Statsutskottets Utlåtande N:o 79

\

ST:© 79.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1900, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående
efterskänkande af kronans rätt till åtskilliga
danaarf.

(I. A.)

l:o) Uti en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 78) af den 30 Ang. danaarf
sistlidne mars meddelas, att gårdfarihandlanden Kristian Svante Zackau eft%a*''a£''
från Sjöberg i Eds socken aflidit den 17 april 1898 samt att i instrumentet
öfver bouppteckning efter honom, hvilken förrättats den 30 i
nämnda månad, funnes antecknadt, att han såsom ogift och oäkta född
ej efterlemnat legitima arfvingar, att han enligt uppgift i lifstiden muntligen
förklarat, att hans qvarlåtenskap skulle tillfalla hans hushållerska
och fästeqvinna Ingrid Larsdotter och hans med henne sammanaflade två
barn Frithiof Larsson och Ingeborg Mathilda Larsson, samt att boet, hvars
behållning utgjorde 12,875 kronor 36 öre, tills vidare stälts under vård
af Ingrid Larsdotter.

För att styrka uppgiften angående Zackaus berörda förklarande hade
Ingrid Larsdotter och hennes bemälda två barn den 9 maj samma år vid
Sollentuna häradsrätt låtit såsom vittnen för dödsfalls skull höra torparen
Gustaf Adolf Carlsson från Grimsta och dennes hustru Elin Hildur Carlsson,
torparen Karl Johan Karlsson från Båtbygget och dennes hustru
Johanna Vilhelmina Karlsson, urmakaren Jakob Fritiof Ekström från
Bill. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 52 Höft. (N:o 79.)

o

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

Pråmudden samt fjerdingsmannen Karl Konrad Eriksson från Ed, Indika,
enligt hvad det vid förhöret förda protokoll utvisade, dervid berättat:

1:°) Gustaf Adolf Carlsson: att vittnet den 16 mars 1898 fått besök
af Zackau, som dervid börjat tala om sin förmögenhet, hvilket gifvit
vittnet anledning fråga, om Zackau upprättat något testamente till sina
barns förman; att Zackau härtill svarat nej, hvarför vittnet yttrat, att
barnen i så fall icke komme att få något efter Zackau; att Zackau då
jttrat: »det kan aldrig komma i fråga, ty Ingrid är kyrkotagen såsom
min fästeqvinna, och allt hvad som finnes efter mig skall barnen hafva»;
att Zackau jemväl förut till vittnet fält liknande yttranden och särskilt
vid ett tillfälle i början af februari eller mars månad 1898 inne å ett
kafé i Stockholm, vid hvilket tillfälle Zackau framvisat ett depositionsqvitto
å 11,000 kronor och yttrat, att »han nog hade medel, så att det
skulle räcka till åt barnen efter honom»; samt att detta yttrande gifvit
vittnet anledning fråga Zackau vid först omvittnade tillfälle, om han upp*
rättat testamente;

2:o) Elin Hildur Carlsson: att Zackau vid det af vittnets man först
omvittnade tillfälle, då vittnet varit närvarande, på fråga af vittnets man
yttrat, att han icke upprättat något testamente, men derjemte tillagt, att
Ingrid vore kyrkotagen såsom hans fästeqvinna och att barnen derför
skulle få sin fulla rätt;

3:o) Karl Johan Karlsson: att vittnet, som vid flera tillfällen hört
Zackau tala om sina barn, dock aldrig hört honom yttra, att barnen
skulle ärfva honom eller att Ingrid vore kyrkotagen såsom hans fästeqvinna; 4:o)

Johanna Vilhelmina Karlsson: att vittnet väl hört Zackau flera
gånger tala om sina barn, men icke hört honom yttra något angående
testamente till deras förmån eller att de skulle ärfva hans förmögenhet,
samt att vittnet af Zackaus yttranden emellertid fått den uppfattningen,
att barnen skulle få ärfva honom;

5:o) Ekström: att Zackau, med hvilken vittnet varit bekant omkring
tre år, en af juldagarne år 1897 kommit in till vittnet i sällskap med
en person, som Zackau förestält för vittnet såsom sin son; att Zackau
ofta talat om sina barn och då alltid yttrat, att de skulle ärfva honom;
att vittnet då uppmanat Zackau att upprätta ett testamente, hvartill Zackau
svarat, att det icke behöfdes, emedan barnen ändock skulle få förmögenheten,
»emedan närmare icke funnes om den»; att Zackau på sommaren
1897 af vittnet köpt en klocka åt dottern, hvilken Zackau jemväl före -

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

3

stält för vittnet; att vittnet dagen innan Zackau aflidit besökt denne, dervid
Zachau bedt vittnet tillsäga Ingrid, att han önskade, att barnen antoge
hans namn, då de ju skulle ärfva honom; att Zackau på vittnets
upprepade framställningar att upprätta testamente svarat, att detta vore
obehöflig^ enär barnen i allt fall skulle erhålla hans förmögenhet; att
anledningen till Zackaus obenägenhet att upprätta ett testamente varit, att
han trott, att det derigenom skulle blifva kändt, huru mycket han egde;
samt att vittnet hade den uppfattningen, att Zackau ansett barnen som
sina lagliga arfvingar; och

