidare hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riks- [65.]
dagen, att ett anslag å 1,500 kronor må, i likhet med hvad för de Teckningar i
senare åren egt rum, på extra stat för år 1901 beviljas till bekostande afvtändamåua
teckningar i vetenskapliga ändamål vid karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Enär det vid de senaste riksdagarne beviljade anslag af 500 kronor [66.]
till anskaffande och underhåll af materiel för oftalmiatriska kliniken vid Materiel för
karolinska mediko-kirurgiska institutet fortfarande är behöflig!, får jag i0^tUnikén.La
underdånighet tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för omförmälda ändamål på extra stat för år 1901 anvisa samma belopp
eller 500 kronor.

På Eders Kongl. Maj:ts framställning beviljade 1899 års riksdag [67.]
medel för aflönande af en vaktmästare vid karolinska mediko-kirurgiska Vaktmästareinstitutets
bakteriologiska laboratorium. bakteriologiska

Redan i skrifvelse till universitetskanslern den 16 november 1898 laboratoriet.
anhöll institutets lärarekollegium om utverkande af ett anslag å
500 kronor till aflönande af ett vaktmästarebiträde vid bakteriologiska
laboratoriet, dervid kollegiet hänvisade på åtskilliga allmänt kända händelser,
som nyss förut inträffat vid ett bakteriologiskt laboratorium i Wien
under derstädes pågående undersökningar af pestbacillen och hvilka händelser
ytterligare ådagalagt, huru i hög grad vigtigt det vore, att vid de
bakteriologiska laboratorierna iakttoges den största möjliga renlighet ocli
noggrannhet, på det att icke de smittämnen, som vid dessa laborationer
användes, skulle spridas till dem, som vore sysselsatta med laborationerna,
eller andra, utomstående personer.

I skrifvelse till universitetskanslern den 6 september 1899 har lärarekollegiet
förnyat sin berörda anhållan och dervid anfört, att de arbeten,
som vid det bakteriologiska laboratoriet måste öfverlemnas åt vaktmästare,
vore i hög grad tidsödande, isynnerhet vid vissa tider, då laborationerna
för undervisningsändainål påginge och laboranternas antal kunde uppgå
till mer än 20 samtidigt. Särskilt under dessa hvarje termin återkommande
perioder af ökadt arbete vore i och för rengöringen af lokalerna,
diskning af kulturkärl m. m. ett biträde åt vaktmästaren af behofvet påkalladt
för att så mycket som möjligt förekomma smittämnenas spridning.

Universitetskanslern har vid anmälan af institutets anslagsbehof tillstyrkt
bifall till lärarekollegiets nu nämnda framställning.

232 Åttonde hufvudtiteln.

_ Med anledning af livad sålunda förekommit hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kong! Maj:ts täcktes föreslå Riksdagen att till aflönande
af ett vaktmästarebiträde vid institutets bakteriologiska laboratorium
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 500 kronor.

[68.] I protokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 januari 1899 linnes om *

al‘~ förmäld en af lFirarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
rieiansiaget. gjord Iramstallnmg om anvisande af medel för täckande af den under år
1897 uppkomna bristen i institutets allmänna materielanslag. Enligt hvad
institutets räkenskaper för nämnda år utvisade, utgjorde bristen 2,689
kronor 69 öre. Denna siffra innehöll emellertid icke hela den under år
1897 uppkomna bristen, då två poster, upptagande närmare omförmäld
tryckningskostnad till sammanlagd t belopp af 1,691 kronor, kommit att
inflyta i 1898 års räkenskaper, ehuru de bort upplagas i räkenskaperna
för ar 1897. Lärarekollegiet hemstälde derför, att framställning måtte
göras hos Riksdagen om anvisande af 4,380 kronor 69 öre till fyllande
af berörda brist.

Da fragan om betäckande af den del af den angifna bristen, som
afsag poster ingående i 1898 års räkenskaper, icke lämpligen syntes böra
göras till föremål för ompröfning, innan sistnämnda års räkenskaper behörigen
afslutats, tillstyrkte jag vid ärendets underdåniga föredragning
nadig^ proposition, afseende allenast fyllande af den brist, som å anslaget
uppstått enligt 1897 års räkenskaper.

Denna min ^underdåniga hemställan behagade Eders Kongl. Maj:t
gilla, och den nådiga propositionen i ämnet blef af 1899 års riksdag bifallen.

Sedan räkenskaperna för år 1898 numera blifvit afslutade, hemställa
såväl lärarekollegiet som universitetskanslern, att af Riksdagen måtte äskas
erforderliga medel för täckande af den del af bristen i institutets allmänna
materielanslag för år 1897, hvilken afser poster, ingående i 1898
års. räkenskaper; och får jag i underdånighet tillstyrka, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att lör sådant ändamål på extra stat för
år 1901 anvisa ett belopp af 1,691 kronor.

Allmänna läroverken och. pedagogierna.

[69.] För att äfven under år 1901 må beredas tillfällig löneförbättring åt

Tillfällig Unt-lärame vid de allmänna läroverken och pedagogierna, att utgå efter samma
förbättring, grunder som för innevarande år, hemställer jag i underdånighet, att

Åttonde It n fynd titeln.

23:;

Eders Körtel. Maj:t täcktes föreslå, Riksdagen att på extra stat för år 1901
anvisa enahanda belopp, soni för ändamålet är i detta års riksstat uppfördt,
eller 429,725 kronor.

Till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken anvisade 1899 års riksdag på extra stat för innevarande år
131,800 kronor. Det har emellertid visat, sig, att det anslag af 2,000
kronor till aflöning af en extra ordinarie lektor vid hvardera af'' allmänna
läroverken i Vesterås, Luleå, Östersund och Kristianstad, som af 1898 års
riksdag beviljades för undervisningens utsträckning vid dessa läroverk till
sjunde klassen äfven på reallinien, icke för ändamålet varit tillräckligt, då
undervisning å nämnda linie skulle anordnas inom båda afdelningarna af
sjunde klassen. För innevarande läsår har nemligen derutöfver för sagda
ändamål kräfts aflöning åt eu extra lärare med 1,800 kronor vid två af
berörd a läroverk, vid Indika redan nu en öfre sjunde realklass upprättats.
Genom lärjungeantalets ökning, särskildt, i de lägre klasserna, vid ett flertal
läroverk hafva dessutom anspråken på extra lärarekrafter stegrats. Jag
anser mig derför böra föreslå Eders Kongl. Maj:t att af Riksdagen äska
på extra stat för år 1901 till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare
vid de allmänna läroverken ett belopp af 148,000 kronor.

Hos Eders Kongl. Maj:t har eforus öfver Hernösands stifts allmänna
läroverk med öfverlemnande af eu utaf läroverkskollegiet vid allmänna
läroverket i Hernösand derom gjord framställning och under instämmande
i de af kollegiet anförda skäl i underdånighet anhållit, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t i nåder vidtaga åtgärder, ledande dertill att fullständig undervisning
äfven å reallinien infördes vid nämnda läroverk; och har sedermera
underdånig framställning i enahanda syfte gjorts af stadsfullmägtige
i Hernösand, till hvilken framställning såväl magistraten derstädes som
Eders Kongl. Majtts befallningshafvande i Vesfernorrlands län tillstyrkt
nådigt bifall.

Till stöd för de gjorda framställningarna hafva läroverkskollegiet och
stadsfullmägtige anfört följande. Då sjette och sjunde realklasserna vid
allmänna läroverket i Hernösand under åren 1877—1880 indrogos, syntes
motiven dertill varit dels det dåvarande ringa antalet lärjungar i dessa
klasser, dels ock beräkningen att, då samtidigt allmänna läroverket i Sundsvall
gjordes fullständigt på reallinien, de lärjungar, som genomgått femte
realklassen i Hernösand, skulle för fortsättning af sina studier öfvergå till
läroverket i Sundsvall. Denna beräkning hade emellertid icke visat sig
rigtig, ty under åren 1877—1897 hade, efter hvad Hernösands läroverks

Bill. till Kikad. Prat, 1900. 1 Sami. 1 Afd. 30

[70.]

Arfvoden åt
extra lärare.

[71.]

Fullständig
reallinie
vid allmänna
läroverket i
Hernösand.

Åttonde liutVudtitelii.

234

matrikel utvisade, ej flere än nio eller — då anteckningarna delvis vore
ofullständiga —- på sin höjd sjutton lärjungar från Hernösands femte realklass
afgått till läroverket i Sundsvall. Orsaken härtill vore antagligen
att söka i afståndet och de vintertiden besvärliga kommunikationerna mellan
de båda städerna, hvartill komme, beträffande lärjungar från Hernösands
stad, att föräldrarnes i allmänhet svaga förmögenhetsvilkor i de flesta fall
gjorde för dem omöjligt att, sända sina söner till läroverk utom staden.
Det lede emellertid intet tvifvel, att, om dessa hindrande omständigheter ej
förefunnes, skulle åtminstone numera, då realstudierna beträffande såväl
det anseende, de åtnjöte, som de fördelar, de skänkte, blifvit i det närmaste
jemnstälda med de klassiska, största delen af lärjungarne i fjerde och femte
realklasserna, uppgående för åren 1888—1897 i medeltal till respektive 1 .''1
och 8, fortsätta studierna på reallinien. Under nu rådande förhållanden
hade deremot lärjungarne antingen nödgats att, sedan de genomgått tredje
klassen, öfvergå på latinlinien äfven om deras håg och fallenhet afgjordt
legat åt de reala studierna, hvarigenom läroverkets högre klasser blifvit
uppblandade med element, som derstädes ej varit på sin plats, eller ock
hade de tvungits att, då de lemnat femte realklassen, afbryta sina studier
och med otillräcklig teoretisk underbyggnad kasta sig in på någon af dessa
lägre praktiska banor, der utsigten till en någorlunda sjelfständig ställning
i allmänhet vore föga god. Tydligt vore derför, att lärjungeantalet i de
ifrågasatta nya realklasserna skulle betydligt öfverstiga ofvannämnda medeltal
för femte realklassen, särskilt om man toge i beräkning dels att i
många fall lärjungar från nordligare delen af provinsen, ehuru de liaft
kortare eller åtminstone ej längre väg till Hernösand, föredragit läroverket
i Umeå såsom varande fullständigt på reallinien, dels ock den starka utveckling
på det industriel oområdet, som de senare åren utmärkt trakten
kring Hernösand, särskildt Angermanelfvens floddal, och som måste hafva
till följd att, derest läroverket i Hernösand gjordes fullständigt å reallinien,
lärjungar från den staden omgifvande landsbygden, der intresset för praktisk
verksamhet starkt framträdde, skulle i ökadt antal tillföras läroverket.
Jemförde man läroverket i Hernösand med läroverken i Östersund och
Luleå, hvilka länge varit försedda med reallinie i sjette klassen och nyligen
genom anslag af Riksdagen blifvit tillökade med eu sjunde realklass, visade
det sig, att Hernösands läroverk, ehuru i saknad af reallinie i sjette och
sjunde klasserna, dock i fråga om lärjungeantalet vore jemnstäldt med läroverket
i Östersund och stode framför läroverket i Luleå. Lika starka och
delvis samma skäl, som talat för fullständig reallinie vid sistnämnda två
läroverk, kunde otvifvelaktigt anföras till förmån för läroverket i Hernösand.

Vidare påpekar läroverkskollegiet de olägenheter, som med afseende å

235

Åttonde hufvndtitcln.

lärareprofven uppstå af den nuvarande anordningen. Vid läroverket i
Hernösand skola nemligen alla prof för lärareplatser vid de allmänna läroverken
inom stiftet afläggas, oeli upprepade gånger har inträffat, att för
lektorsprof i vissa ämnen såväl lärjungar som lärare från andra läroverk
måst begifva sig till Hernösand.

I ärendet har jemväl ingifvits dels utdrag af stadslullmägtiges protokoll
den 14 november 1899, utvisande att stadsfullmägtige anslagit ett
belopp af 10,000 kronor för beredande af det ökade utrymme för
skolan, som genom undervisningens ifrågasatta utsträckning kunde blifva
erforderligt, dels ock utdrag af läroverkskollegiets protokoll den 16 i samma
månad, deri finnes redogjordt för de förändringar och nybyggnader vid
läroverkshuset, som föranledas af den ifrågastälda utvidgningen. Kollegiet
uttalar som sin åsigt, att lärorummens antal, äfven om åtskilliga klasser
skulle komma att delas i parallelafdelningar, skulle blifva fullt tillräckligt
liksom äfven att rummen, hvad storlek beträffade, skulle blifva fullt tillfredsställande
och i stånd att mottaga äfven ett högst betydligt ökadt
lärjungeantal. Kollegiet anser, att läroverket i stadens nyssnämnda anslag
och sin egen jubileumsfond, uppgående till öfver 30,000 kronor, egde medel,
fullt tillräckliga för verkställande af de tilltänkta förändrings- och nybyggnadsarbetena.

Hvad läroverkskollegiet och stadsfullmägtige i saken andragit synes
mig ådagalägga behofvet och gagnet af den föreslagna utsträckningen af
undervisningen vid läroverket i Hernösand. Då utsträckningen torde böra
ske allenast gradvis med en klass hvarje år, skulle för densammas genomförande
till en början fordras allenast anställandet af en ny lärare vid
läroverket. De grunder, som för riksdagarne åren 1898 och 1899 varit bestämmande
vid anvisande af medel till utsträckning af undervisningen å
reallinien vid läroverken i Vesterås, Kristianstad, Östersund och Luleå, anser
jag äfven i nu föreliggande fall ega tillämplighet och hemställer förty i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för
beredande af tillfälle till utsträckning af undervisningen å reala linien vid
allmänna läroverket i Hernösand till och med sjunde klassen på extra stat
för år 1901 anvisa ett belopp af 2,000 kronor till aflönande af en extra
ordinarie lektor.

Under förutsättning af nådigt bifall härtill samt till hvad jag under
nästföregående punkt hemstält, skulle det extra anslag för år 1901 till
arfvoden åt extra och vikarierande ärnneslärare vid de allmänna läroverken,

236 Åttonde hafriidtiteln.

h vilket Eders Kongl. Maj: t af Riksdagen komme att äska, utgöra sam manlagd
t 150,000 kronor.

Högre skolor för qvinlig ungdom.

[72.] Uti en deri 12 juni 181)!) till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrifvelse

Reseatipendierh&ivn, åtskilliga föreståndare och föreståndarinnor för högre läroverk för
ungdom anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes bereda tillfälle för
ior för qvintaid sådana'' läroverk anstälda språklärarinnor att af statsmedel erhålla rrstT/mXtor*
stipendwr för språkstudier i främmande land.

Till stöd för den sålunda gjorda framställningen har till en början
anförts följande.

De framsteg, som undervisningen inom de högre flickskolorna på senare
tider gjort, hade visat sig icke minst på språkundervisningens område. 1
samma man som undervisningen i språk tagit eu mera konkret och praktisk
form, hade emellertid fordringarna på en lärarinnas kunskaper och färdighet
i det språk, hvari hon undervisade, blifvit betydligt skärpta. Detta
både skett till en sådan grad, att numera eu språklärarinna näppeligen
kunde tillfredsställande sköta sin undervisning, derest hon icke upprepade
gånger med icke alltför långa mellantider kunde få tillfälle att genom
studier i främmande land följa med det lefvande språkets fortgående utveckling
och särskild! uppöfva sin färdighet i att muntligen uttrycka sig
fullt rigtigt. Den principen, att en lärare i ett främmande lefvande språk
sjelf borde på detta språks egen mark hafva gjort sig förtrogen med detsamma,
vore ju också af statsmagterna erkänd genom de icke obetydliga
resestipendier, som för språkstudier i främmande land utginge af statsmedel
till lärare vid de allmänna läroverken.

Med stor tacksamhet erkännande, att genom den med anledning af
Eders Kongl. Maj:ts proposition af Riksdagen för några år sedan beviljade
höjning af statsbidraget till de högre flickskolorna dessas ekonomiska ställning
i betydlig grad förbättrats, hafva petitionärerna emellertid påpekat,
att flickskolornas ekonomi ännu ej vore sådan, att den gjorde det möjligt
för flickskolorna att gälda andra utgifter än sådana, som omedelbart
ålåge dem. Till stöd för rigtiglieten häraf behöfde endast åberopas den
omständigheten, att de högre flickskolornas ekonomi än i dag hufvudsakligen
stödde sig på elevernas afgifter. Och äfven om mot petitionärernas
förmodan och åsigt denna inkomstkälla skulle kunna ökas genom förhöjning af
afgifterna, vore det tvifvel underkastadt, huruvida detta ur samhällets synpunkt
kunde vara lämpligt och öfverensstämma med att undervisningen
vid de allmänna läroverken vore nästan afgiftsfri. Då de högre flick -

Åttonde hnfvudtiteln.

237

skolornas ekonomi vore sådan, som den sålunda angifvits, kunde pa deras
utgiftsstat icke uppföras någon post till resestipendier af ifrågavarande
natur, vare sig den skulle utgå som högre löner åt språklärarinnor, hvaremot
flere skäl talade, eller annorledes.

Vidare har till grund för framställningen andragits.

Frågan, huruvida icke språklärarinnorna sjelfva skulle kunna bekosta
sina utländska studieresor, måste obetingadt besvaras nekande. Lärarinnelönerna
vid de högre flickskolorna utginge med olika belopp från något
under till något öfver 1,000 kronor årligen, beroende på lokala och andra
förhållanden, och kunde i genomsnitt anses utgöra 1,000 kronor årligen. Eu
sådan lön, hvilken betydligt understege mången i praktiskt yrke anstäld
qvinnas, kunde omöjligt i och för sig förslå till att bekosta utländska resor.
Redan bostad och mat för året kunde icke beräknas till lägre än 600 kronor.
Sedan komme utgifter till kläder, böcker, resor, pensionsafgift och skatter
m. in., hvartill kunde läggas det svåra och tyvärr ej sällsynta fall, att
lärarinnan hade skuld från sin studietid att gälda. Då någon tillräcklig
besparing på lärarinnelönen i och lör bekostande åt utländska resor således
icke. kunde åstadkommas, återstode den utvägen, att lärarinnan genom
enskild undervisning under terminer oeh ferier skulle söka skaffa sig de
nödiga medlen, men genom tjenstgöringen i skolan förbrukades för visso
så mycket af både kroppsliga och andliga kralter, att dylikt extra arbete
blefve sådan sten på redan förut tung börda, att bördan krossade sin bärarinna.
Det borde derför anses vara nödvändigt, att ferierna finge vara hvad de
vore ämnade till, nemligen eu hvilotid, och det så mycket mer som i annat
fall största fara vore för handen, att lärarinnorna rätt snart genom öfveransträngning
skulle förlora helsa och arbetsförmåga och att den svenska
flickskolan beröfvades många af sina mest nitiska och dugande krafter.
Möjlighet för lärarinnorna att sjelfva bekosta sina studieresor kunde följaktligen
icke anses förefinnas.

Öfver ifrågavarande framställning hafva domkapitlen äfvensom direktionen
öfver Stockholms stads undervisningsverk, efter nådig remiss, afgifvit
underdåniga utlåtanden och dervid, med åberopande åt de i den
underdåniga framställningen anförda skäl, samtliga gjort hemställan derom
att Eders Kong!. Maj:t i anledning af framställningen täcktes bereda lärarinnor
i främmande1 lefvande språk vid landets högre flickskolor tillfälle
att med stipendier af allmänna medel företaga studieresor i utlandet. Eu
ledamot af domkapitlet i Visby har dock varit af annan mening och på
anförda skäl ansett, att domkapitlet icke bort förorda ifrågavarande underdåniga
framställning. 1 fråga om storleken af det för ändamålet erfor -

238

Åttonde hufvudtiteln.

tlerliga beloppet bär af domkapitlet i Göteborg yttrats, att ett belopp
borde anvisas, som vore minst lika stort som det, hvilket vore bestämdt
till resestipendier för lärare i främmande lefvande språk vid rikets allmänna
läroverk.

Efter det nu nämnda utlåtanden afgifvits, hafva emellertid åtskilliga
lärarinnor vid flickskolor och samskolor under november månad nästlidet
år till Eders Kongl. Maj:t ingifvit en framställning derom att, derest Eders
Kongl. Maj:t komme att på grund af nyss omförmälda hemställan
hos Riksdagen begära anslag af allmänna medel till i’esestipendier åt lärarinnor,
denna begäran måtte erhålla sådan form, att af de eventuel beviljade
medlen resestipendier måtte kunna tilldelas lärarinnor vid högre
flickskolor för bedrifvande af företrädesvis språkstudier, men äfven studier
beträffande undervisningen i andra ämnen och beträffande skolors organisation
och förvaltning, samt att stipendierna måtte kunna sökas och innehafva»
äfven af vid samskolor anställa lärarinnor.

Såsom skäl härför har i hufvudsak anförts följande.

Ej blott beträffande undervisningen i främmande lefvande språk utan
jemväl i fråga om undervisningen i skolans öfrig» ämnen hade under
senare tider anspråken på lärarinnorna betydligt stegrats. Eu följd deraf
vore, att för lärarinnorna allt större behof gjort sig gällande att förvärfva
djupare insigter såväl i de särskilda ämnena som i deras metodiska behandling
vid skolundervisning. Särskilt för dem, som hade att, undervisa
i historia och geografi, vore studieresor af stor betydelse, och anmärkniugsvärdt
vore det äfven, af hvilket gagn det kunde vara för flickskolorna,
om deras föreståndarinnor sattes i tillfälle att taga kännedom om
skolornas organisation i andra länder.

Att såväl Eders Kongl. Maj:t som Riksdagen behjerta!, vigten af att
bereda tillfälle för dem, som arbetade i skolans tjenst, att företaga studieresor,
framginge dels af de anslag, som för sådant ändamål beviljats att
årligen utgå till lärare vid rikets allmänna läroverk, dels af det reseunderstöd,
som senaste riksdag för år IDOG å extra stat beviljat åt lärare
och lärarinnor vid folkskolorna i riket.

Enahanda skäl, som talade för beviljande af reseundevstöd åt lärarinnor
vid de högre flickskolorna, gälde äfven rörande stipendier till lärarinnor
anstälda vid samskolor, af hvilka under de senare åren ett icke ringa
antal upprättats i riket. De vid dessa skolor anstälda lärarinnorna egde
samma utbildning och ungefär samma ekonomiska ställning som lärarinnorna
vid de högre flickskolorna, och det vore derför högst önskvärdt,
om de förra kunde komma i åtnjutande af samma förmåner som de
senare.

Åttonde lmfviidtiteln. 239

Af ett till mig öfverlemnadt utdrag af protokoll, hållet hos Pedagogiska
sällskapet i Stockholm den 11 november sistlidet år, framgår, att
berörda sällskap beslutit uttala sin lifliga anslutning till den af mig nu
senast omförmälda framställningen.

Visserligen har det understöd, som från statsverket utgått till högre
skolor för qvinlig ungdom, på senare tider i väsentlig man ökats samt
utsträckts äfven till vissa samskolor. Otvifvelaktigt torde ock vara, att
dessa läroanstalter härigenom satts i stånd att bättre än förut fylla sin
uppgift. Men tydligt är dock, att dessa läroanstalter icke, vare sig af
dem tilldelade understödsmedel eller af andra tillgångar, kunna vara i
tillfälle att åt sina lärarinnor lemna bidrag till studieresor för deras ytterligare
utbildning i de särskilda läroämnena eller för att i andra land taga
kännedom om motsvarande skolors organisation, förvaltning in. m.

Då emellertid dylika studieresor äro af stor betydelse ej blott för
undervisningen i främmande lefvande språk, utan äfven för undervisningen
i andra ämnen samt för skolornas anordning i det hela och då våra högre
flickskolor näppeligen lära kunna hålla jemna steg med dylika läroanstalter
i andra länder eller med våra högre gossläroverk, derest icke deras
lärarepersonal sättes i tillfälle att begagna ifrågavarande utbildningsmedel,
anser jag af synnerlig vigt, att dylikt tillfälle må beredas bemälda lärarepersonal.
Med hänsyn till det stora antal lärarinnor, som verka vid berörda
läroanstalter, och de talrika ansökningar om reseunderstöd, som af
sådana lärarinnor redan ingifvits, ehuru något särskildt anslag för andamålet
för närvarande ej finnes, torde det erforderliga beloppet böra beräknas
till åtminstone 0,000 kronor.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Magt ville föreslå Riksdagen
att till” resestipendier åt föreståndarinnor och lärarinnor vid högre skolor
för qvinlig ungdom och samskolor, under de vilkor och bestämmelser
Eders Kongl. Magt kan finna godt föreskrifva, anvisa pa extra stat för ar
1901 ett belopp af 0,000 kronor.

Högre lärarinneseminariet.

För beredande åt läran? och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet
af tillfällig löneförbättring jemväl för år 1901, att utgå efter samma grunder
som den för innevarande år beviljade, tillstyrker jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för år 1901 på extra stat anvisa enahanda
belopp som för år 1900 ''dier ''1,200 kronor.

[73]

"Ulfullig luns
förbätti ing.

240

Åttonde Imf v ud titel n.

[74.] Med anledning af direktionens för högre lärarinneseminariet under Fjerdt

dr^««dåniga framställning om fortfarande anslag dels för uppehållande af den
vid seminariet anordnade valfria fjerde årskursen dels för beredande af
undervisning i huslig ekonomi får jag, under åberopande af de skal, som
förut anförts för beviljande af anslag för dessa ändamål, i underdånighet
hemställa, att Eders Kong!. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning
om anvisande på extra stat för år 1901 af samma belopp som förut eller
lör uppehållande al den valfria fjerde årskursen vid högre lärarinneseminariet
o,000 kronor och

för undervisning i huslig ekonomi vid seminariet och dermed förenade
normalskolan för flickor 5,000 kronor.

[75.] Bifogande ritningar, beskrifning och kostnadsförslag till en nybyggnad

Xyhyggnad/ärför statens normalskola för flickor, ämnad att uppföras å en obebygd del
“lToia0fö" af den tomt, som är upplåten åt högre lärarinneseminariet och nämnda
Hici:or m. m. dermed förenade skola, har direktionen öfver lärarinneseminariet i underdånig
skrifvelse den 14 september 189!) anhållit, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes hos Riksdagen äska anslag å 300,000 kronor till eu dylik läro versbyggnad.
Vidare bär direktionen begärt utverkande af ett anslag å 15,187
kronor, som enligt jemväl öfverlemnadt kostnadsförslag erfordras för reparation
och ändringar i det nuvarande läroverkshuset. Sina underdåniga
framställningar i dessa afseenden har direktionen på följande sätt närmare
utfört och med skäl beledsagat.

Sedan flere år tillbaka hade högre lärarinneseminariet och normalskolan
för flickor varit mycket trångbodda i sin nuvarande gemensamma lokal.
Behofvet af en nybyggnad eller en tillbyggnad till det nuvarande läroverkshuset
hade nemligen gjort sig starkt känbart redan i slutet af 1880-talet, och allt ifrån den tiden hade man sökt efter medel och utvägar att
fa detta behof tillgodosedt. Med anledning af en utaf rektor till direktionen
ingifven promemoria angående de förenade läroverkens behof af en större
lokal» hade direktionen år 1892 vändt sig till eu arkitekt, som anmodades
att uppgöra två alternativa förslag till nybyggnad för normalskolans räkning.
Det ena af dessa förslag hade afsett nybyggnad å en till läroverkets
egendom gränsande tomt, som eventuelt stod att köpa, det andra förslaget
hade gatt ut på att lägga det nya skolhuset delvis å egen tomt och delvis
å stycken af granntointer, till livilkas förvärfvande utsigt förefans. Men
sedan preliminära ritningar och kostnadsberäkningar uppgjorts, hade båda
dessa förslag visat sig draga så stor kostnad, att direktionen ansett inga
utsigter finnas att få dem utförda. Direktionens bemödande hade derför
sedermera åsyftat att få till stånd en antaglig ritning till eu skolhus -

Åttonde hufvudtiteln.

241

byggnad, belägen helt oeh hållet inom gränserna af läroverkets nuvarande
tomt, Detta både till en början synts möjligt endast under den förutsättning
att läroverket kunde få rätt att bygga fasad emot en till dess tomt
gränsande blindgata, som vore enskild egendom. Sedan underhandlingarna
med gatans egare angående förvärfvandet af dylikt servitut misslyckats,
hade direktionen varit betänkt på att söka få köpa det angränsande hus,
med hvilket eganderätten till sagda blindgata följde. Denna affär hade
emellertid visat sig så pass vansklig, att direktionen helst ville undvika att
inlåta sig på densamma. Ett nytt försök att tillgodogöra sig den befintliga
tomten hade derför gjorts; och man hade slutligen lyckats erhålla eu
förslagsritning, som visade möjligheten att, med användande af en mindre
del af skolans lekplan, å denna tomt uppföra en för normalskolan tillräcklig
och lämplig byggnad, som ej fordrade fasad åt blindgatan. Det
vore detta förslag, som direktionen nu ville underställa Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, i förhoppning att det skulle varda af Eders Kongl. Maj:t gilladt
och till utförande befrämjadt.

Såsom af den ritningarna åtföljande beskrifningen framginge, vore
den föreslagna nya byggnaden afsedd till lokal för en åtta-klassig skola
med två parallelafdelningar inom hvarje klass. Afsigten vore ock att der
inrymma hela den utvidgade normalskolan med undantag af de förberedande
klasserna eller småskoleklasserna, hvilka jemte seminariets afdelningar
skulle qvarstanna i det gamla skolhuset. Detta vore nemligen
ej större, än att det jemnt räckte för seminariet och småskolan, sedan åtskilliga
vigtiga kraf blifvit tillgodosedda.

Hvad som framför allt gjorde en nybyggnad för en utvidgad normalskola
nödvändig, vore den omständigheten, att skolan i dess nuvarande
skick vore ett alldeles otillräckligt öfningsfält för seminariets lärjungar.
Ehuru skolan vore belagd med så många öfnings- och protlektioner, som
den rimligen kunde bära, finge hvarje seminarie-elev ej gifva mer än 15
dylika lektioner, afgångsprofvet inräknadt, under hela sin kurs. Att elevernas
praktiska utbildning af sådan anledning måste blifva bristfällig, vore
uppenbart, särskildt genom en jemförelse med förhållandena vid våra öfriga
lärare-bildningsanstalter. Vid de allmänna läroverk, som vore profårsläroverk,
finge hvarje lärareelev under profåret gifva omkring 70 öfningsoch
prof lektion er, och vid folkskolelärareseminarierna gåfve hvarje elev
under sin seminariekurs omkring 40 dylika lektioner. Dock finge profkandidaten
begränsa sin praktiska kurs till tre ämnen och eleven vid folkskolelärareseminariet
koncentrera sig på elementära kurser inom de så
kallade svenska ämnena, under det att elevernas praktiska utbildning vid
högre lärarinneseminariet måste vara mångsidigare med afseende på såväl

Bih. till Riksd. Vrot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 31

242

Åttonde hufvudtiteln.

ämnen som kurser. De ämnen, som måste inrymmas i detta läroverks
praktiska kurs, vore så pass många, att under nuvarande förhållanden
öfningen i några af ämnena måste inskränkas till en enda lektion, så att
man ej ens hade tillfälle att förvissa sig om, huruvida den kritik, som
gifvits, blifvit rätt uppfattad och tillgodogjord.

Till ådagaläggande att öfningslektionernas antal vid seminariet för
närvarande ej kunde blifva på något effektivt sätt ökadt, framhåller direktionen:
att de elever i den obligatoriska kursen, hvilka samtidigt skola
öfvas, äro i medeltal sjuttiofem; att de klasser, till hvilka öfningslektioner
för dessa elever kunna förläggas, ej äro flere än nio — första förberedande
klassen är nemligen befriad från öfningslektioner, och högsta, åttonde,
klassen är reserverad för de prof, som afläggas af eleverna i seminariets »valfria
fjerde årskurs» —; att utrymme saknas för tillfällig delning af öfningsklasserna;
att öfningslektionerna ej kunna jemnt fördelas på hela läsåret,
enär några veckor vid terminernas början och slut af praktiska och pedagogiska
skäl måste undantagas; och att, då seminarieeleverna hafva sig
tillerkänd en viss valfrihet med afseende på den praktiska kursens ämnen,
öfningslektionernas antal måste begränsas derhän, att de rymmas i skolan,
äfven då de blifva i någon man ojemnt fördelade på de olika läroämnena.

Dessutom har man, fortsätter direktionen, att, då det gäller att tillgodogöra
normalskolan såsom öfningsskola för seminariet, taga i betraktande
två mycket vigtiga omständigheter. Först och främst måste man
taga hänsyn till att normalskolan ej är ämnad att vara endast ett bihang
till högre lärarinneseminariet eller ett medel för seminarieelevernas praktiska
öfning, utan att den, såsom svenska statens enda högre flickskola,
äfven fått sig tilldelad en annan mycket magtpåliggande uppgift, nemligen
att vara en norm eller ett mönster för rikets öfriga högre skolor för qvinlig
ungdom. Om denna sistnämnda uppgift ej skall helt och hållet förfelas,
måste normalskolan med måtta och varsamhet begagnas som Odlingsfält
för nybörjare i undervisningskonsten. Ett motsatt förfaringssätt skulle för
öfrigt snart hämna sig på seminariet sjelft. Seminariets elever blifva nemligen
praktiskt bildade för sin kommande lärareverksamhet ej endast genom
öfningslektioner med tillhörande kritik och anvisningar, utan ock genom
de förebilder, skolan erbjuder dem af undervisning, kunskapsresultat, organisation
och disciplin, och det är derför af stor vigt, att skolan i dessa
afseenden har att uppvisa sådant, som är godt och mönstergilt. Men
äfven med bästa förmåga och vilja hos lärarepersonalen blir detta ej möjligt,
om skolan får arbeta under allt för ogynsamma förhållanden.

Vid skolans anlitande såsom odlingsfält för seminariet måste man,
yttrar direktionen vidare, för det andra taga i betraktande, att normal -

Åttonde hnfvadtiteln.

243

skolan icke är en friskola — såsom folkskolelärareseminariernas öfningsskolor
och till en viss grad de allmänna läroverken äro — utan en läroanstalt,
som af föräldrar och målsmän kräfver dryga afgifter för barnens
undervisning, och att skolan jemväl af denna anledning ej får på något
sätt uppoffras för seminariet eller behandlas som blott medel för detta.
Sloge man in på en sådan väg, skulle normalskolan snart blifva fattig på
lärjungar, helst skolafgifterna äro endast obetydligt lägre än i några af
Stockholms privata högre flickskolor, och dermed skulle äfven de förenade
läroverkens ekonomi, som till en god del hvilar på skolafgifterna i normalskolan,
blifva rubbad och undergräfd.

Den nödvändiga förbättringen af semin ari eelevernas praktiska utbildning
kan derför, anmärker direktionen, under gifna förutsättningar endast på
två sätt vinnas: antingen genom en väsentlig minskning af seminarieelevernas
antal eller genom en utvidgning af öfningsfältet medelst anordnande af
parallelklasser i normalskolan. Den förstnämnda utvägen syntes ej vara
att tillråda, då tillgången på lärarinnor, som utexaminerats från högre
lärarinneseminariet, redan nu vore mindre än efterfrågan, då behofvet af
så qvalificerade lärarinnor vore i stigande och då inträdessökande tillströmmade
i så stort antal, att äfven många väl kompetenta sökande årligen
måste tillbakavisas. Den enda lämpliga utväg, som återstode, syntes alltså
vara den af direktionen antydda väsentliga utvidgningen af normalskolan
— en förändring, som förutsatte anskaffandet af nya lokaler för samma
skolas räkning.

Komme normalskolan att bestå af åtta dubbla elementarklasser och
tre småskoleklasser, alltså af 19 särskilda skolafdelningar, och blefve genom
befintligheten af några reservrum möjlighet gifven att för vissa lektioner
ytterligare dela dessa afdelningar, så borde antalet af öfnings- och
proflektioner kunna uppbringas till minst trettio för hvarje seminarieelev,
utan att normalskolan lede någon egentlig skada. En så beskaffad normalskola
blefve ett någorlunda tillfyllestgörande medel för seminariets
praktiska kurs, så länge seminarieelevernas antal ej vore större än för
närvarande. Skulle det framdeles visa sig, att ett större antal seminariebildade
lärarinnor ovilkorligen behöfdes för de högre flickskolornas räkning,
borde detta behof tillgodoses genom upprättande å annan ort af en
ny likartad anstalt för lärarinnebildning.

Utom det nu anförda hufvudskälet för en nybyggnad för normalskolans
räkning anser sig direktionen böra påpeka äfven några andra
omständigheter, som visa, huru önskligt det är, att de förenade läroverken
få ett större utrymme och förbättrade yttre hjelpmedel. I afseende härå
yttrar direktionen:

244

Åttonde hufvudtiteln.

»För den naturvetenskapliga undervisningen erfordras vid de metoder,
som i våra dagar användas, särskilda lärorum med speciel utrustning. För
hela denna mångsidiga undervisning (i zoologi,, botanik, fysik, kemi, fysiologi
och helsolära) disponera båda läroverken tillsamman endast ett enda
lärorum, i hvilket äfven största delen af den tillhörande undervisningsmaterielen
måste inrymmas. Häraf härflyta många olägenheter, och bland
annat lägger denna omständighet väsentliga hinder i vägen för en i pedagogiskt
afseende lämplig uppställning af läsordningen. Det rum, som
skulle vara kemiskt laboratorium, är så trångt, mörkt och osundt, att det
endast i ringa mån kan användas.

»För teckningsundervisningen på högre stadier kräfvas också lärorum
af särskild beskaffenhet. Men då läroverket saknar särskild ritsal, måste
åttonde klassens rum användas för teckningsundervisningen i seminariet
och de högsta skolklasserna, hvadan nämnda klass vissa timmar blir husvill
och måste inqvarteras uti än det ena, än det andra främmande klassrummet.

»För vissa arter af qvinlig slöjd äro särskilda lokaler med särskilda
hjelpmedel erforderliga. Läroverket har inga andra lokaler för slöjdundervisning
än de vanliga klassrummen, och derför måste några vigtiga arter
af qvinlig slöjd från läroplanen uteslutas.

»På grund af det ringa utrymmet i den för båda lär overken gemensamma
gymnastiksalen blifva gymnastiklagen flere, än som af pedagogiska
skäl erfordras, och gymnastiklektionerna förlagda till fem olika tider på
dagen. Detta medför en olika fördelning af dagens lärotimmar för olika
klasser samt för vissa gymnastiklag dels en mindre lämplig tid för gymnastiken,
dels en för kort frukostrast. Af brist på utrymme måste vissa
lärorum användas äfven till omklädningsrum för gymnastiken samt till
förvaring af flickornas gymnastikdrägter.

»För läroverkets bibliotek, som af seminariets elever flitigt anlitas,
saknas en enhetlig lokal med tillräckligt utrymme. Biblioteket är derför
förlagdt på tre skilda håll inom läroverkshuset och i rum, som tillika
användas för andra ändamål.

»Några lärorum, som från början ej varit afsedda för dylik användning,
lemna mycket öfrigt att önska i hygieniskt afseende, särskilt med
hänsyn till belysningen.

>En högtidssal, som kunde rymma samtliga lärjungarna, saknas. Den
bönsal, som finnes, begagnas af seminariets elever, men i normalskolan
förrättas bönerna i några af de större klassrummen.

»För undervisningsmaterielen finnas inga andra förvaringsrum att tillgå
än några mörka skrubbar. Denna materiel måste derför antingen placeras

Åttonde hnfvudtiteln.

245

der den far illa eller der den blir svårtillgänglig, och ehuru det vore synnerligen
vigtigt för en lärarebildningsanstalt att vara väl utrustad nitid
tidsenlig materiel, f;!r man vid högre lärarinneseminariet i det hänseendet
inskränka sig till det minsta möjliga af brist på plats för materielens förvarande.

»Åtskilliga andra fakta, som vittna om, i hvilken grad seminariet och
normalskolan äro trångbodda i sin gemensamma lokal, kunde anföras.
Men det sagda torde vara tillräckligt såsom ytterligare stöd för direktionens
underdåniga framställning rörande en nybyggnad för normalskolans
räkning.»

Hvad angår kostnaden för den ifrågasatta nybyggnaden har direktionen
hänvisat till det vid dess framställning fogade kostnadsförslaget, slutande
å ett belopp af 300,000 kronor.

Såsom redan anförts, borde, enligt direktionens mening, det nuvarande
läroverkshuset komma att användas ensamt för seminariets och småskolans
räkning. Detta hus kräfde emellertid ovilkorligen vissa reparationer, till
hvilkas bestridande tillgängliga medel ej räckte, hvarjemte de nya förhållandena
komma att betinga några ändringar i husets inredning. Kostnaden
för dessa reparationer och ändringar hade, såsom nämnts, uppskattats
till 15,187 kronor.

De vid framställningen fogade ritningarna till nybyggnaden, beskrifningen
till densamma samt de å förutnämnda belopp slutande kostnadsförslagen
till nybyggnaden och till förändringarna i den nuvarande byggnaden
äro uppgjorda af arkitekten G. A. Nilsson. Ur beskrifningen ber
jag att få anföra följande.

Nybyggnaden är förlagd å norra delen af tomten. Den består af en
hufvudlänga i öster och vestet, en mot denna vinkelrät flygelbyggnad
ungefär i inidten af tomten samt slutligen en med flygelbyggnaden sammanhängande
byggnad, inrymmande gymnastik-, sång- och bönsal. Genom
denna anordning bildas å norra delen af tomten två gårdar, förutom den
södra gården. En gång sammanbinder den gamla byggnaden med den
nya, hvilken sistnämnda utom porten i sammanbindningsgången har till
öfre gården ledande portar i inidten af södra fasaden. ''Dill de nedre gårdarne
leda två portar, en till hvardera. Nybyggnaden är försedd med två
trappor, en större af sten samt en mindre jerntrappa. Korridorsystemet
är tillämpad! i byggnaden och lärorummen förlagda längs en korridor,
som lemnar direkt tillträde till alla klassrum. Samtliga dessa hafva sina
fönster mot öster eller söder.

Nybyggnaden inrymmer, utom ekonomilokaler, förstugor, tamburer,
toaletter m. m. dylikt, följande lokaler: It! större klassrum, 3 mindre

246 Åttonde hufrndtlteln.

reservrum, 1 fysikaliskt laboratorium, 1 kemiskt laboratorium, 1 för de
båda sistnämnda lokalerna gemensamt läro rum, 1 större sal för naturhistoriska
samlingar, 1 till denna säl hörande lärorum, 1 rum för historisk
och geografisk materiel, 2 större salar för slöjd, ! större sal för
teckning, 1 större gymnastiksal jemte 2 omklädningsrum, 1 större sångsal,
1 större bönsal, 1 mottagningsrum för föreståndarinnan, 1 mottagningsrum
för klassföreståndarinnorna, 1 samlingsrum för lärarinnorna, 1 aftvå
rum och kök bestående bostadslägenhet för vaktmästaren samt 1 rum för
städerska.

Byggnadens grundmurar skola gjutas af beton med på pålar hvilande
betonpelare och mellan dessa pelare slagna betonhvalf. Byggnadens murar
uppföras af tegel. För dess uppvärmning och ventilation användes ingeniören
V. Dahlgrens system, för den artificiela betysningen gas.

Vid direktionens framställning är äfven fogad en af seminariets rektor
uppgjord plan för användning af det nuvarande läroverkshuset ensamt för
högre lärarinneseminariets och småskolans räkning. För närmare utveckling
af denna plan och till grund för äskandet af förutnämnda anslag å 15,187
kronor har direktionen i en den 3 november 1899 aflåten underdånig skrifvelse
anfört, bland annat, följande.

Högre lärarinneseminariets och normalskolans gemensamma lokal hade
under de senare åren kräft åtskilliga rätt kostsamma reparationer, såsom
insättning af ny ångpanna och delvis nya ledningsrör i värmeapparaten,
omläggning af husets plåttak och inläggning af delvis nya golf i flere
lärorum och förstugor. Utgifterna för dessa reparationer, hvilka bekostats
af de medel, som stode till direktionens förfogande — skolafgifterna i
normalskolan — hade varit så dryga, att de uttömt de små besparingar,
som förvägra år sedan funnits, och under senaste tiden till och med
vallat svårighet att fa inkomsterna att räcka till för de löpande utgifterna.
Då direktionen derför ej såge sig i stånd att medelst de till dess disposition
stälda medlen bekosta de större reparationer, som fortfarande vore
af nöden, men å andra sidan reparationsarbetet ej utan skada för huset
och de hygieniska förhållandena kunde afbrytas, hade direktionen funnit
sig uppfordrad att i sammanhang med de tillämnade ändringarna i det
nuvarande läroverkshusets inredning begära medel för vissa reparationer
— omläggning af de återstående gamla uttrampade golfven och insättning
af nya fönsterbågar i stället för de gamla murknade. Utgifterna härför
inginge alltså i förutnämnda beräknade anslagsbelopp 15,187 kronor.

Flvad de tillämnade ändringarna anginge, vore de vilkor för förverkligandet
af flere vigtiga önskningsmål, nemligen att erhålla bostad inom
läroverkshuset för biträdande föreståndarinnan i seminariet, att erhålla en

Åttonde hufnidtiteln.

247

ändamålsenlig lokal för seminariets bibliotek, att vinna ökadt utrymme i
några af seminariets lärorum, äfvensom att få flere samt större och sundare
lärorum för småskoleelevernas undervisning.

Förslaget att bereda bostad för seminariets föreståndarinna inom läroverkets
lokal innebure ej någon nyhet, utan åsyftade återgång till eu
förutvarande anordning. Ända till och med vårterminen år 1889 hade
nemligen föreståndarinnan haft bostad, bestående af tre rum och kök, i
läroverk shuset. Nämnda år hade dock bostadslägenheten bliivit indragen
för att användas till andra mer oundgängliga behof, bland annat till lokal
för läroverkets bibliotek, som förut varit inryrndt i rektorsexpeditionen
och lärarerummet. De beaktansvärda skäl, som från början förestafvat
direktionens länge vidhållna fordran att seminariets föreståndarinna borde
hafva sin bostad inom läroverkshuset, gälde fortfarande och vore ytterligare
förstärkta genom den omständigheten, att lektioner och tentamina
numera i större utsträckning än förut vore förlagda till eftermiddags- och
aftontimmar.

Den lokal, som enligt planen skulle användas till föreståndarinnebostad,
vore den gamla bostadslägenheten, tillökad med ett rum åt solsidan,
det nuvarande lärarerummet. Tillökningen vore grundad på sanitära
skäl, enär de öfriga rummen vore dels mycket mörka, dels i fullständig
saknad af solbelysning. Lärarnes samlingsrum skulle enligt planen förläggas
till annan lokal i samma våning, hvarigenom ock möjlighet uppstode
att erhålla en för detta rum och direktionsrummet — rektorsexpeditionen
—- gemensam, någorlunda rymlig, tambur i stället för den högst
otillräckliga, som nu vore att tillgå,

Hvad anginge seminariets bibliotek, vore detsamma, som under de tio
senaste åren mycket ökats, för närvarande spridt på olika håll. För bibliotekets
rätta vård och användning vo re det emellertid af vigt, att det erhölle
eu enhetlig lokal. Fn fullt ändamålsenlig sådan skulle vinnas i
fjerde och åttonde skolklassernas nuvarande bredvid hvarandra liggande
klassrum.

De rum, som för närvarande vore använda för seminarieelevernas
undervisning, vore både i fråga om luftutrymme och i afseende å golfyta
otillräckliga. Det vore synnerligen önskligt, att större lärorum kunde erhållas,
åtminstone för seminariets båda lägsta afdelningar, hvilkas elever
— i följd deraf att de flesta läroämnena på detta stadium vore obligatoriska
under flertalet af lärotimmar vore fulltaliga. Med hänsyn härtill
vore i planen afsedt att utvidga två af seminariets lärorum genom att till
hvartdera lägga hälften af den mellanliggande nuvarande kontorslokalen.

Direktionen redogör i sin framställning vidare för den tillämnade an -

248 Åttonde hufrudtiteln.

vändningen i (ifrigt af det gamla lärohusets lokaler. Dervid påpekas särskild^
att en rymlig lokal för småskoleelevernas undervisning i slöjd kan
vinnas genom att sammanslå tvenne skolklassers nuvarande läsrum. I
fråga om behofvet af en dylik lokal erinrar direktionen om de nyare
åsigter, enligt hvilka slöjden bör inträda i skolan från första början och
blifva ett hutvudmedel särskildt för småskolebarnens bildning, samt framhåller,
att statens normalskola bör utrustas med de yttre vilkor, som erfordras
för att denna vigtiga sida af småbarnsundervisningen skall kunna
blifva väl tillgodosedd.

Direktionens ifrågavarande framställning innehåller slutligen dels en
sammanfattande öfversigt af den användning, lokalerna i den nuvarande
byggnaden skulle få enligt den plan, för hvilken jag nu i vissa delar
redogjort, dels en hänvisning till ett vid framställningen fogadt yttrande
af förste stadsläkaren J. Andersson och läroanstalternas läkare E. Sederholm.

I detta yttrande anföra desse, att de vid besigtning af seminariets
och normalskolans lokaler funnit dem, äfven vid lågt stälda anspråk, i
flere hänseenden lemna mycket öfrigt att önska. I en del af lärorummen
vore ljustillgången i betänklig grad otillräcklig. Flere af rummen lemnade
ej på långt när eleverna det utrymme, som till betryggande af deras
goda helsotillstånd ansåges oundgängligen nödvändigt. I åtskilliga fall
måste lärosalar tillika användas till förvaring af gymnastikdrägter och
undervisningsmateriel samt till omklädningsrum, hvithet otvifvelaktigt inverkade
på luftens beskaffenhet och otillbörligt inkräktade på golfytan.
Kapprummen vore äfven synnerligen trånga och skumma, några nästan
mörka. Vidare vore ventilationssystemet till sin anordning otillfredsställande
och syntes flerstädes ej alls funktionera. I flere af klassrummen
kändes luften förskämd och tryckande. Alla de nämnda olägenheterna
vore af så allvarlig beskaffenhet, att de nödvändigt borde snarast möjligt
afhjelpas.

I anledning af direktionens förstomförmälda framställning har öfverintendentsembetet
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande. Detta innehåller
hufvudsakligen följande.

Mot de i ärendet företedda ritningarna har embetet, särskildt med
hänsyn till de svårigheter, som den tillgängliga byggnadsplats^! erbjuder,
icke funnit orsak till någon hufvudsakligare erinran. Emellertid har embetet
ansett sig böra, på sätt genom ritningarna vidfästa tilläggsblad närmare
åskådliggjorts, anmärka:

att hufvudingången från gården bör, för att blifva rymligare, anordnas
såsom en större port med bred portgång i stället för med de å rit -

Åttonde hufvudtiteln.

249

ningarna angifna tvä portarne och dubbla hvalfven, i sammanhang hvarmed
den midt öfver porten anbragta stenmuren lämpligen bör utbytas
mot en dubbel cloisonvägg;

att, då bönsalen, gymnastiksalen och sångsalen, hvilka hvar för sig
äro afsedda att kunna rymma hela elevantalet, icke äro så väl försedda
med utgångar och trappor, att de, vid möjligen yppadt behof, hastigt
kunna utrymmas, norra delen af den utmed berörda salar liggande korridoren
—- hvari en mörk kommunikationstrappa är föreslagen att förläggas
— borttages och tillägges samma salar, hvilka genom en sådan åtgärd
icke blott blifva större, utan derjemte erhålla fördelaktigare form, samt
att i stället en ljus reservtrappa anbringas, ledande direkt från oftanämnda
salar ned till gården;

att, enär enligt de understälda ritningarna yttertaket öfver bönsalen
skulle komma att ligga så nära innertaket, att olägenheter deraf utan
tvifvel skulle uppstå, murarne kring bönsalen böra höjas, så att isolerande
luftrum bildas mellan omförmälda båda tak;

att sångsalen är alltför låg, hvarför bjelkla,get bör sänkas mellan
nämnda sal och gymnastiksalen — som i allt fall blir eu meter högre än
det vid läroverket för närvarande begagnade gymnastikrum — och att i
följd häraf några trappsteg, ledande från den bredvidliggande korridoren
till sångsalen, böra anbringas;

samt att klosetterna i källaren invid stora trappan höra, för beredande
af erforderligt utrymme i källargången, förläggas med sin långsida
utmed denna.

Hvad härefter angår det till ritningarna hörande kostnadsförslaget,
anser öfverintendentsembetet detsamma vara uppgjordt med synnerlig
omsorg och har vid granskning deraf icke funnit någon anledning till
påminnelse från embetets sida. Ehuru de af embetet föreslagna ändringarna
beräknas medföra en ökad kostnad af omkring 1,000 kronor, anser
embetet, att, äfven med iakttagande af förändringarna, den antagna kostnadssumman
för nybyggnaden, 300,000 kronor, icke behöfver öfverskridas.

Beträffande slutligen de tillämnade omändringarna inom den nuvarande
byggnaden och den för dessas genomförande beräknade kostnad
af 15,187 kronor förklarar sig öfverintendentsembetet, som af förslagsställaren
härom under hand inhemtat åtskilliga närmare upplysningar, icke
hafva funnit något att i denna del af ärendet invända.

I sammanhang med nu ifrågavarande ärende bör jag ej underlåta att
omförmäla, hurusom direktionen i en samtidigt med dess sistberörda skrifvelse
åt den 3 november 1899 gjord underdånig framställning yttrat sig

Bill. till Iiiksd. Prut. 190U. 1 Sami. 1 Afd. 32

250

Åttonde hufvud ti teln.

om såväl den ökning af anslaget till högre lärarinneseminariet och normalskolan,
som den senares förseende med dubbla afdelningar inom klasserna
1—8 skulle medföra. Utvidgningen föranleder naturligen en betydande
tillökning af lektionstiinmarnes antal, hvilket åter betingar ökning af
lärarekrafterna. Direktionen lemnar till utredning i saken en detaljerad
öfversigt af inkomsterna och utgifterna. Det framgår deraf, att, då utgifterna
beräknas till 70,925 kronor och tillgångarna till 55,985 kronor,
ordinarie lärarelöner och lönetillägg dervid oberäknade, eu brist af i rundt
tal 21,000 kronor skulle behöfva fyllas med statsmedel. Direktionen har
ej nn gjort någon anhållan om beredande af denna förökning af statsanslaget;
och tydligt är, att densamma först blir af nöden, sedan nybyggnaden
fullbordats och de ändrade anordningarna i det nuvarande
läroverkshuset hunnit vidtagas.

Beträffande de nu föreliggande anslagsfrågorna synes mig hvad direktionen
anfört ådagalägga det otvifvelaktiga behofvet af den föreslagna
anordningen med parallelklasser i den egentliga normalskolan. Att detta
ej kan genomföras utan beredande af högst väsentligt ökadt utrymme,
att sådant erfordras jemväl för att tillgodose åtskilliga andra vigtiga behof
vid de förenade läroanstalterna samt att de för ernåendet af detta och
andra för anstalternas verksamhet betydelsefulla önskemål nu ifrågasatta
utvägar och anordningar torde vara de lämpligaste, som stå till buds, allt
detta synes mig likaledes framgå af hvad i ärendet förekommit. Jagfinner
mig derför böra biträda de af direktionen i afseende härå framstälda,
af mig omförmälda förslag, allenast med de ändringar, som innefattas
i de af öfverintendentsembetet uttalade anmärkningar. Mot de uppgjorda
kostnadsberäkningarna har jag, med hänsyn till hvad embetet anfört,
icke något att erinra.

Under åberopande af hvad jag nu anfört får jag i underdånighet tillstyrka,
att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppförande
af en för statens normalskola för flickor afsedd byggnad, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar samt för verkställande
af vissa ändrings- och reparationsarbeten i högre lärarinneseminariets
och normalskolans nuvarande lärohus bevilja ett anslag af 315,187
kronor och deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 115,187
kronor.

Åttonde hiifyiidtiteln.

251

Folkundervisningen.

Sedan Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts framställning, på extra stat [76,]
för år 1900 beviljat för anordnande af parallelklasser vid två af rikets Uppehållande
folkskolelärareseminarier ett anslag af 19,400 kronor, inrättades från och''”‘f/under^smed
början af höstterminen 1899 en parallelklass vid folkskoleläraresemi- ningen ; de
nariet i Göteborg och en dylik vid folkskolelärarinneseminariet i Kalmar.siernaTotte I

den beräkning, som sistlidet år gjordes angående kostnaderna för korg och k„iinrättande
af parallelklasser vid folkskolelärareseminarierna, upptogs intet’""^1”^”**8
särskilt belopp till stipendier åt eleverna i dessa klasser, enär man ej klasserna.
kunde förutse, huru försöket att anordna parallelklasser skulle aflöpa. De
af eleverna uti de i Göteborg och Kalmar anordnade parallelklasserna,
som ansetts vara i behof af understöd, hafva derför sistlidne hösttermin
erhållit sådant af de medel, som äro anslagna till stipendier åt seminarieelever,
och hvilka i riksstaten såväl för 1899 som för 1900 äro uppförda
med ett belopp å 75,000 kronor. En följd häraf har blifvit, att det understöd,
som kommit behöfvande seminarieelever till del, blifvit jemförelsevis
lågt, i synnerhet då man tager i betraktande de för närvarande höga
lefnadsomkostnaderna. Skulle nu, i enlighet med de framställningar
jag i nästföljande två punkter kommer att göra, flere nya seminarieklasser
varda inrättade, komme ifrågavarande understöd att än ytterligare
minskas, enär, om obemedlade elever äfven i de ifrågasatta nya
klasserna skulle erhålla understöd från de till stipendier åt seminarieelever
för närvarande anslagna medlen, dessa skulle komma att fördelas mellan
ett större antal. Häraf skulle, då de flesta af dem, som söka inträde vid -folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna, äro obemedlade, följden
kunna blifva, att nämnda seminarier icke erhölle beräknadt antal elever.

Det synes mig derför vara af behofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas för
att tillförsäkra fattiga seminarieelever understöd åtminstone till ungefär
så högt belopp, som kunde tilldelas sådana före anordnandet af parallelklasser,
eller i medeltal omkring 70 kronor årligen. Ändamålet synes mig
lämpligast kunna vinnas på det sätt, att tills vidare, innan förhållandena
på detta område hunnit fullständigare ordnas, ett visst belopp, afsedt till
stipendier åt behöfvande seminarieelever, upptages bland kostnaderna för
de särskilda nya klasserna, både de två, som redan inrättats i Kalmar
och Göteborg, och de, om kvilkas inrättande jag ofvan nämnt.

Om man antager, att i hvarje för 25 elever beräknad klass finnas 22

252

Åttonde hufrudtiteln.

a 23 obemedlade — ett antal, som visserligen icke är för stort, då t. ex.
vid seminariet i Linköping höstterminen 1899 alla de inskrifna eleverna,
på ett undantag när, ansågos kunna komma i åtanke vid utdelningen af
stipendier —- och om man vidare antager, att hvarje behöfvande elev
erhåller i understöd 35 kronor hvarje termin, komme sålunda terminligen
att erfordras ungefär 800 kronor till stipendier åt de obemedlade eleverna
i hvarje klass. Angående parallelklasserna i Göteborg och Kalmar torde
detta belopp böra utgå för höstterminen 1900 samt för båda terminerna
under år 1 901.

Till uppehållande under år 1901 af undervisningen uti den vid folkskolelärareseminariet
i Göteborg anordnade parallelklassen erfordras, enligt
från domkapitlet derstädes inkomna uppgifter, följande belopp:

till en extra ordinarie adjunkt ..................................................... kr. 1,800: —

» en lärare vid seminariets öfningsskola ................................. » 1,500: •—

» lärare i öfningsämnena och läraren i småskoleafdelningen

af öfningsskolan ......................................................................... v ] ,200: —

» "belysning, uppvärmning, renhållning, läkarearvode m. in. » 700: —

Till dessa belopp böra läggas, enligt hvad här ofvan

blifvit anfördt, 2,400 kronor till stipendier åt behöfvande
elever under höstterminen 1900 samt vår- och höstterminerna
1901 ......................................................................................... » 2,400: —

Summa kr. 7,600: —

Domkapitlet i Kalmar har uti infordradt yttrande uppgifvit, att 4,300
kronor erfordrades för uppehållande under år 1901 af undervisningen uti
den vid folkskolelärarinneseminariet derstädes anordnade parallelklassen,

enligt följande fördelning:

till en extra ordinarie adjunkt..................................................... kr. 1,800: —

•>. en lärarinna vid seminariets öfningsskola .......................... » 1,500: —

» uppehållande af undervisningen uti öfningsämnena ......... »'' 800: —

> belysning, uppvärmning, renhållning m. m........................ » 200: —

Till dessa belopp böra likaledes läggas 2,400 kronor,
afsedda till stipendier åt behöfvande seminarieelever under
höstterminen 1900 samt vår- och höstterminerna 1901 ....... » 2,400: —

Summa kr. 6,700: —

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppehållande under år 1901
af undervisningen uti de vid folkskolelärareseminariet i Göteborg och folkskolelärarinneseminariet
i Kalmar anordnade parallelklasser, äfvensom för

Åttonde hafva dtiteln. 253

stipendier åt elever i dessa klasser på extra stat för år 1901 bevilja ett
belopp af 14,300 kronor.

Uti den af Riksdagen den 13 maj 1899 till Eders Kongl. Maj:t aflåtna [77.]
skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde Anordnande^
hufvudtitel bär Riksdagen anfört, bland annat, att, sedan Eders Kongh^MälariLMaj:t
föreslagit Riksdagen att för anordnande af parallelklasser vid två seminarium.
folkskolelärareseminarier på extra stat för år 1900 bevilja ett anslag af
19,400 kronor, både Riksdagen, i sammanhang med Eders Kongl. Maj:ts
berörda framställning, till behandling förehaft en inom Riksdagen väckt
motion, deri yrkats, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kongl.

Maj:t anhålla, det Eders Kongl. Maj:t ville, så snart ske kunde, till Riksdagen
inkomma med förslag om inrättande å derför lämplig ort inom
Malmöhus eller Kristianstads län af ett seminarium för utbildande af
folkskolelärarinnor.

Såsom stöd för sin framställning hade motionärerna, som ansåge hell
of vet af ökad tillgång på lärarekrafter för folkskolan vara ådagalagdt
genom hvad chefen för ecklesiastikdepartementet i ärendet yttrat, anfört,
att motionärerna hyste en från Eders Kongl. Maj:ts förslag något afvikande
mening i afseende å lämpligaste sättet för behofvets tillgodoseende. Motionärerna
ansåge nemligen, att inrättande snarast möjligt af ett nytt
seminarium skulle vara den rigtigaste utvägen, och befarade, att genom
anordnande af parallelklasser tillkomsten af ett nytt seminarium skulle
försvåras eller åtminstone fördröjas. För denna uppfattning hemtade motionärerna
ett stöd i de antydningar, som i det statsrådsprotokoll, hvilket
åtföljde Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning, förekomme derom, att
vid början af läsåret 1900—1901 parallelklasser borde anordnas vid ytterligare
två seminarier. Det väntade resultatet af en sådan anordning
skulle blifva, att, sedan parallelklasser inrättats vid fyra seminarier, man
skulle årligen kunna utexaminera lika många elever, som om ett nytt
seminarium anordnades. Så länge parallelklasserna komme att fungera,
skulle de sålunda träda i stället för ett nytt seminarium och göra inrättandet
af ett sådant öfverflödigt. Och sedan början en gång blifvit gjord
med inrättande af parallelklasser, kunde, enligt motionärernas förmenande,
en sådan anordning naturligen endast småningom upphöra i den mån,
som de särskilda årsklasserna af elever hunnit fullständigt genomgå de
föreskrifna kurserna och blifvit från vederbörande seminarier utexaminerade.
Eu indragning af parallelklasserna kunde ej heller väntas blifva
genomförd utan motstånd från ortsmyndigheternas sida, och de anordnin -

254

Åttonde hnfvndtiteln.

gar, som under tiden måst vidtagas för utvidgning af seminariets lokaler
m. m., skulle antagligen i och med parallelklassernas indragning till större
eller mindre del visa sig obehöfliga och onyttiga.

Hvad som särskildt föranledt motionärerna att för Riksdagen framhålla
denna deras uppfattning af den nu ifrågavarande angelägenheten vore den omständigheten,
att i de båda skånska länen behofvet af ett derstädes förlagdt
folkskolelärarinneseminarium sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande. Allt
för ofta hade det i dessa län inträffat och inträffade det alltjemt, att Unga
qvinnor med afgjord håg och fallenhet för lärarinnekallet nödgades afstå
från sin önskan att dertill förskaffa sig erforderlig utbildning allenast af
den orsak, att genomgåendet af ett seminarium på aflägsen ort — i Kalmar,
Stockholm eller Skara — vore förbundet med afsevärdt högre kostnader,
än fallet skulle varit, om eu sådan bildningsanstalt för qvinliga
elever funnits att tillgå på närmare håll. Vidare hade inom de båda
nämnda länen under de senaste åren visat sig en afgjord benägenhet att i
allt större utsträckning använda qvinliga lärarekrafter, och i synnerhet
vore detta enligt motionärernas mening fallet i städer, köpingar och
större stationssamhällen, der ett flertal lärare anstäldes vid samma skola.
Erfarenheterna rörande qvinnans deltagande i folkskolans arbete hade nemligen
i Skåne liksom i andra delar af landet varit sådana, att den misstro,
som i åtskilliga afseenden förefunnits emot qvinnans lämplighet och
duglighet för lärarinnekallet, allt mer och mer gifvit vika och att i stället
den öfvertygelsen börjat göra sig gällande, att det vore önskvärdt, om
qvinliga arbetskrafter kunde i än högre grad, än hittills varit fallet, komma
till användning i skolans tjenst. Då sålunda vigtiga skäl syntes motionärerna
tala för att den utvidgning af seminarieundervisningen, hvars behöflighet
påvisats i nämnda statsrådsprotokoll, måtte väsentligen komma den
qvinliga seminarieundervisningen till godo, ansåge motionärerna rätta tiden
vara kommen för förverkligande af det nämnda inom Skåne lifligt kända
önskemålet. Att det qvinliga seminarium, som enligt motionärernas åsigt
borde snarast möjligt inrättas, borde förläggas till lämplig ort inom Skåne,
syntes motionärerna vara betingadt redan af provinsens talrika befolkning,
uppgående enligt senaste befolkningsstatistiken till nära en åttondedel af
rikets hela folkmängd. Då det dessutom kunde med visshet antagas, att
ett sådant seminarium skulle komma att anlitas äfven af befolkningen i
Blekinge och södra delen af Halland, syntes motionärerna något tvifvel
icke kunna råda derom, att dess rätta plats vore att söka inom Skåne.
Det skulle också helt visst inom denna provins väcka förstämning och
missnöje, om genom åtgärder af annan art utsigterna till erhållande af
ett qvinligt seminarium inom provinsen undanskötes till obestämd framtid.

Åttonde luifvndtitelu.

255

Af hvad motionärerna sålunda anfört ansåge de framgå, att de Helst
önskat föreslå Riksdagen beviljande af erforderligt anslag för upprättande
å lämplig ort inom Malmöhus eller Kristianstads län af ett seminarium
för utbildande af folkskolelärarinnor, men då nödig utredning angående
den härför behöflig^ kostnaden icke stode motionärerna till buds, helst
som den del af kostnaderna, som afsåge anskaffande af tomt och byggnader
för seminariet, vore beroende på den ort, dit seminariet kunde komma
att förläggas, och det närmare bestämmandet af orten syntes lämpligen
böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, så ansåge motionärerna sig för närvarande
— utan att i detta sammanhang framställa något yrkande beträffande
det af Eders Kongl. Maj:t begärda anslaget för anordnande af
parallelklasser — endast böra hemställa, att Riksdagen måtte till Eders
Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse af ofvan angifva innehåll.

Uti Riksdagens ifrågavarande skrifvelse yttras derefter:

Riksdagen hade icke tilltrott sig att bedöma, huruvida inrättandet
af ett nytt seminarium för qvinliga elever vore af ett nära förestående
behof påkalladt, eller inom hvilken del af landet ett sådant seminarium^,
om detsamma befunnes erforderligt, lämpligast borde förläggas, men då
en utredning af dessa förhållanden syntes Riksdagen vara önskvärd, hade
Riksdagen trott sig böra, i anledning af berörda motion, hos Eders Kongl.
Maj:t göra hemställan om verkställande af en sådan utredning, dervid
Eders Kongl. Maj:t icke torde underlåta att jemväl taga i öfvervägande
hvad af motionärerna blifvit anfördt i fråga om lämpligheten af det nya
seminariets förläggande inom Malmöhus eller Kristianstads län.

Riksdagen anhölle derför — jemte det anmälan gjordes derom att
Riksdagen i anledning af Eders Kongl. Maj:ts omförmälda framställning
på extra stat för år 1900 beviljat för anordnande af parallelklasser vid
två af rikets folkskolelärareseminarier ett anslag af 19,400 kronor — att
Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida inrättandet af ett nytt
seminarium för utbildande af folkskolelärarinnor kunde vara af behofvet
påkalladt samt inom hvilken del af landet ett sådant seminarium, om
detsamma befunnes erforderligt, lämpligast borde förläggas.

Med anledning af ofvan anförda skrifvelse från Riksdagen hafva underdåniga
utlåtanden blifvit infordrade från domkapitlen och Stockholms
stads konsistorium samt från samtliga seminarierektorer och folkskoleinspektörer
i riket.

Uti de afgifna utlåtandena hafva hufvudsakligen följande meningar
framstälts rörande ifrågavarande ärende.

Ett nytt qvinligt seminarium vore ej åt behofvet påkalladt. Som
skäl för denna mening har anförts följande.

256

Åttonde liufradtiteln.

Det rädde brist på lärare, ej på lärarinnor, och bristen på lärare
komrne ej att afhjelpas derigenom, att man utbildade ett större antal
lärarinnor än hittills. Antalet folkskolelärarinneseminarier vore ännu i
förhållande till lärarinnetjensterna vid folkskolan fullt tillräckligt. Man
borde derför uppskjuta frågan om inrättande af ett nytt seminarium,
åtminstone till dess man genom erfarenhet kände något rörande verkningarna
af de vid två af nu befintliga seminarier anordnade parallelklasser.
Det nya seminariet skulle nemligen om någon tid möjligen blifva
öfverflödigt, derest den öfverklagade lärarebristen vore tillfällig och kunde
afhjelpas genom de åtgärder till dess häfvande, som redan vore vidtagna.
Dessutom vore att befara att, om] större antal lärarinnor utbildades, än
hittills varit fallet, och om åtskilliga af dessa vunne anställning vid skolor,
deri lärare förut tjenstgjort, följden skulle blifva, att ej få män af dem,
som utbildats till lärarekallet, blefve utan anställning. Då lärarinnan
mycket fortare än läraren förbrukade sina krafter och detta ofta till följd
deraf, att hon hängåfve sig åt sitt kall med mera ifver och större viljekraft
än mannen, vore det orätt att genom inrättande af ännu ett seminarium
inlocka flere unga qvinnor på en bana, der de blefve i förtid
utslitna. Derjemte borde man betänka, att då behofvet af lärarinnor
sannolikt snart komme att fyllas derigenom, att de nu befintliga läroanstalterna
för utbildande af lärarinnor vid folkskolan årligen utsände större
antal till anställning vid nämnda skola behöriga elever än tillförene, helst
sedan en af dessa anstalter blifvit utvidgad med en parallelafdelning, det
kunde inträffa, att om ett nytt qvinligt seminarium inrättades, många
qvinnor skulle föranledas att, till förfång för andra förment oansenliga
och mödosammare värf samt till skuldsättning och framtida bekymmer
för egen del, låta utbilda sig för en bana, på hvilken de först sent eller
törhända aldrig funne användning.

En annan åsigt innefattas i följande uttalande. Den lärarebrist, som
för närvarande vore rådande, kunde icke häfvas derigenom, att man inrättat
parallelafdelningar vid ett manligt och ett qvinligt seminarium.
Det vore sålunda nödvändigt att bereda tillfälle för ett större antal unga
män och qvinnor att förskaffa sig föreskrifven behörighet för anställning
vid folkskola, än som nu kunde vinna dylik utbildning vid de befintliga
läroanstalterna med deras nuvarande organisation. Detta kunde ske antingen
genom att inrätta nya seminarier eller genom att utvidga de gamla.
För närvarande torde man böra välja den senare utvägen. Den ledde
nemligen hastigare till det åsyftade målet, vore förenad med mindre kostnader
samt hade i pedagogiskt hänseende företräde t. ex. deruti att just

Åttonde hiifvudtiteln.

derför att flere lärare blefve anstälda vid seminariet, dessa kunde användas
på ett sätt, som mera toge hänsyn till deras individuel håg och begåfning.

Andra af dem, hvilkas utlåtanden i ärendet infordrats, hafva som
sin mening uttalat, att det vore synnerligen önskvärdt, att ett nytt qvinligt
seminarium snarast möjligt inrättades. Som stöd för denna åsigt anföres
följande.

Anordnandet af parallelafdelningar vid nu befintliga seminarier vore
endast en provisorisk åtgärd, som ej borde förhindra inrättandet af ett
nytt seminarium, när ett sådant vore af behofvet påkalladt. Det vore
nemligen fördelaktigare att söka afhjelpa den öfverklagade lärarebristen
genom att inrätta nya seminarier än genom att utvidga de gamla, ty i
senare fallet skulle antalet elever i de utvidgade läroanstalterna blifva så
stort, att vederböi’ande lärare ej skulle kunna tillbörligt öfvervaka och
vårda sig om dem på sådant sätt, som bäst passade för hvars och ens
individualitet. Qvinnor vore synnerligen lämpliga som lärarinnor i folkskolan,
enär de i allmänhet mer än män betonade den uppfostrande sidan
af lärareverksamheten, hvartill komme att den omständigheten, att en
lärare med familj, särdeles i trakter, der lefnadsomkostnaderna vore dyra,
hade svårt att kunna draga sig fram med de lärarebefattningen åtföljande
löneförmånerna, gjorde det önskvärdt, att lärarinnor till större antal än
hittills anstäldes vid folkskolan. Flere skoldistrikt, som af nämnda anledningar
velat anställa lärarinnor vid sina skolor, hade af brist på sådana
nödgats antaga lärare.

Behofvet af ett nytt lärarinneseminarium framginge för öfrigt deraf,
att antalet af de qvinliga lärarekrafterna vid folkskolan tillväxte starkare
än antalet af de manliga, hvarjemte det vore att märka, att de förra
raskare omsattes, dels med anledning af giftermål eller af val utaf annat
lefnadsyrke, dels på grund af fortare skeende förslitning och dermed
följande tidigare afgång från skolarbetet med eller utan pension. Andra
anledningar dertill, att efterfrågan efter lärarinnor för närvarande vore
större än tillförene, vore, dels att med storindustriens hastigare utveckling
och med den deraf förorsakade uppväxten af folkrika arbetarecentra följde
upprättandet af nya skolafdelningar jemte anställning af nya lärare, till
större delen qvinliga, och dels att i åtskilliga skoldistrikt på senare tiden
Irainträdt en benägenhet att förändra en flyttande skola till två fasta utan
underlag af småskolor samt att man ansåge, att i dylika skolor lärarinnor
vore synnerligen lämpliga, enär de under eu del af året komme att läsa
endast med småskolebarn. Den redan nu framträdande bristen på lärarinnor
kunde ej afhjelpas derigenom att år 1903 från Kalmar seminarium
afginge omkring 2~> elever mer än under vanliga förhållanden, utan komme
Bill. till liiksd. Prut. 1900. I Sami. ! Afd. 33

258

Åttonde hufvudtiteln.

att för hvarje år i betänklig grad tilltaga, om icke inom närmaste tiden
ett nytt seminarium blefve upprättadt för utbildande af lärarinnor. Med
fog kunde sålunda ingenting invändas mot inrättande af ett dylikt seminarium,
dock under förutsättning att samtidigt vidtoges åtgärder för
utbildande af större antal lärare än hittills, enär brist på sökande framför
allt visade sig, när fråga vore om besättande af mera ansträngande befattningar,
för hvilka å ena sidan skolråd och församlingar kräfde lärare
och som, å andra sidan,^lärarinnor tvekade att öfvertaga.

I det af mig här förut omnämnda statsrådsprotokollet visades, att vid
slutet af år 1896 verklig lärarebrist egde rum. Under tioårsperioden 1887
—1896 hade nemligen antalet nyinrättade och ledigblifna tjenster med
minst 89 öfverskjutit antalet af de lärare, som under samma tidsskede
sökt anställning vid folkskolan. Derjemte hade under år 1896 erfordrats
omkring 114 lärare för att uppehålla deras befattningar, som af sjukdom
voro urståndsätta att sjelfva tjenstgöra. Efter år 1896 har bristen på
lärare blifvit än större. Under år 1897 uppgick nemligen antalet nyinrättade
och ledigblifna tjenster till 288. Ungefär lika stort var antalet af dem, som
samma år ingingo i folkskolans tjenst, men antalet af dem, soni erfordrades
till uppehållande af sjuka lärares tjenster, ökades med 15. År 1898 torde
ledigblifna och nyinrättade tjenster kunna beräknas till 269 och antalet af
dem, som sökte anställning vid folkskolan, till 280. Härvid är att märka,
att under år 1898 ett ovanligt litet antal lärare sökte afsked med pension,
enär så många som möjligt ville stå qvar vid sina tjenster till följande år.
Till följd af den år 1898 beviljade löneförhöjningen kunde de nemligen
då komma i åtnjutande af högre pensionsbelopp än om de afgått från sina
befattningar under sistnämnda år. Enligt de sannolikhetsberäkningar, som
kunnat anställas, kommer under år 1899 antalet af dem, som öfverfiyttas
till pensionsstat, att uppgå till omkring 125. Antager man, att under
nämnda år lika många lärare som under det närmast föregående, eller 80,
komma att genom döden eller af annan anledning lemna sina befattningar
samt att 150 nya tjenster inrättas, skulle antalet af ledigblifna och nyinrättade
befattningar vid folkskolan under ifrågavarande år uppgå till
855. Af de 299 elever, som vid slutet af vårterminen 1899 togo afgångsexamen,
torde högst 290 hafva ingått i folkskolans tjenst. Efter år 1896
kan sålunda antalet ledigblifna och nyinrättade tjenster med all sannolikhet
antagas hafva med omkring 50 öfverskjutit antalet af dem, som under
samma tid efter genomgången lärokurs vid seminarium tagit anställning
vid folkskola. Detta antal kommer dock att något minskas, om man tagel1
med i beräkningen sådana, som förklarats behöriga att innehafva tjenst
vid folkskola, ehuru de icke genomgått folkskolelärareseminarium. Härtill

Åttonde hufvudtitelm

259

kommer, att man torde med all sannolikhet kunna antaga, att minst 125
lärare årligen erfordras för att uppehålla deras tjenster, som af sjukdom
äro hindrade att sjelfva sköta dem.

