Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

1

i\:o 78.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1900, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna kungsladuqård
i Södermanlands län.

(I. A.)

På en af borgerskapets äldste i Eskilstuna gjord framställning om
nödvändigheten af ökadt utrymme till byggnadstomter ej mindre för fristaden
än äfven för den s. k. gamla staden hade, enligt hvad i en till Riksdagen
aflåten proposition (n:o 67) af den 2 sistlidne mars meddelas, i en
till Rikets Ständer den 19 november 1828 aflåten proposition Kongl. Maj:t,
som funnit det vara med både allmän och enskild nytta öfverensstämmande,
att af Eskilstuna kungsladugårds intill Eskilstuna stad gränsande
egor, i mån af behofvet. utaf ökadt utrymme och uti den ordning, som
för stadens och fristadens utvidgande blefve faststäldt, utan ersättning
till staten upplätes icke allenast den areal, som då ansåges till byggnadstomter
och för ladors uppsättande erforderlig, utan äfven den
ytterligare jordsträcka, som möjligen i en framtid kunde för samma
ändamål blifva behöflig, föreslagit Rikets fetänder att till en sådan upplåtelse
lemna bifall under uttryckligt vilkor, att den upplåtna jordrymden
endast till tomter, gator och allmänna platser användes. I skrifvelse
den 30 juli 1829 hade Rikets Ständer tillkännagifvit, det de bifallit, att,
på sätt''och med de vilkor berörda proposition innehölle, den deruti
omnämnda marken af Eskilstuna kungsladugårds egor finge, i den mån
tilltagande folkmängd inom staden föranledde behofvet af ett vidsträcktare
utrymme, till stadens utvidgning upplåtas under förbehåll, att jorden
Bill. till litlcsd. Prot. 1900. 4 Sand. 1 Afd. 51 Häft. (N:o 78.) 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

endast successive, i förhållande till dess bebyggande, blefve öfverlåten
och det öfriga deraf för kronans räkning utarrenderadt på så korta
tider, som af det efter hand inträffande behofvet af nya byggnadsplats^
vare sig för kyrka, stads- eller fristadsbyggnader m. m., kunde medgifvas.
Genom bref den 28 augusti 1829 hade Kongl. Maj:t gillat
Rikets Ständers omförmälda beslut samt anbefalt kammarkollegium att
vid derefter skeende utarrenderingar af Eskilstuna kungsladugård, efter
styrelsens öfver fristaden hörande, iakttaga, att det byggnadsutrymme,
som för fristadens invånare hvarje gång kunde erfordras, blefve efter
omständigheterna antingen från arrende undantaget eller endast på en
kortare tid utarrenderadt.

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län,
med tillkännagifvande att de om Eskilstuna kungsladugård afslutade
arrendekontrakt midfastan år 1832 ginge till ända, till kammarkollegium
insändt en upprättad plan till utvidgande af både nya och gamla staden
Eskilstuna, under anhållan att densamma måtte till Kongl. Maj:ts stadfästelse
anmälas, på det att, efter erhållen del deraf, det område af
kungsladugårdens egor, som å planritningen blifvit upptaget till stadens
utvidgande, måtte varda afrösad och skild från kungsladugårdens öfriga
egovidd, innan till utarrendering deraf nödiga åtgärder blefve vidtagna,
hade kammarkollegium i skrifvelse den 17 november 1830
hemstält, att berörda planritning måtte vinna fastställelse; och hade
kammarkollegium dervid meddelat, att planritningen blifvit genom Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes föranstaltande upprättad i öfverensstämmelse
med det af Rikets Ständer fattade och genom kongl. brefvet den 28
augusti _ 1829 gillade beslut att, på sätt och med de vilkor Kongl.
Maj:ts till Rikets Ständer aflåtna proposition af den 19 november 1828
innehölle, den deri omnämnda mark af Eskilstuna kungsladugårds egoområde,
tillhopa 53 tunnland 113/16 kappland, skulle, i den mån tilltagande
folkmängd inom staden föranledde behof af ett vidsträcktare utrymme,
till stadens utvidgande upplåtas, dock under förbehåll att jorden endast
successive i förhållande till dess bebyggande blefve öfverlåten och det
öfriga deraf för kronans räkning utarrenderadt på så korta tider, som
det efter hand inträffande behofvet af nya byggnadsplatser, vare sig
för kyrka, stads- eller fristadsbyggnader m. m., kunde medgifva. Enligt
bref den 22 januari 1831 hade Kongl. Maj:t funnit godt gilla och fastställa
berörda planritning.

I sammanhang med faställande af ny plan för Eskilstuna stads
utvidgande och bebyggande på östra sidan af den genom staden flytande
å hade Kongl. Maj:t genom bref den 10 maj 1861 medgifvit, att, utöfver

Statsutskottets Utlåande N:o 78.

3

de 53 tunnland 1 13/16 kappland, som redan blifvit af Eskilstuna kungsladugårds
mark till staden anslagna, den för den nya byggnadsplanens
utförande ytterligare erforderliga jordrymd af 22 tunnland 7 kappland
finge vid förestående förnyad utarrendering af kungsladugården åt staden
upplåtas jemte den då ännu icke bebyggda delen af förut anslagen mark
samt af staden på arrende öfvertagas.

Från kungsladugårdens mark hade derjemte enligt kongl. bref
den 20 augusti 1880 för utvidgande af en i stadsplanen upptagen gata
upplåtits 15 qvadratref 13 qvadratstänger åkerjord.