6:o) Eriksson: att, då Zackau, som under år 1897 klagat öfver för
hög beskattning, sedermera vid uppbördsstämman erlagt honom påförda
utskylder, uppbördsmannen tillsport Zackau, hvad han skulle hafva sina
penningar till, dertill Zackau svarat: »Ja, hur mycket jag har, det vet
in^en, men hvad som lins öfver, det skola mina barn hafva»; att Zackau
flera gånger för vittnet omnämnt, att han underhållit barnen; att vittnet
sett qvitto från Ingrid på bidrag, som hon erhållit af Zackau; att Zackau
flera gånger, då han haft nattlogis hos vittnet, yttrat, att barnen skulle ärfva
hans förmögenhet; samt att vittnets uppfattning vore, att Zackau trott,
att barnen äfven utan testamente skulle, såsom Zackaus enda lagliga
arfvingar, bekomma förmögenheten.

Vid vittnesförhöret hade tillika företetts och delvis i rättens protokoll
intagits åtskilliga bref från Zackau till Ingrid Larsdotter och barnen, utvisande,
att ett godt förhållande rådt mellan dem alla och att det varit
Zackaus mening, att Ingrid Larsdotter och barnen skulle komma i åtnjutande
af qvarlåtenskapen efter honom. Vittnena Ekström och Eriksson,
af hvilka den förstnämnde, enligt egen uppgift, under de senare åren, då
Zackau varit sjuklig och haft svårt att skrifva, varit denne behjelplig med
uppsättande af räkningar och reqvisitioner, hade intygat, att de igenkände
Zackaus namnteckningar under de företedda brefven. Ingrid Larsdotter
och barnen hade derefter, i ändamål att såsom testamente bevaka af Zackau
till deras förmån gjordt muntligt förordnande angående hans qvarlåtenskap,
den BO september 1898 låtit ingifva rättens protokoll öfver vittnesförhöret
till häradsrätten, som utstält detsamma till kommunikation med
Zackaus närmaste arfvingar.

Nu hade i en den 2 mars 1899 till Ivongl. Maj:t ingifven skrift
Ingrid Larsdotter och hennes ifrågavarande två barn, med förmälan att
någon dclgifning af berörda, såsom muntligt testamente bevakade uttalanden
icke egt rum, anhållit, att Ivongl. Maj:t måtte af gunst och nåd förhjelpa

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

sökandena dertill, att kronan till deras förmån afsade sig den rätt till
danaarf efter Zackau, som möjligen kunde tillkomma kronan; vid hvilken
ansökning varit fogade intyg

dels af förbemälde Ekström under edlig förpligtelse, att Zackau till
honom yttrat, att Zackau »ämnade med Ingrid Larsson ingå äktenskap,
på det att hans med henne saminanaflade två barn skulle blifva, förklarade
äkta och erhålla hans namn och hans qvarlåtenskap»,

dels af länsmannen V. Forsselius, hvilken i egenskap af god man
oinhänderhade Zackaus bo, att Ingrid Larsdotter under flera år förestått
Zackaus hus, att, så vidt Forsselius hade sig bekant, ett godt förhållande
rådt dem emellan, att Zackau ansett Ingrid Larsdotter som sin hustru,
att Ingrid Larsdotter, som vore klen till helsan, för Forsselius förklarat,
att hon icke egde några enskilda medel och uttala bekymmer öfver,
hur hon skulle kunna erhålla sitt lifsuppehälle, om hon ginge förlustig
den del af Zackaus qvarlåtenskap, som han tillämnat henne, att Ingrid
Larsdotter på ett ytterst samvetsgrant och berömvärdt sätt verkstält realisering
af Zackaus handelslager och härför äfvensom för influtna fordringar
till Forsselius såsom god man i sterbhuset aflemnat redovisning, samt
att så väl Ingrid Larsdotter som hennes barn Frithiof och Ingeborg, båda

• « o o7

tjenare, voro hederliga, skötsamma och ordentliga personer,

dels ock af vederbörande pastorsembeten, att Ingrid Larsdotter, född
den B februari 1834, åtnjöte medborgerligt förtroende och befunne sig i
knappa lefnadsvilkor, att Frithiof Larsson, anstäld såsom kusk vid Anhammar
i Gryts socken, vore född den 26 mars 1869 samt medellös och
för sin existens helt och hållet hänvisad till sin lön, samt att Ingeborg
Mathilda Larsdotter, hvilken innehade tjenst i Stockholm, vore född den
14 mars 1871 och åtnjöte medborgerligt förtroende.