Sedan år 1896 har lärarebristen sålunda ej obetydligt ökats, och efterfrågan
har visat sig större än tillgången, ej endast då det gält lärare, utan
äfven då fråga varit om lärarinnor.

Under åren 1889—1898 utexaminerades från de qvinliga seminarierna
1,081 elever. Af dessa torde omkring 980 hafva ingått i folkskolans tjenst,
Nyinrättade och ledigblifna befattningar för lärarinnor torde under ifrågavarande
tid hafva uppgått till ungefärligen samma antal, hvarvid dock är
att märka, att antalet lärarinnor, som afgingo med pension år 1898, var
af orsak, som jag förut omförmält, mycket litet. Derjemte kan man beräkna,
att de lediga vikariaten för sjuk lärarinna, åtminstone efter år 1894>
årligen uppgått till minst 50, till hvilkas uppehållande, om man antager,
att hvarje vikariat räckte 4 månader, erfordrades 25 lärarinnor.

Behofvet af lärarinnor för uppehållande af lärarinnebefattningarna vid
folkskolan har i någon mån fylts af dem, som Eders Kongl. Maj:t medgifvit
rätt att innehafva lärarinnebefattning vid nämnda skola, ehuru de ej
genomgått seminarium.

Helt visst skulle ännu flere tjenster vid folkskolor besatts af lärarinnor,
om sådana funnits att tillgå. Under de senare åren haro nemligen visat
sig en allt större benägenhet att använda lärarinnor. År 1888 funnos
1,228 ordinarie och extra ordinarie folkskolelärarinnor; år 1897 uppgick
deras antal till 1,900. Under samma tid hade antalet lärare ökats från 4,326
till 4,673. Och det är icke endast i städerna antalet lärarinnor tillväxt,
utan äfven på landsbygden. År 1888 tjenstgjorde 505 folkskolelärarinnor
på landsbygden och 723 i städerna; år 1897 voro motsvarande tal 849
och 1,051.

För afhjelpande af den rådande lärarebristen blefvo, på sätt under
punkt 76 omförmälts, sedan Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts framställning
beviljat derför erforderliga medel, vid början af innevarande läsår seminarierna
för qvinliga elever i Kalmar och för manliga i Göteborg utvidgade, hvartdera
med eu parallelafdelning. Men denna åtgärd är, såsom jag yttrade
redan i det statsrådsprotokoll, hvilket åtföljde nämnda framställning, icke
tillräcklig för att bäfva den förefintliga bristen på lärare. Detta torde
framgå af följande beräkning. De nuvarande seminarierna torde, äfven
sedan två af dem blifvit utvidgade med parallclafdelningar, kunna i medeltal
utexaminera omkring 325 elever årligen. Af dessa torde omkring 310
komma att ingå i folkskolans tjenst. Detta antal kommer med all sannolikhet
att understiga antalet af de under året; nyinrättade och ledigblifna

260

Åttonde hufvudtiteln.

tjensterna, hvilka, äfven om man beräknar antalet af de lärare, som under
året taga afsked med pension, till endast 85, dem, som genom döden eller
af annan anledning lemna sina tjenster, likaledes till 85 och de nyinrättade
tjensterna till 150, dock torde uppgå till 320. Härtill komma befattningar,
som under innehafvarnes sjukdom måste uppehållas af vikarier.

Under förutsättning att folkmängden i landet årligen ökas och att
befattningarna i folkskolan, dels i samband dermed och dels till följd deraf
att undervisningen i henne allt bättre och bättre tillgodoses, jemväl årligen
växa i antal, synas sålunda de nuvarande seminarierna, äfven sedan två
af dem blifvit utvidgade på ofvan nämnda sätt, ej kunna utbilda erforderligt
antal lärare och lärarinnor. Det är sålunda icke tillrådligt att, såsom
några förmena, uppskjuta med att vidtaga vidare anordningar för utbildande
af större antal lärare och lärarinnor, till dess man fått se verkningarna
af de redan inrättade parallelafdelningarna.

Många af dem, som afgifvit utlåtande i för handen varande ärende,
påyrka —- såsom jag förut meddelat — att man, för att kunna utbilda
erforderligt antal lärare och lärarinnor, borde fortgå på den redan inslagna
vägen. För sagda måls vinnande borde man sålunda anordna parallelafdelningar
vid det ena efter det andra af nu betintliga seminarier. Andra
förmena, att det vore fördelaktigare att inrätta nya seminarier. Ehuru
man kan gifva blifvande lärare och lärarinnor tillfredsställande utbildningför
lärarekallet i de med parallelafdelningar försedda seminarierna, och
ehuru en sådan utvidgning af läroanstalterna skulle kunna medföra beaktansvärda
fördelar, på hvilka jag underdånigst fäste Eders Kongl Maj:ts
uppmärksamhet, då jag sistlidna år hemstälde, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att bevilja medel till anordnande af parallelafdelningar
vid två seminarier, torde ej kunna bestridas, att bästa sättet
för vinnande af ifrågavarande ändamål dock är att inrätta nya seminarier,
helst som man väl får antaga, att, äfven om Riksdagen anslår medel till
anordnande af nya läroanstalter, Riksdagen detta oaktadt skall bevilja
hvad som erfordras för att de gamla seminarierna måtte komma i sådant
skick, att de ej af förefintliga brister hindras från att på tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift. Derigenom att Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida inrättandet
af ett nytt seminarium för utbildande af folkskolelärarinnor kunde vara
af behofvet påkalladt, synes också Riksdagen hålla före, att lärarebristen
borde afhjelpas genom inrättande af nya läroanstalter.

Helst borde två nya seminarier, ett manligt och ett qvinligt, inrättas,
ty endast derigenom skulle man kunna utbilda erforderligt antal lärare
och lärarinnor och sålunda undanrödja de svårigheter, med hvilka skolråden

Åttonde hufvudtiteln.

261

hafva att kämpa för uppehållande af folkskolelärarebefattningarna. Men
då det skulle medföra ansenliga kostnader att samtidigt bygga och i öfrigt
anordna två seminarier, synes det mig lämpligt att till en början nöja sig
med att iordningställa ett nytt seminarium och att samtidigt utvidga ett
gammalt med eu parallelklass. Till frågan härom anhåller jag sedermera
få återkomma.

Motionärerna i ärendet hafva föreslagit, att det nya seminariet skulle
afses för qvinligt elever. Häremot har det anmärkts, att lärarinnor blefve
förr utslitna än lärare, och att det derför vore hardt att locka in dem på
lärarebanan. Visserligen är det sant, att lärarinnor slitas ut förr än lärare,
men de kunna också tidigare än läraren lemna sin befattning, då de för
sitt lifsuppehälle kunna nöja sig med afkortad pension. För öfrigt torde
lärarinneverksamheten ej vara menligare för helsan än åtskilliga andra
sysselsättningar, åt Indika qvinnan måste egna sig för att vånna sin utkomst.

Man har ock uttalat farhågan att genom upprättande af ett nytt folkskolelärarinneseminarium
många fattiga qvinnor skulle förledas att, till
föi’fång för andra förment oansenligare och mödosammare värf samt till
skuldsättning och framtida bekymmer för egen del, låta sig utbildas för
en bana, på hvilken de först sent eller törhända aldrig funne användning.
Men då man erinrar sig, att intet öfverskott af lärare och lärarinnor för
närvarande tinnes samt att de under ett år ledigblifna och nyinrättade
tjensterna vid folkskolan till antalet öfverskjuta de från seminarierna under
samma år utgångna eleverna, som söka anställning vid nämnda skola, synes
intet skäl vara för farhågan, att anordnandet af ett nytt qvinligt seminarium
skulle medföra, att åtskilliga af de vid de qvinliga seminarierna utbildade
eleverna först sent eller törhända aldrig skulle vinna anställning
i det kall, hvartill de utbildats. Skulle emellertid det oförmodade inträffa,
att det blefve öfverflöd på lärarinnekandidater, stode ju alltid den utvägen
öppen att efter behof indraga de vid de gamla seminarierna inrättade
parallelafdelningarna.

Som skäl för förslaget att, för att kunna utbilda erforderligt antal
lärarinnor, utvidga ännu ett qvinligt seminarium med parallelafdelning har
anförts, att man derigenom hastigare vunne det afsedda ändamålet än
genom att inrätta ett nytt seminarium. Men jag anhåller att få fästa
Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att målet kan vinnas lika fort,
om, derest beslut fattas, att ett nytt seminarium skall inrättas, man ej
väntar på att sätta det i gång till dess erforderliga byggnader blifvit uppförda,
utan, under förutsättning att behöfliga medel dertill anslås, så anordnar,
att första seminarieklassen och småskoleafdelningen af seminariets

262 Åttonde hufvudtlteln.

öfningsskola träda i verksamhet redan vid början af läsåret 1900—1901,
samt att vid början af läsåret 1901^-1902 intages en ny första klass, sedan
en andra klass bildats af den förutvarande första, och en ny första klass
intages i öfningsskolans småskoleafdelning, sedan af dess förra andra klass
bildats en första klass i folkskoleafdelningen o. s. v. En sådan anordning
borde ej möta några större svårigheter. Erforderliga lokaler torde kunna erhållas
i den stad, der seminariet kommer att förläggas. Efter fyra år — eller
vid slutet af vårterminen år 1904 — skulle utbildade elever kunna utgå
från det nya seminariet, som törhända två år, sedan det börjat sin verksamhet,
fått inflytta i sina egna lokaler.

Kostnaderna för det nya seminariet under läsåret 1900—1901 samt
höstterminen 1901 torde komma att uppgå till 17,800 kronor enligt följande
beräkning:

Arfvode till en tillförordnad rektor efter 3,500 kronor för år kr. 5,250: —

Arfvode till en lärarinna med adjunkts tjenstgöring höstterminen
1901 efter 1,800 kronor för år................................. » 900: —

Arfvode till en lärarinna i öfningsskolans småskoleafdelning

efter 1,500 kronor för år............. » 2,250: —

Arfvode till eu lärarinna i öfningsskolans folkskoleafdelning

höstterminen 1901 .............................................................. » 750: —

Tillfälliga lärarebiträden i öfningsämnena samt ett och annat

läroämne ....................................................................... » 8,250: —•

Stipendier till seminarieelever, 800 kronor för hvarje termin » 2,400: —

Uppvärmning, belysning och städning, läkarearvode in. in. . » 900: —■

Skolinventarier och undervisningsmateriel ....... » 1,500: —

Oförutsedda utgifter ..................................................................... » 600: —

Då det för närvarande råder brist äfven på lärarinnor; då en stor
mängd unga qvinnor, som vilja utbildas för lärarinnekallet, årligen af
brist på utrymme måste bortvisas från seminarierna år 1899 uppgick
antalet inträdessökande vid de qvinliga seminarierna till 887, af hvilka
166 vunno inträde, hvaremot eu stor mängd måste afvisas på grund
af bristande utrymme —; då i många trakter visat sig eu allt mer stigande
benägenhet för att anställa lärarinnor i folkskolans tjenst och då
slutligen erfarenheten under en följd af år vitsordat, att qvinnan synnerligen
väl lämpar sig för lärarinnekallet, anser jag mig hafva tillräcklig
anledning att förorda inrättandet af ett nytt, för qvinliga elever afsedt
seminarium.

Beträffande derefter frågan, i hvilken del af landet det ifrågasatta
nya seminariet borde förläggas, har i några af de i ärendet afgifna utlå -

Åttonde hufvudtiteln.

aes

tandena uppmärksamhet fästs derpå, att Strengnäs stift vore det enda stift
på fastlandet, inom hvilkets område ingen anstalt för bildande af folkskolelärare
funnes, ehuru stiftet vore rätt vidsträckt och folkrikt och dess folkskoleväsen,
som stode ganska högt, fortfarande vore stadt i utveckling.
Då dertill komme, att brist på lärare för närvarande rådde äfven inom
detta stift, syntes skäl vara för handen att återgifva Strengnäs stift det
seminarium, som på 1860-talet flyttades derifrån till Stockholm. Visserligen
hade hittills jemförelsevis få qvinnor från Södermanland sökt inträde
vid seminarierna, men förlädes inom stiftet ett seminarium, skulle detta
helt visst ej komma att sakna elever.

Jag vill gerna medgifva, att mycket goda skäl blifvit anförda för det
ifrågasatta nya seminariets förläggande till Strengnäs stift, så mycket hellre
som stadsfullmägtige i stiftsstaden beslutit erbjuda staten för seminariebyggnaden
erforderlig tomt äfvensom för anläggning af en trädgård behöflig
mark, dock torde för närvarande mellersta Sverige ej kunna med fog göra
anspråk på ett nytt seminarium framför södra Sverige. Med hänsyn till
folkmängden torde nemligen den förra delen af vårt land vara rikligare
försedd med sådana läroanstalter, hvarom här är fråga, än den senare.

De flesta af dem, hvilkas yttrande blifvit infordradt, hafva ock förenat
sig med motionärerna derom, att det nya seminariet borde förläggas
i Skåne.

Med fullt skäl anser jag mig kunna instämma i detta förslag. Den
talrika befolkningen i denna del af landet är nemligen en borgen för, att
ett der förlagdt seminarium kan påräkna så många inträdessökande, att
bland dem ett godt urval af sådana, som lämpa sig för lärarinnekallet,
årligen kan göras. Man har så mycket hellre grundad anledning att antaga
detta, som ho.s många unga skånska qvinnor af allmogeklass under
den senare tiden visat sig en stor benägenhet att blifva lärarinnor. Under
åren 1889—1898 hafva ej mindre än 145 qvinnor från Skåne varit inskrifna
som elever i folkskolelärarinneseminarierna, ehuru de måst begifva
sig från sina hem till aflägsna orter för att vinna den äskade utbildningen.

År 1897 funnos i Skåne och grannlandskapen Blekinge och Halland
193 lärarinnebefattningar vid folkskolan. Detta antal kommer ined all
sannolikhet att betydligt ökas, särdeles i de många städerna, talrika stationssamhällena
och andra orter med stor industriel verksamhet, så snart
tillgången på lärarinnor blir rikligare. 1 städernas äfvensom i åtskilliga
andra orters skolor, i hvilka många lärarekrafter äro erforderliga, använder
man nemligen i allmänhet flere lärarinnor än lärare, ty då de uti
ifrågavarande orter jemförelsevis höga lefnadskostnaderna nödga församlingarna
att höja lärarelönerna öfver det i lag föreskrifna beloppet, kunna

264 Åttonde liufvndtiteln.

lärarinnorna åtnöja sig med lägre tillägg än lärarne. En ej obetydlig del
af dem, som erhållit sin utbildning i det nya seminariet, skulle sålunda,
om detta förlägges i Skåne, kunna få sin framtida verksamhet förlagd till
kringliggande trakter, hvilken omständighet synes mig vara ett talande
skäl för det ifrågastälda seminariets anordnande i sistnämnda landskap,
helst ju dess invånare, såsom motionärerna anföra, länge hyst önskan att
ett folkskolelärarinneseminarium måtte dit förläggas.

Behofvet af ännu ett qvinligt seminarium i södra Sverige framgår äfven
deraf, att antalet inträdessökande i de för denna del af landet förnämligast
afsedda folkskolelärarinneseminarierna i Kalmar och Skara är så stort,
att icke ens hälften af dem under de senare åren kunnat der intagas. Så
voro i Skara:

o ar	1895	de inträdessökande	130, de intagna	38
»	1896		»	120 » »	25
»	1897		»	114 »	31
»	1898			113 »	36
»	1899		»	118 »	32 och
i Kalmar: o ar	1895	de inträdessökande	111, de intagna 42
	1896	»	»	108 » »	26
»	1897	»		105 » »	26
	1898	»		102 »	26
»	1899	»	»	129 » »	49.

Den 4 augusti 1899 inkom till Eders Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse
från drätselkammaren i Landskrona, hvari denna på grund af ett af
stadsfullmägtige derstädes den 17 derförutgångne juni fattadt beslut erbjöd
staten att, om det ifrågasatta nya seminariet komme att förläggas
till nyssnämnda stad, för ändamålet få inköpa stadens nu egande sjukhus
för ett pris af 40,000 kronor. Skulle emellertid Eders Kongl. Maj:t föredraga
att för det nya seminariet låta uppföra eu fullständigt ny byggnad,
vore Landskrona stad villig att för ändamålet kostnadsfritt upplåta en
tillräckligt stor och välbelägen byggnadstomt.

Omförmälda skrifvelse remitterades till öfverintendentsembetet samt
till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län och domkapitlet
i Lund. Eders Kongl. Majrts befallningshafvande, som anskaffat
utredning angående Landskrona stads åtkomst till stadens sjukhus med
tillhörande tomt, förklarade sig från de synpunkter, Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande trott sig böra beakta, ej hafva något att erinra mot

Åttonde hnfvudtiteln.

265

bifall till de af staden Landskrona gjorda erbjudanden. Domkapitlet i
Lund, som höll före, att platsen för det ifrågastälda seminariet skäligen
icke borde väljas på grund af det ena eller andra samhällets mera eller
mindre ekonomiskt fördelaktiga erbjudanden, ansåg Landskrona i och för
sig icke vara någon olämplig plats för seminariet. Öfverintendentsembetet
anmodade intendenten hos embetet E. Jacobsson att i ämnet förebringa
utredning. Sedan intendenten Jacobsson i afgifven promemoria, som delgifvits
stadsfullmägtige i Landskrona, af anförda skäl afstyrkt inköpet
af förberörda sjukhusbyggnad och i stället föreslagit, att det ifrågasatta
seminariet måtte förläggas å eu byggnadstomt om 40,000 qvadratmeter i
S:t Olofs Ving, norr om S:t Olofsgatan i Landskrona, under vilkor att
tomten gåfves vissa närmare angifna gränser, att S:t Olofs- och Prinsessgatorna
fullständigt iordningstäldes, att qvarteret närmast söder om tomten
i fråga icke bebygdes, att vatten-, aflopps- och gasledningar afgiftsfritt
anordnades till tomtgränsen och att vederbörlig tomtkarta anskaffades,
samt, i anledning häraf, drätselkammaren, å stadsfullmägtiges vägnar, i
underdånig skrifvelse den 11 september 1899 afgifvit utfästelse att, på de
af intendenten Jacobsson föreslagna vilkor, för seminariet aflåta ofvannämnda
tomt, dock under förbehåll, att upplåtelsen gälde allenast så
länge tomten användes för afsedda ändamålet och att de öfver tomten
gående vattenledningsrören finge qvarligga, så länge staden behöfde dem,
så vida de icke råkade i kollision med de blifvande byggnaderna, i hvilket
fall de skulle dragas vid sidan af dessa, har Eders Kong! Maj:t genom
nådig remiss den 18 i sistnämnda månad täckts anbefalla öfverintendentsembetet
att, om nyss angifna jordområde befunnes lämpligt att derå uppföra
byggnader för ett folkskolelärarinneseminarium, låta uppgöra och till
Eders Kongl. Magt inkomma med härför nödiga ritningar och kostnadsförslag.

Med underdånig skrifvelse den 12 sistlidne december öfverlemnade
öfverintendentsembetet, enär embetet i likhet med intendenten Jacobsson
och på af honom anförda grunder ansåge, dels att förvärfvandet för afsedda
ändamålet af omhandlade sjukhusbyggnad icke vore att förorda,
dels ock att ofvan angifna tomtområde vore för det med detsamma tillämnade
syfte särdeles lämpligt, af extra ordinarie arkitekten hos embetet
G. Hermansson, på embetets uppdrag, uppgjorda och af embetet för
dess del efter granskning godkända ritningar och kostnadsförslag till
byggnader för ett folkskolelärarinneseminarium, ämnadt att förläggas ä
den tomt i Landskrona, hvarom ofvan förmälts, och erinrade embetet dervid
underdånigst följande.

Bill. till Riksd. Prot. 1,900. 1 Sand. 1 Afd.

266 Åttonde hufvudtiteln.

Ofvannämnda tomt hade, med hänsyn till rådande förhållanden å
angränsande jordområden, vid skedd utstakning måst gifvas en bredd af
108 meter och ett djup af 370 meter, hvilken omständighet emellertid
medförde den fördelen, att den vid S:t Olofsgatan belägna delen af tomten,
som gifvetvis måste anordnas på ett prydligare sätt och förty blefve dyrbarare
att underhålla, icke vore särdeles stor och att den till undervisning
i trädgårdsskötsel afsedda, vanligen mindre fordrande delen af densamma
erhölle ett mera afskildt läge. Enligt de uppgjorda ritningarna vore seminariebyggnaden
föreslagen att förläggas med hufvudfasaden i linie med
det närbelägna lasarettets framsida på ett afstånd af cirka 75 meter från
S:t Olofsgatan och att, i motsats till hvad fallet vore vid öfriga seminariebyggnader
i riket, inrymma endast skollokaler och bostad för vaktmästare,
men icke boställe för rektor, för hvilken sådant vore beredt i en särskild
byggnad. Denna anordning vore närmast föranledd af de i de äldre
seminarierna ofta öfverklagade olägenheterna af sammanförande i samma
byggnad af skol- och boställsrum, af hvilka olägenheter här endast torde
böra framhållas, att, vid inträffande fall af smittosam sjukdom inom
rektors familj, svårigheter ofta uppstode för undervisningens ordnande och
upprätthållande, att den förskämda luften från skollokalerna svårligen
kunde utestängas från rektors bostad samt att öfver de stora skolsalarne
en beqväm inredning icke utan betydande kostnader kunde åstadkommas
och att i flere rektorsbostäder inom de nu förefintliga seminariebyggnaderna
sättningar af golf och mellanväggar uppkommit genom bristfälliga
bjelklag öfver de stora rummen, för undvikande hvaraf dyrbara förstärkningar
erfordrades. Det föreslagna gymnastikhuset vore inredt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med nutida fordringar på lokaler för gymnastikundervisningen.
Beträffande de ifrågasatta byggnadernas storlek och inredning
åberopade embetet, jemte ritningarna, innehållet af bilagda, af
intendenten Jacobsson den 12 sistlidne december upprättade, till embetet
afgifna promemoria.

Slutligen förmenade embetet att, med afseende å gällande höga
arbets- och materialpris, arbetskostnaden icke torde kunna antagas
komma att understiga det upprättade kostnadsförslagets slutsumma 224,000
kronor.

Sedan, på sätt jag framdeles kommer att närmare omförmäla, jemväl
blifvit ifrågasatt, att det nya seminariet borde förläggas i Helsingborg,
inkom den 17 november 1899 till Eders Kongl. Maj:t ytterligare en skrifvelse
från drätselkammaren i Landskrona, hvari yttras: Det hade kommit

Åttonde hnfvudtiteln.

267

till stadsfullmäktiges i Landskrona kännedom, att det för södra Sverige
projekterade lärarinneseminariet möjligen redan hösten 1900 skulle träda
i verksamhet, i följd hvaraf provisoriska lokaler erfordrades under tiden,
till dess de nya seminariebyggnaderna hunne blifva färdiga. Å stadsfullmägtiges
vägnar finge derför drätselkammaren i underdånighet tillförbinda
Landskrona stad, att, derest det nya seminariet komme att dit förläggas,
redan hösten 1900 och till dess seminariets egna nybyggnader
kunde tagas i bruk, kostnadsfritt upplåta för ändamålet lämpliga lokaler
antingen i stadens nuvarande sjukhus, som med innevarande års utgång
ej vidare komme att användas för sitt hittills varande ändamål, eller
också i den åt allmänna läroverket förut upplåtna byggnad, som, fortfarande
obegagnad, sedan densamma hösten 1897 utrymdes af läroverket,
af nuvarande egaren stälts till stadens disposition.

Sedan drätselkammaren leinnat en närmare redogörelse för de till
provisoriskt bruk för seminariet erbjudna lokalerna, yttrar drätselkammaren,
att det hitintills varit en känd och erkänd sak, att lefnadskostnaderna
i Landskrona vore väsentligen billigare än i Helsingborg, särskild!
beträffande hyrorna, som i Landskrona knappast torde uppgå till
mera än 50 å 60 procent af hvad de betingade i dess nämnda grannstad.
Till belysande af detta förhållande åberopade drätselkammaren åtskilliga
bifogade intyg, hvilkas rigtighet vitsordades af drätselkammaren. Att
lefnadskostnaderna i Landskrona vore billigare än i Helsingborg, framginge
emellertid tydligast af det faktum, att arbetarne inom alla yrken i sistnämnda
stad hade en timaflöning, som med 2 till 5 öre öfverst ege den
aflöning, som arbetare i Landskrona inom samma yrke uppbure.

Slutligen hänvisade drätselkammaren med afseende på lärjungarnes
vid allmänna läroverket i Landskrona kostnader för inackordering till
uppgifter, som lemnats af läroverkets rektor. Enligt dessa vexlar inackorderingspriset
mellan 20 och 40 kronor för månad. För inackordering,
som omfattar endast bostad med uppvärmning, belysning och tillsyn, betalas
för hvarje lärjunge 7,50 till 8 kronor i månaden. Af lärjungar, som,
sedan de genomgått läroverket i Landskrona, nu fortsätta sina studier
i Helsingborg, betalar derstädes eu 55 kronor i månaden, en annan,
som sjelf bekostar sig möbler, sängkläder och linne, 35 kronor för
månad.

Den 19 sistlidne september beslöto stadsfullmägtige i Helsingborg att
utse en komité med uppdrag att vidtaga erforderliga åtgärder för att få

268 Åttonde hufvudtiteln.

det ifrågastälda nya f olk s k clelärarinn esemin ari et förlagdt till nämnda stad.
Med anledning deraf inkommo de utsedde komiterade till Eders Kongl.
Maj:t med en den 23 september 1899 dagtecknad skrifvelse, hvari de
yttrade, att de med stöd af sitt erhållna uppdrag tilltrodde sig att å
stadens vägnar erbjuda upplåtelse kostnadsfritt af för seminariet erforderlig
tomt samt att i afseende å densammas läge komiterade tänkte sig endera
af på bifogad karta utmärkta stadsfarmerna n:is 85, 118 och 124,
hvilka samtliga, belägna å höjdplatån ofvanför de äldre tätare bebygda
stadsdelarne, uppfylde alla anspråk på fritt och friskt läge, bästa grundförhållanden,
beqväma förbindelser med stadens öfriga delar samt närhet

till stadens centrum och till folkskolorna. Som skäl för seminariets förläggande
till Helsingborg anförde komiterade, bland annat, det varma intresse,
hvarmed staden vårdat sig om sitt folkskoleväsen och den jemförelsevis
höga ståndpunkt, hvartill detta kommit, En fortsatt utveckling
deraf skulle nemligen i ej ringa grad främjas deraf, att en läroanstalt

för bildande af folkskolelärarinnor förlädes i staden, ty detta skulle ju

medföra, att en grupp fackmän inom folkskolans område tillförsäkrades
Helsingborg. Men seminariets förläggande dit skulle blifva till gagn äfven
för seminariets elever, enär dessa derigenom finge tillfälle att under sin utbildningstid
lära känna en fullständig, väl ordnad folkskola, inrymd i
ändamålsenliga lokaler och försedd med tidsenlig materiel. För seminariets
förläggande till Helsingborg talade vidare, att det läge i folkrik trakt och
stode genom många och goda förbindelseleder i liflig beröring med orter
inom såväl det egna landskapet som sydvestra Småland och södra Halland,
för hvilka landsdelar det nya seminariet i första hand vore afsedt. För
öfrig! vore Helsingborg en stad, som med hänsyn till helsosamt läge intoge
ett framstående rum.

Komiterades skrifvelse remitterades till domkapitlet i Lund, som i
underdånigt utlåtande förmenade, att Helsingborgs stad i och för sig icke
vore en olämplig ort för det ifrågasatta nya seminariet.

Öfverintendentsembetet, hvars yttrande i ärendet blifvit infordradt,
håller före, att, derest den nya seminarieinrättning, om hvars upprättande
fråga blifvit vackt, af Eders Kongl. Magt pröfvades lämpligen böra förläggas
till Helsingborg och om icke annan tilläfventyrs fördelaktigare
byggnadsplats derstädes kunde erhållas, tomten n:r 85 för ändamålet egde
afgjordt företräde framför de andra, i komiterades skrifvelse angifna tomterna,
dock under vilkor att densamma genom utbyte eller tillägg af mark
från angränsande områden gåfves en regelbunden form — såsom för -

Åttonde hufvndtiteln. 269

•

slagsvis blifvit af embetet ä den ärendet tillhörande kartan angifvet
och med en areal, icke understigande 5 tunnland, komme att bilda ett af
minst 12 meter breda gator omgifvet sjelfständigt qvarter, hvarjemte vederbörande
borde tillförbindas att — utom att draga försorg om upprättande
af behörig tomtkarta och afvägningsplan — låta såväl stensätta
och ordna de tomten omgifvande gatorna på enahanda sätt som öfriga
kommunikationsleder inom staden, som ock framdraga belysnings-, vattenoch
afloppsledningar till tomtgränsen.

I skrifvelse den 7 november 1891) erbjödo sig stadsfullmägtige i
Helsingborg att, för anläggande af ett folkskolelärarinneseminarium i
nämnda stad och till nyttjande så länge tomten såsom plats för seminariet
användes, upplåta det å bifogad plankarta med gröna gränslinier angifna område,
omfattande farmen n:r 75 samt delar af farmerna n:is 84 och 85 i staden
och i areal innehållande 20,000 qvadratmeter, samt att i afseende a detta
erbjudande i öfrigt utfästa, att utmed tomtens norra och södra sidor skulle
upptagas gator af tolf meters bredd, försedda med kör- och gångbanor
samt att gas-, vatten- och afloppsledningar af staden skulle anordnas till
tomtens gräns.

Derjemte förbundo sig stadsfullmägtige att kostnadsfritt upplåta lämpliga
provisoriska lokaler för seminarieundervisningens utöfvande under
tiden för seminariebyggnadens uppförande eller för tiden från och med
höstterminens början år 1900 till och med vårterminen 1903.

I afseende å den ifrågavarande tomtens bebyggande gjorde dock
stadsfullmägtige, med hänsyn till stadens vattenverks strax öster derom
belägna grundvattenledning, det förbehåll, att byggnad icke finge förläggas
å tomtens östligaste del, utan att denna skulle användas till trädgård
eller park.

Slutligen förmälde stadsfullmägtige, att tomten komme att bilda ett
sjelfständigt qvarter, då det vore afsedt, att området mellan ifrågavarande
tomt och stadens grundvattenledning skulle utläggas till plantering.

De omforma kla komiterade hafva sedermera inkommit med en ny,
den 23 november 1899 dagtecknad skrifvelse. Deruti redogöra de till en
början för beskaffenheten af de provisoriska lokaler, som Helsingborg har
att erbjuda, i händelse Riksdagen skulle bevilja erforderliga medel icke
endast till det ifrågastälda nya seminariet, utan ock till dettas igångsättande.
innan de för detsamma afsedda byggnaderna hunnit fullbordas.
Derefter anföra komiterade, att de, för att utröna de sannolika kostnader,
som vistelsen vid läroanstalten, om denna förlägges till Helsingborg, skulle

270 Åttonde hufvudtiteln.

medföra för seminariets blifvande elever, låtit anställa undersökning rörande
de utgifter, som lärjungarne i dervarande högre allmänna läroverks högsta
klass få vidkännas vid så kallad hel inackordering hos familjer af medelklass.
Dels torde nemligen åldern för dessa läroverkets elever och de
blifvande seminarieeleverna vara ungefärligen densamma, dels torde också
de hem, som erbjöde inackordering, i båda fallen tillhöra samma medelklass.
Skilnaden blefve, att inackorderingspriset snarast stälde sig jemförelsevis
lägre för qvinlig än för manlig ungdom, hvarjemte tillfällena
till dylik inackordering säkerligen vore talrikare för den förra än för den
senare. Undersökningen rörande inackorderingspriset i Helsingborg för
ungdomen vid allmänna läroverket derstädes hade blifvit verkstäld af
dettas rektor, och resultatet framginge af en skrifvelsen bifogad prisuppgift.

Med skrifvelsen följde derjemte eu af stadens byggnadschef afgifven
beskrifning angående den ifrågavarande tomtens ytinnehåll, gränser, kommunikationstillgångar,
byggnadsgrund och lämplighet för trädgårdsplantering,
hvarjemte i nämnda beskrifning upplystes, bland annat, att tomtens
ytinnehåll utgjorde 20,000 qvadratmeter, att marken bestode af grus med
mycket fast och god byggnadsgrund samt vore lämplig för planteringar
samt att erforderliga ledningar för vatten och gas m. m. förefunnes.

Enligt omförmälda prisuppgift kunna ynglingar i åldern 15—19 år
erhålla fullständig inackordering för ett pris, som varierar mellan 25 och
07,33 kronor för månad; ynglingar med något större anspråk betala vanligen
45 kronor pr månad. Endast en af lärjungarne i allmänna läroverkets
sjunde klass betalar 50 kronor. För eldadt rum erlägges det 8 å 10
kronor för månad. Lärare vid läroverket, som ej hafva eget hem, kunna
å spisningsställen erhålla fullt tillfredsställande hel kost för 35 å 40 kr.
för månad.

Enligt mitt förmenande kan det ifrågastälda nya folkskolelärarinneseminariet
med fördel förläggas vare sig i Helsingborg eller i Landskrona.
Båda städerna ligga uti folkrik trakt, äro försedda med .beqväma samfärdsmedel
samt erbjuda goda tillfällen för seminariets elever att få
hyra tjenliga bostäder och att få inackordera sig uti aktningsvärda familjer.
Båda hafva äfvenledes utfäst sig att kostnadsfritt dels till seminariet upplåta
lämplig byggnadstomt samt erforderligt område för trädgårdsanläggningar,
dels hålla läroanstalten till hända provisoriska lokaler, i händelse
man skulle vilja låta den träda i verksamhet, innan dess byggnader hunnit
blifva fullbordade.

Till förmån för Landskrona talar dock dels att den tomt, staden

Åttonde hnfyudtiteln.

271

utfäst sig lemna till seminariet, öfverträffar både med hänsyn till storlek
och fritt och vackert läge den plats, som Helsingborg för ändamålet
upplåtit, ehuruväl äfven denna är lämplig och för behofvet tillräcklig,
dels ock att lefnadskostnaderna i Landskrona synas vara något billigare
än i Helsingborg, livilket ju måste vara af mycket stor betydelse, då
fråga är om inrättande af en läroanstalt, hvars flesta elever sannolikt
komma att räknas bland de mindre bemedlade eller obemedlade.

Beträffande de ritningar till det ifrågastälda nya seminariet, som
öfverintendentsembetet låtit uppgöra, synes det mig synnerligen välbetänkt,
om, såsom embetet föreslagit, seminariet förses med egen gymnastiklokal,
enär det för läroanstalten föreslagna läget förutsätter, att eleverna skola
erhålla all till deras utbildning hörande undervisning inom anstalten. För
öfrigt har erfarenheten lärt, att de seminarier, hvilka icke hafva egna
gymnastiklokaler, få kämpa med stora svårigheter. Deras elever försätta
nemligen mångenstädes mycken för dem dyrbar tid genom de långa
vandringarna till och från gymnastiklokalerna; timmarna för gymnastiköfningarna
måste ej sällan förläggas till olämplig tid på dagen och hinder
läggas i vägen för uppgörande af en ändamålsenlig arbetsordning. Dertill
kommer, att seminarierna nödgas på en och annan ort betala en mycket
hög hyra — ända till 500 kronor årligen — för rätten att få begagna
ett annat läroverk tillhörig gymnastiklokal. På de af embetet anförda
grunder anser jag jemväl mycket lämpligt, att rektor far sin bostad i egen
byggnad. Derigenom undanrödjas många olägenheter, som måste blifva
en följd deraf, att boställslägenheter och undervisningslokaler inrymmas
uti samma byggnad. Hvad åter angår sjelfva seminariebyggnaden, synes
den mig inrymma de lokaler, som nu för tiden anses erforderliga, för att
undervisningen i alla ämnen skall kunna bedrifvas med rätt framgång
och för att den behöfliga undervisningsmaterielen skall kunna med omsorg
vårdas. De flesta af nu förefintliga seminarier lida af brist på utrymme.
Detta beror, bland annat, derpå, att, sedan de för dem afsedda byggnaderna
uppfördes, ifrågavarande läroanstalter utvidgats med ännu en årsklass
samt att ett nytt undervisningsämne, slöjd, tillkommit. Derjemte har undervisningen
i teckning tagit ett stort steg framåt och kräfver numera ett
särskilt för den anordnadt rum. Slutligen har undervisningsmaterielen
under de senare åren i hög grad ökats, och det fordras sålunda större
utrymme för dess förvarande än tillförene. Skäl torde vara, att, när ny
seminariebyggnad skall uppföras, göra den sådan, att den motsvarar de
anspråk, som med rätta numera ställas på en dylik.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag underdånigst

272

Åttonde hnfvndtiteln.

tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning
derom att Riksdagen måtte

dels till uppförande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda
ritningar, af erforderliga byggnader för ett folkskolelärarinneseminarium i
Landskrona bevilja ett extra anslag af 224,000 kronor och deraf anvisa

124,000 kronor att utgå under år 1901,

dels ock för begynnande af verksamheten vid nämnda seminarium vid
början af höstterminen 1900 samt uppehållande af undervisningen vid
seminariet under samma termin äfvensom vår- och höstterminerna 1901
uppföra på extra stat för år 1901 ett belopp af 17,800 kronoiv

[78.] I skrifvelse den 7 oktober 1899 till domkapitlet i Vexiö anförde rektor

inrättande a/vid folkskolelärareseminariet derstädes följande.

‘\us7vid
seminariet i rådande, mer och mer gjorde sig känd, hade rektor och lärare vid folkexlu‘
skolelärareseminariet i Vexiö ansett sig skyldiga att af godkända inträdes-,
sökande mottaga så stort antal, som utrymmet på något sätt kunnat tillåta
Hösten 1898 hade derför intagits SO elever i första klassen. Men enär
somliga lärorum icke kunde rymma så stort elevantal, och flere klassers
delning på grupper för undervisning i slöjd på slöjdsalen, som ej rymde
mer än högst 24 elever, medförde svårigheter, samt den praktiska utbildningen
af eleverna skulle blifva lidande genom för stort elevantal i flere
klasser, hade den första-klass, som vid innevarande läsårs början bildats,
hållits vid ett antal af 24, hvilket antal för Vexiö seminarium med dess
nuvarande lokaler ej utan olägenhet kunde öfverskridas i mer än en af
de samtidigt befintliga klasserna. Någon väsentligare ökning af antalet
utexaminerade lärjungar vore derför icke att påräkna från Vexiö seminarium
underJförhandenvarande förhållanden, i synnerhet som en eller
annan elev under kursens fortgång af olika anledningar afginge. Men
genom förhyrande af nödiga lokaler skulle utrymme kunna beredas
för en parallelklass, hvarigenom hvart fjerde år ett dubbelt antal elever
mot det annars vanliga skulle kunna utexamineras. Vid tvenne af rikets
seminarier hade under år 1899 sådana parallelklasser blifvit anordnade.
Genom inrättande af dylika vid ytterligare två seminarier skulle samma
ökning af antalet examinerade lärare, som kunde vinnas genom upprättande
af ett nytt seminarium, hastigare och billigare åstadkommas. Om
nya parallelklasser skulle påtänkas, borde Vexiö ihågkommas såsom plats
för eu sådan, emedan Småland hade stort behof af rikare tillgång på lärare,
uppfödda i denna landsdel, vana vid dess förhållanden och ej skyende att
taga anställning vid dess flyttande skolor. Den årliga ökningen af inträdes -

Åttonde hufvudtiteln.

273

sökande, hvilkas antal vid senaste inträdespröfningen uppgått till 69, lemnade
icke rum för någon farhåga, att elever i Vexiö skulle komma att
saknas för en parallelklass. Enär ett större antal elever kräfde flere afdelningar
i öfningsskolan för att de blifvande lärarne skulle erhålla tillfredsställande
och tillräckliga praktiska öfningar, samt enär öfningsskolan
vid ett seminarium borde kunna uppvisa och göra dess elever bekanta
med en fullständig folkskola, innefattande småskola, egentlig folkskola och
folkskolans högre afdelning, borde i sammanhang med anordnande af
parallelklass en folkskolans högre afdelning med särskild lärare läggas till
öfningsskolan. Utrymme för den nu ifrågasatta utvidgningen af seminariet
kunde, intill dess att nybyggnad för väl kända behof kunde utverkas,
åstadkommas genom förhyrande af två lärorum. I samma närbelägna
hus, der gymnastiklokal för seminariet vore förhyrd, nemligen goodtemplarordens
hus, funnes att hyra tvenne salar, som vore ganska lämpliga såsom
lärorum. Hvartdera rummet hölle 10,8 meter i längd, 5,o meter i
bredd och 3,1 meter i höjd samt hade en fönstersida med 4 fönster. Då
luftvexlingsventiler vore anbragta i väggarna, kunde omkring 40 personer
med iakttagande af tillbörliga raststunder utan helsovådlig luftförskämning
uppehålla sig i rummet. Till hvartdera rummet hörde ett rymligt
afklädningsrum. Såsom ersättning för hyra, belysning, uppvärmning,
städning och renhållning begärdes för båda rummen med afklädningsrummen
ett årligt belopp af 500 kronor.

På grund af det anförda hemstälde rektor, att domkapitlet måtte hos
Eders Kongl. Maj:t göra underdånig framställning om åtgärder för inrättande
af en parallelafdelning vid folkskolelärareseminariet i Vexiö och af
eu folkskolans högre afdelning vid dess öfningsskola och för anslag af
nödiga medel till arfvoden åt en extra ordinarie adjunkt, en lärare i öfningsskolan
och de lärare i öfningsämnen, som erhölle ökad tjenstgöring,
samt till hyra, belysning, uppvärmning och renhållning af nödiga lokaler
äfvensom (för en gång) till anskaffande af nya skolmöbler och undervisningsmateriel.
Rektor erinrade härjemte, att lör uppehållande af en parallelklass
vid hvartdera af två seminarier 1899 års riksdag beviljat följande
årliga belopp:

arfvode till en extra ordinarie adjunkt ........................... kr. 1,800: —

* » » lärare i öfningsskolan ............................. 1,500: —

arfvoden till lärarne i öfningsämnena ............................... » 1,200: —

till hyra för lokal.................. •'' 700: —

» belysning, uppvärmning, renhållning, läkarearfvode in. in. »__600:

tillsammans kr. 5,800: —

Bill. till liiknd Prut, 1900, 1 Sami. 1 Afl!

274 Åttonde hnfyndtiteln.

samt till inköp af skolmöbler och undervisningsmateriel för

en gång......................................................................................... kr. 1,000: —

Domkapitlet i Vexiö har med skrifvelse den 11 oktober 1899 till Eders
Kongl. Maj:t öfverlemnat rektors vid folkskolelärareseminariet derstädes
här ofvan omförmälda skrifvelse och dervid på de af rektor framstälda
grunder i underdånighet hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för vinnande af berörda ändamål.

o'' • •

År 1878 utbetalades bidrag af statsmedel eller så kalladt lönetillskott
till aflönande af 4,283 ordinarie och extra ordinarie folkskolelärare och
-lärarinnor. Samma år inrättades ännu ett seminarium, folkskolelärarinneseminariet
i Umeå. Man ansåg nemligen, att man vid de förut befintliga
elfva seminarierna icke skulle kunna utbilda för folkskolan erforderligt
antal lärare och lärarinnor, sedan lärare- och lärarinnebefattningarna vid
folkskolan stigit till ofvan angifnä antal. Och man hade så mycket större
skäl till detta antagande, som befattningarna vid nämnda skola ökats till
antal i samband såväl mgd folkmängdens i landet tillväxt som med undervisningens
förbättring. År 1897 hade antalet af ordinarie och extra ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskolan stigit till 6,573. Våra nuvarande

seminarier — till antalet tolf -..... kunna icke, sedan lärare- och lärarinne befattningar

vid folkskolan stigit upp till ett så högt antal, som det nyssnämnda,
utbilda sfi många lärare och lärarinnor, som äro behöfliga för att
ersätta de vid folkskolan redan anstälda lärare och lärarinnor vid deras
afgång från innehafvande befattningar och för att träda i stället för dem,
hvilka af sjukdom eller annan anledning äro hindrade från att sjelfvn handhafva
sina tjenster, samt slutligen för att öfvertaga de nya befattningar,
hvilka här och hvar i landet årligen inrättas, helst som folkskolelärare ocli
-lärarinnor finna användning äfven vid många andra läroanstalter än folkskolan,
såsom t. ex. folkskolelärareseminariernas öfningsskolor, döfstumskolor,
af stat, landsting eller enskilda inrättade seminarier för bildande
af lärare och lärarinnor vid småskolor, barnhem in. m.

Hvarje seminarium med den organisation, det i allmänhet för närvarande
har, är nemligen från början beräknadt för omkring 100 elever,
det vill säga för omkring 25 i hvarje klass, hvilket ock torde vara det
högsta antal, som fullt tillfredsställande kan skötas. Från de tolf seminarierna
skulle sålunda årligen utexamineras 300 elever, af hvilka högst
290 torde kunna beräknas ingå i folkskolans tjenst. Tager man med i
beräkningen de elever, som komma att utexamineras från det ifrågasatta
nya seminariet samt från de redan vid två seminarier inrättade parallelafdelningar,
kunna de, som årligen söka anställning vid folkskolan, be -

Åttonde hufvudtiteln.

275

räknas till 325 elever. Men detta antal är, såsom jag förut visat under
punkterna 7 6 och 7 7 alldeles för litet för att kunna motsvara det årliga behofvet
af nybildade lärare och lärarinnor. För att bereda rikligare tillgång
på för tjenstgöring i folkskolan utbildade lärare och lärarinnor, har jag tillåtit
mig tillstyrka Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att bevilja erforderliga
medel för anordnande af ett nytt folkskolelärarinneseminarium. Men
derigenom blefve — såsom jag förut antydt — bristen på lärarekrafter
för folkskolan ej afhjelpt. Härtill skulle erfordras ännu ett nytt seminarium.
Men dels för att undvika de dryga omkostnader, som skulle
blifva följden af det samtidiga inrättandet af två nya seminarier, dels för
att förekomma utbildningen af allt för många lärare och lärarinnor med
hänsyn till det förefintliga behofvet, i händelsé att af någon omständighet,
som på förhand ej kunnat förutses och beräknas, de ledigblifna och nyinrättade
tjensterna ej skulle uppgå till det antal, som man antagit på
grund af hittills gjorda erfarenheter, torde det vara tillrådligt att för närvarande
nöja sig med att, i stället för att anordna ännu ett nytt seminarium,
utvidga ett af de gamla med en parallelafdelning, hvilken ju kan
indragas, om den ej längre anses behöflig.

Af de skäl, som rektor vid seminariet i Vexiö anfört, anser jag det
synnerligen lämpligt, att eu dylik utvidgning företages med seminariet i
Vexiö från och med början af nästkommande läsår.

Beträffande kostnaderna för anordnande af en parallelklass vid folkskolelärareseminariet
i Vexiö, torde dessa komma att årligen belöpa sig
till 6,800 kronor efter följande beräkning:

arfvode till en extra ordinarie adjunkt ....................................

» » » lärare i öfningsskolan.......................................

arfvoden till lärarne i öfningsämnena .............................

hyra för lokal, uppvärmning, belysning, renhållning, m. m.

läkarearfvode m. rn..............................................................

stipendier till eleverna..............................................................

Derjemte erfordras till inköp af skolmöbler och undervisningsmateriel
för en gång.......................................................

kr. 1,800: —
» 1,500: —
» 1,200: —
» 500: —

» 200: —-» 1,600: —

» 1,000: —

Då stora svårigheter mött att erhålla sökande och vikarier till befattningar
vid de flyttande skolorna, som till stort antal förekomma i
Småland, borde parallelafdelningen vid seminariet i Vexiö träda i verksamhet
så fort ske kan, eller redan vid början af läsåret 1900—1901. För
detta ändamål borde sålunda erforderliga medel vara disponibla redan år
1900 till ett belopp af 4,400 kronor, nemligen 1,000 kronor till inköp af
skolmöbler och undervisningsmateriel samt återstoden till aflönande af

276

Åttonde hnfvml titeln.

lärare, hyra, belysning; uppvärmning, renhållning, läkarearfvode, stipendier
till eleverna m. m. under höstterminen nämnda år.

På grund af hvad sålunda, blifvit anfördt, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Majit täcktes föreslå Riksdagen att på extra
stat för år 1901 bevilja för anordnande af en parallelklass vid folkskolelärareseminariet
i Vexiö 11,200 kronor.

[79.] Till löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folkskoleläraresemi Löne/örbätt-

narierna samt till arfvoden åt teckningslärare för extra tjenstgöring och
ållärare ’md extra arfvoden åt musiklärare vid dessa seminarier beviljade Riksdagen
folkskola - för år 1900 ett belopp af 36,300 kronor.

tårurna'''' Då de skal, som föranledt detta anslag, qvarstå oförändrade, hemställer
jag, att Eders Kongl. Majt täcktes föreslå Riksdagen att till beredande af
ifrågavarande löneförbättring och arfvoden jemväl för år 1901 enligt samma
grunder, som för år 1900 blifvit bestämda, på extra stat anvisa ett belopp
af 36,300 kronor.

[80.] Såsom jag förut tillåtit mig omförmäla, hafva komiterade för det

Understöd tunder år 1898 i Göteborg församlade sjunde svenska folkhögskolemötet
TadtiårjuTgt^ Eders Kongl. Maj:t inkommit med underdånig framställning rörande
vid foikhög- ökade anslag till folkhögskoleväsendet. För denna framställning har jag i
skolor, underdånighet lemnat redogörelse vid anmälan om de ordinarie anslagsbehofven
under riksstatens åttonde hufvudtitel; dock lemnade jag då å
sido den del af ofvannäinnda framställning, som beträffade anslag till stipendier
åt mindre bemedlade elever vid folkhögskolor. På denna del deraf
torde jag nu få fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

Angående den fråga, hvarom här är tal, anföra komiterade, att de
blifvit anmodade anhålla, att, då det ej lände till en ynglings eller
flickas bästa att komma till en folkhögskola vid för unga år, det vilkor
måtte uppställas för erhållande af understöd af allmänna medel, att manlig
elev skulle hafva uppnått 18 år och qvinlig elev 16 år före kursens
slut. Elever af lägre ålder skulle således ej anmälas som sökande till
understöd. Att det nu på extra stat uppförda beloppet kräfde eu förhöjning,
vågade komiterade i underdånighet framhålla. Derigenom kunde
större understöd lemnas åt verkligt behöfvande elever och folkhögskolans
arbete komma ännu flere af de mindre bemedlade till godo.

Vederbörande länsstyrelser hafva, såsom jag förut meddelat, efter
nådig remiss afgifvit underdåniga utlåtanden rörande den ifrågavarande
framställningen och dervid jemväl öfverlemnat underdåniga yttranden från
folkhögskolestyrelser och föreståndare för folkhögskolor samt äfven från

Åttonde hufvudtiteln. 277

landsting eller deras förtroendemän. I dessa utlåtanden och yttranden
hafva olika åsigter uttalats rörande det af komiterade föreslagna, förut
omförmälda vilkor för att mindre bemedlade elever vid folkhögskolorna
skola komma i åtnjutande af understöd utaf allmänna medel.

De flesta af dem, som i denna sak yttrat sig, hafva i likhet med
komiterade och på af dem angifven grund ansett, att understöd af allmänna
medel borde tilldelas endast sådan manlig elev, som uppnått 18 år
före kursens slut, och endast sådan qvinlig elev, som före sagda tid fylt
16 år.

Några åter hafva framhållit den meningen, att det ifrågasatta vilkoret
borde bortfalla och som skal derför anfört hufvudsakligen följande.

Hittills hade den grundsats häfdats vid svenska folkhögskolan, att
yngling helst borde hafva fylt 18 ar för att blifva antagen till elev, men
att det i hvarje särskilt fall dock borde få bero af skolstyrelsens bedröfvande,
huruvida undantag från denna allmänna regel borde medgifva^,
enär det ju ej sällan visat sig, att en yngling vid ännu ej fylda lS år
kunnat förete sådana vitsord om mogenhet och begåfning, att deraf framginge,
att han i skolan skulle försvara sin plats mycket bättre än mången
äldre skulle kunna. Men hade någon blifvit till elev antagen och såsom
sådan vore skyldig att deltaga i allt skolans arbete, borde han ock
hafva rätt att komma i åtnjutande af understöd i händelse af behof.
Sattes en bestämd åldersgräns som kompetensvilkor för erhållande
af stipendium, gjordes en betänklig inskränkning i folkhögskolans hittills
varande uppgift att söka göra sitt arbete fruktbärande och gagnande för
folket uti möjligast vida kretsar; och då det oftast vore hos den i torftiga
omständigheter fostrade ynglingen, för hvilken det ej vore likgiltigt
att med onödig väntan förspilla ett år, som man påträffade större begåfning
och mottaglighet för intellektuel undervisning, skulle det åsyftade
förbudet framför allt gå ut öfver den fattiga delen af folkets barn, dem
till skada och läroverket till ingen båtnad. Ofta hade det nemligen inträffat,
att, när eu sådan fattig begåfvad yngling till följd af minderårighet
och bristande utrymme blifvit nekad inträde, denne efter utträdet i praktiska
lifvet sedermera saknat tid och tillfälle att besöka skolan och sålunda
gått miste om dess fostrande ledning, undervisning och inflytande.
Orättvist och obilligt vore det ju ock, om folkhögskolan vägrade att taga
hand om sådana yngre personer, som, ehuru de icke uppnått en viss föreskrifven
ålder, ville begagna sig af undervisningen derstädes för att bereda
sig för inträde i någon annan läroanstalt, så vida sådant kunde ske
utan förändring af skolans metod och program. Den enda grunden för

278 Åttonde hufrudtiteln.

berättigande till delaktighet i statsunderstödet för mindre bemedlade elever
vid folkhögskolorna borde vara elevs villighet, ordentlighet, flit och
förmåga att göra sig till godo skolans undervisning.

Slutligen har också den åsigt blifvit uttalad, att komiterades förslag
om bestämmande af viss minimiålder, för att elev vid folkhögskola skulle
vara berättigad till understöd af särskildt. dertill anslagna medel, visserligen
torde hafva goda skäl för sig, men att någon proposition till Riksdagen
icke syntes vara för ändamålet behöflig.

I sammanhang med redogörelsen för innehållet uti de infordrade
underdåniga utlåtandena torde jag fä omnämna, att till ecklesiastikdepartementet
inkommit frän styrelsen för Örebro läns folkhögskola en
skrifvelse, hvari styrelsen protesterar mot komiterades förslag, att en mindre
bemedlad elev vid folkhögskola ej skulle vara berättigad till erhållande
af understöd af dertill anslagna medel, om han ej fylt 18 år före kursens
slut; och åberopar sig dervid styrelsen på hufvudsakligen samma skäl,
som här ofvan anförts emot det af komiterade ifrågasatta ytterligare vilkoret
för att komma i åtnjutande af understöd af de för ändamålet anslagna
medel.

Under en följd af år har Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts framställning,
på extra stat beviljat anslag till understöd åt mindre bemedlade,
vare sig manliga eller qvinligt lärjungar vid sådana folkhögskolor,
som åtnjuta bidrag af statsmedel. De senaste åren har det anslag, som
för detta ändamål blifvit anvisadt, uppgått till ett belopp af 20,000
kronor.

Sedan Riksdagen anmält, att Riksdagen anslagit ifrågavarande medel,
har Eders Kongl. Maj:t utfärdat ett cirkulär till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i de särskilda länen och dervid funnit godt i nåder förordna,
att styrelse öfver folkhögskola, som önskade, att andel af ifrågavarande
anslag måtte ställas till dess förfogande, skulle före viss föreskrifven
tid till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånig ansökning om det
belopp, som åstundades, samt dervid meddela uppgift om antale” i skolan
närvarande lärjungar och huru många af dessa kunde anses mindre bemedlade.

De ^vilkor, som hittills varit föreskrift^ för erhållande af understöd
utaf ifrågavarande anslag, hafva sålunda varit, att skolan, vid hvilken
lärjunge vore inskrifven, skulle åtnjuta understöd af statsmedel samt att
lärjunge, för hvilken dylikt understöd söktes, skulle vara mindre bemedlar!.
Till dessa vilkor vilja komiterade, såsom jag förut omnämnt, lägga

Åttonde hufvndtiteln.

279

ännu ett, nemligen att före lärokursens slut manlig lärjunge skulle hafva
uppnått 18 år och qvinlig lärjunge 16 år.

Då folkhögskolans hufvudsakliga uppgift icke är att meddela något
visst kunskapsmått utöfver det, som bibiångas i folkskolan, och icke heller
att vara någon förberedande skola för andra läroanstalter, utan ifrågavarande
skolas väsentliga syfte är att utveckla lärjungarnes själskrafter,
att uppehålla deras intresse för allt sant, skönt och godt, att förädlande
inverka på deras vilja, att väcka deras fosterlandskärlek och att dana
deras medborgarsinne, synes det otvifvelaktigt, att de, som ämna söka
inträde i folkhögskolan, i allmänhet höra, efter det de inhemtat hvad i
folkskolan meddelas, genom att någon tid deltaga i praktiska lifvet samla
erfarenheter och vinna en viss mognad, innan de begynna arbetet i folkhögskolan.
Först derefter kunna de nemligen i allmänhet med rätt fördel
göra sig till godo den undervisning och det uppfostrande inflytande, som
folkhögskolan vill och kan bjuda dem. Det synes mig derför, att komiterade
hafva anfört talande skäl för sitt förslag att bestämma en viss
minimiålder för erhållande af understöd af de medel, som Riksdagen anvisat
för att bereda tillfälle åt mindre bemedlade män och qvinnor att
deltaga i folkhögskolans arbete, samt att den föreslagna åldern i allmänhet
icke är för hög.

Men å andra sidan torde icke kunna förnekas, att åtskilliga unga
män och qvinnor, som ännu icke uppnått den för erhållande af här
ifrågavarande understöd föreslagna åldern, hafva både rikare begåfning
och större mognad än mången, som hunnit denna ålder. Många
sådana mindre bemedlade unga män och qvinnor skulle af brist på medel
ej kunna göra sig till godo folkhögskolans undervisning och uppfostran,
derest de icke finge åtnjuta understöd det år, då deras förhållanden i
öfrigt medgåfve, att de genomginge ifrågavarande skolas lärokurs. Erfarenheten
gifver nemligen vid handen, att en mindre bemedlad yngling,
som ej får besöka folkhögskolan, då han dertill är beredd och då han
deraf skulle af en eller annan anledning hafva synnerligt gagn, ofta,
sedan han kommit ut i praktiska lifvet, får hvarken tid eller i öfrigt tillfälle
att deltaga i skolans arbete.

Under sådana förhållanden torde det ej vara välbetänkt att från
rätten att åtnjuta understöd af allmänna medel alldeles utestänga elev vid
folkhögskola, som, ehuru han ej uppnått den för erhållande af dylikt
understöd föreslagna åldern, likväl eger den begåfning och mognad, att
han med fördel kan begagna undervisningen vid sådan skola. Styrelse
för folkhögskola torde sålunda i regel böra fördela den skolan tillkommande
andel af ifrågavarande statsanslag mellan sådana mindre bemed -

280

Åttonde hnfrndtiteln.

[81.]
Resestipendier
åt folkskolelärare
och
folkskolelärarinnor.

lade lärjungar, hvilka uppnått den såsom vilkor för understöds erhållande
ifrågasatta åldern, men styrelsen bör dock hafva rätt att i särskilda behjertansvärda
fall tilldela understöd äfven åt yngre lärjunge, som gjort
sig deraf förtjent.

Såsom jag redan angifvit, hafva de ifrågavarande understödsmedlen
länder de senaste åren utgått med ett belopp af 20,000 kronor för år.
År 1898 uppgick stipendiebeloppet i medeltal för mindre bemedlade manliga
och cjvinliga lärjungar med lika lång lärokurs till omkring 40 kronor
och för mindre bemedlade qvinliga lärjungar med kortare lärokurs till
omkring 25 kronor. År 1899 voro motsvarande tal omkring 39 och 24
kronor.

Då det till följd af stegrade lefnadskostnader m. in. är af behof påkalladt,
så väl att stipendiebeloppen något höjas som att flere än hittills
kunna komma i åtnjutande af stipendier, och då det är att motse, att
elevantalet vid folkhögskolan under närmaste framtiden kommer att ökas,
synes det mig flnnas talande skäl för en höjning af det hittills utgående
beloppet till stipendier åt mindre bemedlade lärjungar vid folkhögskolorna.
Men då det ej kan beräknas, huru stor ökningen af elevantalet under de
närmaste åren blifver, torde för närvarande ej böra ifrågasättas större
förhöjning uti det ifrågavarande anslaget än från 20,000 till 25,000
kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till understöd, enligt
de närmare bestämmelser Eders Kongl. Maj:t kan finna godt föreskrifva,
åt mindre bemedlade manliga och qvinliga lärjungar vid sådana folkhögskolor,
som åtnjuta bidrag af statsmedel, på extra stat för år 1901
uppföra ett belopp af 25,0(J0 kronor.

Med anledning af en inom Riksdagen väckt motion anvisade sistlidne
års riksdag på extra stat för år 1900 ett anslag af 4,000 kronor
att användas till resestipendier åt folkskolelärare och folkskolelärarinnor
under de vilkor och bestämmelser Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt
föreskrifva.

De skäl, som föranledde Riksdagen att fatta ofvannämnda beslut, äro
ännu gällande. Jag anser mig derför böra i underdånighet hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901
uppföra ett anslag af 4,000 kronor att användas till resestipendier åt folk -

Åttonde hnfvudtiteln.

281

skollärare och folkskolelärarinnor enligt de vilkor och bestämmelser, som
Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt föreskrifva.

Domkapitlet i Kalmar har hos Eders Kongl. Maj:t hemstält, det täcktes [82.]
Eders Kongl. Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder för anordnande vid foYk-Gymnastiki>mskolelärarinneseminariet
derstädes af en ändamålsenlig gymnastiklokal. 1 ™£där rinna
anledning häraf anhåller jag att till eu början få redogöra för hvad veder- ‘seminariet ;
börande åtgjort för ärendets utredning. Kalmar.

Sedan rektorn vid nämnda seminarium begärt af föreståndaren vid
gymnastiska centralinstitutet yttrande rörande den till seminariet hörande
gymnastiksal, hade nämnde föreståndare i skrifvelse den 26 januari 1897
anfört.

Salens ringa längd och bredd, resp. 14,5 och 4,5 meter, nödvändiggjorde,
att hvarje seminarieklass öfvades för sig. En sådan klass utgjordes
emellertid i allmänhet af 20 till 30 medlemmar. Det lägsta antalet i någon
klass af ifrågavarande seminarium vore 26 och det högsta antalet vore
29; vid tvåledig uppställning komme sålunda 13 till 14 individer i hvarje
led. En hvar af dessa borde i ledet hafva ett utrymme af ungefär en
meter, hvithet gjorde, att salen blefve till hela sin längd upptagen af ett
sådant led. Men på ena gafvelväggen funnes en ganska stor kamin, som
i och för sig förkortade utrymmet för de gymnastiserande; och då hettan
från nämnda kamin blefve alltför stark vid eldning, under det att temperaturen
i rummets andra ända samtidigt kunde vara alltför sval, minskades
härigenom utrymmet ytterligare för en gymnastiserande afdelning. Med
salens bredd förliölle det sig på motsvarande sätt. Tvåledig uppställning
betingade ett afstånd af 1 meter mellan leden, och för de fristående öfningarna
måste leden ytterligare skiljas från hvarandra 1,25 meter, hvarjemte
genom den s. k. luckbetäckningen ytterligare erfordrades 1,25 meter för
båda leden tillsamman. Summan af dessa afstånd utgjorde 3,5 meter, som
sålunda vore måttet på den bredd eller det djup, som en tvåledig afdelning,
uppstäld för gymnastik, intoge. Tänkte man sig denna afdelning i
flankställning eller rotekolonn, såsom benämningen numera vore, gåfve
salen tydligen icke det utrymme, som behöfdes för eu mängd rörelser,
hvilka fordrade denna uppställningsform; så t. ex. komme vid eu armutåtsträckning
händerna på de ytterst stående ovilkorligen mot väggarne.

Det vore också tydligt, att en afdelning af ifrågavarande storlek icke hade
nog utrymme ens för mindre förflyttningar, vare sig framåt eller bakåt
eller till någondera sidan. För att möjliggöra dessa och andra vigtiga
rörelsers öfvande blefve det nödvändigt att betydligt minska de angifna

Bih. till Hitcsd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. ii(j

282

Åttonde liufv udtiteln.

afstånden, men detta blefve till men för rörelsernas korrekta utförande
och för deras inverkan på individernas utveckling samt till stor skada för
de blifvande lärarinnornas uppfattning om gymnastikens väsen och densammas
bedrifvande med frisk, växande ungdom. Ännu sämre stälde sig
utrymmet, när en klass eller den till seminariet hörande öfningsskolan
delades i flere afdelningar, såsom det borde ske i och för instruktionsöfning.
Missförhållandena här vore sådana, att man kunde känna sig
frestad afråda från dylika öfningar. Det vore nemligen tydligt, att dessa
öfningar under förevarande förhållanden icke kunde gifva den bild af
raskhet och lifaktighet, som borde paras med gymnastisk verksamhet.
Detta vore så mycket mer att beklaga, då det gälde seminarieelever, hvilka
i sin ordning skulle vara bärare af gymnastikens idé och tillämpning i
olika trakter af landet. Det, som blifvit sagdt om utrymmet, gälde den
tomma salen. Några redskap måste likväl gifvetvis finnas. Huru enkla
och väl anordnade de än vore, toge de dock något utrymme från salen,
som derigenom blefve ännu otjenligare. Omklädnadsrummen vore för
små, obeqväma och kalla. Salens väggar vore af den bräckliga beskaffenhet,
att temperaturen derinom under vintern alltid vore mycket ojemn, stundom
omöjlig att höja till mer än -j- 6 gr. oaktadt flere timmars skarp
eldning. Sjelfva byggnaden i sin helhet vore, enligt rektors meddelande,
af sakkunnig person förklarad oförtjent af underhåll. Af det anförda
funne sig föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet pligtig förklara,
att gymnastiksalen vid Kalmar seminarium måste anses fullkomligt otjenlig
till sitt nuvarande bruk.

Seminariets rektor öfverlemnade nyss anförda skrifvelse till domkapitlet
i Kalmar och yttrade dervid i skrifvelse den 6 februari 1897,
bland annat, följande.

1 följd af gymnastiksalens otillräckliga utrymme, som omöjliggjorde,
att flere klasser der kunde med någon fördel sammanföras vid öfningarna,
och då någon artificiel belysning ej kunde i salen anordnas, måste
gymnastikövningarna delvis förläggas till för elever och lärarinna mycket
olämpliga tider, hvarigenom dessa öfningar ej medförde den nytta, de under
andra förhållanden kunde göra. Under de senaste dagarne hade
temperaturen i gymnastiksalen icke på förmiddagarne kunnat uppbringas till
mer än ett par grader öfver fryspunkten, i följd hvaraf rektor af nödig
omtanke om elevernas helsa nödgats inställa gymnastiköfningarna. Med
anledning häraf och då undervisningen i gymnastik enligt gällande
seininariestadga inginge i seminariets undervisningsplan, anhölle rektor, att
domkapitlet ville vidtaga sådana åtgärder, som kunde finnas erforderliga
för att seminariet måtte erhålla en tjenlig gymnastiksal. Man torde kunna

Åttonde lmfyndtiteln.

283

hoppas, att statsmagterna skulle befinnas villiga att bevilja de härför erforderliga
medlen, så mycket hellre som seminariet, tack vare Cecilia
Fryxells storartade donation, fått sina öfriga utmärkta lägenheter med eu
jemförelsevis mycket ringa uppoffring af statsmedel.

Med vitsordande af rektors uppgifter öfverlemnade domkapitlet handlingarna
i ärendet till öfverintendentsembetet för den åtgärd, hvartill de
kunde föranleda.

öfverintendentsembetet, som genom intendenten för kronans under
embetets inseende stälda hus i landsorten utrönte, att det ifrågavarande
gymnastikhuset måste anses för sitt ändamål obrukbart, lät upprätta ritningar
till ett nytt gymnastikhus och öfversände dessa jemte kostnadsförslag,
slutande å 56,000 kronor, med skrifvelse den 16 augusti 1898 till
domkapitlet. Dervid föreslog embete!, att, då det nuvarande gymnastikhuset
torde komma att tills vidare bibehållas, det ifrågastälda nya måtte
erhålla plats närmast vester om förstnämnda hus, med vare sig lång- eller
kortsida åt Spikgatan, hvarjemte embetet framhöll nödvändigheten deraf,
att noggrann undersökning med afseende å grundförhållandena af sakkunnig
verkstäldes och derefter å embetets kostnadsförslag iakttoges den
ändring, hvartill den sålunda gjorda undersökningen kunde gifva anledning.

Rektor vid seminariet, till hvilken ärendet remitterades, anförde i
skrifvelse till domkapitlet den 20 december 1898 hufvudsakligen följande.

Rektor hade dels anmodat eu arkitekt Löfmark att granska ritningarna
och kostnadsförslaget i syfte att kostnaderna måtte kunna i möjligaste
mån nedbringas, dels ock föranstaltat om gräfningar på den för den
nya byggnaden ifrågasatta platsen för utrönande af grundens beskaffenhet.
Löfmark hade utarbetat skrifvelsen bifogade ritning och kostnadsförslag,
som i några punkter skilde sig från öfverintendentsembetets. I embetets
förslag vore upptagna en slöjdsal samt fyra afklädningsrum i en med
småfönster försedd jordvåning med cementgolf. Men en särskild slöjdsal
vore för seminariet obehöflig, och olämpligt syntes att förlägga afklädningsrummen
i eu jordvåning, som gerna blefve kall och fuktig. Spring i
trappor blefve ock deraf nödvändigt. I stället för det trapphus, som upptagits
på embetets ritning, hade å den nya ritningen föreslagits en tillbyggnad,
inrymmande två mindre förvaringsrum, fyra tillräckligt stora
afklädningsrum samt eu läktare, hvilken särskild! vid gymnastikuppvisningar
och äfven vid andra tillfällen borde blifva till stort gagn. — I
det nya förslaget både formen på gymnastiksalen något ändrats. Golfytan
i salen vore i samma förslag endast ett par qvadratmeter mindre än
i embetets. Höjden vore densamma i båda förslagen. Anordningen med

284 Åttonde hnfrndtiteln.

så kallad centraluppvärmning och duschrum både frångåtts i nya förslaget,
enär den förra skulle blifva alltför dyr och de senare vore mindre nödvändiga.
I stället för elektrisk belysning, som ej funnes i Kalmar, upptoge
det nya förslaget belysning med gas såsom billigare. Det nya
kostnadsförslaget understege embetets med 1-8,000 kronor. Det vore
knappast troligt, att embetets förslag kunde utföras för 56,000 kronor.
Uppfördes byggnaden med 2 stens vägg i stället för 2 ''/„ stens, skulle det
nya kostnadsförslaget kunna nedbringas med inemot 2,000 kronor. Fast
naturlig grund för byggnaden funnes. Då föreståndaren för gymnastiska
centralinstitutet förklarat den till seminariet hörande gymnastikbyggnaden
för sitt ändamål otjenlig, och då genom intendenten öfver kronans under
öfverintendentsembetets inseende strida hus i landsorten utrönts, att samma
byggnad vore för sitt ändamål obrukbar, hemstälde rektor, att domkapitlet
ville till Eders Kong!. Maj:t göra framställning om vidtagande af åtgärder
för uppförande af ny gymnastiklokal för ifrågavarande seminarium.

Domkapitlet öfverlemnade med underdånig skrifvelse den 21 december
1898 till Eders Kongl. Maj:t de omförrnälda ritningarna jemte kostnadsförslag
och anhöll dervid, det täcktes Eders Kongl. Maj:t vidtaga åtgärder
för uppförande, så fort ske kunde, af nytt gymnastikhus för seminariet,
enär det gamla gymnastikhuset, enligt af behörig person afgifvet yttrande,
vore för sitt ändamål obrukbart.

Öfverintendentsembetet, hvars yttrande i ärendet derefter blifvit infordradt,
har i underdånigt utlåtande den 19 september 1899 anfört:

att embetet, som jemväl för sin del ansåge af behofvet påkalladt, att
för seminariet komme att beredas nya och tidsenliga gymnastiklokaler,
funne sig, om än det hos embetet upprättade förslag härtill torde vara
det som ur olika synpunkter bäst tillfredsstälde nutida fordringar, likväl
kunna, i fråga om yttre arkitektur och konstruktion, lemna utan anmärkning
den genom seminarierektors försorg, förnämligast af sparsamhetshänsyn,
anskaffade ritning till ifrågavarande nybyggnad;

att båda de å den till ärendet hörande situationsplan angifna alternativförslag
till den tillämnade byggnadens läge syntes embetet lika antagliga;
samt

att embetet — som i detta sammanhang ville framhålla, att det af
rektor ifrågasatta utbyte af 2 V» stens vägg mot en allenast 2 stens sådan
icke vore att förorda — vid granskning af det utaf Löfmark upprättade
kostnadsförslaget icke funnit anledning till annan erinran än att det till
oförutsedda utgifter och arfvode för tillsyn och ritningar upptagna belopp,
2,011 kronor 25 öre, borde anslås till endast oförutsedda utgifter och ett
belopp af ytterligare 2,000 kronor beräknas för ritningar, tillsyn, besigt -

Åttonde hnfvndtiteln 285

ningar och dylikt, till följd hvaraf förslagets slutsumma skulle komma att
uppgå till 45,000 kronor, men att ernbetet, då erfarenheten från de senare
åren gifvit vid handen, att under den tid, som förflöte mellan kostnadsoch
ritningsförslags till en byggnad uppgörande och sjelfva arbetenas påbörjande,
väsentliga, på förhand icke beräkneliga prisstegringar inträffade,
för sin del ansåge klokheten bjuda att, derest Eders Kongl. Maj:t pröfvade
skäligt att vid bär omhandlade byggnadsföretags utförande det af Löfrnark
upprättade förslag skulle följas, det statsanslag, som för ändamålet komme
att hos Riksdagen äskas, bestämdes till 50,000 kronor.

Då enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga stadga för folkskolelärareseminarierna
i riket den 29 januari 1886 undervisning skall meddelas i gymnastik,
och då den lokal, som vid folkskolelärarinneseminariet i Kalmar härför
användes, af vederbörande myndigheter förklarats för ändamålet obrukbar,
tillstyrker jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till uppförande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med derför
uppgjorda ritningar och förslag af en gymnastikbyggnad vid nämnda seminarium
bevilja ett belopp af 50,000 kronor och häraf på extra stat för år
1901 anvisa 30,000 kronor.

Den 21 maj 1875 beslöt Eders Kongl. Maj-.t, att ett seminarium för [83.]
bildande af lappska småskolelärare och -lärarinnor skulle upprättas i Mattis-s«»maWe«/ör
uddens by inom Jockmocks socken af Norrbottens län. Den teoretiska,
undervisningen vid seminariet skulle bestridas af en lärare, som likaledesMeUrareoch
skulle vara seminariets föreståndare. Till seminarieelevernas praktiska öfningar
skulle vid seminariet inrättas en öfningsskola, der undervisning
meddelades af en lärare eller lärarinna, hvilken tillika skulle leda nämnda
praktiska öfningar.

Seminariet trädde inom kort i verksamhet, men öfningsskolans inrättande
fördröjdes, i det att, enligt nådigt förordnande, en af svenska
inissionssällskapet i Mattisudden anordnad skola till en början fick tjena
i hennes ställe. Sedan missionssällskapets skola upphört, har den från
början tillämnade öfningsskolan jemlikt nådigt bref den 13 februari 1891
trädt i verksamhet.

Ifrågavarande seminarium har alltifrån sin början i sin mån bidragit
till folkupplysningens främjande i de trakter af landet, till hvilkas fromma
dess inrättande anbefalts; och det har efter hand utvecklat sig så, att
dess kurs, som i begynnelsen var ettårig och genom nådigt bref den 9
mars 1883 bestämdes till tvåårig, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts den 6 oktober
1899 fattade beslut skall från och med läsåret 1900 T 901 blifva

286

Åttonde hufvudtiteln.

treårig. I sammanhang med dessa utsträckningar af kursen har förordnats
om anställande af lärare till föreståndarens biträde, så att jemte honom
två examinerade folkskolelärare eller -lärarinnor skola framdeles deltaga i
undervisningen vid seminariet.