I en till Kongl. Maj:t stäld skrift af den 20 juni 1899 hade nu
stadsfullmägtige i Eskilstuna anfört, att, då under de senaste årtiondena
rörelsen och folkmängden i Eskilstuna i hög grad ökats, den senare
så, att antalet invånare, som år 1880 utgjort 7,467 personer, vid början
af år 1899 uppgått till 13,162 personer, alla inom stadsplanen för bebyggande
tillgängliga tomter blifvit tagna i anspråk och i anledning
deraf uppstått brist såväl på bostäder, särskildt för arbetare, som ock
på behöfligt utrymme för nya fabriker, som varit i fråga att anläggas.
Den mark, öfver hvilken staden utom stadsplanen förfogade, vore från
denna skild genom mellanliggande, staden ej tillhöriga egor och lämpade
sig således ej för den nu nödvändiga utvidgningen af staden.
Ej heller kunde dertill erhållas enskild mark, enär staden på alla sidor
med undantag af ett par korta afbrott, der staden gränsade till enskilda
egor, som dels redan vore bebyggda, dels ock blifvit för sådant ändamål
afyttrade, omgåfves af kronojord. På grund häraf och med åberopande,
att staden enligt ofvanberörda kongl. bref den 28 augusti 1829 under
vissa vilkor tillerkänts rätt att för behöflig utvidgning af staden utan
inköp eller ersättning till staten erhålla mark successive i förhållande
till stadens bebyggande från den staden angränsande, i Klosters och
Fors socknar belägna Eskilstuna kungsladugård, hade stadsfullmägtige
anhållit, dels att jemlikt nyssnämnda kongl. bref till staden måtte med
eganderätt upplåtas eller, om detta icke läte sig göra, genom försäljning
afyttras nedannänmda delar af Eskilstuna kungsladugård, nemligen l:o)
ett å en af kommissionslandtmätaren O. B. Déhn år 1897 sammandragen
karta öfver de Eskilstuna stad omgifvande egor med A, B, C, D, E, F,
G, H och I betecknadt område, hvilket vore beläget i Klosters socken
intill nuvarande stadsdelen »norr» och väl lämpade sig för anläggning
af fabriksqvarter och tomter till arbetarebostäder, 2:o) ett till staden
enligt kongl. resolution den 31 maj 1861 mot årlig afgift till lustpark
upplåtet område i Klosters socken, kalladt Djurgården, med dertill
hörande väg, 3:o) ett å berörda karta med K, L, M, N, O betecknadt

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

område, liggande i Klosters socken invid norra Södermanlands jernväg,
och 4:o) den i Fors socken belägna så kallade Kronhagen, som omslötes
af de i samma socken liggande kronohemmanen Gredby n:is 1 och 2,
dels ock att till staden måtte försäljas sistberörda kronohemman. Härjemte
hade stadsfullmägtige hemstält, att nu omförmälda hemman och
egoområden äfvensom de öfriga delar af kungsladugården, som läge
mellan stadens nuvarande gräns och en å ofvan omförmälda karta med
brun. färg uppdragen gränslinie, måtte i administrativt, ecklesiastikt och
judicielt hänseende förenas med staden.

Efter erhållen befallning att i ärendet afgifva utlåtande hade
domänstyrelsen anmodat Kongl. Maj:ts .befallningshafvande i Södermanlands
län att infordra yttrande från vederbörande äfvensom för egen
del afgifva det utlåtande, hvartill Kongl. Maj:ts befallningshafvande
kunde . finna anledning; och hade med anledning häraf Kongl. Maj:ts
befallningshafvande till domänstyrelsen öfverlemnat, jemte eget utlåtande
af den 9 november 1899, dels yttranden från, bland andra, domänintendenten
i länet _ och magistraten i Eskilstuna, dels ock från stadsfullmägtige
i Eskilstuna inkomna påminnelser i ärendet.

Domänintendenten hade anfört, att, sedan han af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anmodats att, såvidt anginge ifrågasatt upplåtelse
af mark från Eskilstuna kungsladugård, afgifva yttrande i sammanhang
med den arrendevärdering, som blifvit utsatt att under år 1899 hållas
å kungsladugården, såväl domänintendenten som ock de båda öfriga
förrättningsmännen i instrumentet öfver värderingen utlåtit sig i denna
fråga. Dervid hade till en början omnämnts, att en stor del af den
åkerjord, som inginge i den begärda marken, visserligen kunde räknas
till kungsladugårdens bästa, men att, då denna åker läge temligen långt
från gårdens ekonomibyggnader och egorna derintill samt dessutom
samma byggnader vore så otillräckliga, att de ej på långt när motsvarade
hela egendomens behof, den ifrågasatta afsöndringen, sedd från
landtbrukets synpunkt, alldeles icke skulle medföra någon olägenhet;
och hade förrättningsmännen värderat ofvan omförmälda under l:o) och
4:o) upptagna områden, tillsammans 70,742 hektar, efter 44 öre för
qvadratmeter eller 4,400 kronor för hektar till 311,264 kronor 80 öre
och området under 3:o) med en areal af 8.37 hektar efter 24 öre för
qvadratmeter eller 2,400 kronor för hektar till 20,088 kronor. Då till
detta belopp lagts uppskattade värdet af den å sistberörda område
växande ståndskogen, 440 kronor, hade saluvärdet å ifrågavarande tre
områden tillsammans upptagits till i jemnadt tal 331,800 kronor. Be -