I ansökningen hade sökandena vidare anfört, att Ingrid Larsdotter redan
år 1S69 blifvit Zackaus fästeqvinna och lefvat såsom i äktenskap förenad
med honom från nämnda år till och med år 1S74, under hvilken
tid deras begge ifrågavarande barn blifvit födda. Det hade varit Zackaus
och Ingrid Larsdotters afsigt att äfven derefter fortsätta samlifvet och
att ingå äktenskap, men ekonomiska och andra svårigheter hade nödgat
Ingrid Larsdotter att med barnen flytta till Vingåkers socken, der hon
försörjt sig och barnen såsom tjenarinna i ett bageri, medan Zackau idkat
gårdfarihandel i Upland. Under tiden hade förbindelsen mellan Zackau
och Ingrid Larsdotter alltjemt uppehållits genom brefvexling och besök af
Zackau hos Ingrid Larsdotter och barnen. Sedan Zackau bosatt sig i

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

5

Sjöberg i Stockholms län och på grund af tilltagande ålder och sjuklighet
blifvit i behof af hjelp oeh vård, hade Ingrid Larsdotter på Zackaus
enträgna begäran år 1895 flyttat till honom; och hade det fortfarande
varit deras afsigt att med vigsel fullkomna äktenskapet, ehuru omständigheterna
och vanans magt vållat, att vid Zackaus död ännu ej inträdt någon
förändring i deras ömsesidiga förhållande. Af handlingarne i ärendet
fram<nn°-e, att förhållandet mellan Zackau och Ingrid Larsdotter icke varit
någon löslig och lättsinnig förbindelse, utan en sådan allvarlig, för lifstiden
afsedd förening, som lagen tillerkände helgd af äktenskap äfven
utan vigsel. Långt ifrån att dölja förhållandet till Ingrid och faderskapet
till barnen hade Zackau tvärtom för vänner och bekanta tidt och ofta
framhållit sökandena såsom sina närmaste och såsom de der efter hans
död hade naturliga och lagliga anspråk på hans qvarlåtenskap. Ett godt
förhållande hade också rådt mellan Ingrid Larsdotter och Zackau, hvilken
ansett den förra såsom sin hustru. Af Zackaus handlingarne bifogade
bref, omfattande en tidrymd af 14 år, visade sig, att Zackau under alla
dessa år ansett sig stå i verkligt äktenskapligt förhållande till Ingrid
Larsdotter och i fadersförhållande till deras barn, och att det under hela
denna tid varit Zackaus sträfvan att genom arbete och sparsamhet trygga
sökandena efter sitt eget frånfälle. Särskildt anmärkningsvärda i detta
afseende vore ett bref af den 26 mars 1895, deri Zackau säger sin »högsta
önskan» vara, att han och Ingrid Larsdotter blefve »ordentligt gifta, ty det
är Guds vilja», äfvensom bref af den 5 juli sistnämnda år och den 15
juni 1896, deri Zackau kallade sig sökandenas »make och fader». Af
allt detta vore uppenbart, att sökandena egde berättigade anspråk på
Zackaus qvarlåtenskap på grund af laga giftorätt och arfsrätt. Hvad anginge
de af Zackau fäkta yttranden, hvilka bevakats":såsom muntligt testamente
till sökandenas förmån, vore det visserligen möjligt, att, derest testamentet
klandrades, domstolarne skulle anse ifrågavarande uttalanden icke
motsvara de fordringar, som lag och teori uppstälde på muntliga testamenten.
Deremot hölle sökandena före, att efter tagen del af vittnesutsagorna
och Zackaus bref det icke kunde råda det ringaste tvifvel derom,
att Zackau alltid tillämnat sökandena sin qvarlåtenskap och ansett, att på
grund af sökandenas förhållanden till honom qvarlåtenskapen äfven utan
testamente skulle tillfalla sökandena. Bristande kännedom om lagens stadganden
och eu naturlig känsla af det rättmätiga deri. att hans förmögenhet
komme att öfvergå till hans fästeqvinna och barn, hade varit enda
anledningen till Zackaus underlåtenhet att i laga form upprätta skrift -

6

Statsutskottets Utlåtande, N:o 79.

ligt testamente till sökandenas förmån. Sökandena vore alla medellösa,
hänvisade allenast till deras arbete, och hvad särskildt anginge Ingrid
Larsdotter, hvars höga ålder och nedsatta krafter ej längre medgåfve
henne att såsom förut genom arbete förvärfva sitt lifsuppehälle, skulle
hon med största oro motse framtiden, derest hon ej komme i åtnjutande
af den del utaf qvarlåtenskapen, som Zackau alltid tillämnat henne och
som hon sjelf ansett sig kunna hafva rätt att påräkna.