Omkostnaderna för seminariet och öfningsskolan bestridas af förslagsanslaget
till lappmarks ecklesiastikverk. Förutom de till lärarelöner och
kostnader för materiel anvisade belopp utgå från sagda anslag:

till hyra för seminariets lokaler.................................................. kr. 450: —

» » öfningsskolans lokaler............................................ » 120: —

» hyresersättning åt föreståndaren........................................... » 500: —

Tillhopa kr. 1,070: —

Tillika utgår enligt nådigt bref den 15 juli 1898 från omförmälda
förslagsanslag ett årligt belopp af 200 kronor såsom hyresersättning åt
lärarinnan vid öfningsskolan, hvaremot den åt henne förut upplåtna bostad
skall uthyras och de inflytande medlen redovisas bland de till seminariet
anvisade statsmedlen.

Såsom af det nyss anförda framgår, måste lokaler förhyras såväl för
seminariet och öfningsskolan som till lärarebostäder. Detta förhållande
har i flere afseenden vållat olägenheter, hvilka i förening med andra omständigheter
gifvit anledning till framställningar af vederbörande derom,
att seminariet och öfningsskolan måtte förflyttas från Mattisudden till
Murjeks jern vägsstation samt byggnader af staten uppföras derstädes både
för läroanstalterna och för seminarieeleverna. Jag anhåller nu underdånigst
att få redogöra för de olika framställningar, som i afseende å seminariets
förläggning m. m. gjorts under de senare åren och hvilka, som sagdt, slutligen
åsyftat en väsentlig omskapning af seminariets förhållanden.

I en till domkapitlet i Hernösand under år 1894 aflåten skrifvelse
framhöll D. Ahlfort, i egenskap af föreståndare för seminariet i Mattisudden,
att lokalerna för såväl seminariet som den vid seminariet befintliga
öfningsskolan icke motsvarade de anspråk, som på dem billigtvis kunde
ställas. De två salar, som funnes i seminariebyggnaden, vore för små för
det alltmer ökade elevantalet. Sedan dåmera eu biträdande lärare blifvit
anstäld och då två klasser samtidigt, med hvar sin lärare, skulle undervisas
vid seminariet, hade den till slöjdrum använda salen jemväl måst
användas till klassrum, och häraf hade åtskilliga olägenheter uppkommit.
I fråga om öfningsskolan vore det än sämre stäldt. Både lärosalen och
öfningslärarinnans bostad vore små. De vore derjemte synnerligen kalla,
något som ej utan mycket känbara kostnader kunde ändras. Trots dessa
brister och olägenheter betingade dock omförmälda för seminariets och

Åttonde hnfvudtiteln.

287

öfningsskolans behof förhyrda lokaler en ganska dryg liyresafgift.
Jemväl föreståndarens förhyrda bostad lemnade mycket öfrigt att önska.
Då Aldfort år 1888 flyttade till Mattisudden, hade han erhållit samma
bostad som företrädaren haft, utgörande ett rum och kök . pa nedre
botten samt två vindsrum, ett på hvardera gafveln af byggningen. Sedan
några år tillbaka hade emellertid Ahlfort mast åtnöja sig med det,
ena af vindsrummen jemte uppbärande af hyresersättningen föröde öfriga
bostadslokalerna, Indika icke vidare upplätes af egarne. De sålunda inträdda
förhållandena hade vållat svårigheter i afseende a erhållandet af
kost, i det att Ahlfort för hvarje måltid nödgats förflytta sig öfver Lule eif,
och sedan han längre och kortare tider intagit sina maltider a olika ställen,
vore han nu i förlägenhet, huru han framdeles skulle få kosthåll.
För öfrigt blefve det i längden olidligt att försaka allt, som kunde kallas

hem och hemtrefnad.

Ahlfort anhöll derför, att domkapitlet måtte utverka uppförandet af
en ändamålsenlig seminariebyggnad å kronan tillhörig tomt i Mattisudden,
hvilken byggnad borde inrymma ej mindre lärosalar för seminariets
och öfningsskolans elever, slöjdrum och gymnastiksal än äfven bostad åt
föreståndaren.

Vid Aldforts skrifvelse voro fogade ritningar och kostnadsförslag,
uppgjorda af byggmästaren E. G. Kristiansson i Jockmock. Beträffande
kostnadsförslaget, hvilket, slutade å 25,283 kronor 45 öre, deri inberäknade
1,500 kronor för en uthusbyggnad samt visst belopp för anskaffande af
skolbänkar och gymnastikattiralj m. m., anmärkte Ahlfort i skrifvelsen,
att kostnaderna syntes vara ganska högt beräknade och borde kunna nedbringas,
om erforderligt virke fritt erhölles från kronomark.

Öfver föreståndarens framställning hörde domkapitlet inspektor för
seminariet, kyrkoherden M. T. Berlin. Denne, som vitsordade, att seminariets
verksamhet varit till stor fördel för skolväsendet i lappmarken, särskild!
inom Norrbottens län, och att seminariet ännu glinder en lång framtid
vore af nöden för att med lärarekrafter underhålla redan befintliga
skolor och möjliggöra inrättandet åt flere sadana, understödde kraftigt
föreståndarens förutnämnda hemställan. Inspektor bestyrkte,^ att de åt
seminariet upplåtna lokalerna icke vore ändamålsenliga, och påvisade, att,
om lokaler fortfarande skulle hyras för seminariets räkning, de redan nu
dryga hyrorna ytterligare måste ökas för anskaffande af särskild slöjdlokal
och” gymnastiksal. Slutligen gjorde inspektor åtskilliga anmärkningar i
afseende å kostnadsberäkningarna, hvilka han delvis fann för höga, samt
mot, vissa detaljer i ritningarna och de afsedda anordningarna.

Med anledning af inspektörs anmärkningar förständiga»^ seminarie -

288 Åttonde hnfvfidtiteln.

föreståndaren att införskaffa nytt kostnadsförslag. Byggmästaren Kristiansson
vidhöll dock, att de särskilda posterna i det uppgjorda förslaget ej
vore för höga, men under förutsättning att virke erhölles från kronan för
visst, billigt pris samt genom skolsalarnes af inspektor föreslagna minskning
m. m. nedbragtes slutsumman till 22,239 kronor 45 öre.

Sedan domkapitlet inhemta! uttalande från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, hvilken myndighet bland annat anmärkte,
att de uppgjorda ritningarna måste omarbetas för att kunna tjena
till ledning vid arbetets utförande, gjoi''de domkapitlet den 30 januari
1895 underdånig framställning i ämnet Dervid anförde domkapitlet, att
de för seminariets räkning förhyrda rum genom seminariets utvidgning
blifvit otillräckliga för dess behof. De utgående hyrorna vore för öfrigt
mycket höga i förhållande till lokalernas beskaffenhet. Domkapitlet tillstyrkte
uppförandet af en byggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad som föreslagits. Tillika anmärkte domkapitlet, att, derest bostad ej
kunde i seminariebyggnaden beredas lärarinnan i öfningsskolan, hyresersättning
borde henne tillerkännas.

Efter erhållen nådig remiss utlät sig öfverintendentsembetet uti skrifvelse
den 12 mars 1895, att embetet icke funnit anledning till anmärkning
mot de uppgjorda kostnadsberäkningarna. Deremot hade embetet
ansett sig icke kunna förorda de understälda ritningarna att i oförändradt
skick lända till efterrättelse vid byggnadsarbetets utförande, utan låtit
upprätta nya ritningar till den tilläinnade seminariebyggnaden. I enlighet
med embetets ritningsförslag skulle, med bibehållande af de öfriga rummens
storlek, allenast skolsalarne minskas i öfverensstämmelse med den
åsigt seminariets inspektor härutinnan uttalat. — Bland öfriga af embetet
vidtagna ändringar och anordningar må nämnas, att å byggnadens vind
inredts ett för lärarinnan i öfningsskolan afsedt rum. Enligt hvad embetet
tillkännagaf, borde den för arbetets utförande beräknade kostnad icke
behöfva i nämnvärd mån ökas genom de af embetet föreslagna förändringar
eller tillägg i afseende å de ursprungliga ritningarna.

I ärendet afgaf härefter statskontoret infordradt underdånigt utlåtande
den 14 juni 1895. Beträffande kostnadsförslaget erinrade statskontoret
dervid, att detsamma ej upptoge någon post för tillsyn å byggnadsarbetet.
Statskontoret uttalade sig i öfrigt till förmån för förslaget om uppförande
af egna byggnader för seminariets räkning, dervid dock statskontoret antydde,
att utredning saknades, huruvida Mattisuddens by vore en så
lämplig förläggningsort för seminariet, att icke dettas förflyttande till annan
ort framdeles kunde såsom önskvärd! ifrågasättas.

Den af statskontoret sålunda framkastade frågan föranledde ärendets

Åttonde hufvudtiteln.

289

öfverlemnande till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet,
med nådig befallning till dem att, efter vederbörandes hörande, inkomma
med yttrande och förslag rörande den ort inom lappmarkerna, till hvilken
ifrågavarande seminarium lämpligast borde förläggas. I sådant afseende
föreslog då seminariets inspektor Berlin den inom Arvidsjaurs sockens
södra del belägna byn Glommersträsk, dervid bifogande utdrag af protokoll
vid bystämman med Glommersträsks byamän, hvilket protokollsutdrag
utvisade, att byamännen förbundit sig att upplåta ett jordområde till
byggnadsplats och trädgård för seminariet samt att till moderat pris mottaga
seminariets elever till inackordering. Emot detta af inspektor framstälda
förslag uppträdde emellertid seminariets föreståndare Alltfort, som
fasthöll vid Mattisudden såsom den lämpligaste förläggningsorten för seminariet.
Seminarieföreståndaren åberopade tillika, att såväl Mattisuddens
byamän som Jockmocks kommun ville underkasta sig uppoffringar för att
undgå seminariets förflyttande till Glommersträsk. I sådant afseende framgick
af två vid föreståndarens yttrande bilagda protokollsutdrag, dels att
Jockmocks socken ville till uppförande af en seminariebyggnad i Mattisudden
bidraga med 10,000 kronor, derest beloppet finge utgå af de genom
försäljning af skog från socknens allmänning inflytande medel, dels att
Mattisuddens byamän iklädde sig vissa förbindelser i fråga om tillhandahållande
af husrum och föda åt seminarieeleverna samt förbunde sig att
kostnadsfritt upplåta jord för tillökning af tomtplats för den ifrågasatta
seminariebyggnaden.

Såväl Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande som domkapitlet vidhöllo
ock i afgifna underdåniga yttranden, att seminariet fortfarande borde
vara förlagdt i Mattisudden.

I fråga härom anmärkte Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som
afgaf yttrande den 10 februari 1897, bland annat, att seminariets uppgift vore
att fylla lärarebehofvet i de delar af lappmarken, der lappska språket uteslutande
talades. Från denna synpunkt måste Mattisudden anses vara mera centralt
belägen än Glommersträsk, isynnerhet som vissa delar af den ännu nordligare
belägna Gellivare församling hyste en så godt som uteslutande lappsktalande
befolkning, samt Arvidsjaurs socken i afseende på odlingens utbredning
samt lapparnes öfvergång till bofast lif och svenskt talspråk af
alla Norrbottens läns lappmark ssocknar vore närmast jemförlig med angränsande
lappmarkssocknar inom Vesterbottens län, der lapparnes antal
oupphörligt minskades och den tid ej torde vara långt aflägsen, då de vore
försvunne. Till förmån för Mattisudden talade jemväl den omständigheten,
att af de 194 elever, som alltsedan seminariets början varit der intagne,
70 varit från Jockmoek-Qvickjock, 18 från Gellivare och 29 från Arjepluog.

Dill. till lliksil. Vrål. IDOG. 1 Hand. 1 Afd. 37

290

Åttonde hufvudtiteln.

Jemväl domkapitlet betonade i sitt den 24 februari 1897 afgifna utlåtande
Mattisuddens företräde på den af Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande,
såsom nyss nämnts, angifna grund. Såsom en annan omständighet,
hvilken utöfvade ett bestämmande inflytande på domkapitlets åsigt i frågan,
framhöll domkapitlet den stora betydelse lättheten eller svårigheten att i seminariets
öfningsskola erhålla lappsktalande barn måste ega för ett seminarium
med uppgift att utbilda lärare, hvilka skulle undervisa på lappska språket.
Om seminariet fortfore att vara förlagdt till Jockmocks församling, der hela
befolkningen förstode lappska språket, vore det lätt att tillgodose nämnda
intresse. Deremot skulle seminariet komma att kämpa med stora svårigheter
i omförmälda afseende, derest det blefve förlagdt till Arvidsjaurs
församling med dess uteslutande svensktalande befolkning. Slutligen påpekade
domkapitlet, hurusom genom Mattisuddens byamäns förutnämnda
beslut en hittillsvarande olägenhet i fråga om seminariets förläggning i
Mattisudden syntes blifva för framtiden afvärjd.

Med anledning af det i utsigt stälda kontanta bidraget till seminariebj^ggnadens
uppförande anbefaldes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att, efter vederbörandes hörande, ånyo afgifva utlåtande i ärendet.

Eders Kongl. Mäj:ts befallningshafvande hörde då delegarne i Jockmocks
sockens allmänning vid sammanträde å kommunalstämma den 26 december
1897 samt öfverlemnade med eget underdånigt utlåtande utdrag af protokollet
vid stämman. Detta protokollsutdrag innehöll, bland annat, följande:
»Enär till allmänningsdelegarnes kunskap kommit, att nuvarande föreståndaren
för seminariet i Mattisudden ej ansåg sig kunna förorda seminariets
förläggande till denna plats, men delegarne i allmänningen jemväl till fullo
fattade seminariets stora betydelse för socknen, beslöto de att förbinda sig
att antingen hembjuda staten 10,000 kronor för seminariebyggnads uppförande,
eller ock att för nämnda summa uppföra lämplig bostadslägenhet
för omkring tjugu elever, i hvilket senare fall de fordrade en årlig hyresersättning
af hvarje elev af tio kronor, att användas för byggnadens underhåll.
Såsom vilkor för här ofvan gjorda erbjudanden uppstälde allmänningsdelegarne,
att seminariet skulle förläggas inom Jockmocks socken,
och att de 10,000 kronor, som beslutet afsåge, Ange tagas af allmänningsfondens
kapital, oberoende af huruvida det ena eller andra alternativet
kunde komma att af staten godtagas».

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmärkte i sitt utlåtande, afgifvet
den 14 februari 1898, att det ifrågasatta användandet af allmänningsfondens
kapital visserligen ej stode i öfverensstämmelse med det för fonden
i nåder faststälda reglementet, men förklarade sig med hänsyn till fondens
storlek icke tveka att tillstyrka nådigt medgifvande till att ifrågavarande

Åttonde hufvudtiteln.

291

bidrag finge utgå från fonden. Vidare gaf Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande
bekräftelse å den i nyssnämnda protokollsutdrag förekommande
antydan om den dåvarande nye seminarieföreståndarens, O. M. Martelius’,
åsigt om Mattisuddens otjenlighet såsom förläggningsort för seminariet.

Hvad sålunda förekommit föranledde ny nådig remiss till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet, med befallning att, efter vederbörandes
hörande, åter taga i ompröfning, till hvilken ort inom lappmarkerna
ifrågavarande seminarium för framtiden helst borde förläggas, samt
till Eders Kongl. Maj:t inkomma såväl med yttrande och förslag i ämnet
som ock med utredning af kostnaderna för uppförande af de för seminariet
nödiga byggnaderna på den ort, som dertill kunde blifva föreslagen.

Sedan domkapitlet med anledning af denna remiss i ärendet hört
den nye föreståndaren för seminariet äfvensom Ahlfort, som dåmera kallats
till kyrkoherde i Jocktnocks pastorat och förordnats till seminariets inspektor,
yttrade domkapitlet i underdånig skrifvelse den 17 augusti 1898
följande.

Då domkapitlet den 24 februari 1897 underdånigst hemstält, att ifrågavarande
seminarium måtte fortfarande vara förlagdt, till Mattisuddens
by, hade domkapitlet såsom hufvudskål härtill anfört, dels att med hänsyn
dertill, att detta seminarium hade till uppgift att utbilda lärare och lärarinnor
till duglighet att på lappska undervisa barn, som endast förstode
och talade nämnda språk, Mattisudden — såsom ock Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande kraftigt betonat — egde ett för ändamålet i fråga
synnerligen lämpligt och centralt läge, och dels att det i Jockmocks församling,
der hela befolkningen förstode lappska, icke erbjöde någon svårighet
att till seminariets öfningsskola erhålla lappsktalande barn. Ehuru
sedan dess icke något förekommit, som kunde jäfva betydelsen eller rigtigheten
af dessa skäl, hade likväl nu till domkapitlets kännedom kommit
omständigheter, som så kraftigt talade för seminariets förflyttning ifrån
Mattisudden, att domkapitlet med tillfredsställelse helsat tillfället att i saken
afgifva förnyadt underdånigt utlåtande. Till stiftets biskop hade nemligen
i början af december 1897 från seminarieföreståndaren Martelius, som förordnats
att från den 1 maj samma år vara föreståndare vid seminariet,
och hvilken förty icke förut haft tillfälle att yttra sig i nu förevarande
fråga, ingått eu skrifvelse, hvari Martelius på ett synnerligen öfvertygande
sätt framhållit, att sedan elevernas antal nu väsentligen ökats, svårigheterna
för dessa att i Mattisudden erhålla bostad och kost vore så stora
samt förhållandena derstädes äfven i öfrigt så ogynsainma för elevernas
fysiska och moraliska utveckling, att det enligt Martelius’ åsigt måste anses
vara af behofvet påkalladt, att seminariet för framtiden förlädes till annan,

292

Åttonde liufvudtiteln.

lämpligare ort än Mattisudden. Den af föreståndaren omförrnälda bostadsbristen
skulle visserligen kunna afhjelpas genom uppförande af en särskild
bostadsbyggnad för eleverna; men de i öfrigt anmärkta förhållandena vore
mycket betänkliga, och beträffande dem innehölle Martelius’ skrifvelse
hufvudsakligen: att jordbruket i dessa trakter till följd deraf att odlingslägenheterna
till största delen bestode af myrar och ängar, som ofta läge
flere mil från byn, samt på grund af de genom skogsdriften högt uppdrifna
arbetsprisen icke lönade sig; att det förty vore för eleverna, hvilka, såsom
beroende af stipendier, mestadels måste lefva på kredit, förenadt med stora
svårigheter att förskaffa sig de vanligaste alstren af jordbruk och boskapsskötsel,
såsom potatis, mjölk och smör; att till och med brödbrist vissa
tider förekommit; att färskt kött och fisk der vore en både sällsynt och
dyr vara, och att, då det under flere veckor till följd af det män och
hästar upptagande skogsafverkningsarbetet kunde vara omöjligt att från
den omkring 7 mil aflägsna Murjeks jernvägsstation få matvaror afhemtade,
eleverna vanligen vore hänvisade att lifnära sig af bröd, salt sill och fläsk
samt kaffe; att denna enformiga och knappa kost verkade hos eleverna
en allmän kraftnedsättning och oförmåga att med tillbörlig framgång bedrifva
studierna; att i byns enda handelsbod varorna vore oskäligt dyra
och ofta af underhaltig beskaffenhet; att det äfven visat sig vara mycket
svårt att få ved hemkörd och att det inträffat, att elever under långa tider
icke kunnat erhålla annat bränsle än hvad de för tillfället kunnat samla
på marken eller i skogen; att i nu omförrnälda hänseenden icke någon
bättring vore att förvänta, utan fast hellre försämring, i det att det vore
att antaga, att befolkningen, hvilken nu af fruktan att förlora seminariet
visade något tillmötesgående, skulle komma att mot eleverna uppträda mera
ogent, om Mattisudden bestämdes skola för framtiden vara seminariets förläggningsort;
att skogsdriften i trakten, utom det att den hämmat alla
andra näringar och gifvit penningen ett förvånande ringa värde, äfven ditlockat
en mängd löst arbetsfolk samt framalstrat lönkrögeri och öppen
osedlighet, hvadan Mattisudden äfven ur moralisk synpunkt vore olämplig
såsom förläggningsoid för ett seminarium; samt att på samtliga nu anförda
grunder det enligt Martelius’ åsigt vore nära nog omöjligt att å nuvarande
plats bibehålla seminariet med dess tillväxande antal elever. Dessa af
Martelius sålunda anförda uppgifter och skäl hade i en till domkapitlet
ingången skrifvelse af den 10 januari 1898 bekräftats af komministern i
Neder-Luleå, regementspastorn T. H. Svartengren, som under åren 1880—
1888 förestått meranämnda seminarium och hvilken af denna anledning
anmodats att i saken afgifva yttrande. I sistberörda skrifvelse framhölle
Svartengren, lika med Martelius, de stora svårigheter, mot hvilka seminariets

Åttonde hnfvudtiteln.

293

såväl lärare som elever måste kämpa i Mattisudden, och önskvärdheten
deraf, att denna läroanstalt förlädes till lämpligare ort.

Domkapitlet anförde vidare. Att domkapitlet först nu erhållit kännedom
om och inför Eders Kongl. Maj:t framdroge angifna förhållanden, berodde
derpå, att domkapitlet till följd af Mattisuddens aflägsna belägenhet allenast
haft att rätta sig efter vederbörande inspektörs och föreståndares uppgifter
och dessa uppgifter förut icke haft något att i nu nämnda afseenden förmäla,
Då förhållandena nu emellertid blifvit för domkapitlet kända och
något tvifvel om deras förekomst icke skäligen kunnat ifrågasättas, hade
domkapitlet ansett sig böra se sig om efter en annan plats, dit seminariet
kunde med större trygghet för framtiden förläggas. Domkapitlet hade
därvid utgått från den utgångspunkt, som på sin tid föranledt domkapitlet
att förorda Mattisudden, nemligen att seminariet borde ligga å
plats inom Luleå elfdal, der den så kallade luleålappskan — hvilken vore
att betrakta såsom normal-lappska — talades, och helst inom Jockmocks
församling såsom central ort för det område af lappmarken, för hvilket
seminariet vore afsedt att utbilda lärarekrafter; och domkapitlet hade nu
funnit Murjeks stationssamhälle i Jockmock vara en för seminariet ur alla
synpunkter lämplig förläggningsort. Äfven Martelius och Svartengren samt
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvars yttrande i detta hänseende
domkapitlet inhemta!, hade på särskilda skäl ansett Murjek erbjuda stora
fördelar framför Mattisudden, hvarjemte äfven seminariets inspektor, kyrkoherden
Ahlfort, hvilken förut utan förbehåll talat för seminariets bibehållande
i Mattisudden, i sitt sist afgifna yttrande i saken under viss förutsättning
tillstyrkt dess förflyttning till Murjek. Förutom att Murjek åtnjöte
daglig jern vägsförbindelse med och tillförsel från kustlandet och
större orter, en förmån, som i lappmarken icke kunde nog högt uppskattas,
hade Murjek, ehuru ett helt nyligen bildadt samhälle, enligt uppgift, redan
nu omkring ett dussin gårdar, småskola samt tre handelslägenheter, hvarjemte
der funnes god tillgång på bränsle och fasta tomtplatser. Beläget
på ett afstånd af endast tre kilometer från Murjeks by, dit landsväg framdragits,
samt utgörande en utfartsväg från Jockmocks socken till Luleå —
Gellivare jernväg, hade stationssamhället tillika utan tvifvel att vänta en
snar utveckling, hvilket äfven framginge deraf, att upprättande af ordnad
plan för dess bebyggande redan befunnits nödigt. På grund af hvad sålunda
anförts och då enligt seminarieföreståndaren Martelius’ uppgift elevernas
resor till seminariet skulle nästan utan undantag blifva både kortare och
billigare till Murjek än till Mattisudden, samt öfningsskolan äfven i Murjek
kunde erhålla lappska barn i tillräckligt antal, och slutligen det af socknemännen
gjorda erbjudandet af 10,000 kronor såsom bidrag till seminarie -

294 Åttonde hufvndtiteln.

byggnads uppförande icke vore bundet vid Mattisudden såsom plats för
seminariet, kunde domkapitlet icke tveka att med frånträdande af sitt förut
för Mattisudden lemnade förord i underdånighet tillstyrka, att det lappska
småskolelärare- och lärarinneseminariet måtte förflyttas från Mattisudden
till Murjek. — Det af delegarne i Jockmocks sockens allmänning den 17
maj 1896 gjorda erbjudande till staten af 10,000 kronor såsom bidrag för
eventuel! uppförande af seminariebyggnad i Mattisudden, derest detta belopp
Ange utgå af de medel, som inflöte genom försäljning af skog från allmänningen,
hade jemlikt handlingarna i ärendet bifogadt kommunalstämmoprotokoll
af den 26 december 1897 närmare bestämts, i det att allmänningsdelegarne
förbundit sig att, under förutsättning att seminariet förlädes i
Jockmocks socken och att beloppet Ange tagas ur allmänningsfondeus
kapital, antingen hembjuda staten 10,000 kronor för seminariebyggnads
uppförande eller ock för nämnda summa uppföra lämplig bostadslägenhet
för omkring 20 elever, för hvilket senare fall emellertid för byggnadens
underhåll fordrades en årlig hyresersättning af 10 kronor för hvarje elev.
Af de sålunda framstälda alternativen funne domkapitlet det förra vara att
utan tvekan föredraga, då å den ena sidan viss hyresersättning fordrats
för det hus, allmänningsdelegarne skulle komma att uppföra, samt å den
andra man med erfarenhet af det vårdslösa sätt, hvarpå hus i lappmarken
vanligen bygdes, icke kunde, trots eventuel kontroll, ega tillräcklig trygghet,
att huset af allmänningsdelegarne uppfördes med den omsorg, som det
härda klimatet i dessa trakter kräfde. Med hänsyn till de stora och
många olägenheter, som i Mattisudden visat sig såsom följder afseminarieelevernas
inackorderande hos befolkningen, kunde domkapitlet icke heller
finna lämpligt, att eleverna äfven i Murjek, ehuruväl der bättre tillfällen till
inackordering kunde erbjuda sig än i Mattisudden, uteslutande hänvisades att
på enahanda sätt förskaffa sig bostad och kost, utan funne domkapitlet det
nödigt att genom statens försorg i Murjek uppfördes, förutom seminariebyggnad,
äfven bostadshus för en större del elever. I den från Eders
Kongl. Ma:jts befallningshafvande till domkapitlet senast aflåtna skrifvelse
i ärendet förutsattes, att de med tanke på Mattisudden uppgjorda kostnadsförslag
samt ritning till seminariebyggnad kunde följas äfven i Murjek.
För den föreslagna bostadsbyggnaden syntes genom Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes åtgörande kostnadsförslag och ritning böra anskaffas
och underkastas vederbörlig pröfning, i hvilket afseende domkapitlet under
meddelande af den upplysning, att elevernas antal under vårterminen 1898
utgjort 33, ville föreslå, att byggnaden måtte inrymma rum för minst 20
elever samt kök med handkammare äfvensom derjemte bostad för matmoder.
Domkapitlet hölle nemligen före, att en husmoder borde antagas

Åttonde liufvudtiteln.

295

att mot skäligt pris hålla eleverna kost, samt att såväl nämnda husmoder
som måhända äfven eleverna till statsverket skulle utgifva eu mindre hyresersättning
för bostaden.

På grund af det sålunda anförda har domkapitlet i underdånighet
hemstält om vidtagande af åtgärder, ledande till

att det nu i Mattisudden förlagda lappska seminariet förflyttas till
Murjek, så snart för seminariet nödiga byggnader blifvit der uppförda;

att i Murjek genom statens försorg uppföras dels enligt redan uppgjordt
kostnadsförslag och granskad ritning en seminariebyggnad med
nödiga uthus och dels enligt kostnadsförslag och ritning, som i vederbörlig
ordning upprättas, en bostadsbyggnad, innehållande rum för minst 20
elever, kök med handkammare samt bostad för matmoder, likaledes jemte
nödiga uthus;

att tomtplatser för berörda byggnader, derest dertill lämplig kronojord
finnes i Murjek, utan ersättning upplåtes af sådan mark, samt virke till
byggnaderna kostnadsfritt lemnas från närmast liggande kronopark; äfvensom
att kostnaden för seminariebyggnadens uppförande i första rummet
bestrides af de 10,000 kronor, som Jockmocks sockens allmännings delegare
för ändamålet erbjudit, och resten af samma kostnad samt kostnaden
för de öfriga föreslagna byggnaderna af statsverket.

I de från seminariets föreståndare Martelius och inspektor Ahlfort infordrade,
af domkapitlet i dess utlåtande vidrörda yttranden betonades de
stora svårigheter, som rådde i afseende å anskaffande af bostäder och kost åt
seminariets elever. Föreståndaren anmärkte vidare, att, om seminariet skulle
förblifva inom lappmarken, syntes Jockmocks socken vara den lämpligaste
platsen för detsamma. Men då öfverallt inom socknen skogsafverkningen sa
hämmat andra näringar, att bönderna sjelfva måste köpa så väl jordbrukssom
ladugårdsprodukter, vore det nödvändigt, att en plats med lätta kommunikationer
valdes, der man utan stora svårigheter kunde från andra håll
Ilek ömma lifsmedel. Den enda plats inom Jockmock, som fylde detta
vilkor, vore Murjeks jernvägsstation. Dertill komrae, att jordmanen i
trakten kring Murjek uppgifvits vara synnerligen bördig. Om befolkningen
i eu framtid komine att mera än för närvarande egna sig åt jordbruk,
vore det antagligt, att behöfliga jordbruks- och ladugårdsprodukter skulle
kunna erhållas på platsen. Hvarken i Murjek eller på någon annan plats
inom Jockmock blefve emellertid seminariet betryggadt med afseende på
bostäder, såvida ej särskilda sådana inrättades lör ett
Martelius erinrade i afseende härå om det af delegarne i Jockmocks
sockens allmänning gjorda anbud. Under förutsättning, att det sålunda blefve
sörjdt för lämpliga bostäder åt eleverna, syntes Murjek blifva en mycket

296 Åttonde liufvudtitelii.

lämplig plats för seminariet. Föreståndaren tillstyrkte lifligt seminariets
snara förflyttning från Mattisudden samt — under nyssnämnda förutsättning
— dess förläggande till Murjek. I Alilforts yttrande framhölls, attAhlfort
ingalunda tillförene varit okunnig om de svårigheter, som i fråga
om elevernas inackordering alltid gjort sig gällande i Mattisudden. Derför
hade Ahlfort ock påverkat byamännen i syfte att underlätta elevernas
uppehåll i Mattisudden. Emellertid hade nu lämpligare förläggningsort
uppstått i det nybildade Murjeks stationssamhälle. Enligt Ahlforts åsigt
läge dettas företräde just deri, att eleverna sluppe den långa resan från
Murjek till Mattisudden samt mycket billigare och lättare kunde skaffa
sig sina lifsförnödenheter. Hvad åter beträffade möjligheten för eleverna
att erhålla lämplig bostad, vore densamma mindre i Murjek än i Mattisudden.
Bostadsfrågan måste derför tillfredsställande ordnas, och endast
om så skedde kunde Ahlfort tillstyrka seminariets förflyttning till Murjek.

Vid öfverlemnande af domkapitlets nyss omförmälda utlåtande förklarade
sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i den 10 oktober 1898
afgifvet yttrande till alla delar biträda domkapitlets förändrade uppfattning
i fråga om seminariets förläggningsort. Då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förut fasthållit vid Mattisudden såsom lämpligaste platsen
för seminariet — vid den tiden hade någon annan anledning till anmärkning
mot Mattisudden än den der rådande bostadsbristen icke försports —
hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande dermed hufvudsakligen och
i främsta rummet afsett att betona nödvändigheten af seminariets förläggande
till ungefär samma trakt af länet, der det dittills haft sin verksamhet,
äfvensom Mattisuddens företräde framför andra platser, som då
kunde ifrågasättas. Under den tid, som sedan dess förflutit, hade Murjeks
stationssamhälle ytterst snabbt utvecklats; och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tvekade derför icke nu att i likhet med domkapitlet vid
jemförelse mellan Mattisudden och Murjeks stationssamhälle såsom seminariets
förläggningsort gifva det senare obetingadt företräde. Vidkommande
kostnaden för uppförandet å sistnämnda plats af de för seminariet nödiga
byggnaderna hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom seminariets
inspektor, kyrkoherden Ahlfort, införskaffat utredning, hvilken verkstälts
af förutnämnde byggmästaren Kristiansson; och hänvisade Eders Kongl.
Majrts befallningshafvande till berörda utredning, bifogande densamma vid
sin skrifvelse i ämnet. Kristiansson hade jemväl lemnat en summarisk
uppgift å kostnaden för uppförande i Murjek af eu för 20 seminarieelever
afsedd bostad med tillhörande uthus. Någon ritning dertill hade Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande varit ur stånd att utan allt för stor tidsutdrägt
anskaffa. Den plats, der seminariet lämpligen borde uppföras, vore

Åttonde lmfvndtiteln. 297

belägen å ett område, som genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag den 15 december 189Ö angående afvittringen inom Jockmocks socken
för kronans räkning undantagits för att användas till byggnads- och upplagsplats.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erinrade i fråga härom,
att Jockmocks kommun i underdånighet anhållit om upplåtelse af berörda
område. I händelse denna ansökning bifölles, borde erforderligt område
för seminariets behof undantagas. Med hänsyn till det af Jockmocks
kommun gjorda erbjudandet att till seminariets uppförande bidraga med
10,000 kronor ur socknens allmänningsfond ansåge sig Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande böra upplysa, att denna fond utgjorde 753,491 kronor
51 öre, hvilket belopp den 28 september 1899, då en del stubbören ytterligare
skulle inflyta, komme att ökas till 1,324,457 kronor 27 öre.

Af den vid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse fogade
utredning inhemtas, att byggmästaren Kristiansson ansett, att kostnaden för
scminariebyggnaden numera borde i följd af stigande arbets- och materialpris
höjas med 932 kronor 84 öre, dervid skilnaden i transportkostnad till Mattisudden
och till Murjek tagits i beräkning. Det ifrågavarande bostadshuset,
afsedt för 20 elever jemte rum för eu husmoder, har Kristiansson ansett böra
innehålla 13 rum, deraf 10 för lärjungarne. Under förutsättning att virke
erhölles af kronan till ett pris af 50 öre för träd, skulle kostnaden för
en dylik byggnad uppgå till 11,687 kronor, hvartill komme ett belopp af
1,832 kronor för nödiga uthus till elevbostaden. Enligt Kristianssons beräkning
skulle den sammanlagda byggnadskostnaden komma att utgöra
36,691 kronor 29 öre.

Sedan ärendet härefter, med föranledande af domkapitlets hemställan
att virke till de ifrågasatta byggnaderna måtte kostnadsfritt lemnas från
närmast liggande kronopark, remitterats till domänstyrelsen, blef öfverjägmästaren
i Norrbottens län anbefald att yttra sig i frågan. Denne anförde
dervid, att hinder ej syntes mola att från ej allt för aflägset ställe å
kronopark invid Murjek erhålla för de ifrågasatta byggnaderna erforderligt
virke; men att detta skulle kostnadsfritt bekommas från statsskogarne
syntes oegentligt, om verklig beräkning öfver dessa skogars afkastning
skulle kunna genomföras. Både vid jern vägsbyggnader och för framdragande
af telegrafledningar hade värdet af erforderligt virke från statsskogarne
i vederbörlig ordning gnidits och tillförts skogsmedlen.

För egen del hemstäldc domänstyrelsen i utlåtande den 24 januari
1899, att, derest seminariet i fråga blefve förlagdt till Murjek, erforderligt
virke till uppförandet af de nya byggnaderna derstädes måtte utlemnas
från kronoskog efter skogsförvaltningens utsyning och emot erläggande af
ett pris, som efter i orten gällande värde blefve bestämdt af styrelsen.

Hih. till Riksd. Vrot. WHO. I Sami. 1 Afd. US

298

Åttonde lmfvndtiteln.

Härefter anbefaldes öfverintendentsembetet att upprätta och till Eders
Ivongl. Maj:t inkomna med ritningar till det för seminarieeleverna afsedda
bostadshuset samt dervid afgifva ej mindre underdånigt utlåtande rörande
kostnaden för nämnda byggnad, än äfven förnyadt yttrande i fråga om
kostnadsförslagen till öfriga, ifrågasatta byggnader.

Till åtlydande häraf har öfverintendentsembetet med utlåtande den 19
september 1899 öfverlemnat hos embetet uppgjorda ritningar till förberörda
bostadshus, enligt hvilka byggnaden, som skulle innehålla 10 rum för 20
elever jemte för dessa afsedt kök och handkammare och två rum samt kök
för en husmoder, är ämnad att uppföras i två våningar och att —
inberäknad omkostnaden för en uthusbyggnad af spantervirke och timmer
med ett ytinnehåll af 70 qvadratmeter och inrymmande vedbodar m. in.,
till hvilken byggnad embetet icke ansett af nöden att uppgöra ritning —
betinga en kostnad af 30,500 kronor. Den öfverintendentsembetet anbefalda
förnyade granskning af kostnadsförslagen till seminariebyggnad med
tillhörande uthus har från embetets sida icke gifvit anledning till annan
anmärkning än att, med hänsyn till nu rådande höga arbetspris, kostnaden
för uppförande af seminariebyggnaden synts böra höjas med cirka 4,200
kronor, eller från beräknade 28,783 kronor 4 5 öre till 28,000 kronor, och för
uthusbyggnaden från beräknade 1,500 kronor till 2,000 kronor; och skulle,
jemväl med afseende å nu gällande pris, bekommande af fritt virke kunna
föranleda en besparing af 1,486 kronor samt uteslutande ur kostnadsförslagen
af posten för skolbänkar, kateder m. m. en sådan på 1,700 kronor.

Vid öfverintendentsembetets skrifvelse fans fogadt ett af arkitekten
hos embetet F. Eckert uppgjordt kostnadsförslag till bostadsbyggnaden,
slutande å 28,000 kronor samt derjemte upptagande ett belopp af 2,500
kronor för dertill hörande uthusbyggnnd.

Slutligen har statskontoret, efter nådig remiss, den 23 oktober 1899
afgifvit förnyadt underdånigt utlåtande i ärendet. Dervid har statskontoret
anfört följande:

Af handlingarna syntes framgå, att en förflyttning af det lappska småskolelärare-
och lärarinneseminariet från Mattisuddens by vore ur flere
synpunkter synnerligen önskvärd, samt att bland föreslagna förläggningsorter
Murjeks stationssamhälle fylde de kraf, som i detta hänseende borde
ställas på en sådan ort. Och då det väl kunde med visshet antagas, att
seminariet för längre framtid vore för sitt ändamål behöfligt, ehuru den
lappska rasen vore i tillbakagång och allt mera öfverginge till svenskt
talspråk, ansåge sig statskontoret kunna tillstyrka, att medel anvisades för
uppförande å statens bekostnad af nödiga byggnader för seminariet. De

Åttonde hufvudtitclu.

299

medel, som för ändamålet vore af nöden, uppginge, enligt hvad upplysts
till följande belopp:

för seminariebyggnad .......................................................kronor 28,000:

» uthusbyggnad .................................................................... * 2,000:

» bostadshus in. m. åt elever............................ ......................_____30,500:

tillsammans kronor 60,500: —
Efter afdrag af dels en post för skolbänkar, kateder m.m.,
hvilken lämpligen icke borde i detta sammanhang beräknas
.............................................................. kr. 1,700:

och dels det belopp, som ifrågasatts att för
ändamålet utgå från Jockmocks sockens

skogsmedelsfond ...............................................» 10,000: —_11,700:

återstode sålunda kronor 48,800: —
Då förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, hvarifrån kostnaderna
för seminariet bestredes, årligen öfverskridits med ansenliga belopp, ar 1895
med 17,352 kronor 73 öre, år 1896 med 17,606 kronor 10 öre, ar 1897
med 26,316 kronor 61 öre samt år 1898 med 13,686 kronor 19 öre, och
således ej lemnade tillgång till en utgift, så betydlig som den nu ifrågasatta,
ville statskontoret hemställa, att nådig framställning i ärendet måtte
aflåtas till Riksdagen. Förslaget om uppförande af ett boningshus för 20
elever hvilade på förutsättningen af att derstädes anstäldes en husmoder,
som mot af eleverna erlagd inackorderingsafgift komme att tillhandahålla
dem kost. Då det icke kunde ifrågasättas, att vare sig denna husmoder
eller eleverna, Indika, på grund af nådiga brefven den 21 maj 1875 och
den 6 oktober 1899, för sina studier af statsmedel undfinge sarskildt årligt
understöd i form af stipendier, skulle hyresfritt begagna boningshuset, och
då tillika en dylik husmoders lämplighet borde före antagandet noggrant
pröfvas, hemstälde statskontoret, det Eders Kongl. Maj:t — med förklarande
att inflytande hyresmedel skulle inlevereras till statskontoret för att såsom
särskilda uppbördsmedel tillgodoföras anslaget till lappmarks ecklesiastikverk
— täcktes anmoda domkapitlet i Hernösand att framdeles och innan
ifrågavarande boningshus toges i anspråk för sitt ändamål inkomma med
förslag ej mindre till närmare bestämmelser i fråga om antagande af
husmoder samt storleken af den inackorderingsafgift hon egde af eleverna
uppbära, än äfven till de belopp, hvarmed hyresersättningen borde lämpligen
utgå.

Statskontoret yttrar vidare: Enligt hvad af handlingarna framginge,
både delegarne i Jockmocks sockens skogsmedelsfond såsom bidrag till
uppförande af ifrågavarande byggnader erbjudit ett belopp af 1",0 0

300 Åttonde hufrndtiteln.

kronor att af fonden utgå. Af nådiga brefvet till Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län den 20 April 1897 angående fastställelse
af reglemente för berörda fond, hade statskontoret inhemtat, att
Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande beslutade om all användning af
fondens afkastning under iakttagande af vissa i det nådiga brefvet meddelade
bestämmelser. Af dessa bestämmelser — hvilka statskontoret delvis
återgifver — funne statskontoret framgå, att nu ifrågasatta utgift från fonden
icke vore öfverensstämmande med de af Eders Kongl. Maj:t i berörda nådiga
bref meddelade föreskrifter om användning af fondens afkastning, vid hvilket
förhållande statskontoret hemstälde, det Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder
förklara hinder af berörda föreskrifter icke möta för Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län att låta i enlighet med delegarnes
fattade beslut från fonden utgå ett belopp af 10,000 kronor såsom bidrag
till uppförande af seminariebyggnaden vid Murjek. Beträffande det område,
å hvilket byggnaderna skulle uppföras, ville statskontoret erinra om innehållet
i nådiga brefvet till kammarkollegium den 29 mars 1899 angående
upplåtelse åt enskilde af viss del af ett vid afvittringen inom Jockmocks
socken för kronans räkning afsatt område invid Murjeks jern vägsstation,
dervid tomtplats för nu ifrågastälda byggnader blifvit reserverad.

Slutligen har statskontoret i underdånighet erinrat, hurusom domkapitlet
uti skrifvelse den 22 mars 1899, i sammanhang med underdånig
framställning om utsträckning af undervisningskursen vid småskolelärareoch
-lärarinneseminariet i Mattisudden m. m., ifrågastält, att, efter seminariets
förflyttning till Murjek, den, enligt nu föreliggande ritningar, till slöjdrum
derstädes afsedda lokal borde nyttjas till läsrum, hvarjemte ett slöjdrum
borde inredas pa vinden eller i den till elevbostad afsedda byggnad.

Beträffande sistnämnda förslag liar sedermera arkitekten Eckert utfört
ändringar ^ å ritningsförslaget, gjorda å vid ritningen fästa lappar af kalkerväf.
Enligt ändringsförslaget är slöjdsalen förlagd å vinden öfver
boningsrummen och intill lärarinnans rum. Närmare beskrifning i afseende
härå innefattas i en af Eckert den 14 november 1899 aflåten promemoria.
Kostnaden för anordnandet af slöjdsalen å vinden är beräknad till ‘700
kronor, men vissa i samband med denna anordning stående ändringar
medföra ingen ökad kostnad.

Hvad i detta ärende förekommit synes oförtydbart utvisa, att förhållandena
vid Mattisuddens seminarium i flere afseende!) äro mycket ogynsamma.
På sätt vederbörande anfört, äro stora svårigheter af olika slag
förknippade med seminariets nuvarande förläggning samt med dess saknad
af egna lämpliga lokaler. Jag tvekar derför ej att på det fiffigaste

Åttonde hnfvndtiteln.

301

instämma i den numera af föreståndare, inspektor, domkapitel och öfriga
myndigheter, som yttrat sig i afseende å de vid seminariet rådande olägenheterna,
enhälligt uttalade mening, att seminariet bör förflyttas från
Mattisudden och erhålla egna lokaler för undervisningen samt till bostäder
åt vederbörande lärare. Dervid torde man, såsom på goda grunder
gjorts gällande, äfven böra sörja för bostad och kost åt en del af seminariets
elever. Ett bostadshus för dessa bör således uppföras och särskilda
anordningar och bestämmelser, på sätt af domkapitlet och statskontoret
ifrågasatts, vidtagas i afseende å deras kosthåll. Hvad beträffar
den plats, dit seminariet bör förflyttas, anser jag den vidlyftiga utredningen
i ärendet hafva ådagalagt, att Murjeks stationssamhälle bäst motsvarar
de fordringar, som af särskilda anledningar måste ställas på ifrågavarande
seminariums förläggningsort. Såsom redan antydts, finnes derstädes
å kronan tillhörig mark område förbehållet för seminariets behof.
Den af Eders Kongl. Maj:t till 1899 års riksdag gjorda, af Riksdagen
bifallna framställning angående upplåtelse åt enskilde af viss del af ett, vid
afvittringen inom Jockmocks socken för kronans räkning afsatt område
invid Murjeks jernvägsstation, afsåg nemligen att från denna upplåtelse
skulle undantagas, bland annat, den mark, som kunde finnas erforderlig
för seminariet för bildande af lappska småskolelärare och -lärarinnnor, för
den händelse att platsen för detta seminarium komme att förläggas till
Murjeks stationssamhälle.

Under ärendets fortgång har den frågan framkastats, huruvida seminariet
för framtiden vore för sitt ändamål behöflig!. I annat fall kunde
tilläfventyrs de omförmälda olägenheterna af att hyra lokaler för seminariet
anses förlora i betydelse. Seminariets inspektor har dock bestämdt
uttalat, att dess verksamhet för en längre framtid är nödvändig för att
med lärarekrafter förse i lappmarken redan befintliga skolor samt möjliggöra
inrättandet af nya; och så vidt jag kunnat inhemta, finnes ej anledning att på
grund af ett motsatt antagande qvarhålla seminariet i dess nuvarande
ogynsamma omständigheter.

Jag är alltså af den mening, att de för seminariet erforderliga, nu
ifrågasatta byggnader böra af staten uppföras vid Murjeks jernvägsstation
å område, som för ändamålet må derstädes upplåtas af kronan. I afseseende
å de för nämnda byggnader hos öfverintendentsembetet uppgjorda
eller delvis omarbetade ritningar, med deri slutligen vidtagna ändringar,
bar jag ej något att erinra. Beträffande kostnadsförslagen har jag intet
annat att mot dem anmärka, än att de af öfverintendentsembetet angifna
beloppen, tillhopa t>0,500 kronor, böra minskas med 0,850 kronor, enär,
enligt mig lemnad muntlig upplysning, en misskrifning egt rum i kostnads -

302

Åttonde lm fynd titeln.

förslaget i fråga om värdet af behöfligt murtegel, hvithet värde bort upptagas
till allenast 650 kronor i stället för 6,500 kronor. De nu ifrågavarande
kostnaderna skulle alltså komma att tillhopa uppgå till 54,650
kronor. Härtill böra dock läggas dels 700 kronor för anordnandet af slöjdsal
å seminariebyggnadens vind, enligt arkitekten Eckerts förslag, dels
kostnaden för tillsyn å byggnadsarbetet, förslagsvis beräknad till 800
kronor, hvadan slutsumman skulle utgöra 56,150 kronor.

I detta belopp är kostnaden för nödigt virke inberäknad. Jag har
ej heller, med hänsyn, till hvad från skogsstatens sida anmärkts, ansett
det böra ifrågasättas, att icke ersättning för det virke, som enligt meddelad
upplysning kan, uppå framdeles skeende nådig befallning, från
kronoparkerna tillhandahållas för byggnadsarbetet, bör bestridas af byggnadsmedlen.

I enlighet med vederbörande myndigheters uttalade mening bör från
nyssnämnda summa af 56,150 kronor afdragas ett belopp af 1,700 kronor,
utgörande beräknad kostnad för skolbänkar m. m. Vid betäckandet af
återstoden utaf nämnda summa komma de af delegarne i Jockmocks
sockens allmänning framstälda erbjudanden i öfvervägande. I fråga derom
torde Eders Kongl. Magt framdeles vilja meddela nådig tillåtelse att,
på sätt allmänningsdelegarne alternativt erbjudit, af allmänningsfondens
medel disponeras ett belopp af 10,000 kronor såsom bidrag åt staten vid
uppförande af bostadshus för seminarieeleverna.

Efter frånräknande af omförmälda belopp å 1,700 kronor och 10,000
kronor återstå af nyssnämnda slutsumma 44,450 kronor, hvithet belopp
alltså nu erfordras från statens sida. På sätt statskontoret anmärkt, lärer
det ej kunna ifrågasättas att med en så ansenlig utgift belasta förslagsanslaget
till lappmarks ecklesiastikverk, utan erforderliga medel torde
böra begäras i nådig framställning till Riksdagen.

På grund af hvad jag nu anfört får jag i underdånighet tillstyrka,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år
1901 anvisa ett anslag af 44,450 kronor, att, sedan från Jockmocks sockens
skogsmedelsfond förutnämnda belopp af 10,000 kronor tillskjutits,
användas till betäckande af i öfrigt nödiga kostnader för uppförande vid
Murjeks stationssamhälle, å staten tillhörig mark, af de för seminariet för
bildande af lappska småskolelärare och småskolelärarinnor jemte bostäder för
seminarieelever erforderliga byggnader, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med derför uppgjorda ritningar och förslag.

Åttonde linfvudtitelii.

303

De tekniska läroverken.

I det af Eders Kongl. Maj:t för 1899 års riksdag framlagda förslag [84.]
till provisorisk utvidgning af tekniska högskolan, afseende att i första års- Förstärkning
kurser) mottaga ett från 100 till 12.r> ökadt antal ordinarie elever, be räknades
den på extra stat erforderliga årsutgiften för undervisningen, sedan tekniska ht>gutvidgningen
fullständigt genomförts, sålunda: skolan.

för första årskursen
» andra »

» tredje »

..................... kr.	4,200: —
»	4,000: —
»	6,100: —
Summa kr.	14,300: —

På det att redan vid 1899 års hösttermin det förökade antalet elever
skulle kunna mottagas i första årskursen, beviljade Riksdagen af nämnda
summa, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts hemställan, ett anslag af 8,800
kronor, hvaraf 2,100 kronor kormne att åtgå för år 1899 och 0,200 kronor
för år 1900, nemligen 4,200 kronor för första årskursen och 2,000
kronor för andra årskursen under höstterminen.

För år 1901 skulle efter samma beräkningsgrund erfordras 8,200
kronor för första och andra årskurserna samt 3,050 kronor för tredje
årskursen under höstterminen, alltså inalles 11,250 kronor. Styrelsen för
högskolan har emellertid, på grund af eu utaf lärarekollegiet gjord framställning,
i underdånig skrifvelse anhållit, att hela den för den fullständiga
utvidgningen beräknade summan, 14,300 kronor, måtte för år 1901
anvisas.

Enligt hvad dels i nämnda skrifvelse, dels i eu densamma bilagd, af
högskolans föreståndare afgifven promemoria anförts, påkallas detta af
nödvändigheten att anordna utvidgad undervisning i tredje årskursen
under hela år 1901. Förhållandet vore att, förutom det stora tilloppet
till första årskursen — 190 kompetente sökande hade anmält sig till inträde
derstädes såsom ordinarie elever höstterminen 1899 — äfven många
direkt sökte inträde till de högre årskurserna såsom ordinarie, specialeller
extra elever. Lärarekrafterna äfven i dessa årskurser kormr.e derför
att starkt tagas i anspråk. Visserligen skulle föreståndaren kunna vägra
att mottaga extra elever, men detta vore en åtgärd, som ogerna användes,
så framt ej alldeles tvingande skäl förelåge. Säkerligen skulle en sådan
vägran föranleda mycket och berättigadt missnöje samt för öfrigt vara
föga lämplig, när så mänga inträdessökande funnes.

304 Åttonde hufvudtiteln.

Styrelsens ifrågavarande framställning synes mig mycket behjertansvärd.
Jag får derför tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till förstärkning
af lärarekrafterna vid tekniska högskolan af Riksdagen äska ett
anslag på extra stat för år 1901 till belopp af 14,300 kronor.

I underdånig skrifvelse den 23 augusti 1897 anhöll styrelsen för tokiä-mska
skolan i Stockholm hos Eders Kongl. Maj:t om utverkande åt skolan
(far,af dels ett anslag för en gång till belopp af 10,000 kronor för anskaffande
. af diverse inventarier och undervisningsmateriel, dels ock en årlig förhöjning
i anslaget till underlärare med 4,000 kronor samt i anslaget till inventarier
och undervisningsmateriels inköp och underhåll, belysning med
mera med 1,500 kronor. Men då behofvet af dessa ökade inkomster företrädesvis
tillkommit genom den betydande tillväxten af i afton- och söndagsskolan
inskrifna lärjungar, ifrågasatte styrelsen, huruvida icke Stockholms
stadsfullmägtige kunde vara villige att bevilja skolan dessa medel.
Med anledning häraf remitterades styrelsens framställning till Stockholms
stadsfullmägtige, hvilka i underdånig skrifvelse den 1 april 1898 anförde,
bland annat:

»I betraktande deraf att tekniska skolan i Stockholm är en statsanstalt,
finna stadsfullmägtige det ej kunna ifrågakomma, att staden skulle bidraga
till det begärda anslaget för en gång till ökande af skolans inventarier
och fasta undervisningsmateriel, hvilket allt blir en statens tillhörighet.

» Hvad åter angår det anmälda behofvet af tillökning i skolans årsanslag,
framgår af styrelsens skrifvelse, att med denna anslagshöjning
åsyftas att rikligare tillgodose afton- och söndagsskolan, eller den afdelning,
som, på samma gång den är af största nytta för staden, tillika är mest
jemförlig med de af kommunerna å andra orter understödda tekniska
yrkesskolorna. Vid sådant förhållande hafva stadsfullmägtige funnit sig
ej böra helt och hållet afvisa denna del af framställningen, hvarför fullmägtige
till svar å den nådiga remissen förklara Stockholms stad villig
att öka sitt årliga anslag till tekniska skolan härstädes med 2,000 kronor
till förhöjning i anslaget till underlärare och med 750 kronor till förhöjning
i anslaget till inventariers och undervisningsmateriels inköp och underhåll,
belysning med mera, att för första gången upptagas i budgeten för
det år, för hvilket Riksdagen för enahanda ändamål anslår minst samma
belopp, och sedan utgå så länge statsanslaget fortfarande utgår.»

Sedermera har också, med anledning af derom gjord nådig proposition,
1899 års riksdag på extra stat för år 1900 anvisat, förutom ofvanbei’örda
belopp å 10,000 kronor, till förstärkning af lärarekrafterna vid skolan
2,000 kronor samt till inköp och underhåll af inventarier och undervis -

Åttonde hufvtultiteln.

305

ningsmateriel 750 kronor, hvilka anslag genom nådigt bref den 19 maj
1899 blifvit af Eders Kongl. Maj:t strida till styrelsens förfogande.

Uti underdånig skrifvelse den 25 september 1899 har styrelsen nu
anhållit om fortsatt anslag från statens sida för skolans räkning och dervid
anfört följande.

Styrelsen funne, såsom styrelsen redan tillförene för Eders Kongl.
Maj:t framhållit, en omorganisation af skolan vara af behofvet påkallad,
dels på grund af de svårigheter, som genom den stoi*a och ständigt ökade
tillströmningen af lärjungar till skolans alla afdelningar, men i synnerhet
till den tekniska afton- och söndagsskolan, uppkoinme, när det gälde att
behörigen tillgodose undervisningens kraf, dels ock med hänsyn till industriens
utveckling, som utom annat gjorde inrättandet af nya under visningsgrenar
önskligt. Styrelsen hade också genom skolans föreståndare låtit
verkställa den för ifrågasatt omorganisation hehöfliga förberedande utredningen
och ernade, sedan denna utredning nu afslutats, utan uppskof öfvergå
till frågans vidare behandling, hvadan styrelsen hyste den förhoppningen
att under år 1900 kunna till Eders Kongl. Maj:t i underdånighet inkomma
med utredning och förslag i ämnet. Emellertid kunde vid sådant förhållande
omorganisationen icke förväntas blifva genomförd tidigare än under
år 1902. Det funnes dock ingen anledning antaga, att skolan under år
1901 skulle kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthålla undervisningen
utan fortsatt tillfälligt understöd af stat och kommun. Tvärtom visade
in skri fn i ngen af lärjungar för innevarande läroår en ökad tillströmning,
hvilken vida öfverstege föregående års, i det att redan före början af 1899
års hösttermin i afton- och söndagsskolan inskrifvits 461 lärjungar mot
268 vid samma tidpunkt under år 1898.

På grund af det anförda anhölle styrelsen, att Eders Kong!. Maj:t ville
hos Riksdagen åt skolan utverka på extra stat för år 1903 dels ett anslag
af 2,000 kronor till lärarekrafternas förstärkande, dels ock ett anslag åt
750 kronor till inköp och underhåll af inventarier.

Samma skäl, som föregående år förmått Eders Kongl. Maj:t att föreslå
och Riksdagen att för angifna ändamål bevilja ett lika stort anslag som
det af styrelsen för år 1901 begärda, synas mig äfven nu föreligga. Särskilt
anser jag mig dervid böra erinra om det sammanhang, som förefinnes
mellan beviljandet af nu ifrågasatta statsunderstöd och utgåendet åt
det bidrag, skolan tills vidare åtnjuter af Stockholms stad. På grund häraf
får jag underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Magt ville föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1901 bevilja till förstärkning af lärarekrafterna
vid tekniska skolan i Stockholm 2,000 kronor samt till inköp

Bill. Ull Rikad. Prut. 1901). 1 Sami. 1 Afil. 30

[86.]

Anslag till
vissa utaf. d
tekniska ele
mentarskolorna.

306 Åttonde hufvudtiteln.

och underhåll af inventarier och undervisningsmateriel vid samma skola
750 kronor eller tillhopa 2,750 kronor.

Hos Eders Kongl. Maj:t hafva styrelserna för de tekniska elementarskolorna
gjort underdåniga framställningar dels om meddelande af nya
'' bestämmelser för skolornas verksamhet dels ock om förhöjning af de till
skolorna enligt den 15 juni 1877 faststälda stater utgående anslag.

Då emellertid dessa frågor tarfva en vidlyftig utredning, som ännu
icke åvägabragts, är jag icke beredd att för Eders Kongl. Maj:t framlägga
fullständigt förslag i berörda hänseenden, men då åtskilliga anslagskraf
äro af den beskaffenhet, att deras fyllande icke torde kunna utan stora
olägenheter uppskjutas, synes mig, a tf, i afbidan på framläggandet af
nya stater för de tekniska elementarskolorna, böra af Riksdagen på extra
stat äskas erforderliga anslag för afhjelpande af de mest trängande behofven.

Hvad först beträffar tekniska elementarskolan i Norrköping, framhöll
skolans styrelse redan i underdånig skrifvelse den 25 februari 1897 otillräckligheten
af de i skolans stat upptagna anslagsbelopp. Den tekniska
elementarskolan hade, yttrade styrelsen, allt från sin början haft synnerligen
god hjelp af den med densamma förenade Ebersteinska söndags- och
aftonskolan, men denna skolas tillgångar vore så hardt anlitade, att ökade
bidrag derifrån icke vore att påräkna. Bland annat vore till betjeningens
aflöning i staten uppfördt ett belopp af 500 kronor, men åren 1878—

1890 hade vaktmästarelönen utgått med 530 kronor och från och med

1891 med 605 kronor. Denna lön ansåge styrelsen skäligen böra höjas
till 650 kronor i betraktande deraf att vaktmästaren egnade all den tid.
som från de egentliga vaktmästaregöromålen för honom blefve öfrig, till
utförande utan särskild ersättning af en mängd aldrig trytande reparationer
och andra arbeten som för skolan vore behöfliga.

Det anslagsbelopp, som mest af alla visat sig otillräckligt, vore det,
som uppförts till lyshållning, uppvärmning m. m., utgörande allenast 900
kronor. I verkligheten hade under åren 1887—1896 åtgått 1,837 kronor
i medeltal hvarje år, oaktadt den Ebersteinska skolan dessutom under
samma tid i och för lyshållning, uppvärmning och renhållning tillskjutit
i medeltal 592 kronor om året. I dessa summor vore ändock icke inräknade
de belopp, hvarmed den elektriska installationen vid skolan amorterats.
För att åstadkomma bättre belysning i ritsalarne och på samma
gång tillgodose den mekaniska verkstadens behof af drifkraft hade år

1892 anskaffats en gasmotor med tillhörande dynamomaskin och elektriska
glödlampor för en sammanlagd kostnad af öfver 7,500 kronor.

Åttonde hufvudtiteln.

307

Denna summa hade varit afsedd att under årens lopp amorteras, hvartill
äfven den Ebersteinska söndags- och aftonskolan, som vissa aftnar i veckan
begagnade de ifrågavarande salarne, skulle proportionsvis bidraga. Med
tillskott från en af Ebersteinska skolans fonder hade vid 1894 års slut
amorterats sammanlagdt nära 3,300 kronor, hvartill dock den tekniska
elementarskolan ej kunnat bidraga med mer än 550 kronor. Återstoden
af skulden för den elektriska installationen uppginge fortfarande till öfver
4,200 kronor, ty sedan år 1894 hade ingendera af de båda skolorna haft
medel att fortsätta amorteringen, och någon utsigt förefunnes ej heller
att med skolornas dåvarande tillgångar vidare kunna minska nämnda
skuldbelopp. Styrelsen ansåge det emellertid icke alldeles omöjligt att
från annat håll framdeles kunna anskaffa de för den slutliga amorteringen
behöfliga medlen och ville derför endast föreslå, att kostnaden för lyshållning,
uppvärmning m. m., hvilken snarare syntes hafva benägenhet att
ökas än minskas, måtte i elementarskolans stat upptagas till samma belopp,
hvartill den under åren 1887—1896 belöpt sig eller i rundt tal

l, 850 kronor.

I underdånig skrifvelse den 5 oktober 1899 har styrelsen emellertid
anmält, bland annat, att styrelsen såge sig nödsakad föreslå ytterligare
ökning å nu ifrågakomna två anslagstitlar. Vaktmästarens göromål hade
ökats med det växande elevantalet, och lefnadskostnaderna hade under de
senare åren stigit. Med afseende härå samt på grund af det i allo utmärkta
sätt, hvarpå den nuvarande vaktmästaren med pligttrohet, påpasslighet
och skicklighet egnat alla sina krafter uteslutande åt skolans tjenst,
hade styrelsen funnit skäligt att från 1898 års början höja vaktmästarens
aflöning till 750 kronor. Det hade ock visat sig att med växande elevantal
och i allmänhet ökade priser kostnaderna för lyshållning, uppvärmning,
rengöring, trycksaker, annonser, skrifmaterialier och diverse utgifter,
Indika samtliga skulle bestridas af anslaget till lyshållning, uppvärmning

m. m., ej kunnat nedbringas under 2,000 kronor om året. Icke ens detta
belopp kornme att för år 1899 vara tillräckligt, i det att på grund af vedprisens
oerhörda stegring endast för bränsle derunder utgifvits ungefär 200
kronor mer än under år 1898. Då en förhoppning om ett nedgående i
nu rådande priser vore mycket osäker, vågade styrelsen ej föreslå, att anslaget
till lyshållning, uppvärmning m. m. sattes till lägre belopp, än som
för år 1899 visat sig erforderligt, eller 2,200 kronor.

I underdånig skrifvelse den 11 november 1897 framhöll styrelsen för
tekniska elementarskolan i Malmö, hurusom styrelsen sett sig nödsakad
öfverskrida åtskilliga i den faststälda staten uppförda an slagsbelopp. Till
betjcningens aflöning upptoges i staten 500 kronor. Från och med år 1889

308

Åttonde hufvudtiteln.

både dock aflöningen till skolans vaktmästare utgått med 600 kronor årligen,
men med skyldighet för honom att ombesörja all städning inom
skolan. Då skolan hösten 1896 inflyttade i en ny byggnad, hade vaktmästarens
göromål för städning och renhållning i väsentlig grad ökats.
Detta hade föranledt en fördelning af göromålen, så att större delen al
städningen och renhållningen ombesörjts af särskilda för ändamålet anstälda
personer, hvilka härför under läsåret 1896—1897 uppburit 350
kronor. Vaktmästarens lön hade samtidigt nedsatts till 550 kronor. Då
skolans lokaler uppvärmdes medelst i källarvåningen förlagda tre större
varm luftsapparater, hade det varit nödvändigt att för dessas skötsel och
vård anställa en särskild eldare, hvilken, till yrket maskinarbetare, vore
skyldig att på de tider, då apparaterna ej vore i verksamhet eller kräfde
ständig tillsyn, utan särskild ersättning utföra de inom skolan förekommande
mindre reparationer, som lämpligen kunde af honom utföras, hvar
jemte det ålåge honom att ombesörja gårdens renhållning. Eldarens ersättning
utginge med 4-50 kronor årligen. Skolans utgifter för betjening,
städning och renhållning uppginge alltså till 1,350 kronor om året, eller
850 kronor öfver det faststälda anslaget och komme antagligen att under
den närmaste framtiden stiga än mera.

Anslagsbeloppet till lyshållning,'' uppvärmning in. in., i staten upptaget
till 900 kronor, hade sedan mer än tio år tillbaka visat sig otillräckligt.
De skolans utgifter, som skulle med detta anslag bestridas, hade år från
år i mån af stegrade kol- och vedpriser, förbättrad belysning i skolrummen
m. in. väsentligen ökats, i synnerhet från och med det skolan tagit i
besittning de nya lokalerna, hvilka till antalet vore flere och till utrymmet
större än de rum, skolan disponerat i den gamla byggnaden. Men
hade utgifterna sålunda ökats, hade dock såväl lärare som lärjungar i
deras arbete kunnat beredas alla de fördelar, som fullt tidsenligt uppvärmda
och ventilerade samt val belysta lokaler erbjöde. Under läsåret
1896—1897 hade nu ifrågakomma utgifter uppgått till ungefär 2,450 kronor,
eller 1,550 kronor mer än det i staten uppförda anslag.

I ytterligare underdånig skrifvelse den 26 oktober 1899 har sistbemälda
styrelse vidare anfört, att styrelsen under en lång följd af år, med
tanke på de utgifter, som skulle uppstå genom inflyttningen i de nya skollokalerna,
gjort besparingar å skolanslaget samt att med dessa besparingar
kunde betäckas den brist i skolanslaget, som uppstode för år 1899 och
en del af året 1900, men att för läsåret 1900 —1901 och för höstterminen
1901 intet återstode af besparingarna.

I sin sistnämnda skrifvelse har styrelsen jemväl gjort framställning
i fråga om parallelafdelningar i två af skolans klasser.

Åttonde hnfvndtiteln.

309

Med anledning af sistberörda framställning tillåter jag mig att erinra
derom, att styrelsen i underdånig skrifvelse den 7 juli 1899 anhöll om
anvisande af ett anslag å 3,000 kronor för anordnande under läsåret
1899 — 1900 af en parallelafdelning i första årskursen vid skolan. Denna
begäran hade föranledts af en utaf skolans rektor till styrelsen ingifven
skrift, deri rektorn anfört, bland annat, att han vid flere tillfällen och särskildt
vid början af höstterminen 1898 haft anledning fästa styrelsens
uppmärksamhet på missförhållandet emellan antalet inträdessökande till
tekniska elementarskolan och det antal, som kunnat emottagas. Detta
missförhållande hade på senare åren blifvit så stort att något måste göras
för att söka hafva detsamma. Att missförhållandet icke vore tillfälligt
framginge deraf att under åren 1891—1898 de inträdessökandes antal
utgjort respektive 34, 42, 45, 38, 48, 42, 36 och 58 af hvilka antagits
respektive 23, 27, 34, 30, 36, 32, 27 och 37. I skolans nya lokaler vore
visserligen lärosalarna afsedda för 36 lärjungar i hvarje afdelning, ett
antal, som öfverstege det högsta lärjungeantal, som vid de allmänna läroverken
Ange förekomma i en afdelning, men då hänsyn toges till de qvarsittande,
kunde i regel högst 30 ordinarie lärjungar hvarje år mottagas
och af de 46, som höstterminen 1898 anmält sig såsom sökande till ordinarie
elevplats, hade blott 28 kunnat erhålla inträde. Angående de extra
eleverna vore föreskrifvet, att de blott i mån af utrymme och befintliga
lärarekrafter finge antagas och man vore således berättigad att utan betänkande
— om ock med ledsnad — afvisa öfverskottet. Då Malmö samhälle
genom bekostande af rymliga och tidsenliga lokaler gjort hvad på
samhället ankommer för att tillgodose industriens behof af skolade ämnessvenner,
vore naturligt, att förvägrandet af inträde åt kompetente sökande
måste väcka missnöje synnerligast som vid de allmänna läroverken vore
vanligt att genom inrättande af parallelafdelningar söka motsvara behofvet
af ökadt antal platser. Då anledning vore att antaga att vid höstterminen
1 899 de inträdessökandes antal ytterligare skulle ökas, emedan efterfrågan
på utgångna elever fortfarande vore stor, och då de lokala förhållandena
ej hide hinder i vägen för inrättande af en parallelafdelning till nedersta
afdelningen, hemställer derför rektor om utverkande af anslag till lärarekrafter
för eu sådan afdelning. Enligt en af rektor verkstäld beräkning
erfordrades för ändamålet det belopp, hvarom styrelsen, på sätt nyss
nämndts, gjort framställning.

Då det syntes vara särdeles angeläget att den ifrågasatta parallelklassen
redan med höstterminen 1899 kunde inrättas, behagade Eders
Kong!. Maj:t genom nådigt bref den 11 augusti 1899 anvisa af allmänna
besparingarna å anslagen under riksstatens åttonde hufvudtitel ett belopp

310 Åttonde hnfvudtiteln.

af 3,000 kronor för anordnande under läsåret 1899—1900 af eu parallelafdelning
i första årsklassen vid skolan.

Styrelsen anhåller nu om utverkande af anslag till enahanda belopp för
parallelafdelningens uppehållande under läsåret 1900—1901 och till dermed
proportionell belopp fördess uppehållande under höstterminen 1901. Vidare
påpekar styrelsen, hurusom den nu i skolans första årskurs inrättade parallelafdelningen
medförde, under antagande att tillströmningen af lärjungar icke
afsevärdt minskades, att äfven en parallelafdelning måste inrättas i skolans
andra årskurs. De nuvarande förhållandena tydde dock derpå att detta
kunde, om ock med svårighet, uppskjutas till hösten 1901. Årliga kostnaden
för parallelafdelningen i andra årskursen kunde begränsas till 3,500
kronor, så länge hela antalet lärjungar i denna årskurs icke blefve större,
än att de kunde undervisas gemensamt i ritämnena. För höstterminen
1901 behöfdes således fyra niondedelar af sistnämnda belopp eller i jemnadt
tal 1,550 kronor.

Äfven för tekniska elementarskolan i Borås har ifrågasatts en höjning
af anslagen till betjeningens aflöning och till lyshållning, uppvärmning
m. m., upptagna till resp. 500 och 900 kronor. I underdånig
skrifvelse den ‘23 december 1898 anförde skolans styrelse rörande dessa
anslag: Sedan skolan från och med höstterminen 1898 erhållit utvidgade

lokaler, vore det icke möjligt att med de medel, som stode till buds, aflöna
erforderlig betjening. Skolans lokaler vore inrymda i tre särskilda byggnader,
en större hufvudbyggnad, innehållande läsrum, ritsalar, samlingar,
bibliotek och embetslokaler samt vaktmästarebostad in. m., en verkstadsbyggnad
för det mekaniska verkstadsarbetet samt en laboratoriebyggnad
för den kemiskt tekniska undervisningen med dertill hörande laboratorierum,
läsrum och samlingar m. m. Hufvudbyggnadens äldre del uppvärmdes
med kaminer och kakelugnar, under det för den nya tillbyggnaden,
som blifvit färdig hösten 1898, användas kaloriferer enligt centraluppvärmningssystemet.
Verkstadsbyggnaden erhölle sin uppvärmning dels
från verkstadens ångpanna och ångmaskin, dels från kakelugnar och kaminer.
Laboratoriebyggnaden uppvärmdes med kaloriferer på samma sätt som den
nya delen af hufvudbyggnaden. Kostnaderna för betjening komme att,
enligt hvad styrelsen beräknat, för framtiden ställa sig på följande sätt.
Fn vaktmästare, som hade att sköta all eldning och städning i hufvudbyggnaden
jemte eldning af kalorifererna i laboratoriebyggnaden, kunde
svårligen erhållas för en mindre kostnad än 800 kronor om året förutom
fri bostad, ved och lyse. Då nemligen denne vaktmästare utom öfriga
göromål, som hörde till hans tjenst, icke kunde ensam förrätta all förekommande
eldning och städning jemte skötsel af den elektriska belys -

Åttonde hufvudtiteln.

311

ningen, måste lian hafva till sitt biträde en tjenstepiga, för hvilken han
finge vidkännas en kostnad, som icke gerna kunde beräknas till mindre
än 300 kronor om året. Kostnaden för städning af laboratoriebyggnaden
med diskning och renhållning m. in. derstädes kunde icke beräknas lägre
än till 250 kronor om året. För uppeldning af ångmaskinen å verkstaden
och betjening af öfriga eldstäder samt städning m. m. hade styrelsen beräknat
eu kostnad af 200 kronor årligen samt derjemte för extr% arbeten
af hvarjehanda slag 100 kronor om året. Styrelsen ville derför föreslå,
att anslaget till betjeningens aflöning höjdes till ett belopp af 1,350
kronor.

Angående anslaget till lyshållning, uppvärmning m. in. saknade styrelsen
ännu tillräcklig erfarenhet för att kunna med bestämdhet uppgifva
kostnaderna för belysning och uppvärmning af skolans tre byggnader. Då
Borås stad saknade gasverk, måste skolans lokaler upplysas med elektriskt
ljus, hvilket visserligen vore i alla afseenden det bästa och lämpligaste,
men äfven medförde större kostnader. Priset på bränsle hade äfven under
de senare åren stigit högst betydligt. Under sådana förhållanden hade
styrelsen beräknat kostnaden för ljus och ved samt diverse utgifter till ett
belopp af 2,500 kronor årligen.

I underdånig skrifvelse den 24 november 1899 åberopar styrelsen
hvad i den föregående skrifvelsen rörande nu ifrågakomma två anslagstitlar
anförts och omnämner tillika, att priserna å ved och koks på några
år i Borås stigit med icke mindre än 50 procent, på samma gång skolans
lokaler till utrymmet mer än fördubblats. ,

De behof, hvarför jag sålunda redogjort, anser jag vara så trängande,
att deras fyllande ej längre kan uppskjutas; och hemställer jag derför i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på
extra stat för år 1901 anvisa för uppehållande af verksamheten vid

tekniska elementarskolan i Norrköping:

till betjeningens aflöning ..................................... kr. 250: —

» lyshållning, uppvärmning in. in.................. » 1,300: — pr. 1,550: —

tekniska elementarskolan i Malmö:

dels under läsåret 1900 1901:

till betjeningens aflöning......................... kr. 850:

» lyshållning, uppvärmning in. in............ » 1,550: —

» en parallelafdelning i första årskursen ... » 3,000: —

312

Åttonde liufvudtiteln.

dels ock under höstterminen 1901:

Va af nyssnämnda tre belopp, tillhopa utgörande

5,400 kronor ............................................... kr. 2,400: —

till en parallelafdelning i andra årskursen ..... » 1,550: — kr. 9,350: —

samt

tekniska elementarskolan i Borås:

till betjeningens aflöning.......................... kr. 850: —

» lyshållning, uppvärmning m. m......... » 1,600: — kr. 2,450: —

eller sammanlagdt 13,350 kronor.

[87.] Till Eders Kongl. Maj:t har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

Ny teknisk \ Vesternorrlands län med skrifvelse den 22 september 1899 öfverlemna!
tT“ och till nådigt bifall förordat en af berörda läns landsting gjord undernorriunds
län. dånig framställning angående inrättande af en teknisk elementarskola inom
länet. Till stöd för sin ansökning har landstinget framhållit, hurusom vårt
land under senast förflutna årtionden gjort mycket stora framsteg på industriens
område. Genom jernvägsnätets utsträckning, särskild! i Norrland,
hade förut svårtillgängliga trakter blifvit öppnade för allmänheten och
deras naturalster åtkomliga för industriens bearbetning. Företagsamhet
hade väckts till lif och stora kapital hade nedlagts i nya industriela företag
i hela vårt land, men i all synnerhet i Norrland. Den tid vore ej
långt aflägsen, då man med djupt bekymmer sett, huru den förut blomstrande
jernindustrien allt mer och mer aftynade. Förutom jordbruket
hade skogshandteringen synts vara den enda storindustri, som hos oss
kunde känna sig fullt hemmastadd och mäktig af en stor utveckling. Nu
hade emellertid förhållandena högst väsentligt förändrats. Ett stort antal
nya industrier hade uppstått. Nytt hopp och friskt mod hade väckts.
Man hade med glädje insett, att vi med klokt och insigtsfullt användande
af vårt lands rika naturliga tillgångar kunde på många områden med
framgång täfla på verldsmarknaden.