(

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

5

träffande det under 2:o) här ofvan omförmälda område eller Djurgården
hade domänintendenten erinrat, hurusom denna midt bland kungsladugårdens
egor belägna utega enligt ofvanberörda kongl. resolution den
31 maj 1861 upplåtits till stadens nyttjande »i anseende till behöfligheten
af en plats inom stadens närmare granskap, hvarest stadens
befolkning och i synnerhet dess talrika arbetspersonal kunde under den
vackra årstiden ega tillfällen till vederqvickelse och lämpliga förströelser»,
och med vilkor, bland annat, att upplåtelsen af jorden skulle upphöra,
om staden ej uppfylde de med upplåtelsen förenade skyldigheter eller
om Kongl. Maj:t skulle finna godt att för annat ändamål använda
ifrågavarande område. Det syntes domänintendenten, som om det läge
i statens intresse att i sin ego bibehålla detta område, hvilket staden
ändock fortfarande liksom hittills väl borde kunna använda för det
dermed afsedda ändamålet. Värdet af den Djurgården tillhörande mark,
som ej vore afsedd att bebyggas och således ej rimligtvis kunde uppskattas
såsom byggnadstomter, ansåge domänintendenten böra sättas
till samma belopp, hvartill vederbörande uppskattningsmän värderat
annan kungsladugårdens afrösningsjord af ungefärligen enahanda beskaffenhet
och med jemförligt läge i stadens närhet, eller 100 kronor
för hektar; och skulle alltså, då Djurgården hade ett ytinnehåll af 20,912
hektar, markens värde utgöra 2,091 kronor 20 öre, hvartill borde, för
att komma till lägenhetens fulla värde, läggas värdet af ståndskogen.
I fråga om kronohemmanen Gredby, innefattande ett egoområde af
89,635 hektar, hade domänintendenten ansett, att detta egoområde, hvilket
i följd af dess beskaffenhet och ännu mera i följd af dess läge lämpade
sig synnerligen väl att indela till byggnadstomter, icke kunde
åsättas lägre värde än efter 68 öre för qvadratmeter eller 6,800 kronor
för hektar, efter hvilken beräkning hemmanens saluvärde skulle uppgå
till 609,518 kronor.

Magistraten i Eskilstuna hade beträffande användningen af de områden
om tillhopa 75 tunnland 8 13/16 kappland, som enligt kongl.
brefven den 28 augusti 1829 och den 10 maj 1861 af kungsladugårdens
mark till staden upplåtits, meddelat, att en del af ifrågavarande områden
blifvit använd dels till torg och dels till allmänna planteringar.
Härjemte hade undantagits mark för ytterligare ett torg, hvilket dock
ännu icke för sådant ändamål tagits i anspråk, utan för närvarande
vore i sammanhang med den angränsande stadsparken försedt med
planteringar. All den mark, staden i öfrigt erhållit genom nyssnämnda
kongl. bref, hade indelats till byggnadstomter. Af dessa tomter hade
staden för egen räkning förbehållit sig och innehade för närvarande

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

sju, af hvilka en användts till plats för folkskolebyggnad, hvaremot
de öfriga sex, frånsedt en, hvarå funnes uppfördt ett spruthus, vore
obebygda samt reserverats för framtida behof, dervid en tomt afsetts
till plats för kyrkobyggnad och två tomter till ecklesiastika boställen
Samtliga öfriga nu ej omnämnda tomter hade upplåtits till enskilda
personer, hvilka sedermera bebyggt och blifvit egare af desamma. Vid
dessa upplåtelser hade, magistraten veterligen, icke fogats andra vilkor,
än att tomterna skulle inom viss föreskrifven tid på angifvet sätt bebyggas
samt med stängsel förses; och hade, ehuru derom icke lemnats
någon föreskrift i upplåtelsehandlingarna, innehafvare af tomt eller
tomtdel, som bildats af den genom kongl. brefvet den 10 maj 1861
upplåtna mark, till stadskassan erlagt en för närvarande med 54 öre
för år utgående årlig afgift, motsvarande hvad å hvarje tomt eller
tomtdel belöpte af de utgifter, staden för den upplåtna marken måst
sjelf vidkännas.

I de af stadsfullmägtige afgifna påminnelserna hade stadsfullmägtige,
med förmälan att arrendeuppskattningsmännen i sammanhang
med ofvanberörda af dem verkstälda värdering framhållit lämpligheten
deraf, att staden borde söka åt sig förvärfva jemväl ett litet område
af kungsladugården, som nu vid sidan af spåret till Norra Södermanlands
jernväg nästan kilformigt sköte in i stadsplanen och vore beläget
mellan kyrkogården och den så kallade Slottsbacken, förklarat
sig biträda detta förslag och i följd deraf anhållit att få i detta syfte
gorå tillägg till sin ofvan omförmälda framställning. Mot de i domänintendentens
yttrande angifna saluvärden å de områden, hvarom fråga
vore, hade stadsfullmägtige anmärkt, att dessa värden satts oskäligt
högt, samt att, om än vid värderingen af kungsladugårdens mark,
enär det nu gälde att åt staden förvärfva på en gång ett större område
af den mark, som eljest enligt kongl. brefvet den 28 augusti
1829 skulle utan ersättning upplåtas, någon köpeskilling ansetts skola
bestämmas, hänsyn dock bort tagas till det kongl. brefvets innehåll,
så att salupriset för omkring en fjerdedel af kungsladugården med ett
taxeringsvärde af 190,500 kronor ej satts så högt som till 331,800
kronor.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade i sitt utlåtande — med
förmälan att Eskilstuna stads planlagda område, som begränsades af
Carl Gustafs stads gevärsfaktori, kronohemmanen Gredby n:is 1 och
2, Nyfors municipalsamhälle och kyrkoherdebostället Tuna, allt i Fors
socken, samt Eskilstuna kungsladugård och i enskildas ego varande
lägenheterna Bryggartorp och Stensborg i Klosters socken, innehölle,