I anledning af den gjorda ansökningen hade efter remiss utlåtande
afgifvits af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, som dervid
öfverlemnat infordrade yttranden från vederbörande länsman och kronofogde,
hvilka tillstyrkt bifall till ansökningen, äfvensom ett af pastorsembetet
i Eds församling utfärdadt intyg af innehåll, att Ingrid Larsdotter
allt sedan sin inflyttning till församlingen varit antecknad såsom
hushållerska hos och ej såsom fästeqvinna till Zackau, och att hennes barn,
hvilka ej ^varit kyrkoskrifna i Eds församling, ej vore antecknade såsom
barn till Zackau; och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande för egen
del anfört, att af handlingarne syntes framgå, att Zackau under flera år
lefvat tillsammans med Ingrid Larsdotter och derunder med henne sammanaflat
ifrågavarande tva barn. Någon utredning hade visserligen icke förekommit
derom, att Ingrid Larsdotter vore Zackaus fästeqvinna, då hon af
honom häfdades, eller att häfdandet skett under äktenskapslöfte, men handlingarne
gåfve dock vid handen, att Zackau efteråt, särskildt i bref af
den 26 mars 1895, till Ingrid Larsdotter haft’ uttalanden, hvilka möjligen
kunde betraktas såsom ett sadant tillsägande af äktenskap, som omförmäldes
i 8 kap. 1 § ärtdabalken och som berättigade barnen till arfsrätt
i likhet med barn af laggift säng. Genom vittnesmål och Zackaus
egna bref^ vore dessutom utrönt, att Zackau vid flera tillfällen haft yttranden,
gående ut på att med qvarlåtenskapen efter honom skulle förfaras
sa, som om han lefvat i laggildt äktenskap med Ingrid Larsdotter;
och, om än åt dessa yttranden icke kunde tillerkännas betydelse af lagligen
gällande testamente, syntes de dock icke lemna rum för tvekan om
Zackaus verkliga afsigt, pa samma gång de gåfve vid handen, att orsaken,
hvarför icke något formligt testamente af Zackau upprättats, varit den,
att han ansett förbindelsen med Ingrid Larsdotter såsom en verklig äktenskapsförbindelse
med kraft att enligt lag utan särskildt förordnande insätta
sökandena till rättsegare i boet vid hans död. Under sådana förhallanden
tvekade Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke att tillstyrka, att

Statsutskottets Utlåtande K:o 79.

7

den kronan möjligen tillkommande rätt till danaarf efter Zackau eftergåfves
till förmån för sökandena.

Slutligen hade kammaradvokatfiskalsembetet i infordradt utlåtande

ö

anfört, att embetet i likhet med Ivongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge
det icke vara i ärendet ådagalagdt, att Ingrid Larsdotter blifvit af Zackau
häfdad såsom hans fästeqvinna, liksom ock embetet vore af den mening,
att Zackau® af sökandena åberopade uttalanden rörande förfarandet med
hans qvarlåtenskap efter hans död icke kunde betraktas såsom lagligen
gällande testamente. Deremot gåfve ansökningshandlingarne vid handen,
att, sedan Zackau med Ingrid Larsdotter aflat ofvan nämnda två barn,
han i bref till henne haft uttalanden, som möjligen kunde anses hafva
inneburit ett tillsägande af äktenskap. Denna betydelse af berörda uttalanden
vore dock ej höjd öfver allt tvifvel; och, under förutsättning att
domstolarna skulle frånkänna uttalandena en sådan betydelse, syntes en
rättegång i syfte att få Zackaus qvarlåtenskap förklarad för danaarf kunna
väntas utfalla till kronans förmån. Då emellertid den nämnda förutsättningen
för en från kronans synpunkt lycklig utgång af en dylik rättegång
syntes vara ganska osäker, både embetet trott sig desto mindre böra
i frågans nuvarande skick å kronans vägnar anhängiggöra tvist om ifrågavarande
egendom, som enligt embetets uppfattning starka billighetsskäl
talade för att sökandena, oafsedt deras mer eller mindre grundade rättsanspråk,
koinme i åtnjutande af egendomen. Med hänsyn härtill tillstyrkte
embetet, lika med öfriga i ärendet hörda vederbörande, att till Riksdagen
måtte aflåtas proposition, i syfte att den rätt till danaarf efter
Zackau, som kunde tillkomma kronan, blefve efterskänkt till förmån för
sökandena.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Ivongl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att den rätt till danaarf, som kunde
tillkomma kronan efter handlanden Kristian Svante Zackau från Sjöberg,
måtte på sökandena öfverlåtas.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Ivongl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer,

att hvad Ivongl. Maj:t i omförmälda hänseende
föreslagit må vinna Riksdagens bifall.

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

ifter An<Sjt 2:o) Handskmakaren Anders Sjögren från Ystad hade, enligt hvad i
gren. en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 79) af den 30 mars innevarande
ar meddelas, aflidit den 22 januari 1885, efterlemnande såsom sterbhusdelegare
sin hustru Helena Gustafva Sjögren, född Lundqvist, men icke
nagra kända arfvingar. På grund af ett mellan bemälda makar den 24
maj 1884 upprättadt inbördes testamente, enligt hvilket den af makarne,
som den andra öfverlefde, skulle utan något intrång af den andras arfvingar
under oinskränkt dispositionsrätt under sin lifstid behålla och besitta
allt hvad i boet vid någonderas dödsfall funnes, satt hustru Sjögren
efter mannens död i orubbadt bo.