Men nutidens industri hvilade på de moderna naturvetenskapernas
storartade resultat. För en framgångsrik industriel verksamhet under nuvarande
och helt visst än mera under kommande förhållanden fordrades
derför oundgängligen eu på teoretiska studier grundad teknisk bildning.
Detta underlag af nödig och för de särskilda industrigrenarne lämpad
teoretisk och teknisk bildning vore behöflig! ej blott för den, som vid
hvarje särskild! verk hade högsta ledningen af industrien i sin hand, utan
äfven för arbetsledare i allmänhet, för verkstadsförmän och till och med
i många fall för de enskilda arbetare. De stora industriidkande länderna

Åttonde hufrudtiteln.

313

hade för länge sedan insett nödvändigheten och betydelsen af att bereda
sina industrimän möjlighet att förvärfva en för den moderna industrien
behöflig teknisk bildning, utan hvilken en framgångsrik täfling på verldsmarknaden
icke vore möjlig. Norge, Danmark och Finland hade också i
förhållande till folkmängden i detta afseende gjort mera än vi.

Betydelsen af tillräcklig teoretisk och teknisk bildning för en fruktbringande
industriel verksamhet och således äfven behofvet af sådana läroanstalter,
som kunde meddela dylik bildning, hade klart och på ett sakkunnigt
sätt framhållits redan i det underdåniga utlåtande, som den 21
november 1875 afgifvits af den komité, hvilken erhållit nådigt uppdrag
att inkomma med betänkande och förslag angående den lägre tekniska
undervisningen i riket. Hvad denna komité i sitt utlåtande yttrat om
behofvet särskilt af lägre tekniska läroverk eller s. k. tekniska elementarskolor
hade af erfarenheten till fullo bekräftats. För närvarande egde vi
fyra af staten inrättade och underhållna tekniska elementarskolor, nemligen
i Norrköping, Malmö, Örebro och Borås. Dessa läroanstalter hade
under de sista åren sett sitt elevantal fördubblas, och numera måste årligen
ett stort antal kompetente inträdessökande tillbakavisas på grund af
bristande utrymme och lärarekrafter. Redan häraf framginge tillräckligt
tydligt, att behofvet af teknisk bildning i vårt land gjort sig allt mer och
mer känbart.

Tiden vore derför nu inne att inrätta åtminstone ännu ett tekniskt
elementarläroverk, och landstinget hölle före, att detta läroverk borde förläggas
till Norrland. Redan 1874 års förut nämnda komité framhölle
behofvet af en sådan läroanstalt derstädes. Komiterade säde nemligen i
sitt utlåtande: >Bland de delar af landet, der upprättandet af dylika skolor
för öfrig! skulle vara behörigt, synes det komitén som Norrland med
den starka industriela utveckling det numera erhållit och till följd af de
stora afstånd, som der förefinnas, företrädesvis borde komma i åtanke.»

Sedan år 1874 hade behofvet af en teknisk läroanstalt i Norrland
blifvit allt tydligare. Folkmängden i Norrland hade sedan nämnda tid
betydligt ökats; kommunikationerna hade förbättrats. Norrland betraktades
nu allmänt såsom Sveriges framtidsland i industrielt afseende. Alltför
allmänt bekant för att behöfva med siffror särskildt påvisas vore äfven,
att industrien i Norrland under de senaste åren undergått eu storartad
och löftesrik utveckling. Men det mesta återstode dock ännu att göra,
ty Norrlands naturtillgångar vore på många områden snart sagdt outtömliga.
I de många vattenrika floderna egde Norrland eu billig drifkraft.
Råmaterialier af fierehanda slag funnes i stor tillgång, men hade hittills i

Bill. till It il: ad. Brot. 1900. I Sami. I Afd. 40

314 Åttonde liufvudtiteln.

blott ringa män tillvara!agits och högst obetydligt förädlats. Biprodukters
tillgodogörande hade i allmänhet försummats. För ett framgångsrikt tillgodogörande
af Norrlands rika naturliga tillgångar kräfdes bland annat
teoretisk och teknisk bildning, och då de nuvarande i mellersta och södra
Sverige belägna tekniska elementarläroverken vore öfverbefolkade och icke
ens kunde mottaga alla inträdessökande, borde tydligen ett nytt sådant
läroverk upprättas och förläggas till Norrland.

Landstinget ansåge frågan om inrättandet af ett lägre tekniskt läroverk
i Norrland vara så trängande, att densamma icke utan stor skada
längre kunde uppskjutas, och landstinget vore öfvertygadt, att denna nya
läroanstalt hade sin rätta plats inom Vesternorrlands län, emedan detta
län, i fråga om Norrland i dess helhet, vore mest centralt beläget, räknade
större folkmängd än något af de nordligare belägna länen samt egde
de flesta industriela anläggningarna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anhölle landstinget underdånigst,
att Eders Kong! Maj:t täcktes låta inom Vesternorrlands län upprätta
ett tekniskt elementarläroverk samt genom nådig proposition hos
Riksdagen utverka för ändamålet nödigt anslag.

öfver denna ansökning hafva utlåtanden infordrats af styrelserna för
de tekniska elementarskolorna i Norrköping, Malmö, Örebro och Borås,
och hafva samtliga dessa styrelser tillstyrkt nådigt bifall till densamma.
Härvid frainhålles af styrelsen för tekniska skolan i Örebro samt lärarekollegiet
vid skolan i Norrköping den stora ökning i antalet inträdessökande
vid de tekniska elementarskolorna, som under de senaste åren
inträdt och förorsakat dels att utrymme och lärarekrafter vid dessa skolor
tagits i anspråk till det yttersta, dels att ett ej obetydligt antal kompetente
inträdessökande måst tillbakavisas. Af en statistik öfver inträdessökande
under sista decenniet vid Örebro skola, fördelade efter de län,
inom hvilka de haft sitt hemvist, framgår, att mer än tredjedelen hafva
tillhört det län, inom hvilket skolan är belägen, och att i allmänhet antalet
inträdessökande är betydligt större för de län, som ligga närmare
läroverksstaden än för dem, som ligga mer aflägset. Från öfre Norrland
hafva inträdessökande visserligen årligen förekommit, men deras antal har
icke varit synnerligen stort. Äfven vid skolan i Norrköping studera
emellertid åtskilliga, som i nämnda landsdel hafva sitt hemvist. Att, säges
det af bemälda myndigheter, antalet studerande från öfre Norrland vid de
tekniska elementarskolorna vore teinligen litet, berodde utan tvifvel på
det stora afståndet och deraf förorsakade kostnader äfvensom på föräldrars
och målsmäns obekantskap med de tekniska elementarskolornas uppgift,
arbetssätt och vunna resultat. Upprättades deremot på lämplig punkt

Åttonde hufvudtiteln.

315

inom berörda, i indristrielt afseende lifskraftiga, landsdel en teknisk elementarskola,
skulle den antagligen lätt erhålla ett tillräckligt antal lärjungar.

Vidare har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands
län, som för vinnande af upplysning om hvilka förmåner kunde erhållas
från det samhälle, till hvilket det ifrågasatta läroverket, i händelse det
komme till stånd, blefve förlagdt, inhemtat yttranden i detta afseende från
stadsfullmägtige i Hernösand, Sundsvall och Örnsköldsvik, med skrifvelse
den 30 november 1899 öfverlemnat nämnda yttranden och dervid i underdånighet.
gifvit till känna, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande för
sin del icke funnit skäl att i anledning af desamma sig vidare utlåta.

Af stadsfullmägtiges berörda yttranden framgår: att stadsfullmägtige
i Hernösand den 28 november 1899 enhälligt beslutit, att Hernösands
stad skall, för så vidt det i landstingets underdåniga framställning ifrågasatta
tekniska elementarläroverket varder förlagdt till Hernösand, för detsamma
bekosta nödiga och efter nutidens kraf fullt lämpliga lokaler uti
särskildt för ändamålet uppförd byggnad å välbelägen tomt äfvensom medgifva
rätt till fri vattenförbrukning; att stadsfullmägtige i Sundsvall förklarat,
att Sundsvalls stad skall, derest det beslutes, att ifrågavarande läroverk
förlägges till denna stad, bekosta för detsamma nödig och efter nutidens
kraf fullt lämplig lokal samt att staden redan från och med hösten
IDOG kan för det påtänkta läroverket upplåta en byggnad, som för det
närmaste behofvet och intill dess skolan blir fullständigt organiserad kan
anses vara fullt tillräcklig, viljande stadsfullmägtige vid detta anbud endast
fästa det vilkor, att Sundsvalls tekniska afton- och söndagsskola måtte,
såsom i öfriga städer, der tekniska elementarskolor finnas, få för sin verksamhet
använda det tekniska elementarläroverkets lokal på tider, då densamma
icke upptages för läroverkets eget behof; samt att stadsfullmägtige
i Örnsköldsvik den 1 november 1899 beslutit att, om meranämnda läroverk
förlägges till Örnsköldsvik, för detsamma upplåta fri tomt på lämpligt
ställe inom staden och fri granit från stadens berg för läroverksbyggnaden
samt möjligen, efter stadens förmåga, lemna kontant bidrag
till byggnadens uppförande.

Såsom skäl för den tekniska elementarskolans förläggande till Hernösand
hafva stadsfullmägtige i denna stad framhållit: stadens erkändt sunda
och centrala läge med goda kommunikationer såväl i förhållande till
Vesternorrlands län som Norrland i dess helhet; den stora, mångartade
industriela verksamheten inom orten, hvarigenom lätt och riklig tillgång
till åskådnings- och undervisningsmateriel kunde beredas skolan; det stora
förråd af lärarekrafter, som i staden med dess många och olikartade
bildningsanstalter redan nu funnes samladt och hvarifrån biträde vid under -

316 Åttonde hufvudtiteln.

visning af mera tillfällig eller extraordinär beskaffenhet vid förefallande
behof lätteligen kunde erhållas; samt slutligen äfven den omständigheten,
att det ur disciplinär synpunkt borde vara fördelaktigare att förlägga ett
läroverk • af ifrågavarande slag till en mindre stad än till en större sådan
med i ett och annat afseende mera så att säga storstadsaktiga förhållanden.

Stadsfullmägtige i Sundsvall, som säga sig mycket väl inse, att länets
kraftfulla och i förhoppningsrik utveckling stadda industri har oafvisligt
behof af en teknisk läroanstalt, förklara såsom sin öfvertygelse, att ett
sådant läroverk har sin rätta plats i Sundsvall. Såsom stöd för denna
åsigt anföres, att Sundsvalls stad onekligen vore länets och för öfrigt hela
det egentliga Norrlands mest centralt belägna och folkrikaste stad samt
förnämsta affärscentrum. Sundsvall utgjorde för öfrigt medelpunkten i
ett af landets största industriområden. I staden och dess omnejd vore
ett stort antal industriela verk af olika slag belägna, hvarigenom skolan
komme att verka i eu för henne naturlig omgifning samt erhölle rika
tillfällen att genom besök vid de olika industriela anläggningarna göra
sin undervisning praktiskt fruktbärande samt sina elever förtrogna med
den verksamhet, för hvilken de skulle förberedas. Vidare egde Sundsvall
ett högre allmänt realläroverk, hvars fem nedre klasser så talrikt besöktes
af stadens och ortens ungdom, att alla dessa klasser för närvarande
vore fördelade på parallelafdelningar. Men det största antalet af dessa
lärjungar slutade med femte klassen sina skolstudier och egnade sig åt
det praktiska lifvets yrken och näringar. Helt visst skulle många af dessa
ynglingar tillgodogöra sig det tekniska läroverkets undervisning, om ett
sådant läroverk funnes på stället. I staden verkade dessutom en teknisk
afton- och söndagsskola, som i fråga om lärjungeantal vore en bland
landets största skolor af detta slag. Häraf framginge uppenbarligen, att
staden och orten hade och kände stort behof af sådan bildning, som för
det praktiska lifvet vore nödvändig.

Slutligen erinra stadsfullmägtige, att 1874 års komité efter sitt af mig
förut ordagrant omnämnda yttrande tillägger: »Inom Norrland åter torde
knappt någon punkt vara för eu teknisk läroanstalt mera lämplig än Sundsvall».
Denna komiterades åsigt hade under de senast gångna 25 åren
af erfarenheten till fullo bekräftats; och ansåge stadsfullmägtige, att af
hvad sålunda blifvit antyd t otvifvelaktigt framginge, att Sundsvall vore
rätta platsen för den tekniska läroanstalten i fråga.

Till förmån för Örnsköldsvik såsom plats för det föreslagna tekniska
läroverket anföres slutligen, att Örnsköldsvik är den för Norrland centralast
belägna staden efter kusten midt emellan Stockholm och Haparanda,
hvarjemte staden genom kort statsbana är förbunden med norrländska

Åttonde bufvudtiteln.

317

stambanan och har lifliga ångbåtsförbindelser med de öfriga delarne af landet.
Vidare måste det anses vara af synnerlig vigt för de studerande, att lefnadskostnaderna
i Örnsköldsvik borde blifva billigare än uti en större stad.

Af hvad i ärendet förekommit, torde framgå, att eu teknisk elementarskola
för Norrland, och särskildt för Vesternorrlands län, är högeligen
af behofvet påkallad; och då detta behof, i följd af det uppsving
industrien under de sista åren vunnit, för närvarande gör sig kraftigt
gällande, synes det önskvärdt, att en dylik skola utan uppskof må komma
till stånd. Svårare torde vara att afgöra, till hvilken stad den lämpligast
bör förläggas. Emellertid anser jag mig på af stadsfullmägtige i Hernösand
anförda skäl och särskildt med hänsyn till lättheten att i denna stad
erhålla lärare i sådana ämnen, som endast med ett fåtal timmar i veckan
ingå i skolans undervisningsplan och som derför måste skötas af extra
lärare, böra föreslå, att meraberörda tekniska elementarskola förlägges till
Hernösand.

Staten för en hvar af de tekniska elementarskolorna i Norrköping,
Malmö och Borås upptager:

1 föreståndare, som tillika är lektor, lön .................	kr.	4,000: —
75 lektorer med lön af 3,000 kronor för hvarje ...........	»	9,000: -
arfvode till extra lärare:
i mineralogi och geognosi..........................................	»	200	—
» bokföring och handelslära ....................................	»	300	•—-
» svenska språket ...........................................................	»	400	—
» frihandsteckning........................................................	»	500	—
» modellering............................................................	»	300	—
» gymnastik.............................................................	»	200	—
bidrag till kostnaden för undervisningen i främmande språk		400	—
anslag till assistenter och repetitörer...............................	»	800	—
» » verkstaden, för undervisning och materiel .......		3,000	—-
kemiska och fysiska laboratorier ....................................		800	—
bibliotek och öfriga samlingar......................................	»	1,000	—
bestridande af sekreterare- och kamreraregöromålen .......	»	300	—
betjeningens aflöning ....................................................	»	500	—
lyshållning, uppvärmning in. in....................................	»	900	—
Summa kr.	22,600	—

Härtill kommer, att lektorerna ega rätt till tre ålderstillägg, hvartdera
å .300 kronor, efter 5, 10 och 1.3 ars väl vitsordad tjenstgöring.

318 Åttonde hufvudtiteln.

Såsom i det föregående antydts, hafva förslag framställe till ändring
och höjning af denna stat, som, sedan den 1877 faststäldes, förblifvit i
det närmaste oförändrad. Hvad den nu ifrågasatta tekniska elementarskolan
angår, synes för närvarande blott behöfvas ett extra anslag. Ty derest upprättandet
af skolan blifver besluta dt, torde det vara lämpligt att dess första
klass höstterminen 1 DO 1 träder i verksamhet, alldenstund särskild för skolan
afsedd läroverksbyggnad med verkstad och laboratorier måste finnas att
tillgå, då skolans andra klass skall börja sin verksamhet, men sådan
byggnad näppeligen torde hinna uppföras och iordningställas förr än till
början af höstterminen 1902. Anslagsbehofvet för år 1901 torde derför
kunna inskränkas till 10,000 kronor, nemligen 4,000 kronor för undervisningens
uppehållande, 1,000 kronor till uppvärmning, lyshållning och
betjening samt 5,000 kronor till anskaffande af erforderlig inrednings- och
undervisningsmateriel.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders Kong!
Maj:t ville föreslå Riksdagen dels att medgifva, att en teknisk elementarskola
må upprättas i Hernösands stad, under vilkor att staden såväl, i enlighet med
af dess stadsfullmägtige gjordt erbjudande, för skolan bekostar nödiga och
efter nutidens kraf fullt lämpliga lokaler uti särskild för ändamålet uppförd
byggnad å välbelägen tomt och medgifver rätt till fri vattenförbrukning,
som ock för framtiden underhåller byggnaden samt anskaffar och kostnadsfritt
tillhandahåller tillräcklig lokal för skolan, intilldess berörda särskilda
läroverkshus hunnit blifva färdigt och åt skolan upplåtet, dels ock att för
inrättande af en första årsklass af nämnda skola från början af höstterminen
1901 på extra stat för samma år bevilja ett anslag af 10,000 kronor.

[88.] Till understöd åt lägre tekniska yrkesskolor och till bestridande af

k°st11 ader för deras inspektion hafva under eu följd af år anvisats extra
anslag, under vilkor att det bidrag, som af dessa medel komme att utbetalas
till understöd åt sådan skola, icke finge öfverskjuta hvad vederbörande
kommun kontant tillsköte åt skolan. Ifrågavarande anslag har
under de senaste åren utgjort 45,000 kronor.

Hos Eders Kong! Maj:t har nu styrelsen för tekniska skolan i Stockholm
i underdånighet gjort framställning om förhöjning af nämnda på
extra stat anvisade anslag samt dervid anfört:

Det måste anses oomtvistadt, att de lägre tekniska yrkesskolorna hade
en vigtig uppgift att fylla, hvarför ock understöd af allmänna medel redan
länge till dem utgått. Men om de skulle kunna motsvara de fordringar,
som på dem kunde och borde ställas, vore det nödvändigt, att de icke

Åttonde hufvudtiteln.

319

på grund af bristande medel sattes ur stånd att motsvara de kraf, hvartill
industriens fortgående utveckling i allt högre grad gåfve anledning.
Enligt styrelsens åsigt vore dock för närvarande ställningen just i detta
hänseende otillfredsställande. Redan år 1896, då berörda anslag första
gången utgått med det till 45,000 kronor förhöjda beloppet, hade af 32
tekniska yrkesskolor begärts understöd till ett sammanlagdt belopp af
41,95(j kronor, följande året hade det begärda understödsbeloppet stigit
till 45,800 kronor, år 1898 hade af 33 skolor begärts tillsammans 48,800
kronor och slutligen år 1899 af 34 skolor 50,900 kronor. Efter allt att
döma blefve för år 1900 ställningen ännu ogynsammare, utom af andra
orsaker derför att dessa skolor icke kunde undgå att röna verkan af den
nuvarande allmänna prisstegringen och i följd häraf såge sig tvungna att
begära ökade understöd. Derest nu jemväl nya skolor komme att söka
statsbidrag, till hvithet antagande anledning icke saknades, återstode, så
vidt styrelsen kunde finna, intet annat val än att antingen neka dessa
nya skolor hvarje understöd, äfven om de deraf vore än så förtjena,- eller
ock ytterligare reducera de äldre skolornas statsbidrag. Det syntes styrelsen
icke kunna betviflas, att härigenom det med de lägre tekniska
yrkesskolorna afsedda gagnet skulle allvarligt sättas i fara och att vårt
näringslif sedermera i sin ordning skulle deraf röna en skadlig inverkan.

Styrelsen hemstälde derför, att Eders Kongl, Maj:t täcktes af Riksdagen
utverka en förhöjning af det till understöd åt lägre tekniska yrkesskolor
utgående anslaget till ett belopp, som enligt styrelsens förmenande
icke borde understiga 60,000 kronor, deri inbegripet nödiga medel till bestridande
af kostnaderna för skolornas inspektion och för anskaffande af
modeller till undervisningsmateriel m. m., hvilka kostnader icke kunde
beräknas lägre än till 2,000 kronor årligen. Slutligen ifrågasatte styrelsen,
huruvida icke för undanrödjande af den osäkerhet, som bestämmandet för
hvarje år af det till hvarje skola utgående anslagsbeloppet otvifvelaktigt
medförde i skolornas organisation och verksamhet, detta belopp kunde
fixeras för en något längre tidrymd, exempelvis tre år.

Liksom styrelsen för tekniska skolan i Stockholm, hvilken i många år
haft i uppdrag att afgifva utlåtande öfver de ansökningar om statsunderstöd,
som inkommit från lägre tekniska yrkesskolor, och hvilken derför
noga känner dessa skolors verksamhet och utveckling, är äfven jag lifligt
of verte "ad om deras stora betydelse för vår industri och finner det
af styrelsen föreslagna beloppet till understöd åt nämnda skolor väl behöfiigf,
om Eders Kongl. Maj:t skall kunna undgå svårigheten att nödgas
antingen neka nytillkomna skolor allt understöd eller, för att i någon mån

320 Åttonde hufvudtiteln.

kunna se Jern till godo, minska förut utgående anslag till de äldre skolorna
och dermed på ett betänkligt sätt rubba den ekonomiska grundvalen för
dessas verksamhet. Välbetänkt synes mig äfven styrelsens förslag, att utdelningen
af understöd åt de tekniska yrkesskolorna måtte ske för tre är
i sänder. Så har länge utan olägenhet varit förhållandet med understöden
till högre flickskolor, och de tekniska yrkesskolorna hafva nu vunnit den
utveckling och fasthet i sin organisation, att ett dylikt förfaringssätt bör
lända dem till afgjord fördel. Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t,
ville föreslå Riksdagen att till understöd för tre år åt lägre tekniska yrkesskolor
på ofvannämnda, för innevarande år bestämda vilkor samt till bestridande
^ af kostnader för inspektion af dessa skolor, bevilja ett extra
anslag af 180,000 kronor samt att deraf anvisa 60,000 kronor att utgå
under år 1901.

Gymnastiska centralinstitutet,

[89.] Med anledning af vederbörandes derom gjorda framställning hemställer

Extra lärare < jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå'' Riksdagen att, i likhet med
>JU ''9ymnn3Uk- hvad för åren 1899 och 1900 egt rum, på extra stat för år 1901 bevilja
ett anslag af 2,500 kronor för aflönande af en extra lärare i sjukgymnastik
vid gymnastiska centralinstitutet.

Medicinalstyrelsen med dithörande stater.

[90.] Uti underdånig skrifvelse den 29 september 1897 hemstälde inedicinal ökadt

biträde styrelser), det Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposiärendena^bc
U°n, att a ordinarie stat måtte anvisas till aflöning dels åt en kamrerare lön
handling. 3,000 kronor och tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, summa 4,500 kronor,
dels ock åt en notarie, tillika sekreterare, lön 1,800 kronor och tjenstgöringspenningar
1,200 kronor, summa 3,000 kronor, med rättighet för en
hvar af dem att efter fem års tjenstgöring kunna komma i åtnjutande af
alderstillägg a lönen med 500 kronor och efter tio års tjenstgöring med
ytterligare 500 kronor, samt med skyldighet för dessa tjensteman att biträda
medicinalstyrelsen vid handläggning af hospitalsärenden och att vara
underkastade samma vilkor, som i nådiga kungörelsen den 1 juni 1877
vore bestämda för åtnjutande af de från 1878 års början faststälda nya
löneförmånerna för sagda styrelse. Uti sin berörda skrifvelse anförde medicinalstyrelsen
hufvudsakligen, att den lifliga byggnadsverksamheten, den

Åttonde hutvudtiteln. 321

vidlyftiga förvaltningen och de många ekonomiska angelägenheterna förorsakat,
att styrelsen, i brist på tillräckliga biträden, offrat allt för mycken
tid åt detaljerna af hospitalsangelägenheterna, hvilka blifvit så mycket
mera betungande, som hela hospitalsväsendet fått en betydligt ökad omfattning,
så att hospitalens antal, som vid början af år 1877 utgjort 9 med
1,543 sjukplatser, vid slutet af år 1895 uppgått till 13 med 4,259 sjukplatser;
att hospitalens underhåll, som år 1877 kraft endast 745,541
kronor, år 1895 medfört en kostnad af 1,896,268 kronor 82 öre; samt att
under år 1877 diariiförts 425 mål rörande hospitalsväsendet, men år 1895
icke mindre än 996. De från serafimerordensgillet, som före år 1877 varit
öfverstyrelse för hospitalen, öfverflyttade tjenstemännen hade väl i början af
detta tidsskede haft någorlunda goda arbetskrafter, hvilka dock under årens
lopp aftagit, under det att göromålen tilltagit. Den från serafimerordensgillet
öfverflyttade sekreteraren, som vore född år 1815, hade under senare
åren varit tjenstledig på grund af läkarebetyg, och hans tjenst hade under
ifrågavarande tid uppehållits af en yngre tjensteman för en fjerdedel af
lönen, eller 500 kronor årligen. För en så obetydlig ersättning kunde
man emellertid ej förvänta att erhålla en person, som betraktade detta
förordnande annorlunda än såsom en öfvergångsplats till något bättre och
som annat än på denna grund ville deråt egna en del af sin tid, hvaraf
åter blefve en följd, att någon större vana vid ärendenas handläggning
icke kunde förvärfvas. Sedan serafimerordensgillets förre kamrerare under
år 1897 aflidit, hade medicinalstyrelsen förlorat den hjelp vid de ekonomiska
hospitalsärendenas handläggning, som vid dessa ärendens öfverflyttning
varit afsedd. Biträde af kansliet och räkenskapskontoret vid hospitalsärendenas
handläggning kunde numera icke påräknas eller begäras till den
utsträckning behofvet påkallade. De styrelsens ledamöter, som närmast
haft att handlägga hospitalsärendena, hade genom den otillräckliga hjelpen
å det ekonomiska området sällan lätt komma i åtnjutande af semester,
hvarjemte föreskrifven inspektion af hospitalen af samma skäl hufvudsakligen
afsett ekonomiska eller administrativa frågor och beträffande sjukvården
måst inskränkas till det nödvändigaste, under det att inspektion af
lasaretten endast undantagsvis kunnat ske. Under sådana förhållanden
hade styrelsen ansett den tidpunkt hafva inträdt, då eu förstärkning af
styrelsens arbetskrafter särskilt på detta område blifvit eu tvingande nödvändighet.
Att åstadkomma eu sådan förstärkning genom att, såsom löneregleringskomitén
jemväl ifrågasatt, inrätta en särskild ledamotsplats för
de vigtiga ekonomiska ärendena, med hvilken kamrerarebefattningen då
kunde förenas, vore enligt styrelsens åsigt icke tillfredsställande och för
lifl igt mindre fördelaktigt för sinnessjukvården, hvilken fortfarande borde
Bill. till Iiiksd. Prut. 1900. I Sami. 1 Afd. 41

322

Åttonde hufvudtiteln.

vara stäld under rent medicinsk myndighet, hvarför den tjensteman, som
finge uppdraget att biträda vid de ekonomiska ärendenas handläggning,
borde tilldelas en underordnad ställning utan rätt att deltaga i besluten.
Denne tjensteman skulle för utförande af sitt uppdrag erhålla tillfälle att
följa hospitalsärendenas behandling i styrelsen, biträda, då en utredning
i hithörande ekonomiska frågor behöfdes, föra anteckningar om ingångna
entrepenadkontrukt och öfverenskomna arbetsbeting samt i anledning häraf
gjorda utbetalningar, granska af hospitalsdirektionerna uppgjorda förslagtill
utgiftsstater för anstalterna och derifrån lemnade leveransanbud samt
verkställa bokslut öfver de till hospitalen anslagna medel in. in. Då dessa
göromål vore af största vigt och ganska omfattande samt påfordrade eu
kunnig och erfaren persons hela arbetstid, borde aflöningen för denne
tjensteman icke beräknas till lägre belopp än den, som åtnjötes af styrelsens
kamrerare. Att för samma ändamål anställa eu tjensteman med lägre
aflöning under kamrerarens förmanskap å styrelsens räkenskapskontor
skulle icke bereda styrelsen den hjelp vid hospitalsärendenas handläggning,
som med denne tjensteman vore afsedd. Den af styrelsen föreslagne tjenstemannen
skulle möjligen kunna medhinna granskningen af hospitalsräkenskaperna,
men då det vore osäkert, om kamreraren för hospitalsärendena
skulle hafva tillräcklig tid till detta arbete, borde det för närvarande
utgående arfvodet af 1,200 kronor till en revisor bibehållas, till
dess nödig erfarenhet i detta hänseende vunnits. För erhållande af behöflig!
biträde vid de af hospitalsärendena föranledda kansligöromål vore
nödvändigt, att styrelsen tilldelades så stort anslag till aflöning åt en
notarie, tillika sekreterare, att en duglig tjensteman kunde finna med sin
fördel förenligt att qvarstå i denna tjenst en längre tid och förvärfva erfarenhet
vid handläggning af dessa ärenden, som i mycket afveke från
dem, hvilka eljest förekomme inom embetsverken.

Uti sitt häröfver afgifna underdåniga utlåtande af den 16 november
1897 anförde statskontoret, hvad först anginge de hospitalsväsendet rörande
ekonomiska ärendena, att, enligt hvad af grunderna för den år 1877 beslutade
organisationen af medicinalstyrelsen framginge, dessa ärenden, med
undantag af revisionsgöromålen, ansetts skola handläggas af styrelsens
räkenskapskontor, och att särskilda anordningar då vidtagits för att göra
det möjligt för den derstädes anstälde kamreraren att utföra detta jemte
honom i öfrigt åliggande bestyr. Med afseende derå att kontoret tills
vidare skulle erhålla biträde af serafimerordensgillets kamrerare, hade vidare
åtgärd tj ansetts behöflig, än att å kontoret inrättades eu ny tjenstebefattning
i första lönegraden och medel beviljades till ett extra biträde.
Sedan serafimerordensgillets förre kamrerare Stolpe aflidit, hade medicinal -

Åttonde hofvudtiteln.

323

styrelser! emellertid förlorat den hjelp vid de ekonomiska hospitalsärendenas
handläggning, som vid organisationen af embetsverkets personal tillsvidare
påräknats. Såväl i anledning häraf som med afseende å den, enligt hvad
medicinalstyrelsen förmält, betydliga utvecklingen af hospitalsväsendet, sedan
öfverstyrelsen för hospitalen anförtroddes sundhetskollegium, ansåge
statskontoret åtgärder oundgängligen böra vidtagas för att i nu förevarande
hänseende bereda medicinalstyrelsen nödigt biträde. Efter statskontorets
tanke vore emellertid icke genom medicinalstyrelsens framställning ådagalagdt,
att för sådant ändamål skulle erfordras inrättande af eu ny afdelning
inom styrelsen genom anställande derstädes af eu tjensteman i andra lönegraden.
Det syntes statskontoret deremot, att erforderligt biträde vid handläggningen
af de hospitalen rörande ekonomiska angelägenheterna skulle
kunna, med anslutning till grunderna för medicinalstyrelsens nuvarande
organisation, vinnas genom ökande af arbetskrafterna å räkenskapskontoret,
hvilket redan, enligt hvad statskontoret inhemtat, jemlikt faststäld arbetsordning
ombesörjde den på styrelsen ankommande förvaltning af till hospitalen
anvisade medel och deröfver upprättade räkning. För det närvarande
syntes annan åtgärd härutinnan icke böra vidtagas, än att tillgång bereddes
till aflöning af ökadt biträde till belopp, motsvarande aflöningen för en
tjensteman i första lönegraden, eller 3,000 kronor. Beträffande det åt
medicinalstyrelsen ifrågasatta biträde å styrelsens kansli, anförde statskontoret,
att, då uppenbart torde vara, att något verksamt biträde numera
icke kunde, såsom vid öfverflyttningen af hospitalsväsendet till medicinalstyrelsen
varit afsedt, påräknas af den till hög ålder komne förre sekreteraren
hos serafimerordensgillet, detsamma måste anses vara af behofvet
påkalladt, och syntes böra kunna tillgodoses på enahanda sätt, som af
statskontoret föreslagits i fråga om biträde åt räkenskapskontoret, helst
statskontoret ansåge, att hvarken i det ena eller andra hänseendet för närvarande
någon ändring i den för medicinalstyrelsen gällande aflöningsstat
genom inrättande af nya tjenstebefattningar borde ifrågakomma, utan att
de till ökadt biträde vid hospitalsärendenas behandling erforderliga medel
lämpligen borde tillsvidare å extra stat anvisas.

Då detta ärende föredrogs inför Eders Kongl. Maj:t i statsrådet den
14 januari 1898 yttrade föredragande departementschefen, att, ehuru han
ansåge medicinalstyrelsen hafva anfört goda skäl för att två nya ordinarie
tjensteman måtte hos styrelsen anställas, han likväl funne sig, i betraktande
af hvad statskontoret yttrat och enär någon tids erfarenhet beträffande
sättet för ordnandet af hithörande arbeten torde böra afvaktas, samt då
det med hänsyn till väckta förslag dels om ändring i medicinalstyrelsens
organisation, dels ock om vissa ärendens öfverflyttning från medicinal -

324

Åttonde hnfyndtiteln.

styrelsen till andra myndigheter förefölle mindre lämpligt att ifrågasätta
anslag till nya ordinarie tjensteman hos styrelsen, böra för det dåvarande
inskränka sig till en hemställan om utverkande af ett extra anslag för
beredande af det för medicinalstyrelsen i förevarande hänseende behöfliga
biträde. Sedan Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att på extra stat
för år 1899 till ökadt biträde hos styrelsen vid hospitalsärendenas behandling
anvisa en summa af 6,000 kronor, dock under förbehåll att deraf
innehölles ett belopp, motsvarande hvad serafimerordensgillets förre sekreterare
T. A. Billbergh kunde komma att af de till honom för sistnämnda
år i ersättning för sekreterareaflöning från allmänna indragningsstaten utgående
medel afstå till bekostande af biträde åt styrelsen vid handläggning
af sekreteraregöromål å bospitalsafdelningen, blef Eders Kongl. Maj:ts sålunda
gjorda framställning af Riksdagen bifallen. Med samma förbehåll
har Riksdagen jemväl för år 1900 för omförmälda ändamål anvisat ett
extra anslag af 6,000 kronor.

I underdånig skrifvelse den 25 september 1899 har medicinalstyrelsen
förnyat sin i den underdåniga skrifvelsen af den 29 september 1897 gjorda
framställning om anvisande på ordinarie stat af aflöning åt en kamrerare
och en notarie, tillika sekreterare, å styrelsens afdelning för hospitalsärenden.

Till stöd för sin nu föreliggande framställning i detta ämne har
medicinalstyrelsen anfört, bland annat, att för handläggning af de ekonomiska
ärendena jemte bokslutet ett biträde varit förordnadt och för kansligöromålen
en extra ordinarie tjensteman, hvarjemte under år 1899 ett
mindre belopp blifvit reserveradt till arfvode åt ett juridiskt kunnigt biträde.
Medicinalstyrelsens kamrerare hade fortfarande handhaft till hospitalen
anvisade medel, upprättat räkning deröfver, utskrifvit anordningar
och granskat räkningars öfverensstämmelse med kontrakt, anbud och fattade
beslut. De extra ordinarie biträdena hade antingen för endast kort
tid kunnat bibehållas vid dessa göromål eller ock hade de derå användt
blott en del af sin arbetstid. Sålunda hade den under år 1898 förordnade
tjenstemannen för de ekonomiska hospitalsärendenas handläggning, hvilken
vore syssloman vid ett af rikets hospital, endast qvarstannat till årets slut
och såsom skäl dertill anfört, att hans aflöning vore för liten och hans
ställning som tjensteman osäker. Att derefter finna en för uppdraget användbar
kraft hade mött störa svårigheter. Då en lämplig person slutligen
erhållits, hade denne mottagit uppdraget blott på försök och betingat sig
att samtidigt få innehafva annan befattning. Kanslibiträdet för hospitalsafdelningen
hade hela tiden tjenstgjort både i medicinalstyrelsen och i
annat embetsverk. För handläggningen af vissa juridiska frågor, såsom

Åttonde hnfvndtiteln.

325

hospitals vägunderhållsskyldighet, vattenrätt in. in., hade utredning verkstälts
af annan extra ordinarie tjensteman. Delningen af göromålen på
så många händer hade varit oundviklig men icke i allo förmånlig. Då
exempelvis det extra biträdet tillhandahölle kontraktsförslag för spekulanter
vid arbetens utbjudande på entreprenad, men styrelsens kamrerare förvarade
de afslutade kontrakten och, när räkningar för verkstälda arbeten
inlemnades, granskade räkningarnas öfverensstämmelse med kontrakten,
vore denna fördelning af göromålen icke egnad att på något håll bereda
fullständig insigt i entreprenadsarbetets egentliga beskaffenhet och kunde
föranleda misstag. Beträffande det extra biträdets göromål i öfrigt upplyste
vidare medicinalstyrelsen, att han genomginge de leveransförslag, som
hospitalsdirektionerna understälde styrelsens pröfning, samt att granskningen
af de årligen från hospitalsdirektionerna inkomna utgiftsstaterna och jemförelsen
af dem alla till åstadkommande af likformighet jemväl utgjorde
hans åliggande. Derjemte förekomme ständiga ansökningar från hospitalen
rörande persedel- och inventarieanskaffningar, löneförhöjningar och understöd
in. in., hvilka ansökningar måste granskas; och till denna granskning
erfordrades kännedom om varor och löner. En duglig person på denna
plats skulle genom sin verksamhet kunna för staten åstadkomma besparingar
af långt högre belopp än det, hvartill hans lön uppginge. Det vore
visserligen öfverensstämmande med den från år 1878 införda organisationen
för styrelsen, om dess kamrerare jemte allt det arbete, som ansetts utgöra
full sysselsättning för honom, innan hospitalsväsendet öfverflyttades till
styrelsen, äfven kunde sköta alla de ekonomiska hospitalsärendena. Då
kamreraren emellertid redan vore fullt upptagen med de göromål han nu
skötte och allt som oftast behöfde extra hjelp, kunde sådant icke ifrågasättas.
Den anordning, som år 1877 vidtagits för att räkenskapskontoret.
skulle kunna sköta äfven hospitalsförvaltningens ekonomiska del, hade visat
sig otillräcklig. Göromålen ökades dessutom år från år, i hvilket hänseende
kunde anföras, att Upsala asyl med 800 sjukplatser skulle blifva färdig
under år 1899, att förslag vore väckt att uppföra en ny asyl med 1,000
platser, samt att de diariiförda ärendena å hospitalsafdelningen år 1896
uppgått till 917 och år 1898 till 1,332 nummer. På grund af hvad sålunda
anförts hemstälde medicinalstyrelsen i underdånighet, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande riksdag aflåta nådig proposition,
att å ordinarie stat måtte anvisas till aflöning dels åt en kamrerare
lön 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, eller tillsammans
4,500 kronor, dels åt en notarie, tillika sekreterare, lön 1,800 kronor,
tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, eller tillsammans 3,000 kronor, med
rättighet för eu hvar af dem att efter 5 års tjenstgöring kunna komma i

326

Åttonde hutvudtiteln.

åtnjutande åt ett ålderstillägg å lönen med 500 kronor och efter 10 års
tjenstgöring med ytterligare 500 kronor, samt med skyldighet för dessa
tjensteman att biträda medicinalstyrelsen vid handläggning af hospitalsärenden
och att vara underkastade samma vilkor, som i nådiga kungörelsen
den 1 juni 1877 vore bestämda för åtnjutande af de från 1878 års början
faststälda nya löneförmånerna för sagda styrelse.

Statskontoret, som erhållit nådig befallning att yttra sig öfver medicinalstyrelsens
sistberörda framställning, har uti den 24 oktober 1899 afgifvet
underdånigt utlåtande till eu början erinrat derom, att Eders Ivongl.
Maj:t, enligt nådigt bref den 12 maj 1876, förordnat, bland annat: att serafimerordensgillets
befattning med hospitalen i riket såväl som med allmänna
hospitalsfonden och den af ordensgillet förvaltade Malmö barnhusiond
skulle med ingången af år 1877 upphöra; att, med vissa undantag,
alla hospitalens fastigheter, frälseräntor och andra afgälder af fast egendom
äfvensom öfriga tillgångar från samma tid skulle indragas till statsverket;
att inseendet öfver och vården om hospitalens fasta egendom, med
undantag af de hus, tomter och lägenheter, som vore för dessa sjukvårdsanstalters
omedelbara ändamål till begagnande upplåtna, skulle öfvertagas
af kammarkollegium; att med uppbörden af och redovisningen för hospitalsfondens
till statsverket indragna inkomster skulle förhållas på sätt, som i
afseende å statens inkomster af enahanda slag i allmänhet vore eller blefve
stadgadt; samt att i allt öfrig! den seraf!merordensgillet tillkommande befattning
såsom öfverstyrelse för hospitalen i riket skulle uppdragas åt
sundhetskollegium, som från början af år 1877 skulle vara öfverstyrelse
för hospitalen och jemväl öfvertaga förvaltningen af den Adelswärdska
donationsfonden. I sammanhang härmed hade det å riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda anslag till sundhetskollegium med medicinalstaten af
Riksdagen blifvit ökadt med 2,200 kronor, att utgå med 1,000 kronor till
arfvode åt en revisor och 1,200 kronor till arfvode åt eu amanuens,
hvarjemte å allmänna indragningsstaten uppförts de åt serafimerordensgillets
sekreterare, kamrerare och förste vaktmästare anslagna löner och arfvoden,
att under deras lifstid utgå med följande belopp: för sekreteraren 2,000
kronor, för kamreraren 2,000 kronor och för vaktmästaren 560 kronor,
mot skyldighet för dem att i deras befattningar biträda sundhetskollegium,
såsom blifvande öfverstyrelse för hospitalen. Under år 1877 hade sundhetskollegium
ombildats med benämning medicinalstyrelsen samt erhållit
ny stat från ocli med påföljande år. De för reglerande af embetsverkens
löner tillsatta komiterade hade ansett, att de förvaltnings- och räkenskapsgöromål,
som skulle komma att tillhöra medicinalstyrelsen, gjorde det nödvändigt,
att biträde bereddes kamreraren, som då varit verkets ende or -

Åttonde lmfvudtiteln.

327

dinarie kameraltjensteman. Redan då hade nemligen kamrerarens göromål
varit af den vigt och omfattning, att de kräfde en fördelning. Då emellertid
den blifvande medicinalstyrelsen tills vidare komme att åtnjuta biträde
af serafimerordensgillets dåvarande kamrerare, hade räkenskapskontorets
behof af ökade arbetskläder för den närmaste tideii synts blifva tillräckligt
tillgodosedt, om endast en ny ordinarie tjensteman å detsamma anstäldes,
under förutsättning likväl att medel stäldes till styrelsens disposition för
aflönande af ett extra biträde. I enlighet härmed hade i staten för medicinalstyrelsen
uppförts för en kassör och bokhållare lön 1,800 kronor och
tjenstgöringspermingar 1,200 kronor eller tillhopa 3,000 kronor, hvarjemte
uti det å staten med 11,000 kronor uppförda anslaget till tillfälliga biträden
in. in. inräknats arfvode å 1,200 kronor till ett extra biträde å räkenskapskontoret.
Tillika hade förutsatts, att revisionen af hospitalsräkenskaperna
skulle skiljas från medicinalstyrelsen och öfverflyttas till kammarrätten.
Vid fortsatt handläggning af denna senare angelägenhet hade emellertid
ådagalagts, att en sådan öfverflyttning skulle möta mångahanda svårigheter,
hvarför Eders Kongl. Maj:t under en följd af år till medicinalstyrelsens
förfogande för ändamålet från under åttonde hufvudtiteln tillgängliga medel
anvisat ett anslag af 1,200 kronor årligen. Då det emellertid icke kunde
anses lämpligt, att ett år efter år fortlöpande arbete inom ett embetsverk
på sådant sätt godtgjordes, hade Eders Kongl. Maj:t föreslagit 1884 års
riksdag att till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper uppföra
å medicinalstyrelsens stat ett årligt anslag af 1,200 kronor. Riksdagen
hade emellertid ansett det kunna antagas, att en del af ofvannämnda, å
medicinalstyrelsens stat uppförda anslag å 11,000 kronor för medikamentsräkningarnas
granskning, vikariatsersättningar, renskrifning, flitpenningar
och tillfälliga biträden icke skulle allt framgent behöfva användas på sätt
då skedde, hvadan Riksdagen endast på det sätt bifallit Eders Kongl. Maj:ts
framställning, att Riksdagen, till arfvode för granskning af hospitalens
räkenskaper, å medicinalstyrelsens stat uppförde för år 1885 ett extra anslag
af 1,200 kronor. Detta anslag hade fortfarande årligen på extra stat
anvisats.

Af hvad medicinalstyrelsen anfört, fortsätter statskontoret uti sitt
ifrågavarande utlåtande, syntes framgå, att de senaste årens erfarenhet
gifvit. vid handen, det två nya ordinarie tjenstebefattningar vore inom
styrelsen behöfiiga för behörigt handläggande af hospitalsärendena. Enligt
statskontorets tanke hade emellertid medicinalstyrelsen icke anfört någon
omständighet, som ådagalagt behofvet att från räkenskapskontoret afskilja
förvaltningen och räkenskapsföringen af de till hospitalen anvisade medel.
Med iakttagande af eu annan fördelning af göromålen än den under se -

328

Åttonde hufvudtiteln.

naste år pröfvade kunde, enligt statskontorets uppfattning, denna angelägenhet
bäst och enhetligast samt med minsta kostnad för statsverket
ordnas genom utveckling af styrelsens räkenskapskontor samt anställande
derstädes under kamrerarens förmanskap af en ny ordinarie tjensteman i
första lönegraden jemte erforderliga biträden, samt genom uppförande
å ordinarie stat af en notarie för handläggning af hospitalsärendena, hvilken
notarie jemväl borde ega juridisk utbildning. Statskontoret, som i öfrigt
åberopade sitt underdåniga utlåtande i samma ämne af den 16 november
1897, kunde alltså icke i annan mån frånträda sin då uttalade mening,
än att statskontoret, med afseende å de senaste årens erfarenhet, funne sig
böra hemställa om uppförande på ordinarie stat för medicinalstyrelsen af
två nya ordinarie tjenster i första lönegraden.

Medicinalstyrelsen, som lemnats tillfälle att yttra sig i anledning af
innehållet i statskontorets berörda utlåtande, har uti den 20 december
1899 afgifvet underdånigt utlåtande anfört följande.

I sin .underdåniga skrifvelse i ämnet den 29 september 1897 hade
medicinalstyrelsen framhållit det oundgängliga behofvet af de föreslagna
två ordinarie tjensterna, en kamrerare^"enst i andra lönegraden och en
notarie- (tillika sekreterare-)tjenst i första lönegraden, derest de vigtiga
hospitalsärendena skulle kunna på ett tillfredsställande sätt behandlas.
Då medicinalstyrelsen nu vågat förnya sin berörda framställning, så hade
det skett sedan en ny allvarlig pröfning af alla på ärendet inverkande omständigheter
styrkt styrelsen i den uppfattningen, att det nuvarande provisoriska
tillståndet vore ohållbart och derför till stor skada för ifrågavarande
vigtiga del af medicinalstyrelsens förvaltningsområden. En särskild
anledning för medicinalstyrelsen att återkomma till sitt förslag af år 1897
hade styrelsen äfven funnit uti det yttrande i ämnet, som af föredragande
departementschefen afläts till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1898 och i enlighet med hvilket yttrande Eders Kongl.
Maj:t af samma års riksdag äskade, i stället för uppförande å ordinarie
stat af de af styrelsen begärda två tjensterna, ett extra anslag af 6,000
kronor för att bereda medicinalstyrelsen behöflig! biträde vid hospitalsärendenas
handläggning. Ehuru då föredragande departementschefen ansåg
medicinalstyrelsen hafva anfört goda skäl för att två nya ordinarie tjensteman
måtte hos styrelsen anställas hade han nemligen funnit sig, i betraktande
af hvad statskontoret derom yttrat och enär någon tids erfarenhet
beträffande sättet för ordnandet af hithörande arbeten borde afvaktas samt
då det, med hänsyn till väckta förslag dels om ändring i styrelsens organisation
dels ock om vissa ärendens öfverflyttning från styrelsen till andra
myndigheter, förefölle mindre lämpligt att ifrågasätta anslag till nya tjenste -

Åttonde hnfvudtiteln.

329

män bos styrelsen, för det dåvarande nödsakad att inskränka sig till nyssberörda
hemställan om ett provisoriskt ordnande af frågan genom ett
anslag på extra stat.

De två års erfarenhet, som sedermera vunnits, hade i medicinalstyrelsens
tanke otvifvelaktigt bekräftat behofvet af de två föreslagna nya tj en ster na;
och de antydda förslagen om ändring i medicinalstyrelsens organisation,
hvilka för öfrigt aldrig haft afseende på hospitalsärendena, torde numera
vara att anse såsom förfallna. De väsentligaste hindren för dåvarande
departementschefen att tillstyrka medicinalstyrelsens förslag — otillräcklig
erfarenhet och andra sväfvande organisationsfrågor — hade sålunda synts
styrelsen vara undanröjda. Emellertid hade det visat sig, att statskontoret
icke heller nu ansett sig böra i hela dess omfattning tillstyrka medicinalstyrelsens
förslag. Och då hänsynen till statskontorets mening utgjort den
tredje af de betänkligheter, som för två år sedan hindrade dåvarande
departementschefen att föreslå Eders Kongl. Maj:t att till 1898 års riksdag
aflåta nådig proposition i enlighet med medicinalstyrelsens mening, ansåge
styrelsen sig nu böra med någon utförlighet motivera sin från statskontoret
ännu, såsom framginge af statskontorets senast afgifna yttrande
i ämnet, i en väsentlig punkt skiljaktiga mening.

I sitt underdåniga yttrande öfver medicinalstyrelsens förstnämnda
skrifvelse den 29 september 1897 hade statskontoret hemstält, att för det
dåvarande ingen ändring borde vidtagas uti den för styrelsen gällande
aflöningsstat genom inrättandet af nya tjenstebefattningar, utan att de till
ökadt biträde vid hospitalsärendenas behandling erforderliga medlen lämpligen
borde tills vidare å extra stat anvisas. Uti det nya yttrandet af
den 24 oktober 1899 funne sig statskontoret så till vida böra frånträda
sin förut uttalade mening, att statskontoret med afseende på de senare
årens erfarenhet nu ansåge sig böra hemställa om uppförande på ordinarie
stat för medicinalstyrelsen af två nya tjenster i första lönegraden. Men
i öfrigt vidhölle statskontoret sin förut uttalade åsigt och föresloge således,
att en af de nya tjenstemännen i första lönegraden skulle anställas på
medicinalstyrelsens räkenskapskontor under kamrerarens förmanskap, under
det att medicinalstyrelsen hemstält, att en tjensteman i andra lönegraden
och med mera sjelfständig ställning måtte anställas.

Statskontorets mening grundade sig derpå, att medicinalstyrelsen icke
skulle hafva »anfört någon omständighet, som ådagalagt behofvet att från
räkenskapskontoret afskilja förvaltningen och räkenskapsföringen af de till
hospitalen anvisade medel . Härvid hade dock statskontoret förbisett, att
förvaltning och räkenskapsföring af hospitalsmedlen skulle komma att utgöra
blott eu mindre del af den föreslågne nye kamrerarens åligganden.

Bill. till Riksd. Prof, 1900. I Sami. I Afd. 42

330 Åttonde hufVudtiteln.

Gälda det endast denna del, skulle frågan antagligen kunna ordnas i enlighet
med statskontorets åsigt. Men medicinalstyrelsen trodde sig hafva
visat, att befattningen skulle blifva vida mera omfattande, och vore det
hufvudsakligen med hänsyn till dithörande åligganden utöfver räkenskapsföringen
— och dessa vore icke mindre vigtiga — som styrelsen nödgades
vidhålla sin mening om behofvet af en tjensteman i andra lönegraden,
Till ytterligare förtydligande af sin åsigt härutinnan ville styrelsen
närmare redogöra för en del af de göromål, som skulle komma att
fordras af den nye tjensteinannen.

1 egenskap af öfverstyrelse för hospitalen hade medicinalstyrelsen att
årligen fastställa utgiftsstat för hvarje särskild af de för närvarande 13
anstalterna. Den pröfning, som måste föregå fastställelse^ innefattade eu
detaljerad granskning af vederbörande direktioners förslag till aflöningar
åt hela den talrika sjukvårdspersonalen och ekonomibetjeningen, till bespisning
af sjuka och friska, till anskaffning af sängutredning och beklädnadspersedlar,
hästar, fordon och redskap med mera, till åtgärder för
gårdars och egoområdens underhåll och så vidare. Denna förberedande
granskning skulle för medicinalstyrelsens chef och föredragande medicinalråd
blifva allt för tidsödande, om de icke hade tillgång till ett biträde,
som deråt kunde odeladt egna sig under tillräckligt lång tid, i hvilket
afseende styrelsen finge meddela, att arbetet toge en persons hela arbetskraft
i anspråk under åtminstone en månad årligen. Skulle räkenskapskontoret
lemna biträdet, kunde dess granskning knappast sträcka sig till
annat än en kontroll öfver att de olika posterna vore rätt uträknade.
Annorlunda stälde sig saken, om biträdet utgjordes af en person med de
qvalifikation er medicinalstyrelsen tänkt sig, det vill säga eu person, som
i detalj kände till administrationen vid ett sjukhus. Denne person skulle
nemligen kunna uppfatta den verkliga innebörden af hvarje utgiftspost och
i tveksamma fall genom korrespondens inskaffa upplysningar från anstalterna.
Hospitalsdirektionerna uppgjorde visserligen med erkännansvärd
omsorg sina förslag till stater, men slappades den sakliga granskningen
hos medicinalstyrelsen, skulle det säkerligen icke dröja länge, innan så
stora olikheter hade uppstått på de skilda anstalterna, att det helas sammanhållande
skulle blifva hardt när omöjligt. Helt naturligt sökte äfven
hvarje direktion att för sin anstalt förvärfva så stora förmåner som möjligt,
och det måste vara en uppgift för den jemförande granskningen hos
öfverstyrelsen att fördela anslagen så, att icke den ena anstalten finge stå
efter för den andra. Det behöfdes icke heller synnerligen lång tids erfarenhet
för att inse, att talrika tillfällen att föranleda minskade utgifter
för statsverket vid ifrågavarande granskning erbjöde sig för en verkligt

Åttonde hufvudtileln.

331

sakkunnig person. Då statskontoret uttalat den mening, att denna angelägenhet
bäst och enhetligast samt med minsta kostnad £ör statsverket
ordnas genom utveckling af styrelsens räkenskapskontor samt anställande
derstädes under kamrerarens förmanskap af eu tjensteman i första lönegraden
jemte erforderliga biträden», så syntes statskontoret hafva tagit
hänsyn allenast till skilnaden i lönen för eu tjensteman i första och andra
lönegraden. Medicinalstyrelsen hölle emellertid före, att de besparingar
en i sjukhusadministration specielt sakkunnig kamrerare, i motsats till ett
underordnad! biträde på räkenskapskontoret, kunde föranleda, skulle mångfaldigt
uppväga den i sjelfva verket obetydliga besparing på lönen, som
skulle följa med den af statskontoret förordade oganisationen.

Hospital sstaterna behandlades under senare hälften af hvarje år.
Under våren infälle ett liknande arbete, i det att hospitalsdirektionerna
då skulle inkomma till medicinalstyrelsen med förslag till de reparationer,
Indika under den varma årstiden borde vid anstalterna utföras. Dessa
förslag afsåge väl till stor del sådana arbeten, för hvilkas bedömande medicinalstyrelsen
måste anlita sin i byggnad särend eu biträdande arkitekt,
men innefattade också talrika detaljer rörande tvättinrättningar, köksinredning,
bagerier med mera, som hörde till sjukvårdsanstalter af hithörande
slag och för hvilkas förstående och bedömande grundlig kännedom
om och vana vid sjukhusadministration vore af nöden. Vid handläggningen
af dessa detaljer skulle kamreraren på hospitalsafdelningen kunna
lemna ett biträde, som motsvarade arkitektens i rena byggnadsfrågor. Att
en underordnad tjensteman på räkenskapskontoret i dylika frågor skulle
vara af alldeles ingen nytta för medicinalstyrelsen, läge i öppen dag.

Medicinalstyrelsen hade äfvenledes att årligen granska de anbud
på leveranser af lifsförnödenheter, som af de olika direktionerna understäldes
styrelsens pröfning. Hithörande ärenden måste, med hänsyn till
föreskrifterna i nådiga förordningen angående statens upphandlings- och
entreprenadväsende med mera den 17 november 1893, slutbehandlas inom
viss kort tid och toge derför under den årstid, då de inkomme, medicinalstyrelsens
tid strängt i anspråk. Naturligtvis förutsatte behandlingen
af dessa ärenden en omfattande varukännedom och erfarenhet beträffande
artiklarnes pris i marknaden samt vexlingarna deri. Att dylika kunskaper
ej kunde förutsättas hos medicinalstyrelsens räkenskapskontor, vore lika
uppenbart, som att en i sjukhus väsendet väl bevandrad tjensteman skulle
vara af största, nytta för medicinalstyrelsen vid sagda ärendens behandling,
äfvensom att härvidlag rika tillfällen funnes för honom att genom jemförelsen
mellan förhållandena vid de olika hospitalen åstadkomma rättelser,
förbättringar och besparingar.

332

Åttonde liufrudtiteln.

Vidare skulle medicinalstyrelsen utfärda allmän stat för beklädnad,
sängutredning och utspisning samt äfven besluta angående tillfälliga utgifter
vid hospitalen. Bestämmelserna härom föranledde under hela året
talrika skrivelser från hospital sdirektionerna. An gälde det att anskaffa
eu bakugn af ny konstruktion, än vore det fråga om att ersätta en utsliten
tvättapparat, att anskaffa badkar af förändrad modell och så vidare.
För nöjaktig utredning af dylika frågor kräfdes ej sällan besök på verkstäder
eller uti sjukvårdsanstalter; åtminstone vore det visst, att frågorna,
så behandlade, löstes billigast och förmånligast för staten. Men utan eu
tjensteman med den ställning och de qvalifikationer, medicinalstyrelsen
föreslagit, torde styrelsen i allmänhet få nöja sig utan den utredning af
ärendena, som på antydda sätt kunde anskaffas och äfven under de närmast
förflutna åren ofta och med fördel hade anlitats. Vid öppnandet af nya
anstalter eller afdelningar för sinnessjuka — såsom just nu i Upsala —
tillkomine omfattande förarbeten för anskaffande af hel uppsättning af
möbler och inventarier. Att räkenskapskontoret i sådana fall skulle kunna
lemna något biträde, kunde knappast väntas. Deremot torde ingen med
förhållandena bekant kunna bestrida, att en hospitalskamrerare dervid
skulle vara i stånd att göra betydande tjenster.

Vid de inspektioner på statens sinnessjukvårdsanstalter, hvilka årligen
skulle förrättas af någon medicinalstyrelsens medlem, förekomme ofta ekonomiska
frågor af stor vigt. Inspektor behöfde dervid ej sällan biträde
och hade sig också tillerkänd rätten att anlita sådant. Härtill vore kamreraren
å styrelsens afdelning för hospitalsärenden synnerligen lämplig,
helst han derigenom också skulle förskaffa sig nödig detaljkännedom om
de skilda anstalterna.

Att räkenskapsföringen af de till hospitalsväsendet anslagna medel
med hvad dertill hörde mycket väl kunde verkställas af samma person,
som utförde de i det föregående anförda göromålen, det hade de sistförflutna
två årens erfarenhet tillfyllest ådagalagt. Alla de tre sjukhussysslomän,
hvilka under tiden, en efter annan, biträdt medicinalstyrelsen
vid de ekonomiska hospitalsärendenas handläggning, hade nemligen väl och
ordentligt handhaft den dem ålagda räkenskapsföring.

Hvad styrelsen sålunda anfört ådagalade, enligt dess uppfattning,
dels att styrelsen vid handläggning af hospitalsärendena hade mycket stort
behof af en tjensteman med en genom föregående tjenstgöring på större
sjukhus förvärfvad sakkunskap uti alla sådana praktiskt ekonomiska sjukvårdsdetaljer
— således icke endast räkenskapsföring — som på hospitalen
hörde till sysslomännens tjensteområde, dels äfven att anställandet af
en sådan tjensteman kunde antagas blifva till ren pekuniär fördel för staten.

Åttonde hufrudtiteln.

333

Behofvet skulle emellertid, såsom i det föregående ofta framhållits,
icke kunna fyllas genom anställande af ett nytt biträde å styrelsens
nuvarande räkenskapskontor. Med den ställning och den aflöning, som
tillkomme eu tjensteman i första lönegraden, torde för det första ingen
person med den kompetens, som fordrades, låta sig nöja. De svårigheter,
hvarmed medicinalstyrelsen under de senaste två åren haft att kämpa vid
anställandet af de extra biträden, hvartill medel stått till styrelsens förfogande,
visade tillfyllest, att denna uppfattning vore rigtig. För det andra
skulle det, om förstärkningen i arbetskrafter förlädes till räkenskapskontoret,
blifva styrelsens nuvarande kamrerare, hvilken hade att svara för förenämnda
utredningar. Men med den omfattning, hans tjensteverksamhet redan hade,
kunde man icke förutsätta, att han nöjaktigt skulle kunna fullgöra denna
nya uppgift. Om han också skulle kunna förvärfva sig den nödiga särskilda
sakkännedomen, hvilket likväl icke kunde ske på den vanliga embetsmannabanan,
så skulle i alla fall hans öfriga göromål icke tillåta
honom att vid behof egna sig uteslutande åt hospitalsärendena eller att
vara borta från tjensterummet så lång tid, som behöfdes för att åtfölja
generaldirektören eller vederbörande medicinalråd på inspektionsresor, af
hvilka den till de norrländska hospitalen plägade taga två veckor i anspråk.
Styrelsen insåge icke heller, hvilka af ofvan antydda göromål,
utom det egentliga bokföringsarbetet, som af kamreraren skulle kunna
anförtros åt den af statskontoret föreslagne tjenstemannen i första lönegraden,
livilkens omdöme uti sjukvårdsfrågor knappast skulle kunna blifva
af någon nytta för hans öfverordnade.

För att ytterligare motivera sin åsigt hade medicinalstyrelsen trott
sig böra anföra äfven följande. Den frågan läge nära till hands, huru
ärendena förut kunnat gå sin jemna gång utan den tjensteman, som nu
ansåges så nödvändig. Först och främst borde härvid framhållas, att
svårigheterna naturligtvis ökats blott småningom, men växt med hvarje
ny anstalt eller utvidgning af en äldre. Hvad som varit möjligt år 1877,
då samtliga statens anstalter för sinnessjuka rymde 1,559 sängar och i
årligt underhåll kostade 745,541 kronor, kunde icke utföras, då, efter
tillkomsten af Lunds hospital, Lunds asyl, Kristinehamns och Piteå hospital
samt Upsala asyl och efter utvidgning af hospitalen i Upsala, Nyköping,
Vadstena och Hernösand, samtliga anstalterna innehöll© 4,271
sjukplatser, hvilket representerade en tillökning med 174 procent, och
kräfde en utgiftssumma af mera än 2,000,000 kronor om året. Äfvenledes
finge det icke förglömmas, att styrelsen alltjemt haft biträde vid
de ekonomiska, hospital särendenas behandling af en utom räkenskapskontoret
stående person. Till sin död år 1897 hade serafimerordensgillets

334 Ätande liufrudtiteln.

förre kamrerare Stolpe, hvilken genom ett mångårigt sysslande med
hospitalsärenden deruti förvärfvat en värdefull erfarenhet, tjenstgjort.
Sedan efter Stolpes död medicinalstyrelsen hemstält om nådig proposition
till Riksdagen om lön för en kamrerare för hospitalsärendena, hade i afvaktan
på ärendets utgång såsom styrelsens biträde anstälts sysslomannen
vid Upsala hospital S. Lundeberg, som tjenstgjort till utgången af år
1898 men då återgått till sin sysslomanstjenst, emedan lian icke funnit
sig tillfredsstäld med den aflöning och den ställning, som tillkomme ett
extra biträde. Sedermera hade aftal träffats med dåvarande kommissarien
vid Stockholms stads och läns kurhus A. Mareus, som, sedan han
erfarit medicinalstyrelsens afsigt att förnya den underdåniga framställningen
om anställandet al en kamrerare för hospitalsärendena, åtagit sig
att tills vidare och jemte det han fortfarande skötte sin bemälda tjenst
gå styrelsen tillhanda vid beredningen af ifrågavarande ärenden. Nyligen
utnämnd till intendent vid allmänna barnhuset i Stockholm, hade emellertid
äfven Mareus afgått från styrelsens tjenst. Derefter hade det lyckats
medicinalstyrelsen att för platsen förvärfva sysslomannen vid serafimerlasarettet,
intendenten John Willners, hvilken med sin erfarenhet i sjukhusadministrativa
frågor förenade den kompetens till tjenstebefattningar
vid. de centrala embetsverken, som enligt nådiga förordningen den 12
maj 1865 följde med aflagd examen till rättegångsverken. Willners hade
emellertid i likhet med sina två företrädare uttryckligen gifvit tillkänna,
att han icke vöre sinnad qvarstå i medicinalstyrelsens tjenst, derest han
icke komme i åtnjutande af den föreslagna lönen på ordinarie stat i andra
lönegraden.

Under en följd af år hade emellertid på grund af den bristfälliga
organisationen medicinalstyrelsens chef och vederbörande ledamot nödgats
använda långt mera tid än rimligt varit och synnerligen träget arbete på
detaljer uti hospitalsekonomien. Föredragande inedicinalrådét, som under
många år bestridt lasaretts- och hospitalsläkaretjenst och således egde
god insigt i hithörande frågor, hade visserligen äfven till tjenstepligt att
handlägga dem; men ärendena hade till antal och omfång så vuxft, att
han under förhandenvarande förhållanden nödgats eftersätta andra vigtiga
delar af sitt tjensteområde. Sålunda inedgåfve honom tiden numera
blott ytterst sällan att verkställa inspektioner på lasaretten, och det kunde
befaras, att vårt lands sjukhusväsende, som under ett tidigare skede varit
föremål för synnerligen liflig omvårdnad från medicinalstyrelsens sida och
derunder utvecklats på ett särdeles glädjande sätt, härpå skulle lida.
Äfven magtpåliggande hospitalsärenden, som mera direkt anginge sjukvården
och indika derför ingen annan tjensteman inom medicinalstyrelsen

Åttonde hnfvudtiteln.

3f?r.

än vederbörande medicinalråd kunde bearbeta, måste månad efter månad
uppskjutas, emedan de löpande ekonomiska ärendena, som ofta kraf de
omedelbar handläggning, toge alltför mycken tid i anspråk. Sådana vigtiga
frågor förelåge för närvarande angående ordnandet af så kallade
öfvervakningsafdelningar, angående sjukskötareväsendet samt angående
spisordningens omarbetning. Till samma medicinalråds föredragning hörde
dessutom rättsmedicinska yttranden angående sinnesbeskaffenhet. Sådana
ärenden inkomme i medeltal en gång i veckan, men hopade sig stundom
och upptoge då, eftersom de alltid vore af ytterst grannlaga natur samt
merendels anginge häktade personer och derför måste omedelbarligen handläggas,
ofta föredragandens tid helt och hållet.

Vid dylika tillfällen, vid semester för föredraganden, då han vore
frånvarande på inspektionsresor och äfven vid andra tillfällen nödgades
derför generaldirektören direkt taga befattning med de ekonomiska hospitalsärendenas
detaljer och detta i en omfattning, som måste betecknas
såsom orimlig. Styrelsens förre chef hade, såsom bekant vore, egt ovanlig
insigt i sådana ärenden. Hade så icke varit förhållandet och hade
icke styrelsens nuvarande ordförande på grund af sin föregående verksamhet
vid administrationen af Stockholms stads sjukhus och såsom
mångårig ledamot af direktionen för Stockholms hospital redan vid generaldirektörsembetets
mottagande egt speciel erfarenhet på detta område,
så hade antagligen afsevärda rubbningar inträdt i hospitalsförvaltningen
på grund af bristande arbetskrafter inom detta område. Det kunde dock
icke vara med statens fördel förenligt, att chefen för ett embetsverk af
den omfattning och mångsidighet som medicinalstyrelsen skulle nödgas
så godt som oafbrutet använda en betydlig del af sin tid på detaljer af
här angifven art.

Naturligtvis hade äfven räkenskapskontorets arbete med hospital särenden
växt, särskildt vid granskning af utbetalningar för nybyggnader, men
arbetsbördans tillväxt der vore dock icke tillnärmelsevis sådan som för
styrelsens chef och för föredraganden för hospitalsärenden. Räkenskapskontorets
göromål hade dock med åren växt af äfven andra anledningar,
och behöflig lättnad kunde enligt styrelsens förslag der åstadkommas genom
alla hospital särendens öfverflyttning till den föres] agne nye kamrerarens
handläggning.

Anställandet af två kamrerare i ett embetsverk vore måhända en
mindre vanlig anordning, men detta syntes icke medicinalstyrelsen böra
hafva inflytande på frågans afgörande. En organisation borde framför
allt vara ändamålsenlig, och, om medicinalstyrelsens säregna ställning såsom
öfverstyrelse för hospitalen fordrade en afvikelse från den för andra

386

Åttonde hufvndtiteln.

embetsverk vanliga typen, så torde sådant icke böra möta betänkligheter.
Och om vid tiden för medicinalstyrelsens öfvertagande af hospitalsförvaltningen
den afsigten förefunnits, att styrelsens räkenskapskontor en gång
skulle öfvertaga hela den förberedande handläggningen af de ekonomiska
hospitalsärendena, så hade afsigten dock aldrig blifvit genomförd, och
hospitalsväsendets utveckling både sedan dess varit så enorm, att det icke
borde väcka någon undran, om den år 1877 uppgjorda planen för ärendenas
behandling icke vidare kunde med fördel tillämpas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med åberopande i öfrig!,
af de skäl, som andragits ej mindre i medicinalstyrelsens underdåniga
skrifvelse den 29 september 1897 än äfven i styrelsens underdåniga skrifvelse
den 25 september 1899, måste medicinalstyrelsen med all den styrka,
som finge anses ligga i en på erfarenheten grundad bestämd öfvertygelse,
vidhålla sin hemställan om nådig proposition till näst sammanträdande
riksdag i det syfte, som framginge af styrelsens sistnämnda skrifvelse af
den 25 september 1899.

Vidare har medicinalstyrelsen i en annan skrifvelse af den 27 september
1899, enär granskning af hospitalens räkenskaper fortfarande, likasom
i flere år skett, måste verkställas inom medicinalstyrelsen, som likväl
saknade erforderliga arbetskrafter och medel till ersättning för detta
vigtiga. arbete, i underdånighet hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
till näst sammanträdande riksdag aflåta nådig proposition derom, att till
arfvode åt särskild person för revision af hospitalens räkenskaper måtte å
medicinalstyrelsens stat äfven för år 1901 beviljas ett extra anslag af
1,200 kronor.

På ett öfvertygande sätt synes mig medicinalstyrelsen hafva visat,
hurusom den i hög grad ökade omfattning hospitalsväsendet hos oss under
senaste tider erhållit krafvel’ ökade arbetskrafter för handläggning af
hospitalsärenden hos medicinalstyrelsen, om styrelsen skall kunna på ett
tillfredsställande sätt fullgöra sina skyldigheter såsom det centrala förvaltningsorganet
för denna vidlyftiga och kostsamma administration. Den
erfarenhet, som medicinalstyrelsen under de två sista åren vunnit i afseende
å behofvet af biträden å hospitalsafdelningen inom styrelsen, synes
jemväl hafva bekräftat, att det svårligen låter sig göra att tillgodose detta
behof med det extra anslagsbelopp af 6,000 kronor om året, som för
ändamålet stått till medicinalstyrelsens förfogande. Och då det måste vara
till föga vinst för det allmänna, om genom bristande kontroll och granskning
till följd af otillräckliga arbetskrafter hos den centrala myndigheten

Åttonde hnfvudtiteln. 337

fara uppstår, att statens utgifter för hospitalsväsendet blifva större ån de
med något ökade arbetskrafter hos denna myndighet kunde vara, tvekar
jag icke att tillstyrka, att till medicinalstyrelsens förfogande må för ändamålet
ställas ett anslag till det belopp af 7,500 kronor om året, medicinalstyrelsen
ansett oundgängligen nödvändigt. Dock synes mig för närvarande
icke lämpligt att, såsom medicinalstyrelsen äskat, beioppet uppföres
å ordinarie stat.

I afseende å medicinalstyrelsens framställning om anvisande jemväl
för år 1901 af ett extra anslag å 1,200 kronor till arfvode för granskning
af hospitalens räkenskaper har jag icke något att erinra.

Jag hemställer fördenskull i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t
behagade föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901 anvisa dels till
arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper ett belopp af 1,200
kronor dels ock till ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitalsärendenas
behandling en summa af 7,500 kronor, dock under förbehåll att
deraf innehålles ett belopp, motsvarande hvad serafimerordensgillets förre
sekreterare T. A. Billbergh kan komma att af de till honom för år 1901
i ersättning för sekreterareaflöning från allmänna indragningsstaten utgående
medel afstå till bekostande af biträde åt medicinalstyrelsen vid
handläggning af sekreteraregöromål å hospitalsafdelningen.

Sanatorier.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 4 maj 1898 anmält, att Riksdagen
för åstadkommande af ett sanatorium för Vång sotspatienter i södra Sverige
samtidigt med de två, som vore afsedda att för insamlade medel anordnas
i norra och mellersta delarne af landet, på extra stat beviljat 850,000 kronor
och deraf under riksstatens åttonde hufvudtitel till utgående under år 1899
anvisat 350,000 kronor, behagade Eders Kongl. Maj:t lemna komitén för
jubileumsfonden tillfälle att inkomma med underdånigt utlåtande i anledning
af berörda skrifvelses innehåll. LTti underdånig skrifvelse den 15
september 1898 hemstälde komitén, sota inhemtat, att Eders Kongl. Maj:t
anförtrott åt chefen för Eders Kongl. Maj:ts hotförvaltning att under inseende
af hans excellens herr riksmarskalken omhänderhafva och förvalta
jubileumsfondens medel, bland annat, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
bemyndiga chefen för hoöorvaltningen att emottaga och under samma
bestämmelser, som för gåfvofonden vore eller blefve i nåder meddelade,
omhänderhafva och förvalta de medel, Riksdagen för åstadkommande i
södra Sverige af ett sanatorium för lungsotspatienter anvisat under riks liih.

till Riked. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 43

[91.]

Sanatorium
i södra Svei''ige.

[92.]

Repetitionskurser
för
barnmorskor

338 Åttonde hufvndtiteln.

statens åttonde hufvudtitel för utgående under år 1899. Denna hemställan
blef den 7 oktober 1898 af Eders Kongl. Maj:t bifallen.

Efter det Riksdagen af det till nyssnämnda sanatorium beviljade
anslag ytterligare på extra stat för år 1900 anvisat 250,000 kronor,'' behagade
Eders Kongl. Maj:t den 19 maj 1899 lemna chefen för hofförvaltningen
enahanda bemyndigande i afseende å detta belopp.

Jag tillstyrker nu i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t ville föreslå
Riksdagen att af ifrågavarande anslag på extra stat för år 1901 anvisa
återstoden, 250,000 kronor.

Barnmorskeundervisningen och barnbördshusen.

Sedan Riksdagen, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställningar, anvisat på extra stat för år 1899 ett anslag af 3,000
.kronor och för år 1900 ett anslag af 2,000 kronor till anordnande af
repetitionskurser för äldre barnmorskor och till beredande, så vidt ske
kunde, af fri bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna deri under den
tid, de genomginge dessa kurser, har medicinalstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 29 september 1899 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville
hos Riksdagen göra framställning om anvisande jemväl för år 1900 af ett
anslag till sagda ändamål. Medicinalstyrelsen har dervid anfört, att under
hösten hvart och ett af åren 1898 och 1899 samt under våren sistnämnda
år såväl i Stockholm som i Göteborg anordnats dylika kurser med tillsammans
under båda åren 123 äldre barnmorskor. Då kurserna med
begärlighet omfattats af barnmorskorna och äfven gynnats af flere landsting
med bidrag för barnmorskornas resor till och från läroanstalterna eller
uppehåll derstädes, ansåge medicinalstyrelsen önskvärd!, att sådana kurser
måtte komma till stånd icke blott under år 1900, hvartill medel beviljats,
utan äfven under år 1901.

I enlighet med hvad medicinalstyrelsen hemstält, tillstyrker jag, det
Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att på extra stat för år
1901 anvisa ett anslag af 2,000 kronor till anordnande af repetitionskurser
för äldre barnmorskor och till beredande, så vidt ske kan, af fri bostad
eller hyresbidrag åt deltagarinnorna deri under den tid, de genomgå dessa
kurser.

Åttonde hufvudtitel».
Vetenskapsakademien.

339

På framställning af föreståndaren för Stockholms observatorium, pro- [93.]
fessor Karl Bohlin, har vetenskapsakademien hos Eders Kongl. Maj:t [Anskaffande nf
underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till 1900 års riksdagZJkUmZ
aflåta nådig proposition om anvisande af 33,000 kronor för anskaffande
åt observatoriet af en ny, tidsenlig meridiancirkel och ett nytt, tidsenligt
astronomiskt pendelur, i sammanhang hvarmed akademien förbundit sig att,
om detta anslag blefve anvisadt, af egna medel bekosta ifrågasatt ombyggnad
för instrumentets ändamålsenliga inrymmande, en kostnad, som enligt
uPPgj°rd ungefärlig beräkning belöpte sig till 6,000 eller 7,000 krono^r.