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

7

förutom den genom staden framrinnande ån och öfriga impediment,
en areal af 108,698 hektar, deraf till gator, torg och andra allmänna
platser samt till publika byggnader användts tillhopa 43,7431 hektar,
under det att återstoden 64,9549 hektar indelats till byggnadstomter,
uppgående till ett antal af 359 — vidare anfört, bland annat, att en
tidsperiod, som varit af största betydelse med afseende å stadens utveckling
och förkofran, kunde sägas hafva börjat med år 1877, då
Oxelösund—Flen—Vestmanlands jernväg fullbordades och en ny kommunikationsled
sålunda öppnades mellan staden och öfriga delar af riket.
År 1877 hade staden egt en folkmängd af 7,143 personer; de fastigheter,
för hvilka bevillning erlades, taxerade till 3,136,395 kronor, och
den beskattningsbara inkomsten hade uppgått till 1,058,083 kronor.
För år 1899 både de respektive siffrorna uppgått till 12,971, 13,805,950
och 3,430,561. Samtidigt med denna betydande utveckling, eller åtminstone
efter början af 1880-talet, hade inom stadens eget område,
omedelbart invid stadens gränser, uppstått i Fors socken Nyfors municipalsamhälle
med ett invånareantal vid 1899 års början af 5,360 och i
Klosters socken på lägenheten Bryggartorp och Hvilsta egor en dylik
förstad, som räknade omkring 1,500 invånare. Till jemförelse mellan
stadens betydelse nu och dess storlek år 1829, då Konung och Riksdag
funnit skäl att från kungsladugården till stadens utvidgning upplåta
icke mindre än 53 tunnland 1 13/16 kappland, ville Kongl. Maj:ts befallningshafvande
omnämna, att staden år 1825 räknat allenast 2,284
invånare och att statens inkomst af staden då uppgått till 5,006 riksdaler
33 skillingar 9 runstycken.

Enligt hvad magistraten meddelat, hade alla byggnadstomter inom
de från kungsladugården jemlikt kongl. brefven den 28 augusti 1829
och den 10 maj 1861 upplåtna områden blifvit disponerade. Behofvet
af ökadt utrymme till fortsatt utvidgning af staden läge således i öppen
dag, och då sådan utvidgning omöjligen eller åtminstone icke lämpligen
kunde ske öfver något af de smärre, staden angränsande områden,
som befunnes i enskildes ego och som redan vore till allra
största delen uppdelade i tomter och bebyggda, syntes det vara eu
bjudande pligt för staten att träda hjelpande emellan och från sina
ofvau nämnda egendomar än ytterligare afstå för sagda ändamål erforderlig
mark. Stadsfullmägtige hade härtill föreslagit hemmanen
Gredby samt förut nämnda delar af Eskilstuna kungsladugård, innehållande
tillhopa 189,674 hektar. Stadsfullmägtiges mening syntes icke
vara, att hela dessa områden skulle på eu gång planläggas, utan hufvudsakliga
ändamålet med det ifrågasatta stora jordförvärfvet. syntes vara

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

att. derigenom, så vidt möjligt vore, förebygga vidare tillväxt af de
invid staden uppkomna förstäderna och hindra ökade svårigheter för
uppgörelse om dessas införlifvande med staden. Om ifrågavarande
egendomar varit enskild tillhörig jord, hade det tvifvelsutan varit rigtigt
att redan nu söka åt staden förvärfva eganderätt till hela de begärda
områdena, men, då egendomarne tillhörde staten och vid sådant
förhållande det icke syntes vara att befara, att egendomarne, såvida de
icke för något statens eget och vigtigare ändamål måste tagas i anspråk,
icke blefve till staden upplåtna, när och i den mån de till stadens
utvidgning erfordrades, ansåge Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att endast så stor egorymd nu borde upplåtas, som lämpligen kunde
på en gång med staden införlifvas och planläggas; och med afseende
å byggnadsverksamheten under de senaste två decennierna så inom
staden som i dess omedelbara närhet syntes denna tillökning skäligen
böra bestämmas till en areal, motsvarande omkring hälften af stadens
nu planlagda område.

Af de begärda jordområdena lämpade sig härtill i följd af läget
bäst de närmast invid staden belägna delarne af hemmanen Gredby
äfvensom ofvan nämnda, med A, B, C, D, E, F, G, H och I å Déhns
karta betecknade område af kungsladugården samt den mindre del af
denna, som vore belägen mellan kyrkogården och den så kallade Slottsbacken.
Då arrendetiden för hemmanen Gredby icke ginge till ända
förr än den 14 mars 1914, men arrendetiden för kungsladugården deremot
redan den 14 mars 1902, syntes det nu erforderliga jordområdet
böra ensamt från kungsladugården vid midfastan sistnämnda år uttagas
och med staden förenas. Sistnämnda delar af kungsladugården, hvilka
innehölle tillhopa 62,184 hektar, vore visserligen något större än stadens
halfva planlagda område, men, då skäl icke förefunnes att deraf
behålla någon mindre del åt kungsladugården, ansåge Kongl. Maj:ts
befallningshafvande dessa båda delar ostyckade böra åtfölja hvarandra.
De borde också för närvarande vara fullt tillräckliga, enär, under antagande
att omkring eu tredjedel måste utläggas till gator, torg och
andra allmänna platser, af återstoden syntes kunna erhållas minst 160
rymliga byggnadstomter. Dessa skulle med all säkerhet fylla behofvet
af ökadt utrymme åtminstone till dess frågan om förnyad utarrendering
af hemmanen Gredby härnäst förekomme. Hvad särskild! anginge
lägenheten Djurgården och dit ledande väg från staden, som enligt
kongl. resolutionen den 31 maj 1861 för ofvan omförmäldt ändamål
upplåtits till stadens nyttjande, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
såsom ytterligare skäl för att ansökningen i denna del icke borde bi -

Statsutskottets Utlåtande N:o 78. 9

fallas, anfört, att lägenheten i följd af stadens tillväxt blifvit en allt
mera behöflig tillhållsplats under den varmare årstiden för stadens befolkning
och att, då vid upplåtelse med eganderätt det icke med laga
verkan syntes kunna eller böra fästas såsom vilkor, att lägenheten för
all framtid användes för nämnda ändamål samt de nuvarande arrendevilkoren
vore för staden synnerligen billiga, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge det vara till stadens och företrädesvis dess arbetarebefolknings
eget bästa, att någon rubbning åtminstone icke för närvarande
gjordes i nu gällande bestämmelser angående lägenhetens användning.

