Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 2) Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mart 1900, kl. 2 e. m.

F&>''sta Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af herr F. E. Petterssons motion, angående
skrifvelse till Konungen med begäran om föreskrifter i
syfte, att en del af de värnpligtiges dagaflöning må bevaras
för deras framtida bästa.

I motion, n:o 28 i Första Kammaren, har herr F. E. Pettersson
yrkat, att Riksdagen ville anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
föreskrifter i syfte, att den del af de värnpligtiges dagaflöning, hvilken
enligt Riksdagens skrifvelse den 26 november 1892 n:o 1 skall å postsparbanksbok
insättas för de värnpligtiges framtida bästa, måtte i högre
grad än hittills blifva för sådant ändamål bevarad. Såsom stöd för detta
sitt yrkande anför motionären, hurusom, i strid mot 1892 års urtima
Riksdags beslut, cirka % af alla insättningar af beväringsmedel i postsparbanken
redan under samma år uttagas, samt hurusom kostnaden för
dessa medels förvaltning för de 5 åren 1894—1898 i rundt tal uppgått
till 7,910 kronor för år 1894, 5,022 kronor för år 1895, 6,891 kronor
för år 1896, 7,414 kronor för år 1897 och 6,374 kronor för år 1898,
hvilket i medeltal utgör mera än 6,700 kronor årligen. Het åsyftade
ändamålet »med hela denna stora apparat» anser han .derför endast i
Bih. till Riksd. Prot. 1900. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft. (N:o 1).

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

ringa grad blifvit förverkliga dt, likasom lian håller före, att de kostnader
och göromål, som äro förknippade dermed, i de flesta fall blifva bortkastade,
då medlen ofördröjligen uttagas och användas. En utväg, hvarigenom
ändamålet Aed Riksdagens år 1892 gjorda uttalande i frågan om
innehållande af vissa procent af dagaflöningen för de värnpligtiges framtida
bästa skulle i högre grad än hittills skett vinnas, anser emellertid
motionären vara, att bestämmelser utfärdades, som gingo derpå ut,
att de gjorda insättningarnes bevarande tryggades, så att de ej fingo
uttagas förr än efter värnpligtens fullgörande, för så vidt man ej
ville gå ännu längre och gifva dem karakteren af en sparpenning
att tillgå vid minskad arbetsförmåga. Nu ifrågavarande belopp vore
visserligen allt för obetydligt för det senare ändamålet, men motionären
anser sig likväl böra nämna, att, enligt af sakkunnig uppgjord uträkning,
den summa, .27 kronor, som för hvarje värnpligtig insättes i postsparbanken,
skulle, förräntad efter 3 Va procent från den tid, den värnpligtige
nu utfår sin postsparbanksbok, lemna honom:

vid uppnådda 40 år kronor......... 56:96

» » 50 » » 89: 24

» » 55 » » 114: 05

» » 60 » » 149: 65,

allt med 1880—90 års dödlighetstabell såsom grund. För öfrigt skulle
hvarje förlängning åt öfningstiden öka detta belopp. Under förutsättning,
att vissa procent af dagaflöningen för de värnpligtiges framtida bästa allt
framgent skulle innehållas, kunde det sålunda tänkas, att fullgjord värnpligt
skulle kunna blifva grundläggande för ålderdomsförsäkring.

Allt sedan 1895 och 1898 års kongl. propositioner om ålderdomsförsäkring
fallit, vore frågan derom olöst, i det att de praktiska svårigheter,
som förslagen inneburo, icke kunnat jäfvas. Såväl sakens stora innebörd som
de årligen för ändamålet afsätta medlen förde dock densamma framåt.
Faran vore likväl, att vid frågans lösning erfarenhet saknades om, huru
försäkringen komme att verka. Skulle nu under tiden före det stora
förslagets genomförande, genom tillvaratagande af den del af de värnpligtiges
dagaflöning, hvilken i alla fall är afsedd att utgöra en sparpenning,
en ålderdomsförsäkring för dessa kunna grundläggas, så kunde
de erfarenheter, som härvid vunnos i fråga om fondbildning, kontroll,
medelsförvaltning, utbetalning m. m., komma till godo vid förslagets
genomförande i stort. Den på så sätt tillvaratagna sparpenningen kunde
i händelse af införande af allmän ålderdomsförsäkring underlätta inträdet

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1. 3

för de beväringsmän, som vore härtill berättigade, genom att utgöra
bidrag till den försäkringsafgift, som vid hvarje obligatorisk försäkring
alfordras de försäkringspligtige. Det förslag till ålderdomsförsäkring, som
framlades år 1895, var i så måtto endast partielt genomfördt, att det blott
omfattade vissa kategorier understödstagare, och den berättigade anmärkning,
som häremot gjordes, blef eu medverkande orsak till utgången.
Men om försigtigheten manade att vid en så stor frågas lösning ej på
en gång taga steget fullt ut, så torde, frånsedt alla klasser och yrken,
icke några hafva större företrädesrätt att vid behof komma i åtnjutande
af fördelarne af en ålderdomsförsörjning än de, som genom fullgörande
af sin värnpligt olfrat sin tid i fäderneslandets tjenst.

Utskottet, som i likhet med motionären anser, att nu gällande
bestämmelser i ringa grad tillgodose de syftemål, som 1892 års urtima
Riksdag sökt ernå genom sitt beslut, att större delen af de värnpligtiges
dagaflöning skulle insättas i postsparbanken, finner den väckta frågan
förtjena uppmärksamhet. Af större innebörd torde likväl vara det nya
uppslag, motionären gifvit till eu lösning af frågan om ålderdomsförsäkring
i samband med frågan om utsträckt värnpligt. Men om än utskottet
i hufvudsak gillar de åsigter, motionären uttalar, och om det än
finner det framtidsmål, han uppställer, i många afseenden tilltalande,
anser det sig likväl icke kunna tillstyrka bifall till hans yrkande om
skrifvelse derom till Konungen. Enligt hvad utskottet inhemtat, lär
nemligen Riksdagen redan nästa år kunna förvänta en kongl. proposition
om ny härordning, grundad uteslutande på allmän värnpligt, vid hvithet
förhållande de beräkningar, som med anledning af motionärens förslag
torde få anses behöfliga för att få en mera säker uppfattning om, hvilka
konseqvenser ett bifall till detsamma skulle medföra i verkligheten, icke
skulle få någon praktisk betydelse för framtiden, då grunderna för den
nya härordningen ännu icke äro kända, än mindre beslutade. Å andra
sidan kan det tänkas, att ett bifall till motionen kunde tydas å vissa
håll såsom ett erkännande af den utgående dagaflöningens fixering för
all framtid, oafsedt huru mycket de värnpligtiges öfningstid än förlängdes,
hvarigenom Konungens handlingsfrihet vid det nya förslagets uppgörande
blefve på förhand inskränkt.

Vidkommande den af motionären påpekade bristen på öfverensstämmelse
mellan Riksdagens skrifvelse den 26 november 1892 n:o 1
och Kongl. Maj:ts kungörelse härom den 9 juni 1893, antager utskottet.

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

att Kong! Maj:t, sedan allmänna uppmärksamheten genom motionen
blifvit fäst på förhållandet, lär föranstalta om de ändringar och rättelser,
som kunna pröfva^ erforderliga.

På grund af hvad utskottet nu anfört, tillstyrker utskottet,

att hvad i förevarande ämne blifvit af motionären
yrkadt ej för närvarande må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 1 mars 1900.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

Herr Ehrenborg har anmält, att han ej deltagit i förestående
ärendes behandling inom utskottet.

*

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1900.