Med åberopande af de skäl, som observatoriets föreståndare i sin till
akademien i ämnet aflåtna skrifvelse andragit till styrkande af det ifrågasatta
anslagets behöflighet, har akademien för egen del anfört, att akademien
länge haft nogsam kännedom derom, att det åldriga instrument,
kallad t meridiancirkel, med dertill hörande pendelur, hvaraf observatoriet
i Stockholm för närvarande vore i besittning, på långt när icke uppfylde
de fordringar, som nutidens praktiska astronomi stälde på ett dylikt instrument
i afseende å dermed anstälda iakttagelsers noggrannhet, men att
akademien sett och fortfarande såge sig ur stånd att af egna medel
bestrida kostnaden för anskaffande af ett nytt tidsenligare motsvarande
instrument.

Observatoriets föreståndare, hvars förutberörda framställning blifvit
af de utaf akademien förordnade inspectores öfver observatorium f. d.
kommendörkaptenen friherre C. Skogman och f. d. generaldirektören grefve
E, Cronstedt uti särskildt afgifvet utlåtande lifligt förordad, har i förutnämnda
skrifvelse anfört hufvudsakligen följande.

Det hade i observatoriets årsberättelser på senare tider ofta blifvit
framhållet, att den meridiancirkel, med hvilken de löpande observationerna
hittills blifvit utförda, icke längre kunde anses försvara sin plats såsom
hufvudinstrument för vetenskapliga observationer på observatorium. Härtill
koinme, att ett observationsarbete, som trots nämnda instruments brister
företagits med detsamma, nemligen utarbetande af en stjernkatalog, innehållande
stjernor utvalda ur British Association Catalogue för år 1850,
föi’ närvarande nalkades sin fullbordan. Att efter detta arbetes afslutning
skrida till upptagande af en ny, längre observationsserie med användande
af samma meridiancirkel vore utan tvifvel icke att tillråda. Anskaffandet
af ett nytt, tidsenligt meridianinstrument vore dessutom för närvarande
sa mycket mera önskvärdt, som tillfälle nu erbjöde sig för observatorium
att deltaga i ett observationsarbete af fundamental art enligt förslag af

340 Åttonde hufvudtiteln.

Berlinerakademiens ständige sekreterare, geheimerådet A. Auwers, hvilken
kunde sägas vara Europas förnämsta auktoritet på precisionsastronomiens
område. Det gälde härvid ett samarbete mellan flere observationer för
härledning af precisionsbestämningar för vissa polstjernor, hvilka skulle
ingå i den definitiva fundamentalkatalog, som af geheimerådet Auwers
förbereddes. I sammanhang dermed skulle vid Stockholms observatorium,
äfvenledes enligt ett af geheimerådet Auwers framstäldt förslag, en observationsserie
af ett ovanligare intresse komma till utförande, nemligen observation
af ett system af stjernor under iakttagande af deras af bländning
genom framför objektivet placerade s. k. gitter för ernående af en bestämd
ljusintensitet. Det vore sålunda en särskildt utbildad precisionsmetod,
som skulle komma till användning, en metod, som vore egnad och afsedcl
att eliminera sådana observationsfel af egentligen fysiologisk natur, som
härrörde af de observerade stjernornas olika ljusstyrka.

De ifrågavarande observationerna skulle, såsom nämndt, utföras på ett
antal särskildt utvalda stjernor, hvilka skulle ingå i en fundamentalkatalog.
Anspråken på en sådan fundamentalkatalog, hvarpå andra observationer
sedermera skulle komma att grundas, hade på senare tider skärpts, i det
de nya fotografiska observationsmetoderna genom sin större noggrannhet
och säkerhet äfven fordrade mera fulländade positioner för referensstjernorna.
Blott instrument af framstående egenskaper kunde således vid
ofvannämnda observationer komma till användning, och för Stockholms
observatorium blefve anskaffandet af en ny meridiancirkel, derest observatoriet
skulle kunna deltaga i det ifrågavarande arbetet, en nödvändighet.

Men härtill komme, att detta önskemål äfven i och för sig gjorde
sig gällande. Den på observatoriet befintliga meridian cirkeln vore bristfällig
icke blott derutinnan att den ej mera vore ett modernt instrument,
h vil ket framginge redan deraf att den år 1856 befunnits vara i behof af
en genomgående reparation. Den vore i sjelfva verket behäftad med stora
ofullkomligheter i sina väsentliga delar. Det behöfde blott framhållas,
att till följd af oregelbundenheter i instrumentets delar den med detsamma
observerade latituden blefve afvikande, allt efter som instrumentet
befunne sig med sin graderade cirkel åt öster eller åt vester. Att ett
dylikt förhållande innebure en absurditet, vore ju tydligt, utan att man
närmare inginge på förklaringen häraf. En annan olägenhet framträdde i
cirkelns gradering. Att afstånden mellan de olika delstrecken vore något
olika vore en omständighet, med hvilken astronomen alltid måste räkna,
äfven om delningsfelen såsom i detta fall icke vore stora eller irreguliera.
Betänkligare vore den bristfälligheten hos graderingen, att delstrecken
mångenstädes på cirkeln icke vore fullt raka, hvilket hade till följd, att

Åttonde hufvudtiteln.

341

observatören stannade i ovisshet om hvilken del af strecket det vore
rigtigast att inäta. Härtill komrne flere rent praktiska olägenheter, såsom
att instrumentets omläggning i dess lager vore förenad med svårighet
och fara.

Meridiancirkeln utgjorde genom sin enkla konstruktion astronomens
tillförlitligaste precisionsinstrument och ansåges derför med rätta vara det
förnämsta och vigtigaste tillbehör på ett observatorium. Af våra svenska
observatorier vore det endast observatoriet i Lund, som hade en god
meridiancirkel. Densamma hade anskaffats år 1874 och hölle 6 tums eller
16 centimeters öppning och 7 fots brännvidd, samt vore ett genom dermed
utförda observationer i vetenskapens annaler kändt instrument. Då det
gä,Ide att för Stockholms observatorium anskaffa en ny meridiancirkel,
borde man emellertid taga hänsyn till ej blott det ändamål, som för närvarande
afsåges, utan äfven till instrumentets framtida användning. Det
vore tydligt, att meridianobservationerna i framtiden skulle erhålla ökad
betydelse i stellarfotografiens tjenst, i det man måste sörja för att å hvarje
fotografisk plåt ett tillräckligt antal noga bestämda stjernor funnes, hvilka
kunde tjena såsom referenspunkter vid uppmätningen af de öfriga fotograferade
stj ernorna. För att försäkra sig härom finge man vara beredd
på att med meridiancirkeln leverera positioner för stjernor ända till
nionde storleksklassen. Att underskrida 19 centimeters öppning vore
derför ej tillrådligt. Med ett objektiv af denna storlek nådde man med
meridiancirkeln i Berlin jemt och nätt stjernor af tionde storleken. Observatoriet
i Paris egde icke mindre än tre raeridiancirklar, af hvilka en hölle
24 centimeters eller 9 parisertums öppning samt hade en längd af närmare
fyra meter. Observatoriet i Marseille hade en meridiancirkel om
19 centimeters öppning och likaså observatoriet i Bordeaux. Vid observatorierna
i Strassburg, Bonn och Miinchen hade meridiancirkeln ett 16
centimeters objektiv och vid observatoriet i Kiel stode man för närvarande
i begrepp att anskaffa en ny 22 centimeters meridiancirkel.

För utrönande af huru priset för en meridiancirkel med 8 parisertums
öppning skulle ställa sig, hade underhandlingar blifvit af professor Bohlin
öppnade med firman A. Repsold & Söhne i Hamburg; och hade denna
firma förklarat sig beredd att för omkring 30,000 tyska riksmark leverera
en dylik meridiancirkel med alla nutidens förbättringar och tillbehör, i
hvilket pris kostnaderna för instrumentets inpackning och försändning
dock icke vore inberäknade.

Till observationerna med meridiancirkeln hörde emellertid äfven ett
astronomiskt pendelur. De nyare astronomiska pendel uren med qvicksilfverpendel
och echappement af modern konstruktion betingade ett pris af

342

Åttonde hufvudtiteln.

omkring 2,000 kronor. Anskaffandet af ett nytt pendelur innebure således
en jemförelsevis ringa tillökning till priset för sjelfva instrumentet
och vore på det högsta att tillråda, derest en i öfrigt tidsenlig utrustning
af meridianrummet skulle komma till stånd.

Kostnaden för en ny meridiancirkel jemte ny normalpendel stil Ide
sig enligt det anförda, samt då hänsyn toges till transport och tull, på
följande sätt:

Meridiancirkel från Repsold & Söhne i Hambur

Astronomiskt pendelur .............................................

Tull och transport samt extra utgifter

g................ kr. 27,000: —

............ .. » 2,000: —

................... » 4,000: —

Summa kronor 33,000: —

Med^ anledning af hvad sålunda blifvit af vetenskapsakademien samt
af föreståndaren för Stockholms observatorium och dess inspectores anfördt,
tillstyrker jag, det Eders Kong!. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att på
extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 33,000 kronor till anskaffande
för observator^ af en ny meridiancirkel jemte ett nvtt astronomiskt
pendelur.

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien.

[94.] Med anledning af vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens i
,l^0a/"/a-ninderdånig skrifvelse den 3 oktober 1899 gjorda anhållan hemställer jag,
demiens enär de extra anslag å tillsammans 9,200 kronor, som för ändamål,

Husar m. m. tillhörande akademiens verksamhet, blifvit för innevarande år liksom för
flere föregående år beviljade, äro för samma ändamål fortfarande erforderliga,
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för
år 1901 anvisa enahanda anslagsbelopp, nemligen:

till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden vid ordnandet
och vården af de under akademiens inseende stälda sam -

lingar samt till aflöning åt vaktbetjening........................ kr. 4,000: —

till undersökning och beskrifning af fäderneslandets forn lemningar

m. m....................................................................... » 3 200: _

samt till utgifvande af planschverk öfver fornsaker och

andra märkvärdiga föremål i statens historiska museum » 2,000: —

tillhopa kronor 9,200: —

Åttonde hufvudtiteln.
Naturhistoriska riksmuseum.

343

Med anledning af vetenskapsakademiens i skrifvelse den 13 september
1899 gjorda anmälan, att ett årligt anslag af 2,000 kronor till inköp
och insamling af naturalier vid naturhistoriska riksmuseets afdelning för
arkegoniater och fossila växter, till arbetsbiträden derstädes och till bestridande
af andra med arbetena vid afdelningen förenade utgifter fortfarande
är behöfligt, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för sagda ändamål anvisa på extra
stat jemväl för år 1901 enahanda belopp som för innevarande år, eller
2,000 kronor.

Hos Eders Kongl. Maj:t har vetenskapsakademien i underdånig skrifvelse
den 13 september 1899 hemstält om anslag för år 1901 till naturhistoriska
riksmuseets etnografiska samling.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts derom under år 1897 gjorda
framställning anvisade Riksdagen till vård, underhåll och förkofran af
nämnda samling på extra stat för år 1898 ett anslag af 7,300 kronor,
hvaraf 4,500 kronor voro afsedda till arfvode åt en särskild föreståndare
för samlingen. Riksdagen ansåg emellertid att, då ett tillfredsställande
resultat icke kunde af denne föreståndare uppnås, utan att fullt lämpliga
lokaler bereddes för de samlingar, som skulle ställas under hans vård,
omförmälda arfvode icke borde utgå, förr än visshet vunnits derom, att en
ändamålsenlig museibyggnad blefve för samlingarna uppförd. I sin till
Eders Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse i ämnet anförde Riksdagen, att, enligt
hvad den inhemtat, utsigter förefunnes att genom enskild offervillighet
skulle kunna åstadkommas en nybyggnad för ifrågavarande samlingars inrymmande.
Till upprättande af ett etnografiskt, museum i hufvudstaden
hade nemligen stiftelsen Lars Hiertas minnes styrelse afsatt ett belopp
af 25,000 kronor, och för samma ändamål uppgåfves likaledes 25,000 kronor
vara af två namngifna personer afsätta och utlofvade. Byggnadsföretaget
vore beräknadt skola kosta 74,000 till 75,000 kronor, deruti dock icke
inbegrepes värdet af erforderlig tomt, hvilken Riksdagen ansåg kunna beredas
å kronans mark i den trakt, der nordiska museet är förlagdt. Af
nämnda skal föreskref Riksdagen, som ansåg en gynsam lösning af byggnadsfrågan
kunna inom kort tid förväntas, att den till arfvode åt föreståndaren
afsedda delen af anslaget ej finge utgå, förrän visadt blifvit, att
omförmälda för uppförande af eu nybyggnad för samlingen beräknade
belopp åstadkommits.

Till 1898 års riksdag gjorde Eders KongL Maj:t åter framställning

[95.]

Museets afdelning
för
arlcegoniater
och fossila
växter.

[96.]

Museets

etnografiska

samling.

344 Åttonde hufvudtiteln.

om uppförande å extra stat af en summa af 7,300 kronor till vård, underhåll
och förkofran af naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling.
Riksdagen, som på de af 1897 års riksdag anförda skäl ansåg, att den del
af nu ifrågavarande anslag, som vore afsedd till arfvode åt en särskild
föreståndare för samlingen, borde för år 1899 beviljas under samma vilkor
som för år 1898 blifvit föreskrifvet, hade i öfrigt icke något mot framställningen
att erinra och beviljade alltså för ifrågavarande ändamål på
extra stat för år 1899 likaledes 7,300 kronor, hvaraf dock 4,500 kronor,
afsedda till arfvode åt en särskild föreståndare för berörda samling, skulle
utgå under samma vilkor som af 1897 års riksdag i sådant afseende
bestämts.

I underdånig skrifvelse den 14 september 1898 åberopade vetenskapsakademien
en från intendenten vid naturhistoriska riksmuseet till akademien
ingifven skrifvelse, deri beträffande det till en föreståndare för samlingen
afsedda beloppet, 4,500 kronor, anförts att, oaktadt allvarliga försök
gjorts att af enskilda personer utverka bidrag till uppförande af en nybyggnad
för samlingen, dessa försök dittills varit förgäfves och således det
af Riksdagen vid beviljande af föregående anslag erkända behofvet af
särskild föreståndare för samlingen ej kunnat tillgodoses; att detta behof
emellertid ingalunda förminskats utan snarare tilltagit; samt att, särskilt
med hänsyn till de möjligen befintliga utsigterna att Riksdagens förväntan
om tillräckliga enskilda bidrag till ifrågavarande ändamål skulle gå i uppfyllelse,
uppenbart vore, att en särskild föreståndare för samlingen, med
offentligt uppdrag och med ansvar för sin verksamhet såväl som för sin
uraktlåtenhet, skulle i denna rigtning kunna verka med långt större kraft
än någon annan. I anledning deraf anhöll akademien, att ehuru det då
icke lyckats att på enskild väg få för det tilltänkta byggnadsföretaget
samladt mer än 60,000 kronor, hvilken summa icke vore för ändamålet
tillräcklig, nådig proposition måtte till Riksdagen aflåtas derom, att ett
anslag till lika stort belopp som det för hvart och ett af åren 1898 och
1899 beviljade, eller 7,300 kronor, måtte anvisas äfven för år 1900 samt
att den de! af anslaget, som vore afsedd till arfvode åt en särskild föreståndare
för den etnografiska samlingen, eller 4,500 kronor, måtte få från
och med sistnämnda år utgå, äfven om det af Riksdagen uppstäda vilkoret
då ännu icke befunnits vara uppfyldt. Efter det Eders Kongl. Maj:t i
enlighet härmed gjort framställning till 1899 års riksdag, anförde Riksdagen
i skrifvelse den 13 maj 1899, hurusom Riksdagen vid pröfning af
detta ärende funnit, att anställandet af en föreståndare för de ifrågavarande
samlingarnas underhåll och vård icke borde genom ett fortsatt uppställande
från Riksdagens sida af det af 1897 och 1898 årens riksdagar vid anslaget

Åttonde hufvudtiteln.

345

fastade vilkor uppskjutas till en obestämd framtid, helst som för åstadkommande
af en byggnad för samlingarna med nuvarande högt uppdrifna
pris på materialier och arbetskraft syntes erfordras vida högre belopp
än det härför beräknade samt något statsanslag till byggnadskostnaderna
icke syntes böra påräknas. På grund häraf och då Riksdagen i öfrigt
icke haft något att emot Eders Kong! Maj:ts framställning erinra, blef,
med bifall till Eders Kongl. Majds ifrågavarande förslag, på extra stat för
år 1900 uppförd en summa af 7,300 kronor till vård, underhåll och förkofran
af naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling.

I enlighet med vetenskapsakademiens nu gjorda anhållan tillstyrker
jag i underdånighet, det Eders Kongl. Majd behagade föreslå Riksdagen
att på extra stat jemväl för år 1901 uppföra en summa af 7,300 kronor
till vård, underhåll och förkofran af naturhistoriska riksmuseets etnografiska
samling.

Meteorologiska centralanstalten.

Med anledning af särskilda utaf Eders Kongl. Majd i ämnet gjorda [97.]
framställningar har Riksdagen för hvartdera af åren 1894, 1895, 1896, Väderieks1897,
1898 och 1899 beviljat ett extra anslag af 7,950 kronor till fullständigt
ordnande och utvidgande af väderlekstjensten vid meteorologiska m. m.
centralanstalten. År 1893 föreslog Eders Kongl. Majd Riksdagen att uppföra
ett sådant anslag å ordinarie stat. Riksdagen fann visserligen hvad
i statsrådsprotokollet anförts innebära fullgiltiga skäl för att ökade medel
till det af Eders Kongl. Majd ifrågasatta belopp stäldes till meteorologiska
centralanstaltens förfogande för ordnande och utvidgande af väderlekstjensten;
men då, enligt Riksdagens förmenande, någon tids erfarenhet
rörande resultaten af de nya anordningarna borde afvaktas, innan beloppet
uppfördes på ordinarie stat, ansåg sig Riksdagen böra tills vidare
endast på extra stat anvisa anslag för ändamålet; och i öfverensstämmelse
dermed har Eders Kongl. Majd inskränkt sina vid 1894, 1895, 1896, 1897
och 1898 årens riksdagar gjorda framställningar i ämnet.

För upprätthållande af en meteorologisk station i Gellivare har Riksdagen
derjemte för hvartdera af åren 1898 och 1899 beviljat ett extra
anslag af 300 kronor.

1 enlighet med en af vetenskapsakademien gjord framställning föreslog
Eders Kongl. Majd år 1899 Riksdagen, att för beredande af ökadt arfvode
åt amanuensen vid meteorologiska centralanstalten och inrättande af eu
andre amanuensbefattning derstädes äfvensom i öfrigt för uppehållande af

Bill. till llilced. Vrot. 1900. 1 Sami. 1 Aftl. 44

346 Åttonde lmfvudtiteln.

väderlekstjensten vid anstalten i dess nuvarande omfattning det till anstalten
utgående årliga anslag måtte höjas med 9,350 kronor, deraf 5,850
kronor såsom reservationsanslag, hvarigenom anstaltens ordinarie anslag
skulle uppnå en slutsumma af 34,400 kronor, deraf 21,850 kronor reservationsanslag.

Riksdagen svarade i skrifvelse den 13 maj 1899, att Riksdagen, som
icke funnit sig öfvertygad om behöfligheten eller lämpligheten deraf, att,
såsom af Eders Kongl. Maj:t föreslagits, de för uppehållande af meteorologiska
centralanstaltens verksamhet erforderliga medel då skulle i deras
helhet uppföras å ordinarie stat, ansett sig böra uppföra det ordinarie anslaget
till anstalten i 1900 års riksstat med oförändrad! belopp, 25,050
kronor, deraf 16,000 kronor reservationsanslag; att Riksdagen deremot
funnit sig böra å extra stat bevilja återstoden af de medel, hvilka under
förevarande anslagstitel af Eders Kongl. Maj:t äskats, eller sålunda 9,350
kronor, deraf emellertid 300 kronor syntes böra fortfarande särskildt uppföras
såsom anslag till upprätthållande af en meteorologisk station i Gellivare
och återstående beloppet, 9,050 kronor, upptagas under den i 1899
års riksstat förekommande anslagsrubriken »till upprätthållande af fullständigt
ordnad väderlekstjenst vid meteorologiska centralanstalten»; att
den i sistnämnda anslagsbelopp ingående förhöjningen med 500 kronor i
amanuensens vid meteorologiska centralanstalten arfvode borde i anstaltens
stat för år 1900 upptagas såsom personligt tillägg i arfvodet åt nuvarande
innehafvaren af amanuensbefattningen Hugo Emanuel Hamberg; samt att
det belopp af 3,000 kronor, som enligt Eders Kongl. Maj:ts proposition
varit afsedt till arfvode åt en andre amanuens, syntes böra i anstaltens
stat uppföras under den der förut förekommande rubriken »anslag till
vetenskapligt biträde»; hvadan Riksdagen dels å ordinarie stat uppfört anslaget
till meteorologiska centralanstalten med oförändradt belopp, 25,050
kronor, deraf 16,000 kronor reservationsanslag, dels å extra stat för år
1900 till upprätthållande af fullständigt ordnad väderlekstjenst vid meteorologiska
centralanstalten anvisat 9,050 kronor, deraf 500 kronor såsom
personligt tillägg i arfvodet åt nuvarande amanuensen vid anstalten Hugo
Emanuel Hamberg och 3,000 kronor såsom anslag till vetenskapligt biträde
vid väderlekstjensten, dels ock å extra stat för år 1900 till upprätthållande
af en meteorologisk station i Gellivare beviljat ett anslag å 300
kronor.

Sedan vetenskapsakademien, efter anhållan af föreståndaren för meteorologiska
centralanstalteq, hvilken anhållan tillstyrkts af anstaltens inspectores,
generaldirektören R. Åkerman och professorn G. R. Dahlander, i under -

Åttonde hufvudtiteln.

347

dårlig skrifvelse den 13 september 1899 hemstält om beredande af motsvarande
anslag för år 1901, tillstyrker jag, det Eders Kong! Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att å extra stat för sistnämnda år anvisa dels till upprätthållande
af fullständigt ordnad väderlekstjenst vid meteorologiska
centralanstalten 9,050 kronor, deraf 500 kronor såsom personligt tillägg i
arfvodet åt amanuensen Hamberg och 3,000 kronor såsom anslag till vetenskapligt
biträde vid väderlekstjensten, dels ock till upprätthållande af eu
meteorologisk station i Gellivare 300 kronor.

Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda.

I enlighet med Eders Kongl. Maj:ts förordnande den 7 oktober 1898 [98.]

upphörde läroanstalten i Skara för öfveråriga döfstumma med sin verk -Läroanstalter
samhet vid slutet af vårterminen 1899. f°dö%2mma.a

Enligt från vederbörande föreståndare infordrade uppgifter utgjorde
höstterminen 1899 elevantalet i läroanstalterna i Vadstena och Bollnäs för
öfveråriga döfstumma 70, nemligen 31 i Vadstena och 39 i Bollnäs.

Då hvar och en af ifrågavarande läroanstalter varit beräknad för omkring
60 elever, synes det nuvarande jemförelsevis låga elevantalet i
de båda qvarvarande anstalterna, hvilket antal jemväl sannolikt med
hvarje år kommer att ytterligare minskas, häntyda på, att åtminstone eu
af de båda anstalterna kan under den närmaste framtiden begynna afvecklas.
Enär emellertid undersökning härom ännu ej kunnat anställas,
torde för uppehållande af undervisningen vid ifrågavarande läroanstalter
jemväl under år 1901 medel böra beviljas, helst som härigenom ej lägges
något hinder i vägen för en afveckling af endera eller båda läroanstalterna,
när en sådan anses böra begynna.

Direktionen öfver läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfstumma
har i sitt underdåniga förslag till stat för läroanstalten för år 1900 förmält,
att den ansåge, att 14,400 kronor behöfde användas för uppehållande
af läroanstalten under sagda år.

Direktionen öfver läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma
har beräknat anstaltens utgifter under år 1900 till samma belopp som
under näst föregående året, eller till 16,400 kronor, och har ej ifrågasatt
någon minskning i utgifterna för år 1901.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för uppehållande af undervisningen
vid läroanstalterna i Vadstena och Bollnäs för öfveråriga
döfstumma, anvisa ett extra anslag för år 1901 af 30,800 kronor.

[99.]

HandtverJcsskolan
i Kristinehamn
föi
blinda.

[100.]

Förskolan
för blinda <
Tomteboda.

348 Åttonde hufvudtiteln.

På derom af styrelsen för handtverksskolan i Kristinehamn för blinda
i underdånig skrifvelse den 26 september 1899 gjord begäran hemställer
jag, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att enahanda belopp,
som under en följd af år beviljats för skolans uppehållande, eller 10,000
kronor, må för denna skola anvisas på extra stat äfven för år 1901.

Med en till Eders Kongl. Maj:ts ecklesiastikdepartement stäld skrifvelse
den 11 sistlidne november har direktionen för institutet för blinda —
under erinran, att direktionen i underdånig skrifvelse den 15 november
1898 redan afgifvit förslag till stat för förskolan för blinda å Tomteboda
för skolåret 1900—1901, slutande å 13,700 kronor, för hvilket förslag
jag här nedan kommer att närmare redogöra — öfverlemnat förslag
till stat jemväl för skolåret 1901—1902, slutande å 18,500 kronor,
och dervid meddelat, att för uppehållande af undervisningen in. in. vid
förskolan under år 1901 erfordrades ett till 8,600 kronor uppgående bidrag
af allmänna medel.

Det förslag till stat, som åtföljde ofvannämnda skrifvelse, har följande
lydelse:

Förslag till stat för förskolan för blinda ä Tomteboda skolåret 1901—1902.

Utgifter:
fastighetens underhåll ............................................	.............. kr.	750	—
en första lärarinna.....................................................	»	1,200	—
två lärarinnor..............................................	»	2,000	_
två vårdarinnor och två tjenarinnor .......................... kosthåll för 30 barn och 4 tjenarinnor efter 60	öre om	800	—
dagen.......................................................................		7,446	—
beklädnad af 30 barn efter 50 kronor för hvarje ..	»	1,500	—
tvätt och renhållning .............................................	»	300	—
bränsle och lyshållning ...............................................	............... »	2,500	—
sjukvård .............................................................	»	200	—
undervisnings- och arbetsmateriel .......................		500	—
inventarier.....................................................	»	600	--
sekreterare och kamrerare .........................	»	300	_
diverse utgifter ....................................................	............... »	404	—
	Summa kr.	18,500	—
Inkomster:
årsafgift för 30 barn, 300 kronor för hvarje........	.......... kr.	9,000	—
b ohöfligt statsanslag.................................................	»	9,500	—
	Summa kr.	18,500	—

Åttonde hufvudtiteln.

349

I sammanhang härmed torde jag få erinra om det af direktionen uppgjorda
förslag till stat för ifrågavarande skola under skolåret 1900—1901,
som ligger till grund för beräkningen af statsanslaget för år 1900:

Förslag till stat för skolan för blinda å Tomteboda skolåret 1900—IDOL

Utgifter:

en första lärarinna ..................................................................... kr. 1,200: —

en lärarinna................................................................................... » 1,000: —

en vårdarinna och två tjenarinnor............. » 575: —

kosthåll för 20 barn och 3 tjenare efter 60 öre om dagen » 5,037: —

beklädnad af 20 barn efter 50 kronor för hvarje................ » 1,000: —

tvätt och renhållning ............................................................... * 200:

bränsle och lyshållning................................................................ » 2,500: •

sjukvård ................................................................................. * 150: —

undervisnings- och arbetsmateriel .................... * 500:

inventarier..................... * 600: •

sekreterare och kamrerare ........................... » 300: •

diverse utgifter .................................................................... 8 638:

Summa kr. 13,700: —

Inkomster:

årsafgifter af 20 barn, 300 kronor för hvarje
behörigt statsanslag..............................................

............. kr. 6,000: —

.............. » 7,700: —

Summa kr. 13,700: —

Anledningen till att kostnaderna för förskolan beräknats till högre
belopp under skolåret 1901—1902 än under skolåret 1900—1901 är att
den vid början af höstterminen 1901 skall utvidgas med ännu en klass.

Jemlikt de ofvan meddelade förslagen till stat erfordras för förskolans
uppehållande under vårterminen 1901 utom årsafgifterna för barnen hälften
af det för skolåret 1900—1901 beräknade statsanslaget, eller 3,850 kronor,
och för höstterminen 1901 utom årsafgifterna för barnen hälften af det för
skolåret 1901 — 1902 beräknade statsanslaget, eller 4,750 kronor. För uppehållande
af förskolans verksamhet under år 1901 erfordras sålunda åt
allmänna medel ett bidrag å 8,600 kronor.

Så länge förskolan ännu icke hunnit komma i full verksamhet, torde
det vara lämpligt, att erforderligt anslag till densamma fortfarande uppföres
på extra stat.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer jag, att Eders Kongl.

350 Åttonde hufvudtiteln.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901 bevilja för
uppehållande af förskolans för blinda å Tomteboda verksamhet 8,600 kronor.

[101.] Med anledning af direktionens öfver institutet för blinda underdåniga
Tryckning af skrifvelse den 28 september 1899 hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att bevilja för år 1901, likasom för år 1900
egt rum, extra anslag af 2,500 kronor till tryckning af blindskrifter och
1,200 kronor till understöd åt blindlärareelever samt till reseunderstöd åt
blindlärare.

[102.] Styrelsen för förskolan för blinda i Vexiö har i underdånig skrifvelse

Förhyrande deri 14 september 1899 hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, att Eders Kongl.
jLlkoiL^för^aJmåtte hos Riksdagen äska ett anslag å 4,000 kronor till förhyrande
blinda i vexiö.af lokal för skolan under år 1901 samt att, derest den nya blindskolebyggnaden,
såsom afsedt vore, blefve till inflyttning färdig sistnämnda års
sommar och lokal åt skolan sålunda icke behöfde förhyras under samma
års sista qvartal, den besparing å hyresmedel, som härigenom komme att
uppstå, måtte få användas dels till bestridande af kostnaderna för återställande
af inredningen i de nu förhyrda lokalerna i dess förut varande
skick, hvartill styrelsen i hyreskontrakt den 12 december 1883 måst förbinda
sig, och dels till bekostnad af skolans öfverflyttning i den nya byggnaden;
och får jag hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1901 till förhyrande af lokal förförskolan
för blinda i Vexiö bevilja ett anslag af 4,000 kronor samt medgifva, att
den besparing af hyresmedlen, som kan uppstå derigenom att skolan
under år 1901 kommer att inflytta i egen lokal, må användas dels för
bestridande af kostnaderna för den hyrda lokalens återställande i dess förut
varande skick och dels till bekostande af skolans flyttning till den egna
lokalen.

Undervisningsanstalter för vanföra och. lyfta.

[103.] I till Kongl. Maj:t stäld skrifvelse hafva styrelserna för föreningarna
Understöd för[ Göteborg, Karlskrona, Helsingborg och Stockholm för bistånd åt vanföra
a/föreni^tl-och lyfta gjort framställning om erhållande af årligt statsunderstöd för
»aS/d>4i^,m<iUpprätthållande af föreningarnas verksamhet.

atiyuaf°verk-Ch Beträffande föreningarnas tillkomst, omfattningen af deras verksamhet

samhet, och deras ekonomiska ställning lemnas i berörda skrifvelse i hufvudsak
följande upplysningar:

Föreningarna hade bildats efter mönster af den på initiativ af den
danske prestmannen och filantropen Hans Knudsen i Köpenhamn år 1872

Åttonde hufvudtiteln.

351

stiftade föreningen »Samfundet, som antager sig vanföre og lemlaestede».
Utgående från den principen att sysslolöshet alstrar demoralisation till
såväl kropp som själ, hade pastor Knudsen först sökt genom inrättandet
af en orthopedisk poliklinik att förbättra den vanföres kroppsliga lyte
samt sedan genom en arbetsskola att lära den vanföre ett yrke, hvarigenom
han kunde sjelf bidraga till sitt uppehälle. Vid den stora internationela
läkarekongressen i Köpenhamn år 1884 hade Knudsen, för att
söka sprida sin idé till andra länder, icke blott föranstaltat en exposition
af skolans arbeten, utan ock satt kongressens ledamöter i tillfälle att
sjelfva åse ett tiotal af skolans elever i full sysselsättning.

Den menniskovänliga idé, Knudsen sålunda sökt realisera, hade väckt
liflig anklang och snart förverkligats äfven i vårt land. Den 3 mars
1885 hade »Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg» konstituerats
på ekonomiskt underlag af genom enskild offervillighet hopsamlade medel.
Vid samma tillfälle hade antagits stadgar, som i hufvudsak hade den
danska föreningens till förebild. Enligt dessa stadgar handhades föreningens
förvaltning af en styrelse, som utgjordes af sex personer, af hvilka
minst tre borde vara läkare. Vid den offentliga sammankomst, som skulle
ega rum hvarje år inom utgången af mars månad, afgåfve styrelsen
berättelse öfver det förflutna årets verksamhet, hvarjemte aflemnades revisorernas
berättelse öfver granskning af räkenskaper och styrelsens förvaltning.
Dessa berättelser skulle tryckas och utdelas bland föreningens
medlemmar. Förutom två af föreningen valde revisorer, hade äfven stadsfullmägtige
i Göteborg rätt att utse två sådana. Efter verkstäld granskning
skulle revisionsberättelsen öfverlemnas till stadsfullmägtige, som derpå
bestämde angående ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattade.

Föreningeits inkomster hade utgjorts dels af frivilliga årsbidrag dels
af räntan å gåfvor och donationer, hvarjemte Göteborgs utskänkningsaktiebolag
årligen lemnat af sina vinstmedel en summa varierande mellan
800 och 1,600 kronor. Ur Renströmska fonden hade föreningen för en
gång erhållit 15,000 kronor såsom tillfällig hjelp vid iordningställandet
af föreningens år 1894 förvärfvade fastighet. Efter det föreningen fått
emottaga flere större donationer hade enligt revisorernas berättelse
föreningens kapitalbehållning vid 1897 årsslut uppgått till 187,994 kronor.

Föreningens utgifter under åren 1893—1897 hade belöpt sig till:

år 1893 ....................................................... kr. 13,969: —

» 1894 ................................................... » 27,114: —

» 1895 ........................................................ » 19,181: —

» 1896 ................................................... » 20,506: —

» 1897 ...................................... » 19,575: —

352

Åttonde hufvudtiteln.

Genom donation egde föreningen sedan år 1894 en egen fastighet,
af gifvarinnan benämnd »Gabriel Lundgrens minne», inom hvilken föreningens
hela verksamhet numera vore förlagd.

Föreningens verksamhet vore fördelad på:

1) Arbetsskolan. Det läge, säges det i berörda skrifvelse, i sakens
natur, att den undervisning, som här meddelades, måste ske efter helt
annan metod än den, som gälde för vanlig slöjd. Man hade här att göra
med många former af kroppslyten, hvadan metoden måste individualiseras.
Det gälde att taga hänsyn icke allenast till fallenheten, utan äfven
till arten och graden af lytet. Uppmärksamheten måste rigtas på att
genom enkla, sinnrikt konstruerade verktyg vid arbetet söka ersätta den
förlorade eller deformerade lemmen. De vanligast förekommande formerna
af vanförhet vore medfödt kr opp sigte (t. ex. saknad af hand eller
arm), förlamning i ena eller andra kroppshalfvan i följd af i barnaåldern
genomgången hjern- eller ryggmärgssjukdom samt genom olycksfall förorsakad
förlust af en eller annan lem. Härjemte förekomme andra arter af
vanförhet, som kunde vara hinderliga vid utförande af vanliga arbeten.
Hufvudsyftet med skolans verksamhet vore att på möjligast korta tid
bibringa eleverna den högsta grad af yrkesskicklighet för att sätta dem i
stånd att kunna genom eget arbete bereda sig sitt upphälle. De arbeten,
som företrädesvis förekomme inom skolan, vore: för manliga elever:
snickeri, svarfning, rörstolsflätning, korgmakeri, borstbinderi och skomakeri,
samt för qvinlig a elever: sömnadsarbeten af alla slag, väfnad och
tricotstickning.

För hvarje arbete, som eleven utförde, erhölle han betalning med
afdrag af kostnaden för materialet. På detta sätt erhölle eleven alltid
sin ersättning, äfven om arbetet förblefve osåldt. Föreningen stode såsom
arbetsgivare risken. Under åren 1893—1897 hade till elever för verkstälda
arbeten utbetalts följande belopp:

år 1893 ............................................................. kr. 2,749: —

> 1894 ............................................................. » 2,526: —

» 1895 .............................................................. » 2,967: —

» 1896 .............................................................. » 3,473: —

» 1897 .............................................................. » 3,644: —

För elever, hvilka röjt anlag för andra yrken, än dem, som läge
inom skolans undervisningsområde, hade föreningen — visserligen i ett
fåtal fall — till yrkesmästare erlagt en viss summa för deras vidare utbildning.

Nästan alla elever, som undervisats i de inom skolan förekommande

Åttonde hnfvudtiteln.

353

yrken, hade genom föreningens bemedling erhållit platser hos olika yrkesmästare.
Såväl de elever, som på egen hand ville fortsätta med det
arbete de inlärt, som de, hvilka erhölle platser hos yrkesmästare, försåges
på föreningens bekostnad med erforderliga verktyg. Dessa senare vore
dock föreningens egendom och kunde alltså ej af eleverna försäljas, utan
måste vid dödsfall återlemnas.

Föreningen sökte sörja för elevernas lekamliga behof genom att dagligen
för dem anordna middagsspisning.

Från skolans öppnande den 3 oktober 1885 till 1897 års slut hade
elevantalet utgjort 135. Af dessa hade 22 varit enarmade och 27 haft ena
armen obrukbar i följd af genomgången sjukdom i eenti''alorganen. De
öfriga hade varit behäftade med olika lyten, som i mer eller mindre grad
försvårat deras antagande i vanliga yrken. Undervisningen bestredes af
föreståndarinnan, två lärarinnor och timlärare i olika yrken. Skolans
arbeten afyttrades dels genom en vid jultiden anordnad utställning, dels
genom försäljning i skolans lokal. För att underlätta intagandet af elever
från närgränsande län hade Göteborgs läns landsting alltsedan år 1885
och Elfsborgs läns landsting sedan år 1895 beviljat hvartdera 800 kronors
årliga anslag, hvilka dock uteslutande vore afsedda för elevers från
nämnda län uppehälle och vistelse i Göteborg m. m., hvadan af dessa
anslag ej den minsta fördel kommit föreningen till godo. Anslagen utanordna
des på det vilkor, att landstingen bidroge med två tredjedelar,
såvida den kommun den vanföre tillhörde eller enskild person förbunde
sig att bidraga med en tredjedel.

2) Föreningens orthopediska poliklinik. Nyttan af denna högst vigtiga
del af föreningens verksamhet vore, anföres det vidare, påtaglig.
En missbildning, som hos ett barn i tid blefve observerad, kunde mången
gång genom ändamålsenlig orthopedisk behandling, om icke helt och
hållet häfvas, åtminstone betydligt förbättras. Den mera burgne försummade
ej heller att för sitt missbildade barn söka den hjelp, som i detta
hänseende vore möjlig, men för den fattige stälde. sig saken annorlunda.
Betydande svårigheter uppstode ofta för den senare att från den offentliga
fattigvårdens sida erhålla de kostsamma bandager, som för ett konseqvent
genomförande af en dylik behandling vore nödvändiga. Liknande förhållanden
egde rum vid ett genom sj ukdom eller olycksfall ådraget lyte. Fattigvården,
förut nog betungad, kunde ej i hvarje sådant tall lemna hjelp. Det
vore alltså uppenbart, hvilken betydelse föreningens verksamhet i detta hänseende
hade, då den icke allenast underlättade tillfället för den fattige att i tid
erhålla, lämplig behandling, utan äfven förhjelpte honom att erhålla kost Bih.

till Riksd. Prat. WOO. 1 Sami. 1 Afä. 45

354

Åttonde hufvudtiteln.

nadsfria bandager och öfriga hjelpmedel, som kunde bidraga att lindra
hans lyte.

Den orthopediska polikliniken, helt och hållet anordnad efter sin
danska förebild, hade öppnats år 1890 och vore sedan år 1894 inrymd i
föreningens egendom »Gabriel Lundgrens minne». Den vore öppen två
dagar i veckan och sköttes af två läkare. Från år 1890 till 1897 års
slut hade den varit besökt af 618 patienter (barn och äldre personer).
Kostnaden för densamma hade under dessa år uppgått till:

år 1890
» 1891
» 1892
» 1893
» 1894
» 1895
» 1896
» 1897

kr. 2,194: —
» 1,408: —
» 2,053: —
» 2,312: —
» 2,483: —
» 2,791: —
» 2,749: —
» 2,347: —

Förutom nu beskrifna Göteborgs förening hade i Sverige bildats liknande
föreningar i Karlskrona år 1895, i Helsingborg år 1897 och i
Stockholm år 1891. Angående dessa föreningar, som ännu ej hade ordnade
orthopediska kliniker vid sidan af sin öfriga verksamhet, ville sökandena
lemna följande redogörelse:

»Föreningen till bistånd åt vanföra och hytta i Karlskrona.»

På initiativ af en enskild man inom Karlskrona samhälle hade redan
den 8 april 1885, mera på försök, öppnats en arbetsskola för vanföra.
Denna hade likväl trädt i verksamhet först den 19 oktober samma år,
sedan läraren för densamma genomgått en fullständig kurs vid arbetsskolan
i Köpenhamn. Den 6 mars 1886 hade föreningen med nyss angifna
namn bildats. Föreningens stadgar hade dock antagits först den
24 mars 1887. Oaktadt de små tillgångar, öfver hvilka föreningen haft
att förfoga, hade den dock utöfvat en välsignelserik verksamhet, hvarom
dess årsberättelser bure vittne. Föreningens kapital hade vid 1897 års
slut uppgått till 7,623 kronor. Frivilliga årsbidrag hade utgjort under
år 1896 164 kronor samt under år 1897 148 kronor. Elevantalet hade
utgjort från skolans öppnande till 1897 års slut 31, deraf fem varit
enarmade och de öfriga på annat sätt lytta. Under åren 1893—1897
hade föreningen haft följande utgifter:

Åttonde hufvudtiteln.

355

år 1893 ................................. kr. 630: —

» 1894 .................................................................. » 834: —

» 1895 .................................................................. » 700: —

* 1896 ................................................................. » 599: —

» 1897 ................................................................. » 281: —

Under år 1896 hade föreningens medel varit så begränsade, att dess
verksamhet måst betydligt inskränkas.

»Föreningen för bistånd åt vanföra i Skåne» — med arbetsskola och
styrelse i Helsingborg.

Denna förening hade stiftats den 17 september 1887, då stadgar antagits
och styrelse valts. Dess arbetsskola, vid hvilken föreståndarinna,
biträdande lärarinnor och lärare vore anstälda, hade öppnats den 15 november
1887. Föreningen, som utvecklat en rastlös verksamhet, hade
rönt liflig uppmuntran och kraftigt understöd såväl från staden Helsingborg
som från angränsande län. Första året hade insamlats ett grundkapital
af 15,385 kronor och utgifterna under samma år hade belöpt
sig till 1,267 kronor. Redan andra året, 1888, hade utgifterna stigit till
7,361 kronor. Af denna summa, hade likväl utbetalts 623 kronor till eleverna
för verkstälda arbeten. År 1889 hade föreningen af Helsingborgs
sparbank erbjudits ett lån å 30,000 kronor på det billiga vilkoret af 3 %
ränta, hvarjemte stadsfullmägtige i nämnda stad beviljat fri tomt på
stadens mark. På grund af detta tillmötesgående från stadens sida hade
redan den 1 april 1890 arbetsskolan kunnat inrymmas i föreningens eget
hus, deri plats äfven kunnat beredas för ett internat. Såsom ett erkännande
af föreningens verksamhet hade Malmöhus läns landsting under flere
är lemnat anslag, som under hvart af de senaste åren uppgått till 2,000
kronor. Äfven Kristianstads läns landsting hade ett och annat år medelst
anslag, dock till mindre belopp, gifvit stöd åt föreningens verksamhet.
Föreningens utgifter hade uppgått till:

år	1890 ..........................	............................ kr.	7,957	—
»	1891 ..............................	»	11,680	—
»	1892 ..............................	»	10,638	—
»	1893 .............................	»	10,805	—
»	1894 ..........................	»	8,259	—
»	1895 ...........................	»	9,027	—
»	1896 ........................	............................ »	8,257	—
»	1897 ........................	»	8,059	—

356

Åttonde linfvudtiteln.

Från arbetsskolans öppnande till 1897 års slut hade denna varit
besökt af 116 elever, deraf 9 enarmade. Fri middagsspisning lemnades
eleverna äfven här. Föreningens tillgångar hade den 31 december 1897
utgjort 60,325 kronor; frivilliga årsbidrag hade under år 1896 influtit till
belopp af 1,300 kronor och under år 1897 till belopp af 1,380 kronor.
Redan i 1895 års berättelse hade styrelsen nödgats uttala sitt bekymmer
öfver, att föreningens tillgångar varit så begränsade, att den ej såge sig
i stånd att tillgodose alla hjelpsökandes kraf. Den omständighet, att denna
förening erbjöde hem för de vanföra, hade medfört, att äfven af många vanföra,
som vore bosatta utom Skåne, sökts föreningens hjelp, hvilken ock
regleinentsenligt kunnat lemnas. Då således skal vore att antaga, att
föreningens verksamhet framgent komme att utvecklas, då föreningen hade
en skuld af 30,000 kronor, som så småningom måste gäldas, då för en
följdrigtig utveckling af föreningens verksamhet torde vara erforderligt,
att i föreningens fastighet inrättades arbetsstugor, der utgångna elever,
hvilka icke annorstädes vunnit anställning, kunde lemnas tillfälle att förtjena
sitt uppehälle och hvilkas inrättande med stöd af uppgjordt förslag
torde böra beräknas till 10,000 kronor, och då det slutligen, om det ock
kunde förväntas, att årsbidrag till föreningen från landstingen i Skåne
fortfarande komme att utgå, torde böra förutses, att frivilliga bidrag från
enskilde och inrättningar ej komme att framgent så rikligt till föreningen
inflyta som hittills, ansåge denna förenings styrelse, att det, för att föreningens
framtida verksamhet skulle varda tryggad, kräfdes årligt understöd
af staten till belopp af minst 8,000 kronor.

»Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm».

Denna förening hade under ofvan angifna namn bildats den 8 mars
1891, men dess stadgar hade antagits först den 14 december samma år.
Följande år den 12 januari hade dess arbetsskola öppnats. Redan under
första året hade mottagits 25 elever. Genom kraftigt understöd af stadens
läkare och andra för saken nitälskande personer hade under år 1891 insamlats
ett grundkapital af 22,000 kronor, med hvilken summa föreningens
verksamhet tagit sin början. Den 31 december 1892 hade kapitalet ökats
till 28,176 kronor. Sedan hade visserligen kapitalet ökats, så att det vid
1897 års slut uppgått till 82,368 kronor, men föreningens tillgångar hade
också i hög grad tagits i anspråk för dess verksamhet, såsom framginge
deraf, att föreningens utgifter belöpt sig till

år 1892 .................................................... kr. 4,087: —

» 1893 ....................................................... » 6,521: —

Åttonde hnfvudtiteln.

357

år 1894
» 1895
» 1896
» 1897

kr. 8.493: —
» 9,407: —

» 12,528: —
» 14,204: —

Dessa siffror visade, att föreningen i längden svårligen kunde uppehålla
sin verksamhet i den fastslagna rigtningen, utan att komma i åtnjutande
af offentligt understöd. För verkstälda arbeten hade till arbetsskolans
elever utbetalts:

år 1892
» 1893
» 1894
» 1895
» 1896
» 1897

kr. 508
» 911

» 1,320
» 1,769
» 2,706
» 2,844

Elevantalet hade från arbetsskolans öppnande till 1897 års slut utgjort
91, deraf flere varit enarmade och halfsidigt förlamade. Som föreningen
lemnats tillfälle att sända elever, som varit i behof af orthopedisk behandling,
till den långt före skolans grundande inrättade orthopediska
polikliniken i Stockholm, hade föreningen ej ansett nödigt att inrätta eu
egen orthopedisk poliklinik.

Då de olika föreningarna, hvilkas verksamhet nu berörts, hade samma
syftemål, följde deraf, att deras stadgar vore i hufvudsak öfverensstämmande.
En § vore gemensam för dem alla, den nemligen, att föreningarnas
uppgift icke vore att träda i den allmänna fattigvårdens ställe, utan
att framför allt sätta den vanföre i det läge, att fattigunderstöd för honom
måtte kunna undvikas.

Granskade man nu de olika föreningarnas ekonomiska ställning, framginge,
att Göteborgsföreningen i följd af sitt större kapital vore i ekonomiskt
hänseende bäst lottad. Men genom sin orthopediska poliklinik hade
den också betydligt belastat sin budget. Det vore derför ett lifsvilkor
för föreningen att erhålla ett offentligt understöd, såvidt densamma skulle
kunna ostördt fortsätta sin verksamhet.

Redan 1895 års revisorer anmärkte, att föreningens kapitalställning
betydligt rubbats, i det behållningen då utvisade en minskning af nära
3,000 kronor, och samma anmärkning upprepades år 1896, då minskningen
belöpte sig till 1,536 kronor. Visserligen hade dessa missförhållanden
senare utjemnats genom en donation, men på dylika lyckliga omständigheter
kunde icke i längden byggas.

358 Åttonde hufvndtiteln.

Hvad de öfriga föreningarnas ställning vidkomme, framginge äfven
tydligt, att dessa vore i behof af ett säkrare understöd än som vore att förvänta
från en oberäknelig allmänhet. För alla föreningar gälde den iakttagelsen,
att under de första åren, medan allmänhetens intresse ännu vore
varmt för den goda saken, de alla fått röna stora bevis på välvilja både
i pekuniärt och annat hänseende. Men i den mån allmänhetens intresse
började aftaga, minskades bidragen från densamma. Förut betalande ledamöter
utginge af en eller annan anledning, utan att nya ledamöter inträdde
i samma mån, dödsfall inträffade, allt omständigheter, som verkade minskning
af föreningarnas inkomster. Men å andra sidan stäldes stegrade kraf
på hjelp från föreningarna. Arbetsbefolkningen ökades i de större städerna
genom de stora industriela anläggningar, som der uppstode. I dessa fabriker
inträffade ofta olycksfall, som toge föreningarnas bistånd i anspråk.

Någon fullt användbar statistik för belysning af de förhållanden, som
läge till grund för ifrågavarande framställning, funnes, säges det vidare,
icke att tillgå, enär uppgifter alldeles saknades om antalet af t. ex. sådana,
som genom sjukdomar i centralorganen blifvit förlamade i ena eller andra
sidan. Deremot lemnade medicinalstyrelsens underdåniga berättelser en
belysande inblick i denna fråga; och kunde af dessa inhemtas, att under
femårsperioden 1891—1895 å patienter, för olika orsaker intagna å landets
sjukvårdsinrättningar, gjorts ett stort antal operationer å de öfre och
nedre extremiteterna, hvilka operationer kunde anses medföra absolut vanförhet.
Derjemte förekornme en mängd andra skador å händer, fötter
och andra delar af kroppen, som i mer eller mindre mån försvårade för den
skadade utöfvandet af hans forna yrke. För nämnda femårsperiod hänvisades
till följande tablå:

	år 1891	1892	1893	1894	1895
Amputation å öfverarm .......	............... 21	23	28	21	28
» » underarm	............ 35	55	18	45	41
» » lår ...................	........... 83	100	103	83	93
» » underben.......	............ 90	78	96	101	119
Exarticulation å handled ......	—	—	15	21	11
» » armbågsled	.............. —	—	1	1	2
	Summa 229	256	261	272	294.

Smärre operationer å fötter och händer,
som verka hindrande vid återtagandet
af den föregående sysselsättningen
.......................................... 382 446 457 402 463.

Åttonde hufvudtiteln. 359

Yrkesinspektionens verksamhet lemnade i fråga om olycksfall under arbete
några uppgifter, som kunde vara af intresse, om de också, då flere af
dessa genom olycksfall skadade återfunnes såsom vårdade å sjukvårdsinrättningarna,
icke vore fullt lämpliga såsom statistiskt material. Enligt
yrkesinspektörernas berättelser hade inträffat

o ar	1892 ............	........... 791	olycksfall (dervid 33 <	dött)
T>	1893 ............	............ 696	(	» 42	» )
»	1894 ...........	........... 1,042	51 (	» 34	» )
»	1895 ............	............ 1,392	(	» 63	» )
»	1896 ...........	........... 1,479	(	» 74	» )•

I fortsättningen af berörda skrifvelse heter det vidare: »Den vanföres
lott är i och för sig ofta bitter nog. Dock går pröfningen lättare att bära
för den, som antingen är född med sitt lyte eller genom sjukdom i barnaåldern
ådragit sig detsamma. Dessa fördraga sitt lyte i regeln lätt och
synas ej vidare reflektera öfver sitt sysslolösa lif. Men den deremot, som
vid eu framskriden ålder (20—80 år) träffas af ett olycksfall, hvarigenom
han förlorar en arm, hand eller ben, är långt mera beklagansvärd. Redan
den psykiska depression, som åtföljer en större eller mindre operation,
verkar ofta djupt ingripande; och det är ej att undra öfver, om han vid
utträdet från sjukhuset känner sig modlös öfver de dystra framtidsutsigter,
som vänta. Det är just då, ja, så att säga vid sjukhusets port, som han
behöfver stödjande och uppmuntrande tagas om hand, på det han ej må
frestas att hemfalla åt eu demoraliserande sysslolöshet. Att i dylika fall
träda räddande emellan är också, vid sidan af många andra, en af föreningarnas
vackraste uppgifter. Man behöfver blott genomläsa föreningarnas
årsberättelser för att finna, huru många enarmade, som genom deras
arbetsskolor Idifvit satta i det lyckliga läge, att de numera sjelfva genom
eget arbete kunna försörja sig. Denna föreningarnas stora betydelse i
socialt hänseende kan derför ej nog kraftigt framhållas. »

Härefter förekommer uti förevarande skrifvelse eu redogörelse för
hvad i Danmark, Finland och Norge blifvit från statens sida gjordt för
de i dessa länder befintliga föreningarna med enahanda syftemål som de
här ifrågavarande; och inhemtas häraf, att den danska staten redan tidigt,
till och med i föreningens tredje arbetsår, 1871, understödt dess verksamhet
med ett anslag af 2,000 kronor, hvilket år 1877 höjts till 4,000 kronor,
år 1890 till 15,000 kronor och år 1891 till 22,500 kronor, hvilken
sistnämnda summa föreningen fortfarande åtnjöte i årligt anslag. I
Finland hade man äfven tidigt ansett sig böra understödja den finska
föreningen, hvars verksamhet vore förlagd till Helsingfors. I förenin -

360

Åttonde hufvudtiteln.

gens tredje arbetsår, 1893, hade kejserliga senaten beviljat föreningen ett
anslag af 3,000 mark, som redan året derpå höjts till 7,000 mark att utgå
årligen under fem år. Efter dessa fem år hade anslaget höjts till 12,000
mark. Derjemte hade föreningen beviljats ett räntefritt lån å 110,000
mark för uppförande af eget hus och utan återbetalningsskyldighet. Hvad
slutligen Kristianiaföreningen anginge, hade den i sitt andra verksamhetsår,
1893, af Norges storting beviljats ett anslag af 9fi0 kronor, som året derpå
höjts till 1,500 kronor och för närvarande utginge med 2,500 kronor.
Men dessa anslag betydde dock föga, jemfördt med den summa, som tillfallit
föreningen genom Eders Majestäts storsinnade handling att till föreningen
skänka hela jubileumsfonden —- 300,000 kronor. Det vore uppenbart,
hvilket mäktigt inflytande denna Eders Majestäts handling komme
att utöfva på föreningens utveckling. Derigenom rigtades med ens
hela landets uppmärksamhet på en sak, som, hur bebjertansvärd den
än vore, skulle behöfva åratal för att intränga i folkmedvetandet.

Sökandena anföra slutligen, att de ville erinra: att föreningarna för
bistånd åt vanföra, efter hvad genom nu återgifna framställning torde vara
ådagalagdt, utöfvat stor och välsignelserik nytta, särskildt för den fattigare
befolkningen; att åt liknande föreningar i de öfriga skandinaviska länderna
samt i Finland frikostiga anslag beviljats för deras fortsatta verksamhet;
samt att i Sverige anstalter för sinnessjuka, blinda, döfstumma,
idioter och — från år 1898 — epileptiska sinnesslöa barn åtnjöte anslag
från statens sida, hvadan således rättvisa och billighet syntes bjuda, att
de i Sverige befintliga föreningarna för bistånd åt vanföra äfven måtte erhålla
samma förmån; och hemställa sökandena, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
hos Riksdagen väcka nådig proposition derom, att ett årligt statsunderstöd
af minst 25,000 kronor, såsom nödvändigt för att föreningarna skulle
kunna ostördt fortsätta sin verksamhet, måtte beviljas samma föreningar
till fördelning dem emellan på det sätt Eders Kongl. Maj:t kunde finna
skäligt bestämma.

Vid ansökningen hafva fogats tryckta berättelser angående föreningarnas
verksamhet under år 1898.

På grund af nådiga remisser hafva utlåtanden i ämnet afgifvits af öfverståthållareembetet,
samt Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län, Malmöhus län och Blekinge län, hvilka myndigheter dervid
anfört i hufvudsak följande.

Of v er ståthållare embetet: De ifrågavarande föreningarnas ändamål vore
angifvet genom deras benämning; dock ville embetet ur stadgarne för
föreningen i Stockholm framhålla, hurusom denna förening hade till syfte
att bistå obemedlade lytta och vanföra, men andligt normala personer

Åttonde hutvudtitelil.

3G1

genom att meddela dem ändamålsenlig undervisning i slöjd och utveckla
dem till den skicklighet och de färdigheter, som lämpade sig för deras
anlag, krafter och kroppstillstånd, så att de i möjligaste måtto sattes i
tillfälle att försörja sig sjelfva, i hvithet hänseende föreningen jemväl ville
söka anskaffa lämpliga platser åt utlärda elever.

Om ock de ifrågavarande föreningarnas syftemål vore af beskaffenhet
att närmast falla inom den enskilda välgörenhetens område, syntes det
dock uppenbart, att staten, i hvars intresse det läge, att dess medlemmar
erhölle erforderlig undervisning och utbildning och som i sådant hänseende
tillgodosåge såväl den allmänna som vissa slag af den abnorma
undervisningen, hade grundad anledning att jemväl understödja den verksamhet,
som afsåge att bereda lytta och vanföra sådan undervisning och
utbildning, som vore nödig för att de skulle kunna blifva nyttiga samhällsmedlemmar.

Öfverståthållareembetet ville derför för sin del underdånigst tillstyrka,
att till Riksdagen aflätes nådig proposition om årligt statsunderstöd åt de
i Sverige redan befintliga och möjligen blifvande nya föreningar för bistånd
åt vanföra och lytta.

Beträffande det af sökandena ifrågasatta beloppet 25,000 kronor,
kunde detsamma, med hänsyn till föreningarnas årsutgifter för verksamheten,
hvilka år 1897 uppgått till nära 45,000 kronor, väl icke anses för
högt, derest verksamheten skulle i någon väsentlig mån kunna utvidgas;
dock ansåge öfverståthållareembetet, att anslaget till hvarje anstalt borde,
i öfverensstämmelse med hvad som gälde för anslag åt anstalter för sinnesslöa,
begränsas till visst belopp för år eller halfår och till viss bestämd
maximitid för hvarje elev och såsom vilkor föreskrifvas, att anstalten
skulle vara underkastad lämplig inspektion och skyldighet att aflemna
års- eller halfårsredogörelse för anstaltens verksamhet och förvaltning.
Derjemte och då, hvad beträffade föreningen i Stockholm, dennas verksamhet
enligt stadgarne företrädesvis afsåge hufvudstaden och endast undantagsvis
personer från annan ort, men en dylik inskränkning icke syntes
vara öfverensstämmande med förmånen af statsunderstöd, ansåge öfverståthållareembetet,
att såsom ytterligare vilkor för statsunderstöds åtnjutande
borde stadgas, att tillträde till anstalten skulle vara oberoende af
den inträdessökandes boningsort.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län:
Det synnerligen behjertansvärda ändamål, för hvilket föreningarna redan
under flere år verkat, vore otvifvelaktigt väl värdt att kraftigt understödjas.
Af de i den underdåniga framställningen förekommande redogörelser
för föreningarnas verksamhet framginge, att krafvel! på hjelp från för Bih.

till Ril.sd Prut. 1900. 1 Sand. 1 Afd. 40

362

Åttonde hufrndtiteln.

eningarna år från år stegrats. Ehuru från enskilda personer en storartad
offervillighet till förmån för föreningarna gjort sig gällande, hade föreningarna
likväl icke kunnat fylla alla dessa kraf; och vid flere tillfällen syntes
föreningarnas tillgångar hafva måst tagas i anspråk i långt högre grad
än som för deras ekonomiska trygghet varit gagneligt. Det vore derför
tvifvel underkastadt, att föreningarna äfven för framtiden skulle lyckas
att endast med de medel, som genom den enskilda offervilligheten tillfördes
dem, bereda hjelp och bistånd i den omfattning, som vore önskvärd;
och enda medlet för förverkligandet häraf sjmtes vara, att föreningarna
sattes i tillfälle att under vissa betingelser komma i åtnjutande af en redan
på förhand beräknelig inkomst. I sådant syfte torde staten böra understödja
medelst årliga anslag, hvilka. lämpligen borde utgå med visst belopp
för hvar och en af det antal personer, som under nästföregående år städse
njutit undervisning vid föreningens arbetsskola eller varit å dess orthopediska
poliklinik såsom patient intagen. För åtnjutande af sådant statsunderstöd
torde derjemte böra föreskrifvas, att föreningen skulle vara
underkastad den inspektion, Eders Kong! Maj:t kunde finna godt i nåder
förordna, samt skyldig att afgifva redogörelse för sin verksamhet och förvaltning.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ville alltså i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition
om beviljande till understöd åt de i riket befintliga föreningarna
för bistånd åt vanföra af ett anslag å 25,000 kronor eller det belopp,
som för ändamålet kunde anses erforderligt.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län: Ehuru ifrågavarande
framställning icke innefattade en fullständig statistik angående
antalet vanföra och lytta, framginge dock, att sådana funnes till stort
antal, likasom att deras hårda öde kunde mildras dels genom förbättring
af det kroppsliga lytet och dels derigenom att de finge lära ett yrke,
medelst hvilket de kunde sjelfva bidraga till sitt uppehälle. Att omsorgen
om de vanföras och lyttas behandling skulle direkt utöfvas af staten, torde
ej höra ifrågakomma, och att denna omsorg skulle åläggas kommunerna
såsom en skyldighet, torde åtminstone ännu ej kunna ifrågasättas. Den
verksamhet, som i antydda afseendet vore af nöden, måste således för
närvarande tillkomma den enskilda välgörenheten, antingen helt och hållet
enskildt eller ock genom derför bildade föreningar, men det syntes, som
om staten icke borde undandraga sig att genom något bidrag understödja
föreningar i deras verksamhet för vanföras och lyttas hjelpande. Olika
meningar kunde dock råda, huruvida statens understöd borde, såsom

Åttonde liufvudtiteln.

363

sökandena föreslagit, lemnas genom ett bestämdt, mellan föreningarna
deladt anslag eller genom ett för hvarje förening bestämdt anslag eller
huruvida understödet borde till förening utgå såsom ett bestämdt årligt
anslag för hvarje lytt eller vanför, som å föreningens anstalt varit föremål
för omvårdnad, dervid möjlighet funnes dels att låta anslaget utgå
med högre eller lägre belopp, allt eftersom den vanföre varit helt och
hållet intagen å arbetslön eller endast å sådant åtnjutit undervisning, dels
att låta någon del af understödet användas till minskning af det bidrag,
som af vederbörande fångvårdsstyrelse tilläfventyrs skolat erläggas. Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ville för sin del gifva företräde åt den
senare utvägen, helst, derest särskilt fast anslag lemnades åt hvarje förening
och detta bestämdes till hvad som erfordrades utöfver enskilda och
kommunala bidrag, enskildas och kommuners intresse att bidraga till föreningarnas
verksamhet måste slappas.

I hvad fall som helst syntes föreningarnas arbetshem och poliklinik
böra underkastas någon inspektion från statens sida för lämplig kontroll
öfver anslagets råtta användande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i ärendets nuvarande
skick icke tilltrodde sig att yttra sig om det belopp, hvarmed statsbidrag
borde utgå, eller om de vilkor, som för åtnjutande af sådant borde uppställas,
hemstälde, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder vidtaga åtgärd
för att åt föreningar för bistånd åt vanföra och lyfta bereda något understöd
af statsmedel.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län: I arbetsskolan
för vanföra och lyfta i Karlskrona hade, enligt vederbörande styrelsers
årsberättelser, elevantalet utgjort 9 till 13 år 1886, 12 år 1887, 8 år
1888, 7 år 1889, 7 år 1890" 2 till 4 år 1891, 7 år 1892, 7 år 1893, 5
år 1894, 4 år 1895, 4 år 1896, 3 till 4 år 1897 och 3 år 1898. Under
sistnämnda år hade föreningen för bistånd åt vanföra och lyfta i Karlskrona
beslutit att tills vidare upphöra med sin verksamhet. Skälen till
detta beslut hade uppgifvits vara, att arbetsskolans lärare uppsagt sin
plats och afflyttat till annan ort, att elevantalet vore för ringa för att
motsvara föreningens uppoffringar och att föreningen misslyckats i sina
försök att erhålla bättre lokal för skolan än den förut innehafda, hvilken
icke varit för ändamålet lämplig.

Då det ändamål, för hvilket föreningarna för bistånd åt vanföra bildats,
måste anses såsom synnerligen behjertansvärdt och väl värdt, att staten
till dess förverkligande bidrogc, och då vidare sådant bidrag syntes vara
nödigt, för att föreningarna skulle kunna fortsätta med sin verksamhet,

364

Åttonde hufvud titeln.

hemstälde Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t, med föranledande af den i ärendet gjorda ansökningen, väcka proposition
hos Riksdagen derom, att ett årligt statsunderstöd af 25,000
kronor måtte ställas till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för att, efter de
grunder och under de vilkor Eders Kongl. Maj:t pröfvade skäligt bestämma,
tilldelas de i Sverige befintliga föreningar för bistånd åt vanföra.

Då jag nu går att för egen del yttra mig i den föreliggande frågan,
vill jag till en början erinra, hurusom för närvarande icke finnes någon
allmänt gällande föreskrift om särskild undervisning för sådana olyckliga,
som uti ifrågavarande framställning afses. I gällande fattigvårdsförordning
stadgas att, då någon i följd af vanförhet eller lyte är oförmögen att
genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras
och han saknar egna medel samt underhåll och vård af annan,
nödtorftig fattigvård skall honom lemnas. Men hvarken fattigvårdssamhälle
eller annan kan åläggas att bereda dylik person tillfälle att få lära
ett yrke, genom hvilket han kan sjelf förtjena sitt uppehälle eller åtminstone
efter måttet af krafter och begåfning dertill bidraga.

Det ligger dock i statens intresse, att så många som möjligt af dess
medborgare fostras att blifva nyttiga samhällsmedlemmar; och det torde
i allt fall tillhöra en kristen stats uppgifter att bidraga dertill att de i
kroppsligt eller andligt afseende icke normalt utvecklades olyckliga belägenhet
mildras så mycket, som omständigheterna kunna medgifva. Derför
har staten icke inskränkt sig allenast till främjande af den allmänna
folkundervisningen, utan i vårt land utgifvas äfven årligen af statsmedel
stora summor till läroanstalter för döfstumma, blinda och sinnesslöa, åt
Indika såmedelst bibringas såväl boklig undervisning som undervisning i
kroppsligt arbete. Särskildt i de läroanstalter, som äro anordnade för
abnorma barn, intager slöjdundervisningen ett framstående rum. Rättvisa
och billighet kräfva, att staten bidrager till anskaffande af sådan undervisning
äfven åt vanföra och lytta.

Staten torde dock icke, åtminstone ej för närvarande, direkt böra
vidtaga anordningar, hvarigenom vare sig obemedlade vanföra och lytta
eller bemedlade sådana kunna erhålla den ''undervisning, hvårom här är
fråga. Den enskilda välgörenheten har tagit kraftigt om hand den verksamhet,
som är erforderlig för att gifva de vanföra och lytta sådan utbildning,
att äfven de må kunna egna sig åt gagneliga sysselsättningar,
och det torde, åtminstone tills vidare, böra så fortfara. Men staten synes
mig böra understödja de enskilda personer och föreningar, som gjort till

Åttonde hnfvudtiteln.

365

sin uppgift att sätta sådana olyckliga i stånd att genom nyttigt arbete
fylla sin tid och, i fall af behof, förtjena hvad till lifvets nödtorft hör.

I hvilken utsträckning detta statens understöd lämpligast bör gifvas,
kan vara tveksamt. Då emellertid erfarenheten rörande de vanföras och
lyttas undervisning är jemförelsevis ringa, torde tiden ännu ej vara inne
att bevilja anslag af statsmedel att i allmänhet utgå till skolor för vanföra
och lyfta, såväl de redan befintliga som dem, hvilka framdeles kunna
varda inrättade, och att för sådant ändamål utfärda en allmän författning
om dylikt anslag, utan torde för närvarande statsunderstöd böra beredas
endast åt de läroanstalter af ifrågavarande slag, för hvilkas uppehållande
bidrag nu blifvit begärdt och hvilka, på grund af de utaf mig lemnade
redogörelser för dessa skolor, samtliga synas mig förtjenta att uppmuntras.
Härvid torde jag böra anmärka, att arbetsskolan i Karlskrona för vanföra
och lyfta, hvilken för närvarande synes, på grund af nämnda under år
1898 fattade beslut, vara instäld, dock åter torde komma i gång, derest
gynsamma förhållanden derför inträda; hvadan hinder ej bör möta att
tilldela jemväl denna skola bidrag, att utgå sedan hon återtagit sin verksamhet.

Ett sådant bidrag, som jag nu omnämnt, synes icke för närvarande
böra uppföras å ordinarie stat. Den sak, hvarom fråga är, befinner sig
nemligen ännu i outveckladt skick, och man saknar tillräcklig erfarenhet
och sakkunskap för bestämmande, med större säkerhet, af lämpliga grunder
för beräkningen af statsanslaget och vilkor för detsammas åtnjutande.
Det anslagsbelopp, som kan finnas vara erforderligt, torde derför, åtminstone
tills vidare, böla uppföras allenast på extra stat.

För närvarande synes utdelandet af statsunderstöd lämpligen böra
ske sålunda, att hvarje af de sökande föreningarna erhåller ett visst belopp
för hvar och en person, som undervisas vid föreningens skola,, samt
likaledes ett visst belopp för hvar och en person, som jemte undervisning
erhåller på föreningens bekostnad bostad eller föda eller bada dessa förmåner.
Genom eu sådan fördelningsgrund beredes de särskilda föreningarna
full rättvisa, då hvarje skola blir tillgodosedd i man af dess storlek
och omfattning, på samma gång som härigenom vinnes enkelhet och reda
i afseende å statsbidragets beräknande.

Beträffande åter det belopp, som bör beräknas för hvarje af nämnda
personer, vill jag erinra derom att i fråga om döfstumina och sinnesslöa
statsbidrag utgår med 2.''>0 kronor, för år räknadt, för hvarje barn, som
åtnjuter undervisning och underhåll inom åt landsting anordnad skola,
och med 125 kronor om året för hvarje barn, som i skolan erhåller

366 Åttonde hufvudtiteln.

endast undervisning, samt att, när fråga är om enskilda skolor, statsbidraget
utgår i förra fallet med 100 kronor och i senare fallet med 50
kronor årligen. Hvad sålunda gäller för nämnda enskilda skolor, synes
mig kunna tillämpas i nu förevarande fall, så mycket hellre som åtminstone
vissa af elever na uti ifrågavarande läroanstalter åtnjuta, jemte undervisning,
äfven andra förmåner, såsom middagsspisning, hostad och stundom
fullt underhåll på vederbörande förenings bekostnad. Bidrag af statsmedel
skulle sålunda kunna utgå med 50 kronor, för år räknadt, för
hvarje vanför eller lytt person, som uti någon af ifrågavarande läroanstalter
erhölle undervisning, samt derutöfver för hvarje person, åt hvilken
af vederbörande förening anskaffades någon eller några af förenämnda
förmåner, ett deremot afpassadt belopp, dock ej öfverstigande 50 kronor
årligen. Då statsbidragets hufvudsakliga ändamål skall vara att underlätta
ifrågavarande föreningars uppgift att lära vanföra och lytta att
utföra för dem lämpliga kroppsliga arbeten, på det de må kunna på
gagneligt sätt använda sin tid, torde vid beräkning af bidragets storlek
icke medtagas andra personer än dem, som verkligen erhålla undervisning
i en förenings arbetsskola. Sålunda böra icke beräknas sådana personer,
som på föreningens bekostnad åtnjuta endast läkarevård.

Det torde vidare vara lämpligast, att utbetalningen sker halfårsvis
och att anslaget för hvarje halfår beräknas efter antalet af lärjungar, som
under halfåret åtnjutit undervisning under minst tre månader. Med
afseende nemligen derå att antalet elever under loppet af ett år vexlar
ganska mycket, synes en rättvisare fördelning af statsbidraget kunna ske,
om detsamma utdelas halfårsvis i stället för t. ex. hvarje helt år. Vilkor
åter i fråga om minimitid af undervisning torde vara nödvändigt för att
förekomma missbruk.

Ytterligare vill jag anmärka, att, derest bidrag af statsmedel komma
att lemnas till ifrågavarande läroanstalter, staten torde böra tillerkännas
rätt att öfvervaka, att bidragen medföra det gagn, hvilket de äro afsedda
att bereda. Detta synes mig lämpligast kunna ske derigenom att bestämmelse
meddelas om rätt för statsmyndigheterna att anställa inspektioner
öfver de särskilda anstalterna, när sådant anses af behofvet påkalladt,
samt om skyldighet för anstalternas styrelser att till ecklesiastikdepartementet
insända årsredogörelser för anstalternas verksamhet.

Vid beräkning af storleken af det anslag, som är erforderligt för utdelande
af statsbidrag i enlighet med de af mig nu nämnda grunder, vill
jag utgå från det antal elever, som enligt årsredogörelserna för ifrågavarande
läroanstalters verksamhet under år 1898 åtnjöto undervisning i

Åttonde hti fru d titeln.

307

anstalterna. Nämnda år undervisades uti anstalten i Göteborg omkring
30, i Helsingborg 31 och i Stockholm 41, eller tillhopa omkring 101
elever. Beräknar man statsbidrag för en hvar af dessa elever till 75
kronor årligen, skulle det erforderliga statsanslaget uppgå till 7,575 kronor.
Men då antagligt är att, om statsbidrag till anstalternas uppehållande beviljas,
elevantalet vid nyssnämnda tre anstalter kommer att hastigt, tillväxa
och att jemväl anstalten i Karlskrona återupptager sin verksamhet, samt
då anställande af erforderliga inspektioner äfven medför åtskilliga kostnader,
synes mig statsanslagets belopp böra bestämmas till 10,000 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år
1901 anvisa ett belopp af 10,000 kronor att användas dels i öfverensstämmelse
med nyss angifna grunder till understöd åt de i Göteborg,
Karlskrona, Helsingborg och Stockholm af föreningarna för bistånd åt
vanföra inrättade undervisningsanstalter för vanföra och lyfta, dels ock
för bekostande af dessa anstalters inspektion.

Hospitalsvården.

Till understöd åt Jerf so sjukhus för spetelske hafva, med vilkor af [104.]
bidrag från Gefleborgs län, från och med år 1864 utgått årliga stats-^er/«ö sjukhus
anslag, hvilka, ursprungligen utgörande 3,000 kronor, sedermera höjts förfoT ,ijetelskeåren
1873—1875 till 4,000 kronor, för åren 1876—1888 till 7,500 kronor
samt för åren 1889—1899 till 14,000 kronor. Dessutom hafva vid ett par
tillfällen af Riksdagen lemnats anslag till fullbordande och utvidgning
af sjukhuset in. in. Under största delen af sjukhusets tillvaro har årsbidraget
från Gefleborgs län utgjort 4,000 kronor.

Sedan Riksdagen, med bifall till derom af Eders Kong!. Maj:t gjord
framställning, utan vilkor beviljat på extra stat för år 1900 ett anslag af

18,000 kronor till sjukhusets underhåll och medicinalstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 4 sistlidne oktober anmält, att sjukhuset är i behof
af enahanda understöd under år 1901, får jag, i enlighet med hvad medicinalstyrelsen
i nämnda skrifvelse hemstält, i underdånighet tillstyrka, det Eders
Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för år
1901 bevilja ett. anslag af 18,000 kronor till underhåll af Jerfsö sjukhus
för spetelske.

368

Åttonde hufvudtiteln.