Mot den af domänintendenten med biträdande gode män verkstälda
saluvärderingen hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande för sin
del icke vidare att erinra, än att det lägenheten Djurgården åsätta
värde af ett. hundra kronor för hektar syntes vara allt för lågt. Vid
bestämmande af den ersättning, som borde staten tillkomma för nu
ifrågavarande begränsade områden af kungsladugården, hade Kongl. Maj.ts
befallningshafvande likväl ansett det för dessa områden af uppskattningsmännen
uträknade saluvärde icke böra läggas till grund. Det
vore nemligen här icke fråga om upplåtelse af mark för något enskildt
industrielt ändamål eller för enskildes spekulation, utan den nu föreslagna
upplåtelsen afsåge väsentligen att gagna ett allmänt intresse.
Staden Eskilstuna hade redan höjt sig till en betydande fabriksverksamhet,
hvars alster gjort rikets jernmanufaktur känd och värderad
långt utom landets gränser; och stora anledningar förefunnes, att, såvidt
staden icke hindrades i sin utveckling, fabriksverksamheten der
skulle allt mera uppblomstra till både enskildt och allmänt gagn. Denna
utveckling och deraf ökade inkomster borde för staten blifva en. riklig
ersättning för jordens afstående på billiga och för stadens ekonomi diägliga
vilkor. Det borde icke heller lemnas obeaktadt, att förhållandena
skulle varit helt andra, derest, såsom stadsfullmägtiges framställningkunde
föranleda och uppskattningsmännen antagit, det gälde att utan
några vilkor till stadens fullkomligt fria förfogande öfverlåta hela det
af stadsfullmägtige begärda jordområdet. Genom en sådan öfverlåtelse
hade stadeu ernått full frihet att dermed förfara efter godtfinnande och
att i sin ordning deraf tilläfventyrs draga en vinning utöfver uppoffringarne
för jordens förvärfvande. Det hade då blifvit en spekulation.
Men det kunde ej vara lämpligt eller för det allmänna gagneligt att
låta staden inledas i ett sådant företag. Hvad det här gälde vore att
tillförsäkra staden utrymme för fabriksanläggningar och framför allt
tillfälle att tillhandahålla billiga byggnadstomter för uppförande af boBih.
till Biksd. Prof. 1900. 4 Sami. 1 A/d. 51 Häjt. 2''

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

städer åt dess talrika, ständigt växande arbetarepersonal, hvilken nn
måste inhysa sig utanför stadens område. Fördenskull borde ock vid
upplåtelsen fästas sådana vilkor, att staden tillförbundes att använda
den upplåtna marken i enlighet med det derför afsedda ändamål. Detta
kunde dock icke billigtvis ske, derest marken skulle betalas efter det
saluvärde, densamma i enskild mans ego högst skulle åsättas. Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ansåge emellertid icke, att det till upplåtande
nu erforderliga området af kungsladugården borde, på sätt stadsfullmägtige
alternativt begärt, upplåtas till staden utan någon som helst ersättning.
Vid de åren 1861 och 1880 gjorda upplåtelser hade detta
icke heller egt rum, utan staden hade tillförbundits att till kronan utgöra
arrende för den upplåtna jorden i förhållande till hvad för kungsladugårdens
öfriga jord då utgått eller framdeles komme att utgå. Enligt
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande vore det likväl icke
lämpligt att numera bestämma ersättningen för jorden att utgå i form
af arrendeafgift, utan det lämpligaste vore utan tvifvel, att, på sätt
stadsfullmägtige ock syntes önska, ersättningen finge utgå med en viss
köpeskilling, bestämd i förhållande till jordens arrendevärde för kronan.
Detta värde hade vid arrendeuppskattningen år 1899 föreslagits för det
större området till 2,300 kronor och för det mindre till 70 kronor.
Med beräkning efter en räntefot af 4 för 100 skulle köpeskillingen för
dessa områden blifva 59,250 kronor. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemstälde alltså, att ifrågavarande områden måtte mot berörda belopp
midfastan år 1902 vid kungsladugårdens förnyade utarrendering varda
till staden upplåtna.

Efter nyss nämnda köpesumma borde också begränsas stadens
rätt vid upplåtelse af de särskilda tomter, som till enskilde för bebyggande
komme att utlemnas. Någon del måste användas till gator, torg
och andra allmänna platser, men för öfriga delar borde staden genom
vilkoren vid upplåtelsen från kronan tillförbindas att, vare sig tomterna
af staden utlemnades mot tomtören eller dermed jemförlig årlig afgift
eller mot en en gång för alla bestämd köpeskilling, icke sätta denna
afgift eller köpeskilling högre, än som motsvarande stadskassa^ utgifter
för jordens förvärfvande; och syntes tillika böra i afseende å dessa
tomter föreskrifvas, att desamma icke finge af staden utlemnas på andra
vilkor, än att de, så snart de blifvit bebyggda, tillfölle innehafvaren med
eganderätt.

Beträffande slutligen stadsfullmägtiges framställning, att ofvan
närmare angifna områden skulle i administrativt, ecklesiastikt och
judicielt hänseende förenas med staden, hade Kongl. Maj:ts befallnings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

11

hafvande ansett frågan derom icke lämpligen böra i sammanhang med
den föreslagna jordupplåtelsen behandlas. Fråga om öfverflyttning till
Eskilstuna stad af såväl nu ifrågavarande som ock en del andra områden
invid staden vore nemligen väckt och utgjorde föremål för Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes behandling. I följd häraf hemstälde Kong).
Maj:ts befallningshafvande, att frågan om områdenas förening^ med
staden i nyssberörda hänseende måtte af Kongl. Maj:t förklaras få bero
på särskild framställning i laga ordning.