Sedan hustru Sjögren den 17 september 1896 aflidit, efterlemnande
såsom arfvingar brodern kopparslagaren Lars Kristian Lundqvist i Bussjö
af Bromma socken och Malmöhus län, systern ogifta Karolina Albertina
Lundqvist i Ystad och brodersonen snickaren Nils Lundqvist i Ystad,
hade på yrkande af kammaradvokatfiskalsembetet rådstufvurätten i Ystad
genom utslag den 5 juni 1899, hvilket utslag vunnit laga kraft, förklarat
bemälde Anders Sjögrens andel i hans och hans hustru Helena
Gustafva Sjögrens efterlemnade bo skola såsom danaarf tillfalla Kongl.
Maj:t och kronan samt förpligtat förenämnda Lars Kristian Lundqvist,
Karolina Albertina Lundqvist och Nils Lundqvist att, efter behörig bodelning,
till kammaradvokatfiskalsembetet redovisa danaarfsmedlen.

Redan innan berörda utslag meddelats, hade i särskilda ansökningar
dels bemälde Lars Kristian Lundqvist anhållit, att, enär han, som hade
hustru och tre minderåriga barn, vore sjuttio år gammal samt åtnjöte
fattigunderstöd, kronans rätt till arfvet efter Anders Sjögren måtte till
sökandens förmån efterskänkas, dels ock förenämnda Karolina Albertina
Lundqvist och Nils Lundqvist anhållit, att kronans berörda rätt måtte
efterskänkas till förmån för hustru Sjögrens samtliga arfvingar, hvilka
alla vore fattiga och behöfvande.

Vid bodelning, som i anledning af rådstufvurättens berörda föreläggande
den 20 november 1899 förrättats efter makarne Sjögren, hade
befunnits, att, sedan boets lösa skulder guldits, enda tillgången i boet
dåmera utgjordes af fasta egendomen hus och tomt under n:o 160 a i
qvarteret Olof i Ystad, hvilken till 2,700 kronor taxerade fastighet vid
bodelningen upptagits till ett värde af 4,580 kronor 89 öre, till hvilket
belopp köpeanbud å fastigheten förelåge, samt att vid bodelningen kronan
tillskiftats hälften af fastigheten med skyldighet att ansvara för derå belöpande
gäld med tillhopa 967 kronor 21 öre.

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

9

I anledning af ifrågavarande ansökningar hade infordrade yttranden
afgifvits dels af magistraten i Ystad, som, med bifogande af ett utaf
utredningsmannen i boet efter så väl Anders Sjögren som hans hustru,
stadsfogden O. E. Lilienberg, den 16 juni 1898 utfärdadt intyg, utvisande,
bland annat, att hustru Sjögrens förenämnda arfvingar vore i
mycket torftiga omständigheter, för sin del tillstyrkt bifall till ansökningarna
på det sätt, att efterskänkandet af arfvet skedde till förmån för
hustru Sjögrens samtliga arfvingar, dels ock af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län, som, enär sökandena befunne sig i torftiga
omständigheter, biträdt magistratens berörda hemställan; hvarjemte kammaradvokattiskalsembetet
i infordradt utlåtande jemväl, med hänsyn till hvad
upplyst blifvit om sökandenas fattigdom och hvad i öfrigt i ärendet förekommit,
tillstyrkt, att kronans rätt till ifrågavarande danaarf måtte efterskänkas
till förmån för samtliga sökandena.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit, har Kongl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande
danarf finge till samtliga sökandenas förmån efterskänkas.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

3:o) Enligt hvad i en till Riksdagen afbiten proposition (n:o 80) af -ln9- danaarf
den 30 sistlidne mars meddelas, hade, sedan handelsidkerskan Klara Karolina
Åkergren från Lindesberg aflidit, förre bergsbruksidkaren Erik Åker- Åkergren.
gren vid Hermanstorp, förre handlanden Ernst Ludvig Österdahl i Vesterås
och stadskassören Viktor Örn i Lindesberg, den sistnämnde såsom målsman
för sin hustru Alma Örn och bemälda makars omyndiga dotter
Margit örn, låtit vid rådstufvurätten i Lindesberg den 1 november 1897
såsom testamente bevaka en med blyerts skrifven obevittnad handling, i
hithörande delar så lydande:

gytjg »Min yttersta vilja är att fru Alma Örn skall hafva alla mina kläder,
som hon efter godtfinnande gör med hvad hon vill, nipper, ringar
in. m. och skall örns taga hand om allt här i boet och boden blir det
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 52 Haft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

något öfver da allt är realiserat får Österdahl min fosterfader Åkergren
min fader något Margit örn till insättes sparbanken 100 kronor. Edla
Romander resa samt något mera. Alma bränna mina bref och städa
mina lador eller med andra ord tag det som finnes i dem Sigrid och
Emma var sitt bra klädningstyg med tillbehör. Doktor Walström 100
kr. för sin stora godhet mot mig.

Klara Åkergren. Linde d. 18/3 97.»