[105.] Uti underdånig skrifvelse den 27 september 1899 bär medicinalstyutvidgning
a/reisen gjort framställning om anslag till inköp för Nyköpings hospital af
^hospital* stadens invid hospitalet belägna fattighus med tillhörande tomt. Af handlingarna
i detta ärende inhemtas, hurusom direktionen för nämnda hospital
efter underhandling med stadens myndigheter om inköp af ifrågavarande
fastighet och efter erhållet anbud jemte värderingsinstrument, hvarigenom
staden förklarat sig villig att till Eders Kongl. Maj:t och kronan försälja
samma fastighet för en kontant köpeskilling af tjugutusen kronor med
tillträdesrätt den 1 oktober 11100 och med skyldighet för köparen att ensam
vidkännas de med lagfart af köpet förenade kostnader, hos medicinalstyrelsen
hemstält, att styrelsen måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för förvärfvande af berörda fastighet. Till stöd för sin hemställan hade
direktionen anfört: att en utvidgning af hospitalsområdet vid flere tillfällen
framhållits såsom önskvärd; att denna utvidgning kunde erhållas
genom inköp af nämnda fastighet, genom hvilket förvärf hospitalet jemväl
skulle undgå att på samma plats erhålla det störande grannskapet af en
fabrik, som helt visst eljest skulle komma att der anläggas; att hospitalsområdet
genom förvärfvande af fattighustomten skulle få en, så att säga,
naturlig afrundning eller begränsning dels mot den förbiflytande ån, dels
mot den gata, som nu begränsade sistnämnda tomts södra sida; samt att
i fattighusbyggnaden skulle kunna inredas rum för patienter, hvarigenom
det stora behofvet af flere platser för sinnessjuka i någon man kunde
tillgodoses.

I sin förutnämnda skrifvelse anförde medicinalstyrelsen: Nyköpings
fattighus läge ungefär 3 meter från den del af hospitalets område, der en
promenadgård för sinnessjuka vore förlagd, och fattighusets tomt gränsade
pa en lång sträcka intill hospitalsområdet. Häraf hade många olägenheter
uppstått. Då nu fattighuset med tillhörande tomt kunde för måttligt
pris förvärfvas, syntes detta gynsamma tillfälle icke böra försummas.
Genom det ifrågasatta förvärfvet skulle hospitalet undgå olägenheterna
af fattighusets eller en eventuel fabriksanläggnings omedelbara närhet och
hospitalsområdet erhålla en väl behöflig utvidgning samt blifva bättre
fredadt, än som för närvarande vore förhållandet, hvarvid medicinalstyrelsen
ville framhålla, att den gata, som efter inköp af fattighustomten skulle
utgöra en del af den nya gränsen för hospitalsområdet, vore högst obetydligt
trafikerad. Dertill komme, att sjelfva fattighusbyggnaden vore användbar
för hospitalets behof. Vid den besigtning, som medicinalstyrelsens i
bygg nåd särenden biträdande arkitekt utfört, hade nemligen denna byggnad
befunnits vara ett stenhus i fullgodt skick och kunna för en kostnad af

18,000 kronor omändras, så att 33 sinnessjuka erhöllo plats derstädes.

Åttonde hufvudtitelii.

369

Störande sinnessjuka kunde vill ej vårdas i denna byggnad, på grund af
närheten till en gata, och det kunde ej heller ifrågasättas att der bereda
plats för män, emedan hospitalets jordområde ej vore så stort, att flere
män än de, som för närvarande vårdades å hospitalet, kunde der sysselsättas
med jordbruksarbete. Till en afdelning för lugna eller slöa och bräckliga
sinnessjuka qvinno!1 lämpade sig emellertid fattighusbyggnaden mycket väl,
och lokalerna kunde anordnas på sätt en styrelsens skrifvelse bifogad skiss
utvisade. De arbetsföra qvinnorna skulle sysselsättas i trädgård, kök och
tvätt eller med qvinlig slöjd i arbetssalen; för de slöa och bräckliga skulle
särskild afdelning med sofplats i större gemensamt rum eller i enkelrum
inredas; dag-, mat- och badrum skulle äfven anordnas, allt utan synnerlig
förändring af byggnaden. På den gafvel af byggnaden, som vore vänd
mot gatan, skulle fönstren till patientrummen åt gatan igenmuras, hvarvid
det äfven borde framhållas, att endast ett hörn af byggnaden gränsade
omedelbart till gatan. För erhållande af lämpliga klosetter skulle ett litet
utsprång på södra gafveln tillbyggas. Utrymmet vore beräknadt till ungefär
5 qvaclratmeter för hvarje patient i de gemensamma sofruminen och
till omkring 10 qvadratmeter i enkelrummen, hvilket utrymme motsvarade
det, som i allmänhet hitintills lemnats för sinnessjuka å statens anstalter.
Då kostnaden för fastigheten skulle uppgå till 20,000 kronor och byggnadsändringarna
skulle betinga eu kostnad af 18,000 kronor, skulle genom
det ifrågasatta köpet erhållas plats för 33 sinnessjuka qvinnor för ett pris
af mindre än 1,200 kronor för hvarje plats, hvilket måste anses såsom
ett mycket billigt pris, som närmast öfverensstämde med det, hvartill
hvarje plats uppgått efter ombyggnaden af det gamla sockerbruket i Vadstena
till en vårdanstalt för sinnessjuka män. Dertill komme förutnämnda
förmåner, som skulle tillfalla hospitalet genom detta köp.

På grund af det anförda hemstälde medicinalstyrelsen, att Eders Kongl.
Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition derom, att för inköp af Nyköpings
stads invid dervarande hospital belägna fattighus med tillhörande
tomt måtte beviljas ett anslag af 20,000 kronor.

Kammarkollegium, hvars yttrande häröfver infordrats, har i underdånig
skrifvelse den 17 oktober 1890 förklarat sig icke hafva något att
erinra dervid, att ifrågakomna fastighet, hvilken vore belägen inom den
faststälda stadsplanen och enligt 1898 års taxeringslängd öfver bevillningsfri
egendom fått sig påfördt ett taxeringsvärde af sainmanlagdt 21,100 kronor,
förvärfvades med full eganderätt och mot den fordrade köpeskillingen

20,000 kronor, hvilken syntes vara till skäligt belopp beräknad.

Bill. till lliksd. Vrot. 1UOO. 1 Sand. 1 Afd. 47

370 Åttonde bufvudtiteln.

Sedan öfverintendentseinbetet erhållit befallning att, efter granskning af
de till detta ärende hörande ritnings- och kostnadsförslag afgifva utlåtande,
huruvida något kunde vara att vid berörda förslag erinra, har embetet i
underdånig skrifvelse den 21 november 1899 allenast anmärkt, att, enär å
planritningen öfver våningen en trappa upp funnes angifven en stenvägg,
gående tvärs öfver de i bottenvåningen belägna så kallade dagrummet och
arbetssalen, utan att nödig bäring för densamma vore antydd, sådan gifvetvis
vore af nöden, hvadan embetet låtit å ritningen i fråga med prickade
linier utmärka läget för de för sagda ändamål erforderliga jernbjelkar; att, då
emellertid i de företedda kostnadsberäkningarna ett så relativt högt belopp
som 300 kronor vore upptaget för »ankarjern och grofsmide , för denna
summa torde kunna anskaffas jemväl de, enligt hvad nyss förmälts, af
embetet såsom nödiga ansedda jernbjelkarne; att, som, efter hvad embetet
varit i tillfälle att under hand inhemta, byggnaden i fråga vore ämnad
att förses med centraluppvärmning, men något omkostnadsbelopp härför
icke återfunnes i det uppgjorda kostnadsförslaget, likasom eu dylik anordning
icke heller funnes å ritningarna utvisad, till sagda förslags slutsumma
syntes böra läggas ett belopp af minst 3,000 kronor; samt att eu i oftanämnda
kostnadsberäkningar uppförd post å 453 kronor 75 öre för oförutsedda
utgifter, som, med hänsyn till ifrågavarande arbetens egenskap
att utgöra förändringsarbeten inom en äldre byggnad, måste anses väsentligt
för låg, syntes böra höjas till 1,200 kronor.

Sedan Eders Kong! Maj:t genom nådig remiss lemnat medicinalstyrelsen
tillfälle att inkomma med underdånigt utlåtande i anledning af hvad
öfverintendentsembetet sålunda anmärkt, har medicinalstyrelsen i skrifvelse
den 4 december 1899 anfört, att medicinalstyrelsen med sin ifrågavarande
framställning allenast afsett att föreslå förvärfvandet för statens
räkning af förberörda område med derå befintliga byggnader. Den skiss
till förändrad inredning af nuvarande fattighusbyggnaden, hvilken styrelsen
låtit sin i byggnadsärenden biträdande arkitekt uppgöra, hade haft till
ändamål hufvudsakligen att ådagalägga, hurusom dylik ominredning vore
utförbar för rimlig kostnad, en omständighet, som styrelsen ansåge vara
ett kraftigt skäl för det föreslagna förvärfvet. Först sedan Eders Kong!
Maj:t och Riksdagen inedgifvit inköpet, hade styrelsen ämnat ingå med
en af fullständiga ritningar och kostnadsförslag åtföljd underdånig framställning
att af förslagsanslaget till hospitals underhåll få disponera nödiga
medel till byggnadernas förändrade inredning. Den handlingarna nu åtföljande
kostnadsberäkningen afsåge allenast de egentliga för förändringen
erforderliga byggnadsarbetena. Till dessa komme dels, såsom öfverinten -

Åttonde hufrndtiteln.

371

dentsembetet erinrat, upp värmn i ngsan ordningar, dels äfven diverse ledningar
för vatten och aflopp samt belysningsanläggning. Hvad anginge kostnaderna
för uppvärmningen, ansåge medicinalstyrelsen i likhet med öfverintendentsembetet
dessa kostnader komma att uppgå till minst 3,000 kronor.
Ledningarna för vatten in. in. syntes kunna åstadkommas för mindre än

1,000 kronor. Äfven om den af öfverintendentsembetet påyrkade höjningen
i den för oförutsedda utgifter beräknade summan iakttoges, borde således
hela kostnaden för fattighusets omändring anslås till i rundt tal 23,000
kronor. Med anledning häraf borde äfven den i medicinalstyrelsens underdåniga
skrifvelse den 27 september 1899 intagna beräkning angående kostnaden
för hvarje hospitalsplats, som kunde erhållas genom fattighusets
inköp och förändring, rättas till omkring 1,300 kronor i stället för mindre
än 1,200 kronor».

Den sålunda påkallade förändringen hade emellertid icke i någon
mån kunnat ändra medicinalstyrelsens uppfattning om önskvärdheten af
det i styrelsens nyssberörda skrifvelse föreslagna köpet.

Enligt ett den 12 december 1899 af borgmästaren i Nyköping utfärdadt
gravationsbevis är omförmälda, Nyköpings stad tillhöriga, fastighet,
som betecknats med ruis 76 V8 och 83 Ä inom stadens tredje qvarter, icke
besvärad af någon som helst inteckning.

Genom inköp för Nyköpings hospitals räkning, på sätt nu blifvit
ifrågasatt, af det invid hospitalet belägna fattighus med tillhörande'' tomt
och derå befintliga byggnaders omändring för hospitalets behof skulle för
en måttlig kostnad kunna vinnas eu afsevärd minskning i den fortfarande
allmänt öfverklagade bristen på platser för sinnessjukes vård. Enär de af
myndigheterna i sådant afseende föreslagna åtgärder synas mig ändamålsenliga,
tvekar jag icke att hemställa om aflåtande af nådig proposition
till Riksdagen i berörda syfte. Då emellertid här är fråga om en icke
obetydlig utvidgning af Nyköpings hospital, torde enligt de åsigter, som
förut gjort sig gällande i liknande fall, af Riksdagen böra begäras de
medel, som erfordras icke blott till inköp af fastigheten, 20,000 kronor,
utan äfven till utförande af de för den tilltänkta förändringen behöfliga
egentliga byggnadsarbetena, hvilka senare torde kunna beräknas medföra
en kostnad af 21,750 kronor. Den summa, som derutöfver åtgår till den
omändrade byggnadens utrustning för sitt nya ändamål, lärer kunna,
såsom i dylika fall varit vanligt, af Eders Kongl. Magt anvisas från förslagsanslaget
till hospitals underhåll. På grund häraf tillstyrker jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra
stat för år 1901 bevilja ett anslag af 41,750 kronor dels till inköp för

372

Åttonde hnfvudtiteln.

Nyköpings hospitals räkning af det invid hospitalet belägna, Nyköpings
stad tillhöriga fattighus med tillhörande tomt, dels ock till utförande
af de för fattighusets omändring till anstalt för sinnessjukas vård erforderliga
byggnadsarbeten.

[106.] Eders Kong]. Maj:t har i särskild nådig proposition den 22 december
Asyl å Äe««td.l899 föreslagit Riksdagen, bland annat, att dels till uppförande af de för
en å utarrenderade förra landshöfding eko stället Restad i Naglums socken
af Elfsborgs län förlagd asyl för sinnessjuke erforderliga byggnader samt
anläggning af spårväg och vattenledning till asylen in. in., dels ock till
ersättning åt egendomens nuvarande arrendator för det han före arrendetidens
utgång frånträder arrendet bevilja ett anslag af 2,613,700 kronor
och deraf på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 378,700 kronor.

Härom har jag ansett mig nu böra erinra, på det att nämnda anslagsbelopp
må inflyta i statsverkspropositionen.

Diverse anslag.

[107.] I likhet med hvad under åtskilliga år skett och af samma skäl, som
Svensk* då förekommit, torde Eders Kongl. Maj it föreslå Riksdagen att jemväl för
{iTillkapai &r 1901 på extra stat anvisa ett belopp af 2,000 kronor till svenska fornskriftsällskapet.

[108.] Under flere föregående år har Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts framReitgiensvård
ställning beviljat på extra stat anslag af 10,000 kronor till beredande af
otm ™™keJjfrelwonsvård åt svenske sjömän i utländska hamnar samt åt andra derutiandska
städes sig uppehållande landsmän. Detta anslag har, enligt Eders Kongl.
hamnar. ]yiajjts beslut den 14 juli 1899, för år 1900, i likhet med hvad derförut
egt rum, fördelats på tre för nyssnämnda ändamål nu anstälde svenske
prestman i Kiel, West-Hartlepool och Dunkerque med 3,500 kronor till
den förste, 4,500 kronor till den andre och 2,000 kronor till den tredje,
hvilken tillika innehar pastorsbefattningen vid svenska församlingen i Paris.

Det sålunda hittills anvisade belopp erfordras fortfarande; och behof
har jemväl gjort sig gällande att få anslagsbeloppet ökadt.

Uti en den 5 oktober 1898 aflåten skrifvelse har nemligen samma års
kyrkomöte i underdånighet anhållit hos Eders Kongl. Maj:t om nådig proposition
till Riksdagen om anslag af allmänna medel till religion svärd åt

Åttonde hufvudtiteln. 373

svenske sjöman samt andra utvandrade och passerande landsmän i Köpenhamn.

I berörda skrifvelse anföres till en början, under hänvisning till
den i ämnet vid mötet väckta motion, hurusom den protestantiska kyrkan
alltid låtit sig angeläget vara att lemna kyrklig själavård åt utvandrade
eller utrikes bosatta landsmän, att de svenska statsmagterna under senare
tider erkänt behofvet af religionsvård åt svenske sjömän i utländska hamnar,
för hvilket ändamål nyssnämnda årliga anslag anvisats, samt att.
enligt vederbörliga embetsberättelser, de i detta syfte anståide prestmännens
arbete flitigt tagits i anspråk. Vidare framhålles, att Köpenhamn enligt
sista tillgängliga folkräkningsuppgifter inom sitt område hade icke mindre
än 15,553 i Sverige födda invånare, deraf 5,414 män och 10,139 qvinno!’,
sålunda ett större antal menniskor än åtskilliga medelstora svenska provinsstäder,
att af dess utländska skeppsfart ungefär en tredjedel vore
svensk och att under år 1896 der förekommit 8,720 expeditioner af inoch
utgående fartyg, hemmahörande i Sverige och med hufvudsakligen
svensk besättning. Derjemte vore att beakta, att en stor mängd
svenskt sjöfolk begåfve sig till Köpenhamn för att der söka anställning,
samt att en ännu betydligare skara af arbets- och tjenstsökande från vårt
land, utan att blifva inregistrerade i Köpenhamns folkm ängdssiftra, likväl
der uppehölle sig under kortare eller längre tider. Mot den invändning,
som syntes kunna göras derom, att den danska kyrkan vore evangeliskluthersk
likasom vår och att danska språket vore lätt att inhemta för våra
landsmän samt att dessa sålunda i själavårdshänseende skulle vara föga
annorlunda stälda än i sitt hemland, ansåges med fullt fog kunna erinras
om den betydande magt, som tillkomma det traditionela, det invanda på
dessa här afsedda områden, och att följden deraf ofta blefve den, att, då
den kyrkliga undervisningen och uppbyggeisen icke bjödes eu menniska
i de nationel och kända formerna, de blefve helt och hållet försummade.
Härtill komme, att presterskapet i Köpenhamn, likasom i alla större städer,
vore så öfverhopadt af arbete, att det oaktadt det mest lofvärda nit icke
kunde räcka till för en missionerande verksamhet bland i staden mera
tillfälligt vistande utländingar. För att i någon mån afhjelpa den kyrkliga
och sedliga nöden bland våra landsmän i Köpenhamn, syntes det vara
i ~hög grad önskligt, att derstädes anstå kies en svensk prestman, hvilken
lämpligen borde förses med manligt eller qvinligt biträde i det omfattande
diakoniarbetet inom sitt verksamhetsområde. Häraf borde ingalunda behöfva
följa, att i Köpenhamn skulle byggas någon svensk kyrka eller stiftas
någon svensk församling, utan det gälde blott att vidmagthalla och utveckla
det andliga lif, som behöfde modersmålet till sainfärdsmedel. Köpen -

374 Åttonde hnfyudtiteln.

hamns kyrkostyrelse och presterskap skulle säkerligen ställa sig mycket
välvilliga och tillmötesgående mot eu sådan anordning. Redan nu hade
helt frivilligt och med egna uppoffringar flere prestman från Lunds stift
uti Köpenhamn hållit svensk gudstjenst, men deras arbete kunde naturligtvis
icke vara tillräckligt, och i hvarje fall hölle deras embeten dem i
regel bundna på annan ort.

Sedan med anledning af kyrkomötets förberörda skrifvelse samtliga
domkapitel, Stockholms stads konsistorium, hoikonsistorium och svenska
kyrkans missionsstyrelse affordrats underdåniga yttranden, hafva dessa myndigheter
enhälligt tillstyrkt bifall till kyrkomötets framställning, dervid
särskilt domkapitlet i Upsala och missionsstyrelsen framhållit, att. det
årliga anslaget för berörda ändamål icke borde sättas lägre än till 5,000
kronor, hvarjemte missionsstyrelsen för sin del betonat, att de till styrelsen
årligen inflytande medel fullkomligt toges i anspråk för missionsverksamhet
i andra städer än Köpenhamn.

Det föreliggande förslaget om beredande af religionsvård för den stora
mängd^ icke blott sjöfarande, utan ock arbets- och tjenstsökande svenska
undersåtar, som uppehålla sig i Köpenhamn, synes vara i hög grad behjertansvärdt.
Den erfarenhet, som vunnits vid behandlingen af internationela
fattig vårdsärenden i afseende å den nöd och de olyckor, hvari
många, särskildt qvinligt arbets- och tjenstsökande svenskar råkat i Danmark,
gör, att hvarje åtgärd, som i någon mån kan bidraga till förekommande
eller lindrande af detta onda — och en sådan åtgärd synes mig
den föreslagna vara — måste anses önskvärd.

Af de medel, som genom kollektör och andra frivilliga bidrag ingå
till svenska kyrkans missionsstyrelse, kan, såsom ock af styrelsen 1 dess
nyssberörda utlåtande framhålles, ej lemnas något bidrag, enär styrelsens
medel till fullo tagas i anspråk för dess öfriga verksamhet.

Under sådana förhållanden tvekar jag icke att föreslå påkallande af
Riksdagens medverkan för nu angifna ändamål; och då detta ändamål i det
närmaste ansluter sig till det, som förutnämnda af Riksdagen hittills beviljade
extra anslag afser att fylla, tillåter jag mig hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för beredande af religionsvård
åt svenske sjömän i utländska hamnar samt åt andra derstädes sig uppehållande
landsmän, å extra stat för år 1901 bevilja ett belopp af 15,000
kronor.

Åttonde luifvudtiteln.

375

Sedan 1898 års Riksdag, med bifall till Eders Kong!. Maj:ts derom [109.]
gjorda framställning, på extra stat beviljat till anställande af tve kontrakts- Åtgärder för
adjunkter inom Södra lappmarkens kontrakt samt de delar af Vesterbottens™ /gZt“tård
andra och tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken, 18,000 kronor, deraf inom Hems 6.

000 kronor att utgå under år 1899, och till resekostnadsersättning åt dessala^uailndt
kontraktsadjunkter 2,250 kronor, deraf 750 kronor att utgå under sist-/<5™am/ms«r.
nämnda år, samt 1899 års Riksdag anvisat för år 1900 af anslaget till
kontraktsadjunkterna 6,000 kronor och af anslaget till resekostnadsersättning
åt dessa 750 kronor, får jag, med erinran derom att Eders Kongl.

Maj:t den 2 september 1898 och den 19 maj 1899 meddelat närmare bestämmelser
rörande anslagens användande, i underdånighet hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för år 1901 anvisa återstoden
af de beviljade anslagen, nemligen af anslaget till kontraktsadjunkterna
6,000 kronor och af anslaget till resekostnadsersättning åt dessa
750 kronor.

Sedan 1899 års Riksdag, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom [110.]
gjorda framställning, på extra stat beviljat dels till anställande af två Åtgärder för
kontraktsadjunkter inom Vesterbottens fjerde kontrakt 12,000 kronor, deraf‘"t/g^nTård

4.000 kronor att utgå under år 1900, dels till resekostnadsersättning åt inom //«•«<>-dessa kontraktsadjunkter 1,500 kronor, deraf 500 kronor att utgå under

år 1900, dels ock till två stipendier för utbildande vid universitet ai församlingar.
prester, förtrogna med finska språket, 4,500 kronor, deraf 1,500 kronor
att utgå under år 1900, får jag, med erinran derom att Eders
Kongl. Maj:t den 19 maj 1899 meddelat närmare bestämmelser rörande
anslagens användande, i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att af de sålunda beviljade beloppen anvisa för
år 1901: af anslaget till kontraktsadjunkterna 4,000 kronor, af anslaget
till resekostnadsersättning åt dessa 500 kronor samt af anslaget till stipendiers
inrättande 1,500 kronor.

Uti underdånig skrifvelse den 5 oktober 1898 har senast församlade [111.]
allmänna kyrkomöte anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riks-Sy^ven^e»’
dagen göra proposition om anslag af allmänna medel till ett passande*” e‘tmän''
belopp att delas i flere, större och mindre, resestipendier, afsedda för utrikes
studier af företrädesvis yngre prestmän, som redan inträd t i svenska
kyrkans tjenst. Till stöd för den framställning inom kyrkomötet, som
föranledt dess nämnda skrifvelse, hade anförts: att betydelsen af den personliga
samfärdseln erkändes inom alla yrken och stånd icke minst derigenom,
att man sökte bereda de olika yrkenas idkare, särskildt under

376

Åttonde lmfviidtiteln.

deras ungdoms- och utbildningstid, ökade tillfällen att besöka främmande
länder för att der studera sin vetenskap, sin konst, sin samhällsuppgifts
odling och vilkor; att det egentligen vore endast ett stånd, det presterliga,
som blifvit lottlöst i dessa samfundets framsteg, ehuru man måste erkänna,
att utländska studieresor vore lika behöfliga och nyttiga för de blifvande
själasörjarne som för några andra af samfundets medlemmar; att, om
också våra svenska prester utom vårt lands gränser icke funne samma
betingelser i bekännelse och k3rrkoförhållanden, som de vore vana att
lefva under här hemma, detta ingalunda minskade den nytta, de kunde
hemta af här antydda utrikes studier; samt att man minst af allt kunde
fordra eller vänta sådana resor pa egen bekostnad af kyrkans yngre
presterskap, då, såsom bekant, dess aflöning icke vore sådan, att den medgåfve
en dylik uppoffring; och har kyrkomötet för sin del i sin nämnda
skrifvelse uttalat, att nyttan af utrikes studier jemväl för prestrnannen
syntes icke kunna bestridas, i synnerhet om dessa studier bedrefves först
efter afslutad akademisk kurs i hemlandet, då det kunde antagas, att stipendiaten
vunnit erforderlig stadga i omdömet och en viss kritisk förmåga.

Öfver denna framställning hafva underdåniga utlåtanden inhemtats
från domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium,
dervid bifall till framställningen tillstyrkts af samtliga dessa myndigheter
med undantag af domkapitlet i Vexiö, som, ehuru domkapitlet voi''e långt
ifrån att underskatta betydelsen af studieresor, företagna i främmande länder,
då domkapitlet fast hellre ansåge sådana ega en i hög grad både väckande
och fostrande betydelse, dock icke ansett sig böra till ifrågavarande framställning
tillstyrka bifall, så länge ännu större och vigtigare intressen för
den svenska kyrkan och dess presterskap framstode med anslagskraf, som
endast i begränsad mån kunde vänta att blifva tillgodosedda.

Beträffande de ifrågasatta stipendiernas antal, storlek och fördelning
hafva särskilda förslag afgifvits af domkapitlen i Upsala, Strengnäs, Vesterås,
Hernösand och Visby.

Domkapitlet i Upsala har föreslagit stipendiernas antal till tre att,
med belopp af 1,500 kronor för hvartdera, årligen utgå för utrikes studier
af yngre prestman inom svenska kyrkan under en tid af sex månader
enligt uppgifven plan och med skyldighet att inom lika lång tid efter
återkomsten till fäderneslandet afgifva berättelse om hvad under resan inhemtats
i fråga om derunder gjorda iakttagelser.

Af domkapitlet i Strengnäs har uttalats den önskan, att, derest Riksdagen
beviljade de nödiga medlen, Eders Rongl. Maj:t täcktes utfärda
sådana bestämmelser, att stipendierna blefve i tur och ordning disponerade

Åttonde hufvndtiteln.

377

pa de respektive stiften till utdelande åt företrädesvis yngre prestman, som
inträdt i svenska kyrkans tjenst. Tre af domkapitlets ledamöter hafva
dock härifrån varit af skiljaktig mening och, enär de af domkapitlet önskade
bestämmelserna syntes nämnda ledamöter vara olämpliga och kunna
komma att verka hindrande för det med reseunderstödet afsedda syftet,
ansett det böra åt Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas att, utan föreskrift af
inskränkning för hvarje gång till bestämdt stift, tilldela de mest förtjente
presterliga sökandena af Riksdagen eventuelt beviljade reseanslag.

Domkapitlet i Vesterås har anfört, att, då det väl icke kunde vara att
vänta, att ett större antal stipendier skulle beviljas, domkapitlet ansåge
lämpligt, att antalet af sådana stipendier bestämdes till åtta, hvaraf fyra
större och fyra mindre; att i afseende på stipendiernas storlek ändamålsenligt
syntes vara att fastställa ett belopp af 1,000 kronor för de större
stipendierna, hvilka borde vara beräknade för utrikes vistelse under fyra
månader, och 750 kronor för de mindre, beräknade för utrikes vistelse
under tre månader; samt att sålunda till ifrågavarande resestipendier erfordrades
ett årligt anslag af 7,000 kronor.

Domkapitlet i Hernösand har, beträffande stipendiernas antal och
storlek, tänkt sig, att stipendierna borde blifva tretton till antalet, tolf
afsedda för de tolf stiften och ett för Stockholms stad, att de tretton
stipendierna delades i sju större, hvart och ett å 1,000 kronor, och sex
mindre, hvarut och ett å 500 kronor, att innehafvare af ett större stipendium
skulle vara förpligtad till en utrikes studieresa i fyra månader och
innehafvare af mindre stipendium till en dylik resa i två månader samt
att således för ändamålet borde af allmänna medel årligen anslås ett belopp
af 10,000 kronor.

Slutligen har domkapitlet i Visby föreslagit: att stipendiernas antal
måtte bestämmas till tio å 1,000 kronor hvartdera; att stipendierna skulle
fördelas på de olika stiften efter samma proportion, som vid utseende af
ombud vid kyrkomötet tillämpades; att stipendierna skulle af vederbörande
stiftsstyrelse utdelas åt densamma underlydande prestman, som egde derför
nödiga förutsättningar; att stiftsstyrelse, då så befunnes lämpligt, skulle ega
uppskjuta utdelning af stipendierna och reservera för ändamålet anslagna
medel, tills väl qvalificerade sökande sig anmält; samt att stiftsstyrelse
likaledes skulle ega att för hvarje särskildt fall lemna bestämmelse rörande
den längre eller kortare tiden för tillämnad resa, pröfva för densamma
angifvct syfte äfvensom afgöra, på hvilket sätt stipendiat borde åläggas att
styrka, det han af den föreslagna resan dragit vinst i framför allt praktiskt
afseende genom inhemtande af goda erfarenheter vid beröringen med
anderika personer och rigtningar.

Bih. till Uiksä. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 48

378

Åttonde hufyftdtiteln.

Från våra, grannländer har jag låtit infordra upplysningar om huruvida
stipendier för ifrågavarande ändamål derstädes utdelas. Till svar
derå har meddelats, att hvarken i Norge eller Danmark statén anslagit
något belopp till reseunderstöd åt prester, men att deremot i Finland sådant
understöd utgår sedan tretton år tillbaka. Genom en kejserlig kungörelse
den 11 februari 1886 beviljades nemligen, för att bereda en eller flere
prestman af evangelisk-lutherska kyrkan i Finland årligen tillfälle att
genom resor till utlandet fullkomna sina teologiska studier och vinna närmare
kännedom om andra länders kyrkliga förhållanden, till resestipendier
för berörda ändamål af allmänna medel en summa af 4,000 mark om
året; om sättet och vilkoren för stipendiernas utbetalande och åtnjutande
skulle kejserliga senaten för Finland ega förordna. Anslaget fördelas i två
stipendier om 2,000 mark hvardera, beräknade för en utrikes resa under
minst fem månader, och synes numera disponeras i tur och ordning af de
fyra stiften i storfurstendöme! Ansökning om erhållande af stipendium ingifves
till vederbörande domkapitel och skall vara åtföljd af meritförteckning
samt rese- och studieplan, upptagande resans syftemål, den eller de orter,
stipendiaten har för afsigt att besöka, samt den tid, resan kommer att
vara. Stipendiat utses bland de sökande af domkapitlet efter pröfning
såväl af de uppgifna syftemålens inbördes vigt och värde för kyrkan eller
vetenskapen som reseplanens beskaffenhet och sökandens förmåga att utföra
densamma; några särskilda kompetensvilkor äro ej stadgade; företrädesvis
blifva stipendierna utdelade till yngre prestman. Resan skall anträdas
inom viss tid, och efter dess afsilande skall berättelse öfver densamma
afgifvas.

Den sak, som bär är ifrågasatt, synes mig vara särdeles behjertansvärd.
Stora kraf ställas i våra tider på presterskapets utbildning i
såväl teoretiskt som praktiskt hänseende; och otvifvelaktigt är, att sådan
utbildning, som icke vinnes allenast genom studier vid universiteten och
arbete inom den verksamhetskrets, till hvilken presten efter afslutade
universitetsstudier vanligen är hänvisad, i icke ringa mån skulle befrämjas
genom utrikes resor. Särskilt torde rörande de nyare rigtningar, som
flerstädes i utlandet framträdt såväl inom teologiens mera teoretiska delar
som i afseende på församlings- och själavård, en noggrannare och för det
yngre presterskapet, väl behöflig kännedom om dessa rigtningars både
förtjenster och fel icke kunna erhållas utan studier å ort och ställe för
deras framträdande och utveckling. Men till anträdande af utrikes resor
ega högst få af presterna, åtminstone af de yngre bland dem, hvilka frågan
nu egentligen afser, tillfällen; oftast äro de utan enskild förmögenhet, och

Åttonde hufvndtiteln.

379

de löner, de efter erhållna befattningar uppbära, lemna sällan medel
dertill. Vid sådant förhållande är det rimligt, att staten i detta, liksom
den gjort i flere andra dylika fall, träder hjelpande emellan; och jag
finner fördenskull grundade skäl att biträda kyrkomötets ifrågavarande
framställning.

I afseende å det till stipendier erforderliga belopp synes icke vara
lämpligt att nu ifrågasätta ett högre anslag än 5,000 kronor. Beträffande
sättet och vilkoren för stipendiernas utdelande torde jag framdeles få
tillfälle att närmare yttra mig. Dock vill jag här anmärka, att en föreskrift
om att stipendierna skulle i tur och ordning cirkulera mellan
stiften icke synes vara tillrådlig, då en dylik anordning lätt skulle kunna
verka hindrande för det med stipendierna afsedda ändamål, derigenom
att en yngre förtjent prestman blefve utestängd från att komma i fråga
till reseunderstöd på den grund, att understöd nyligen utdelats inom
det stift, han tillhörde. Att öfverlemna stipendiernas utdelande åt stiftsstyrelserna
lärer vid sådant förhållande icke heller kunna ifrågakomma,
utan torde detta böra förbehållas Eders Kongl. Maj:t efter inhemtande af
yttranden från domkapitlen och konsistorierna.

Jag hemställer alltså, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att till resestipendier åt prestman, under de vilkor och bestämmelser
Eders Kongl. Maj:t kan finna godt föreskrifva, anvisa på extra stat
för år 1901 ett belopp af 5,000 kronor.

Med åberopande af föregående riksdagars af Eders Kongl. Maj:t god- [112.]
kända beslut, hvarigenom allt ifrån år 1890 årligen anvisats ett extra Nordiska
anslag af 25,000 kronor till nordiska museet, har museets styrelse anhållit, mu3eeatt
till Riksdagen måtte aflåtas framställning om beviljande jemväl för år
1901 af enahanda anslag; och får jag med anledning häraf i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på
extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 25,000 kronor, att ställas till
styrelsens för nordiska museet förfogande för att enligt dess bestämmande
användas för museet tillhörande ändamål.

Med anledning af en utaf e. o. professorn J. A. Lundell gjord an- [113.]
sökning om fortsatt anslag för den af honom utgifna tidskriften »Nyare Tidskrift för
bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif g anser ,m
jag mig böra hemställa, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen
att, jemväl för nästkommande år ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
ett extra anslag till samma belopp, som för aren 1898, 1899 och 1900

380

Åttonde hufvudtiteln.

[114.]

Ordbok öjvei
Gotlands
folkmål.

[Ilo.]

»Nordiskt
medicinskt
arkiv».

anvisats, eller 3,650 kronor, att på de vilkor, Eders Kong]. Maj:t kan
finna lämpligt bestämma, användas till understöd för utgifvande äfven
under år 1901 af nämnda tidskrift.

Sedan fråga uppstått om åstadkommande af en ordbok öfver gotlandsmålet,
på grundval af bröderna P. A. Säves och Carl Säves i Upsala
universitets bibliotek förvarade samlingar, har Gotlands läns landsting
beslutit att för nämnda ändamål under hvardera af åren 1899—1903 af
landstingsmedel utbetala 300 kronor eller tillhopa 1,500 kronor, dock
under vilkor att i öfrigt nödiga medel för ändamålet blefve genom statsanslag
eller på annat sätt garanterade.

1899 års riksdag har sedermera, för åstadkommande af en utförlig
ordbok öfver Gotlands folkmål, beviljat ett anslag af 5,500 kronor och
deraf på extra stat för år 1900 anvisat 1,100 kronor att utgå på de vilkor,
Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Jemte det Eders Kongl. Maj:t den 30 november 1899 stält det anvisade
beloppet till det större akademiska konsistoriets i Upsala förfogande
för det dermed afsedda ändamålet, har Eders Kongl. Maj:t beträffande
ifrågavarande anslags användande faststält följande vilkor och bestämmelser,
nemligen:

att anslaget må utbetalas mot qvitto af professorn vid universitetet
i Upsala A. Noreen och e. o. professorn derstädes J. A. Lundell med
hälften den 1 februari och andra hälften den 1 september hvarje år anslaget
utgår;

att före slutet af hvarje år skall till ecklesiastikdepartementet afgifvas
summarisk redogörelse för årets arbeten och medlens användning;

samt att af anslaget må i öfverensstämmelse med den plan, som framlagts
för Gotlands läns landsting, högst 3/7 användas för redaktionsarbetet
samt V? reserveras för tryckningskostnaden.

Såsom Riksdagens skrifvelse rörande detta ämne utvisar, har afsetts,
att berörda af Riksdagen beviljade anslag skulle fördelas på en tid af fem
år med en femtedel årligen; och jag får derför nu i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att af det beviljade
anslaget på extra staf för år 1901 anvisa ett belopp af 1,100
kronor.

Sedan Riksdagen, med bifall till derom af Eders Kongl. Maj:t gjorda
framställningar, på extra stat för hvart och ett af åren 1896, 1897, 1898,

Åttonde hnfvudtitebi.

381

1899 och 1900 beviljat ett anslag af 3,000 kronor till understöd för fortsatt
utgifvande af tidskriften »Nordiskt medicinskt arkiv», har nämnda
tidskrifts utgifvare, f. d. professorn Axel Key, i en till Eders Kongl. Maj:t
ingifven skrift, med åberopande att ett dylikt anslag fortfarande vore för
tidskriftens utgifvande behörigt, anhållit, att jemväl för år 1901 ett understöd
af 3,000 kronor måtte för ändamålet beredas. Härtill hafva lärarekollegiet
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet och universitetskanslern
uti infordrade utlåtanden tillstyrkt bifall; och får jag, under
hänvisning till hvad tillförene anförts i fråga om anslag till omförmälda tidskrift,
underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 3,000 kronor
till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften »Nordiskt medicinskt
arkiv».

Hos Eders Kongl. Maj:t har utgifvafen af tidskriften »Acta matlie- [116.]
matica», professorn G. Mittag-Leffler, i underdånighet anhållit om be- Tidskrifter■
redande af statsunderstöd för tidskriftens fortsatta utgifvande, i hvithet
afseende begärts för år 1901 ett anslag af 3,000 kronor eller enahanda
belopp, som för sådant ändamål blifvit af Riksdagen beviljadt för hvart
och ett af åren 1896, 1897, 1898, 1899 och 1900. Sökanden har dervid
erinrat, att af nämnda tidskrift numera utkommit senare hälften af bandet
22, att för att fylla bandet 23 endast återstode nio ark samt att för
bandet 24 redan uppsatts elfva ark.

Efter nådig remiss har vetenskapsakademien med underdånig skrifvelse
den 8 sistlidne november öfverlemnat ett af dess ledamöter professorerna
It. ltubenson och B. Hasselberg på akademiens anmodan i ämnet afgifvet
yttrande, deri de, under framhållande af tidskriftens höga värde, på det
varmaste tillstyrkt bifall till förevarande ansökning. Detta yttrande har
akademien för sin del gillat och antagit såsom uttryck för sina egna
åsigter i ämnet.

Med anledning häraf hemställer jag i underdånighet, det Eders Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för år 1901
anvisa ett belopp af 3,000 kronor till understöd för fortsatt utgifvande
af tidskriften »Acta mathematiea».

För år 1885 stälde Riksdagen till Eders Kong]. Maj:ts förfogande [117.]
under vissa vilkor ett extra anslag af 15,000 kronor, att användas till Föreläsningsunderstöd
åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna föreläsningskurser
för arbetsklassen. År efter är har sedermera anslag för nämnda

382

Åttonde hufvudtiteln.

ändamål af Eders Kongl. Maj:t äskats och af Riksdagen beviljats. För
hvart och ett af åren 1895 och 1896 har anslagsbeloppet bestämts till

25.000 kronor, för år 1897 till 30,000, för år 1898 till 35,000 kronor
och för år 1899 till 45,000. För år 1900 beviljades ett extra anslag af

55.000 kronor att användas till understöd åt sådana anstalter eller föreningar
under följande vilkor:

att understödsbelopp, som utgåfves till hvarje anstalt eller förening,
endast linge afse föreläsningskurser af nämnda slag och icke linge öfverstiga
3,000 kronor, för år räknadt;

att kommuner eller enskilde för anordnande af sådana föreläsningskurser
tillsköte minst lika mycket som staten;

att anstaltens angelägenheter vårdades af en styrelse, som antoge
föreståndare och lärare;

att föreläsningarna ordnades regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser, dock att, hvad
beträffade anstalt, som hade sin verksamhet å landsbygden eller dels i
stad dels å landet, Eders Kongl. Maj:t egde att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunde påkalla;

att anstalten förfogade öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel
;

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blefve förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skulle vara skyldig att underkasta sig
de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Eders Kong]. Maj:t pröfvades
nödiga och lämpliga.

Ansökningar om understöd från berörda, för år 1900 anvisade, anslag
å 55,000 kronor hafva inkommit från 100 säi’skilda anstalter eller föreningar,
deribland 27, hvilka icke förut åtnjutit understöd för ifrågavarande
ändamål. De af alla dessa anstalter och föreningar begärda understödsbelopp
uppgingo till sammanlagdt 61,332 kronor, hvadan åtskilliga af de
sökande ej kunnat erhålla hela de begärda beloppen. Enär det sålunda
visat sig, att intresset för anordnande af sådana föreläsningskurser, hvarom
här är fråga, så ökats, att ej heller det till 55,000 kronor förhöjda anslaget
varit för det afsedda ändamålet tillräckligt, och då anledning icke
förekommer till antagande, att detta intresse skall under den närmaste
framtiden minskas, synes ett ökadt anslag för år 1901 vara af behofvet
påkalladt. Detta anslag torde kunna bestämmas till 65,000 kronor. Hvad

Åttonde hufvudtiteln.

383

angår de vilkor, som böra stadgas för erhållande af sådant understöd,
hvarom här är fråga, synas enahanda bestämmelser lämpligen kunna meddelas,
som af Riksdagen beslutits, då anslag för nämnda ändamål senast
beviljades.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för är 1901
bevilja ett anslag af 65,000 kronor att, under de vilkor Eders Kong!.

Maj:t kan finna skäligt bestämma, användas till understöd åt sådana
anstalter eller föreningar, som anordna förelä,sningskurser för arbetsklassen.

Uti nådig proposition till 1896 års riksdag föreslog Eders Kongl. [118.]
Maj:t Riksdagen att under vilkor, som Eders Kongl. Maj:t kunde finna utbildande af
lämpligt bestämma, på extra stat för år 1897 bevilja följande belopp "''U

undervisning i huslig ekonomi, nemligen:

till den med Upsala enskilda läroverk förenade fackskolan för utbildning
af lärarinnor i huslig ekonomi 3,200 ki’onor;

till Göteborgs allmänna folkskolestyrelse för utbildande af lärarinnor
i huslig ekonomi för folkskolan 1,300 kronor; samt

till lärarinnekuraen i huslig ekonomi vid Ateneum för flickor i Stockholm
1,500 kronor.

Ifrågavarande framställning blef af Riksdagen i så måtto bifallen, att
Riksdagen på extra stat för år 1897 anvisade ett belopp af 5,000 kronor
att, under de vilkor Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma,
användas till understöd åt de vid Upsala enskilda läroverk, af Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse och vid Ateneum för flickor i Stockholm
anordnade undervisningskurser för utbildande af lärarinnor i huslig
ekonomi.

På förnyade framställningar af Eders Kongl. Maj:t har Riksdagen
jemväl för hvart och ett af åren 1898, 1899 och 1900 för nyssnämnda
ändamål beviljat ett belopp af 5,000 kronor. Detta anslag har under de
fyra år, det sålunda utgått, af Eders Kongl. Maj:t fördelats emellan ifrågavarande
tre läroanstalter på det sätt, att årligen tilldelats åt Upsala enskilda
läroverk 2,200 kronor, åt Göteborgs allmänna folkskolestyrelse 1,300
kronor samt åt Ateneum för flickor i Stockholm 1,500 kronor.

I sina årligen upprepade framställningar om erhållande af statsbidrag
har styrelsen för Upsala enskilda läroverk gång efter annan framhållit,
att det anslag, som stälts till dess förfogande, befunnits för knappt tilltaget;
och i särskilda under år 1899 till Eders Kongl. Maj:t ingångna

384

Åttonde hufvndtitelu.

skrivelser kafva styrelserna för samtliga berörda lärokurser anhållit, att
dem måtte beredas ökadt bidrag af statsmedel till nu ifrågavarande undervisning
och dervid till stöd för framställningarna hufvudsakligen anfört
följande.

Styrelsen för Upsala enskilda läroverk har framhållit, hurusom i omförmälda
nådiga framställning till 1896 års riksdag beräknats för fackskolan
vid läroverket, i enlighet med styrelsens ansökan, ett belopp af
3,200 kronor. Sedan likvisst Riksdagen nedsatt det af Eders Kongl. Maj:t
äskade anslaget från 6,000 till 5,000 kronor, hade understödet för fackskolan
i Upsala begränsats till 2,200 kronor. Hvarje gånget år hade
emellertid blott gifvit styrelsen ny bekräftelse på rigtigheten af den först
uppstäda, beräkningen. Styrelsen hade nödgats dels att sätta lönerna för
föreståndarinna och lärarinnor — 1,000 kronor jemte bostad för den förra,
600—700 kronor (utan bostad) för de senare — så lågt, att de icke stode
i rätt förhållande hvarken till lefnadskostnaderna eller till de afiöningar,
som vid andra skolor gåfves, dels att årligen genom på enskild väg insamlade
medel och genom skuldsättning å styrelsens ansvar betäcka ständigt
återkommande deficit. Båda dessa utvägar finge naturligtvis anses
såsom provisoriska och kunde ej i längden med någon framgång anlitas.
Från och med höstterminen 1899 hade fackskolan genom enskilda gynnares
mellankomst dels fått egen, för ändamålet särskildt lämpad lokal, dels
vunnit en betydlig tillökning i materiel, hvarigenom undervisningen i
vissa af fackskolans afdelningar kunnat ytterligare utvidgas. Men trots
dessa för en gång gifna understöd och trots styrelsens bemödande att genom
inkomsten af betalande elever utom lärarinnekurserna upphjelpa anstaltens
ekonomi, gåfve denna alltjemt anledning till bekymmer, och styrelsen
såge sig föranledd att ånyo upprepa sin underdåniga hemställan om
höjning af statsanslaget.

Från fackskolan hade under år 1898 utexaminerats tillsammans elfva
lärarinnor; i slutet af vårterminen 1899 ytterligare åtta. I lärarinnekurserna
hade höstterminen 1899 undervisats nitton elever. Om det förtroende,
anstalten åtnjöte, vittnade den omständigheten, att till de lärarinnekurser,
som började i januari 1899, anmält sig 46 inträdessökande, bland
hvilka plats kunnat beredas blott för sjutton. Af de åtta lärarinneelever,
som vårterminen 1899 utexaminerats, hade sex elever, som önskat anställning,
redan fått sådan; af de öfriga två stode en i begrepp att gifta sig
och en hade öfvergått till annan verksamhet. Som ett särskildt företräde
hos fackskolan i Upsala kunde åberopas mångsidigheten i lärarirmeelevernas
praktisk-pedagogiska utbildning, då tillfälle bereddes till öfnings- och

Åttonde hofvudtiteln.

385

proflektioner så, v iil med barn från folkskola och högre skola som med
äldre elever i husmoders- och fortsättningskurserna.

I sammanhang härmed ville styrelsen påpeka, att sedan aktiebolaget
Upsala enskilda, läroverk på de af detsamma grundlagda läroanstalterna,
enskilda läroverket och fackskolan för huslig ekonomi, uppoffrat, hela sitt
aktiekapital och under hösten 1898 upplöst sig, ledningen af båda anstalterna
öfvertagits af ett för ändamålet bildadt sällskap med samma
namn och att sällskapets medlemmar enligt för detsamma gällande stadgar
icke af anstalterna egde draga någon ekonomisk vinst, hvadan numera
fackskolan för huslig ekonomi i Upsala fullständigt, hade karakteren af eu
publik institution till allmänt gagn.

På grund af det sålunda anförda hemstälde styrelsen, att Eders
Kongl. Maj:t ville af de medel, som för ändamålet kunde komma att för år
1901 beviljas, tilldela den med Upsala enskilda läroverk förenade fackskolan
för huslig ekonomi ett understöd af 3,200 kronor.

Fackskolans inspektor, professor O. Hammarsten, har vitsordat, att
arbetet och undervisningen inom skolan bedrifvits med berömvärd skicklighet
och nit samt på ett, enligt hans mening, särdeles praktiskt och
ändamålsenligt sätt, äfvensom uttalat den förhoppningen, att fackskolan,
sedan den numera inflyttat i egna, rymligare lokaler, skulle med ännu
större framgång än förut kunna verka för sin vigtiga uppgift.

Enligt hvad jag inhemtat, har följande förslag till inkomst- och
utgiftsstat för skolan uppgjorts för år 1900:

Inkomster:

elevå,fgifter af lårarinneelever...............

» » elever i husmoderskursen

anslag af staten ....................................

■-> » staden ........................................

» » folkskolan..................................

» » enskilda läroverket ................

ränta å grundfonden ......................

brist ..................................................

kr. 2,400: —

................... » 4,200: —

..................... » 2,200: —

................... » 500: —

.................. » 150: —

.................. » 300: —

................... » 75: —

......:......... » 1,168: —

Summa kronor 10,993: —

Utgifter:

hyra............................................................................... kr. 1,800: —

löner .......................................................................... 7 4,850: —

Bih, till Rikad. Prof,. 1900. 1 Hand. I Afd. 49

386

Åttonde hufrndtiteln.

afgifter för lektioner ................................................... kr.

sekreterarearfvode .............................,.................................;............. »

ränta på skulder.......................... >

ved och lyse .....................,J................................................. »

tvätt och rengöring......,.............j_____............................................... »

städerskans lön ........ »

hushållet........................ »

lärarinnornas iniddagskost .................................,............................ »

inventarier..............................................................,.............................. >

annonsering och tryckningskostnad......................................... .. »

tidskrifter och böcker............................................... »

diverse ................................................. »

Summa kronor

648: —
100: —
440: —
900: —
500: —
80: —
225: —
450: —
200: —
500: —
100: —
200: —

10,993: —

Domkapitlet i Upsala, hvars utlåtande i ärendet infordrats, har på de
till stöd för styrelsens ansökning anförda skäl, hvarvid domkapitlet förklarat
sig icke hafva något att erinra eller tillägga, tillstyrkt nådigt bifall
till ansökningen.

Göteborgs allmänna folkskolestyrelse har till eu början meddelat, att
de undervisningskurser för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi för
tolkskolan, hvilka folkskolestyrelsen anordnat i Göteborg under åren 1897,
1898 och 1899 och till hvilka Eders Kong]. Maj:t. beviljat ett anslag af
1,300 kronor om året, varit så inrättade, att undervisningskursen hvarje
år begynt i januari månad och fortgått under fyra och en half månader.
Dä emellertid erfarenheten under de gångna tre åren visat, att denna undervisningstid
varit allt för kort och att i följd häraf lärarinneeleverna blifvit
öfveransträngda, hade folkskolestyrelsen, i förhoppning att Eders Kongl.
Maj:t täcktes fortfarande bevilja anslag härtill, beslutit utsträcka ifrågavarande
undervisningskurs till två terminer, så att den skulle fortgå från
början af september månad till omkring den 1 maj, med eu månads uppehåll
vid jul, och alltså förlängas till sju månader. Förutom det att den
öfverklagade öfveransträngningen härigenom förebygdes, skulle den fördelen
vinnas, att eleverna kunde få mera praktisk öfning, hvilket visat sig
vara behöfligt. I enlighet med folkskolestyrelsens nämnda beslut skulle
undervisningskursen från början af september 1899 anordnas efter eu af
styrelsen bilagd plan och följande kostnadsberäkning:

Åttonde hufrudtitelu.

387

Inkomster:

beräknadt. statsanlag ............................................................. kiv 1,600: —

afgifter af 6 elever k 50 kronor ............................................ » 300: —

Summa kr. 1,900: —

Utgifter:

föreståndarinnans lön .........................................	................. kr.	800	—
arfvode för lektioner i teoretiska ämnen .........	»	500	—
bränsle och belysning ............................................		130	—
inventarier ................................................................	»	60	—
städning och rengöring ........................................	............>	45	—
hyra för lokal .................................................	..................... ».	300	—
diverse omkostnader..............................................	..._______ .. y>	65	—
	Summa kr.	1,900	—

På grund häraf anhölle folkskolestyrelsen om ett anslag af 1,600 kronor
om året att utgå under tre år från och med år 1900 för anordnande
vid Göteborgs skolkök af kurser för utbildande af skolkök slärarinnor för
folkskolan.

Göteborgs domkapitel har i infordradt utlåtande tillstyrkt nådigt bifall
till folkskolestyrelsens underdåniga anhållan.

Styrelsen för Ateneum för flickor har slutligen i sin förutberörda skrifvelse,
som inlemnats till ecklesiastikdepartementet den 18 november 1899,
anfört, bland annat, följande.

För att kunna gifva eleverna en grundligare praktisk utbildning och
vana. att leda arbetet i ett större skolkök hade undervisningslokalen under
läsåret 1898—1899 utvidgats genom anordnandet af ett större kök med
inredning — spisar, hyllor, bord in. m. —, lämpad efter fyra hushåll
i stället för två, hvarjemte åtskilliga andra förbättringar vidtagits. I sammanhang
härmed hade antalet ökats af folkskolebarn, Indika såsom öfningsklass
för lärarinneeleverna två dagar i veckan crhölle fri undervisning
och fri middagskost. Genom dessa förbättringar och stegrade priser å särskilt
lifsmedel hade utgifterna för kursen blifvit väsentligt ökade. Föreståndarinnans
lön, som hittills utgått med 700 kronor för år jemte bostad,
behöfde äfven höjas.

Inkomster och utgifter för kursen under år 1898 vore följande:

388

Åttonde hufvudtiteln.

Inkomster:

term i nsaf gifter a 75 kronor för 6 elever (högsta antalet)...... kr. 900: —

betalade middagar........................................................................... » 509: 08

sålda bakverk m. in....................................................................... » 261: 87

statsbidraget för 1898 .................................... » 1,500: —

saldo förlust ................................................................................ » 822: 60

Summa kr. 3,993: 55

Utgifter:

beräknad hyra för lokalen .................................................... kr. 800: -—•

» ved och gas ................................................................... » 225: —

löner .................................................................................................... » 1,280: —

inköp af matvaror............................................................................. » 1,150: 86

kemikalier, förbrukningsartiklar och diverse ......................... » 94: 15

tvätt och städning ........................................................................ » 189: 10

ränta och slitning å inventarierna samt underhåll ................. » 254: 44

Summa kr. 3,993: 55

Styrelsen hemstälde derför, att åt ifrågavarande kurs måtte beredas ett
anslag för år 1901 af 2,000 kronor.

Läroverkets inspektor, kanslirådet C. W. Kastman, har på förfrågan
intygat, att enligt hans förmenande kursen vore ändamålsenligt anordnad,
undervisningen bedrefves med mycken skicklighet och stort allvar samt
undervisningsmaterielen vore tillräcklig och tidsenlig samt i godt stånd.

Öfver denna ansökning har genom nådig remiss den 20 sistlidne
november underdånigt utlåtande infordrats af direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk, men sådant utlåtande har ännu icke till departementet
inkommit.

De skäl, som af styrelsen för Upsala enskilda läroverk och Göteborgs
allmänna folkskolestvrelse anförts för höjning af hittills utgående anslag
till af dem anordnade kurser för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi,
synas mig öfvertygande; och då behofvet af dylika lärarinnor tyckes vara
i stigande, anser jag mig böra tillstyrka Eders Kong!. Maj:t ''att för berörda
kurser i Upsala och Göteborg begära ökning af hittills utgående
anslag till ifrågasatta belopp. Beträffande åter Ateneum för flickor föreligger
icke sådan ''utredning, att någon höjning af nu till samma undervisningsanstalt
utgående anslag kan ifrågasättas; men uppenbart synes mig,
att sistnämnda anslagsbelopp fortfarande är behöflig!

Åttonde hufvndtiteln.

389

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 6,800 kronor, att
under de vilkor, Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt bestämma, användas
till understöd åt de vid Upsala enskilda läroverk och Ateneum för flickor
i Stockholm samt af Göteborgs allmänna folkskolestyrelse anordnade undervisningskurser
för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi.

Styrelsen för nautisk-meteorologiska byrån har i skrifvelse den 20 sist- [119.]
lidne september anfört, att den summa, 2,500 kronor, som på Eders Kongl.VaumhsjdmätMaj:ts
nådiga framställningar alltsedan år 1891 årligen af Riksdagen \>e-""''9s‘''atlonei■
viljats för underhåll och tillsyn af de i riket inrättade v att enhöj dmätning sstationerna
m. ?»., visat sig vara numera otillräcklig, i det att observationshusen
blefve år efter år i allt större behof af mer eller mindre omfattande
reparationer, hvartill äfven komme, att ledningsrören vid en af
nämnda stationer behöfde ofta upprensas. Styrelsen har derför hemstält,
att af Riksdagen måtte för omförmälda ändamål i nåder äskas för år
1901 en summa af 2,800 kronor.

Med anledning häraf tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1901 anvisa ett anslag af 2,800
kronor för underhåll och tillsyn af de i riket inrättade vattenhöj dmätningsstationerna
in. in.

Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom framstålda förslag har [120.]
Riksdagen på extra stat för hvart och ett af åren från och med 1895 till utgifning och
och med 1900 beviljat ett anslag af 4,000 kronor, att mot redovisnings- ’p”jitérLnskyldighet
ställas till svenska nykterhetssällskåpets förfogande för utgifning skrifter.
och spridning af nykterhetsskrifter. Nämnda sällskaps styrelse har nu i
skrifvelse den 23 september 1899, under åberopande af hvad styrelsen i
underdånig skrifvelse den 25 september 1893 anfört rörande behofvet af
ett årligt understöd af allmänna medel för fullföljandet af den verksamhet,
som enligt sällskapets stadgar åligger detsamma, anhållit om utverkande
hos Riksdagen af anslag för sagda ändamål till enahanda belopp för
ar 1901.

Med anledning häraf hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att för utgifning och spridning af nykterhetsskrifter
på extra stat för år 1901 anvisa ett anslag af 4,000 kronor, att mot
redovisningsskyldighet ställas till svenska nykterhetssällskapets förfogande
för ändamålet.

390 Åttonde hufyudtiteln.

[121.] För hvart och ett af åren 1894—1900 har Riksdagen beviljat ett
Kg™”Sg0Uen extra anslag af 2,000 kronor att utgå till understöd åt räddningshemmet
ouci. £„r (jrinkare yjjj gans Souci invid Upsala, numera benämndt kuranstalten
Sans Souci, på vilkor, som af Eders" Kongl. Maj:t pröfvades lämpliga. De
vilkor för anslagens åtnjutande, som af Eders Kongl. Maj:t i följd häraf
vid meddelande af föreskrift om anslagens utbetalning faststälts, hafva, med
någon modifikation för de tre sista åren, fått enahanda innehåll, som
återgifvits i departementschefens anförande till statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 14 januari 1895 vid föredragning af då gjord
ansökning om anslag till nämnda anstalt.

I underdånig skrifvelse den 29 september 1899 har styrelsen för
ifrågavarande kuranstalt anhållit, att Eders Kongl. Maj: t täcktes allt framgent
och närmast för år 1901 hos Riksdagen begära, att ett anslag af
3,000 kronor måtte för nämnda anstalt beviljas. Detta anslag, anför
styrelsen i berörda skrifvelse, vore af nöden, för så vidt anstalten skulle
kunna fortsätta sin verksamhet i samma utsträckning som hittills. Det
hade emellertid länge varit ett önskningsmål att bereda densamma en
utvidgad verksamhet, men någon möjlighet härtill hade icke funnits, så
länge anstalten vant betungad med en skuldsumma, som vida öfverstiga
dess tillgångar. Då anstalten omorganiserades i oktober 1898, hade
styrelsen för afhjelpande af anstaltens svåra ekonomiska ställning utfärdat
ett upprop till allmänheten, hvilket haft det lyckliga resultat, att en
summa af 4,100 kronor influtit. Styrelsen hade derigenom blifvit i stånd
ej blott att minska skuldsumman till 8,000 kronor, hvilket belopp ungefär
motsvarade anstaltens tillgångar i fastigheter och inventarier, utan äfven
att vidtaga en utvidgning af anstalten, så att vid densamma numera
kunde beredas plats för 8 patienter. Emellertid önskade styrelsen att
ytterligare utvidga verksamheten vid Sans Souci och hade i enlighet
dermed fattat ett eventuel beslut att låta tillbygga anstalten enligt ritning
och kostnadsförslag, som bifogats styrelsens framställning. Kostnaden för
utvidgningen, hvarigenom anstalten skulle vinna ytterligare 4 patientplatser,
skulle enligt berörda kostnadsförslag uppgå till 2,115 kronor 42
öre. Eu sådan utvidgning, som betydligt skulle öka föreståndarens arbete,
gjorde det tillika till en tvingande nödvändighet att bereda denne, hvilken
för en tid af två år åtagit sig platsen mot en ersättning af endast 300
kronor för år, en förbättrad ekonomisk ställning. Det vore uppenbart
att en lämplig föreståndare icke kunde, helst sedan anstalten utvidgats
till att inrymma 12 patientplatser, erhållas och bevaras å anstalten mot
lägre kontant ersättning än 1,000 kronor för år, så mycket mindre som
det vore styrelsens mening, att denna lön skulle beviljas endast åt en

Åttonde hufvudtiteln.

391

gift föreståndare och mot vilkor att dennes hustru utan särskild ersättning
skulle förestå hushållet och fungera som husmoder vid anstalten.
Huru nödvändig för anstaltens behöriga skötsel en sådan löneförbättring
än vore, blefve det dock omöjligt att åstadkomma densamma med anstaltens
nuvarande tillgångar, äfven om dessa ej toges i anspråk för en
tillbyggnad, och ännu mer omöjligt, om så skedde, något som dock af
många skål vore önskvärd! Under sådana förhållanden såge styrelsen
icke någon annan utväg än att hos Eders Kong!. Maj:t begära, ej blott
att det hittills gifna anslaget måtte fortfarande beviljas, utan äfven att
ett tillägg dertill af 1,000 kronor måtte erhållas, så att anslaget för år
3 901 blefve tillsammans 3,000 kronor.

Af den redogörelse för anstaltens verksamhet under år 1898, som af
anstaltens legitimerade läkare och dess föreståndare afgifvits och finnes
ansökningen bilagd, samt af öfriga vid ansökningen fogade handlingar
inhemtas, att under nämnda år å anstalten vårdats 11 patienter från
olika landskap och af olika samhällsklasser, af Indika patienter 5 under
året utgått och 6 funnits qvar å anstalten vid årets slut; att af de 5
utgångna patienterna 3 blifvit fullständigt botade, men det vå återstående
återfallit i det gamla begäret och den ene af dessa ånyo intagits å anstalten;
att antalet ansökningar och förfrågningar om plats å anstalten
under tiden 1 oktober 1898—27 september 1899 utgjort 32; att vattenledning
framdragits till och inledts i bonings- och brygghuset samt
varmbad anordnats i brygghuset; att eu del nya inventarier inköpts;
samt att tillgångarna utöfver skulderna, den 31 december 1898 utgjorde
555 kronor 29 öre.

Medicinalstyrelsen, hvars yttrande i ärendet infordrats, har den 30
oktober 1899 afgifvit underdånigt utlåtande, deri medicinalstyrelsen anfört
att, då ändamålet med ifrågavarande kuranstalts verksamhet vore i hög
grad behjerta,nsvärdt och det af anstaltens styrelse nu begärda anslaget
å 3,000 kronor vore nödvändigt, om ej blott anstaltens val sign ombringande
arbete skulle kunna fortgå såsom hittills, utan äfven den ifrågasatta, af
en ökad efterfrågan på platser betingade utvidgningen af anstalten skulle
komma, till stånd, samt, då, de af Eders Kong!. Maj:t jemlikt nådiga bref den
1 juni 1894 och den 19 maj 1899 för statsanslagets åtnjutande föreskrift^
vilkor blifvit af anstalten uppfylda,, medicinalstyrelsen tillstyrkte, att,
Eders Kong]. Maj:t täcktes af Riksdagen äska, på extra stat för år 1901
ett anslag af 3,000 kronor till understöd åt berörda anstalt samt att, om
anslaget beviljades, Eders Kong!. Maj:t måtte för åtnjutande deraf föreskrifva
enahanda vilkor, som i nyssnämnda nådiga bref blifvit bestämda,

392

Åttonde linfrö dtiteln.

äfvensom att af anslaget ett belopp af 1,000 kronor skulle utgå, först
sedan den föreslagna tillbyggnaden utförts.

Hvad anstaltens styrelse i sin nu gjorda framställning anfört synes
mig tydligen visa, att anstalten behöfver ökadt årligt understöd från det
allmänna för att kunna uppehålla sin verksamhet i dess nuvarande omfattning,
oafsedt huruvida densamma, på sätt blifvit ifrågasatt, kommer
att än ytterligare ökas, sedan den påtänkta tillbyggnaden blifvit verkstad.
Vid sådant förhållande kan jag icke finna det vara lämpligt att, såsom
medicinalstyrelsen föreslagit, såsom vilkor för utfående af en del utaf det
anslag, hvarom här är fråga, föreskrifves, att en sådan tillbyggnad, som
nyss nämnts, kommer till stånd, utan synas mig vilkoren för anslagets
åtnjutande böra afmattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som
i sådant afseende stadgats beträffande det anslag, hvilket af Riksdagen
beviljats för år 1900.

Jag hemställer derför, att Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 3,000 kronor
att utgå till understöd åt kuranstalten Sans Sond invid Upsala på vilkor,
som af Eders Kong]. Maj:t pröfvas lämpliga.

[122.] Sedan på underdåniga ansökningar af styrelsen för Stockholms alkostockhohni
holisthem Eders Kong!. Maj:t i 1898 och 1899 års statsverkspropositioner
föreslagit Riksdagen att bevilja nämnda hem anslag för år 1899 af 17,500
kronor och för år 1900 ett anslag af 7,500 kronor, blefvo Eders Kong],
Maj:ts berörda framställningar på det sätt bifallna, att Riksdagen på extra
stat beviljade hemmet för år 1899 ett anslag af 2,000 kronor och för år
1900 ett anslag af 4,000 kronor, att utgå på vilkor, som af Eders Kongl.
Maj:t pröfvades lämpliga. Vid meddelande af nådiga föreskrifter om
ifrågavarande anslags utbetalande täcktes Eders Kongl. Maj:t tillika fastställa
de vilkor, som skulle gälla för anslagens åtnjutande; och voro dessa
vilkor följande:

att hemmets förvaltning handhafves af en i Stockholm befintlig styrelse,
som antager föreståndare för anstalten;

att anstalten står under inseende af Hans Kongl. Höghet Hertigen
af Vestergötland eller, om han anser sig dertill förhindrad, af en utaf
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län förordna^ inspektor; att

de i anstalten intagna sjukas vård öfvervakas af legitimerad läkare;

samt att till medicinalstyrelsen stäld berättelse med redogörelse för
anstaltens verksamhet under året före utgången af mars månad nästföl -

Åttonde hufvudtiteln. 393

jande år af anstaltens styrelse noll läkare aflemnas till förste provinsialläkaren
i länet.

Styrelsen för hemmet har i underdånig skrifvelse den 20 sistlidne
september anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
bevilja ett anslag för år 1901 af 7,500 kronor till understöd åt hemmet;
och har styrelsen till stöd för denna framställning hufvudsakligen anfört,
att utgifterna för år 1898 uppgått till 19,793 kronor 48 öre; att, ehuru
gåfvomedel influtit till belopp af 4,102 kronor — en summa, som icke
syntes kunna påräknas för framtiden — stiftelsen måst för utgifternas
bestridande med 4,920 kronor 56 öre öka sin redan förut betydande skuld,
som enligt ansökningen bifogad revisionsberättelse vid 1898 års början
utgjorde 23,952 kronor 68 öre; samt att utan kraftigare hjelp från det
allmännas sida, än hvad hittills lemnats, stiftelsens tillgångar snart torde
vara uttömda och stiftelsen nödgas upphöra med sin för det allmänna
gagnerika verksamhet.

Af hemmets vid den underdåniga framställningen fogade berättelse
för år 1898 inhemtas bland annat, att af de under år 1898 vårdade 34
pensionärerna 8 utskrifvits förbättrade med hopp om varaktigt tillfrisknande,
1 utskrifvits med okändt resultat, 6 återfallit, 7 afvikit eller afvisats
från hemmet samt 10 qvarvarit vid årets slut. Då voro äfven qvar
2 pensionärer, som utskrifvits men, efter att hafva återfallit, ånyo intagits.

Efter erhållen nådig remiss har medicinalstyrelsen den 15 sistlidne
december öfver ifrågavarande framställning afgifvit underdånigt utlåtande
och dervid öfverlemnat i ärendet infordrade yttranden af förste provinsialläkaren
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Förste provinsialläkaren har anfört, att ifrågavarande stiftelse hade
till uppgift att dels genom lämplig vård af personer, hemfallna åt dryckenskapslasten,
återgifva dem deras genom alkoholmissbruk förstörda krafter,
dels sedermera skaffa dem, som vore deraf i behof, lämplig sysselsättning
samt att mycket uppmuntrande resultat erhållits, i det från hemmets öppnande
den 1 april 1897 till den 15 november 1899 af 60 intagna 25 utgått
såsom botade, men att hemmets ekonomiska ställning emellertid vore
sådan, att utan kraftigt understöd hemmet måste upphöra med sin verksamhet;
och har förste provinsialläkaren på grund häraf och då det måste
anses synnerligen önskligt, att såväl hemmets allmännyttiga verksamhet
måtte fortfara, som äfven att mindre bemedlade måtte komma i delaktighet
af dess vård, tillstyrkt, att statsanslaget måtte ökas till begärda 7,500
kronor under de vilkor, som för det nu utgående statsanslaget af Eders
Kongl. Maj:t faststälts.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har, instämmande i hvad

Bih. till Riksd. prat. IDOG. 1 Samt. 1 Afd. 50

394 Åttonde hufvudtiteln.

förste provinsialläkaren i ämnet yttrat, äfven för sin del tillstyrkt nådigt
bifall till ansökningen.

För egen del har medicinalstyrelsen anfört, att, då Eders Kongl. Maj:t
till 1899 års riksdag aflåtit nådig proposition om anslag å 7,500 kronor
för att stiftelsen Stockholms alkoholisthem måtte kunna fortsätta sin
gagnande verksamhet och äfven bevilja friplatser och då hemmets nuvarande
ekonomiska ställning icke medgåfve beviljandet af en sådan för
det allmänna vigtig förmån, ja icke eu gång kunde särdeles länge göra
det möjligt att fortsätta med hemmets verksamhet, såvida ej det nu begärda
förhöjda anslaget beviljades, medicinalstyrelsen i underdånighet tillstyrkte
bifall till den af styrelsen för alkoholisthemmet nu gjorda anhållan
och hemstälde, det Eders Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande
riksdag aflåta nådig proposition derom, att till alkoholisthemmet måtte på
extra stat för år 1901 anslås ett belopp af 7,500 kronor och att för åtnjutande
af detta anslag måtte föreskrifvas samma vilkor, som blifvit för
år 1900 uppstälda i nådiga brefvet den 19 maj 1899.

Hvad sålunda förekommit synes mig ådagalägga, att ifrågavarande
alkoholisthem är fortfarande förtjent att komma i åtnjutande af statsanslag
samt att detta anslag nu bör bestämmas till det belopp, som
hemmets styrelse begärt och medicinalstyrelsen förordat, eller 7,500 kronor.
Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1901 bevilja ett anslag af 7,500 kronor att utgå
till understöd åt Stockholms alkoholisthem på vilkor, som af Eders Kongl.
Maj:t pröfvas lämpliga.

[123.] Uti den i Norrbottens län belägna Arjepluogs socken, omfattande ett
Å''«;)e//AyOT«adytinnehåll af något mera än 146 qvadratmil eller nära nog lika mycket som
°näi landskapen Skåne, Halland och Blekinge tillsammantagna, men med ringa
folkmängd, uppgående den 31 december 1897 till allenast 2,139 invånare,
finnas för närvarande en kyrka och två kapell: Arjepluogs kyrka, belägen
ungefär sex mil från socknens sydligaste gräns, ett kapell, förr i Löfmokk,
numera i Jäckvik ungefär sex mil nordvest från kyrkan och sju mil från
norska gränsen, samt ett kapell i Norra Bergnäs, beläget ungefär fyra
mil norr om kyrkan.

Under år 1897 har inom socknen väckts förslag om uppförande af
ännu en kapellbyggnad, nu i den sydligaste delen af socknen. Uti en
till Eders Kongl. Maj:t stäld och af kyrkoherden i församlingen G. Calleberg,
jemte eget tillstyrkande yttrande, till domkapitlet i Hernösand insänd
ansökning hafva nemligen byamännen i Slagnäs och kringliggande

Åttonde hufvudtiteln.

395

byar anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes anslå nödiga medel till uppförande
af ett kapell i Södra Bergnäs by eller å annan lämplig plats i
orten samt låta förordna om kapellets uppförande och om gudstjensters
hållande i detsamma. Till stöd för ansökningen hafva af byamännen och
kyrkoherden Calleberg anförts: Södra Bergnäs by, belägen ungefär fem mil
sydost från kyrkan och en mil norr om Slagnäs by, vore att anse såsom,
näst'' kyrkoplatsen, den mest centrala ort inom socknen, enär i nämnda båda
byar med omnejd bodde något mera än en fjerdedel af socknens hela befolkning,
på kortare afstånd från södra Bergnäs by än från kyrkan. Från
dessa trakter, som saknade landsväg och hvilkas invånare för sina kyrkofärder
måste taga väg öfver de stora sjöarne Storafvan och Uddjaur, blefve
dessa färder ofta försvårade vintertid af dåligt väglag och sommartid af
storm, hvartill komme, att det funnes många fattiga, hvilka ej kunde bekosta
sig och de sina en kyrkofärd på fem till sex mil. Under nuvarande
förhållanden mötte fördenskull stora svårigheter för många från dessa orter
att besöka kyrkan, och behofvet af ett nytt kapell, der gudstjenst med
nattvardsgång af församlingens pastor kunde förrättas vissa, åtminstone
fyra, gånger årligen, vore sålunda mycket trängande. Komme ett sådant
kapell till stånd, skulle traktens befolkning, äfven den fattigare, derigenom
få tillfällen att blifva delaktiga af den kyrkliga gudstjenstens fördelar och
lättare bevaras från separatism, som hotade att söderifrån inkomma i
socknen. Jemväl åtskilliga lappar skulle deraf få gagn. Byamännen i
orten vore emellertid urståndsatte att göra några utgifter för uppförande
af ett dylikt kapell och enskilda personer funnes ej, som dertill vore
villige. Ej heller funnes någon utsigt att kunna förmå församlingen att
göra sådant offer för en särskild sockendel, då församlingen, som måste
på sin under reparation varande kyrka påkosta många tusen kronor, i
öfrigt vore så betungad med utgifter för olika ändamål, att, då fråga på
våren 1897 varit om reparation af Jäckviks kapell, församlingens kyrkostämma,
ehuru den ansett en sådan reparation nödvändig, dock icke
kunnat besluta att till kostnaden derför bidraga. Annan möjlighet förefunnes
derför ej att få till stånd ett kapell i Södra Bergnäs, än att detsamma
blefve uppfördt på statens bekostnad, liksom fallet varit med
kapellen i däck vi k och Norra Bergnäs. Beloppet af de utgifter, statsverket
derigenom finge vidkännas, borde ej verka afskräckande, då kapellet,
för den händelse det derför erforderliga virket finge tagas å kronoskog,
borde kunna uppföras, med sittplatser för 150—200 personer och fullständig
inredning, för en kostnad åt 5,000 kronor och särskild hänsyn i
allt fall borde tagas dertill att från lappmarkens skogar högst nfsevärda
belopp irdlöte till statsverket.

396 Åttonde hufmdtlteln.

öfver ansökningen infordrade domkapitlet yttranden af kontraktsprosten
G. Höijer och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län; ocli anförde i sitt afgifna yttrande kontraktsprosten Höijer,
under tillstyrkande af bifall till den gjorda framställningen, att de för
densamma andragna skäl syntes honom tillräckligt ådagalägga, såväl att
behofvet af ett kapell i sydöstra delen af Arjepluogs socken vore
mycket trängande och att Södra Bergnäs by vore den för kapellet mest
lämpliga platsen, som äfven att församlingens förut nog mycket anlitade
ekonomiska bärkraft vore allt för svag för att kunna draga den kostnad,
hvilken kapellbyggnadens uppförande måste betinga, hvadan kapellet icke
kunde komina till stånd utan anslag af allmänna medel.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län införskaffade
från församlingen dels dess yttrande öfver ansökningen, i hvilket yttrande
församlingen, under vitsordande utaf behofvet af det föreslagna kapellet
och lämpligheten af den derför utsedda plats, förklarade sig icke kunna
anslå medel till kapellets uppförande, utan allenast vilja bekosta församlingens
pastor skjuts till och från kapellet vid hans tjensteförrättningar
derstädes, dels ock eskissritning till det ifrågasatta kapellet jemte materialoch
kostnadsförslag, slutande, under förutsättning att behöflig! virke fritt
crhölles från kronan, å en summa af 5,000 kronor. I afgifvet utlåtande
anförde derefter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att denna
embetsmyndighet, som funne behofvet af kapellets uppförande till fullo
ådagalagdt, ville vitsorda, att församlingens ekonomiska ställning för närvarande
icke utan de skattskyldiges oskäliga betungande medgåfve beloppets
uttaxering, hvadan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge
sig böra tillstyrka, att nödiga medel liksom ock kostnadsfritt byggnadsvirke
från kronomark för ändamålet utverkades; uttalande dock Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande såsom sin åsigt, att vid anvisande af
eventuelt anslag borde förbindas det vilkor, att församlingen ansvarade för
att kapellet antingen på bekostnad af de utaf dess inrättande närmast
intresserade byarne eller direkt af församlingen behörigen underhölles.