Efter tagen del af Kongl. • Maj:ts befallningshafvandes berörda
utlåtande hade stadsfullmägtige i Eskilstuna i en till domänstyrelsen
insänd skrift till bemötande af den utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande
uttalade mening, att det af staden för dess utvidgning begärda område
vore för stort, anfört, bland annat? att, om behofvet för en längre
framtid nu skulle tillgodoses, man icke finge vara för sparsam vid utmätande
af den jordrymd, som borde tilläggas staden. Ett ytterligare
och kraftigt skäi för staden att nu begära så stort område, som skett,
hade varit och vore den stora vigten och fördelen af att vid planläggning
af de nya stadsdelarna kunna i förväg bestämma ett visst
område för fabriksanläggningar, ett annat för arbetarebostäder, ett
tredje för privata byggnader och dylikt. Detta kunde ej på ett tillfredsställande
sätt ske, utan att ett tillräckligt stort obebygdt område
funnes att förfoga öfver, så att områdena för de olika anläggningarna
måtte kunna fullt motsvara närvarande och kommande tiders anspråk
och fordringar. I motsats till hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande
antagit, vore det stadens mening att på en gång planlägga hela det
begärda området för att blifva i tillfälle att sälja de tomter, hvarå
spekulanter kunde uppstå, samt för att i ett sammanhang kunna anordna
plan för vatten- och aftoppa- samt belysningsledningars nedläggande.
Tillika hade stadsfullmägtige vidhållit sin åsigt, att det begärda området
af kungsladugården borde, på grund af föreskrifterna i kongl.
brefvet den 28 augusti 1829, utan ersättning till staden upplåtas.

Domänstyrelsen hade, med öfverlemnande af handlingarna i ärendet,
den 26 sistlidne januari afgifvit utlåtande och dervid anfört, bland annat,
att såsom vilkor för den genom kongl. brefvet den 10 maj 1861 skedda
jordupplåtelse stadgats, att staden skulle, antingen jorden blefve bebyggd
eller ej, alltid derför utgöra arrende till kronan i förhållande till det,
som för kungsladugårdens öfriga jord vid då förestående och framdeles
skeende förnyade uttarrenderingar deraf blefve författningsenligt bestämdt.

Enligt kongl. brefvet den 20 augusti 1880 hade såsom vilkor för
den derigenom skedda upplåtelsen stadgats, bland annat, att staden

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

skulle erlägga årligt arrende till statsverket i förhållande till det arrende,
som för kungsladugårdens öfriga jord vid då förestående och framdeles
skeende utarrenderingar blefve författningsenligt bestämdt. Genom
kontrakt den 24 augusti 1881 hade kammarkollegium, enär af den genom
1829 och 1831 års kongl. bref upplåtna mark ännu vore obebyggda 23
qvadratref 84 qvadratstänger åker samt 26 qvadratref 69 qvadratstänger
backar och impediment, till staden för tiden till den 14 mars 1902 utarrenderat
nämnda arealer mot en afgift, beräknad efter 4 kronor 37
öre för hvarje qvadratref åker, ellör 104 kronor 18 öre. Derjemte
hade staden ålagts skyldighet att utan afkortning å arrendet för de
arrenderade egorna taga del i alla kungsladugården åliggande utskylder
och besvär, hvilket deltagande borde bestämmas i förhållande till de
för kungsladugården och ifrågavarande derifrån afskilda egor stadgade
arrendeafgifter. Detta arrende, hvilket enligt kontraktet skulle minskas
i den mån större eller mindre del af den åt staden öfverlåtna åkern
kunde blifva nödig att för stadens utvidgande använda, hade ännu för
år 1898, enligt till kammarrätten inkomna verifikationer till samma års
specialräkning för Rekarne fögderi, utdebiterats med oförändradt belopp.

För de genom kongl. brefven den 10 maj 1861 och den 20 augusti
1880 upplåtna områden betalade staden enligt nu gällande, af kammarkollegium
den 24 augusti 1881 utfärdade kontrakt, som ginge till ända
den 14 mars 1902, i årligt arrende 399 kronor 55 öre; hvarjemte staden
genom samma kontrakt tillförbundits att utan afkortning å arrendet för
den arrenderade marken taga del i alla kungsladugården åliggande utskylder
och besvär, hvilket deltagande borde bestämmas i förhållande
till de för kungsladugården och ifrågavarande mark stadgade arrendeafgifter.
Det kungsladugården tillhörande, invid Norra Södermanlands
jernväg mellan kyrkogården och den så kallade Slottsbacken belägna
område, som stadsfullmägtige förklarat sig önska förvärfva utöfver hvad
som i ansökningen angifvits, hade af arrendeuppskattningsmännen saluvärderats
efter 4,400 kronor för hektar. Dervid hade till grund för
värderingen lagts en af förste landtmätaren A. W. Lodén år 1898 med
anledning af förestående utarrendering af kungsladugården med */8 mantal
Upsalahalsen öfver dessa egendomars inegor upprättad karta med beskrifning.
Ifrågavarande område vore å kartan upptaget under dels egofigurerna
62, 63, 64, 65, 67 och 67 a om tillsammans 2,075 hektar, deraf
1,39 hektar åker och 0,685 hektar betesrenar, dels ock de vester om
jernvägen belägna delar af två med n:is 66 och 68 betecknade gärdesvägar,
hvilka delar innehölle tillhopa 0,135 hektar. Vid jemförelse
mellan nyssnämnda karta och den förut omförmälda, af Déhn upprättade

Statsutskottets Utlåtande N:o 78. 13

kartan befunnes, att det å den senare inom gränsen A, B, C, D, E, F,
G, H och I upptagna område sammanfölle med egofigurerna 1—40,
42—44, 391 och 392 å Lodéns karta, med tillägg af en å samma karta
utan nummer inlagd skolhustomt, upplåten till Klosters församling.
Enligt hvad domänstyrelsen vidare meddelade, innehölle egofigurerna
1_40 och 42—44 56,709 hektar åker, 0,42 hektar äng, 2,ooi hektar
betesmark och 0,7 64 hektar impediment, eller tillhopa 59,974 hektar,
och innefattade egofigurerna 391 och 392, som tillhopa bildade den å
ytterkanten af området belägna lägenheten Årbylund och icke enligt
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förslag skulle upplåtas till staden,
sammanlagdt 0,i95 hektar.