Till bestyrkande af berörda testamentariska förordnande hade såsom
vittnetl vid rådstufvurätten samma dag hörts handelsbiträdet Sigrid Molander
och distriktsveterinären Axel Pålman, båda i Lindesberg” hvilka,
enligt hvad af det vid förhöret förda protokoll inhemtades, dervid
berättat:

1:°) Sigrid Molander, att vittnet, som under nära fyra års tid varit
biträde hos handelsidkerskan Klara Åkergren, hvilken aflidit den 21 juli
1897, kunde vitsorda, att Klara Åkergren egenhändigt skrifvit ofvanberörda,
vittnet vid förhöret förevisade handling; att Klara Åkergren, som
värk sängliggande sjuk sedan början af år 1897, haft fullt och sundt
förstånd och fri vilja, utom de sista dagarne före sin död; att vittnet
aldrig hört Klara Åkergren omnämna, huru hon tänkte förordna om sin
qvarlåtenskap; samt att Klara Åkergren i lifstiden haft stadskassören Örn
till rådgifvare vid förefallande behof af hjelp och dennes hustru Alma
Örn till sin bästa vän samt mycket älskat makarnes lilla dotter Margit;
och

2:o) P''ålman, att vittnet icke sett, att Klara Åkergren skrifvit ofvanintagna
handling, men att vittnet, att döma efter stilen, trodde, att hon
gjort det; ätt Klara Åkergren varit vid fullt och sundt förstånd vid den
tid, då förordnandet vore dateradt; att vittnet väl hört Klara Åkergren
tala om sin död, men icke huru med hennes qvarlåtenskap skulle förfaras;
samt att vittnet icke förr än dagen för vittnesförhöret sett ifrågavarande
handling; tilläggande vittnet, att Klara Åkergren i lifstiden varit
synnerligen god vän till stadskassören örns hustru Alma Örn och mycket
fäst vid örns lilla dotter Margit.

På yrkande af kammaradvokatfiskalsembetet hade derefter bemälda
rådstufvurätt i utslag den 13 februari 1899, hvilket utslag vunnit laga
kraft, förklarat att, som den af förenämnde Viktor Örn, Erik Åkergren
och Österdahl såsom testamente efter Klara Karolina Åkergren bevakade
handling icke blifvit upprättad i enlighet med de i 16 kap. 1 § ärfda -

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

11

balken gifna föreskrifter och följaktligen saknade all gällande kraft såsom
testamente; alltså och då af Erik Åkergren i målet meddelad uppgift, att
han vore fader till Klara Karolina Åkergren, icke blifvit i ringaste mån
styrkt samt någon arfvinge i öfrigt icke låtit sig af höra, skulle hvad som
återstode af Klara Karolina Åkergrens qvarlåtenskap, sedan all gäld blifvit
gulden, såsom danaarf tillfalla Ivongl. Maj:t och kronan; och förpligtades
Örn, som omhändertagit berörda qvarlåtenskap och förklarat sig ensam
vara derför redovisningsskyldig, att till kammaradvokatfiskalsembetet redovisa
danaarfsinedlen jemte laga ränta derå.

Nu hade i särskilda den 17 januari och den 2 februari innevarande
år till Kongl. Maj:t ingifna ansökningar dels Viktor Örn, i sin ofvan
omförmälda egenskap, och Ernst Ludvig Österdahl, under uppgift att han
vore fosterfader till Klara Karolina Åkergren, dels ock Erik Åkergren,
under uppgift att Klara Karolina Åkergren vore hans oäkta dotter, anhållit,
att kronans rätt till ifrågavarande danaarf måtte efterskänkas till
förmån för Österdahl och Erik Åkergren samt Viktor Örns hustru Alma
Örn och makarnas dotter Margit Örn; och hade vid förstberörda ansökning
fogats prestbevis, utvisande att Österdahl, som vore född den 3 januari
1832, befunne sig i torftiga och medellösa omständigheter, samt vid Erik
Åkergrens ansökning ett af borgmästareembetet i° Lindesberg den 23 sistlidne
januari utfärdadt intyg af innehåll, att Åkergren vore fattig och
medellös samt underhölles af sina barn.

Sedermera hade i en till Kongl. Maj:t den 9 sistlidne februari ingifveu
skrift Österdahl och Viktor Örn till förtydligande af sin berörda
ansökning anfört, att deras mening vore, att, sedan Viktor örns bemälda
hustru och dotter bekommit hvad dem enligt det åberopade förordnandet
tillförsäkrats, eller, uppskattadt i penningar, hvardera 100 kronor, återstoden
skulle lika fördelas mellan Österdahl och Erik Åkergren.

Med anledning af de gjorda ansökningarna hade infordradt utlåtande
afgifvits ej mindre af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, som,
enär den af Klara Karolina Åkergren i lifstiden upprättade och af sökandena
såsom testamente bevakade handling, ehuru den i anseende till
sin ofullständiga form af domstol såsom testamente ogillats, likväl gjorde
i hög grad sannolikt, att det varit den aflidnas vilja, att möjligen blifvande
öfverskott i hennes bo skulle, sedan omkostnader och skulder blifvit
guldna, fördelas i enlighet med ofvanberörda handling mellan deri omförmälda
personer, tillstyrkt bifall till ansökningarna, än äfven af kammar -