Sedan handlingarna återremitterats till kyrkoherden Calleberg och
Arjepluogs församling med förfrågan, om de åtoge sig, pastor den af
Slagnäs byamän i deras underdåniga framställning ifrågasatta predikoskyldighet
och församlingen att uppfylla det af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagna vilkoret med afseende på kapellets underhåll,
hvarjemte pastor skulle hafva att inkomma med den ytterligare utredning,
som han funne nödig rörande antalet af och folkmängden i de byar, som
kunde få gagn af kapellet i Södra Bergnäs, samt om kapellets betydelse
för lappallmogen, insände, med anledning häraf, kyrkoherden Calle -

Åttonde hnfvndtlteln.

397

berg till domkapitlet dels utdrag af protokoll, hället å extra kyrkostämma
med Arjepluogs församling den 20 mars 1898, dels oek eget
yttrande jemte en särskild förteckning, utvisande antalet af och folkmängden
i de byar och lägenheter, hvilka närmast vore intresserade af
inrättandet utaf ett kapell i Södra Bergnäs, samt antalet af socknebor och
lappar, som deraf kunde få gagn. Af dessa handlingar inhemtas, att
kyrkoherden Calleberg gerna åtoge sig den af sökandena ifrågasatta
predikoskyldigheten och tillika vore öfvertygad, att hvilken pastor som
helst, som nitälskade för själavården inom församlingen, skulle komma
att vara af samma åsigt; att, sedan vid sammanträde den 6 mars 1898
byamännen i Bergnäs, Strömholm, Grannas, Sjulnäs, Slagnäs, Ivalön, Långviken,
Sundholm, Krutaholm, Storbosund och Storön samt åborna å Nyliden
och Rebackudden enhälligt åtagit sig att, för den händelse nödiga
medel ansloges till uppförande af ett kapell i Södra Bergnäs, ansvara för
att kapellet blefve på deras bekostnad behörigen underhållet, samt byamännen
i Bergnäs enat sig om att kostnadsfritt upplåta lämplig byggnadsplats
å Bergnäsholmen, församlingen å nyssnämnda kyrkostämma förbundit
sig att genom de skattskyldige i förutnämnda byar behörigen
underhålla den ifrågasatta kapellbyggnaden; att 443 personer, deraf 82
hel- och halflappar, funnes i Bergnäs och sexton andra byar och lägenheter
inom en mil från Bergnäs, hvilka alla hade 4—6 mil till kyrkan;
att derjemte funnes 185 personer, deraf 58 hel- och halflappar, i tio andra
byar och lägenheter, som hade kortare väg till Bergnäs än till kyrkan;
att dessutom 74 lappar vissa årstider brukade vistas närmare Bergnäs än
kyrkan; att således, dessa sista inberäknade, 702 personer, deraf 214 heloch
halflappar, borde kunna få gagn af ett kapell i Södra Bergnäs; samt
att folkmängden i orten under det sista decenniet växt med öfver 34
procent och fortfarande visade samma tendens att tillväxa, hvadan, enligt
kyrkoherden Callebergs förmenande, antalet af dem, för hvilka det ifrågasatta
kapellet kunde vara till nytta, säkerligen komme att inom några år
betydligt ökas.

Uti det underdåniga utlåtande, hvarmed domkapitlet i Hernösand
öfverlemnat handlingarna i ärendet till Eders Kongl. Maj:t, har domkapitlet
anfört följande. Att själavården inom Arjepluogs vidsträckta församling
vore ordnad på ett ytterst otillfredsställande sätt, läte sig ej förneka.
Det vore naturligtvis en ren omöjlighet för den ende prestmannen
i församlingen, om han än vid fullgörandet af sina tjensteåligganden insatte
sin yttersta kraft, att räcka till för en församling, hvars till öfver
2,000 personer uppgående befolkning vore spridd öfver en yta af mer än
128 gamla qvadratmil. Här, om någonstädes, vore derför en förstärkning

398

Åttonde hufvudtiteln.

af de presterliga. krafterna af behofvet påkallad. Men för närvarande
stälde sig särskild! ur ekonomisk synpunkt oöfverstigliga hinder i vägen
för uppnående af detta mål. Domkapitlets sträfvande måste derför tills
vidare gå ut på att få partiela förbättringar af själavården inom Arjepluogs
församling till stånd. En ny länk i kedjan af åtgärder i detta
syfte blefve knuten, om ett kapell inrättades , i Södra Bergnäs. Det trängande
behofvet af en gudstjenstlokal i denna del af församlingen vore på
det klaraste uppvisadt i handlingarna. Invånarne i åtskilliga byar, för
hvilka Södra Bergnäs utgjorde en centralpunkt, skulle af ett sådant kapell
hafva det största gagn. I stället för att dessa byars invånare nu, på grund
af vägens längd och de svårigheter naturen sjelf beredde, hvartill för
många komme en tryckande fattigdom, ytterst sällan torde blifva i tillfälle
att besöka Guds hus, skulle de, om ett kapell på den föreslagna
orten komme till stånd, i detta kapell å regelbundet återkommande tider
af året blifva delaktiga af eu kyrkligt ordnad gudstjensts alla fördelar.
Men huru betydelsefull för befolkningen i denna nejd af församlingen
frågan om inrättande af ett kapell i Södra Bergnäs än vore, kunde den
dock ej bringas till lösning med mindre det för sagda kapells uppförande
erforderliga beloppet erhölles af statsmedel. Församlingens ekonomiska
ställning vore för närvarande sådan, att den vore urståndsatt bära nya
bördor. Församlingen hade derför endast kunnat åtaga sig att bekosta
pastors tjensteresor till och från det ifrågasatta kapellet samt att pa grundvalen
af de utaf kapellbyggnaden närmast intresserade byarnes omförmälda
förbindelse ansvara för samma byggnads underhåll, hvarförutom
byamännen i Södra Bergnäs kostnadsfritt upplåtit byggnadstomt. På grund
af hvad sålunda anförts hemstälde domkapitlet,som icke hade något att
erinra mot den uppgjorda ritningen med tillhörande kostnadsförslag, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t dels bereda för uppförande af ett kapell på
den för ändamålet upplåtna tomten i Södra Bergnäs by erforderliga medel
samt från kronopark kostnadsfritt anvisa nödigt byggnadsvirke, dels ock
i sammanhang dermed förordna, att gudstjenst^'' skulle förrättas i sagda
kapell till antal och på tider, som af domkapitlet efter vederbörandes
hörande bestämdes.

Sedan handlingarna till ecklesiastikdepartementet inkommit, hafva infordrade
underdåniga utlåtanden i ärendet afgifvits af öfverintendentsembetet,
domän styrelsen och statskontoret.

Ofverintendentsembetet har dervid anmält, att embetet funnit de
understälda ritningarna icke kunna till nådig fastställelse förordas och att
embetet af sådan anledning låtit upprätta ett helt nytt ritningsförslag till
den ifrågastälda kapellbyggnaden. Vidare bär samma embete meddelat,

Åttonde hufvudtiteln.

399

att såväl embetets nyssnämnda förslag som det genom församlingens försorg
upprättade ritningsförslaget, för hvilket kostnaden gifvetvis vore val
lågt beräknad, torde betinga samma arbetskostnad eller omkring 6,000
kronor; och hafva uti yttranden, som på embetets föranstaltande öfver
dess förslag afgifvits af församlingen, kyrkoherden Calleberg och domkapitlet,
inga andra anmärkningar mot förslaget framstälts än att kyrkoherden
Calleberg gjort vissa mindre betydande erinringar i fråga om
kapellets beklädnad och yttertak.

Domänstyrelsen, som vid sitt underdåniga utlåtande fogat af styrelsen
införskaffade yttranden från jägmästaren i Arjepluogs revir och öfverjägmästaren
i Norrbottens distrikt, har för egen del anfört, att, då Arjepluogs
socken hade egna besparingsskogar eller allmänningar, från hvilka,
efter hvad öfverjägmästaren upplyst, genom virkesförsäljning redan bildats
en allmänningsfond om 850,000 kronor, styrelsen icke ansåge virke från
kronoskog, med undantag af torrvirke, böra till kapellbyggnaden utlemnas,
med mindre derför till statsverket utgåfves ersättning, hvilken borde utgå
efter hälft markegångspris eller med en krona 75 öre för bjelkträd samt
en krona 25 öre för större och 70 öre för mindre sågtimmerträd, hvarjemte,
derest Eders Kongl. Maj:t funne godt medgifva utlemning från
närbelägna kronoöfverloppsmark af virke till kapellbyggnaden, föreskrift
borde lemnas derom att utlemnandet skulle ske efter af vederbörande
jägmästare verkstäld utstämpling, derför han, för den händelse utstämplingen
ej kunde verkställas i sammanhang med annan tjensteförrättning i
orten, skulle ega tillgodonjuta ersättning för resekostnad enligt gällande
resereglemente.

Slutligen har statskontoret i fråga om den af domänstyrelsen omförmälda
allmänningsfond erinrat om följande förhållanden. Från Arjepluogs
sockens allmänning hade försålts ett större timmerparti för ett belopp
af 337,868 kronor 90 öre, hvilka medel skulle under åren 1897 och
1898 inflyta till berörda allmänningsfond, som dessutom tillfördes årliga
intägter genom försäljning af torr och vindfäld skog samt år 1906 ytterligare
komme att ökas med, enligt beräkning, omkring 300,000 kronor
genom försäljning af då till utverkning enligt hushållningsplanen bestämda
timmerpartier. Genom det af Eders Kongl. Maj:t den 14 maj 1897
faststälda reglemente för Arjepluogs skogsmedelsfond hade föreskrifvits,
att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande egde besluta om afl användning
af fondens afkastning under iakttagande af följande bestämmelser,
nemligen att, sedan kostnaderna för allmänningarnas bevakning, der sådan,
utöfver den staten genom sina tjensteman bestrede, kunde vara nödig, för
fondens förvaltning och för granskning af dess räkenskaper samt för

400

Åttonde hufvudtiteln.

alla dermed i samband stående åtgärder äfvensom på allmän ningen belöpande
utskyld®'' blifvit afdragna, skulle, i den mån fondens afkastning
dertill lemnade tillgång, bestridas i följande ordning: å jordbruksfastigheterna
inom socknen belöpande fastighetsbevillning, för jordbruksfastigheterna
utgående landstingsskatt, för jordbruksfastigheterna utgående bidrag
till skjutsentreprenaderna samt för jordbruksfastigheterna bestämda bidrag
till presterskapets aflöning; att härnäst finge af fondens årsafkastning utgå
såsom bidrag till utgörande af den de väghållningsskyldiga hemmanen
inom socknen enligt lag påhvilande tunga ett åi-ligt belopp, som tills
vidare bestämts till högst 10,000 kronor, hvarvid det skulle ankomma på
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att inom angifna gränser årligen
fastställa beloppet äfvensom bestämma det sätt, hvarpå bidraget finge
tillgodokomma de väghållningsskyldige; att af den behållning i årsafkastningen,
som, sedan alla nu omförmälda utgifter blifvit bestridda, uppstode,
fyra tiondedelar skulle afsättas till bildande af en fond i och för
befolkningens understöd vid missväxtår, företrädesvis genom beredande
af arbetsförtjenst vid inom kommunen anordnade allmännyttiga arbeten;
att, när understödsfonden uppgått till 100,000 kronor, vidare afsättning
till densamma ej skulle ega ruin; att, i den mån berörda belopp komme
att genom anlitande förminskas eller helt och hållet användas, fonden
genom årliga afsättningar skulle till förutnämnda kapitalbelopp återbringas;
att det ankomme på Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att,
innan någon del af understödsfonden användes, pröfva behofvet och sättet
för användningen; samt att återstående delen af skogsmedelsfondens afkastning
finge användas till andra för delegarne och kommunen nyttiga
ändamål, såsom jordbrukets befrämjande genom understöd till utdikningar,
genom odlingsföretags uppmuntrande och annorledes, boskapsskötselns befrämjande,
kommunikationsväsendets utveckling, särskilt genom understöd
till byvägars anläggande, strömrensningar in. in. äfvensom till bidrag vid
utgörande af utgifter, som socknens kommunal- eller kyrkostämma beslutit,
dock att fondens afkastning icke kunde användas för sådant kommunalt
ändamål, för hvilket kommunens medlemmar enligt lag vore underkastade
uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål
och således jemväl den del deraf, som belöpte på icke jordegande medlemmar
af kommunen, toges af fondens afkastning. Församlingens rätt
att förfoga öfver skogsmedelsfondens afkastning vore sålunda inskränkt
på sådant sätt, att användning deraf till den ifrågasatta kapellbyggnaden
icke kunde för det närvarande ifrågakomma, då afkastning®! icke torde
lemna tillgång till bestridande af alla de i reglementet bestämda utgifter,
hvilka i främsta rummet borde af fonden utgöras.

Åttonde hufvudtiteln.

401

Af hvad i ärendet sålunda förekommit synes mig till fullo ådagalagdt
såväl att ett trängande behof förefinnes af den ifrågastälda nya kapell
byggnaden som äfven att densamma lämpligen bör förläggas å den dertill
föreslagna platsen.

Jag finner det vidare vara uppenbart, att byggnaden icke utan statens
mellankomst kan bringas till stånd, då de derför närmast intresserade
byarne icke mägta åtaga sig de erforderliga kostnaderna och ej heller
socknens skogsmedelsfond derför kan anlitas samt församlingen — hvilken
icke torde kunna åläggas att bekosta kapellbyggnad för den ifrågavarande
aflägsna delen af socknen — äfven om församlingen framdeles genom
skogsmedelsfondens afkastning kommer att tillskyndas en betydande lättnad
i sina utgifter, dock för närvarande i ekonomiskt afseende befinner sig i
en så tryckt ställning, att någon möjlighet för densamma ej förefinnes
att ens bidraga till byggnadens uppförande. I detta sistnämnda hänseende
vill jag, med ledning af uppgifterna i statistiska centralbyråns underdåniga
berättelse för år 1897 angående kommunernas fattigvård och finanser,
erinra om följande förhållanden.

Inom församlingen, hvars folkmängd, såsom ofvan nämnts, den 31
december 1897 utgjorde 2,139 personer, belöpte sig samma år det påförda
fyrktalet för i mantal satt jord till 4,021, för annan fastighet till 74 och
för öfriga beskattningsföremål till 5,701. Utdebiteringen per fyrk uppgick
för i mantal satt jord till 2 kronor 24 öre eller väsentligt mera än i
någon af länets öfriga kommuner och bland de högsta utdebiteringar i
riket, samt för annan fastighet och öfriga beskattningsföremål till 60 öre.
Relativa beloppet af kommunernas inom Norrbottens län tillgångar utgjorde
vid 1897 års slut per invånare 6 kronor 66 öre, men inom Arjepluogs
kommun endast 2 kronor 17 öre. Enahanda belopp af kommunernas
skulder uppgick vid samma tid inom länet till 5 kronor 41 öre,
men inom Arjepluogs kommun till 18 kronor 67 öre. Under det att behållningen,
den lägsta i riket, för länet utgjorde 1 krona 25 öre per invånare,
utvisar sålunda en jemförelse mellan relativa beloppen af Arjepluogs
kommuns tillgångar och skulder per invånare eu brist af icke
mindre än 16 kronor 50 öre. Relativa beloppen af kommunernas inom
länet utgifter år 1897 belöpte sig per invånare till 6 kronor 99 öre, men
inom Arjepluogs kommun till 14 kronor 64 öre.

Det synes mig sålunda nödvändigt, om kapellbyggnaden nu skall
kunna komma till stånd, att staten åtager sig kostnaderna för densammas
uppförande, och ett ytterligare stöd för billigheten häraf finner jag i den
omständigheten, att, på sätt den förebragta utredningen gifver vid handen,
kapellet torde komma att i rätt stor utsträckning besökas jemväl af lappig.
till Jlilcsd. Prof. 1900. 1 iSam.1. 1 Afd. 51

402 Åttonde hufvudtiteln.

befolkningen, hvars andliga behof det af gammalt ansetts vara mindre
församlingens än statens uppgift att tillgodose. Det synes mig ock vara
skäligt, att, i likhet med hvad förr medgifvits i fråga om kapellbyggnad
i Qvickjock, äfven i förevarande fall kostnadsfri utsyning för byggnaden
från kronoskog får ega rum.

På grund af hvad jag sålunda anfört och då de för ändamålet erforderliga
medel icke, såsom skett i fråga om kapellen i Jäckvik och Norra
Bergnäs, lämpligen torde böra anvisas till utgående utaf förslagsanslaget
till lappmarks ecklesiastikverk, hvilket anslag under en följd af år varit
så starkt anlitadt, att detsamma städse utvisat brist, tillåter jag mig hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att för uppförande
af en kapellbyggnad i Södra Bergnäs by i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med den af öfverintendentsembetet uppgjorda ritning Riksdagen måtte —
under förutsättning att till kapellbyggnaden efter af vederbörande jägmästare,
der så erfordras på bekostnad af de byamän, hvilka vid sammanträde
den 6 mars 1898 åtagit sig ansvara för byggnadens underhåll, verkstad
utstämpling från kronoskog kostnadsfritt utfås det för byggnaden
erforderliga virke — på extra stat för år 1901 bevilja ett belopp af
6,000 kronor.

[124.] Sedan Riksdagen till bestridande af kostnaderna för vissa utredningar

^r^frörande presterskapets löneförhållanden m. m. för hvardera af åren 1898,
»m?arröron*1899 och 1900 stält till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
P7öneförUi‘S^ ex*ra ^ 10,000 kronor, får jag, enär den komité, Eders Kongl.

landtörn. m.Maj:t funnit godt tillsätta med uppdrag att verkställa omförmälda utredningar,
tilläfventyrs torde komma att jemväl under år 1901 fortfara med
sina arbeten, i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att till ifrågavarande ändamål anvisa på extra stat för
år 1901 ett förslagsanslag af 10,000 kronor.

[125.] Med anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t gjord framställning anbibhotlt?0
visade Riksdagen år 1899 ett extra anslag å 2,500 kronor för år 1900
Stockholm''. fiR det af Stockholms läraresällskap grundade pedagogiska biblioteket i
Stockholm. Då styrelsen för biblioteket i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven
ansökning, öfver hvilken direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
sig yttrat, visat, att biblioteket fortfarande är i behof af understöd,
tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för nämnda bibliotek
af Riksdagen äska ett anslag å 2,500 kronor på extra stat iemväl för
år 1901.

Åttonde hufvudtiteln. 403

Under åberopande af hvad chefen för finansdepartementet till stats- [126.]
rådsprotokollet den 8 i denna månad anfört i fråga om beredande åt statensör(i<J*<w«ssbetjente
och de lägst aflönade bland dess tjensteman af ett dyrtidstillägg
för år 1900 att uppföras i riksstaten för år 1901, hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till beredande, i enlighet
med de i nämnda statsrådsprotokoll angifna grunder af dyrtidstillägg för
innevarande år åt en del tjensteman och betjente i ecklesiastikdepartementets
afdelning af Eders Kongl. Maj:ts kansli samt till ecklesiastikdepartementet
hörande embetsverk och kårer å extra stat för år 1901 anvisa
såsom förslagsanslag ett belopp af 522,000 kronor.

I underdånig skrifvelse den 18 november 1899 har statskontoret — [127.]
med förmälan att statskontoret, på grund af nådigt bref den 31 decemberErsättning för
1897, den 3 mars 1898 till intendenten vid nationalmuseum utbetalt f
under förskottstitel ett belopp af 2,000 kronor för anordnande tills vidare
af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden, samt att af nämnda
summa blifvit den 11 november 1899 till statskontoret återlevereradt ett
belopp af 160 kronor 79 öre — hemstält, att ersättning för återstoden
af omförmälda förskott, 1,839 kronor 21 öre, måtte statskontoret i nåder
beredas.

Vidare har statskontoret i underdånig skrifvelse jemväl af den 18
november 1899 till ersättning anmält ett belopp af 6,000 kronor, hvilket
statskontoret, enligt föreskrift i nådigt bref den 18 november 1898, den
8 december sistnämnda år under förskottstitel utanordnat till disposition
af medicinalstyrelsen till bestridande af utgifter för allmänna barnbördshuset
i Stockholm.

I ytterligare skrifvelse af den 18 november 1899 har statskontoret
i underdånighet tillersättning anmält medel, som till den af Eders Kongl.

Maj:t den 15 april 1898 tillsatta komité för uppgörande af förslag till
behöfliga förändringar i gällande bestämmelser angående läsår ettsväsendet
blifvit'' af statskontoret, på grund af nådiga brefven af sistnämnda dag
samt af den 3 februari, den 29 mars, den 19 maj och den 2 juni 1899,
af under händer varande medel förskottsvis utbetalda, nemligen:
resekostnadsersättning och traktamente samt arfvode till

komiténs ordförande och ledamöter ................................. kr. 4,715: 10

godtgörelse för aflönande af vikarier åt komitéledamöterna,

lasarettsläkarne P. J. C. Lundgren och L. Grundberg » 1,370: —

arfvode till komiténs sekreterare.............................................. * 2,000:

till bestridande af utgifter för komitén ................................. * 1,000:

för tryckning m. m. af komiténs betänkande........................ » 1,726: 04

eller tillsammans kr. 10,811: 14

404 Åttonde hufrndtiteln.

dock med afdrag af ett belopp af 116 kronor 40 öre, hvilket af det till
bestridande af utgifter för komitén utbetalda belopp blifvit till räntekammaren
återlevereradt, hvadan till ersättning återstode ett belopp af
10,694 kronor 74 öre.

Slutligen har statskontoret i underdånig skrifvelse den 5 innevarande
månad tillkännagifvit, att statskontoret på grund af föreskrift i
nådigt bref den 24 november 1899 under förskottstitel till direktionen
öfver högre lärarinneseminariet utbetalt ett belopp af 1,185 kronor till
gäldande af kostnader för ritningar och kostnadsförslag dels till den redan
af mig omförmälda nybyggnaden för statens normalskola för flickor, dels
till de afsedda reparations- och förändringsarbetena inom seminariets och
normalskolans nuvarande gemensamma lokal; och har statskontoret dervid
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes bereda ersättning för de sålunda
förskjutna medlen.

Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för återgäldande af
berörda förskott — 1,839 kronor 21 öre, 6,000 kronor, 10,694 kronor
74 öre samt 1,185 kronor — tillhopa 19,718 kronor 95 öre, af Riksdagen
åska ett extra anslag för år 1901, hvilket, till undvikande af öretal
i riksstaten, torde böra bestämmas till 19,719 kronor.

Hvad föredragande departementschefen i ofvanberörda
hänseenden hemstält och föreslagit täcktes Hans Maj:t
Konungen, på tillstyrkande af statsrådets öfrige ledamöter,
i nåder gilla, med befallning tillika, att utdrag
af detta protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
till ledning vid författandet af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof.

Ex protocollo:

Edward Bäcklin.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1900.

Nionde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari

1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Laoerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Sedan de till åttonde hufvudtiteln hörande frågor blifvit på föredragning
af vederbörande departementschef pröfvade, anhöll chefen
för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister att få anmäla
de frågor, som rörde regleringen af

nionde hufvudtiteln,

innefattande pensions- och indragningsstaterna.
liih. till RUcsd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

Nionde hufvudtiteln.

[1-]

Höjning af
frän Vadstena
krigsmanshuskassa

utgående underhällsbelopp.

[2-]

Pensionering
af flottans
poliskär.

Hvad först angick

pensionsstaten,

erinrade departementschefen, att Kongl. Maj:t, enligt finansdepartementet
tillhandakomna protokollsutdrag, förut beslutat aflåtande till Riksdagen
af följande framställningar, nemligen:

på landtförsvarsdepartementets föredragning:

(se bil. I vid detta prot. pag. 8)

att Riksdagen må för manskap af indelta armén, som efter ingången
af år 1901 afskedas, höja de från Vadstena krigsmanshuskassa
utgående gratial till 36 kronor i tredje klassen och 24 kronor i fjerde
klassen och för sådant ändamål uppföra å riksstatens nionde hufvudtitel
under pensionsstaten, näst efter nuvarande anslaget till sagda
kassa, ett nytt ordinarie anslag, stort 83,000 kronor, med benämning
»förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap», att ifrågavarande
kassa för bestridande af kostnaderna för ofvannämnda gratialförhöjning
oafkortadt tillgodokomma;

på sjöförsvarsdepartementets föredragning:

(se bil. 2 vid detta prot. pag. 18)
att Riksdagen må medgifva,

dels att de pensioneringsgrunder, som, i öfverensstämmelse med
Riksdagens beslut, blifvit i nåder fastställa att gälla enligt nådiga
kungörelsen den 24 november 1876 för pensionering af flottans befäl
och underbefäl med vederlikar med den deruti genom nådiga brefvet
den 6 juni 1879 gjorda ändring samt enligt nådiga skrifvelsen den 22
juni 1877 för pensionering af personalen och vaktbetjeningen vid
marinförvaltningen, mariningeniörstaten och kongl. flottans civilstat,
må jemväl tillämpas vid pensionering af personalen vid flottans
poliskår, med undantag af poliskommissarien vid flottans station i
Stockholm, dock att, hvad angår poliskommissarien vid flottans station
i Carlskrona samt öfverkonstapel, det aflöningsbelopp, hvarå pensionsbeloppet
skall beräknas, må utgöra för den förre 1,400 kronor
och för öfverkonstapel 1,000 kronor; äfvensom att för den af nämnda
personal, med nyssnämnda undantag, hvilken efter uppnådda 65 lefnadsoch
minst 35 tjenstår erhåller afsked, fyllnadspensionen skall utgå med
skilnaden mellan det för pensionens beräknande faststälda belopp, med
inberäkning af ålderstillägg, och pensionen;

Nionde hufrudtiteln.

dels ock att för innehafvare!! af de förenade väbels- och poliskommissariebefattningarna
vid flottans station i Stockholm fyllnadspension
må utgå med det belopp, som erfordras för att hans pensionsförmåner
skola utgöra 1,000 kronor eller, om han vid afsked efter
uppnådda 65 lefnads- och minst 35 tjenstår innehaft nämnda förenade
befattningar i 5 år, 1,100 kronor och i 10 år, 1,200 kronor;

på ecklesiastikdepartementets föredragning:

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 26)

att Riksdagen, i afseende å kostnaderna för småskoglärares m. Jl.
ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1901,
må medgifva,

att Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som
för bestridande af" anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga;
samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter
i öfrigt under nämnda år erforderliga medel må af Kongl. Maj:t, i den
mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel
såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i den
mån de under året ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

[3.]

Kostnaden för
förvaltningen
af smäskolelärares
m. fl.
älderdomsunderstödsanstalt
under
år 1901.

Om till det till uppförande under denna stat föreslagna anslaget
för förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap
...................................................................... kronor 83,000: —

lades summan af ordinarie anslaget till pensions staten

enligt nu gällande riksstat.................... ^ 1,628,798:

skulle, enligt hvad departementschefen anmärkte,

anslaget till pensionsstaten sluta å ett belopp af kronor 1,711,798: —

Beträffande derefter

indragnlngsstaten

erinrade departementschefen om Kongl. Maj:ts på nedannämnda departements
föredragning förut fattade beslut om aflåtande till Riksdagen af
följande framställningar, nemligen:

på justitiedepartementets föredragning:

(se bil. »andra hufvudtiteln» pag. 15.)

Nionde hufvudtiteln.

[4-1

Pension för
fängelsedirektören
G. R. Wibergt
fängelsepredikanten

A. Löfgren
och kamreraren
Th. Grahl.

[5.]

Pension för
fodermarsken
vid Strömsholms
ridskola
F. L. Widlund.

[6.]

Pension för
murmästaren
N. J. Nilsson.

Pension för
lektorn vid
sjökrigsskolan
J. E. Lindgrens
enka.

att direktören vid indragna centralfängelset å Norrmalm Carl
Robert Wiberg, predikanten vid samma fängelse August Löfgren samt
kamreraren vid indragna kronoarbetsstationen å Tjurkö Theodor Grahl
må få å allmänna indragningsstaten öfverflyttas, med rätt för dem att
å sagda stat från och med år 1901 under sin återstående lifstid uppbära
årlig lön till belopp, Wiberg af 5,175 kronor, Löfgren af 1,300
kronor och Grahl af 2,300 kronor, dock med vilkor, beträffande Wiberg,
att, i händelse han efter förflyttning till indragningsstaten befordras
i statens eller kommunens tjenst, han skall vara pligtig att i
allo frånträda lönen å indragningsstaten, derest denna understiger eller
är lika med den nya lönen, samt att å lönen å indragningsstaten,
derest den öfverstiger berörda nya lön, vidkännas mot denna senare
svarande afdrag, och angående Löfgren, att, derest han efter förflyttning
till indragningsstaten på statens, kyrkans eller kommunens stat
erhåller högre aflöning än den, hvartill hans inkomster såsom predikant
vid Danviks hospital nu uppskattats, eller 1,600 kronor, lönen å indragningsstaten
skall minskas med skilnaden mellan besagda högre
aflöning, å ena, och nyssnämnda belopp, 1,600 kronor, å andra sidan,
eller upphöra, der denna skilnad uppgår till 1,300 kronor;

på landtför svar sdepartementets föredragning:

(se bil. 4 vid detta prot. pag. 39)

att för fodermarsken vid ridskolan å Strömsholm Fredrik Leonard
Widlund må.å allmänna indragningsstaten uppföras en, hälften af hans
årslön vid ridskolan motsvarande pension af 350 kronor, att af honom
under hans återstående lifstid årligen åtnjutas, med beräkning från och
med månaden näst efter den, då han blifvit eller varder från fodermarsktjensten
enledigad;

(se bil. 5 vid detta prot. pag. 42)

att murmästaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad Nils Johan
Nilsson må.från och med månaden näst efter den, då han varder från
sin befattning . enledigad, under sin återstående lifstid åtnjuta pension
från allmänna indragningsstaten till belopp af 800 kronor årligen;

på sjöförsvarsdepartementets föredragning:

se bil. 6 vid detta prot. pag. 45)

att för lektorn vid sjökrigsskolan Johan Erik Lindgrens enka
Anna Constantia Lindgren, född Kjerrström, må å allmänna indragningsstaten
uppföras en pension af 400 kronor, att af henne från 1900 års
början årligen åtnjutas, så länge hon förblifver enka;

Nionde hnfviidtiteln.

(se bil. 7 vid detta prot. pag. 48)

att underofficerskorpralen vid andra eldarekompaniet n:o 54 H. N.
Ståhls enka Selma Lovisa ståhl, född Svensson, må å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig penson af 237 kronor 50 öre, att utgå från
och med den 1 oktober 1899 under hennes återstående lifstid, så länge
hon lefver ogift;

(se bil. 8 vid detta prof. pag. 51)

att föreståndaren för nautisk-meteorologiska byrån, f. d. kommendörkaptenen
Fredrik Salomon Malmberg må vid afgång från tjensten få å
allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 5,000 kronor
för år räknadt, att utgå från och med månaden näst efter deri, hvari
han erhållit nådigt afsked;

på ecklestiastikdepartementets föredragning:

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 27)

att vaktmästaren vid universitetsbiblioteket i Lund Carl Fredrik
Lundberg och kursorn vid samma universitet Nils Peter Johnsson må
från och med månaden näst efter den, hvarunder en hvar af dem
erhåller afsked från sin ifrågavarande befattning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension, Lundberg
till belopp af 600 kronor och Johnsson till belopp af 750 kronor;

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 28)

att teckningsläraren vid allmänna läroverket i Luleå Erik Olof
Nordlinder må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
varder honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till
belopp af 625 kronor;

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 30)

att musikläraren vid högre allmänna läroverket i Malmö Johan
August Rosén må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
varder honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
till belopp af 1,250 kronor;

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 32)

att läraren i musik och sång vid allmänna läroverket i Helsingborg
Nikolaus Hagström må från och med månaden näst efter den, i
hvilken afsked varder honom beviljadt från hans berörda befattning,

[8,1

Pension för
underofficerskorpralen

H. N. Ståhls
enka.

[9-]

Pension för
föreståndaren
för nautiskmeteorologiska

byrån, /. d.
kommendörkaptenen
F. S.

Malmberg.

[10.]
Pension för
vaktmästaren
C. F. Lundberg
och
kursorn N. P.
Johnsson.

eu.]

Pension för
teckningsläraren
E. O.
Nordlinder.

[12.]
Pension för
musikläraren
J. A. Rosén.

[13.]

Pension för
musikläraren
N. Hagström.

Nionde hufvudtiteln.

[14.1

Pension för
musikläraren
F. J. Håkanson.

[15.]

Pension för
musikläraren
W. Söhrling.

[16.]

Pension för
f. d. öfverläkaren
I. F.
Liedholms
enka oeh
minderåriga
barn.

[17-]

Understöd åt
äldre

behöfvande

folkskolelärare.

[18.J

Anslaget till
allmänna
in dragningsstaten.

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
årlig pension till belopp af 1,250 kronor;

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 33)

att musikläraren vid Eksjö lägre allmänna läroverk Frans lohan
Håkanson må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
varder honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till
belopp af 450 kronor;

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 34)

att läraren i musik och sång vid allmänna läroverket i Visby
Wilhelm Söhrling må från och med månaden näst efter den, i hvilken
afsked varder honom beviljadt från hans berörda befattning, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension
till belopp af 1,100 kronor;

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 35)

att å allmänna indragningsstaten må uppföras dels för f. d. öfverläkaren
vid Wexiö hospital Johan Fredrik Liedholms enka Elisé Sofie
Christiana Liedholtn, född Rosenbrock, en årlig pension af 800 kronor,
att utgå från början af år 1900 och så länge hon förblifver enka, dels
ock för hvartdera af Liedholms barn Gottfrid Jakob Fredrik Christopher
och Clara Wilhelmina ett ärligt understöd af 200 kronor, att utgå från
början af samma år och till dess understödstagaren uppnått aderton år
eller, hvad dottern beträffar, om hon dessförinnan träder i gifte, till
dess sådant skett; samt

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 37)

att å allmänna indragningsstaten må för år 1901 anvisas ett anslag
å 10,000 kronor, att, enligt de närmare bestämmelser Kong]. Maj:t
kan finna godt meddela, användas till understöd af högst 350 kronor
åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin
tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

Departementschefen anförde härefter:

Beträffande slutsumman af förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten
har jag ej annan ändring att föreslå, än att, då,
efter tillgodoseende af öfriga statsutgifter, återstår ett disponibelt
belopp af 7,150 kronor, anslaget till allmänna indragningsstaten,

Nionde hufvudtiteln.

å hvilket uppkommit brist, må höjas med nyssberörda belopp,

7,150 kronor, eller från 1,800,652 kronor till kronor 1,807,802: —

Lägges härtill anslaget till pensionsstaten ............ » 1,711,798: —

skulle slutsumman af nionde hufvudtitelns ordinarie

anslag för år 1901 blifva ............................................ kronor 3,519,600: —

Extra anslag.

Beträffande extra anslag under denna hufvudtitel bör vid statsverkspropositionens
affattande iakttagas Eders Kongl. Maj:ts den 15
december nästlidet år på föredragning af landtförsvarsdepartementet (se
bil. 9 vid detta prot. pag. 54) fattade beslut att föreslå Riksdagen,

att å extra stat för år 1901 må anvisas ett förslagsanslag af 1,540,000
kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering med fastställa pensionsbelopp, mot skyldighet för
pensionskassan att afstå det för året densamma tillkommande vederlag
för de till statsverket indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner
i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för sådana
pensioners utgående.

Hvad departementschefen sålunda rörande nionde
hufvudtiteln hemstält biträddes af statsrådets öfrige
ledamöter och blef af Hans Maj:t Konungen gilladt
och godkändt; och behagade Hans Maj:t Konungen
på statsrådets tillstyrkande härjemte förordna, att nu
anmälda, för statferegleringen erforderliga handlingar
skulle tillställas Riksdagens statsutskott.

Ex protocollo:
Waldemar Roos.

[19.]

Anslag till
upprätthållande
af
arméns
pensionering.

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

[1-]

Höjning
af de från
Vadstena
krigsmanshus -

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet d Stockholms slott
den 30 december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius

Chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn föredrog
i underdånighet:

22:o.

Departementschefen anförde härefter i underdånighet:

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 14 maj detta år angående
regleringen af riksstatens nionde hufvudtitel i punkten 2:o) anhållit,
det Eders Kongl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida från
Vadstena krigsmanshuskassa lämpligen kunde till f. d. indelta soldater

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

genast vid deras inträde i pensionsåldern beredas någon förbättring
uti de för närvarande utgående pensionerna, äfvensom angående storleken
af det höjda statsbidrag till kassan, som af en dylik ökad pensionering
skulle blifva erforderligt, samt derefter till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill utredningen befunnes föranleda, bar
Eders Kongl. Majrt uti nådigt bref den 16 derpåföljande juni anbefalt
arméförvaltningen å civila departementet att med utredning och förslag
i berörda hänseende till Eders Kongl. Maj:t inkomma.

Till åtlydnad häraf har arméförvaltningen under den 12 innevarande
månad i underdånighet anfört följande.

Den af Riksdagen i nu föreliggande skrifvelse begärda utredningen
afsåge en förhöjning i manskapspensionerna uteslutande för
afskedadt indelt manskap samt endast i den pension, som först tillträdes.
Pensionerna i Vadstena krigsmanshuskassa vore fördelade i
fyra klasser:

den första med pensionsbelopp af i regeln 72 kronor,

,, andra ,, ,, ,, ,, ,, 48 ,,

11 tredje ,, ,, ,, ,, ,, 24 ,,

ii .fjerde ,, ,, ,, ,, . ,, 15 ,,

Härtill komme dessutom för korpraler och vice korpraler tillägg af 24,
respektive 12 kronor, om hvilka emellertid nu icke torde blifva vidare
fråga.

Om man icke toge i beräkning de mera ovanliga fallen af afsked
på grund af svårare skada, ådragen under tjenstgöring, i hvilket fall
afskedad kunde genast tilläggas pension i andra eller till och med
första klassen, egde för indelt manskap, hvarom här nu ensamt vore
fråga, pensioneringens början rum i tredje eller fjerde klassen: i tredje,
om den afskedade tjent i fulla 30 år eller i tjensten erhållit lindrigare
skada, som dock minskat hans arbetsduglighet, i fjerde åter, om han
tjent minst 25, men icke uppnått 30 tjensteår. Pensionärerna i fjerde
klassen rekryterades så godt som uteslutande från de torna indelta
jägarecorpserna i Norrland, nu de tre indelta norrländska infanteriregementena,
hvilka i detta hänseende inträdt i de forna jägarecorpsernas
rätt; och finge dessas manskap tillträda pensionen redan vid
uppnådda 45 lefnadsår. För pensionärerna i tredje klassen vore lelnadsåldern
ej fastslagen såsom pensionsvilkor, men kunde de afskedade utan
fara för misstag beräknas hafva uppnått 50 lefnadsår. Det fåtal, som
på grund af skada i tjensten eller inträde i tjenst före 21 år, kunnat
tidigare hinna pensionsåldern, uppvägdes nemligen af det ej obetydliga
antal, hvilket vid indelta armén tjenade qvar ett stycke in på lefnads -

kassautgående

underhålls belopp.

Bih. till Riksd. Prof. It)00. 1 Sami. 1 Afd.

Nionde hufvudtiteln: bil. i.

årens femtiotal. Vidare vore att märka, det pensionär i fjerde klassen,
som tillhört indelta armén, uppflyttades i tredje klassen vid 65 års
ålder, samt att alla pensionärer i tredje klassen vid uppnådda 72 år
tillädes pension i andra klassen.

Då Riksdagen, på sätt af dess skrifvelse framginge, nu afsett
endast en förbättring af den pension, som tillkomme den afskedade
indelte soldaten genast vid hans inträde i pensionsåldern, kunde bär,
enligt arméförvaltningens åsigt, endast vara fråga om en böjning af
pensionsbeloppen i tredje och fjerde klasserna af Vadstena krigsmanshuskassa,
hvaremot någon böjning af andra eller första klassernas pensioner
icke vore ifrågasatt. Arméförvaltningen, som ansåge det vara
ej blott vid utbetalningen, utan ock för pensionären en lättnad, om
pensionerna utginge, såsom ock hittils med undantag af fjerde klassens
egt rum, med fullt krontal för hvarje månad, hyste den föreställning,
att, om någon verklig hjelp skulle beredas den uttjente indelte soldaten,
pensionsbeloppen borde för honom höjas i tredje klassen från 24 kronor
till 36 och i fjerde från 15 till 24.

För utrönande af kostnaden för en dylik förhöjning i pensioneringen
från Vadstena krigsmanshuskassa hade naturligen måst anlitas
sakkunnigt biträde, hvadan arméförvaltningen i sådant afseende vändt
sig till docenten vid Stockholms högskola doktor Gustaf Kobb. Dennes
utredning, hvilken, sådan den finnes detta protokoll bilagd, af arméförvaltningen
åberopades, vore uppgjord på grund af såväl de här ofvan
angifna förhållanden vid pensioneringen, hvilka kunde hafva inverkan
på utgiftsökningen, som en af arméförvaltningen lemnad uppgift på
medeltalet af de under de tjugu åren 1879—1898 pensionerade indelta
soldaterne.

Enligt den af docenten Kobb gjorda uträkningen, yttrar arméförvaltningen
vidare, skulle de årliga kostnaderna för förhöjningen af
pensionerna komma att vara i ständigt stigande, intilldess de med 27:de
årets början uppnådde en konstant siffra. För den af arméförvaltningen
förordade förhöjningen af 12, respektive 9 kronor, uppginge de
från omkring 6,000 kronor det l:sta året till 113,000 kronor det 27:de,
hvarefter de komme att hålla sig vid denna siffra. Man kunde emellertid,
på sätt docenten Kobb visat, anordna den åsyftade pensionsförhöjningen
så, att de årliga kostnaderna alltid förblefve lika, under den
förutsättning, hvarpå naturligtvis beräkningen måst grundas, att den
årligen inträdande kontingenten af nya pensionstagare förhölle sig lika.
En höjning af en krona i pensionen kunde nemligen uppfattas såsom
en så kallad temporär lifränta, utgående under hvarje år af den tid -

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

rymd, under hvilken en höjning afsåges. Om således statsverket —
hvilket ju, enligt hvad syntes varit Riksdagens afsigt vid aflåtandet af
skrifvelsen, skulle draga kostnaden för den ifrågasatta pensionsförhöjningen
— till Vadstena krigsmanshuskassa, som ombesörjde pensioneringen,
för hvarje nyinträdande pensionstagare inbetalade det dåvarande
värdet af denna temporära lifränta, så kunde kassan sedermera
ombesörja den önskade förhöjningen utan vidare tillskott från statens
sida, enär någon ökad förvaltningskostnad till följd af pensionsökningen
icke ifrågakomme. Beräknade man nu värdet af denna temporära lifränta
mellan 50 och 72 lefnadsår för pensionstagarne i tredje klassen,
blefve detsamma 13,3 8 8 kronor för hvarje pensionstagare och för pensionstagare
i fjerde klassen mellan 45 — 65 år 13,288 kronor samt mellan
65—72 år 2,04 kronor, tillhopa 15,3 2 8 kronor. Kostnaden för en höjning
i pensionen af en krona åt de 490 årligen nyinträdande pensionstagarne
i tredje klassen utgjorde således 6,560 kronor 12 öre samt för
de 30 pensionärerna i fjerde klassen 459 kronor 84 öre. En höjning
för de indelte pensionstagarne i tredje klassen med 12 kronor och i
fjerde klassen med 9 kronor skulle således, efter docenten Kobbs ut -

gorå:

för de förre .....

................................... kronor 78,726: —

„ „ senare ...

................................ „ 4,321: —

eller tillsammans kronor 83,047: —

Detta sätt att lemna medel till den åsyftade pensionsförhöjningen
stälde sig väl — på sätt docenten Kobb anmärkt — i början dyrare,
såsom man af en jemförelse med siffrorna i den sista kolumnen af den
i hans utredning ingående tabellen kunde finna, men åstadkomme efter
det 15:de året en besparing, som slutligen stege till öfver 30,000 kronor
årligen. Då i öfrigt detta tillvägagångssätt utan tvifvel måste anses
såsom det rationellaste, funne sig arméförvaltningen böra tillstyrka detsamma.

Någon förhöjning i gratialen åt redan afskedade hade arméföl -valtningen icke trott kunna här, lika litet som vid andra pensionsregleringar,
ifrågasättas. Kostnaden härför, hvilken icke blifvit fullständigt
beräknad, skulle rimligtvis ej under första året understiga ett hundra
tusental kronor.

Det för nu afsedda pensionsförhöjning erforderliga belopp — af
arméförvaltningen enligt förestående beräkning antaget till 83,000 kronor
årligen — torde enligt arméförvaltningens åsigt böra utgå såsom anslag
till Vadstena krigsmanshuskassa, mot skyldighet för kassan att bestrida
förhöjningen, samt uppföras på nionde hufvudtiteln. Der funnes redan

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

under »pensionsstaten» upptaget ett anslag till Vadstena krigsmanshuskassa
på 243,640 kronor. Det nya anslagsbeloppet kunde icke gerna
med detta sammanslås, enär det gamla anslaget, som utgjordes af statsersättningar
för en del indragna äldre rånte- och andra inkomster till
kassan, skulle delas med arméns pensionskassa, som deraf undfinge en
andel. Lämpligast syntes vara, om, i likhet med anordnandet å nionde
hufvudtiteln af anslagen till öfriga pensionsanstalter, de Vadstena krigsmanshus
tillkommande medlen ordnades å hufvudtiteln sålunda:

Vadstena krigmanshuskassa:

äldre anslag............................................... 243,640: —

förhöjning i underhållet för afskedadt in delt

manskap ....................................... 83,000: —

326,640:--

Derest den af arméförvaltningen föreslagna förhöjningen af 12
kronor i tredje underhållsklassen och 9 kronor i den fjerde icke skulle
vinna godkännande, kunde ur den nu lemnade utredningen lätteligen
beräknas kostnaden för det större eller mindre antal kronor, hvarmed
Riksdagen funne sig böra förbättra den till indelt soldat genast vid hans
inträde i pensionsåldern utgående pensionen. Arméförvaltningen ansåge
sig emellertid böra i underdånighet hemställa, huruvida icke Eders
Kongl. Maj:t skulle täckas, i öfverensstämmelse med arméförvaltningens
här ofvan framlagda förslag, till Riksdagen aflåta nådig proposition
om anvisande för ifrågavarande ändamål af ett nytt ordinarie anslag å
83,000 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då jag anser hvarje
steg till förbättring af det afskedade manskapets vid armén pensionering
vara särdeles behjertansvärdt, samt det af arméförvaltningen nu
framstälda förslag synes mig motsvara, hvad Riksdagen uti berörda
hänseende för närvarande åsyftat, får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för manskap af indelta armén, som efter ingången af år 1901
afskeda^, höja de från Vadstena krigsmanshuskassa utgående gratial till
36 kronor i tredje klassen och 24 kronor i fjerde klassen och för sådant
ändamål uppföra å riksstatens nionde hufvudtitel under pensionsstaten,
näst efter nuvarande anslaget till sagda kassa, ett nytt orddiarie anslag,
stort 83,000 kronor, med benämning »förhöjning i gratialen åt afskedadt
indelt manskap», att ifrågavarande kassa för bestridande af kostnaderna
för ofvannämnda gratialförhöjning oafkortadt tillgodokomma.

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

Till denna departementschefens framställning
behagade Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af
statsrådets ofri ge ledamöter, lemna nådigt bifall; och
skulle utdrag af detta protokoll till finansdepartementet
expedieras för behörigt iakttagande vid uppgörande
af förslag till reglering af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:
Gust. Th. v. Bosen.

Nionde hufrndtiteln: bil. 1.

Utredning af
kostnaderna
för en höjning
af pensionerna
åt indelta arméns
uttjenta
manskap.

Afskrift.

Till kongl. arméförvaltningen å civila departementet.

På grund af erhållet uppdrag att utreda kostnaderna för en ifrågasatt
höjning af pensionerna åt indelta arméns uttjenta manskap får jag
härmed vördsamt anföra följande.

Enligt åt mig från arméförvaltningen lemnade uppgifter kan det
pensionsberättigade manskapet indelas i två grupper, den ena innefattande
dem, som vid 50 års ålder äro berättigade till en pension af 24
kronor årligen intill 72 års ålder, då densamma höjes till 36 kronor,
och den andra innefattande dem, som vid 45 års ålder äro berättigade
till en pension af 15 kronor intill 65 år, då den höjes till 24 kronor
intill 72 års ålder, hvarefter de erhålla samma pension som den lista
gruppen. Antalet soldater, som årligen inträda vid 50 års ålder i lista
gruppen, har i medeltal under de senare åren utgjort 490, och 45 års
ålder i den 2:dra gruppen 30; dessa båda siffror har jag lagt till grund
för min beräkning.

För att beräkna det sannolika antalet pensionstagare för hvarje
år har jag begagnat mig af statistiska centralbyråns dödlighetstabell för
män, lefvande på landsbygden, då dessas lefnadsvilkor synas mig i det
närmaste öfveusstämma med den indelta soldatens. På grund häraf har
jag beräknat vidfogade tabell. Då någon höjning af pensionerna efter
uppnådda 72 års ålder enligt mig meddelade uppgifter icke är ifrågasatt,
har jag afslutat tabellen med det år, då äfven pensionstagarne af
2:dra gruppen uppnå 71 års ålder.

Den lista kolumnen innehåller det löpande året sedan höjningen
trädt i kraft. Den 2:dra kolumnen innehåller sannolika antalet pensionstagare
af lista gruppen; då efter 22 års förlopp de ännu qvarstående
af den kontingent, som först erhöll förhöjning, hafva uppnått 72 års
ålder och således utgå ur räkningen, komma de sista talen i denna
kolumn att blifva lika. Den 3:dje kolumnen innehåller antalet pensionsberättigade
af 2:dra gruppen och den 4:de hela antalet pensionsberättigade
år från år. Denna kolumn anger sålunda omedelbart den årliga

Nionde hnfvudtiteln: bil. 1.

kostnaden för en höjning af 1 krona i pensionen åt hvarje pensions -tagare.

För att emellertid framställa ett konkret exempel har jag tänkt
mig en höjning af lista gruppens pension med 12 kronor och af 2:dra
gruppens med 9 kronor intill 65 års ålder samt sedan med 12 kronor
intill 72 års ålder. Den lista gruppen skulle således erhålla 36 kronor
årligen och den 2:dra 24 kronor intill 65 års ålder, då den blefve likstäld
med lista gruppen. Kostnaderna för en dylik höjning innehållas
i 5:te och 6:te kolumnen, hvarjemte slutligen i den 7:de kolumnen innehålles
den totala kostnaden för hela förhöjningen. Den sista siffran,
113,280 kronor, skulle således ange den gräns, till hvilken kostnaden
för den ökade pensionen stiger, sedan dess verkan till fullo trädt i
kraft. Det är emellertid klart, att alla dessa siffror endast kunna gorå
anspråk på en ungefärlig noggrannhet, då de ju dels erhållits genom
en sannolikhetsberäkning, och dels alla äro grundade på antagandet, att
antalet årligen inträdande nya pensionstagare utgöra 490 i lista gruppen
och 30 i den 2:dra.

Enligt nyss anförda räkning äro de årliga kostnaderna för förhöjningen
af pensionerna i ett ständigt stigande, intill de med det 27:de
årets början uppnå en konstant siffra. Man kan emellertid äfven utföra
den åsyftade pensionsförhöjningen så, att de årliga kostnaderna alltid
förblifva lika under den förutsättning, att den årligen inträdande kontingenten
af nya pensionstagare förblifver densamma. En höjning af
1 krona i pensionen kan nemligen uppfattas såsom en så kallad temporär
lifränta, utgående under hvarje år af den tidrymd, under hvilken
en höjning afses. Om således staten till den kassa, som ombesörjer
pensioneringen för hvarje nyinträdande pensionstagare, inbetalar det
närvarande värdet af denna temporära lifränta, så kan kassan sedermera
ombesörja den önskade förhöjningen utan något vidare tillskott
från statens sida än möjligen för förvaltningskostnaden, en fråga, öfver
hvilken jag gifvetvis ej kan yttra mig.

Beräknar man sålunda värdet af denna temporära lifränta för lista
gruppen mellan 50 och 72 år, så blir detsamma 13,3 8 8 kronor för hvarje
pensionstagare och för den 2:dra gruppen mellan 45—65 år 13,2 8 8
kronor samt mellan 65—72 år 2,04 kronor, eller tillsammans 15,3 2 8
kronor. Kostnaden för en höjning af 1 krona i pensionen åt de 490
medlemmarne af lista gruppen utgör således 6,560 kronor 12 öre årligen
samt för de 30 medlemmarne af 2:dra gruppen 459 kronor 84 öre.

Välja vi äfven här som exempel samma höjning som nyss eller
12 kronor för lista gruppen och 9 kronor för 2:dra gruppen intill 65

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

år och sedan 12 kronor intill 72 år, så erhålla vi såsom årliga kostnader
för lista gruppen 7#,726'' kronor och för den 2:dra 4,321 kronor
eller tillsammans 83,047 kronor.

Detta sätt att utföra den åsyftade höjningen ställer sig väl i
början dyrare, såsom man af en jemförelse med den sista kolumnen af
tabellen finner, men åstadkommer efter det 15:de året en årlig besparing,
hvilken slutligen stiger till 113,280—83,047 eller 30,233 kronor.

Stockholm den 26 november 1899.

Gustaf Kohb.

Docent vid Stockholms högskola, t. f. aktuarie i lifforsäkringsaktiebolaget Thule.

Vidimeras ex officio
Gust. Th. v. Rosen,

t. f. registrator i K. landtf.-dep:t.

Nionde hufrudtiteln: bil. 1.

År sedan höjningen trädt i kraft.	Sannolika antalet pensionstagare af lista gruppen.	Sannolika antalet pensionstagare åt 2:dra gruppen.	! Sannolika summan '' af antalet pensions- tagare.	Kostnader! i kronor för en höjning af 12 kronor i pension för lista gruppen.	i 2:dra gruppen intill 65 år och sedan 12 kronor intill 72 år.	Kostnaden i kronor för en höjning af 9 kronor i pension	Summa kostnader i kronor för alla pensionerade.
1	490	30	520	5,880	270		6,150
2	975	60	1,035	11,700	540		12,240
3	1,453	89	1,542	^17,436	801		18,237
4	1,926	118	2,044	23,112	1,062		24,174 \|
5	2,392	147	2,539	28,704	1,323		30,027
6	2,851	176	3,027	34,212	1,584		35,796 j
7	3,304	204	3,508	39,648	1,836		41,484
8	3,749	232	3,981	44,988	2,088		47,076
9	4,185	259	4,444	50,220	2,331		52,551
10	4,614	287	4,901	55,368	2,583		57,951
11	5,033	313	5,346	60,396	2,817		63,213
12	5,442	340	5,782	65,304	3,060		68,364
13	5,843	366	6,209	70,116	3,294		73,410
14	6,233	391	6,624	74,796	3,519		78,315
15	6,612	416	7,028	79,344	3,744		83,088
16	6,979	441	7,420	83,748	3,969		87,717
17	7,335	464	7,799	88,020	4,176		92,196
18	7,677	488	8,165	92,124	4,302		96,426
19	8,007	510	8,517	96,084	4,590		100,674
20	8,322	532	8,854	99,864	4,788		104,652
21	8,623	554	9,177	103,476	4,788	252	108,516
22	8,908	575	9,483	106,896	4,788	504	112,188
23	8,908	595	9,503	106,896	4,788	744	112,428
24	8,908	614	9,522	106,896	4,788	972	112,656
25	8,908	632	9,540	106,896	4,788	1,200	112,884
26	8,908	650	9,558	106,896	4,788	1,404	113,088
27	8,908	666	9,574	106,896	4,788	1,596	113,280

Bih. till Rikad. Prof. IDOG. 1 Sand. 1 Afd.

Nionde hufvudtiteln: bil. 2.

Utdrag af protokollet öfver sjöförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claeson,

Dyrssen,

Crusebjörn och
Restadius.

Departementschefen föredrog härefter:

[2.] Direktionens öfver flottans pensionskassa skrifvelse den 10 sist FafSfiottan»

^ne oktober rörande pensionering af personalen vid flottans poliskår
* volut å™ äfvensom marinförvaltningens i anledning deraf afgifna yttrande.

Härvid anförde departementschefen:

Sedan direktionen öfver flottans pensionskassa, uppå ansökan af
polispersonalen vid flottans station i Carlskrona, den 10 oktober 1892
beslutat att, på grund af stadgandet i då gällande reglemente för kassan
§ 2, mom. 2, att månadslönare, som enligt förordnande innehade arfvode
på stat vid flottan, antoges till delegare i kassan efter egen derom

Nionde hufvudtiteln: bil. 2.

gjord anmälan, antaga sökandena till delegare i pensionskassan, men
kassans år 1894 sammankallade fullmäktige — enär gällande reglemente
för flottans pensionskassa, som afsåge flottan tillhörande befäl och
underbefäl med vederlikar, för hvilkas pensionering grunder, godkända
af Riksdagen, blifvit af Eders Kongl. Maj:t fastställa, icke egde tilllämplighet
på varfspolisen i Carlskrona — med undanrödjande af direktionens
berörda beslut, förklarat, att nämnda personal icke kunde tillläggas
pensionsrätt i kassan, fann Eders Kongl. Maj:t den 11 oktober
1895, vid anmälan af fullmäktiges ifrågavarande, Eders Kongl. Maj:ts
pröfning understälda beslut, godt att, enär det uti § 20 af då gällande
reglemente för flottan, l:a delen, begagnade uttryck, att till månadslönare
räknades jemväl de, som anstäldes vid flottan för polisbevakning,
icke vore att förstå sålunda, att derigenom nämnda personal blifvit
hänförd under de i § 2 mom. 2 af reglementet för flottans pensionskassa
upptagna bestämmelser, förklara, att medlemmar af ifrågavarande
personal icke kunde i denna sin egenskap vinna delaktighet i kassan.

Uti sin ofvanberörda skrifvelse af den 10 sistlidne oktober har
nu direktionen öfver flottans pensionskassa, under erinran att innevarande
års Riksdag, på Eders Kongl. Maj:ts framställning, godkänt
stat för flottans poliskår, hufvudsakligen anfört, att reglementet för
flottans pensionskassa af den 22 januari 1892 grundade sig på, bland annat,
Eders Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 24 november 1876 angående
meddelad fastställelse af grunder för pensionering af flottans befäl och
underbefäl med vederlikar samt nådiga skrifvelsen till direktionen öfver
amiralitetskrigsmanskassan den 22 juni 1877 angående faststälda grunder
för pensioneringen af personalen och vaktbetjeningen vid marinförvaltningen,
mariningeniörsstaten och flottans civilstat; att förberörda nådiga
kungörelse den 24 november 1876 utfärdats i enlighet med Riksdagens
skrifvelse den 16 maj samma år angående reglering af utgifterna under
rikstatens nionde hufvudtitel; att enligt ofvanberörda grunder pension
tillkomme följande flottans kårer och stater, nemligen: flottans officersoch
underofficerskårer, flottans lärare-, läkare-, maskinist- och handtverksstater
samt månadslönare vid flottans militärdepoter och varfsstater,
äfvensom personalen och vaktbetjente vid marinförvaltningen,
mariningeniörstaten och flottans civilstat; att varfspoliskären icke funnes
omnämnd uti nyssnämnda nådiga kungörelse den 24 november 1876
eller i nådiga skrifvelsen den 22 juni 1877; att samma kår, jemlik!
nådiga brefvet den 11 oktober 1895 icke vore att i pensionshänseende
räkna såsom månadslönare; att Riksdagen icke förehaft till pröfning
frågan, huruvida de faststälda grunderna för pensionering af flottans

Nionde hufvudtiteln: bil. 2.

befäl och underbefäl med vederlikar jemväl skulle tillämpas vid pensionering
af personalen vid flottans poliskår; samt att den till nämnda
polispersonal framdeles utgående pension delvis och fyllnadspension i
dess helhet komme att bekostas af statsmedel.

Med afseende å nu anförda förhållanden ansåge sig direktionen,
ehuru personalen vid oftanämnda kår numera syntes vara, jemlikt § 2
mom. 1 af reglementet för flottans pensionskassa, att räkna såsom
delegare i pensionskassan, böra hemställa, att, innan nådigt beslut i
ärendet fattades, framställning måtte göras till Riksdagen, att Riksdagen
ville medgifva, att pensioneringsgrunderna enligt nådiga kungörelsen
den 24 november 1876 och nådiga skrifvelsen den 22 juni 1877 finge
tillämpas vid pensionering af personalen vid flottans poliskår; och anför
direktionen vidare.

Den pension, som enligt reglementet för kassan, § 11, tillkomme
polispersonalen och efter hvilken behöriga afgifter af densamma komme
att erläggas, utgjorde för

poliskommissarien vid Carlskrona station, som enligt staten innehade

en aflöning af 1,600 kronor:

pension ur flottans pensionskassa .................. kronor 853: 3 3

fyllnadspension af statsverket........................... „ 426: 6 7

kronor 1,280: —

öfverkonstapel, som enligt staten innehade en aflöning af 1,200
kronor:

pension ur flottans pensionskassa .................. kronor 666: 6 7

fyllnadspension af statsverket.......................... „ 333: 3 3

kronor 1,000: —

poliskonstapel, som enligt staten innehade en aflöning af 668 kronor
samt beklädnadsersättning af 132 kronor:

pension ur flottans pensionskassa ..................... kronor 445: 3 3

fyllnadspension af statsverket........................... „ 222:6 7

kronor 668: —

Enär polispersonalen icke vore underbefäl, finge jemlikt stadgandet
i § 11 mom. 3 af åberopade reglemente den enligt staten poliskonstapel
tillkommande beklädnadsersättning icke beräknas vid bestämmande
af pension jemte fyllnadspension.

Poliskommissarien vid Stockholms station, som tillika skulle vara
väbel och fördenskull endast komme att åtnjuta arfvode i egenskap af
poliskommissarie, men såsom väbel egde delegarerätt i flottans pensionskassa,
kunde icke såsom poliskommissarie erhålla delegarerätt i kassan.

Nionde hufvudtiteln: bil. 2.

En hvar af polispersonalens medlemmar vore, likmätigt § 12 mom.
1 af förenämrtda reglemente, vid afskedstagandet berättigad till pension
ur kassan, då han stått i tjenst vid flottan eller något af de i § 2 mom.
1 och 2 omnämnda verk oafbrutet i 30 år och uppnått en ålder af 55
år samt i öfrigt till kassan erlagt stadgad pensionsafgift, eller, enligt
samma § mom. 5, om han i och för tjensten ådragit sig skada eller
obotlig sjukdom, som gjorde honom till vidare tjenstgöring oförmögen.

Fyllnadspension af statsverket genom kassan utginge endast till
den, som vore berättigad till pension ur kassan och uppnått en lefnadsålder
af 55 år. För att komma i åtnjutande af såväl pension som
fyllnadspension, hvilken åtföljde tjensten, erfordrades att hafva innehaft
samma tjenst minst två år på stat.

I § 11 mom. 2 af kassans reglemente stadgades, att för den, som
enligt gällande stat vore tillerkänd ålderstillägg efter vissa års tjenstgöring
i samma grad skulle pension jemte fyllnadspension beräknas
efter den fasta lönen utan ålderstillägg. I enlighet härmed hade ock
pensionsförmånerna blifvit beräknade.

Direktionen hemställer vidare, det täcktes Eders Kong]. Maj:t hos
Riksdagen föreslå, att för hvar och en af personalen vid flottans poliskår
fyllnadspension måtte vid afsked efter uppnådda 65 lefnadsår och
minst 35 tjenstår få beräknas och utgå med skilnaden mellan lönens
hela belopp, ålderstillägg inberäknadt, och pensionen, i likhet med hvad
Eders Kongl. Maj:t. bestämt genom nådiga brefvet den 22 juni 1877
beträffande civila embete- och tjenstemän vid marinförvaltningen och
flottans civilstat äfvensom väbel och vaktbetjente och genom nådiga
brefvet den 6 juni 1879 beträffande tjenstemän och betjente vid amiralitetskrigsmanskassan
eller numera flottans pensionskassa, hvilka stadganden
återfunnes under § 13 mom. 2 af kassans reglemente. I sådant
fall skulle pensionsförmånerna komma att utgå med följande belopp i
stället för de förut anförda, beroende af huruvida det ena eller båda

!.	peDsion i	fyll nadsp	ension	summa
poliskommissarien vid Carls-					— eller 2,000: —
krona station ................kronor	853: 33	946: 67 eller	1,146:67	1,800:
öfverkonstapel .................... *	666: 67	633:33 »	733:33	1,300:	— > 1,400: —
poliskonstapel .................... »	445: 33	322:67 »	422:67	768:	— » 868: —

Den medlem af flottans poliskår, som afginge efter uppnådda 65
lefnads- och 35 tjenstår samt uppburit lön på stat under två år i innehafvande
grad, men icke intjenat ålderstillägg, komme att undfå följande
pensionsförmåner:

Nionde hufvndtiteln: bil. 2.

pension. f>’iln?ds r

pension.

poliskommissarien vid Garlskrona

station ........................................... kronor 853: 33. 746: 6 7. 1,600: —

öfverkonstapel ................................... „ 666: 6 7. 533: 33. 1,200: —

poliskonstapel .................................. „ 445: 33. 222: 67. 668: —

I fråga om gratial för enka och barn efter den, som i lifstideu
tillhört polispersonalen, samt gratialafgifter skulle gälla hvad angående
gratial i fjerde klassen vore stadgadt.

Marinförvaltningen har uti sitt i ärendet afgifna yttrande anfört,
att, sedan innevarande års Riksdag godkänt stat för flottans poliskår,
tidpunkten syntes vara inne att taga i öfvervägande, huruvida förslag
till personalens vid samma kår pensionering borde till Riksdagen öfverlåtas,
samt att, hvad anginge pensionsbeloppen och öfriga frågor rörande
pensioneringen, som i direktionens ifrågavarande skrifvelse omförmäldes,
yttrande derom icke torde förväntas af marinförvaltningen.

Då jag den 13 januari 1899 vid behandling af frågan om reglering
af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel för innevarande
år, inför Eders Kongl. Maj:t anmälde behofvet af en poliskår för bevakningen
vid flottans stationer, framhöll jag, att frågan om nämnda
poliskårs pensionering borde till behandling företagas först efter det
frågan om kårens organisation blifvit löst; och anser jag, lika med
direktionen öfver flottans pensionskassa, frågan om poliskårens pensionering
nu böra göras till föremål för Riksdagens pröfning. Jag finner
mig äfven kunna i hufvudsak biträda direktionens förslag i ämnet, om
jag än beträffande vissa af de ifrågasatta pensionsbeloppen icke är af
samma mening som direktionen.

Enligt den af Riksdagen godkända stat för flottans poliskår äro
väl löneförmånerna för poliskonstapel uppdelade i aflöning och beklädnadsersättning,
men, hvad beträffar poliskommissarien vid flottans station i
Carlskrona och öfverkonstapel, äro de för dem bestämda lönebeloppen
upptagna såsom aflöning, hvilken icke är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar.
Då nu enligt de år 1876 faststälda grunder för pensionering
af flottans befäl och underbefäl med vederlikar endast fasta lönen utgör
den grund, hvarå pensionsbeloppet beräknas, är ju uppenbart, att sistnämnda
medlemmar af flottans poliskår skulle, om för dem pensionsbeloppet
finge beräknas efter aflöningens hela belopp, i pensionshänseende
komma i en fördelaktigare ställning än öfrig personal tillhörande flottans
befäl och underbefäl med vederlikar. Såsom af ofvan lemnade redogörelse
för de ifrågasatta pensionsbeloppen framgår, skulle enligt direk -

Nionde Imfvudti teln: bil. 2.

tion ene förelag pension och fyllnadspension för poliskommissarien vid
Carls krona station kunna uppgå till 2,000 kronor och för öfverkonstapel
till 1,400 kronor, hvilka belopp synas mig vara alltför höga, särskild!
vid jemförelse med det pensionsbelopp af 1,000 kronor, som tillkommer
en med öfverkonstapel i värdighet likstäld flaggunderofficer vid flottan,
om än denne senare visserligen kommer i åtnjutande af berörda pension
vid en något tidigare ålder. För att, med tillämpning af ofvan anförda
pensioneringsgrunder, bringa pensionsbeloppen för ifrågavarande medlemmar
af poliskåren till närmare öfverensstämmelse med pensionsförmånerna
för befäl och underbefäl vid flottan, synes det mig, som
om pensionsbeloppet för dessa medlemmar af poliskåren borde beräknas
allenast efter en viss del af aflöningsbeloppet, under det att återstoden
af detsamma finge i pensionshänseende anses såsom tjenstgöringspenningar,
hvarå pension icke beräknas. Om af poliskommissariens vid
Carlskrona station aflöning, 1,600 kronor, ett belopp af 1,400 kronor
och af öfverkonstapels aflöning, 1,200 kronor, ett belopp af 1,000 kronor
finge anses såsom grund för pensionsbeloppets beräknande, skulle pension
och fyllnadspension för dem utgöra:

	Enligt § 11 i reglementet för flottans pensionskassa.	Enligt § 13 i samma reglemente.
	utan ålders-tillägg.	med ett ålderstillägg.	med två ålders-tillägg.
Poliskommissarien vid Carlskrona station kr. öfverkonstapel ...... „	1,120: — 1,000: —	1,400: — 1,000: —	1,600: — 1,100: —	1,800: — 1,200: —

Vid direktionens förslag i fråga om pension för poliskonstapel,
hvilkens löneförmåner, såsom förut nämnts, äro delade i aflöning, 668
kronor, och beklädnadsersättning, 132 kronor, har jag icke något att
erinra, helst som pensionsbeloppet, utgörande, med inberäkning af två
ålderstillägg, 868 kronor, i det närmaste motsvarar det pensionsbelopp,
864 kronor, som tillkommer underofficer af 2:a graden vid flottan, med
hvilken poliskonstapel är i värdighet likstäld.

Hvad angår frågan om pension för poliskommissarien vid Stockholms
station, hvilken enligt staten för flottans poliskår tillika är väbel
vid stationen och fördenskull åtnjuter aflöning af allenast 800 kronor,
såsom arfvode, i egenskap af poliskommissarie, anför direktionen, att
denne tjensteman, hvilken såsom väbel eger delegarerätt i kassan, icke
kan såsom poliskommissarie erhålla dylik rätt. Väbel åtnjuter enligt

Nionde hufvndtiteln: bil. 2.

stat lön 600 kronor och tjenstgöringspenningar 200 kronor samt lönetillökning
af 200 kronor efter 5 års tjenstgöring i denna befattning och
hans pension jemte fyllnadspension utgör 600 kronor eller, om han
fått åtnjuta lönetillökning, 800 kronor. Innehafvaren af de förenade
väbels- och poliskommissariebefattningarna vid Stockholms station åtnjuter
alltså en aflöning af 1,600 kronor eller, då han kommit i åtnjutande
af lönetillökning såsom väbel, 1,800 kronor, nemligen 800 respektive
1,000 kronor såsom väbel och 800 kronor såsom poliskommissarie, under
det att, såsom nyss nämnts, hans pension såsom väbel utgör allenast
600 respektive 800 kronor. Här skulle uppenbarligen komma att uppstå
ett missförhållande mellan aflönings- och pensionsbelopp, hvilket framträder
så mycket starkare, då man tager i betraktande, att poliskommissarien
vid Carlskrona station med eu aflöning af 1,600 kronor, som
med två ålderstillägg uppgår till 2,000 kronor, skulle, enligt hvad jag
härofvan ifrågasatt, erhålla ett pensionsbelopp af 1,120 kronor eller,
vid afsked efter 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, 1,400 kronor, om
han ej åtnjuter ålderstillägg, samt 1,600 respektive 1,800 kronor, i fall han
åtnjuter ett respektive två ålderstillägg. Jag anser derför, att pensionen
för väbeln vid Stockholms station bör, vid det förhållande att han
tillika är poliskommissarie derstädes, i någon mån höjas, om ock icke
till samma belopp, som för poliskommissarie!! vid Carlskrona station,
med hvilken han ej är i värdighet likstäld, då väbel innehar värdighet
af flaggunderofficer och poliskommissarien vid Carlskrona station värdighet
af underlöjtnant; och finner jag mig vid sådant förhållande böra
föreslå, att pension och fyllnadspension för väbeln vid Stockholms
station måtte få utgå med samma belopp, som föreslagits för öfverkonstapel
vid flottans poliskår, nemligen 1,000 kronor eller, om han,
vid afsked efter uppnådda 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, innehaft
väbels- och poliskommissariebefattningarna i 5 år, 1,100 kronor och i
10 år, 1,200 kronor.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att medgifva,

dels att de pensioneringssgrunder, som, i öfverensstämmelse med
Riksdagens beslut, blifvit i nåder faststälda att gälla enligt nådiga kungörelsen
den 24 november 1876 för pensionering af flottans befäl och
underbefäl med vederlikar med den deruti genom nådiga brefvet den
6 juni 1879 gjorda ändring samt enligt nådiga skrifvelsen den 22 juni
1877 för pensionering af personalen och vaktbetjeningen vid marinförvaltningen,
mariningeniörstaten och kongl. flottans civilstat, må jemväl
tillämpas vid pensionering af personalen vid flottans poliskår, med

Nionde hnfrudtiteln: bil. 2.

undantag af poliskommissarien vid flottans station i Stockholm, dock
att, hvad angår poliskommissarien vid flottans station i Carlskrona
samt öfverkonstapel, det aflöniugsbelopp, hvarå pensionsbeloppet skall
beräknas, må utgöra för den förre 1,400 kronor och för öfverkonstapel
1,000 kronor; äfvensom att för den af nämnda personal, med
nyssnämnda undantag, hvilken efter uppnådda 65 lefnads- och minst
35 tjenstår erhåller afsked, fyllnadspensionen skall utgå med skiluaden
mellan det för pensionens beräknande faststälda belopp, med ^beräkning
af ålderstillägg, och pensionen;

dels ock att för innehafvaren af de förenade väbels- och poliskommissariebefattningarna
vid flottans station i Stockholm fyllnadspension
må utgå med det belopp, som erfordras för att hans pensionsförmåner
skola utgöra 1,000 kronor eller, om han vid afsked efter uppnådda
65 lefnads- och minst 35 tjenstår innehaft nämnda förenade be- \

fattningar i 5 år, 1,100 kronor och i 10 år, 1,200 kronor.

Till denna departementschefens framställning,
hvaruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall; och skulle
genom utdrag af protokollet underrättelse härom finansdepartementet
meddelas för iakttagande vid uppgörande
af förslag till reglering af utgifterna under rikestatens
nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:

Alfr. Stuart.

Bth. till Riksd. Prof. VJ00. 1 Sami. 1 Afd.

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

[3-]

Kostnaden för
förvaltningen
af smäskolelärares
m. fl.
ålderdomsunder
stödsanstalt
under
är 1901.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
i december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

29:o.

Departementschefen, statsrådet Claeson, yttrade:

I skrifvelse den 11 oktober 1898 anmodade jag direktionen öfver
folkskolelärarnes pensionsinrättning att, derest direktionen numera funne
sig vara i tillfälle med någon större säkerhet öfverskåda den blifvande
omfattningen af småskolelärarnes m. fl. ålderdom sunderstöd sanstalt och
beräkna kostnaderna för förvaltningen deraf, till ecklesiastikdepartementet
inkomma med uppgift, huru stort belopp må för bestridande af anstaltens
förvaltningsbestyr anses årligen erforderligt, samt med förslag
å sättet för detta belopps användande och arbetets anordning inom
anstalten.

I anledning deraf förklarade direktionen i skrifvelse den 1 november
1898, att direktionen på grund af åberopade skäl funne det mindre

Nionde hufYudtiteln: bil. 3.

lämpligt, att frågan om understödsanstaltens anordnande å fast stat vid
närvarande tidpunkt bringades till afgörande.

Då de af direktionen till stöd för sin åsigt anförda förhållanden
ännu äro gällande, synes det mig vara en fördel, att den provisoriska
anordningen af småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning
ännu någon tid fortfar, helst som förslag framkommit, att
direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning jemväl skulle anförtros
vården af en ifrågasatt pensionsanstalt för döfstumlärarne i riket.
Med anledning deraf får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, i afseende å kostnaderna för anstaltens
förvaltning och verksamhet under år 1901, medgifva:

att Eders Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp,
som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga; samt
att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter
i öfrigt under nämnda år erforderliga medel må af Eders Kongl. Maj:t,
i den mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga
statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i
den mån de under året ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

I denna hemställan förenade sig statsrådets öfriga ledamöter.

Derefter föredrog statsrådet Claeson:

30:o.

En af kanslern för rikets universitet med eget utlåtande till [10.]
Kongl. Maj:t öfverlemnad framställning af det större akademiska konsistoriet
i Lund att, enär vaktmästaren vid universitetsbiblioteket Carl C. F. LundFredrik
Lundberg och kursorn vid universitetet Nils Peter Johnsson berg och kurnppnått
så hög ålder, att svårigheter mötte för dem att på ett tillfreds- soJ^hmion.
ställande sätt utföra sina sysslor och anställandet af extra biträden
dertill varit nödigt, rättighet måtte beredas Lundberg och Johnsson att
efter erhållet afsked under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årliga pensioner till belopp af 600 kronor för Lundberg
och 750 kronor för Johnsson.