Oaktadt de jordupplåtelser till Eskilstuna stad, som tid efter
annan egt rum från kronans närbelägna mark, syntes det domänstyrelsen,
liksom öfriga myndigheter, hvilka i ärendet sig yttrat, vara
uppenbart, att en ytterligare tillökning i stadens område vore nödig,
för att ej den utveckling, hvari staden vore stadd, skulle hållas tillbaka.
Hvad staden för detta ändamål kunde behöfva syntes kronan lika litet
nu som förut böra undandraga sig att af sin mark lemna, men lika
med Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge domänstyrelsen det af
staden begärda område vara allt för stort och stadens behof af utrymme
för den närmaste tiden blifva fullt tillgodosedt genom ep upplåtelse
af den egovidd, Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit. Ett särskild!
skäl för kronan att, såsom Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält,
lemna den jordareal, som nu erfordrades, ensamt från kungsladugården
syntes styrelsen vara, att genom afstående af de utaf staden
begärda Gredby egor det staten tillhöriga Carl Gustafs stads gevärsfaktori
skulle blifva omslutet af staden och beröfvas möjligheten af
utvidgning. Dertill komme, att, efter hvad domänstyrelsen försport,
förslag skulle hafva blifvit väckt att å ifrågavarande egor förlägga en
trängdepöt, och möjligen äfven andra militära etablissement.

Beträffande vilkoren för upplåtelsen af den mark, domänstyrelsen
sålunda ansett böra staden tilläggas, hade styrelsen anfört, att enligt
styrelsens åsigt kongl. brefvet den 28 augusti 1829 innefattade en utfästelse
från statsmagternas sida att utan ersättning från kungsladugården
tillhandahålla staden den jord, som till byggnadstomter erfordiades;
att staden sålunda finge anses innehafva en annan ställning än andra
rikets städer, som önskade förvärfva kronojord för sådant ändamål, men
att, då nämnda utfästelse förenats med det förbehåll, att jorden ej skulle
annat än successive i förhållande till dess bebyggande öfverlåtas, dermed
enligt styrelsens förmenande afsetts, att staden skulle få öfvertaga

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

jorden endast i den mån densamma komme att omedelbart användas
till bebyggande. Att så ej kuude blifva förhållandet med den mer än
62 hektar omfattande areai, hvarom nu vore fråga, finge anses tydligt,
äfven om sådant ej, såsom nu vore fallet, framginge af hvad stadsfullmägtige
sjelfva i ärendet anfört. Domänstyrelsen ansåge således, att
staden ej borde bekomma marken annorledes än mot vederlag. Detta
vederlag borde, enär staden ej förebragt någon utredning om huru
stor del af marken erfordrades för omedelbart bebyggande, beräknas för
marken i hela dess vidd, men, enär det måste antagas, att marken, om
den på skäliga vilkor stäldes till buds för dem, som ville derå bygga,
efter hand finge användning för det ändamål, som 1829 års kongl. bref
haft till syfte att befordra, eller stadens utvidgning, hade domänstyrelsen
ansett den ersättning, som staden skulle erlägga, så mycket hellre böra
begränsas derhän, att denna ersättning, såsom Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagit, beräknades efter hvad marken, använd till jordbruk,
kunde anses afkasta, som i följd af nyssnämnda kongl. bref marken, i
den män densamma ej nu skulle till staden upplåtas, ej syntes af kronan
kunna disponeras på annat sätt än genom utarrendering under viss tid.
Ersättningen ansåge styrelsen lika med Kongl. Maj:ts befallningshafvande
höra utgå, icke, såsom vid några af de förut skedda jordupplåtelserna
till staden, i form af arrende, utan med viss köpeskilling, bestämd
genom kapitalisering af markens arrendevärde; och syntes i stadens
rätt att föreskrifva vilkoren vid blifvande föryttring af marken till byggnadstomter
böra stadgas inskränkning i den rigtning, som af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, i hufvudsaklig öfverenstämmelse med hvad
som stadgats rörande tomtupplåtelser i § 20 af Kongl. Maj:ts förnyade
reglemente för staden den 28 mars 1879, blifvit föreslagen; varande
berörda paragraf af följande lydelse:

Å jord, som anslagits eller blifver anslagen till stadens utvidgande,
eger magistraten att, för bebyggande, utlemna tomter i öfverensstämmelse
med stadsplanen samt dervid bestämma, till hvad omfattning
och inom hvilken tid tomt skall vara bebyggd, äfvensom äfventyret
för underlåtenhet deraf. Tomt, som sålunda blifvit intagen och bengel,
tillfaller bebyggaren eller hans rättsinnehafvare med eganderätt
utan annan afgift, utöfver de vanliga utskylderna, än motsvarande
ersättning till stadskassan för de utgifter, staden måste för jorden
vidkännas.

Domänstyrelsen hade vidare anfört, att, om i enlighet med hvad
styrelsen föreslagit försäljning till staden af ifrågavarande mark skulle
medgifvas, det borde tagas under öfvervägande, huru förhållandet

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

15

mellan denna mark och kungsladugården i öfrigt för framtiden skulle
ur skattesynpunkt ordnas. Såsom det naturligaste sättet härför förefölle
med afseende å markens ej obetydliga areal att genom egostyckning,
i enlighet med lagen om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring den 27 juni 1896, åsätta marken andel af kungsladugårdens
mantal; men då landtmäteristyrelsen, på sätt ett af bemälda
styrelse till domänstyrelsen afgifvet yttrande utvisade, ansett, att med
afseende å kungsladugården sådant förhållande förekomme, som enligt
2 § 2 mom. af nämnda lag utgjorde hinder för egostyckning, finge
tanken på användandet af ett sådant förfarande öfvergifvas. Det återstode
således endast att gifva upplåtelsen form af afsöndring, och då
den mark, som nu ifrågasatts att till staden försäljas, eller 62,184 hektar,
tillsammans med den från kungsladugården förut för alltid upplåtna
marken icke öfverstege en femtedel af den under kungsladugårdens
hemmantal inbegripna arealen, eller den andel, som enligt ofvan åberopade
lag finge utan särskildt tillstånd afsöndras för alltid från enskildes
hemman, mötte härför icke heller hinder.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl.
Maj:t, som funnit den af stadsfullmägtige i Eskilstuna väckta fråga
om förening med staden i administrativt, ecklesiatiskt och judicielt hänseende
af vissa i ansökningen angifna områden icke nu böra komma
under pröfning, föreslagit Riksdagen att medgifva, att från Eskilstuna
kungsladugård finge afsöndras och till och Eskilstuna stad för stadens
utvidgning försäljas, med tillträdesrätt den 14 mars 1902, de delar af
kungsladugården, som å ofvanberörda af förste landtmätaren Lodén år
1898 upprättade karta vore upptagna dels under egofigurerna n:is 1—40
och 42—44 med en areal af tillsammans 59,974 hektar, dels ock vester
om Norra Södermanlands jernväg under egofigurerna n:is 62, 63, 64,
65, 67 och 67 a samt delar af n:is 66 och 68 med eu sammanlagd areal
af 2,2io hektar, allt mot en köpeskilling af 59,250 kronor samt under
vilkor i öfrigt:

att köpeskillingen skulle af staden till Södermanlands läns ränteri
inbetalas senast å den för områdenas tillträdande bestämda dag;

att staden skulle på egen bekostnad låta uppgöra plan till områdenas
bebyggande och underställa densamma Kongl. Maj:ts pröfning
så tidigt, att den före tillträdesdagen kunde till efterrättelse fastställas;

att i afseende å de byggnadstomter, som af staden blefve å områdena
upplåtna, skulle gälla hvad i § 20 af Kongl. Maj:ts förnyade
reglemente för staden Eskilstuna den 28 mars 1879 vore stadgadt; och

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

att staden skulle låta uppföra och för all framtid underhålla stängsel
mot kungsladugårdens till den upplåtna marken gränsande egor;

och har Kongl. Maj:t tillika föreslagit Riksdagen att medgifva,
att köpeskillingen för ifrågavarande jordområden finge tilläggas fonden
för anordnande af lokaler för statens embetsverk i hufvudstaden och
för sådant ändamål till statskontoret inlevereras.

Af hvad i ärendet förekommit framgår så väl att staden Eskilstuna
är i behof af mark för stadens nödvändiga utvidgning som ock att,
då staden på alla .sidor, med undantag af ett par korta afbrott, der staden
gränsar till enskilda egor, omgifves af kronojord, stadens utvidgning
måste ske å sådan jord. Häri, likasom möjligen äfven i den omständigheten,
att Eskilstuna icke såsom andra städer blifvit hugnad med donationsjord,
torde anledningen vara att söka till det af Rikets Ständer år 1829 lemnade
medgifvandet, att mark finge från Eskilstuna kungsladugårds egor
utan afgift upplåtas till stadens utvidgning. Härvid är dock att märka,
att jorden endast successive i förhållande till dess bebyggande skulle få
till staden upplåtas. Att derför vid upplåtelse af mark till staden i
större utsträckning och för framtida behof ersättning, på sätt i den
föreliggande propositionen föreslagits, affordras staden, finner utskottet
vara af förhållandena påkalladt. Utskottet har emellertid icke ansett sig
kunna biträda Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag, såsom det nu föreligger.
Om än, enligt hvad i ärendet meddelats, stadens behof af utrymme
för den närmaste tiden skulle blifva fullt tillgodosedt genom upplåtelse
af den egovidd, som i den kongl. propositionen afses, qvarstår
nemligen det förhållande, att staden kan på grund af Rikets Ständers
berörda medgifvande och kongl. brefvet den 28 augusti 1829 framdeles
göra anspråk på ytterligare mark för stadens utvidgning; och derför
synes det vara både med det allmännas och staden Eskilstunas fördel
förenligt, om dessa angelägenheter kunde en gång för alla ordnas. För
Eskilstuna stad, som redan nu framstält önskan om förvärfvande af
en större jordrymd än den af Kongl. Maj:t föreslagna, torde det vara af
vigt att på en gång erhålla ett så stort område, att å detsamma kan
utläggas en för framtida behof betryggande stadsplan, och för statsverket
synes det vara angeläget, att ifrågavarande kronodomän, äfven
med afhändande derifrån af ett större område än det nu ifrågasatta,
varder befriad från nuvarande intrång i dispositionsrätten, hvilket gifvetvis
måste nedsätta dess arrendevärde. Att staden skall vara villig
att utgifva tillfredsställande ersättning för hela detta område, torde
vara så mycket antagligare, som vid ett sådant köp några särskilda

Statsutskottets Utlåtande N:o 78.

17

bestämmelser beträffande de afgifter eller köpeskillingar, staden. vid
tomternas utlemnande till enskilde kan komma att betinga sig, icke
torde böra ifrågakomma.

I sammanhang med en dylik uppgörelse emellan kronan och staden
Eskilstuna torde äfven böra tillses, ej allenast att vid den jordöfverlåtelse,
som skulle komma att ega rum, den vattenrätt, som erfordras
för kronans verk i Eskilstunaån, bibehålies oförkränkt, utan äfven att i
öfrigt rättsförhållandena emellan kronan och staden i afseende å vattenfallen
i ån varda fullständigt reglerade.

Då utskottet sålunda anser, att en öfverenskommelse emellan kronan
och Eskilstuna stad angående upplåtelse en gång för alla till
staden af mark från Eskilstuna kungsladugård bör åvägabringas, finner
utskottet sig böra hemställa,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 4 maj 1900.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Bih. till Biksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 51 Raft.

3