12 Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

advokatfiskalsembetet, som dels meddelat, att bemälde Viktor Örn till
embetet redovisat boets behållning med 1,170 kronor 16 öre, samt att
danaarfsmedlen numera, efter afdrag af utanordnad aktoratsprovision, uppginge
till 1,053 kronor 15 öre, som i statskontoret innestode, dels ock,
enär, med afseende å hvad i ärendet blifvit upplyst, det syntes i hög grad
sannolikt, att Klara Karolina Åkergrens vilja varit, att hennes qvarlåtenskap
skulle komma Österdahl och Erik Åkergren samt örns hustru och
dotter till godo, på sätt nu blifvit ifrågasatt, tillstyrkt, att kronans rätt
till ifrågavarande danaarf måtte på ofvan angifna sätt varda till förmån
för bemälde personer efterskänkt.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande
danaarfsmedel finge till förman för ofvannämnda Qsterdahl, Erik Åkergren
samt Alma och Margit Örn efterskänkas på det sätt, att, sedan af berörda
medel hvardera af Alma och Margit örn erhållit ett hundra kronor,
återstoden skulle lika fördelas mellan Österdahl och Aker°ren

O *

Efter tagen kännedom om de till ärendet hörande handlingar får
utskottet hemställa,

att hvad Kongl. Maj:t i omförmälda hänseende
föreslagit må vinna Riksdagens bifall.

Ångefle™ar* . ^:o) Husmamsellen Anna Kajsa Andersson hade, enligt hvad i en till

A4nde^son RiksdaSen aflåter> proposition (n:o 81) af den 30 sistlidne mars meddelas,
aflidit i Upsala den 12 december 1895. Bouppteckningen efter henne
hade förrättats den 3 januari 1896 och enligt instrumentet öfver densamma
hade hon icke efterlemnat några kända arfvingar.

För bevakning såsom testamente efter Anna Kajsa Andersson hade
filosofie kandidaten Olof Arthur Örtenblad, enkan Ida Gunilla Rydberg,
född Örtenblad, ogifta Valborg Nanna Johanna Örtenblad och grosshandlaren
Otto Gunnar Theodor örtenblad, samtliga barn af aflidne landtbrukaren
Otto Örtenblad och hans hustru Ida Ulrika Örtenblad, född
Fryxell, låtit till lagtima vintertinget med Nordals härad den 28* mars
1896 ingifva en med deri förefintlig öfverstrykning så lydande handling:

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

13

»Testamente.

Hvad af min tillhöriga Egendom,^ som '' finnes vid min död,
setten—omkostnaden vid—gjnfe-dnm begrafning aftagits, tillfaller

x Aine, Hedvig, Ulrika Örtenblad, Dotter af Otto och Ida örtenblad,
född Fryxell.

x De öfriga syskonen, näml. Barn af förut nämde föräldrar.

Kroken den 31 December 1874
Anna Anderson

vittne Amanda Lilliestierna.»

På yrkande af kammaradvokatfiskalembetet att Anna Kajsa Anderssons
qvarlåtenskap måtte, utan hinder af berörda förordnande, förklaras
skola såsom danaarf tillfalla Kongl. Maj:t och kronan, hade ofvanbemälda
häradsrätt i utslag den 4 augusti 1897, som vunnit laga kraft, förklarat
att, enär Anna Anderssons namnteckning å omförmälda testamente endast
vore af en person bevittnad, samt det icke vore kändt, att Anna Andersson
efterlemnat några arfvingar, Kongl. Maj:t och kronan vore berättigad
att, utan hinder af testamentet, så vidt det anginge de fyra omförmälda
personer, som detsamma bevakat, komma i åtnjutande af qvarlåtenskapen
efter Anna Andersson, hvarjemte samma fyra personer förpligtades att, i
den mån de hvar för sig tagit qvarlåtenskapen om händer, till Kongl.
Maj:t och kronan lemna redovisning för densamma jemte fem procent
ränta å penningemedlen från stämningsdagen, till dess redovisning
skedde.

Nu hade i en till Kongl. Maj:t den 21 februari 1899 ingifven skrift
bemälda fyra syskon anhållit, att kronans rätt till ifrågavarande danaarf
måtte efterskänkas till förmån för Olof Arthur Örtenblad, till stöd för
hvilken ansökning åberopats

dels ett af kyrkoherden i Ör O. Fryxell den 16 december 1898
utfärdadt intyg, att Anna Kajsa Andersson, som aflidit den 12 december
1895, vistats hos enkan Ida örtenblad, född Fryxell, under åren 1859
—1863 och 1879—1895 och af henne erhållit understöd under den se -

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

nare tiden i Upsala, att Anna Kajsa Andersson den första tiden kunnat
förtjena sitt uppehälle, men under de senaste tio åren varit urståndsatt
att sig sjelf försörja, samt att hon under åren 1869—1874 idkat mejerirörelse,
hvartill lokalerna utan ersättning upplåtits af enkan Örten blads
familj,

dels ett af Louise Fryxell den 16 december 1898 dagtecknadt intyg
af innehåll, att Anna Kajsa Andersson till Louise Fryxell vid ett tillfälle,
sannolikt våren 1890, yttrat, att hennes qvarlåtenskap skulle tillfalla
enkan Ida Örtenblads son Arthur Örtenblad,

dels ett af aflidne prosten Thorstensons enka Ida Thorstenson, född
Stenbäck, Mathilda Ekeblom, född Stenbäck, och Charlotte Camitz, född
Gyllenspets, den 17 december 1898 utfärdadt intyg, att Anna Kajsa
Andersson, med hvilken betygsgifvarne under flerårigt vistande i Upsala
ofta sammanträffat, vid upprepade tillfällen i deras närvaro uttalat såsom
sin önskan och afsigt, att vid hennes död hennes qvarlåtenskap skulle
tillfalla filosofie kandidaten Arthur Örtenblad,

dels ock ett af disponenten vid Lenna bruk Carl Q.vennerstedt, som
jemlikt bifogadt utdrag af rådstufvurättens i Upsala förmynderskapsprotokoll
den 21 november 1881 förordnats till förmyndare för aflidne
förre landtbrukaren Otto Örtenblads efterlemnade omyndiga fyra barn,
eller nu ifrågavarande sökande, den 13 december 1898 utfärdadt intyg,
att beinälde Arthur örtenblad, hvilken, ehuru obemedlad, lyckats fullborda
sin akademiska kurs, men dervid ådragit sig skulder, och som för
närvarande vore anstäld som extra lärare vid Alingsås elementarläroverk,
vore i behof af det arf, som af Anna Kajsa Andersson tilldelats Otto
örtenblads barn.

I ansökningen hade sökandena dessutom framhållit, att, om Anna
Kajsa Andersson, som enligt hvad af förenämnda intyg framginge hufvudsakligen
förtjenat de af henne efterlemnade tillgångarne i sökandenas
familj, särskildt under de senaste tio åren af sin lifstid, under hvilka
hon vant urståndsatt att försörja sig sjelf, ej haft understöd af sökandenas
moder, hon ej skulle kunnat efterlemna några tillgångar, samt att,
om än det till sökandenas förmån upprättade förordnande icke uppfylde
de i lagen för testamente bestämda föreskrifter, Anna Kajsa Anderssons
afsigt, att hennes qvarlåtenskap skulle tillfalla sökanden Olof Arthur
örtenblad, likväl vore tydlig, om man sammanstälde berörda handling
med de yttranden, hon enligt de företedda intygen fält till olika personer;
förklarande, med hänsyn till sistberörda förhållande, sökandena Ida

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

15

Gunilla Rydberg, Valborg Nanna Johanna örtenblad och Otto Gunnar
Theodor Örtenblad, att de till förmån för Olof Arthur Örtenblad afsade
sig all den rätt, som på grund af ifrågavarande förordnande kunde dem
tillkomma, helst ömmande omständigheter förelåge.

I anledning af den gjorda ansökningen hade infordrade yttranden
afgifvits af tjenstförrättande kronofogden i Sundals fögderi, Kongl. Maj-.ts
befallningshafvande i Elfsborgs län och käinmaradvökatfiskalsembetet.

Kronofogden hade meddelat, att af de upplysningar, som varit att inhemta
i orten, framginge, att Anna Kajsa Andersson under hela den tid,
hon vistats hos sökandenas föräldrar, derstädes bemötts icke som tjenarinna
utan som medlem af familjen; att hon, som alltid varit mycket läst vid
sökandena, till största delen fått sin qvarlåtenskap antingen direkt af
familjen örtenblad eller genom dess hjelp; samt att Anna Kajsa Andersson
så väl för slägtingar till sökandena som äfven för andra personer låtit
förstå, att hennes afsigt varit att skänka sin qvarlåtenskap till familjen
Örtenblad. Med afseende härå och då det finge anses billigt, att, äfven
om förordnandet af formella skäl ej kunnat såsom testamente godkännas,
den allidnas deri uttryckta vilja blefve uppfyld, helst sökandena vore
i knappa omständigheter, hade kronofogden förordat bifall till ansökningen.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade på de af kronofogden anförda
skäl jemväl hemstält om bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsembetet hade meddelat, att Olof Arthur Örtenblad,
som ensam tagit befattning med boet, till embetet redovisat danaarfsmedlen
med kontant 1,556 kronor 52 öre och ett af ofvanbemälde
Otto Gunnar Theodor Örtenblad den 14 juni 1894 till »fröken Anna
Andersson» utfärdadt skuldebref a 150 kronor med 6 procent årlig ränta,
samt att danaarfsmedlen numera, efter afdrag af utanordnad aktoratsprovision
å det kontanta beloppet, utgjordes af 1,400 kronor 87 öre,
som i statskontoret innestode, jemte ofvannämnda hos advokatfiskalsembetet
förvarade skuldebref, hvilket i anseende till gäldenärens medellöshet
dittills ej kunnat indrifvas; och hade advokatfiskalsembetet, med
afseende å hvad i ärendet blifvit upplyst om Anna Kajsa Anderssons
förhållande till sökandena och om hennes i lifstiden uttalade önskan angående
förfarandet med hennes qvarlåtenskap efter hennes död, tillstyrkt

bifall till ansökningen. .

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att krortans rätt till ifrågavarande

Statsutskottets Utlåtande N:o 79.

danaarfsmedel finge efterskänkas till förmån för sökanden Olof Arthur
Ortenblad.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 maj 1900.

På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.

Stockholm, tryckt i Central-Tryckeriet, 1900.