Af handlingarna i ärendet inhemtades: att Lundberg vore född
den 19 september 1828 samt den 16 februari 1856 antagits till vaktmästare
vid universitetets bibliotek och att han numera på grund af
framskriden ålder och till följd af en ådragen skada i högra axelleden
vore alldeles oförmögen till arbeten, hvilka fordrade den kroppsliga

Nionde hufvudtiteln: bil. 8.

[ilo

Pension för
tecknings -läraren
E. ö. NordUnder.

ansträngning, som hans tjenst kräfde; att Johnsson vore född den 6
oktober 1827 samt antagits till sin ifrågavarande befattning den 3 maj
1862, sedan han vid åtskilliga tillfällen, första gången år 1848, under
tillsammans omkring ett år skött densamma, och att han jemlik! ett af
professoren Seved Ribbing den 13 september 1899 utfärdadt intyg väl
då vore i stånd att sköta sin tjenst, men i anseende till hög ålder och
rheumatiska krämpor rätt snart torde blifva oförmögen dertill; samt
att Lundberg och Johnsson å universitetets stat uppbure löner, Lundberg
till belopp af 600 kronor och Johnsson till belopp af 1,050 kronor, hvarförutom
de åtnjöte förmånen af fri bostad och Johnsson derjemte sportler
i tjensten.

I ofvan omförmälda utlåtande hemstälde kanslern om bifall till
ifrågavarande framställning, äfven om frågan om pensionsrätt för universitetets
lärare m. fl. med afseende å nu pågående utredningar angående
statens pensionsväsende i sin helhet icke för närvarande skulle
blifva föremål för någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

Uti öfver ansökningen infordrad!, den 11 november 1899 afgifvet
utlåtande hade statskontoret — under erinran att Riksdagen år 1888,
med bifall till derom af Kongl. Majrt gjord framställning, beviljat pension
å allmänna indragningsstaten åt vaktmästaren vid fysiska institutionen
vid Lunds universitet C. A. Duvahn — hemstält, att, enär med afseende
å Lundbergs och Johnssons höga lefnadsålder och långa tjenstetid den
sökta pensionsförmånen vore af billighet påkallad, Kongl. Maj:t täcktes
i nådig proposition föreslå Riksdagen att åt dem för deras återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten anslå årliga pensioner med 600
kronor till Lundberg och 750 kronor till Johnsson.

Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta
framställning om rätt för Lundberg och Johnsson att från och med
månaden näst efter den, hvarunder en hvar af dem erhåller afsked från
sin ifrågavarande befattning, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära årlig pension, Lundberg till belopp af 600
kronor och Johnsson till belopp af 750 kronor.

31:o.

En af domkapitlet i Hernösand till Kongl. Maj:t öfverlemnad
underdånig ansökning, deruti teckningsläraren vid allmänna läroverket
i Luleå Erik Olof Nordlinder anhållit om rätt till pension vid afskedstagande!
från teckningslärarebefattningen.

Af de vid ansökningen fogade handlingar inhemtades, att sökan -

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

den, eom vore född den 17 februari 1827, varit anstäld vid läroverket
i Luleå dels såsom vikarierande lärare i teckning från vårterminen 1860
till och med vårterminen 1863 äfvensom under läsåren 1874—1876,
dels ock såsom konstituerad teckningslärare alltsedan den 12 april 1876
och samtidigt äfven uppehållit undervisningen i välskrifning, att han,
som från och med den 14 mars 1888 åtnjutit tjenstledighet på grund
af sjukdom, enligt intyg af behörig läkare, till följd af framskriden ålder
och nedsatt synförmåga ej kunde vederbörligen upprätthålla sin lärarebefattning,
samt att, såsom läroverkets inspektor och rektor vitsordat,
sökanden med nit och efter förmåga sorgfälligt undervisat i sitt ämne.

öfver berörda ansökning, som af domkapitlet förordats till nådigt
bifall, hade statskontoret afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, deruti
statskontoret i hufvudsak anfört: att genom nådiga brefvet den 16 mars
1858 stadgats, att lärarne vid allmänna läroverken skulle komma i åtnjutande
af enahanda rätt till pension å allmänna indragningsstaten,
som enligt gällande författningar tillkomme civile embets- och tjenstemän;
att detta stadgande emellertid icke ansetts tillämpligt å lärare i
teckning samt i musik och sång vid de allmänna läroverken, för hvilka
lärarepension följaktligen ej kunnat beviljas utan Riksdagens i hvarje
fall dertill lemnade bifall; att, enligt hvad statskontoret inhemtat, sökanden
vid utnämningen till teckningslärarebefattningen innehaft anställning
såsom kartograf vid förutvarande ekonomiska karteverket i Norrbottens
län, der han alltifrån verkets första början år 1859 varit tjenstgörande,
men att under loppet af år 1885 i anseende till karteverksarbetenas
fortskridande en del af personalen vid verket ansetts icke vidare behöflig;
att, då till erhållande af entledigande från innehafvande befattning
derstädes i första rummet skolat ifrågakomma Nordlinder, som till
följd af sin ålder och sjuklighet befunnits icke längre kunna fortfara
med de ansträngande göromålen, fråga väcktes om beredande åt honom
af pension vid afgång från kartograf befattningen; att Kongl. Maj:t i
nådig proposition till 1885 års Riksdag hemstält om beviljande af pension
å allmänna indragningsstaten för Nordlinder, hvilken pension, af
uppgifven anledning att Nordlinder då innehade anställning såsom teckningslärare
med fast aflöning, föreslogs till ett mot halfva kartografarfvodet
svarande belopp af 1,250 kronor; att denna framställning blifvit
af Riksdagen bifallen och att, enligt nådiga brefvet den 12 juni 1885,
Nordlinder, efter den 11 december samma år erhållet entledigande från
kartografbefattningen, från och med år 1886 varit i åtnjutande af den
sålunda beviljade pensionen; att, då Nordlinder, hvilken såsom vikarierande
och ordinarie teckningslärare varit anstäld vid läroverket 29 år och

[12-]
Pension för
musikläraren
J. A. Rosén.

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

tjenstgjort sammanräknadt omkring 18 år, vid nu uppnådd ålder af
öfver 72 år enligt ansökningen bifogadt läkarebetyg ej vidare kunde
såsom sig borde sköta sin tjenst och då, med hänseende till den allt
mer och mer utvidgade undervisningsskyldigheten för lärare i teckning
vid högre allmänt läroverk, det syntes vara angeläget, att lärarebefattningen
i detta ämne vid läroverket i Luleå, der kompetent vikarie antagligen
ej alltid kunde stå till buds, blefve med ny innehafvare besatt,
statskontoret ansåge, för vinnande af detta mål, att Nordlinder, som
innehade konstitutorial å sin befattning, borde vid afgång derifrån
komma i åtnjutande af någon pensionsförmån, samt att på grund häraf
statskontoret — med tillkännagifvande att aflöningen å stat för ifrågavarande
lärarebefattning utgjorde 1,000 kronor jemte två ålderstillägg,
hvartdera å 250 kronor, af hvilka Nordlinder enligt nådiga brefvet den
25 januari 1884 från och med samma år innehaft, det första tillägget,
och att Nordlinder under tjenstledighet för sjukdom egde uppbära,
förutom s/4 af denna aflöning, en lika andel ej mindre af den för
hans befattning å extra stat anslagna tillfälliga löneförbättring än äfven
af det särskilda arfvode, som enligt gällande föreskrifter skulle tillfalla
honom för fem extra tjenstgöringstimmar, i den händelse han sjelf
bestrede. sin tjenstgöring, men hvilka senare aflöningsförmåner hittills
icke tagits i betraktande vid bestämmande af pension för teckingslärare
— med afseende jemväl derå att Nordlinders tjenstetid såsom teckningslärare
understege hvad som för lärare vid de allmänna läroverken fordrades
för pensions erhållande vid afskedstagandet och att han, på sätt
förut är nämndt, i egenskap af f. d. kartograf åtnjöte pension af statsmedel,
hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition till Riksdagen
föreslå, att för Nordlinder måtte å allmänna indragningsstaten
uppföras en årlig pension till belopp motsvarande hälften af hans innehafvande
aflöning å ordinarie stat eller 625 kronor.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, tillstyrkte statsrådet
i underdånighet, att Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition äska Riksdagens
medgifvande dertill, att Nordlinder må från och med månaden
näst efter den, i hvilken afsked varder honom beviljadt från befattningen
såsom lärare i teckning vid omförmälda läroverk, under sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension
till belopp af 625 kronor.

32:o.

En af domkapitlet i Lund till Kongl. Maj:t öfverlemnad underdånig
ansökning, deruti musikläraren vid högre allmänna läroverket i

Nionde hnfTudtitein: bil. 3.

Malmö Johan August Rosén anhållit om rätt till pension vid afskedstagande!
från musiklärarebefattningen; varande infordradt underdånigt
utlåtande afgifvet af statskontoret.

Af ansökningen bifogade handlingar inhemtades, att Rosén, som
vore född den 11 juli 1827, tjenstgjort under tiden från den 1 oktober
1853 till den 10 januari 1861 såsom sånglärare vid tekniska elementarskolan
i Malmö och från den 24 augusti 1861 till den 14 oktober 1863
såsom vikarierande lärare i musik och sång vid allmänna läroverket
i nämnda stad samt, efter undergånget behörigt lärareprof och förvärfvad
kompetens att söka sistnämnda lärarebefattning, blifvit antagen
till ordinarie lärare i musik och sång vid Malmö allmänna läroverk, i
hvilken egenskap han tjenstgjort från den 14 oktober 1863 intill höstterminen
1892, att Rosén derefter varit otjenstbar på grund af försvagad
hörsel, samt att han, som för sin mångåriga tjenstgöring blifvit
af såväl läroverkets vederbörande rektorer och inspektor som domkapitlet
synnerligen väl vitsordad, numera vore, såsom ansökningen
bifogadt läkarebetyg innehölle, till följd af framskriden ålder och betydlig
döfhet oförmögen att såsom sig borde sköta sin tjenstebefattning.

I sitt underdåniga utlåtande, afgifvet den 20 september 1899,
hade statskontoret anfört, bland annat: att genom nådiga brefvet den
,16 mars 1858 stadgades, att lärarne vid rikets elementarläroverk skulle
komma i åtnjutande af enahanda pensionsrätt å allmänna indragningsstaten,
som enligt då gällande författningar tillkomme civile embetsoch
tjenstemän; att detta stadgande likväl icke ansetts tillämpligt å
lärarne i musik och sång samt i teckning vid nämnda läroverk, utan
att för dylik lärare pension å indragningsstat beviljats först efter det
Riksdagen i hvarje fall dertill lemnat bifall; samt att Roséns aflöning
å stat i egenskap af musiklärare vid högre allmänna läroverket i Malmö
utgjorde 750 kronor jemte två ålderstillägg, hvartdera å 250 kronor,
eller tillhopa 1,250 kronor; och hade statskontoret, med erinran om
Roséns långa tjenstetid i det allmännas tjenst och hans oförmåga att
numera sköta sin befattning, hemstält om beredande af pension åt
honom till belopp af 1,250 kronor årligen.

Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition
äska Riksdagens medgifvande dertill, att Rosén må från och med månaden
näst efter den, i hvilken afsked varder honom beviljadt från
befattningen som lärare i musik vid högre allmänna läroverket i Malmö,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära eu
årlig pension till belopp af 1,250 kronor.

Nionde hufvndtiteln: bil. 3.

[13.]

Pension för
musikläraren
N. Hagström.

33:o.

En af domkapitlet i Lund med eget utlåtande till Kongl. Maj:t
öfverlemnad underdånig ansökning, deri läraren i musik och sång vid
allmänna läroverket i Helsingborg Nikolaus Hagström anhållit att efter
afskedstagandet komma i åtnjutande af årlig pension af 1,325 kronor,
utgörande samma belopp, hvarmed hans lön på ordinarie och extra
stat utginge, eller åtminstone 1,250 kronor, motsvarande den på ordinarie
stat utgående lönen.

Vid ansökningen, dertill domkapitlet förordat nådigt bifall, voro
fogade handlingar, utvisande att Hagström, som vore född den 5 november
1832, konstituerats till sin ifrågavarande befattning den 10
oktober 1855; att han sedermera bestridt densamma oafbrutet till den
10 november 1897, efter hvilken tid han på grund af sjuklighet åtnjutit
tjenstledighet, att han städse med berömligt nit och berömlig skicklighet
fullgjort sina tjensteåligganden äfvensom fört en i allo hedrande
vandel samt att han numera på grund af sjukdom vore urståndsatt att
bestrida sin lärarebefattning.

Uti öfver ansökningen infordradt, den 2 oktober 1899 afgifvet
utlåtande har statskontoret — med tillkännagifvande att Hagström för
sin ifrågavarande befattning uppbure aflöning å stat till belopp af 750
kronor jemte två åld er stillägg, hvartdera å 250 kronor, äfvensom tillfällig
löneförbättring å extra stat af 75 kronor — underdånigst anfört:
att genom nådiga brefvet den 16 mars 1858 stadgats, att lärarne vid
rikets elementarläroverk skulle komma i åtnjutande af enahanda pensionsrätt
å allmänna indragningsstaten, som enligt då gällande författningar
tillkomme civile embets- och tjenstemän; att detta stadgande
likväl icke ansetts tillämpligt å lärarne i musik och sång samt i teckning
vid dessa läroverk, utan att för dylika lärare pension å indragningsstat
beviljats först efter det Riksdagen i hvarje fall dertill lemnat
bifall; samt att, då Hagström uppnått en ålder af nära 67 år och räknade
44 tjenstår samt han, som för sin tjenstgöring blifvit synnerligen väl
vitsordad, vore till följd af långvarig svår sjukdom urståndsatt att tjenstgöra,
statskontoret hemstälde, att Kongl. Maj:t täcktes aflåta proposition
till Riksdagen angående rätt för Hagström att uppbära årlig pension
å allmänna indragningsstaten till ett hans nuvarande aflöning å ordinarie
stat motsvarande belopp af 1,250 kronor.

Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

äska Riksdagens medgifvande dertill, att Hagström må från och med
månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom beviljadt från
befattningen såsom lärare i musik och sång vid omförmälda läroverk,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig
pension till belopp af 1,250 kronor.

34:o.

En af musikläraren vid Eksjö lägre allmänna läroverk Frans Johan
Håkanson gjord underdånig ansökning att han, som på grund af ålderdomssvaghet
och deraf följande oförmåga att sköta sin tjenst ämnade
derifrån begära afsked, måtte efter afskedstagandet komma i åtnjutande
af pension; varande vid ansökningen fogade handlingar, utvisande,
att Håkanson, som vore född den 1 januari 1827, antagits till sin ifrågavarande
befattning den 3 maj 1867 efter att dessförinnan från början
af höstterminen 1866 hafva bestridt densamma på förordnande, att
han till och med läsåret 1898—1899 icke åtnjutit tjenstledighet för
längre tid än 47s veckor, men under höstterminen 1899 på grund af
sjukdom erhållit tjenstledighet från terminens början tills vidare under
10 veckor samt aitt han med nit och skicklighet fullgjort sina tjensteåligganden.

Öfver ansökningen hafva infordrade utlåtanden afgifvits ej mindre
af domkapitlet i Linköping, som tillstyrkt bifall till densamma, än äfven
den 1 december 1899 af statskontoret, som dels meddelat, att, enligt
uppgift från arméns pensionskassa, Håkanson i egenskap af förutvarande
musikdirektör vid Kongl. Smålands husarregemente och Kongl.
Smålands grenadierkår sedan den 1 februari 1878 uppbure pension
från kassan 180 kronor och fyllnadspension 330 kronor eller tillhopa
510 kronor samt att, i händelse pension blefve Håkanson såsom musiklärare
tillagd, fyllnadspensionen komme att minskas med ett belopp,
motsvarande 2/6 af hvad han finge uppbära i pension såsom musiklärare,
dels ock anfört, att, enär Håkanson uppfylt de för civile embets- och
tjenstemäris rätt till pension å allmänna indragningsstaten enligt äldre,
ännu gällande författningar stadgade vilkor, som enligt nådiga brefvet
den 16 mars 1858 skulle ega tillämpning jemväl å lärare vid elementareller
allmänna läroverken, ehuru, hvad anginge de der anstälde lärare
i musik och sång samt i teckning, frågan om rätt till sådan förmån
ansetts böra underställas Riksdagens pröfning, statskontoret tillstyrkte,
det Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition till Riksdagen föreslå, att
åt Håkanson måtte å allmänna indragningsstaten beviljas en hans i
Bill..till Iiilcsd. Blot. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 5

[14.]

Pension för
musikläraren
F. J. Häkanson.

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

[15.]

Pension för
musikläraren
TF. Söhrling.

egenskap af musiklärare å stat innehafvande aflöning, 450 kronor, motsvarande
årlig pension.

Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:ts täcktes i nådig proposition
äska Riksdagens medgifvande dertill, att Håkanson må från och
med månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom beviljadt
från befattningen såsom lärare i musik vid omförmälda läroverk, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension
till belopp af 450 kronor.

35:o.

En af domkapitlet i Visby med eget utlåtande till Kongl Maj:t
öfverlemnad underdånig ansökning, deri läraren i musik och sång vid
allmänna läroverket i Visby Wilhelm Söhrling anhållit att efter afskedstagandet
komma i åtnjutande af årlig pension af minst 1,095 kronor
68 öre, hvilket belopp motsvarade hvad han under tjenstledighet för
sjukdom egde uppbära.

Vid ansökningen, deri Söhrling tillika förmält, att han såsom förutvarande
organist i Visby stads- och landsförsamlingar åtnjöte årlig
pension af 600 kronor, voro fogade handlingar, utvisande, att Söhrling,
som vore född den 14 augusti 1822, efter att hafva blifvit den 7 oktober
1846 utnämnd till och den 15 december samma år erhållit fullmakt
å musikdirektörstjensten vid Visby elementarläroverk, inträdt i
tjensteutöfning höstterminen 1847, att han, som den 13 juni 1849 jemväl
antagits till cantor schola, oafbrutet, med undantag af några veckor
vårterminen 1862, tjenstgjort till höstterminen 1893, efter hvilken tid
han på grund af sjukdom åtnjutit tjenstledighet samt att han på ett
mycket förtjenstfullt sätt med nit, pligttrohet och skicklighet fullgjort
sina tjensteåligganden samt i allo sig värdigt förhållit.

öfver ansökningen, till hvilken domkapitlet förordat nådigt bifall,
har statskontoret den 6 oktober 1899 afgifvit infordradt utlåtande, deri
statskontoret — med tillkännagifvande att för ifrågavarande befattning
aflöning å stat utginge till belopp af 750 kronor jemte två ålderstillägg,
hvart dera å 250 kronor, äfvensom tillfällig löneförbättring å extra stat
af 75 kronor — underdånigst anfört: att genom nådiga brefvet den
16 mars 1858 stadgats, att lärarne vid rikets elementarläroverk skulle
komma i åtnjutande af enahanda pensionsrätt å allmänna indragningsstaten,
som enligt då gällande författningar tillkomme civile embetsoch
tjenstemän; att detta stadgande likväl icke ansetts tillämpligt å
lärarne i musik och sång samt i teckning vid dessa läroverk, utan att

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

fråga om pension åt sådana lärare i hvarje fall understälts Riksdagens
pröfning; samt att, ehuru med afseende å Söhrlings höga ålder och
ovanligt långa samt väl vitsordade tjenstetid statskontoret visserligen
icke skulle hafva tvekat att i detta likasom i andra liknande fall tillstyrka
aflåtande af nådig proposition till Riksdagen om beviljande af
pension till aflöningens å ordinarie stat hela belopp, statskontoret dock,
enär Söhrling sjelf ansett sig kunna åtnöjas med en pension till belopp,
motsvarande hvad han under tjenstledighet för sjukdom egde uppbära,
saknade anledning att i detta fall tillstyrka högre pensionsbelopp än
det sistnämnda, afrundadt till 1,100 kronor; i anseende hvartill statskontoret
alltså hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte aflåta proposition till
Riksdagen angående rätt för Söhrling att uppbära pension å allmänna
indragningsstaten till ett belopp af 1,100 kronor.

Statsrådet tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition
äska Riksdagens medgifvande dertill, att Söhrling må från och med
månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom beviljadt från
befattningen såsom lärare i musik och sång vid omförmälda läroverk,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig
pension till belopp af 1,100 kronor.

36:o.

En af direktionen för Vexiö hospital med skrifvelse till Kongl.
Maj:t öfverlemnad underdånig ansökning, deri f. d. öfverläkaren vid
hospitalet Johan Fredrik Liedholms enka Elise Sofie Christiana Liedholm,
född Rosenbrock, anhållit, att pension af statsmedel måtte åt henne
och två hennes oförsörjda minderåriga barn beredas, i hvilken ansökning,
för så vidt den afsåge de minderåriga barnen, dessas förmyndare
instämt; varande till stöd för ansökningen åberopadt, förutom Liedholms
nära fyrtiotvååriga verksamhet såsom föreståndare för sagda hospital,
att boet vore gäldbundet och att enkan icke egde att från någon kassa
eller institution åtnjuta vare sig pension eller understöd.

Af ansökningen bifogade handlingar inhemtades, att Liedholm,
hvilken, född den 11 januari 1821, blifvit den 17 november 1855 utnämnd
till öfverläkare och i denna egenskap tjenstgjort till dess han
den 1 oktober 1897 erhållit nådigt afsked, aflidit den 18 oktober 1899;
att han, som varit gift två gånger, vid sin död efterlemtiat, förutom enkan
och tolf äldre barn, sonen Gottfrid Jakob Fredrik Christopher, född
den 8 december 1882, och dottern Clara Vilhelmina, född den 21 april
1887; samt att enligt bouppteckningen tillgångarna i boet uppginge

[16.]
Pension för
f. d. öfverläka*en
J. F. Liedholms
enka
och minderåriga
barn.

Nionde hufrudtiteln: bil. 3.

till 3,995 kronor 40 öre och skulderna till 5,576 kronor 52 öre, hvadan
alltså brist förefunnes till belopp af 1,581 kronor 12 öre. Hospitalsdirektionen
hade i sin underdåniga skrifvelse, med framhållande af
familjens bekymmersamma ekonomiska ställning samt af Liedholms
långvariga och förtjenstfulla verksamhet i statens tjenst, tillstyrkt vidtagande
af åtgärder för utverkande af den begärda pensionen, under
hemställan att denna måtte bestämmas till belopp, motsvarande den
pension, som enligt den 9 juni 1899 faststäldt nådigt reglemente för
civilstatens enke- och pupillkassa utginge af civilstatens enskilda enkeoch
pupillfond till enka med ett eller flera pensionsberättigade barn
efter delegare tillhörande första pensionsklassen, eller 1,200 kronor.

Efter härå erhållen nådig remiss hade medicinalstyrelsen uti
underdånigt utlåtande den 13 december 1899 — med åberopande, i
fråga om Liedholms verksamhet, af en utaf styrelsen den 11 oktober
1897 till Liedholm aflåten skrifvelse, deri styrelsen betygat honom sin
synnerliga erkänsla för hans långvariga, pligttrogna och förtjenstfulla
verksamhet i hospitalets tjenst •— dels framhållit vigten deraf, att en
så väl vitsordad tjenstemans efterlemnade enka och minderåriga barn
icke lemnades i nödstäld belägenhet, dels ock erinrat, att den i Liedholms
bo befintliga bristen vore lätt förklarlig, då man toge i betraktande,
å ena sidan, att Liedholm, hvilken haft sammanlagdt tjugu barn,
för dessas uppfostran fått vidkännas stora kostnader, och å andra sidan,
att, han af den trägna hospitalstjenstgöringen varit förhindrad att genom
praktik skaffa sig inkomster utöfver hvad som årligen åtgått, på grund
hvaraf och då familjen syntes vara i verkligt behof af det sökta understödet,
styrelsen på det lifligaste förordade aflåtande af nådig proposition
till Riksdagen i syfte, att sökanden och de två minderåriga barnen
måtte tilldelas en pension af 1,200 kronor.

Statskontoret, som derefter erhållit nådig befallning att i ärendet
sig yttra, hade i underdånigt utlåtande den 18 december 1899 anfört,
att, då Liedholm genom sin lika ovanligt långa som mödosamma och
gagnande verksamhet såsom föreståndare för en af rikets vårdanstalter
för sinnessjuke syntes hafva gjort sig väl förtjent af det erkännande
från det allmännas sida, som finge anses ligga deri, att åt hans enka
och minderåriga barn, hvilkas bergning han icke varit i tillfälle att
betrygga, af statsmedel beviljades pension enligt ungefär samma grunder,
som vore bestämda för det från civilstatens enskilda enke- och pupillfond
till enka och barn efter delegare i första pensionsklassen utgående
pensionsbeloppet. Statskontoret ansåge sig eg a full anledning att, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hospitalsdirektionen och medicinal -

Nionde bufvndtiteln: bil. 3.

styrelsen, tillstyrka, det täcktes Kongl. Maj:t i nådig proposition föreslå
Riksdagen att å allmänna indragningsstaten bevilja dels åt enkan en
årlig pension af 800 kronor att utgå från ocli med den 1 januari 1900
och så länge hon förblefve enka, dels ock åt hvartdera af makarnes
barn sonen Gottfrid Jakob Fredrik Christopher och dottern Clara Vilhelmina
ett årligt understöd af 200 kronor att utgå från samma tid
och till dess de uppnått aderton år eller, hvad dottern beträffade, om
hon dessförinnan trädt i gifte, till dess sådant skedde.

Under erinran att, enligt hvad kändt vore, f. d. öfverläkaren
Liedholm, hvilken på flera områden utöfvat en för det allmänna gagnande
verksamhet, särskildt, på sätt medicinalstyrelsen framhållit, inlagt
mycket stora förtjenster i fråga om vården af sinnessjuka, hemstälde
statsrådet, att Kongl. Maj:t täcktes, i enlighet med hvad statskontoret
tillstyrkt, i nådig proposition föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten
uppföra dels för Liedholms enka en årlig pension af 800
kronor att utgå från början af år 1900 och så länge hon förblefve enka,
dels ock för hvartdera af Liedholms barn Gottfrid Jakob Fredrik Christopher
och Clara Vilhelmina ett årligt understöd af 200 kronor att
utgå från början af samma år och till dess understödstagaren uppnådde
aderton år eller, hvad dottern beträffade, om hon dessförinnan trädde
i gifte, till dess sådant skedde.

37:o.

Föredragande departementschefen yttrade:

Ända sedan år 1885 har å allmänna indragningsstaten årligen
anvisats ett anslag af 10,000 kronor att, enligt de närmare bestämmelser,
Eders Kongl. Maj:t funnit godt meddela, användas till understöd
åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin
tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

Det högsta belopp, som, enligt Riksdagens beslut, fick tilldelas
någon understödstagare, var 250 kronor ända till år 1899. Men vid
Riksdagen år 1898 höjdes detta maximibelopp, på grund af enskild
motionärs framställning, med 50 kronor, eller Irån 250 till 300 kronor.

År 1898 voro understödstagarna till antalet 39 och hvar och en
af dessa erhöllo i understöd 250 kronor.

År 1899 hade antalet understödstagare nedgått till 35. Af dessa
uppburo:

32 i understöd 285 kronor hvardera

" ii ii

1 n ii

300

280

[17.]

Understöd
åt äldre behöfvande
folk•
skollärare.

Nionde hufvudtitelii: bil. 3.

Af understödstagarne var 1 född år 1802, 1 år 1811, 1 år 1812,
1 år 1815, 2 år 1816, 1 år 1818 och 3 år 1819. Då sålunda ej mindre
än 10 af de 35 understödstagarne numera hafva uppnått en ålder af
80 år och derutöfver, kommer efter all sannolikhet antalet af dem,
som kunna komma i fråga till erhållande af understöd från det ifrågavarande
anslaget, under den närmaste framtiden att väsentligen minskas.
Härigenom beredes tillfälle att gifva åtminstone en del af de qvarlefvande
ett högre understödsbelopp, utan att derför det ifrågavarande
statsanslaget behöfver höjas. En förhöjning af understödet torde ock
vara väl behöflig för åtskilliga af dessa gamla, då, å ena sidan, de för
hvarje år blifva allt mer urståndsätta att genom eget arbete kunna
bidraga något till sitt lifsuppehälle, och, å andra sidan, lefnadskostnaderna
under den senaste tiden så betydligt stigit.

En förhöjning af understödsbeloppet med 50 kronor torde i ej
obetydlig mån bidraga till förbättring af de gamles yttre lefnadsförhållanden.

Med anledning af hvad jag sålunda tillåtit mig anföra, hemställer
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att å allmänna indragningsstaten för år 1901 anvisa ett anslag å 10,000
kronor, att, enligt de närmare bestämmelser Eders Kongl. Maj:t kan
finna godt meddela, användas till understöd af högst 350 kronor åt
sådana äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin
tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

I denna hemställan förenade sig statsrådets öfriga ledamöter.

Hvad statsrådet beträffande de under punkterna
29—37 omförmälda ärenden i underdånighet tillstyrkt
och hemstält behagade Hans Maj:t Konungen i nåder
gilla och bifalla; och skulle protokollsutdrag härom
till finansdepartementet öfverlemnas för behörigt iakttagande
vid uppgörande af förslag till reglering af
utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.

Ex protocolloi
Carl Edv. Sterky.

Nionde hufvudtitelu: bil. 4.

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsårenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den 8 december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: Wikblad ,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmester,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn föredrog
i underdånighet:

Departementschefen anförde härefter:

Uti underdånig skrifvelse af den 4 mars innevarande år har inspektören
för kavalleriet anhållit, att, då fodermarsken vid ridskolan å
Strömsholm Fredrik Leonard Widlund, enligt anmälan af skolans chef,
till följd af framskriden ålder saknade den kraft och uthållighet, som
fordrades för att sköta fodermarsktjensten, och derföre måste från densamma
entledigas vid slutet af pågående ridskolckurs, Lders Kongl.

[5.]

Pension Jäv
fodermarskcn
vid Strömsholme
ridskola
F. X. Widlund.

Nionde hufvudtiteln: bil. 4.

Maj:t måtte i nåder bereda Widlund för hans återstående lifstid en årlig
pension af 350 kronor, motsvarande hälften af hans innehafvande
kontanta årslön.

Af skrifvelsen bifogade intyg inhemtas, att Widlund, som vore
född den 5 september 1835 och innevarande år blifvit hugnad med
medaljen i silfver af åttonde storleken för nit och redlighet i rikets
tjenst, tjenat 8 år såsom trumslagare vid lifregementets grenadiercorps,
4 år såsom stalldräng vid Strömsholms hingstdepot och 31 år såsom
fodermarsk vid ridskolan, eller sammanlagdt i 43 år varit i kronans
tjenst anstäld, samt att han, enligt vitsord af ridskolans chef, med trohet,
nit och skicklighet fullgjort sina åligganden äfvensom ådagalagt
ett hedrande uppförande.

Uti infordradt utlåtande har arméförvaltningen å intendentsdepartementet
anfört, att uti den första för ridskolan utfärdade nådiga stat
af den 4 juli 1868 funnes bestämdt, att all i staten utförd aflöning
skulle beräknas för ridtermin, med undantag endast af den för fodermarsken
utförda, hvilken vore att anse såsom årslön, samt att uti det
första för ridskolan utfärdade reglemente af nyssnämnda datum funnes
bestämdt, att tjensteman vid skolan egde vid sjukdomsfall, som ej räckte
öfver 8 dagar, oafkortadt uppbära sina löneförmåner och att, vid dylikt
förfall utöfver denna tid, fjerdedelen af arfvodet för den Överskjutande
tiden skulle afstås till den eller dem, som tjensten förrättade.

På grund häraf och då Widlund, hvilken innehaft fodermarsktjensten
vid ridskolan alltsedan skolans början år 1868, sålunda enligt omförmälda,
å Widlunds löneförhållanden ännu tillämpliga reglemente vore
berättigad att under sjukdom uppbära tre fjerdedelar af årslönen, samt
staten, vid tjensteinnehafvares oförmåga till tjenstens skötande till följd
af ålder och aftagande kroppskrafter, torde, lika väl som vid tjensteinnehafvarens
sjukdom, böra anses skyldig tillerkänna honom något
understöd till framtida uppehälle, funne sig arméförvaltningen föranlåten
hemställa om nådig proposition till Riksdagen om Widlunds uppförande
å allmänna indragningsstaten till åtnjutande af en årlig pension
af 350 kronor.

_ Statskontoret, hvars utlåtande genom remiss jemväl infordrats,
har i likhet med arméförvaltningen tillstyrkt bifall till inspektörens för
kavalleriet ofvanberörda framställning samt dervid erinrat, dels att uti
den af Eders Kongl. Maj:t under den 5 augusti 1892 faststälda stat
för ridskolan å Strömsholm, upptoges för en fodermarsk årslön till belopp
af 700 kronor, dels ock att, enligt ridskolans reglemente, fodermarsken
derstädes egde till åliggande att med ansvarighet inför chefen

Nionde hufvudtiteln: bil. 4. 41

utöfva närmaste tillsynen öfver skolans byggnader och stallinventarier
samt mottaga och vårda under lika ansvarighet det fourage, som genom
chefens försorg anskaffades och magasinerades för elevernas hästar.

På grund af hvad sålunda blifvit upplyst och då jag anser det
vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att Widlund, som
är den ende med fast lön bland den å ridskolans stat upptagna personal,
erhåller något understöd till framtida uppehälle, då han efter långvarig
och trogen tjenst vid uppnådda 64 år måste utan eget förvållande
lemna sin befattning, med hvilken delegarerätt i arméns pensionskassa
icke är förenad, hemställer jag, det Eders Kongl. Ma:jt täcktes
föreslå Riksdagen

att för Widlund å allmänna indragningsstaten uppföra en, hälften
af hans årslön vid ridskolan å Strömsholm motsvarande pension af trehundrafemtio
kronor, att af honom under hans återstående lifstid årligen
åtnjutas, med beräkning från och med månaden näst efter den,
då han blifvit eller varder från fodermarsktj ensten entledigad.

Uppå underdånig tillstyrkan af statsrådets öfriga
ledamöter täcktes Hans Maj:t Konungen härtill lemna
nådigt bifall; och skulle utdrag af detta protokoll till
finansdepartementet expedieras för behörigt iakttagande
vid uppgörande af förslag till reglering af riksstatens
nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:
Trygve Hermelin.

Bih. till liilcsd. Prot. 1000. 1 Sami. 1 A fd.

Nionde hufvudtiteln: bil. 5.

[6.]

Pension för
murmästaren
N. J. Nilsson.

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden^ hållet inför
Hans Maj;t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den SO december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restad ius.

Chefen för landsförsvarsdepartementet, statsrådet Crusebjörn föredrog
i underdånighet:

Departementschefen anförde vidare i underdånighet:

I anledning af en utaf murmästaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad
Nils Johan Nilsson framstäld anhållan om beredande af pension
åt honom i anseende till hans framskridna ålder och deraf följande
oförmåga att med full kraft fullgöra de till nämnda befattning hörande
åligganden har chefen för fortifikationen i underdånig skrifvelse den

Nionde liufvudtitnel: bil. 5.

18 sistlidne oktober, med bifogande af prestbetyg för Nilsson samt intyg
angående hans anställning vid förenämnda med flera statens fästningsbyggnader
äfvensom angående hans ekonomiska ställning anfört,
att Nilsson, som vore född den 4 januari 1830 och sålunda snart uppnådde
70 år, varit anstäld vid statens arbeten öfver 50 år, deraf 39|
år såsom murmästare dels vid befästningsarbetena i Karlskrona skärgård
och dels sedan 1869 vid ofvannämnda fästningsbyggnad samt af
sitt arbetsbefäl erhållit det samstämmiga vitsord, att han städse ådagalagt
berömligt uppförande samt med nit, skicklighet, ordningssinne,
redbarhet och pålitlighet fullgjort sina åligganden, på grund hvaraf och
då Nilsson icke egde någon förmögenhet, utan för sin existens vore
hänvisad till den aflöning, han åtnjöte från fortifikationen, utgörande
1,500 kronor årligen, förbemälde chef hemstält, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes hos Riksdagen göra framställning om beviljande åt Nilsson af
en pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 800 kronor årligen,
att utgå från och med månaden näst efter den, då han blefve
från sin befattning entledigad.

Uti häröfver infordradt och den 31 sistlidne oktober afgifvet underdånigt
utlåtande har arméförvaltningen å civila departementet, med afseende
å Nilssons ålder och ovanligt långvariga och väl vitsordade arbete
vid statens fästningsbyggnader, tillstyrkt aflåtande af nådig proposition
till Riksdagen på sätt här ofvan blifvit föreslaget..

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet jemväl infordrats, har
under den 4 innevarande månad i likhet med arméförvaltningen förordat
nådigt bifall till chefens för fortifikationen ofvan omförmälda underdåniga
framställning.

I fråga om beskaffenheten af Nilssons anställning vid statens fästningsbyggnader
har af vederbörande fortifikationsbefäl blifvit meddeladt,
att Nilsson, hvilken sedan den 1 maj 1849 varit anstäld vid statens
arbeten, genom kontrakt af den 1 mars 1860 blifvit antagen såsom
murmästare och förman för de privata murarne vid Karlskrona fästningsbyggnad,
hvarvid det ålegat Nilsson att tillse och ansvara för allt
det handtverksmessiga vid murarbetet å den post, der han blefve stationerad;
att biträda vid alla utstakningar och utmätningar samt ansvara
för att de efter ritningarne utsatta måtten vid murningen följdes; att i
egenskap af förman uttaga från förrådet alla murareverktyg och ansvara
för deras återställande; att i sin mån öfvervaka materialåtgången samt
att tillse det största möjliga sparsamhet iakttoges och att kronans i
bruk varande effekter ej genom vårdslöshet förstördes eller skadades.

Sedan Nilssons tjenstgöring år 1869 förflyttats till Karlsborg, hade

Nionde hufvudtiteln: bil. 5.

han derstädes utom fri bostad, åtnjutit arfvode under tjenstgöringstiden
enligt nådigst faststäld arbetsplan, upptaget under titeln »för civilt biträde
vid murningen» med 1,500 kronor för året.

På grund af hvad sålunda förekommit och då staten, lika litet
som en enskild husbonde, torde kunna undandraga sig att lemna nödigt
underhåll åt en gammal och pligttrogen tjenare, sedan denne till följd
af hög ålder icke vidare förmår sjelf bidraga till sitt och sin familjs
uppehälle, får jag, som icke har något att erinra mot det åt myndigheterna
tillstyrkta pensionsbeloppet, i underdånighet hemställa, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

att murmästaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad Nils Johan Nilsson
må från och med månaden näst efter den, då han varder från sin
befattning entledigad, under sin återstående lifstid åtnjuta pension från
allmänna indragningsstaten till belopp af åttahundra kronor årligen.

Till hvad departementschefen sålunda hemstält
behagade Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af
statsrådets öfriga ledamöter, lemna nådigt bifall; och
skulle utdrag af protokollet härom finansdepartementet
tillställas för behörigt iakttagande vid uppgörande
af förslag till reglering af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:
Gust. Th. v. Rosen.

Nionde hufvudtiteln: bil. 6.

Utdrag af protokollet öfver sjöförsvarsärendeti, hållet inför Hans
Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn och
Restadius.

Departementschefen föredrog härefter:

En af lektorn vid sjökrigsskolan Johan Erik Lindgrens enka
Anna Constantia Lindgren, född Kjerrström, gjord underdånig ansökan
att, med afseende å hennes bekymmersamma belägenhet och behof af
hjelp, en årlig pension måtte henne beviljas.

Af de ansökningen bifogade handlingar inhemtades: att sökandens
numera aflidne man, som varit född den 22 mars 1844 och
afled den 28 april 1899, från början af höstterminen 1879 till sin
död innehaft anställning såsom tillförordnad hufvudlärare i engelska
språket vid härvarande högre lärarinneseminarium; att han den 24
november 1893 i nåder utnämnts till lektor i engelska språket vid sjö -

[7-]

Pension för
lektorn vid
sjökrigsskolan
J. E. Lindgrens
enka.

46 Nionde hufyudtiteln: bil. 6.

krigsskolan, efter att hafva någon tid uppehållit tjensten under ledighet;
att han, som sålunda tillbragt omkrig 20 år i statens tjenst, dessutom
varit verksam såsom lärare i lefvande språk dels vid Beskowska skolan
i Stockholm alltifrån höstterminen 1874, intilldess han under april månad
1899 insjuknade, dels vid Åhlinska flickskolan i Stockholm åren 1875—
1897, dels ock vid Östermalms högre elementarläroverk för flickor under
några år; varande för all denna tjenstgöring synnerligen vackra vitsord
af de särskilda läroanstalternas rektorer och föreståndare meddelade;
att sökanden, som vore född den 28 juli 1855, vid två tillfällen,
nemligen. åren 1883 och 1888, lidit af sinnessjukdom, vid det senare
tillfället i en ytterst svår sjukdomsform, och varit för vård intagen å
hospital, hvarest hon senast vistats hösten 1889; att, ehuru denna sjukdom
sedermera småningom återgått, hon dock fortfarande lede af stor
kraftnedsättning, höggradig nervositet, försvagad hörsel och synförmåga
samt derigenom vore helt och hållet ur stånd att sig och en minderårig
son med arbete försörja; äfvensom att vederbörande läkare vid de
hospital, der sökanden vårdats, ansåge stor fara föreligga för att recidiv
af sinnessjukdomen kunde med anledning af ekonomiska bekymmer och
oro för framtiden inträffa; samt att angående ställningen i boet efter
lektor Lindgren ett vederbörligen styrkt transsumt af den hållna bouppteckningen
utvisade, att såsom sterbhusdelegare antecknats, jemte enkan,
en son född den 7 juni 1883, och att en behållning förefans i boet af
10,175 kronor 94 öre, deraf 10,000 kronor utgjorde fordran på grund
af lifförsäkringsbref.

Uti infordradt underdånigt utlåtande hade statskontoret, med afseende
å de särskild! ömmande omständigheter, som i detta fall förekomma,
_ ansett sig böra tillstyrka, att till Riksdagen måtte aflåtas nådig
proposition om beviljande å allmänna indragningsstaten åt sökanden af
en årlig pension, hvilken dock med afseende å mannens jemförelsevis
korta^ tjenstetid och boets ställning samt det förhållande att sonen snart
uppnådde den ålder, att han kunde sig sjelf försörja, torde böra föreslås
till endast 400 kronor, att från början af år 1900 till henne utgå,
så länge hon förblefve enka.

På grund af hvad sålunda blifvit i detta ärende anfördt och upplyst,
° hemstälde statsrådet, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att å rikets allmänna indragningsstat för lektorn vid sjökrigsskolan
Johan Erik Lindgrens enka Anna Constantia Lindgren, född Kjerrström,
uppföra ^ en pension af fyrahundra kronor, att af henne från 1900 års
början årligen åtnjutas, så länge hon förblifver enka.

Nionde hufvudtiteln: bil. 6.

Hvad statsrådet sålunda liemstält behagade Hans
Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle protokollsutdrag
i ärendet till finansdepartementet expedieras
för behörigt iakttagande vid uppgörande af förslag
till reglering af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel.

Ex protocollo:
Alfr. Stuart.

Nionde hufvudtiteln: bil. 7.

[8.J

Pension för
underoffieerskorpralen
H.
N. Stånds
enka.

Utdrag af protokollet öfver sjöförsvar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den 30 december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn och
Restadius.

Departementschefen föredrog härefter:

En af stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm uti
skrifvelse den 24 sistlidne november gjord framställning om beredande
af lämpligt årligt understöd åt en genom olyckshändelse under tjensteutöfning
omkommen underofficerskorpral vid andra eldarekompaniet n:o 54
H. N. Ståhls enka Selma Lovisa Ståhl, född Svensson, och hennes oförsörjda
barn.

Af handlingarna i ärendet inhemtades: att underofficerskorpralen
Ståhl till följd af en den 21 sistlidne september ombord å torpedkryssaren
Claes Horn timad explosion ljutit döden, efterlemnande hustrun

Nionde hufvudtiteln: bil. 7.

i hafvande tillstånd samt en tvåårig dotter; att Ståhl, som vant född
den 27 december 1860, inskrifvits vid sjömanskåren den 5 januari 1886
och uppflyttats till underofficerskorprai den 29 september 1892, vid
olyckstillfället varit i utöfning af sådan tjenstebefattning, som tillkomme
underofficer; samt att enkan enligt rotemans intyg vore stadd i obemedlade
omständigheter.

I sin ofvanberörda skrifvelse hade stationsbefälhafvaren, jemte
anmälan att enkan Ståhl hos honom gjort framställning om utverkande
af årligt understöd åt henne af statsverket, med afseende å det behjärtansvärda
i denna framställning och då den alllmänna upplattningen vore,
att statsverket hade en viss skyldighet att i dylikt fall sörja för att de
efterlefvande icke lemnades utan skydd och sålunda måhända komme
allmänna fattigvården till last, hemstält, att understödet måtte utgå på
sätt reglementet för flottans pensionskassa bestämde i fråga om gratial,
oaktadt den omkomne ännu icke blifvit befordrad till underofficersgraden
och sålunda icke haft tillfälle att grundlägga rätt till gratial för sina
efterlefvande.

Uti häröfver infordradt och den 8 innevarande månad afgifvet
utlåtande hade marinförvaltningen, som erinrat, att jemlikt gällande
reglemente för flottans pensionskassa enkan Ståhl och hennes barn egde,
på särskild ansökning, att årligen under fem års tid från kassan uppbära
ett belopp af 18 kronor, på grund af detta understöds otillräcklighet
och då af bifogadt utdrag af vederbörande krigsrätts protokoll
öfver den angående olyckshändelsen hållna undersökning framginge,
att densamma ej berott på vårdslöshet från den omkomnes sida, ansett
sig böra hemställa om beredande åt enkan Ståhl af pension från allmänna
indragningsstaten.

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet jemväl infordrats, hade i
underdånigt utlåtande af den 18 i denna månad anfört, att, då underofficer
skorpralen Ståhl omkommit genom oförvållad olyckshändelse under
utöfning af honom anförtrodd tjenstebefattning, som, enligt hvad upplyst
blifvit, tillhörde underofficer, och det derför syntes tillbörligt, att
staten lemnade åt hans i obemedlade omständigheter efterlefvande enka
med barn ett årligt understöd, motsvarande det gratial, hvartill enka
efter underofficer vore berättigad från flottans pensionskassa, statskontoret
tillstyrkte, att åt enkan Ståhl måtte å allmänna indragningsstaten
beredas en årlig pension af 237 kronor 50 öre, att utgå från och med
den 1 oktober innevarande år.

Med afseende å livad sålunda förekommit, hemstälde statsrådet,
Bill. till liiks. Prof. 1''JOO. 1 Sami. 1 Afd. 7

Nionde hufrndtltéln: bil. 7.

det Kongl. Maj:t behagade hos Riksdagen göra framställning derom,
att enkan Ståhl må å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af två hundra trettiosju kronor 50 öre, att utgå från och med den 1
oktober 1899 under hennes återstående lifstid, så länge hon lefver ogift.

Hvad statsrådet sålunda hemstält behagade Hans
Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle protokollsutdrag
härom till finansdepartementet öfverlemnas för
behörigt iakttagande vid uppgörande af förslag till
reglering af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.

Ex protoeollo:
Alfr. Stuart.

Nionde bnfYwdtiteln: bil. 8,

Utdrag af protokollet öfver sjöförsvar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den 30 december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjeerna,
grefve Wachtmeistr,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn och
Kestadius.

Departementschefen anmälde härefter:

En af föreståndaren för nautisk-meteorologiska byrån, f. d. kom- [9.J
mendörkaptenen af 2:dra graden i kongl. flottans reserv m. m. Fredrik Pension för
Salomon Malmberg ingifven skrift, deri hufvudsakligen anförts, att, föjf™ nmai™
sedan styrelsen öfver nämnda byrå i skrifvelse den 6 april 1878, under meteorologiska
åberopande af Riksdagens skrifvelse den 18 maj 1877 i fråga om rätt ^''mmeidörtill
pension å allmänna indragningsstaten för civile embete- och tjenste- kaptenen f.
män samt betjente, hemstält, att föreståndaren för byrån måtte förklaras s'' Malmber9-berättigad att efter erhållet afsked komma i åtnjutande af dylik pension,

Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 27 september 1878, jemte för -

Nionde hufvndtiteln: bil. 8.

klarande att innehållet af Riksdagens förenämnda skrifvelse icke kunde
anses vara å ifrågavarande löntagare tillämpligt, funnit frågan om pensionsrätt
för bemälda föreståndare från allmänna indragningsstaten för
det dåvarande icke till någon dess åtgärd föranleda, men att, då snart
21 år förflutit från tiden för meddelandet af nämnda nådiga beslut,
Malmberg, som vore 68 år gammal, nu funne sig böra göra framställning
om att varda förklarad berättigad att vid afskedstagandet från
ifrågavarande tjenst undfå pension till lönens hela belopp.

Af bandlingarne i detta ärende inbemtades: att sökanden, som
vore född den 27 september 1831, den 4 oktober 1853 såsom sekundlöjtnant
vid flottan inträdt i statens tjenst, der flan, med frånräknande
af den tid lian efter 1853 idkat handelssjöfart eller tillhopa 8 år 3
månader 17 dagar, tillbragt mer än 37 år dels såsom officer vid flottan
och skärgårdsartilleriet, dels ock från och med den 1 januari 1878 i
egenskap af föreståndare för nautisk-meteorologiska byrån, å hvilken
befattning han den 3 oktober sistnämnda år erhållit konfirmationsfullmakt.

Uti infordradt yttrande i ärendet hade statskontoret anfört följande.

I sin egenskap af föreståndare för ofvan berörda byrå åtnjöte
sökanden, enligt den af Kongl. Maj:t för 1877 års Riksdag framlagda
och af Riksdagen i skrifvelse den 19 maj samma år godkända aflöningsstat,
lön 4,000 kronor och tjenstgöringspenningar 1,000 kronor äfvensom
tvenne ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor, hvilka
ålderstillägg blifvit honom tillerkända genom nådiga beslut den 22
december 1882 och den 16 december 1887. Visserligen vore genom
beslut vid 1877 års Riksdag och nådiga brefvet- den 1 juni samma år
stadgadt, att civil embetsman, hvilkens aflöning på grund af reglering,
som skett vid 1876 och 1877 årens riksdagar eller som vid derpå följande
riksdagar egde rum, fördelats i lön och tjenstgöringspenningar,
vore berättigad — der ej för särskilda fall andra bestämmelser meddelats
— att, då lian uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vid afskedstagandet
från tjensten å allmänna indragningsstaten undfå pension
till lönens hela belopp; men då detta stadgande, enligt hvad som genom
nådigt beslut den 27 september 1878 förklarats, icke kunde anses å
ifrågavarande löntagare tillämpligt, saknades för närvarande bestämmelse,
på grund af hvilken pensionsrätt vare sig från allmänna indragningsstaten
eller från andra statsmedel kunde sökanden tillerkännas.
Vid sådant förhållande och då någon giltig anledning, hvarför innehafvaren
af föreståndarebefattningen vid nautisk-meteorologiska byrån

Nionde hnfvudtiteln: bil. 8.

icke skulle komma i åtnjutande af rätt till pension af staten, derest de
för sådan pensionsrätt i allmänhet föreskrifna vilkor vore behörigen
fullgjorda, enligt statskontorets mening icke torde förefinnas, funne sig
statskontoret föranlåtet hemställa, att hos Riksdagen måtte göras framställning
om rätt för sökanden att efter erhållet afsked från tjensten
få å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension af 5,000 kronor.

Sedan departementschefen upplyst, att f. d. kommendörkaptenen
Malmberg, hvilken den 14 maj 1875 erhållit afsked ur flottans tjenst,
icke åtnjöte någon statspension, hemstälde statsrådet, att Kongl. Maj:t
täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition om beviljande åt föreståndaren
för nautisk-meteorologiska byrån, f. d. kommendörkaptenen
m. m. Fredrik Salomon Malmberg af rätt att vid afgång från tjensten
få å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 5,000
kronor för år räknadt, att utgå från och med manaden näst efter den,
hvari han erhållit nådigt afsked.

* i”" ; ■ ■ '' '' ■

Hvad statsrådet sålunda hemstält behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle
protokollsutdrag härom till finansdepartementet öfverlemnas
för behörigt iakttagande vid uppgörande af
förslag till reglering af utgifterna under riksstatens
nionde bufvudtitel.

Ex protocollo:
Alfr. Stuart.

119.]

Anslag till
upprätthållande
af
armins pensionering.

Nionde liufvudtiteln: bil, 9.

Utdrag af protokollet öfver landtförsvar särenden, hållet inför
Hans Maj it Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den 15 december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

GlAEBON,

Dyrsben,

Restadius.

Tillförordnade chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet
Dyrssen föredrog i underdånighet:

Tillförordnade departementschefen anförde härefter:

Sedan innevarande års Riksdag, med bifall till Eders Kongl.
Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition, å extra stat för år 1900
anvisat ett förslagsanslag å 1,540,000 kronor dels till upprätthållande
af arméns pensionskassas egen pensionering samt dels till fyllnadspensioner
i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder, har
direktionen öfver nämnda kassa uti skrifvelse den 15 nästlidne november
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå näst sammanträdande

Nionde hafvudtiteln: bil. 9.

Riksdag att jemväl för år 1901 för ofvan berörda ändamål bevilja ett
förslagsanslag å enahanda belopp.

På grund häraf hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen,

att å extra stat för år 1901 anvisa ett förslagsanslag af 1,540,000
kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering med faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet
för pensionskassan att afstå det för året densamma tillkommande
vederlag för de till statsverket indragna rusthållsafgifterna, och dels
till fyllnadspensioner i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder
för sådana pensioners utgående.

Till denna tillförordnade departementschefens
hemställan, hvaruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen lemna nådigt
bifall; och skulle utdrag af detta protokoll tillställas
finansdepartementet för iakttagande vid uppgörande af
förslag till reglering af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:
J. Olbers.

Finansplanen: statsrådsprotokollet.

Finansplanen.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari

1900.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius,

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
yttrade:

De anslag, Eders Kongl. Maj:t på de särskilda departementschefernas
föredragning beslutit äska af Riksdagen för år 1901, utgöra.
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Samt. 1 Afd. 1

Sammanfattning
af utgifterna
under
hufvudtitlarne.

Anslag utom
hufvudtitlar
ne.

Riksgälds kontorets ställning.

2 Finansplanen: statsrådsprotokollet.

I hufvudtiteln: ordinarie: kronor

III

VII

VIII

extra:
ordinarie:

extra:

ordinarie:

extra:
ordinarie :

extra:
ordinarie:

extra :
ordinarie:

extra :
ordinarie:
extra:

1,320,000 100,000	—
3,851,550 207,350
641,950 23,850	_
28,284,289 9,923,511	_
8,692,395 13,472,105	—
5,851,200 8,618,900	■
22,256,590 5,036,510	—
14,507,524 3,069,676	_
3,519,600 1,540,000	•—

kronor 1,420,000:

„ 4,058,900:

„ 665,800:

„ 88,207,800:

„ 22,164,500:

„ 14,470,100:

„ 27,293,100:

„ 17,577,200:

„ 5,059,600:

kronor 130,917,000:

Vidare har Eders Kongl. Maj:t förut denna
dag på föredragning af chefen för civildepartementet
beslutit föreslå Riksdagen att till utgående
under år 1901 utom hufvudtitlarne å
riksstaten anvisa:

till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
trafikerade jernvägar kronor 5,000,000: —
samt till fullbordande af
statsbanan mellan Boden
och Ytter-Morjärv „ 771,000:_

Fullmäktige i riksgäldskontoret hafva i
skrifvelse den 7 sistlidne december, som torde
få under litt. B biläggas dagens protokoll,
lemnat uppgift å de riksgäldskontorets utgifter
för år 1901, hvilka fullmäktige ansett böra
i riksstaten uppföras. Enligt fullmäktiges beräkning
utgöra dessa siffror:

kronor 5,771,000:

Transport kronor 136,688,000: —

Finansplanen: statsrådsprotokollet. 3

Transport kronor 136,688,000:
riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar

m. m., förslagsvis ..................... kronor 792,000: —

räntor och afbetalningar å statsskulden.
.. kronor 14,802,300: —
efter afdrag
af de till
riksgäldskontoret
ingående
rånte-
och kapital
etalnin -

4,251,300:

gar.........._,j

förslagsvis .........

I rikstaten för hvart af åren 1896—1900
har afsatts ett belopp af 1,400,000 kronor, som
tillgodoförts den enligt nådigt bref den 15
november 1895 under statskontorets förvaltning
stälda arbetareförsäkringsfonden.

Efter samråd med chefen för civildepartementet
anser jag mig böra hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,
att till arbetareförsäkringsfonden må i riksstaten

för år 1901 afsättas ett belopp af.......................

På Eders Kongl. Maj:ts framställning bar
Riksdagen, till underlättande af åtgärder för
arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande, uppfört i riksstaten för hvart af åren
1891—1895 ett belopp af 100,000 kronor och i
riksstaten för hvartdera af åren 1899 och 1900
ett belopp af 250,000 kronor. Då, enligt hvad
chefen för civildepartementet meddelat mig, det
nu tillgängliga beloppet uppenbarligen icke kan
räcka ända till slutet af år 1901, får jag, efter
samråd med chefen för nämnda departement,
tillstyrka, att för ändamålet må för år 1901

afsättas .....................................................................

Summan af statsverkets utgifter för år
1901 uppgår således till .........................................

10,551,000:— „ 11,343,000: —

Afrättning till
arbetareförsäkringsfonden.

1,400,000:

Afsättning till
underlättande
af åtgärder
för arbetares
olycksfallsförsäkring
och
sjukkassors
bildande.

250,000: —

kronor 149,681,000:

Statsverkets
utgifter och

tillgångar.

Finansplanen: statsrådsprotokollet.

Utgifter utom
rikeetaten.

motsvarande det belopp, hvartill statsverkets tillgångar för den
förevarande statsregleringen beräknats.

I sammanhang med framläggande för Riksdagen af förslag till
riksstat torde Riksdagens medgifvande böra äskas dertill, att vid statsregleringen
för år 1901 de i Rikets Ständers skrifvelse den 12 maj
1841 angifna grunder i afseende å dispositionen af besparingar å hufvudtitlarne
fortfarande må blifva gällande.

På föredragning af chefen för civildepartementet har Eders Kongl.
Maj:t förut denna dag beslutit föreslå Riksdagen att för år 1901 anvisa:

till fortsättning af statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen
10,100,000 kronor,

till fortsättning af statsbanan från Göteborg till Skee 2,000,000
kronor samt

till statsbanan mellan Krylbo och Örebro för kompletteringsarbeten
å bandelen Krylbo—Frövi 1,670,000 kronor och för vexel- och säkerhetsanordningar
vid stationer och mötesplatser 117,000 kronor eller tillsammans
1,787,000 kronor;

och har Eders Kongl. Maj:t tillika förklarat sig vilja på föredragning
af chefen för finansdepartementet besluta om sättet för anskaffande
af de för sagda ändamål erforderliga medel.

I öfverensstämmelse med det förfarande, som enligt 1899 års
Riksdags beslut iakttagits med afseende å de medel, som för innevarande
år anvisats för ifrågavarande jernvägsanläggningar, lära jemväl de för
år 1901 behöfliga beloppen böra bestridas med lånta medel.

Jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att till utgående från riksgäldskontoret anvisa:

till fortsättning af statsbanan mellan Gellivare
och riksgränsen ............................................... kronor 10,100,000: —

till fortsättning af statsbanan från Göteborg

till Skee ................................................................. „ 2,000,000: —

samt till statsbanan mellan Krylbo och Örebro „ 1,787,000: —

eller tillsammans kronor 13,887,000: —

På statsrådets tillstyrkande behagade Hans Maj:t
Konungen bifalla hvad departementschefen sålunda
hemstält och åt honom uppdraga att, sedan han erhållit
protokollsutdrag om hvad som efter de öfriga departementens
föredragning blifvit beslutadt med afseende

Finansplanen: statsrådsprotokollet. 5

å statsregleringen, uppsätta och till justering inför
Kongl. Maj:t anmäla förslag till nådig proposition
angående statsverkets tillstånd och behof i enlighet
med Kongl. Maj:ts nu i ämnet fattade beslut.

Ex protocollo:
Waldemar Roos.

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 1

Bil. Litt. B.

Till herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet.

Med anledning af herr statsrådets skrifvelse den 9 nästlidne
november hafva fullmäktige i riksgäldskontoret låtit upprätta och få
härmed äran öfverlemna förslagsvis uppgjorda beräkningar öfver riksgäldskontorets
sannolika ställning vid slutet af hvartdera aret 1899 och
1900 samt redan nu påräkneliga inkomster och utgifter år 1901.

I dessa beräkningar äro såsom vanligt ej upptagna inkomster,
utgifter och behållningar för de särskilt förvaltade fonderna, nemligen
de& fonderade lånens liqvidations- och amortissementsfonder samt fonden
för extra amortering af statsskulden.

Stockholm den 7 december 1899.

ALB. ANDERSON.

EDW. SEDERHOLM. J. JOHANSSON. W. ODELBERG.

H. Sederholm.

Bih. till Riksä. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

i i)J iM)

Förslagsberäkniisg öfver riksgäldskontorets inkomster och

Riksgäldskontorets kassabehållning den 7 december

1899 ............................................................................ 10,563,202: 8G i

Kapitalfordran å tills vidare förräntade medel:

uppköpta obligationer............................................ 948,245: 3 6

„ reverser och depositionsbevis ............................. 11,966,000: — ''

Å särskild depositionsräkning insatta medel.......... 6,000,000: — j

Utländska valutor ........................................................... 17,624,863:45

Saldo å räkningar med utländska banker och bankirhus
............................................................................. 206,555:20

47,308,866

Inkomster:

Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål anvisade
låneunderstöd, som förfalla med 1,378,900 kronor, hvaraf
beräknas inflyta ................................................ 1,218,700:

Ränta å utbetalda belopp från odlingslånefonden 177,969: 4 3
Dito å lån till kongl. telegrafstyrelsen för fortsatt

utveckling af statens telefonväsende................ 115,989: 59

Dito å tills vidare förräntade medel........................... 222,500: —

1,736,159 02

Transport|49,044,025|8 9

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 3

K t .1 i-\r . \t.u : .i ..Il, . I ’ 1 : . ’ . ''

utgifter från och med den 7 december 1899 till samma års slut.

Utgifter:

10,000

4,500

8,280:

24,942: 2 0

S 5,300: —

9,153: s:

Riksdags- och revisionskostnader ............................

Kostnader för Riksdagens hus och bibliotek ........

Förvaltningskostnader vid riksgäldskontoret .........

Utelöpande förfallna obligationer af 1891 års tillfälliga
lån .............................................................

Ränta å Malmö—Billesholms jernvägsaktiebolags af
riksgäldskontoret öfvertagna obligationslån

jemte inlösningsprovision ......................v............

Annuitetsliqvider å af riksgäldskontoret öfvertagna
kommunlån .........................................................

Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgiftskapital
samt å Göta kanals reparationsfond
.......................................................................—___

Köpeskillingar för försålda mindre kronolägenheter..............._

Vid 1879 års riksdag till utgående från riksgäldskontoret anvisadt
anslag, högst 4,000,000 kronor, för inköp af Hallsberg—Motala—

Mjölby jernväg, återstoden ................................ 730: 31

Vid 1890 års riksdag anvisade medel, 250,000
kronor, till bestridande af ifrågakommande
kostnader vid inköp af jernvägen mellan Luleå

och norska gränsen, återstoden.............................49,984: 51

Låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar:

1896 års fond, 7,500,000 kronor,

återstoden af 1898 års anslag, 1,500,000

kronor, ..............................................................

1899 års anslag ...........................................■■■•

228,817: 37
1,500,000: —

82,176

846,498

50,714

Transport!

1,728,817

2,708,206

82;

4 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport! 49,044,02ö|8 9

Summa kronor^49,044,025j8 9

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgåldskontorets ställning, o

Transport, 2,708,206 36

Vid 1899 års riksdag beviljadt lån till kongl. telegrafstyrelsen,

1 000,000 kronor, för fortsatt utveckling af statens telefon- i

väsende, återstoden ........................................................................... 150,000| j

i O äling slånefonde n:

1893 års a aslag, återstoden af kronor 661,595: 4 7, 1894 „ „ .................................................. 1 ÖOK ...........................	511,595: 47 32,446: oi 63,301: 7 3
„ .................. IQQfi ...........		116,604: 47
lOcMJ ^ i) ................. 1897 „ „ ........................	1,000,000: —
efter afdrag af för sistnämnda år beräknade, till kongl. stats-kontoret inflytande annuiteter å odlingslån .............................	525,500: —	474,500: —
1898 års anslag .......................... efter enahanda afdrag...........	1,000,000: — 571,800: —	428,200: —
1899 års anslag .......................... efter enahanda afdrag ...........	1,000,000: — 613,600: —	386,400: —

■Beräknad behållning vid 1899 års slut

68;
85;

Summa kronor49,044,025js9,

2,013,047

44,172,771,

o Finansplanen; Fullmäktiges i Rikssräldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning

Förslagsberäkning öfver Riksgäldskontorets

•• 1 «-rT-^T’——■ n-

Beräknad behållning vid 1900 års början

44,172,771 85

1 7 7 |

Inkomster:

Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål an-visade låneunderstöd, som under år 1900 förfalla
med 2,635,900 kronor, hvaraf beräknas inflyta 2,524,200: —
Ränta å 1885—1900 års hela anslag till odlings-

lånefonden ......................... 271 400-

Dito å riksgäldskontorets tills vidare förräntade medel 600^000: —

Dito å lån till kongl. telegrafstyrelsen för fortsatt

utveckling af statens telefonväsende .............. 231,600: —

Dito å lån till Sveriges riksbank ........................ 1,062,500- —

4,689,700 — I

Ersättning, af statsverkets medel:

Motstående för år 1900 upptagna riksdags- och revisionskost-nader, aflöningar m. m. äfvensom annuiteter å de fonderade lånen
samt räntor och amortering å öfrig statsskuld 15,536,500: —i
efter afdrag af den för riksgäldskontoret
under samma tid beräknade inkomst af
kapital- och ränteinbetalningar ..................... 4,689,700: —

10,846,800

Liqvid för Bergslagernas jern vägsaktiebolags 4 % obligationer af

år 1891, uppsagda till betalning den 2/i 1900, ..........

Kapitalafbetalning å lån till kongl. telegrafstyrelsen för fortsatt
utveckling af statens telefonväsende .........

1,707,800;_

312,500 —

Transport^!,729,571j8 5

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. ''

inkomster och utgifter år 1900.

Utgifter:

Riksdags- och revisionskostnader satht aflöningctr ni. ni.:

Riksdags- och revisionskostnader.............................

Kostnader för Riksdagens hus ...............................

„ „ „ bibliotek ........................

Löner, arfvoden och expenser vid riksgäldskontoret
......................................v...............................•••••

Löner å indragnings- och pensionsstat vid dito
, Aflöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition ..................

792,000: —

Annuiteter och räntor:

Till Hans Maj:t Konungen ......................................... 300,000: — j

Annuitetsanslag		Kapital.	Ränta.
1880	års	3 i %	lån	1,633,500: —	3,424,632: 7 5
1886		3 \ %		254,666: 67	2,031,625: 55
1890		3 i %	It	369,777: 78	1,139,475: 65
1894		3 %		132,300: —	540,000: —
1899	It	31■ %	V	— — —	1,260,000: —
				2,390,244: 4 5	8,395,733: 85

i Ränteanslag:

11887 års
3 %

lån 1,756,764: -1888 års

3 % lån 753,333: 3 3 --_ 2,510,097:33 ______

Transport 2,390,244: 4 5 10,905.831: 18 1,092,000: — |

650,000: —
25,000: —
4,500: —

76,350: —
14,400: —j

21,750: —

8 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport

Upplåning:

Vid 1899 års riksdag beräknad återstående upplåning för samma

och föregående år.................................................. 8,517,168:57

För betäckande af kapitalrabatt och stämpelkostnad
för lista emissionen af 1899 års lån ...... 1,710,000: —

Vid 1899 års riksdag beräknad upplåning för
år 1900 till betäckande af motstående beräknade
utgifter:

för lån till enskilda jern vägsanläggningar
......................... 1,500,000: —

,, odlingslånefonden .................. 325,000: —

,, inköp af bandelen Örebro
—Frövi af Örebro—Köpings

jernväg .............. 160,000: —

,, anläggning af en
spårförbindelse
mellan Frövi —

Ludvika och Örebro—Köpings jernvägar

......... 98,200: — 258,200: —

„ kompletteringsarbeten å bandelen
Örebro—

Frövi .................. 237,500: —

„ inköp af rullande
materiel för
linien Spånga—

Frövi—Örebro 300,000: —

,, fullbordande af
statsbanan mellan
Kr ylbo och
F rövi j emte spårutvidgningar
i

Örebro ............. 500,000: — 1,037,500: —

61,729,571

Transport 3,120,700:— 10,227,168:57

61.729.571 8 5

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontor^ ställning. 9

Kapital. Ränta.

Transport 2,390,244: 4 5 10,905,831:18 1,092,000:

Till fonden för extra
amortering af stats,
skulden enligt beslut
vid
j1889 års

riksdag 132,000: —
i1899 års

riksdag 237,100: — 369,100:

kronor 2,759,344: 45 10,905,831: 18 135665,175. 63

512,000: —

116,666: 67

Ränta å medgifven och beräknad, ännu icke verk stäld

upplåning ..............................................................

Ränta och amortering å Malmö—Billesbolms jernvägsaktiebolags
af riksgäldskontoret öfvertagna

obligationslån ........................................... 70,340:

Ränta och amortering å af riksgäldskontoret
öfvertagna, för teckning af aktier
i Skåne—Hallands, Mellersta Hallands
och Göteborg—Hallands jernvägsaktie bolag

upptagna kommunlån ........... 65,051: 81 135,391: 81

Ränta å 4 % från 1900 års början till och med den
20/i2 samma år å återstående, den 30/i2 1907 förfallna
köpeskillingen, 3,000,000 kronor, för bandelen Örebro—Frövi
af Örebro—Köpings jernväg................

Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgiftskapital
samt å Göta kanals reparationsfond äfvensom
inlösningsprovision å Malmö—Billesholms jernvägsaktiebolags
förfallna obligationer och kuponger,
tillsammans kronor 15,226: 55, som för motstående

ersättningsbelopps utlemnande upptagas till ............Hj^bö: 89J15,53b,50U

Låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar. ! ^ ^qq qqq

1900 års anslag ...................................................—..... ’ 1

Transport! 17,036,500

Bih till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd.

10 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport 3,120,700: — 10,227,168: 57 61,729,571

för fortsättning af statsbanan
mellan Gellivare och riks gränsen

.................................. 4,000,000: —

„ fortsättning af statsbanan
från Göteborg till Skee ... . 2,000,000: —

som minskas med:

under tiden från den 4 maj 1899 verkstäld
upplåning genom försäljning af en obligationfaf
1887 års 3 % lån 500: —

beloppet af till inlösen den 2 januari
1899 uppsagda Bergslagernas
j ern vägsaktiebolags
4 % obligationer af år 1891 1,707,800: —
kapitalafbetalning å lån till
kongl. telegrafstyrelsen för
telefonväsendets utveckling 575,000:

9,120,700: —
19,347,868: 5 7

2,283,300: -117,064,568

Summa kronor 78,794,140

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 11

Transport

17,036,500

Vid 1898 års riksdag anvisade medel till odlingslåne fonden

........................................................... 1,000,000:

efter afdrag af för samma år beräknade, till kongl.

statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån 675,000: —

I Vid 1899 års riksdag till utgående från riksgäldskontoret
anvisade medel:

j för inköp af bandelen Örebro—Frövi af Örebro—

Köpings jernväg ......................... 160,000: —

anläggning af en spårförbindelse
i mellan Frövi—Ludvika och Örebro—Köpings
jernvägar ............ 98,200: — 258,200: —

kompletteringsarbeten å bandelen

Örebro—Frövi................................ 237,500: —

inköp afrullande materiel för linien

Spånga—Frövi—Örebro............. 300,000: —

| „ fullbordande af statsbanan mellan

Krylbo och Frövi jemte spårutvidgningar
i Örebro .................... 500,000: — 1,037,500: —

i fortsättning af statsbanan mellan Gellivare

och riksgränsen...........................................; 4,000,000:

,, fortsättning: af statsbanan från Göteborg till

Skee ..... .............................................................. 2,000,000:-

Återbetalning till kongl. statskontoret af till riksgäldskontorets

förvaltning öfverlemnade kassabehållningar ................................

Beräknad behållning vid 1900 års slut __

325,000

Summa kronor

7,295,7001

50,000,000

4,136,940

78,794,140

12 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäld skontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Förslagsberäkning öfver Riksgäldskontorets

Beräknad behållning vid 19Ö1 års början

inkomster:

Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål anvisade
låneunderstöd, som under år 1901 förfalla
med 2,686,500 kronor, hvaraf beräknas inflyta 2,574,800: —
Ränta å 1885—1901 års hela anslag till odlings lånefonden.

......................................................... 282,400: —

Dito å riksgäldskontorets tills vidare förräntade medel 100,000: —
Dito å lån till kongl. telegrafstyrelsen för fortsatt

utveckling af statens telefonväsende................. 231,600: —

Dito å lån till Sveriges riksbank................................ 1,062,500: —

Ersättning af statsverkets medel:

Motstående för år 1901 upptagna riksdags- och revisionskostnader,
aflöningar m. m. äfvensom annuiteter å de fonderade lånen
samt räntor och amortering å öfrig statsskuld 15,594,300: —
efter afdrag af den för riksgäldskontoret under
samma tid béräknade inkomst af kapital- och
ränteinbetalningar.............................................. 4,251,300: —

Upplåning:

till betäckande af motstående beräknade utgifter

för lån till enskilda jern vägsanläggningar ...... 1,500,000: —

för odlingsfonden ................................................ 273,000: —

Transport

4,136,940

4,251,300

11,343,000

1,773,000

21,504,240

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontor^ ställning. 13

inkomster och utgifter år 1901.

Utgifter:

Riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar m.

Riksdags- och revisionskostnader ........................

Kostnader för Riksdagens hus ...............................

»HD bibliotek .....................

Löner, arfvoden och expenser vid riksgäldskontoret
Löner å indragnings- och pensionsstat vid dito
Aflöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition

m.:

650,000

25,000

4,500

76,350

14,400

21,750:

792,000: —

Annuiteter och räntor:

Till Hans Maj:t Konungen 300,000:

Annuitetsanslag:
1880 års 3 | % lån

1886

1890

1894

1899

3 i %
3 It %
3 %
3\%

Kapital.

1,742,400: —
254,666: 67
383,111: n
132,300: —

Ränta.

3,365,554: so
2,031,625: 55
1,126,300: —
540,000: —
1,260,000: —

2,512,477: 78 8,323,480: 05

Ränteanslag:

1887 års
3 tV %

lån 1,756,764: —

1888 års

3% lån 753,333:33

--- 2,510,097: 33

Transport 2,S 12,477: 78 10,833,677: 38 1,092,000: -

14 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport

Summa kronor

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang.|Riksgäldskontorets ställning. 15

Kapital. Ränta.

Transport 2,512,477: 7 8 10,833,577:3 8 1,092,000: —

| Till fonden för extra
amortering af statsskulden.
................... 132,000:—--—

kronor 2,644,477: 78 10,833,577: 38 13,478,055: 16

! Ränta å medgifven och beräknad, ännu icke verk stäld

upplåning ..................................................... 753,500: —

Ränta och amortering å Malmö—Billesholms
jernvägsaktiebolags afriksgälds ;

kontoret öfvertagna obligationslån..... 70,480: —

Ränta och amortering å af riksgäldskontoret
öfvertagna, för teckning af
I aktier i Skåne—Hallands, Mellersta
Hallands och Göteborg—Hallands jern vägsaktiebolag

upptagna kommunlån 65,051: 81 135,531: 81

Ett års ränta å 4 % från den 20/12 1900 å återstående,
den 20/12 1907 förfallna köpeskillingen, 3,000,000
kronor, för bandelen Örebro—Frövi af Örebro—

Köpings jernväg ......................................................... 120,000: —

Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgiftskapital
samt å Göta kanals reparationsfond
äfvensom inlösningsprovision å Malmö—Billesholms
jernvägsaktiebolags förfallna obligationer
och kuponger, tillsammans kronor 15,226: 9 0,
som för motstående ersättningsbelopps utlemnande
upptagas till ................................................. 15,213: 0 3

Låneunderstöd till enskilda jern vägsanläggningar:

1901 års anslag ...................................................................................

Vid 1898 års riksdag anvisade medel till odlings lånefonden

................................................................. 1,000,000: —

efter afdrag af för samma år beräknade, till
kongl. statskontoret inflytande annuiteter å

odlingslån ............................................................. 727,000: —

Beräknad behållning vid 1901 års slut...............................................

15,594,300

1,500,000

“ 273,000
4,136,940

Summa kronor 21,504,240

Statsverkspropositionen justering.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 15 januari

1900.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Bostköm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister uppläste till
justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förut fattade, af
statsrådet enhälligt tillstyrkta beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och
behof.

Hans Maj:t Konungen täcktes, enligt statsrådets
underdåniga tillstyrkande, i nåder gilla berörda förslag,
sådant det finnes detta protokoll bilagdt; och
skulle, i enlighet dermed omförmälda nådiga proposition
till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:
Fredrik Zethelius.

Bih. till Kiksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd.